The Project Gutenberg eBook of Bibeln, Gamla och Nya Testamentet, by

Första Mosebok (Genesis)
Andra Mosebok (Exodus)
Tredje Mosebok (Leviticus)
Fjärde Mosebok (Numeri)
Femte Mosebok (Deuteronomium)
Josua
Domarboken
Rut
Första Samuelsboken
Andra Samuelsboken
Första Konungaboken
Andra Konungaboken
Första Krönikeboken
Andra Krönikeboken
Esra
Nehemja
Ester
Job
Psaltaren
Ordspråksboken
Predikaren
Höga Visan
Jesaja
Jeremia
Klagovisorna
Hesekiel
Daniel
Hosea
Joel
Amos
Obadja
Jona
Mika
Nahum
Habackuk
Sefanja
Haggai
Sakarja
Malaki

Evangelium enligt Matteus
Evangelium enligt Markus
Evangelium enligt Lukas
Evangelium enligt Johannes
Apostlagärningarna
Paulus' brev till romarna
Paulus' första brev till korintierna
Paulus' andra brev till korintierna
Paulus' brev till galaterna
Paulus' brev till efesierna
Paulus' brev till filipperna
Paulus' brev till kolosserna
Paulus' första brev till tessalonikerna
Paulus' andra brev till tessalonikerna
Paulus' första brev till Timoteus
Paulus' andra brev till Timoteus
Paulus' brev till Titus
Paulus' brev till Filemon
Brevet till hebréerna
Petrus' första brev
Petrus' andra brev
Johannes' första brev
Johannes' andra brev
Johannes' tredje brev
Jakobs' brev
Judas' brev
Johannes' uppenbarelse

001:001 I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. 001:002 Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. 001:003 Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus. 001:004 Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. 001:005 Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.

001:006 Och Gud sade: »Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten
        från vatten.»
001:007 Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från
        vattnet ovan fästet; och det skedde så.
001:008 Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart
        morgon, den andra dagen.

001:009 Och Gud sade: »Samle sig det vatten som är under himmelen till
        en särskild plats, så att det torra bliver synligt.» Och det
        skedde så.
001:010 Och Gud kallade det torra jord, och vattensamlingen kallade han
        hav. Och Gud såg att det var gott.
001:011 Och Gud sade: »Frambringe jorden grönska, fröbärande örter och
        fruktträd, som efter sina arter bära frukt, vari de hava sitt
        frö, på jorden.» Och det skedde så;
001:012 jorden frambragte grönska, fröbärande örter, efter deras arter,
        och träd som efter sina arter buro frukt, vari de hade sitt frö.
        Och Gud såg att det var gott.
001:013 Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.

001:014 Och Gud sade: »Varde på himmelens fäste ljus som skilja dagen
        från natten, och vare de till tecken och till att utmärka
        särskilda tider, dagar och år,
001:015 och vare de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden.»
        Och det skedde så;
001:016 Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att råda
        över dagen, och det mindre ljuset till att råda över natten, så
        ock stjärnorna.
001:017 Och Gud satte dem på himmelens fäste till att lysa över jorden,
001:018 och till att råda över dagen och över natten, och till att
        skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott.
001:019 Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen.

001:020 Och Gud sade: »Frambringe vattnet ett vimmel av levande
        varelser; flyge ock fåglar över jorden under himmelens fäste.»
001:021 Och Gud skapade de stora havsdjuren och hela det stim av levande
        varelser, som vattnet vimlar av, efter deras arter, så ock alla
        bevingade fåglar, efter deras arter. Och Gud såg att det var
        gott.
001:022 Och Gud välsignade dem och sade: »Varen fruktsamma och föröken
        eder, och uppfyllen vattnet i haven; föröke sig ock fåglarna på
        jorden.»
001:023 Och det vart afton, och det vart morgon, den femte dagen.

001:024 Och Gud sade: »Frambringe jorden levande varelser, efter deras
        arter, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter deras
        arter.» Och det skedde så;
001:025 Gud gjorde de vilda djuren, efter deras arter, och
        boskapsdjuren, efter deras arter, och alla kräldjur på marken,
        efter deras arter. Och Gud såg att det var gott.
001:026 Och Gud sade: »Låt oss göra människor till vår avbild, till att
        vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över
        fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela
        jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.»
001:027 Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild
        skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.
001:028 Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: »Varen fruktsamma och
        föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder;
        och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen
        och över alla djur som röra sig på jorden.»
001:029 Och Gud sade: »Se, jag giver eder alla fröbärande örter på hela
        jorden och alla träd med fröbärande trädfrukt; detta skolen I
        hava till föda.
001:030 Men åt alla djur på jorden och åt alla fåglar under himmelen och
        åt allt som krälar på jorden, vad som i sig har en levande själ,
        åt dessa giver jag alla gröna örter till föda.» Och det skedde
        så.
001:031 Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket
        gott. Och det vart afton, och det vart morgon, den sjätte
        dagen.

002:001 Så blevo nu himmelen och jorden fullbordade med hela sin
        härskara.
002:002 Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort;
        och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade
        gjort.
002:003 Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att
        han på den dagen vilade från allt sitt verk, det som Gud hade
        gjort, när han skapade.

002:004 Detta är berättelsen om den ordning i vilken allt blev till på
himmelen och jorden, när de skapades, då när HERREN Gud gjorde
jord och himmel.

002:005 Då bar jorden ännu ingen buske på marken, och ingen ört hade
        ännu skjutit upp på marken, ty HERREN Gud hade icke låtit regna
        på jorden, och ingen människa fanns, som kunde bruka jorden;
002:006 men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken.
002:007 Och HERREN Gud danade människan av stoft från jorden och
        inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en
        levande varelse.

002:008 Och HERREN Gud planterade en lustgård i Eden österut och satte
        däri människan som han hade danat.
002:009 HERREN Gud lät nämligen alla slags träd som voro ljuvliga att se
        på och goda att äta av växa upp ur marken, och livets träd mitt
        i lustgården, så ock kunskapens träd på gott och ont.
002:010 Och från Eden gick en flod ut, som vattnade lustgården; sedan
        delade den sig i fyra grenar.
002:011 Den första heter Pison; det är den som flyter omkring hela
        landet Havila, där guld finnes,
002:012 och det landets guld är gott; där finnes ock bdelliumharts och
        onyxsten.
002:013 Den andra floden heter Gihon; det är den som flyter omkring hela
        landet Kus.
002:014 Den tredje floden heter Hiddekel; det är den som har sitt lopp
        öster om Assyrien. Den fjärde floden är Frat.

002:015 Så tog nu HERREN Gud mannen och satte honom i Edens lustgård,
        till att bruka och bevara den.
002:016 Och HERREN Gud bjöd mannen och sade: »Av alla andra träd i
        lustgården må du fritt äta,
002:017 men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när
        du äter därav, skall du döden dö.»

002:018 Och HERREN Gud sade: »Det är icke gott att mannen är allena. Jag
        vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves.»
002:019 Och HERREN Gud danade av jord alla markens djur och alla
        himmelens fåglar, och förde dem fram till mannen för att se huru
        denne skulle kalla dem; ty såsom mannen kallade var levande
        varelse, så skulle den heta.
002:020 Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt fåglarna under
        himmelen och åt alla markens djur. Men för Adam fann han icke
        någon hjälp, sådan som honom hövdes.
002:021 Då lät HERREN Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade
        somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med
        kött.
002:022 Och HERREN Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit
        av mannen, och förde henne fram till mannen.
002:023 Då sade mannen: »Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av
        mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen.»

002:024 Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och
hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött.

002:025 Och mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för
varandra.

003:001 Men ormen var listigare än alla andra markens djur som HERREN
        Gud hade gjort; och han sade till kvinnan: »Skulle då Gud hava
        sagt: 'I skolen icke äta av något träd i lustgården'?»
003:002 Kvinnan svarade ormen: »Vi få äta av frukten på de andra träden
        i lustgården,
003:003 men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud
        sagt: 'I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det
        att I icke mån dö.'»
003:004 Då sade ormen till kvinnan: »Ingalunda skolen I dö;
003:005 men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så
        att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.»
003:006 Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en
        lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man
        därav fick förstånd, och hon tog av dess frukt och åt; och hon gav
        jämväl åt sin man, som var med henne, och han åt.

003:007 Då öppnades bådas ögon, och de blevo varse att de voro
nakna; och de fäste ihop fikonlöv och bundo omkring sig.

003:008 Och de hörde HERREN Gud vandra i lustgården, när dagen begynte
        svalkas; då gömde sig mannen med sin hustru för HERREN Guds
        ansikte bland träden i lustgården.
003:009 Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: »Var är
        du?»
003:010 Han svarade: »Jag hörde dig i lustgården; då blev jag förskräckt,
        eftersom jag är naken; därför gömde jag mig.»
003:011 Då sade han: »Vem har låtit dig förstå att du är naken? Har du
        icke ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?»
003:012 Mannen svarade: »Kvinnan som du har givit mig till att vara med
        mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.»
003:013 Då sade HERREN Gud till kvinnan: »Vad är det du har gjort!»
        Kvinnan svarade: »Ormen bedrog mig, så att jag åt.»

003:014 Då sade HERREN Gud till ormen: »Eftersom du har gjort detta,
        vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur.
        På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina
        livsdagar.
003:015 Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och
        mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt
        huvud, och du skall stinga den i hälen.»

003:016 Och till kvinnan sade han: »Jag skall låta dig utstå mycken vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda över dig.»

003:017 Och till Adam sade han: »Eftersom du lyssnade till din hustrus
        ord och åt av det träd om vilket jag hade bjudit dig och sagt:
        'Du skall icke äta därav', därför vare marken förbannad för din
        skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina
        livsdagar;
003:018 törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola
        vara din föda.
003:019 I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder
        åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och
        till stoft skall du åter varda.»

003:020 Och mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon
blev en moder åt allt levande.
003:021 Och HERREN Gud gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn
och satte på dem.

003:022 Och HERREN Gud sade: »Se, mannen har blivit såsom en av oss, så
        att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin
        hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva
        evinnerligen.»
003:023 Och HERREN Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han
        skulle bruka jorden, varav han var tagen.
003:024 Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård
        keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka
        vägen till livets träd.

004:001 Och mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde
        Kain; då sade hon: »Jag har fött en man genom
        HERRENS hjälp.»
004:002 Och hon födde åter en son, Abel, den förres broder. Och Abel
        blev en fårherde, men Kain blev en åkerman.
004:003 Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram
        en offergåva åt HERREN.
004:004 Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av
        djurens fett. Och HERREN såg till Abel och hans offergåva;
004:005 men till Kain och hans offergåva såg han icke. Då blev Kain
        mycket vred, och hans blick blev mörk.
004:006 Och HERREN sade till Kain: »Varför är du vred, och varför är din
        blick så mörk?
004:007 Är det icke så: om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt
        upp; men om du icke har gott i sinnet, då lurar synden vid
        dörren; till dig står hennes åtrå, men du bör råda över henne.»
004:008 Och Kain talade med sin broder Abel; och när de voro ute på
        marken, överföll Kain sin broder Abel och dräpte honom.

004:009 Då sade HERREN till Kain: »Var är din broder Abel?» Han svarade:
        »Jag vet icke; skall jag taga vara på min broder?»
004:010 Då sade han: »Vad har du gjort! Hör, din broders blod ropar
        till mig från jorden.
004:011 Så vare du nu förbannad och förvisad ifrån åkerjorden, som har
        öppnat sin mun för att mottaga din broders blod av din hand.
004:012 När du brukar jorden, skall den icke mer giva dig sin gröda.
        Ostadig och flyktig skall du bliva på jorden.»
004:013 Då sade Kain till HERREN: »Min missgärning är större än att jag
        kan bära den.
004:014 Se, du driver mig nu bort ifrån åkerjorden, och jag måste gömma
        mig undan för ditt ansikte. Ostadig och flyktig skall jag bliva
        på jorden, och så skall ske att vemhelst som möter mig, han
        dräper mig.»
004:015 Men HERREN sade till honom: »Nej, ty Kain skall bliva hämnad
        sjufalt, vemhelst som dräper honom.» Och HERREN satte ett
        tecken till skydd för Kain, så att ingen som mötte honom skulle
        slå honom ihjäl.
004:016 Så gick Kain bort ifrån HERRENS ansikte och bosatte sig i landet
        Nod, öster om Eden.

004:017 Och Kain kände sin hustru, och hon blev havande och födde Hanok.
        Och han byggde en stad och kallade den staden Hanok, efter sin
        sons namn.
004:018 Och åt Hanok föddes Irad, och Irad födde Mehujael, och Mehujael
        födde Metusael, och Metusael födde Lemek.
004:019 Men Lemek tog sig två hustrur; den ena hette Ada, den andra
        Silla.
004:020 Och Ada födde Jabal; han blev stamfader för dem som bo i tält
        och idka boskapsskötsel.
004:021 Och hans broder hette Jubal; han blev stamfader för alla dem som
        hantera harpa och pipa.
004:022 Men Silla födde ock en son, Tubal-Kain; han var smed och gjorde
        alla slags redskap av koppar och järn. Och Tubal-Kains syster
        var Naama.
004:023 Och Lemek sade till sina hustrur:
          »Ada och Silla,
              hören mina ord;
          I Lemeks hustrur,
              lyssnen till mitt tal:
          Se, en man dräper jag för vart sår jag får,
          och en yngling för var blånad jag får.
004:024 Ja, sjufalt hämnad bliver Kain,
          men Lemek sju- och sjuttiofalt.»

004:025 Och Adam kände åter sin hustru, och hon födde en son och gav
        honom namnet Set, i det hon sade: »Gud har
        beskärt mig en annan livsfrukt, till
        ersättning för Abel, eftersom Kain dräpte honom.»
004:026 Men åt Set föddes ock en son, och han gav honom namnet Enos. Vid
        denna tid begynte man åkalla HERRENS namn.

005:001 Detta är stycket om Adams släkt. När Gud skapade människor,
gjorde han dem lika Gud.
005:002 Till man och kvinna skapade han dem; och han välsignade dem och
gav dem namnet människa, när de blevo skapade.

005:003 När Adam var ett hundra trettio år gammal, födde han en son som
        var honom lik, hans avbild, och gav honom namnet Set.
005:004 Och sedan Adam hade fött Set, levde han åtta hundra år och födde
        söner och döttrar.
005:005 Alltså blev Adams hela levnadsålder nio hundra trettio år;
        därefter dog han.

005:006 När Set var ett hundra fem år gammal, födde han Enos. 005:007 Och sedan Set hade fött Enos, levde han åtta hundra sju år och födde söner och döttrar. 005:008 Alltså blev Sets hela ålder nio hundra tolv år; därefter dog han.

005:009 När Enos var nittio år gammal, födde han Kenan. 005:010 Och sedan Enos hade fött Kenan, levde han åtta hundra femton år och födde söner och döttrar. 005:011 Alltså blev Enos' hela ålder nio hundra fem år; därefter dog han.

005:012 När Kenan var sjuttio år gammal, födde han Mahalalel. 005:013 Och sedan Kenan fött Mahalalel, levde han åtta hundra fyrtio år och födde söner och döttrar. 005:014 Alltså blev Kenans hela ålder nio hundra tio år; därefter dog han.

005:015 När Mahalalel var sextiofem år gammal, födde han Jered. 005:016 Och sedan Mahalalel hade fött Jered, levde han åtta hundra trettio år och födde söner och döttrar. 005:017 Alltså blev Mahalalels hela ålder åtta hundra nittiofem år; därefter dog han.

005:018 När Jered var ett hundra sextiotvå år gammal, födde han Hanok. 005:019 Och sedan Jered hade fött Hanok, levde han åtta hundra år och födde söner och döttrar. 005:020 Alltså blev Jereds hela ålder nio hundra sextiotvå år; därefter dog han.

005:021 När Hanok var sextiofem år gammal, födde han Metusela. 005:022 Och Hanok vandrade i umgängelse med Gud i tre hundra år, sedan han hade fött Metusela, och han födde söner och döttrar. 005:023 Alltså blev Hanoks hela ålder tre hundra sextiofem år. 005:024 Sedan Hanok så hade vandrat i umgängelse med Gud, såg man honom icke mer, ty Gud tog honom bort.

005:025 När Metusela var ett hundra åttiosju år gammal, födde han Lemek. 005:026 Och sedan Metusela hade fött Lemek, levde han sju hundra åttiotvå år och födde söner och döttrar. 005:027 Alltså blev Metuselas hela ålder nio hundra sextionio år; därefter dog han.

005:028 När Lemek var ett hundra åttiotvå år gammal, födde han en son.
005:029 Och han gav honom namnet Noa, i det han sade:
        »Denne skall trösta oss vid vårt arbete och
        våra händers möda, när vi bruka jorden, som HERREN har
        förbannat.»
005:030 Och sedan Lemek hade fött Noa, levde han fem hundra nittiofem år
        och födde söner och döttrar.
005:031 Alltså blev Lemeks hela ålder sju hundra sjuttiosju år; därefter
        dog han.

006:001 Då nu människorna begynte föröka sig på jorden och döttrar
        föddes åt dem
006:002 sågo Guds söner att människornas döttrar voro fagra, och de
        togo till hustrur dem som de funno mest behag i.
006:003 Då sade HERREN: »Min ande skall icke bliva kvar i människorna
        för beständigt, eftersom de dock äro kött; så vare nu deras tid
        bestämd till ett hundra tjugu år.»

006:004 Vid den tiden, likasom ock efteråt, levde jättarna på jorden, sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem; detta var forntidens väldiga män, som voro så namnkunniga.

006:005 Men när HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden,
        och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro
        allenast onda,
006:006 då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och
        han blev bedrövad i sitt hjärta.
006:007 Och HERREN sade: »Människorna, som jag skapade, vill jag utplåna
        från jorden, ja, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och
        himmelens fåglar; ty jag ångrar att jag har gjort dem.»
006:008 Men Noa hade funnit nåd för HERRENS ögon.

006:009 Detta är berättelsen om Noas släkt. Noa var en rättfärdig man
        och ostrafflig bland sitt släkte; i umgängelse med Gud vandrade
        Noa.
006:010 Och Noa födde tre söner: Sem, Ham och Jafet.
006:011 Men jorden blev alltmer fördärvad för Guds åsyn, och jorden
        uppfylldes av våld.
006:012 Och Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt kött
        vandrade i fördärv på jorden.

006:013 Då sade Gud till Noa: »Jag har beslutit att göra ände på allt
        kött, ty jorden är uppfylld av våld som de öva; se, jag vill
        fördärva dem tillika med jorden.
006:014 Så gör dig nu en ark av goferträ, och inred arken med kamrar,
        och bestryk den med jordbeck innan och utan.
006:015 Och så skall du göra arken: den skall vara tre hundra alnar
        lång, femtio alnar bred och trettio alnar hög;
006:016 en öppning för ljuset, en aln hög alltigenom, skall du göra
        ovantill på arken; och en dörr till arken skall du sätta på dess
        sida; och du skall inreda den så, att den får en undervåning, en
        mellanvåning och en övervåning.
006:017 Ty se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden, till
        att fördärva allt kött som har i sig någon livsande, under
        himmelen; allt som finnes på jorden skall förgås.
006:018 Men med dig vill jag upprätta ett förbund: du skall gå in i
        arken med dina söner och din hustru och dina söners hustrur.
006:019 Och av allt levande, vad kött det vara må, skall du föra in i
        arken ett par av vart slag, för att behålla dem vid liv med dig;
        hankön och honkön skola de vara.
006:020 Av fåglarna, efter deras arter, av fyrfotadjuren, efter deras
        arter, av alla kräldjur på marken, efter deras arter, skall ett
        par av vart slag gå in till dig, för att du må behålla dem vid
        liv.
006:021 Och du skall taga till dig alla slags livsmedel, sådant som kan
        ätas, och samla det till dig, för att det må vara dig och dem
        till föda.

006:022 Och Noa gjorde så; han gjorde i alla stycken såsom Gud hade
bjudit honom.

007:001 Och HERREN sade till Noa: »Gå in i arken med hela ditt hus, ty
        dig har jag funnit rättfärdig inför mig bland detta släkte.
007:002 Av alla rena fyrfotadjur skall du taga till dig sju par, hanne
        och hona, men av sådana fyrfotadjur som icke äro rena ett par,
        hanne och hona,
007:003 sammalunda av himmelens fåglar sju par, hankön och honkön, för
        att behålla deras släkten vid liv på hela jorden.
007:004 Ty sju dagar härefter skall jag låta det regna på jorden, i
        fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från
        jorden alla varelser som jag har gjort.»
007:005 Och Noa gjorde i alla stycken såsom HERREN hade bjudit honom.

007:006 Noa var sex hundra år gammal, när floden kom med sitt vatten över jorden. 007:007 Och Noa gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina söners hustrur, undan flodens vatten. 007:008 Och av fyrfotadjur, både rena och orena, och av fåglar och av allt som krälar på marken 007:009 gingo två och två, hankön och honkön, in till Noa i arken, såsom Gud hade bjudit Noa. 007:010 Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden.

007:011 I det år då Noa var sex hundra år gammal, i andra månaden, på
        sjuttonde dagen i månaden, den dagen bröto alla det stora
        djupets källor fram, och himmelens fönster öppnade sig,
007:012 och ett regn kom över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter.
007:013 På denna samma dag gick Noa in i arken, så ock Sem, Ham och
        Jafet, Noas söner, vidare Noas hustru och hans söners tre
        hustrur med dem,
007:014 därtill alla vilda djur, efter sina arter, och alla boskapsdjur,
        efter sina arter, och alla kräldjur som röra sig på jorden,
        efter sina arter, och alla flygande djur, efter sina arter, allt
        vad fåglar heter, av alla slag.
007:015 De gingo in till Noa i arken, två och två av allt kött som hade
        i sig någon livsande.
007:016 Och de som gingo ditin voro hankön och honkön av allt slags
        kött, såsom Gud hade bjudit honom.

        Och HERREN stängde igen om honom.
007:017 Och floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet förökade
        sig och lyfte arken, så att den flöt högt uppe över jorden.
007:018 Och vattnet steg och förökade sig mycket på jorden, och arken
        drev på vattnet.
007:019 Och vattnet steg mer och mer över jorden, och alla höga berg
        allestädes under himmelen övertäcktes.
007:020 Femton alnar högt steg vattnet över bergen, så att de
        övertäcktes.
007:021 Då förgicks allt kött som rörde sig på jorden, fåglar och
        boskapsdjur och vilda djur och alla smådjur som rörde sig på
        jorden, så ock alla människor.
007:022 Allt som fanns på det torra omkom, allt som där hade en fläkt av
        livsande i sin näsa.
007:023 Så utplånade han alla varelser på jorden, både människor och
        fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; de utplånades
        från jorden, och allenast Noa räddades, jämte det som var med
        honom i arken.
007:024 Och vattnet fortfor att stiga över jorden i hundra femtio
        dagar.
008:001 Då tänkte Gud på Noa och på alla de vilda djur och alla de
        boskapsdjur som voro med honom i arken. Och Gud lät en vind gå
        fram över jorden, så att vattnet sjönk undan;
008:002 och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet
        från himmelen upphörde.
008:003 Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra
        femtio dagar begynte vattnet avtaga.
008:004 Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade
        arken på Ararats berg.
008:005 Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden. I tionde
        månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga.
008:006 Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort
        på arken,
008:007 och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess
        vattnet hade torkat bort ifrån jorden.
008:008 Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade
        sjunkit undan från marken.
008:009 Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom
        tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden. Då
        räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken.
008:010 Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än
        en gång flyga ut ur arken.
008:011 Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett
        friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade
        sjunkit undan från jorden.
008:012 Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter
        flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom.

008:013 I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i
        månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden. Då tog Noa av
        taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten.
008:014 Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden
        alldeles torr.
008:015 Då talade Gud till Noa och sade:
008:016 »Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners
        hustrur.
008:017 Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både
        fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på
        jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på
        jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden.»
008:018 Så gick då Noa ut med sina söner och sin hustru och sina söners
        hustrur.
008:019 Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags
        djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina
        släkten.

008:020 Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena
        fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på
        altaret.
008:021 När då HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig
        själv: »Jag skall härefter icke mer förbanna marken för
        människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont
        allt ifrån ungdomen. Och jag skall härefter icke mer dräpa allt
        levande, såsom jag nu har gjort.
008:022 Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och
        värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.»
009:001 Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: »Varen
        fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden.
009:002 Och må fruktan och förskräckelse för eder komma över alla djur
        på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt som krälar
        på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand.
009:003 Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag
        har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta.
009:004 Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock
        icke äta.
009:005 Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag
        skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av
        den ena människan utkräva den andres själ;
009:006 den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor
        bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild.
009:007 Och varen I fruktsamma och föröken eder; växen till på jorden
        och föröken eder på den.»

009:008 Ytterligare sade Gud till Noa och till hans söner med honom:
009:009 »Se, jag vill upprätta ett förbund med eder, och med edra
        efterkommande efter eder,
009:010 och med alla levande varelser som I haven hos eder: fåglar,
        boskapsdjur och alla vilda djur hos eder, alla jordens djur som
        hava gått ut ur arken.
009:011 Jag vill upprätta ett förbund med eder: härefter skall icke mer
        ske att allt kött utrotas genom flodens vatten; ingen flod skall
        mer komma och fördärva jorden.»
009:012 Och Gud sade: »Detta skall vara tecknet till det förbund som jag
        gör mellan mig och eder, jämte alla levande varelser hos eder,
        för eviga tider:
009:013 min båge sätter jag i skyn; den skall vara tecknet till
        förbundet mellan mig och jorden.
009:014 Och när jag härefter låter skyar stiga upp över jorden och bågen
        då synes i skyn,
009:015 skall jag tänka på det förbund som har blivit slutet mellan mig
        och eder, jämte alla levande varelser, vad slags kött det vara
        må; och vattnet skall då icke mer bliva en flod som fördärvar
        allt kött.
009:016 När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den, skall jag
        tänka på det eviga förbund som har blivit slutet mellan Gud och
        alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden.»
009:017 Så sade nu Gud till Noa: »Detta skall vara tecknet till det
        förbund som jag har upprättat mellan mig och allt kött på
        jorden.»

009:018 Noas söner, som gingo ut ur arken, voro Sem, Ham och Jafet; men
Ham var Kanaans fader.
009:019 Dessa tre voro Noas söner och från dessa hava alla jordens folk
utgrenat sig.

009:020 Och Noa var en åkerman och var den förste som planterade en
        vingård.
009:021 Men när han drack av vinet, blev han drucken och låg blottad i
        sitt tält.
009:022 Och Ham, Kanaans fader, såg då sin faders blygd och berättade
        det för sina båda bröder, som voro utanför.
009:023 Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror,
        båda tillsammans, och gingo så baklänges in och täckte över sin
        faders blygd; de höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de
        icke sågo sin faders blygd.
009:024 När sedan Noa vaknade upp från ruset och fick veta vad hans
        yngste son hade gjort honom, sade han:
009:025 »Förbannad vare Kanaan,
          en trälars träl vare han åt sina bröder!»
009:026 Ytterligare sade han:
          »Välsignad vare HERREN, Sems Gud,
          och Kanaan vare deras träl!
009:027 Gud utvidge Jafet,
          han tage sin boning i Sems hyddor,
          och Kanaan vare deras träl.»

009:028 Och Noa levde efter floden tre hundra femtio år; 009:029 alltså blev Noas hela ålder nio hundra femtio år; därefter dog han.

010:001 Detta är berättelsen om Noas söners släkt. De voro Sem, Ham och Jafet; och åt dem föddes söner efter floden.

010:002 Jafets söner voro Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och Tiras. 010:003 Gomers söner voro Askenas, Rifat och Togarma. 010:004 Javans söner voro Elisa och Tarsis, kittéerna och dodanéerna. 010:005 Från dessa hava inbyggarna i hedningarnas Havsländer utbrett sig i sina länder, var efter sitt tungomål, efter sina släkter, i sina folk.

010:006 Hams söner voro Kus, Misraim, Put och Kanaan. 010:007 Kus' söner voro Seba, Havila, Sabta, Raema och Sabteka. Raemas söner voro Saba och Dedan.

010:008 Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett
        välde på jorden.
010:009 Han var ock en väldig jägare inför HERREN; därför plägar man
        säga: »En väldig jägare inför HERREN såsom Nimrod.»
010:010 Och hans rike hade sin begynnelse i Babel, Erek, Ackad och
        Kalne, i Sinears land.
010:011 Från det landet drog han sedan ut till Assyrien och byggde
        Nineve, Rehobot-Ir och Kela,
010:012 och därtill Resen mellan Nineve och Kela; detta är »den stora
        staden».

010:013 Och Misraim födde ludéerna, anaméerna, lehabéerna, naftuhéerna, 010:014 patroséerna, kasluhéerna, från vilka filistéerna hava utgått, och kaftoréerna. 010:015 Och Kanaan födde Sidon, som var hans förstfödde, och Het, 010:016 så ock jebuséerna, amoréerna, girgaséerna, 010:017 hivéerna, arkéerna, sinéerna, 010:018 arvadéerna, semaréerna och hamatéerna. Sedan utgrenade sig kananéernas släkter allt vidare, 010:019 så att kananéernas område sträckte sig från Sidon fram emot Gerar ända till Gasa, och fram emot Sodom, Gomorra, Adma och Seboim ända till Lesa.

010:020 Dessa voro Hams söner, efter deras släkter och tungomål, i deras länder och folk.

010:021 Söner föddes ock åt Sem, Jafets äldre broder, som blev stamfader för alla Ebers söner. 010:022 Sems söner voro Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram. 010:023 Arams söner voro Us, Hul, Geter och Mas. 010:024 Arpaksad födde Sela, och Sela födde Eber. 010:025 Men åt Eber föddes två söner; den ene hette Peleg, ty i hans tid blev jorden fördelad; och hans broder hette Joktan. 010:026 Och Joktan födde Almodad, Selef, Hasarmavet, Jera, 010:027 Hadoram, Usal, Dikla, 010:028 Obal, Abimael, Saba, 010:029 Ofir, Havila och Jobab; alla dessa voro Joktans söner. 010:030 Och de hade sina boningsorter från Mesa fram emot Sefar, emot Östra berget. 010:031 Dessa voro Sems söner, efter deras släkter och tungomål, i deras länder, efter deras folk.

010:032 Dessa voro Noas söners släkter, efter deras ättföljd, i deras folk. Och från dem hava folken efter floden utbrett sig på jorden.

011:001 Och hela jorden hade enahanda tungomål och talade på enahanda
        sätt.
011:002 Men när de bröto upp och drogo österut, funno de en lågslätt i
        Sinears land och bosatte sig där.
011:003 Och de sade till varandra: »Kom, låt oss slå tegel och bränna
        det.» Och teglet begagnade de såsom sten, och såsom murbruk
        begagnade de jordbeck.
011:004 Och de sade: »Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn
        vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn; vi
        kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden.»
011:005 Då steg HERREN ned för att se staden och tornet som
        människobarnen byggde.
011:006 Och HERREN sade: »Se, de äro ett enda folk och hava alla enahanda
        tungomål, och detta är deras första tilltag; härefter skall
        intet bliva dem omöjligt, vad de än besluta att göra.
011:007 Välan, låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål, så
        att den ene icke förstår den andres tungomål.»
011:008 Och så spridde HERREN dem därifrån ut över hela jorden, så att
        de måste upphöra att bygga på staden.
011:009 Därav fick den namnet Babel, eftersom HERREN där
        förbistrade hela jordens tungomål; därifrån
        spridde ock HERREN ut dem över hela jorden.

011:010 Detta är berättelsen om Sems släkt. När Sem var hundra år gammal, födde han Arpaksad, två år efter floden. 011:011 Och sedan Sem hade fött Arpaksad, levde han fem hundra år och födde söner och döttrar. 011:012 När Arpaksad var trettiofem år gammal, födde han Sela. 011:013 Och sedan Arpaksad hade fött Sela, levde han fyra hundra tre år och födde söner och döttrar. 011:014 När Sela var trettio år gammal, födde han Eber. 011:015 Och sedan Sela hade fött Eber, levde han fyra hundra tre år och födde söner och döttrar. 011:016 När Eber var trettiofyra år gammal, födde han Peleg. 011:017 Och sedan Eber hade fött Peleg, levde han fyra hundra trettio år och födde söner och döttrar. 011:018 När Peleg var trettio år gammal, födde han Regu. 011:019 Och sedan Peleg hade fött Regu, levde han två hundra nio år och födde söner och döttrar. 011:020 När Regu var trettiotvå år gammal, födde han Serug. 011:021 Och sedan Regu hade fött Serug, levde han två hundra sju år och födde söner och döttrar. 011:022 När Serug var trettio år gammal, födde han Nahor. 011:023 Och sedan Serug hade fött Nahor, levde han två hundra år och födde söner och döttrar. 011:024 När Nahor var tjugunio år gammal, födde han Tera. 011:025 Och sedan Nahor hade fött Tera, levde han ett hundra nitton år och födde söner och döttrar. 011:026 När Tera var sjuttio år gammal, födde han Abram, Nahor och Haran.

011:027 Och detta är berättelsen om Teras släkt. Tera födde Abram,
        Nahor och Haran. Och Haran födde Lot.
011:028 Och Haran dog hos sin fader Tera i sitt fädernesland, i det
        kaldeiska Ur.
011:029 Och Abram och Nahor togo sig hustrur; Abrams hustru hette Sarai,
        och Nahors hustru hette Milka, dotter till Haran, som var fader
        till Milka och Jiska.
011:030 Men Sarai var ofruktsam och hade inga barn.
011:031 Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans
        son, och sin sonhustru Sarai, som var hans son Abrams hustru;
        och de drogo tillsammans ut från det kaldeiska Ur på väg till
        Kanaans land; men när de kommo till Haran, bosatte de sig där.
011:032 Och Teras ålder blev två hundra fem år; därefter dog Tera i
        Haran.

012:001 Och HERREN sade till Abram: »Gå ut ur ditt land och från din
        släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall
        visa dig.
012:002 Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna
        dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse.
012:003 Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som
        förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter
        på jorden varda välsignade.»
012:004 Och Abram gick åstad, såsom HERREN hade tillsagt honom, och Lot
        gick med honom. Och Abram var sjuttiofem år gammal, när han drog
        ut från Haran.
012:005 Och Abram tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot och alla
        ägodelar som de hade förvärvat och tjänarna som de hade skaffat
        sig i Haran; och de drogo åstad på väg mot Kanaans land
012:006 och kommo så till Kanaans land.

        Och Abram drog fram i landet ända till den heliga platsen vid
        Sikem, till Mores terebint. Och på den tiden bodde kananéerna
        där i landet.
012:007 Men HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: »Åt din säd skall
        jag giva detta land.» Då byggde han där ett altare åt HERREN,
        som hade uppenbarat sig för honom.
012:008 Sedan flyttade han därifrån till bergsbygden öster om Betel och
        slog där upp sitt tält, så att han hade Betel i väster och Ai i
        öster; och han byggde där ett altare åt HERREN och åkallade
        HERRENS namn.
012:009 Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre mot
        Sydlandet.

012:010 Men hungersnöd uppstod i landet, och Abram drog ned till Egypten
        för att bo där någon tid, eftersom hungersnöden var så svår i
        landet.
012:011 Men när han nalkades Egypten sade han till sin hustru Sarai:
        »Jag vet ju att du är en skön kvinna.
012:012 Om nu egyptierna tänka, när de få se dig: 'Hon är hans hustru',
        så skola de dräpa mig, under det att de låta dig leva.
012:013 Säg därför att du är min syster, så att det går mig väl för din
        skull, och så att jag för din skull får leva.»
012:014 Då nu Abram kom till Egypten, sågo egyptierna att hon var en
        mycket skön kvinna.
012:015 Och när Faraos hövdingar fingo se henne, prisade de henne för
        Farao, och så blev kvinnan tagen in i Faraos hus.
012:016 Och Abram blev av honom väl behandlad för hennes skull, så att
        han fick får, fäkreatur och åsnor, tjänare och tjänarinnor,
        åsninnor och kameler.
012:017 Men HERREN hemsökte Farao och hans hus med stora plågor för
        Sarais, Abrams hustrus, skull.
012:018 Då kallade Farao Abram till sig och sade: »Vad har du gjort mot
        mig! Varför lät du mig icke veta att hon var din hustru?
012:019 Varför sade du: 'Hon är min syster' och vållade så, att jag tog
        henne till hustru åt mig? Se, här har du nu din hustru, tag
        henne och gå.»
012:020 Och Farao gav sina män befallning om honom, att de skulle
        ledsaga honom till vägs med hans hustru och allt vad han ägde.

013:001 Så drog då Abram upp från Egypten med sin hustru och allt vad
        han ägde, och Lot jämte honom, till Sydlandet.
013:002 Och Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld.
013:003 Och han färdades ifrån lägerplats till lägerplats och kom så
        från Sydlandet ända till Betel, till det ställe där hans tält
        förut hade stått, mellan Betel och Ai,
013:004 dit där han förra gången hade rest ett altare. Och där åkallade
        Abram HERRENS namn.

013:005 Men Lot, som drog med Abram, hade också får och fäkreatur och
        tält.
013:006 Och landet räckte icke till för dem, så att de kunde bo
        tillsammans; ty deras ägodelar voro för stora för att de skulle
        kunna bo tillsammans;
013:007 och tvister uppstodo mellan Abrams och Lots boskapsherdar.
        Tillika bodde på den tiden kananéerna och perisséerna där i
        landet.
013:008 Då sade Abram till Lot: »Icke skall någon tvist vara mellan mig
        och dig, och mellan mina herdar och dina herdar; vi äro ju
        fränder.
013:009 Ligger icke hela landet öppet för dig? Skilj dig ifrån mig;
        vill du åt vänster, så går jag åt höger, och vill du åt höger, så
        går jag åt vänster.»
013:010 Då lyfte Lot upp sina ögon och såg att hela Jordanslätten
        överallt var vattenrik. Innan HERREN fördärvade Sodom och
        Gomorra, var den nämligen såsom HERRENS lustgård, såsom Egyptens
        land, ända fram emot Soar.
013:011 Så utvalde då Lot åt sig hela Jordanslätten. Och Lot bröt upp
        och drog österut, och de skildes så från varandra.
013:012 Abram förblev boende i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på
        Slätten och drog med sina tält ända inemot Sodom.
013:013 Men folket i Sodom var mycket ont och syndigt inför HERREN.

013:014 Och HERREN sade till Abram, sedan Lot hade skilt sig från honom:
        »Lyft upp dina ögon och se, från den plats där du står, mot norr
        och söder och öster och väster.»
013:015 Ty hela det land som du nu ser skall jag giva åt dig och din säd
        för evärdlig tid.
013:016 Och jag skall låta din säd bliva såsom stoftet på jorden; kan
        någon räkna stoftet på jorden, så skall ock din säd kunna
        räknas.
013:017 Stå upp och drag igenom landet efter dess längd och dess bredd,
        ty åt dig skall jag giva det.»
013:018 Och Abram drog åstad med sina tält och kom och bosatte sig vid
        Mamres terebintlund invid Hebron; och han byggde där ett altare
        åt HERREN.

014:001 På den tid då Amrafel var konung i Sinear, Arjok konung i
        Ellasar, Kedorlaomer konung i Elam och Tideal konung över Goim,
        hände sig
014:002 att dessa begynte krig mot Bera, konungen i Sodom, Birsa,
        konungen i Gomorra, Sinab, konungen i Adma, Semeber, konungen i
        Seboim, och mot konungen i Bela, det är Soar.
014:003 De förenade sig alla och tågade till Siddimsdalen, där Salthavet
        nu är.
014:004 I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men i det trettonde
        året hade de avfallit.
014:005 Så kom nu i det fjortonde året Kedorlaomer med de konungar som
        voro på hans sida; och de slogo rafaéerna i Asterot-Karnaim,
        suséerna i Ham, eméerna i Save-Kirjataim
014:006 och horéerna på deras berg Seir och drevo dem ända till El-Paran
        vid öknen.
014:007 Sedan vände de om och kommo till En-Mispat, det är Kades, och
        härjade amalekiternas hela land; de slogo ock amoréerna som
        bodde i Hasason-Tamar.
014:008 Då drogo konungen i Sodom, konungen i Gomorra, konungen i Adma,
        konungen i Seboim och konungen i Bela, det är Soar, ut och
        ställde upp sig i Siddimsdalen till strid mot dem—
014:009 mot Kedorlaomer, konungen i Elam, Tideal, konungen över Goim,
        Amrafel, konungen i Sinear, och Arjok, konungen i Ellasar, fyra
        konungar mot de fem.
014:010 Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Och konungarna i
        Sodom och Gomorra måste fly och föllo då i dessa, och de som
        kommo undan flydde till bergsbygden.
014:011 Så togo de allt gods som fanns i Sodom och Gomorra, och alla
        livsmedel där, och tågade bort;
014:012 de togo ock med sig Lot, Abrams brorson, och hans ägodelar, när
        de tågade bort; ty denne bodde i Sodom.
014:013 Men en av de räddade kom och berättade detta för Abram, hebréen;
        denne bodde vid den terebintlund som tillhörde amoréen Mamre,
        Eskols och Aners broder, och dessa voro i förbund med Abram.
014:014 Då nu Abram hörde att hans frände var fången, lät han sina mest
        beprövade tjänare, sådana som voro födda i hans hus, tre hundra
        aderton män, rycka ut, och förföljde fienderna ända till Dan.
014:015 Och han delade sitt folk och överföll dem så om natten med sina
        tjänare och slog dem, och förföljde dem sedan ända till Hoba,
        norr om Damaskus,
014:016 och tog tillbaka allt godset; sin frände Lot och hans ägodelar
        tog han ock tillbaka, ävensom kvinnorna och det övriga folket.

014:017 Då han nu var på återvägen, sedan han hade slagit Kedorlaomer
        och de konungar som voro på hans sida, gick konungen i Sodom
        honom till mötes i Savedalen, det är Konungsdalen.
014:018 Och Melki-Sedek, konungen i Salem, lät bära ut bröd och vin;
        denne var präst åt Gud den Högste.
014:019 Och han välsignade honom och sade: »Välsignad vare Abram av Gud
        den Högste, himmelens och jordens skapare!
014:020 Och välsignad vare Gud den Högste, som har givit dina ovänner i
        din hand!» Och Abram gav honom tionde av allt.
014:021 Och konungen i Sodom sade till Abram: »Giv mig folket; godset må
        du behålla för dig själv.»
014:022 Men Abram svarade konungen i Sodom: »Jag lyfter min hand upp
        till HERREN, till Gud den Högste, himmelens och jordens skapare,
        och betygar
014:023 att jag icke vill taga ens en tråd eller en skorem, än mindre
        något annat som tillhör dig. Du skall icke kunna säga: 'Jag har
        riktat Abram.'
014:024 Jag vill intet hava; det är nog med vad mina män hava förtärt
        och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eskol och
        Mamre, de må få sin del.»

015:001 En tid härefter kom HERRENS ord i en syn till Abram; han sade:
        »Frukta icke, Abram, jag är din sköld, din lön skall bliva
        mycket stor.»
015:002 Men Abram sade: »Herre, HERRE, vad vill du då giva mig? Jag går
        ju barnlös bort, och arvinge till mitt hus bliver en man från
        Damaskus, Elieser.»
015:003 Och Abram sade ytterligare: »Mig har du icke givit någon
        livsfrukt; en av mitt husfolk skall bliva min arvinge.»
015:004 Men se, HERRENS ord kom till honom; han sade: »Nej, denne skall
        icke bliva din arvinge, utan en som utgår från ditt eget liv
        skall bliva din arvinge.»
015:005 Och han förde honom ut och sade: »Skåda upp till himmelen, och
        räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.» Och han sade till
        honom: »Så skall din säd bliva.»
015:006 Och han trodde på HERREN; och han räknade honom det till
        rättfärdighet.

015:007 Och han sade till honom: »Jag är HERREN, som har fört dig ut
        från det kaldeiska Ur för att giva dig detta land till
        besittning.»
015:008 Han svarade: »Herre, HERRE, varav skall jag veta att jag skall
        besitta det?»
015:009 Då sade han till honom: »Tag åt mig en treårig kviga, en treårig
        get och en treårig vädur, därtill en turturduva och en ung
        duva.»
015:010 Och han tog åt honom alla dessa djur och styckade dem mitt itu
        och lade styckena mitt emot varandra; dock styckade han icke
        fåglarna.
015:011 Och rovfåglar slogo ned på de döda kropparna, men Abram drev
        bort dem.

015:012 När nu solen var nära att gå ned och en tung sömn hade fallit på
        Abram, se, då kom en förskräckelse över honom och ett stort
        mörker.
015:013 Och han sade till Abram: »Det skall du veta, att din säd skall
        komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem,
        och de skola där vara trälar, och man skall förtrycka dem; så
        skall ske i fyra hundra år.»
015:014 Men det folk vars trälar de bliva skall jag ock döma. Sedan
        skola de draga ut med stora ägodelar.
015:015 Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bliva begraven
        i en god ålder.
015:016 Och i det fjärde släktet skall din säd komma hit tillbaka. Ty
        ännu hava icke amoréerna fyllt sin missgärnings mått.»

015:017 Då nu solen hade gått ned och det hade blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med flammande låga, som for fram mellan styckena. 015:018 På den dagen slöt HERREN ett förbund med Abram och sade: »Åt din säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, till floden Frat: 015:019 kainéernas, kenaséernas, kadmonéernas, 015:020 hetiternas, perisséernas, rafaéernas, 015:021 amoréernas, kananéernas, girgaséernas och jebuséernas land.»

016:001 Och Sarai, Abrams hustru, hade icke fött barn åt honom. Men hon
        hade en egyptisk tjänstekvinna, som hette Hagar;
016:002 och Sarai sade till Abram: »Se, HERREN har gjort mig ofruktsam,
        så att jag icke föder barn; gå in till min tjänstekvinna,
        kanhända skall jag få avkomma genom henne.» Abram lyssnade till
        Sarais ord;
016:003 och Sarai, Abrams hustru, tog sin egyptiska tjänstekvinna Hagar
        och gav henne till hustru åt sin man Abram, sedan denne hade
        bott tio år i Kanaans land.
016:004 Och han gick in till Hagar, och hon blev havande. När hon nu
        såg att hon var havande, ringaktade hon sin fru.
016:005 Då sade Sarai till Abram: »Den orätt mig sker komme över dig.
        Jag själv lade min tjänstekvinna i din famn, men då hon nu ser
        att hon är havande, ringaktar hon mig. HERREN döme mellan mig
        och dig.»
016:006 Abram sade till Sarai: »Din tjänstekvinna är ju i din hand, gör
        med henne vad du finner för gott.» När då Sarai tuktade henne,
        flydde hon bort ifrån henne.

016:007 Men HERRENS ängel kom emot henne vid en vattenkälla i öknen, den
        källa som ligger vid vägen till Sur.
016:008 Och han sade: »Hagar, Sarais tjänstekvinna, varifrån kommer du,
        och vart går du?» Hon svarade: »Jag är stadd på flykt ifrån min
        fru Sarai.»
016:009 Då sade HERRENS ängel till henne: »Vänd tillbaka till din fru,
        och ödmjuka dig under henne.»
016:010 Och HERRENS ängel sade till henne: »Jag skall göra din säd
        mycket talrik, så att man icke skall kunna räkna den för dess
        myckenhets skull.»
016:011 Ytterligare sade HERRENS ängel till henne: »Se, du är havande
        och skall föda en son; honom skall du giva namnet Ismael,
        därför att HERREN har hört ditt lidande.
016:012 Och han skall bliva lik en vildåsna; hans hand skall vara emot
        var man, och var mans hand emot honom; och han skall ligga i
        strid med alla sina bröder.»
016:013 Och hon gav HERREN, som hade talat med henne, ett namn, i det
        hon sade: »Du är Seendets Gud.» Hon tänkte nämligen: »Har jag
        då verkligen här fått se en skymt av honom som ser
        mig?»
016:014 Därav kallades brunnen Beer-Lahai-Roi; den ligger mellan Kades
        och Bered.

016:015 Och Hagar födde åt Abram en son; och Abram gav den son som Hagar
hade fött åt honom namnet Ismael.
016:016 Och Abram var åttiosex år gammal, när Hagar födde Ismael åt
Abram.

017:001 När Abram var nittionio år gammal, uppenbarade sig HERREN för
        honom och sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra
        inför mig och var ostrafflig.
017:002 Jag vill göra ett förbund mellan mig och dig, och jag skall
        föröka dig övermåttan.»
017:003 Då föll Abram ned på sitt ansikte, och Gud talade så med honom:
017:004 »Se, det förbund som jag å min sida gör med dig är detta, att du
        skall bliva en fader till många folk.
017:005 Därför skall du icke mer heta Abram, utan
        Abraham skall vara ditt namn, ty jag skall
        låta dig bliva en fader till många folk.
017:006 Och jag skall göra dig övermåttan fruktsam och låta folkslag
        komma av dig, och konungar skola utgå från dig.
017:007 Och jag skall upprätta ett förbund mellan mig och dig och din
        säd efter dig, från släkte till släkte, ett evigt förbund, så
        att jag skall vara din Gud och din säds efter dig;
017:008 och jag skall giva dig och din säd efter dig det land där du nu
        bor såsom främling, hela Kanaans land, till evärdlig besittning,
        och jag skall vara deras Gud.
017:009 Och Gud sade ytterligare till Abraham: »Du åter skall hålla mitt
        förbund, du och din säd efter dig, från släkte till släkte.»
017:010 Och detta är det förbund mellan mig och eder och din säd efter
        dig, som I skolen hålla: allt mankön bland eder skall omskäras;
017:011 på eder förhud skolen I omskäras, och detta skall vara tecknet
        till förbundet mellan mig och eder.
017:012 Släkte efter släkte skall vart gossebarn bland eder omskäras,
        när det är åtta dagar gammalt, jämväl den hemfödde tjänaren och
        den som är köpt för penningar från något främmande folk, och som
        icke är av din säd.
017:013 Omskäras skall både din hemfödde tjänare och den som du har köpt
        för penningar; och så skall mitt förbund vara på edert kött
        betygat såsom ett evigt förbund.
017:014 Men en oomskuren av mankön, en vilkens förhud icke har blivit
        omskuren, han skall utrotas ur sin släkt; han har brutit mitt
        förbund.»

017:015 Och Gud sade åter till Abraham: »Din hustru Sarai skall du icke
        mer kalla Sarai, utan Sara skall vara hennes
        namn.
017:016 Och jag skall välsigna henne och skall också med henne giva dig
        en son; ja, jag skall välsigna henne, och folkslag skola komma
        av henne, konungar över folk skola härstamma från henne.»
017:017 Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log, ty han sade vid sig
        själv: »Skulle barn födas åt en man som är hundra år gammal?
        Och skulle Sara föda barn, hon som är nittio år gammal?»
017:018 Och Abraham sade till Gud: »Måtte allenast Ismael få leva inför
        dig!»
017:019 Då sade Gud: »Nej, din hustru Sara skall föda dig en son, och du
        skall giva honom namnet Isak; och med honom skall jag upprätta
        mitt förbund, ett evigt förbund, som skall gälla hans säd efter
        honom.
017:020 Men angående Ismael har jag ock hört din bön; se, jag skall
        välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom
        övermåttan. Tolv hövdingar skall han få till söner, och jag
        skall göra honom till ett stort folk.
017:021 Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, honom som Sara
        skall föda åt dig vid denna tid nästa år.»
017:022 Då Gud nu hade talat ut med Abraham, for han upp från honom.

017:023 Och Abraham tog sin son Ismael och alla sina tjänare, de
        hemfödda och de som voro köpta för penningar, allt mankön bland
        Abrahams husfolk, och omskar på denna samma dag deras förhud,
        såsom Gud hade tillsagt honom.
017:024 Och Abraham var nittionio år gammal, när hans förhud blev
        omskuren.
017:025 Och hans son Ismael var tretton år gammal, när hans förhud blev
        omskuren.
017:026 På denna samma dag omskuros Abraham och hans son Ismael;
017:027 och alla män i hans hus, de hemfödda tjänarna och de som voro
        köpta för penningar ifrån främmande folk, blevo omskurna tillika
        med honom.

018:001 Och HERREN uppenbarade sig för honom vid Mamres terebintlund, där
        han satt vid ingången till sitt tält, då det var som hetast på
        dagen.
018:002 När han lyfte upp sina ögon, fick han se tre män stå framför sig.
        Och då han såg dem, skyndade han emot dem från tältets ingång och
        bugade sig ned till jorden
018:003 och sade: »Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke
        förbi din tjänare.
018:004 Låt mig hämta litet vatten, så att I kunnen två edra fötter; och
        vilen eder under trädet.
018:005 Jag vill ock hämta ett stycke bröd, så att I kunnen vederkvicka
        eder, innan I gån vidare, eftersom I nu haven tagit vägen förbi
        eder tjänare.» De sade: »Gör såsom du har sagt.»
018:006 Och Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: »Skynda dig
        och tag tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka kakor.»
018:007 Men själv hastade Abraham bort till boskapen och tog en god
        ungkalv och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att
        tillreda den.
018:008 Och han tog gräddmjölk och söt mjölk och kalven, som han hade
        låtit tillreda, och satte fram för dem; och han stod själv hos
        dem under trädet, medan de åto.

018:009 Och de sade till honom: »Var är din hustru Sara?» Han svarade:
        »Därinne i tältet.»
018:010 Då sade han: »Jag skall komma tillbaka till dig nästa år vid
        denna tid, och se, då skall din hustru Sara hava en son.» Detta
        hörde Sara, där hon stod i ingången till tältet, som var bakom
        honom.
018:011 Men Abraham och Sara voro gamla och komna till hög ålder, och
        Sara hade icke mer, såsom kvinnor pläga hava.
018:012 Därför log Sara vid sig själv och tänkte: »Skulle jag väl nu på
        min ålderdom giva mig till lusta, nu då också min herre är
        gammal?»
018:013 Men HERREN sade till Abraham: »Varför log Sara och tänkte:
        'Skulle jag verkligen föda barn, så gammal som jag är?'
018:014 Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det? På
        den bestämda tiden skall jag komma tillbaka till dig, vid denna
        tid nästa år, och då skall Sara hava en son.»
018:015 Då nekade Sara och sade: »Jag log icke»; ty hon blev förskräckt.
        Men han sade: »Jo, du log.»

018:016 Och männen stodo upp för att gå därifrån och vände sina blickar
        ned mot Sodom, och Abraham gick med för att ledsaga dem.
018:017 Och HERREN sade: »Kan jag väl dölja för Abraham vad jag tänker
        göra?
018:018 Av Abraham skall ju bliva ett stort och mäktigt folk, och i
        honom skola alla folk på jorden varda välsignade.
018:019 Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina
        barn och sitt hus efter sig att hålla HERRENS väg och öva
        rättfärdighet och rätt, på det att HERREN må låta det komma över
        Abraham, som han har lovat honom.»

