JUBELKLANGEN

Hör jubelklangens enkla ljud,

Klara ljud, glada ljud,

En helsning bringar ifrån Gud.

Säll enhvar som tror den!

Se nu är salighetens dag,

Nådens dag, lifvets dag,

En tid af himmelskt välbehag

Hvilar öfver jorden.

För verldens synder Jesus led,

Villigt led, tåligt led,

Ja dödens bittra kamp han stred

Att från död oss frälsa.

Hvar syndaträl kan nu bli fri,

Rättsligt fri, evigt fri.

Den fattige nu rik han bli,

Sargad själ få helsa.

Så låtom oss till Herren gå,

Alla gå, genast gå

Att nåd för nåd af honom få

Och vår hyllning bringa.

För verlden ljuda skall vår sång,

Glada sång, hjertats sång,

Tills inför lammets tron en gång

Bättre den skall klinga.

Lofven Gud med glädjesång

Uti hans helgedom,

Och i fästet af hans magt

Lofsjungen Herranom.

Lofven för hans gerningar,

Hans stora härlighet.

Hyllen med en värdig sång

Hans höga majestät.

Lofven med basuners ton

Och cittrans, harpans ljud.

Ja, till puka, strängaspel

Och flöjt lofsjungen Gud.

Lofven med cymbalers klang,

Välljudande och klar.

Allt lofsjunge Jehova,

Allt, allt hvad anda har!

Gå i Herrens fruktan

På din pilgrimsstig.

Många ögon skåda,

Hur du uppför dig.

Vare sig, det solsken,

Eller mulet är,

Upplyft Jesu fana,

Der du vandrar fram,

Att och några flera

Dragas till Guds lam.

Kännes modet svigta,

När förakt du bär.

Kärlek är ditt valspråk,

Frälsning är ditt mål,

Ordet är ditt vapen,

Som ej motstånd tål.

Härligt skall du segra

Uti striden här.

Gud är trofast, står det skrifvet,

Och jag har min tröst deri.

Han är trofast hela lifvet,

Oafsedt hvad jag kan bli.

All min otro kan ej fälla

Herrens trofasthet omkull.

När det torkar i min källa,

Står min fader rik och huld.

Underlig har Herren varit,

Underlig han ännu är,

Vägen, som jag aldrig farit,

Ständigt han mig vandra lär,

Och i alla lifvets öden

Är hans nåd oändligt stor,

Och i sorgen som i nöden

Mången himmelsk lärdom gror.

Komme hvad som vill i lifvet,

Komme hvad det än må bli,

Gud är trofast, står det skrifvet,

Och jag har min tröst deri.

Har jag Herren vid min sida,

Då behöfver jag ej mer.

Jag kan tiden lungt förbida,

Tills i skyn jag honom ser.

Jordens fröjd så snart försvinner,

Allting hastar till sin graf.

Lifvet som en ström bortrinner

Hän mot evighetens haf.

Men det lif, som Jesus gifver,

Ej tar slut med denna tid;

Evig himlens glädje blifver,

Utan ände är hans frid.

O du folk, som Jesus funnit,

Du har funnit glädjen all.

Stor den lycka är du vunnit,

Större än du vinna skall.

O så låt oss hvila stilla

Vid vår vän i ljuft och ledt,

Att vi riket ej förspilla,

Som vår fader oss beredt.

Må vi under pilgrimsfärden

Hjertat ha i himmelen.

Glädjen uti synden, flärden

Höfves ej en Jesu vän.

Resekost vår fader gifver,

Mer vi ej behöfva här.

Arfvet, som för evigt blifver,

Kronan, palmen få vi der.

Nu må jord och himmel falla

Det ej störa skall vår frid.

Herrens ord och löften alla

De stå qvar till evig tid.

O hvad tröst för hvarje hjerta,

Som i verlden lider tvång!

Kort är pröfvotidens smärta,

Evig blir vår jubelsång.

Tidigt vill jag höra Herrens röst,

Gifva honom boning i mitt bröst,

Tidigt älska Gud, som kärlek är,

Och som alltid haft och har mig kär.

Tidigt vill jag ligga vid hans fot

Och den bästa delen taga mot,

Tidigt jag hans bud vill lyssna till,

Och i hjertat jag dem gömma vill.

Tidigt vill jag älska bibelns ord,

Finna bete der med öfrig hjord,

Tidigt vill jag berga egen själ,

Vinna någon mer för Gud jemväl.

Tidigt vill jag söka Herren Gud,

Höja till hans ära lofvets ljud.

Snart vid resans slut jag fröjdas kan,

Att jag redan tidigt Herren fann.

Jesus kärleksfullt mig dragit

Med sitt evangelium

Till sitt hjerta, i hans kärlek

Fins för mig och alla rum.

Jag åt Jesus helt förtror mig

Under lifvets dag så skum.

I hans frids och glädjes solsken

Fins för mig och alla rum.

Tröst och hopp mig Jesus skänker,

Han ock löst min tunga stum.

Trygg jag bäres i hans armar,

Och för alla der fins rum.

Kom, o själ, o kom till Jesus,

Är din känsla än så ljum.

Ingen ännu han utkastat,

Nej för alla der fins rum.

O jag har en vän, som älskar mig,

Är mig alla dagar när:

Han mig troget följer på min stig,

Han är alla dagar när.

Fast mitt öga ej kan se min vän,

Han är alla dagar när;

Och i tron jag hör hans hviskning än:

“Jag är alla dagar när.”

Det gör lyckans timmar gladare,

Han är alla dagar när;

Och i nödens stund hur godt att se,

Han är alla dagar när!

Vid hans löfte hvilar jag så säll,

Han är alla dagar när;

Och jag nalkas trygg min lefnadsqväll,

Han är alla dagar när.

Min vän, min vän

Är min och jag är hans.

På jord, på jord

Ej sådan glädje fans

Som den att ega Jesus Krist;

Se det är fröjd förutan brist,

Se det är fröjd, ja det är fröjd förutan brist.

Han har, han har

Sin ande till mig sändt

Och ljus, och ljus

Uti mitt hjerta tändt:

Jag ser min faders kärlekshöjd

Och smakar nådens ljufva fröjd,

Och smakar nådens, smakar nådens ljufva fröjd.

Nu vet, nu vet

Jag ock, på hvem jag tror.

Jag vet, jag vet,

Att i mitt hjerta bor

Min Gud och frälsare så kär,

Som alla verldars herre är,

Som alla verldars, alla verldars herre är.

Jag är en liten pilgrim

Och stadd på resa hem.

Jag ämnar snart inträda

I Guds Jerusalem.

O dyre Herre Jesus,

Städs led mig vid din hand,

Att jag ej må förvillas

I detta främlingsland.

Jag är en liten pilgrim

Och vet, att Jesus sagt,

Att han skall mig bevara

Och hålla mig vid magt.

Ja hjelp, o käre Jesus,

Ditt eget lilla lam,

Att jag ej må uppgifvas

Men lyckligt komma fram.

Jag är en liten pilgrim

Och önskar nu blott ett:

Att göra Jesu vilja

Och blifva synden qvitt.

Så är jag verkligt lycklig

Och skall så evigt bli,

Ty han, som mig har friköpt,

Har gjort mig rättsligt fri.

Jag är en liten pilgrim,

Jag sjunger än en gång

Men väntar snart i himlen

Få sjunga lammets sång,

Då jag bland alla frälsta

Är löst från allt besvär.

Ja låt mig, dyre Jesus,

Snart bo i glädjen der.

När Herren är min herde,

Hvad kan mig fattas då?

Allt, allt hvad jag behöfver

Jag skall af honom få.

På ordets ängar gröna

Han föder sina lam,

Till lifvets friska källor

Han sjelf dem leder fram.

Och om från hjorden villas

Ett enda får, han ej

Det lemnar qvar i öken,

Ett rof för ulfven; nej

Han kärleksfullt det söker,

Den trogne frälsaren,

Och trofast återför det

På rätter väg igen.

Små lammen skall han bära

Och gömma vid sitt bröst,

Det sargade förbinda,

De sorgsna bringa tröst,

För köld och storm dem skydda

Och hjelpa i all strid,

Dem regn och skugga gifva

I torkans, hettans tid.

Och skulle jag än vandra

Igenom mörkan dal,

Jag räds ej — han är nära,

Som lindrar dödens qval.

Visst är hon hemsk och dyster,

Den mörka Jordans flod,

Men Jesus för mig öfver,

Han ger mig hopp och mod.

Så sjunger jag af hjertat:

Min herde Herren är.

Med fröjd jag honom följer

Den väg, som hemåt bär.

Blott nåd, ja idel godhet

Städs skola följa mig,

Och jag skall i hans hydda

Få bo evinnerlig.

Framåt i Jesu namn!

Bröder, framåt,

Tills vi i fridens hamn

Ej skiljas åt!

Visst är vår ovän vred,

Hem dock det går;

Vår Gud är verkligt med,

Segern är vår.

Trumpeten ljuder snart:

Jesus är här!

Oss ordet säger klart:

Herren är när.

Ja snart är striden slut —

O huru godt!

Snart få vi hvila ut —

Saliga lott!

Till Sion, Guds heliga berg och Guds hus

O låtom oss skynda med fröjd.

Till Sion, trots vågens och stormarnes brus,

Till Sion, som skymtar deruppe i ljus,

Till Sion, till Sion,

Till Sion, den soliga höjd!

Och Jesus är när, om än vägen är brant,

Ja när, om än törnet är hvasst.

Hvar krökning af vägen han känner så grannt,

Med törnet han är ju ock nära bekant,

O skyndom, o skyndom,

O skyndom till honom med hast.

Ren många, som vandrat med oss här en tid,

Ha hunnit det lyckliga hem.

Vi följt dem till gränsen, vi sett deras strid

Men också en skymt af den saliga frid,

Som slutligt, som slutligt,

Som slutligt ock väntande dem.

Må ingen utaf oss tillbaka då bli!

Oss vinkar ju hemmet ock der,

Och snart är allt mörker i vägen förbi,

Och snart inför konungen framträda vi

Att skåda, att skåda,

Att skåda vår Gud, som han är.

Sabbatsdag, hur skön du är!

Skänkt af Gud — jag har dig kär.

Kom, o kom att än en gång

Samla oss till bön och sång.

Efter arbetsveckans strid

Få vi sitta ned i frid

Vid vår faders rika bord,

Lyssnande till nådens ord.

Gud, vår Gud, till dig vi se,

Gif oss rik välsignelse.

Låt ditt evangelium

Ljuda klart på alla rum.

Låt i dag ditt helga ord

Göra under på vår jord.

Våra arma själar föd,

Herde god, med lifvets bröd.

Kom, och månget byte tag

Från den starke denna dag.

Berga mången kärfve in

Uti himlaladan din.

Herre, komme snart den tid,

Då vi efter lifvets strid

Uti evig sabbatsro

Få i dina gårdar bo.

Vi, en pilgrimsskara glad,

Tåga upp till Sions stad

Steg för steg med staf i hand

Öfver öknens sand.

Med oss följer vännen kär,

Mod och styrka han beskär.

Om vi lyda honom blott,

Så blir allting godt.

Steg för steg då sträfva vi

Städs framåt att bättre bli.

Samt at mera känna Gud

Och hans viljas bud.

Genom en förförisk verld

Leder jemt vår pilgrimsfärd,

Men vi akta ej dess prål —

Himlen är vårt mål.

Oss en källa har Gud beredt,

En källa öppen och fri.

Emot synd och orenlighet

En källa öppen och fri.

Från Guds hjerta dess åder går,

En källa öppen och fri.

Lifskraft har hon ur Jesu sår,

En källa öppen och fri.

Syndig själ gör hon hvit som snö;

En källa öppen och fri.

Styrka ger hon åt bräckligt rö;

En källa öppen och fri.

Är ditt hjerta som stenen hårdt?

En källa öppen och fri.

Är ditt samvete plågadt svårt?

En källa öppen och fri.

Blicken vidgas vid källans rand —

En källa öppen och fri.

Klart för själen syns himlens land —

En källa öppen och fri.

Kom till lifskällan, en och hvar —

En källa öppen och fri.

Mottag frälsningen underbar —

En källa öppen och fri.

Hvar finner man ro under möda och strid?

Hos Jesus, endast hos Jesus.

Hvar finnes för hjertat den ljufvaste frid?

Hos Jesus, endast hos Jesus.

Hvar lyser ett sken, som gör mörker till ljus?

Hos Jesus, endast hos Jesus.

Hvar sitter man lugn under stormarnes brus?

Hos Jesus, endast hos Jesus.

Hvar finnes det vatten, som själen ger lif?

Hos Jesus, endast hos Jesus.

O hjerta, som ej mer vill törsta, förblif

Hos Jesus, endast hos Jesus.

Hvar samlas de blodtvagna skaror en gång?

Hos Jesus, hemma hos Jesus.

Då skola de sjunga sin jublande sång

Hos Jesus, evigt hos Jesus.

Jesus är den gode herden,

Som sitt lif för fåren låter,

Tröstar barnet, när det gråter,

Gifver evigt lif.

Jesus är den gode herden,

Som så väl de sina känner

Och dem älskar såsom vänner

Och är känd af dem.

Jesus är den gode herden,

Han vid namn dem kallar alla,

Hjelper upp dem, när de falla:

Honom följa de.

Jesus är den gode herden,

I sin famn han vill dem trycka,

Ingen skall dem kunna rycka

Ur hans starka hand.

Salig jag är nu genom tron,

Frälst genom nåden i Guds son.

Hvad kan jag önska mer? Jo si,

Mera lik Jesus vill jag bli.

Tålig och ödmjuk såsom han,

Stark uti frestelsen och sann,

Höjd öfver allt bedrägeri —

Mera lik Jesus vill jag bli.

Mera mot alla kärleksfull,

Mera frimodig för hans skull,

Mera till bönen böjd och fri —

Mera lik Jesus vill jag bli.

