The Project Gutenberg eBook of Abu-Seif, by Karl May

1. Abu-Seïf.
2. Två mystiska kvinnor och ett nattligt äventyr.
3. Hur jag åter fick tag i Halef.
4. I "Moder Evas" stad.
5. En öknens dotter.
6. Ett underligt bröllop.
7. Svåra instruktioner.
8. Mitt äventyr i Mekka.
9. Hur Abu-Seïf gick i snaran.
10. En kuriös engelsman.
11. Hästtjuvarna.
12. Bland arabiska nomader.
13. Scheikens fest.
14. Hur jag vann världens finaste häst.

FÖRSTA KAPITLET.

"Och. Guds ängel, som hade gått framför Israels här flyttade sig nu och gick bakom dem; molnstoden, som hade gått framför dem, flyttade sig och tog plats bakom dem, och kom så emellan egyptiernas här och Israels här; och molnet var där med mörker, men till— lika upplyste det natten. Så kunde den ena hären icke komma uppå den andra under hela natten.

Och Moses räckte ut sin hand över havet; då drev Herren undan havet genom en stark östanvind, som blåste hela natten, och han gjorde så havet till torrt land; och vattnet klövs itu.

Och Israels barn gingo mitt igenom havet på torr mark, under det att vattnet stod såsom en mur till höger och vänster om dem.

Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare, förföljde dem och kommo efter dem ut till mitten av havet.

Då nu morgonväkten var inne, blickade Herren på egyptiernas här ur eldstoden och molnskyn och sände så förvirring i egyptiernas här; och han lät hjulen falla från deras vagnar, så att det blef dem svårt att komma framåt. Då sade egyptierna: ‘Låt oss fly för Israel, ty Herren strider för dem mot egyptierna’.

Men Herren sade till Moses: ‘Räck ut din hand över havet, så att vattnet vänder tillbaka och kommer över egyptierna, över deras vagnar och ryttare.

Då räckte Moses ut sin hand över havet, och mot morgonen vände havet tillbaka till sin vanliga plats, och egyptierna, som flydde, möttes därav och Herren kringströdde egyptierna mitt i havet.

Och vattnet som vände tillbaka, övertäckte vagnarna och ryttarna, hela Faraos här, som hade kommit efter dem ut i hafvet; icke en enda av dem kom undan.

Men Israels barn gingo på torr mark rätt igenom havet, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dom.

Så frälste Herren på den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havsstranden.

Och när Israel såg, huru Herren hade bevisat sin stora makt på egyptierna, fruktade folket Herren; och de trodde på Herren och på hans tjänare Moses."

Jag måste tänka på detta ställe i Andra Moseboken (14 kap. v.19-31), när jag höll in min häst i Hirons eller Hiroths dal, mot Baal Zephon, för att låta min blick glida över Röda havets glittrande böljor. Det kom även över mig något af den fruktan, som Herren måste ha uppväckt uti israeliternas hjärtan. Men jag kände inte någon bävan för detta element som dessvärre ännu alltid inte är att lita på, utan det kom över mig något av denna andäktiga stämning av bävan, som varje troende känner när han beträder en ort, hvilken omtalas i de bibliska historierna, känslan av att här hade den Eviges fot rastat, och här den Odödliges hand härskat. Det var som om jag hörde denna stämma, som en gång ropat till Amrams och Jochebeths son: "Moses, Moses, kom inte närmare, utan drag av dig dina skor, ty den ort, där du nu befinner dig, är ett heligt land." Bakom mig låg således Osiris och Isis land, pyramidernas och sfinxernas land uti vilket Guds egendomsfolk burit träldomens ok och där det sammansläpat Mokattams klippor för att bygga dessa underverk, som än i dag uppväcka de resandes undran. I vassen uti den gamla ärevördiga floden därborta hade konungadottern funnit den lille gosse, vars uppgift det blev, att befria ett helt folk från slaveri; och åt honom blevo givna de tio gudomliga budorden, dessa lagbud, som ännu efter årtusenden äro grunden för alla lagar och bud!

Framför mina fötter glittrade don arabiska vikens böljor i don glödande solons strålar. Dessa böljor hade en gång lyssnat till Jehova Zebaots röst och bildat två murar mellan vilka sönerna från det landet Gosen funnit vägen till friheten, under det att jättefolket som var deras förtryckare och förföljde dem i detta vatten fick ön förskräcklig undergång. — Detta var också samma vatten i vilket senare "Sultan Kebihr", Napoleon Bonaparte; varit nära att omkomma.

På andra sidan Birket Faraun — Faraos sjö — såsom araberna kalla detta vatten, och där de båda vattenmurarna slogo över egypterna, höjer sig Sinais klippmassa, jordens mest berömda berg, väldigt och tidstrotsande liksom de under dunder och blixt över detta berg en gång skallande orden: "Jag är Herren din Gud! Du skall inga andra gudar hava för mig!"

Det var inte endast orten utan fast mer dess historia vars intryck jag inte kunde visa från mig nu, även om jag velat det. Hur ofta hade jag inte lyssnande och med återhållen andedräkt setat i knä på min gamla, goda, fromma farmor när hon för mig berättade om världens skapelse, syndafallet, Kain och Abel, syndafloden, Sodom och Gomorrah, lagens tavlor på Sinai — — — hon hade knäppt mina små händer, så att jag med den tillbörliga andakten skulle kunna eftersäga: "Du skall". — Nu låg hennes jordiska hölje sedan länge under jorden, och jag befann mig på denna ort som hennes ord gjort så levande för mig ehuru blott hennes själs ögon sett densamma.

Jag hade säkert ännu länge setat försjunken på min kamel i dessa tankar, om jag inte just nu fått höra min raske tjänare Halef utbrista:

— Hamdulillah — pris vare Gud — att det är slut med öknen! — Sihdi! Här fins vatten! Stig av och tag dig ett bad alldeles som jag tänker göra det.

Då framträdde en av de båda beduiner, som följt oss såsom vägvisare samt lyfte varnande handen mot mig, sägande:

— Emedan melek el newth dödens ängel, bor där. Den som går ut i detta vatten skall antingen drunkna eller föra med sig dödens brodd. Varje droppe i denna sjö är en tår från de hundratusen själar, som här hava gått ur livet emedan de velat döda Sidna Musa — Moses — och hans folk. Här skyndar varje båt och varje skepp över så fort som möjligt utan att rasta, ty Allah, som hebräerna kalla Dschehuwa, Jehowa, har förbannat denna sjö.

— Och detta skulle kanske föra dig till Suez? — Men vi skola föra dig dit. Du kommer dit fortare på våra kameler än på ett fartyg.

— Då måste du under alla omständigheter fara, men — här kan intet fartyg upptaga dig. Tillåt oss att ledsaga dig ännu ett stycke åt söder, tills vi nå en ort där inga andar bo och där skepp gärna landa för att upptaga dig.

För att uppnå Döda havet hade jag inte tagit den vanliga vägen från Kairo till Suez. Den mellan dessa båda städer liggande öknen förtjänar redan långt förut inte ökennamnet. Förr var denna sträcka fruktad på grund af dess fullständiga vattenbrist och för de beduinska rövarehorder, som ströko kring i dessa nejder. Nu är det något helt annat. Och detta var orsaken till att jag dragit mig åt söder. En ritt genom det inre ödelandet hade mer intresse för mig än att färdas på banade vägar. Därför ville jag också undvika Suez, som endast kunde bjuda mig det som jag redan sett och lärt känna.

Under vår ritt uppdöko framför oss de båda kala höjderna Dschekehm och Da-ad, och till höger om oss hade vi den höga toppen av Dschebel Gharib, bakom oss Faraos grav. Röda havet sköt in med en vik till vänster och i den viken låg ett fartyg för ankar.

Detta var en av dessa båtar, som man vid Röda havet kallar sambuk. De äro ungefär 20 meter långa och 5 meter breda och ha ett litet akterdäck under vilket merendels är anbrakt en avplankning för härbärgerandet av kaptenen och passagerare. En dylik sambuk har utom åror — ty den framdrives även med rodd — två trekantiga segel, av vilka det ena är ställt så långt från det andra att det, utspänt av vinden, räcker över fartygets hela framdel och där bildar en halfcirkelformad ballong, såsom man kan se på antika mynt och på gamla fresker. Man kan tryggt taga för givet att dessa fartyg med hänsyn till byggnad, bemanning och tackling än i dag följa samma grunder som uti den grå forntiden och att dess nutida sjöfolk besöker samma vikar och ankarplatser, som under den tid, då Dionysos gjorde sitt berömda tåg till Indien. — Röda havets kustfartyg äro vanligen byggda av ett indiskt träslag, som araberna kalla sadsch, och som med tiden blir så hårt i vatten, att man inte kan slå in en spik i detta trä. Då sådant trä inte rötes, så kan man få se sambuker, som äro minst ett par hundra år gamla. Sjöfarten i de arabiska vikarna är mycket farlig. Därför seglas inte heller nattetid, utan man uppsöker en säker ankarplats, så snart mörkret är i antågande.

Den framför oss liggande sambuken hade just gjort detta. Den låg för ankar och var dessutom fast med en tross och låg där utan bemanning vid kusten. Skeppsfolket hade gått i land och lägrat sig vid en liten bäck, som flöt ut i havet. Den man, som med en viss gravitetisk hållning tagit plats på en matta ett stycke från de övriga, kunde antagas vara fartygets kapten eller ägare. och jag säg genast, att han inte var arab utan en turk. Sambuken visade också storherrens, sultanens, färger och besättningen hade turkisk dräkt.

Ingen af alla dessa rörde sig ur fläcken när de fingo syn på oss. Jag red nästan ända fram till den som jag antog vara befälet, lyfte högra handen till bröstet och hälsade honom med avsikt inte på turkiska utan på arabiska:

Han riktade på mig en högdragen blick, mönstrade mig mycket noga och en god stund innan han svarade:

Detta svar var ju rent af förolämpande. Jag gjorde därför ett kast med huvudet och replikerade i deltagande tonfall:

— Du är en kelleh, en olycklig, ty koranen anbefaller medlidande med de troende. Jag beklagar dig?

— Allah har givit din tunga talandets gåva, men han har förstummat din själ. Vänd dig mot kiblah — riktning till Mekka, föreskriven vid bönen — och bed till Gud att han återger dig själens språk, annars blir du en gång ovärdig att komma in i paradiset.

Han skrattade föraktligt och lade handen på gördeln, i vilken han hade två pistoler och sade:

— Tiga är bättre än illa tala. Du är en narr. Men wergi-baschi Muhrad
Ibrahim föredrar att tiga.

— Wergi-baschi? Tullkontrollör? Du är således en stor och berömd man; men du bör i alla fall ge mig svar när jag frågar dig.

— Jaså. Du tillrättavisar! — Jag ser således inte heller fel. Du är en arab av dscheheïne.

Araberna av den stammen äro vid Röda havet kända som smugglare och rövare. Tullnären hade fått för sig, att även jag var en sådan. Och detta var orsaken till hans mot mig visade frånstötande sätt. Och jag frågade honom:

Hur stolt hans ögon än blixtrade vid dessa ord fanns det dock något i hans ansikte som kom mig att tvivla på hans mod. Och jag sade:

— Du har med dig tolv gemi-taifasyler — matroser — och åtta tjänare, men jag endast tre män. — Men jag är ingen dscheheïne, jag hör inte ens till arabernas söner, utan jag kommer från Aftonlandet.

— Från Aftonlandet? Du bär likväl en beduins kläder och talar arabernas språk.

— En nemsi! utbrast han föraktligt. Då är du antingen trädgårdsmästare eller köpman.

— Ah! En skrivkarl! Och jag som trodde att du var en tapper beduin. En skrivare är ju knappt människa. Han är en penna som dricker bläck. En skrivare har inget blod, inget hjärta, inget mod, inget …

Halef hade stigit av kamelen och ställde sig med sin ridpiska framför turken, som rynkade ögonbrynen men svarade:

— Gott! Jag är Hadschi Halef Omar Ben Hadschi Albul Abbas Ibn Hadschi Dawud al Gossarah. Denne sihdi är Kara Ben Nemsi, som inte ens är rädd för själfva fan! — Vi ha genomrest hela Sahara och Egypten och ha utfört många hjältedåd. — Man skall tala om oss i alla kaffehus och i alla värdshus hela världen runt. Och om du nu vågar säga ett enda ord som inte behagar min herre, så skall du få smaka den här piskan om du än är aldrig så mycket en wergi-baschi eller har ännu flere män med dig. Denna hotelse hade en utomordentlig verkan. De båda beduinerna, som varit våra ledsagare hit, hade redan gripit till flykten inför denne wergi-baschi hotande hållning. — De höllo sig i alla fall på lämpligt avstånd. — Matroserna och turkens tjänare hade rusat upp och gripit till vapen, och tullnären hade med en rask rörelse sprungit upp. — Han grep efter sin pistol. Men Halef höll redan mynningen av sitt vapen utaf samma slag framför turkens bröst i det turken ropade:

Det goda folket behöll visserligen den hotande hållningen, men ingen vågade lyfta sin hand mot Halef.

— Vet du vad det kan kosta att hota en wergi-baschi med piska? frågade turken.

— Ja, det vet jag, svarade Halef. Att hota en wergi-baschi med piska betyder, att han också skall få smaka den, om han fortsätter att göra sig lika viktig mot oss, när vi fråga honom om något. Du är dessutom en storherrens slav, men jag är en fri arab.

— Muhrad Ibrahim, sade jag. Du ser nu, att vi äro lika litet rädda för dig, som du för oss. Du har emellertid begått ett mycket stort fel med att snäsa en effendi, skymfa honom, så mycket mer som han står i paschans skugga, i giölgeda padischahnyn.

— Du är en otrogen. Och om giaurs står i koranen: "O, I trogne, slut ingen vänskap med sådana, som inte tillhöra er religion. De upphöra inte med att förföra eder och önska endast edert fördärv!" — Hur kan således en otrogen stå i storherrens skugga, vilken är de troendes skydd?

— Jag känner dessa ord, som du nu citerat. De stå i koranens tredje sure, i Amrams sure. Men öppna dina ögon och böj dig i ödmjukhet neder för padischans bjuruldu. — Här är den.

Han fattade pergamentet, tryckte det till pannan, mot ögonen och bröstet samt bugade sig ända ned till jorden samt läste. Sedan gav han mig det åter.

— Varför har du inte genast sagt mig att du är en arkadar, en sultanens skyddsling! Då hade jag inte kallat dig giaur, ehuru du är en otrogen. — Var nu välkommen, effendi!

—Du hälsar mig välkommen och skymfar mig i samma andetag för min tro! Vi kristna känna hövlighetens lagar och gästfriheten bättre än ni. Vi kalla inte heller er för otrogna, ty vår Gud är densamme som eder Allah.

— Detta kan inte vara sant. Vi hava blott en Allah. Men ni ha tre gudar; en fader, en son och en ande.

— Vi hava likväl bara en gud; ty fader, son och ande äro ett. — Ni säga: "Allah il Allah! Gud är gud! — " Och vår gud säger: "Jag är en stark, ende gud." — Er koran säger i den andra suren: "Han är den levande, den evige; honom behärskar aldrig sömnen, aldrig slummern; Han är allt i himmel och på jord." — Vår heliga bibel säger: "Gud är av evighet till evighet, han har allt öppet och dolt för sina ögon; han har skapat världen, och himlen är hans händers verk."

— Du misstar dig. Er koran säger: "Rättfärdigheten består inte däri, att ni vända edra ansikten åt öster eller väster (under bönen), utan det rätta är att tro på gud, på den yngsta dagen, på änglarna, på skriften och profeterna och att med kärlek giva efter råd och lägenhet åt anförvanter, åt fader och moderlösa, åt de fattiga och pilgrimerna — ja, åt en och var, som beder därom, att fria fångar, förrätta sina böner, fasthålla vid sina löften, tåligt bära nöd och olyckor. Detta är rättfärdighet och sann gudsfruktan." — Vår heliga bok bjuder oss: "Du skall älska gud över allting och din nästa såsom dig själv." — Uppvisar således inte vår tro alldeles detsamma som det vilket bjudes av er lära?

— Hur kan detta vara möjligt, då vår kitab är över två tusen är äldre än er koran?

— Du är en effendi och en effendi måste ju alltid finna grund och skäl även om han har orätt. — Varifrån kommer du?

— Från landet Gipt — turkiskt namn på Egypten — därbortifrån västern.

—Blott för mig och min tjänare Hadschi Halef. De båda andra skola återvända med sina kameler.

Jag skrattade den rappe mannen rakt i ansiktet. Detta var äkta turkiskt att begära aderton misri, nära 100 kronor, för en så kort resa och litet vatten.

— Du seglar ju på en dag till bukten av Nayazat ungefär, där ju ditt fartyg åter går till ankars?

— Då får du stanna kvar här och fara med en annan, som skall begära ännu mer.

— Jag tänker varken stanna kvar eller fara med någon annan. Jag reser med dig.

— Hör på! Dessa båda män ha lånat mig sina djur och ledsagat oss till fots från El Kahira för fyra mariatheresiataler. Vid Hadsch blir varje pilgrim överfraktad för en sådan taler. Jag bjuder dig emellertid för mig och min tjänare tre sådana taler och detta är mer än nog.

— Så må du stanna kvar här. Min sambuk är intet fraktfartyg utan tillhör storherren. Jag har att insamla zehka — allmosor för välgörenheten — och kan inte mottaga passagerare.

— Men om du får aderton misri då kan du detta! Men hör på! Emedan din sambuk tillhör storherren, måste du taga mig med. — Här stå orden: 'Jheb imdad wermek sahihlik itschin meschghul, ejertsche akdschesiz — lämna all hjälp, vara i ansvar för säkerhet, till och med utan betalning.' — Har du förstått detta? — En privatman måste jag betala, men i detta fall inte en tjänsteman. — Men jag ger dig frivilligt dessa tre thaler. Går du inte in på detta, så måste du taga mig med för intet.

Han såg sig försatt i trångmål och började jämka på sina fordringar.
Slutligen räckte han mig handen och sade:

— Nå, låt gå, då! Du är en giölgeda padischanyn, och jag skall ta dig med för tre thaler. Giv hit!

— Inte snåla, men försiktiga. — Tillåt att jag beger mig ombord. Jag ämnar inte sova i land utan på fartyget.

Jag betalade mina vägvisare, vilka, så snart de även erhållit bakschisch — drickspengar — bestego sina kameler och anträdde återtåget trots att det led mot slutet på dagen. — Halef och jag gingo ombord. Jag hade inte något tält. — Under resorna i öken har man att utstå lika mycken hetta om dagarna som köld om nätterna. — Den som är fattig och inte har något tält smyger sig under natten intill sin häst eller kamel för att under vilan värma sig av denne. Men jag hade inte längre något djur, och då nätterna här vid vattnet voro kallare än uppe i landet, så föredrog jag att söka skydd bakom avbalkningen i fartygets akter.

— Sihdi, sade Halef. Gjorde jag inte rätt i att visa den där wergi-baschi piskan?

— Visserligen inte. Men du är ju på väg, att bli en rättrogen. Vi äro nu på det vatten som frankerna kalla Bar-el-åt höger Mekka, profetens städer. — Jag skall besöka dem båda, och vad skall du göra?

Han uttalade öppet den fråga, som jag gjort mig sedan flere dagar. Varje kristen, som vågar besöka Medina eller Mekka är i dödsfara. — Men var det verkligen så farligt? — Behöver man upplysa om, att man är en kristen? — Är det dessutom inte skillnad under en lugn tid, när inte pilgrimernas stora karavaner rörde upp fanatismen därstädes? —

Jag hade ofta läst att ingen otrogen fick beträda en moskés inre, men hade själv ofta varit inne i sådana. — Kunde det inte gå för sig på samma sätt i de båda heliga städerna? — Jag hade funnit Orienten i många avseenden helt annorlunda och mycket nyktrare än man vanligen lärt sig betrakta den, och kunde alls inte få för mig att ett kort, kanske timlångt besök i Mekka kunde vara så farligt för mig. — Turken hade tagit mig för en beduin och det fanns sannolikheter för att även andra skulle hysa samma mening. — Och likväl kunde jag inte komma till något beslut. Därför svarade jag också Halef:

— Du kan gärna gå med mig till Mekka, sihdi, sade Halef, och dessförinnan i Dschidda antaga den rätta tron.

Ett rop från land avbröt vårt samtal. Turken hade kallat sitt folk till aftonbön.

— Effendi! sade Halef. Solen går nu ned bakom jorden. Tillåter du att jag beder?

Han föll på knä och bad. Hans röst blandades med turkarnas unisona stämmor. Men knappt hade dessa tystnat förrän en annan röst gjorde sig märkbar. Denna genomträngde mörkret, som inhöljde sjöns norra sida.

"Hos Allah ha vi vår fulla förnöjelse, och härlig är han, vår beskyddare! — Det fins ingen makt och intet välde utom hos gud, den höge, den store! O, vår Herre, ïa Allah, o, gärna förlåtande, o, allgode, ïa Allah, Allah hu!"

Dessa ord framsades med en djup basröst, men för varje gång som namnet Allah nämndes togs detta en kvint högre. — Jag kände dessa ord och denna röst. — Så pläga de tjutande dervischerna bedja. —

Turkarne hade rest sig och tittade åt det håll, varifrån rösten förnams. — Först kom en liten, knappt sex fot lång och fyra fot bred flotte, och på denna knäböjde en man som paddlade sig fram med en åra och bad i takt med paddlandet. Han hade en vit turban och under denna en röd tarbusch. Vit var hela hans övriga klädning.

Detta var tecknet att han hörde till fakirsekten Kaderijeh, som mest består av fiskare och skeppare och som stiftats av Abdelkader el Gilani.

När han fick syn på sambuken hejdade han sig ett ögonblick, men ropade därpå:

Han höll upp mot fartyget, angjorde sin flotte och steg ombord. Halef och jag befunno oss inte ensamma på tullbåten, ty kyrekdschin — styrmannen — hade följt oss och till denne vände sig dervischen.

— Ingen. Vi resa från ort till ort för att upptaga allmosor såsom är anbefallt av storscheriffen av Mekka.

— Ingen ha mankerat. Rikliga allmosor ha influtit, vilket Allah skall återgälda dubbelt.

— Men har du tänkt på bankarna, klipporna, under vattensskären, de elaka vindarna och hajarna, som komma att kringsvärma din flotte?

— Endast Allah är den starke. och han skall skydda mig. — Vilka äro dessa båda män?

— Tillåter du att jag äter mina dadlar här? Sedan skall jag färdas vidare.

— Den troende behöver ej rädas. Hans liv och hans slut står upptecknat i livets bok.

Jag hade riglat igen luckan till avbalkningen och lutat mig över relingen. Som de båda talande befann sig en bra bit från mig, och då jag låtsades vara fullt upptagen med att betrakta vattnet, kunde man gärna inte misstänka mig för att hava lyssnat till dem. Dervischen fortsatte:

— Han kan bara betala en sjättedel av vad kaptenen begärt för att överfrakta honom. Men han har en bjuruldu från storherren.

— Jag har aldrig sett en nemsi, men jag har hört att de skola vara mycket fredliga av sig. Han bär nog vapen bara för syns skull. — Men nu är jag färdig med min måltid och reser vidare. Hälsa din herre och tacka från mig, därför att han låtit en fattig fakir få komma ombord.

Några ögonblick senare knäböjde han åter på sin flotte, tog åran och förde den i takt med att han sjungande bad sitt: ïa Allah, Allah hu!

Denna fakir hade gjort ett visst intryck på mig. — Varför hade han gått ombord och inte hellre landat vid stranden? — Varför hade han frågat om jag var rik och under hela samtalet mönstrat däcket och fartyget med en uppmärksamhet, som han likväl på samma gång syntes vilja dölja? Jag hade visserligen ingen som helst anledning att oroa mig för detta, och likväl föreföll mig denne man mycket misstänkt. — Jag skulle kunna gått ed på, att mannen inte var någon dervisch.

Som jag inte längre kunde observera honom med blotta ögonen tog jag min kikare. Ehuru skymningen i dessa nejder blott är mycket kort, kunde jag likväl ännu se honom med kikaren. — Nu låg han inte längre på knä, såsom han ju ändå skulle göra det för att hålla sitt avgivna löfte, utan han hade bekvämt satt sig tillrätta och halvt vänt flotten. — Han rodde in mot samma kust, som den där vi lågo. — Här var säkert ugglor i mossen.

Halef stod bredvid mig. Han syntes upptagen av samma tankar som jag, när han sade:

— Ja, sihdi! Eller har du någonsin läst eller hört att en dervisch av kaderijeh-orden ber och sjunger hawlajyp-litanian — de tjutande dervischernas litania?

— Alldeles riktigt! Men varför skulle han ge sig ut för att vara fakir när han inte är det?

— Detta måste man utforska, effendi. — Han sade även att han under natten skulle resa vidare. — Varför gör han inte det?

— Skaffa oss då en matta eller filt att lägga på oss, så kunna vi sova här på däcket.

— Du skall få detta, sihdi. Men vad skulle du göra om det kom fiender ombord.

— Dscheheïne—bandet håller till här vid kusten. Detta är beryktat som en hord av stora chirsizler, spetsbovar. Varken fartyg eller vägfarande kunna vara säkra för dessa.

— Jag tänker, att eder kapten är en nog så tapper man, som allra minst fruktar rövare, såsom varande en storherrens ämbetsman.

— Helt visst inte. Men vad förmår han och vi alla om vi skulle råka ur för Abu-Seïf. — 'Svärdens fader' — den farligaste av dem alla, lika farlig som lejonen i bergen och hajarna i havet.

— Han är chefen för ett farligt band. Under betestiden föra dessa dscheheïner sina hjordar till de båda öarna Libnah och Dschebet Hassan, men lämna där endast få män till herdar. De andra draga ut som rövare. — De kapa fartyg och farkoster och taga antingen allt som de komma över eller och utprässa de en dryg lösepenning. Denne Abu-Seïf. är deras anförare.

— Den räcker inte mot Dscheheïne. Dessa äro fria araber, som skyddas av storscheriffen i Mekka.

— Effendi! Du tycks inte förstå den här saken. Vilken tror du kan fånga
Abu-Seïf.?

— Han har den ondes, scheitans, hjälp. Han kan göra sig osynlig, han kan fara genom luft och vatten; han kan inte såras ens av varken svärd, kniv eller kula. Hans svärd är förhäxat och tränger genom dörrar och murar och kan i ett hugg döda hundrade liv.

— Bevara dig för uppfyllandet av en sådan önskan. Djävulen skall tala om för honom, att du vill se detta svärd, och då kan du också lita på, att han skall komma. Bed därför till gud innan du nu går till vila, att han måtte skydda dig från alla faror, som kunna hota.