018:020 Och HERREN sade: »Ropet från Sodom och Gomorra är stort, och
        deras synd är mycket svår;
018:021 därför vill jag gå ditned och se om de verkligen i allt hava
        gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill
        jag veta det.»
018:022 Och männen begåvo sig därifrån och gingo mot Sodom; men Abraham
        stod ännu kvar inför HERREN.
018:023 Och Abraham trädde närmare och sade: »Vill du då förgöra den
        rättfärdige tillika med den ogudaktige?
018:024 Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra
        den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som
        finnas där?
018:025 Bort det, att du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika
        med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom
        den ogudaktige; bort det ifrån dig! Skulle han som är hela
        jordens domare icke göra vad rätt är?»
018:026 HERREN sade: »Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga inom
        staden, så vill jag skona orten för deras skull.»
018:027 Men Abraham svarade och sade: »Se, jag har dristat mig att tala
        till Herren, fastän jag är stoft och aska.»
018:028 Kanhända skall det fattas fem i de femtio rättfärdiga; vill du
        då för de fems skull fördärva hela staden?» Han sade: »Om jag
        där finner fyrtiofem; så skall jag icke fördärva den.»
018:029 Men han fortfor att tala till honom och sade: »Kanhända skola
        fyrtio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke göra det,
        för de fyrtios skull.»
018:030 Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag ännu talar något.
        Kanhända skola trettio finnas där.» Han svarade: »Om jag där
        finner trettio, så skall jag icke göra det.»
018:031 Men han sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren.
        Kanhända skola tjugu finnas där.» Han svarade: »Jag skall då
        icke fördärva den, för de tjugus skull.»
018:032 Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag talar allenast
        ännu en gång. Kanhända skola tio finnas där.» Han svarade: »Jag
        skall då icke fördärva den, för de tios skull.»
018:033 Och HERREN gick bort, sedan han hade talat ut med Abraham; och
        Abraham vände tillbaka hem.

019:001 Och de två änglarna kommo om aftonen till Sodom, och Lot satt då
        i Sodoms port. När Lot fick se dem, stod han upp och gick emot
        dem och föll ned till jorden på sitt ansikte
019:002 och sade: »I herrar, tagen härbärge i eder tjänares hus och
        stannen där över natten, och tvån edra fötter; sedan kunnen I i
        morgon bittida fortsätta eder färd.» De svarade: »Nej, vi vilja
        stanna på gatan över natten.»
019:003 Men han bad dem så enträget, att de togo härbärge hos honom och
        kommo in i hans hus. Och han tillredde en måltid åt dem och
        bakade osyrat bröd, och de åto.

019:004 Men innan de hade lagt sig, omringades huset av männen i staden,
        Sodoms män, både unga och gamla, allt folket, så många de voro.
019:005 Dessa kallade på Lot och sade till honom: »Var äro de män som
        hava kommit till dig i natt? För dem ut till oss, så att vi få
        känna dem.»
019:006 Då gick Lot ut till dem i porten och stängde dörren efter sig
019:007 och sade: »Mina bröder, gören icke så illa.
019:008 Se, jag har två döttrar, som ännu icke veta av någon man. Dem
        vill jag föra ut till eder, så kunnen I göra med dem vad I
        finnen för gott. Gören allenast icke något mot dessa män,
        eftersom de nu hava gått in under skuggan av mitt tak.»
019:009 Men de svarade: »Bort med dig!» Och de sade ytterligare: »Denne,
        en ensam man, har kommit hit och bor här såsom främling, och han
        vill dock ständigt upphäva sig som domare. Men nu skola vi göra
        dig mer ont än dem.» Och de trängde med våld in på mannen Lot
        och stormade fram för att spränga dörren.
019:010 Då räckte männen ut sina händer och togo Lot in till sig i huset
        och stängde dörren.
019:011 Och de män som stodo utanför husets port slogo de med blindhet,
        både små och stora, så att de förgäves sökte finna porten.
019:012 Och männen sade till Lot: »Har du någon mer här, någon måg,
        eller några söner eller döttrar, eller någon annan som tillhör
        dig i staden, så för dem bort ifrån detta ställe.
019:013 Ty vi skola fördärva detta ställe; ropet från dem har blivit så
        stort inför HERREN, att HERREN har utsänt oss till att fördärva
        dem.»
019:014 Då gick Lot ut och talade till sina mågar, som skulle få hans
        döttrar, och sade: »Stån upp och gån bort ifrån detta ställe; ty
        HERREN skall fördärva staden.» Men hans mågar menade att han
        skämtade.

019:015 När nu morgonrodnaden gick upp, manade änglarna på Lot och sade:
        »Stå upp och tag med dig din hustru och dina båda döttrar, som
        du har hos dig, på det att du icke må förgås genom stadens
        missgärning.»
019:016 Och då han ännu dröjde, togo männen honom vid handen jämte hans
        hustru och hans båda döttrar, ty HERREN ville skona honom; och
        de förde honom ut, och när de voro utanför staden, släppte de
        honom.
019:017 Och medan de förde dem ut, sade den ene: »Fly för ditt livs
        skull; se dig icke tillbaka, och dröj ingenstädes på Slätten.
        Fly undan till bergen, så att du icke förgås.»
019:018 Men Lot sade till dem: »Ack nej, Herre.
019:019 Se, din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och stor är den
        barmhärtighet som du gör med mig, då du vill rädda mitt liv; men
        jag förmår icke fly undan till bergen; jag rädes att olyckan
        hinner mig, så att jag omkommer.
019:020 Se, staden därborta ligger helt nära, och det är lätt att fly
        dit, och den är liten; låt mig fly undan dit—den är ju så
        liten—på det att jag må bliva vid liv.»
019:021 Då svarade han honom: »Välan, jag skall ock häri göra dig till
        viljes; jag skall icke omstörta den stad som du talar om.
019:022 Men skynda att fly undan dit; ty jag kan intet göra, förrän du
        har kommit dit.» Därav fick staden namnet
        Soar.

019:023 Då nu solen hade gått upp över jorden och Lot hade kommit till
        Soar,
019:024 lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, över
        Sodom och Gomorra;
019:025 och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla dem
        som bodde i städerna och det som växte på marken.
019:026 Och Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka; då
        blev hon en saltstod.
019:027 Och när Abraham bittida följande morgon gick till den plats där
        han hade stått inför HERREN,
019:028 och blickade ned över Sodom och Gomorra och över hela
        Slättlandet, då fick han se en rök stiga upp från landet, lik
        röken från en smältugn.

019:029 Så skedde då, att när Gud fördärvade städerna på Slätten, tänkte
han på Abraham och lät Lot komma undan omstörtningen, då han
omstörtade städerna där Lot hade bott.

019:030 Och Lot drog upp från Soar till bergsbygden och bodde där med
        sina båda döttrar, ty han fruktade för att bo kvar i Soar; och
        han bodde med sina båda döttrar i en grotta.
019:031 Då sade den äldre till den yngre: »Vår fader är gammal, och
        ingen man finnes i landet, som kan gå in till oss efter all
        världens sedvänja.
019:032 Kom, låt oss giva vår fader vin att dricka och lägga oss hos
        honom, för att vi må skaffa oss livsfrukt genom vår fader.»
019:033 Så gåvo de sin fader vin att dricka den natten, och den äldre
        gick in och lade sig hos sin fader, och han märkte icke när hon
        lade sig, ej heller när hon stod upp.
019:034 Dagen därefter sade den äldre till den yngre: »Se, jag låg i
        natt hos min fader; låt oss också denna natt giva honom vin att
        dricka, och gå du in och lägg dig hos honom, för att vi må skaffa
        oss livsfrukt genom vår fader.»
019:035 Så gåvo de också den natten sin fader vin att dricka; och den
        yngre gick och lade sig hos honom, och han märkte icke när hon
        lade sig, ej heller när hon stod upp.
019:036 Så blevo Lots båda döttrar havande genom sin fader.
019:037 Och den äldre födde en son, och hon gav honom namnet Moab; från
        honom härstamma moabiterna ända till denna dag.
019:038 Den yngre födde ock en son, och hon gav honom namnet Ben-Ammi;
        från honom härstamma Ammons barn ända till denna dag.

020:001 Och Abraham bröt upp därifrån och drog till Sydlandet; där
        uppehöll han sig mellan Kades och Sur, och någon tid bodde han i
        Gerar.
020:002 Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då
        sände Abimelek, konungen i Gerar, och lät hämta Sara till sig.
020:003 Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till
        honom: »Se, du måste dö för den kvinnas skull som du har tagit
        till dig, fastän hon är en annan mans äkta hustru.»
020:004 Men Abimelek hade icke kommit vid henne. Och han svarade:
        »Herre, vill du då dräpa också rättfärdiga människor?
020:005 Sade han icke själv till mig: 'Hon är min syster'? Och likaså
        sade hon: 'Han är min broder.' I mitt hjärtas oskuld och med
        rena händer har jag gjort detta.»
020:006 Då sade Gud till honom i drömmen: »Ja, jag vet att du har gjort
        detta i ditt hjärtas oskuld, och jag har själv hindrat dig från
        att synda mot mig; därför har jag icke tillstatt dig att komma
        vid henne.
020:007 Men giv nu mannen hans hustru tillbaka; ty han är en profet.
        Och han må bedja för dig, så att du får leva. Men om du icke
        giver henne tillbaka, så vet att du skall döden dö, du själv och
        alla som tillhöra dig.

020:008 Då stod Abimelek upp bittida om morgonen och kallade till sig
        alla sina tjänare och berättade allt detta för dem; och männen
        blevo mycket förskräckta.
020:009 Sedan kallade Abimelek Abraham till sig och sade till honom:
        »Vad har du gjort mot oss! Vari har jag försyndat mig mot dig,
        eftersom du har velat komma mig och mitt rike att begå en så
        stor synd? På otillbörligt sätt har du handlat mot mig.»
020:010 Och Abimelek sade ytterligare till Abraham: »Vad var din mening,
        när du gjorde detta?»
020:011 Abraham svarade: »Jag tänkte: 'På denna ort fruktar man nog icke
        Gud; de skola dräpa mig för min hustrus skull.'
020:012 Hon är också verkligen min syster, min faders dotter, fastän
        icke min moders dotter; och så blev hon min hustru.
020:013 Men när Gud sände mig ut på vandring bort ifrån min faders hus,
        sade jag till henne: 'Bevisa mig din kärlek därmed att du säger
        om mig, varthelst vi komma, att jag är din broder.'»
020:014 Då tog Abimelek får och fäkreatur, tjänare och tjänarinnor och
        gav dem åt Abraham. Han gav honom ock hans hustru Sara
        tillbaka.
020:015 Och Abimelek sade: »Se, mitt land ligger öppet för dig; du må bo
        var du finner för gott.»
020:016 Och till Sara sade han: »Se, jag giver åt din broder tusen
        siklar silver; det skall för dig vara en försoningsgåva inför
        allt ditt folk. Så har du inför alla fått upprättelse.»
020:017 Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru
        och hans tjänstekvinnor, så att de åter kunde föda barn.
020:018 HERREN hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus
        ofruktsamma, för Saras, Abrahams hustrus, skull.

021:001 Och HERREN såg till Sara, såsom han hade lovat, och HERREN
        gjorde med Sara såsom han hade sagt.
021:002 Sara blev havande och födde åt Abraham en son på hans ålderdom,
        vid den bestämda tid som Gud hade sagt honom.
021:003 Och Abraham gav den son som var född åt honom, den som Sara hade
        fött åt honom, namnet Isak.
021:004 Och Abraham omskar sin son Isak, när denne var åtta dagar
        gammal, såsom Gud hade bjudit honom.
021:005 Och Abraham var hundra år gammal, när hans son Isak föddes åt
        honom.
021:006 Och Sara sade: »Gud har berett mig ett löje; var och en som får
        höra detta skall le mot mig.»
021:007 Och hon sade: »Vem skulle hava sagt Abraham att Sara skulle giva
        barn di? Och nu har jag fött honom en son på hans ålderdom!»

021:008 Och barnet växte upp och blev avvant; och den dag då Isak
        avvandes gjorde Abraham ett stort gästabud.
021:009 Då fick Sara se Hagars, den egyptiska kvinnans, son, som denna
        hade fött åt Abraham, leka och skämta;
021:010 och hon sade till Abraham: »Driv ut denna tjänstekvinna och
        hennes son, ty denna tjänstekvinnas son skall icke ärva med min
        son Isak.»
021:011 Det talet misshagade Abraham mycket för hans sons skull.
021:012 Men Gud sade till Abraham: »Du må icke för gossens och för din
        tjänstekvinnas skull låta detta misshaga dig. Lyssna till Sara
        i allt vad hon säger dig; ty genom Isak är det som säd skall
        uppkallas efter dig.
021:013 Men också tjänstekvinnans son skall jag göra till ett folk,
        därför att han är din säd.»

021:014 Bittida följande morgon tog Abraham bröd och en lägel med vatten
        och gav det åt Hagar; han lade det på hennes rygg och gav henne
        barnet med och lät henne gå. Och hon begav sig åstad och irrade
        omkring i Beer-Sebas öken.
021:015 Men när vattnet i lägeln hade tagit slut, kastade hon barnet
        ifrån sig under en buske
021:016 och gick bort och satte sig ett stycke därifrån, på ett
        bågskotts avstånd, ty hon tänkte: »Jag förmår icke se på, huru
        barnet dör.» Och där hon nu satt, på något avstånd, brast hon ut
        i gråt.
021:017 Då hörde Gud gossens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från
        himmelen och sade till henne: »Vad fattas dig, Hagar? Frukta
        icke; ty Gud har hört gossens röst, där han ligger.
021:018 Gå och lyft upp gossen, och tag honom vid handen; jag skall göra
        honom till ett stort folk.»
021:019 Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon blev varse en
        vattenbrunn. Och hon gick dit och fyllde sin lägel med vatten
        och gav gossen att dricka.
021:020 Och Gud var med gossen, och han växte upp och bodde i öknen och
        blev med tiden en bågskytt.
021:021 Han bodde i öknen Paran; och hans moder tog en hustru åt honom
        från Egyptens land.

021:022 Vid den tiden kom Abimelek med Pikol, sin härhövitsman, och
        talade med Abraham och sade: »Gud är med dig i allt vad du gör.
021:023 Så lova mig nu här med ed vid Gud att du icke skall göra dig
        skyldig till något svek mot mig eller mina barn och
        efterkommande, utan att du skall bevisa mig och det land där du
        nu bor såsom främling samma godhet som jag har bevisat dig.»
021:024 Abraham sade: »Det vill jag lova dig.»
021:025 Dock gjorde Abraham Abimelek förebråelser angående en
        vattenbrunn som Abimeleks tjänare hade tagit ifrån honom.
021:026 Men Abimelek svarade: »Jag vet icke vem som har gjort detta;
        själv har du ingenting sagt mig, och jag har icke hört något
        därom förrän i dag.»
021:027 Då tog Abraham får och fäkreatur och gav åt Abimelek; och de
        slöto förbund med varandra.
021:028 Men Abraham ställde sju lamm av hjorden avsides.
021:029 Då sade Abimelek till Abraham: »Vad betyda de sju lammen som du
        har ställt där avsides?»
021:030 Han svarade: »Dessa sju lamm skall du taga emot av mig, för att
        detta må vara mig till ett vittnesbörd därom att det är jag som
        har grävt denna brunn.»
021:031 Därav kallades det stället Beer-Seba, eftersom
        de båda där gingo eden.
021:032 När de så hade slutit förbund vid Beer-Seba, stodo Abimelek och
        hans härhövitsman Pikol upp och vände tillbaka till filistéernas
        land.

021:033 Och Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Seba och åkallade där HERRENS, den evige Gudens, namn. 021:034 Och Abraham bodde i filistéernas land en lång tid.

022:001 En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han
        sade till honom: »Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»
022:002 Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär,
        och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom
        brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.»

022:003 Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig
        två sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit
        sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg
        till den plats som Gud hade sagt honom.
022:004 När nu Abraham på tredje dagen lyfte upp sina ögon och fick se
        platsen på avstånd,
022:005 sade han till sina tjänare: »Stannen I här med åsnan; jag och
        gossen vilja gå ditbort. När vi hava tillbett, skola vi komma
        tillbaka till eder.»
022:006 Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son
        Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så båda
        tillsammans.
022:007 Då talade Isak till sin fader Abraham och sade: »Min fader!»
        Han svarade: »Vad vill du, min son?» Han sade: »Se, här är
        elden och veden, men var är fåret till brännoffret?»
022:008 Abraham svarade: »Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret,
        min son.» Så gingo de båda tillsammans.

022:009 När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt Abraham,
        byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan band han
        sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.
022:010 Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin
        son.
022:011 Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade:
        »Abraham! Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»
022:012 Då sade han: »Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honom
        intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har
        undanhållit mig din ende son.»
022:013 När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en
        vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham
        gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin
        sons ställe.
022:014 Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser;
        nu för tiden heter den Berget där HERREN låter se
        sig.

022:015 Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från
        himmelen
022:016 och sade: »Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du
        har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son
022:017 därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik
        såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand;
        och din säd skall intaga sina fienders portar.
022:018 Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig, därför
        att du lyssnade till mina ord.»
022:019 Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare; och de stodo upp
        och gingo tillsammans till Beer-Seba. Och Abraham bodde i
        Beer-Seba.

022:020 En tid härefter blev så berättat för Abraham: »Se, Milka har ock fött barn åt din broder Nahor.» 022:021 Barnen voro Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och Kemuel, Arams fader, 022:022 vidare Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel. 022:023 Men Betuel födde Rebecka. Dessa åtta föddes av Milka åt Nahor, Abrahams broder. 022:024 Och hans bihustru, som hette Reuma, födde ock barn, nämligen Teba, Gaham, Tahas och Maaka.

023:001 Och Sara blev ett hundra tjugusju år gammal; så gammal blev
Sara.
023:002 Och Sara dog i Kirjat-Arba, det är Hebron, i Kanaans land. Och
Abraham kom och höll dödsklagan efter Sara och begrät henne.

023:003 Därefter stod Abraham upp och gick bort ifrån den döda och
        talade så till Hets barn:
023:004 »Jag är en främling och gäst hos eder. Låten mig nu få en egen
        grav hos eder, så att jag kan föra min döda dit och begrava
        henne.»
023:005 Då svarade Hets barn Abraham och sade till honom:
023:006 »Hör oss, herre. Du är en Guds hövding bland oss; begrav din
        döda i den förnämligaste av våra gravar. Ingen av oss skall
        vägra att giva dig sin grav till att där begrava din döda.»
023:007 Men Abraham stod upp och bugade sig för landets folk, Hets barn;
023:008 och han talade med dem och sade: »Om I tillstädjen att jag för
        ut min döda och begraver henne, så hören mig och läggen eder ut
        för mig hos Efron, Sohars son,
023:009 så att han giver mig den grotta i Makpela, som tillhör honom,
        och som ligger vid ändan av hans åker. Mot full betalning i
        eder krets må han giva mig den till egen grav.»
023:010 Men Efron satt där bland Hets barn. Och Efron, hetiten, svarade
        Abraham i närvaro av Hets barn, alla som bodde inom hans
        stadsport; han sade:
023:011 »Icke så, min herre. Hör mig: Jag skänker dig åkern; grottan
        som finnes där skänker jag dig ock; jag skänker dig den inför
        mina landsmäns ögon; begrav där din döda.»
023:012 Men Abraham bugade sig för landets folk;
023:013 och han talade till Efron i närvaro av landets folk och sade:
        »Värdes dock höra mig. Jag vill betala åkerns värde; tag emot
        det av mig, och låt mig där begrava min döda.»
023:014 Då svarade Efron Abraham och sade till honom:
023:015 »Min herre, hör mig. Ett jordstycke till ett värde av fyra
        hundra siklar silver, vad betyder det mellan mig och dig?
        Begrav du din döda.»

023:016 Och Abraham förstod Efron och vägde upp åt honom den summa som
        Efron hade uppgivit i närvaro av Hets barn, fyra hundra siklar
        silver, sådant silver som var gångbart i handel.
023:017 Så skedde det att Efrons åker i Makpela, gent emot Mamre, själva
        åkern med grottan som fanns där och alla träd på åkern, så
        långt dess område sträckte sig runt omkring, blev överlåten åt
        Abraham till egendom
023:018 inför Hets barns ögon, inför alla som bodde inom hans stadsport.

023:019 Därefter begrov Abraham sin hustru Sara i grottan på åkern i
Makpela, gent emot Mamre, det är Hebron, i Kanaans land.
023:020 Åkern med grottan som fanns där blev så av Hets barn överlåten
åt Abraham till egen grav.

024:001 Abraham var nu gammal och kommen till hög ålder, och HERREN hade
        välsignat Abraham i alla stycken.
024:002 Då sade han till sin äldste hustjänare, den som förestod all
        hans egendom: »Lägg din hand under min länd;
024:003 jag vill av dig taga en ed vid HERREN, himmelens Gud och jordens
        Gud, att du icke till hustru åt min son skall taga en dotter
        till någon av kananéerna bland vilka jag bor,
024:004 utan att du skall gå till mitt eget land och till min släkt och
        där taga hustru åt min son Isak.»
024:005 Tjänaren sade till honom: »Men om så händer, att kvinnan icke
        vill följa mig hit till landet, måste jag då föra din son
        tillbaka till det land som du har kommit ifrån?»
024:006 Abraham svarade honom: »Tag dig till vara för att föra min son
        dit tillbaka.
024:007 HERREN, himmelens Gud, som har fört mig bort ifrån min faders
        hus och ifrån mitt fädernesland, han som har talat till mig och
        svurit och sagt: 'Åt din säd skall jag giva detta land', han
        skall sända sin ängel framför dig, så att du därifrån skall
        kunna få en hustru åt min son.
024:008 Men om kvinnan icke vill följa dig, så är du fri ifrån denna din
        ed till mig. Allenast må du icke föra min son dit tillbaka.»
024:009 Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams länd och
        lovade honom detta med ed.

024:010 Och tjänaren tog tio av sin herres kameler och drog åstad med
        allahanda dyrbara gåvor från sin herre; han stod upp och drog
        åstad till Nahors stad i Aram-Naharaim.
024:011 Där lät han kamelerna lägra sig utanför staden, vid en
        vattenbrunn; och det led mot aftonen, den tid då kvinnorna
        plägade komma ut för att hämta vatten.
024:012 Och han sade: »HERRE, min herre Abrahams Gud, låt mig i dag få
        ett lyckosamt möte, och gör nåd med min herre Abraham.
024:013 Se, jag står här vid vattenkällan, och stadsbornas döttrar komma
        hitut för att hämta vatten.
024:014 Om jag nu säger till en flicka: 'Håll hit din kruka, och låt mig
        få dricka' och hon då svarar: 'Drick; dina kameler vill jag ock
        vattna', må hon då vara den som du har utsett åt din tjänare
        Isak, så skall jag därav veta att du har gjort nåd med min
        herre.»

024:015 Och se, innan han hade slutat att tala, kom Rebecka ditut, en
        dotter till Betuel, som var son till Milka, Abrahams broder
        Nahors hustru; och hon bar sin kruka på axeln.
024:016 Och flickan var mycket fager att skåda, en jungfru som ingen man
        hade känt. Hon gick nu ned till källan och fyllde sin kruka och
        steg så upp igen.
024:017 Då skyndade tjänaren emot henne och sade: »Låt mig få dricka
        litet vatten ur din kruka.»
024:018 Hon svarade: »Drick, min herre» och lyfte strax ned krukan på
        sin hand och gav honom att dricka.
024:019 Och sedan hon hade givit honom att dricka, sade hon: »Jag vill
        ock ösa upp vatten åt dina kameler, till dess att de alla hava
        fått dricka.»
024:020 Och hon tömde strax sin kruka i vattenhon och skyndade åter till
        brunnen för att hämta vatten och öste så upp åt alla hans
        kameler.
024:021 Men mannen såg på henne under tystnad och undrade om HERREN hade
        gjort hans resa lyckosam eller icke.
024:022 Och när alla kamelerna hade druckit, tog mannen fram en näsring
        av guld, en halv sikel i vikt, och två armband av guld, tio
        siklar i vikt,
024:023 och frågade: »Vems dotter är du? Säg mig det. Och säg mig om
        vi kunna få natthärbärge i din faders hus?»
024:024 Hon svarade honom: »Jag är dotter till Betuel, Milkas son, som
        av henne föddes åt Nahor.»
024:025 Och hon sade ytterligare till honom: »Vi hava rikligt med både
        halm och foder; natthärbärge kan du ock få.»
024:026 Då böjde mannen sig ned och tillbad HERREN
024:027 och sade: »Lovad vare HERREN, min herre Abrahams Gud, som icke
        har tagit sin nåd och trofasthet ifrån min herre! Mig har
        HERREN ledsagat på vägen, hem till min herres fränder.»
024:028 Och flickan skyndade åstad och berättade allt detta i sin moders
        hus.

024:029 Men Rebecka hade en broder som hette Laban. Och Laban skyndade
        åstad till mannen därute vid källan.
024:030 När han nämligen såg näsringen och armbanden som hans syster
        bar, och när han hörde huru hans syster Rebecka berättade: 'Så
        och så talade mannen till mig', då begav han sig ut till mannen,
        där denne stod hos kamelerna vid källan.
024:031 Och han sade: »Kom in, du HERRENS välsignade; varför står du
        härute? Jag har berett plats i huset, och rum finnes för
        kamelerna.»
024:032 Så kom då mannen in i huset; och man lastade av kamelerna, och
        tog fram halm och foder åt kamelerna, och vatten till att två
        hans och hans följeslagares fötter.
024:033 Och man satte fram mat för honom; men han sade: »Jag vill icke
        äta, förrän jag har framfört mitt ärende.» Laban svarade: »Så
        tala då.»

024:034 Då sade han: »Jag är Abrahams tjänare.
024:035 Och HERREN har rikligen välsignat min herre, så att han har
        blivit en mäktig man; han har givit honom får och fäkreatur,
        silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor.
024:036 Och Sara, min herres hustru, har fött åt min herre en son på sin
        ålderdom, och åt denne har han givit allt vad han äger.
024:037 Och min herre har tagit en ed av mig och sagt: 'Till hustru åt
        min son skall du icke taga en dotter till någon av kananéerna i
        vilkas land jag bor,
024:038 utan du skall gå till min faders hus och till min släkt och där
        taga hustru åt min son.'
024:039 Då sade jag till min herre: 'Men om nu kvinnan icke vill följa
        med mig?'
024:040 Han svarade mig: 'HERREN, inför vilken jag har vandrat, skall
        sända sin ängel med dig och göra din resa lyckosam, så att du åt
        min son får en hustru av min släkt och av min faders hus;
024:041 i sådant fall skall du vara löst från din ed till mig, när du
        har kommit till min släkt. Också om de icke giva henne åt dig,
        skall du vara fri ifrån eden till mig.'
024:042 Så kom jag i dag till källan, och jag sade: HERRE, min herre
        Abrahams Gud, om du vill låta den resa på vilken jag är stadd
        bliva lyckosam,
024:043 må det då ske, när jag nu står här vid vattenkällan, att om en
        ung kvinna kommer ut för att hämta vatten och jag säger till
        henne: 'Låt mig få dricka litet vatten ur din kruka'
024:044 och hon då svarar mig: 'Drick du; åt dina kameler vill jag ock
        ösa upp vatten'—må hon då vara den kvinna som HERREN har
        utsett åt min herres son.
024:045 Och innan jag hade slutat att så tala för mig själv, se, då kom
        Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ned till källan för
        att hämta vatten. Då sade jag till henne: 'Låt mig få dricka.'
024:046 Och strax lyfte hon ned sin kruka från axeln och sade: 'Drick;
        dina kameler vill jag ock vattna.' Så drack jag, och hon
        vattnade också kamelerna.
024:047 Och jag frågade henne och sade: 'Vems dotter är du?' Hon
        svarade: 'Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt
        honom av Milka.' Då satte jag ringen i hennes näsa och
        armbanden på hennes armar.
024:048 Och jag böjde mig ned och tillbad HERREN och lovade HERREN, min
        herre Abrahams Gud, som hade ledsagat mig på den rätta vägen, så
        att jag åt hans son skulle få min herres frändes dotter.
024:049 Om I nu viljen visa min herre kärlek och trofasthet, så sägen
        mig det; varom icke, så sägen mig ock det, för att jag då må
        vända mig åt annat håll, till höger eller till vänster.»

024:050 Då svarade Laban och Betuel och sade: »Från HERREN har detta
        utgått; vi kunna i den saken intet säga till dig, varken ont
        eller gott.
024:051 Se, där står Rebecka inför dig, tag henne och drag åstad; må hon
        bliva hustru åt din herres son, såsom HERREN har sagt.»
024:052 När Abrahams tjänare hörde deras ord, föll han ned på jorden och
        tillbad HERREN.
024:053 Sedan tog tjänaren fram smycken av silver och guld, så ock
        kläder, och gav detta åt Rebecka. Jämväl åt hennes broder och
        hennes moder gav han dyrbara skänker.
024:054 Och de åto och drucko, han och hans följeslagare, och stannade
        sedan där över natten. Men om morgonen, när de hade stått upp,
        sade han: »Låten mig nu fara till min herre.»
024:055 Då sade hennes broder och hennes moder: »Låt flickan stanna hos
        oss några dagar, tio eller så; sedan må du fara.»
024:056 Men han svarade dem: »Uppehållen mig icke, eftersom HERREN har
        gjort min resa lyckosam. Låten mig fara; jag vill resa hem till
        min herre.»
024:057 Då sade de: »Vi vilja kalla hit flickan och fråga henne själv.»
024:058 Och de kallade Rebecka till sig och sade till henne: »Vill du
        resa med denne man?» Hon svarade: »Ja.»
024:059 Då bestämde de att deras syster Rebecka jämte sin amma skulle
        fara med Abrahams tjänare och dennes män.
024:060 Och de välsignade Rebecka och sade till henne: »Av dig, du vår
        syster, komme tusen gånger tio tusen, och må dina avkomlingar
        intaga sina fienders portar.»
024:061 Och Rebecka och hennes tärnor stodo upp och satte sig på
        kamelerna och följde med mannen; så tog tjänaren Rebecka med sig
        och for sin väg.

024:062 Men Isak var på väg hem från Beer-Lahai-Roi, ty han bodde i
        Sydlandet.
024:063 Och mot aftonen hade Isak gått ut på fältet i sorgsna tankar.
        När han då lyfte upp sina ögon, fick han se kameler komma.
024:064 Då nu också Rebecka lyfte upp sina ögon och fick se Isak, steg
        hon med hast ned från kamelen;
024:065 och hon frågade tjänaren: »Vem är den mannen som kommer emot oss
        där på fältet?» Tjänaren svarade: »Det är min herre.» Då tog
        hon sin slöja och höljde sig i den.
024:066 Och tjänaren förtäljde för Isak huru han hade uträttat allt.
024:067 Och Isak förde henne in i sin moder Saras tält; och han tog
        Rebecka till sig, och hon blev hans hustru, och han hade henne
        kär. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin moder.

025:001 Och Abraham tog sig ännu en hustru, och hon hette Ketura. 025:002 Hon födde åt honom Simran, Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och Sua. 025:003 Och Joksan födde Saba och Dedan, och Dedans söner voro assuréerna, letuséerna och leumméerna. 025:004 Och Midjans söner voro Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa. Alla dessa voro Keturas söner. 025:005 Och Abraham gav allt vad han ägde åt Isak. 025:006 Men åt sönerna till sina bihustrur gav Abraham skänker och skilde dem, medan han själv ännu levde, från sin son Isak och lät dem draga österut, bort till Österlandet.

025:007 Och detta är antalet av Abrahams levnadsår: ett hundra
        sjuttiofem år;
025:008 därefter gav Abraham upp andan och dog i en god ålder, gammal
        och mätt på livet, och blev samlad till sina fäder.
025:009 Och hans söner Isak och Ismael begrovo honom i grottan i
        Makpela, på hetiten Efrons, Sohars sons, åker gent emot Mamre,
025:010 den åker som Abraham hade köpt av Hets barn; där blev Abraham
        begraven, såväl som hans hustru Sara.
025:011 Och efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak. Och Isak
        bodde vid Beer-Lahai-Roi.

025:012 Och detta är berättelsen om Ismaels släkt, Abrahams sons, som
        föddes åt Abraham av Hagar, Saras egyptiska tjänstekvinna.
025:013 Dessa äro namnen på Ismaels söner, med deras namn, efter deras
        ättföljd: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare Kedar, Adbeel,
        Mibsam,
025:014 Misma, Duma och Massa,
025:015 Hadad och Tema, Jetur, Nafis och Kedma.
025:016 Dessa voro Ismaels söner och dessa deras namn, i deras byar och
        tältläger, tolv hövdingar efter deras stammar.
025:017 Och detta är antalet av Ismaels levnadsår: ett hundra trettiosju
        år; därefter gav han upp andan och dog och blev samlad till sina
        fäder.
025:018 Och de hade sina boningsplatser från Havila ända till Sur, som
        ligger gent emot Egypten, fram emot Assyrien. Han kom i strid
        med alla sina bröder.

025:019 Och detta är berättelsen om Isaks, Abrahams sons, släkt.
        Abraham födde Isak;
025:020 och Isak var fyrtio år gammal, när han till hustru åt sig tog
        Rebecka, som var dotter till araméen Betuel från Paddan-Aram och
        syster till araméen Laban.
025:021 Och Isak bad till HERREN för sin hustru Rebecka, ty hon var
        ofruktsam; och HERREN bönhörde honom, så att hans hustru Rebecka
        blev havande.
025:022 Men barnen stötte varandra i hennes liv; då sade hon: »Om det
        skulle gå så, varför skulle jag då vara till?» Och hon gick
        bort för att fråga HERREN.
025:023 Och HERREN svarade henne:
          »Två folk finnas i ditt liv,
          två folkstammar skola ur ditt sköte söndras från varandra;
          den ena stammen skall vara den andra övermäktig,
          och den äldre skall tjäna den yngre.»

025:024 När sedan tiden var inne att hon skulle föda, se, då funnos
        tvillingar i hennes liv.
025:025 Den som först kom fram var rödlätt och över hela kroppen såsom
        en hårmantel; och de gåvo honom namnet Esau.
025:026 Därefter kom hans broder fram, och denne höll med sin hand i
        Esaus häl; och han fick namnet Jakob. Men Isak var sextio
        år gammal, när de föddes.

025:027 Och barnen växte upp, och Esau blev en skicklig jägare, som höll
        sig ute på marken; Jakob åter blev en fromsint man, som bodde i
        tält.
025:028 Och Isak hade Esau kärast, ty han hade smak för villebråd; men
        Rebecka hade Jakob kärast.

025:029 En gång, då Jakob höll på att koka något till soppa, kom Esau
        hem från marken, uppgiven av hunger.
025:030 Och Esau sade till Jakob: »Låt mig få till livs av det röda, det
        röda du har där; ty jag är uppgiven av hunger.» Därav fick han
        namnet Edom.
025:031 Men Jakob sade: »Sälj då nu åt mig din förstfödslorätt.»
025:032 Esau svarade: »Jag är ju döden nära; vartill gagnar mig då min
        förstfödslorätt?»
025:033 Jakob sade: »Så giv mig nu din ed därpå.» Och han gav honom sin
        ed och sålde så sin förstfödslorätt till Jakob.
025:034 Men Jakob gav Esau bröd och linssoppa; och han åt och drack och
        stod sedan upp och gick sin väg. Så ringa aktade Esau sin
        förstfödslorätt.

026:001 Men en hungersnöd uppstod i landet, en ny hungersnöd, efter den
        som hade varit förut, i Abrahams tid. Då begav sig Isak till
        Abimelek, filistéernas konung, i Gerar.
026:002 Och HERREN uppenbarade sig för honom och sade: »Drag icke ned
        till Egypten; bo kvar i det land som jag skall säga dig.
026:003 Stanna såsom främling här i landet; jag skall vara med dig och
        välsigna dig, ty åt dig och din säd skall jag giva alla dessa
        länder, och skall hålla den ed som jag har svurit din fader
        Abraham.

026:004 Jag skall göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen, och
        jag skall giva åt din säd alla dessa länder; och i din säd skola
        alla folk på jorden välsigna sig,
026:005 därför att Abraham har lyssnat till mina ord och hållit vad jag
        har bjudit honom hålla, mina bud, mina stadgar och mina lagar.»
026:006 Så stannade Isak kvar i Gerar.

026:007 Och när männen på orten frågade honom om hans hustru, sade han:
        »Hon är min syster.» Han fruktade nämligen för att säga att hon
        var hans hustru, ty han tänkte: »Männen här på orten kunde då
        dräpa mig för Rebeckas skull, eftersom hon är så fager att
        skåda.»
026:008 Men när han hade varit där en längre tid, hände sig en gång, då
        Abimelek, filistéernas konung, blickade ut genom fönstret, att
        han fick se Isak kärligt skämta med sin hustru Rebecka.
026:009 Då kallade Abimelek Isak till sig och sade: »Hon är ju din
        hustru; huru har du då kunnat säga: 'Hon är min syster'?» Isak
        svarade honom: »Jag fruktade att jag annars skulle bliva dödad
        för hennes skull.»
026:010 Då sade Abimelek: »Vad har du gjort mot oss! Huru lätt kunde
        det icke hava skett att någon av folket hade lägrat din hustru?
        Och så hade du dragit skuld över oss.»
026:011 Sedan bjöd Abimelek allt folket och sade: »Den som kommer vid
        denne man eller vid hans hustru, han skall straffas med döden.»

026:012 Och Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt, ty
        HERREN välsignade honom.
026:013 Och han blev en mäktig man; hans makt blev större och större, så
        att han till slut var mycket mäktig.
026:014 Han ägde så många får och fäkreatur och så många tjänare, att
        filistéerna begynte avundas honom.
026:015 Och alla de brunnar som hans faders tjänare hade grävt i hans
        fader Abrahams tid, dem hade filistéerna kastat igen och fyllt
        med grus.
026:016 Och Abimelek sade till Isak: »Drag bort ifrån oss; ty du har
        blivit oss alltför mäktig.»
026:017 Då drog Isak bort därifrån och slog upp sitt läger i Gerars dal
        och bodde där.
026:018 Och Isak lät åter gräva ut de vattenbrunnar som hade blivit
        grävda i hans fader Abrahams tid, men som filistéerna efter
        Abrahams död hade kastat igen; och han gav dem åter de namn som
        hans fader hade givit dem.
026:019 Och Isaks tjänare grävde i dalen och funno där en brunn med
        rinnande vatten.
026:020 Men herdarna i Gerar begynte tvista med Isaks herdar och sade:
        »Vattnet är vårt.» Då gav han den brunnen namnet
        Esek, eftersom de hade kivat med honom.
026:021 Därefter grävde de en annan brunn, men om den kommo de ock i
        tvist; då gav han den namnet Sitna.
026:022 Sedan begav han sig därifrån till en annan plats och grävde åter
        en brunn; om den tvistade de icke. Därför gav han denna namnet
        Rehobot, i det han sade: »Nu har ju HERREN
        givit oss utrymme, så att vi kunna föröka oss i landet.»

026:023 Sedan drog han därifrån upp till Beer-Seba.
026:024 Och HERREN uppenbarade sig för honom den natten och sade: »Jag
        är Abrahams, din faders, Gud. Frukta icke, ty jag är med dig,
        och jag skall välsigna dig och göra din säd talrik, för min
        tjänare Abrahams skull.»
026:025 Då byggde han där ett altare och åkallade HERRENS namn och slog
        där upp sitt tält. Och Isaks tjänare grävde där en brunn.

026:026 Och Abimelek begav sig till honom från Gerar med Ahussat, sin
        vän, och Pikol, sin härhövitsman.
026:027 Men Isak sade till dem: »Varför kommen I till mig, I som haten
        mig och haven drivit mig ifrån eder?»
026:028 De svarade: »Vi hava tydligt sett att HERREN är med dig; därför
        tänkte vi: 'Låt oss giva varandra en ed, vi och du, så att vi
        sluta ett förbund med dig,
026:029 att du icke skall göra oss något ont, likasom vi å vår sida
        icke hava kommit vid dig, och likasom vi icke hava gjort dig
        annat än gott och hava låtit dig fara i frid.' Du är nu HERRENS
        välsignade.»
026:030 Då gjorde han ett gästabud för dem, och de åto och drucko.
026:031 Bittida följande morgon svuro de varandra eden; sedan lät Isak
        dem gå, och de foro ifrån honom i frid.
026:032 Samma dag kommo Isaks tjänare och berättade för honom om den
        brunn som de hade grävt och sade till honom: »Vi hava funnit
        vatten.»
026:033 Och han kallade den Sibea. Därav heter staden Beer-Seba ännu i
        dag.

026:034 När Esau var fyrtio år gammal, tog han till hustrur Judit,
dotter till hetiten Beeri, och Basemat, dotter till hetiten
Elon.
026:035 Men dessa blevo en hjärtesorg för Isak och Rebecka.

027:001 När Isak hade blivit gammal och hans ögon voro skumma, så att
        han icke kunde se, kallade han till sig Esau, sin äldste son,
        och sade till honom: »Min son!» Han svarade honom: »Vad vill
        du?»
027:002 Då sade han: »Se, jag är gammal och vet icke när jag skall dö.
027:003 Så tag nu dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i
        marken och jaga villebråd åt mig;
027:004 red sedan till åt mig en smaklig rätt, en sådan som jag tycker
        om, och bär in den till mig till att äta, på det att min själ må
        välsigna dig, förrän jag dör.»

027:005 Men Rebecka hörde huru Isak talade till sin son Esau. Och medan
        Esau gick ut i marken för att jaga villebråd till att föra hem,
027:006 sade Rebecka till sin son Jakob: »Se, jag har hört din fader
        tala så till din broder Esau:
027:007 'Hämta mig villebråd och red till åt mig en smaklig rätt, på det
        att jag må äta och sedan välsigna dig inför HERREN, förrän jag
        dör.'
027:008 Så hör nu vad jag säger, min son, och gör vad jag bjuder dig.
027:009 Gå bort till hjorden och hämta mig därifrån två goda killingar,
        så vill jag av dem tillreda en smaklig rätt åt din fader, en
        sådan som han tycker om.
027:010 Och du skall bära in den till din fader till att äta, på det att
        han må välsigna dig, förrän han dör.»
027:011 Men Jakob sade till sin moder Rebecka: »Min broder Esau är ju
        luden, och jag är slät.
027:012 Kanhända tager min fader på mig, och jag bliver då av honom
        hållen för en bespottare och skaffar mig förbannelse i stället
        för välsignelse.»
027:013 Då sade hans moder till honom: »Den förbannelsen komme över mig,
        min son; hör nu allenast vad jag säger, och gå och hämta dem åt
        mig.»

027:014 Då gick han och hämtade dem och bar dem till sin moder; och hans
        moder tillredde en smaklig rätt, en sådan som hans fader tyckte
        om.
027:015 Och Rebecka tog Esaus, sin äldre sons, högtidskläder, som hon
        hade hos sig i huset, och satte dem på Jakob, sin yngre son.
027:016 Och med skinnen av killingarna beklädde hon hans händer och den
        släta delen av hans hals.
027:017 Sedan lämnade hon åt sin son Jakob den smakliga rätten och
        brödet som hon hade tillrett.
027:018 Och han gick in till sin fader och sade: »Min fader!» Han
        svarade: »Vad vill du? Vem är du, min son?»
027:019 Då sade Jakob till sin fader: »Jag är Esau, din förstfödde. Jag
        har gjort såsom du tillsade mig; sätt dig upp och ät av mitt
        villebråd, på det att din själ må välsigna mig.»
027:020 Men Isak sade till sin son: »Huru har du så snart kunnat finna
        något, min son?» Han svarade: »HERREN, din Gud, skickade det i
        min väg.»
027:021 Då sade Isak till Jakob: »Kom hit, min son, och låt mig taga på
        dig och känna om du är min son Esau eller icke.»
027:022 Och Jakob gick fram till sin fader Isak; och när denne hade
        tagit på honom, sade han: »Rösten är Jakobs röst, men händerna
        äro Esaus händer.»
027:023 Och han kände icke igen honom, ty hans händer voro ludna såsom
        hans broder Esaus händer; och han välsignade honom.
027:024 Men han frågade: »Är du verkligen min son Esau?» Han svarade:
        »Ja.»
027:025 Då sade han: »Bär hit maten åt mig och låt mig äta av min sons
        villebråd, på det att min själ må välsigna dig.» Och han bar
        fram den till honom, och han åt; och han räckte honom vin, och
        han drack.
027:026 Därefter sade hans fader Isak till honom: »Kom hit och kyss mig,
        min son.»
027:027 När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans
        kläder och välsignade honom; han sade:
          »Se, av min son utgår doft,
          lik doften av en mark,
              som HERREN har välsignat.
027:028 Så give dig Gud
              av himmelens dagg
          och av jordens fetma
          och säd och vin i rikligt mått.
027:029 Folk tjäne dig,
          och folkslag falle ned för dig.
          Bliv en herre över dina bröder,
          och må din moders söner falla ned för dig.
          Förbannad vare den som förbannar dig,
          och välsignad vare den som välsignar dig!»

027:030 Men när Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob just
        hade gått ut från sin fader Isak, kom hans broder Esau hem från
        jakten.
027:031 Därefter tillredde också han en smaklig rätt och bar in den till
        sin fader och sade till sin fader: »Må min fader stå upp och äta
        av sin sons villebråd, på det att din själ må välsigna mig.»
027:032 Hans fader Isak frågade honom: »Vem är du?» Han svarade: »Jag
        är Esau, din förstfödde son.»
027:033 Då blev Isak övermåttan häpen och sade: »Vem var då den jägaren
        som bar in till mig sitt villebråd, så att jag åt av allt, förrän
        du kom, och sedan välsignade honom? Välsignad skall han ock
        förbliva.»
027:034 När Esau hörde sin faders ord, brast han ut i högljudd och
        bitter klagan och sade till sin fader: »Välsigna också mig, min
        fader.»
027:035 Men han svarade: »Din broder har kommit med svek och tagit din
        välsignelse.»
027:036 Då sade han: »Han heter ju Jakob, och han har nu också två
        gånger bedragit mig. Min förstfödslorätt har han tagit, och se,
        nu har han ock tagit min välsignelse.» Och han frågade: »Har du
        då ingen välsignelse kvar för mig?»
027:037 Isak svarade och sade till Esau: »Se, jag har satt honom till en
        herre över dig, och alla hans bröder har jag givit honom till
        tjänare, och med säd och vin har jag begåvat honom; vad skall
        jag då nu göra för dig, min son?»
027:038 Esau sade till sin fader: »Har du då allenast den enda
        välsignelsen, min fader? Välsigna också mig, min fader.» Och
        Esau brast ut i gråt.
027:039 Då svarade hans fader Isak och sade till honom:
          »Se, fjärran ifrån jordens fetma
              skall din boning vara
          och utan dagg från himmelen ovanefter.
027:040 Av ditt svärd skall du leva,
          och du skall tjäna din broder.
          Men det skall ske, när du samlar din kraft,
          att du river hans ok från din hals.»

027:041 Och Esau blev hätsk mot Jakob för den välsignelses skull som
        hans fader hade givit honom. Och Esau sade vid sig själv:
        »Snart skola de dagar komma, då vi få sörja vår fader; då skall
        jag dräpa min broder Jakob.»
027:042 När man nu berättade för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade
        sagt, sände hon och lät kalla till sig sin yngre son Jakob och
        sade till honom: »Se, din broder Esau vill hämnas på dig och
        dräpa dig.
027:043 Så hör nu vad jag säger, min son: stå upp och fly till min
        broder Laban i Haran,
027:044 och stanna någon tid hos honom, till dess din broders
        förbittring har upphört,
027:045 ja, till dess din broders vrede mot dig har upphört och han
        förgäter vad du har gjort mot honom. Då skall jag sända åstad
        och hämta dig därifrån. Varför skall jag mista eder båda på
        samma gång?»

027:046 Och Rebecka sade till Isak: »Jag är led vid livet för Hets döttrars skull. Om Jakob tager hustru bland Hets döttrar, en sådan som dessa, någon bland landets döttrar, varför skulle jag då leva?»

028:001 Då kallade Isak till sig Jakob och välsignade honom; och han
        bjöd honom och sade till honom: »Tag dig icke till hustru någon
        av Kanaans döttrar,
028:002 utan stå upp och begiv dig till Paddan-Aram, till Betuels, din
        morfaders, hus, och tag dig en hustru därifrån, någon av Labans,
        din morbroders, döttrar.
028:003 Och må Gud den Allsmäktige välsigna dig och göra dig fruktsam
        och föröka dig, så att skaror av folk komma av dig;
028:004 må han giva åt dig Abrahams välsignelse, åt dig och din säd med
        dig, så att du får taga i besittning det land som Gud har givit
        åt Abraham, och där du nu bor såsom främling.»
028:005 Så sände Isak åstad Jakob, och denne begav sig till Paddan-Aram,
        till araméen Laban, Betuels son, som var broder till Rebecka,
        Jakobs och Esaus moder.

028:006 När nu Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt honom
        till Paddan-Aram för att därifrån taga sig hustru—ty han hade
        välsignat honom och bjudit honom och sagt: »Du skall icke taga
        till hustru någon av Kanaans döttrar»—
028:007 och när han såg att Jakob hade lytt sin fader och moder och
        begivit sig till Paddan-Aram,
028:008 då märkte Esau att Kanaans döttrar misshagade hans fader Isak;
028:009 och Esau gick bort till Ismael och tog Mahalat, Abrahams son
        Ismaels dotter, Nebajots syster, till hustru åt sig, utöver de
        hustrur han förut hade.

028:010 Men Jakob begav sig från Beer-Seba på väg till Haran.
028:011 Och han kom då till den heliga platsen och stannade där över
        natten, ty solen hade gått ned; och han tog en av stenarna på
        platsen för att hava den till huvudgärd och lade sig att sova
        där.
028:012 Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden, och
        dess övre ände räckte upp till himmelen, och Guds änglar stego
        upp och ned på den.
028:013 Och se, HERREN stod framför honom och sade: »Jag är HERREN,
        Abrahams, din faders, Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger
        skall jag giva åt dig och din säd.
028:014 Och din säd skall bliva såsom stoftet på jorden, och du skall
        utbreda dig åt väster och öster och norr och söder, och alla
        släkter på jorden skola varda välsignade i dig och i din säd.
028:015 Och se, jag är med dig och skall bevara dig, varthelst du går,
        och jag skall föra dig tillbaka till detta land; ty jag skall
        icke övergiva dig, till dess jag har gjort vad jag har lovat
        dig.»

028:016 När Jakob vaknade upp ur sömnen sade han: »HERREN är sannerligen
        på denna plats, och jag visste det icke!»
028:017 Och han betogs av fruktan och sade: »Detta måste vara en helig
        plats, här bor förvisso Gud, och här är himmelens port.»
028:018 Och bittida om morgonen stod Jakob upp och tog stenen som han
        hade haft till huvudgärd och reste den till en stod och göt olja
        därovanpå.
028:019 Och han gav den platsen namnet Betel; förut hade staden hetat
        Lus.
028:020 Och Jakob gjorde ett löfte och sade: »Om Gud är med mig och
        bevarar mig under den resa som jag nu är stadd på och giver mig
        bröd till att äta och kläder till att kläda mig med,
028:021 så att jag kommer i frid tillbaka till min faders hus, då skall
        HERREN vara min Gud;
028:022 och denna sten som jag har rest till en stod skall bliva ett
        Guds hus, och av allt vad du giver mig skall jag giva dig
        tionde.»

029:001 Och Jakob begav sig åstad på väg till Österlandet.
029:002 Där fick han se en brunn på fältet, och vid den lågo tre
        fårhjordar, ty ur denna brunn plägade man vattna hjordarna. Och
        stenen som låg över brunnens öppning var stor;
029:003 därför plägade man låta alla hjordarna samlas dit och vältrade
        så stenen från brunnens öppning och vattnade fåren; sedan lade
        man stenen tillbaka på sin plats över brunnens öppning.
029:004 Och Jakob sade till männen: »Mina bröder, varifrån ären I?» De
        svarade: »Vi äro från Haran.»
029:005 Då sade han till dem: »Kännen I Laban, Nahors son?» De svarade:
        »Ja.»
029:006 Han frågade dem vidare: »Står det väl till med honom?» De
        svarade: »Ja; och se, där kommer hans dotter Rakel med fåren.»
029:007 Han sade: »Det är ju ännu full dag; ännu är det icke tid att
        samla boskapen. Vattnen fåren, och fören dem åter i bet.»
029:008 Men de svarade: »Vi kunna icke göra det, förrän alla hjordarna
        hava blivit samlade och man har vältrat stenen från brunnens
        öppning; då vattna vi fåren.»
029:009 Medan han ännu talade med dem, hade Rakel kommit dit med sin
        faders får; ty hon plägade vakta dem.
029:010 När Jakob fick se sin morbroder Labans dotter Rakel komma med
        Labans, hans morbroders, får, gick han fram och vältrade stenen
        från brunnens öppning och vattnade sin morbroder Labans får.
029:011 Och Jakob kysste Rakel och brast ut i gråt.
029:012 Och Jakob omtalade för Rakel att han var hennes faders frände,
        och att han var Rebeckas son; och hon skyndade åstad och
        omtalade det för sin fader.
029:013 Då nu Laban fick höras talas om sin systerson Jakob, skyndade
        han emot honom och tog honom i famn och kysste honom och förde
        honom in i sitt hus; och han förtäljde för Laban allt som hade
        hänt honom.
029:014 Och Laban sade till honom: »Ja, du är mitt kött och ben.» Och
        han stannade hos honom en månads tid.

029:015 Och Laban sade till Jakob: »Du är ju min frände. Skulle du då
        tjäna mig för intet? Säg mig vad du vill hava i lön?»
029:016 Nu hade Laban två döttrar; den äldre hette Lea, och den yngre
        hette Rakel.
029:017 Och Leas ögon voro matta, men Rakel hade en skön gestalt och var
        skön att skåda.
029:018 Och Jakob hade fattat kärlek till Rakel; därför sade han: »Jag
        vill tjäna dig i sju år för Rakel, din yngre dotter.»
029:019 Laban svarade: »Det är bättre att jag giver henne åt dig, än att
        jag skulle giva henne åt någon annan; bliv kvar hos mig.»
029:020 Så tjänade Jakob för Rakel i sju år, och det tycktes honom vara
        allenast några dagar; så kär hade han henne.

029:021 Därefter sade Jakob till Laban: »Giv mig min hustru, ty min tid
        är nu förlupen; låt mig gå in till henne.»
029:022 Då bjöd Laban tillhopa allt folket på orten och gjorde ett
        gästabud.
029:023 Men när aftonen kom, tog han sin dotter Lea och förde henne till
        honom, och han gick in till henne.
029:024 Och Laban gav sin tjänstekvinna Silpa åt sin dotter Lea till
        tjänstekvinna.

029:025 Om morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han till
        Laban: »Vad har du gjort mot mig? Var det icke för Rakel jag
        tjänade hos dig? Varför har du så bedragit mig?»
029:026 Laban svarade: »Det är icke sed på vår ort att man giver bort
        den yngre före den äldre.
029:027 Låt nu dennas bröllopsvecka gå till ända, så vilja vi giva dig
        också den andra, mot det att du gör tjänst hos mig i ännu
        ytterligare sju år.»
029:028 Och Jakob samtyckte härtill och lät hennes bröllopsvecka gå till
        ända. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru.
029:029 Och Laban gav sin tjänstekvinna Bilha åt sin dotter Rakel till
        tjänstekvinna.
029:030 Så gick han in också till Rakel, och han hade Rakel kärare än
        Lea. Sedan tjänade han hos honom i ännu ytterligare sju år.

029:031 Men då HERREN såg att Lea var försmådd, gjorde han henne
        fruktsam, medan Rakel var ofruktsam.
029:032 Och Lea blev havande och födde en son, och hon gav honom namnet
        Ruben, ty hon tänkte: »HERREN har sett till mitt
        lidande; ja, nu skall min man hava mig kär.»
029:033 Och hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon:
        »HERREN har hört att jag har varit försmådd,
        därför har han givit mig också denne.» Och hon gav honom namnet
        Simeon.
029:034 Och åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu
        skall väl ändå min man hålla sig till mig; jag
        har ju fött honom tre söner.» Därav fick denne namnet Levi.
029:035 Åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu vill
        jag tacka HERREN.» Därför gav hon honom
        namnet Juda. Sedan upphörde hon att föda.