Honom jag skåda skall en dag.

Nu i min glädje sjunger jag,

Sjunger med barnslig melodi:

Mera lik Jesus skall jag bli.

Stäm upp en lofsång till vår Gud,

Högt klinge hjertats harpoljud!

Ty stort och härligt är hans namn,

För trötta barn en ljuflig hamn.

Rik är vår Gud uti sin nåd,

Och stor i visdom och i råd.

Förlorad son han söker opp,

Hos nödens barn han föder hopp.

De höga han förnedra kan,

De ödmjuka dem hjelper han,

Ty god han är och godt han gör.

Ske honom lof och pris derför!

Och menskor, himlar, haf och jord

Han bär uppå sitt allmagtsord,

Hans rikes spira rättvis är,

Och kärleken är hans baner.

Tänken på Jesus, frälsaren kär,

O hvilken kraft, som deruti är!

Kraft till att älska, och göra godt,

Kraft till att lefva honom blott!

Glada vi löpa uti hans spår,

Kännes än kampen tröttsam och svår.

Jesus för oss långt mera utstod;

Tänken på honom, det ger mod.

Gerna vi bära hån och förakt

Der vi gå fram, ty har han ej sagt:

Om de behandlat mästaren så,

Vi ej det bättre vänta få.

Tänken på honom, smärtornas man,

Synden och döden han öfvervann.

Nu han i ära tronar hos Gud,

Dit han ock hemta skall sin brud.

Sjung en sång till Jesu ära,

Som så vårdar sina kära.

O hvad kan den själ förfära,

Som han återlöst!

Med sitt blod, som för oss runnit

Han de bundna frihet vunnit,

Han de vilsna återfunnit,

Och i famnen bär.

Genom öknen han oss leder,

Sänder bröd från himlen neder,

Der han väntar på och beder

För sin köpta brud.

Snart, ja, snart den kärleksrike

Vi få se och varda like,

Snart vi få i fridens rike

Höja bättre sång.

Upp till Sions stad, till Jerusalem

Tåga vi med fröjd, till vårt rätta hem.

Och vårt sällskap är många tusende,

Hvilka lärt att älska sin frälsare.

Vi frimodigt gå genom öknen fram

Till vårt ljusa hem uppå himlens strand,

Och vår Josua med en väldig arm

Sjelf behåller segern trots verldens larm.

Tänk när vi en gång uti himmelen

Skola skåda Jesus, vår bror och vän,

Och instämma med uti himlens kor:

“Ära vare Gud, som i höjden bor.”

O så led oss, Jesus, nu vid din hand,

Till dess vi stå frälsta på himlens strand

Och med alla helgon lofsjunga dig

Uti himlens salar evinnerlig.

Hör faderns röst i dag

Du vilsna lam.

Farväl af synden tag,

Till Gud gå fram.

Hör Jesu röst i dag,

Han klappar ju

På hjertat täta slag.

Låt upp just nu.

Hör andens röst i dag,

Drif den ej bort.

Än Herren har fördrag.

Din tid är kort.

Hör Herrens röst och kom,

Dig har han kär.

Kom utan men och om,

Kom som du är.

I den sena midnattstunden

Står vid hjertats dörr

Än en trogen vän och klappar

Såsom ofta förr.

Står han våt af daggens droppar

Utom dörren än,

Eller har du slutligt öppnat

För din bäste vän?

Döden klappar, än på kojan,

Än på kungens borg.

Fåfängt du då stänger dörren

För den bittra sorg.

Jesus väntar mild och tålig,

Men du öppnar ej.

Döden klappar, kan du stänga

Ock för honom? Nej.

En gång ropar du kanhända:

“Herre, släpp mig in.

Öppna för mig perleporten —

Jag, jag är och din.”

Tänk, om Herren då dig svarar

I den mörka ängd:

“Du för mig ej velat öppna —

Nu min dörr är stängd.”

Dock du hör ju honom ännu

Klappa på hos dig.

O så öppna då för honom —

Dagen närmar sig,

Dagen som skall allt förklara

I dess rätta ljus.

Må ock du ett rum då finna

I din faders hus.

Lemna dig helt åt Jesus;

Sjelf vill han helt bli din.

Se, med sin nådes fullhet

Vill han till dig gå in.

Lemna dig helt åt Jesus;

Förr blir dock allt ej väl.

Villigt din Gud och herre

Gif både kropp och själ.

Lemna dig helt åt Jesus;

Han såsom ingen ann’

Hjelpa, upplyfta, bära,

Trösta, hugsvala kan.

Lemna dig helt åt Jesus;

Stilla för honom blif;

Hela ditt hjertas kärlek

Honom, din brudgum gif.

Lemna dig helt åt Jesus;

Nu, nu i denna stund.

Han skall dig aldrig svika;

Evigt är hans förbund.

Lemna dig helt åt Jesus;

Sjelf vill han helt bli din.

Se med sin nådes fullhet

Vill han till dig gå in.

Hemma, hemma! den som vore

Lyckligt i sitt hem ändå!

Om jag kunde, glad jag fore

Öfver haf och rymder blå,

Öfver berg och öfver dalar,

Bort, långt bort från tidens flärd,

Till de sällas gyllne salar,

Till en mycket bättre verld.

Hemma, hemma! hvilken lycka,

När jag nått mitt faders hus!

Der skall ingen sorg mig trycka,

Allt är idel fröjd och ljus.

Ingen synd mitt hjerta aggar.

Ingen oro qväljer mer.

Frälst från syndens sår och taggar,

Faller jag för tronen ner.

Hemma, hemma! hvilka vänner

Jag hos Jesus der skall få!

Hvar och en den andre känner,

Intet mer oss skiljer då.

Ingen der jag mera sårar,

Ingen annan sårar mig,

Vi få bo i Edens vårar,

Hvilande från öknens stig.

Hemma, hemma! hjertat redan

Vidgar sig af fröjd och hopp.

Jesus kär, behåll mig medan

Jag fullbordar här mitt lopp.

O jag vet, min matta stämma,

Som i moll här tonat har,

Skall i dur gå upp derhemma

Till Guds ära hög och klar.

Hör hur englasången klingar,

Med en himmelsk harmoni.

Bud om glädje den oss bringar,

Alla folk ha del deri.

Hvad profeter hafva skrifvit,

Hvad de gamle förutsagt,

Det har nu fullbordadt blifvit,

Det har nu framträdt med magt.

Himmelrikets store furste

Stigit ned från himlens tron,

Han, bland konungar den störste,

Vorden är en menskoson.

Fröjda dig, du lilla skara.

Uppgått har i ringa stall,

Jesus, morgonstjernan klara,

Som för evigt lysa skall.

Jesus, min Jesus, som uppå korset

För mina synder offrade dig!

Lär mig att älska och dig att vörda,

Du som i döden älskade mig.

Intet, nej intet du ville spara

Blott för att frälsa min dyra själ.

Skulle ej jag då helt dig tillhöra,

Du som i allt har stält det så väl!

Dyraste Jesus, tag då mitt hjerta,

Tag mig med kropp och själ som jag är,

Att jag må helt och lydigt dig följa,

Din helt få vara, frälsare kär.

Dyrbara ord om Guds nåd —

Tyd dem ännu en gång.

Dyrbara ord om Guds nåd —

Kläd dem i ljuflig sång.

Burna af englar hit neder,

Trodda i herdarnes leder —

Tro ock, du själ, jag dig beder,

Dyrbara ord om Guds nåd.

Dyrbara ord om Guds nåd —

Fastän du fjerran går,

Dyrbara ord om Guds nåd —

Än Herrens röst dig når.

Än ifrån korset de ljuda,

Upp till Guds himmel de bjuda,

Ända från skapelsen ljuda

Dyrbara ord om Guds nåd.

Dyrbara ord om Guds nåd —

Det fins ett fridens hem.

Dyrbara ord om Guds nåd —

För hvarje Jesu lem.

Uti de boningar klara

Skola vi evigt få vara,

Sjunga med helgonens skara

Dyrbara ord om Guds nåd.

Om i arla morgon ädel säd vi utså,

Så i middagshettan, så i aftonqvalm,

Hoppfullt må vi bida, vänta skördetiden,

Då vi få med jubel bära kärfvar fram.

Om vi så i solsken, så jemväl i skuggan,

Så, ehvad vi röna ära eller skam,

Snart är skörden bergad, alla mödor borta,

Och vi få med jubel bära kärfvar fram.

Om vi ock med tårar utså Herrens säde,

Om och anden qväljs af nöd så allvarsam,

När vårt qval är ändadt, Jesus oss välkomnar,

Och vi få med jubel bära kärfvar fram.

Nu vi samlats i ditt namn:

Jesus, var oss nära

Och uti din hulda famn

Värdes sjelf oss bära.

Tolka du för oss ditt ord,

Så att rätt vi höra.

Låt din ande blifva spord,

Lär oss ordet göra.

Lär oss taga väl i akt

Hvad du oss vill gifva,

Så att, som du sjelf har sagt,

Saliga vi blifva.

Må din säd i hjertat gro,

Rika frukter bära,

Lär oss du att barnsligt tro,

Lefva till din ära.

Nu min frälsningssak är klar och god,

Min själ har gjort sitt val:

Jag mig anförtror i Herrens hand

För mina dagars tal.

O hvad mer, om här i ödemark

Min bädd blir stenen hård,

Den till Herrens trofasthet skall bli

En dyrbar minnesvård.

Så jag vandrar glad mot ljusets land

På farlig ökenstig,

Ty jag hört hans löftesord: “jag skall

Ej öfvergifva dig.”

Blott hos Jakobs Gud är salighet

För gammal och för ung.

Om du ej förut på honom trott —

O tro i dag och sjung:

Jesus, vår Jesus, led oss vid handen,

Tills vi stå klädda i skinande skrud.

Lär oss lofsjunga med lossad tunga

Dig, som oss friköpt och vunnit åt Gud.

O du vår konung, du, du är värdig

Evigt att prisas med lofsångens ljud.

Lof, tack och ära dig vi hembära,

Att du oss friköpt och vunnit åt Gud.

Stor uti kärlek är du mot alla,

Varmast du älskar din längtande brud.

Snart vi derhemma lofvet uppstämma,

Att du oss friköpt och vunnit åt Gud.

Lyssna till ordet från frälsaren kär:

Jag är verldens ljus.

Löfte om himmelen det innebär:

Jag är verldens ljus.

Jesus har lofvat all synd plåna ut,

Han är verldens ljus.

Lofvat ett hem åt de sina till slut,

Han är verldens ljus.

Tron på hans ord gifver frid åt din själ,

Han är verldens ljus.

Göm det i hjertat, och dig skall gå väl,

Han är verldens ljus.

Vill du ej vandra i ljuset, o säg?

Han är verldens ljus.

Lita på Jesus och ljus blir din väg,

Han är verldens ljus.

Ärans konung vill jag prisa

För hans ledning vis och huld.

Dag för dag mer lätt jag vandrar,

Sedan han utströk min skuld.

Riklig frid han ger de sina,

Som på honom byggt sin tro.

Bördor lättas, själen skådar

Ända in i himlens ro.

När vår konung återkommer

Med basunaljud från höjd,

Må vi redo stå att möta

Herren Kristus då med fröjd!

Hos Jesus är glädje och hvila,

Hos Jesus är sällhet och ro.

Till Jesus jag städse får ila,

Der är mitt trygga bo.

Hur godt att af ordet få lära,

Att Jesus vill vara vår vän!

Att han vill oss föra till ära

En gång i himmelen!

Ej kan jag beskrifva hans kärlek,

Som varit så god emot mig,

Att han hafver tagit min smälek

Och lagt den uppå sig.

Snart ärfva vi skola ett rike,

Hvars härlighet öga ej sett.

Ack saliga fröjd utan like,

Som Herren oss beredt!

Jesus älskar mig, jag vet,

Nu och i all evighet.

Han ledsagar alltid mig,

Tryggt jag vandrar på min stig.

Han är den, som lif mig ger,

Tro, hopp, kärlek och än mer,

Räddar mig från satans nät,

Vaktar alla mina fjät.

När likt böljor mot min själ

Frestelserna slå — hur väl!

Herre Jesus, jag hos dig

Finner skydd och gömmer mig.

Mitt hjerta har funnit en sång,

Så ljuflig, om icke så lång;

Den qväller som skogskällans språng:

Frid, frid, som Jesus kan ge.

Från korset Guds frid välde fram,

I blodet, som flöt från Guds lam;

Allenast vid korsträdets stam,

Frid, frid, som Jesus kan ge.

När Jesus jag kände som min,

Och han mig upptog såsom sin,

Då frid i mitt hjerta kom in,

Frid, frid, som Jesus kan ge.

Till Jesus jag flyr ur all strid,

Hos honom i vexlingens tid

Jag finner beständigt min frid,

Frid, frid, som Jesus kan ge.

Till dig, o Jesus, vill jag fly

Med bön och lof hvar morgon ny,

Och sänka qvällens skuggor sig,

Jag vill ock fly till dig, till dig.

Och kan jag än ej säga dig

Hvar särskild nöd, som trycker mig,

Du känner den, och i din famn

Fins hjelp för bördor utan namn.

Hvar dags bekymmer huldt du bär,

Och ingen nöd för stor dig är;

I dag densamme som i går,

Du är min tillflykt år från år.

Pris dig, som drar om allt försorg,

Och är för mig en säker borg,

Ett tryggt beskärm, dit jag må fly

Och finna hjelp hvar morgon ny!

Vi förstå hvarandra bättre,

När den sista skuggan flytt,

Och den klara morgon strålar,

Då vår Gud gjort allting nytt.

Här är missförstånd och smärta,

Tårar, slitningar och qval,

Men framför oss solen strålar

Bortom vägens sista dal.

Vi förstå hvarandra då,

När vårt mål vi slutligt nå.