Jag tackade artigast för rådet, och han gav oss täckena i vilka vi inhöljde oss, och vi somnade snart, trötta som vi voro efter resan. Under natten hade några matroser vakt på land hos de sovande och ombord för att skydda tullintäckterna. På morgonen samlades sedan alla på fartyget. Ankaret lyftes och seglen tillsattes. Kursen togs åt söder.

Vi hade seglat ungefär fyra timmar då vi uppmärksammade en båt, som rodde i samma riktning. När vi kommo närmare denna sågo vi två män och två alldeles beslöjade kvinnor.

Båten höll upp mot oss och man gav tecken, att man ville tala med oss. Styrmannen på sambuken fick befallning att lova upp i vinden, och snart kunde vi höra en av roddarne ropa:

ANDRA KAPITLET.

Kaptenen begav sig till kajutan för att ställa den i ordning åt damerna. När de skulle dit måste de passera den punkt där jag stod. Såsom varande europé behövde eller brukades ej att jag vände mig från damerna och jag gjorde då genast den iakttagelsen, att dessa damer märkvärdigt nog inte voro parfymerade. Annars brukar detta kännas på långt håll. — Men där fanns en helt annan odör, nämligen den hos varje oriental bekanta lukten av till hälften kamel och tobak, rasr-tobak, som rökes mycket av beduinerna, och som har ganska stor inverkan på såväl lukt— som smaknerverna och som till lukten mycket påminner om ett slags sjögräs där i trakten, vilket mycket användes till madrassfyllning. — Jag fick allt nog härav det intrycket att det var två kameldrivare som passerade mig. I alla fall var det inte doften av parfymerade kvinnor.

Jag kastade också en sökande blick efter dem tills de försvunno bakom dörren till hytten, men kom ej till annat resultat, än att den där lukten kunde bero på, att dessa kvinnor nyligen företagit en längre kamelfärd och att doften av öknens skepp därför ännu hängde i deras kläder.

Hur naturligt detta antagande var, gav det mig ingen ro. De båda roddarne — kvinnornas ledsagare — talade först länge med styrmannen och med kaptenen. Därpå kom den ene fram till mig och sade:

— Men jag borde göra det emedan din nyfikenhet är större än andras tålamod kan uthärda. Packa dig genast undan och kom inte igen.

Jag grep honom vid axlarna och vände honom i lämplig riktning samt gav honom en stöt så att han flög över däcket och slutligen hälsade detta med magen. Men i ett nu var han äter på benen och framme hos mig.

Han drog sin handschar och störtade mot mig. Hans sällskap följde efter med draget vapen. Hastigt ryckte jag till mig Halefs ridpiska för att salutera mina angripare med denna. Men det skulle inte komma så långt, ty dörren till hytten öppnades och ett av fruntimren visade sig. Hon lyfte stumt sin hand och drog sig åter tillbaka. De båda araberna hejdade sig i anloppet och gingo ljudlöst åt sidan. Men deras ögon sade mig, att jag inte hade något gott att vänta af dem.

Turkarna hade betraktat denna episod med stor likgiltighet. Blev någon dödad på fartyget, så var det väl så bestämt av kismet, ödet.

Beträffande mig så hade de många onödiga frågorna brakt mig i harnesk. — Men voro de verkligen så onödiga? Hade de inte snarare ett visst ändamål? Orientalerna äro inga pratmakare, allra minst med obekanta, som han därtill vet vara av annan religion, alltså giaurs.

Jag hade av lust att driva med dem, utgivit mig för en berömd man och för att vara en stor skytt. Varför ville han veta, om jag var en pascha, en berömd man, en skrifvare, en god skytt? Vad kunde han ha för gagn av att veta, om jag skulle draga vidare söderut och om jag hade vänner bland engelsmännen? — Varför hade han vid bejakandet av denna fråga sagt: Rätt så, eller något dylikt? Och vad kunde det angå honom om jag var stark? Dessutom hade han frågat mig på ett sätt som om jag vore ställd under förhör, ja såsom en öfverordnad frågar en underlydande. Mest påtagligt var emellertid den ögonblickliga lydnad med vilken han och hans kamrat hörsammat kvinnans tecken. Detta var något ovanligt, ja, till och med misstänkt på en plats av jorden, där kvinnan uti livets förhållande i regeln inte har något alls att säga utan i stället intar en mycket underordnad roll.

— Ja, hon hade inte ansiktet fullt betäckt med sin jaschmah, slöja, vilken glidit något åt sidan. Och då fick jag se att hon hade skägg.

— Nej, helskägg. — Det är således inte en kvinna, utan en man. Skall jag upplysa kaptenen om detta?

Han gick. Han hade säkert inte sett fel, ty jag visste, att man mycket väl kunde lita på hans skarpa ögon, och genast satte jag denna omständighet i förbindelse med dervischen. Jag såg Halef tala med kaptenen; denne skakade sitt huvud och skrattade. Han trodde inte på denna sak. Halef lämnade honom med en uppbrakt min och återvände till mig.

— Han säger, att kvinnor äro skägglösa och att män aldrig gå i kvinnokläder. Men vad tror du, om denna kvinna med helskägg? Förmodligen är hon en dscheïne.

— Just det enda, som vi för tillfället ha att göra. Men samtidigt måste vi noga dölja våra misstankar. Du kan hålla dig undan från mig, men så, att vi genast kunna bistå varandra.

Han avlägsnade sig ett bra stycke, och jag slog mig ned på mattan. Där sysslade jag en stund med att göra anteckningar i min dagbok, men höll samtidigt en blick på hytten med de båda kvinnorna. En aning sade mig, att vi därifrån hade att vänta någon obehaglighet, men dagen förgick utan att något störande inträffade.

Redan mörknade det till natt när vi löpte in i en liten vik och gingo för ankar. Viken var en hästskoformig bukt av Dschebel Nayazet — Röda havet — vid foten av Sinais höga granitmassor. Kusten var ganska smal, ty blott några få steg från stranden reste sig de väldiga klyftorna mot himlen. Ankarplatsen erbjöd fullständig säkerhet mot vindarna, men hur kunde det vara med skyddet mot annat? Jag skulle för den delen gärna ha velat undersöka dessa klyftor litet närmare, men dessvärre blev det redan mörkt innan turkarna kommo i land och fingo nattelden tänd.

De båda aftonbönerna el magreb och sedan el aschia genljödo mot de båda bergväggarna. Om några där höllo sig dolda måste dessa genast fått klart för sig var vi lågo, även om de inte kunde se vår strandeld. Liksom föregående kväll föredrog jag att vara ombord. Och jag hade gjort upp med Halef att vi skulle tura om med att hålla vakt.

Något senare kommo några matroser ombord, för att hålla vakt, och då kommo även de båda kvinnorna ut ur hytten som för att hämta luft. De hade nu beslöjat sig mycket väl, men de återvände i alla fall snart till kajutan, vars dörr jag inte släppte ur sikte där jag nu låg på fördäck.

Halef sov ungefär tio steg från mig. Mot midnatt väckte jag honom försiktigt och sade:

— Håll då vakt och väck mig vid minsta omständighet, som kan synas misstänkt.

Jag lindade in mig i mattan och slöt ögonen. Men jag kunde inte somna. Jag räknade, men detta hjälpte inte. Så vände jag upp ögonkloten att pupillerna skötos upp under ögonlocken — ett beprövat medel — och försökte låta bli att tänka på något alls. — Jag började slumra in — — — Men vad var detta?

Jag stack upp huvudet ur mattan och såg bort mot Halef. Han hade visst också hört något, ty han syntes lyssna, stödd på ena armbågen. Jag lutade mig ned och lade örat mot däcket för att få en bättre ljudledare. Och jag märkte nu samma sällsamma ljud som nyss.

Ett svagt ljud med ett knappt hörbart plaskande läte förnams från aktern. — Elden på stranden hade slocknat.

Av turkarna, som kommit ombord, lågo två och sovo på däcket, den tredje satt nedhukad och sov även den. — Det kunde antagas att man observerade mig från kajutan, varför jag, trots mörkret, måste vara mycket försiktig. Jag lät därför bössan och studsaren ligga, samt tog av mig turbanen och min haik, mantel, vars vita färger kunde förråda mig. Därpå lade jag mig tätt utefter däcket och kröp långsamt akterut till en liten lejdare som förde upp till ratten och rorkulten. Jag reste mig tyst som en katt och jag kröp sedan ännu längre akterut.

Båten, med vilken de båda kvinnorna och deras roddare kommit, hade blivit anhalad till sambukens ena sida. I denna båt befunno sig tre män, som togo emot paket, vilka på en lina sakta firades ned till dem från ett av hyttens fönster. Ljudet, som väckt mig, åstadkoms av detta nedfirande.

Jag var genast fullt på det klara med vad saken gällde. Man höll på att plundra sambuken på dess tullintäckter och — —

Ropet kom från stranden, och i samma stund knallade ett skott. En kula borrade sig in i en planka helt nära mig. Ett andra skott följde, och så ett tredje, men kulorna susade lyckligtvis över mitt huvud. Men jag vågade inte längre utsätta mig för denna eld. — Jag hann emellertid se, att båten med rovet lade ut. Då rusade jag med ett par jättesprång ned på däcket.

I samma stund öppnades dörren till kajutan. Nästa ögonblick rusade nio män mot mig. Men några kvinnor såg jag inte till.

Men tre av dessa nio hade i en blink kastat sig över mig och höllo mina armar så att jag inte kunde komma åt mina vapen i gördeln.

Tre andra rusade mot Halef, medan två gjorde sig all möda med att gripa mina nävar, med vilka jag så gott jag kunde sökte freda mig.

Från stranden knallade skott på skott. Där hördes också kommandorop av en djup basröst i vilken jag genast igenkände dervischen, som kvällen förut kommit till oss på flotten!

— Sihdi! Jag är sårad! Jag gjorde en väldig kraftansträngning och lyckades bli fri. Men hörde nu dervischen:

I samma stund träffades mitt huvud av ett slag som berövade mig medvetandet. Det susade först som en bränning i mina öron, sedan störtade jag till däck och hade där en mycket svag förnimmelse av, att jag blev bunden och bortsläpad.

När jag kvicknade till kände jag en svår smärta i bakhuvudet. Och det dröjde länge innan jag kunde få någon reda uti vad som hänt. — Runt omkring mig rådde djupaste mörker, men av ett porlande läte kunde jag förmoda att jag befann mig i kölrummet av ett fartyg, som tycktes göra snabb fart. Mina armar och ben voro hårt fastbundna, så att jag inte kunde röra dem. Jag var bunden inte med rep utan med dukar, och jag hade svårt att freda mig från skeppsråttorna, som voro mycket närgångna.

Sålunda fick jag ligga där länge innan jag förnam ljudet av annalkande steg. Där kom någon, som löste mina fjättrar och sade:

Jag reste mig med stor möda. Genom ett halvskumt mellandäck fördes jag upp. Jag gjorde därunder den erfarenheten, att man fullständigt avväpnat mig, men ej tagit från mig annat än mina vapen.

När jag kommit upp märkte jag att jag befann mig på en skarp byggd liten bark som förde två trekantiga och ett trapetsformigt segel. En dylik tackling krävde en kapten, som i detta stormiga hav med dess många rev och ytterst farliga blindskär kände sitt yrke i högsta grad och måste besitta stor kallblodighet. Fartyget var mycket väl bemannat och hade i förstäven en kanon, som dock var väl maskerad under balar, kistor och lådor, så att den gärna inte kunde ses från passerande fartyg. Manskapet bestod utav brunsvarta karlar, alla beväpnade till tänderna. På akterdäck syntes en ensam man i röda byxor, blå kaftan och grön turban. Hans långa väst var rikt guldstickad och i bassora-schalen — som tjänade honom till gördel glänste kostbara vapen.

Jag kände genast igen dervischen på flotten i denne man. Nu närmade sig honom en arab, densamme som jag kastat från mig på sambuken. Och jag fördes fram till dessa. — Araben mönstrade mig med en hotfull blick. Dervischen — såsom jag ännu kallade honom — gav mig en blick av djupt förakt, när han sade:

— Detta gäller endast de rättrogne. Alltså, måste du visa mig din aktning genom att böja knä inför mig.

— Säkert finns det andra sätt att visa denna aktning, om du ens kan räkna på sådan.

Han hade rest sig och drog ett kort, krokigt svärd. Jag steg honom närmare och sade:

— Jag är Abu-Seïf. och står vid mitt ord. — Ned på knä, eller ock ligger ditt huvud vid mina fötter!

— Nattetid smög du dig med ditt folk på tullsambukenoch dina dschasusler, spioner, klär du som kvinnor. Men nu är du modig, när du inte tror dig ha något att frukta.

— Jag är Abu-Seïf., svärdens fader; tio män av samma slag som du förmår intet mot mig.

— Rätt så! — På det där sättet skall man skrävla, när man tror sig säker.

— Du är galen! — Hade du mod dig nio, ja tio, ja, än fler, till hjälp, skulle jag genast visa, vad ni alla gå för.

— Och jag, att du är en feg man. Du dödar med munnen. Men med svärdet blir det en helt annan sak.

Detta svar var nog att råga måttet. Men jag hade måst spänna strängen till det yttersta. Det gick också som jag beräknat. Han ryckte till sig ett svärd ur arabens gördel och kastade detta åt mig i det han sade:

Situationen var allt fortfarande rätt kritisk tills jag fått det åt mig kastade svärdet i handen. Abu-Seïf. kunde nog vara en utmärkt fäktare efter orientaliska begrepp. Men det roade mig i alla fall att nu korsa en klinga med denne "svärdens fader", så mycket mer som jag just inte hade annat val i denna stund.

Vår kontrovers hade emellertid samlat intresserade åhörare. Nästan hela den inte under tjänst upptagna besättningen hade närmat sig, alla säkert övertygade om, att jag vid tredje hugget fått nog för alltid. Det kunde ju anses hyggligt ändå, att han inte gav mig banesåret med detsamma!

Han gjorde genast ett blixtsnabbt och kraftigt, men väl obehärskat utfall mot mig. Jag parerade lätt med en kvart och sökte en lämplig blotta på honom. — Jag gjorde ett cirkelhugg, men han gled raskt undan och försökte ett nytt angrepp med en prim, som också missade. — Nu försökte jag med en espandon. Ursinnig svarade han med en vinkelkvart, som jag lätt parerade — det tredje angreppet — med ett sidsteg. Men nu svarade jag med att parera så att hans svärd i en vid båge flög — över bord!

— Hedning! Otrogne hund! — Du måste vara en trollkarl, som kunnat slå svärdet ur min hand!

— Eller också är du alldeles för grön i konsten att hålla vapnet kvar. Jag hade kunnat döda dig redan i andra utfallet. Men det roade mig mer att avväpna dig på sätt som jag gjort. — Här är svärdet. Tack för lånet.

Detta tycktes göra honom ännu mer häpen. Han stirrade på mig en stund och sade sedan:

— Du är ännu i mitt våld. Men du har likväl ditt öde i dina egna händer.

— Men du får inte visa dig för främmande ögon så länge du är här ombord.

— Min tjänare är också min vän. Jag ser helst att jag får vårda honom själv.

— Benet måste inriktas om det är brutet, sade jag. Det finns nog ingen här, som begriper att göra detta, mer än jag.

— Jag är själv så skicklig som en dscherrah — sårläkare. Hans sår är förbundet och benet spjälat. Han har inga plågor och är belåten.

— Vid Allah och profeterna är det sant! Vill du inte tro mig, så återser du honom aldrig. — Men det är ännu en sak som jag önskar av dig.

Jaså han var på den bogen. Det var bättre att få något för mig än att taga mitt liv. — Jag svarade:

— Att döma av dina vapen och instrument, som jag inte begriper, är du i alla fall en man av betydelse.

— Troligen med sanning därunder. Med din skicklighet att föra vapen, måste du vara en stor zabit — officer. — Och för en sådan betalar din pascha nog en vacker och rundlig lösen.

— Troligen blir det i stället du, som får betala det här äventyret. Du får klara den saken med mitt lands eltschi, sändebud.

— Jo, i Stambul, hos storherren. Jag innehar dessutom av denne en bu-dscheruldi, eller bjuruldu, som ni kallar den. Jag står således i storherrens skugga.

— Här betyder storherren ingenting, sade han. Här befaller endast storscheriffen i Mekka. Och jag är mäktigare än båda dessa. — Inte heller tänker jag bry mig om dina sändebud. Men möjligen engelsmännen.

Detta var en nyhet och tydligen pudelns kärna. Abu-Seïfs bror hade råkat i engelsmännens våld.

— Han har råkat ut för ett egyptiskt fartyg och blivit tillfångatagen, fortsatte Abu-Seïf. — De ha fört honom till Eden — Aden vid Bab-el-Mandeb. — Man ämnar hänga honom. — Men nu ska de få utväxla honom mot dig.

— Dödas min bror, måste även du dö. Men du skall skriva ett brev till engelsmännen om mitt förslag. Jag skall styra om att det kommer fram. Skriver du förståndigt, så kan det nog lyckas. Annars vet du nu ditt öde. Du får på dig tillräcklig tid.

— Vi ha en elak sjö för oss. Men jag skall likväl segla även om nätterna. Om vinden håller i sig på detta streck kunna vi om fyra dygn vara i Dschidda. Därifrån till trakten av Sahna tar det ungefär lika lång tid. — Du har alltså på dig en god vecka att skriva på.

— Allah akbar, Gud är stor! Du är ärligare än jag tänkt en giaur kunna vara. Du säger således att du ämnar fly.

— Då kunna vi inte heller fäkta. Du skall begagna tillfället att därunder döda mig. — Kan du simma?

— Men det finns hajar och annat i det här vattnet, som kan bringa en simmare om livet.

— Du kommer att bevakas på det strängaste. Man— nen här vid min sida skall inte släppa dig ur sikte. — Du har skymfat honom. — Han skall inte släppa dig, an— tingen du blir fri eller måste dö.

— Den skall det inte gå någon nöd på. Visserligen har han begått en svår synd med att vara din tjänare, men han är varken turk eller giaur, och blir fri antingen på samma gång som du eller efter din död. — Nu kan du tills vidare stanna uppe på däck. — Men när man befaller att du skall gå under däck och bli inlåst, gör du bäst i att lyda.

Jag gick först för över och promenerade sedan långs efter relingarna, samt slog mig sedan ned för att vila. Hela tiden höll sig den där araben i min närhet på ett avstånd av fyra till fem steg.

Detta var verkligen lika överflödigt som för mig obehagligt. Men ingen annan syntes det minsta bekymra sig om mig. Ingen människa tilltalade mig.

Så snart något annat fartyg kom i sikte och skulle passera oss, fördes jag under däck, ned i en kajuta eller hytt, utanför vars stängda dörr en vakt ställdes tills man åter förde mig upp. Om nätterna bommades jag in i ännu säkrare förvar bakom lås och riglar.

TREDJE KAPITLET.

På detta tråkiga sätt förrunno tre dygn. Jag tänkte under denna tid mer på Halef än på mig själv. Men alla mina bemödanden att närma mig honom misslyckades. Sannolikt hade man honom dold djupt nere i barken. Att där försöka uppleta honom skulle säkert vara riskabelt både för mig och honom.

Sålunda kommo vi efter vad jag kunde antaga, under en frisk seglats, till trakten mellan Dschebel Eynb och Dschebel Kelaya, varifrån kusten till Dschidda blir allt flackare.

Det var skymningsdags. Mot norr syntes för ovanlighetens skull ett litet moln med slöjaktiga kanter, och som Abu-Seïf. noga observerade.

När mörkret bröt in fördes jag som vanligt under däck. Där var det nu svalare och blev med varje kvart allt svalare.

Som på ett stort avstånd hörde jag ett dovt brus, skrällar och åskknallar, som kom allt närmare, jämte bruset av vindstötar som grepo tag i sambukens rigg. Jag kände hur hon med stäven plöjde djupt i vågorna, åter lyfte sig och rusade framåt.

Det knäppte och knakade i varje fog. Masterna skakade i sina fästen, och på däck hördes hur manskapet skyndade under rop och böner och jämmer under det nu helt visst mycket mödosamma arbetet.

Bland detta förnam jag kaptenens dånande, bestämda order, och det var allt av nöden att han nu behöll all sin kallblodighet. Efter min ungefärliga beräkning närmade vi oss höjden av Rabbegh, som av araberna kallas Rabr, och sydvart därom finns ett stort antal klipp- och korallbankar, som göra sjöfarten där farlig även vid fullt dagsljus. Där finns även ön Ghauat, och mellan denna samt Ras Hatiba resa sig två korallklippor mellan vilka genomfärden alltid även under god sigt anses vara förbunden med stor fara. — Denna plats kallas Om-el-Hableïn — "de båda linorna" — hänsyftande på hur man förr sökte klara sig genom detta pass.

Mot denna punkt kastade oss nu orkanen med svindlande fart, efter vad jag kunde antaga. — Någon ankarplats fanns inte i närheten.

Jag hade rest mig. Men jag kunde ju inte bidraga det minsta ens till min egen räddning, inlåst som jag nu var.

Då var det som om jag mitt i larmet och elementens uppror tyckte mig höra ett särskilt ljud utanför min dörr. Jag gick närmare och lyssnade. Någon höll på med att öppna.

— Ho—ho! Jag begriper! — Måste inbilla honom detta för att vid tillfälle lättare kunna komma till dig, sihdi. Men nu är jag åter på spejarestråten och har haft tur med mig.

— Abu-Seïf. skall lägga till i närheten av Dschidda för att göra en pilgrimsvisit i Mekka. — Han skall där bedja och offra för att befria sin bror. — Engelsmännen hade denne sjörövare fast. — Abu-Seïf. skall ha med sig en del av folket här.

— Troligen! Men nu kan jag inte komma in till dig, utan nyckel som jag är. Men jag kommer igen i morgon. — Jag har fått reda på, var dina vapen finnas. — I morgon är jag här igen.

— Nu är det så svart över allt, att inte en kotte kan upptäcka mig. Och i morgon skall Allah hjälpa oss ännu mer.

— Plundrades! Hovet — pengarna — ligga nu i kaptenens, Abu-Seïfs kajuta. — Besättningen blev kvar, dels bunden, dels mördad. — Oss tog man med för att ha som gisslan för Abu-Seïfs bror.

— Jo, jag har lyssnat ut den saken. Den här skutan låg helt nära oss i bukten den där natten. — Men nu måste jag undan. — God natt, sihdi!

Han lämnade den fortfarande stängda dörren, som han inte kunnat öppna, och jag kunde nu endast höra orkanens vilda brus, men som dock nu tycktes vara i avtagande. Även sjöarna började sakta av. Ovädret syntes gå lika plötsligt som det kommit över oss. — Jag kände mig i alla fall lugnare och insomnade.

— Du får bara vara uppe tills vi komma till deghri. — Detta är tiden för middagens böner.

Jag kom upp på däck och fann sambuken ligga för ankar invid land i en smal vik. Seglen voro beslagna och masterna nedfällda, så man gärna icke kunde upptäcka oss varken från sjön eller från land, som dessutom såg ut att vara obebott.

Jag uppehöll mig på däck till middagen utan att kunna upptäcka något ovanligt. Då blev jag kallad till Abu-Seïf. Han var i sin kajuta där jag såg alla mina vapen hänga på en vägg. Även min patrongördel fanns där och dessutom flera stora ketschekise — påsar av getskinn med håret ut. — Dessa innehöllo krut. Ett sandyk — hörnskåp — stod öppet, men stängdes genast som jag kom in, men jag hade i alla fall hunnit se att detta innehöll en stor mängd kettschuwal — påsar av linne — och uti dessa befann sig helt visst det från tullsambuken rövade guldet.

— Jag ljuger aldrig och svarar därför, att jag kommer att för den saken begagna mig av första tillfälle.

— Du skall inte finna detta. Men du tvingar mig nu att hålla dig strängare än förut. — Jag kommer att vara i land ett par dagar — och du får under denna tid inte komma ut; ja, du blir till och med bunden.

— Gör du något försök att slita dina fjättrar blir du genast dödad. — Vore du en rättrogen skulle du kunna bli min vän. — Men jag håller på dig i alla fall. — Nu kan du gå.

Jag fördes ned under däck, där hettan nu gjorde det riktigt pinsamt för mig. — Troligtvis av hat från min väktares sida fick jag nu varken mat eller dryck. — Jag hörde bönerna el asr, el mogreb och el aschia bedjas, och sedan var det nog en god stund över midnatt, när jag tyckte mig märka ett lätt buller mot min dörr.

Inte vågade jag höra mig för med att fråga. Kanske hade det också bara varit en råtta.

Det blev tyst en lång stund. Men så hörde jag alldeles tydligt steg närma sig. Därpå lät det som om man bredde ut en matta. Troligen hade min vaktare bestämt sig för att koja utanför min dörr. — Och därmed var det ute med mitt hopp om att Halef skulle kunna hjälpa mig den natten.

Jag behövde bruka hela min hörsel för att kunna uppfatta att rigeln för min dörr drogs undan helt långsamt. — Några sekunder och så en tung duns.

Det lät som om någon ville resa sig, men inte kunde ett kort, kvävt stönande och därpå en välbekant röst:

Jag skyndade ut och fann väktaren ligga stönande på en matta. Halef hade satt sig över honom och höll honom nedtryckt.

— Jag drog ut en kniv med mina båda sammanlänkade händer, tog kniven mellan tänderna och skar på så vis av mina fjättrar.

— Nej, nu skall han buras in, där man hållit mig, bindas och få en trasa i munnen. Eller också den här.

Jag tog hans turban och band för hans mun. Och därpå bundo vi hans armar och ben. Sedan släpade vi in honom dit, där jag haft många, allt annat än behagliga timmar.

— Mycket enkelt, sihdi, sade Halef. — Man har trott, att jag inte kunde stå på benen och lämnat mig i fred. — Abu-Seïf. har med tolv man begivit sig till Schidda. — Han har med sig mycket pengar åt storscheriffen i Mekka. — Jag smög mig hit och kom en stund före din väktare, som nu är fast! — Jag högg honom så fint om halsen och han stöp. — Resten vet du!

— När jag stack upp huvudet genom luckan tyckte jag mig känna lukten av opium. Jag kunde snart också se några karlar som lågo där sovande eller kanske alldeles redlösa. — De hade antagligen passat på nu att få sig ett kanske länge efterlängtat opierus medan Abu-Seïf var borta.

Vägen till kajutan var fri. — Vi kröpo fram mot dörren, som befanns lätt att öppna. När vi kommo in drog jag åter igen dörren.