030:001 Då nu Rakel såg att hon icke födde barn åt Jakob, avundades hon
        sin syster och sade till Jakob: »Skaffa mig barn, eljest dör
        jag.»
030:002 Då upptändes Jakobs vrede mot Rakel, och han svarade: »Håller du
        då mig för Gud? Det är ju han som förmenar dig livsfrukt.»
030:003 Hon sade: »Se, där är min tjänarinna Bilha; gå in till henne,
        för att hon må föda barn i mitt sköte, så att genom henne också
        jag får avkomma.»
030:004 Så gav hon honom sin tjänstekvinna Bilha till hustru, och Jakob
        gick in till henne.
030:005 Och Bilha blev havande och födde åt Jakob en son.
030:006 Då sade Rakel: »Gud har skaffat rätt åt mig;
        han har hört min röst och givit mig en son.» Därför gav hon
        honom namnet Dan.
030:007 Åter blev Bilha, Rakels tjänstekvinna, havande, och hon födde åt
        Jakob en andre son.
030:008 Då sade Rakel: »Strider om Gud har jag stritt
        med min syster och har vunnit seger.» Och hon gav honom namnet
        Naftali.

030:009 Då Lea nu såg att hon hade upphört att föda, tog hon sin tjänstekvinna Silpa och gav henne åt Jakob till hustru. 030:010 Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en son. 030:011 Då sade Lea: »Till lycka!» Och hon gav honom namnet Gad. 030:012 Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en andre son. 030:013 Då sade Lea: »Till sällhet för mig! Ja, jungfrur skola prisa mig säll.» Och hon gav honom namnet Aser.

030:014 Men Ruben gick ut en gång vid tiden för veteskörden och fann då
        kärleksäpplen på marken och bar dem till sin moder Lea. Då sade
        Rakel till Lea: »Giv mig några av din sons kärleksäpplen.»
030:015 Men hon svarade henne: »Är det icke nog att du har tagit min
        man? Vill du ock taga min sons kärleksäpplen?» Rakel sade: »Må
        han då i natt ligga hos dig, om jag får din sons kärleksäpplen.»
030:016 När nu Jakob om aftonen kom hem från marken, gick Lea honom till
        mötes och sade: »Till mig skall du gå in; ty jag har givit min
        sons kärleksäpplen såsom lön för dig.» Så låg han hos henne den
        natten.
030:017 Och Gud hörde Lea, så att hon blev havande, och hon födde åt
        Jakob en femte son.
030:018 Då sade Lea: »Gud har givit mig min lön, för
        det att jag gav min tjänstekvinna åt min man.» Och hon gav honom
        namnet Isaskar.
030:019 Åter blev Lea havande, och hon födde åt Jakob en sjätte son.
030:020 Då sade Lea: »Gud har givit mig en god gåva.
        Nu skall min man förbliva boende hos mig, ty
        jag har fött honom sex söner.» Och hon gav honom namnet Sebulon.
030:021 Därefter födde hon en dotter och gav henne namnet Dina.

030:022 Men Gud tänkte på Rakel; Gud hörde henne och gjorde henne
        fruktsam.
030:023 Hon blev havande och födde en son. Då sade hon: »Gud har
        tagit bort min smälek.»
030:024 Och hon gav honom namnet Josef, i det hon sade: »HERREN
        give mig ännu en son.»

030:025 Då nu Rakel hade fött Josef, sade Jakob till Laban: »Låt mig
        fara; jag vill draga hem till min ort och till mitt land.
030:026 Giv mig mina hustrur och mina barn, som jag har tjänat dig för,
        och låt mig draga hem; du vet ju själv huru jag har tjänat dig.»
030:027 Laban svarade honom: »Låt mig finna nåd för dina ögon; jag vet
        genom hemliga tecken att HERREN för din skull har välsignat
        mig.»
030:028 Och han sade ytterligare: »Bestäm vad du vill hava i lön av mig,
        så skall jag giva dig det.»
030:029 Han svarade honom: »Du vet själv huru jag har tjänat dig, och
        vad det har blivit av din boskap under min vård.
030:030 Ty helt litet var det som du hade, förrän jag kom, men det har
        förökat sig och blivit mycket, ty HERREN har välsignat dig,
        varhelst jag har gått fram. Men när skall jag nu också få göra
        något för mitt eget hus?»
030:031 Han svarade: »Vad skall jag giva dig?» Och Jakob sade: »Du
        skall icke alls giva mig något. Om du vill göra mot mig såsom
        jag nu säger, så skall jag fortfara att vara herde för din hjord
        och vakta den.
030:032 Jag vill i dag gå igenom hela din hjord och avskilja ur den alla
        spräckliga och brokiga såväl som alla svarta djur bland fåren,
        så ock vad som är brokigt och spräckligt bland getterna; sådant
        må sedan bliva min lön.
030:033 Och när du framdeles kommer för att med egna ögon se vad som har
        blivit min lön, då skall min rättfärdighet vara mitt vittne;
        alla getter hos mig, som icke äro spräckliga eller brokiga, och
        alla får hos mig, som icke äro svarta, de skola räknas såsom
        stulna.»
030:034 Då sade Laban: »Välan, blive det såsom du har sagt.»
030:035 Och samma dag avskilde han de strimmiga och brokiga bockarna och
        alla spräckliga och brokiga getter—alla djur som något vitt
        fanns på—och alla svarta djur bland fåren; och detta lämnade
        han i sina söners vård.
030:036 Och han lät ett avstånd av tre dagsresor vara mellan sig och
        Jakob. Och Jakob fick Labans övriga hjord att vakta.

030:037 Men Jakob tog sig friska käppar av poppel, mandelträd och lönn
        och skalade på dem vita ränder, i det han blottade det vita på
        käpparna.
030:038 Sedan lade han käpparna, som han hade skalat, i rännorna eller
        vattenhoarna dit hjordarna kommo för att dricka, så att djuren
        hade dem framför sig; och de hade just sin parningstid, när de
        nu kommo för att dricka.
030:039 Och djuren parade sig vid käpparna, och så blev djurens avföda
        strimmig, spräcklig och brokig.
030:040 Därefter avskilde Jakob lammen och ordnade djuren så, att de
        vände huvudena mot det som var strimmigt och mot allt som var
        svart i Labans hjord; så skaffade han sig egna hjordar, som han
        icke lät komma ihop med Labans hjord.
030:041 Och så ofta de kraftigare djuren skulle para sig, lade Jakob
        käpparna framför djurens ögon i rännorna, så att de parade sig
        vid käpparna.
030:042 Men när det var de svagare djuren, lade han icke dit dem.
        Härigenom tillföllo de svaga Laban och de kraftiga Jakob.
030:043 Så blev mannen övermåttan rik; han fick mycken småboskap,
        därtill ock tjänarinnor och tjänare, kameler och åsnor.

031:001 Men han fick höra huru Labans söner talade så: »Jakob har tagit
        allt vad vår fader ägde; av det vår fader ägde är det som han
        har skaffat sig all denna rikedom.»
031:002 Jakob märkte också att Laban icke såg på honom med samma ögon
        som förut.
031:003 Och HERREN sade till Jakob: »Vänd tillbaka till dina fäders land
        och till din släkt; jag skall vara med dig.»
031:004 Då sände Jakob och lät kalla Rakel och Lea ut på marken till sin
        hjord;
031:005 och han sade till dem: »Jag märker att eder fader icke ser på
        mig med samma ögon som förut, nu då min faders Gud har varit med
        mig.
031:006 Och I veten själva att jag har tjänat eder fader av alla mina
        krafter;
031:007 men eder fader har handlat svikligt mot mig och tio gånger
        förändrat min lön. Dock har Gud icke tillstatt honom att göra
        mig något ont.
031:008 När han sade: 'De spräckliga skola vara din lön', då fick hela
        hjorden spräcklig avföda; och när han sade: 'De strimmiga skola
        vara din lön', då fick hela jorden strimmig avföda.
031:009 Så tog Gud eder faders boskap och gav den åt mig.
031:010 Ty när parningstiden kom, lyfte jag upp mina ögon och fick se i
        drömmen att hannarna som betäckte småboskapen voro strimmiga,
        spräckliga och fläckiga.
031:011 Och Guds ängel sade till mig i drömmen: 'Jakob!' Jag svarade:
        'Här är jag.'
031:012 Då sade han: 'Lyft upp dina ögon och se huru alla hannar som
        betäcka småboskapen äro strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag
        har ju sett allt vad Laban gör mot dig.
031:013 Jag är den Gud som du såg i Betel, där du smorde en stod, och
        där du gjorde mig ett löfte. Stå nu upp och drag ut ur detta
        land, och vänd tillbaka till ditt fädernesland.'»
031:014 Då svarade Rakel och Lea och sade till honom: »Hava vi numera
        någon lott eller arvedel i vår faders hus?
031:015 Blevo vi icke av honom aktade såsom främlingar, när han sålde
        oss? Sedan har han ju ock förtärt vad han fick i betalning för
        oss.
031:016 Ja, all den rikedom som Gud har avhänt vår fader tillhör oss och
        våra barn. Så gör nu allt vad Gud har sagt dig.»
031:017 Då stod Jakob upp och satte sina barn och sina hustrur på
        kamelerna
031:018 och förde bort med sig all boskap och alla ägodelar som han hade
        förvärvat, den boskap han ägde, och som han hade förvärvat i
        Paddan-Aram, och begav sig på väg till sin fader Isak i Kanaans
        land.
031:019 Men Laban hade gått bort för att klippa sina får; då stal Rakel
        sin faders husgudar,
031:020 och Jakob stal sig undan från araméen Laban, så att han icke lät
        denne märka att han ämnade fly.
031:021 Så flydde han med allt sitt; han bröt upp och gick över floden
        och ställde sin färd mot Gileads berg.

031:022 Men på tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt.
031:023 Då tog han med sig sina fränder och satte efter honom sju
        dagsresor och hann upp honom på Gileads berg.
031:024 Men Gud kom till araméen Laban i en dröm om natten och sade
        till honom: »Tag dig till vara för att tala något mot Jakob, vad
        det vara må.»
031:025 Och Laban hann upp Jakob. Denne hade då slagit upp sitt tält på
        berget, och Laban med sina fränder hade ock sitt tält uppslaget
        på Gileads berg.
031:026 Då sade Laban till Jakob: »Vad är detta för ett tilltag, att du
        har stulit dig undan från mig och fört bort mina döttrar,
        likasom vore de tagna med svärd?
031:027 Varför dolde du din flykt och stal dig undan från mig?
        Därigenom att du icke lät mig veta något därom hindrades jag att
        ledsaga dig till vägs med jubel och sång, med pukor och harpor.
031:028 Du förunnade mig icke ens att kyssa mina barnbarn och mina
        döttrar. Du har handlat dåraktigt.
031:029 Det stode nu i min makt att göra eder ont; men eder faders Gud
        sade till mig i natt: 'Tag dig till vara för att tala något mot
        Jakob, vad det vara må.'
031:030 Och då du nu äntligen ville fara, eftersom du längtade så mycket
        till din faders hus, varför skulle du stjäla mina gudar?»
031:031 Då svarade Jakob och sade till Laban: »Jag fruktade för dig, ty
        jag tänkte att du skulle med våld taga dina döttrar ifrån mig.
031:032 Men den som du finner dina gudar hos, han skall icke få behålla
        livet. I våra fränders närvaro må du se efter, om något är ditt
        av det jag har i min ägo, och i så fall taga det.» Ty Jakob
        visste icke att Rakel hade stulit dem.
031:033 Då gick Laban in i Jakobs tält, därefter i Leas tält och i de
        båda tjänstekvinnornas tält, men fann intet. Och när han hade
        kommit ut ur Leas tält, gick han in i Rakels tält.
031:034 Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och
        satt sig därovanpå. Och Laban sökte igenom hela tältet, men
        fann dem icke.
031:035 Och hon sade till sin fader: »Vredgas icke, min herre, över att
        jag ej kan stiga upp för dig, ty det är med mig på kvinnors
        vis.» Så sökte han efter husgudarna, men fann dem icke.

031:036 Då blev Jakob vred och for ut mot Laban; Jakob tog till orda och
        sade till Laban: »Vari har jag då förbrutit mig eller syndat,
        eftersom du så häftigt förföljer mig?
031:037 Nu har du genomsökt allt mitt bohag; vad har du där funnit av
        bohagsting som tillhöra dig? Lägg det fram här inför mina
        fränder och dina fränder, så att de få döma mellan oss båda.
031:038 I tjugu år har jag nu varit hos dig; dina tackor och dina getter
        hava icke fött i otid, och av vädurarna i din hjord har jag icke
        ätit.
031:039 Intet ihjälrivet djur förde jag till dig; jag måste själv
        ersätta det; du utkrävde det av mig, evad det var stulet om
        dagen eller stulet om natten.
031:040 Sådan var min lott: om dagen förtärdes jag av hetta och om
        natten av köld, och sömnen flydde mina ögon.
031:041 I tjugu år har jag nu varit i ditt hus; jag har tjänat dig i
        fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap,
        men du har tio gånger förändrat min lön.
031:042 Om icke min faders Gud hade varit med mig, Abrahams Gud, han som
        ock Isak fruktar, så hade du nu säkert låtit mig fara med tomma
        händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde
        domen i natt.»
031:043 Då svarade Laban och sade till Jakob: »Döttrarna äro mina
        döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro mina
        hjordar, och allt det du ser är mitt; vad skulle jag då nu kunna
        göra mot dessa mina döttrar eller mot barnen som de hava fött?
031:044 Så kom nu och låt oss sluta ett förbund med varandra, och må det
        vara ett vittne mellan mig och dig.»

031:045 Då tog Jakob en sten och reste den till en stod.
031:046 Och Jakob sade till sina fränder: »Samlen tillhopa stenar.» Och
        de togo stenar och gjorde ett röse och höllo måltid där på
        röset.
031:047 Och Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob
        kallade det Galed.
031:048 Och Laban sade: »Detta röse vare i dag vittne mellan mig och
        dig.» Därav fick det namnet Galed;
031:049 men det kallades ock Mispa, ty han sade:
        »HERREN vare väktare mellan mig och dig, när vi icke mer se
        varandra.
031:050 Om du behandlar mina döttrar illa eller tager andra hustrur
        jämte mina döttrar, så vet, att om ock ingen människa är
        tillstädes, så är dock Gud vittne mellan mig och dig.»
031:051 Och Laban sade ytterligare till Jakob: »Se, detta röse och
        stoden som jag har rest mellan mig och dig—
031:052 detta röse vare ett vittne, och stoden vare ett vittne, att jag
        icke skall draga till dig förbi detta röse, och att icke heller
        du skall draga till mig förbi detta röse och denna stod, med ont
        uppsåt.
031:053 Abrahams Gud och Nahors Gud, han som var deras faders Gud, han
        vare domare mellan oss.» Och Jakob svor eden vid honom som hans
        fader Isak fruktade.
031:054 Och Jakob offrade ett slaktoffer på berget och inbjöd sina
        fränder att hålla måltid med sig. Och de åto och stannade sedan
        på berget över natten.
031:055 Men om morgonen stod Laban bittida upp, och sedan han hade kysst
        sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, for han sin
        väg hem igen.

032:001 Men när Jakob drog sin väg fram, mötte honom Guds änglar; 032:002 och då Jakob såg dem, sade han: »Detta är Guds skara.» Och han gav den platsen namnet Mahanaim.

032:003 Och Jakob sände budbärare framför sig till sin broder Esau i
        Seirs land, på Edoms mark;
032:004 och han bjöd dem och sade: »Så skolen I säga till min herre
        Esau: Din tjänare Jakob låter säga: Jag har vistats borta hos
        Laban och dröjt kvar där ända till nu;
032:005 och jag har fått oxar, åsnor, får, tjänare och tjänarinnor. Och
        jag har nu velat sända bud för att låta min herre veta detta, på
        det att jag må finna nåd för dina ögon.»

032:006 När sedan budbärarna kommo tillbaka till Jakob, sade de: »Vi
        träffade din broder Esau, som redan drager emot dig med fyra
        hundra man.»
032:007 Då blev Jakob mycket förskräckt och betogs av ångest; och han
        delade sitt folk och fåren och fäkreaturen och kamelerna i två
        skaror.
032:008 Ty han tänkte: »Om Esau överfaller den ena skaran och slår den,
        så kan dock den andra skaran undkomma.»

032:009 Och Jakob sade: »Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud,
        HERRE, du som sade till mig: 'Vänd tillbaka till ditt land och
        till din släkt, så skall jag göra dig gott',
032:010 jag är för ringa till all den nåd och all den trofasthet som du
        har bevisat din tjänare; ty jag hade icke mer än min stav, när
        jag gick över denna Jordan, och nu har jag förökats till två
        skaror.
032:011 Rädda mig undan min broder Esaus hand, ty jag fruktar att han
        kommer och förgör mig, utan att ens skona mödrar och barn.
032:012 Du har själv sagt: 'Jag skall göra dig mycket gott och låta din
        säd bliva såsom havets sand, som man icke kan räkna för dess
        myckenhets skull.'»
032:013 Och han stannade där den natten.

        Och av det han hade förvärvat tog han ut till skänker åt sin
        broder Esau
032:014 två hundra getter och tjugu bockar, två hundra tackor och tjugu
        vädurar,
032:015 trettio kamelston som gåvo di, jämte deras föl, därtill fyrtio
        kor och tio tjurar samt tjugu åsninnor med tio föl.
032:016 Och han lämnade detta i sina tjänares vård, var hjord för sig,
        och sade till sina tjänare: »Gån framför mig och låten ett
        mellanrum vara mellan hjordarna.»
032:017 Och han bjöd den förste och sade: »När min broder Esau möter dig
        och frågar dig: 'Vem tillhör du, och vart går du, och vem
        tillhöra djuren som du driver framför dig?',
032:018 då skall du svara: 'De tillhöra din tjänare Jakob; de äro
        skänker som han sänder till min herre Esau, och själv kommer han
        här efter oss.'»
032:019 Och han bjöd likaledes den andre och den tredje och alla de
        övriga som drevo hjordarna: »Såsom jag nu har sagt eder skolen I
        säga till Esau, när I kommen fram till honom.
032:020 Och I skolen vidare säga: 'Också din tjänare Jakob kommer här
        efter oss.'» Ty han tänkte: »Jag vill blidka honom med de
        skänker som gå före mig; sedan vill jag själv komma inför hans
        ansikte; kanhända tager han då nådigt emot mig.»
032:021 Så kommo nu skänkerna före honom, medan han själv den natten
        stannade i lägret.

032:022 Men under natten stod han upp och tog sina båda hustrur och
        sina båda tjänstekvinnor och sina elva söner och gick över
        Jabboks vad.
032:023 Han tog dem och förde dem över bäcken och förde tillika över vad
        han eljest ägde.
032:024 Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom, till
        dess morgonrodnaden gick upp.
032:025 Och när denne såg att han icke kunde övervinna Jakob, gav han
        honom ett slag på höftleden, så att höften gick ur led, under
        det han brottades med honom.
032:026 Och mannen sade: »Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp.» Men
        han svarade: »Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar
        mig.»
032:027 Då sade han till honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade:
        »Jakob.»
032:028 Han sade: »Du skall icke mer heta Jakob, utan Israel, ty du har
        kämpat med Gud och med
        människor och vunnit seger.»
032:029 Då frågade Jakob och sade: »Låt mig veta ditt namn.» Han
        svarade: »Varför frågar du efter mitt namn?» Och han välsignade
        honom där.
032:030 Men Jakob gav platsen namnet Peniel, »ty»,
        sade han, »jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och dock har
        mitt liv blivit räddat».
032:031 Och när han hade kommit förbi Penuel, såg han solen gå upp; men
        han haltade på höften.
032:032 Fördenskull äta Israels barn ännu i dag icke höftsenan som
        ligger på höftleden, därför nämligen, att han gav Jakob ett slag
        på höftleden, på höftsenan.

033:001 Och Jakob lyfte upp sina ögon och fick se Esau komma med fyra
        hundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de
        båda tjänstekvinnorna.
033:002 Och han lät tjänstekvinnorna med deras barn gå främst, Lea med
        hennes barn därnäst, och Rakel med Josef sist.
033:003 Och själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger ned
        till jorden, till dess han kom fram till sin broder.
033:004 Men Esau skyndade emot honom och tog honom i famn och föll honom
        om halsen och kysste honom; och de gräto.
033:005 Och när han lyfte upp sina ögon och fick se kvinnorna och
        barnen, sade han: »Vilka äro dessa som du har med dig?» Han
        svarade: »Det är barnen som Gud har beskärt din tjänare.»
033:006 Och tjänstekvinnorna gingo fram med sina barn och bugade sig.
033:007 Därefter gick ock Lea fram med sina barn, och de bugade sig.
        Slutligen gingo Josef och Rakel fram och bugade sig.
033:008 Sedan frågade han: »Vad ville du med hela den skara som jag
        mötte?» Han svarade: »Jag ville finna nåd för min herres ögon.»
033:009 Men Esau sade: »Jag har nog; behåll du vad du har, min broder.»
033:010 Jakob svarade: »Ack nej; om jag har funnit nåd för dina ögon, så
        tag emot skänkerna av mig, eftersom jag har fått se ditt
        ansikte, likasom såge jag ett gudaväsens ansikte, då du nu så
        gunstigt har tagit emot mig.
033:011 Tag hälsningsskänkerna som jag har skickat emot dig; ty Gud har
        varit mig nådig, och jag har allt fullt upp.» Och han bad honom
        så enträget, att han tog emot dem.

033:012 Och Esau sade: »Låt oss bryta upp och draga vidare; jag vill gå
        framför dig.»
033:013 Men han svarade honom: »Min herre ser själv att barnen äro
        späda, och att jag har med mig får och kor som giva di; driver
        man dessa för starkt en enda dag, så dör hela hjorden.
033:014 Må därför min herre draga åstad före sin tjänare, så vill jag
        komma efter i sakta mak, i den mån boskapen, som drives framför
        mig, och barnen orka följa med, till dess jag kommer till min
        herre i Seir.»
033:015 Då sade Esau: »Så vill jag åtminstone lämna kvar hos dig en del
        av mitt folk.» Men han svarade: »Varför så? Må jag allenast
        finna nåd för min herres ögon.»
033:016 Så vände Esau om, samma dag, och tog vägen till Seir.

033:017 Men Jakob bröt upp och drog till Suckot och byggde sig där ett
hus. Och åt sin boskap gjorde han lövhyddor;
därav fick platsen namnet Suckot.

033:018 Och Jakob kom på sin färd ifrån Paddan-Aram välbehållen till
        Sikems stad i Kanaans land och slog upp sitt läger utanför
        staden.
033:019 Och det jordstycke där han hade slagit upp sitt tält köpte han
        av Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor.
033:020 Och han reste där ett altare och kallade det
        El-Elohe-Israel.

034:001 Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att
        besöka landets döttrar.
034:002 Och Sikem, som var son till hivéen Hamor, hövdingen i landet,
        fick se henne, och han tog henne till sig och lägrade henne och
        kränkte henne.
034:003 Och hans hjärta fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och flickan
        blev honom kär, och han talade vänligt med flickan.
034:004 Och Sikem sade till sin fader Hamor: »Skaffa mig denna flicka
        till hustru.»

034:005 Och Jakob hade fått höra att hans dotter Dina hade blivit
        skändad. Men eftersom hans söner voro med hans boskap ute på
        marken, teg Jakob, till dess de kommo hem.
034:006 Så gick nu Hamor, Sikems fader, ut till Jakob för att tala med
        honom.
034:007 Men när Jakobs söner kommo hem från marken, sedan de hade fått
        höra vad som hade hänt, blevo de förbittrade och vredgades
        högeligen över att han hade gjort vad som var en galenskap i
        Israel, i det han hade lägrat Jakobs dotter—en otillbörlig
        gärning.
034:008 Då talade Hamor med dem och sade: »Min son Sikems hjärta har
        fäst sig vid eder syster; given henne åt honom till hustru.
034:009 Och befrynden eder med oss; given edra döttrar åt oss, och
        tagen I våra döttrar till hustrur,
034:010 och bosätten eder hos oss, ty landet skall ligga öppet för eder;
        där mån I bo och draga omkring och förvärva besittningar.»
034:011 Och Sikem sade till hennes fader och hennes bröder: »Låten mig
        finna nåd för edra ögon; vad I fordren av mig vill jag giva.
034:012 Begären av mig huru stor brudgåva och skänk som helst; jag vill
        giva vad I fordren av mig; given mig allenast flickan till
        hustru.»
034:013 Då svarade Jakobs söner Sikem och hans fader Hamor med listiga
        ord, eftersom han hade skändat deras syster Dina,
034:014 och sade till dem: »Vi kunna icke samtycka till att giva vår
        syster åt en man som har förhud; ty sådant hålla vi för
        skamligt.
034:015 Allenast på det villkoret skola vi göra eder till viljes, att I
        bliven såsom vi, därigenom att allt mankön bland eder omskäres.
034:016 Då skola vi giva våra döttrar åt eder och själva taga edra
        döttrar till hustrur; och vi skola då bo hos eder och bliva med
        eder ett enda folk.
034:017 Men om I icke viljen lyssna till oss och låta omskära eder, så
        skola vi taga vår syster och draga bort.»
034:018 Och Hamor och Sikem, Hamors son, voro till freds med vad de
        begärde.

034:019 Och den unge mannen dröjde icke att göra så, ty han hade fått
        behag till Jakobs dotter. Och han hade större myndighet än
        någon annan i hans faders hus.
034:020 Så trädde då Hamor och hans son Sikem upp i sin stads port och
        talade till männen i staden och sade:
034:021 »Dessa män äro fredligt sinnade mot oss; må vi alltså låta dem
        bo i landet och draga omkring där; landet har ju utrymme nog för
        dem. Vi vilja taga deras döttrar till hustrur åt oss och giva
        dem våra döttrar.
034:022 Men allenast på det villkoret skola männen göra oss till viljes
        och bo hos oss och bliva ett enda folk med oss, att allt mankön
        bland oss omskäres, likasom de själva äro omskurna.
034:023 Och då bliva ju deras boskap och deras egendom och alla deras
        dragare vår tillhörighet. Må vi fördenskull allenast göra dem
        till viljes, så skola de bo kvar hos oss.»
034:024 Och folket lydde Hamor och hans son Sikem, alla de som bodde
        inom hans stadsport; allt mankön, så många som bodde inom hans
        stadsport, läto omskära sig.

034:025 Men på tredje dagen, då de voro sjuka av såren, togo Jakobs två
        söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och
        överföllo staden oförtänkt och dräpte allt mankön.
034:026 Också Hamor och hans son Sikem dräpte de med svärdsegg och togo
        Dina ut ur Sikems hus och gingo sin väg.
034:027 Och Jakobs söner kommo över de slagna och plundrade staden,
        därför att deras syster hade blivit skändad;
034:028 de togo deras får och fäkreatur och åsnor, både vad som fanns i
        staden och vad som fanns på fältet.
034:029 Och allt deras gods och alla deras barn och deras kvinnor förde
        de bort såsom byte, tillika med allt annat som fanns i husen.

034:030 Men Jakob sade till Simeon och Levi: »I haven dragit olycka över
        mig, då I nu haven gjort mig förhatlig för landets inbyggare,
        kananéerna och perisséerna. Mitt folk är allenast en ringa hop;
        man skall nu församla sig mot mig och slå mig ihjäl; så skall
        jag med mitt hus förgöras.»
034:031 Men de svarade: »Skulle man då få behandla vår syster såsom en
        sköka?»

035:001 Och Gud sade till Jakob: »Stå upp, drag till Betel och stanna
        där, och res där ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för
        dig, när du flydde för din broder Esau.»
035:002 Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som voro med
        honom: »Skaffen bort de främmande gudar som I haven bland eder,
        och renen eder och byten om kläder,
035:003 och låt oss så stå upp och draga till Betel; där vill jag resa
        ett altare åt den Gud som bönhörde mig, när jag var i nöd, och
        som var med mig på den väg jag vandrade.»
035:004 Då gåvo de åt Jakob alla de främmande gudar som de hade hos sig,
        därtill ock sina örringar; och Jakob grävde ned detta under
        terebinten vid Sikem.
035:005 Sedan bröto de upp; och en förskräckelse ifrån Gud kom över de
        kringliggande städerna, så att man icke förföljde Jakobs söner.
035:006 Och Jakob kom till Lus, det är Betel, i Kanaans land, jämte allt
        det folk som var med honom.
035:007 Och han byggde där ett altare och kallade platsen
        El-Betel, därför att Gud där hade uppenbarat
        sig för honom, när han flydde för sin broder.
035:008 Och Debora, Rebeckas amma, dog och blev begraven nedanför Betel,
        under en ek; den fick namnet Gråtoeken.

035:009 Och Gud uppenbarade sig åter för Jakob, när han hade kommit
        tillbaka från Paddan-Aram, och välsignade honom.
035:010 Och Gud sade till honom: »Ditt namn är Jakob; men du skall icke
        mer heta Jakob, utan Israel skall vara ditt namn.» Så fick han
        namnet Israel.
035:011 Och Gud sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige; var
        fruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, skaror av folk skola
        komma av dig, och konungar skola utgå från din länd.
035:012 Och det land som jag har givit åt Abraham och Isak skall jag
        giva åt dig; åt din säd efter dig skall jag ock giva det landet.
035:013 Och Gud for upp från honom, på den plats där han hade talat med
        honom.
035:014 Men Jakob reste en stod på den plats där han hade talat med
        honom, en stod av sten; och han offrade drickoffer därpå och göt
        olja över den.
035:015 Och Jakob gav åt platsen där Gud hade talat med honom namnet
        Betel.
035:016 Sedan bröto de upp från Betel. Och när det ännu var ett stycke
        väg fram till Efrat, kom Rakel i barnsnöd, och barnsnöden blev
        henne svår.
035:017 Då nu hennes barnsnöd var som svårast, sade hjälpkvinnan till
        henne: »Frukta icke; ty också denna gång får du en son.»
035:018 Men när hon höll på att giva upp andan, ty hon skulle nu dö, gav
        hon honom namnet Ben-Oni; men hans fader kallade honom
        Benjamin.
035:019 Så dog Rakel, och hon blev begraven vid vägen till Efrat, det är
        Bet-Lehem.
035:020 Och Jakob reste en vård på hennes grav; det är den som ännu i
        dag kallas Rakels gravvård.

035:021 Och Israel bröt upp därifrån och slog upp sitt tält på andra
sidan om Herdetornet.
035:022 Och medan Israel bodde där i landet, gick Ruben åstad och
lägrade Bilha, sin faders bihustru; och Israel fick höra det.

Och Jakob hade tolv söner. 035:023 Leas söner voro Ruben, Jakobs förstfödde, vidare Simeon, Levi, Juda, Isaskar och Sebulon. 035:024 Rakels söner voro Josef och Benjamin. 035:025 Bilhas, Rakels tjänstekvinnas, söner voro Dan och Naftali. 035:026 Silpas, Leas tjänstekvinnas, söner voro Gad och Aser. Dessa voro Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram. 035:027 Och Jakob kom till sin fader Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det är Hebron, där Abraham och Isak hade bott såsom främlingar. 035:028 Och Isak levde ett hundra åttio år; 035:029 därefter gav Isak upp andan och dog och blev samlad till sina fäder, gammal och mätt på att leva. Och hans söner Esau och Jakob begrovo honom.

036:002 Esau hade tagit sina hustrur bland Kanaans döttrar: Ada, hetiten Elons dotter, och Oholibama, dotter till Ana och sondotter till hivéen Sibeon, 036:003 så ock Basemat, Ismaels dotter, Nebajots syster. 036:004 Och Ada födde Elifas åt Esau, men Basemat födde Reguel. 036:005 Och Oholibama födde Jeus, Jaelam och Kora. Dessa voro Esaus söner, vilka föddes åt honom i Kanaans land.

036:006 Och Esau tog sina hustrur, sina söner och döttrar och allt sitt
        husfolk, sin boskap och alla sina dragare och all annan egendom
        som han hade förvärvat i Kanaans land och drog till ett annat
        land och skilde sig så från sin broder Jakob.
036:007 Ty deras ägodelar voro så stora att de icke kunde bo
        tillsammans; landet där de uppehöllo sig räckte icke till åt
        dem, för deras boskapshjordars skull.
036:008 Och Esau bosatte sig i Seirs bergsbygd. Esau, det är densamme
        som Edom.

036:009 Och detta är berättelsen om Esaus släkt, hans som var stamfader
        för edoméerna, i Seirs bergsbygd.
036:010 Dessa äro namnen på Esaus söner: Elifas, son till Ada, Esaus
        hustru, och Reguel, son till Basemat, Esaus hustru.
036:011 Men Elifas' söner voro Teman, Omar, Sefo, Gaetam och Kenas.
036:012 Och Timna, som var Elifas', Esaus sons, bihustru, födde Amalek
        åt Elifas. Dessa voro söner till Ada, Esaus hustru.
036:013 Men Reguels söner voro dessa: Nahat och Sera, Samma och Missa.
        Dessa voro söner till Basemat, Esaus hustru.
036:014 Men söner till Oholibama, Esaus hustru, dotter till Ana och
        sondotter till Sibeon, voro dessa, som hon födde åt Esau: Jeus,
        Jaelam och Kora.

036:015 Dessa voro stamfurstarna bland Esaus söner: Elifas', Esaus
        förstföddes, söner voro dessa: fursten Teman, fursten Omar,
        fursten Sefo, fursten Kenas,
036:016 fursten Kora, fursten Gaetam, fursten Amalek. Dessa voro de
        furstar som härstammade från Elifas, i Edoms land; dessa voro
        Adas söner.
036:017 Och dessa voro Reguels, Esaus sons, söner: fursten Nahat,
        fursten Sera, fursten Samma, fursten Missa. Dessa voro de
        furstar som härstammade från Reguel, i Edoms land; dessa voro
        söner till Basemat, Esaus hustru.
036:018 Och dessa voro Oholibamas, Esaus hustrus, söner: fursten Jeus,
        fursten Jaelam, fursten Kora. Dessa voro de furstar som
        härstammade från Oholibama, Anas dotter och Esaus hustru.
036:019 Dessa voro Esaus söner, och dessa deras stamfurstar. Han är
        densamme som Edom.

036:020 Dessa voro horéen Seirs söner, landets förra inbyggare: Lotan, Sobal, Sibeon, Ana, 036:021 Dison, Eser och Disan. Dessa voro horéernas, Seirs söners, stamfurstar i Edoms land. 036:022 Men Lotans söner voro Hori och Hemam; och Lotans syster var Timna. 036:023 Och dessa voro Sobals söner: Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och Onam. 036:024 Och dessa voro Sibeons söner: Aja och Ana; det var denne Ana som fann de varma källorna i öknen, när han vaktade sin fader Sibeons åsnor. 036:025 Men dessa voro Anas barn: Dison och Oholibama, Anas dotter. 036:026 Och dessa voro Disans söner: Hemdan, Esban, Jitran och Keran. 036:027 Och dessa voro Esers söner: Bilhan, Saavan och Akan. 036:028 Dessa voro Disans söner: Us och Aran. 036:029 Dessa voro horéernas stamfurstar: fursten Lotan, fursten Sobal, fursten Sibeon, fursten Ana, 036:030 fursten Dison, fursten Eser, fursten Disan. Dessa voro horéernas stamfurstar i Seirs land, var furste för sig.

036:031 Och dessa voro de konungar som regerade i Edoms land, innan ännu någon israelitisk konung var konung där: 036:032 Bela, Beors son, var konung i Edom, och hans stad hette Dinhaba. 036:033 När Bela dog, blev Jobab, Seras son, från Bosra, konung efter honom. 036:034 När Jobab dog, blev Husam från temanéernas land konung efter honom. 036:035 När Husam dog, blev Hadad, Bedads son, konung efter honom, han som slog midjaniterna på Moabs mark; och hans stad hette Avit. 036:036 När Hadad dog, blev Samla från Masreka konung efter honom. 036:037 När Samla dog, blev Saul från Rehobot vid floden konung efter honom. 036:038 När Saul dog, blev Baal-Hanan, Akbors son, konung efter honom. 036:039 När Baal-Hanan, Akbors son, dog, blev Hadar konung efter honom; och hans stad hette Pagu, och hans hustru hette Mehetabel, dotter till Matred, som var dotter till Me-Sahab.

036:040 Och dessa äro namnen på Esaus stamfurstar, efter deras släkter
        och orter, med deras namn: fursten Timna, fursten Alva, fursten
        Jetet,
036:041 fursten Oholibama, fursten Ela, fursten Pinon,
036:042 fursten Kenas, fursten Teman, fursten Mibsar,
036:043 fursten Magdiel, fursten Iram. Dessa voro Edoms stamfurstar,
        efter deras boningsorter i det land de hade tagit i besittning
        —hans som ock kallas Esau, edoméernas stamfader.

037:001 Men Jakob bosatte sig i det land där hans fader hade bott såsom
främling, nämligen i Kanaans land.

037:002 Detta är berättelsen om Jakobs släkt. När Josef var sjutton år
        gammal, gick han, jämte sina bröder, i vall med fåren; han följde
        då såsom yngling med Bilhas och Silpas, sin faders hustrurs,
        söner. Och Josef bar fram till deras fader vad ont som sades om
        dem.
037:003 Men Israel hade Josef kärare än alla sina andra söner, eftersom
        han hade fött honom på sin ålderdom; och han lät göra åt honom
        en fotsid livklädnad.
037:004 Då nu hans bröder sågo att deras fader hade honom kärare än alla
        hans bröder, blevo de hätska mot honom och kunde icke tala
        vänligt till honom.
037:005 Därtill hade Josef en gång en dröm, som han omtalade för sina
        bröder; sedan hatade de honom ännu mer.
037:006 Han sade nämligen till dem: »Hören vilken dröm jag har haft.
037:007 Jag tyckte att vi bundo kärvar på fältet; och se, min kärve
        reste sig upp och blev stående, och edra kärvar ställde sig runt
        omkring och bugade sig för min kärve.»
037:008 Då sade hans bröder till honom: »Skulle du bliva vår konung, och
        skulle du råda över oss?» Och de hatade honom ännu mer för hans
        drömmars skull och för vad han hade sagt.

037:009 Sedan hade han ännu en annan dröm som han förtäljde för sina
        bröder; han sade: »Hören, jag har haft ännu en dröm. Jag tyckte
        att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.»
037:010 När han förtäljde detta för sin fader och sina bröder, bannade
        hans fader honom och sade till honom: »Vad är detta för en dröm
        som du har haft? Skulle då jag och din moder och dina bröder
        komma och buga oss ned till jorden för dig?»
037:011 Och hans bröder avundades honom; men hans fader bevarade detta i
        sitt minne.

037:012 Då nu en gång hans bröder hade gått bort för att vakta sin
        faders får i Sikem,
037:013 sade Israel till Josef: »Se, dina bröder vakta fåren i Sikem;
        gör dig redo, jag vill sända dig till dem.» Han svarade honom:
        »Jag är redo.»
037:014 Då sade han till honom: »Gå och se efter, om det står väl till
        med dina bröder, och om det står väl till med fåren, och kom
        tillbaka till mig med svar.» Så sände han honom åstad från
        Hebrons dal, och han kom till Sikem.
037:015 Där mötte han en man, medan han gick omkring villrådig på
        fältet; och mannen frågade honom: »Vad söker du?»
037:016 Han svarade: »Jag söker efter mina bröder; säg mig var de vakta
        sin hjord.»
037:017 Mannen svarade: »De hava brutit upp härifrån; ty jag hörde dem
        säga: 'Låt oss gå till Dotain.'» Då gick Josef vidare efter
        sina bröder och fann dem i Dotan.
037:018 När de nu på avstånd fingo se honom, innan han ännu hade hunnit
        fram till dem, lade de råd om att döda honom.
037:019 De sade till varandra: »Se, där kommer drömmaren.
037:020 Upp, låt oss dräpa honom och kasta honom i en brunn; sedan kunna
        vi säga att ett vilddjur har ätit upp honom. Så få vi se huru
        det går med hans drömmar.»
037:021 Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan deras
        händer och sade: »Låt oss icke slå ihjäl honom.»
037:022 Ytterligare sade Ruben till dem: »Utgjuten icke blod; kasten
        honom i brunnen här i öknen, men bären icke hand på honom.» Han
        ville nämligen rädda honom undan deras händer och föra honom
        tillbaka till hans fader.
037:023 Då nu Josef kom fram till sina bröder, togo de av honom hans
        livklädnad, den fotsida klädnaden som han hade på sig,
037:024 och grepo honom och kastade honom i brunnen; men brunnen var
        tom, intet vatten fanns däri.
037:025 Därefter satte de sig ned för att äta. När de då lyfte upp sina
        ögon, fingo de se ett tåg av ismaeliter komma från Gilead, och
        deras kameler voro lastade med dragantgummi, balsam och
        ladanum; de voro på väg med detta ned till Egypten.
037:026 Då sade Juda till sina bröder: »Vad gagn hava vi därav att vi
        dräpa vår broder och dölja hans blod?»
037:027 Nej, låt oss sälja honom till ismaeliterna; må vår hand icke
        komma vid honom, ty han är ju vår broder, vårt eget kött.» Och
        hans bröder lydde honom.
037:028 Då nu midjanitiska köpmän kommo där förbi, drogo de upp Josef ur
        brunnen; och de sålde Josef för tjugu siklar silver till
        ismaeliterna. Dessa förde så Josef till Egypten.

037:029 När sedan Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns Josef
        icke i brunnen. Då rev han sönder sina kläder
037:030 och vände tillbaka till sina bröder och sade: »Gossen är icke
        där, vart skall jag nu taga vägen?»
037:031 Men de togo Josefs livklädnad och slaktade en bock och doppade
        klädnaden i blodet;
037:032 därefter sände de den fotsida livklädnaden hem till sin fader
        och läto säga: »Denna har vi funnit; se efter, om det är din
        sons livklädnad eller icke.»
037:033 Och han kände igen den och sade: »Det är min sons livklädnad;
        ett vilddjur har ätit upp honom, förvisso är Josef ihjälriven.»
037:034 Och Jakob rev sönder sina kläder och svepte säcktyg om sina
        länder och sörjde sin son i lång tid.
037:035 Och alla hans söner och alla hans döttrar kommo för att trösta
        honom; men han ville icke låta trösta sig, utan sade: »Jag skall
        med sorg fara ned i dödsriket till min son.» Så begrät hans
        fader honom.

037:036 Men medaniterna förde honom till Egypten och sålde honom till
Potifar, som var hovman hos Farao och hövitsman för drabanterna.

038:001 Vid den tiden begav sig Juda åstad bort ifrån sina bröder och
        slöt sig till en man i Adullam, som hette Hira.
038:002 Där fick Juda se dottern till en kananeisk man som hette Sua,
        och han tog henne till sig och gick in till henne.
038:003 Och hon blev havande och födde en son, och han fick namnet Er.
038:004 Åter blev hon havande och födde en son och gav honom namnet
        Onan.
038:005 Och hon födde ännu en son, och åt denne gav hon namnet Sela; och
        när han föddes, var Juda i Kesib.
038:006 Och Juda tog åt Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar.
038:007 Men Er, Judas förstfödde, misshagade HERREN; därför dödade
        HERREN honom.
038:008 Då sade Juda till Onan: »Gå in till din broders hustru, äkta
        henne i din broders ställe och skaffa avkomma åt din broder.»
038:009 Men eftersom Onan visste att avkomman icke skulle bliva hans
        egen, lät han, när han gick in till sin broders hustru, det
        spillas på jorden, för att icke giva avkomma åt sin broder.
038:010 Men det misshagade HERREN att han gjorde så; därför dödade han
        också honom.
038:011 Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: »Stanna såsom änka i din
        faders hus, till dess min son Sela bliver fullvuxen.» Han
        fruktade nämligen att annars också denne skulle dö, likasom hans
        bröder. Så gick Tamar bort och stannade i sin faders hus.

038:012 En lång tid därefter dog Suas dotter, Judas hustru. Och efter
        sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp till
        Timna, för att se efter dem som klippte hans får.
038:013 När man nu berättade för Tamar att hennes svärfader gick upp
        till Timna för att klippa sina får,
038:014 lade hon av sig sina änkekläder och betäckte sig med en slöja
        och höljde in sig och satte sig vid porten till Enaim på vägen
        till Timna. Ty hon såg, att fastän Sela var fullvuxen, blev hon
        likväl icke given åt honom till hustru.
038:015 Då nu Juda fick se henne, trodde han att hon var en sköka; hon
        hade ju nämligen sitt ansikte betäckt.
038:016 Och han vek av till henne, där hon satt vid vägen, och sade:
        »Kom, låt mig gå in till dig.» Ty han visste icke att det var
        hans sonhustru. Hon svarade: »Vad vill du giva mig för att få
        gå in till mig?»
038:017 Han sade: »Jag vill sända dig en killing ur min hjord.» Hon
        svarade: »Ja, om du giver mig pant, till dess du sänder den.»
038:018 Han sade: »Vad skall jag då giva dig i pant?» Hon svarade: »Din
        signetring, din snodd och staven som du har i din hand.» Då gav
        han henne detta och gick in till henne, och hon blev havande
        genom honom.
038:019 Och hon stod upp och gick därifrån och lade av sin slöja och
        klädde sig åter i sina änkekläder.
038:020 Och Juda sände killingen med sin vän adullamiten, för att få
        igen panten av kvinnan; men denne fann henne icke.
038:021 Och han frågade folket där på orten och sade: »Var är
        tempeltärnan, hon som satt i Enaim vid vägen?» De svarade: »Här
        har ingen tempeltärna varit.»
038:022 Och han kom tillbaka till Juda och sade: »Jag har icke funnit
        henne; därtill säger folket på orten att ingen tempeltärna har
        varit där.»
038:023 Då sade Juda: »Må hon då behålla det, så att vi icke draga
        smälek över oss. Jag har nu sänt killingen, men du har icke
        funnit henne.»

038:024 Vid pass tre månader därefter blev så berättat för Juda: »Din
        sonhustru Tamar har bedrivit otukt, och i otukt har hon blivit
        havande.» Juda sade: »Fören ut henne till att brännas.»
038:025 Men när hon fördes ut, sände hon bud till sin svärfader och lät
        säga: »Genom en man som är ägare till detta har jag blivit
        havande.» Och hon lät säga: »Se efter, vem denna signetring,
        dessa snodder och denna stav tillhöra.»
038:026 Och Juda kände igen dem och sade: »Hon är i sin rätt mot mig,
        eftersom jag icke har givit henne åt min son Sela.» Men han kom
        icke mer vid henne.

038:027 När hon nu skulle föda, se, då funnos tvillingar i hennes liv.
038:028 Och i födslostunden stack den ene fram en hand; då tog
        hjälpkvinnan en röd tråd och band den om hans hand och sade:
        »Denne kom först fram.»
038:029 Men när han därefter åter drog sin hand tillbaka, se, då kom
        hans broder fram; och hon sade: »Varför har du trängt dig fram?»
        Och han fick namnet Peres.
038:030 Därefter kom hans broder fram, han som hade den röda tråden om
        sin hand, och han fick namnet Sera.

039:001 Och Josef fördes ned till Egypten; och Potifar, som var hovman
        hos Farao och hövitsman för drabanterna, en egyptisk man, köpte
        honom av ismaeliterna som hade fört honom ditned.
039:002 Och HERREN var med Josef, så att han blev en lyckosam man. Och
        han vistades i sin herres, egyptierns, hus;
039:003 och hans herre såg att HERREN var med honom, ty allt vad han
        gjorde lät HERREN lyckas väl under hans hand.
039:004 Och Josef fann nåd för hans ögon och fick betjäna honom. Och
        han satte honom över sitt hus, och allt vad han ägde lämnade han
        i hans vård.
039:005 Och från den stund då han hade satt honom över sitt hus och över
        allt vad han ägde, välsignade HERREN egyptierns hus, för Josefs
        skull; och HERRENS välsignelse vilade över allt vad han ägde,
        hemma och på marken.
039:006 Därför överlät han i Josefs vård allt vad han ägde, och sedan
        han hade fått honom till sin hjälp, bekymrade han sig icke om
        något, utom maten som han själv åt.

        Men Josef hade en skön gestalt och var skön att skåda.
039:007 Och efter en tid hände sig att hans herres hustru kastade sina
        ögon på Josef och sade: »Ligg hos mig.»
039:008 Men han ville icke, utan sade till sin herres hustru: »Se,
        alltsedan min herre har tagit mig till sin hjälp, bekymrar han
        sig icke om något i huset, och allt vad han äger har han lämnat
        i min vård.
039:009 Han har i detta hus icke större makt än jag, och intet annat har
        han förbehållit sig än dig allena, eftersom du är hans hustru.
        Huru skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?»
039:010 Och fastän hon talade sådant dag efter dag till Josef, hörde han
        dock icke på henne och ville icke ligga hos henne eller vara med
        henne.
039:011 Men en dag då han kom in i huset för att förrätta sina sysslor,
        och ingen av husfolket var tillstädes därinne,
039:012 fattade hon honom i manteln och sade: »Ligg hos mig.» Men han
        lämnade manteln i hennes hand och flydde och kom ut.
039:013 Då hon nu såg att han hade lämnat sin mantel i hennes hand och
        flytt ut,
039:014 ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: »Sen här, han har
        fört hit till oss en hebreisk man, för att denne skulle locka
        oss till lättfärdighet. Han kom in till mig och ville ligga hos
        mig; men jag ropade med hög röst.
039:015 Och när han hörde att jag hov upp min röst och ropade, lämnade
        han sin mantel kvar hos mig och flydde och kom ut.»
039:016 Och hon lät hans mantel ligga kvar hos sig, till dess hans herre
        kom hem;
039:017 då berättade hon för honom detsamma; hon sade: »Den hebreiske
        tjänaren som du har fört hit till oss kom in till mig, och
        ville locka mig till lättfärdighet.
039:018 Men då jag hov upp min röst och ropade, lämnade han sin mantel
        kvar hos mig och flydde ut.»
039:019 När nu hans herre hörde vad hans hustru berättade för honom,
        nämligen att hans tjänare hade betett sig mot henne på detta
        sätt, blev hans vrede upptänd.
039:020 Och Josefs herre tog honom och lät sätta honom i det fängelse
        där konungens fångar sutto fängslade; där fick han då vara i
        fängelse.
039:021 Men HERREN var med Josef och förskaffade honom ynnest och lät
        honom finna nåd hos föreståndaren för fängelset.
039:022 Och föreståndaren för fängelset lät alla fångar som sutto i
        fängelset stå under Josefs uppsikt; och allt vad där skulle
        göras, det gjordes genom honom.
039:023 Föreståndaren för fängelset tog sig alls icke av något som Josef
        hade om hand, eftersom HERREN var med denne; och vad han gjorde,
        det lät HERREN lyckas väl.

040:001 En tid härefter hände sig att den egyptiske konungens munskänk
        och hans bagare försyndade sig mot sin herre, konungen av
        Egypten.
040:002 Och Farao blev förtörnad på sina två hovmän, överste munskänken
        och överste bagaren,
040:003 och lät sätta dem i förvar i drabanthövitsmannens hus, i samma
        fängelse där Josef satt fången.
040:004 Och hövitsmannen för drabanterna anställde Josef hos dem till
        att betjäna dem; och de sutto där i förvar en tid.

040:005 Medan nu den egyptiske konungens munskänk och bagare sutto
        fångna i fängelset, hade de båda under samma natt var sin dröm,
        vardera med sin särskilda betydelse.
040:006 Och när Josef om morgonen kom in till dem, fick han se att de
        voro bedrövade.
040:007 Då frågade han Faraos hovmän, som med honom sutto i förvar i
        hans herres hus: »Varför sen I så sorgsna ut i dag?»
040:008 De svarade honom: »Vi hava haft en dröm, och ingen finnes, som
        kan uttyda den.» Josef sade till dem: »Att giva uttydningen är
        ju Guds sak; förtäljen drömmen för mig.»

040:009 Då förtäljde överste munskänken sin dröm för Josef och sade till
        honom: »Jag drömde att ett vinträd stod framför mig;
040:010 på vinträdet voro tre rankor, och knappt hade det skjutit skott,
        så slogo dess blommor ut och dess klasar buro mogna druvor.
040:011 Och jag hade Faraos bägare i min hand, och jag tog druvorna och
        pressade ut dem i Faraos bägare och gav Farao bägaren i handen.»
040:012 Då sade Josef till honom: »Detta är uttydningen: de tre rankorna
        betyda tre dagar;
040:013 om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och sätta dig åter
        på din plats, så att du får giva Farao bägaren i handen likasom
        förut, då du var hans munskänk.
040:014 Men tänk på mig, när det går dig väl, så att du gör
        barmhärtighet med mig och nämner om mig för Farao och skaffar
        mig ut från detta hus;
040:015 ty jag är med orätt bortförd från hebréernas land, och icke
        heller här har jag gjort något varför jag borde sättas i
        fängelse.»

040:016 Då nu överste bagaren såg att Josef hade givit en god uttydning,
        sade han till honom: »Också jag hade en dröm. Jag tyckte att
        jag bar tre vetebrödskorgar på mitt huvud.
040:017 Och i den översta korgen funnos bakverk av alla slag, sådant som
        Farao plägar äta; men fåglarna åto därav ur korgen på mitt
        huvud.»
040:018 Då svarade Josef och sade: »Detta är uttydningen: de tre
        korgarna betyda tre dagar;
040:019 om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och taga det av
        dig; han skall upphänga dig på trä, och fåglarna skola äta ditt
        kött.»

040:020 På tredje dagen därefter, då det var Faraos födelsedag, gjorde
        denne ett gästabud för alla sina tjänare. Då upphöjde han, bland
        sina tjänare, såväl överste munskänkens huvud som överste
        bagarens.
040:021 Han insatte överste munskänken åter i hans ämbete, så att han
        fick giva Farao bägaren i handen;
040:022 men överste bagaren lät han upphänga, såsom Josef hade sagt dem
        i sin uttydning.
040:023 Men överste munskänken tänkte icke på Josef, utan glömde honom.

041:001 Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm. Han tyckte
        sig stå vid Nilfloden.
041:002 Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och
        de betade i vassen.
041:003 Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur
        floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av
        floden.
041:004 Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och feta
        korna. Därefter vaknade Farao.
041:005 Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och
        vackra, växa på samma strå.
041:006 Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av
        östanvinden;
041:007 och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen.
        Därefter vaknade Farao och fann att det var en dröm.

041:008 Då han nu om morgonen var orolig till sinnes, sände han ut och
        lät kalla till sig alla spåmän och alla vise i Egypten. Och
        Farao förtäljde sina drömmar för dem; men ingen fanns, som kunde
        uttyda dem för Farao.
041:009 Då talade överste munskänken till Farao och sade: »Jag måste i
        dag påminna om mina synder.
041:010 När Farao en gång var förtörnad på sina tjänare, satte han mig
        jämte överste bagaren i fängelse i drabanthövitsmannens hus.
041:011 Då hade vi båda, jag och han, under samma natt en dröm, och våra
        drömmar hade var sin särskilda betydelse.
041:012 Och jämte oss var där en ung hebré, som var tjänare hos
        hövitsmannen för drabanterna. För honom förtäljde vi våra
        drömmar, och han uttydde dem för oss; efter som var och en hade
        drömt gav han en uttydning.
041:013 Och såsom han uttydde för oss, så gick det. Jag blev åter
        insatt på min plats, och den andre blev upphängd.»