När Guds klarhet oss omstrålar,

Vi förstå hvarandra då.

Vi förstå Guds vägar bättre,

När vi hunnit bergets topp

Och en öfverblick få kasta

På vårt korta vandringslopp.

Gåtan klarnar, alla missljud

Öfvergå i harmoni,

Alla synder, fall och sorger

Äro evigt då förbi.

Vi förstå Guds vägar då,

När vårt mål vi slutligt nå.

När Guds klarhet oss omstrålar,

Vi förstå Guds vägar då.

Vi förstå att sjunga bättre,

När hvar boja fallit af,

Och vi bo på andra sidan

Lifvets stormupprörda haf.

Nu vi dunkelt skåda tingen,

Då i ny och ljus gestalt

Få vi skåda nåden, lifvet,

Jorden, himlen, Gud och allt.

Vi förstå att sjunga då,

När vårt mål vi slutligt nå.

När Guds klarhet oss omstrålar,

Vi förstå att sjunga då.

Utaf anden lyft ifrån jorden en gång,

En Johannes fick höra den himmelska sång.

Härligt sjöngs den af helgonen omkring Guds tron,

Till dess himlen genljöd af dess klangfulla ton.

“Ära vare lammet, som köpt oss åt Gud!”

Evigt tonar den himmelska lofsångens ljud.

Nya jorden och himlarne svara igen:

“Ära, halleluja, vare lammet! Amen.”

Snart skall Jesus komma i ära och magt

För att hemta de sina till sig, som han sagt.

Då fullkomligt hos honom en evighet lång

Får jag sjunga min nya, min himmelska sång.

Om jag en korsets stridsman är,

Som följa vill Guds lam,

Hans namn jag må bekänna här

Och för hans sak stå fram.

Skall jag ej möta fiender,

Ej synden emotstå?

Månn’ verlden hafver nåden kär,

Är hon min vän också?

Då kamp må segern föregå,

Föröka du mitt mod.

Blir striden hård, jag kraft skall få

Af ordet, Herre god.

Väl mig, om jag i denna strid

Skall dö, jag segrar än

Och ser framför mig evig frid

Hos dig i himmelen.

Hvar blomstrar fridens Eden

På denna mörka ö?

Hvar är den säkra leden

På stormomtöcknad sjö,

På stormomtöcknad sjö?

Nämn stjernan, som kan visa

Den rätta vägen här.

Säg hvar de bröst få lisa,

Som syndens smärta tär,

Som syndens smärta tär?

Hos Jesus blomstrar Eden,

Ty han det öppnat har.

Och han är säkra leden

Och han är stjernan klar,

Och han är stjernan klar.

I lifvets alla lägen

Är han vår bästa skatt;

Ty mörknar det på vägen —

Han lyser upp vår natt,

Han lyser upp vår natt.

Jerusalem, Jerusalem,

Som ofvantill är bygdt,

Ack inom dina portar först

Det blifver lungt och tryggt.

Min härkomst och ju är af dig,

Och jag är främling här,

I dig jag har mitt borgerskap,

I dig jag hemma är.

Jag hör till dina fria barn,

Ty Jesus gjort mig fri

Från satans band och lagens dom

Och syndens slafveri.

Hvad under om jag längtar hem

Till dig, Guds helga stad,

Der jag en gång får hvila ut

Fullkomligt fri och glad!

Der ingen gråt skall vara mer

Och ingen värk som här

Och intet mörker, ingen natt,

Ty lammet solen är.

Jag har en vän, vet du hans namn?

Det är en stjerna blid,

Som strålar utur himlens famn

I outsäglig frid.

Han blödt ur många djupa sår

För mina synders skull,

Och städs han vid min sida går

Så mild och kärleksfull.

Ej något ondt kan skada mig,

Om jag har honom kär,

Den, som har sådan vän hos sig,

Fullkomligt tryggad är.

Hur jordens öden vexla här,

Hvad vind det ännu blås,

Min vän för evigt trofast är,

Och jag skall ej förgås.

O Jesus, du är all min tröst,

Till dig min längtan står.

Ack, drag mig, drag mig till ditt bröst

Och dina helga sår.

Klippan står fast. På tidens strand

Hon reser sig mot himlens rand.

Remnad hon är, och ro beskär

Åt dem sig gömt i klyftan der.

Hon är ett kors med famn så vid

Och sprider ut en strålglans blid.

Jag håller fast vid klippans fot

Och räds ej mera stormens hot.

Hon är ett torn, hvars höga topp

Sig sträcker till Guds himmel opp.

Öppen dess port för verlden står,

Och lycklig den, som der ingår.

Helsokällan flödde

Ifrån nåden fram,

När vår Jesus blödde

Uppå korsets stam.

Skriften höres ljuda:

Hon är öppen, fri.

Hvem kan mig förbjuda

Bada deruti?

Helsa kan hon gifva

Och den sorgsna frid,

Trötta kan hon lifva,

Kraft hon ger i strid.

När mitt hjerta gråter

Under sorgen tung,

Flyr jag dit, och åter

Känner jag mig lugn.

Hon är min förtjusning,

Här är jag så säll.

Vid den källans susning

Somnar jag hvar qväll.

Morgon, när jag vaknat,

Läskar jag mig här.

Aldrig har jag saknat

Fröjd och glädje der.

Har, o själ, du anammat Jesus,

Som i döden utgifvit sig

För att blifva din frälsningsklippa?

Der fins honung uti klippan för dig.

Har du smakat Guds nåd och godhet?

Vandrar du på den smala stig?

Har du druckit ur lifvets källa?

Der fins honung uti klippan för dig.

Beder du af din himlafader:

“Herre, hur kan jag tjena dig?”

O var lugn, han skall säkert svara:

Der fins honung uti klippan för dig.

Gå då ut uppå gator, gränder,

Och om frälsningen aldrig tig.

Säg till hvarje förlorad broder:

Der fins honung uti klippan för dig.

Himlar, gifven Herren ära,

Englar, sjungen högt hans pris.

Sol och måne, mån I bära

Honom lof hvar på ert vis!

Stjernor, tindrande i ljuset,

Verldar, under af hans hand,

Menskor, I som bon i gruset,

Prisen Gud i alla land.

Prisen honom för hans lagar,

Aldrig felar hvad han sagt;

Han är trofast alla dagar,

Synd och död han nederlagt.

Himlar, jord och allt, hvad under!

Det är vordet på hans bud.

Prisen honom alla stunder —

Kungars konung, verldars Gud.

Det fins ett namn jag gerna hör,

Dess pris jag sprida vill.

Mitt öra som musik det rör,

Dess like är ej till.

Det talar om en frälsarman,

Hvars kärlek gjort mig fri,

Om blodet, som för verlden rann,

Med reningskraft deri.

Det namnet Jesus ljufvast är

I himmel och på jord.

Dess skönhet kan ej tolkas här

Med dödlig tungas ord.

Två mig hvitare än snö,

Rena mig uti ditt blod.

Lär mig från det onda dö,

Dyre Jesus, herde god.

Jag är oren i mig sjelf,

Född i synd som hvar och en.

Två mig ren i lifvets elf,

Fostra mig för himmelen.

Skära mig med isop väl

Och förlåt mig all min skuld

Helga ande, kropp och själ,

O min frälsare så huld.

Låt synden ej råda, för frestelsen fly.

Hvar seger dig hjelper att vinna en ny.

Mot lustarne vaka, och strid som en man.

Fly onda kamrater, mot skämt var på vakt,

Guds namn håll i vördnad, han derpå ger akt.

Gör allting med allvar, var vänlig och sann.

Och honom, som vinner, är kronan beskärd.

I tron skall du vinna, fast mörk är din färd.

Dig Gud kan bevara, dig stärka han kan.

Hör sabbatsklockans klang så skön;

Sälla dag, sälla dag!

Den kallar oss till lof och bön;

Sälla dag, sälla dag!

O sabbatsdag, du är oss kär,

Ty du af Gud välsignad är,

Och frid och lugn du till oss bär,

Sälla dag, sälla dag!

I dag ur grafven Jesus gick;

Sälla dag, sälla dag!

Och banesåret döden fick;

Sälla dag, sälla dag!

Ty låt oss alla fröjdas då,

Må sången upp mot himlen gå,

Och englar stämma in också!

Sälla dag, sälla dag!

En hvila dock oss väntar än,

Sälla dag, sälla dag!

En sabbatsro i himmelen;

Sälla dag, sälla dag!

Der skall församlingen en gång,

För evigt löst från synd och tvång,

Förenas i en bättre sång —

Sälla dag, sälla dag!

Bröder, viljen I gå med oss,

Bröder, viljen I gå med oss,

Bröder, viljen I gå med oss

Till Kanaans sälla land?

Ja, visst vilja vi gå med er,

Ja, visst vilja vi gå med er,

Ja, visst vilja vi gå med er

Igenom Herrens nåd.

Vägen Herrens ande lär oss,

Gud, vår Gud är städse när oss;

Om vi tröttna, sjelf han bär oss

Till Kanaans sälla land.

Ja, o Gud, visst är du med oss.

Derför i din kraft bered oss,

Och i andens klarhet led oss

Till Kanaans sälla land.

Snart vid himlens portar stå vi,

Hvita sidendrägter få vi,

På de gyllne gator gå vi

I Kanaans sälla land.

Ja, och snart för tronen stå vi.

Kronan, harpan, palmen få vi,

Heligt segerdruckna gå vi

I Kanaans sälla land.

Skåda frälsaren helt nära,

Evig dyrkan honom bära,

Det skall bli vår fröjd och ära

I Kanaans sälla land.

Amen, ja vår lofsång blandas

Re’n med himlens — dagen randas

Der blott salighet vi andas

I Kanaans sälla land.

O hur mildt ljöd Jesu bjudning,

Der vid sjön han gick sin stig.

Trötta fiskare den gälde:

Lemnen allt, och följen mig.

Ock till oss han vänligt talar,

Han vill draga oss till sig.

Hör det ljufva nådesbudet:

Lemnen allt, och följen mig.

Så hans röst beständigt ljuder,

Han vill frälsa mig och dig.

Må vi lyda då hans maning:

Lemnen allt, och följen mig.

Sjung, min själ, med tacksam fröjd

Om hans kärlek, som från höjd

Skådar öfver slägtet ner

Och sin nåd oss dagligt ger.

Sjung, min själ, hans kärlek stor.

Jord och himmel har han gjort,

Allt är hans, båd’ smått och stort.

O hvad äro vi, att han

Så oss alltid älska kan?

Sjung min själ, hans kärlek stor.

Gud, så kärleksfull och god,

Har oss frälst med Jesu blod

Och, att vi ej villas må,

Låter anden med oss gå.

Sjung, min själ, hans kärlek stor.

Sjung, min själ, upphöj hans namn,

Tills du kallas i hans famn.

Under lifvet lita blott

På hans kärlek för allt godt.

Sjung min själ, hans kärlek stor.

Nu vid Jesu korsbaner

Barn, en skara stor, man ser,

Som i alla land, från strand till strand

Till himlen sig beger.

Indiens och Kinas små

Sluta sig till oss också

På vår pilgrimsfärd från synd och flärd

Att lifvets krona få.

Medan fritt vårt hjerta slår

I vår ungdoms sköna vår.

Tåga vi med fröjd till Sions höjd,

Dit frestelsen ej når.

Kom nu med oss, en och hvar;

Rum för alla Jesus har.

Aldrig bör din själ då bli en träl

I syndens bojor qvar.

Redan hemma stå hos Gud

Många barn i snöhvit skrud,

Som i smått och stort Guds vilja gjort

Och gerna lydt hans bud.

Snart vi samlas få hos dem

I vårt sälla fadershem,

Der vi sjunga få och harpan slå

I Guds Jerusalem.

Stor fröjd, ty Jesus kommen är!

O verld, tag mot din kung.

Din hjertas hyllning honom bär,

Och högt hans ära sjung.

Stor fröjd, ty Jesus spiran bär!

O menska, sjung hans pris.

Må berg och dalar fjerran, när

Instämma på sitt vis.

Vår konung verlden styr med nåd

Och med rättfärdighet.

Vi prisa må hans frälsningsråd,

Hans magt och härlighet.

Snart så sluta jordens strider,

Snart får jag till Jesus gå.

O hvad fröjd det en gång blifver,

Att till sist för tronen stå!

Tänk att slutligt skåda Jesus,

Som jag här har trott uppå,

Och att få Guds lof uppstämma

Och på himlens harpor slå.

Tänk, Guds barn från alla orter

Skola samlas hemma der,

Och få mötas med hvarandra

För att aldrig skiljas mer.

Der det blir mig godt att vara,

Att för evigt bo hos Gud,

Hvarest lammets bröllop firas

Under himlasångens ljud.

En bergklint skroflig, hård och kal,

Sig reste midt i dalen

Bland rosors mäng till tusental,

Och solens strålar föllo på

Så väl de fagra rosor små

Som på den hårda stenen grå

I gröna blomstersalen.

Och arlaregn och serlaregn

Mildt himlen ömsom gifver

Åt alla der i dalens hägn.

Då sände rosorna sin doft

Så tacksamt upp till himlens loft,

I grönska klär sig jordens stoft,

Men stenen kal förblifver.

Välsignelse för blad och rot

Af himlen solen bördar

Och tar i öppen famn dem mot.

Men stenen hård och sluten var

För himlens skatter alla dar,

Och derför står han blott och bar

Midt ibland rika skördar.

Om i ditt hjerta det fins sten,

Om stenbemängd hvar gömma,

Låt Jesus göra marken ren,

Så att Guds kärleks solljus må

Liksom hans nådaregn också

En emottaglig jordmån nå

Och in i hjertat strömma.

Min fader är god och kärleksfull,

Hans inre jemt röres för barnens skull,

Och hvar jag än går på lefnadens stig,

Hans älskande hjerta det klappar för mig.