Här hängde mina vapen. Ur, kompass och pengar hade jag på mig. — Halef kunde inte låta bli att tillägna sig en av de där myntpåsarna, som man med orientalisk sorglöshet låtit ligga framme, nedfallen ur penningskåpet. Han skulle nog lagt sig till med ännu mer, men fruktan för att bullret, när han måste bryta upp skåpet, kunde varsko någon, manade honom i hög tid till försiktighet.

Vi lämnade ljudlöst kaptenens kajuta. Halef var nu äfven försedd med vapen. Avståndet till land var icke längre, än att man kunde våga taga det med ett djärvt språng.

— Inte det heller. Men vi behöva bara hålla oss åt söder. — Abu-Seïf. har nyss gått samma väg, och detta är bevis nog för att vägen dit inte kan vara så lång. — Men låt oss först se till, hur vi ha det med våra vapen.

Vi drogo oss undan till ett buskage, där vi voro väl skyddade, ty det var ganska högt av den ostindiska euphorbiearten. Mina gevär voro ännu laddade; man hade tydligen inte förstått sig på dem, ej heller revolvrarna. Araberna ha ännu mycket långa, gammaldags gevär, och det finns hela stammar bland dem som använda urmodiga gamla flintlåsbössor av för vår tid säregen konstruktion, alla framladdare.

Sedan vi övertygat oss om att vår dristiga flykt ännu inte var upptäckt, begåvo vi oss i våg på den okända stigen, som egentligen inte alls var någon stig. Vi måste så mycket som möjligt följa kusten. Men denna gick i många större och mindre inskärningar, som måste kringås, varför vi blott långsamt kommo mot söder.

Marken var dessutom, ehuru i ett kustlandskap, mycket tätbevuxen med koloquint- och aloëarter, som gjorde framryckandet ganska besvärligt.

Men äntligen kom den stund då vi kunde färdas fortare och lättare. Vi kunde också på längre avstånd se var vi skulle fram, utan att så snålt hålla oss till kusten. Och det var en morgon vid åttatiden, som vi fingo se minareterna uti en stad — tornspirorna till moskéer — och se denna omgiven av en ganska väl bibehållen mur.

Vi togo oss en liten paus, jag innerligt belåten med att ha återfunnit min trogne tjänare Halef, utan vilken jag säkert inte nu kommit att befinna mig här, men väl fortfarande som Abu-Seïfs fånge.

FJÄRDE KAPITLET.

— Skola vi fråga om detta kan vara Dschidda? sade Halef, när vi snart fingo se folk.

— Nej. Det kan gärna inte vara någon annan stad, sade jag, som ännu ogärna ville ådraga mig någon onödig uppmärksamhet.

— Skönt! Har du reda på, att allas vår moder Eva skall ligga begraven i
Dschidda?

— När Adam, allas vår fader, begravde henne i Dschidda begrät han henne i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Sedan gick han till Selam Dib, där han dog och blev begraven. Denna ö känna endast de troende närmare till.

— Häri misstar du dig, min vän Halef. Denna ö kallas av dess inbyggare Sinhala Dvipa, varav sedan kommit namnet Selan-Dih. — Sinhala Dvipa betyder Lejonön. Den tillhör de kristna, — närmare bestämt engelsmännen — och jag har själv varit redan två gånger där.

— Men våra talebs, lärde, säga i alla fall, att varje otrogen måste dö, som beträder Adams ö.

— Jag lever då åtminstone. — Därför att du är en Allahs gunstling, ehuru du ännu inte helt omfattar den rätta tron.

— Det är ju annars så att varje otrogen som beträder Mekka och Medina, måste dö.

— De måste således även ha varit fullt hemma i våra språk och i våra vanor.

— Effendi! Gör mig inte bedrövad. Jag måste då förråda dig, men känner även att jag inte skulle kunna det. — Förrådde jag dig, skulle jag sedan inte kunna leva.

Jag såg på honom att dessa ord kommo från hjärtat och jag ansåg det vara orätt, att längre hålla honom i denna oro. Därför sade jag:

— Så länge du själv vill. Och jorden runt fast du är kristen. Men jag vet, att du skall bli en rättrogen, ty jag skall omvända dig om du vill eller ej.

— Sihdi! Det är just det, som jag nu skall bli. — Här ha vi säkert Dschidda, där jag först skall besöka allas vår moder, Evas grav. — Sedan går jag till Mekka och skall där dröja något i Arafah, låta raka mig i Minah och utföra alla heliga åligganden. — Skall du under tiden vänta på mig uti Dschidda?

— Nåväl! — Du skall återfinna mig i Dschidda. Men är din hadsch giltig, då den inte inträffar under pilgrimstiden?

— Jo, det är den. — Men här äro vi nu vid stads— porten. Jag undrar just vad den kan heta?

— Troligen Bab el medina, emedan den är den norra. — Vill du nu göra mig en särskild tjänst?

— Jag måste i Mekka köpa aziz-kumahsch — amuletter — köpa gåvor och ge allmosor —

— Duga inte här, eller rättare i Mekka, där man inte får taga emot de otrognas mynt.

— Å jo, om du är sparsam. Resan dit kommer i alla fall inte att kosta dig något. Ty jag reser med.

— Till Medaïhn Saliha. — Herre! Där blir du dödens! — Detta är andarnas stad, — Dit får inga dödliga komma!

— Men i alla fall måste jag in där, just för att den staden är så hemlighetsfull.

— Antingen till Sinai, Jerusalem eller Istambul, eller till Bassra och
Bagdad.

Vi voro nu alldeles framme vid stadsporten åt denna sida. Utanför muren fanns det några kringströdda små hus med tak av halm eller palmblad, där fattiga grönsakshandlare eller träkärlsmånglare slagit sig ned.

— Tackar som frågar. Vi må utmärkt, hur mår du själv, och hur går din affär, och hur reder du dig, du son av de frommaste muselmännens stam?

Jag svarade honom på detta sätt, emedan jag såg att han hade de s.k. m'eschaleeh, som är ett tecken vilket endast tillkommer de muselmän, som bebo de "heliga" mohammedanska städerna, vartill även Dsohidda räknas ännu fast den på senare tiden blivit öppnad för andra än de rätttrogna. Fyra dagar efter ett barns födelse i en sådan helig stad tatueras barnet med tre skåror på vardera kinden och två snitt på vardera tinningarna, och så att ärren sitta kvar hela livet. Dessa kallas m'eschaleeh.

— Dina ord äro zahrri, blommor, och de dofta som benaht eld schennet — paradisets döttrar, eller s.k. houris — svarade mannen. — Även jag mår bra och är nöjd med min affär. Kanske den kan vara även dig till nytta?

— Jag har tre djur; min son är hamahri — åsnedrivare — och jag hjälper honom.

Han mönstrade mig med en egendomlig blick. Att en främling på detta sätt kom till fots, måste nog förvåna honom.

— Det kom i går vid tiden för mogreb tretton män till fots alldeles som du. Jag förde dem till det stora khan — stora hotellet.

— Dessa voro inte mina bröder, svarade jag. Jag vill ha mitt kvarter i ett privathus.

— Ama di bacht! — Vilken lycka! — Jag vet en bostad som är så fin, att den just kan anstå en prins. Två piaster begär jag för att föra er dit.

Han lämnade oss med gravitetiska steg och återkom med två åsnor, som voro så jämmerliga att de ledigt kunde gå mellan mina ben.

Detta var överdrift. Men faktiskt var, att den åsnan jag satte mig upp på, bar mig så ledigt, att jag i en handvändning befann mig inom stadsmurarna till allas vår moder Evas stad, Dschidda.

I en halvt förfallen mur syntes till höger en glugg. I denna ett huvud med väldiga brillor som bara hade ett glas. Vidare en jättenäsa och en ännu större, tandlös mun. Det var från denna orden kommo.

Denne man var, upplystes mig, radschal el bab, stadsportvaktare, som tog upp avgifter åt storherren. Jag höll upp för hans ögon det storherrliga sigillet — mohyr, och strax därpå var mannen ute hos mig. Han bar en sliten janitscharuniform, vida blå byxor, röda strumpor, en grön jacka och en vit mössa, allt mycket rubbigt.

Tack vare min bu-djeruldi, mitt pass, behövde jag ingenting betala, ej heller Halef.

Vi redo vidare och kommo till porten av ett hus vilket hade fyra gallerförsedda fönster åt gatan, något sällsynt i ett muhammedanskt land.

Mannen blef nöjd och avlägsnade sig. — Jag trädde in i huset med Halef och fördes av en neger till husets herre. Och jag visades en rad tomma rum. Jag hyrde två på en vecka för två talaris, som var väl betalt, och under det namn som Halef givit mig.

På eftermiddagen gick jag ut att bese allas vår Moder Evas sista stad, som visade sig vara en ovanligt vacker stad och det syntes mig som om hennes namn Dschidda — den rika — inte kunde kallas så värst överdrivet. — På tre sidor är staden omgiven av en hög mur som har torn och är försedd med vallgravar. Åt havet finns ett fort med flera batterier. Muren har tre portar, Medina, Yemen och Mekka den senaste vackrast med två genombrutna torn.

Staden har två huvuddelar, Syrien och Yemen, och den har ganska breda, inte alls smutsiga gator och många öppna platser. Anmärkningsvärt är att det i denna stad finns så många hus, som ha fönster utåt gatorna. Ofta äro de flera våningar höga, med valvportar, balkonger och altaner.

Bazaren är inredd vid en av gatorna i hela dess längd och parallell med havet samt utmynnar i sidgator. I bazaren finner man beduiner, araber, fallatahs, handlare från Basra, Bagdad, Maskat och Makalla — egyptier, nubier, abessinier, turkar, syrier, greker, tunesier, tripolitaner, judar, indier och malajer — alla i sitt hemlands dräkter. Man kan även finna ibland kristna där. Bakom murarna utanför staden vidtager, som ofta i dessa orters städer, ökenvidder, men där finnas kojor för de fattigaste, som inte få rum inom stadens murar.

Icke långt från kasärnen, som är i närheten av Medinaporten, är kyrkogården, på vilken allas vår Moder Evas grav är belägen. Denna är sextio meter lång och har i mitten en liten moské.

Att det vimlar av tiggare i Dschidda är inte så underligt. Mest komma dessa från Indien. Under det att de fattiga pilgrimerna från andra länder söka sig arbete för att få pengar att återvända, är indierna för lata till detta.

Från kyrkogården vänder jag mina steg mot hamnen. Jag tänkte mig därifrån kunna se Mekka och märkte inte, att jag snart kom så långt från staden att jag befann mig vara i en ganska enslig trakt. Så mycket underligare var det, att jag där möttes av en slagdänga från min hembyggd.

Denna kom från en båt med två män, den ene tydligen en inföding, att döma av dräkten en hadharemieh. Den andre, som stod upprätt var en kuriös figur. — Han hade blå turban, röda, turkiska vidbyxor, över dessa en europeisk rock av något uråldrigt mod. Han hade en gul sidenhalsduk, och över denna sköt upp snibbarna av det gamla slags krage som kallas "fadermördare". Kring sitt ganska omfångsrika liv bar mannen ett bandolär — en sarras — med en slida så stor att den gott kunde rymma tre klingor.

Och han fortsatte med full hals vare sig han hört mig eller ej. Och alltjämt lika munter kom han sjungande in mot stranden, där jag gick emot honom.

Han fick genast ögonen på mig, men blev stående med ett uttryck av undran, medan han närmare betraktade mig, när jag hälsade honom på mitt hemlands språk.

— Ser jag väl rätt? Kan jag tro mina öron? — Men ni ser alldeles ut som åtminstone en arab. Törs jag fråga vad ni är?

— Jag? — Hm! Violspelare, komiker, skeppskock, privatsekreterare, bokhandlare, äkta man och handlande, änkling, rentier och nu turist på hemväg.

— Ja, till Triest att börja med, om jag inte under vägen råkar ut för något nytt. — Och ni?

Han betalade roddaren och vi återvände in till staden. Vi kommo till ett envåningshus, där han gick in. Jag följde och vi kommo in i ett litet rum vars enda möbel bestod av en liten brädanordning till bord och på detta en matta.

Vi skakade hand ännu en gång och jag slog mig ned på golvet, medan min värd från ett grannrum kom utsläpande med en liten kista, som han öppnade, sägande:

— För en sådan gäst måste man visa vad huset förmår. Här skall ni få se, vad jag kan bjuda på.

— Här ha vi en kopp med kokta äppelskivor, kokade i går på min kaffemaskin, en utmärkt anrättning i denna hetta. — Här ha vi två pannkakor och här en till. — Här ha vi ett stycke engelskt vetebröd — och en bit äldre bak, som också duger. — Ni har bra tänder, ser jag. — Här en bit bombaykorv — luktar kanske något, men det gör alls ingenting. — I den här flaskan finns äkta, gammal konjak, visserligen inte vin, men bättre än vatten. Glas har jag inget. Men detta är kanske inte alldeles nödvändigt. I den här asken … Snusar ni?

— Rätt! Dessvärre fattas smör. — Men var så god och tag för er. — Ni har väl kniv? Här finns verkligen en gaffel.

— Jag är egentligen från Triest och heter Martin Albani, sade han. Min far var skomakare. Men jag skulle bli något finare, köpman. Men tyckte mer om fiolen än siffrorna. — Så fick jag en styvmor — ja, ni vet hur det kan gå då? — Jag älskade min far, men blev bekant med ett harpspelaresällskap från Pressnitz. — Och med detta kom jag till Venedig, Milano, och längre ned i Italien, samt till Konstantinopel. — Känner ni så'nt där slags folk?

— Först spelade jag fiol. Sedan avancerade jag till komiker. Men så råkade vi illa ut och jag blef glad att komma ombord på en bremerkoff. Med den kom jag till England och därifrån med ett engelskt fartyg till Indien. I Bombay blev jag sjuk och kom på lasarett. Uppsyningsmannen där var en duktig karl men klen i att kunna skriva och räkna. Han engagerade mig, när jag blev återställd. Sedan kom jag i handel som bokhållare. Jag gifte med min principals änka. Vi levde lyckliga men barnlösa tills hon dog. — Och nu skall jag vända hemåt igen.

— Även han är död. Men det har — gudi lov — inte gått någon nöd på honom. Sedan jag fick det bättre ha vi ofta skrivit till varandra. — Nu har jag sålt min affär och drar mig så småningom hemåt.

Jag tyckte om mannen. Han visade sig precis som han var. Rik kunde han väl inte anses vara, men han såg ut att kunna ha just så mycket som han behövde.

— Jag har några småaffärer i Maskat och Aden. Men jag är min egen herre. Jag kan gärna bese Röda havet.

— Tills ett mig passande fartyg gör an här. Min tjänare är nu som pilgrim på väg till Mekka. Jag väntar honom först om en vecka.

— Gärna! Utom under ett par dagar. — Emedan också jag skulle ha lust att se Mekka.

— Även det, men jag tänker inte uppträda som pilgrim. Skulle jag följa deras sedvänjor och underkasta mig deras ceremonier, bedja till Allah och anropa profeten, så vore detta ju en försyndelse mot vår egen tro.

— Men inte i ett sådant fall. Hela intresset för mig är blott att ha varit i Mekka och att kunna berätta hur där ser ut. Men inte vill jag spela rollen av pilgrim. Det finns andra än pilgrimer som komma dit.

— Ja, t.ex. köpmän. Men dessa besöka också de heliga orterna där för att bedja.

— Beträffande mig skall man inte kunna kontrollera detta. — Man rider dit härifrån på åtta timmar, sexton om man går. Hade jag en kamel skulle jag vara där på fyra. — Jag anländer alltså, stiger av vid en av portarna, genomvandrar staden med värdiga, långsamma steg och beser helgedomen. — Detta kan inte taga lång tid. En var skall taga mig för en museiman, och jag kan sedan lugnt återvända.

— Det där låter ju ganska enkelt, men vågat är det i alla fall. Jag har hört, att en kristen annars inte får komma Mekka närmare än på nio mil.

— Då skulle vi ju inte heller få vara här i Dschidda, såvida man inte menar engelska mil. — På vägen härifrån till Mekka finns nio kaffehus. Jag skulle våga att besöka dem alla nio och ange mig som kristen. — Tiderna ha mycket förändrats. — Nu är det nog med att de kristna inte få besöka själva staden Mekka. — Men jag vill våga ett försök i alla fall.

Jag var så inne i denna tanke att den var för mig en fix idé; när jag kom hem till min bostad, insomnade och vaknade jag med samma beslut. Halef kom in till mig med kaffe. Han var nu färdig att bli — pilgrim.

— Nej! Blir för dyrt! Jag väntar till det kommer några pilgrimer som ha kameler.

Delyler kallas sådana som äro pilgrimernas vägvisare och som se till att alla formaliteter iakttagas. — Bland pilgrimerna finnas även kvinnor. — Men då det är förbjudet för de ogifta kvinnorna att beträda helgedomen, så ha dessa delyler skaffat sig en extra inkomst med att mot betalning på lämplig tid gifta sig med sådana kvinnor som de sedan vid återkomsten till Dschidda giva skiljobrev.

— Arably? Nej, min gosse. Jag kan på sin höjd traktera dig med några ord turkiska. — Men vänta! Jag skall strax anmäla mig själv.

"Jucheirassasa! Om du vill så vill ock jag. Och om du vill så kom; ty nu i dig vill jag ha tag."

Han begrep att anpassa sina slagdängor efter behov, och helt vist stod
Halef där helt undrande. Men då jag inte genast svarade, fortsattes:

"En hurtig pojke är jag; Det är jag från mitt hem. Men öppnar du ej genast slås dörren in med kläm!"

Men så långt ville jag ända inte låta det gå. Jag steg alltså upp och öppnade dörren.

— Aha! skrattade han. Det hjälpte, det där! Jag trodde nästan, att ni redan begett er av till Mekka.

— Kontravisit för mitt besök hos er i går. Men det gör mig ont. Jag kan visserligen bjuda på litet ammunition, men inte någon annan proviant.

— Men jag har aldrig suttit på en kamelrygg. Men så fick jag höra, att det här i närheten finns en kameluthyrare genom vilken man för en billig penning kunde få spela beduin en stund.

— Det gör ingenting. Jag har varit ganska mycket till sjöss. — Törs jag inbjuda er att följa med?

— Bestäm själv! Men när i landet är det alltid bra att ha en tjänare till hands.

— Gott! Men låt mig säga en sak. Undersök först noga sadeln och kameltäcket. Man kan annars lätt få göra bekantskap med dessa stingande och bitande kryp som orientalerna kalla bit. Annars hos oss känt under namnet loppa.

— Ofta mycket! Man gör därför bäst att se efter och att förse sig med åtminstone ett rent täcke.

— Naturligtvis! Åtminstone jag som lätt när som helst här i trakten kan bli överraskad av fiender.

— Jo, jag flydde i går ur fångenskap hos en farlig sjörövare. Han är nu i Mekka, men kan redan vara på återväg till Dschidda.

— Vad var det att tala om? Man hör ju och läser nu ganska ofta att livet blir allt mer prosaiskt och att det icke ges några äventyr. — För någon tid sedan talade jag med en mycket lärd man, som uppställde den tesen, att man kunde resa från Hammarfest i Norge till Kapstaden i södra Afrika och från England till Japan utan att uppleva ens skymten af ett äventyr. — Jag motsade honom inte. Men jag tror att det mest beror på den som reser och hur man reser. En affärsresa eller en på rundresebiljett blir nog så tam, även om det bär av till Celebes eller till Eldslandet. — Jag föredrar häst och kamel framför postvagn och bantåg, kanoten framför ångaren och bössan i stället för välviserat pass. — Jag reser hellre till Timbuktu och Tobolsk än till Nizza och Helgoland. Jag förlitar mig inte på någon vägvisare eller Bädeker. — På en resa till Murzuk hade jag med mig mindre pengar än mången behöver för att från Prag besöka Wien under en vecka och — jag har aldrig behöft klaga på brist på äventyr. — Den som med stora medel besöker Atlasländerna eller Nordamerikas västra stater har alltid ett hinder just i dessa medel. Men den som kommer med tom ficka, den måste t.ex. söka gästfrihet hos beduinerna och göra sig nyttig därför — eller därborta i vilda Västern jaga villebråd och kämpa mot hundra faror. Honom skall aldrig saknas äventyr. — Ska vi hålla vad om, att vi på vår lilla kameltur råka ut för ett äventyr, om än aldrig så litet? — Forntidens kämpar drogo ut för att söka äventyr. — Nutidens hjältar resa som commis-voyageurs — handelsresande — turister — sommarflanörer, badortsgäster eller hotellnärer. Dessa uppleva sina äventyr under paraplyer, vid table d'hôter, säterbodar, vid spelborden och på scating-rinks, skridskobanor. — — Men hur var det; ska vi hålla vad?

— Förstår nog det, ni kallar nog det för ett äventyr om ni i en djungel får se två tigrar i pelsen på varandra. Jag kallar det ett lika stort äventyr, om jag i skogsbrynet stöter på två myrstackshopar vilkas kamp med hänsyn till mod och kroppskrafter gott kan kallas ett hunnerslag eller en gudaslaktning, ty där erbjudas oss exempel på en sådan uppoffring, lydnad, strategisk eller taktisk beräkning och list, att vi måste förvånas däröver. — Guds allmakt visar sig härligare i dessa småkryp än i de där båda tigrarna, vilka blott därför visa sig så stora för er emedan ni är rädd för dem. — — Men låt oss nu få fram de där kamelerna på det att vi må finna en källa under den värsta hettan.

Han gick. — Jag hade hållit detta lilla tal för honom med viss beräkning. — Ty till en förstlingsritt på kamel hör obetingat en i det romantiska övergående stämning.

FEMTE KAPITLET.

När jag tre kvart senare med Halef befann mig i Albanis bostad, var denne beväpnad till tänderna.

— Stig in! Kamelerna dröja alltjämt. Eller skulle vi inte först ha något i oss?

— Men ni ville ju ha ett äventyr? Lämna i så fall provianten hemma. Bli vi hungriga så söka vi upp en duar — tältby. Där få vi dadlar, mjöl, vatten och möjligen också tschekir.

— Säg inte det! Smakar utmärkt. När ostron, vinbergssnäckor, fågelbon, grodlår och sur mjölk med ostmaskar kunna smaka gott, då kan man säga att gräshoppor är en riktig delikatess. — Vet ni hur länge man ätit gräshoppor med vildhonung?

— Så mycket bättre. Men då har ni naturligtvis måst sätta pant. Vi få det emellertid mera ostört och trevligare på det här sättet.

Kamelägaren bodde ett par hus därifrån. Jag såg genast att han inte var en arab utan en turk. På gården stod tre kameler, över vilka man sannerligen kunde gråta.

Han lydde ovilligt. Där inne lågo inte mindre än åtta mycket vackra ridkameler. Jag gick in och betraktade dem närmare.

— Dewedschi! Hur mycket betalade dig denne hazretin — höghet — för de tre kamelerna därute?

— och för detta pris få vi dessa lastdjur med såriga ben och fötter! — Titta själv! — Du kan se genom deras bringor. — Läpparna hänga ju som dina jackärmar. — Och pucklarna! Ah! De ha ju inga pucklar! — Dessa ha varit med i långliga tider, äro magra och kraftlösa, så att de inte kunna orka med en sadel. — och hur se sadlarna ut! — Se hit, karl! — Vad är det för djur, som marschera på detta täcke? — Skynda dig och giv oss genast andra kameler, andra täcken och andra sadlar.

— Jo, det skall du få se. Titta hit! Här ser du din storherres bu-djuruldi. — Vill du att jag skall tala om för honom, att du är en bedragare och att du skinnar dina djur levande? — Skynda på! — Sadla genast dessa tre hedschihn, de bruna till höger och den grå i hörnet, annars skall min piska lära dig.

En beduin hade i denna belägenhet lyft pistol eller dragit kniv. — Men denne man var en turk. — Han skyndade att utföra mina befallningar, och snart lågo framför oss hans tre bästa kameler på knä, med rena sadeltyg.

Han gjorde detta, och jag ställde mig på den kamels framben, hvilken skulle ridas av Albani.

— Pass nu på! sade jag. Så snart ni berör sadeln, reser sig kamelen, först framifrån, så att ni kastas bakut, sedan med bakdelen, så att ni slungas fram. — Dessa båda olika rörelser måste ni möta med lämplig bakåt— och framåtlutning.

Han svängde sig upp. Genast reste sig djuret fast jag stod på dess knän. — Den muntre sångaren kastades bakut, men föll inte av emedan han framtill klamrat sig bra fast. Men då kamelen nu även reste bakbenen — och Albani ännu höll sig fast som förut — Hög han alldeles regelrätt ur sadeln och över kamelens huvud rakt ned på sanden.

— För tusan! Det där var inte så lätt! utbrast han och gnodde axeln, som fått taga mot törnen. Men upp måste jag i alla fall. Låt mig få ned djuret på knä igen.

Vid detta tillrop lade sig djuret ned igen. Det andra försöket lyckades, trots att ryttaren hade att parera två svåra stötar. Men ännu måste jag giva kamelägaren en tillrättavisning.

Han gav en vink och tre metrek anskaffades. Nu steg även jag upp på ett av djuren.

Vi togo oss nu i alla fall bättre ut än om vi hade nöjt oss med de där skamfilade djuren. Jag förde ledningen genom flera sidogator, och vi kommo på en omväg lyckligt ut genom stadsporten. Sedan redo vi i skritt genom nubiernas och habeschanernas kojgator och kommo ut i öknen som utan någon gördel av grönt förde oss ut på de öde vidderna.

Tills nu hade Albani hållit sig ganska bra uti sadeln. Men nu föllo kamelerna i sin kända, vaggande lunk — som försätter varje nybörjare av kamelritt i detta egendomliga läge som snart framkallar sjösjuka även om han aldrig sett en droppe av rullande vågor. — Under de första känningarna skrattade han åt sig själv.

Men han ägde inte kännedom om hur man skulle balansera mot med kroppen för att mildra stötarna, som djuren gåvo. Han svängde av och an, fram och tillbaka. — Hans långa arabiska bössa var honom i vägen, och hans långa sarras slog klirrande mot kamelens sidor.

"Min sabel skramlar, min sabel slår — — den kastar ur sadeln mig ur!
Kamelen just som en havsvåg går. Kamel'n är ett sabla djur!"

Nu gav jag min kamel ett lätt slag på nosen. Han stegrade sig och kastade sig framåt så att sanden yrde flera meter bakom honom. De båda andra kamelerna följde exemplet — och nu var det slut med sången!

Albani hade käppen i vänster och bössan i höger hand och begagnade båda att balansera med, medan hans armar svängde i luften. Han erbjöd en högst komisk anblick.