041:014 Då sände Farao och lät kalla Josef till sig; och man skyndade
        att föra honom ut ur fängelset. Och han lät raka sig och bytte
        om kläder och kom inför Farao.
041:015 Och Farao sade till Josef: »Jag har haft en dröm, och ingen
        finnes, som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig, att
        allenast du får höra en dröm, kan du uttyda den.»
041:016 Josef svarade Farao och sade: »I min makt står det icke; men Gud
        skall giva Farao ett lyckosamt svar.»
041:017 Då sade Farao till Josef: »Jag drömde att jag stod på stranden
        av Nilfloden.
041:018 Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och de
        betade i vassen.
041:019 Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fula
        och magra; i hela Egyptens land har jag icke sett några så fula
        som dessa.
041:020 Och de magra och fula korna åto upp de sju första, feta korna.
041:021 Men när de hade sväljt ned dem, kunde man icke märka att de hade
        sväljt ned dem, utan de förblevo fula såsom förut. Därefter
        vaknade jag.
041:022 Åter drömde jag och såg då sju ax, fulla och vackra, växa på
        samma strå.
041:023 Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, förtorkade, tunna och
        svedda av östanvinden;
041:024 och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen. Detta omtalade
        jag för spåmännen; men ingen fanns, som kunde förklara det för
        mig.»

041:025 Då sade Josef till Farao: »Faraos drömmar hava en och samma
        betydelse; vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao.
041:026 De sju vackra korna betyda sju år, de sju vackra axen betyda ock
        sju år; drömmarna hava en och samma betydelse.
041:027 Och de sju magra och fula korna som stego upp efter dessa betyda
        sju år, så ock de sju tomma axen, de som voro svedda av
        östanvinden; sju hungerår skola nämligen komma.
041:028 Detta menade jag, när jag sade till Farao: Vad Gud ämnar göra,
        det har han låtit Farao veta.
041:029 Se, sju år skola komma med stor ymnighet över hela Egyptens
        land.
041:030 Men efter dem skola sju hungerår inträffa, sådana att man skall
        förgäta all den förra ymnigheten i Egyptens land, och
        hungersnöden skall förtära landet.
041:031 Och man skall icke hava något minne av den förra ymnigheten i
        landet, för den hungersnöds skull som sedan kommer, ty den skall
        bliva mycket svår.
041:032 Men att Farao har haft drömmen två gånger, det betyder att detta
        är av Gud fast bestämt, och att Gud skall låta det ske snart.
041:033 Må nu alltså Farao utse en förståndig och vis man, som han kan
        sätta över Egyptens land.
041:034 Må Farao göra så; må han ock förordna tillsyningsmän över landet
        och taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land under de
        sju ymniga åren.
041:035 Må man under dessa kommande goda år samla in allt som kan tjäna
        till föda och hopföra säd under Faraos vård i städerna, för att
        tjäna till föda, och må man sedan förvara den,
041:036 så att dessa födoämnen finnas att tillgå för landet under de sju
        hungerår som skola komma över Egyptens land. Så skall landet
        icke behöva förgås genom hungersnöden.»

041:037 Det talet behagade Farao och alla hans tjänare.
041:038 Och Farao sade till sina tjänare: »Kunna vi finna någon i vilken
        Guds Ande så är som i denne?»
041:039 Och Farao sade till Josef: »Eftersom Gud har kungjort för dig
        allt detta, finnes ingen som är så förståndig och vis som du.
041:040 Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skall
        allt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver min
        vill jag vara förmer än du.»
041:041 Ytterligare sade Farao till Josef: »Jag sätter dig nu över hela
        Egyptens land.»
041:042 Och Farao tog ringen av sin hand och satte den på Josefs hand
        och lät kläda honom i kläder av fint linne och hängde den
        gyllene kedjan om hans hals.
041:043 Och han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen, och man
        utropade framför honom »abrek». Och han satte
        honom över hela Egyptens land.
041:044 Och Farao sade till Josef: »Jag är Farao; utan din vilja skall
        ingen i hela Egyptens land lyfta hand eller fot.»
041:045 Och Farao gav Josef namnet Safenat-Panea och gav honom till
        hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Och Josef
        begav sig ut och besåg Egyptens land.

041:046 Josef var trettio år gammal, när han stod inför Farao, konungen i
        Egypten. Och Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring i
        hela Egyptens land.
041:047 Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd;
041:048 och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han in
        allt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna. I
        var särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtade
        ifrån fälten däromkring.
041:049 Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet,
        till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersom
        det var omöjligt att hålla räkning på den.

041:050 Och åt Josef föddes två söner, innan något hungerår kom; de
        föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On.
041:051 Och Josef gav åt den förstfödde namnet
        Manasse, »ty», sade han, »Gud har låtit mig
        förgäta all min olycka och hela min faders hus.»
041:052 Och åt den andre gav han namnet Efraim, »ty»,
        sade han, »Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land».

041:053 Men de sju ymniga åren som först hade kommit i Egyptens land
        gingo till ända;
041:054 sedan begynte de sju hungeråren, såsom Josef hade förutsagt.
        Och hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens land
        fanns bröd överallt.
041:055 Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade till
        Farao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: »Gån till
        Josef, och gören vad han säger eder.»
041:056 När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josef
        alla förrådshus och sålde säd åt egyptierna. Men hungersnöden
        blev allt större i Egyptens land;
041:057 och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa
        säd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder.

042:001 Men när Jakob förnam att säd fanns i Egypten, sade han till sina
        söner: »Varför stån I så rådlösa?»
042:002 Och han sade vidare: »Se, jag har hört att i Egypten finnes säd;
        faren ditned och köpen därifrån säd åt oss, för att vi må leva
        och icke dö.»
042:003 Då foro tio av Josefs bröder ned för att köpa säd i Egypten.
042:004 Men Benjamin, Josefs broder, blev icke av Jakob sänd åstad med
        sina bröder, ty han fruktade att någon olycka kunde hända honom.
042:005 Så kommo då, bland de andra, också Israels söner för att köpa
        säd; ty hungersnöd rådde i Kanaans land.

042:006 Och Josef var den som hade att befalla i landet; det var han som
        sålde säd åt allt folket i landet. Då nu Josefs bröder kommo
        dit, föllo de ned till jorden på sitt ansikte inför honom.
042:007 När då Josef fick se sina bröder, kände han igen dem; men han
        ställde sig främmande mot dem och tilltalade dem hårt och
        frågade dem: »Varifrån kommen I?» De svarade: »Från Kanaans
        land, för att köpa säd till föda åt oss.»
042:008 Och fastän Josef kände igen sina bröder, kände de icke igen
        honom.
042:009 Men Josef tänkte på de drömmar som han hade drömt om dem. Och
        han sade till dem: »I ären spejare, I haven kommit för att se
        efter, var landet är utan skydd.»
042:010 De svarade honom: »Nej, herre, dina tjänare hava kommit för att
        köpa säd till föda åt sig.
042:011 Vi äro alla söner till en och samma man; vi äro redliga män,
        dina tjänare äro inga spejare.»
042:012 Men han sade till dem: »Jo, I haven kommit för att se efter, var
        landet är utan skydd.»
042:013 De svarade: »Vi, dina tjänare, äro tolv bröder, söner till en
        och samma man i Kanaans land; men den yngste är nu hemma hos vår
        fader, och en är icke mer till.»
042:014 Josef sade till dem: »Det är såsom jag sade eder: I ären
        spejare.
042:015 Och på detta sätt vill jag pröva eder: så sant Farao lever,
        I skolen icke slippa härifrån, med mindre eder yngste broder
        kommer hit.
042:016 En av eder må fara och hämta hit eder broder. Men I andra
        skolen stanna såsom fångar, för att jag så må pröva om I haven
        talat sanning. Ty om så icke är, då ären I spejare, så sant
        Farao lever.»
042:017 Därefter lät han hålla dem allasammans i fängelse under tre
        dagar.

042:018 Men på tredje dagen sade Josef till dem: »Om I viljen leva, så
        gören på detta sätt, ty jag fruktar Gud:
042:019 ären I redliga män, så må en av eder, I bröder, stanna såsom
        fånge i huset där I haven suttit fängslade; men I andra mån fara
        eder väg, och föra hem med eder den säd som I haven köpt till
        hjälp mot hungersnöden hemma hos eder.
042:020 Fören sedan eder yngste broder hit till mig; om så edra ord visa
        sig vara sanna, skolen I slippa att dö.» Och de måste göra så.
042:021 Men de sade till varandra: »Förvisso hava vi dragit skuld över
        oss genom det som vi gjorde mot vår broder; ty vi sågo hans
        själs ångest, när han bad oss om misskund, och vi ville dock
        icke lyssna till honom. Därför hava vi själva kommit i denna
        ångest.»
042:022 Ruben svarade dem: »Sade jag icke till eder: 'Försynden eder
        icke på gossen'? Men I lyssnaden icke till mig; se, därför
        utkräves nu hans blod.»
042:023 Men de visste icke att Josef förstod detta, ty han talade med
        dem genom tolk.
042:024 Och han vände sig bort ifrån dem och grät. Sedan vände han sig
        åter till dem och talade med dem; och han tog Simeon ut ur deras
        krets och lät fängsla honom inför deras ögon.

042:025 Och Josef bjöd att man skulle fylla deras säckar med säd, och
        lägga vars och ens penningar tillbaka i hans säck, och giva dem
        kost för resan. Och man gjorde så med dem.
042:026 Och de lastade säden på sina åsnor och foro därifrån.
042:027 Men när vid ett viloställe en av dem öppnade sin säck för att
        giva foder åt sin åsna, fick han se sina penningar ligga överst
        i säcken.
042:028 Då sade han till sina bröder: »Mina penningar hava blivit lagda
        hit tillbaka; se, de äro här i min säck.» Då blevo de utom sig
        av häpnad och sågo förskräckta på varandra och sade: »Vad har
        Gud gjort mot oss!»

042:029 När de kommo hem till sin fader Jakob i Kanaans land, berättade
        de för honom allt vad som hade hänt dem och sade:
042:030 »Mannen som var herre där i landet tilltalade oss hårt och
        behandlade oss såsom om vi ville bespeja landet.
042:031 Men vi sade till honom: 'Vi äro redliga män och inga spejare;
042:032 vi äro tolv bröder, samma faders söner; en är icke mer till, och
        den yngste är nu hemma hos vår fader i Kanaans land.'
042:033 Men mannen som var herre i landet svarade oss: 'Därav skall jag
        veta att I ären redliga män: lämnen kvar hos mig en av eder, I
        bröder; tagen så vad I haven köpt till hjälp mot hungersnöden
        hemma hos eder, och faren eder väg.
042:034 Sedan mån I föra eder yngste broder hit till mig, så kan jag
        veta att I icke ären spejare, utan redliga män. Då skall jag
        giva eder broder tillbaka åt eder, och I skolen fritt få draga
        omkring i landet.

042:035 När de sedan tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung
        i sin säck. Och då de och deras fader fingo se penningpungarna,
        blevo de förskräckta.
042:036 Och Jakob, deras fader, sade till dem: »I gören mig barnlös;
        Josef är borta, Simeon är borta, Benjamin viljen I ock taga
        ifrån mig; över mig kommer allt detta.»
042:037 Då svarade Ruben sin fader och sade: »Mina båda söner må du
        döda, om jag icke för honom åter till dig. Anförtro honom åt
        mig, jag skall föra honom tillbaka till dig.»
042:038 Men han svarade: »Min son får icke fara ditned med eder. Hans
        broder är ju död, och han är allena kvar; om nu någon olycka
        hände honom på den resa I viljen företaga, så skullen I bringa
        mina grå hår med sorg ned i dödsriket.»

043:001 Men hungersnöden var svår i landet.
043:002 Och när de hade förtärt den säd som de hade hämtat från Egypten,
        sade deras fader till dem: »Faren tillbaka och köpen litet säd
        till föda åt oss.»
043:003 Men Juda svarade honom och sade: »Mannen betygade högtidligt och
        sade till oss: 'I fån icke komma inför mitt ansikte, med mindre
        eder broder är med eder.'
043:004 Om du nu låter vår broder följa med oss, så skola vi fara ned
        och köpa säd till föda åt dig.
043:005 Men om du icke låter honom följa med oss, så vilja vi icke fara,
        ty mannen sade till oss: 'I fån icke komma inför mitt ansikte,
        med mindre eder broder är med eder.'
043:006 Då sade Israel: »Varför gjorden I så illa mot mig och berättaden
        för mannen att I haden ännu en broder?»
043:007 De svarade: »Mannen frågade noga om oss och vår släkt; han sade:
        'Lever eder fader ännu? Haven I någon broder?' Då omtalade vi
        för honom huru det förhöll sig. Kunde vi veta att han skulle
        säga: 'Fören eder broder hitned'?»
043:008 Och Juda sade till sin fader Israel: »Låt ynglingen följa med
        mig, så vilja vi stå upp och begiva oss åstad, för att vi må
        leva och icke dö, vi själva och du och våra kvinnor och barn.
043:009 Jag vill ansvara för honom; av min hand må du utkräva honom. Om
        jag icke för honom åter till dig och ställer honom inför ditt
        ansikte, så vill jag vara en syndare inför dig i all min tid.
043:010 Sannerligen, om vi icke hade dröjt så länge, så skulle vi redan
        hava varit tillbaka för andra gången.»
043:011 Då svarade deras fader Israel dem: »Måste det så vara, så gören
        nu på detta sätt: tagen av landets bästa frukt i edra säckar och
        fören det till mannen såsom skänk, litet balsam och litet
        honung, dragantgummi och ladanum, pistacienötter och mandlar.
043:012 Och tagen dubbla summan penningar med eder, så att I fören
        tillbaka dit med eder de penningar som I haven fått igen överst
        i edra säckar. Kanhända var det ett misstag.
043:013 Tagen ock eder broder med eder, och stån upp och faren tillbaka
        till mannen.
043:014 Men Gud den Allsmäktige låte eder finna barmhärtighet inför
        mannen, så att han tillstädjer eder andre broder och Benjamin
        att återvända med eder. Men skall jag bliva barnlös, så må det
        då ske.»

043:015 Då togo männen de nämnda skänkerna och togo med sig dubbla
        summan penningar, därtill ock Benjamin, och stodo upp och foro
        ned till Egypten och trädde inför Josef.
043:016 Då nu Josef såg att Benjamin var med dem, sade han till sin
        hovmästare: »För dessa män in i mitt hus; och låt slakta och
        tillreda en måltid, ty männen skola äta middag med mig.»
043:017 Och mannen gjorde såsom Josef hade sagt och förde männen in i
        Josefs hus.
043:018 Och männen blevo förskräckta, när de fördes in i Josefs hus; de
        sade: »Det är på grund av penningarna vi föras hitin, de
        penningar som förra gången kommo tillbaka i våra säckar; ty han
        vill nu störta sig på oss och överfalla oss och göra oss själva
        till trälar och taga ifrån oss våra åsnor.»
043:019 Och de trädde fram till Josefs hovmästare och talade med honom
        vid ingången till huset
043:020 och sade: »Hör oss, herre. När vi förra gången voro härnere för
        att köpa säd till föda åt oss
043:021 och sedan kommo till ett viloställe och öppnade våra säckar, då
        fann var och en av oss sina penningar överst i sin säck,
        penningarna till deras fulla vikt; dem hava vi nu fört tillbaka
        med oss.
043:022 Och vi hava tagit andra penningar med oss för att köpa säd till
        föda åt oss. Vi veta icke vem som hade lagt penningarna i våra
        säckar.»
043:023 Då svarade han: »Varen vid gott mod, frukten icke; det är eder
        Gud och eder faders Gud som har låtit eder finna en skatt i edra
        säckar; edra penningar har jag fått.» Sedan hämtade han Simeon
        ut till dem.
043:024 Och han förde männen in i Josefs hus och gav dem vatten till att
        två sina fötter och gav foder åt deras åsnor.
043:025 Och de ställde i ordning sina skänker, till dess Josef skulle
        komma hem om middagen; ty de hade fått höra att de skulle äta
        där.

043:026 När sedan Josef hade kommit hem, förde de skänkerna, som de hade
        med sig, in till honom i huset och föllo ned för honom till
        jorden.
043:027 Och han hälsade dem och frågade: »Står det väl till med eder
        fader, den gamle, som I taladen om? Lever han ännu?»
043:028 De svarade: »Ja, det står väl till med vår fader, din tjänare;
        han lever ännu.» Och de bugade sig och föllo ned för honom.
043:029 Och när han lyfte upp sina ögon och fick se sin broder Benjamin,
        sin moders son, frågade han: »Är detta eder yngste broder, den
        som I taladen om med mig?» Därpå sade han: »Gud vare dig nådig,
        min son.»
043:030 Men Josef bröt av sitt tal, ty hans hjärta upprördes av kärlek
        till brodern, och han sökte tillfälle att gråta ut och gick in i
        sin kammare och grät där.
043:031 Därefter, sedan han hade tvagit sitt ansikte, gick han åter ut
        och betvang sig och sade: »Sätten fram mat.»
043:032 Och de satte fram särskilt för honom och särskilt för dem och
        särskilt för de egyptier som åto tillsammans med honom; ty
        egyptierna få icke äta tillsammans med hebréerna; sådant är
        nämligen en styggelse för egyptierna.
043:033 Och de fingo sina platser mitt emot honom, den förstfödde främst
        såsom den förstfödde, sedan de yngre, var och en efter sin
        ålder; och männen sågo med förundran på varandra.
043:034 Och han lät bära till dem av rätterna på sitt bord, och Benjamin
        fick fem gånger så mycket som var och en av de andra. Och de
        drucko sig glada med honom.

044:001 Därefter bjöd han sin hovmästare och sade: »Fyll männens säckar
        med säd, så mycket de kunna rymma, och lägg vars och ens
        penningar överst i hans säck.
044:002 Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den
        yngstes säck, tillika med penningarna för hans säd.» Och han
        gjorde såsom Josef hade sagt.
044:003 Om morgonen, då det blev dager, fingo männen fara med sina
        åsnor.
044:004 Men när de hade kommit ett litet stycke utom staden, sade Josef
        till sin hovmästare: »Stå upp och sätt efter männen; och när du
        hinner upp dem, så säg till dem: 'Varför haven I lönat gott med
        ont?
044:005 Det är ju just den bägaren som min herre dricker ur, och som han
        plägar spå med. Det är en ond gärning I haven gjort.'»

044:006 När han nu hann upp dem, sade han detta till dem.
044:007 Då svarade de honom: »Varför talar min herre så? Bort det, att
        dina tjänare skulle göra sådant!
044:008 De penningar som vi funno överst i våra säckar hava vi ju fört
        tillbaka till dig från Kanaans land. Huru skulle vi då kunna
        vilja stjäla silver eller guld ur din herres hus?
044:009 Den bland dina tjänare, som den finnes hos, han må dö; därtill
        vilja vi andra bliva min herres trälar.»
044:010 Han svarade: »Ja, vare det såsom I haven sagt; den som den
        finnes hos, han skall bliva min träl. Men I andra skolen vara
        utan skuld.»
044:011 Och de skyndade sig att lyfta ned var och en sin säck på jorden,
        och öppnade var och en sin säck.
044:012 Och han begynte att söka hos den äldste och slutade hos den
        yngste; och bägaren fanns i Benjamins säck.
044:013 Då revo de sönder sina kläder och lastade åter var och en sin
        åsna och vände tillbaka till staden.

044:014 Och Juda och hans bröder gingo in i Josefs hus, där denne ännu
        var kvar; och de föllo ned till jorden för honom.
044:015 Då sade Josef till dem: »Vad haven I gjort! Förstoden I icke
        att en man sådan som jag kan spå?»
044:016 Juda svarade: Vad skola vi säga till min herre, vad skola vi
        tala, och huru skola vi rättfärdiga oss? Gud har funnit dina
        tjänares missgärning. Se, vi äro min herres trälar, vi andra
        såväl som den som bägaren har blivit funnen hos.»
044:017 Men han sade: »Bort det, att jag skulle så göra! Den som
        bägaren har blivit funnen hos, han skall bliva min träl. Men I
        andra mån i frid fara hem till eder fader.»

044:018 Då trädde Juda fram till honom och sade: »Hör mig, herre; låt
        din tjänare tala ett ord inför min herre, och må din vrede icke
        upptändas mot din tjänare; ty du är såsom Farao.
044:019 Min herre frågade sina tjänare och sade: 'Haven I eder fader
        eller någon broder ännu därhemma?'
044:020 Och vi svarade min herre: 'Vi hava en åldrig fader och en son
        till honom, en som är född på hans ålderdom och ännu är ung; men
        en broder till denne är död, så att han allena är kvar efter sin
        moder, och hans fader har honom kär.'
044:021 Då sade du till dina tjänare: 'Fören honom hitned till mig, så
        att jag kan låta mitt öga vila på honom.'
044:022 Och vi svarade min herre: 'Ynglingen kan icke lämna sin fader,
        ty om han lämnade sin fader, så skulle denne dö.'
044:023 Men du sade till dina tjänare: 'Om eder yngste broder icke
        följer med eder hitned, så fån I icke mer komma inför mitt
        ansikte.'
044:024 När vi därefter hade kommit hem till din tjänare, min fader,
        berättade vi för honom vad min herre hade sagt.
044:025 Och när sedan vår fader sade: 'Faren tillbaka och köpen litet
        säd till föda åt oss',
044:026 svarade vi: 'Vi kunna icke fara ditned; allenast på det
        villkoret vilja vi fara, att vår yngste broder följer med oss;
        ty vi få icke komma inför mannens ansikte om vår yngste broder
        icke är med oss.
044:027 Men din tjänare, min fader, sade till oss: 'I veten själva att
        min hustru har fött åt mig två söner,
044:028 och den ene gick bort ifrån mig, och jag sade: förvisso är han
        ihjälriven. Och jag har icke sett honom sedan den tiden.
044:029 Om I nu tagen också denne ifrån mig och någon olycka händer
        honom, så skolen I bringa mina grå hår med jämmer ned i
        dödsriket.'
044:030 Om jag alltså kommer hem till din tjänare, min fader, utan att
        vi hava med oss ynglingen, som vår faders hjärta är så fäst vid,
044:031 då bliver det hans död, när han ser att ynglingen icke är med;
        och dina tjänare skulle så bringa din tjänares, vår faders, grå
        hår med sorg ned i dödsriket.
044:032 Ty jag, din tjänare, har lovat min fader att ansvara för
        ynglingen och har sagt, att om jag icke för denne till honom
        igen, så vill jag vara en syndare inför min fader i all min tid.
044:033 Låt nu därför din tjänare stanna kvar hos min herre såsom träl,
        i ynglingens ställe, men låt ynglingen fara hem med sina bröder.
044:034 Ty huru skulle jag kunna fara hem till min fader utan att hava
        ynglingen med mig? Jag förmår icke se den jämmer som då skulle
        komma över min fader.»

045:001 Då kunde Josef icke längre betvinga sig inför alla dem som stodo
        omkring honom. Han ropade: »Må alla gå ut härifrån.» Och ingen
        fick stanna inne hos Josef, när han gav sig till känna för sina
        bröder.
045:002 Och han brast ut i högljudd gråt, så att egyptierna hörde det;
        också Faraos husfolk hörde det.
045:003 Och Josef sade till sina bröder: »Jag är Josef. Lever min fader
        ännu?» Men hans bröder kunde icke svara honom, så förskräckta
        blevo de för honom.
045:004 Då sade Josef till sina bröder: »Kommen hitfram till mig.» Och
        när de kommo fram, sade han: »Jag är Josef, eder broder, som I
        sålden till Egypten.
045:005 Men varen nu icke bedrövade och grämen eder icke däröver att I
        haven sålt mig hit; ty för att bevara människors liv har Gud
        sänt mig hit före eder.
045:006 I två år har nu hungersnöd varit i landet, och ännu återstå fem
        år under vilka man varken skall plöja eller skörda.
045:007 Men Gud sände mig hit före eder, för att I skullen bliva kvar på
        jorden och behållas vid liv, ja, till räddning för många.
045:008 Så haven nu icke I sänt mig hit, utan Gud; och han har gjort mig
        till Faraos högste rådgivare och till en herre över hela hans
        hus och till en furste över hela Egyptens land.
045:009 Skynden eder nu och faren hem till min fader, och sägen till
        honom: 'Så säger din son Josef: Gud har satt mig till en herre
        över hela Egypten; kom ned till mig, dröj icke.
045:010 Du skall få bo i landet Gosen och vara mig nära, du med dina
        barn och barnbarn, dina får och fäkreatur och allt vad som
        tillhör dig.
045:011 Jag vill där försörja dig—ty ännu återstå fem hungerår—så
        att varken du eller ditt hus eller någon som hör dig till skall
        lida nöd.
045:012 I sen ju med egna ögon, också min broder Benjamin ser med egna
        ögon, att det är jag, som med egen mun talar till eder.
045:013 Berätten nu för min fader om all min härlighet i Egypten och om
        allt vad I haven sett, och skynden eder att föra min fader
        hitned.»
045:014 Så föll han sin broder Benjamin om halsen och grät, och Benjamin
        grät vid hans hals.
045:015 Och han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Sedan
        samtalade hans bröder med honom.

045:016 När nu det ryktet spordes i Faraos hus, att Josefs bröder hade
        kommit, behagade detta Farao och hans tjänare väl.
045:017 Och Farao sade till Josef: »Säg till dina bröder: 'Detta skolen
        I göra: lasten edra djur och faren hem till Kanaans land;
045:018 hämten så eder fader och edert folk och kommen hit till mig, så
        skall jag giva eder det bästa som finnes i Egyptens land, och I
        skolen få äta av landets fetma.'
045:019 Alltså bjuder jag dig nu att säga: 'Detta skolen I göra: tagen
        eder vagnar i Egyptens land för edra späda barn och edra
        hustrur, och hämten eder fader och kommen hit.
045:020 Och bekymren eder icke om edert bohag; ty det bästa som finnes i
        hela Egyptens land skall höra eder till.'»
045:021 Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar, efter Faraos
        befallning, och gav dem kost för resan.
045:022 Och han gav åt dem alla var sin högtidsdräkt, men åt Benjamin
        gav han tre hundra siklar silver och fem högtidsdräkter.
045:023 Och till sin fader sände han likaledes gåvor: tio åsnor, lastade
        med det bästa Egypten hade, och tio åsninnor, lastade med säd
        och bröd och andra livsmedel åt hans fader för resan.
045:024 Därefter lät han sina bröder fara, och de begåvo sig åstad; och
        han sade till dem: »Kiven icke på vägen.»

045:025 Så foro de upp från Egypten och kommo till sin fader Jakob i
        Kanaans land;
045:026 och de berättade för honom och sade: »Josef lever ännu, och han
        är en furste över hela Egyptens land.» Då greps hans hjärta av
        vanmakt, ty han kunde icke tro dem.
045:027 Men när de omtalade för honom allt vad Josef hade sagt till dem,
        och när han såg vagnarna som Josef hade sänt för att hämta
        honom, då fick deras fader Jakobs ande åter liv.
045:028 Och Israel sade: »Det är nog; min son Josef lever ännu. Jag
        vill fara och se honom, förrän jag dör.»

046:001 Och Israel bröt upp med allt vad honom tillhörde. Och när han
        kom till Beer-Seba, offrade han slaktoffer åt sin fader Isaks
        Gud.
046:002 Och Gud talade till Israel i en syn om natten; han sade: »Jakob!
        Jakob!» Han svarade: »Här är jag.»
046:003 Då sade han: »Jag är Gud, din faders Gud; frukta icke för att
        draga ned till Egypten, ty där skall jag göra dig till ett stort
        folk.
046:004 Jag skall själv draga ned med dig till Egypten, jag skall ock
        föra dig åter upp därifrån; och Josefs hand skall tillsluta dina
        ögon.»

046:005 Och Jakob bröt upp från Beer-Seba; och Israels söner satte sin
        fader Jakob och sina späda barn och sina hustrur på vagnarna som
        Farao hade sänt för att hämta honom.
046:006 Och de togo sin boskap och de ägodelar som de hade förvärvat i
        Kanaans land och kommo så till Egypten, Jakob och alla hans
        avkomlingar med honom.
046:007 Sina söner och sonsöner, sina döttrar och sondöttrar, alla sina
        avkomlingar, förde han med sig till Egypten.

Jakob och hans söner. Jakobs förstfödde var Ruben, 046:009 och Rubens söner voro Hanok, Pallu, Hesron och Karmi. 046:010 Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul, den kananeiska kvinnans son. 046:011 Levis söner voro Gerson, Kehat och Merari. 046:012 Judas söner voro Er, Onan, Sela, Peres och Sera—men Er och Onan dogo i Kanaans land—och Peres' söner voro Hesron och Hamul. 046:013 Isaskars söner voro Tola, Puva, Job och Simron. 046:014 Sebulons söner voro Sered, Elon och Jaleel. 046:015 Dessa voro Leas söner, de som hon födde åt Jakob i Paddan-Aram; tillika födde hon åt honom dottern Dina. Söner och döttrar utgjorde tillsammans trettiotre personer. 046:016 Gads söner voro Sifjon och Haggi, Suni och Esbon, Eri och Arodi och Areli. 046:017 Asers söner voro Jimna, Jisva, Jisvi och Beria; och deras syster var Sera; men Berias söner voro Heber och Malkiel. 046:018 Dessa voro söner till Silpa, som Laban hade givit åt sin dotter Lea, och dessa födde hon åt Jakob, sexton personer. 046:019 Rakels, Jakobs hustrus, söner voro Josef och Benjamin. 046:020 Och de söner som föddes åt Josef i Egyptens land voro Manasse och Efraim; de föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. 046:021 Och Benjamins söner voro Bela, Beker och Asbel, Gera och Naaman, Ehi och Ros, Muppim och Huppim och Ard. 046:022 Dessa voro Rakels söner, de som föddes åt Jakob, tillsammans fjorton personer. 046:023 Dans söner voro Husim. 046:024 Naftalis söner voro Jaseel, Guni, Jeser och Sillem. 046:025 Dessa voro söner till Bilha, som Laban hade givit åt sin dotter Rakel, och dessa födde hon åt Jakob, tillsammans sju personer. 046:026 De som kommo med Jakob till Egypten, de som hade utgått från hans länd, utgjorde alla tillsammans sextiosex personer, förutom Jakobs sonhustrur. 046:027 Och Josefs söner, vilka föddes åt honom i Egypten, voro två. De personer av Jakobs hus, som kommo till Egypten, utgjorde tillsammans sjuttio.

046:028 Och han sände Juda framför sig till Josef, för att denne skulle
        visa honom vägen till Gosen. Så kommo de till landet Gosen.
046:029 Och Josef lät spänna för sin vagn och for upp till Gosen för att
        möta sin fader Israel. Och när han kom fram till honom, föll
        han honom om halsen och grät länge vid hans hals.
046:030 Och Israel sade till Josef: »Nu vill jag gärna dö, sedan jag har
        sett ditt ansikte och sett att du ännu lever.»

046:031 Därefter sade Josef till sina bröder och sin faders folk: »Jag
        vill fara upp och berätta för Farao och säga till honom: 'Mina
        bröder och min faders folk, som hittills hava bott i Kanaans
        land, hava kommit till mig.
046:032 Och dessa män äro fårherdar, ty de hava idkat boskapsskötsel;
        och sina får och fäkreatur och allt vad de äga hava de fört med
        sig.'
046:033 När sedan Farao kallar eder till sig och frågar: 'Vad är edert
        yrke?',
046:034 skolen I svara: 'Vi, dina tjänare, hava idkat boskapsskötsel
        från vår ungdom ända till nu, vi såväl som våra fäder.' Så
        skolen I få bo i landet Gosen; ty alla fårherdar äro en
        styggelse för egyptierna.»

047:001 Och Josef kom och berättade för Farao och sade: »Min fader och
        mina bröder hava kommit från Kanaans land med sina får och
        fäkreatur och allt vad de äga; och de äro nu i landet Gosen.»
047:002 Och han hade bland sina bröder tagit ut fem män; dem ställde han
        fram inför Farao.
047:003 Då frågade Farao hans bröder: »Vad är edert yrke?» De svarade
        Farao: »Dina tjänare äro fårherdar, såsom ock våra fäder hava
        varit.»
047:004 Och de sade ytterligare till Farao: »Vi hava kommit för att bo
        någon tid här i landet; ty dina tjänare hade intet bete för sina
        får, eftersom hungersnöden är så svår i Kanaans land. Så låt nu
        dina tjänare bo i landet Gosen.»
047:005 Då sade Farao till Josef: »Din fader och dina bröder hava alltså
        nu kommit till dig.
047:006 Egyptens land ligger öppet för dig; i den bästa delen av landet
        må du låta din fader och dina bröder bo. Må de bo i landet
        Gosen, och ifall du vet om några bland dem att de äro dugande
        män, så sätt dessa till uppsyningsmän över min boskap.»

047:007 Sedan hämtade Josef sin fader Jakob och förde honom fram inför
        Farao, och Jakob hälsade Farao.
047:008 Men Farao frågade Jakob: »Huru hög är din ålder?»
047:009 Jakob svarade Farao: »Min vandringstid har varat ett hundra
        trettio år. Få och onda hava mina levnadsår varit, de nå icke
        upp till antalet av mina fäders levnadsår under deras
        vandringstid.»
047:010 Och Jakob tog avsked av Farao och gick ut ifrån honom.
047:011 Men Josef lät sin fader och sina bröder bo i Egyptens land och
        gav dem besittning där, i den bästa delen av landet, i landet
        Rameses, såsom Farao hade bjudit.
047:012 Och Josef försörjde sin fader och sina bröder och hela sin
        faders hus, och gav var och en underhåll efter antalet av hans
        barn.

047:013 Men ingenstädes i landet fanns bröd, ty hungersnöden var mycket
        svår, så att Egyptens land och Kanaans land försmäktade av
        hunger.
047:014 Och för den säd som folket köpte samlade Josef till sig alla
        penningar som funnos i Egyptens land och i Kanaans land; och
        Josef lät föra penningarna in i Faraos hus.
047:015 Men när penningarna togo slut i Egyptens land och i Kanaans
        land, kommo alla egyptier till Josef och sade: »Giv oss bröd;
        icke vill du väl att vi skola dö i din åsyn? Vi hava ju inga
        penningar mer.»
047:016 Josef svarade: »Fören hit eder boskap, så skall jag giva eder
        bröd i utbyte mot eder boskap, om I icke mer haven några
        penningar.»
047:017 Då förde de sin boskap till Josef, och Josef gav dem bröd i
        utbyte mot deras hästar, får, fäkreatur och åsnor. Så underhöll
        han dem det året och gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap.
047:018 Så gick detta år till ända. Men det följande året kommo de åter
        till honom och sade till honom: »Vi vilja icke dölja det för
        min herre: penningarna äro slut, och den boskap vi ägde har
        kommit i min herres ägo; intet annat finnes nu kvar att giva åt
        min herre än våra kroppar och vår jord.
047:019 Icke vill du att vi skola förgås inför dina ögon, vi med vår
        åkerjord? Köp oss och vår jord för bröd, så vilja vi med vår
        jord bliva Faraos trälar; giv oss allenast utsäde, för att vi må
        leva och icke dö, och för att jorden icke må läggas öde.»
047:020 Då köpte Josef all jord i Egypten åt Farao; ty egyptierna sålde
        var och en sin åker, eftersom hungersnöden så svårt tryckte dem.
        Så blev jorden Faraos egendom.
047:021 Och folket förflyttade han till städerna, från den ena ändan av
        Egyptens område till den andra.
047:022 Allenast prästernas jord köpte han icke, ty prästerna hade sitt
        bestämda underhåll av Farao, och de levde av det bestämda
        underhåll som Farao gav dem; därför behövde de icke sälja sin
        jord.
047:023 Och Josef sade till folket: »Se, jag har nu köpt eder och eder
        jord åt Farao. Där haven I utsäde; besån nu jorden.
047:024 Och när grödan kommer in, skolen I giva en femtedel åt Farao;
        men fyra femtedelar skolen I själva hava till utsäde på åkern
        och till föda för eder och dem som I haven i edra hus och till
        föda för edra barn.»
047:025 De svarade: »Du har behållit oss vid liv; låt oss finna nåd för
        min herres ögon, så vilja vi vara Faraos trälar.»
047:026 Så gjorde Josef det till en stadga, som ännu i dag gäller för
        Egyptens jord, att man skulle giva femtedelen åt Farao.
        Allenast prästernas jord blev icke Faraos egendom.

047:027 Så bodde nu Israel i Egyptens land, i landet Gosen; och de fingo
        sina besittningar där och voro fruktsamma och förökade sig
        storligen.
047:028 Och Jakob levde sjutton år i Egyptens land, så att hans
        levnadsålder blev ett hundra fyrtiosju år.
047:029 Då nu tiden närmade sig att Israel skulle dö, kallade han till
        sig sin son Josef och sade till honom: »Om jag har funnit nåd
        för dina ögon, så lägg din hand under min länd och lova att visa
        mig din kärlek och trofasthet därmed att du icke begraver mig i
        Egypten;
047:030 fastmer, när jag har gått till vila hos mina fäder, skall du
        föra mig från Egypten och begrava mig i deras grav.» Han
        svarade: »Jag skall göra såsom du har sagt.»
047:031 Men han sade: »Giv mig din ed därpå.» Och han gav honom sin ed.
        Då tillbad Israel, böjd mot sängens huvudgärd.

048:001 En tid härefter blev det sagt till Josef: »Din fader är nu
        sjuk.» Då tog han med sig sina båda söner, Manasse och Efraim.
048:002 Och man berättade för Jakob och sade: »Din son Josef har nu
        kommit till dig.» Då tog Israel styrka till sig och satte sig
        upp i sängen.
048:003 Och Jakob sade till Josef: »Gud den Allsmäktige uppenbarade sig
        för mig i Lus i Kanaans land och välsignade mig
048:004 och sade till mig: 'Se, jag skall göra dig fruktsam och föröka
        dig och låta skaror av folk komma av dig, och skall giva åt din
        säd efter dig detta land till evärdlig besittning.'
048:005 Dina båda söner, som äro födda åt dig i Egyptens land, innan jag
        kom hit till dig i Egypten, de skola nu vara mina: Efraim och
        Manasse skola vara mina, likasom Ruben och Simeon.
048:006 Men de barn som du har fött efter dem skola vara dina; de skola
        bära sina bröders namn i dessas arvedel.
048:007 Se, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land,
        under resan, då det ännu var ett stycke väg fram till Efrat; och
        jag begrov henne där vid vägen till Efrat.» Stället heter nu
        Bet-Lehem.

048:008 Då nu Israel fick se Josefs söner, sade han: »Vilka äro dessa?»
048:009 Josef svarade sin fader: »Det är mina söner, som Gud har givit
        mig här.» Då sade han: »För dem hit till mig, på det att jag må
        välsigna dem.»
048:010 Och Israels ögon voro skumma av ålder, så att han icke kunde se.
        Så förde han dem då fram till honom, och han kysste dem och tog
        dem i famn.
048:011 Och Israel sade till Josef: »Jag hade icke tänkt att jag skulle
        få se ditt ansikte, men nu har Gud låtit mig se till och med
        avkomlingar av dig.»
048:012 Och Josef förde dem bort ifrån hans knän och föll ned till
        jorden på sitt ansikte.
048:013 Sedan tog Josef dem båda vid handen, Efraim i sin högra hand,
        till vänster framför Israel, och Manasse i sin vänstra hand,
        till höger framför Israel, och förde dem så fram till honom.
048:014 Men Israel räckte ut sin högra hand och lade den på Efraims
        huvud, fastän han var den yngre, och sin vänstra hand på
        Manasses huvud; han lade alltså sina händer korsvis, ty Manasse
        var den förstfödde.
048:015 Och han välsignade Josef och sade: »Den Gud inför vilken mina
        fäder, Abraham och Isak, hava vandrat, den Gud som har varit min
        herde från min födelse ända till denna dag,
048:016 den ängel som har förlossat mig från allt ont, han välsigne
        dessa barn; och må de uppkallas efter mitt och mina fäders,
        Abrahams och Isaks, namn, och må de föröka sig och bliva talrika
        på jorden.»
048:017 Men när Josef såg att hans fader lade sin högra hand på Efraims
        huvud, misshagade detta honom, och han fattade sin faders hand
        och ville flytta den från Efraims huvud på Manasses huvud.
048:018 Och Josef sade till sin fader: »Icke så, min fader; denne är den
        förstfödde, lägg din högra hand på hans huvud.»
048:019 Men hans fader ville icke; han sade: »Jag vet det, min son, jag
        vet det; också av honom skall ett folk komma, också han skall
        bliva stor; men hans yngre broder skall dock bliva större än
        han, och hans avkomma skall bliva ett talrikt folk.»
048:020 Så välsignade han dem på den dagen och sade: »Med ditt namn
        skall Israel välsigna, så att man skall säga: Gud göre dig lik
        Efraim och Manasse.» Så satte han Efraim framför Manasse.

048:021 Och Israel sade till Josef: »Se, jag dör; men Gud skall vara med
        eder och föra eder tillbaka till edra fäders land.
048:022 Och utöver vad jag giver dina bröder giver jag dig en särskild
        höjdsträcka som jag med mitt svärd och min
        båge har tagit från amoréerna.»

049:001 Och Jakob kallade sina söner till sig och sade: Församlen eder, på det att jag må förkunna eder vad som skall hända eder i kommande dagar:

049:002 Kommen tillhopa och hören, I Jakobs söner; hören på eder fader Israel.

049:003 Ruben, min förstfödde är du,
          min kraft och min styrkas förstling,
          främst i myndighet och främst i makt.
049:004 Du sjuder över såsom vatten,
          du skall icke bliva den främste,
          ty du besteg din faders läger;
          då gjorde du vad skändligt var.
          Ja, min bädd besteg han!

049:005 Simeon och Levi äro bröder;
          deras vapen äro våldets verktyg.
049:006 Min själ inlåte sig ej i deras råd,
          min ära tage ingen del i deras samkväm;
          ty i sin vrede dräpte de män,
          och i sitt överdåd stympade de oxar.
049:007 Förbannad vare deras vrede, som är så våldsam,
          och deras grymhet, som är så hård!
          Jag skall förströ dem i Jakob,
          jag skall förskingra dem i Israel.

049:008 Dig, Juda, dig skola dina bröder prisa;
          din hand skall vara på dina fienders nacke,
          för dig skola din faders söner buga sig.
049:009 Ett ungt lejon är Juda;
          från rivet byte har du dragit ditupp, min son.
          Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon,
          såsom en lejoninna—vem vågar oroa honom?
049:010 Spiran skall icke vika ifrån Juda,
          icke härskarstaven ifrån hans fötter,
          till dess han kommer till Silo
          och folken bliva honom hörsamma.
049:011 Han binder vid vinträdet sin åsna,
          vid ädla rankan sin åsninnas fåle.
          Han tvår sina kläder i vin,
          sin mantel i druvors blod.
049:012 Hans ögon äro dunkla av vin
          och hans tänder vita av mjölk.

049:013 Sebulon skall bo vid havets strand,
vid stranden, där skeppen ligga;
sin sida skall han vända mot Sidon.

049:014 Isaskar är en stark åsna,
          som ligger i ro i sin inhägnad.
049:015 Och han såg att viloplatsen var god,
          och att landet var ljuvligt;
          då böjde han sin rygg under bördor
          och blev en arbetspliktig tjänare.

049:016 Dan skall skaffa rätt åt sitt folk,
          han såväl som någon av Israels stammar.
049:017 Dan skall vara en orm på vägen,
          en huggorm på stigen,
          en som biter hästen i foten,
          så att ryttaren faller baklänges av.
049:018 HERRE, jag bidar efter din frälsning!

049:019 Gad skall trängas av skaror,
men själv skall han tränga dem på hälarna.

049:020 Från Aser kommer fetma, honom till mat;
konungsliga läckerheter har han att giva.

049:022 Ett ungt fruktträd är Josef,
          ett ungt fruktträd vid källan;
          dess grenar nå upp över muren.
049:023 Bågskyttar oroa honom,
          de skjuta på honom och ansätta honom;
049:024 dock förbliver hans båge fast,
          och hans händer och armar spänstiga,
          genom dens händer, som är den Starke i Jakob,
          genom honom som är herden, Israels klippa,
049:025 genom din faders Gud—han skall hjälpa dig.
          genom den Allsmäktige—han skall välsigna dig
          med välsignelser från himmelen därovan,
          välsignelser från djupet som utbreder sig därnere,
          välsignelser från bröst och sköte.
049:026 Din faders välsignelser nå högt,
          högre än mina förfäders välsignelser,
          de nå upp till de eviga höjdernas härlighet.
          De skola komma över Josefs huvud,
          över dens hjässa, som är en furste bland sina bröder.

049:027 Benjamin är en glupande ulv;
om morgonen förtär han rov,
och om aftonen utskiftar han byte.»

049:028 Alla dessa äro Israels stammar, tolv till antalet, och detta är
vad deras fader talade till dem, när han välsignade dem; åt var
och en av dem gav han sin särskilda välsignelse.

049:029 Och han bjöd dem och sade till dem: »Jag skall nu samlas till
        mitt folk; begraven mig bredvid mina fäder, i grottan på hetiten
        Efrons åker,
049:030 i den grotta som ligger på åkern i Makpela, gent emot Mamre, i
        Kanaans land, den åker som Abraham köpte till egen grav av
        hetiten Efron,
049:031 där de hava begravit Abraham och hans hustru Sara, där de ock
        hava begravit Isak och hans hustru Rebecka, och där jag själv
        har begravit Lea,
049:032 på den åkern som jämte grottan där köptes av Hets barn.»
049:033 När Jakob hade givit sina söner denna befallning, drog han sina
        fötter upp i sängen; och han gav upp andan och blev samlad till
        sina fäder.

050:001 Då föll Josef ned över sin faders ansikte och grät över honom
        och kysste honom.
050:002 Och Josef bjöd läkarna som han hade i sin tjänst att de skulle
        balsamera hans fader; och läkarna balsamerade Israel.
050:003 Därtill åtgingo fyrtio dagar; så många dagar åtgå nämligen för
        balsamering. Och egyptierna begräto honom i sjuttio dagar.

050:004 Men när gråtodagarna efter honom voro förbi, talade Josef till
        Faraos husfolk och sade: »Om jag har funnit nåd för edra ögon,
        så framfören till Farao dessa mina ord:
050:005 Min fader har tagit en ed av mig och sagt: 'När jag är död,
        begrav mig då i den grav som jag har låtit gräva åt mig i
        Kanaans land.' Så låt mig nu fara ditupp och begrava min fader;
        sedan skall jag komma tillbaka igen.»
050:006 Farao svarade: »Far ditupp och begrav din fader, efter den ed
        som han har tagit av dig.»
050:007 Då for Josef upp för att begrava sin fader, och med honom foro
        alla Faraos tjänare, de äldste i hans hus och alla de äldste i
        Egyptens land,
050:008 därtill allt Josefs husfolk och hans bröder och hans faders
        husfolk; allenast sina kvinnor och barn, och sina får och
        fäkreatur lämnade de kvar i landet Gosen.
050:009 Och med honom foro ditupp både vagnar och ryttare; och det var
        en mycket stor skara.
050:010 När de nu kommo till Goren-Haatad, på andra sidan Jordan, höllo
        de där en mycket stor och högtidlig dödsklagan, och han
        anställde en sorgefest efter sin fader i sju dagar.
050:011 Och när landets inbyggare, kananéerna, sågo sorgefesten i
        Goren-Haatad, sade de: »Det är en högtidlig
        sorgefest som egyptierna här
        hålla.» Därav fick stället namnet Abel-Misraim; det ligger på
        andra sidan Jordan.

050:012 Och hans söner gjorde med honom såsom han hade bjudit dem:
050:013 hans söner förde honom till Kanaans land och begrovo honom i
        grottan på åkern i Makpela, den åker som Abraham hade köpt till
        egen grav av hetiten Efron, gent emot Mamre.
050:014 Och sedan Josef hade begravit sin fader, vände han tillbaka till
        Egypten med sina bröder och alla dem som hade farit upp med
        honom för att begrava hans fader.

050:015 Men när Josefs bröder sågo att deras fader var död, tänkte de:
        »Kanhända skall Josef nu bliva hätsk mot oss och vedergälla oss
        allt det onda som vi hava gjort mot honom.»
050:016 Därför sände de bud till Josef och läto säga: »Din fader bjöd
        oss så före sin död:
050:017 'Så skolen I säga till Josef: Käre, förlåt dina bröder vad de
        hava brutit och syndat, i det att de hava handlat så illa mot
        dig.' Förlåt alltså nu din faders Guds tjänare vad de hava
        brutit.» Och Josef grät, när de läto säga detta till honom.
050:018 Sedan kommo ock hans bröder själva och föllo ned för honom och
        sade: »Se, vi vilja vara tjänare åt dig.»
050:019 Men Josef sade till dem: »Frukten icke. Hållen I då mig för
        Gud?
050:020 I tänkten ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo, för att
        låta det ske, som nu har skett, och så behålla mycket folk vid
        liv.
050:021 Frukten därför nu icke; jag skall försörja eder och edra kvinnor
        och barn.» Och han tröstade dem och talade vänligt med dem.

050:022 Och Josef bodde kvar i Egypten med sin faders hus; och Josef
        blev ett hundra tio år gammal.
050:023 Och Josef fick se Efraims barn till tredje led; också av Makir,
        Manasses son, föddes barn i Josefs sköte.
050:024 Och Josef sade till sina bröder: »Jag dör, men Gud skall
        förvisso se till eder, och föra eder upp från detta land till
        det land som han med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob.»
050:025 Och Josef tog en ed av Israels barn och sade: »När nu Gud ser
        till eder, fören då mina ben härifrån.»
050:026 Och Josef dog, när han var ett hundra tio år gammal. Och man
        balsamerade honom, och han lades i en kista, i Egypten.

001:001 Och dessa äro namnen på Israels söner, som kommo till Egypten; med Jakob kommo de, var och en med sitt hus: 001:002 Ruben, Simeon, Levi och Juda, 001:003 Isaskar, Sebulon och Benjamin, 001:004 Dan och Naftali, Gad och Aser. 001:005 Tillsammans utgjorde de som hade utgått från Jakobs länd sjuttio personer; men Josef var redan förut i Egypten. 001:006 Och Josef dog och alla hans bröder och hela det släktet. 001:007 Men Israels barn voro fruktsamma och växte till och förökade sig och blevo övermåttan talrika, så att landet blev uppfyllt av dem.

001:008 Då uppstod en ny konung över Egypten, en som icke visste av
        Josef.
001:009 Och denne sade till sitt folk: »Se, Israels barns folk är oss
        för stort och mäktigt.
001:010 Välan, låt oss då gå klokt till väga med dem; eljest kunde de
        ännu mer föröka sig; och om ett krig komme på, kunde de förena
        sig med våra fiender och begynna krig mot oss och sedan draga
        bort ur landet.»
001:011 Alltså satte man arbetsfogdar över dem och förtryckte dem med
        trälarbeten. Och de måste bygga åt Farao förrådsstäder, Pitom
        och Raamses.
001:012 Men ju mer man förtryckte dem, dess mer förökade de sig, och
        dess mer utbredde de sig, så att man begynte gruva sig för
        Israels barn.
001:013 Därför pålade egyptierna Israels barn ytterligare tvångsarbeten
001:014 och förbittrade deras liv med hårt arbete på murbruk och tegel
        och med alla slags arbeten på marken korteligen, med
        tvångsarbeten av alla slag, som de läto dem utföra

001:015 Och konungen i Egypten talade till de hebreiska kvinnor—den
        ena hette Sifra, den andra Pua—som hjälpte barnaföderskorna,
001:016 han sade: »När I förlösen de hebreiska kvinnorna, så sen efter,
        då de föda: om det är ett gossebarn, så döden det; är det ett
        flickebarn, så må det leva.»
001:017 Men hjälpkvinnorna fruktade Gud och gjorde icke såsom konungen i
        Egypten hade sagt till dem, utan läto barnen leva.
001:018 Då kallade konungen i Egypten hjälpkvinnorna till sig och sade
        till dem: »Varför gören I så och låten barnen leva?»
001:019 Hjälpkvinnorna svarade Farao: »De hebreiska kvinnorna äro icke
        såsom de egyptiska. De äro kraftigare; förrän hjälpkvinnan
        kommer till dem, hava de fött.»
001:020 Och Gud lät det gå väl för hjälpkvinnorna; och folket förökade
        sig och blev mycket talrikt.
001:021 Eftersom hjälpkvinnorna fruktade Gud, lät han deras hus
        förkovras.
001:022 Då bjöd Farao allt sitt folk och sade: »Alla nyfödda gossebarn
        skolen I kasta i Nilfloden, men all flickebarn mån I låta leva.»

002:001 Och en man av Levis hus gick åstad och tog till hustru Levis
        dotter.
002:002 Och hustrun blev havande och födde en son. Och hon såg att det
        var ett vackert barn och dolde honom i tre månader.
002:003 Men när hon icke längre kunde dölja honom, tog hon en kista av
        rör, beströk den med jordbeck och tjära och lade barnet däri och
        satte den så i vassen vid stranden av Nilfloden.
002:004 Och hans syster ställde sig ett stycke därifrån, för att se huru
        det skulle gå med honom.

002:005 Och Faraos dotter kom ned till floden för att bada, och hennes
        tärnor gingo utmed floden. När hon nu fick se kistan i vassen,
        sände hon sin tjänarinna dit och lät hämta den till sig.
002:006 Och när hon öppnade den, fick hon se barnet och såg att det var
        en gosse, och han grät. Då ömkade hon sig över honom och sade:
        »Detta är ett av de hebreiska barnen.»
002:007 Men hans syster frågade Faraos dotter: »Vill du att jag skall gå
        och kalla hit till dig en hebreisk amma som kan amma upp barnet
        åt dig?»
002:008 Faraos dotter svarade henne: »Ja, gå.» Då gick flickan och
        kallade dit barnets moder.
002:009 Och Faraos dotter sade till henne: »Tag detta barn med dig, och
        amma upp det åt mig, så vill jag giva dig lön därför.» Och
        kvinnan tog barnet och ammade upp det.
002:010 När sedan gossen hade vuxit upp; förde hon honom till Faraos
        dotter, och denna upptog honom såsom sin son och gav honom
        namnet Mose, »ty», sade hon, »ur vattnet har
        jag dragit upp honom».

002:011 På den tiden hände sig att Mose, sedan han hade blivit stor,
        gick ut till sina bröder och såg på deras trälarbete. Och han
        fick se att en egyptisk man slog en hebreisk man, en av hans
        bröder.
002:012 då vände han sig åt alla sidor, och när han såg att ingen annan
        människa fanns där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i
        sanden.
002:013 Dagen därefter gick han åter ut och fick då se två hebreiska män
        träta med varandra. Då sade han till den som gjorde orätt:
        »Skall du slå din landsman?»
002:014 Han svarade: »Vem har satt dig till hövding och domare över oss?
        Vill du dräpa mig, såsom du dräpte egyptiern?» Då blev Mose
        förskräckt och tänkte: »Så har då saken blivit känd.»
002:015 Också fick Farao höra om denna sak och ville dräpa Mose. Men
        Mose flydde bort undan Farao; och han stannade i Midjans land;
        där satte han sig vid en brunn.

002:016 Och prästen i Midjan hade sju döttrar. Dessa kommo nu för att
        hämta upp vatten och skulle fylla hoarna för att vattna sin
        faders får.
002:017 Då kommo herdarna och ville driva bort dem; men Mose stod upp
        och hjälpte dem och vattnade deras får.
002:018 När de sedan kommo hem till sin fader Reguel, sade han: »Varför
        kommen I så snart hem i dag?»
002:019 De svarade: »En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna; därtill
        hämtade han upp vatten åt oss och vattnade fåren.»
002:020 Då sade han till sina döttrar: »Var är han då? Varför läten I
        mannen bliva kvar där? Inbjuden honom att komma och äta med
        oss».
002:021 Och Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, och denne gav åt
        Mose sin dotter Sippora till hustru.
002:022 Hon födde en son, och han gav honom namnet Gersom, »ty», sade
        han, »jag är en främling i ett land som icke är mitt».