Han sändt mig sin son, sin högsta skatt,

Att vara mitt ljus uti verldens natt,

Att frälsa min själ och leda min stig

Till älskande hjertat, som klappar för mig.

Han har mig ock skänkt sin ande kär,

Som städs mig påminner, hvems barn jag är.

Min bön han frambär från vandringens stig

Till älskande hjertat, som klappar för mig.

Kan moder förgäta sina små,

Min fader ej glömmer sitt barn ändå.

Hans ögon mig följa här på min stig,

Hans älskande hjerta det klappar för mig.

Som fordom i fjerran österland

En stjerna sågs blänka på himlens rand —

En ledstjerna klar på visdomens stig,

Så tindrar en stjerna och lyser för mig.

“Ett barn är oss födt” — o, ljufva ord!

En Gudason gästar vår arma jord;

Det heliga minnet är på min stig

En tindrande stjerna, som lyser för mig.

Ej moln mägtar skymma stjernan klar,

Ej middagens gloria dess glans förtar;

När dödsskuggans natt omhöljer min stig,

Den tindrande stjernan hon lyser för mig.

På verlden hon strålar evigt blid

Och helsar hvar menska med himmelsk frid;

Till Betlehems gäst hon leder min stig

Den tindrande stjernan, som lyser för mig.

Jesus bjuder barnen till sitt frälsarbröst.

Uti ordet ljufva hörs hans milda röst.

“Låten barnen komma — riket hör dem till.”

Ej af dem ett enda Herren sakna vill.

Vänta icke glädje all din lefnadstid.

Här i verlden möter mycken nöd och strid.

Men din borg är Jesus, dit du ila får,

Och uti hans sköte intet ondt dig når.

Är din vänkrets liten, Jesus är din vän.

När dig andra svika, han dig älskar än.

För de dolda snaror på din vandringsstig

Har han sändt sin engel att bevara dig.

Jesus, dyre Jesus, jag vill följa dig,

Tro de fasta löften, som du gifvit mig.

Vårda du och led mig med din starka hand,

Tills jag lyckligt ingår i det goda land.

Hvad är vårt lif på jorden?

Blott möda och besvär.

Vårt mål är ej i verlden;

Nej, frammanför det är.

Framför, framför,

Framför, framför,

Framför, framför,

Vårt mål det är framför.

Se menniskorna hvimla

I mängd, i tusental;

Ej ro de kunna finna

I denna jemmerdal.

Ej ro, ej ro,

Ej ro, ej ro,

Ej ro, ej ro,

I denna jemmerdal.

Här ser man tvenne skaror,

De tåga hvar till sitt.

Till hvilken hopen hör du?

Hvad är väl målet ditt?

Framför, framför,

Framför, framför,

Framför, framför,

Hvad är ditt mål framför?

Är du med dem, som tåga

Till evighetens ro,

Der vi få evigt hvila

Och hos vår fader bo?

I frid, i frid,

I frid, i frid,

I frid, i frid,

Få bo hos Gud i frid.

Sången om Jesus, o sjung den igen,

Sjung den igen, sjung den igen.

Intet på jorden är skönt såsom den,

Sjung den igen, igen.

Ljufligt den stärker vår tro och vårt hopp,

Sjung den igen, sjung den igen.

Bojor och fängelser bryter den opp.

Sjung den igen, igen.

Sjung den för dem, som Guds kärlek försmått,

Sjung den igen, sjung den igen.

Sången kan göra hvad ord ej förmått,

Sjung den igen, igen.

Sjung den för barnen, som här kring dig gå,

Sjung den igen, sjung den igen.

Kanske de ock vilja instämma då,

Sjung den igen, igen.

När Jesus jag eger, så eger jag allt.

Jag vet, att han har sina englar befalt,

Att de skola bära på händren mig hem

Till Guds nya stad, Jerusalem.

När Jesus jag eger, så eger jag allt.

Ja äfven när hjertat käns ödsligt och kallt,

Så är han min helsa, mitt lif och min frid

Och förer mig hem trots sorg och strid.

När Jesus jag eger, så eger jag allt.

Fast jag såsom Jakob får känna mig halt,

Dock föres jag hemåt mot sällhetens höjd,

Der vinkar mig kronan — o hvad fröjd!

I den staden uti fjerran,

Der guldgator glimma,

Skola vi, som älska Herren,

För evigt få bo.

Inga tårar kinden bränna,

Ty ingen der gråter,

Inga sorger skall man känna;

Der fins ingen död.

Vännen Jesus skall oss föra

Till lefvande källor.

Intet mera skall då störa

Vår glädje och sång.

Må vi alla, unga, gamla,

Få bo i den staden.

Jesus till sig, vill oss samla;

Tag mot honom nu.

Jag är en gäst och främling här.

Mitt rätta fosterland

Är ofvan skyn, der Jesus är

På faderns högra hand.

Till detta land min längtan står.

Hur saligt der en gång,

Då bruden gyllne harpan slår

Vid englars jubelsång!

Tack, Jesus, att du köpte mig,

Och gaf mig barnarätt.

Nu går jag nöjd den smala stig;

Din nåd gör bördan lätt.

Lär mig blott söka ditt behag

Och lefva så för dig,

Att jag är redo hvilken dag

Du än vill hemta mig.

“Väljen i dag hvem som I viljen tjena,”

Ljöd det till Israels barn en gång —

Antingen Herren Jehova allena

Eller de hedniska gudar mång’.

Äfven för oss är uppmaningen vigtig;

Det är omöjligt att tjena tu.

Må vi ock välja med ande upprigtig,

Välja en herre och välja nu!

Två stå på valet, och Jesus den ena,

Mägtig och rik, af konungslig ätt.

Lycklig den själen, som honom vill tjena;

Hans ok är lustigt, hans börda lätt.

Alla de sina han rikligt belönar

För deras gerningar uti tron

Och med en strålande krona dem krönar,

Då de stå samlade vid hans tron.

Mången dock finnes, som satan vill tjena

Verlden för honom ej möda spar.

Mycket han lofvat att gifva de sina —

Låt honom skryta — han intet har!

Tjensten är hård, ja, hans folk äro trälar,

Lönen är döden — så ordet lär.

Derför de gå med oroliga själar,

Ofridens mask deras hjertan tär.

Hvem vill du tillhöra, Gud eller satan?

Vill du gå trygg eller farlig väg?

Vill du beträda den gyllene gatan

Eller nedsjunka i afgrund? Säg.

En af de båda du måste utvälja,

Ty flera vägar ej finnas till.

O må du icke åt döden dig sälja,

När Herren Jesus dig frälsa vill!

Tänk, huru stort, att vår Jesus har vunnit

Öfver vår ovän och synd och död.

Han är vår konung, i honom vi funnit

Sällhet och frid uti öfverflöd.

O, hur saligt, Guds barn att få vara

Redan i ungdomens ljufva vår,

Följa den sälla och lyckliga skara,

Som vid Guds hand upp till himlen går!

Snart kommer frälsaren åter till jorden

För att till sig hemta skaran sin.

Då få vi höra de ljufliga orden:

Kommen, I mina, i riket in.

Jesus, själavän så god,

Som på korset göt ditt blod

För att evigt frälsa mig,

Drag mig närmare till dig.

Drag mig med din ljufva röst

Till ditt varma frälsarbröst.

Lär mig mera älska dig,

Som i döden älskat mig.

Visa mig de djupa sår,

Som du fick i striden svår.

Fyll min själ med frid och lif,

Af din ande mer mig gif.

Drag mig nära, gör mig ren,

Att din kärleks återsken

Klart må utgå ifrån mig,

Lysa andra fram till dig.

Jesus lefver, Jesus lefver

Och kan aldrig ändra sig;

Fader, moder, hem och framtid,

Allt han vara vill för mig;

Väg, der ingen väg jag finner,

Råd, der intet råd jag vet;

Nog för himlen, nog för jorden,

Nog för tid och evighet.

Visst är köttet ännu mägtigt,

Visst är anden ännu svag,

Men min sak den är dock Herrens,

Och han hjelper dag från dag.

Och han ger hvad jag behöfver,

Särskildt för hvar särskildt tid:

Ny hugsvalelse och starkhet,

Ny förlåtelse och frid.

O, då vill jag icke sörja,

Jesus sörja får för allt,

Ty han ger hvad jag behöfver

Och deröfver tusenfaldt.

Fri som blomman på sin tufva

Eller fågeln på sin qvist

Vill jag lefva för att sjunga

Blott om dig, o Jesus Krist.

Ja, må Jesussången klinga

Ljufligt öfver berg och dal,

Som ett genljud utaf sången

Ifrån lammets bröllopssal.

Gifs der intet annat ämne

För de frälstas sång en gång,

O, då vill jag ej på jorden

Sjunga någon annan sång.

Låt hvart hjerta gladligt prisa

Honom, som oss älskar så.

Ljuft hans ord till barnen talar,

Af hans hand allt godt de få.

Långt tillbaka, så vi lära,

Kommo barn till honom fram.

Han välsignade dem alla,

Tog dem huldt uti sin famn.

Till hans famn vi ock få komma

Likt de barn i fordom tid.

Äfven oss han vill välsigna,

Gifva oss sin nåd och frid.

O hvad kunna vi väl gifva

För hans kärlek rik ock skön?

Värdes du, o Jesus, taga

Våra hjertan till din lön.

Vänner, jag är stadd på resa

Emot himlens perleport.

Gerna ville jag berätta

Om allt godt mig Herren gjort.

Herren Jesus mig har funnit

Och sin kärlek hos mig tändt.

Ifrån syndens mörka öken

Han mitt hjertas fötter vändt.

Nu min själ af glädje fylles,

Sjunger högt hans kärleks pris.

Bortom verldens nöd och mödor

Ser jag himlens paradis.

Jag skall än min Jesus skåda

Vid min lefnads slut och vet,

Att min harpa då skall klinga

Till hans lof i evighet.

Jag såg en stjerna falla

Ifrån Guds himmel blå,

Då tänkte jag på alla,

Som bort från Herren gå.

O många tusen själar,

Som förr hört Jesus till,

Nu blifvit syndens trälar

Och fara åter vill.

De hafva mist sitt fäste,

Sin Gud, sin frid, sin tro

Som fogeln utan näste

De fara utan ro.

O fallna stjernor, arma,

O lampor utan glans,

Må Herren sig förbarma

Och föra er till sans!

Stån redo, bröllopstärnor,

Se Jesus kommer snart.

O vaknen, fallna stjernor,

Stån upp och strålen klart.

Stån upp, I släckta vekar,

Och söken nåd hos Gud,

Flyn undan verldens lekar,

Och frukten Herren Gud.

Den blinda verlden skalkas

Och drömmer tiden bort,

Med fasa domen nalkas —

Med jemmer inom kort.

Man skämtar ej bort döden

Och ej bort Herrens dom.

Man tviflar ej bort glöden,

Som brinner derbortom.

Jag kan ej fullt omtala,

Hur dyr mig Jesus är,

Se’n till hans famn jag kommit

Och funnit frihet der.

Jag mägtar ej hans godhet

Beprisa, som sig bör.

Om du till honom kommer,

Skall du förstå, hvarför.

Jag kan ej honom tjena

Så mycket, som jag vill;

Jag vill dock göra något,

Om Gud ger nåd dertill.

Ty dog han ej på korset

För hvarje menskosjäl?

För mig helt visst min Jesus

Då led och dog jemväl.

När jag på Jesus tänker,

Då fylles jag med tröst;

För mig han är så dyrbar,

För honom höjs min röst.

Jag vet, att han i höjden

Åt mig beredt en stad,

Der jag skall bo hos honom

För evigt fri och glad.

Låt ej basunen tystna,

I, Herrens sändebud,

Men spriden ut det vida,

Att god är Herren Gud.

Prediken evangelium,

Och det för verlden all,

Till vittnesbörd för folken,

Och änden komma skall.

Prediken evangelium,

Och det för verlden all,

Till vittnesbörd för folken,

Och änden komma skall.

Så älskade Gud verlden,

Att han utgaf sin son,

Att hvem, som tror på honom,

Skall hafva full pardon.

För oss han gick i döden,

För oss han ock uppstod,

För oss, för oss utgöts ock

Hans dyra, helga blod.

För oss han gick i döden,

För oss han ock uppstod,

För oss, för oss utgöts ock

Hans dyra, helga blod.

Är detta evangelium

Ej värdt att lyssna till?

O hvem vill blifva lycklig?

O säg — O säg, hvem vill?

Nu gäller göra valet,

Nu gäller taga mot

Guds gåfva fritt, för intet —

O hvem vill göra bot?

Nu gäller göra valet,

Nu gäller taga mot

Guds gåfva fritt, för intet —

O hvem vill göra bot?

En ljuf, högtidlig tanke

Mig ofta genomfar:

I dag jag närmare hemmet är,

Än förr jag varit har.

Ja närmre fadershuset

Med rum förutan tal,

Och närmre helgonens syskonkrets

I himlens tempelsal.

Och närmare den staden,

Der bördan lägges ner,

Och korset bytes mot kronan ut,

Den Gud de sina ger.

O Jesus, räck mig handen

Uti det sista slag;

Ty kanske närmare än jag tror

Jag är mitt hem i dag.

Ett förloradt får att söka,

Steg från himlen — O hvad under!

Gode herden, och han söker

Huldt det fåret alla stunder.

Sjelf uti den låga krubban

Hvilar han på bädd så ringa,

Medan herdarne från marken

Honom der sin hyllning bringa.

Se’n hur ömt allt jemt han följer

Det förlorade i spåret,

Ifrig att det återfinna!

Dyra barn, du är det fåret.

Nittio och nio vandra

Der ej storm och nöd dem hinna.

Men det hundrade är borta,

Och det måste han ock finna.

Och hur än hans fötter blöda,

Skyr han icke törnesnåret,

Icke nöd och död och fara

Blott för detta arma fåret.