— Ha — — ha — — har öh! — brrr! — inte — inte tid! — — Håll — åll — in det — — ra — ra — ra — sande djuret!

— Foten! — Ka — ka — kan inte. — — Ha — ha — Är ingen tygel! stammade
Albani ängsligt.

Jag vände mig åter framåt och hörde inte mer på hans klagoljud. Det gick ingen fara på honom så länge Halef red vid hans sida.

Efter en kort stund hade vi bakom oss en liten sandkulle, och nu låg öknen slät. Albani tycktes efter hand finna sig mer tillrätta i sadeln. Han höll sig nu tyst. På detta sätt tillryggalade vi inom en timme ett par dryga mil, då vi fingo se konturerna av en ensam ryttare. Han kunde väl ännu vara på närmare än en halv mils avstånd och red efter alla tecken att döma en utmärkt kamel, ty afståndet minskades fort mellan oss. Efter tio minuter var han framme hos oss.

— Han bar en välbergad beduins dräkt och hade dragit burnusens kapuschong djupt ned över ansiktet. Hans kamel såg ut att vara mer värd än våra tre djur tillsammans.

— Sallam aaleïkum! Frid vare med dig! hälsade han mig under det att han blottade handen för att taga av kapuschongen.

Hans röst hade ett vekt nästan kvinnligt tonfall. Hans hand var visserligen brun men liten och fin, och när kapuschongen föll fick jag se ett alldeles skägglöst ansikte ur vilket två stora, bruna ögon livligt betraktade mig. — En man kunde det gärna inte vara men väl en kvinna.

Vad skulle jag svara på detta? Jag hade ämnat att här ge mig ut för muhammedan. Men nu bar det emot att svara med en lögn. Och jag sade:

— Du är en främling i Dschidda och kommer dock inte hit för att gå till Mekka! Antingen har du förr varit i den heliga staden eller är du ingen rättrogen.

Han kunde verkligen förvånas, över denna fråga som stred så rakt mot orientens seder och bruk. Han svarade:

Hon vände kamelen och följde samma spår som denne nyss hade gått. Jag höll mig vid hennes sida, och de andra följde efter oss.

Albani svarade med ett stycke slagdänga ur sin rika repertoar. Han hade således återvunnit sitt goda humör sedan konsten att rida kamel inte visat sig oöverstiglig för honom.

Kvinnan syntes inte längre tillhöra den första ungdomen. Hennes ansikte hade markerats av ökensolens strålar och av strapatserna och kanske umbäranden, vilka ingrävt rynkor i huden. Men förr var hon säkert en vacker kvinna, vilket man nog kunde se än.

Men vad hade kunnat fört henne så allena ut i öknen? — Varför hade hon slagit in på vägen till Dschidda och varför vände hon nu om med oss? — Varför blev hon så synbart glad över att Halef skulle till Mekka, och varför sade hon oss inte vart hon förde oss?

Hon var för mig en gåta. Hon hade en bössa och bar i gördeln en yatagan; ja, i kamelens sadelrem hade hon till och med ett sådant där kastspjut som i en arabs skickliga hand kan vara så farligt. Hon gjorde helt och hållet intryck av att vara en självständig, orädd amazon, och denna benämning var precis passande, då det i många trakter av Orienten ofta finns sådana krigiska kvinnor, vilka i andra länder med större frihet för kvinnorna blivit allt mera sällsynta.

— Jo, Sultan el Kebir var en tapper man, men han besegrades dock av nemsi-schimakler, nemsi-memleketler och moskowler — nordtyskar, österrikare och ryssar. — Men varför betraktar du mig så noga?

Hon hade alltså hört talas om Napoleon och utgången av frihetskriget.
Hon hade säkert ett inte så vanligt förflutet bakom sig.

— Förlåt, sade jag, att mina blickar vilat på dig. Jag är inte van vid att i mitt hemland finna kvinnor sådana som du?

— Du menar en kvinna som bär vapen och kan döda män, förstår jag? Och som till och med regerar en hel stam. — Har du inte hört talas om Ghalië?

— Hon var stammens egentliga scheik och slog Mehmed Alis trupper i slaget vid Taraba, som kommenderades av Tunsun-Bei.

— Alldeles riktigt! Du ser således att en kvinna kan vara lika god som en man.

— Koranen? sade hon med en axelryckning. — Koranen är en bok. Men här har jag min yatagan, min tyfenkbössa — mitt dscherid — kastspjut. — Vad tror du? — På boken eller på vapnen?

— På vapnen! Och du ser således att jag inte är en giaur, ty jag tror detsamma som du.

— Ja, ännu mer. Men likväl mer på kitab aziz, de kristnes heliga bok, bibeln.

Detta var i alla fall en komplimang åt mig, ty araben bedömer mannen efter dennes vapen. Hon fortsatte:

Berodde det på vapnen måste Albani nu vara betydligt överlägsen mig. Men likväl var jag öfvertygad om att den gode mannen från Triest inte dödat någon med sin sarras. Jag svarade emellertid undvikande:

— Ännu ingen. Min tro bjuder mig att inte ens döda en fiende. Den saken sköter lagarna.

— Så skulle jag försvara mig. Men i nödfall måste han låta livet, ty nödvärn är tillåtet. — Men du talar om "Sablarnes fader". Känner du honom?

— Storscheriffen är inte i Mekka nu utan i Taif. — Men jag tackar dig för en stor nyhet. — Kom!

Hon drev kamelen till större hastighet och tog om en stund av åt höger där några kullar syntes mot horisonten. — När vi kommo närmare märkte jag att dessa kullar bestodo av samma vackra grå granit som jag sedan fann i Mekka. I en dalsänka stodo några tält. Hon pekade på dessa.

Framför tälten lågo på marken en trettio kameler och några hästar. Ett antal torra, magra ökenhundar hälsade vår ankomst med ilsket skall, som framkallade tältens innehavare. De hade dragit sina vapen och sågo mycket krigiska ut.

Hon lät kamelen knäböja, steg av och gick fram till männen. — Mitt samtal med henne hade icke hörts av Halef och Albani.

— Jag har hört talas om den. Till den hör öknens tappraste män. Inte ens pilgrimsskarorna äro säkra för dess kulor. De äro dscheheinefolkets största fiender och till det folket hör Abu-Seïf. — Vad vill den där kvinnan oss?

— Vi få väl veta det då. Men, sihdi, håll dina vapen redo! — Jag har inte mycken lit till dem, ty de äro utstötta och förbannade.

— Vet du inte att alla bedawis — beduiner — som bo i närheten av Mekka hopsamla alla droppar av vaxljusen, askan från alla offerbål och jorden från trösklarna till Kaaba, med vilket allt de ingnida sina pannor? Men denna stam gör det inte, ty den vågar sig inte till Mekka eller Kaaba, emedan den är fördömd.

Under tiden hade kvinnan sagt några ord till männen och till en gubbe, som närmade sig henne. Han hade ett mycket ärevördigt utseende.

— Allah välsigne er ankomst! sade han åt oss. Sitt av och träd in i vårt tält. Ni äro våra gäster.

Denna försäkran gav mig övertygelsen att vi inte hade något att frukta. — När en arab uttalat ordet ‘def’ — gäst — så kan man ge honom fullständigt förtroende.

Vi, stego av våra djur, samt blevo införda i ett tält, där vi slogo oss ned på serir — mattbelagda pallar — för att njuta en gästfri måltid.

Under det att vi åto sades inte ett ord. Men sedan räcktes oss en bery — pipa — och medan vi rökte den skarpa tobaken, som var från Bagdad eller Basra, började samtalet.

Att vi bara fingo en bery var ett säkert tecken till att de inte voro rika. Ty i trakten av den heliga staden Mekka röker man ur tre pipsorter. — Den första och finaste kallas khedra. Denna ligger vanligen på en trefot och är av fint ciselerat silver samt försedd med en lång slang, som kallas leïeh, och är sirad med ädelstenar och andra smycken allt efter ägarens råd och lägenhet. — Ur denna pipa rökes också endast den kostbara tobaken från Schiras. — Den andra sortens pipa kallas schischeh och är ganska lik den förra men mindre och inte så dyrbar. — Den tredje och vanligaste sorten heter bery. — Den består av ett med vatten fyllt kokosskal i vilket piphuvudet och ett rör utan slang äro instuckna.

Det var över tjugu män i tältet. Den gamle som välkomnat oss förde ordet och sade:

— Jag är scheik el urdi — lägrets chef. Och jag vill tala med dig, sihdi. Bruket förbjuder att plåga en gäst med frågor, men jag måste likväl framställa några. — Tillåter du detta?

— Allah akbar! — Gud är stor! — Och de kristnas tankar äro obegripliga! — Du är min gäst och jag vill tro vad du säger. — Denne man är din tjänare?

— Jag heter Malek. Du har talat med Scheik-Maleks blod, vid min dotter.
Hon har sagt, att din tjänare skulle till Mekka för att bli en hadschi.

— Du är en främling, men du kan de troendes språk? Vet du vad en delyl är?

— En delyl är en förare som har till göra att föra pilgrimer till Mekka och att där visa denne dess märkvärdigheter.

— Du vet det således. Men en delyl har också en annan uppgift på sidan om det du sagt. Det är för de ogifta kvinnorna, vilka inte få beträda den heliga staden. — När nu en ogift kvinna, en mö, vill till Mekka, så beger hon sig först till Dschidda och gifter sig där pro forma med en delyl. Han för henne sedan som sin hustru till Mekka, där han uppfyller faradh och wadschib — de religiösa bruken. — När detta är gjort ger han henne åter fri och hon blir mö som förut. — För detta har han sin betalning.

Den gamle scheikens inledning gjorde mig nyfiken. Vilka avsikter kunde han ha att sammanställa Halefs pilgrimsfärd med en delyls åligganden? — Jag skulle genast få svar på detta då han fortsatte rakt på sak:

— Jag vet inte om han vågar åtaga sig detta. — Delylerna äro ju ett slags ämbetsmän som utses av vederbörande.

— Men vem skulle väl kunna hindra honom att gifta sig och att medtaga hustrun på pilgrimsfärden. Och att sedan gifva henne fri?

— Nå, detta kan ju vara sant. — För min skull må han gärna göra det, om du så anser nödvändigt. Han är ju dessutom en fri man, och du ha därför att vända dig till honom själv.

Det var en formlig njutning att vid dessa mina ord betrakta min gode
Halefs ansikte. Han såg alldeles förbluffad ut.

— Vad kan det egentligen tjäna till? Om hon är gammal eller ung, ful eller vacker betyder ju i det här fallet ingenting. Du skall ju sedan ge henne fri!

— Äro benaht el arab — arabernas döttrar — lika med turkarnas däruti att ej få visa sig?

På en vink reste sig en av männen i tältet och lämnade detta. Efter en stund kom han tillbaka med en kvinna vars likhet med amazonen var påtaglig och gjorde att man kunde taga henne för att vara dennas dotter.

Halef underlät inte att begagna sig av denna tillåtelse. Det var en fullväxt, mörkögd skönhet på cirka femton år.

— Dina ögon glänsa som månsken — nur el kamar — dina kinder äro sköna som blommor — zahari — dina läppar glöda som römmahm — granatäpplen — och dina ögonhår kasta skuggor som akasiablad. — Jag heter Halef Omar Ben Hadschi Abul Abbas Ibn Hadschi Davud al Gossarah. — Om jag kan, så skall jag uppfylla din önskan.

Även Halefs ögon lyste i denna stund inte blott som månsken utan som nur esch schemms — d.v.s. solsken. Han talade blomsterspråk. — Kanske stod han nu vid kärlekens kritiska avgörande.

— Fråga min herre. Om han inte har något däremot skall jag uppfylla din önskan.

— Så är det, sade jag. Men säg mig varför denna flicka, som skall till
Mekka, inte söker en delyl i Dschidda?

— Han bor således i Dschidda? Men hur som helst, jag har inte behov av hans beskydd.

— Min vän! Hör på! — Han bor inte i Mekka, såsom han egentligen skulle göra — utan i Dschidda emedan hamnen är där. Hans inkomster belöpa sig till över en million piaster, men han vet att femdubbla dem. Alla måste muta honom; även smugglare och sjörövare. Därför bor han också i Dschidda. — Men hur var det? Man har sagt mig att du sett Abu-Seïf?

— Varför inte? — Vilket är bättre, att döda en tjuv än att låta honom leva och dela med sig? — Abu-Seïf är en dscheïne; jag är en ateïbeh. — Dessa båda stammar äro dödsfiender. Likväl vågade han smyga sig till vår tältby och röva bort min dotter. — Han tvingade henne att bli hans hustru. — Men hon lyckades fly och att föra med sig sin dotter. — Du har sett dem båda. — Du kom hit med min dotter, och hennes dotter var nyss härinne. — Sedan detta rov, som jag nämnde, har jag sökt honom för att kräva hämnd. — En gång var jag nära honom uti ståthållarens seraj — palats. — Men denne beskyddade honom och lät honom undkomma när jag lurade på honom utanför porten. — Senare skickades jag av vår dåvarande scheik till Mekka för att bringa ett offer åt Kaaba. — Jag och mina män lägrade oss utanför porten er Bamah. Och då fick jag se Abu-Seïf komma för att besöka helgedomen. — Jag grep honom, fast all strid är förbjuden vid Kaaba. — Jag ville inte döda honom där, utan endast tvinga honom med mig utanför staden att där ärligt övervinna honom i öppen envig. — Kampen slutade så att de heliga eunuckerna kommo och hjälpte honom, men togo mig och mina män tillfånga. — Han blev fri med sitt folk. — Men vi blevo portförbjudna till den heliga staden. — Hela vår stam blev bannlyst och förbannad och måste utstöta oss för att bli bannet kvitt. — Nu äro vi fredlösa, jag och de mina samt desse män. — Men vi skola hämnas och lämna denna trakt. — — Du har ju varit Abu-Seïfs fånge?

— Jag är ingen domare. Endast rättvisan har denna makt enligt vår religion.

— Men vi äro inga kristna utan straffa våra fiender, emedan de finna skydd hos domaren. — Du har antytt för mig var hans fartyg ligger, och jag skall nog finna stället dig förutan. — Men lova mig att du inte ger Abu-Seïf någon varning.

— Jag skall inte varna honom, emedan jag inte har lust, att åter bli hans fånge.

— Låt honom då stanna här till dess hos oss. — Vi skola ledsaga honom till vägs så långt vi våga närma oss staden och sedan återföra honom till dig.

— Effendi! Jag hör att du inte föraktar den utstötte! Du är oss mycket välkommen! Du stannar således hos oss och hjälper oss att i kvällningen knyta det där sken—äktenskapet.

— Nej! Det kan jag inte, emedan jag först måste tillbaka till Dschidda för affärer.

— Då skall jag ledsaga dig till dess portar. Men även där får jag inte inträda, ty också Dschidda är en helig stad. — När skall du rida dit?

— Genast! Och jag behöver blott kort tid innan jag kan komma åter.
Skall jag medföra en kadi eller mullah för giftermålet och vigseln?

— Nej, vi behöva varken kadi eller mullah. Jag är mitt lägers scheik och en vigsel här, utfärdad av mig, har gällande kraft. Men kanske du kunde föra med dig ett pergament eller papper att skriva kontraktet på? Mohyr och gemedsch, sigill och vax, har jag.

En stund senare stodo kamelerna redo. Vi stego upp. Den lilla karavanen bestod utom av oss tre och scheiken samt hans dotter av fem man. Jag följde utan invändning, fast jag såg att man inte tog den kortaste vägen, utan höll mera åt höger, åt havet. — Albani redde sig nu ganska bra att hålla sig kvar på kamelen, och djuren lade med snabba steg vägen bakom sig.

Han hade emellertid gissat rätt och teg. Vi redo vidare. Efter en stund visade sig två svarta punkter vid horisonten, rakt åt Dschidda. Det var vandrare, som vi bättre kunde se genom kikare. Detta var något ovanligt i öknen och den tanken låg nära till hands att det kunde vara Abu-Seïfs folk. — Det var mycket sannolikt att min väktare ombord skulle anmäla min flykt för kaptenen, Abu-Seïf. Och dessa båda vandrare kunde väl vara sagda budbärare.

Även Malek, scheiken, hade givit akt på dem och observerade dem skarpt.
Därpå vände han sig till en av hans män och viskade något åt denne.
Genast vände tre av männen tillbaka dit varifrån vi kommo, och jag
genomskådade avsikten.

Malek hade hyst samma tanke som jag och ville ha de där vandrarne i sitt våld. Och för att uppnå detta måste han avskära deras reträtt till fartyget men så att de inte märkte det.

Därpå återvände de tre männen i samma riktning som vi kommit från, för att när de voro utom synhåll taga av i en båge.

— Effendi! Vill du vänta litet på oss, eller rider du till Dschidda, där du skall finna oss utanför stadsporten?

— Du vill tala med dessa vandrare, sade jag rakt på sak. Och jag stannar hos dig, tills du talat med dem.

— Jag tror så med. Och dina tre män, som nyss lämnade oss, avskära nu dessas väg till fartyget. — Rid du i raskt trav till dem där borta. Jag och Halef fortsätta rakt fram för att sålunda hindra dem att fly tillbaka till Dschidda.

Han svängde om, och jag gav Albani en vink att följa honom. Detta blev honom lättare emedan jag och Halef satte av med skarp fart. Vi susade i väg som vinden och styrde så, att vi snart kunde komma bakom de båda fotgängarne. — Men de syntes snart märka avsikten och tycktes tveka. — Bakom sig hade de nu mig och Halef. Från ena sidan kom scheiken med sitt folk. Endast vägen rakt fram syntes dem fri.

De satte i väg med ökad fart, men hade inte kommit långt förr än de möttes av de tre scheikens män, som nyss lämnat oss. Trots att det på detta avstånd inte var möjligt att kunna känna igen oss, måste de dock ha misstänkt fiender i oss och försökte nu att komma undan så skyndsamt som möjligt. —

Men utsikterna vora minimala. — De voro emellertid beväpnade. Om de delade på sig — skildes åt — så måste även vi göra detta och då var det inte omöjligt för en säkert skjutande, kallblodig fotgängare att upptaga strid mot både två och tre ryttare.

Men de kommo antagligen inte att tänka på detta, eller ock voro de inte nog modiga att utföra manövern. — De höllo samman och blevo omringade av oss på en gång. Jag igenkände dem genast från Abu-Seïfs fartyg.

— Vi vilja först se efter om det finns någon, sedan skaffa vi oss nog korgar.

Detta var väl groft tilltaget, ty de hade säkert redan känt igen mig och Halef. — Halef blev också retad och svängde med sin piska, samt sade:

— Tro ni att jag och min herre äro blinda? Ni äro helt enkelt lögnaktiga lymlar. Ni tillhöra dscheinestammen och äro Abu-Seïfs folk. — Om ni inte genast erkänna detta så ska min piska nog plocka ur er sanningen.

— Nu ska ni inte göra er löjliga. Men hör nu på! — Vad dessa krigare av ateïbehstammen kunna vilja er, angår inte mig. Men mig skall ni svara på en fråga. Gör ni inte det, skall jag med denna piska märka er så, att ni aldrig mer kunna visa er för en fri, tapper arab.

Att bara hota en beduin med stryk är en av de största förolämpningar man kan visa honom. Också grepo de båda karlarna genast efter sina knivar.

— Ni ha nog inte riktigt klart för er hur en sådan här piska smakar, om den skötes på rätta sättet, sade jag. Den skär lika skarpt som en yatagan. Den faller också lika snabbt som en kula ur era tabandschab — pistoler. — Ser ni inte, att alla dessa mäns vapen äro riktade mot er? — Stoppa alltså in knivarna och svara. Ni äro bud till Abu-Seïf.?

— Sihdi! Du vill väl aldrig låta dessa rövare komma undan? utropade
Halef. — Jag skjuter dem, så att de inte mer kunna göra något ont.

Jag steg åter upp på kamelen och red därifrån. Halef följde mig. Albani stannade hos de andra. Han hade dragit sin långa sarras. Men jag litade på att denna pantomin skulle vara oskadlig. — Han blev också lugnt kvarsittande, medan scheiken och hans folk sutto av för att bemäktiga sig de båda dscheiheïnerna. Detta var snart undanstökat. Fångarna bundos på en kamel, och dess förare återvände med fångsten till lägret. De andra följde oss.

— Deras öde är inte mitt och inte heller ditt. Tänk mera på, vad du skall bli denna dag. En brudgum måste ha ett gott och försonande hjärta.

— Herre, du är en kristen och frank, som man kan tala med i dessa saker. — Vet du vad kärlek är?

— O, sihdi! Hur kan man likna kärleken vid koloquint? Allah måtte upplysa ditt förstånd och värma ditt hjärta. En god kvinna är som en pipa av jasmin och som en pung i vilken aldrig saknas tobak. Kärleken till en flicka är som — är som — som — turbanen på ett kalt huvud och som solen över öknens himmel.

— Ja! Och den som träffas av hennes strålar får solsting. — Jag är rädd för att du redan träffats därav. Måtte Allah hjälpa dig!

— Sihdi! Jag vet, att du aldrig blir brudgum. Men jag är det så gott som redan, och därför har mitt hjärta öppnats som en näsa, vilken insuper blommornas doft.

Vårt korta samtal var slut, ty de andra hade uppnått oss. Ingenting sades om det som förefallit, och när staden kom i sikte höll scheiken in sitt djur. Han hade tagit med sig två reservkameler, som vi skulle ha när vi återvände.

— Jag skall vara åter när solen gått lika långt stycke som längden på din lans.

Ateïbeherna hukade sig ned bredvid sina kameler, och vi tre andra redo in i staden.

— Jo, i sanning! Det höll ju på att bli riktigt blodigt. Jag var verkligen beredd till strid.

— Ja, ni såg riktigt ut som rasande Roland, som det inte var så lätt att knäppa nötter med. Hur har ridturen annars bekommit er?

— Åjs! I början gick det kanske något knaggligt, men sen gick det ju riktigt fint. I alla fall skulle det vara skönt att få sträcka ut sig på en bekväm soffa. — Ni skall ju med de där araberna? Helt visst komma vi inte att återses.

— Troligen inte. Ni ämnar ju invänta första båtlägenhet för att komma härifrån. Men jag har annars sett exempel på så många oförmodade sammanträffanden, att även ett återseende oss emellan inte hör till det omöjliga.

Dessa mina ord skulle längre fram besannas. Men sedan vi återlämnat våra djur åt kameluthyraren togo vi avsked av varandra på hjärtligaste sätt såsom landsmän vilka träffas i vida världen. Jag begav mig sedan hem för att med Halef sammanpacka våra tillhörigheter och för att göra upp med min värd, vars lägenhet jag inte trott att jag skulle lämna så snart. På två förhyrda åsnor lämnade vi åter Dschidda. Där utanför bestego vi de väntande kamelerna med vilka vi med ateibeherna redo till deras läger.

SJÄTTE KAPITLET.

Under denna ritt blev det ganska enformigt. Mest tystlåten var scheikens dotter. Hon sade knappt ett ord, men i hennes ögon glödde en sällsam eld. När hon såg åt vänster, där hon förmodade att Abu-Seïfs sjörövarefartyg låg, grep hon antingen sin handschar, svärdet, eller bössan med dess långa kolv, som låg över sadeln.

— Hur brukas det i detta land? Skall den, som tager sig en hustru här även begåva henne med en present?

— Ja, även i dschesirat el arab och i hela östern brukas det. — Men eftersom Hanneh blott blir min skenhustru för några dagar, så vet jag inte om det kan behövas någon gåva.

— En dylik gåva blir en artighet, som ju alltid väcker välvilliga känslor. Jag skulle ge en sådan om jag nu vore i ditt ställe.

— Med vad skall jag giva? — Jag är fattig och var dessutom inte förberedd för ett bröllop. — Tycker du, att jag kan ge henne mitt eldtyg?

Han hade i Kairo köpt sig en liten ask av papier-maché och hade i denna sina tändstickor. Detta "eldtyg" hade för honom stort värde, emedan han fått betala det minst tjugu gånger mer än det verkligen var värt. Men kärleken ingav honom nu det heroiska beslutet att avsäga sig denna kostbara klenod.

— Gott! Hon skall få det. — Men hon skall ge mig igen det, när hon inte längre är min hustru.

— Men vad? Jag har ingenting annat. Ty jag kan ju inte gärna ge henne min turban, min bössa eller min ridpiska.

— Går inte, sihdi. — Hon är min brud och måste ha något. Vad skulle ateïbeherna väl tänka om mig, om din tjänare tager hustru utan att begåva henne?

Det slughuvudet hade härmed vänt saken så att den berörde min person och appellerade således helt enkelt just till min portmonnä.

— Prisa Allah, att han just så upplyst ditt förstånd, Halef. Men det är med mig på samma sätt, ty jag kan ju inte ge henne varken min turban, jacka eller mitt enda par byxor.

— Allah är god och barmhärtig, effendi. Han belönar tusenfalt varje gåva i hans namn. Din kamel bär ju på läderpåsar, vari säkert finnes något, som kunde göra en brud överlycklig.

— Nå, om jag gåve dig detta åt henne, skulle jag då få igen det, när hon inte längre är din brud?

— Men efter som du lovar mig — genom Allah — tusenfallt igen, så skall jag se efter om det kan finnas något åt dig.

— Sihdi! Du är den mest vise och bäste effendi som Allah skapat. Din godhet är större än Sahara och din givmildhet längre än Nilen. Din fader var den mest berömde och din farfader den präktigaste konungariket Nemsistan haft bland undersåtar. Din moder var den vackraste bland rosor, och din mormor Aftonlandets älskligaste blomma. — Må dina söner bli talrika som himmelens stjärnor och dina döttrar oräkneliga som öknens sandkorn — dina barnbarn tallösa som dropparna i havet.

Det var lycka, att vi just uppnådde lägret, annars hade han i sin tacksamhet gift mig med alla samojeders, tungusers, eskimåers och papuastammars döttrar. — Vad beträffar läderpåsarna så innehöllo dessa åtskilligt, som mycket väl kunde duga till present åt en beduinflicka. Köpmanssonen Isla Ben Maflei — som vi i ett tidigare äventyr hulpit — hade av tacksamhet försett mig med åtskilligt smått och gott, lämpligt till att presenta bort bland halvvilda folkslag. Småsaker allt nog, utan större värde för europeer men rariteter bland ökenfolken.

Under vår bortvaro hade ett tält blivit ordnat åt mig. Därinne tog jag fram en medaljong under vars glaslock en liten glas— eller pappersdjävul sprattlade på en nål. Denna medaljong hade en kedja av glaspärlor, som i facetter bröt ljuset i alla regnbågens färger. — Värdet var väl ungefär ett par francs. — Denna kuriösa "amulett" förärade jag nu Halef.