002:023 Så förflöt en lång tid, och därunder dog konungen i Egypten.
        Men Israels barn suckade över sin träldom och klagade; och deras
        rop över träldomen steg upp till Gud.
002:024 Och Gud hörde deras jämmer, och Gud tänkte på sitt förbund med
        Abraham, Isak och Jakob.
002:025 Och Gud såg till Israels barn, och Gud lät sig vårda om dem.

003:001 Och Mose vaktade fåren åt sin svärfader Jetro, prästen i
        Midjan. Och han drev en gång fåren bortom öknen och kom så till
        Guds berg Horeb.
003:002 Där uppenbarade sig HERRENS ängel för honom i en eldslåga som
        slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden, och att
        busken dock icke blev förtärd.
003:003 Då tänkte Mose: »Jag vill gå ditbort och betrakta den underbara
        synen och se varför busken icke brinner upp.»
003:004 När då HERREN såg att han gick åstad för att se, ropade Gud till
        honom ur busken och sade: »Mose! Mose!» Han svarade: »Här är
        jag.»
003:005 Då sade han: »Träd icke hit; drag dina skor av dina fötter, ty
        platsen där du står är helig mark.»
003:006 Och han sade ytterligare: »Jag är din faders Gud, Abrahams Gud,
        Isaks Gud och Jakobs Gud.» Då skylde Mose sitt ansikte, ty han
        fruktade för att se på Gud.
003:007 Och HERREN sade: »Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i
        Egypten, och jag har hört huru de ropa över sina plågare; jag
        vet vad de måste lida.
003:008 Därför har jag stigit ned för att rädda dem ur egyptiernas våld
        och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land,
        ett land som flyter av mjölk och honung, det land där kananéer,
        hetiter, amoréer, perisséer, hivéer och jebuséer bo.
003:009 Fördenskull, eftersom Israels barns rop har kommit till mig, och
        jag därjämte har sett huru egyptierna förtrycka dem,
003:010 därför må du nu gå åstad, jag vill sända dig till Farao; och du
        skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten»
003:011 Men Mose sade till Gud: »Vem är jag, att jag skulle gå till
        Farao, och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?»
003:012 Han svarade: »Jag vill vara med dig. Och detta skall för dig
        vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: när du har fört
        folket ut ur Egypten, skolen I hålla gudstjänst på detta berg.»
003:013 Då sade Mose till Gud: »När jag nu kommer till Israels barn och
        säger till dem: 'Edra fäders Gud har sänt mig till eder', och de
        fråga mig; 'Vad är hans namn?', vad skall jag då svara dem?»
003:014 Gud sade till Mose: »Jag är den jag är.» Och han sade vidare:
        »Så skall du säga till Israels barn: 'Jag är' har sänt mig
        till eder.
003:015 Och Gud sade ytterligare till Mose: »Så skall du säga till
        Israels barn: HERREN, edra fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud
        och Jakobs Gud, har sänt mig till eder. Detta skall vara mitt
        namn evinnerligen, och så skall man nämna mig från släkte till
        släkte.
003:016 Gå nu åstad och församla de äldste i Israel, och säg till dem:
        HERREN, edra fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har
        uppenbarat sig för mig, och han har sagt: 'Jag har sett till
        eder och har sett det som vederfares eder Egypten;
003:017 därför är nu mitt ord: jag vill föra eder bort ifrån betrycket i
        Egypten upp till kananéernas, hetiternas, amoréernas,
        perisséernas, hivéernas och jebuséernas land, ett land som
        flyter av mjölk och honung.'
003:018 Och de skola lyssna till dina ord; och du skall tillika med de
        äldste i Israel gå till konungen i Egypten, och I skolen säga
        till honom: HERREN, hebréernas Gud, har visat sig för oss, så
        låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår
        Gud.'
003:019 Dock vet jag att konungen i Egypten icke skall tillstädja eder
        att gå, icke ens när han får känna min starka hand.
003:020 Men jag skall räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags
        under, som jag vill göra där; sedan skall han släppa eder.
003:021 Och jag vill låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon, så
        att I, när I dragen bort, icke skolen draga bort med tomma
        händer;
003:022 utan var kvinna skall av sin grannkvinna och av den främmande
        kvinna som bor i hennes hus begära klenoder av silver och guld,
        så ock kläder. Dessa skolen I sätta på edra söner och
        döttrar. Så skolen I taga byte från egyptierna.»

004:001 Mose svarade och sade: »Men om de nu icke tro mig eller lyssna
        till mina ord, utan säga: 'HERREN har icke uppenbarat sig för
        dig'?»
004:002 Då sade HERREN till honom: »Vad är det du har i din hand?»
004:003 Han svarade: »En stav.» Han sade: »Kasta den på marken.» När han
        då kastade den på marken, förvandlades den till en orm; och Mose
        flydde för honom.
004:004 Men HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand och tag honom i
        stjärten.» Då räckte han ut sin hand och grep honom; och han
        förvandlades åter till en stav i hans hand.
004:005 Och HERREN sade: »Så skola de tro att HERREN, deras fäders
        Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig
        för dig.
004:006 Och HERREN sade ytterligare till honom: »Stick din hand i
        barmen.» Och han stack sin hand i barmen. När han sedan drog ut
        den, se, då var handen vit såsom snö av spetälska.
004:007 Åter sade han. »Stick din hand tillbaka i barmen.» Och han stack
        sin hand tillbaka i barmen. När han sedan drog ut den igen ur
        barmen, se, då var den åter lik hans övriga kropp.
004:008 Och HERREN sade: »Om de icke vilja tro dig eller akta på det
        första tecknet, så måste de tro det andra tecknet.
004:009 Men om de icke ens tro dessa två tecken eller lyssna till dina
        ord, så tag av Nilflodens vatten och gjut ut det på torra
        landet, så skall vattnet, som du har tagit ur floden, förvandlas
        till blod på torra landet.»

004:010 Då sade Mose till HERREN: »Ack I Herre, jag är ingen talför man;
        jag har icke varit det förut, och jag är det icke heller nu,
        sedan du har talat till din tjänare, ty jag har ett trögt
        målföre och en trög tunga.
004:011 HERREN sade till honom: »Vem har givit människan munnen, eller
        vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det icke
        jag, HERREN?
004:012 Så gå nu åstad, jag skall vara med din mun och lära dig vad du
        skall tala.»
004:013 Men han sade: »Ack Herre, sänd ditt budskap med vilken annan du
        vill.»
004:014 Då upptändes HERRENS vrede mot Mose, och han sade: »Har du icke
        din broder Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan
        tala. Och han går nu åstad för att möta dig, och när han får se
        dig, skall han glädjas i sitt hjärta.
004:015 Och du skall tala till honom och lägga orden i hans mun; och jag
        skall vara med din mun och med hans mun, och jag skall lära eder
        vad I skolen göra.
004:016 Och han skall tala för dig till folket; alltså skall han vara
        för dig såsom mun, och du skall vara för honom såsom en gud.
004:017 Och du skall taga i din hand denna stav, med vilken du skall
        göra dina tecken.»

004:018 Därefter vände Mose tillbaka till sin svärfader Jeter och sade
        till honom: »Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten,
        för att se om de ännu leva.» Jetro sade till Mose: »Gå i frid.»
004:019 Och HERREN sade till Mose i Midjan: »Vänd tillbaka till Egypten,
        ty alla de män äro döda, som stodo efter ditt liv.»
004:020 Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna
        och for tillbaka till Egyptens land; och Mose tog Guds stav i
        sin hand.

004:021 Och HERREN sade till Mose: »När du nu vänder tillbaka till
        Egypten så se till, att du inför Farao gör alla de under som jag
        har givit dig makt att göra. Men jag skall förstocka hans
        hjärta, så att han icke släpper folket.
004:022 Och då skall du säga till Farao: Så säger HERREN: Israel är min
        förstfödde son,
004:023 och jag har sagt till dig: 'Släpp min son, så att han kan hålla
        gudstjänst åt mig.' Men du har icke velat släppa honom. Därför
        skall jag nu dräpa din förstfödde son.

004:024 Och under resan hände sig att HERREN på ett viloställe kom emot
        honom och ville döda honom.
004:025 Då tog Sippora en skarp sten och skar bort förhuden på sin son
        och berörde honom därmed nedtill och sade: »Du är mig en
        blodsbrudgum.»
004:026 Så lät han honom vara. Då sade hon åter: »Ja, en blodsbrudgum
        till omskärelse.»

004:027 Och HERREN sade till Aron: »Gå åstad och möt Mose i öknen.» Då
        gick han åstad och träffade honom på Guds berg; och han kysste
        honom.
004:028 Och Mose berättade för Aron allt vad HERREN hade talat, när han
        sände honom, och om alla de tecken som han hade bjudit honom att
        göra.
004:029 Sedan gingo Mose och Aron åstad och församlade alla Israels
        barns äldste.
004:030 Och Aron omtalade allt vad HERREN hade talat till Mose; och han
        gjorde tecknen inför folkets ögon.
004:031 Då trodde folket; och när de hörde att HERREN hade sett till
        Israels barn, och att han hade sett deras betryck, böjde de sig
        ned och tillbådo.
005:001 Därefter kommo Mose och Aron och sade till Farao: »Så säger
        HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
        högtid åt mig i öknen.»
005:002 Men Farao svarade: »Vem är HERREN, eftersom jag på hans
        befallning skulle släppa Israel? Jag vet icke av HERREN och vill
        ej heller släppa Israel.»
005:003 Då sade de: »Hebréernas Gud har visat sig för oss. Så låt oss nu
        gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår Gud, för
        att han icke må komma över oss med pest eller med svärd.»
005:004 Men konungen i Egypten svarade dem: »Mose och Aron, varför
        dragen I folket ifrån dess arbete? Gån bort till edra
        dagsverken.
005:005 Ytterligare sade Farao: »Folket är ju redan alltför talrikt i
        landet, och likväl viljen I skaffa dem frihet ifrån deras
        dagsverken!»

005:006 Därefter bjöd Farao samma dag fogdarna och tillsyningsmännen
        över folket och sade:
005:007 »I skolen icke vidare såsom förut giva folket halm till att göra
        tegel. Låten dem själva gå och skaffa sig halm.
005:008 Men samma antal tegel som de förut hava gjort skolen I ändå
        ålägga dem, utan något avdrag; ty de äro lata, därför ropa de
        och säga: 'Låt oss gå och offra åt vår Gud.'
005:009 Man måste lägga tungt arbete på dessa människor, så att de
        därigenom få något att göra och icke akta på lögnaktigt tal.»
005:010 Då gingo fogdarna och tillsyningsmännen över folket ut och sade
        till folket: »Så säger Farao: Jag vill icke längre giva eder
        halm.
005:011 Gån själva och skaffen eder halm, var I kunnen finna sådan; men
        i edert arbete skall intet avdrag göras.»
005:012 Då spridde sig folket över hela Egyptens land och samlade strå
        för att bruka det såsom halm.
005:013 Och fogdarna drevo på dem och sade: »Fullgören edert arbete, var
        dag det för den dagen bestämda, likasom när man gav eder halm.»
005:014 Och Israels barns tillsyningsmän, de som Faraos fogdar hade satt
        över dem, fingo uppbära hugg och slag, och man sade till dem:
        »Varför haven I icke såsom förut fullgjort edert förelagda
        dagsverke i tegel, varken i går eller i dag?»
005:015 Då kommo Israels barns tillsyningsmän och ropade till Farao och
        sade: »Varför gör du så mot dina tjänare?
005:016 Ingen halm giver man åt dina tjänare, och likväl säger man till
        oss: 'Skaffen fram tegel.' Och se, dina tjänare få nu uppbära
        hugg och slag, fastän skulden ligger hos ditt eget folk.»
005:017 Men han svarade: »I ären lata, ja lata ären I. Därför sägen I:
        'Låt oss gå och offra åt HERREN.'
005:018 Nej, gån i stället till edert arbete. Halm skall man icke giva
        eder, men det bestämda antalet tegel måsten I ändå lämna.»

005:019 Då märkte Israels barns tillsyningsmän att det var illa ställt
        för dem, eftersom de hade fått det svaret att de icke skulle få
        något avdrag i det antal tegel, som de skulle lämna för var dag.
005:020 Och när de kommo ut ifrån Farao, träffade de Mose och Aron, som
        stodo där för att möta dem;
005:021 och de sade till dem: »Må HERREN hemsöka eder och döma eder,
        eftersom I haven gjort oss förhatliga för Farao och hans tjänare
        och satt dem svärdet i hand till att dräpa oss.
005:022 Då vände sig Mose åter till HERREN och sade: »Herre, varför har
        du gjort så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig?
005:023 Allt ifrån den tid då jag gick till Farao för att tala i ditt
        namn har han ju gjort illa mot detta folk, och du har ingalunda
        räddat ditt folk.

006:001 Men HERREN sade till Mose: »Nu skall du få se vad jag skall göra
        med Farao; ty genom min starka hand skall han nödgas släppa dem,
        ja, han skall genom min starka hand nödgas driva dem ut ur sitt
        land.»
006:002 Och Gud talade till Mose och sade till honom: »Jag är HERREN.
006:003 För Abraham, Isak och Jakob uppenbarade jag mig såsom 'Gud den
        Allsmäktige', men under mitt namn 'HERREN' var jag icke känd av
        dem.
006:004 Och jag upprättade ett förbund med dem och lovade att giva dem
        Kanaans land, det land där de bodde såsom främlingar.
006:005 Och nu har jag hört Israels barns jämmer över att egyptierna
        hålla dem i träldom, och jag har kommit ihåg mitt förbund.
006:006 Säg därför till Israels barn: 'Jag är HERREN, och jag skall föra
        eder ut från trälarbetet hos egyptierna och rädda eder från
        träldomen under dem, och jag skall förlossa eder med uträckt arm
        och genom stora straffdomar.
006:007 Och jag skall taga eder till mitt folk och vara eder Gud; och I
        skolen förnimma att jag är HERREN eder Gud, han som för eder ut
        från trälarbetet hos egyptierna.
006:008 Och jag skall föra eder till det land som jag med upplyft hand
        har lovat giva åt Abraham, Isak och Jakob; det skall jag giva
        eder till besittning. Jag är HERREN.'»
006:009 Detta allt sade Mose till Israels barn, men de hörde icke på
        Mose, av otålighet och för det hårda arbetets skull.

006:010 Därefter talade HERREN till Mose och sade:
006:011 »Gå och tala med Farao, konungen i Egypten, att han släpper
        Israels barn ut ur sitt land.»
006:012 Men Mose talade inför HERREN och sade: »Israels barn höra ju
        icke på mig; huru skulle då Farao vilja höra mig—mig som har
        oomskurna läppar?»
006:013 Men HERREN talade till Mose och Aron och gav dem befallning till
        Israels barn och till Farao, konungen i Egypten, om att Israels
        barn skulle föras ut ur Egyptens land.

Rubens, Israels förstföddes, söner voro Hanok och Pallu, Hesron
och Karmi. Dessa voro Rubens släkter.

006:015 Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul,
den kananeiska kvinnans son. Dessa voro Simeons släkter.

006:016 Och dessa voro namnen på Levis söner, efter deras ättföljd:
        Gerson, Kehat och Merari. Och Levi blev ett hundra trettiosju år
        gammal.
006:017 Gersons söner voro Libni och Simei, efter deras släkter.
006:018 Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Och Kehat
        blev ett hundra trettiotre år gammal.
006:019 Meraris söner voro Maheli och Musi. Dessa voro leviternas
        släkter, efter deras ättföljd.
006:020 Men Amram tog sin faders syster Jokebed till hustru, och hon
        födde åt honom Aron och Mose. Och Amram blev ett hundra
        trettiosju år gammal.
006:021 Jishars söner voro Kora, Nefeg och Sikri.
006:022 Ussiels söner voro Misael, Elsafan och Sitri.
006:023 Och Aron tog till hustru Eliseba, Amminadabs dotter, Nahesons
        syster, och hon födde åt honom Nadab och Abihu, Eleasar och
        Itamar.
006:024 Koras söner voro Assir, Elkana och Abiasaf. Dessa voro
        koraiternas släkter.
006:025 Och Eleasar, Arons son, tog en av Putiels döttrar till hustru,
        och hon födde åt honom Pinehas. Dessa voro huvudmännen för
        leviternas familjer, efter deras släkter.
006:026 Så förhöll det sig med Aron och Mose, dem till vilka HERREN
        sade: »Fören Israels barn ut ur Egyptens land, efter deras
        härskaror.
006:027 Det var dessa som talade med Farao, konungen i Egypten, om att
        de skulle föra Israels barn ut ur Egypten. Så förhöll det sig
        med Mose och Aron,
006:028 Och när HERREN talade till Mose i Egyptens land,
006:029 talade han så till Mose: »Jag är HERREN. Tala till Farao,
        konungen i Egypten, allt vad jag talar till dig.»
006:030 Men Mose sade inför HERREN: »Se, jag har oomskurna läppar; huru
        skulle då Farao vilja höra på mig?»

007:001 Men HERREN sade till Mose: »Se, jag har satt dig att vara såsom
        en gud för Farao, och din broder Aron skall vara din profet.
007:002 Du skall tala allt vad jag bjuder dig; sedan skall din broder
        Aron tala med Farao om att han måste släppa Israels barn ut ur
        sitt land.
007:003 Men jag skall förhärda Faraos hjärta och skall göra många tecken
        och under i Egyptens land.
007:004 Farao skall icke höra på eder; men jag skall lägga min hand på
        Egypten och skall föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn,
        ut ur Egyptens land, genom stora straffdomar.
007:005 Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN, när jag räcker
        ut min hand över Egypten och för Israels barn ut från dem.»

007:006 Och Mose och Aron gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade bjudit
dem.
007:007 Men Mose var åttio år gammal och Aron åttiotre år gammal, när de
talade med Farao.

007:008 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
007:009 »När Farao talar till eder och säger: 'Låten oss se något
        under', då skall du säga till Aron: 'Tag din stav och kasta den
        inför Farao', så skall den bliva en stor orm.»
007:010 Då gingo Mose och Aron till Farao och gjorde såsom HERREN hade
        bjudit. Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, och
        den blev en stor orm.
007:011 Då kallade också Farao till sig sina vise och trollkarlar; och
        dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde ock detsamma genom sina
        hemliga konster:
007:012 de kastade var och en sin stav, och dessa blevo stora ormar. Men
        Arons stav uppslukade deras stavar.
007:013 Dock förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde icke på
        dem, såsom HERREN hade sagt.

007:014 Därefter sade HERREN till Mose: »Faraos hjärta är tillslutet,
        han vill icke släppa folket.
007:015 Gå till Farao i morgon bittida—han går nämligen då ut till
        vattnet—och ställ dig i hans väg, på stranden av
        Nilfloden. Och tag i din hand staven som förvandlades till en
        orm.
007:016 Och säg till honom: HERREN, hebréernas Gud, sände mig till dig
        och lät säga dig: 'Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
        gudstjänst åt mig i öknen.' Men se, du har hitintills icke velat
        höra.
007:017 Därför säger nu HERREN så: 'Härav skall du förnimma att jag är
        HERREN: se, med staven som jag håller i min hand vill jag slå på
        vattnet i Nilfloden, och då skall det förvandlas till blod.
007:018 Och fiskarna i floden skola dö, och floden skall bliva
        stinkande, så att egyptierna skola vämjas vid att dricka vatten
        ifrån floden.'»
007:019 Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Tag din stav, och
        räck ut din hand över egyptiernas vatten, över deras strömmar,
        kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så skola de
        bliva blod; över hela Egyptens land skall vara blod, både i
        träkärl och i stenkärl.»
007:020 Och Mose och Aron gjorde såsom HERREN hade bjudit. Han lyfte upp
        staven och slog vattnet i Nilfloden inför Faraos och hans
        tjänares ögon; då förvandlades allt vatten floden till blod.
007:021 Och fiskarna i floden dogo, och floden blev stinkande, så att
        egyptierna icke kunde dricka vatten ifrån floden; och blodet var
        över hela Egyptens land.
007:022 Men de egyptiska spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga
        konster. Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde icke
        på dem, såsom HERREN hade sagt.
007:023 Och Farao vände om och gick hem och aktade icke heller på detta.
007:024 Men i hela Egypten grävde man runt omkring Nilfloden efter
        vatten till att dricka; ty vattnet i floden kunde man icke
        dricka.
007:025 Och så förgingo sju dagar efter det att HERREN hade slagit
        Nilfloden.

008:001 Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och säg till
        honom: Så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
        gudstjänst åt mig.
008:002 Men om du icke vill släppa dem, se, då skall jag hemsöka hela
        ditt land med paddor.
008:003 Nilfloden skall frambringa ett vimmel av paddor, och de skola
        stiga upp och komma in i ditt hus och i din sovkammare och upp i
        din säng, och in i dina tjänares hus och bland ditt folk, och i
        dina bakugnar och baktråg.
008:004 Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare skola
        paddorna stiga upp.»
008:005 Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din hand med
        din stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna, och låt så
        paddor stiga upp över Egyptens land.»
008:006 Då räckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten, och paddor
        stego upp och övertäckte Egyptens land.
008:007 Men spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga konster och
        läto paddor stiga upp över Egyptens land.

008:008 Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Bedjen till
        HERREN, att han tager bort paddorna från mig och mitt folk, så
        skall jag släppa folket, så att de kunna offra åt HERREN.»
008:009 Mose sade till Farao: »Dig vare tillstatt att förelägga mig en
        tid inom vilken jag, genom att bedja för dig och dina tjänare
        och ditt folk, skall skaffa bort paddorna från dig och dina hus,
        så att de finnas kvar allenast i Nilfloden.
008:010 Han svarade: »Till i morgon.» Då sade han: »Må det ske såsom du
        har sagt, så att du får förnimma att ingen är såsom HERREN, vår
        Gud.
008:011 Paddorna skola vika bort ifrån dig och dina hus och ifrån dina
        tjänare och ditt folk och skola finnas kvar allenast i
        Nilfloden.»
008:012 Så gingo Mose och Aron ut ifrån Farao. Och Mose ropade till
        HERREN om hjälp mot paddorna som han hade låtit komma över
        Farao.
008:013 Och HERREN gjorde såsom Mose hade begärt: paddorna dogo och
        försvunno ifrån husen, gårdarna och fälten.
008:014 Och man kastade dem tillsammans i högar, här en och där en; och
        landet uppfylldes av stank.
008:015 Men när Farao såg att han hade fått lättnad, tillslöt han sitt
        hjärta och hörde icke på dem, såsom HERREN hade sagt.

008:016 Därefter sade HERREN till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din stav
        och slå i stoftet på jorden, så skall därav bliva mygg i hela
        Egyptens land.»
008:017 Och de gjorde så: Aron räckte ut sin hand med sin stav och slog
        i stoftet på jorden; då kom mygg på människor och boskap. Av
        allt stoft på marken blev mygg i hela Egyptens land.
008:018 Och spåmännen ville göra detsamma genom sina hemliga konster och
        försökte skaffa fram mygg, men de kunde icke. Och myggen kom på
        människor och boskap.
008:019 Då sade spåmännen till Farao: »Detta är Guds finger.» Men Faraos
        hjärta förblev förstockat, och han hörde icke på dem, såsom
        HERREN hade sagt.

008:020 Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida fram
        inför Farao—han går nämligen då ut till vattnet—och säg
        till honom: så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna
        hålla guds tjänst åt mig.
008:021 Ty om du icke släpper mitt folk, de, då skall jag sända svärmar
        av flugor över dig och dina tjänare och ditt folk och dina hus,
        så att egyptiernas hus skola bliva uppfyllda av flugsvärmar, ja,
        själva marken på vilken de stå.
008:022 Men på den dagen skall jag göra ett undantag för landet Gosen,
        där mitt folk bor, så att inga flugsvärmar skola finnas där, på
        det att du må förnimma att jag är HERREN här i landet.
008:023 Så skall jag förlossa mitt folk och göra en åtskillnad mellan
        mitt folk och ditt. I morgon skall detta tecken ske.»
008:024 Och HERREN gjorde så: stora flugsvärmar kommo in i Faraos och i
        hans tjänares hus; och överallt i Egypten blev landet fördärvat
        av flugsvärmarna.

008:025 Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Gån åstad och
        offren åt eder Gud här i landet.»
008:026 Men Mose svarade: »Det går icke an att vi göra så; ty vi offra
        åt HERREN, vår Gud, sådant som för egyptierna är en
        styggelse. Om vi nu inför egyptiernas ögon offra sådant som för
        dem är en styggelse, skola de säkert stena oss.
008:027 Så låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN,
        vår Gud, såsom han befaller oss.»
008:028 Då sade Farao: »Jag vill släppa eder, så att I kunnen offra åt
        HERREN, eder Gud, i öknen; allenast mån I icke gå alltför långt
        bort. Bedjen för mig.
008:029 Mose svarade: »Ja, när jag kommer ut från dig, skall jag bedja
        till HERREN, så att flugsvärmarna i morgon vika bort ifrån
        Farao, ifrån hans tjänare och hans folk. Allenast må Farao icke
        mer handla svikligt och vägra att släppa folket, så att de kunna
        offra åt HERREN.
008:030 Och Mose gick ut ifrån Farao och bad till HERREN.
008:031 Och HERREN gjorde såsom Mose sade begärt: han skaffade bort
        flugsvärmarna ifrån Farao, ifrån hans tjänare och hans folk, så
        att icke en enda fluga blev kvar.
008:032 Men Farao tillslöt sitt hjärta också denna gång och släppte icke
        folket.

009:001 Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och tala till
        honom: Så säger HERREN, hebréernas Gud: Släpp mitt folk, så att
        de kunna hålla gudstjänst åt mig.
009:002 Ty om du icke vill släppa dem, utan kvarhåller dem längre,
009:003 se, då skall HERRENS hand med en mycket svår pest komma över din
        boskap på marken, över hästar, åsnor och kameler, över fäkreatur
        och får.
009:004 Men HERREN skall därvid göra en åtskillnad mellan israeliternas
        boskap och egyptiernas, så att intet av de djur som tillhöra
        Israels barn skall dö.»
009:005 Och HERREN bestämde en tid och sade: »I morgon skall HERREN göra
        så i landet.»
009:006 Och dagen därefter gjorde HERREN så, och all egyptiernas boskap
        dog. Men av Israels barns boskap dog icke ett enda djur;
009:007 när Farao sände och hörde efter, se, då hade icke så mycket som
        ett enda djur av Israels boskap dött. Men Faraos hjärta var
        tillslutet, och han släppte icke folket

009:008 Därefter sade HERREN till Mose och Aron: »Tagen edra händer
        fulla med sot ur smältugnen, och må sedan Mose strö ut det, upp
        mot himmelen, inför Faraos ögon,
009:009 så skall därav bliva ett damm över hela Egyptens land, och därav
        skola uppstå bulnader, som slå ut med blåsor, på människor och
        boskap i hela Egyptens land.»
009:010 Då togo de sot ur smältugnen och trädde inför Farao, och Mose
        strödde ut det, upp mot himmelen; och därav uppstodo bulnader,
        som slogo ut med blåsor, på människor och boskap.
009:011 Och spåmännen kunde icke hålla stånd mot Mose för bulnadernas
        skull, ty bulnader uppstodo på spåmännen såväl som på alla andra
        egyptier.
009:012 Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke hörde på
        dem, såsom HERREN hade sagt till Mose.

009:013 Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida fram
        inför Farao och säg till honom: Så säger HERREN, hebréernas Gud:
        Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig.
009:014 Annars skall jag nu sända alla mina hemsökelser över dig själv
        och över dina tjänare och ditt folk, på det att du må förnimma
        att ingen är såsom jag på hela jorden.
009:015 Ty jag hade redan räckt ut min land för att slå dig och ditt
        folk med pest, så att du skulle bliva utrotad från jorden;
009:016 men jag skonade dig, just därför att jag ville låta min kraft
        bliva uppenbarad för dig och mitt namn bliva förkunnat på hela
        jorden.
009:017 Om du ytterligare lägger hinder i vägen för mitt folk och icke
        släpper dem,
009:018 se, då skall jag i morgon vid denna tid låta ett mycket svårt
        hagel komma, sådant att dess like icke har varit i Egypten, allt
        ifrån den dag dess grund blev lagd ända till nu.
009:019 Så sänd nu bort och låt bärga din boskap och allt vad du annars
        har ute på marken. Ty alla människor och all boskap som då
        finnas ute på marken och icke hava kommit under tak, de skola
        träffas av haglet och bliva dödade.»
009:020 Den som nu bland Faraos tjänare fruktade HERRENS ord, han lät
        sina tjänare och sin boskap söka skydd i husen;
009:021 men den som icke aktade på HERRENS ord, han lät sina tjänare och
        sin boskap bliva kvar ute på marken.

009:022 Och HERREN sade till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen, så
        skall hagel falla över hela Egyptens land, över människor och
        boskap och över alla markens örter i Egyptens land.»
009:023 Då räckte Mose sin stav upp mot himmelen, och HERREN lät det
        dundra och hagla, och eld for ned mot jorden, så lät HERREN
        hagel komma över Egyptens land.
009:024 Och det haglade, och bland hagelskurarna flammade eld; och
        haglet var så svårt, att dess like icke hade varit i hela
        Egyptens land från den tid det blev befolkat.
009:025 Och i hela Egyptens land slog haglet ned allt som fanns på
        marken, både människor och djur; och haglet slog ned alla
        markens örter och slog sönder alla markens träd.
009:026 Allenast i landet Gosen, där Israels barn voro, haglade det
        icke.

009:027 Då sände Farao och lät kalla till sig Mose och Aron och sade
        till dem: »Jag har syndat denna gång. Det är HERREN som är
        rättfärdig; jag och mitt folk hava gjort orätt.
009:028 Bedjen till HERREN, ty hans dunder och hagel har varat länge
        nog; så skall jag släppa eder, och I skolen icke behöva bliva
        kvar längre.»
009:029 Mose svarade honom: »När jag kommer ut ur staden, skall jag
        uträcka mina händer till HERREN; då skall dundret upphöra och
        intet hagel mer komma, på det att du må förnimma att landet är
        HERRENS.
009:030 Dock vet jag väl att du och dina tjänare ännu icke frukten för
        HERREN Gud.»
009:031 Så slogos då linet och kornet ned, ty kornet hade gått i ax och
        linet stod i knopp;
009:032 men vetet och spälten slogos icke ned, ty de äro sensäd.
009:033 Och Mose gick ifrån Farao ut ur staden och uträckte sina händer
        till HERREN; och dundret och haglet upphörde, och regnet
        strömmade icke mer ned på jorden.
009:034 Men när Farao såg att regnet och haglet och dundret hade
        upphört, framhärdade han i sin synd och tillslöt sitt hjärta,
        han själv såväl som hans tjänare.
009:035 Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han släppte icke
        Israels barn, såsom HERREN hade sagt genom Mose.

010:001 Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao; ty jag har
        tillslutit hans och hans tjänares hjärtan, för att jag skulle
        göra dessa mina tecken mitt ibland dem,
010:002 och för att du sedan skulle kunna förtälja för din son och din
        sonson vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna,
        och vilka tecken jag har gjort bland dem, så att I förnimmen att
        jag är HERREN.»
010:003 Då gingo Mose och Aron till Farao och sade till honom: »Så säger
        HERREN, hebréernas Gud: Huru länge vill du vara motsträvig och
        icke ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk, så att de kunna
        hålla gudstjänst åt mig.
010:004 Ty om du icke vill släppa mitt folk, se, då skall jag i morgon
        låta gräshoppor komma över ditt land.
010:005 Och de skola övertäcka marken så att man icke kan se marken; och
        de skola äta upp återstoden av den kvarleva som har blivit över
        åt eder efter haglet, och de skola aväta alla edra träd, som
        växa på marken.
010:006 Och dina hus skola bliva uppfyllda av dem, så ock alla dina
        tjänares hus och alla egyptiers hus, så att dina fäder och dina
        faders fäder icke hava sett något sådant, från den dag de blevo
        till på jorden ända till denna dag.» Och han vände sig om och
        gick ut ifrån Farao.

010:007 Men Faraos tjänare sade till honom: »Huru länge skall denne vara
        oss till förfång? Släpp männen, så att de kunna hålla gudstjänst
        åt HERREN, sin Gud. Inser du icke ännu att Egypten bliver
        fördärvat?»
010:008 Då hämtade man Mose och Aron tillbaka till Farao. Och han sade
        till dem: »I mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN, eder
        Gud. Men vilka äro nu de som skola gå?»
010:009 Mose svarade: »Vi vilja gå både unga och gamla; vi vilja gå med
        söner och döttrar, med får och fäkreatur; ty en HERRENS högtid
        skola vi hålla.»
010:010 Då sade han till dem: »Må HERREN: vara med eder lika visst som
        jag släpper eder med edra kvinnor och barn! Där ser man att I
        haven ont i sinnet!
010:011 Nej; I män mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN; det var
        ju detta som I begärden.» Och man drev dem ut ifrån Farao.

010:012 Och HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand över Egyptens land,
        så att gräshoppor komma över Egyptens land och äta upp alla
        örter i landet, allt vad haglet har lämnat kvar.»
010:013 Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och HERREN lät en
        östanvind blåsa över landet hela den dagen och hela natten; och
        när det blev morgon, förde östanvinden gräshopporna fram med
        sig.
010:014 Och gräshopporna kommo över hela Egyptens land och slogo i stor
        mängd ned över hela Egyptens område; en sådan myckenhet av
        gräshoppor hade aldrig tillförne kommit och skall icke heller
        hädanefter komma.
010:015 De övertäckte hela marken, så att marken blev mörk; och de åto
        upp alla örter i landet och all frukt på träden, allt som haglet
        hade lämnat kvar; intet grönt blev kvar på träden eller på
        markens örter i hela Egyptens land.

010:016 Då kallade Farao med hast Mose och Aron till sig och sade: »Jag
        har syndat mot HERREN, eder Gud, och mot eder.
010:017 Men förlåt nu min synd denna enda gång; och bedjen till HERREN,
        eder Gud, att han avvänder allenast denna dödsplåga ifrån mig.»
010:018 Då gick han ut ifrån Farao och bad till HERREN.
010:019 Och HERREN vände om vinden och lät en mycket stark västanvind
        komma; denna fattade i gräshopporna och kastade dem i Röda
        havet, så att icke en enda gräshoppa blev kvar inom Egyptens
        hela område.
010:020 Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte
        Israels barn.

010:021 Därefter sade HERREN till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen,
        så skall över Egyptens land komma ett sådant mörker, att man kan
        taga på det.»
010:022 Då räckte Mose sin hand upp mot himmelen, och ett tjockt mörker
        kom över hela Egyptens land i tre dagar.
010:023 Ingen kunde se den andre, och ingen kunde röra sig från sin
        plats i tre dagar. Men alla Israels barn hade ljust där de
        bodde.
010:024 Då kallade Farao Mose till sig och sade: »Gån åstad och hållen
        gudstjänst åt HERREN; låten allenast edra får och fäkreatur
        bliva kvar. Också edra kvinnor och barn må gå med eder.»
010:025 Men Mose sade: »Du måste ock låta oss få slaktoffer och
        brännoffer att offra åt HERREN, vår Gud.
010:026 Också vår boskap måste gå med oss, och icke en klöv får bliva
        kvar; ty därav måste vi taga det varmed vi skola hålla
        gudstjänst åt HERREN, vår Gud. Och förrän vi komma dit, veta vi
        själva icke vad vi böra offra åt HERREN.»
010:027 Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke ville
        släppa dem.
010:028 Och Farao sade till honom: »Gå bort ifrån mig, och tag dig till
        vara för att ännu en gång komma inför mitt ansikte; ty på den
        dag du kommer inför mitt ansikte skall du dö.»
010:029 Mose svarade: »Du har talat rätt; jag skall icke vidare komma
        inför ditt ansikte.»

011:001 Därefter sade HERREN till Mose: »Ännu en plåga skall jag låta
        komma över Farao och över Egypten; sedan skall han släppa eder
        härifrån; ja, han skall till och med driva eder ut härifrån, när
        han släpper eder.
011:002 Så tala nu till folket, och säg att var och en av dem, man såväl
        som kvinna, skall av sin nästa begära klenoder av silver och
        guld.»
011:003 Och HERREN lät folket finna nåd för egyptiernas ögon. Ja, mannen
        Mose hade stort anseende i Egyptens land, både hos Faraos
        tjänare och hos folket.

011:004 Och Mose sade: »Så säger HERREN: Vid midnattstid skall jag gå
        fram genom Egypten.
011:005 Och då skall allt förstfött i Egyptens land dö, från den
        förstfödde hos Farao, som sitter på tronen, ända till den
        förstfödde hos tjänstekvinnan, som arbetar vid handkvarnen, så
        ock allt förstfött ibland boskapen.
011:006 Och ett stort klagorop skall upphävas i hela Egyptens land,
        sådant att dess like aldrig har varit hört och aldrig mer skall
        höras.
011:007 Men icke en hund skall gläfsa mot någon av Israels barn, varken
        mot människor eller mot boskap. Så skolen I förnimma att HERREN
        gör en åtskillnad mellan Egypten och Israel.
011:008 Då skola alla dina tjänare här komma ned till mig och buga sig
        för mig och säga: 'Drag ut, du själv med allt folket som följer
        dig.' Och sedan skall jag draga ut.» Därefter gick han bort
        ifrån Farao i vredesmod.

011:009 Men HERREN sade till Mose: »Farao skall neka att höra eder, på
        det att jag må låta många under ske i Egyptens land.»
011:010 Och Mose och Aron gjorde alla dessa under inför Farao; men
        HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte
        Israels barn ut ur sitt land.

012:002 Denna månad skall hos eder vara den främsta månaden, den skall
        hos eder vara den första av årets månader.
012:003 Talen till Israels hela menighet och sägen: På tionde dagen i
        denna månad skall var husfader taga sig ett lamm, så att vart
        hushåll får ett lamm.
012:004 Men om hushållet är för litet till ett lamm, så skola husfadern
        och hans närmaste granne taga ett lamm tillsammans, efter
        personernas antal. För vart lamm skolen I beräkna ett visst
        antal, i mån av vad var och en äter.
012:005 Ett felfritt årsgammalt lamm av hankön skolen I utvälja; av
        fåren eller av getterna skolen I taga det.
012:006 Och I skolen förvara det intill fjortonde dagen i denna månad;
        då skall man—Israels hela församlade menighet—slakta det
        vid aftontiden.
012:007 Och man skall taga av blodet och stryka på båda dörrposterna och
        på övre dörrträet i husen där man äter det.
012:008 Och man skall äta köttet samma natt; det skall vara stekt på
        eld, och man skall äta det med osyrat bröd jämte bittra örter.
012:009 I skolen icke äta något därav rått eller kokt i vatten, utan det
        skall vara stekt på eld, med huvud, fötter och innanmäte.
012:010 Och I skolen icke lämna något därav kvar till morgonen; skulle
        något därav bliva kvar till morgonen, skolen I bränna upp det i
        eld.
012:011 Och I skolen äta det så: I skolen vara omgjordade kring edra
        länder, hava edra skor på fötterna och edra stavar i
        händerna. Och I skolen äta det med hast. Detta är HERRENS
        Påsk.
012:012 Ty jag skall på den natten gå fram genom Egyptens land och slå
        allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap; och
        över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom; jag är HERREN.
012:013 Och blodet skall vara ett tecken, eder till räddning, på de hus
        i vilka I ären; ty när jag ser blodet, skall jag gå förbi
        eder. Och ingen hemsökelse skall drabba eder med fördärv, när
        jag slår Egyptens land.

012:014 Och I skolen hava denna dag till en åminnelsedag och fira den
        såsom en HERRENS högtid. Såsom en evärdlig stiftelse skolen I
        fira den, släkte efter släkte.
012:015 I sju dagar skolen I äta osyrat bröd; redan på första dagen
        skolen I skaffa bort all surdeg ur edra hus. Ty var och en som
        äter något syrat, från den första dagen till den sjunde, han
        skall utrotas ur Israel.
012:016 På den första dagen skolen I hålla en helig sammankomst; I
        skolen ock på den sjunde dagen hålla en helig sammankomst. På
        dem skall intet arbete göras; allenast det som var och en
        behöver till mat, det och intet annat må av eder tillredas.
012:017 Och I skolen hålla det osyrade brödets högtid, eftersom jag på
        denna samma dag har fört edra härskaror ut ur Egyptens
        land. Därför skolen I, släkte efter släkte, hålla denna dag
        såsom en evärdlig stiftelse.
012:018 I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, om aftonen,
        skolen I äta osyrat bröd, och I skolen fortfara därmed ända till
        aftonen på tjuguförsta dagen i månaden.
012:019 I sju dagar må ingen surdeg finnas i edra hus; ty var och en son
        äter något syrligt, han skall utrotas ur Israels menighet, evad
        han är främling eller inföding i landet.
012:020 Intet syrligt skolen I äta; var I än ären bosatta skolen I äta
        osyrat bröd.

012:021 Och Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till
        dem: »Begiven eder hem, och tagen eder ett lamm för vart hushåll
        och slakten påskalammet.
012:022 Och tagen en knippa isop och doppen den i blodet som är i
        skålen, och bestryken det övre dörr träet och båda dörrposterna
        med blodet som är i skålen; och ingen av eder må gå ut genom sin
        hus dörr intill morgonen.
012:023 Ty HERREN skall gå fram för att hemsöka Egypten; men när ha ser
        blodet på det övre dörrträet och på de två dörrposterna, skall
        HERREN gå förbi dörren och icke tillstädja Fördärvaren att
        komma i i edra hus och hemsöka eder.
012:024 Detta skolen I hålla; det skall vara en stadga för dig och dina
        barn till evärdlig tid.
012:025 Och när I kommen in i det land som HERREN skall giva åt eder,
        såsom han har lovat, skolen I hålla denna gudstjänst.
012:026 När då edra barn fråga eder: 'Vad betyder denna eder
        gudstjänst?',
012:027 skolen I svara: 'Det är ett påskoffer åt HERREN, därför att han
        gick förbi Israels barns hus i Egypten, när han hemsökte
        Egypten, men skonade våra hus.'» Då böjde folket sig ned och
        tillbad.
012:028 Och Israels barn gingo åstad och gjorde så; de gjorde såsom
        HERREN hade bjudit Mose och Aron.

012:029 Och vid midnattstiden slog HERREN allt förstfött i Egyptens
        land, från den förstfödde hos Farao, som satt på tronen, ända
        till den förstfödde hos fången, som satt i fängelset, så ock
        allt förstfött ibland boskapen.
012:030 Då stod Farao upp om natten jämte alla sina tjänare och alla
        egyptier, och ett stort klagorop upphävdes i Egypten; ty intet
        hus fanns, där icke någon död låg.
012:031 Och han kallade Mose och Aron till sig om natten och sade: »Stån
        upp och dragen ut från mitt folk, I själva och Israels barn; och
        gån åstad och hållen gudstjänst åt HERREN, såsom I haven begärt.
012:032 Tagen ock edra får och edra fäkreatur, såsom I haven begärt, och
        gån åstad, och välsignen därvid mig.»
012:033 Och egyptierna trängde på folket för att med hast få dem ut ur
        landet, ty de tänkte: »Eljest dö vi allasammans.»
012:034 Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit
        syrad; de togo sina baktråg och lindade in dem i mantlarna och
        buro dem på sina axlar.
012:035 Och Israels barn hade gjort såsom Mose sade: de hade av
        egyptierna begärt deras klenoder av silver och guld, så ock
        kläder.
012:036 Och HERREN hade låtit folket finna nåd för egyptiernas ögon, så
        att de gåvo dem vad de begärde. Så togo de byte från
        egyptierna.

012:037 Och Israels barn bröto upp och drogo från Rameses till Suckot,
        vid pass sex hundra tusen män till fots, förutom kvinnor och
        barn.
012:038 En hop folk av allahanda slag drog ock åstad med dem, därtill
        får och fäkreatur, boskap i stor myckenhet.
012:039 Och av degen som de hade fört med sig ur Egypten bakade de
        osyrade kakor, ty den hade icke blivit syrad; de hade ju drivits
        ut ur Egypten utan att få dröja; ej heller hade de kunnat
        tillreda någon reskost åt sig.

012:040 Men den tid Israels barn hade bott i Egypten var fyra hundra
        trettio år.
012:041 Just på den dag då de fyra hundra trettio åren voro förlidna
        drogo alla HERRENS härskaror ut ur Egyptens land.
012:042 En HERRENS vakenatt var detta, när han skulle föra dem ut ur
        Egyptens land; denna samma natt är HERRENS, en högtidsvaka för
        alla Israels barn, släkte efter släkte.

012:043 Och HERREN sade till Mose och Aron: »Detta är stadgan om
        påskalammet: Ingen utlänning skall äta därav;
012:044 men en träl som är köpt för penningar må äta därav, sedan du ha
        omskurit honom.
012:045 En inhysesman och en legodräng må icke äta därav.
012:046 I ett och samma hus skall det ätas; du skall icke föra något av
        köttet ut ur huset, och intet ben skolen I sönderslå därpå.
012:047 Israels hela menighet skall iakttaga detta.
012:048 Och om någon främling bor hos dig och vill hålla HERRENS
        påskhögtid, så skall allt mankön hos honom omskäras, och sedan
        må han komma och hålla den; han skall då vara såsom en inföding
        i landet. Men ingen oomskuren må äta därav.
012:049 En och samma lag skall gälla för infödingen och för främlingen
        som bor ibland eder.»

012:050 Och alla Israels barn gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade
bjudit Mose och Aron.
012:051 Så förde då HERREN på denna samma dag Israels barn ut ur
Egyptens land, efter deras härskaror.

013:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
013:002 »Helga åt mig allt förstfött, allt hos Israels barn, som öppnar
moderlivet, evad det är människor eller boskap; mig tillhör
det.

013:003 Och Mose sade till folket: »Kommen ihåg denna dag, på vilken I
        haven dragit ut ur Egypten, ur träldomshuset; ty med stark hand
        har HERREN fört eder ut därifrån. Fördenskull må intet syrat
        ätas.
013:004 På denna dag i månaden Abib dragen I nu ut.
013:005 Och när HERREN låter dig komma in i kananéernas, hetiternas,
        amoréernas, hivéernas och jebuséernas land, som han med ed har
        lovat dina fäder att giva dig, ett land som flyter av mjölk och
        honung, då skall du hålla denna gudstjänst i denna månad:
013:006 I sju dagar skall du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen skall
        hållas en HERRENS högtid.
013:007 Under de sju dagarna skall man äta osyrat bröd; intet syrat
        skall man se hos dig, ej heller skall man se någon surdeg hos
        dig, i hela ditt land.
013:008 Och du skall på den dagen berätta för din son och säga: 'Sådant
        gör jag av tacksamhet för vad HERREN gjorde med mig, när jag
        drog ut ur Egypten.'
013:009 Och det skall vara för dig såsom ett tecken på din hand och
        såsom ett påminnelsemärke på din panna, för att HERRENS lag må
        vara i din mun; ty med stark hand har HERREN fört dig ut ur
        Egypten.
013:010 Och denna stadga skall du hålla på bestämd tid, år efter år.
013:011 Och när HERREN låter dig komma in i kananéernas land, såsom han
        med ed har lovat dig och dina fäder, och giver det åt dig,
013:012 då skall du överlämna åt HERREN allt det som öppnar
        moderlivet. Allt som öppnar moderlivet av det som födes bland
        din boskap skall, om det är hankön, höra HERREN till.
013:013 Men allt bland åsnor som öppnar moderlivet skall du lösa med ett
        får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på
        det. Och allt förstfött av människa bland dina söner skall du
        lösa.
013:014 Och när din son i framtiden frågar dig: 'Vad betyder detta?',
        skall du svara honom så: 'Med stark hand har HERREN fört oss ut
        ur Egypten, ur träldomshuset;
013:015 ty då Farao i sin hårdnackenhet icke ville släppa oss, dräpte
        HERREN allt förstfött i Egyptens land, det förstfödda såväl
        ibland människor som ibland boskap. Därför offrar jag åt HERREN
        allt som öppnar moderlivet och är hankön, och allt förstfött
        bland mina söner löser jag.'
013:016 Och det skall vara såsom ett tecken på din hand och såsom ett
        märke på din panna; ty med stark hand har HERREN fört oss ut ur
        Egypten.»

013:017 När Farao nu hade släppt folket, förde Gud dem icke på den väg
        som gick igenom filistéernas land, fastän denna var den genaste;
        ty Gud tänkte att folket, när det fick se krig hota, kunde ångra
        sig och vända tillbaka till Egypten;
013:018 därför lät Gud folket taga en omväg genom öknen åt Röda havet
        till. Och Israels barn drogo väpnade upp ur Egyptens land.

013:019 Och Mose tog med sig Josefs ben; ty denne hade tagit en ed av
Israels barn och sagt: »När Gud ser till eder, fören då mina ben
härifrån med eder.»

013:020 Så bröto de upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen
        begynte.
013:021 Och HERREN gick framför dem, om dagen i en molnstod, för att
        leda dem på vägen, och om natten i en eldstod, för att lysa dem;
        så kunde de tåga både dag och natt.
013:022 Molnstoden upphörde icke om dagen att gå framför folket, ej
        heller eldstoden om natten.

014:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
014:002 »Säg till Israels barn att de skola vända om och lägra sig
        framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet; mitt framför
        Baal-Sefon skolen I lägra eder vid havet.
014:003 Men Farao skall tänka att Israels barn hava farit vilse i landet
        och blivit instängda i öknen.
014:004 Och jag skall förstocka Faraos hjärta, så att han förföljer dem;
        och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans här, på det
        att egyptierna må förnimma att jag är HERREN.» Och de gjorde så.

014:005 Då man nu berättade för konungen i Egypten att folket hade
        flytt, förvandlades Faraos och hans tjänares hjärtan mot folket,
        och de sade: »Huru illa gjorde vi icke, när vi släppte Israel,
        så att de nu icke mer skola tjäna oss!»
014:006 Och han lät spänna för sina vagnar och tog sitt folk med sig;
014:007 han tog sex hundra utvalda vagnar, och alla vagnar som eljest
        funnos i Egypten, och kämpar på dem alla.
014:008 Ty HERREN förstockade Faraos, den egyptiske konungens, hjärta,
        så att han förföljde Israels barn, när de nu drogo ut med
        upplyft hand.
014:009 Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare och hela
        hans här, förföljde dem och hunno upp dem, där de voro lägrade
        vid havet, vid Pi-Hahirot, framför Baal-Sefon.
014:010 När så Farao var helt nära, lyfte Israels barn upp sina ögon och
        fingo se att egyptierna kommo tågande efter dem. Då blevo
        Israels barn mycket förskräckta och ropade till HERREN.
014:011 Och de sade till Mose: »Funnos då inga gravar i Egypten,
        eftersom du har fört oss hit till att dö i öknen? Huru illa
        gjorde du icke mot oss, när du förde oss ut ur Egypten!
014:012 Var det icke det vi sade till dig i Egypten? Vi sade ju: 'Låt
        oss vara, så att vi få tjäna egyptierna.' Ty det vore oss
        bättre att tjäna egyptierna än att dö i öknen.»
014:013 Då svarade Mose folket: »Frukten icke; stån fasta, så skolen I
        se vilken frälsning HERREN i dag skall bereda eder; ty aldrig
        någonsin skolen I mer få se egyptierna så, som I sen dem i dag.
014:014 HERREN skall strida för eder, och I skolen vara stilla därvid.»

014:015 Och HERREN sade till Mose: »Varför ropar du till mig? Säg till
        Israels barn att de draga vidare.
014:016 Men lyft du upp din stav, och räck ut din hand över havet, och
        klyv det itu, så att Israels barn kunna gå mitt igenom havet på
        torr mark.
014:017 Och se, jag skall förstocka egyptiernas hjärtan, så att de följa
        efter dem; och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans
        här, på hans vagnar och ryttare.
014:018 Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN, när jag
        förhärligar mig på Farao, på hans vagnar och ryttare.»

014:019 Och Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig
        nu och gick bakom dem; molnstoden, som hade gått framför dem,
        flyttade sig och tog plats bakom dem.
014:020 Den kom så emellan egyptiernas här och Israels här; och molnet
        var där med mörker, men tillika upplyste det natten. Så kunde
        den ena hären icke komma inpå den andra under hela natten.

014:021 Och Mose räckte ut sin hand över havet; då drev HERREN undan
        havet genom en stark östanvind som blåste hela natten, och han
        gjorde så havet till torrt land; och vattnet klövs itu.
014:022 Och Israels barn gingo mitt igenom havet på torr mark, under det
        att vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om
        dem.
014:023 Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare,
        förföljde dem och kommo efter dem ut till mitten av havet.
014:024 Men när morgonväkten var inne, blickade HERREN på egyptiernas
        här ur eldstoden och molnskyn och sände förvirring i egyptiernas
        här;
014:025 och han lät hjulen falla ifrån deras vagnar, så att det blev dem
        svårt att komma framåt. Då sade egyptierna: »Låt oss fly för
        Israel, ty HERREN strider för dem mot egyptierna.»

014:026 Men HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand över havet, så att
        vattnet vänder tillbaka och kommer över egyptierna, över deras
        vagnar och ryttare.»
014:027 Då räckte Mose ut sin hand över havet, och mot morgonen vände
        havet tillbaka till sin vanliga plats, och egyptierna som flydde
        möttes därav; och HERREN kringströdde egyptierna mitt i havet.
014:028 Och vattnet som vände tillbaka övertäckte vagnarna och ryttarna,
        hela Faraos här, som hade kommit efter dem ut i havet; icke en
        enda av dem kom undan.
014:029 Men Israels barn gingo på torr mark mitt igenom havet, och
        vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om dem.
014:030 Så frälste HERREN på den dagen Israel från egyptiernas hand, och
        Israel såg egyptierna ligga döda på havsstranden.
014:031 Och när Israel såg huru HERREN hade bevisat sin stora makt på
        egyptierna, fruktade folket HERREN; och de trodde på HERREN och
        på hans tjänare Mose.

015:001 Då sjöngo Mose och Israels barn denna lovsång till HERRENS ära;
        de sade:
          »Jag vill sjunga till HERRENS ära,
              ty högt är han upphöjd.
          Häst och man
              störtade han i havet.
015:002 HERREN är min starkhet och min lovsång,
          Och han blev mig till frälsning.
          Han är min Gud, jag vill ära honom,
          min faders Gud, jag vill upphöja honom.
015:003 HERREN är en stridsman,
              'HERREN' är hans namn.
015:004 Faraos vagnar och härsmakt
              kastade han i havet,
          hans utvalda kämpar
              dränktes i Röda havet.
015:005 De övertäcktes av vattenmassor,
              sjönko i djupet såsom stenar.

015:006 Din högra hand, HERRE,
              du härlige och starke,
          din högra hand, HERRE,
              krossar fienden.
015:007 Genom din stora höghet
              slår du ned dina motståndare;
          du släpper lös din förgrymmelse,
              den förtär dem såsom strå.

015:008 För en fnysning av din näsa
              uppdämdes vattnen,
          böljorna reste sig och samlades hög,
          vattenmassorna stelnade i havets djup.

015:009 Fienden sade:
              'Jag vill förfölja dem, hinna upp dem,
          jag vill utskifta byte,
              släcka min hämnd på dem;
          jag vill draga ut mitt svärd,
              min hand skall förgöra dem.'

015:010 Du andades på dem,
              då övertäckte dem havet;
          de sjönko såsom bly
              i de väldiga vattnen.