Och när han det ändtligt funnit,

O hur huldt han det förbinder,

Bär dem hem på sina axlar,

Aktar inga vägens hinder.

Då, hvad fröjdesång derhemma!

Ingått har nu jubelåret;

“Herden fått sitt får tillbaka”.

Dyra barn, är du det fåret?

Hör, din själavän det är,

Som vill in hos dig.

Skall du svara honom kallt:

“O gå bort från mig”?

Han i allt vill stå dig bi,

All din synd han vill aftvå.

Ingen klappar såsom han

På ditt hjertas dörr.

Ej som främling står han der,

Nej han klappat förr.

Han ditt hjerta ofta sökt

Att från synd det rena få.

O hur kan du säga än:

“Kom en annan gång”,

Då han så bedröfvad stått

Uti väntan lång?

Se för dig han döden led,

Och till dig står hans åtrå.

Morgon mellan fjellen,

Klara bäck och flod,

Sorlande mot hällen,

Sjunga: “Gud är god,

Gud är god.”

Dagen ser jag bräckas,

Fram går ljusets flod.

Dalarna, som väckas,

Svara: “Gud är god,

Gud är god.”

Skogens foglar sjunga,

Med ett glädtigt mod,

Der på qvist de gunga,

Qvittra: “Gud är god,

Gud är god.”

Själ, vak upp och svara

Dem med nyfödt mod.

Höj din lofsång klara:

“Gud, vår Gud är god,

Gud är god.”

“Närmare korset,” sjunger jag,

Närmare jag kommer.

Närmare korset dag för dag,

Närmare jag kommer.

Närmare frälsaren så god,

Närmare källan fyld med blod,

Närmare sårens purpurflod,

Närmare jag kommer,

Närmare jag kommer.

Närmare nådens tron — hur väl!

Närmare jag kommer.

Ljufligen mättas der min själ,

Närmare jag kommer.

Stärkt till min tro, mer klart jag ser

Jesus, som kom för mig hit ner,

Honom jag vill ock likna mer —

Närmare jag kommer,

Närmare jag kommer.

Närmare målet för mitt hopp,

Närmare jag kommer.

Redan med fröjd jag ser dit opp,

Närmare jag kommer.

Närmare hvilans ljufva rön,

Närmare ock min segerlön,

Närmare kronan evigt skön,

Närmare jag kommer,

Närmare jag kommer.

Kom, du nådens källa rika,

Till ditt lof mitt hjerta stäm.

Dina löften aldrig svika,

Högt jag vill lofsjunga dem.

Lär mig någon ljuflig visa,

Någon himmelsk melodi,

Att jag må din kärlek prisa,

Som från domen köpt mig fri.

Här vill jag mitt Ebeneser

Resa, ty du halp mig hit.

Och mot hemmet nu jag reser,

Du mig hjelper också dit.

När jag låg i mitt elände,

Du mig sökte huld och god.

När mitt hjerta synden brände,

Du mig löste med ditt blod.

Ack, jag mycket har att nåden

Tacka för hvarenda dag.

Herre, som en kedja låt den

Binda mig vid ditt behag.

Jag till synd är så benägen,

Till att fara vill så böjd.

Tag mig, gör mig till din egen,

Och mig göm till himlens fröjd.

Ack säg mig, hvad menar denna bjudning,

Som hörs så ofta här och der?

Ty hvarhelst man kommer, högt det ljuder:

“Kom, ty allt nu redo är.”

Jo det är en himmelsk bröllopsbjudning

Från Herren Gud till syndare.

Vid sitt nådesbord det evigt rika

Hvarje menska vill han se.

O kommen, båd’ fattiga och rika,

O kommen, I betungade.

Kommen, ogudaktiga och fromma,

Tagen mot förlåtelse.

Anammen i dag Guds kärleksbjudning,

Som räckes fritt till en och hvar.

Se i morgon kanske dörren stänges —

Hvem vill då bli lemnad qvar?

Min framtidsdag är ljus och lång.

Den räcker bortom tidens tvång,

Der Gud och lammet säll jag ser,

Och ingen nöd skall vara mer.

Ett oförgängligt arf jag har,

I himlen är det i förvar.

Och under pröfvotiden här

Min fader ger hvad nyttigt är.

Pris vare Gud, som ställt det så!

Nu slipper jag att ängslig gå.

För mig han ensam sörja vill,

Och då bör jag ej hjelpa till.

Så har jag frid uti min själ

Och sjunger glad: nu allt är väl.

Jag vandrar trygg vid faderns hand,

Han leder mig till lifvets land.

Men Herre Jesus, lär du mig

Att lefva mera helt för dig

Den lilla tid jag har igen

På vägen hem till himmelen.

“Följen mig,” en stämma ljuder,

Full af kärlek, frid och tröst.

Det är Jesu milda stämma,

Det är herdens ljufva röst.

Herden sjelf går fram för fåren,

Kallar dem så huldt vid namn.

Tröttna de och blifva matta,

Bjuder han dem i sin famn.

Klena hjorden ömt han vårdar,

Skyddar dem mot ulfvens tand.

Hör han säger, oss skall ingen

Kunna rycka ur hans hand.

I hans hjord der vill jag vara,

Ligga tätt intill hans bröst,

Och jag är så trygg, så salig,

När jag hör hans ljufva röst.

Mitt hjertas sol, du Herre kär!

Det är ej natt, då du är när.

Må intet jordiskt moln sig te,

Dölja dig för din tjenare.

När sömnens dagg lätt faller på

Mitt trötta öga, vare då

Min sista tanke: o hvad tröst,

Alltid få hvila vid ditt bröst!

Led mig från morgon intill qväll,

Ty annars lefver jag ej säll.

Blif under natten qvar hos mig —

Jag törs ej dö förutan dig.

Tillsäg mig frid, när jag uppstår,

Förrän jag uti verlden går.

Led mig, tills jag försvinner nöjd

Uti din kärlek sist i höjd.

Hur än lifvets stormar rasa,

Brusa vildt på haf och land,

Finner jag en säker tillflykt

Uti skuggan af Guds hand.

När mig nöd han stundom sänder,

Blir blott hvilan kär än mer,

Ty när Herren barnet agar,

Det af idel kärlek sker.

Fiender må gerna hota,

Satan bruka all sin list,

Herren skall det onda vända

Mig till godo, det är visst.

Derför vill jag korset bära

Trots den ondes nät och garn.

Jesus vårdar mig, att intet

Skada må hans faders barn.

Fröjdefullt, fröjdefullt hemåt vi dra,

Englarnes land är det mål, som vi ha.

Jesus, vår höfding, han förer oss an;

Fröjdefullt, fröjdefullt tåga vi fram.

Fröjdefullt, fröjdefullt hemåt vi gå,

Snart bland de saligas skaror vi stå.

Nu när vår Jesus vårt hjerta har fått,

Fröjdefull, fröjdefull blifver vår lått.

Örat skall tjusas af englarnes sång,

Höra de saligas harpor i gång,

Fyllande himlen med härliga ljud.

Fröjdefullt, fröjdefullt gå vi till Gud.

Snart kommer döden väl grymt oss emot,

Frälsta af Jesus, vi trotsa hans hot.

Väldet är brutet af Guds dyra lam;

Fröjdefullt, fröjdefullt tåga vi fram.

Snart går den eviga morgonen opp,

Klart skådar ögat vårt saliga hopp.

Hemlandets blomsterfält ljufliga stå;

Fröjdefullt, fröjdefullt hemåt vi gå.

O låtom oss sjunga en hemlandssång,

Instämmen med fröjdfullt ljud.

Visst kännes vår resa båd’ svår och lång,

Men Jesus snart gifver bud:

Då ögat skall tindra af himmelsk glans,

Och hjertat af glädje slå;

Ja vi skola löpa i fröjdedans,

När hemmet vi skåda få.

Den staden är tillredd såsom en brud

Och glänser af ädelt guld.

Dess tempel är lammet, dess sol är Gud;

Af härlighet är den full.

Af dyrbara stenar dess murar stå

Och skina som middagssol.

På gyllene gator mång’ helgon gå

Hofverande för Guds stol.

Snart genom dess portar vi tåga fram

Att samlas vid lifsens elf;

Snart skola vi der i den sälla hamn

Välkomnas af Jesus sjelf.

I djupet af mitt hjerta

En stad jag högt åtrår:

Jerusalem, det sälla hem,

Der all min nöd och smärta

Sitt pass och afsked får.

I djupet af mitt hjerta

En stad jag högt åtrår.

Se den på tronen sitter

Der råder öfver dem

Med evig frid — der fins ej strid,

Ty ingen ond och bitter

Bor i Jerusalem.

Se den på tronen sitter

Der råder öfver dem.

Men på de vida vatten

Hvar finner jag dock väg?

Bland blinda skär hvar vägen är

I storm och mörka natten

Till hemmet, säg, o säg.

Ack på de vida vatten

Hvar finner jag dock väg?

Jo du mig visar vägen,

Min dyre frälsare.

Och vägen går i dina spår.

Sjelf hjelplös och förlägen

Jag blott på dig vill se.

Ja du mig visar vägen,

Min dyre frälsare.

Så äfven jag skall vinna

I Jesu Kristi namn.

Ja också jag så arm och svag

Skall en gång målet hinna

I härlighetens hamn.

Så äfven jag skall vinna

I Jesu Kristi namn.

Nu har fogeln funnit näste,

Trötta svalan fått ett fäste,

Skrämda dufvan ock ett hem, der hon får bo.

Hur än verlden kring mig larmar,

Uti Jesu frälsararmar

Får jag hvila uti trygghet, frid och ro.

När den onde mot mig rigtar

Sina afgrundsskott och sigtar

Som ett lejon glupskt att sluka upp min själ,

Jag i skötet skyndsamt ilar,

Och der nå mig ej hans pilar,

Huru hotfullt de än hvina — o så väl!

Hos min Jesus blir jag stilla,

Annars kan det gå mig illa

Här i denna mörka dödens skuggas dal.

Snart han tar sin skygga dufva

Ifrån denna jordens tufva

Upp till sig i himlens ljufva fröjdesal.

Kära själ, som gått bort från din fader och Gud,

Fadershjertat står öppet för dig.

Fast du trampat Guds kärlek och trotsat hans bud,

Fadershjertat står öppet för dig.

Uppå lustarnas torg du din arfdel försatt,

Fridens lampa har slocknat i syndens natt,

Dock, hur väl! du kan än få tillbaka din skatt:

Fadershjertat står öppet för dig.

Kom just sådan du är med din synd och din skam,

Fadershjertat står öppet för dig.

Är du liknöjd och hård — o så träd ändock fram,

Fadershjertat står öppet för dig.

Är du fattig och arm och ej vet någon råd,

Är din klädnad oren, ja hvarenda tråd?

Skynda hemåt, ja skynda, ty märk, hvilken nåd:

Fadershjertat står öppet för dig.

Si, din fader som fordom är ännu din vän,

Fadershjertat står öppet för dig.

Och han ropar hvar dag: “O mitt barn, kom igen” —

Fadershjertat står öppet för dig.

Han vill varkunna sig och tillsäga dig tröst,

Han vill trycka dig ömt till sitt hulda bröst,

I sin barnkrets han längtar få höra din röst,

Fadershjertat står öppet för dig.

Fadershuset är rikt — o hvi hungrar jag då?

Fadershjertat står öppet för mig.

Jag vill uppstå och hem till min fader nu gå,

Fadershjertat står öppet för mig.

Jag till honom vill säga: “Min Gud och min far,

Inför dig och mot himlen jag syndat har,

Men jag kommer och ber, att du mig emottar” —

Fadershjertat står öppet för mig.

Fast ringa, arm och svag,

Så lycklig är dock jag,

Ty Herren är min del,

Jag eger honom hel.

Han är mitt lif, min frid

I klar och mulen tid.

Jag spisar vid hans bord

Det dyra nådens ord.

Förlossning i hans blod,

Den sköna helsoflod,

Jag eger hvarje stund

På nådens fasta grund.

Jag är hans mödas lön,

Hans arfvedel så skön.

Kan jag det ej förstå,

Han sjelf dock säger så.

“Endast Jesus,” är mitt valspråk,

Som jag uppå skölden bär.

Dit han leder vill jag följa;

Mod i striden han beskär.

“Endast Jesus,” när jag vacklar,

Stärker tron, gör anden lätt.

Endast han vist råd kan gifva

Och den vilsne leda rätt.

“Endast Jesus,” ty hans frälsning

Är för alla full och fri.

Jesu blod för mig har runnit,

Frid och fröjd jag har deri.

“Endast Jesus!” Må hans ära

Ljuda öfver allt på jord!

Han ur synd och död uppväcker

Själar med sitt allmagtsord.

I en djup, oändlig skog,

Svart af moln, der åskan slog,

Gick ett litet barn en gång

Dagen lång.

Ja den dagen var så lång,

Himlen mörk och skogen trång.

Barnet i sin ensamhet

Gick och gret.

Gret och tänkte: aldrig mer

Jag min faders boning ser;

Här i mörker, köld och nöd

Blir jag död.

Just då så förtvifladt var,

Molnet vek och solen klar

Glänste fram och i dess ljus

Faderns hus.

Allt var nu på stunden godt,

Allt stod nu, som förr det stått:

Samma hem och samma far,

Allt var qvar.

Så, Guds barn, går ofta du

Djupt i mörker — kanske nu —

Vet ej, hvart du kommen är,

Hvart det bär.

Men så visst, som Gud är qvar

Och en evigt trofast far,

Skall du än få ljus och tröst

Vid hans bröst.

Herre, gif oss alla nåd

Till att följa dina råd,

Tänka på vår själ i tid

Och dess frid.

Hjelp oss nyttja denna dag,

Jesus, till ditt välbehag,

Icke leka tiden bort,

Dyr och kort.

Sabbatsdagen du oss gett,

Det vi ha i biblen sett,

Till att sörja för vår själ

Och dess väl.