Han ryggade genast till när han kastade en första blick på den rörliga figuren.

— Maschallah! Detta är ju scheitan, den av gud förbannade. — Sihdi, hur har du kunnat få den onde i ditt våld! — Må Allah bevara oss för denne tre gånger stenade djävul! — Endast dig, Allah, vilja vi tjäna! — Den där är inte farlig. Han är ju infångad under glas och ram.

— Men om han ändå kommer ut är jag förlorad. Och detta skall komma över dig och din säd.

Han tog i kedjan ytterligt försiktigt med fingertopparna, lade medaljongen på marken och sig själv på knä medan han betraktade trolltyget.

— Ja, vid Allah, är det inte den onde! Titta, skall du få se, hur han sticker ut gadden. — Han slänger med huvudet och hornen, han svänger svansen, kröker klorna och stampar. — Ve oss — om glaset skulle gå sönder.

— Detta säger du bara för att lugna mig. — Vem skulle väl kunna göra en sådan här ond ande? — Ingen människa, ingen sant troende, ingen kristen, ej heller någon jude. — Men du är en stor lärd och en tapper hjälte, som kunnat betvinga satan, scheitan, och stänga in honom i detta lilla fängelse, detta zindan. — Hamdullillah! Nu är jorden säker för den där och hans följe! Och alla profetens efterkommande kunna fröjda sig över de kval, som han här måste lida. — Men vad menas med den här kedjan, sihdi?

— Jag? — — Denna kedja som är kostbarare än alla stora Moguls diamanter. — Den som äger en sådan kedja skall bli vida berömd bland alla troendes söner och döttrar. — Vill du verkligen giva mig den?

— Din klokhet och list är större än den ondes! — Honom har du tvingat att här ge sig till tåls. — När tycker du att jag skall ge Hanneh kedjan?

— Hon skall bli den mest berömda bland benat el Arab — ty alla stammar skola berätta, att hon håller satan fången. — — Tillåter du att jag även betraktar de andra sakerna?

Därav blev emellertid ingenting, ty scheiken skickade just bud på mig och Halef. — Vi gingo och funno hans tält fullt med ateïbeher. Malek frågade:

Halef nickade samtycke, och genast reste sig en av de närvarande männen och frågade honom:

Min far och farfar — dem Allah välsigne — tillhörde båda den berömda stammen Uëlad Selim och Uëlad Bu Seba av Dschebel Schur-Sohum. Utfrågaren, som var en brudens anförvant, vände sig nu till scheiken och sade:

— Vi känna dig alla som en tapper, god och vis och rättrådig man. —
Du är Hadschi Malek Iffandi Ibn Achmed Chadid el Eini Ben Abul Ali
el Besami Abu Sohehab Abdolatif el Hanifi — scheik för den tappra
Beni-Ateïbeh-stammen.

Här ha vi denne man, en hjälte av stammen Uëlad Selim och Uëlad Bu
Seba, som bo bland bergen, vars toppar räcka till himmelen och heta
Dschebel Schur-Schum. — Han heter — Halef Omar Ben Hadschi Abul Abbas
Ibn Hadschi Dawud al Gossarah och är vän till en stor effendi från
Frankistan som vi uti vårt tält ära såsom gäst. —

Du har en dotterdotter. Hennes namn är Hanneh. — Hennes hår är som silke och huden som olja och hennes dygd är ren och glänsande som snön uppe i bergen.

Halef Omar begär henne till hustru. — Säg oss, o, scheik, din mening i denna sak.

Den tillfrågade tog på sig en djupsinnig min och svarade efter något betänkande:

— Du har talat! — Sätt dig nu och hör vad jag har att säga. — Denne Halef Omar al Gossarah är en hjälte vars rykte redan nått oss sedan flera år. Hans arm är obesegrad och hans språng som gazellens, hans ögon ha örnens blick, och han kastar sitt spjut många hundra steg, hans kula träffar alltid målet och hans svärd har redan fuktats av många fienders blod. — Därtill känner han koranen och är erfaren uti kloka rådslag. — Han är vidare denne mäktige frankers vän — — varför skulle jag då inte giva honom min dotterdotter, om han för övrigt går in på mina villkor?

— Hon är dotterdotter till en mäktig scheik, därför kan han inte få henne för det annars vanliga priset. — Jag fordrar alltså en sto, fem rid— och tio lastkameler och femtio får.

Vid dessa ord fick Halef en min som om han uppslukat alla dessa kreatur levande med hull och hår. Men till all lycka fortsatte scheiken:

— Däremot ger jag henne till morgongåva en sto, fem ridkameler, tio lastkameler och femtio får. Er vishet inser således att det under sådana förhållanden är alldeles onödigt att dessa nämnda djur bytas. — Men jag fordrar att du i morgon vid tiden för fagr-bönen anträder en resa till det heliga Mekka och att du på denna medtager din hustru. — Ni skola där förrätta de heliga bruken och genast därpå vända åter.

Halef Omar har vidare att under denna resa anse och behandla sin hustru som orörd mö och att henne som sådan till mig återlämna. — För denna sin tjänst skall han erhålla en kamel och en fylld säck med dadlar. — Uppfyller han ej sagda villkor dömes han till döden. — Och varen i här alla församlade mina vittnen till detta mitt beslut.

Man kunde på den tillfrågade se att han inte var alldeles belåten. Men han var likväl klok nog att foga sig efter omständigheterna och svarade:

— Uppsätt då kontraktet, effendi, sade scheiken till mig. Och i två exemplar, det ena åt mig och det andra åt Halef Omar.

Jag gjorde detta och uppläste det skrivna. Det mottogs med scheikens belåtenhet samt undertecknades av Halef och försågs med scheikens bomärke tryckt i smält vax.

Härmed voro de huvudsakligaste formaliteterna undanstökade och den mer festliga delen av bröllopet kunde taga vid. — Men som det ju här endast var fråga om ett skenäktenskap blevo festiviteterna naturligtvis enklare.

Man slaktade ett får, som stektes helt. — Och medan detta stektes på spettet dansades en krigsdans. Men inga skott lossades, av den orsaken att man inte för obehöriga ville ge notis om var man fanns.

Först med nattens inbrott begynnte måltiden. Endast männen deltogo i denna. Kvinnorna fingo sedan tillgodose sig med det som fanns kvar.

Härvid måste även Hanneh — bruden — vara närvarande. — Därav begagnade sig Halef för att till henne överlämna sin present.

Den i medaljongen inslutna djävulen var ett underverk, som gick över alla närvarandes förstånd. Alla mina bemödanden att förklara mekanismen misslyckades fullständigt.

Man trodde mig inte. Man var fullt övertygad om att det var en levande, ond ande i medaljongen. Och jag blev ansedd som en stor trollkarl som kunnat lura in satan i en sådan liten sak.

Slutet blev att bruden inte fick behålla denna "dyrbara" gåva. — Denne infångade Belsebub ansågs så värdefull för hela stammen, att scheiken beslöt att behålla den själv! — Endast han ansågs värd att bevara denna märkvärdiga dyrbarhet — sedan han dock på alla sätt sökt övertyga sig om att den lede inte skulle kunde slippa ut och ställa till något sattyg.

Midnatten var nästan inne, när jag drog mig tillbaka till mitt tält för att söka litet vila. — Halef gjorde mig sällskap så brudgum han än var!

— Sihdi? Anser du det vara nödvändigt, att jag håller allt det där, som jag skrev under?

— Naturligtvis!—Men om jag hade tagit mig hustru, så hade jag aldrig lovat att lämna igen henne.

— Du är väl karl för din hatt och bör väl framför allt vara det i ett fall som detta. Dessutom kan väl inte en kristen undervisa en muselman i dylika saker som dessa. — Annars tycker jag att du borde försökt att få behålla Hanneh.

Han såg ut som om han nu kommit mellan två eldar. Han syntes ha det riktigt svårt.

Ett obestämt brummande och så något som kunde vara halvkvävda snyftningar, var allt vad jag vidare kunde höra från honom.

Han kastade sig också från den ena sidan till den andra. — Det var alldeles tydligt att detta skengiftermål skaffade honom mycket stora lidanden.

Men jag kunde inte hjälpa honom i detta. Och dessutom somnade jag snart in, glömmande både kontrahenterna och det underliga beduinbrölloppet.

SJUNDE KAPITLET.

Min sömn var så tung att jag först vaknade vid travet av en mängd kamelfötter. Jag reste mig och tittade ut genom tältet. Dagen grydde redan vid den östra horisonten och åt det hållet där vi hade havsbukten var det morgonrodnad. Men inte bara detta, ty där var det visst också en eldsvåda, vilket bestyrktes av det rörliga livet i lägret.

Männen hade brutit upp och när de återkommo voro deras kameler lastade med byte. Även scheikens dotter hade varit med på denna expedition och när hon steg av kamelen lade jag märke till att hennes dräkt var blodstänkt.

— Du kan se, att vi funnit sjörövarens skepp. De sovo när vi kommo och ha nu samlats till hundarna, deras fäder.

— Du har således dödat dem och stuckit fartyget i brand sedan du plundrat det?

— Plundrat? — Vad menar du? Tillhör inte bytet den segrande? Vilken kan göra oss detta stridigt?

— Han som utstött oss! Aldrig skall han få något därav. — Men man kan ju också ha ljugit för dig, att det var tullintäckter eller sådant. Endast scheriffen själv kan uppbära sådana och detta låter han sannerligen ingen turk syssla med. Troligen var denne en smugglare eller en indrivare från paschan av Egypten, den Allah månde förgöra.

— Det gör varje fri arab. — Har du inte hört talas om dessa grymheter som tid efter annan utövas av wachabiterna? — Om pängarna nu tillhör paschan eller scheriffen, så äro de nu i alla fall mina. — Men gör dig nu beredd att följa oss, ty tiden för fagr är inne. Här kunna vi inte dröja längre.

— Jag skall göra detta på en plats från vilken jag kan observera vägen mellan Dschidda och Mekka. — Abu-Seïf. skall inte undkomma mig.

— Nej, men även den modigaste kan bli oförsiktig. Om Abu-Seïf. faller i dina händer och du dödar honom, så måste du genast lämna dessa trakter. Du kan då lätt för alltid förlora din dotterdotter Hanneh, som då befinner sig med Halef i Mekka.

— Jag skall säga Halef var han i så fall skall finna oss. Hanneh måste till Mekka innan vi draga vidare. Hon är bland oss den enda, som ännu inte varit i den heliga staden, och längre fram blir det sannolikt omöjlikt för henne att komma dit. Dessutom har jag redan länge väntat på ett så gynnsamt tillfälle som detta.

— Jo. Vi skola till öknen Er Nahman åt Maskat — och därifrån skicka vi kanske ett bud till El Frat — (Eufrat) till Beni Schammer eller Beni Obeïde för att låta oss upptagas av dem.

Solen stod nu i kanten av horisonten — och araberna knäböjde till bön. Kort därpå togos tälten ned och karavanen satte sig i rörelse. Först nu när det blev dager kunde jag se hur rikligt byte det var som man tagit från sjörövaren. Med detta överfall hade ateïbeherna blivit smått förmögna.

Jag höll mig avsiktligt litet efter dem. Och jag kände en viss beklämning över att ha varit orsaken till allt detta mördande och plundrande. Möjligen hade jag kunnat avstyrt detta dåd.

Även gav mig närheten av Mekka åtskilligt att tänka på. — Skulle jag undvika denna heliga stad eller skulle jag drista mig ditin? — Min längtan drev mig dit med all makt, men likväl måste man hysa en god del betänkligheter. — Vad kunde jag för övrigt ha för nytta av besöket? — Jag kunde säga, att jag verkligen varit i Mekka, men detta var också allt! — Bleve jag upptäckt där så var min dödsstund kommen, och vilken död!

Men med allt detta kunde jag nu inte komma till något resultat. Och jag beslöt därför att anpassa mig efter omständigheterna. — Så hade jag ofta gjort förr och alltid med lyckligt resultat.

För att så mycket som möjligt undvika möten lät scheiken karavanen taga en liten omväg. Han medgav ingen rast förrän kvällen. — Vi kommo snart till ett trängt pass som var inneslutit av kala bergväggar, mellan vilka vi redo fram en ansenlig sträcka tills vi kommo ned i en dalkittel, från vilken det syntes som om vi inte skulle kunna komma ut någon annan väg.

Denna kväll bjöds på en mycket riklig måltid, som tydligen härflöt från skeppsprovianten. Och efter denna fest kom fördelningen av bytet.

Som jag inte hade något att skaffa med saken så lämnade jag de andra och tog mig en rond i dalkitteln. På ett ställe tycktes det mig som om man skulle kunna komma upp och jag gjorde även ett försök. — Det var mycket stjärnklart, och allt syntes gå förträffligt. Efter en kvart stod jag däruppe på berget samt hade fri utsikt åt alla sidor så gott den klena belysningen medgav. — Åt söder såg jag på himlen ett sken, som lät förmoda att där låg en belyst stad. — Denna måste vara Mekka!

Under mig hörde jag sorlet av ateïbeherna, som antagligen kivades om bytet. — Det dröjde ganska lång stund innan jag åter befann mig bland dem. Scheiken mottog mig med orden:

— Effendi! Varför har du inte varit närvarande? Även du skall framför allt ha din del av bytet.

— Jag? — Hur så? — Jag var ju inte med och har således ingenting att få.

— Vi skulle aldrig ha fått detta byte utan dig. Du har fört oss an — om även indirekt — och du är din lön väl värd.

— Sihdi! Jag känner föga till din religion. Och jag kan inte tvista med dig och kanske såra dig, då du ju är min gäst. — Dock vill jag antaga att din tro inte förbjuder dig att dela detta byte med oss. — Våra fiender där äro nu döda och deras fartyg uppbränt. — Du kan väl inte mena, att vi också skulle offrat allt detta byte, som är oss till nytta?

— Den saken skola vi, som sagt, inte tvista om. Mitt förslag är, att ni behålla det som nu är ert.

— Inte allt! — Men om du tillåter kunna vi ju ge din tjänare Halef även din del, fast han redan fått och mottagit sitt.

Halef blev naturligtvis överförtjust. Han hade fått några vapen och klädespersedlar samt dessutom en börs mod silvermynt. Han ansåg sig med detta ha blivit en ganska förmögen man. Summan utgjorde i alla fall 800 piaster, stor nog att göra en arab lycklig.

— Med denna summa kan du kosta på dig att leva gott som pilgrim i
Mekka, sade jag.

— Jo, det kan jag också tala om. — Först och främst är det varje pilgrims skyldighet att genast begiva sig till el Hamram eller den stora moskén. Du skall således inställa dig i Guds hus — Beith-Allah — och naturligtvis lämna din kamel utanför. — Där finner du helt visst en vägvisare, som tar hand om dig och för dig vidare. — Men du bör på förhand göra upp med denne om priset, så att du inte blir lurad. — Så snart du ser Kaaba skall du kasta dig två gånger till marken och bedja de bestämda bönerna till tack och lov för att du äntligen fått se den heliga staden. Sedan går du till mambar eller mimbar samt drar av dig dina sandaler. Du måste lämna dem utanför, ty där får man ej gå in som i andra moskéer, med skorna i handen. — Härefter har du att göra towaf d.v.s. att sju gånger gå runt Kaaba.

— Åt höger, så att du alltid har Kaaba till vänster. De första två varven skola tagas med snabba steg.

— Till åminnelse av profeten. — Det var nämligen så, att ett rykte spreds ut, att han blivit svårt sjuk. För att bestrida detta rykte sprang han tre gånger runt Kaaba. De följande fyra varven gick han långsamt. — Du kan ju bönerna som skola bedjas därunder? — Efter varje fullbordat varv skall du kyssa den heliga stenen. — När dessa omlopp äro fulländade skall du trycka ditt bröst mot Kaabas port, utbreda armarna och högt bedja Allah förlåta dig dina synder.

— Nej, visst inte! Du skall därpå begiva dig till el Madschem — en liten med marmor belagd grop, ur vilken det säges att Ibrahim och Ismael togo kalk då de byggde Kaaba. Där skall du bedja två böner vid Mekam-Ibrahim, den sten som vid bygget var Ibrahims pall. Därpå beger du dig till den heliga brunnen Zemzem och ur denna dricker du, under mellanstickande med böner, så mycket vatten du orkar med. — Jag skall lämna med dig en flaska som du kan fylla där åt mig och taga med dig. Ty detta heliga vatten skall vara botemedel mot alla kroppens och själens sjukdomer.

— Nu kommer den så kallade say-gången från Szafa till Merua. — På kullen Szafa stå tre öppna bågar eller portaler. — Där skall du ställa dig och vända dig mot moskén, lyfta händerna mot himlen och bedja om Allahs bistånd på den heliga vägen. — Nu går du trehundra steg mot Merua—altanen. — Du finner på denna väg fyra stenpelare, som du måste passera springande. — På Merua förrättar du åter en bön samt lägger sodan platsen sex gånger bakom dig uti nyssnämnda längdavstånd.

— Nej, inte än! — Ty nu måste du låta klippa dig och besöka Omrah, som ligger lika långt utanför Mekka som härifrån till denna heliga stad. — Men därefter har du utfört de heliga handlingarna och kan återvända när du vill. — Annorlunda är det under de heliga månaderna. Ty då är det ännu fler ceremonier, som taga mycket längre tid, då det vid denna tid finns tusentals pilgrimer i staden. Men du kan reda ut saken nu på ett par dagar och bör kunna vara här igen på den tredje dagen, slutade scheiken denna vidlyftiga instruktion, som sedan följdes av några ytterligare detaljer som huvudsakligast rörde Hanneh, varför jag drog mig undan och väntade på Halef, som utbrast när han äntligen visade sig:

— Allt annat, käre herre! — Endast de troende kunna komma i åtnjutande av detta vatten. Om jag gåve dig av detta, skulle intet kunna rädda mig från den eviga elden.

Detta sades med sådan trosövertygelse att jag inte ville visa mig enträgen. Men efter en stund sade Halef:

ÅTTONDE KAPITLET.

Nästa förmiddag redo Halef och Hanneh till Mekka. — Han medtog det rådet, att han skulle säga sig vara från ett långt avlägset land för att inte möjligen väcka den misstanken att hans hustru kunde vara en ateïbeh, alltså en från Mekka utesluten.

Med honom följde en bit till vägs en stammens man för att observera att vägen mellan Mekka och Dschidda inte just nu bjöd på några faror. Denne skulle också tills vidare där hålla utkik.

Den första dagen förflöt i lägret utan vidare anmärkningsvärda händelser. Jag talade på morgonen vid scheiken om att göra ett litet strövtåg. Han gav mig en kamel och uppmanade mig till försiktighet, så att vår tillflykt inte skulle bli upptäckt.

Jag hade hoppats att få göra denna utflykt ensam. Men scheikens dotter — Amscha, Hannehs mor, Abu-Seïfs förrymda hustru — kom fram till mig och sade:

När vi lämnat dalkitteln slog jag helt mekaniskt in på riktningen till Mekka. Jag hade trott att mitt sällskap skulle avråda mig, men hon följde utan att säga ett ord. När vi ridit ungefär en kvarts timme drog hon mer mot höger sägande:

Efter fem minuter funno vi honom. Han satt på en höjd och stirrade oavvänt åt söder.

— Han skall inte få se oss, sade Amscha. — Kom sihdi! Jag skall föra dig vart du vill.

Hon slog in åt vänster och betraktade mig med ett underligt leende. — Därpå lät hon kamelen sträcka ut med full fart, men stannade snart i en dal där hon steg av och slog sig ned.

— Även du? Detta är i sanning märkvärdigt att höra ur en muhammedanskas mun.

— Mitt förnuft säger mig detta. — Den första platsen där det fanns människor, var Paradiset. Och där dvaldes alla skapade varelser i endräkt med varandra. — Så hade Allah velat och därför är din religion den riktiga, ty den är därmed lik vår. Detta är kristendom.

— Nej, men jag har hört en del av en turk, som säger, att ni tillbedja Gud och säga: »förlåt oss våra synder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro." — Är detta sant?

— Vidare skall det stå i er koran: "Gud är kärleken. Den som förblir i kärleken, förblir i Gud och Gud i honom." — Är också detta riktigt?

— Då ha ni den riktiga tron. — Men säg mig, får en kristen bortröva en jungfru?

— Nej. — Om han gör detta, begår han en svår synd, och hemfaller under lagen.

— Ser du! Er religion är således bättre än vår. Hos Er skulle inte en man som Abu-Seïf. ha vågat bortröva mig och vågat tvinga mig att bli hans hustru. — Känner du detta lands historia?

— Då vet du också att turkar och egyptier rasat emot oss, trots att vi alla tre ha samma tro. — De ha skändat våra kvinnor och sönderpiskat våra män vid pålar samt huggit sönder dem, förbrännt deras armar och ben, avskurit dem näsa och öron, utstuckit deras ögon, slagit ihjäl deras barn. — Jag hatar en sådan tro, men jag måste dock behålla den.

— Vänta! — Du skall inte uppträda som min lärare. Jag vet själv vad jag skall göra. Jag skall hämnas — hämnas på alla som stått oss emot.

— Ja! Men varför skall endast jag lida och förlåta? Till och med endast därför att vi inte få beträda den heliga staden skall jag hämnas! Och jag vet hur.

— Jag vet, att du i hemlighet längtar att få komma in i denna heliga stad — i Mekka. — Hur kan du veta det?

— Detta är farligt för dig. — — Men då jag nu vill hämnas har jag för denna sak fört dig med hit. — Har du reda på de ceremonier, som man måste känna till för att som en rättrogen kunna uppträda där? Och vill du utföra dem?

— Du vill således inte skymfa din egen tro, och däri gör du rätt. —
Därför skall du också gå dit. Jag skall här invänta din återkomst.

Hon ansåg sig på detta sätt kunna hämnas på Islam genom att den heliga staden skulle trampas av en otrogens fötter!

Som missionär skulle jag här ha kunnat uträtta något, om än med en del svårigheter. — Som globetrotter ginge detta helt visst inte alls.

— Om du kommer ridande, kan man lättare taga dig för en bättre pilgrim och mer observera dig. Men om du kommer till fots skall man tro att du är en man från den här trakten och att du redan förut varit i staden och endast kommer på ett tillfälligt besök.

— Du gör bäst i att inte stanna där längre. — Gören tur dit in, betrakta Kaaba och begiv dig sedan på återvägen.

Jag hade emellertid fortfarande vissa betänkligheter och hon såg detta, pekade på mina vapen och sade:

— Du liknar visserligen helt och hållet en infödd. Men en arab har inte sådana vapen, som dem du bär. — Lämna kvar din bössa och tag min i stället.

I denna stund kom det över mig en ny tvekan. Men det dröjde inte länge förr än jag åter blev lugn. Hon såg inte alls ut att vilja mig något ont, och vi bytte bössor. När jag kom upp på berget kunde jag mycket riktigt se Mekka där nedanför på ungefär en halv timmes vägs avstånd, liggande mellan kala klippor och kullar. Jag kunde urskilja citadellet Schebel Schad och minareterna av några moskéer. El Hamram, huvudmoskén, låg i den södra delen av staden och syntes ej.

Jag började min vandring. Och jag kände mig nu som en soldat som ryckte an mot en fiende på slagfältet.

Jag kom emellertid lyckligt fram till staden. Som jag redan kände till den stora moskéns läge behövde jag inte fråga. — Husen, mellan vilka jag här gick, voro nästan alla av sten, och gatorna voro beströdda med ökensand.

Inom kort stod jag framför den stora fyrkantiga massa som kallas Beith-Allah, och långsamt gick jag mot denna. — Sidorna formades av pelarrader och kolonnader över vilka höjde sig sex minareter. Jag räknade till en längd av 240 steg och till en bredd av 205 steg. Som jag ville uppskjuta det närmare betraktandet av det yttre till sedan, gick jag helt obesvärat in genom en dörröppning. I denna satt en stadsbo som sålde kopparflaskor. Jag hälsade honom och frågade:

— Må Allah välsigna dig och dina söner för det att du inte hugger till för mycket. — Se här äro två piaster. Och här tar jag mig en kuleh — flaska.

Jag gick med flaskan till närheten av altanen och drog där av mig skorna. Och nu kastade jag en forskande blick in i templets inre. — Nästan mitt i templet stod Kaaba, som var nästan helt beklädd med svart sammet. Dit förde fyra stenlagda stigar och mellan dessa var gräsmattor. — Jämte Kaaba märkte jag den heliga brunnen, ur vilken flera tjänare hämtade upp vatten åt pilgrimerna.

Hela detta tempel gjorde inte alls något högtidligt intryck på mig. Bärare drogo av och an där, och skrivare hade med sina attiraljer slagit sig ned mellan pelarne; ja, där fanns till och med folk som handlade med ost och bröd.

Plötsligt fick jag se en kamel med ryttare, vilken just steg av vid en av pelarraderna. Denna kamel var ett alldeles ovanligt grannt djur. — Ägaren vände ännu ryggen åt mig och vinkade till sig en av moskéns tjänare för att denne skulle se efter kamelen.

Jag lade i förbigående märke till detta medan jag närmade mig brunnen, för att ur denna få min flaska fylld. Men jag måste nu vänta tills jag kom i tur. Jag gav mannen en bakschisch — en dricksslant — satte på flasklocket och vände mig, men blev med ens alldeles häpen.

Jag kände en lätt oro genombäva mig, men samtidigt arbetade min hjärna med svindlande fart, såsom vanligen alltid hos oss i kritiska ögonblick. — Utan att precis taga till flykten, sträckte jag ut stegen så mycket jag kunde för att uppnå kolonnaderna, just åt de hållet där Abu-Seïfs kamel ännu låg kvar. Och med ens kom jag på den tanken, att endast just detta djur kunde rädda mig.

— Det var hög tid! Mina skor fick jag allt lämna i sticket. Redan hörde jag det väntade ropet:

Verkan av dessa rop blev högst vådlig för mig. Det blev som ett dånande vattenfall av hotande, larmande, tjutande röster och som trampet av tusende bufflar.

Nu blev det slut med att bara taga ut stegen. Jag formligen flög över platsen och var i ett nu mellan pelarna, framme vid kamelen, som lyckligtvis inte var bunden. Med knytnäven kastade jag undan djurets tillfällige vaktare, och nästa ögonblick satt jag i sadeln och hade revolvern redo.

Vid detta rop reste sig kamelen verkligen, raskt och väldresserat. Och så bar det av med vindens snabbhet. — Bakom mig knallade skott på skott. — — Men framåt, bara framåt, undan måste jag!