015:011 Vilken bland gudar
              liknar dig, HERRE?
          Vem är dig lik,
              du härlige och helige,
          du fruktansvärde och högtlovade,
              du som gör under?
015:012 Du räckte ut din högra hand,
              då uppslukades de av jorden.
015:013 Men du ledde med din nåd
              det folk du hade förlossat,
          du förde dem med din makt
              till din heliga boning.
015:014 Folken hörde det
              och måste då darra,
          av ångest grepos
              Filisteens inbyggare.
015:015 Då förskräcktes
              Edoms furstar,
          Moabs hövdingar
              grepos av bävan,
          alla Kanaans inbyggare
              försmälte av ångest.
015:016 Ja, över dem faller
              förskräckelse och fruktan;
          för din arms väldighet
              stå de såsom förstenade,
          medan ditt folk
              tågar fram, o HERRE
          medan det tågar fram,
              det folk du har förvärvat.
015:017 Du för dem in och planterar dem
              på din arvedels berg,
          på den plats, o HERRE,
              som du har gjort till din boning,
          i den helgedom, Herre,
              som dina händer hava berett.

015:019 Ty när Faraos hästar med hans vagnar och ryttare hade kommit ned
        i havet, lät HERREN havets vatten vända tillbaka och komma över
        dem, sedan Israels barn på torr mark hade gått mitt igenom
        havet.
015:020 Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en puka i sin hand,
        och alla kvinnorna följde efter henne med pukor och dans.
015:021 Och Mirjam sjöng för dem: »Sjungen till HERRENS ära, ty högt är
        han upphöjd. Häst och man störtade han i havet.»

015:022 Därefter lät Mose israeliterna bryta upp från Röda havet, och de
        drogo ut i öknen Sur; och tre dagar vandrade de i öknen utan att
        finna vatten.
015:023 Så kommo de till Mara; men de kunde icke dricka vattnet i Mara,
        ty det var bittert. Därav fick stället namnet Mara.
015:024 Då knorrade folket emot Mose och sade: »Vad skola vi dricka?»
015:025 Men han ropade till HERREN; och HERREN visade honom ett visst
        slags trä, som han kastade i vattnet, och så blev vattnet sött.

        Där förelade han folket lag och rätt, och där satte han det på
        prov.
015:026 Han sade: »Om du hör HERRENS, din Guds, röst och gör vad rätt är
        i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller alla hans
        stadgar, så skall jag icke lägga på dig någon av de sjukdomar
        som jag lade på egyptierna, ty jag är HERREN, din läkare.»
015:027 Sedan kommo de till Elim; där funnos tolv vattenkällor och
        sjuttio palmträd. Och de lägrade sig där vid vattnet.

016:001 Därefter bröt Israels barns hela menighet upp från Elim och kom
        till öknen Sin, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra
        månaden efter sitt uttåg ur Egyptens land.
016:002 Och Israels barns hela menighet knorrade emot Mose och Aron i
        öknen;
016:003 Israels barn sade till dem: »Ack att vi hade fått dö för HERRENS
        hand i Egyptens land, där vi sutto vid köttgrytorna och hade mat
        nog att äta! Men I haven fört oss hitut i öknen för att låta
        hela denna hop dö av hunger.»

016:004 Då sade HERREN till Mose: »Se, jag vill låta bröd från himmelen
        regna åt eder. Och folket skall gå ut och samla för var dag så
        mycket som behöves. Så skall jag sätta dem på prov, för att se
        om de vilja vandra efter min lag eller icke.
016:005 Och när de på den sjätte dagen tillreda vad de hava fört hem,
        skall det vara dubbelt mot vad de eljest för var dag samla in.»
016:006 Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: »I afton skolen I
        förnimma att det är HERREN som har fört eder ut ur Egyptens
        land,
016:007 och i morgon skolen I se HERRENS härlighet, HERREN har nämligen
        hört huru I knorren mot honom. Ty vad äro vi, att I knorren mot
        oss?»
016:008 Och Mose sade ytterligare: »Detta skall ske därigenom att HERREN
        i afton giver eder kött att äta, och i morgon bröd att mätta
        eder med då nu HERREN har hört huru I knorren mot honom. Ty vad
        äro vi? Det är icke mot oss I knorren, utan mot HERREN.»

016:009 Och Mose sade till Aron: »Säg till Israels barns hela menighet
        Träden fram inför HERREN, ty han har hört huru I knorren.»
016:010 När sedan Aron talade till Israels barns hela menighet, vände de
        sig mot öknen, och se, då visade sig HERRENS härlighet i
        molnskyn.
016:011 Och HERREN talade till Mose och sade:
016:012 »Jag har hört huru Israels barn knorra. Tala till dem och säg:
        Vid aftontiden skolen I få kött att äta och i morgon skolen I få
        bröd att mätta eder med; så skolen I förnimma att jag är HERREN,
        eder Gud.»
016:013 Och om aftonen kommo vaktlar och övertäckte lägret, och följande
        morgon låg dagg fallen runt omkring lägret.
016:014 Och när daggen som hade fallit gick bort, se, då låg över öknen
        på jorden något fint, såsom fjäll, något fint, likt
        rimfrost.
016:015 När Israels barn sågo detta, frågade de varandra: »Vad är
        det?» Ty de visste icke vad det var. Men Mose sade till dem:
        »Detta är brödet som HERREN har givit eder till föda.
016:016 Och så har HERREN bjudit: Samlen därav, var och en så mycket han
        behöver till mat; en gomer på var person skolen I taga, efter
        antalet av edert husfolk, var och en åt så många som han har i
        sitt tält.»
016:017 Och Israels barn gjorde så, och den ene samlade mer, den andre
        mindre.
016:018 Men när de mätte upp det med gomer-mått, hade den som hade
        samlat mycket intet till överlopps, och de som hade samlat
        litet, honom fattades intet; var och en hade så mycket samlat,
        som han behövde till mat.
016:019 Och Mose sade till dem: »Ingen må behålla något kvar härav till
        i morgon.
016:020 Men de lydde icke Mose, utan somliga behöllo något därav kvar
        till följande morgon. Då växte maskar däri, och det blev
        illaluktande. Och Mose blev förtörnad på dem.
016:021 Så samlade de därav var morgon, var och en så mycket han behövde
        till mat. Men när solhettan kom smälte det bort.

016:022 På den sjätte dagen hade de samlat dubbelt så mycket av brödet,
        två gomer för var och en. Och menighetens hövdingar kommo alla
        och omtalade detta för Mose.
016:023 Då sade han till dem: »Detta är efter HERRENS ord; i morgon är
        sabbatsvila, en HERRENS heliga sabbat. Baken nu vad I viljen
        baka, och koken vad I viljen koka, men allt som är till
        överlopps skolen I ställa i förvar hos eder till i morgon.»
016:024 Och de ställde det i förvar till följande morgon, såsom Mose
        hade bjudit; och nu blev det icke illaluktande, ej heller kom
        mask däri.
016:025 Och Mose sade: »Äten det i dag, ty i dag är HERRENS sabbat; i
        dag skolen I intet finna på marken.
016:026 I sex dagar skolen I samla därav, men på sjunde dagen är sabbat;
        då skall intet vara att finna.»
016:027 Likväl gingo några av folket på den sjunde dagen ut för att
        samla, men de funno intet.
016:028 Då sade HERREN till Mose: »Huru länge viljen I vara motsträviga
        och icke hålla mina bud och lagar?
016:029 Se, HERREN har givit eder sabbaten; därför giver han eder på den
        sjätte dagen bröd för två dagar. Så stannen då hemma, var och
        en hos sig; ingen må gå hemifrån på den sjunde dagen.»
016:030 Alltså höll folket sabbat på den sjunde dagen.

016:031 Och Israels barn kallade det manna. Och det
        liknade korianderfrö, det var vitt, och det smakade såsom semla
        med honung.
016:032 Och Mose sade: »Så har HERREN bjudit: En gomer härav skall
        förvaras åt edra efterkommande, för att de må se det bröd som
        jag gav eder att äta i öknen, när jag förde eder ut ur Egyptens
        land.
016:033 Och Mose sade till Aron: »Tag ett kärl och lägg däri en gomer
        manna, och ställ det inför HERREN till att förvaras åt edra
        efterkommande.»
016:034 Då gjorde man såsom HERREN hade bjudit Mose, och Aron ställde
        det framför vittnesbördet till att förvaras.
016:035 Och Israels barn åto manna i fyrtio år, till dess de kommo till
        bebott land; de åto manna, till dess de kommo till gränsen av
        Kanaans land.—
016:036 En gomer är tiondedelen av en efa.

017:001 Därefter bröt Israels barns hela menighet upp från öknen Sin och
        tågade från lägerplats till lägerplats, efter HERRENS
        befallning. Och de lägrade sig i Refidim; där hade folket intet
        vatten att dricka.
017:002 Då begynte folket tvista med Mose och sade: »Given oss vatten
        att dricka.» Mose svarade dem: »Varför tvisten I med mig? Varför
        fresten I HERREN?»
017:003 Men eftersom folket där törstade efter vatten, knorrade de
        ytterligare emot Mose och sade: »Varför har du fört oss upp ur
        Egypten, så att vi, våra barn och vår boskap nu måste dö av
        törst?»
017:004 Då ropade Mose till HERREN och sade: »Vad skall jag göra med
        detta folk? Det fattas icke mycket i att de stena mig.»
017:005 HERREN svarade Mose: »Gå framför folket, och tag med dig några
        av de äldste i Israel. Och tag i din hand staven med vilken du
        slog Nilfloden, och begiv dig åstad.
017:006 Se, jag vill stå där framför dig på Horebs klippa, och du skall
        slå på klippan, och vatten skall då komma ut ur den, så att
        folket får dricka.» Och Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
017:007 Och han gav stället namnet Massa och
        Meriba, därför att Israels barn hade tvistat
        och frestat HERREN och sagt: »Är HERREN ibland oss eller icke?»

017:008 Därefter kom Amalek och gav sig i strid med Israel i Refidim.
017:009 Då sade Mose till Josua: »Välj ut manskap åt oss, och drag så
        åstad till strid mot Amalek. I morgon skall jag ställa mig
        överst på höjden, med Guds stav i min hand.»
017:010 Och Josua gjorde såsom Mose hade tillsagt honom, och gav sig i
        strid med Amalek. Men Mose, Aron och Hur stego upp överst på
        höjden.
017:011 Och så länge Mose höll upp sin hand, rådde Israel, men när han
        lät sin hand sjunka, rådde Amalek.
017:012 Och när Moses händer blevo tunga, togo de en sten och lade under
        honom, och på den satte han sig; sedan stödde Aron och Hur hans
        händer, en på vardera sidan. Så höllos hans händer stadiga, till
        dess solen gick ned.
017:013 Och Josua slog Amalek och dess folk med svärdsegg.

017:014 Och HERREN sade till Mose: »Teckna upp detta till en åminnelse i
        en bok, och inprägla det hos Josua, ty jag skall så i grund
        utplåna minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under
        himmelen.»
017:015 Och Mose byggde ett altare och gav det namnet HERREN mitt baner.
017:016 Och han sade: »Ja, jag lyfter min hand upp mot HERRENS tron och
        betygar att HERREN skall strida mot Amalek från släkte till
        släkte.»

018:001 Och Jetro, prästen i Midjan, Moses svärfader, fick höra allt vad
        Gud hade gjort med Mose och med sitt folk Israel, huru HERREN
        hade fört Israel ut ur Egypten.
018:002 Då tog Jetro, Moses svärfader, med sig Sippora, Moses hustru,
        som denne förut hade sänt hem,
018:003 så ock hennes två söner—av dessa hade den ene fått namnet
        Gersom, »ty», sade Mose, »jag är en främling i ett land som
        icke är mitt»,
018:004 och den andre namnet Elieser, »ty», sade han, »min faders Gud
        blev mig till hjälp och räddade mig ifrån Faraos svärd».—
018:005 Då så Jetro, Moses svärfader, kom med Moses söner och hans
        hustru till honom i öknen, där han hade slagit upp sitt läger
        vid Guds berg,
018:006 lät han säga till Mose: »Jag, din svärfader Jetro, kommer till
        dig med din hustru och hennes båda söner.»
018:007 Då gick Mose sin svärfader till mötes och bugade sig för honom
        och kysste honom. Och när de hade hälsat varandra, gingo de in i
        tältet.
018:008 Och Mose förtäljde för sin svärfader allt vad HERREN hade gjort
        med Farao och egyptierna, för Israels skull, och alla de
        vedermödor som de hade haft att utstå på vägen, och huru HERREN
        hade räddat dem.
018:009 Och Jetro fröjdade sig över allt det goda som HERREN hade gjort
        mot Israel, i det han hade räddat dem ur egyptiernas hand.
018:010 Och Jetro sade: »Lovad vare HERREN, som har räddat eder ur
        egyptiernas hand och ur Faraos hand, HERREN, som har räddat
        folket undan egyptiernas hand!
018:011 Nu vet jag att HERREN är större än alla andra gudar, ty så
        bevisade han sig, när man handlade övermodigt mot detta folk.»
018:012 Och Jetro, Moses svärfader, frambar ett brännoffer och några
        slaktoffer åt Gud; och Aron och alla de äldste i Israel kommo
        och höllo måltid med Moses svärfader inför Gud.

018:013 Dagen därefter satte Mose sig för att döma folket, och folket
        stod omkring Mose från morgonen ända till aftonen.
018:014 Då nu Moses svärfader såg allt vad han hade att beställa med
        folket, sade han: »Vad är det allt du har att bestyra med
        folket? Varför sitter du här till doms ensam under det att allt
        folket måste stå omkring dig från morgonen ända till aftonen?»
018:015 Mose svarade sin svärfader: »Folket kommer till mig för att
        fråga Gud.
018:016 De komma till mig, när de hava någon rättssak, och jag dömer då
        mellan dem; och jag kungör då för dem Guds stadgar och lagar.»
018:017 Då sade Moses svärfader till honom: »Du går icke till väga på
        det rätta sättet.
018:018 Både du själv och folket omkring dig måsten ju bliva uttröttade;
        ett sådant förfaringssätt är dig för svårt, du kan icke ensam
        bestyra detta.
018:019 Så lyssna nu till mina ord; jag vill giva dig ett råd, och Gud
        skall vara med dig. Du må vara folkets målsman inför Gud och
        framlägga deras ärenden inför Gud.
018:020 Och du må upplysa dem om stadgar och lagar och kungöra dem den
        väg de skola vandra och vad de skola göra.
018:021 Men sök ut åt dig bland allt folket dugande män som frukta Gud,
        pålitliga män som hata orätt vinning, och sätt dessa till
        föreståndare för dem, somliga över tusen, andra över hundra,
        andra över femtio och andra över tio.
018:022 Dessa må alltid döma folket. Kommer något viktigare ärende före,
        må de hänskjuta det till dig, men alla ringare ärenden må de
        själva avdöma. Så skall du göra din börda lättare, därigenom att
        de bära den med dig.
018:023 Om du vill så göra och Gud så bjuder dig, skall du kunna hålla
        ut; och allt folket här skall då kunna gå hem i frid.»

018:024 Och Mose lyssnade till sin svärfaders ord och gjorde allt vad
        denne hade sagt.
018:025 Mose utvalde dugande män ur hela Israel och gjorde dem till
        huvudmän för folket, till föreståndare somliga över tusen, andra
        över hundra, andra över femtio och andra över tio.
018:026 Dessa skulle alltid döma folket. Alla svårare ärenden skulle de
        hänskjuta till Mose, men alla ringare ärenden skulle de själva
        avdöma.
018:027 Därefter lät Mose sin svärfader fara hem, och denne begav sig
        till sitt land igen.

019:001 På den dag då den tredje månaden ingick efter Israels barns
        uttåg ur Egyptens land kommo de in i Sinais öken.
019:002 Ty de bröto upp från Refidim och kommo så till Sinais öken och
        lägrade sig i öknen; Israel lägrade sig där mitt emot berget.
019:003 Och Mose steg upp till Gud; då ropade HERREN till honom uppifrån
        berget och sade: »Så skall du säga till Jakobs hus, så skall du
        förkunna för Israels barn:
019:004 'I haven själva sett vad jag har gjort med egyptierna, och huru
        jag har burit eder på örnvingar och fört eder till mig.
019:005 Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, så skolen I vara
        min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min;
019:006 Och I skolen vara mig ett rike av präster och ett heligt folk.'
        Detta är vad du skall tala till Israels barn.

019:007 När Mose kom tillbaka, sammankallade han de äldste i folket och
        förelade dem allt detta som HERREN hade bjudit honom.
019:008 Då svarade allt folket med en mun och sade: »Allt vad HERREN har
        talat vilja vi göra.» Och Mose gick tillbaka till HERREN med
        folkets svar.
019:009 Och HERREN sade till Mose: »Se, jag skall komma till dig i en
        tjock molnsky, för att folket skall höra, när jag talar med dig,
        och så tro på dig evärdligen.» Och Mose framförde folkets svar
        till HERREN.
019:010 Då sade HERREN till Mose: »Gå till folket, och helga dem i dag
        och i morgon, och I åt dem två sina kläder.
019:011 Och må de hålla sig redo till i övermorgon; ty i övermorgon
        skall HERREN stiga ned på Sinai berg inför allt folkets ögon.
019:012 Och du skall märka ut en gräns för folket runt omkring och säga:
        'Tagen eder till vara för att stiga upp på berget eller komma
        vid dess fot. Var och en som kommer vid berget skall straffas
        med döden;
019:013 men ingen hand må komma vid honom, utan han skall stenas eller
        skjutas ihjäl. Evad det är djur eller människa, skall en sådan
        mista livet.' När jubelhornet ljuder med utdragen ton, då må de
        stiga upp på berget.»
019:014 Och Mose steg ned från berget till folket och helgade folket,
        och de tvådde sina kläder.
019:015 Och han sade till folket: »Hållen eder redo till i övermorgon;
        ingen komme vid en kvinna.»

019:016 På tredje dagen, när det hade blivit morgon, begynte det dundra
        och blixtra, och en tung molnsky kom över berget, och ett mycket
        starkt basunljud hördes; och allt folket i lägret bävade.
019:017 Men Mose förde folket ut ur lägret, Gud till mötes; och de
        ställde sig nedanför berget.
019:018 Och hela Sinai berg höljdes i rök, vid det att HERREN kom ned
        därpå i eld; och en rök steg upp därifrån, lik röken från en
        smältugn, och hela berget bävade storligen.
019:019 Och basunljudet blev allt starkare och starkare. Mose talade,
        och Gud svarade honom med hög röst.
019:020 Och HERREN steg ned på Sinai berg, på toppen av berget, och
        HERREN kallade Mose upp till bergets topp; då steg Mose ditupp.
019:021 Och HERREN sade till Mose: »Stig ned och varna folket, så att de
        icke tränga sig fram för att se HERREN, ty då skola många av dem
        falla.
019:022 Jämväl prästerna, som få nalkas HERREN, skola helga sig, för att
        HERREN icke må låta dem drabbas av fördärv.»
019:023 Men Mose svarade HERREN: »Folket kan icke stiga upp på Sinai
        berg, ty du har själv varnat oss och sagt att jag skulle märka
        ut en gräns omkring berget och helga det.»
019:024 Då sade HERREN till honom: »Gå ditned, och kom sedan åter upp
        och hav Aron med dig. Men prästerna och folket må icke tränga
        sig fram för att stiga upp till HERREN på det att han icke må
        låta dem drabbas av fördärv.»
019:025 Och Mose steg ned till folket och sade dem detta.

020:001 Och Gud talade alla dessa ord och sade:
020:002 Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
        träldomshuset.
020:003 Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
020:004 Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig
        av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på
        jorden, eller av det som är i vattnet under jorden.
020:005 Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag,
        HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas
        missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led,
        när man hatar mig,
020:006 men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina
        bud.
020:007 Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds, namn, ty HERREN skall
        icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.
020:008 Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den.
020:009 Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor;
020:010 men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat; då skall du
        ingen syssla förrätta, ej heller din son eller din dotter, ej
        heller din tjänare eller din tjänarinna eller din dragare, ej
        heller främlingen som är hos dig inom dina portar.
020:011 Ty på sex dagar gjorde HERREN himmelen och jorden och havet och
        allt vad i dem är, men han vilade på sjunde dagen; därför har
        HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.
020:012 Hedra din fader och din moder, för att du må länge leva i det
        land som HERREN, din Gud, vill giva dig.
020:013 Du skall icke dräpa.
020:014 Du skall icke begå äktenskapsbrott.
020:015 Du skall icke stjäla.
020:016 Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
020:017 Du skall icke hava begärelse till din nästas hus. Du skall icke
        hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans
        tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller
        hans åsna, ej heller till något annat som tillhör din nästa.

020:018 Och allt folket förnam dundret och eldslågorna och basunljudet
        och röken från berget; och när folket förnam detta, bävade de
        och höllo sig på avstånd.
020:019 Och de sade till Mose: »Tala du till oss, så vilja vi höra, men
        låt icke Gud tala till oss, på det att vi icke må dö.»
020:020 Men Mose sade till folket: »Frukten icke, ty Gud har kommit för
        att sätta eder på prov, och för att I skolen hava hans fruktan
        för ögonen, så att I icke synden.»
020:021 Alltså höll folket sig på avstånd, under det att Mose gick
        närmare till töcknet i vilket Gud var.

020:022 Och HERREN sade till Mose: Så skall du säga till Israels barn: I
        haven själva förnummit att jag har talat till eder från
        himmelen.
020:023 I skolen icke göra eder gudar jämte mig; gudar av silver eller
        guld skolen I icke göra åt eder.
020:024 Ett altare av jord skall du göra åt mig och offra därpå dina
        brännoffer och tackoffer, din småboskap och dina
        fäkreatur. Överallt på den plats där jag stiftar en åminnelse åt
        mitt namn skall jag komma till dig och välsigna dig.
020:025 Men om du vill göra åt mig ett altare av stenar, så må du icke
        bygga det av huggen sten; ty om du kommer vid stenen med din
        mejsel, så oskärar du den.
020:026 Icke heller må du stiga upp till mitt altare på trappor, på det
        att icke din blygd må blottas därinvid.

021:001 Dessa äro de rätter som du skall förelägga dem:
021:002 Om du köper en hebreisk träl, skall han tjäna i sex år, men på
        det sjunde skall han givas fri, utan lösen.
021:003 Har han kommit allena, så skall han givas fri allena; var han
        gift, så skall hans hustru givas fri med honom.
021:004 Har hans herre givit honom en hustru, och har denna fött honom
        söner eller döttrar, så skola hustrun och hennes barn tillhöra
        hennes herre, och allenast mannen skall givas fri.
021:005 Men om trälen säger: »Jag har min herre, min hustru och mina
        barn så kära, att jag icke vill givas fri»,
021:006 då skall hans herre föra honom fram för Gud och ställa honom vid
        dörren eller dörrposten, och hans herre skall genomborra hans
        öra med en syl; därefter vare han hans träl evärdligen.

021:007 Om någon säljer sin dotter till trälinna, så skall hon icke
        givas fri såsom trälarna givas fria.
021:008 Misshagar hon sin herre, sedan denne förut har ingått
        förbindelse med henne, så låte han henne köpas fri. Till
        främmande folk have han icke makt att sälja henne, när han så
        har handlat trolöst mot henne.
021:009 Men om han låter sin son ingå förbindelse med henne, så förunne
        han henne döttrars rätt.
021:010 Tager han sig ännu en hustru, så göre han icke någon minskning i
        den förras kost, beklädnad eller äktenskapsrätt.
021:011 Om han icke låter henne njuta sin rätt i dessa tre stycken, så
        skall hon givas fri, utan lösen och betalning.

021:012 Den som slår någon, så att han dör, han skall straffas med
        döden.
021:013 Men om han icke traktade efter den andres liv, utan Gud lät
        denne oförvarandes träffas av hans hand, så skall jag anvisa dig
        en ort dit han kan fly.
021:014 Men om någon begår det dådet att han dräper sin nästa med list,
        så skall du gripa honom, vore han ock invid mitt altare, och han
        måste dö.
021:015 Den som slår sin fader eller sin moder, han skall straffas med
        döden.
021:016 Den som stjäl en människa, vare sig han sedan säljer den stulne,
        eller denne finnes kvar hos honom, han skall straffas med döden.
021:017 Den som uttalar förbannelser över sin fader eller sin moder, han
        skall straffas med döden.

021:018 Om män tvista med varandra, och den ene slår den andre med en
        sten eller med knuten hand, så att denne väl icke dör, men
        bliver sängliggande,
021:019 dock att han sedan kommer sig och kan gå ute, stödd vid sin
        stav, så skall den som slog honom vara fri ifrån straff;
        allenast ersätte han honom för den tid han har förlorat och
        besörje sjukvård åt honom.
021:020 Om någon slår sin träl eller sin trälinna med en käpp, så att
        den slagne dör under hans hand, så skall han straffas därför.
021:021 Men om den slagne lever en eller två dagar, skall han icke
        straffas, ty det var hans egna penningar.
021:022 Om män träta med varandra, och någon av dem stöter till en
        havande kvinna, så att hon föder fram sitt foster, men eljest
        ingen olycka sker, så böte han vad kvinnans man ålägger honom
        och betale efter skiljedomares prövning.
021:023 Men om olycka sker, skall liv givas för liv,
021:024 öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot,
021:025 brännskada för brännskada, sår för sår, blånad för blånad.
021:026 Om någon slår sin träl eller sin trälinna i ögat och fördärvar
        det, så släppe han den skadade fri, till ersättning för ögat.
021:027 Sammalunda, om någon slår ut en tand på sin träl eller sin
        trälinna, så släppe han den skadade fri, till ersättning för
        tanden.

021:028 Om en oxe stångar någon till döds, man eller kvinna, så skall
        oxen stenas, och köttet må icke ätas; men oxens ägare vara fri
        ifrån straff.
021:029 Men om oxen förut har haft vanan att stångas, och hans ägare har
        blivit varnad, men denne ändå icke tager vara på honom, och oxen
        så dödar någon, man eller kvinna, då skall oxen stenas, och hans
        ägare skall ock dödas.
021:030 Men skulle lösepenning bliva denne ålagd, så give han till lösen
        för sitt liv så mycket som ålägges honom.
021:031 Är det en gosse eller en flicka som har blivit stångad av oxen,
        så skall med denne förfaras efter samma lag.
021:032 Men om oxen stångar en träl eller en trälinna, så skall ägaren
        giva åt den stångades herre trettio siklar silver, och oxen
        skall stenas.

021:033 Om någon öppnar en brunn, eller om någon gräver en ny brunn och
        icke täcker över den, och sedan en oxe eller en åsna faller
        däri,
021:034 så skall brunnens ägare giva ersättning i penningar åt djurets
        ägare, men den döda kroppen skall vara hans.
021:035 Om någons oxe stångar en annans oxe, så att denne dör, så skola
        de sälja den levande oxen och dela betalningen för honom och
        därjämte dela den döda kroppen.
021:036 Var det däremot känt att oxen förut hade vanan att stångas, men
        tog hans ägare ändå icke vara på honom, så skall han ersätta oxe
        med oxe, men den döda kroppen skall vara hans.

022:001 Om någon stjäl en oxe eller ett får och slaktar eller säljer
        djuret, så skall han giva fem oxar i ersättning för oxen, och
        fyra får för fåret.
022:002 Ertappas tjuven vid inbrottet och bliver slagen till döds, så
        vilar ingen blodskuld på dråparen.
022:003 Men hade solen gått upp, när de skedde, då är det
        blodskuld. Tjuven skall giva full ersättning; äger han intet, så
        skall han säljas, till gäldande av vad han har stulit.
022:004 Om det stulna djuret, det må vara oxe eller åsna eller får,
        påträffas levande i hans våld, skall han giva dubbel ersättning.

022:005 Om någon låter avbeta en åker eller vingård, eller släpper sin
        boskap lös, så att denna betar på en annans åker, då skall han
        ersätta skadan med det bästa från sin åker och med det bästa
        från sin vingård.
022:006 Om eld kommer lös och fattar i törnhäckar, och därvid
        sädesskylar bliva uppbrända eller oskuren säd eller annat på
        åkern, så skall den som har vållat branden giva full ersättning.
022:007 Om någon giver åt en annan penningar eller gods att förvara, och
        detta bliver stulet ur hans hus, så skall tjuven, om han
        ertappas, giva dubbel ersättning.
022:008 Ertappas icke tjuven, då skall man föra husets ägare fram för
        Gud, på det att det må utrönas om han icke har förgripit sig på
        sin nästas tillhörighet.
022:009 Om fråga uppstår angående orättrådigt tillgrepp—det må gälla
        oxe eller åsna eller får eller kläder eller något annat som har
        förlorats—och någon påstår att en orättrådighet verkligen har
        ägt rum, så skall båda parternas sak komma inför Gud. Den som
        Gud dömer skyldig, han skall ersätta den andre dubbelt.
022:010 Om någon giver åt en annan i förvar en åsna eller en oxe eller
        ett får, eller vilket annat husdjur det vara må, och detta dör
        eller bliver skadat eller bortrövat, utan att någon ser det,
022:011 Så skall det dem emellan komma till en ed vid HERREN, för att
        det må utrönas om den ene icke har förgripit sig på den andres
        tillhörighet; denna ed skall ägaren antaga och den andre behöver
        icke giva någon ersättning.
022:012 Men om det har blivit bortstulet från honom, då skall han
        ersätta ägaren därför.
022:013 Har det blivit ihjälrivet, skall han föra fram det ihjälrivna
        djuret såsom bevis; han behöver då icke giva ersättning därför.

022:014 Om någon lånar ett djur av en annan, och detta bliver skadat
        eller dör, och dess ägare därvid icke är tillstädes, så skall
        han giva full ersättning.
022:015 Är dess ägare tillstädes, då behöver han icke giva
        ersättning. Var djuret lejt, då är legan ersättning.

022:016 Om någon förför en jungfru som icke är trolovad och lägrar
        henne, så skall han giva brudgåva för henne och taga henne till
        hustru.
022:017 Vägrar hennes fader att giva henne åt honom, då skall han gälda
        en så stor penningsumma som man plägar giva i brudgåva för en
        jungfru.

022:020 Den som offrar åt andra gudar än åt HERREN allena, han skall
givas till spillo.

022:021 En främling skall du icke förorätta eller förtrycka; I haven ju
        själva varit främlingar i Egyptens land.
022:022 Änkor och faderlösa skolen I icke behandla illa.
022:023 Behandlar du dem illa, så skall jag förvisso höra deras rop, när
        de ropa till mig;
022:024 och min vrede skall upptändas, och jag skall dräpa eder med
        svärd; så att edra egna hustrur bliva änkor och edra barn
        faderlösa.

022:025 Lånar du penningar åt någon fattig hos dig bland mitt folk, så
        skall du icke handla mot honom såsom en ockrare; I skolen icke
        pålägga honom någon ränta.
022:026 Har du av din nästa tagit hans mantel i pant, så skall du giva
        den tillbaka åt honom, innan solen går ned;
022:027 den är ju det enda täcke han har, och med den skyler han sin
        kropp. Vad skall han eljest hava på sig, när han ligger och
        sover? Om han måste ropa till mig, så skall jag höra, ty jag är
        barmhärtig.

022:028 Gud skall du icke häda, och över en hövding i ditt folk skall du
icke uttala förbannelser.

022:029 Av det som fyller din lada och av det som flyter ifrån din press
        skall du utan dröjsmål frambära din gåva. Den förstfödde bland
        dina söner skall du giva åt mig.
022:030 På samma sätt skall du göra med dina fäkreatur och din
        småboskap. I sju dagar skola de stanna hos sina mödrar; på
        åttonde dagen skall du giva dem åt mig.

022:031 Och I skolen vara mig ett heligt: folk; kött av ett djur som har
blivit ihjälrivet på marken skolen I icke äta, åt hundarna
skolen I kasta det.

023:001 Du skall icke utsprida falskt rykte; åt den som har en orätt sak
        skall du icke giva ditt bistånd genom att bliva ett orättfärdigt
        vittne.
023:002 Du skall icke följa med hopen i vad ont är, eller vittna så i
        någon sak, att du böjer dig efter hopen och vränger rätten.
023:003 Du skall icke vara partisk för den ringe i någon hans sak.

023:004 Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna som har kommit
        vilse, så skall du föra djuret tillbaka till honom.
023:005 Om du ser din oväns åsna ligga dignad under sin börda, så skall
        du ingalunda lämna mannen ohulpen, utan hjälpa honom att lösa av
        bördan.

023:006 Du skall icke i någon sak vränga rätten för den fattige som du
        har hos dig.
023:007 Du skall hålla dig fjärran ifrån orätt sak; du skall icke dräpa
        den som är oskyldig och har rätt, ty jag skall icke giva rätt åt
        någon som är skyldig.
023:008 Du skall icke taga mutor, ty mutor förblinda de seende och
        förvrida de rättfärdigas sak.
023:009 En främling skall du icke förtrycka; I veten ju huru främlingen
        känner det, eftersom I själva haven varit främlingar i Egyptens
        land.

023:010 I sex år skall du beså din jord och inbärga dess gröda;
023:011 men under det sjunde året skall du låta den vila och ligga
        orörd, för att de fattiga bland ditt folk må äta därav; vad de
        lämna kvar, det må ätas av markens djur. Så skall du ock göra
        med din vingård och med din olivplantering.
023:012 Sex dagar skall du göra ditt arbete, men på sjunde dagen skall
        du hålla vilodag, för att din oxe och din åsna må hava ro, och
        din tjänstekvinnas son och främlingen må njuta vila.

023:013 I alla de stycken om vilka jag har talat till eder skolen I taga
eder till vara. Och andra gudars namn skolen I icke nämna; de
skola icke höras i din mun.

023:014 Tre gånger om året skall du hålla högtid åt mig.
023:015 Det osyrade brödets högtid skall du hålla: i sju dagar skall du
        äta osyrat bröd, såsom jag har bjudit dig, på den bestämda tiden
        i månaden Abib, eftersom du då drog ut ur Egypten; men med tomma
        händer skall ingen träda fram inför mitt ansikte.
023:016 Du skall ock hålla skördehögtiden, när du skördar förstlingen av
        ditt arbete, av det du har sått på marken. Bärgningshögtiden
        skall du ock hålla, vid årets utgång, när du inbärgar frukten av
        ditt arbete från marken.
023:017 Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför
        HERRENS, din Herres, ansikte.

023:018 Du skall icke offra blodet av mitt slaktoffer jämte något som är syrat. Och det feta av mitt högtidsoffer skall icke lämnas kvar över natten till morgonen.

023:019 Det första av din marks förstlingsfrukter skall du föra till
HERRENS, din Guds, hus.

        Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk.
023:020 Se, jag skall sända en ängel framför dig, som skall bevara dig
        på vägen och föra dig till den plats som jag har utsett.
023:021 Tag dig till vara inför honom och hör hans röst, var icke
        gensträvig mot honom, han skall icke hava fördrag med edra
        överträdelser, ty mitt namn är i honom.
023:022 Men om du hör hans röst och gör allt vad jag säger, så skall jag
        bliva en fiende till dina fiender och en ovän till dina ovänner.
023:023 Ty min ängel skall gå framför dig och skall föra dig till
        amoréernas, hetiternas, perisséernas, kananéernas, hivéernas och
        jebuséernas land, och jag skall utrota dem.
023:024 Du må icke tillbedja deras gudar eller tjäna dem eller göra
        såsom man där gör, utan du skall slå dem ned i grund och bryta
        sönder deras stoder.
023:025 Men HERREN, eder Gud, skolen I tjäna, så skall han för dig
        välsigna både mat och dryck; sjukdom skall jag då ock avvända
        från dig.
023:026 I ditt land skall då icke finnas någon kvinna som föder i otid
        eller är ofruktsam. Dina dagars mått skall jag göra fullt.
023:027 Förskräckelse för mig skall jag sända framför dig och vålla
        förvirring bland alla de folk som du kommer till, och jag skall
        driva alla dina fiender på flykten för dig.
023:028 Jag skall sända getingar framför dig, och de skola förjaga
        hivéerna, kananéerna och hetiterna undan för dig.
023:029 Dock skall jag icke på ett och samma år förjaga dem för dig, på
        det att icke landet så må bliva en ödemark och vilddjuren föröka
        sig till din skada;
023:030 utan småningom skall jag förjaga dem för dig, till dess du har
        förökat dig, så att du kan taga landet till din arvedel.
023:031 Och jag skall låta ditt lands gränser gå från Röda havet till
        filistéernas hav, och från öknen till floden; ty jag skall giva
        landets inbyggare i eder hand, och du skall förjaga dem, så att
        de fly för dig.
023:032 Du må icke sluta förbund med dem eller deras gudar.
023:033 De skola icke få bo kvar i ditt land, på det att de icke må
        förleda dig till synd mot mig; ty du kunde ju komma att tjäna
        deras gudar, och detta skulle bliva dig till en snara.

024:001 Och han sade till Mose: »Stig upp till HERREN, du själv jämte
        Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldste i Israel; och I
        skolen tillbedja på avstånd.
024:002 Mose allena må träda fram till HERREN, de andra må icke träda
        fram; ej heller må folket stiga ditupp med honom.»
024:003 Och Mose kom till folket och förkunnade för det alla HERRENS ord
        och alla hans rätter. Då svarade allt folket med en mun och
        sade: »Efter alla de ord HERREN har talat vilja vi göra.»
024:004 Därefter upptecknade Mose alla HERRENS ord. Och följande morgon
        stod han bittida upp och byggde ett altare nedanför berget. Och
        han reste där tolv stoder, efter Israels tolv stammar.
024:005 Och han sände israeliternas unga män åstad till att offra
        brännoffer, så ock slaktoffer av tjurar till tackoffer åt
        HERREN.
024:006 Och Mose tog hälften av blodet och slog det i skålarna, och den
        andra hälften av blodet stänkte han på altaret.
024:007 Och han tog förbundsboken och, föreläste den för folket. Och de
        sade: »Allt vad HERREN har sagt vilja vi göra och lyda.
024:008 Då tog Mose blodet och stänkte därav på folket och sade: »Se,
        detta är förbundets blod, det förbunds som HERREN har slutit med
        eder, i enlighet med alla dessa ord.»

024:009 Och Mose och Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldste i
        Israel stego ditupp.
024:010 Och de fingo se Israels Gud; och under hans fötter var likasom
        ett inlagt golv av safirer, likt själva himmelen i klarhet.
024:011 Men han lät icke sin hand drabba Israels barns ypperste, utan
        sedan de hade skådat Gud, åto de och drucko.

024:012 Och HERREN sade till Mose: »Stig upp till mig på berget och bliv
        kvar där, så skall jag giva dig stentavlorna och lagen och
        budorden som jag har skrivit, till undervisning för dessa.»
024:013 Då begav sig Mose åstad med sin tjänare Josua; och Mose steg upp
        på Guds berg.
024:014 Men till de äldste sade han: »Vänten här på oss, till dess att
        vi komma tillbaka till eder. Se, Aron och Hur äro hos eder; den
        som har något att andraga, han må vända sig till dem.»
024:015 Så steg Mose upp på berget, och molnskyn övertäckte berget.
024:016 Och HERRENS härlighet vilade på Sinai berg, och molnskyn
        övertäckte det i sex dagar; men den sjunde dagen kallade han på
        Mose ur skyn.
024:017 Och HERRENS härlighet tedde sig inför Israels barns ögon såsom
        en förtärande eld, på toppen av berget.
024:018 Och Mose gick mitt in i skyn och steg upp på berget. Sedan blev
        Mose kvar på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter.

025:001 Och HERREN talade till Mose och sade: 025:002 Säg till Israels barn att de upptaga en gärd åt mig; av var och en som har ett därtill villigt hjärta skolen I upptaga denna gärd åt mig. 025:003 Och detta är vad I skolen upptaga av dem såsom gärd: guld, silver och koppar 025:004 mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn och gethår, 025:005 rödfärgade vädurskinn, tahasskinn, akacieträ, 025:006 olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan och till den välluktande rökelsen, 025:007 äntligen onyxstenar och infattningsstenar, till att användas för efoden och för bröstskölden.

025:008 Och de skola göra åt mig en helgedom, för att jag må bo mitt
ibland dem.
025:009 Tabernaklet och alla dess tillbehör skolen I göra alldeles efter
de mönsterbilder som jag visar dig.

025:010 De skola göra en ark av akacieträ, två och en halv aln lång, en
        och en halv aln bred och en och en halv aln hög.
025:011 Och du skall överdraga den med rent guld, innan och utan skall
        du överdraga den; och du skall på den göra en rand av guld runt
        omkring.
025:012 Och du skall till den gjuta fyra ringar av guld och sätta dem
        över de fyra fötterna, två ringar på ena sidan och två ringar på
        andra sidan.
025:013 Och du skall göra stänger av akacieträ och överdraga dem med
        guld.
025:014 Och stängerna skall du skjuta in i ringarna, på sidorna av
        arken, så att man med dem kan bära arken.
025:015 Stängerna skola sitta kvar i ringarna på arken; de få icke
        dragas ut ur dem.
025:016 Och i arken skall du lägga vittnesbördet, som jag skall giva
        dig.
025:017 Och du skall göra en nådastol av rent guld, två och en halv
        aln lång och en och en halv aln bred.
025:018 Och du skall göra två keruber av guld; i drivet arbete skall du
        göra dem och sätta dem vid de båda ändarna av nådastolen.
025:019 Du skall göra en kerub till att sätta vid ena ändan, och en
        kerub till att sätta vid andra ändan. I ett stycke med
        nådastolen skolen I göra keruberna vid dess båda ändar.
025:020 Och keruberna skola breda ut sina vingar och hålla dem uppåt, så
        att de övertäcka nådastolen med sina vingar, under det att de
        hava sina ansikten vända mot varandra; ned mot nådastolen skola
        keruberna vända sina ansikten.
025:021 Och du skall sätta nådastolen ovanpå arken, och i arken skall du
        lägga vittnesbördet, som jag skall giva dig.
025:022 Och där skall jag uppenbara mig för dig; från nådastolen, från
        platsen mellan de två keruberna, som stå på vittnesbördets ark,
        skall jag tala med dig om alla bud som jag genom dig vill giva
        Israels barn.

025:023 Du skall ock göra ett bord av akacieträ, två alnar långt, en aln
        brett och en och en halv aln högt.
025:024 Och du skall överdraga det med rent guld; och du skall göra en
        rand av guld därpå runt omkring
025:025 Och runt omkring det skall du göra en list av en hands bredd,
        och runt omkring listen skall du göra en rand av guld.
025:026 Och du skall till bordet göra fyra ringar av guld och sätta
        ringarna i de fyra hörnen vid de fyra fötterna.
025:027 Invid listen skola ringarna sitta, för att stänger må skjutas in
        i dem, så att man kan bära bordet.
025:028 Och du skall göra stängerna av akacieträ och överdraga dem med
        guld, och med dem skall bordet bäras.
025:029 Du skall ock göra därtill fat och skålar, kannor och bägare, med
        vilka man skall utgjuta drickoffer; av rent guld skall du göra
        dem.
025:030 Och du skall beständigt hava skådebröd liggande på bordet inför
        mitt ansikte.

025:031 Du skall ock göra en ljusstake av rent guld. I drivet arbete
        skall ljusstaken göras, med sin fotställning och sitt mittelrör;
        kalkarna därpå, kulor och blommor skola vara i ett stycke med
        den.
025:032 Och sex armar skola utgå från ljusstakens sidor, tre armar från
        ena sidan och tre armar från andra sidan.
025:033 På den ena armen skola vara tre kalkar, liknande mandelblommor,
        vardera bestående av en kula och en blomma, och på den andra
        armen sammalunda tre kalkar, liknande mandelblommor, vardera
        bestående av en kula och en blomma så skall det vara på de sex
        arma som utgå från ljusstaken.
025:034 Men på själva ljusstaken skola vara fyra kalkar, liknande
        mandelblommor, med sina kulor och blommor.
025:035 En kula skall sättas under del första armparet som utgår från
        ljusstaken, i ett stycke med den, och en kula under det andra
        armparet som utgår från ljusstaken, i ett stycke med den, och en
        kula under det tredje armparet som utgår från ljusstaken, i ett
        stycke med den: alltså under de sex armar som utgå från
        ljusstaken.
025:036 Deras kulor och armar skola vara: i ett stycke med den,
        alltsammans ett enda stycke i drivet arbete av rent guld.
025:037 Och du skall till den göra sju lampor, och lamporna skall man
        sätta upp så, att den kastar sitt sken över platsen därframför.
025:038 Och lamptänger och brickor till den skall du göra av rent guld.
025:039 Av en talent rent guld skall man göra den med alla dessa
        tillbehör.

025:040 Och se till, att du gör detta efter de mönsterbilder som hava
blivit dig visade på berget.

026:001 Tabernaklet skall du göra av tio tygvåder; av tvinnat vitt garn
        och av mörkblått, purpurrött och rosenrött garn skall du göra
        dem, med keruber på, i konstvävnad.
026:002 Var våd skall vara tjuguåtta alnar lång och fyra alnar bred;
        alla våderna skola hava samma mått.
026:003 Fem av våderna skola fogas tillhopa med varandra; likaså skola
        de fem övriga våderna fogas tillhopa med varandra.
026:004 Och du skall sätta öglor av mörkblått garn i kanten på den ena
        våden, ytterst på det hopfogade stycket; så skall du ock göra i
        kanten på den våd som sitter ytterst i det andra hopfogade
        stycket.
026:005 Femtio öglor skall du sätta på den ena våden, och femtio öglor
        skall du sätta ytterst på motsvarande våd i det andra hopfogade
        stycket, så att öglorna svara emot varandra.
026:006 Och du skall göra femtio häktor av guld och foga tillhopa
        våderna med varandra medelst häktorna, så att tabernaklet utgör
        ett helt.

026:007 Du skall ock göra tygvåder av gethår till ett täckelse över
        tabernaklet; elva sådana våder skall du göra.
026:008 Var vad skall vara trettio alnar lång och fyra alnar bred; de
        elva våderna skola hava samma mått.
026:009 Fem av våderna skall du foga tillhopa till ett särskilt stycke,
        och likaledes de sex övriga våderna till ett särskilt stycke,
        och den sjätte våden skall du lägga dubbel på framsidan av
        tältet.
026:010 Och du skall satta femtio öglor i kanten på den ena våden, den
        som sitter ytterst i det ena hopfogade stycket, och femtio öglor
        i kanten på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket.
026:011 Och du skall göra femtio häktor av koppar och haka in häktorna i
        öglorna och foga täckelset tillhopa, så att det utgör ett helt.
026:012 Men vad överskottet av täckelsets våder angår, det som räcker
        över, så skall den halva våd som räcker över hänga ned på
        baksidan av tabernaklet.
026:013 Och den aln på vardera sidan, som på längden av täckelsets våder
        räcker över, skall hänga ned på båda sidorna av tabernaklet för
        att övertäcka det.
026:014 Vidare skall du göra ett överdrag av rödfärgade vädurskinn till
        täckelset, och ytterligare ett överdrag av tahasskinn att lägga
        ovanpå detta.

026:015 Bräderna till tabernaklet skall du göra av akacieträ, och de
        skola ställas upprätt.
026:016 Tio alnar långt och en och en halv aln brett skall vart bräde
        vara.
026:017 Vart bräde skall hava två tappar, förbundna sinsemellan med en
        list; så skall du göra på alla bräderna till tabernaklet.
026:018 Och av tabernaklets bräder skall du sätta tjugu på södra sidan,
        söderut.
026:019 Och du skall göra fyrtio fotstycken av silver att sätta under de
        tjugu bräderna, två fotstycken under vart bräde för dess två
        tappar.
026:020 Likaledes skall du på tabernaklets andra sida, den norra sidan,
        sätta tjugu bräder,
026:021 med deras fyrtio fotstycken av silver, två fotstycken under vart
        bräde.
026:022 Men på baksidan av tabernaklet, västerut, skall du sätta sex
        bräder.
026:023 Och två bräder skall du sätta på tabernaklets hörn, på baksidan;
026:024 och vartdera av dessa skall vara sammanfogat av två nedtill, och
        likaledes sammanhängande upptill, till den första ringen. Så
        skall det vara med dem båda. Dessa skola sättas i de båda
        hörnen.
026:025 Således bliver det åtta bräder med tillhörande fotstycken av
        silver, sexton fotstycken, nämligen två fotstycken under vart
        bräde.
026:026 Och du skall göra tvärstänger av akacieträ, fem till de bräder
        som äro på tabernaklets ena sida
026:027 och fem tvärstänger till de bräder som äro på tabernaklets andra
        sida, och fem tvärstänger till de bräder som äro på tabernaklets
        baksida, västerut.
026:028 Och den mellersta tvärstången, den som sitter mitt på bräderna,
        skall gå tvärs över, från den ena ändan till den andra.
026:029 Och bräderna skall du överdraga med guld, och ringarna på dem, i
        vilka tvärstängerna skola skjutas in, skall du göra av guld, och
        tvärstängerna skall du överdraga med guld.
026:030 Och du skall sätta upp tabernaklet, sådant det skall vara, såsom
        det har blivit dig visat på berget.

026:031 Du skall ock göra en förlåt av mörkblått, purpurrött, rosenrött
        och tvinnat vitt garn; den skall göras i konstvävnad, med keruber
        på.
026:032 Och du skall hänga upp den på fyra stolpar av akacieträ, som
        skola vara överdragna med guld och hava bakar av guld och stå på
        fyra fotstycken av silver.
026:033 Och du skall hänga upp förlåten under häktorna, och föra dit
        vittnesbördets ark och ställa den innanför förlåten; och så
        skall förlåten för eder vara en skiljevägg mellan det heliga och
        det allraheligaste.
026:034 Och du skall sätta nådastolen på vittnesbördets ark inne i det
        allraheligaste.
026:035 Men bordet skall du ställa utanför förlåten, och ljusstaken mitt
        emot bordet, på tabernaklets södra sida; bordet skall du alltså
        ställa på norra sidan.
026:036 Och du skall göra ett förhänge för ingången till tältet, i
        brokig vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat
        vitt garn.
026:037 Och du skall till förhänget göra fem stolpar av akacieträ och
        överdraga dem med guld, och hakarna på dem skola vara av guld,
        och du skall till dem gjuta fem fotstycken av koppar.

027:001 Du skall ock göra ett altare av akacieträ, fem alnar långt och
        fem alnar brett—så att altaret bildar en liksidig fyrkant—
        och tre alnar högt.
027:002 Och du skall göra hörn därtill, Som skola sitta i dess fyra
        hörn; i ett stycke därmed skola hörnen vara. Och du skall
        överdraga det med koppar.
027:003 Och kärl till att föra bort askan skall du göra därtill, så ock
        skovlar, skålar, gafflar och fyrfat. Alla dess tillbehör skall
        du göra av koppar.
027:004 Och du skall göra ett galler därtill, ett nätverk av koppar, och
        på nätet skall du sätta fyra ringar av koppar i dess fyra hörn.
027:005 Och du skall sätta det under avsatsen på altaret, nedtill, så
        att nätet räcker upp till mitten av altaret.
027:006 Och du skall göra stänger till altaret, stänger av akacieträ,
        och överdraga dem med koppar.
027:007 Och stängerna skola skjutas in i ringarna, så att stängerna
        sitta på altarets båda sidor, när man bär det.
027:008 Ihåligt skall du göra det, av plankor. Såsom det har blivit dig
        visat på berget, så skall det göras.

027:009 Du skall ock göra en förgård till tabernaklet. För den södra
        sidan, söderut, skola omhängen till förgården göras av tvinnat
        vitt garn, hundra alnar långa—detta för den ena sidan;
027:010 Och stolparna till dem skola vara tjugu och dessas fotstycken
        tjugu, av koppar, men stolparnas hakar och kransar skola vara av
        silver.
027:011 Likaledes skola för norra långsidan omhängen göras, hundra alnar
        långa; och stolparna till dem skola vara tjugu och dessas
        fotstycken tjugu, av koppar, men stolparnas hakar och kransar
        skola vara av silver.
027:012 Och förgårdens västra kortsida skall hava omhängen som äro
        femtio alnar långa; stolparna till dem skola vara tio och dessas
        fotstycken tio.
027:013 Och förgårdens bredd på fram sidan, österut, skall vara femtio
        alnar
027:014 Och omhängena skola vara femton alnar långa på ena sidan därav,
        med tre stolpar på tre fotstycken;
027:015 likaledes skola omhängena på andra sidan vara femton alnar långa
        med tre stolpar på tre fotstycken.
027:016 Och till förgårdens port skall göras ett förhänge, tjugu alnar
        långt i brokig vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och
        tvinnat vitt garn, med fyra stolpar på fyra fotstycken.
027:017 Alla stolparna runt omkring för gården skola vara försedda med
        kransar av silver och hava hakar av silver; men deras fotstycken
        skola vara av koppar.
027:018 Förgården skall vara hundra alnar lång och femtio alnar bred
        utefter hela längden; omhägnaden skall vara fem alnar hög, av
        tvinnat vitt garn; och fotstyckena skola vara av koppar.
027:019 Alla tabernaklets tillbehör för allt arbete därvid, så ock alla
        dess pluggar och alla förgårdens pluggar skola vara av koppar.

027:020 Och du skall bjuda Israels barn att bära till dig ren olja, av
        stötta oliver, till ljusstaken, så att lamporna dagligen kunna
        sättas upp.
027:021 I uppenbarelsetältet, utanför den förlåt som hänger framför
        vittnesbördet, skola Aron och hans söner sköta den, från aftonen
        till morgonen, inför HERRENS ansikte. Detta skall vara en
        evärdlig stadga från släkte till släkte, en gärd av Israels
        barn.

028:001 Och du skall låta din broder Aron och hans söner med honom, träd
        fram till dig ur Israels barns krets för att de må bliva plåster
        åt mig Aron själv och hans söner: Nadab och Abihu, Eleasar och
        Itamar.
028:002 Och du skall göra åt din broder Aron heliga kläder, till ära och
        prydnad.
028:003 Och du skall tillsäga alla edra konstförfarna män, som jag har
        uppfyllt med vishetens ande, att de skola göra kläder åt Aron,
        för att har må helgas till att bliva präst åt mig.
028:004 Och dessa äro de kläder som de skola göra: bröstsköld, efod,
        kåpa, rutig livklädnad, huvudbindel och bälte. De skola göra
        heliga kläder åt din broder Aron och hans söner, för att han må
        bliva präst åt mig.
028:005 Och härtill skola de taga av guldet och av det mörkblåa, det
        purpurröda, det rosenröda och det vita garnet.

028:006 Efoden skola de göra av guld och av mörkblått purpurrött,
        rosenrött och tvinnat vitt garn, i konstvävnad.
028:007 Den skall vid sina båda ändar hava två axelstycken, som skola
        fästas ihop, så att den hållen hopfäst.
028:008 Och skärpet, som skall sitta på efoden och sammanhålla den,
        skall vara av samma slags vävnad och i ett stycke med den: av
        guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt
        garn.
028:009 Och du skall taga två onyxstenar och på dem inrista Israels
        söners namn,
028:010 sex av namnen på den ena stenen och de sex övrigas namn på den
        andra stenen, efter ättföljd.
028:011 Med stensnidarkonst, såsom man graverar signetringar, skall du
        inrista Israels söners namn på de två stenarna. Med nätverk av
        guld skall du omgiva dessa.
028:012 Och du skall satta de båda stenarna på efodens axelstycken, för
        att stenarna må bringa Israels barn i åminnelse; Aron skall bära
        deras namn inför HERRENS ansikte på sina båda axlar, för att
        bringa dem i åminnelse.
028:013 Och du skall göra flätverk av guld,
028:014 så ock två kedjor av rent guld; i virat arbete skall du göra
        dessa, såsom man gör snodder. Och du skall fästa de snodda
        kedjorna vid flätverken.