Derför samlas vi att få

Höra, lära och förstå

Hvad du här oss säger till,

Hvad du vill.

Du vill hjertat skapa om;

Derför kom, o Jesus kom,

Drag oss du från syndens stig

Helt till dig.

Dyra förvissning, friköpt jag är!

O hvilken försmak af himlen re’n här!

Arfvinge genom nåden allen,

Född af Guds ande, tvagen och ren.

Helt jag mig lemnar, helt han mig ger

Frälsningens fröjd, som jag njuter allt mer.

Englarne bringa helsning från Gud,

Hviska till hjertat himmelska bud.

Helt jag mig lemnat, hvila jag fått;

Nu med min Jesus jag har det så godt.

Helt i hans kärlek uppgått jag har,

Väntar blott ett: att hem han mig tar.

Jesus ber oss lysa så rent och gladt

Likt små ljus, som brinna uti kolsvart natt.

Här i verldens mörker stråla, brinn —

Lyse du i din vrå och jag i min.

Jesus ber oss lysa för sitt namns skull.

Han förstår, om flamman ej är klar och full.

Han kan se i våra hjertan in —

Lyse du i din vrå och jag i min.

Jesus ber oss lysa omkring oss här.

Månget slag af mörker uti verlden är:

Synd och nöd och jemmer öfvervinn —

Lyse du i din vrå och jag i min.

Ej långt, ej långt från Guds rike

Dock fjerran med hjerta och sinn’,

Hur många vi se invid porten!

Hur få äro de, som gå in!

Ej långt, ej långt från Guds rike,

Der vänliga röster du hör

Men tvekar att gå genom porten

Och väljer att bli utanför.

Derute går du i mörker,

I faror och träldom och skam,

Fast frälsaren kärleksfullt väntar

Till frihet få leda dig fram.

Ej långt, ej långt från Guds rike,

Ett steg blott, och allt vore väl;

Men kanske du evigt skall saknas

I himmelska glädjen, o själ!

Det ges en källa fyld med blod

Ifrån Immanuels sår,

Och syndarn, sänkt i denna flod,

Fullkomlig rening får.

Fullkomlig rening får,

Fullkomlig rening får.

Och syndarn, sänkt i denna flod,

Fullkomlig rening får.

Se röfvaren på korset fann

Den källan, fastän sent.

Der kan ock jag, fast ond som han,

Mitt samvete få rent.

Mitt samvete få rent,

Mitt samvete få rent.

Der kan ock jag, fast ond som han,

Mitt samvete få rent.

Du dyra lam, ditt blod hos Gud

Det samma städs förmår,

Tills frälsta skaran, Kristi brud,

I bröllopssal’n ingår.

I bröllopssal’n ingår,

I bröllopssal’n ingår.

Tills frälsta skaran, Kristi brud,

I bröllopssal’n ingår.

Sen jag i tron fick skåda ner

I denna blodström röd,

På Jesus kärlek blott jag ser

Och skall det till min död.

Och skall det till min död,

Och skall det till min död.

På Jesus Kärlek blott jag ser

Och skall det till min död.

Sen sjunger jag med högre sång

Hans rika kärleks pris.

Min stumma tunga skall en gång

Bli löst i Paradis.

Bli löst i Paradis,

Bli löst i Paradis.

Min stumma tunga skall en gång

Bli löst i Paradis.

Hvad är det väl, som pryder dagligt lif

Och så förskönar dem,

Som vandra fram sin glada pilgrimsfärd

Emot Guds Jerusalem?

Hvad är det, som så kröner med behag

Likt kungligt diadem

Guds vänners hufvud — der de stilla gå

Emot Guds Jerusalem?

Hvad är det, som i hvarje deras sång

Oss ljufligt klingar mot?

Allt skönt och ädelt hafva de undfått

Vid den käre frälsarns fot.

Hvilken vän vi ha i Jesus!

All vår synd och sorg han bär.

Såsom barn vi allt få bära

Till vår Gud och fader kär.

Tänk, hur mycket vi förlora,

O hvad lidande och nöd,

Blott för det, att vi ej bära

Allt till Gud som han oss böd!

När vi frestas och bedröfvas

Uppå mångahanda sätt,

Månne dermed oss beröfvas

Vår oss skänkta barnarätt?

Nej, vår trogne vän i nöden

Säger mildt: “Lägg allt på mig.”

All vår svaghet väl han känner

Och tar bördan uppå sig.

Är du arm och skuldbelastad,

Af bekymrens börda trött?

Jesus beder dig att kasta

All din synd på sig, som dött.

Om dig menniskor förskjuta,

Bär det till dig Gud i bön.

Mot hans bröst du får dig luta,

Han är ditt beskärm, din lön.

Varen starka uti Gud och uti hans starkhets makt.

Fasta stån uti hans sannings vapenskrud.

Uti stridens hetta han dig bevarar, som han sagt,

Du skall härligt öfvervinna med din Gud.

Varen starka uti Gud och uti hans starkhets magt,

Aldrig flyn för fienden, fast grym och vred.

Herren är dig trofast när och på kampen gifver akt,

I hans magt du skall din ovän lägga ned.

Varen starka uti Gud och uti hans starkhets magt.

Se hans löfte aldrig, aldrig svika skall.

Med sin högra hand han har mörkrets välde nederlagt,

Ingen fiende skall bringa dig på fall.

Vår starka klippa Herren är,

En tillflykt uti stormens tid;

Trots faror mång’ fins trygghet der,

En tillflykt uti stormens tid.

Ett dagligt skygd, ett nattligt värn,

En tillflykt uti stormens tid;

Mot fiendernas trug och jern,

En tillflykt uti stormens tid.

Fast vädren häftigt stöta på,

En tillflykt uti stormens tid;

Vår fristad säkert skall bestå,

En tillflykt uti stormens tid.

O fasta klippa, trygga borg;

En tillflykt uti stormens tid;

Var städs vår tröst i nöd och sorg,

En tillflykt uti stormens tid.

Han kommer snart, vår Jesus,

Vår konung och vår Gud.

Lyft blicken upp mot höjden,

Du Jesu Kristi brud.

Han kommer snart, vår Jesus;

Hvi skulle vi då här

Oss låta nedertryckas

Af jordens små besvär.

Han kommer snart, vår Jesus;

O syskon, må vi då

Ej kifvas under vägen

Om det, vi ej förstå.

Han kommer snart, vår Jesus;

Vår pröfvotid är kort.

Snart skola jordens dimmor

För evigt dunsta bort.

Hvart går du? Hvart går du?

O menska, hvart drager din väg?

Hvar har du, hvar har du

Din skatt, hvar ditt hjerta? O säg.

Ack stanna för frågan, min vän,

Den tränger sig på dig igen:

Hvart går du? Hvart går du?

O menska, hvart drager din väg?

Kanhända, kanhända

Du vandrar en främling för Gud

Och ännu, och ännu

Föraktar hans rätter och bud.

Undkommer du menniskors dom,

Ja räknas för redbar och from,

Kanhända, kanhända

Du vandrar en främling för Gud.

Är jorden, är jorden

Ditt allt, o hur arm du då är!

Dess skatter, dess skatter

Förmå ej förnöja dig här.

Hur kan du för dessa väl då

Den himmelska skatten försmå?

Är jorden, är jorden

Ditt allt, o hur arm du då är!

O stanna, o stanna

För Herren, som söker din själ.

Han tänker, han tänker

Alltjemt på ditt eviga väl.

Ja han, som för dig gaf sitt lif,

Än ropar: “ditt hjerta mig gif.”

O stanna, o stanna

För Herren, han söker din själ.

Vi, en liten skara utaf Herrens små,

Uti sabbatsskolan glada samlas få.

Der med bön och sång alltjemt vi sträfva må

Vinna de små barnen för Jesus.

Jesus är den vän, som älskar barnen mest,

Är den ledare, som passar barnen bäst;

O må derför alla sig vid honom fäst

Söka vinna flera för Jesus!

Verlden lockar barnen jemt till undergång,

Deras ovän lägger för dem snaror mång’,

Frestelser anfäkta, synden gör dem tvång,

Räddning fins för barnen hos Jesus.

Snart i himlens glädje träder skaran in,

O hvem skulle vilja tomhändt gå derin?

Hvarje barn kan frälsas: brinn, hvart hjerta brinn,

Sök att vinna barnen för Jesus!

Segern är vunnen, pris, halleluja!

Kristus är uppstånden, och visst bör han äran ha.

Segern är vunnen — hela satans hop

Ligger nu till marken slagen, höjen segerrop.

Kristus hafver vunnit — sjung hvar själ.

Kristus hafver vunnit — allt är väl.

Glädjens, Guds folk och sen hvar menniska;

Kristus hafver vunnit — halleluja.

Segern är vunnen, Kristus lefver än;

Tomma grafven vittne bär, att han uppstod igen.

Segern är vunnen — glada tidningen

Spriden ut till alla folk, ja, ock till hedningen.

Nu behöfver ingen borta bli,

Nu kan hvarje fånge blifva fri.

“Det är fullkomnadt,” allt nu redo är:

Kristus är uppstånden — o jublen här.

Högtid för handen är — brist ut och sjung.

Gud har blifvit menniska, o sjung båd’ gammal, ung.

Högtid för handen är — gör porten vid,

Jesus kommen är och helsar dig med nåd och frid.

Herren hafver lemnat himlarne,

Kommit hit att frälsa syndare.

Högtid för handen är — brist ut och sjung:

“Ära, halleluja till Gud i höjd!”

Högtid för handen är — brist ut i fröjd.

Oss är födder frälsaren, Guds son af himlens höjd.

Högtid för handen är — stäm in i kor,

Allt hvad lif och anda har, ty Gud ibland oss bor.

Oss är födder Jesus, frälsaren,

Nu är ingen nöd för syndaren.

Högtid för handen är — brist ut i fröjd:

“Ära, halleluja till Gud i höjd!”

Vak upp, vak upp, hör mästaren nu kallar dig;

Stå upp, stå upp och fatta andens svärd.

Framåt, framåt! predika jubelårets fröjd,

Och vittna om din Jesus för en fallen verld.

Ett nödens rop nu kommer öfver hafvets våg

Från arma döende i hednaland.

O skynda dig att bära till dem sanningen,

Men glöm ej bort de döende på egen strand.

O Guds församling, öppna modersfamnen din

Mot de förlorade, som irra än.

Räck ut din hand så vänligt för att rädda dem

Och föra dem i kärlek fram till frälsaren.

Se upp, se upp, se löftets dag sig närmar fort,

Då konungen sig ter för verlden all.

Då frid och fröjd skall hvila öfver jordens rund,

Och “ära, halleluja” evigt klinga skall.

Från Atlantens intill Stilla hafvets stränder

Ljuder ropet: ungdom, vakna upp.

Ifrån landligt tjäll, från stadens trånga gränder

Se de komma trupp på trupp.

Alltför länge vi ha legat uti dvala,

Och i lek vår ungdomstid förgått.

Bort med leken! alvarsamma röster tala.

Vi ett lefnadsmål ju fått.

Frälsta äro vi, och glada må vi bära

Nådens budskap till en fallen verld,

Högt förkunna det till Herrens Jesu ära.

Endast han är äran värd.

Kom, du unge man, och kom, du unga qvinna.

Kom, förena dig med våra led.

Kom med oss, ty se, en verld vi gå att vinna,

Lägga den vid korset ned.

Gläd dig nu, du Herrens lilla barnaskara,

Ty se fikonträdet står i knopp

Och bebådar, sommaren snart här skall vara —

“Lyfter eder hufvud opp.”

Ganska många säga nu, att Gud fördröjer

Att fullborda det, som skrifvet står,

Och liksom i Noe tid man sig förnöjer

Uti synden år från år.

Många trotsande med Farao utbrista:

“Ho är Herren, den jag höra skall?”

Låt dem smäda, låt dem sina hufvud rista;

Herren bringar dem på fall.

Snart skall Herren skilja getterna och fåren —

Upp till lifvets källor bär vårt lopp;

“Se på fikonträdet,” säg är det ej våren?

“Lyfter eder hufvud opp.”

Upp, Guds folk! hans namn bekänn;

Höj ditt glada fältrop än,

Sjung det i församlingen:

Upp! för Jesus stå.

Det på tempelspiran skrif,

Säg det ut med eld, med lif,

Det åt barn och åldring gif:

Upp! för Jesus stå.

Det åt barn och åldring gif.

Upp! för Herren Jesus stå.

På din dörrpost skrif det in

Och i bönesalen din,

Bär det ständigt för ditt sinn’:

Upp! för Jesus stå.

Måla det i prydlig sal

Och i fångens cell så smal.

Vare pligten städs ditt val!

Upp! för Jesus stå.

Vare pligten städs ditt val!

Upp! för Herren Jesus stå.

Rista det på stenen hård

Uppå enslig kyrkogård

Och på furstlig minnesvård:

Upp! för Jesus stå.

Låt vår press, hvars hjul så lätt

Gå sitt lopp för sanning, rätt,

Mana folken på sitt sätt:

Upp! för Jesus stå.

Mana folken på sitt sätt:

Upp! för Herren Jesus stå.

Jesus, jag har hört — det mitt hjerta rört —

Hur du steg till vår jord för mig,

Och i Betlehem ej i något hem

Ett välkommen mötte dig:

Fogeln har sitt bo, der han finner ro,

Markens djur sina kulor ha;

Men för mig du då måste husvill gå,

Du min Herre Jehova.

Som ett menlöst lam uppå korsets stam

Du för mig lät upphänga dig.

Enda rum man gaf var en lånad graf,

Der du seger vann för mig.

Jag har hört, hur du står och klappar nu

På mitt hjerta så mildelig.

Du så huldt begär få ha nattvard der,

Du med mig och jag med dig.

Tag mitt hjerta, Herre Jesus,

Och fyll sedan upp det så,

Att för verlden och dess kärlek

Intet rum må återstå,

Intet rum må återstå.