Hade kamelen varit mindre snabb eller ett trilsket djur, skulle jag säkert redan sett mitt öde beseglat.

NIONDE KAPITLET.

Inom tre minuter befann jag mig utanför den heliga staden Mekka. Först när jag hunnit halvvägs upp på höjden — från vilken jag kommit — vågade jag se mig om. — Jag såg, att det ännu vimlade av förföljare, ryttare; man hade kastat sig upp på både kameler och hästar.

— Vart skulle jag nu vända mig? — Jag måste i alla fall på ett eller annat sätt varna scheikens på mig väntande dotter.

Jag påskyndade kamelen allt vad jag kunde genom tillrop, och jag måste erkänna, att detta djurs snabbhet var högst betydlig.

När jag kommit högre upp såg jag mig om på nytt och fann situationen lugnare. Ty nu var det visst bara en förföljare, som kommit mig något så när närmare. — Jag såg emellertid också att denne var Abu-Seïf. — den farlige sjörövaren, som tydligen lyckats överkomma en särdeles snabb häst.

Jag red vidare, och scheikens dotter blev mig varse. Hon hade redan sett vad som stod på och satt nu i sadeln, medan hon höll den kamelen tjudrad på vilken jag förut ridit.

Vi bytte bössor, och öknens dotter dolde sig bakom ett klipputsprång. — Nu begrep jag också hennes mening. — Hon vill ha sjörövaren mellan sig och mig.

Det dröjde inte heller många minuter förrän Abu-Seïf var uppe i berget, och jag lät nu min kamel sakta farten medan Abu-Seïf. ökade.

Under det att jag strävade uppför den nästa höjden gallopperade han utför den förra, utan att märka att där fanns spår av någon annan än mig.

Sålunda lyckades öknens dotter i sin avsikt. En kort stund senare hade vi Abu-Seïf. mellan oss. Och som hon nu inte längre förde den andre kamelen tjudrad utan lät denne löpa fritt efter, kunde han — om han såg sig om — lätt tänka att den efterkommande ryttaren hörde till mina förföljare.

Nu kunde jag känna mig säker. Det var bara att se till att inte Abu-Seïf. skulle undkomma. — Jag höll av litet så att marken blev jämnare på platån, men i motsatt riktning mot ateïbehernas läger, och under detta saktade jag farten ännu mer.

Emellertid måste jag rida en god stund på detta sätt innan jag åter nådde ned på den jämna öknen. Jag lagade hela tiden att Abu-Seïf. inte skulle komma mig på bösshålls närhet. — Jag kunde nu se hur Amscha närmade sig allt mer och mer, men även att hon började få en av de förföljande bra nära. Det var en kamelryttare, som sannerligen också hade ett snabbt djur, vilket till och med tog högst betydligt på även Abu-Seïf.

Jag började nu känna en viss oro — inte för min del, men för scheikens dotter. Men i samma stund fick jag se, att den senast nämnde, nye ryttaren tog av åt sidan som ville han kringskära oss i en båge. — Jag höll då in min kamel och såg efter litet bättre. Nej! — kunde väl detta vara möjligt? — Den där lille mannen, som kom efter oss, var bestämt min Halef! Men hur hade han kommit över ett så präktigt djur? — Jag höll in ännu mer och såg nu alldeles tydligt, att det var Halef. Han viftade som för att ge sig tillkänna, viftade och slog med armarna.

Nu stannade jag alldeles och grep min bössa. Nästa minut var min förföljare helt nära.

— Stanna! ropade jag. Stanna Abu-Seïf., annars smäller det och du har dig en kula!

— Hund! Tempelskändare! Levande skall du åter med mig till Mekka, så får du din lön.

För att inte döda honom siktade jag mitt på hästens bröst. Hästen slog över och föll, så att Abu-Seïf. blev liggande under honom. Hästen var död. — Men jag väntade att sjörövaren skulle kravla sig fram. Men när han inte gjorde detta, måste det antingen vara honom omöjligt eller ock låtsade han detta. Jag red fram, och samtidigt nådde honom även Amscha, som hördes säga med ett beklagande tonfall:

— Jag har bara skjutit på hans häst. Antingen har han blivit sanslös i fallet eller ock låtsas han vara det.

— Detta skall du inte, ty även jag har något att bestämma över denne förbrytare.

— Nej! Antingen låter jag honom löpa eller och får han ligga här för mig.

— Då gör jag min rätt gällande. Vi taga honom med oss så få vi sedan komma överens.

— Sihdi! Vilket under! — Vad ser mina ögon? — Hur kan du befinna dig här?

— Sihdi! Du vet att jag var vid god kassa. — Jag köpte mig en kamel i den sydliga delen av staden. Under det att jag besåg detta djur, hördes ett väldigt larm. Jag skyndade ut och fick höra att en giaur, en otrogen skändat helgedomen med att besöka den. Och så hade han flytt. —

Genast kom jag på den tanken att det kunde vara du. Och jag fick tag i den här kamelen. Och man kunde nu tänka sig, att även jag var ivrig som de andra att förfölja dig. — Och som du ser är det bara jag och min kamel som lyckats — ty för Abu-Seïf. tycks det verkligen gått illa. Men ännu äro vi inte i säkerhet. Många äro efter oss ännu. — Vad ska vi nu göra med denne svärdens jämmerlige fader?

— Vi binda honom på den där lediga kamelen och taga honom med oss. Det kan ju hända, att han ännu lever.

— Jo, jag vet ett säkert ställe, sade öknens dotter. Min far har också sagt det åt Halef och åt Hanneh, min dotter, om vi skulle råka i någon fara.

— Ja! Endast ateïbeherna känna annars till denna håla. — Kom! Hjälp mig att binda fången!

Vi fingo upp Abu-Seïf. på kamelen som var ledig. Allt vad han hade på sig i sina fickor och andra gömmor, samt hans vapen, tog scheikens dotter hand om. Därpå stego vi själva upp på våra djur och redo mot sydost.

Jag hade på detta sätt lyckats komma undan. — Jag tänkte sannerligen inte att jag skulle återse Mekka. Men som detta likväl blev fallet, vill jag spara beskrivningen på denna stad till längre fram.

— Sihdi! Har jag inte sagt dig, att det inte går an för en otrogen att besöka den heliga staden? sade han.

— Varför ville du inte själf hämta det där märkvärdiga vattnet åt mig? svarade jag.

— Allah kerihm! — Gud är nådig, sihdi! — Han har således gjort dig till en rättrogen och hadschi! — En giaur skulle aldrig komma levande ur den heliga staden. — Men efter som du nu har vatten från den heliga brunnen med dig, är du en äkta muselman. — Har jag dessutom inte alltid sagt, att du måste omvända dig om du ville det eller ej?

Detta var ju en lika kuriös som originell syn på saken. Jag brydde mig i alla fall inte om att föra honom ur denna hans villfarelse nu. Han fick gärna för mig tro vad han ville.

Efter åtskilliga besvär kommo vi äntligen till den där hålan. Den befanns vara så stor att även djuren kunde komma in där.

— Vi måste vänta till scheiken kommer. När vi dröja skall man först söka oss här, då man förstår att vi kunna haft anledning att söka skydd. — Följ mig!

Under detta hade Abu-Seïf. hämtat sig. Han blev förd in i hålan, som blev allt bredare och högre ju längre in man kom. — En verkligt storartad grotta, som väl kunde rymma ända till fyrtio djur och femtio människor.

Dessutom hade den en i ökenlivet oskattbar fördel däri, att där fanns ett källsprång som hade gott och friskt vatten.

Sedan vi fört fången och kamelerna i säkerhet började vi därute hopsamla det ganska rikt förekommande vatramgräset, som brinner ganska bra även såsom färskt. — Vi kunde behöva det till den kyliga natten. Som vi ridit över steril och stenbunden mark kunde vi knappt behöva frukta att man skulle finna våra spår.

Jag gjorde snart en upptäckt. Sadelsäcken på den av mig tagna kamelen innehöll pangar och därtill rätt mycket.

Både vi och våra djur voro uttröttade. Fångens fjättrar undersöktes ännu en gång innan vi skulle gå till vila. Naturligtvis skulle jag och Halef tura om med vakthållningen.

Natten bröt in. Uti dagningen hade jag åter vakten. Varskodd av en egendomlig brandrök smög jag mig fram utefter väggen och fick snart se en manlig skepnad som gled mig förbi helt nära. Jag igenkände genast en av ateibeherna och steg fram.

— Allah vare tack att jag funnit dig! hälsade han mig. — Scheiken har sänt mig hit för att se efter om ni äro här. Nu kan jag ge tecken att jag funnit er.

— Effendi! Saken är ganska enkel. Vi ha spejat och sett din flykt från
Mekka. Vi ha sett den skjutna hästen och Hanneh har berättat resten.

Mannen tände på en liten hög gräs, vars rök skulle bli till signal. Han kom sedan in, men bevärdigade inte den fångne med en blick. — Inom en timme kom scheiken med rätt stort följe. Jag hade nästan väntat mig att han skulle visa sig förgrymmad för min Mekka—visit, men han sade i stället genast:

Innan man hunnit ordna allt var det redan middag. Nu först kunde rättskipningen börja. Men dessförinnan hade jag talat några ord med Halef.

— Sihdi! Hon vill inte lämna mig, hon älskar mig. Detta har hon själv sagt mig.

— Du, sihdi! Ack, du kan inte gärna stå, emot denna min lycka, ty jag tänker i alla fall inte lämna dig.

— Men du kan i alla fall inte föra med dig din hustru på våra svåra resor. Du bör noga betänka denna sak.

— Detta är inte heller meningen. Jag tänker lämna henne kvar hos stammen tills jag kommer igen.

— Halef! Detta offer kan jag verkligen inte begära av dig. Men då du är förälskad bör du verkligen se till att du får behålla henne. Scheiken skall möjligen låta beveka sig så att du får behålla henne.

— Jag lämnar henne inte på andra villkor än att hon blir min verkliga hustru. Annars flyr jag med henne. — Hon älskar mig och skall följa mig till världens ände, om jag föreslår detta!

Under tiden hade man samlats i en krets uti vars mitt den fångne sjörövaren och banditen Abu-Seïf. syntes. Jag blev ombedd att närvara vid förhandlingarna och anvisades plats bredvid scheiken Malek.

— Effendi, började denne, jag har hört att du sagt dig ha en viss rätt över denne man och jag medger detta. — Vill du överlämna honom åt oss eller vill du med oss bestämma över hans öde?

— Jag vill med eder bestämma över honom, jag och även Halef, som ju även har rätt till honom.

— Abu-Seïf.! Res dig inför dessa män och låtom oss höra vad du har att anföra till ditt försvar.

— Han har förlorat talets gåva, sade scheiken. Det tjänar intet till att vi förhöra honom. — Han vet vilka förbrytelser han begått och även vi veta detta. — Frågor och ord äro således utan gagn. — Min åsikt är, att han skall dö och att hans kropp skall kastas åt schakaler, hyenor och gamar. — Den som är med på detta, må instämma.

Alla reste sig instämmande och satte sig igen. Jag ville protestera men blev avbruten genom att fången plötsligt reste sig. Med ett verkligt tigersprång rusade han mellan ett par av ateïbeherna och mot utgången.

Ett kort rop av raseri hördes och alla rusade efter. Endast jag blev kvarsittande. — Visserligen hade han för sina brott förtjänat döden, men jag ville i alla fall låta nåd gå före rätt. — Kanske lyckades han komma undan. Men i så fall var det ingen säkerhet för oss längre där i grottan.

Jag satt kvar där ensam ganska länge. Den första som återkom var den gamle scheiken, som blivit efter i förföljandet. Och han frågade:

— Detta är inte alldeles så säkert. Abu-Seïf. är en berömd löpare. Och när vi kommo ut var han redan försvunnen. — Få vi nu inte tag i honom, blir det vår tur att skynda undan, ty han skall återvända hit med stort följe, då han nu känner till denna grotta.

Efter varandra kommo män, som alla fåfängt sökt uppbringa den flyende.
— Ingen av dem hade ens kunnat upptäcka hans spår. —

Senare kom Halef. Slutligen även scheikens dotter, som knappt kunde behärska det raseri hon kände över att just denne deras fiende skulle komma undan. — Den omständigheten att flykten skett så överraskande och att man haft svårt att hejda honom i den tränga passagen genom massverkan, hade gynnat sjörövaren över förväntan och givit honom ett värdefullt försprång. Dessutom var marken därute sådan, att också den gynnade hans flykt.

— Män och vänner! hördes nu scheiken säga. Han skall genast uppdaga vår tillflykt härstädes. Skola vi därför genast bryta upp, eller skola vi söka att infånga honom med ryttare? Kanske kunna vi lyckas genom att på kameler och till häst slå en cirkel runt hela denna trakt.

— Inte skola vi fly men väl omringa honom, sade hans dotter med av vrede skälvande röst.

— Välan! Upp i sadlarna och följen mig! — Den som bringar mig Abu-Seïf. levande eller död lovar jag en stor belöning.

— Lönen, är således min! — Därute ligger er farligaste fiende — "svärdens fader" — men död!

Ett sorl av undran gjorde att man knappt kunde höra scheikens ord när denne sade:

— Tack vare att jag genom min herre fått lära mig mästerliga sätt att söka upp spår, svarade Halef. Han har lärt mig se sådana, där annars ingen kan upptäcka dem. — Jag sprang alltså först upp åt vänster här utanför hålan och sedan åt höger och letade noga överallt, men kunde först inte upptäcka det minsta.

Då kom jag på den tanken, att han säkert varit slug nog att gömma sig tills vidare här alldeles intill. — Jag letade ytterligare och fann spåret. — Och plötsligt innan jag visste ordet av var han över mig. — Vi började kämpa i vild kamp. Och lyckan var med mig. — Abu-Seïf blev besegrad.

— Ja. Han ligger där orörlig för alltid. — Abu-Seïf har redan fått sin dom. — Han är död.

Död? — Ja. Det fanns intet annat att göra, såvida jag inte själv skulle stannat kvar på platsen.

— Nåväl! sade den gamle scheiken, vänd till den medföljande Halef. —
Vad vill du nu ha till lön för denna din stora tjänst mot oss?

— Herre och scheik! Från ett fjärran land kommer jag och dit skall jag säkert aldrig mer vända åter. Håller du mig värdig detta, så ber jag att bli upptagen bland ditt folk.

— Ja, herre! Men detta ber jag, att min nuvarande husbonde och vän må framföra!

Han vädjade således till mig och jag förstod honom. Och jag reste mig samt sade:

— Så må du då lyssna till mina ord, o, scheik. Jag kan inte nog berömma denne unge man för hans mod och tapperhet, som han ju dessutom nu för er givit flera prov på. — Med en sådan man i er krets kunna ni finna en värdig medbroder, som helt visst skall vara er till allra största nytta. — För mig har han ofta visat sig vara oumbärlig genom mod och förslagenhet. — Därför lämnar jag honom ogärna från mig. — Men då det nu är så, att hans hjärta blivit fångat av den kvinna, som du ju redan på sätt och vis själv givit honom och då det vidare är så, att även hon älskar honom, ser jag i detta, att du bör låta dem fullt och helt få varandra — därmed givande honom en lön, som han fullt värdig också skall veta att till allas ert gagn uppskatta. — Vare detta denna hans önskan, som jag härmed såsom hans böneman velat uttala. — Sallam!

Alla hade uppmärksamt och förvånat lyssnat till dessa mina ord. Det blev en stund alldeles ljudlöst innan scheiken svarade:

— Helt visst skola inga hinder möta att upptaga denne tappre man bland oss. Må han ock bli min dotterdotters make om hon så önskar. Allt tyder på att hon därmed gjort ett gott val. — Hadschi Halef Omar jag hälsar dig som son av vår stam!

TIONDE KAPITLET.

"Förskräcklig skall Herren vara över dem, ty han skall förlägga alla gudar på jorden och alla öar bland hedningarna skola tillbedja honom, var och en i sitt rum.

Och han skall utsträcka sin hand norr ut och förgöra Assur; Han skall göra Nineve öde, torrt såsom en öken.

Så att sig däruti lägra skola allehanda djur ibland hedningarna; och rördromar och uvar skola bo på deras torn och skola sjunga i fönsterna och korpar på bjälkarna, ty cederbräderna skola avrivna varda.

Denne är den lustige staden den så säker bodde och sade i sitt hjärta: Jag är det och ingen annan. Huru är han så öde vorden så att djuren bo därinne? Och vilken som där framom går han visslar till honom och slår med handen över honom." (Zephanja 2, v. 11—15).

På dessa profeten Zephanjas ord måste jag tänka då vår båt i dagens sista stunder lade till vid högre stranden av Tigris. Hela trakten till höger och vänster om floden är som en grav, en stor, oerhörd öde begravningsplats. — Roms och Athens gamla ruiner belysas av solens strålar och de forna egypternas minnesmärken resa sina mäktiga formationer mot himlen. De tala begripligt nog om deras makt, rikedom och konstsinne som rest dem. — Men här vid Tigris och Eufrat ligga på ömse sidor endast öde ruiner vilka hedningen rider förbi utan minsta aktning, ofta utan att ana, att under hans hästs hovar ligger mark för årtusendens lust och ve! —

Var finns nu tornet som folket i landet Sinear byggde när de sade åt varandra: "Kom! Låtom oss bygga en stad och ett torn, vars spira räcker upp till himmelen och så att vi därmed må vinna rykte!" De hava byggt stad och torn, men platsen var är förödd och okänd. — De ville göra sig ett namn, men namnen på de folk som efter varandra bebodde denna stad och förrättade sin syndiga gudstjänst i det där tornet, och namnen på dynastier och ståthållare som rullade sig i guld och blod äro förgätna eller kunna endast med stor möda av våra bästa forskare uppletas. — —

Men hur kom jag själv till Tigris och på ångbåten som förde mig dit och som förde oss med strömmens hastighet från Chelab?

Jag hade följt atebehemrna till öknen. En Nahman, då jag inte längre vågade visa mig i de västra delarna av landet. — Närheten av Maskat hade lockat mig att besöka denna stad. Jag gjorde det ensam, utan någon följeslagare. — Där betraktade jag stadens gamla betornade murar, dess befästade gator, dess moskeer och portugisiska kyrkor, beundrade även Imams beludschistanska livgarde samt slog mig slutligen ned i ett av de offentliga kaffehusen för att dricka en kopp keschreh. — Denna dryck beredes av kaffebönornas skal samt kryddas med kanel och nejlikor. —

Min kontemplation blev störd av en gestalt som fördunklade ingången. Jag betraktade honom och fick se en figur, som var fullt värdig ett längre betraktande.

En hög grå cylinderhatt satt på ett smalt, långt huvud, som med hänsyn till hårväxt var en fullständig öken. En oändligt bred mun med mycket tunna läppar, ställde sig i vägen för näsan, men som dock förrådde sin avsikt att vilja förlängas ned till hakan. Den bara, torra halsen reste sig ur en mycket bred, nedvikt och klanderfritt struken krage, och därtill hörde en grårutig slips, en grårutig väst, en grårutig rock och grårutiga benkläder, dito damasker och av dam grå fotbeklädnad. — I högra handen bar den grårutige ett instrument som såg ut som en torvhacka och i den vänstra en dubbelpipig pistol. Ur den yttre bröstfickan uppstack nyfiket en sammanviken tidning.

Han satte sig på en senïeh, som egentligen tjänade till bord, men av honom begagnades som stol. Han fick kaffe, sänkte näsan över drycken, insöp doften samt kastade ut innehållet på gatan och ställde koppen på golvet eller marken.

Han fick en redan påtänd pipa, drog ett bloss, blåste ut röken genom näsan, spottade och kastade pipan bredvid koppen.

Han tycktes leta i minnet, men det turkiska ordet ville inte komma.
Arabiska kunde han kanske inte alls. Därför sade han helt kort:

— Rostbiff! upprepade han i det han med mun och alla tio fingrarna pantomimiskt sökte imitera att han ville ha något att äta.

— Kebab, förklarade jag för värden, som genast försvann bakom en dörr att arrangera denna beställning som består av ett litet fyrkantigt köttstycke, som på ett spett halstras över elden.

Jag nämnde mitt namn. — Hans mun öppnades så att den ganska noga bildade en liksidig fyrkant genom vilken man kunde se de breda, stora tänderna. — Ögonbrynen lyftes ännu högre och näsan vippade med spetsen som om den ville inhämta vad hålet under den nu skulle säga. Därpå grep han ned i rockskörtet och tog fram en notisbok, bläddrade i denna och for sedan upp för att taga av hatten och hälsa mig.

— Är vän till sir John Raffley, medlem av Traveller-club —
(Resandeklubben) — London, Nearstreet 47.

— På resor — antingen här eller där — vet inte. Ni var med honom på
Ceylon?

— Jo, jag har läst om Babylon—Niniveh — Utgrävningarna. —Jag ämnar mig dit för utgrävningar — ämnar gräva upp flowing-bulls — flygande tjurar — som jag skall skänka till British museum. — Kan inte arabiska — vill gärna hava jägare. — Följ med. — Betalar bra, mycket bra.

— Lindsay, David Lindsay. — Begagnar ingen titel. Sir Lindsay, se där allt.

— Yes! Har ångbåt. — Far dit upp och stiger av. — Ångbåten får vänta eller gå tillbaka till Bagdad. — Köper hästar och kameler — reser, jagar, gör utgrävningar; British museum skall få. — Berättas för Traveller-club. — Nå, vill ni med?

— Nåväl! Ni kan ju lämna mig när ni vill — Skall betala bra, ja, mycket bra. — Men följ nu med.

Detta var ett erbjudande som inte gärna kunde komma lägligare för mig. Jag betänkte mig inte länge utan gick med på förslaget. Men jag betingade mig att genast få lämna honom, när det passade sig för mig. — Han förde mig till hamnen, där det låg en liten näpen ångbåt, och jag märkte efter knappt en halvtimme att jag inte kunde önska mig en bättre reskamrat. — Han ville skjuta björn och alla möjliga odjur, besöka djävulsdyrkarne och som han sade mig utgräva en flowing-bull — "flygande tjur" — för att skänka denna åt British museum.

Dessa planer voro äventyrliga, men vunno likväl mitt fulla erkännande. Jag hade på mina vandringar mött ännu märkligare original, än han syntes vara det.

Dessvärre lät han mig inte återvända till ateïbeherna. En roddare måste hämta mina saker och underrätta Halef om, varthän vi skulle resa. När roddaren återkom berättade han, att Halef skulle resa med en ateïbeh till abu-salman och schammar-arabemas land att med dessa stammar underhandla angående en önskad införlivning med dem. Han skulle föra med sig mitt uppdrag och sedan noga taga reda på var jag fanns.

Denna underrättelse tyckte jag om. Att Halef var utsedd att underhandla i sagda sak visade, att han var omtyckt av sin svärmors far, scheiken. Vi reste in i Persiska viken, besågo Basra och Bagdad och kommo sedan ångande uppför Tigris till den plats som vi denna dag landade vid.

Ovanför vår landningsplats utmynnade Zabasfal i Tigris och stranden var överallt beväxt med bambudjungel. — Såsom redan förut är sagt inbröt natten. Likväl vidhöll Lindsay att gå i land för att tälta.

Jag var just inte så hågad för detta, men följde honom i alla fall, då jag ju inte kunde lämna honom ensam.

Besättningen bestod av fyra man och dessa skulle i dagningen återvända till Bagdad. Och så fattade engelsmannen mot mitt råd det beslutet att avlasta allt — även de fyra hästarna, som han hade inköpt i Bagdad.

— Araberna äro inte att lita på. — Vi ha ännu inte inrättat oss efter förhållandena.

— Vi skola inte heller lita på dem, men inrätta oss. Vi ha bössor.
Varje spetsbof blir nedskjuten.

Han kunde inte frångå sin föresats. Först efter ett par timmar blevo vi färdiga med arbetet. De två tälten restes och mellan dessa samt stranden blevo hästarna tjudrade. — Jag hade den första, de båda tjänarne den andra och tredje samt Lindsay själv den fjärde vakten.

Natten var underbart vacker. Framför oss runno den stora flodens böljor och bakom oss reste sig Dschebel Dschehennems höjder. Firmamentet var ljust nog för att tillräckligt belysa allt; men landet där jag nu befann mig var mig ännu en gåta. Dess förgångna liknade floden Tigris' flöde, som försvann där i djungelns dunkel. — Tankarna knötos vid assyrier, babylonier och kaldéer — stora nationer och jättestäder — men tankarna blevo som minnet av en dröm vars detaljer man har glömt.

När min vakt var slut väckte jag den ene tjänaren och instruerade honom noga. Han hette Bill och var irländare och gjorde på mig intrycket att hans muskelkraft var tre gånger större än hans förståndsgåvor. Han flinade åt mina råd och började patrullera av och an. — Jag somnade.

När jag åter vaknade skedde detta inte frivilligt utan genom en armskakning. — Lindsay stod bredvid mig i sin grårutiga dräkt, som han inte ens i ökenlivet kunde umbära.

— Troligtvis en ruinkulle. — Skulle dit för att leta efter flygande tjurar.

Jag gick ut och undersökte pålarna. Stumpar av tjuderlinorna hängde ännu kvar. Men det syntes att linorna blivit avskurna.

Han formade munnen till den förut beskrivna läppparallellogrammen och skrattade förnöjt:

— Det kan inte vara en timme sedan stölden skedde. — Om vi bara vänta en fem minuter så är det dager nog för att kunna urskilja spåren.

— Utmärkt! Alldeles utmärkt! Troligen prärijägare. — Vi skola finna spåren — följa dem — skjuta ned tjuvarne. — Alldeles belåten! — Betalar bra, mycket bra.

Han gick in i tältet för att göra de förberedelser som han ansåg behövliga. — Jag kunde kort därpå i dagningen urskilja spår av sex män och meddelade Lindsay denna upptäckt.

— Endast två. Ty två måste bli kvar vid tälten — och båten bli kvarliggande tills vi återkomma.

Sedan karlarna fått nödiga förhållningsorder kastade Lindsay den gåtfulla backan och bössan över axeln och följde mig. — Det gällde att upphinna tjuvarna innan de förenat sig med en större styrka, och därför kilade jag på så fort det var mig möjligt. Min följeslagares rutiga ben höllo sig fullt i jämnbredd. Det var ett riktigt nöje att löpa tillsammans med denne kuriöse engelsman.

ELFTE KAPITLET.

Vi voro i början av året. — Marken var därför inte så ökenartad utan mera som en äng, men så att blommorna växte rent av som buskar. — Vi hade inte hunnit långt förr än våra byxor voro alldeles färgade av blomstoff.