028:015 En domssköld skall du göra i konstvävnad; du skall göra den i
samma slags vävnad som efoden: av guld och av mörkblått,
purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn skall du göra den.

028:016 Den skall vara liksidigt fyrkantig och hava form av en väska,
        ett kvarter lång och ett kvarter bred.
028:017 Och du skall besätta den med infattade stenar, ordnade på fyra
        rader: i första raden en karneol, en topas och en smaragd;
028:018 i andra raden en karbunkel, en safir och en kalcedon;
028:019 i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist;
028:020 i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis. Omgivna med
        flätverk av guld skola de sitta i sin infattning.
028:021 Stenarna skola vara tolv, efter Israels söners namn, en för vart
        namn; var sten skall bära namnet på en av de tolv stammarna,
        inristat på samma sätt som man graverar signetringar.
028:022 Och du skall till bröstskölden göra kedjor i virat arbete, såsom
        man gör snodder, av rent guld.
028:023 Vidare skall du till bröstskölden göra två ringar av guld och
        sätta dessa båda ringar i två av bröstsköldens hörn.
028:024 Och du skall fästa de båda guldsnodderna vid de båda ringarna, i
        bröstsköldens hörn.
028:025 Och de två snoddernas båda andra ändar skall du fästa vid de två
        flätverken och så fästa dem vid efodens axelstycken på dess
        framsida.
028:026 Och du skall göra två andra ringar av guld och sätta dem i
        bröstsköldens båda andra hörn, vid den kant därpå, som är vänd
        inåt mot efoden.
028:027 Och ytterligare skall du göra två ringar av guld och fästa dem
        vid efodens båda axelstycken, nedtill på dess framsida, där den
        fästes ihop, ovanför efodens skärp.
028:028 Och man skall knyta fast bröstskölden med ett mörkblått snöre,
        Som går från dess ringar in i efodens ringar, så att den sitter
        ovanför efodens skärp, på det att bröstskölden icke må lossna
        från efoden.
028:029 Aron skall så bära Israels söners namn i domsskölden på sitt
        hjärta, när han går in helgedomen, för att bringa dem i
        åminnelse inför HERRENS ansikte beständigt.
028:030 Och du skall lägga urim och tummim in i domsskölden, så
        att de ligga på Arons hjärta, när han ingår inför HERRENS
        ansikte; och Aron skall så bära Israels barns dom på sitt hjärta
        inför HERRENS ansikte beständigt.

028:031 Efodkåpan skall du göra helt och hållet av mörkblått tyg;
028:032 och mitt på den skall vara en öppning för huvudet, och denna
        öppning skall omgivas med en vävd kant, likasom öppningen på en
        pansarskjorta, för att den icke slitas sönder.
028:033 Och på dess nedre fåll skall du sätta granatäpplen, gjorda av
        mörkblått, purpurrött och rosenrött garn, runt omkring fållen,
        och bjällror av guld mellan dessa runt omkring:
028:034 en bjällra av guld och så ett granatäpple, sedan en bjällra av
        guld och så åter ett granatäpple, runt omkring fållen på kåpan.
028:035 Och denna skall Aron hava på sig, när han gör tjänst, så att det
        höres, när han går in i helgedomen inför HERRENS ansikte, och
        när han går ut—detta på det att han icke må dö.

028:036 Du skall ock göra en plåt av rent guld, och på den skall du
        rista, såsom man graverar signetringar: »Helgad åt HERREN.»
028:037 Och du skall fästa den vid ett mörkblått snöre, och den skall
        sitta på huvudbindeln; på framsidan av huvudbindeln skall den
        sitta.
028:038 Den skall sitta på Arons panna, och Aron skall bära den
        missgärning som vidlåder de heliga gåvor Israels barn bära fram,
        när de giva några heliga gåvor; den skall sitta på hans panna
        beständigt, för att de må bliva välbehagliga inför HERRENS
        ansikte.

028:039 Du skall ock väva en rutig livklädnad av vitt garn, och du skall
        göra en huvudbindel av vitt garn; och ett bälte skall du göra i
        brokig vävnad.
028:040 Också åt Arons söner skall du göra livklädnader, och du skall
        göra bälten åt dem; och huvor skall du göra åt dem, till ära och
        prydnad. Och detta skall du kläda på din broder Aron och hans
        söner jämte honom;
028:041 och du skall smörja dem och företaga handfyllning med dem och
        helga dem till att bliva präster åt mig.
028:042 Och du skall göra åt dem benkläder av linne, som skyla deras
        blygd; dessa skola räcka från länderna ned på låren.
028:043 Och Aron och hans söner skola hava dem på sig, när de gå in i
        uppenbarelsetältet eller träda fram till altaret för att göra
        tjänst i helgedomen—detta på det att de icke må komma att
        bära på missgärning och så träffas av döden. Detta skall vara en
        evärdlig stadga för honom och hans avkomlingar efter honom.

029:001 Och detta är vad du skall göra med dem för att helga dem till
        att bliva präster åt mig:
        Tag en ungtjur och två vädurar, felfria djur,
029:002 och osyrat bröd och osyrade kakor, begjutna med olja, och
        osyrade tunnkakor, smorda med olja; av fint vetemjöl skall du
        baka dem.
029:003 Och du skall lägga dem i en och samma korg och bära fram dem i
        korgen såsom offergåva, när du för fram tjuren och de två
        vädurarna.
029:004 Därefter skall du föra Aron och hans söner fram till
        uppenbarelsetältets ingång och två dem med vatten.
029:005 Och du skall taga kläderna och sätta på Aron livklädnaden och
        efodkåpan och själva efoden och bröstskölden; och du skall fästa
        ihop alltsammans på honom med efodens skärp.
029:006 Och du skall sätta huvudbindeln på hans huvud och fästa det
        heliga diademet på huvudbindeln.
029:007 Och du skall taga smörjelseoljan och gjuta på hans huvud och
        smörja honom.
029:008 Och du skall föra fram hans söner och sätta livklädnader på dem.

029:009 Och du skall omgjorda dem, Aron och hans söner, med bälten och
        binda huvor på dem. Och de skola hava prästadömet såsom en
        evärdlig rätt. Så skall du företaga handfyllning med Aron och
        hans söner.
029:010 Och du skall föra tjuren fram inför uppenbarelsetältet, och Aron
        och hans söner skola lägga sina händer på tjurens huvud.
029:011 Sedan skall du slakta tjuren inför HERRENS ansikte, vid ingången
        till uppenbarelsetältet.
029:012 Och du skall taga av tjurens blod och stryka med ditt finger på
        altarets hörn; men allt det övriga skall du gjuta ut vid foten
        av altaret.
029:013 Och du skall taga allt det fett som omsluter inälvorna, så ock
        leverfettet och båda njurarna med det fett som sitter på dem,
        och förbränna det på altaret.
029:014 Men köttet av tjuren och hans hud och hans orenlighet skall du
        bränna upp i eld utanför lägret. Det är ett syndoffer.

029:015 Och du skall taga den ena väduren, och Aron och hans söner skola
        lägga sina händer på vädurens huvud.
029:016 Sedan skall du slakta väduren och taga hans blod och stänka på
        altaret runt omkring;
029:017 men själva väduren skall du dela i dess stycken, och du skall
        två inälvorna och fötterna och lägga dem på styckena och
        huvudet.
029:018 Och du skall förbränna hela väduren på altaret; det är ett
        brännoffer åt HERREN. En välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt
        HERREN är det.

029:019 Därefter skall du taga den andra väduren, och Aron och hans
        söner skola lägga sina händer på vädurens huvud.
029:020 Sedan skall du slakta väduren och taga av hans blod och bestryka
        Arons högra örsnibb och hans söners högra örsnibb och tummen på
        deras högra hand och stortån på deras högra fot; men det övriga
        blodet skall det stänka på altaret runt omkring.
029:021 Och du skall taga av blodet på altaret och av smörjelseoljan och
        stänka på Aron och hans kläder, och likaledes på hans söner och
        hans söners kläder; så bliver han helig, han själv såväl som
        hans kläder, och likaledes hans söner såväl som hans söners
        kläder.
029:022 Och du skall taga fettet av väduren, svansen och det fett som
        omsluter inälvorna, så ock leverfettet och båda njurarna med
        fettet på dem, därtill det högra lårstycket ty detta är
        handfyllningsväduren.
029:023 Och du skall taga en rundkaka, en oljebrödskaka och en tunnkaka
        ur korgen med de osyrade bröden, som står inför HERRENS ansikte.
029:024 Och du skall lägga alltsammans på Arons och hans söners händer
        och vifta det såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
029:025 Sedan skall du taga det ur deras: händer och förbränna det på
        altaret ovanpå brännoffret, till en välbehaglig lukt inför
        HERREN; det är ett eldsoffer åt HERREN.
029:026 Och du skall taga bringan av Arons handfyllningsvädur och vifta
        den såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte, och detta skall
        vara din del.
029:027 Så skall du helga viftoffersbringan och offergärdslåret, det som
        viftas och det som gives såsom offergärd, de delar av
        handfyllningsväduren, som skola tillhöra Aron och hans söner.
029:028 Och detta skall tillhöra Aron och; hans söner såsom en evärdlig
        rätt av Israels barn, ty det är en offergärd. Det skall vara en
        gärd av Israels barn, av deras tackoffer, en gärd av dem åt
        HERREN.
029:029 Och Arons heliga kläder skola hans söner hava efter honom, för
        att de i dem må bliva smorda och mottaga handfyllning.
029:030 I sju dagar skall den av hans söner, som bliver präst i hans
        ställe, ikläda sig dem, den som skall gå in i uppenbarelsetältet
        för att göra tjänst i helgedomen.
029:031 Och du skall taga handfyllningsväduren och koka hans kött på en
        helig plats.
029:032 Och vädurens kött jämte brödet: som är i korgen skola Aron och
        hans söner äta vid ingången till uppenbarelsetältet; de skola
        äta detta,
029:033 det som har använts till att bringa försoning vid deras
        handfyllning och helgande, men ingen främmande får ta därav, ty
        det är heligt.
029:034 Och om något av handfyllningsköttet eller av brödet bliver över
        till följande morgon, så skall du i eld bränna upp detta som har
        blivit över; det får icke ätas, ty det är heligt.

029:035 Så skall du göra med Aron och hans söner, i alla stycken såsom
        jag har bjudit dig. Sju dagar skall deras handfyllning vara.
029:036 Och var dag skall du offra en tjur såsom syndoffer till
        försoning och rena altaret, i det du bringar försoning för det;
        och du skall smörja det för att helga det.
029:037 I sju dagar skall du bringa försoning för altaret och helga det.
        Så bliver altaret högheligt; var och en som kommer vid altaret
        bliver helig.

029:038 Och detta är vad du skall offra på altaret: två årsgamla lamm
        för var dag beständigt.
029:039 Det ena lammet skall du offra om morgonen, och det andra lammet
        skall du offra vid aftontiden,
029:040 och till det första lammet en tiondedels efa fint mjöl, begjutet
        med en fjärdedels hin olja av stötta oliver, och såsom
        drickoffer en fjärdedels hin vin.
029:041 Det andra lammet skall du offra vid aftontiden; med likadant
        spisoffer och drickoffer som om morgonen skall du offra det,
        till en välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
029:042 Detta skall vara edert dagliga brännoffer från släkte till
        släkte, vid ingången till uppenbarelsetältet, inför HERRENS
        ansikte, där jag skall uppenbara mig för eder, för att där tala
        med dig.
029:043 Där skall jag uppenbara mig för Israels barn, och det rummet
        skall bliva helgat av min härlighet.
029:044 Och jag skall helga uppenbarelsetältet och altaret, och Aron och
        hans söner skall jag helga till att bliva präster åt mig.
029:045 Och jag skall bo mitt ibland Israels barn och vara deras Gud.
029:046 Och de skola förnimma att jag är HERREN, deras Gud, som förde
        dem ut ur Egyptens land, för att jag skulle bo mitt ibland
        dem. Jag är HERREN, deras Gud.

030:001 Och du skall göra ett altare för att antända rökelse därpå, av
        akacieträ skall du göra det.
030:002 Det skall vara en aln långt och en aln brett—en liksidig
        fyrkant—och två alnar högt; dess horn skola vara i ett stycke
        därmed.
030:003 Och du skall överdraga det med rent guld, dess skiva, dess
        väggar runt omkring och dess hörn; och du skall göra en rand av
        guld därpå runt omkring.
030:004 Och du skall till det göra två ringar av guld och sätta dem
        nedanför randen, på dess båda sidor; på de båda sidostyckena
        skall du sätta dem. De skola vara där, för att stänger må
        skjutas in i dem, så att man med dem kan bära altaret.
030:005 Och du skall göra stängerna av akacieträ och överdraga dem med
        guld.
030:006 Och du skall ställa det framför den förlåt som hänger framför
        vittnesbördets ark, så att det står framför nådastolen, som är
        ovanpå vittnesbördet, där jag skall uppenbara mig för dig.
030:007 Och Aron skall antända välluktande rökelse därpå; var morgon,
        när han tillreder lamporna, skall han antända rökelse;
030:008 och likaledes skall Aron antända rökelse, när han vid aftontiden
        sätter upp lamporna. Detta skall vara det dagliga rökoffret
        inför HERRENS ansikte, från släkte till släkte.
030:009 I skolen icke låta någon främmande rökelse komma därpå, ej
        heller brännoffer eller spisoffer; och intet drickoffer skolen
        utgjuta därpå.
030:010 Och Aron skall en gång om året bringa försoning för dess horn;
        med blod av försoningssyndoffret skall han en gång om året
        bringa försoning för det, släkte efter släkte. Det är högheligt
        för HERREN.

030:011 Och HERREN talade till Mose och sade:
030:012 När du räknar antalet av Israels barn, nämligen av dem som
        inmönstras, skall vid mönstringen var och en giva åt HERREN en
        försoningsgåva för sig, på det att ingen hemsökelse må drabba
        dem vid mönstringen.
030:013 Detta är vad var och en som upptages bland de inmönstrade skall
        giva: en halv sikel, efter helgedomssikelns vikt—sikeln
        räknad till tjugu gera—en halv sikel såsom offergärd åt
        HERREN,
030:014 Var och en som upptages bland de inmönstrade, var och en som är
        tjugu år gammal eller därutöver, skall giva detta såsom
        offergärd åt HERREN.
030:015 Den rike skall icke giva mer och den fattige icke mindre än en
        halv sikel, när I given offergärden åt HERREN, till att bringa
        försoning för eder.
030:016 Och du skall taga försoningspenningarna av Israels barn och
        använda dem till arbetet vid uppenbarelsetältet. Så skall ske,
        för att Israels barn må vara i åminnelse inför HERRENS ansikte,
        och för att försoning må bringas för eder.

030:017 Och HERREN talade till Mose och sade:
030:018 Du skall ock göra ett bäcken av koppar med en fotställning av
        koppar, till tvagning, och ställa det mellan uppenbarelsetältet
        och altaret och gjuta vatten däri.
030:019 Och Aron och hans söner skola två sina händer och fötter med
        vatten därur.
030:020 När de gå in i uppenbarelsetältet, skola de två sig med vatten,
        på del att de icke må dö; så ock när de träda fram till altaret
        för att göra tjänst genom att antända eldsoffer åt HERREN.
030:021 De skola två sina händer och fötter, på det att de icke må
        dö. Och detta skall vara en evärdlig stadga för dem: för honom
        själv och hans avkomlingar från släkte till släkte.

030:022 Och HERREN talade till Mose och sade:
030:023 Tag dig ock kryddor av yppersta slag: fem hundra siklar
        myrradropp, hälften så mycket kanel av finaste slag, alltså två
        hundra femtio siklar, likaledes två hundra femtio siklar kalmus
        av finaste slag,
030:024 därtill fem hundra siklar kassia, efter helgedomssikelns vikt,
        och en hin olivolja.
030:025 Och du skall av detta göra en helig smörjelseolja, en
        konstmässigt beredd salva; det skall vara en helig
        smörjelseolja.
030:026 Och du skall därmed smörja uppenbarelsetältet, vittnesbördets
        ark,
030:027 bordet med alla dess tillbehör, ljusstaken med dess tillbehör,
        rökelsealtaret,
030:028 brännoffersaltaret med alla dess tillbehör, äntligen bäckenet
        med dess fotställning.
030:029 Och du skall helga dem, så att de bliva högheliga; var och en
        som sedan kommer vid dem bliver helig.
030:030 Och Aron och hans söner skall du smörja, och du skall helga dem
        till att bliva präster åt mig.
030:031 Och till Israels barn skall du tala och säga: Detta skall vara
        min heliga smörjelseolja hos eder, från släkte till släkte.
030:032 På ingen annan människas kropp må den komma, ej heller mån I
        göra någon annan så sammansatt som denna. Helig är den, helig
        skall den vara för eder.
030:033 Den som bereder en sådan salva, och den som använder något därav
        på någon främmande, han skall utrotas ur sin släkt.

030:034 Ytterligare sade HERREN till Mose: Tag dig välluktande kryddor,
        stakte och sjönagel och galban, och jämte dessa vällukter rent
        rökelseharts, lika mycket av vart slag,
030:035 och gör därav rökelse, en konstmässigt beredd blandning, saltad,
        ren, helig.
030:036 Och en del av den skall du stöta till pulver och lägga framför
        vittnesbördet i uppenbarelsetältet, där jag vill uppenbara mig
        för dig. Höghelig skall den vara för eder.
030:037 Och ingen annan rökelse mån I göra åt eder så sammansatt som
        denna skall vara. Helig skall den vara dig för HERREN.
030:038 Den som gör sådan för att njuta av dess lukt, han skall utrotas
        ur sin släkt.

031:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
031:002 Se, jag har kallat och nämnt Besalel, son till Uri, son till
        Hur, av Juda stam;
031:003 och jag har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet och
        förstånd och kunskap och med allt slags slöjdskicklighet,
031:004 till att tänka ut konstarbeten, till att arbeta i guld, silver
        och koppar,
031:005 till att snida stenar för infattning och till att snida i trä,
        korteligen, till att utföra alla slags arbeten.
031:006 Och se, jag har givit honom till medhjälpare Oholiab, Ahisamaks
        son, av Dans stam, och åt alla edra konstförfarna män har jag
        givit vishet i hjärtat. Dessa skola kunna göra allt vad jag har
        bjudit dig:
031:007 uppenbarelsetältet, vittnesbördets ark, nådastolen därpå, alla
        uppenbarelsetältets tillbehör,
031:008 bordet med dess tillbehör, den gyllene ljusstaken med alla dess
        tillbehör, rökelsealtaret,
031:009 brännoffersaltaret med alla dess tillbehör, bäckenet med dess
        fotställning,
031:010 de stickade kläderna och prästen Arons andra heliga kläder, så
        och hans söners prästkläder,
031:011 äntligen smörjelseoljan och den välluktande rökelsen till
        helgedomen. De skola utföra sitt arbete i alla stycken såsom jag
        har bjudit dig.

031:012 Och HERREN talade till Mose och sade:
031:013 Tala du till Israels barn och säg: Mina sabbater skolen I hålla,
        ty de äro ett tecken mellan mig och eder, från släkte till
        släkte, för att I skolen veta att jag är HERREN, som helgar
        eder.
031:014 Så hållen nu sabbaten, ty den skall vara eder helig. Den som
        ohelgar den skall straffas med döden; ty var och en som på den
        dagen gör något arbete, han skall utrotas ur sin släkt.
031:015 Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen är vilosabbat,
        en HERRENS helgdag. Var och en som gör något arbete på
        sabbatsdagen skall straffas med döden.
031:016 Och Israels barn skola hålla sabbaten, så att de fira den släkte
        efter släkte, såsom ett evigt förbund.
031:017 Den skall vara ett evärdligt tecken mellan mig och Israels barn;
        ty på sex dagar gjorde HERREN himmel och jord, men på sjunde
        dagen vilade han och tog sig ro.

031:018 När han nu hade talat ut med; Mose på Sinai berg, gav han honom
vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, på vilka Gud hade
skrivit med sitt finger.

032:001 Men när folket såg att Mose dröjde att komma ned från berget,
        församlade de sig omkring Aron och sade till honom: »Upp, gör
        oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har
        vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens
        land.»
032:002 Då sade Aron till dem: »Tagen guldringarna ut ur öronen på edra
        hustrur, edra söner och edra döttrar, och bären dem till mig.
032:003 Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen, och
        de buro dem till Aron;
032:004 och han tog emot guldet av dem och formade det med en mejsel och
        gjorde därav en gjuten kalv. Och de sade: »Detta är din Gud,
        Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.»
032:005 När Aron såg detta, byggde han ett altare åt honom. Och Aron lät
        utropa och säga: »I morgon bliver en HERRENS högtid.»
032:006 Dagen därefter stodo de bittida upp och offrade brännoffer och
        buro fram tackoffer, och folket satte sig ned till att äta och
        dricka, och därpå stodo de upp till att leka.

032:007 Då sade HERREN till Mose: »Gå ditned, ty ditt folk, som du har
        fört upp ur Egyptens land, har tagit sig till, vad fördärvligt
        är.
032:008 De hava redan vikit av ifrån den väg som jag bjöd dem gå; de
        hava gjort sig en gjuten kalv. Den hava de tillbett, åt den hava
        de offrat, och sagt: 'Detta är din Gud, Israel, han som har fört
        dig upp ur Egyptens land.»
032:009 Och HERREN sade ytterligare till Mose: »Jag ser att detta folk
        är ett hårdnackat folk.
032:010 Så låt mig nu vara, på det att min vrede må brinna mot dem, och
        på det att jag må förgöra dem; dig vill jag sedan göra till ett
        stort folk.»
032:011 Men Mose bönföll inför HERREN, sin Gud, och sade: »HERRE, varför
        skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du med stor kraft och
        stark hand har fört ut ur Egyptens land?
032:012 Varför skulle egyptierna få säga: 'Till deras olycka har han
        fört dem ut, till att dräpa dem bland bergen och förgöra dem
        från jorden'? Vänd dig ifrån din vredes glöd, och ångra det onda
        du nu har i sinnet mot ditt folk.
032:013 Tänk på Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, åt vilka du med
        ed vid dig själv har givit det löftet: 'Jag skall göra eder säd
        talrik såsom stjärnorna på himmelen, och hela det land som jag
        har talat om skall jag giva åt eder säd, och de skola få det
        till evärdlig arvedel.'»
032:014 Då ångrade HERREN det onda som han hade hotat att göra mot sitt
        folk.

032:015 Och Mose vände sig om och steg ned från berget, och han hade med
        sig vittnesbördets två tavlor. Och på tavlornas båda sidor var
        skrivet både på den ena sidan och på den andra var skrivet.
032:016 Och tavlorna voro gjorda av Gud, och skriften var Guds skrift,
        inristad på tavlorna.
032:017 När Josua nu hörde huru folket skriade, sade han till Mose:
        »Krigsrop höres i lägret.»
032:018 Men han svarade: »Det är varken segerrop som höres, ej heller är
        det ett ropande såsom efter nederlag; det är sång jag hör.»
032:019 När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen,
        upptändes hans vrede, och han kastade tavlorna ifrån sig och
        slog sönder dem nedanför berget.
032:020 Sedan tog han kalven som de hade gjort, och brände den i eld och
        krossade den till stoft; detta strödde han i vattnet och gav det
        åt Israels barn att dricka.
032:021 Och Mose sade till Aron: »Vad har folket gjort dig, eftersom du
        har kommit dem att begå en så stor synd?»
032:022 Aron svarade: »Min herres vrede må icke upptändas; du vet själv
        att detta folk är ont.
032:023 De sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi
        veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde
        oss upp ur Egyptens land.'
032:024 Då sade jag till dem: 'Den som har guld tage det av sig'; och de
        gåvo det åt mig. Och jag kastade det i elden, och så kom kalven
        till.»

032:025 Då nu Mose såg att folket var lössläppt, eftersom Aron, till
        skadeglädje för deras fiender, hade släppt dem lösa,
032:026 ställde han sig i porten till lägret och ropade: »Var och en som
        hör HERREN till komme hit till mig.» Då församlade sig till
        honom alla Levi barn.
032:027 Och han sade till dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Var och en
        binde sitt svärd vid sin länd. Gån så igenom lägret, fram och
        tillbaka, från den ena porten till den andra, Och dräpen vem I
        finnen, vore det också broder eller vän eller frände.
032:028 Och Levi barn gjorde såsom Mose hade sagt; och på den dagen
        föllo av folket vid pass tre tusen män.
032:029 Och Mose sade: »Eftersom I nu haven stått emot edra egna söner
        och bröder, mån I i dag taga handfyllning till HERRENS tjänst,
        för att välsignelse i dag må komma över eder.»

032:030 Dagen därefter sade Mose till folket: »I haven begått en stor
        synd. Jag vill nu stiga upp till HERREN och se till, om jag kan
        bringa försoning för eder synd.»
032:031 Och Mose gick tillbaka till HERREN och sade: »Ack, detta folk
        har begått en stor synd; de hava gjort sig en gud av guld.
032:032 Men förlåt dem nu deras synd; varom icke, så utplåna mig ur
        boken som du skriver i.»
032:033 Men HERREN svarade Mose: »Den som har syndat mot mig, honom
        skall jag utplåna ur min bok.
032:034 Gå nu och för folket dit jag har sagt dig; se, min ängel skall
        gå framför dig. Men när min hemsökelses dag kommer, skall jag på
        dem hemsöka deras synd.»
032:035 Så straffade HERREN folket, därför att de hade gjort kalven, den
        som Aron gjorde.

033:001 Och HERREN sade till Mose: »Upp, drag åstad härifrån med folket
        som du har fört upp ur Egyptens land, och begiv dig till det
        land som jag med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob, i det
        jag sade: 'Åt din säd skall jag giva det.'
033:002 Jag skall sända en ängel framför dig och förjaga kananéerna,
        amoréerna, hetiterna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna,
033:003 för att du må komma till ett land som flyter av mjölk och
        honung. Ty eftersom du är ett hårdnackat folk, vill jag icke
        själv draga upp med dig; jag kunde då förgöra dig under vägen.»
033:004 När folket hörde detta stränga tal, blevo de sorgsna, och ingen
        tog sina smycken på sig.

033:005 Och HERREN sade till Mose: »Säg till Israels barn: I ären ett
        hårdnackat folk. Om jag allenast ett ögonblick droge med dig,
        skulle jag förgöra dig. Men lägg nu av dig dina smycken, så vill
        jag se till, vad jag skall göra med dig.»
033:006 Så togo då Israels barn av sig sina smycken och voro utan dem
        allt ifrån vistelsen vid Horebs berg.

033:007 Men Mose hade för sed att taga tältet och slå upp det ett stycke
        utanför lägret; och han kallade det »uppenbarelsetältet». Och
        var och en som ville rådfråga HERREN måste gå ut till
        uppenbarelsetältet utanför lägret.
033:008 Och så ofta Mose gick ut till tältet, stod allt folket upp, och
        var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och skådade
        efter Mose, till dess han hade kommit in i tältet.
033:009 Och så ofta Mose kom in i tältet, steg molnstoden ned och blev
        stående vid ingången till tältet; och han talade med Mose.
033:010 Och allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet; då
        föll allt folket ned och tillbad, var och en vid ingången till
        sitt tält.
033:011 Och HERREN talade med Mose ansikte mot ansikte, såsom när den
        ena människan talar med den andra. Sedan vände Mose tillbaka
        till lägret; men hans tjänare Josua, Nuns son, en ung man,
        lämnade icke tältet.

033:012 Och Mose sade till HERREN: »Väl säger du till mig: 'För detta
        folk ditupp'; men du har icke låtit mig veta vem du vill sända
        med mig Du har dock sagt: 'Jag känner dig vid namn, och du har
        funnit nåd för mina ögon.'
033:013 Om jag alltså har funnit nåd för dina ögon, så låt mig se dina
        vägar och lära känna dig; jag vill ju finna nåd för dina
        ögon. Och se därtill, att detta folk är ditt folk.»
033:014 Han sade: »Skall jag då själv gå med och föra dig till ro?»
033:015 Han svarade honom: »Om du icke själv vill gå med, så låt oss
        alls icke draga upp härifrån.
033:016 Ty varigenom skall man kunna veta att jag och ditt folk hava
        funnit nåd för dina ögon, om icke därigenom att du går med oss,
        så att vi, jag och ditt folk, utmärkas framför alla andra folk
        på jorden?»
033:017 HERREN svarade Mose: »Vad du nu har begärt skall jag ock göra;
        ty du har funnit nåd för mina ögon, och jag känner dig vid
        namn.»
033:018 Då sade han: »Låt mig alltså se din härlighet.»
033:019 Han svarade: »Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig där du
        står, och jag skall utropa namnet 'HERREN' inför dig; jag skall
        vara nådig mot den jag vill vara nådig emot, och skall förbarma
        mig över den jag vill förbarma mig över.
033:020 Ytterligare sade han: »Mitt ansikte kan du dock icke få se, ty
        ingen människa kan se mig och leva.»
033:021 Därefter sade HERREN: »Se, här är en plats nära intill mig;
        ställ dig där på klippan.
033:022 När nu min härlighet går förbi, skall jag låta dig stå där i en
        klyfta på berget, och jag skall övertäcka dig med min hand, till
        dess jag har gått förbi.
033:023 Sedan skall jag taga bort min hand, och då skall du få se mig på
        ryggen; men mitt ansikte kan ingen se.»

034:001 Och HERREN sade till Mose: »Hugg ut åt dig två stentavlor,
        likadana som de förra voro, så vill jag skriva på tavlorna samma
        ord som stodo på de förra tavlorna, vilka du slog sönder.
034:002 Och var redo till i morgon, du skall då på morgonen stiga upp på
        Sinai berg och ställa dig på toppen av berget, mig till mötes,
034:003 men ingen må stiga upp med dig, och på hela berget för ingen
        annan visa sig; ej heller må får och fäkreatur gå i bet framemot
        detta berg.»

034:004 Och han högg ut två stentavlor likadana som de förra voro. Och
        bittida följande morgon begav sig Mose upp på Sinai berg, såsom
        HERREN hade bjudit honom, och tog de två stentavlorna med sig.
034:005 Då steg HERREN ned i molnskyn. Och han ställde sig där nära
        intill honom och åkallade HERRENS namn.
034:006 Och HERREN gick förbi honom, där han stod, och utropade:
        »HERREN! HERREN!—en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och
        stor i mildhet och trofasthet,
034:007 som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och
        överträdelse och synd, men som ingalunda låter någon bliva
        ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och
        barnbarn och efterkommande i tredje och fjärde led.»
034:008 Då böjde Mose sig med hast ned mot jorden och tillbad
034:009 och sade: »Om jag har funnit nåd för dina ögon, Herre, så må
        Herren gå med oss. Ty väl är det ett hårdnackat folk, men du
        vill ju förlåta oss vår missgärning och synd och taga oss till
        din arvedel.»

034:010 Han svarade: »Välan, jag vill sluta ett förbund. Inför hela ditt
        folk skall jag göra under, sådana som icke hava blivit gjorda i
        något land eller bland något folk. Och hela det folk som du
        tillhör skall se att HERRENS gärningar äro underbara, de som jag
        skall göra med dig.
034:011 Håll de bud som jag i dag giver dig. Se, jag skall förjaga för
        dig amoréerna, kananéerna, hetiterna, perisséerna, hivéerna och
        jebuséerna.
034:012 Tag dig till vara för att sluta förbund med inbyggarna i det
        land dit du kommer, och låt dem icke bliva till en snara bland
        eder.
034:013 Fastmer skolen I bryta ned deras altaren och slå sönder deras
        stoder och hugga ned deras Aseror.
034:014 Ja, du skall icke tillbedja någon annan gud, ty HERREN heter
        Nitälskare; en nitälskande Gud är han.
034:015 Du må icke sluta något förbund med landets inbyggare. Ty i
        trolös avfällighet löpa de efter sina gudar och offra åt sina
        gudar; och när de då inbjuda dig, kommer du att äta av deras
        offer;
034:016 du tager ock deras döttrar till hustrur åt dina söner, och när
        då deras döttrar i avfällighet löpa efter sina gudar, skola de
        förleda dina söner till att likaledes löpa efter deras gudar.

034:018 Det osyrade brödets högtid skall, du hålla: i sju dagar skall du äta osyrat bröd, såsom jag har bjudit dig, på den bestämda tiden i månaden Abib; ty i månaden Abib drog du ut ur Egypten.

034:019 Allt det som öppnar moderlivet skall höra mig till, också allt
        hankön bland din boskap, som öppnar moderlivet, såväl av
        fäkreaturen som av småboskapen.
034:020 Men vad som bland åsnor öppnar moderlivet skall du lösa med ett
        får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på
        det. Var förstfödd bland dina söner skall du läsa. Och ingen
        skall med tomma händer träda fram inför mitt ansikte.

034:021 Sex dagar skall du arbeta, men på sjunde dagen skall du hålla
vilodag; både under plöjningstiden och under skördetiden skall
du hålla vilodag.

034:022 Och veckohögtiden skall du hålla, för förstlingen av
        veteskörden, så ock bärgningshögtiden, när året har gått till
        ända.
034:023 Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför
        HERRENS, din herres, Israels Guds, ansikte.
034:024 Ty jag skall fördriva folk för dig och utvidga ditt område; och
        ingen skall stå efter ditt land, när du drager upp, tre gånger
        om året, för att träda fram inför HERRENS, din Guds, ansikte.

034:025 Du skall icke offra blodet av mitt slaktoffer jämte något som är syrat. Och påskhögtidens slaktoffer skall icke lämnas kvar över natten till morgonen.

034:026 Det första av din marks förstlingsfrukter skall du föra till HERRENS, din Guds, hus.

034:027 Och HERREN sade till Mose: »Teckna upp åt dig dessa ord; ty i
        enlighet med dessa ord har jag slutit ett förbund med dig och
        med Israel.»
034:028 Och han blev kvar där hos HERREN i fyrtio dagar och fyrtio
        nätter, utan att äta och utan att dricka. Och han skrev på
        tavlorna förbundets ord, de tio orden.

034:029 När sedan Mose steg ned från Sinai berg, och på vägen ned från
        berget hade vittnesbördets två tavlor med sig, visste han icke
        att hans ansiktes hy hade blivit strålande därav att han hade
        talat med honom.
034:030 Och när Aron och alla Israels barn sågo huru Moses ansiktes hy
        strålade, fruktade de för att komma honom nära.
034:031 Men Mose ropade till dem; då vände Aron och menighetens alla
        hövdingar tillbaka till honom, och Mose talade till dem.
034:032 Därefter kommo alla Israels barn fram till honom, och han gav
        dem alla de bud som HERREN hade förkunnat för honom på Sinai
        berg.
034:033 Och när Mose hade slutat sitt tal till dem, hängde han ett
        täckelse för sitt ansikte.
034:034 Men så ofta Mose skulle träda inför HERRENS ansikte för att tala
        med honom, lade han av täckelset, till dess han åter gick
        ut. Och sedan han hade kommit ut, förkunnade han för Israels
        barn det som hade blivit honom bjudet.
034:035 Då sågo Israels barn var gång huru Moses ansiktes by strålade,
        och Mose hängde då åter täckelset över sitt ansikte, till dess
        han ånyo skulle gå in för att tala med honom.

035:001 Och Mose församlade Israels barns hela menighet och sade till
        dem: »Detta är vad HERREN har bjudit eder att göra:
035:002 Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen skolen I hava
        helgdag, en HERRENS vilosabbat. Var och en som på den dagen gör
        något arbete skall dödas.
035:003 I skolen icke tända upp eld på: sabbatsdagen, var I än ären
        bosatta.

035:004 Och Mose sade till Israels barns hela menighet: »Detta är vad HERREN har bjudit och sagt: 035:005 Låten bland eder upptaga en gärd åt HERREN, så att var och en som har ett därtill villigt hjärta bär fram denna gård åt HERREN: guld, silver och koppar, 035:006 mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn och gethår, 035:007 rödfärgade vädurskinn, tahasskinn, akacieträ, 035:008 olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan och till den välluktande rökelsen, 035:009 äntligen onyxstenar och infattningsstenar, till att användas för efoden och för bröstskölden. 035:010 Och alla konstförfarna män bland eder må komma och förfärdiga allt vad HERREN har bjudit: 035:011 tabernaklet, dess täckelse och överdraget till detta, dess häktor, bräder, tvärstänger, stolpar och fotstycken, 035:012 arken med dess stänger, nådastolen och den förlåt som skall hänga framför den, 035:013 bordet med dess stänger och alla dess tillbehör och skådebröden, 035:014 ljusstaken med dess tillbehör och dess lampor, oljan till ljusstaken, 035:015 rökelsealtaret med dess stänger, smörjelseoljan och den välluktande rökelsen, förhänget för ingången till tabernaklet, 035:016 brännoffersaltaret med tillhörande koppargaller, dess stänger och alla dess tillbehör, bäckenet med dess fotställning, 035:017 omhängena till förgården, dess stolpar och fotstycken, förhänget för porten till förgården, 035:018 tabernaklets pluggar och förgårdens pluggar med deras streck, 035:019 äntligen de stickade kläderna till tjänsten i helgedomen och prästen Arons andra heliga kläder, så ock hans söners prästkläder.»

035:020 Och Israels barns hela menighet gick sin väg bort ifrån Mose.
035:021 Sedan kommo de tillbaka, var och en som av sitt hjärta manades
        därtill; och var och en som hade en därtill villig ande bar fram
        en gärd åt HERREN till förfärdigande av uppenbarelsetältet och
        till allt arbete därvid och till de heliga kläderna.
035:022 De kommo, både män och kvinnor, och framburo, var och en efter
        sitt hjärtas villighet, spännen, örringar, fingerringar och
        halssmycken, alla slags klenoder av guld, var och en som kunde
        offra åt HERREN någon gåva av guld.
035:023 Och var och en som hade i sin ägo mörkblått, purpurrött,
        rosenrött eller vitt garn eller gethår eller rödfärgade
        vädurskinn eller tahasskinn bar fram det.
035:024 Och var och en som kunde giva såsom gärd något av silver eller
        koppar bar fram sin gärd åt HERREN. Och var och en som hade i
        sin ägo akacieträ till förfärdigande av något slags arbete bar
        fram det.
035:025 Och alla konstförfarna kvinnor spunno med sina händer mörkblått,
        purpurrött, rosenrött och vitt garn och buro fram sin spånad;
035:026 och alla kvinnor som av sitt hjärta manades därtill och hade
        lärt konsten spunno gethår.
035:027 Och hövdingarna buro fram onyxstenar och infattningsstenar, till
        att användas för efoden och för bröstskölden,
035:028 vidare kryddor och olja, till att användas för ljusstaken och
        smörjelseoljan och den välluktande rökelsen.
035:029 Var och en av Israels barn, man eller kvinna, vilkens hjärta var
        villigt att bära fram något till förfärdigande av allt det som
        HERREN genom Mose hade bjudit att man skulle göra, bar fram sin
        frivilliga gåva åt HERREN.
035:030 och Mose sade till Israels barn: »Sen, HERREN har kallat och
        nämnt Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam;
035:031 och han har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet, med
        förstånd och kunskap och med allt slags slöjdskicklighet,
035:032 både till att tänka ut konstarbeten och till att arbeta i guld,
        silver och koppar,
035:033 till att smida stenar för infattning: och till att snida i trä,
        korteligen, till att utföra alla slags konstarbeten.
035:034 Åt honom och åt Oholiab, Ahisamaks son, av Dans stam, har han
        ock givit förmåga att undervisa andra.
035:035 Han har uppfyllt deras hjärtan med vishet till att utföra alla
        slags snideriarbeten och konstvävnader och brokiga vävnader av
        mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn, så ock andra
        vävnader, korteligen, alla slags arbeten och särskilt
        konstvävnadsarbeten.

036:001 Och Besalel och Oholiab och alla andra konstförfarna män, åt vilka HERREN har givit vishet och förstånd till att veta huru de skola utföra allt arbete vid helgedomens förfärdigande, skola utföra det, i alla stycken såsom HERREN har bjudit.»

036:002 Därefter kallade Mose till sig Besalel och Oholiab och alla de
        andra konstförfarna männen, åt vilka HERREN hade givit vishet i
        hjärtat, alla som av sitt hjärta manades att träda fram för att
        utföra arbetet.
036:003 Och de mottogo från Mose hela den gärd som Israels barn hade
        burit fram till utförande av arbetet vid helgedomens
        förfärdigande. Men man fortfor att bära fram till honom
        frivilliga gåvor, morgon efter morgon.
036:004 Då kommo alla de konstförfarna män som utförde allt arbetet till
        helgedomen, var och en från det arbete som han utförde,
036:005 och sade till Mose: »Folket bär fram mer än som behöves för att
        verkställa det arbete som HERREN har bjudit oss att utföra.»
036:006 Då bjöd Mose att man skulle låta utropa i lägret: »Ingen, vare
        sig man eller kvinna, må vidare arbeta för att göra något till
        helgedomen.» Så avhölls folket ifrån att bära fram flera gåvor.
036:007 Ty vad man hade skaffat samman var tillräckligt för allt det
        arbete som skulle göras, och man hade till och med över.

036:008 Så gjorde nu alla de konstförfarna arbetarna tabernaklet av tio
        tygvåder; av tvinnat vitt garn och av mörkblått, purpurrött och
        rosenrött garn gjorde man dem, med keruber på, i konstvävnad.
036:009 Var våd gjordes tjuguåtta alnar lång och fyra alnar bred; alla
        våderna fingo samma mått.
036:010 Och man fogade tillhopa fem av våderna med varandra; likaså
        fogade man tillhopa de fem övriga våderna med varandra.
036:011 Och man satte öglor av mörkblått garn i kanten på den ena våden,
        ytterst på det hopfogade stycket; så gjorde man ock i kanten på
        den våd som satt ytterst i det andra hopfogade stycket.
036:012 Femtio öglor satte man på den ena våden, och femtio öglor satte
        man ytterst på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket, så
        att öglorna svarade emot varandra.
036:013 Och man gjorde femtio häktor av guld och fogade våderna tillhopa
        med varandra medelst häktorna, så att tabernaklet utgjorde ett
        helt.

036:014 Man gjorde och tygvåder av gethår till ett täckelse över
        tabernaklet; elva sådana våder gjorde man.
036:015 Var våd gjordes trettio alnar lång och fyra alnar bred, de elva
        våderna fingo samma mått.
036:016 Fem av våderna fogade man tillhopa till ett särskilt stycke,
036:017 och likaledes de sex övriga våderna till ett särskilt
        stycke. Och man satte femtio öglor i kanten på den våd som satt
        ytterst i det ena hopfogade stycket, och femtio öglor satte man
        i kanten på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket.
036:018 Och man gjorde femtio häktor av koppar för att foga tillhopa
        täckelset, så att det kom att utgöra ett helt.
036:019 Vidare gjorde man ett överdrag av rödfärgade vädurskinn till
        täckelset, och ytterligare ett överdrag av tahasskinn att lägga
        ovanpå detta.

036:020 Bräderna till tabernaklet gjorde man av akacieträ och ställde
        dem upprätt.
036:021 Tio alnar långt och en och en halv aln brett gjordes vart bräde.
036:022 På vart bräde sattes två tappar, förbundna sinsemellan med en
        list; så gjorde man på alla bräderna till tabernaklet.
036:023 Och av tabernaklets bräder satte man tjugu på södra sidan,
        söderut.
036:024 Och man gjorde fyrtio fotstycken av silver att sätta under de
        tjugu bräderna, två fotstycken under vart bräde för dess två
        tappar.
036:025 Likaledes satte man på tabernaklets andra sida, den norra sidan,
        tjugu bräder,
036:026 med deras fyrtio fotstycken av silver, två fotstycken under vart
        bräde.
036:027 Men på baksidan av tabernaklet, västerut, satte man sex bräder.
036:028 Och två bräder satte man på tabernaklets hörn, på baksidan;
036:029 och vartdera av dessa var sammanfogat av två nedtill, och
        likaledes sammanhängande upptill, till den första ringen. Så
        gjorde man med dem båda, i de båda hörnen.
036:030 Således blev det åtta bräder med tillhörande fotstycken av
        silver, sexton fotstycken, nämligen två fotstycken under vart
        bräde.
036:031 Och man gjorde tvärstänger av akacieträ, fem till de bräder som
        voro på tabernaklets ena sida,
036:032 och fem tvärstänger till de bräder som voro på tabernaklets
        andra sida, och fem tvärstänger till de bräder som voro på
        tabernaklets baksida, västerut.
036:033 Och man satte den mellersta tvärstången så, att den gick tvärs
        över, mitt på bräderna, från den ena ändan till den andra.
036:034 Och bräderna överdrog man med guld, och ringarna på dem, i vilka
        tvärstängerna skulle skjutas in, gjorde man av guld, och
        tvärstängerna överdrog man med guld.

036:035 Man gjorde ock förlåten av mörkblått, purpurrött, rosenrött och
        tvinnat vitt garn; man gjorde den i konstvävnad, med keruber på.
036:036 Och man gjorde till den fyra stolpar av akacieträ och överdrog
        dem med guld, och hakarna till dem gjordes av guld, och man göt
        till dem fyra fotstycken av silver.
036:037 Och man gjorde ett förhänge för ingången till tältet, i brokig
        vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt
        garn,
036:038 och till detta fem stolpar med deras hakar; och deras knoppar
        och deras kransar överdrog man med guld, och deras fem
        fotstycken gjordes av koppar.

037:001 Och Besalel gjorde arken av akacieträ, två och en halv aln lång,
        en och en halv aln bred och en och en halv aln hög.
037:002 Och han överdrog den med rent guld innan och utan; och han
        gjorde på den en rand av guld runt omkring.
037:003 Och han göt till den fyra ringar: av guld och satte dem över de
        fyra fötterna, två ringar på ena sidan och två ringar på andra
        sidan.
037:004 Och han gjorde stänger av akacieträ och överdrog dem med guld.
037:005 Och stängerna sköt han in i ringarna, på sidorna av arken, så
        att man kunde bära arken.
037:006 Och han gjorde en nådastol av rent guld, två och en halv aln
        lång och en och en halv aln bred.
037:007 Och han gjorde två keruber av guld; i drivet arbete gjorde han
        dem och satte dem vid de båda ändarna av nådastolen,
037:008 en kerub vid ena ändan och en kerub vid andra ändan. I ett
        stycke med nådastolen gjorde han keruberna vid dess båda ändar.
037:009 Och keruberna bredde ut sina vingar och höllo dem uppåt, så att
        de övertäckte nådastolen med sina vingar, under det att de hade
        sina ansikten vända mot varandra; ned mot nådastolen vände
        keruberna sina ansikten.

037:010 Han gjorde ock bordet av akacieträ, två alnar långt, en aln
        brett och en och en halv aln högt.
037:011 Och han överdrog det med rent guld; och han gjorde en rand av
        guld därpå runt omkring.
037:012 Och runt omkring det gjorde han en list av en hands bredd, och
        runt omkring listen gjorde han en rand av guld.
037:013 Och han göt till bordet fyra ringar av guld och satte ringarna i
        de fyra hörnen vid de fyra fötterna.
037:014 Invid listen sattes ringarna, för att stängerna skulle skjutas
        in i dem, så att man kunde bära bordet.
037:015 Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med guld;
        så kunde man bära bordet.
037:016 Och han gjorde kärlen till bordet av rent guld, faten och
        skålarna, bägarna och kannorna med vilka man skulle utgjuta
        drickoffer.

037:017 Han gjorde ock ljusstaken av rent guld. I drivet arbete gjorde
        han ljusstaken med dess fotställning och dess mittelrör;
        kalkarna därpå, kulor och blommor, gjordes i ett stycke med den.
037:018 Och sex armar utgingo från ljusstakens sidor, tre armar från ena
        sidan och tre armar från andra sidan.
037:019 På den ena armen sattes tre kalkar, liknande mandelblommor,
        vardera bestående av en kula och en blomma, och på den andra
        armen sammalunda tre kalkar, liknande mandelblommor, vardera
        bestående av en kula och en blomma; så gjordes på de sex armar
        som utgingo från ljusstaken
037:020 Men på själva ljusstaken sattes fyra kalkar, liknande
        mandelblommor, med sina kulor och blommor.
037:021 En kula sattes under det första armparet som utgick från
        ljusstaken, i ett stycke med den, och en kula under det andra
        armparet som utgick från ljusstaken, i ett stycke med den, och
        en kula under det tredje armparet som utgick från ljusstaken, i
        ett stycke med den: alltså under de sex armar som utgingo från
        den.
037:022 Deras kulor och armar gjordes i ett stycke med den, alltsammans
        ett enda stycke i drivet arbete av rent guld.
037:023 Och han gjorde till den sju lampor, så ock lamptänger och
        brickor till den av rent guld.
037:024 Av en talent rent guld gjorde han den med alla dess tillbehör.

037:025 Och han gjorde rökelsealtaret av akacieträ, en aln långt och en
        aln brett—en liksidig fyrkant—och två alnar högt; dess
        horn gjordes i ett stycke därmed.
037:026 Och han överdrog det med rent guld, dess skiva, dess väggar runt
        omkring och dess hörn; och han gjorde en rand av guld därpå runt
        omkring.
037:027 Och han gjorde till det två ringar av guld och satte dem
        nedanför randen, på dess båda sidor, på de båda sidostyckena,
        för att stänger skulle skjutas in i dem, så att män med dem
        kunde bära altaret.
037:028 Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med guld.

037:029 Han gjorde ock den heliga smörjelseoljan och den rena,
välluktande rökelsen, konstmässigt beredda.

038:001 Han gjorde ock brännoffersaltaret av akacieträ, fem alnar långt
        och fem alnar brett—en liksidig fyrkant—och tre alnar
        högt.
038:002 Och han gjorde hörn därtill och satte dem i dess fyra hörn; i
        ett stycke därmed gjordes hörnen. Och han överdrog det med
        koppar.
038:003 Och han gjorde altarets alla tillbehör, askkärlen, skovlarna,
        skålarna, gafflarna och fyrfaten. Alla dess tillbehör gjorde han
        av koppar.
038:004 Och han gjorde till altaret ett galler, ett nätverk av koppar,
        och satte det under dess avsats, nedtill, så att det räckte upp
        till mitten.
038:005 Och han göt fyra ringar och satte dem i de fyra hörnen på
        koppargallret, för att stängerna skulle skjutas in i dem.
038:006 Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med
        koppar.
038:007 Och han sköt stängerna in i ringarna på altarets sidor, så att
        man kunde bära det med dem. Ihåligt gjorde han det, av plankor.

038:008 Han gjorde ock bäckenet av koppar med dess fotställning av
koppar och använde därtill speglar, som hade tillhört de kvinnor
vilka hade tjänstgöring vid ingången till uppenbarelsetältet.

038:009 Han gjorde ock förgården. För den södra sidan, söderut, gjordes
        omhängena till förgården av tvinnat sitt garn, hundra alnar
        långa;
038:010 till dem gjordes tjugu stolpar, och till dessa tjugu fotstycken,
        av koppar, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.
038:011 Likaledes gjordes de för norra sidan hundra alnar långa; till
        dem gjordes tjugu stolpar, och till dessa tjugu fotstycken, av
        koppar, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.
038:012 Och för västra sidan gjordes omhängen som voro femtio alnar
        långa; till dem gjordes tio stolpar, och till dessa tio
        fotstycken, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.
038:013 Och för framsidan, österut, gjordes de femtio alnar långa.
038:014 Omhängena gjordes femton alnar långa på ena sidan därav, med tre
        stolpar på tre fotstycken; likaledes gjordes omhängena på andra
        sidan femton alnar långa—alltså lika på båda sidor om porten
        till förgården—med tre stolpar på tre fotstycken.
038:015 Alla omhängena runt omkring förgården gjordes av tvinnat vitt
        garn;
038:016 och fotstyckena till stolparna gjordes av koppar, men stolparnas
        hakar och kransar gjordes av silver, och deras knoppar
        överdrogos med silver;
038:017 alla förgårdens stolpar försågos med kransar av silver.
038:018 Och förhänget för porten till förgården gjordes i brokig vävnad
        av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn, tjugu
        alnar långt och fem alnar högt, efter tygets bredd, i likhet med
        förgårdens omhängen;
038:019 och till det gjordes fyra stolpar på fyra fotstycken, av koppar;
        men deras hakar gjordes av silver, och deras knoppar överdrogos
        med silver, och deras kransar gjordes av silver.
038:020 Alla pluggarna till tabernaklet och till förgården runt omkring
        gjordes av koppar.

038:021 Följande är vad som beräknas hava åtgått till tabernaklet,
        vittnesbördets tabernakel, vilken beräkning gjordes efter Moses
        befallning genom leviternas försorg, under ledning av Itamar,
        prästen Arons son;
038:022 och Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam,
        förfärdigade allt vad HERREN hade bjudit Mose,
038:023 och till medhjälpare hade han Oholiab, Ahisamaks son, av Dans
        stam, en man kunnig i snideri och konstvävnad och i konsten att
        väva brokigt med mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn.
038:024 Det guld som användes till arbetet, vid förfärdigandet av hela
        helgedomen, det guld som hade blivit givet såsom offer, utgjorde
        sammanlagt tjugunio talenter och sju hundra trettio siklar,
        efter helgedomssikelns vikt.
038:025 Och det silver som gavs av dem i menigheten, vilka inmönstrades,
        utgjorde ett hundra talenter och ett tusen sju hundra sjuttiofem
        siklar, efter helgedomssikelns vikt.
038:026 En beka, det är en halv sikel, efter helgedomssikelns vikt, kom
        på var person, på var och en som upptogs bland de inmönstrade,
        var och en som var tjugu år gammal eller därutöver: sex hundra
        tre tusen fem hundra femtio personer.
038:027 Och de hundra talenterna silver användes till gjutningen av
        fotstyckena för helgedomen och av fotstyckena för förlåten, ett
        hundra talenter till ett hundra fotstycken, en talent till vart
        fotstycke.
038:028 Och de ett tusen sju hundra sjuttiofem siklarna användes till
        att göra hakar till stolparna och till att överdraga deras
        knoppar och göra kransar till dem.
038:029 Och den koppar som hade blivit given såsom offer utgjorde
        sjuttio talenter och två tusen fyra hundra siklar.
038:030 Därav gjorde man fotstyckena till uppenbarelsetältets ingång, så
        ock kopparaltaret med tillhörande koppargaller och altarets alla
        tillbehör,
038:031 vidare fotstyckena till förgården, runt omkring, och fotstyckena
        till förgårdens port, äntligen alla tabernaklets pluggar och
        alla förgårdens pluggar, runt omkring.

039:001 Och av det mörkblåa, det purpurröda och det rosenröda garnet
        gjorde man stickade kläder till tjänsten i helgedomen; och man
        gjorde de andra heliga kläderna som Aron skulle hava, såsom
        HERREN hade bjudit Mose.

039:002 Efoden gjorde man av guld och av mörkblått, purpurrött,
        rosenrött och tvinnat vitt garn.
039:003 Man hamrade ut guldet till tunna plåtar och skar dessa i trådar,
        så att man kunde väva in det i det mörkblåa, det purpurröda, det
        rosenröda och det vita garnet, med konstvävnad.
039:004 Till den gjorde man axelstycken, som skulle fästas ihop; vid
        sina båda ändar fästes den ihop.
039:005 Och skärpet, som skulle sitta på efoden och sammanhålla den,
        gjordes i ett stycke med den och av samma slags vävnad: av guld
        och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn,
        allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
039:006 Och onyxstenarna omgav man med flätverk av guld; på dem voro
        Israels söners namn inristade, på samma sätt som man graverar
        signetringar.
039:007 Och man satte dem på efodens axelstycken, för att stenarna
        skulle bringa Israels barn i åminnelse, allt såsom HERREN hade
        bjudit Mose.