Tag min vilja, tag min vilja,

Gör den helt till ett med din;

Och ehvad mig sedan möter,

Låt din vilja vara min,

Låt din vilja vara min.

Tag de gåfvor du mig gifvit,

Gåfvor af hvad slag som helst;

Lär mig tjena dig af hjertat,

Sen af nåd jag sjelf är frälst,

Sen af nåd jag sjelf är frälst.

Tag de flyende minuter,

Som du än i nåd beskär;

Låt ock dem få bära vittne,

Att för dig jag afskild är,

Att för dig jag afskild är.

Tag mig helt, och låt din ande

Vittna med min ande än,

Att jag går här för din räkning,

Tills du hemtar mig igen,

Tills du hemtar mig igen.

O själ, som nu vandrar i fjerran

I träldom och hunger och nöd,

I hemmet det rika hos fadern

Fins hvila och glädje och bröd.

Stå upp, och kom hem till din fader;

Med fröjd han emot dig skall gå.

Du vet ju, hur varmt han dig älskar —

O hvarföre dröjer du då?

Fast du emot himlen har syndat,

Fast svag och ovärdig du är,

Din fader alltsammans förlåter

Och barnaskapsrätt dig beskär.

Jag ser dit upp på korsets stam,

Der Jesus hafver blödt.

Jag honom ser, Guds dyra lam;

För mig han lidit, dödt.

Tänk, stort är menskans värde, då

Sin egen son Gud skänkt,

När han har älskat verlden så —

En verld i synder sänkt.

Visst har jag själ att taga mot

Guds nåd och vara fri.

I Jesus finnes säker bot

Mot syndens tyranni.

Visst har jag själ att vara glad

Och prisa Herrens nåd

Och dag från dag förtälja hvad

Jag sett af faderns råd.

Hvad helst oss möter, se vi opp

Till Gud, vår fader kär.

Han är vårt skydd, vårt fasta hopp

I lifvets skiften här.

Sitt dyra ord han gifvit har,

Att det oss vara må

Uppå vår väg en lykta klar,

Att vi ej vilse gå.

Hvar dag vi till hans bord få gå,

Det fritt för alla är;

Den rike, fattige också,

Kan blifva mättad här.

Han ger oss kraft på vandringen

Att hålla troget ut,

Till dess i sköna himmelen

Vi evigt bo till slut.

Tag upp ditt kors, som Jesus bjöd,

Om du vill vinna himlens frid,

Och bär det uti lust och nöd:

Ej seger vinnes utan strid.

Tag upp ditt kors, fast tungt det är

Var ej förfärad, ty du har

En vän, som ständigt är dig när;

Han sjelf det tyngsta korset bar.

Tag upp ditt kors, i Herrens kraft.

Det vare din berömmelse!

Det är ett träd, hvars friska saft

Kan helsa åt den kranke ge.

Tag upp ditt kors, lägg det ej ner,

Förr’n du bland segerskaran står

Vid tronen, der du Jesus ser

Och af hans hand din krona får.

I molnet kommer Herren än

Till sina barn som förr,

Ja kommer som en trofast vän

Och klappar på vår dörr.

Hans röst, hur ljufligt klingar den,

Hur full af himmelsk hopp!

Må vi blott känna den igen

Och glade låta opp!

Så hvarje moln, hur tungt i sig,

Har ock en gyllne rand,

En liten strimma, som för mig

Betecknar löftets land.

Förbundets båge kunde ju

Ej stråla för vår syn,

Om ljuset icke bröts ännu

Mot dropparne i skyn.

Vårt hjerta, förr vid jorden fäst,

Vill der ej ha sin ro.

Nej, här en främling och en gäst,

Det högre upp vill bo.

Hvad nåd af Herren, att han då

Med stark och väldig hand

I trofast kärlek lossar på

Hvart litet jordiskt band.

Sjelf är han den han evigt var,

I dag liksom i går.

När allt på jorden vingar tar,

Han fast som klippan står.

Som Aron inför Herren ju

Bar löftesfolkets brist,

Han som vår Aron bär ännu

Vår skröplighet förvisst.

O Herre, gör mig villig då

Trots all min skröplighet

Att gerna taga korset på,

När du mig sänder det.

Gif ödmjukhet, gif tålamod,

Gif på hvad sätt du vill,

Blott jag i kraft af Jesu blod

För evigt hör dig till.

Vid gryende dag Maria begaf

Sig bort till sin frälsares graf;

Men häpen hon hör af engelen der:

“Din Herre, din Herre, han är icke här.”

Af talet förskräckt, bedröfvad och stum

Hon står på det ensliga rum,

Och utan all tröst på jorden hon är,

Ty Jesus, ty Jesus hon finner ej der.

Med suckan och gråt i tankar hon står,

Och jemmer från hjertgrunden går;

Ty stenen togs bort, men den hon höll kär,

Försvunnen, försvunnen ur grafven han är.

Maria, väl dig, att döden ej fick

Sitt rof, att hur grafven han gick!

Han ropade dig, du vände dig om;

Med seger, med seger emot dig han kom.

Sjung halleluja, du himmel, du jord.

Ej suckan, ej sorg vare spord!

Förgängelsen ej Guds helige tär;

Uppstånden, uppstånden ur grafven han är.

På denna stund vi samlats här

Att prisa Gud, vår far —

O pris ske Gud, o pris ske Gud!

Hans stora nåd vårt ämne är,

Hans kärlek underbar —

O pris ske Gud, o pris ske Gud!

Allt godt vi få utaf hans hand;

Vi tacka må derför —

O pris ske Gud, o pris ske Gud!

Den fred, som råder i vårt land,

Till lof oss mana bör —

O pris ske Gud, o pris ske Gud!

Men störst bland gåfvors stora mängd

Är dock hans käre son —

O pris ske Gud, o pris ske Gud!

Som kom och blef på korset hängd

Och vann oss full pardon —

O pris ske Gud, o pris ske Gud!

Helge Ande, du som är

Kristi vänner troget när,

Led oss vid din milda hand

Här i öde pilgrimsland;

Trötta själen evig tröst

Skänk du med din ljufva röst.

Hviska sakta: Kom, min vän,

Jag dig bär till himmelen.

Trogne vän, som följer städs

Dina barn med hjelp till reds,

Låt oss ej i mörka qval

Släpa våra dagars tal;

Och när stormen allt har bräckt,

Hoppet syns för själen släckt,

Hviska sakta: Kom, min vän,

Jag dig bär till himmelen.

När vi efter mödans slut

Vänta att få hvila ut,

När vi börja klädas af

Äfven allt hvad förr du gaf,

Och när floden från oss tar

Allt, blott Jesu blod är qvar,

Hviska sakta: Kom, min vän,

Jag dig bär till himmelen.

Jag är så nöjd, jag är så glad,

När jag på Jesus tror;

Ty Gud åt mig beredt en stad,

Ett hem, der sjelf han bor.

Dess murar äro salighet,

Dess gator utaf gull.

Der får jag bo i evighet,

Jag, arma stoft och mull.

På jorden har jag ej mitt hem,

Jag är en främling här.

Deruppe i Jerusalem,

Se der jag hemma är.

I detta land blir aldrig natt,

Dess sol går aldrig ner.

Der blir ej sången svag och matt,

Der gråter ingen mer.

O bröder, systrar, fröjden er

I hoppet redan här.

En skymt jag ren af hemmet ser,

Och snart vi äro der.

Jesus, du som har mig kär,

Till ditt hjerta vill jag fly.

Högt gå hafvets böljor här,

Hotande är stormens gny.

Göm mig i din frälsarfamn,

Till dess stormen rasat ut;

För mig in i himlens hamn,

O tag mot min själ till slut.

Annan tillflykt jag ej har,

Hvilar hjelplös blott på dig.

Lemna mig ej ensam qvar,

Uppehåll och trösta mig.

Blott i dig min tröst jag har,

Ack mig arme handen räck.

Var min sköld och mitt försvar,

Med din vinge mig betäck.

Allt i alla är du mig,

Allt, ja allt i dig jag har;

Led den blinde på din stig,

Och den svages starkhet var.

Sant och heligt är ditt namn,

Fullt af idel salighet.

Jag är full af synd och skam,

Du är min rättfärdighet.

Hvad har min Jesus gjort för mig?

Jo, han steg ned från Kanaan

Och dog på korsets träd för mig,

Att jag skall vinna Kanaan.

Der blir en krona nådelön

I ljusa landet Kanaan,

Och segerpalmen vinkar skön;

Kom, låt oss gå till Kanaan.

Då jag bland Sions folk en gång

Går in i sälla Kanaan,

Då, min förlossare, din sång

Jag sjunga skall i Kanaan.

Der strålar du, o Jesus min,

På ärans tron i Kanaan,

Och bjuder dina barn gå in

Att bo med dig i Kanaan.

O syndare, vänd om, och gå

Till Jesus i hans Kanaan.

Dig englarne välkomna då

Till evig fröjd i Kanaan.

O kom — der frälsningsfloden har

Sitt friska svall i Kanaan,

Och härligheten strålar klar

Kring Jesu tron i Kanaan.

När juldagsmorgon glimmar,

Jag vill till stallet gå,

Der Gud i nattens timmar

Ren hvilar uppå strå.

Der Gud i nattens timmar

Ren hvilar uppå strå.

Hur god du var, som ville

Till jorden komma ner!

Nu ej i synd jag spille

Min barndoms dagar mer!

Nu ej i synd jag spille

Min barndoms dagar mer!

Dig, Jesus, vi behöfva,

Du käre barnavän.

Jag vill ej mer bedröfva

Med synder dig igen.

Jag vill ej mer bedröfva

Med synder dig igen.

Vill du skåda Jesus i de sällas land,

Broder, gör dig redo, tag din staf uti din hand.

Utur lägret hasta med Guds lilla här,

Kämpa, tills du vinner segerkronan der.

Här är du ej hemma, här skall du ej bo;

Först vid Jesu sida väntar dig en evig ro.

Hur din lott på jorden än må falla, si

Endast uti Jesus kan du lycklig bli.

Blir du trött af vägen, syns dig dagen lång,

Tänk på sabbatshvilan, och stäm upp en segersång.

Drick ur nådens källa — rikt hon flödar än,

Ljuft hon vederqvicker Sions vandringsmän.

Renade från synden uti lammets blod,

Med vår Gud framåt vi tåga öfver haf och flod.

Berg och kullar springa lätta såsom lam,

Der Guds barnaskara segrande går fram.

När på himlastranden färden lyktad är,

Ingen pilgrim ångra skall hvad han har lidit här.

Högt vår Gud vi prisa ock för korset då,

Fast vi här ej alltid denna konst förstå.

Nu är julen inne — glada högtidsdag!

Månget hjerta klappar nu af lust och välbehag.

Öfver sina gåfvor mången är så glad;

Jag ock fått en gåfva, vill du veta hvad?

Väl kan vännens gåfva göra hjertat gladt,

Väl kan fadern gifva barnet mången dyrbar skatt;

Dock för mig Guds gåfva större värde bär —

Kommen, sen och smaken, huru ljuf den är.

Menskors sköna gåfvor vara endast kort;

Denna gåfvan varar, fastän himmel, jord fly bort,

Allt i den jag eger: helsa, lif och frid,

Glädje, tröst och mod — ja, seger uti strid.

Derför gladt jag sjunger: Lycklig är min lott;

Jag är nöjd, ja evigt nöjd, ty Jesus har jag fått.

Gudagåfvan Jesus städs min sång skall bli,

Tills jag sjunga får med himmelsk melodi.

“Ära ske Gud, frid uppå jord,

Menskan god vilja!” var englarnes sång.

“Ära ske Gud, frid uppå jord,

Menskan god vilja!” o sjung än en gång.

Ljuft vi förnimma, att himlen är när;

Skönt klinge sången, ty Jesus är här!

Sjung om hans nåd, deltag med fröjd;

Stige vårt jubel till himmelens höjd!

Pris vare Gud! upphöj hans namn,

Sjung halleluja med glädjefull röst.

Skalle vår sång: Ära ske Gud!

Ära ske honom, som oss återlöst!

Sjung med de frälsta, som höja sin ton,

Kastande kronorna inför hans tron:

“Lammet ske pris, lammet som dog

Och med sitt blod oss ur verlden uttog!”

O du Guds Krist, frälsare stor,

Låt oss förnimma din närvaro här.

Fyll oss med nåd, lifva vår tro,

Gif oss din ande, som sanning oss lär.

För oss du hängt på förbannelsens träd,

Offrat dig helt för att vinna en säd:

Mottag vårt tack, Jesus, för det;

Gör oss till dina för all evighet.

Tack för denna nådestunden,

Som du gifvit oss i dag.

Herren Jesus, oss välsigna,

Hjelp oss efter ditt behag.

Hjelp oss att i hjertat gömma

Ordet, som af dig vi fått.

Lär oss aldrig, aldrig glömma:

God du är och gör oss godt.

Låt din gode engel skydda

Oss på lifvets smala stig,

Och när lifvets afton skymmer,

Tag oss, Jesus, upp till dig.

O rika löften af vår Gud!

Hur mången perla skär!

De bästa skatter jorden har

Mot dem ej något är.

De stråla skönt med frid och hopp

På lifvets dunkla grus

Och leda menskoanden fram

Till himlens klara ljus.

Guds löften äro hälleberg,

Dem vi få hvila på.

Den oföränderliges ord

För evigt skall bestå.

Fly jord och himmel än sin kos,

Och tystnar vänners röst,

Guds rika löften stå dock qvar

Och bjuda oss sin tröst.

När dem vi tro, Guds ande oss

Förnyar med sin kraft

Och renar hjertat ifrån synd

I blodets helsosaft.

O dyra, helga himlaskänk,

Som ordet till mig bär!

Uti Guds löften eger jag

Allt, allt hvad jag begär.