Till följd av denna höga vegetation var det mycket lätt att följa spåren. De förde oss slutligen till en biflod, som rann ned från Dschebel Dschehennem och som hade ett ganska stritt lopp.

Vid stranden av denna flod stötte spåret på ett ställe som var trampat av hästhovar; men en ny undersökning visade spår av tio hästar i stället för fyra. Två utav tjuvarna hade sprungit ända hit i stället för att rida. Men här hade de haft alla sina hästar samlade.

— Än sedan! Jag skall ändå hinna fatt dem, om ni bara orkar med. Men inte ens detta är alldeles nödvändigt. — Man skall nämligen inte bara se, utan även kunna draga sina slutsatser.

— Kanske, kanske inte. Det kan vara så att de följde på landet vår båt som lade till och gick för ankar under nätterna. Är detta fallet, så för deras spår till stranden västerut, men blott därför, emedan de måste över floden, men inte våga sig in med de främmande hästarna då det är högvatten.

— Ja! De vilja söka sig ett vadställe eller ett bättre ställe att komma över på. Sedan skola de åter slå in i den gamla riktningen.

— Här är det inte alldeles utan risk om man vill hålla vapen och kläder torra. Bäst är, att man lägger kläderna som en turban kring huvudet.

Även jag gjorde mig ett slags turbanring av mina kläder och satte denna på huvudet. Därpå stego vi ned i vattnet. Engelsmannen visade sig vara en lika tränad simmare som han var löpare. Vi kommo över mycket bra och togo åter på oss kläderna.

Lindsay överlämnade sig helt åt min ledning. Vi sprungo ungefär två engelska mil söderut samt slogo där in mot väster, där vi från höjderna hade en vidsträckt utsikt.

Vi klättrade ännu högre upp bland bergen och sågo oss omkring. Men så långt vi kunde se syntes inte en levande varelse.

— Vi ha ännu god tid att förfölja dem nere vid floden. Ännu har ingen ostraffat stulit en häst från mig, och jag tänker inte heller nu återvända förr än jag återtagit de fyra djuren.

— Tillhörigheter? Kan köpa nytt om det gamla kommer bort. — Betalar gärna för ett äventyr — mycket bra.

Jag utpekade riktningen. Han spärrade upp ögon och mun och spärrade även benen. Hans näsvingar rörde sig. Det såg ut som om han ville se även med luktorganet eller som om han vore begåvad med ett optiskt lukt- och aningsorgan.

— Jag försvarar mitt skinn om jag blir angripen, men jag dödar aldrig någon. — Jag trodde att ni var engelsman. —

— Well! — Just engelsman — adelsman — gentleman. — Skall inte döda — bara återtaga hästar.

— Hm! — Ni år god prärijägare. — Sir John Raffley har berättat detta för mig. — Och ni skall stanna hos mig — betalar bra, mycket bra.

— Nåväl! Vi måste hålla oss undan så att de inte få syn på oss. Vårt operationsfält ligger där nere mellan berget och floden. Om vi gå tio minuter längre sydvart så når höjden så tätt intill vattnet att ett undkommande inte är möjligt för dem.

Vi skyndade oss nu med all fart utför branten och uppnådde snart det av mig antydda stället. Floden var tätt kantad med vass och bambu, och vid foten av berget fanns gott om mimosor och höga malörtstånd. Där fanns bra gömställen.

— Jo, ni gömmer er här i vassen och låter hästtjuvarna passera. Vid utgången till denna ränna ställer jag mig bland mimosorna, och när vi ha tjuvarna mellan oss stiga vi fram båda två. — Det blir då bäst att jag ensam tar hand om skjutningen, emedan jag troligen bättre förstår mig på den saken. Men ni begagnar er bössa endast på min uppmaning eller om ort liv råkar i verklig fara.

Han försvann i vassen och även jag uppsökte mig ett bakhåll. — Strax därefter hördes hovslag närma sig — och man red förbi Lindsay, helt visst utan skymten av en misstanke.

Just som jag såg engelsmannen stiga fram gjorde jag detsamma. Hästtjuvarna höllo in djuren ett ögonblick. — Bössan hängde över min axel och Henrystudsaren höll jag i handen.

— Du ser, att jag är utan häst. Hur skall jag sålunda komma över öknen?
Men du har fyra hästar mer än ni behöva. Vill du sälja en åt mig?

— Jag hör, att du är en Allahs älskling. Du vill för den skull inte sälja någon häst, emedan ditt goda hjärta bjuder dig att i stället skänka den åt mig.

— Må Allah upplysa ditt förstånd! Jag tänker inte heller ge bort någon häst.

— Ack, du mönster av barmhärtigheten, du vill kosta på dig Paradisets fröjder fyrdubblade! Ty du skall inte bara ge mig en häst utan fyra, emedan jag behöver just precis så många.

— Nåväl! Betänk i så fall att de galna ofta taga det som de inte få. —
Se dig om! — Kanske ger du honom där, vad som du nu nekar mig.

Först nu när han fick se engelsmannen blev honom situationen klar. Och alla sex lade sina lansar tillrätta för angrepp.

— Människa! Du är således spritt galen! — Om vi tagit dessa hästar från dig, skulle du nu inte kunna befinna dig här till fots.

— Tror du det! — Ni veta mycket väl, att dessa fyra hästar tillhöra frankerna, som anlänt med en båt. Men hur kunna ni tro att frankerna skulle ostraffat låta bestjäla sig, och att de inte äro slugare än ni? — Jag visste att ni måste göra en omväg för floden, men har därför simmat över och genskjutit er och kommit hit före. — Men ni ha låtit lura er. — Jag vill inte utgjuta människoblod, därför ber jag er att frivilligt återgiva hästarna. Sedan må ni draga hädan vart ni vilja.

Han lade an med den fjäderprydda lansen och drev på sin häst mot mig. Jag lyfte studsaren. Skottet föll. Häst och karl tumlade om. — Jag behövde inte fem sekunder för att skjuta fem gånger till. — Fem av hästarna störtade. Endast de fyra, som tillhörde oss blevo kvar. — Dessa voro sammankopplade. Den, som hade hållit dessa hade släppt linan vid skottsmällarna. — Vi begagnade oss av ögonblickets förvirring, kastade oss upp på var sin häst och försvunno med dessa och de två andra och skyndade bort.

Bakom oss hördes arabernas ursinniga vredesrop. Men detta besvärade oss inte alls utan redo vi belåtna därifrån

— Utmärkt! — Präktigt! — Härligt äventyr! — Värt 100 pund! — — Vi två, de sex — fyra hästar togo de av oss, men vi sex av dem. — Utmärkt! — Härligt! sade Lindsay skrattande.

— Ja, det var ju tur, att det avlöpte så lyckligt, sir. Om våra hästar blivit alltför rädda, så hade vi inte kommit undan så fort och kunde lätt blivit kvar.

Snart återsågo vi våra tält och kort därpå lade båten ut och vi blevo ensamma i ökenlandskapet.

Lindsay ville först taga med sig alldeles för mycket gepäck och proviant, men jag lyckades få honom på andra tankar. Den som vill lära känna en trakt den måste också lära att inskränka sig till vad trakten kan giva.

En ryttare skall inte heller ha med sig mer än hästen orkar med. — Vi voro visserligen rikligt försedda med ammunition, men detta är ju en huvudsak.

Dessutom hade Lindsay så mycket pengar till sitt förfogande så att han därmed kunde bestrida våra utgifter för flera år.

— Nu till Tigris! sade han. — Där skola vi gräva ut "flygande tjurar" och andra märkvärdigheter från fordom.

TOLFTE KAPITLET.

Den kuriöse engelsmannen Lindsay hade helt visst studerat ganska mycket. Han hade hört talas om utgrävningarna i Khorsabad, Kusjundschik, Hammum Ali, Nimrud, Keschaf och El Hather och hade därför kommit på den tanken, att även för sin del tillförse sitt hemlands stora museum — British Museum — samt att därigenom kanske bli en berömd man. Men jag sade honom:

— Med den lär ni inte komma långt. Först och främst måste ni dessutom ha tillstånd av regeringen.

— Visserligen inte, ty på den tiden existerade turkarna strängt taget inte. Men ruinerna befinna sig nu på turkiskt område, ehuru sultanens arm här inte är så mäktig. — De arabiska nomaderna äro här landets egentliga herrar. Och den som vill gräva här måste först sätta sig i vänskaplig förbindelse med dessa, om han annars vill vara säker till egendom och liv. — Därför rådde jag er att medtaga presenter åt deras hövdingar.

— Just dessa som här uppskattas mycket högt och som dessutom äro lätta att transportera.

— Gott! Då skola vi genast söka deras bevågenhet helst så fort som möjligt. Inte sant?

Jag visste att denna hans fixa idé med utgrävningarna inte skulle bli stort annat än en idé. Men jag ville nu inte avstyrka saken utan svarade:

— Som ni vill. Men då återstår frågan: Till vilken av dessa många hövdingar skall man först vända sig?

— Den kanske mäktigaste stammen heter: El Schammar. Men denna har sina marker ovan sydliga delen av Sindscharbergen och vid högra stranden av Thathar.

— Vi ha stammarna Obeid, Abu-Salman, Abu-Ferhan och andra. — Men det är inte så lätt att bestämma var dessa uppehålla sig emedan de jämt ströva omkring. — När deras hjordar avbetat ett område, så drar man vidare. — Härtill kommer att dessa stammar lova i ständig fiendskap med varandra på grund av betesfrågan, och detta bidrar inte minst till oregelbundenheten i deras tillvaro.

— Härligt liv! — Många äventyr! — Och många ruiner skola vi finna. —
Utmärkt!

— Bäst är att vi draga oss in i öknen samt höra oss för med första beduin vi möta med hänsyn till närmaste stams närvarande uppehållsort.

— Här — som inte finns ruiner att gräva i! — Nej. — Det duger inte alls! — Ned med tälten och så i väg!

Jag lät honom få som han ville då jag kom att tänka på att trakten efter händelsen med hästtjuvarna nog inte var så säker. — Vi togo alltså ned tälten, som skulle fraktas av våra båda tjänares hästar. Och snart voro vi inne på vägen till Sabakah-sjön.

Det blev en underbart vacker färd genom den blomsterrika steppen. Över allt möttes vi av blommornas väldoft. Jag kunde till och med inte neka till att här var skönare än på Nordamerikas savanner. Vi hade också valt en mycket fördelaktig väg, ty redan inom en timme kommo tre ryttare sprängande mot oss. De togo sig mycket ståtligt ut med de fladdrande mantlarna och vajande strutsplymerna. De mötte oss med upphävandet av höga rop.

— Nej! Man hälsar på detta sätt här i landet. Den som då visar sig rädd håller man för en feg stackare.

Han höll ord och klippte inte ögonbrynen när den ene av de tre måttade rakt mot hans bröst med lansen och inte drog undan den förr än spetsen nära nog berörde Lindsay.

De vände sina hästar, och färden fortsattes under det att vägvisarne sprängde kring oss gång på gång för att visa hur skickliga ryttare de voro.

Deras största skicklighet bestod i att nästan ögonblickligt få hästarna att stanna mitt i ett ilande lopp — vilket emellertid inte gärna kunde vara annat än till skada för djuren. — Till jämförelse må jag säga, att en indian på sin mustang kunde anses vara långt skickligare i ridkonsten. — Men mr Lindsay tycktes belåten.

— Utmärkt! ropade han. — På det där sättet skulle i alla fall jag snart bryta halsen av mig.

— En ritt på liv och död i en amerikansk urskog, över en frusen flod och på oskodd häst eller och vid en stenig brant canjon, som dock är något helt annat i svårighet mot det här.

— Hm! Till Amerika skall jag också: — Bida i urskogen — på floderna — i dessa canjons. — Utmärkt äventyr! — Men vad sade dessa människor?

— De hälsade och frågade vart vi skulle. Nu skola de föra oss till deras scheik. Han heter Mohammed Emin och är Haddedihnernas hövding.

— Dessa stammar ha alla tappert folk till en viss grad. Männen göra inte heller något annat än rida, röka och draga ut på rov, slåss och lata sig, medan deras kvinnor få arbeta.

— Mycket bra! Skulle vilja vara scheik och finna många "flygande tjurar", som jag skulle skicka till — Hm! —

Efter hand blef steppen mera livlig och vi kunde förstå att vi närmade oss haddedihnernas läger. — När vi anlände dit funno vi allt i rörelse.

Det är inte lätt att beskriva när en hel arabstam bryter upp för att söka en ny lägerplats. Jag hade tidigare genomströvat Saharaöknen och en del av Arabien och därvid gjort bekantskap med flera av de västligaste stammarna. — Men här erbjöd sig en helt annan anblick. Samma skilnad som råder mellan oaserna i Sahara och den Heliga Skrifts land "Sinear". Här redo vi på en nära nog obegränsad präri som inte uppvisade minsta likhet med västerns oaser. Den liknade mer en amerikansk savann—stepp, men rikligt beströdd med blommor.

Här tycktes inte den förskräckliga samum ha rasat fram, här syntes inte minsta spår av "vandrande dyner". Här fanns inte några sönderklufna och försmäktande wadis; och man skulle förmoda att ingen fata morgana här hade makt att gäckas med den uttröttade, ensamme vandraren. —

Den stora vidden hade smyckat sig med doftande blomster. Inte heller människorna syntes beklämda af något öknens vemod, som man gärna inte kan undgå väster om Nilen. Det låg över dessa brokiga fält en färgton som inte alls erinrade om den stora öknens glödande därtill ofta blodigt oklara och dödande ljus.

Vi befunno oss nu mitt bland en hjord på tusentals får och kameler. Så långt ögat kunde se — åt alla sidor — gungade ett hav av betande djur. — Vi sågo långa rader oxar och åsnor, som voro lastade med delar av tält, brokiga mattor, väldiga kittlar och andra husgeråd.

På dessa hade man fastsurrat gubbar och kvinnor som inte längre voro i stånd att fritt sitta i en sadel. — Här och där syntes en åsna bärande småbarn, som voro placerade i påsar, så att man endast kunde se barnets huvud. Till motvikt hade man på samma sätt instoppat lam och killingar, som bräkte mycket lustigt.

Sedan kommo stammens flickor, endast klädda i det arabiska, trånga linnet, samt vidare mödrar med barn på axlarna, och gossar, som drevo framför sig större lam. — Vidare dromedarryttare som, sittande på sitt djur, förde sina ädla hästar bredvid sig i tjuder samt slutligen talrika ryttare som, beväpnade med befjädrade lansar, påpassligt drevo in de djur, som inte ville hålla sig i flock med de andra.

En egendomlig anblick var det att se dessa ridkameler, som buro stammens förnämligare kvinnor. — Jag hade ofta i Sahara sett kameler som buro kvinnor i vaggliknande korgar. Men arrangemang sådana som dessa jag nu såg hade jag förut aldrig sett. Två stänger på cirka sex meter voro nämligen lagda framför och bakom kamelens puckel tvärs över ryggen och sammanbundna i ändarna och förenade med varandra med något slags pergament eller flätverk. Dessa ställningar voro prydda med fransar och tofsar av ylle i alla färger samt prälade med musselskal eller pärlsnodder — likaledes sadel och remtyg, samt räckte på detta sätt drygt ett par meter på ömse sidor om kamelen.

Mellan dessa reste sig på kamelen en förhöjning som bestod av trä med tygöverdrag, liknande en skyllerkur, rikt prydd med tofsar och hängprydnader.

Uti denna kur sutto de förnäma damerna. Hela inrättningen hade en ganska ansenlig böjd. Och när man sålunda såg detta mot horisonten, kunde man — på grund av kamelens vaggande gång — taga det hela för en jättefjäril eller för en väldig trollslända som slog upp och igen sina vingar.

Åsynen av oss väckte stort uppseende i varje grupp där vi visade oss, helt visst mest åsynen av sir Lindsay, som genast vid första anblicken togs för att vara en europe — liksom våra båda tjänare. Han blev här i sin grårutiga kostym ännu mer säregen än en arab helt visst kan bli det i sin måleriska dräkt uti någon av Europas städer.

Förarna redo i teten tills vi fingo syn på ett mycket stort tält, framför vilket många lansar stodo nedstuckna i jorden. — Detta var scheikens tält. — Och man var redan i färd mod att uppresa många andra tält runt om detta.

Två araber — som förde oss — stego av och försvunno i scheiktältet. — Snart återkommo de i sällskap med en tredje. Denne var till hållning och utseende en riktig patriark. — Just så måste Abraham ha sett ut när han trädde ut ur sitt hus i Haine Mamre för att hälsa sina gäster.

Det snövita skägget svallade ned över hans bröst, men likväl gjorde han intryck av att vara en mycket kraftfull man, som tycktes kunna utstå många strapatser. — Hans mörka ögon mönstrade oss inte vidare inbjudande och vänligt. Men han höjde handen mot hjärtat och hälsade;

Detta är en rättrogen muhammedans hälsning när en otrogen kommer till honom. Men varje troende hälsar han med orden Sallam aaleïkum:

— Sedan när mottager en ädel stams son sina gäster med en sådan fråga? — Säger inte koranen: "Giv den främmande mat och dryck; låt honom få vila ut hos dig utan att fråga efter hans utgång eller ingång, " — Må Allah förlåta dig, att du mottager dina gäster som en turkisk gendarm eller kavass!

— Schammarer och haddedihner äro alltid välkomna hos mig, men inte lögnare och förrädare.

Han kastade därvid en betecknande blick på engelsmännen — Lindsay och dennes tjänare.

— Dessa män som komma från Aftonlandet för att hetsa paschan på öknens söner. — Varför behöver öarnas konung en konsul i Mossul?

— Dessa tre män höra inte till något konsulat. Vi äro trötta resenärer och begära inte annat av dig än en klunk vatten för oss och en dadel åt våra hästar.

— Om ni inte höra till konsulatet skola ni få vad ni begära. — Träden in och varen välkomna!

Vi bundo våra hästar vid lansarna och gingo in i tältet. Där fingo vi kamelmjölk och tunna, hårda, halvt förbrända rågkakor — tecken till att scheiken ännu inte betraktade oss som sina gäster.

Under den korta måltiden fixerade han oss med mörk blick utan att säga ett ord. — Han hade säkert välgrundad orsak att misstro främlingar, och jag såg på honom att han var nyfiken att få veta något närmare om oss.

— Han hälsade oss som otrogna. Vi äro ännu inte hans gäster och måste se upp.

— Han har dock inte givit oss brödet med egen hand och inte heller salt. — Han ser, att ni är engelsman och dessa tycker han inte om.

— Du har nu givit oss mat och dryck, Mohammed Emin, sade jag, och vi tacka dig och skola berömma din gästfrihet överallt vart vi komma. — Farväl! — Må Allah välsigna dig och de dina!

— Menar du det? Men jag har en annan tanke om säkerheten för oss i en arabs esch schammars svarta tält.

— Nej! Jag bara säger vad jag tänker. I en schammars tält är gästfriheten ingen säkerhet. Hur mycket mindre då i ditt som inte erbjuder någon gästfrihet alls.

— Du vill således att jag skall stöta ned dig? Eller säg mig, när en schammar någonsin bröt mot gästfrihetens lagar ?

— Jo, den är bruten inte blott mot främlingar utan även mot dina anhöriga.

Detta var i sanning en oerhörd beskyllning som jag nu uttalade. Men jag kunde inte inse på vilken grund jag skulle vara hövlig mot en man, som tog emot oss som tiggare. Och jag fortsatte:

— Scheik! Du skall inte stöta ned mig. — Ty för det första har jag sagt sanningen och för det andra skulle min dolk snabbare träffa dig än din dolk mig.

— Jag skall berätta en historia för dig. Det var en stor, mäktig stam som förföll i armod. Denna stam styrdes av en lika mäktig och tapper hövding som han var listig och falsk. Han blev osams med de sina, som en efter annan övergav honom. De vände sig till en understams hövding, och då inbjöd den falske denne man för att tala vid honom. — Men han kom inte! — Då sände scheiken sin egen son, som var en modig man och älskade sanningen. Han sade:

"Följ mig! I min faders tält är du tryggad, detta svär jag vid Allah!
Jag svarar för dig med mitt eget liv."

"Jag skall inte gå till din fader, till och med om han svor tusen eder att skona mig. — Men dig vill jag tro. Och för att visa detta skall jag följa dig utan andra följeslagare.

Då de inträdde i scheikens tält var detta fyllt av krigare. Hövdingen anvisades att taga plats bredvid scheiken. Han blev trakterad som en gästvän, men överfallen sedan han ätit. — Scheikens son som ville rädda gästen blev fasthållen. — Och scheiken dödade med egen hand sin gäst, som man dödar ett får. Sonen rev sina kläder och förebrådde fadern detta illdåd, men måste fly för att inte själf bli dödad.

— Men så har det i alla fall gått till, och detta i din egen stam. Den dödade hette Nedschris, sonen Ferhan, och scheiken var den berömde Sosuk av schammarstammen.

— Varifrån har du fått dessa namn? Du är ingen schammar, ingen obelde, ingen abu-salman. — Du talar västerns arabiska, men dina vapen äro icke deras i västern. Av vilken har du hört denna historia?

— En stams skam blir lika lätt ryktbar som ett helt folks ära. Och du vet att jag talar sanning. Du är en haddedihn. Dessa tillhöra schammarfolket, och du har nekat oss gästfrihet. — Nu skola vi för den skull draga vidare.

— På din hamail — (den guldbroderade koranen som en hadschi bär, i fodral, kring halsen) — Du skall därför bli frigiven. — Men dessa otrogna skola först betala lösen för sina huvuden innan de få draga vidare.

— De behöva inte ditt beskydd. De hava sitt lands konsul, den Allah må förgöra.

— Ja! Han har intalat guvernören i Mossul att taga min son tillfånga. Han har upphetsat obelderna och andra stammar mot mig för att röva våra hjordar och för att tillintetgöra hela vår stam.

— De kunna inte nå oss, ty guvernören har samlat en krigsstyrka för att överfalla deras områden vid Sindschar med krig. Jag Är hänvisad till att hjälpa mig själv; måtte Allah beskydda mig!

— Mohammed Emin! Jag har hört att obeïderna, abuhamenederna och dschowarierna äro rövare. Jag tycker inte om dem. Jag är en schammarernas vän. Schammarerna anses vara de tappraste och ädlaste araberna, och jag önskar att du måtte besegra alla dina fiender.

Jag avsåg inte att säga en artighet med dessa mina ord, utan de voro sagda av övertygelse. Detta märktes kanske även av mitt tonfall, ty jag såg att han nu betraktade mig vänligare,

— Ja! Och jag beklagar denna tvedräkt, som gör att er makt sålunda blivit bruten.

— Bruten? — Allah är stor, och ännu äro schammarerna tappra nog att kämpa mot sina fiender. — Vilken har berättat om dem för dig?

— Jag har redan för länge sedan läst om er och hört talas om er. Men senast hörde jag talas om er av ateïbehernas söner.

— I närheten av Dschidda och jag var med honom tvärs genom Belad Arab till En Nahman från Maskat.

— Även — förlåt att jag talar om en kvinna, men hon är som en man — även Amscha, Maleks dotter?

— Jag känner henne. Hon hade varit Abu-Seïfs hustru, men sedan har hon tagit hämnd på honom.

— Ja. — Abu-Seïf är nu död. — Hadschi Halef Omar, min tjänare, dödade honom, och därför har han fått Hanneh, Amschas dotter, till hustru.

— Jag är son av Uëlad German och genomreser främmande länder för att söka äventyr.

— Ah! Nu vet jag! Du gör på samma sätt som Harun al Baschid gjorde. Du är en scheik, en emir, som drar ut på äventyr. — Och din tjänare har dödat den mäktige Abu-Seïf, "Svärdens fader", varför du som denne tjänares herre måste vara ännu mäktigare. Men var finns nu denne tappre Halef Omar?

— Du skall helt visst snart få se honom. Han har blivit sänd från scheiken Malek för att fråga schammarerna om dessa ville taga dem i beskydd.

Han satte sig igen. Jag följde exemplet samt omtalade för honom mitt sammanträffande med ateïbeherna så utförligt som det lämpade sig. När jag slutat räckte han mig handen.

— Förlåt, emir! Jag visste inte detta. Du och dina följeslagare äro nu mina vänner. Ni äro mina gäster. Jag vill genast säga till om ett gästabud.

Nu hade han räckt mig handen och nu först kunde vi vara säkra hos honom. — Jag förde min hand under manteln och framtog flaskan med det heliga vattnet från Mekka.

Bent-amm betyder egentligen kusin och är den enda formen under vilken man kan tala med en arab om hans hustru.

— Hälsa då din hustru från mig och invig henne med några droppar ur denna flaska — med vatten från brunnen Zem-Zem. — Allah vare med dig!

— Sihdi! Du är en tapper man och en stor helig man. Kom och tala vid henne själv! Schammarernas kvinnor äro inte rädda för att visa sig för män.

Jag visste redan att dessa kvinnor inte voro några väninnor till slöjor. Jag hade redan sett flere av dem med obetäckt ansikte.

I närheten av scheikens tält fanns ett annat i vilket vi trädde in. Där funnos tre arabiskor och två negresser, dessa senare slavinnor. Och dessa malde mellan ett par stenar mjöl till måltiden. Den som syntes förnämligast bland kvinnorna ledde arbetet. Denna var tydligen husmodern.

I ett hörn av tältet syntes flera säckar som innehöllo ris, dadlar, kaffe, korn och bönor. Över dessa var en kostbar matta utbredd. Denna bildade husmoderns hedersplats.

Hennes anletsdrag voro regelbundna. Hennes ögon mörka och glänsande. Läpparna voro mörkröda och ögonbrynen svarta samt bemålade så att de gingo samman över näsroten. — Panna och kinder voro besatta med skönhetsmouscher, och på de bara armarna och fötterna syntes en mörkröd tatuering.

Från örsnibbarna hängde en gyllene ring ända ned till axeln. Även näsan var försedd med en stor guldring, som blixtrade av många ädla stenar. — Denna var nog ganska i vägen för henne när hon skulle äta! Kring halsen hade hon hela rader av perlor, koraller, "assyriska cylindrar" och brokiga stenar. Silverringar prydde hennes fot— och handleder samt armarna.

— Sallam! hälsade scheiken. Här medför jag en hjälte av german—stammen, vilken är en mycket helig man, som vill benåda er med vatten från den heliga brunnen Zem-Zem.

Genast kastade sig alla dessa kvinnor till marken. Även den förnämsta gled ned på sina knän. Jag droppade litet av vattnet i handen och spred ut det över kvinnorna.

— Mottagen detta, öknens blommor! Alla folks Gud må bibehålla er älskliga och glada, att eder doft må vederkvicka er herres hjärta!

När de märkte att jag åter stoppade på mig den heliga flaskan reste de sig och tackade. Detta skedde helt enkelt som hos oss med en handtryckning. — Därpå sade scheiken:

— Skynda er nu att bereda en måltid som är värdig denne man. Jag skall fylla mitt tält med gäster, och alla skola fröjda sig över den heder, som denna dag blivit oss vederfaren.

Vi vände nu till scheikens tält. När jag inträdde vände han om för att ge befallningar åt en beduin.

— Blir kanske svårare. — Man tar mig för en helig man emedan jag har med mig vatten från Zem-Zem, av vilket blott en droppe kan göra underverk, som de tro.

— Då vill jag också fråga om man kan utgräva "flygande tjurar" här. —
Det var också en förskräcklig mat vi fingo här. —

— Hans mening om oss har betydligt ändrats. Jag känner några av hans vänner, och detta har nu skaffat oss gästfrihet här. Men låt tjänarna hålla sig undan. Araberna kunna känna sig förnärmade av att de skola uppehålla sig i samma rum som de förnämare.

TRETTONDE KAPITLET.

Sedan scheiken återkommit dröjde det inte länge förr än man började samlas i hans tält. De kommo i sådan mängd att där blev alldeles fullt. Efter rang ordnade de sig i ringar med scheiken själv, jag och engelsmannen i mitten. Snart blev även måltiden inburen av slavinnorna samt arrangerad och serverad av några beduiner.

Först utbreddes en sufrah — ett slags bordduk av garvat läder, i bårderna prydd med kulörta band, fransar och andra prydnader. I denna duk fanns det också ett antal fickor, som kunna tjäna till förvaringsrum för en del matvaror när denna duk är hopviken.

Kaffe serverades först! Men endast en liten kopp på man. — Därpå kom sallad av ystad mjölk och gurkskivor, ganska mycket pepprat och saltat, men av en vederkvickande smak.

Slutligen framsattes en kruka framför scheiken, denna var fylld med vatten och ur detta stucko upp halsarna av tre buteljer. Två av dessa innehöllo — som jag snart erfor — araki och den tredje någon väldoftande vätska med vilken lägrets herre gång på gång överstänkte oss:

Nu kom en väldig skål av smält smör, som av araberna kallas samm och tjänar till både förrätt och avslutning, men begagnas även då och då med förkärlek som mellanmål. — Härpå framsattes små korgar med dadlar. Bland dessa den kostliga plattryckta el schlebi-sorten — förpackade liksom fikon och plommon — katrinplommon och dyl. — Detta slag förekommer även i den europeiska delikatessmarknaden uti aflånga askar. —

Härpå serverades den sällsynta adschwa, som aldrig förekommer i handeln, ty profeten har sagt om denna: "Den som bryter fastan med att njuta av sex eller sju adschwa, den behöver varken frukta gift eller trolltyg."

Även serverades hilwa, de sötaste, och dschuseirijeh, de grönaste, samt el birni och el seihani — allt olika slag av fina dadlar.

För de mindre förnäma gästerna framsattes balah — på träden torkade dadlar — samt slagen dschebeli och hylajeh. Även funnos där kelladat el scham — s.k. "syriska halsband" — som man doppar i omoget tillstånd uti kokhett vatten så att de skola behålla sin gula färg. Man träder dem sedan upp på snören — varav namnet — och låter dem soltorka.

Efter dessa dadlar inbar man kunafah, d.v.s. sockrade dadlar. Och nu lyfte scheiken båda händerna, brytande tystnaden med orden:

Detta var signalen att måltiden skulle börja. Allt det uppräknade var nu inburet, och scheiken utdelade av de olika förråden först åt mig, sedan åt engelsmannen de bitar och frukter som han ansåg vara bäst; ja, han gick till och med så långt i arabisk välvilja, att han stack finesserna egenhändigt i min mun!

Jag skulle naturligtvis helst för detta ändamål ha brukat mina egna fingrar. Men jag fick hålla god min, annars hade det kunnat tagas som en förolämpning.

Sir Lindsay formade emellertid som vanligt sin mun till en parallellogram när den första biten av scheiken stoppades därin. Och han klämde inte heller igen den förr än jag sade:

Med dessa ord stoppade han handen i den ystade mjölken samt strök sedan en del därav under den stackars engelsmannens stora näsa. Den sålunda lyckliggjorde snörvlade till ett par tag för att skaffa sig luft och mod och försökte sedan att med fingret aflägsna delikatessen, som runnit ned på hakan. Sedan blev det för honom att — för den goda sämjans skull — egenhändigt införa mjölken, sålunda uppsamlad uti munnen.

— Förskräckligt! stönade han. — Kan man verkligen behöva att utsätta sig för detta?

Jag letade bland mandlarna och stack litet därav i scheikens mun. Men han hade inte hunnit svälja förr än Lindsay doppade handen i det skirade smöret och smorde in scheikens mun därmed.

Vad jag inte väntade av en muselman inträffade i alla fall: Han slickade i sig detta smör, givet av en otrogen! — Men man kan vara förvissad om, att han samtidigt bestämde sig för en grundlig sköljning och att ytterligare rena sig genom en längre eller kortare fasta.

Medan vi båda sålunda blevo matade av scheiken, utdelade jag rikligt av håvorna åt de andra. Detta upptogs som en stor hedersbevisning och man öppnade sin mun med stor beredvillighet. Snart fanns inte mycket kvar av all denna arabiska härlighet.

Nu klappade scheiken ett tag i händerna och man bar in en sim. Detta är en stor med tecken och inskrifter försedd kittel, som väl mäter sina 2 meter i omkrets. — Denna var fylld med birgani — en blandning av ris och fårkött, simmande i skirt smör. — Efter denna rätt kom warah mascchi, en starkt kryddad ragu av fårskivor, sedan kebab, små, på träpinnar spetsade stekbitar, och därpå kima som är kokt kött, äpplen och kvitten (Pirus Cydonia) samt slutligen raha ett slags efterrätt av sockrat bakverk.

Just då jag trodde att den sålunda grundliga festmåltiden var slut kom dess pièce de résistance — huvudrätten — ett helstekt får! — Men nu orkade jag inte äta mer.

Jag tillkännagav detta och doppade handen i tvättskålen samt torkade av mig på min mantel.

Detta var tecken till att jag inte kunde äta mer. Och bland Orientens folk ingår inte det dumma bruket att man skall truga en gäst. Detta märkte engelsmannen och han sökte efterapa mig, sägande som jag:

Därmed stoppade han händerna i vattnet och — betraktade dem sedan helt förlägen.

Scheiken märkte detta och räckte mot honom sin haïk — mantelsnibb, sägande åt mig:

— Säg din vän att han kan torka sig på denna — Engelsmännen förstå sig nog inte mycket på renlighet, ty de hava ju inte ens en mantelsnibb att torka sig på.

Jag förklarade första delen av vad scheiken sagt och Lindsay mottog erbjudandet som en räddning.

Härpå åt var och en av de andra sin portion araki och därpå serverades åter kaffe — denna gång med rökverk — pipor. Och nu först började scheiken att presentera mig för bordsällskapet, sägande:

— I här samlade män av stammen Haddedihn el Schammar! Denne man är en stor emir och hadschi från det landet Uëlad German; han heter — —

— Ja, hans namn är emir Hadschi Kara Ben Nemsi; han är en stor krigare och sitt folks visaste taleb. — Han har en del av brunnen Zem-Zem med sig och drager ut i alla länder att söka äventyr. — Veten nu vilken han är? — Han är en dschihad — (en som drar ut att strida för sin tro). — Låtom oss nu se om det kan falla honom in att draga ut även mot våra fiender.

Detta ställde mig i en ganska oväntad och egendomlig situation. — Och vad skulle jag väl svara på detta? — Alla syntes verkligen vänta svar, vilket jag gott kunde se på de mot mig riktade blickarna.

Jag fattade också därför i hast mitt beslut. Och detta gav anledning till något som är ett helt kapitel för sig, med början till nya äventyr.

FJORTONDE KAPITLET.

— Jag strider för allt som är rätt och gott, mot allt som är falskt och orätt. Min arm vill tjäna er, men dessförinnan måste jag föra denne man som är min vän dit jag lovat honom.

— Detta tarvar en närmare förklaring. — För flera tusen år sedan levde i detta land ett folk som innehade stora städer med härliga palats. — Detta folk har dukat under, och deras städer samt palats ligga nu grusade under jorden. Den som gräver däri, den kan ännu se och få lära sig, har det var här för årtusenden sedan, och det är detta som min vän här vill utforska. Han vill leta i jorden efter gamla märken och skrifter för att läsa och tolka dessa …

— Nej, svarade jag. Han är rik, han har så mycket guld och silver som han behöver. — Han skall gräva efter skrifter och bilder. Allt annat överlämnar han åt detta lands innebyggare.

— Jag skall föra honom till ett ställe, där han skall finna det han söker.

— Detta behöver han inte dig till och du kan därför helt bestämma dig att kämpa med de våra. Vi skola själva visa honom tillräckligt med sådana platser. Hela landet är fullt av ruiner och spillror.

— Men ingen kan tala med honom om inte jag är med som tolk. Ni förstår inte hans språk och han inte ert.

— Då får också han först draga med oss ut i striden, och sedan skola vi visa er flera platser där ni kan finna dylika inskriptioner och bilder.

— Jo, emedan de behöva mig till hjälp i ett krig. De anse mig vara en tapper man.

— Detta har jag redan sagt. — Och man svarade, att då får ni först vara med oss i kriget, sedan får ni börja med edra forskningar efter de där tjurarna.

— Jag har redan sagt dig att jag kämpar för allt som är rätt. Är denna er sak rättvis?

— Ja, som en trolös och falsk stam. Den sammansluter sig ofta med
Abu-Salman och Tai-araberna för att plundra andra stammar.

— Jaså, du vet detta. Den har också överfallit mitt folk och berövat oss många djur. Men vi voro efter dem och togo allt tillbaka. — Nu har deras scheik anklagat oss hos guvernören och mutat denne. Denne skickade bud och bad att jag skulle sända några av mina förnämsta män till Mossul. Han hade skadat sig, sade han, så att han inte kunde komma till oss. — Jag sände då min son och femton krigare. — Han var trolös och tog dem alla tillfånga och sände dem till en plats som ännu är mig okänd.

— Jag har spårat men utan resultat. Ingen av de våra kan för närvarande våga sig till Mossul. — Schammarerna blevo ursinniga över förräderiet och dödade några av guvernörens soldater. — Nu rustar sig guvernören mot dem och har samtidigt sänt obeïderna, Abu-Hammed och dschowarierna mot mig, ehuru dessa inte lyda under honom utan under Bagdad.

— Du har rätt. — Ni böra dela på er och locka guvernörens folk ut i öknen och där förgöra dem.

— Jag har tänkt detta. Han med sitt folk kan inte göra schammarerna stor skada. Annat är det med mina andra fiender. Dessa äro araber. Jag kan inte vara med på att låta dessa komma till våra beten.

— Det går inte. Varje schammar skulle genast bli igenkänd och vore förlorad om man fick se honom. Men…

Han lämnade tältet. Jag och engelsmannen samt flera araber kommo efter. Under måltiden hade man uppslagit ett mindre tält — bredvid det stora — åt tjänarne. Och när vi gingo förbi sågo vi att dessa nu fingo sin part av festmåltiden. — Utanför tältlägret stodo hästar bundna vid pålar. Till dessa förde man mig. Alla djuren voro präktiga, men två alldeles ypperliga. Den ena var ett ungt schimmelsto med det vackraste huvud jag någonsin sett. Öronen voro långa, tunna och genomskinliga. Näsborrarna höga och djupröda. Man och svans voro som av silke.

Araberna äro mycket vidskepliga. Om något faller dem väl i smaken, skall man säga: "Masch Allah! om man ej vill stöta sig med dem.

— Tror du, att jag på detta sto jagat Sindschars vilda åsna tills denna störtade?

— Detta sto skiljs jag inte vid så länge jag lever, sade scheiken. —
Vilken häst behagar dig nu bäst?

— Denna hingst. Man behöver endast se hans lemmar, deras symmetri, djurets nobless och dess beundransvärda teckning, en svart färg som nästan går över i blått.

— Men detta är likväl inte allt. Denna hingst besitter en hästs tre bästa dygder.

— Att håren locka sig påbuden, betyder att han är snabb. — Lockarna börja vid manen; detta antyder, att djuret har goda lungor. — Och att de virvla sig i mitten av pannan visar att djuret besitter kraft och mod. — Detta djur lämnar aldrig ryttaren i sticket, men kan bära honom genom tusende fiender. — Har du någonsin ägt ett sådant djur?

— Jo, om du kan skaffa oss säkra underrättelser om var obelderna, Abu
Hammed och dschowarierna skola samlas.

Jag hade nära nog ropat till av glädje. Priset var visserligen högt, men hästen var också mycket värd. Jag besinnade mig inte länge utan frågade:

— Nå, detta är ju rätt och billigt. — Men i så fall kan jag inte heller utföra detta uppdrag.

— Emedan allt kan bero på att jag har en häst som jag under alla förhållanden kan lita på.

— Du kan nog förstå att man lätt kan förlora sin häst vid ett dylikt spionerande.

— Hade jag emellertid en dylik häst skulle det säkert inte lyckas någon att komma åt varken mig eller hästen.

— Jag rider inte på samma sätt som ni. Därför måste jag först rida in en av edra häster efter mitt sätt.

— Gott! Låt mig få låna hingsten och sänd efter mig tio av dina bästa krigare. Jag skall inte avlägsna mig tusen lanslängder från ditt läger och ge dem tillåtelse att skjuta på mig så mycket de vilja. — De skola i alla fall varken kunna träffa eller fånga mig.

Arabernas ögon glänste av belåtenhet. — Helt visst voro de alla utmärkta ryttare. — De brunno av intresse att scheiken skulle gå in på mitt förslag.

— Jag vet vilka tankar som nu upptar dig, scheik, sade jag. — Betrakta mig! — Tror du, att en man gärna lämnar från sig sådana vapen som jag bär?

— Jag lägger dem här inför dig såsom pant på det att jag inte kommit hit för att beröva dig ett präktigt djur. Och om detta inte är nog som pant så är även min vän kvar här som gisslan.

— Gärna! Och om de träffa mig, så vill jag inte att de därför skola ha några obehag. Du kan annars gott välja dina bästa skyttar.

— Naturligtvis! Jag skall själv rida mitt sto och se till hur det kan gå med den här affären.

Jag satte mig upp. Och under det att scheiken valde ut vilka som skulle förfölja mig, märkte jag att jag helt och hållet kunde förlita mig på hingsten. Då steg jag av och tog av sadeln. Det präktiga djuret märkte visst att något ovanligt förestod. Hans ögon glänste och manen reste sig och hans hovar rörde sig snabbt som en dansös' fötter som vill pröva om dansplanet är fullt korrekt.

— Jag spände nu en rem kring djurets hals samt gjorde en ögla på ena sidan om sadelgjorden.

De sutto redan till häst. Likaledes stego alla de andra araberna omkring oss till häst.

— Så snart jag hunnit dit, kunna ni begynna med skjutningen. Längre försprång behöver jag inte. Och nu framåt.

Jag hoppade upp på hingsten, som sköt i väg likt en pil. Araberna följde hack i häl. — Hingsten var verkligen superb. — Jag hade inte hunnit hälften av det sagda avståndet, förr än förföljarne voro minst femtio steg efter mig.

Nu böjde jag mig ned för att sticka ena armen i halsremmen och ett ben i öglan. Kort framför det angifna tältet såg jag mig om. Alla de förföljande höllo sina bössor och pistoler skjutfärdiga.

Nu kastade jag om hästen i rät vinkel. En av de förföljande gjorde blixtsnabbt samma manöver. Han reste sig och stod med en säkerhet som om han vore fastgjuten vid hästen. Han lyfte sin bössa och skottet föll.

Man trodde nog att jag var träffad, ty man kunde inte längre se mig. Jag hade gjort på samma sätt som indianerna och hängde nu vid hästens ena sida i stället, den som var de förföljande frånvänd.

En hastig blick under hingstens hals övertygade mig att ingen mer höll sig skjutfärdig, och genast satte jag mig upp igen samt drev nu hästen åt höger och fortsatte i full karriär.

— Allah akbar! — Maschalla! — Allah il Allah! hörde jag nu ropas efter mig. — Man kunde säkert inte bli klok på min ridkonst.

De ökade hastigheten och lyfte åter sina bössor. Nu kastade jag hingsten åt vänster samt red i spetsig vinkel förbi deras flank. — De kunde därför inte skjuta om de inte ville utsätta sig för att träffa den fina hingsten.

Trots att denna jakt såg mycket farlig ut, var den — tack vare hingstens förträfflighet — nästan en barnlek, men som jag dock inte skulle velat experimentera med gent emot indianer.

Vi jagade sålunda en gång runt det vitt utbredda lägret, därpå gallopperade jag alltjämt hängande vid hästens sida — mitt emellan de förföljande till platsen varifrån vi börjat.

När jag steg av visade hingsten inte ett spår av svett eller lödder. — Han var verkligen värd mera än pengar. — Efter hand kommo de förföljande. De hade inalles avlossat fem skott mot mig utan att kunna träffa.

— Hamdullillah! — Allah vare prisad! — Väl att du inte blev sårad. Jag har varit mycket orolig. — Men nu ser jag att ingen el schammar kan överträffa dig som ryttare.

— Jo helt visst finns det många som kunna rida mycket bättre, men de ha inte förut tänkt på att ryttaren kan taga betäckning av hästen. Jag kan verkligen tacka denna häst för att man ej kunnat träffa mig. — Men kanske du tillåter att vi göra en liten ändring i leken?

— Alldeles som förut, men med den skillnaden att jag får begagna mig av en bössa.

— Allah kehrim! Gud förbjude en sådan olycka? — Du skulle ju i så fall kunna nedskjuta varenda häst.

— Då bör du kanske förstå, att jag inte fruktar varken obeïderna, Abu
Hammed eller dschowarierna om jag har en sådan häst som denna?

— Emir! Jag hör dig! Du är Hadschi Kara Ben Nemsi, min vän Maleks vän, och jag vill lita på dig. — Tag denna hingst och giv dig i väg i morgon! — Om du inte kan upptäcka något av fienden, så är hingsten fortfarande min, men i annat fall är han din. Och då skall jag även tala om för dig hemligheten med honom.

Varje arabisk häst, som är av bättre ras, har nämligen med sig en viss hemlighet, enligt arabernas tro. Han är dessutom inövad till något visst tecken, efter vilket han presterar sin största snabbhet och i vilken han inte saktar av förr än han antingen störtar eller och hejdas av ryttaren.

Denna hemlighet förråder inte ägaren för någon och använder den endast, då han befinner sig i allra största livsfara.

— Inte förr? sade jag. Men det kan ju tänkas att jag redan på denna spionering kan rädda mig och hästen endast genom att känna denna hemlighet.

— Och skulle jag inte bli det, så skall jag taga denna hemlighet med mig i graven, där ingen själ kan erfara den av mig.

— När denna häst skall flyga i väg som falken i luften så lägg handen helt lätt mellan hans öron och ropa högt ordet: "Rih!"

— Ja, och detta ord är hästens namn. — Han är då snabbare än vinden —
Han är som stormen.

— Jag tackar dig, scheik! — Och jag skall utföra ditt budskap som om jag vore en haddedihns son, ja, som om jag vore du själv. — När skall jag rida?

— Han äter endast balahat-sorten. Jag behöver ju inte säga dig bur du skall sköta honom?

— Sov i natt bredvid honom och bed den hundrade bönen, som handlar om de snabbaste hästarna, så skall han tycka om dig och lyssna till dig tills han drar sitt sista andetag. — Kan du denna sure? — bön.

Han var verkligen så orolig för både mig och hästen. Och då jag kunde bönen i fråga läste jag:

"I Allahs den allbarmhärtiges namn! — Vid de snabbt ilande hästarna med frustande näsborrar och bland dem som sparka upp gnistor och bland dem som tävlande tidigt om morgonen störta mot fienden; de som kasta upp damm och genombryta fiendens skaror — i sanning, människan är otacksam mot sin Herre, och han själv måste intyga detta. — För omåttligt hänger hans lust fast vid det jordiska goda. — Vet han då inte, att då allt skall dragas fram, allt som ligger i graven och allt som är fördolt i människans bröst, vet han då inte, att Herren på den dagen fullkomligt skall känna dem?"

— Ja, du kan denna bön. Jag har läst den tusen gånger för denna häst under nattens timmar. Gör du detsamma, och han skall märka, att du har blivit hans herre.

Engelsmannen hade hittills varit en stilla åskådare. Men nu kom han fram till mig och sade:

— Herre! Mitt namn är Sir David Lindsay och jag låter inte skämta med mig. Kom ihåg det!

— För att draga ut på spejarfärd. Ni känner redan till att det är krig i görningen. Jag skall försöka lista ut var och hur de fientliga stammarna skola samlas och för detta erhåller jag, om jag lyckas i mitt uppdrag, den där finfina hingsten — världens finaste häst.

— Ni är då en lyckans guldgosse! — Jag skall rida med er, speja och kunskapa.

— Ni kan inte vara mig till någon nytta men väl motsatsen. Er dräkt — —

— Kan ännu inte veta. — Några dagar — Jag måste långt över på andra sidan Zab, och detta är en ganska betydlig sträcka.

— Jo, för vackra ruiner. Måste göra utgrävningar — finna flygande tjuren och skicka den till London och British Museum.

Vi intogo våra förra platser i tältet samt tillbrakte resten av dagen med allehanda berättelser såsom araberna tycka om. — På kvällen gjordes musik och sjöngs.

Endast två instrument funnos: rubabah — ett slags zittra med bara en sträng — och tabl — en liten puka vilken i motsats till zittrans svaga, entoniga ljud gjorde ett förskräckligt larm. — Sedan hölls aftonbön och vi gingo till vila.

Engelsmannen sov i scheikens tält. Men jag lade mig hos hästen ute på marken och tog plats mellan hans fötter. — Har jag verkligen viskat den hundrade bönen i hans öra? I så fall var det inte på grund av någon vidskeplig övertro. Hästen var van vid denna viskning och han skulle därigenom bli mer förtrogen med mig. Och i det jag vid reciterandet hårt andades vid hans näsborrar lärde hästen samtidigt känna sin nya herres lukt.

Jag låg mellan hans ben som ett barn hos en trogen, klok newfoundländare. — När dagen åter grydde öppnades scheikens tält och engelsmannen kom ut.

Jag hade redan föregående afton måst giva honom en hel mängd underrättelser. Men nu tog han upp en anteckningsbok.

— Skall låta föra mig till ruinerna. — Måste där tala arabiska. — Vad heter vän?

Sålunda frågade han mig om en mängd ord som han alla skrev upp på engelska och arabiska. — Därunder blev det liv i lägret och jag måste in i tältet till scheiken, för att äta frukost.

Under detta rådplägades ännu mycket, varpå jag tog avsked, steg till häst och lämnade en plats till vilken jag kanske aldrig skulle återkomma, men väl till nya äventyr såsom indirekt fortsättning på alla de äventyr som blivit en följd av mitt sammanträffande med den nu oskadliggjorde arabiske sjörövaren Abu-Seïf.

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK ABU-SEIF ***

Updated editions will replace the previous one—the old editions will be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright law means that no one owns a United States copyright in these works, so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United States without permission and without paying copyright royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to copying and distributing Project Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you charge for an eBook, except by following the terms of the trademark license, including paying royalties for use of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for copies of this eBook, complying with the trademark license is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, performances and research. Project Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free distribution of electronic works, by using or distributing this work (or any other work associated in any way with the phrase “Project Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full Project Gutenberg™ License available with this file or online at www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to and accept all the terms of this license and intellectual property (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be used on or associated in any way with an electronic work by people who agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works even without complying with the full terms of this agreement. See paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual works in the collection are in the public domain in the United States. If an individual work is unprotected by copyright law in the United States and you are located in the United States, we do not claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, displaying or creating derivative works based on the work as long as all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ works in compliance with the terms of this agreement for keeping the Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily comply with the terms of this agreement by keeping this work in the same format with its attached full Project Gutenberg™ License when you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in a constant state of change. If you are outside the United States, check the laws of your country in addition to the terms of this agreement before downloading, copying, displaying, performing, distributing or creating derivative works based on this work or any other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no representations concerning the copyright status of any work in any country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not contain a notice indicating that it is posted with permission of the copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in the United States without paying any fees or charges. If you are redistributing or providing access to a work with the phrase “Project Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted with the permission of the copyright holder, your use and distribution must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works posted with the permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ License terms from this work, or any files containing a part of this work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this electronic work, or any part of this electronic work, without prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with active links or immediate access to the full terms of the Project Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any word processing or hypertext form. However, if you provide access to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official version posted on the official Project Gutenberg™ website (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works provided that:

• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has agreed to donate royalties under this paragraph to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid within 60 days following each date on which you prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty payments should be clearly marked as such and sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation.”
• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ License. You must require such a user to return or destroy all copies of the works possessed in a physical medium and discontinue all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ works.
• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the electronic work is discovered and reported to you within 90 days of receipt of the work.
• You comply with all other terms of this agreement for free distribution of Project Gutenberg™ works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread works not protected by U.S. copyright law in creating the Project Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ electronic works, and the medium on which they may be stored, may contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all liability to you for damages, costs and expenses, including legal fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a written explanation to the person you received the work from. If you received the work on a physical medium, you must return the medium with your written explanation. The person or entity that provided you with the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a refund. If you received the work electronically, the person or entity providing it to you may choose to give you a second opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy is also defective, you may demand a refund in writing without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in accordance with this agreement, and any volunteers associated with the production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, that arise directly or indirectly from any of the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of electronic works in formats readable by the widest variety of computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will remain freely available for generations to come. In 2001, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure and permanent future for Project Gutenberg™ and future generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit 501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to date contact information can be found at the Foundation’s website and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread public support and donations to carry out its mission of increasing the number of public domain and licensed works that can be freely distributed in machine-readable form accessible by the widest array of equipment including outdated equipment. Many small donations ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating charities and charitable donations in all 50 states of the United States. Compliance requirements are not uniform and it takes a considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up with these requirements. We do not solicit donations in locations where we have not received written confirmation of compliance. To SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition against accepting unsolicited donations from donors in such states who approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make any statements concerning tax treatment of donations received from outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation methods and addresses. Donations are accepted in a number of other ways including checks, online payments and credit card donations. To donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be freely shared with anyone. For forty years, he produced and distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Most people start at our website which has the main PG search facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™, including how to make donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.