Jag är främling, jag är en pilgrim;

Blott en afton, blott en afton bor jag här.

Gör mig ej hinder, ty jag vill följa

Dit floden ilar med rastlös bölja.

Till det landet mitt öga blickar;

Evigt strålar, evigt strålar solen der.

I främlingslandet är mörkt och farligt,

Der går jag vilse och tröttnar snarligt.

Till det landet min kosa sträckes,

Der min Jesus, der min Jesus solen är.

Der gråter ingen, der slutar nöden,

Der bor ej synden, dit når ej döden.

Det växte en blomma vid granarnes fot

I skogen bland mossa och ljung.

Den lilla knapt syntes för jättarnes rot,

Hon stod der så älsklig och lugn.

Säg, fruktar du ej att i skogen stå gömd,

Omgifven af skuggornas vakt? —

O nej, ty jag aldrig af Herren blir gömd,

Han äfven på blomman ger akt.

Men önskar du ej att i trädgården stå

Och dofta till menskors behag? —

O nej, jag trifs bäst bland de ringa och små;

Jag föddes till skogsblomma jag.

Men snart skall för vintriga stormen du dö,

Du blomma som blommade nyss. —

Då hvilar jag ljuft under täcket af snö

Och vaknar vid vårsolens kyss.

För lexan haf tack, lilla blomma så skön.

Om enslig och bortglömd min stig,

Den Gud, som mig skapat, min fader ju är,

Han vårdar sig äfven om mig.

Fast ringa och liten, mig Herren är när;

Jag vandrar så lycklig och säll.

Hvar morgon mig bönen till himmelen bär,

Jag slumrar hos Jesus hvar qväll.

Likt blomman jag också skall vissna och dö,

Men frälsarens löften stå qvar.

Om stoftet är gömdt under täcket af snö,

Är anden hos Gud i förvar.

Hör hur himlens sånger skalla,

Tiotusen harpors ljud:

Jesus uti himlar alla

Konung är — pris vare Gud!

Ensam han regerar der

Och i alla verldars här.

Hell dig, Jesus, du hvars ära

Öfver allt blir spord och hörd!

Lifvets Gud, din kärlek bära

Alla väsen vitnesbörd.

När jag på din kärlek ser,

Sjunker jag i stoftet ner.

Ärans konung alla tider,

Alla evigheters tid!

Från dig rycka inga strider

Dem du hemtat hem i frid.

De hos dig i härlighet

Sjunga uti evighet.

Skynda, Jesus, uppenbara

Dig oss synlig innan kort.

Ack inför din eldsblick klara

Smälta jord och himlar bort.

O mitt hjerta, upp och sjung:

Ära, ära, till vår kung.

En stjerna gick på himlen fram,

Halleluja, halleluja!

För österns vise undersam.

Halleluja vår Gud!

Då märkte de, att konungen

Var kommen ned af himmelen.

De kommo fram till Betlehem,

Halleluja, halleluja!

Dit stjerneglansen lyste dem.

Halleluja vår Gud!

Guld, rökverk, myrra buro de

Och gladdes att få Kristus se.

Vi kristna må på samma vis,

Halleluja, halleluja!

Åt Herren offra evigt pris.

Halleluja vår Gud!

Lof ske Gud fader och hans son

Samt helga and’ på himlens tron!

Uppfaren är vår Herre Krist,

Halleluja, halleluja!

Fullbordadt är hans verk förvisst.

Halleluja vår Gud!

För oss han blef på korset död,

Och frälste oss från syndens nöd.

Han är nu vorden fadern lik,

Halleluja, halleluja!

Regerande i himmelrik.

Halleluja vår Gud!

Han är för de utkorade

Hos Gud en förebedjare.

Han kärleksfull från himmelen,

Halleluja, halleluja!

Ner till de sina skådar än.

Halleluja vår Gud!

Och såsom han ifrån oss for,

Han komma skall med glädje stor.

Ett vänligt ord, hvad det ändock förmår

På menskohjertat! I dess minsta vrår

Det tränger in och stannar evigt qvar

Likt blicken af ett trofast ögonpar.

Ett vänligt ord, hvad det ändock förmår,

Då det ur djupet af ett hjerta går!

Det gifver åt den arme glädje, tröst,

Det finner gensvar uti alla bröst.

Ett vänligt ord, hvad det ändock förmår!

Om blott ej dödens köld der inne rår,

Det gör den hårdes sinne mjukt och vekt

Likt dalens ros af aftonvinden smekt.

Ett vänligt ord, hvad det ändock förmår!

Hur hvarje hjerta det så väl förstår!

Med vänlighet igenom lifvet gå,

Och du skall många budsförvandter få.

Hell, Jesus utaf Betlehem!

Hans dyra namn besjung.

Bär fram ett kungligt diadem,

Krön honom kungars kung.

Bär fram ett kungligt diadem,

Krön honom kungars kung.

Träd fram, du folk af Juda stam,

Lägg ned din börda tung.

Se här din kung, ditt offerlam,

Krön honom kungars kung.

Se här din kung, ditt offerlam,

Krön honom kungars kung.

Kom, hvarje folk på jordens klot,

Hans pris och ära sjung.

Din hyllning lägg vid Jesu fot,

Krön honom kungars kung.

Din hyllning lägg vid Jesu fot,

Krön honom kungars kung.

Vi stämma in med himlars här,

Med gammal och med ung.

De sjunga der, vi sjunga här:

Krön honom kungars kung.

De sjunga der, vi sjunga här:

Krön honom kungars kung.

O att med tusen tungors ljud

Jag prisa kunde här

Min store frälsare och Gud,

Hvars nåd så mägtig är!

Det namnet Jesus mod oss ger

Och tröst i sorgens tid;

Musik för syndare det är

Samt helsa, lif och frid.

Han bryter syndens magt och men,

Han gör den fångne fri.

Hans blod kan två den sämste ren,

Jag frälsning fick deri.

Min gode mästare och Gud,

O hjelp mig bära fram

På jordens rund med gladligt ljud

Ditt segersälla namn.

Hur ljufligt klingar Jesu namn,

Hur skön dess melodi!

I qval och nöd det är min hamn,

Der är all sorg förbi.

Till sargad själ det balsam bär

Och lugnar ängsligt bröst.

Den hungrige får manna der,

Den trötte ro och tröst.

Det är mitt berg, min ankargrund,

Min sköld och mitt försvar,

Min fatabur, der hvarje stund

Jag nåd oändlig har.

Min herde, frälsare, min vän,

Min konung och min Gud,

Mitt ljus, mitt lif i döden än,

Tag mot min lofsångs ljud.

Jag prisa vill din kärlek rik

Med hvarje andedrag

Och somna vid ditt namns musik,

När så är ditt behag.

Kom, sjung med dem som Herren se,

Som stå i tronens sken.

Mång tusen tusen äro de,

Men glädjen är blott en.

De sjunga: “Lammet äran har,

Och Herrens välbehag.”

Vi svara: “All vår synd det bar

På Golgata en dag.”

Vår Jesus, han som sjelf är Gud,

Är magt och ära värd.

Men fattigt är vårt böneljud

Och arm vår hyllningsgärd.

Må allt, som qväljes ofvan sky,

I luft, i haf, på jord,

Hans ära sjunga, alltid ny

Fast evigt, evigt spord!

Må jordens krets från pol till pol

Hans ära bära fram!

I magt och ära på Guds stol

Regerar nu Guds lam.

Kom, stäm nu in med himlens här

Uti din barndoms da’r,

Och prisa Gud, vår fader kär,

Som så oss älskat har.

Fast hög och mägtig Herren är,

Han likväl ej försmår

Det lof vi bringa honom här,

När det ur hjertat går.

Ty han af oss vill prisas för

Den gåfva han oss gett,

Och utaf barnens mun, ack hör,

Ett lof han sig beredt.

O, må vi prisa honom då

Och lyda gladt hans bud!

Må våra lofsångstoner gå

Till alla verldars Gud!

Någon skall gå genom himlens port

Snart, en dag, snart, en dag,

Dela den ära ej dödlig sport.

Skall du? skall jag?

Skall du? skall jag?

Någon på gator af guld skall gå,

Skönaste syner ock skåda få,

Njuta af festen som der skall stå.

Skall du? skall jag?

Skall du? skall jag?

Någon skall korset nedlägga nöjd

Snart, en dag, snart, en dag,

Mottaga kronan i himlens fröjd.

Skall du? skall jag?

Skall du? skall jag?

Någon skall skåda sin konung blid

Långt bortom jordlifvets nöd och strid,

Dväljas hos honom i evig tid.

Skall du? skall jag?

Skall du? skall jag?

Någon skall ropa: “Låt upp för mig,”

Snart, en dag, snart, en dag,

Höra en röst: “Jag ej känner dig.”

Skall du? skall jag?

Skall du? skall jag?

Någon skall klappa men utan hopp;

Dörren är stängd, låtes mer ej opp.

Någon skall sluta med ve sitt lopp.

Skall du? skall jag?

Skall du? skall jag?

Någon skall sjunga en segersång

Snart, en dag, snart, en dag,

Med alla frälsta hos Gud en gång.

Skall du? skall jag?

Skall du? skall jag?

Någon skall möta på himlens strand

Vänner och kära från jordens land,

Evigt med dem vandra hand i hand.

Skall du? skall jag?

Skall du? skall jag?

Luta dig till Jesu hjerta;

Endast han förstår din nöd.

O han känner all din smärta,

Och han är ditt bästa stöd.

Är du också ensam vorden,

Jesus är din brudgum än;

Synes mörk och dyster jorden,

Ljusare blir himmelen.

Hvad är tidens vedermöda

Mot den stora härlighet,

Som på oss skall öfverflöda

I en salig evighet.

Fröjdas derför nu i hoppet.

Herren kommer snart, och då

Skall du ändtligt sluta loppet

Och din Jesus möta få.

Tänk hur stort att slippa lida

Mer af denna dödens kropp

Men i hoppet glad förbida

Att få stå förklarad opp!

Herren samlar snart oss alla,

Vi få mötas hos vår Gud.

Inga tårar mer då falla,

Allt är bytt i segerljud.

När Jesus inred i stora staden,

Då fingo barnen gå med i raden,

Och der de lärde en härlig sång,

Som sen de sjungit — ja, mången gång.

Ej barnen skämdes i tempelgången,

Sen stora skaran afslutat sången,

Att åter höja en lofvets ton,

Ett “hosianna till Davids son.”

För prest och skriftlärd det ljöd väl illa,

De ville barnens små läppar stilla;

Men Jesus svarade en och hvar

Och tog små barnen uti försvar.

Och än i dag många hjertan finnas

Ibland små barnen, som sången minnas:

Ännu de höja så gladt i tron

Sitt “hosianna till Davids son.”

Ja, sjungen, barn — det är aldrig farligt

Att prisa Jesus, nej det är saligt.

Snart få vi sjunga i himmelen

Vårt hosianna till barnens vän.

Ifrån högmod, gäckeri,

Från att vred och häftig bli,

Ifrån lögn, bedrägeri

Fräls mig, Herre Jesus.

Från att här overksam gå,

Från ej hjelpa, när jag må,

Från ej oren lust bortslå

Fräls mig, Herre Jesus.

Från att icke lyda dig,

Från att gå min egen stig,

Från med bönen glömma mig

Fräls mig, Herre Jesus.

Det är så godt att om Jesus sjunga,

Hans godhet prisa, hans nåd förkunna,

I sången säga, hvad han är god,

Som oss har köpt med sitt dyra blod.

När jag nu skådar hans död och smärta,

Strax kännes glädje uti mitt hjerta.

Då blir det godt att i sångens ord

Få tala om, hvad vår Gud är god.

Jag har förlossning igenom blodet,

Ty Herren säger bestämdt i ordet,

Att Jesus köpt mig sådan jag är

Samt evig kärlek ock till mig bär.

Mig verlden aktar visst ganska ringa,

Och af dess skatter jag har just inga,

Men jag ej byter med hvem det var:

I himlen har jag en riker far.

Han ger härnere hvad jag behöfver,

Och himlaarfvet blir ändå öfver.

Då jemmerdalen jag lemna får.

Helt salig jag inför lammet står.

Fast ögat tåras, fast blicken skymmes,

Fast Jesus ofta för mig bortgömmes,

Jag sjunga vill på min sång ändå,

Ty Herrens löften de fast bestå.

Skönt en strand emot oss ler,

Der Guds barn ej skiljas mer,

Och ej storm dem oro ger;

Möt mig der.

Der, hvar natten vika får

För en sol, som ej nedgår,

Snart jag evigt hemma står;

Möt mig der.

Mång’ förhoppning krossas här,

Döden hvarje band afskär,

Men ej sorg i himlen är;

Möt mig der.

Tänk! vid lifvets elf få bo

I den stad af frid och ro

Och få se hvad här vi tro;

Möt mig der.

Der vid englars harpoton

Helgon prisa högt Guds son,

Samlade omkring hans tron;

Möt mig der.

O hur ljuf umgängelsen

Blir, när vän får möta vän

I den sköna himmelen!

Möt mig der.

En timme i Getsemane

Jag aldrig glömma kan;

Ty der din ångest jag fick se,

Och hur din blodsvett rann.

En timme i Getsemane

Ej Petrus ens förmår

Att vaka med sin mästare;

Ej egen kraft förslår.

En timme i Getsemane

Du ensam striden stred.

Dig alla syntes öfverge —

Ja Gud, din fader, med.

En timme i Getsemane,

Och så en engel kom

Med styrka för den helige

Från himlens helgedom.

En timme i Getsemane,

Och Jesus villigt går

Att frälsa arma syndare,

Att dö för sina får.

Glöm aldrig bort de kära

Vid hemmets lugna härd,

Der du din barndoms böner

Framsagt vid hufvudgärd.

Hvem är mer värd att minnas

Än fader, moder — hvem?

Glöm aldrig bort de kära

Uti ditt barndomshem.