039:008 Bröstskölden gjorde man i konstvävnad, i samma slags vävnad som
        efoden: av guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och
        tvinnat vitt garn.
039:009 Bröstskölden gjordes liksidigt fyrkantig, i form av en väska
        gjorde man den: ett kvarter lång och ett kvarter bred, i form av
        en väska.
039:010 Och man besatte den med fyra rader stenar: i första raden en
        karneol, en topas och en smaragd;
039:011 i andra raden en karbunkel, en safir och en kalcedon;
039:012 i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist;
039:013 i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis. Med flätverk
        av guld blevo de omgivna i sina infattningar.
039:014 Stenarna voro tolv, efter Israels söners namn, en för vart namn;
        var sten bar namnet på en av de tolv stammarna, inristat på
        samma sätt som man graverar signetringar.
039:015 Och man gjorde till bröstskölden kedjor i virat arbete, såsom
        man gör snodder, av rent guld.
039:016 Man gjorde vidare två flätverk av guld och två ringar av guld
        och satte dessa båda ringar i två av bröstsköldens hörn.
039:017 Och man fäste de båda guldsnodderna vid de båda ringarna, i
        bröstsköldens hörn.
039:018 Och de två snoddernas båda andra ändar fäste man vid de två
        flätverken och fäste dem så vid efodens axelstycken på dess
        framsida.
039:019 Och man gjorde två andra ringar av guld och satte dem i
        bröstsköldens båda andra hörn, vid den kant därpå, som var vänd
        inåt mot efoden.
039:020 Och ytterligare gjorde man två ringar av guld och fäste dem vid
        efodens båda axelstycken, nedtill på dess framsida, där den
        fästes ihop, ovanför efodens skärp.
039:021 Och man knöt fast bröstskölden med ett mörkblått snöre, som gick
        från dess ringar in i efodens ringar, så att den satt ovanför
        efodens skärp, på det att bröstskölden icke skulle lossna från
        efoden, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.

039:022 Efodkåpan gjorde man av vävt tyg, helt och hållet mörkblått.
039:023 Och mitt på kåpan gjordes en öppning, lik öppningen på en
        pansarskjorta; öppningen omgavs nämligen med en kant, för att
        den icke skulle slitas sönder.
039:024 Och på kåpans nedre fåll satte man granatäpplen, gjorda av
        mörkblått, purpurrött och rosenrött tvinnat garn.
039:025 Och man gjorde bjällror av rent guld och satte dessa bjällror
        mellan granatäpplena runt omkring fållen på kåpan, mellan
        granatäpplena:
039:026 en bjällra och så ett granatäpple, sedan en bjällra och så åter
        ett granatäpple, runt omkring fållen på kåpan, att bäras vid
        tjänstgöringen, såsom HERREN hade bjudit Mose.

039:027 Och man gjorde åt Aron och hans söner livklädnaderna av vitt
        garn, i vävt arbete,
039:028 huvudbindeln av vitt garn, högtidshuvorna av vitt garn och
        linnebenkläderna av tvinnat vitt garn,
039:029 äntligen bältet av tvinnat vitt garn och av mörkblått,
        purpurrött och rosenrött garn, i brokig vävnad, allt såsom
        HERREN hade bjudit Mose.
039:030 Och man gjorde plåten till det heliga diademet av rent guld, och
        på den skrev man, såsom man graverar signetringar: »Helgad åt
        HERREN.»
039:031 Och man fäste vid den ett mörkblått snöre och satte den ovanpå
        huvudbindeln, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
039:032 Så blev då allt arbetet på uppenbarelsetältets tabernakel
        fullbordat. Israels barn utförde det; de gjorde i alla stycken
        såsom HERREN hade bjudit Mose.

039:033 Och de förde fram till Mose tabernaklet, dess täckelse och alla
        dess tillbehör, dess häktor, bräder, tvärstänger, stol par och
        fotstycken,
039:034 överdraget av rödfärgade vädurskinn och överdraget av tahasskinn
        och den förlåt som skulle hänga framför arken,
039:035 vidare vittnesbördets ark med dess stänger, så ock nådastolen,
039:036 bordet med alla dess tillbehör och skådebröden,
039:037 den gyllene ljusstaken, lamporna som skulle sättas på den och
        alla dess andra tillbehör, oljan till ljusstaken,
039:038 det gyllene altaret, smörjelseoljan och den välluktande
        rökelsen, förhänget för ingången till tältet,
039:039 kopparaltaret med tillhörande koppargaller, dess stänger och
        alla dess tillbehör, bäckenet med dess fotställning.
039:040 omhängena till förgården, dess stolpar och fotstycken, förhänget
        för porten till förgården, dess streck och pluggar, alla redskap
        till arbetet vid uppenbarelsetältets tabernakel
039:041 äntligen de stickade kläderna till tjänsten i helgedomen och
        prästen Arons andra heliga kläder, så ock hans söners
        prästkläder.
039:042 Såsom HERREN hade bjudit Mose så hade Israels barn i alla
        stycken gjort allt arbete.
039:043 Och Mose besåg allt arbetet och fann att de hade utfört det, att
        de hade gjort såsom HERREN hade bjudit. Och Mose välsignade dem

040:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
040:002 »När den första månaden ingår, skall du på första dagen i
        månaden uppsätta uppenbarelsetältets tabernakel.
040:003 Och du skall däri sätta vittnesbördets ark och hänga förlåten
        framför arken.
040:004 Och du skall föra bordet ditin och lägga upp på detta vad där
        skall vara upplagt; och du skall föra ditin ljusstaken och sätta
        upp lamporna på den.
040:005 Och du skall ställa det gyllene rökelsealtaret framför
        vittnesbördets ark; och du skall sätta upp förhänget för
        ingången till tabernaklet.
040:006 Och brännoffersaltaret skall du ställa framför ingången till
        uppenbarelsetältets tabernakel.
040:007 Och du skall ställa bäckenet mellan uppenbarelsetältet och
        altaret och gjuta vatten däri.
040:008 Och du skall sätta upp förgårdshägnaden runt omkring och hänga
        upp förhänget för porten till förgården.
040:009 Och du skall taga smörjelseoljan och smörja tabernaklet och allt
        vad däri är och helga det jämte alla dess tillbehör, så att det
        bliver heligt.
040:010 Du skall ock smörja brännoffersaltaret jämte alla dess tillbehör
        och helga altaret; så bliver altaret högheligt.
040:011 Du skall ock smörja bäckenet jämte dess fotställning och helga
        det.
040:012 Därefter skall du föra Aron och hans söner fram till
        uppenbarelsetältets ingång och två dem med vatten.
040:013 Och du skall sätta på Aron del heliga kläderna, och smörja honom
        och helga honom till att bliva präst åt mig
040:014 Och du skall föra fram hans söner och sätta livklädnader på dem.
040:015 Och du skall smörja dem, såsom du smorde deras fader, till att
        bliva präster åt mig. Så skall denna deras smörjelse bliva för
        dem en invigning till ett evärdligt prästadöme, släkte efter
        släkte.

040:016 Och Mose gjorde detta; han gjorde i alla stycken såsom HERREN
        hade bjudit honom.
040:017 Så blev då tabernaklet uppsatt i första månaden av andra året,
        på första dagen i månaden.
040:018 Då satte Mose upp tabernaklet. Han lade ut dess fotstycken,
        ställde fast dess bräder, sköt in dess tvärstänger och satte upp
        dess stolpar.
040:019 Och han bredde täckelset över tabernaklet och lade ovanpå
        täckelset dess överdrag allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
040:020 Och han tog vittnesbördet och lade det in i arken och satte
        stängerna på arken; och han satte nådastolen ovanpå arken.
040:021 Sedan förde han arken in i tabernaklet och satte upp förlåten
        som skulle hänga framför arken, och hängde så för vittnesbördets
        ark, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
040:022 Och han satte bordet i uppenbarelsetältet, vid tabernaklets
        norra sida, utanför förlåten,
040:023 och lade upp på detta de bröd som skulle vara upplagda inför
        HERRENS ansikte, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
040:024 Och han ställde ljusstaken in i uppenbarelsetältet, mitt emot
        bordet, på tabernaklets södra sida,
040:025 och satte upp lamporna inför HERRENS ansikte, såsom HERREN hade
        bjudit Mose.
040:026 Och han ställde det gyllene altaret in i uppenbarelsetältet,
        framför förlåten,
040:027 och antände välluktande rökelse därpå, såsom HERREN hade bjudit
        Mose.
040:028 Och han satte upp förhänget för ingången till tabernaklet.
040:029 Och brännoffersaltaret ställde han vid ingången till
        uppenbarelsetältets tabernakel och offrade brännoffer och
        spisoffer därpå, såsom HERREN hade bjudit Mose.
040:030 Och han ställde bäckenet mellan uppenbarelsetältet och altaret
        och göt vatten till tvagning däri.
040:031 Och Mose och Aron och hans söner tvådde sedermera sina händer
        och fötter med vatten därur;
040:032 så ofta de skulle gå in i uppenbarelsetältet eller träda fram
        till altaret, tvådde de sig, såsom HERREN hade bjudit Mose.
040:033 Och han satte upp förgårdshägnaden runt omkring tabernaklet och
        altaret, och hängde upp förhänget för porten till förgården. Så
        fullbordade Mose allt arbetet.

040:034 Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och HERRENS härlighet
        uppfyllde tabernaklet;
040:035 och Mose kunde icke gå in i uppenbarelsetältet, eftersom
        molnskyn vilade däröver och HERRENS härlighet uppfyllde
        tabernaklet.

040:036 Och så ofta molnskyn höjde sig från tabernaklet, bröto Israels
        barn upp; så gjorde de under hela sin vandring.
040:037 Men så länge molnskyn icke höjde sig, bröto de icke upp, utan
        stannade ända till den dag då den åter höjde sig.
040:038 Ty HERRENS molnsky vilade om dagen över tabernaklet, och om
        natten var eld i den; så var det inför alla Israels barns ögon
        under hela deras vandring.

001:001 Och HERREN kallade på Mose och talade till honom ur uppenbarelsetältet och sade:

001:002 Tala till Israels barn och säg till dem: När någon bland eder vill bära fram ett offer åt HERREN, skolen I taga edert offer av boskapen, antingen av fäkreaturen eller av småboskapen.

001:003 Om han vill bära fram ett brännoffer av fäkreaturen, så skall
        han därtill taga ett felfritt djur av hankön och föra det fram
        till uppenbarelsetältets ingång, för att han må bliva
        välbehaglig inför HERRENS ansikte.
001:004 Och han skall lägga sin hand på brännoffersdjurets huvud; så
        bliver det välbehagligt, och försoning bringas för honom.
001:005 Och han skall slakta ungtjuren inför HERRENS ansikte; och Arons
        söner, prästerna, skola bära fram blodet, och de skola stänka
        blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till
        uppenbarelsetältet.
001:006 Och han skall draga av huden på brännoffersdjuret och dela det i
        dess stycken.
001:007 Och prästen Arons söner skola göra upp eld på altaret och lägga
        ved på elden.
001:008 Och Arons söner, prästerna, skola lägga styckena, huvudet och
        istret ovanpå veden som ligger på altarets eld.
001:009 Men inälvorna och fötterna skola tvås i vatten. Och prästen
        skall förbränna alltsammans på altaret: ett brännoffer, ett
        eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

001:010 Men om han vill bära fram ett brännoffer av småboskapen, vare
        sig av fåren eller av getterna, så skall han därtill taga ett
        felfritt djur av hankön.
001:011 Och han skall slakta det vid sidan av altaret, norrut, inför
        HERRENS ansikte, och Arons söner, prästerna, skola stänka dess
        blod på altaret runt omkring.
001:012 Och han skall dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud
        och ister; och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger
        på altarets eld.
001:013 Men inälvorna och fötterna skola tvås i vatten. Och prästen
        skall offra alltsammans och förbränna det på altaret; det är ett
        brännoffer, ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

001:014 Men om han vill bära fram åt HERREN ett brännoffer av fåglar, så
        skall han taga sitt offer av turturduvor eller av unga duvor.
001:015 Och prästen skall bära fram djuret till altaret och vrida
        huvudet av det och förbränna det på altaret. Och dess blod skall
        utkramas på altarets vägg.
001:016 Men dess kräva med orenligheten däri skall han taga ut, och han
        skall kasta den vid sidan av altaret, österut, på askhögen.
001:017 Och han skall fläka upp det invid vingarna, dock utan att
        frånskilja dessa; och prästen skall förbränna det på altaret,
        ovanpå veden som ligger på elden. Det är ett brännoffer, ett
        eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

002:001 Och när någon vill bära fram ett spisoffer åt HERREN skall hans
        offer vara av fint mjöl, och han skall gjuta olja därpå och
        lägga rökelse därpå.
002:002 Och han skall bära det fram till Arons söner, prästerna; och
        prästen skall taga en handfull därav, nämligen av mjölet och
        oljan, därtill all rökelsen, och skall på altaret förbränna
        detta, som utgör själva altaroffret: ett eldsoffer till en
        välbehaglig lukt för HERREN.
002:003 Och det som är över av spisoffret skall tillhöra Aron och hans
        söner. Bland HERRENS eldsoffer är det högheligt.

002:004 Men när du vill bära fram ett spisoffer av det som bakas i ugn,
        skall det vara av fint mjöl, osyrade kakor, begjutna med olja,
        och osyrade tunnkakor, smorda med olja.
002:005 Och om ditt offer är ett spisoffer som tillredes på plåt, så
        skall det vara av fint mjöl, begjutet med olja, osyrat.
002:006 Du skall bryta sönder det i stycken och gjuta olja därpå. Det är
        ett spisoffer.
002:007 Och om ditt offer är ett spisoffer som tillredes i panna, så
        skall det tillredas av fint mjöl med olja.
002:008 Det spisoffer som är tillrett på något av dessa sätt skall du
        föra fram till HERREN; det skall bäras fram till prästen, och
        han skall hava det fram till altaret.
002:009 Och prästen skall av spisoffret taga den del som utgör själva
        altaroffret och förbränna den på altaret: ett eldsoffer till en
        välbehaglig lukt för HERREN.
002:010 Och det som är över av spisoffret skall tillhöra Aron och hans
        söner. Bland HERRENS eldsoffer är det högheligt.

002:011 Intet spisoffer som I viljen bära fram åt HERREN skall vara
        syrat, ty varken av surdeg eller av honung skolen I förbränna
        något såsom eldsoffer åt HERREN.
002:012 Såsom förstlingsoffer mån I bära fram sådant åt HERREN, men på
        altaret må det icke komma för att vara en välbehaglig lukt.
002:013 Och alla dina spisoffer skall du beströ med salt; du må icke
        låta din Guds förbunds salt fattas på ditt spisoffer. Till alla
        dina offer skall du offra salt.

002:014 Men om du vill bära fram åt HERREN ett spisoffer av
        förstlingsfrukter, skall du såsom ett sådant spisoffer av dina
        förstlingsfrukter böra fram ax, rostade vid eld, sönderstötta,
        av grönskuren säd.
002:015 Och du skall gjuta olja därpå och lägga rökelse därpå. Det är
        ett spisoffer.
002:016 Och prästen skall förbränna den del av de sönderstötta axen och
        av oljan, som utgör själva altaroffret, jämte all rökelsen
        därpå: ett eldsoffer åt Herren.

003:001 Och om någon vill bära fram ett tackoffer, och han vill taga
        sitt offer av fäkreaturen, så skall han ställa fram inför
        HERRENS ansikte ett felfritt djur, antingen av hankön eller av
        honkön.
003:002 Och han skall lägga sin hand på sitt offerdjurs huvud och sedan
        slakta det vid ingången till uppenbarelsetältet; och Arons söner,
        prästerna, skola stänka blodet på altaret runt omkring.
003:003 Och av tackoffret skall han såsom eldsoffer åt Herren bära fram
        det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
        inälvorna,
003:004 och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
        så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna.
003:005 Och Arons söner skola förbränna det på altaret, ovanpå
        brännoffret, på veden som ligger på elden: ett eldsoffer till en
        välbehaglig lukt för Herren.

003:006 Men om någon vill bära fram åt HERREN ett tackoffer av
        småboskapen, så skall han därtill taga ett felfritt djur, av
        hankön eller av honkön.
003:007 Om det är ett får som han vill offra, så skall han ställa fram
        det inför HERRENS ansikte.
003:008 Och han skall lägga sin hand på sitt offerdjurs huvud och sedan
        slakta det framför uppenbarelsetältet; och Arons söner skola
        stänka dess blod på altaret runt omkring.
003:009 Och av tackoffersdjuret skall han såsom eldsoffer åt HERREN
        offra dess fett, hela svansen, frånskild invid ryggraden, och
        det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
        inälvorna,
003:010 och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
        så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna.
003:011 Och prästen skall förbränna det på altaret: en eldsoffersspis åt
        HERREN.
003:012 Likaledes, om någon vill offra en get, så skall han ställa fram
        denna inför HERRENS ansikte.
003:013 Och han skall lägga sin hand på dess huvud och sedan slakta den
        framför uppenbarelsetältet; och Arons söner skola stänka dess
        blod på altaret runt omkring.
003:014 Och han skall därav såsom eldsoffer åt HERREN offra det fett som
        omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på inälvorna,
003:015 och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
        så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna.
003:016 Och prästen skall förbränna detta på altaret: en eldsoffersspis,
        till en välbehaglig lukt. Allt fettet skall tillhöra HERREN.
003:017 Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till
        släkte, var I än ären bosatta: intet fett och intet blod skolen
        I förtära.

004:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
004:002 Tala till Israels barn och säg: Om någon ouppsåtligen syndar mot
något HERRENS bud genom vilket något förbjudes, och han alltså
gör något som är förbjudet, så gäller följande:

004:003 Om det är den smorde prästen som har syndat och därvid dragit
        skuld över folket, så skall han för den synd han har begått
        offra en felfri ungtjur åt HERREN till syndoffer.
004:004 Och han skall föra tjuren fram inför HERRENS ansikte, till
        uppenbarelsetältets ingång. Och han skall lägga sin hand på
        tjurens huvud och sedan slakta tjuren inför HERRENS ansikte.
004:005 Och den smorde prästen skall taga något av tjurens blod och bära
        det in i uppenbarelsetältet,
004:006 och prästen skall doppa sitt finger i blodet och stänka blodet
        sju gånger inför HERRENS ansikte, vid förlåten till helgedomen.
004:007 Därefter skall prästen med blodet bestryka hornen på den
        välluktande rökelsens altare, som står inför HERRENS ansikte i
        uppenbarelsetältet; men allt det övriga blodet av tjuren skall
        han gjuta ut vid foten av brännoffersaltaret, som står vid
        ingången till uppenbarelsetältet.
004:008 Och allt syndofferstjurens fett skall han taga ut ur honom—
        det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
        inälvorna,
004:009 och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
        så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna—
004:010 på samma sätt som detta tages ut ur tackofferstjuren; och
        prästen skall förbränna det på brännoffersaltaret.
004:011 Men tjurens hud och allt hans kött jämte hans huvud och hans
        fötter hans inälvor och hans orenlighet,
004:012 korteligen, allt det övriga av tjuren, skall han föra bort
        utanför lägret till en ren plats, där man slår ut askan, och
        bränna upp det på ved i eld; på den plats där man slår ut askan
        skall det brännas upp.

004:013 Och om Israels hela menighet begår synd ouppsåtligen, och utan
        att församlingen märker det, i det att de bryta mot något
        Herrens bud genom vilket något förbjudes och så ådraga sig
        skuld,
004:014 och den synd de hava begått sedan bliver känd, så skall
        församlingen offra en ungtjur till syndoffer. De skola föra
        honom fram inför uppenbarelsetältet;
004:015 och de äldste i menigheten skola lägga sina händer på tjurens
        huvud inför Herrens ansikte, och sedan skall man slakta tjuren
        inför HERRENS ansikte.
004:016 Och den smorde prästen skall bära något av tjurens blod in i
        uppenbarelsetältet,
004:017 och prästen skall doppa sitt finger i blodet och stänka sju
        gånger inför HERRENS ansikte, vid förlåten.
004:018 Därefter skall han med blodet bestryka hornen på det altare som
        står inför HERRENS ansikte i uppenbarelsetältet; men allt det
        övriga blodet skall han gjuta ut vid foten av
        brännoffersaltaret, som står vid ingången till
        uppenbarelsetältet.
004:019 Och allt tjurens fett skall han taga ut ur honom och förbränna
        det på altaret.
004:020 Så skall han göra med tjuren; såsom han skulle göra med den
        förra syndofferstjuren, så skall han göra med denna. När så
        prästen bringar försoning för dem, då bliver dem förlåtet.
004:021 Och han skall föra ut tjuren utanför lägret och bränna upp
        honom, såsom han skulle göra med den förra tjuren. Detta är
        syndoffret för församlingen.

004:022 Om en hövding syndar, i det att han ouppsåtligen bryter mot
        något HERRENS, sin Guds, bud genom vilket något förbjudes, och
        han själv märker att han har ådragit sig skuld,
004:023 eller av någon får veta vilken synd han har begått, så skall han
        såsom sitt offer föra fram en bock, ett felfritt djur av hankön.
004:024 Och han skall lägga sin hand på bockens huvud och sedan slakta
        honom på samma plats där man slaktar brännoffret, inför HERRENS
        ansikte. Det är ett syndoffer.
004:025 Och prästen skall taga något av syndoffrets blod på sitt finger
        och stryka på brännoffersaltarets horn; men det övriga blodet
        skall han gjuta ut vid foten av brännoffersaltaret.
004:026 Och allt fettet skall han förbränna på altaret, såsom det sker
        med tackoffersdjurets fett. När så prästen bringar försoning
        för honom, till rening från hans synd, då bliver honom förlåtet.

004:027 Och om någon av det meniga folket syndar ouppsåtligen, därigenom
        att han bryter mot något HERRENS bud genom vilket något
        förbjudes, och han själv märker att han har ådragit sig skuld,
004:028 eller av någon får veta vilken synd han har begått, så skall
        han, såsom sitt offer för den synd han har begått, föra fram en
        felfri get, ett djur av honkön.
004:029 Och han skall lägga sin hand på syndoffersdjurets huvud och
        sedan slakta syndoffersdjuret på den plats där brännoffersdjuren
        slaktas.
004:030 Och prästen skall taga något av blodet på sitt finger och stryka
        det på brännoffersaltarets horn; men allt det övriga blodet
        skall han gjuta ut vid foten av altaret.
004:031 Och allt fettet skall han taga ut, på samma sätt som fettet
        tages ut ur tackoffersdjuret, och prästen skall förbränna det på
        altaret, till en välbehaglig lukt för HERREN. När så prästen
        bringar försoning för honom, då bliver honom förlåtet.

004:032 Men om någon vill offra ett lamm till syndoffer, så skall han
        föra fram ett felfritt djur av honkön.
004:033 Och han skall lägga sin hand på syndoffersdjurets huvud och
        sedan slakta det till syndoffer på samma plats där man slaktar
        brännoffersdjuren.
004:034 Och prästen skall taga något av syndoffrets blod på sitt finger
        och stryka på brännoffersaltarets horn; men allt det övriga
        blodet skall han gjuta ut vid foten av altaret.
004:035 Och allt fettet skall han taga ut, på samma sätt som fettet
        tages ut ur tackoffersfåret, och prästen skall förbränna det på
        altaret, ovanpå Herrens eldsoffer. När så prästen för honom
        bringar försoning för den synd han har begått, då bliver honom
        förlåtet.

005:001 Och om någon syndar, i det att han, när han hör edsförpliktelsen
        och kan vittna om något, vare sig han har sett det eller eljest
        förnummit det, likväl icke yppar detta och han sålunda bär på
        missgärning;
005:002 eller om någon, utan att märka det, kommer vid något orent—
        vare sig den döda kroppen av ett orent vilddjur, eller den döda
        kroppen av ett orent boskapsdjur, eller den döda kroppen av något
        slags orent smådjur—och han så bliver oren och ådrager sig
        skuld;
005:003 eller om han, utan att märka det, kommer vid en människas
        orenhet, det må nu vara vad som helst varigenom hon kan vara
        oren, och han sedan får veta det och han så ådrager sig skuld;
005:004 eller om någon, utan att märka det, svär i obetänksamhet med
        sina läppar något, vare sig ont eller gott—det må nu vara vad
        som helst som man kan svärja i obetänksamhet—och sedan kommer
        till insikt därom och han så ådrager sig skuld i något av dessa
        stycken:
005:005 så skall han, när han har ådragit sig skuld i något av dessa
        stycken, bekänna det vari han har syndat
005:006 och såsom bot för den synd han har begått föra fram åt HERREN
        ett hondjur av småboskapen, antingen en tacka eller en get, till
        syndoffer. Och prästen skall bringa försoning för honom, till
        rening från hans synd.

005:007 Men om han icke förmår bekosta ett sådant djur, så skall han
        såsom bot för vad han har syndat bära fram åt Herren två
        turturduvor eller två unga duvor, en till syndoffer och en till
        brännoffer.
005:008 Dem skall han bära fram till prästen, och denne skall först
        offra den som är avsedd till syndoffer. Han skall vrida huvudet
        av den invid halsen, dock utan att frånskilja det.
005:009 Och han skall stänka något av syndoffrets blod på altarets vägg;
        men det övriga blodet skall utkramas vid foten av altaret. Det
        är ett syndoffer.
005:010 Och den andra skall han offra till ett brännoffer, på
        föreskrivet sätt. När så prästen bringar försoning för honom,
        till rening från den synd han har begått, då bliver honom
        förlåtet.

005:011 Men om han icke kan anskaffa två turturduvor eller två unga
        duvor, så skall han såsom offer för vad han har syndat bära fram
        en tiondedels efa fint mjöl till syndoffer, men ingen olja skall
        han gjuta därpå och ingen rökelse lägga därpå, ty det är ett
        syndoffer.
005:012 Och han skall bära det fram till prästen, och prästen skall taga
        en handfull därav, det som utgör själva altaroffret, och
        förbränna det på altaret, ovanpå HERRENS eldsoffer. Det är ett
        syndoffer.
005:013 När så prästen för honom bringar försoning för den synd han har
        begått i något av dessa stycken, då bliver honom förlåtet. Och
        det övriga skall tillhöra prästen, likasom vid spisoffret.

005:015 Om någon begår en orättrådighet, i det att han ouppsåtligen
        försyndar sig genom att undanhålla något som är helgat åt
        Herren, så skall han såsom bot föra fram åt HERREN till
        skuldoffer av småboskapen en felfri vädur, efter det värde du
        bestämmer i silver, till ett visst belopp siklar efter
        helgedomssikelns vikt.
005:016 Och han skall giva ersättning för det som han har undanhållit av
        det helgade och skall lägga femtedelen av värdet därtill; och
        detta skall han giva åt prästen. När så prästen bringar
        försoning för honom genom skuldoffersväduren, då bliver honom
        förlåtet.
005:017 Och om någon, utan att veta det, syndar, i det att han bryter
        mot något HERRENS bud genom vilket något förbjudes, och han så
        ådrager sig skuld och bär på missgärning,
005:018 så skall han såsom skuldoffer föra fram till prästen av
        småboskapen en felfri vädur, efter det värde du bestämmer. När
        så prästen för honom bringar försoning för den synd han har
        begått ouppsåtligen och utan att veta det, då bliver honom
        förlåtet.
005:019 Det är ett skuldoffer, ty han har ådragit sig skuld inför
        HERREN.

006:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
006:002 Om någon syndar och begår en orättrådighet mot HERREN, i det att
        han inför sin nästa nekar angående något som denne har ombetrott
        honom eller överlämnat i hans hand, eller angående något som han
        med våld har tagit; eller i det att han med orätt avhänder sin
        nästa något;
006:003 eller i det att han, när han har hittat något borttappat, nekar
        därtill och svär falskt i någon sak, vad det nu må vara, vari en
        människa kan försynda sig:
006:004 så skall den som så har syndat Och därmed ådragit sig skuld
        återställa vad han med våld har tagit eller med orätt tillägnat
        sig, eller det som har varit honom ombetrott, eller det
        borttappade som han har hittat,
006:005 eller vad det må vara, varom han har svurit falskt; han skall
        ersätta det till dess fulla belopp och lägga femtedelen av
        värdet därtill. Han skall giva det åt ägaren samma dag han bär
        fram sitt skuldoffer.
006:006 Ty sitt skuldoffer skall han föra fram inför HERREN; en felfri
        vädur av småboskapen, efter det värde du bestämmer, skall han
        såsom sitt skuldoffer föra fram till prästen.
006:007 När så prästen bringar försoning för honom inför HERRENS
        ansikte, då bliver honom förlåtet, vad han än må hava gjort, som
        har dragit skuld över honom.

006:009 Bjud Aron och hans söner och säg: Detta är lagen om brännoffret:
        Brännoffret skall ligga på altarets härd hela natten intill
        morgonen, och elden på altaret skall därigenom hållas brinnande.
006:010 Och prästen skall ikläda sig sin livrock av linne och ikläda sig
        benkläder av linne, för att de må skyla hans kött; därefter
        skall han taga bort askan vartill elden har förbränt brännoffret
        på altaret, och lägga den vid sidan av altaret.
006:011 Sedan skall han taga av sig sina kläder och ikläda sig andra
        kläder och föra askan bort utanför lägret till en ren plats.
006:012 Men elden på altaret skall hållas brinnande och får icke
        slockna; prästen skall var morgon antända ny ved därpå. Och han
        skall lägga brännoffret därpå och förbränna fettstyckena av
        tackoffret därpå.
006:013 Elden skall beständigt hållas brinnande på altaret; den får icke
        slockna.

006:014 Och detta är lagen om spisoffret: Arons söner skola bära fram
        det inför HERRENS ansikte, till altaret.
006:015 Och prästen skall taga en handfull därav, nämligen av det fina
        mjölet som hör till spisoffret, och av oljan, därtill all
        rökelsen som ligger på spisoffret, och detta, som utgör själva
        altaroffret, skall han förbränna på altaret, till en välbehaglig
        lukt för HERREN.
006:016 Och det som är över därav skola Aron och hans söner äta. Osyrat
        skall det ätas på en helig plats; i förgården till
        uppenbarelsetältet skola de äta det.
006:017 Det skall icke bakas med surdeg. Detta är deras del, det som jag
        har givit dem av mina eldsoffer. Det är högheligt likasom
        syndoffret och skuldoffret.
006:018 Allt mankön bland Arons barn må äta det. Det skall vara deras
        evärdliga rätt av HERRENS eldsoffer, från släkte till
        släkte. Var och en som kommer därvid bliver helig.

006:019 Och HERREN talade till Mose och sade:
006:020 Detta är det offer som Aron och hans söner skola offra åt HERREN
        på den dag då någon av dem undfår smörjelsen: en tiondedels efa
        fint mjöl såsom det dagliga spisoffret, hälften om morgonen och
        hälften om aftonen.
006:021 På plåt skall det tillredas med olja, och du skall bära fram det
        hopknådat; och du skall offra det sönderdelat, såsom när man
        offrar ett spisoffer i stycken, till en välbehaglig lukt för
        HERREN.
006:022 Och den präst bland hans söner, som bliver smord i hans ställe,
        skall göra så. Detta skall vara en evärdlig stadga. Såsom ett
        heloffer skall det förbrännas åt HERREN.
006:023 En prästs spisoffer skall alltid vara ett heloffer; det får icke
        ätas.

006:024 Och HERREN talade till Mose och sade:
006:025 Tala till Aron och hans söner och säg: Detta är lagen om
        syndoffret: På samma plats där brännoffersdjuret slaktas skall
        ock syndoffersdjuret slaktas, inför HERRENS ansikte. Det är
        högheligt.
006:026 Den präst som offrar syndoffret skall äta det; på en helig plats
        skall det ätas, i förgården till uppenbarelsetältet.
006:027 Var och en som kommer vid köttet bliver helig. Och om något av
        blodet stänkes på någons kläder, så skall man avtvå det
        bestänkta stället på en helig plats.
006:028 Ett lerkärl vari kokningen har skett skall sönderslås; men har
        kokningen skett i ett kopparkärl, så skall detta skuras och
        sköljas med vatten.
006:029 Allt mankön bland prästerna må äta det. Det är högheligt.
006:030 Men intet syndoffer av vars blod något bäres in i
        uppenbarelsetältet till att bringa försoning i helgedomen får
        ätas; det skall brännas upp i eld.

007:001 Och detta är lagen om skuldoffret: Det är högheligt.
007:002 På samma plats där man slaktar brännoffersdjuret skall man
        slakta skuldoffersdjuret. Och man skall stänka dess blod på
        altaret runt omkring.
007:003 Och allt dess fett skall man offra, svansen och det fett som
        omsluter inälvorna,
007:004 och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
        så ock leverfettet, vilket man skall frånskilja invid njurarna.
007:005 Och prästen skall förbränna det på altaret till ett eldsoffer åt
        HERREN. Det är ett skuldoffer.
007:006 Allt mankön bland prästerna må äta det; på en helig plats skall
        det ätas; det är högheligt.
007:007 Vad som gäller om syndoffret skall ock gälla om skuldoffret;
        samma lag skall gälla för dem båda. Den präst som bringar
        försoning därmed, honom skall det tillhöra.
007:008 Och när en präst bär fram brännoffer for någon, skall huden av
        det framburna brännoffersdjuret tillhöra den prästen.
007:009 Och ett spisoffer som är bakat i ugn, eller som är tillrett i
        panna eller på plåt, skall alltid tillfalla den präst som bär
        fram det.
007:010 Men ett spisoffer som är begjutet med olja, eller som frambäres
        torrt, skall alltid tillfalla Arons söner gemensamt, den ene
        likaväl som den andre.

007:011 Och detta är lagen om tackoffret, när ett sådant bäres fram åt
        HERREN:
007:012 Om någon vill bära fram ett sådant till lovoffer, så skall han,
        förutom det till lovoffret hörande slaktdjuret, bära fram
        osyrade kakor, begjutna med olja, och osyrade tunnkakor, smorda
        med olja, och fint mjöl, hopknådat, i form av kakor, begjutna
        med olja.
007:013 Jämte kakor av syrat bröd skall han bära fram detta sitt offer,
        förutom det slaktdjur som hör till det tackoffer han bär fram
        såsom lov offer.
007:014 Av detta offer skall han bära fram en kaka av vart slag, såsom
        en gärd åt HERREN; den präst som stänker tackoffrets blod på
        altaret, honom skall den tillhöra.
007:015 Och köttet av det slaktdjur, som hör till det tackoffer som
        bäres fram såsom lovoffer, skall ätas samma dag det har offrats;
        intet därav må lämnas kvar till följande morgon.
007:016 Om däremot det slaktoffer som någon vill bära fram år ett
        löftesoffer eller ett frivilligt offer, så skall offerdjuret
        likaledes ätas samma dag det har offrats; dock må det som har
        blivit över därav ätas den följande dagen.
007:017 Bliver ändå något över av offerköttet, skall detta på tredje
        dagen brännas upp i eld.
007:018 Om någon på tredje dagen äter av tackoffersköttet, så bliver
        offret icke välbehagligt; honom som har burit fram det skall det
        då icke räknas till godo, det skall anses såsom en
        vederstygglighet. Den som äter därav kommer att bära på
        missgärning.
007:019 Ej heller må det kött ätas, som har kommit vid något orent, utan
        det skall brännas upp i eld. För övrigt må köttet ätas av var
        och en som är ren.
007:020 Men den som äter kött av HERRENS tackoffer, medan orenhet låder
        vid honom, han skall utrotas ur sin släkt.
007:021 Och om någon har kommit vid något orent—vare sig en människas
        orenhet, eller ett orent djur, eller vilken oren styggelse det
        vara må—och han likväl äter kött av HERRENS tackoffer, så
        skall han utrotas ur sin släkt.

007:022 Och HERREN talade till Mose och sade:
007:023 Tala till Israels barn och säg: Intet fett av fäkreatur, får
        eller getter skolen I äta.
007:024 Fettet av ett självdött eller ihjälrivet djur må eljest användas
        till alla slags behov, men äta det skolen I icke.
007:025 Ty var och en som äter fettet av något djur varav man bär fram
        eldsoffer åt HERREN, vem det vara må som äter därav, han skall
        utrotas ur sin släkt.
007:026 Och intet blod skolen I förtära varken av fåglar eller av
        boskap, var I än ären bosatta.
007:027 Var och en som förtär något blod, han skall utrotas ur sin
        släkt.

007:028 Och HERREN talade till Mose och sade:
007:029 Tala till Israels barn och säg: Den som vill offra ett tackoffer
        åt HERREN, han skall av detta sitt tackoffer bära fram åt HERREN
        den vederbörliga offergåvan.
007:030 Med egna händer skall han bära fram HERRENS eldsoffer; fettet
        jämte bringan skall han bära fram, bringan till att viftas såsom
        ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
007:031 Och prästen skall förbränna fettet på altaret, men bringan skall
        tillhöra Aron och hans söner.
007:032 Också det högra lårstycket skolen I giva åt prästen, såsom en
        gärd av edra tackoffer.
007:033 Den bland Arons söner, som offrar tackoffrets blod och fettet,
        han skall hava det högra lårstycket till sin del.
007:034 Ty av Israels barns tackoffer tager jag viftoffersbringan och
        offergärdslåret och giver dem åt prästen Aron och åt hans söner
        till en evärdlig rätt av Israels barn.

007:035 Detta är Arons och hans söners ämbetslott av HERRENS eldsoffer,
        den lott som gavs dem den dag de fördes fram till att bliva
        HERRENS präster
007:036 vilken lott, efter HERRENS befallning på den dag då han smorde
        dem, skulle givas dem av Israels barn, till en evärdlig rätt,
        släkte efter släkte.

007:037 Detta är lagen om brännoffret, spisoffret, syndoffret,
        skuldoffret, handfyllningsoffret och tackoffret,
007:038 vilken HERREN på Sinai berg gav Mose, på den dag då han bjöd
        Israels barn att de skulle offra sina offer åt HERREN, i Sinais
        öken.

008:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
008:002 »Tag Aron och hans söner jämte honom samt deras kläder och
        smörjelseoljan, så ock syndofferstjuren och de två vädurarna och
        korgen med de osyrade bröden.
008:003 Församla sedan hela menigheten vid ingången till
        uppenbarelsetältet.»
008:004 Och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit honom, och menigheten
        församlade sig vid ingången till uppenbarelsetältet.
008:005 Och Mose sade till menigheten: »Detta är vad HERREN har bjudit
        mig att göra.»
008:006 Och Mose förde fram Aron och hans söner och tvådde dem med
        vatten.
008:007 Och han satte livklädnaden på honom och omgjordade honom med
        bältet och klädde på honom kåpan och satte på honom efoden och
        omgjordade honom med efodens skärp och fäste därmed ihop
        alltsammans på honom.
008:008 Och han satte på honom bröstskölden och lade urim och tummim in
        i skölden.
008:009 Och han satte huvudbindeln på hans huvud och satte på
        huvudbindeln framtill den gyllene plåten, det heliga diademet,
        såsom HERREN hade bjudit Mose.
008:010 Och Mose tog smörjelseoljan och smorde tabernaklet och allt vad
        däri var och helgade allt;
008:011 och han stänkte därmed sju gånger på altaret och smorde altaret
        och alla dess tillbehör och bäckenet jämte dess fotställning,
        för att helga dem.
008:012 Och han göt smörjelseolja på Arons huvud och smorde honom för
        att helga honom.
008:013 Och Mose förde fram Arons söner och satte livklädnader på dem
        och omgjordade dem med bälten och band huvor på dem, såsom
        HERREN hade bjudit Mose.

008:014 Och han förde fram syndofferstjuren, och Aron och hans söner
        lade sina händer på syndofferstjurens huvud.
008:015 Sedan slaktades den, och Mose tog blodet och strök med sitt
        finger på altarets horn runt omkring och renade altaret; men det
        övriga blodet göt han ut vid foten av altaret och helgade detta
        och bragte försoning för det.
008:016 Och han tog allt det fett som satt på inälvorna, så ock
        leverfettet och båda njurarna med fettet på dem; och Mose
        förbrände det på altaret.
008:017 Men det övriga av tjuren, hans hud och kött och orenlighet,
        brände han upp i eld utanför lägret såsom HERREN hade bjudit
        Mose.

008:018 Och han förde fram brännoffersväduren, och Aron och hans söner
        lade sina händer på vädurens huvud.
008:019 Sedan slaktades den, och Mose stänkte blodet på altaret runt
        omkring;
008:020 men själva väduren delade han i dess stycken. Och Mose förbrände
        huvudet och styckena och istret;
008:021 inälvorna och fötterna tvådde han i vatten. Sedan förbrände Mose
        hela väduren på altaret. Det var ett brännoffer till en
        välbehaglig lukt, det var ett eldsoffer åt HERREN, Såsom HERREN
        hade bjudit Mose.

008:022 Därefter förde han fram den andra väduren, handfyllningsväduren,
        och Aron och hans söner lade sina händer på vädurens huvud.
008:023 Sedan slaktades den, och Mose tog av dess blod och beströk Arons
        högra örsnibb och tummen på hans högra hand och stortån på hans
        högra fot.
008:024 Därefter förde han fram Arons söner. Och Mose beströk med blodet
        deras högra örsnibb och tummen på deras högra hand och stortån
        på deras högra fot; men det övriga blodet stänkte Mose på
        altaret runt omkring.
008:025 Och han tog fettet, svansen och allt det fett som satt på
        inälvorna, så ock leverfettet och båda njurarna med fettet på
        dem, därtill det högra lårstycket.
008:026 Och ur korgen med de osyrade bröden, som stod inför HERRENS
        ansikte, tog han en osyrad kaka, en oljebrödskaka och en
        tunnkaka och lade detta på fettstyckena och det högra
        lårstycket.
008:027 Och alltsammans lade han på Arons och hans söners händer och
        viftade det såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
008:028 Sedan tog Mose det ur deras händer och förbrände det på altaret,
        ovanpå brännoffret. Det var ett handfyllningsoffer till en
        välbehaglig lukt, det var ett eldsoffer åt HERREN.
008:029 Och Mose tog bringan och viftade den såsom ett viftoffer inför
        HERRENS ansikte; av handfyllningsoffrets vädur fick Mose detta
        till sin del, såsom HERREN hade bjudit Mose.

008:030 Och Mose tog av smörjelseoljan och av blodet på altaret och
        stänkte på Aron—på hans kläder—och likaledes på hans söner
        och hans söners kläder; han helgade så Aron—hans kläder—och
        likaledes hans söner och hans söners kläder.
008:031 Och Mose sade till Aron och till hans söner: »Koken köttet vid
        ingången till uppenbarelsetältet, och äten det där jämte brödet
        som är i handfyllningskorgen, såsom jag har bjudit och sagt:
        Aron och hans söner skola äta det.
008:032 Men vad som bliver över av köttet; eller av brödet, det skolen I
        bränna upp i eld.
008:033 Och under sju dagar skolen I icke gå bort ifrån
        uppenbarelsetältets ingång, icke förrän edra handfyllningsdagar
        äro ute, ty sju dagar skall eder handfyllning vara.
008:034 Och HERREN har bjudit, att såsom det i dag har tillgått, så
        skall det ock sedan tillgå, på det att försoning må bringas för
        eder.
008:035 Vid ingången till uppenbarelsetältet skolen I stanna kvar i sju
        dygn, dag och natt, och I skolen iakttaga vad HERREN har bjudit
        eder iakttaga, på det att I icke mån dö; ty så är mig bjudet.»

009:001 Och på åttonde dagen kallade Mose till sig Aron och hans söner
        och de äldste i Israel.
009:002 Och han sade till Aron: »Tag dig en tjurkalv till syndoffer och
        en vädur till brännoffer, båda felfria, och för dem fram inför
        HERRENS ansikte.
009:003 Och tala till Israels barn och säg: Tagen en bock till syndoffer
        och en kalv och ett lamm, båda årsgamla och felfria, till
        brännoffer,
009:004 så ock en tjur och en vädur till tackoffer, att offra inför
        HERRENS ansikte, därtill ett spisoffer, begjutet med olja; ty i
        dag uppenbarar sig HERREN för eder.»
009:005 Och de togo det som Mose hade givit dem befallning om och förde
        det fram inför uppenbarelsetältet; och hela menigheten trädde
        fram och ställde sig inför HERRENS ansikte.
009:006 Då sade Mose: »Detta är vad HERREN har bjudit eder göra; så
        skall HERRENS härlighet visa sig för eder.»

009:007 Och Mose sade till Aron: »Träd fram till altaret och offra ditt
        syndoffer och ditt brännoffer, och bringa försoning för dig
        själv och folket; offra sedan folkets offer och bringa försoning
        för dem, såsom HERREN har bjudit.»
009:008 Då trädde Aron fram till altaret och slaktade sin
        syndofferskalv.
009:009 Och Arons söner buro fram blodet till honom, och han doppade
        sitt finger i blodet och strök på altarets horn, men det övriga
        blodet göt han ut vid foten av altaret.
009:010 Och syndoffersdjurets fett, njurar och leverfett förbrände han
        på altaret, såsom HERREN hade bjudit Mose.
009:011 Men köttet och huden brände han upp i eld utanför lägret.
009:012 Sedan slaktade han brännoffersdjuret. Och Arons söner räckte
        honom blodet, och han stänkte det på altaret runt omkring.
009:013 Och de räckte honom brännoffersdjuret, delat i sina stycken,
        och dess huvud, och han förbrände det på altaret.
009:014 Och han tvådde inälvorna och fötterna och förbrände dem ovanpå
        brännoffret, på altaret.

009:015 Därefter förde han fram folkets offer. Han tog folkets
        syndoffersbock och slaktade honom och offrade honom till
        syndoffer, på samma sätt som det förra syndoffersdjuret.
009:016 Och han förde fram brännoffersdjuren och offrade dem på
        föreskrivet sätt.
009:017 Och han bar fram spisoffret och tog en handfull därav och
        förbrände detta på altaret, förutom morgonens brännoffer.
009:018 Sedan slaktade han tjuren och väduren, som voro folkets
        tackoffer. Och Arons söner räckte honom blodet, och han stänkte
        det på altaret runt omkring.
009:019 Och fettstyckena av tjuren, samt av väduren svansen och vad som
        omsluter inälvorna, så ock njurarna och leverfettet,
009:020 dessa fettstycken lade de på bringorna; och han förbrände
        fettstyckena på altaret.
009:021 Men bringorna och det högra lårstycket viftade Aron till ett
        viftoffer inför HERRENS ansikte, såsom Mose hade bjudit.

009:022 Och Aron lyfte upp sina händer över folket och välsignade
        det. Därefter steg han ned, sedan han hade offrat syndoffret,
        brännoffret och tackoffret.
009:023 Och Mose och Aron gingo in i uppenbarelsetältet; sedan gingo de
        åter ut och välsignade folket. Då visade sig HERRENS härlighet
        för allt folket.
009:024 Och eld gick ut från HERREN och förtärde brännoffret och
        fettstyckena på altaret. Och allt folket såg detta; då jublade
        de och föllo ned på sina ansikten.

010:001 Men Arons söner Nadab och Abihu togo var sitt fyrfat och lade
        eld i dem och strödde rökelse därpå och buro fram inför HERRENS
        ansikte främmande eld, annan eld än den han hade givit dem
        befallning om.
010:002 Då gick eld ut från HERREN och förtärde dem, så att de föllo
        döda ned inför HERRENS ansikte.
010:003 Och Mose sade till Aron: »Detta är vad HERREN har talat och
        sagt:
          På dem som stå mig nära vill jag bevisa mig helig,
          och inför allt folket bevisa mig härlig.»
        Och Aron teg stilla.
010:004 Och Mose kallade till sig Misael och Elsafan, Arons farbroder
        Ussiels söner, och sade till dem: »Träden fram och bären edra
        fränder bort ifrån helgedomen och fören den utanför lägret.»
010:005 Då trädde de fram och buro bort dem i deras livklädnader,
        utanför lägret, såsom Mose hade sagt.
010:006 Och Mose sade till Aron och till hans söner Eleasar och Itamar:
        »I skolen icke hava edert hår oordnat, ej heller riva sönder
        edra kläder, på det att I icke mån dö och draga förtörnelse över
        hela menigheten. Men edra bröder, hela Israels hus, må gråta
        över denna brand som HERREN har upptänt.
010:007 Och I skolen icke gå bort ifrån uppenbarelsetältets ingång, på
        det att I icke mån dö; ty HERRENS smörjelseolja är på eder.»
        Och de gjorde såsom Mose hade sagt.

010:008 Och HERREN talade till Aron och sade:
010:009 »Varken du själv eller dina söner må dricka vin eller starka
        drycker, när I skolen gå in i uppenbarelsetältet, på det att I
        icke mån dö. Det skall vara en evärdlig stadga för eder från
        släkte till släkte.
010:010 I skolen skilja mellan heligt och oheligt, mellan orent och
        rent;
010:011 och I skolen lära Israels barn alla de stadgar som HERREN har
        kungjort för dem genom Mose.»

010:012 Och Mose sade till Aron och till Eleasar och Itamar, hans
        kvarlevande söner: »Tagen det spisoffer som har blivit över av
        HERRENS eldsoffer, och äten det osyrat vid sidan av altaret, ty
        det är högheligt.
010:013 I skolen äta det på en helig plats; ty det är din och dina
        söners stadgade rätt av HERRENS eldsoffer; så är mig bjudet.
010:014 Och viftoffersbringan och offergärdslåret skola ätas av dig, och
        av dina söner och dina döttrar jämte dig, på en ren plats, ty de
        äro dig givna såsom din och dina söners stadgade rätt av Israels
        barns tackoffer.
010:015 Jämte eldsoffren—fettstyckena—skola offergärdslåret och
        viftoffersbringan bäras fram för att viftas såsom ett viftoffer
        inför HERRENS ansikte; och de skola såsom en evärdlig rätt
        tillhöra dig och dina söner jämte dig, såsom HERREN har bjudit.»

010:016 Och Mose frågade efter syndoffersbocken, men den befanns vara
        uppbränd. Då förtörnades han på Eleasar och Itamar, Arons
        kvarlevande söner, och sade:
010:017 »Varför haven I icke ätit syndoffret på den heliga platsen? Det
        är ju högheligt. Och han har givit eder det, för att I skolen
        borttaga menighetens missgärning och bringa försoning för dem
        inför HERRENS ansikte.
010:018 Se, dess blod har icke blivit inburet i helgedomens inre;
        därför skullen I på heligt område hava ätit upp köttet, såsom
        jag hade bjudit.»
010:019 Men Aron sade till Mose: »Se, de hava i dag offrat sitt
        syndoffer och sitt brännoffer inför HERRENS ansikte, och mig har
        vederfarits vad du vet. Om jag nu i dag åte syndofferskött,
        skulle detta vara HERREN välbehagligt?»
010:020 När Mose hörde detta, var han till freds.

011:001 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade till dem: 011:002 Talen till Israels barn och sägen:

        Dessa äro de djur som I fån äta bland alla fyrfotadjur på
        jorden:
011:003 alla de fyrfotadjur som hava klövar och hava dem helkluvna, och
        som idissla, dem fån I äta.
011:004 Men dessa skolen I icke äta av de idisslande djuren och av dem
        som hava klövar: kamelen, ty han idisslar väl, men har icke
        klövar, han skall gälla för eder såsom oren; klippdassen, ty han
        idisslar väl
011:005 men har icke klövar, han skall gälla for eder såsom oren; haren,
        ty han idisslar väl,
011:006 men har icke klövar, han skall gälla för eder såsom oren;
        svinet,
011:007 ty det har väl klövar och har dem helkluvna, men det idisslar
        icke, det skall gälla för eder såsom orent.
011:008 Av dessa djurs kött skolen I icke äta, ej heller skolen I komma
        vid deras döda kroppar; de skola gälla för eder såsom orena.

011:009 Detta är vad I fån äta av allt det som lever i vattnet: allt det
        i vattnet, vare sig i sjöar eller i strömmar, som har fenor och
        fjäll, det fån I äta.
011:010 Men allt det i sjöar och strömmar, som icke har fenor och fjäll,
        bland allt det som rör sig i vattnet, bland alla levande
        varelser i vattnet, det skall vara en styggelse för eder.
011:011 Ja, de skola vara en styggelse för eder; av deras kött skolen I
        icke äta, och deras döda kroppar skolen I räkna såsom en
        styggelse.
011:012 Allt det i vattnet, som icke har fenor och fjäll, skall vara en
        styggelse för eder.

011:013 Och bland fåglarna skolen I räkna dessa såsom en styggelse, de skola icke ätas, de äro en styggelse: örnen, lammgamen, havsörnen, 011:014 gladan, falken med dess arter, 011:015 alla slags korpar efter deras arter, 011:016 strutsen, tahemasfågeln, fiskmåsen, höken med dess arter, 011:017 ugglan, dykfågeln, uven, 011:018 tinsemetfågeln, pelikanen, 011:019 asgamen, hägern, regnpiparen med dess arter, härfågeln och flädermusen.

011:020 Alla de flygande smådjur som gå på fyra fötter skola vara en
        styggelse för eder.
011:021 Av alla flygande smådjur, som gå på fyra fötter fån I allenast
        äta dem som ovanför sina fötter hava två ben att hoppa med på
        jorden.
011:022 Dessa fån I äta bland gräshopporna: arbe med dess arter, soleam
        med dess arter, hargol med dess arter och hagab med dess arter.
011:023 Men alla andra flygande smådjur som hava fyra fötter skola vara
        en styggelse för eder.

011:024 Genom följande djur ådragen I eder orenhet; var och en som
        kommer vid deras döda kroppar skall vara oren ända till aftonen,
011:025 och var och en som har burit bort någon sådan död kropp skall
        två sina kläder och vara oren ända till aftonen:
011:026 alla de fyrfotadjur som hava klövar, men icke helkluvna, och som
        icke idissla, de skola gälla för eder såsom orena. Var och en
        som kommer vid dem bliver oren.
011:027 Och alla slags fyrfotade djur som gå på tassar skola gälla för
        eder såsom orena. Var och en som kommer vid deras döda kroppar
        skall vara oren ända till aftonen.
011:028 Och den som har burit bort en sådan död kropp, han skall två
        sina kläder och vara oren ända till aftonen; de skola gälla för
        eder såsom orena.

011:029 Och bland de smådjur som röra sig på jorden skola dessa gälla
        för eder såsom orena: vesslan, jordråttan, ödlan med dess arter,
011:030 anakan, koadjuret, letaan, hometdjuret och kameleonten.
011:031 Dessa äro de som skola gälla för eder såsom orena bland alla
        smådjur. Var och en som kommer vid dem, sedan de äro döda,
        skall vara oren ända till aftonen.
011:032 Och allt varpå något sådant djur faller, sedan det är dött,
        bliver orent, vare sig det är något slags träkärl, eller det är
        kläder, eller något av skinn, eller en säck, eller vilken annan
        sak det vara må, som användes till något behov. Man skall lägga
        det i vatten, och det skall vara orent ända till aftonen; så
        bliver det rent.
011:033 Och om något sådant faller i något slags lerkärl, så bliver allt
        som är i detta orent, och kärlet skolen I slå sönder.
011:034 Allt slags mat däri, allt som man äter tillrett med vatten, det
        bliver orent; och allt slags dryck i något slags kärl, allt som
        man dricker, det bliver orent därav.
011:035 Och allt varpå någon sådan död kropp faller bliver orent. Är det
        en ugn eller en härd, skall den förstöras, ty den bliver
        oren. Och den skall gälla för eder såsom oren.
011:036 Men en källa eller en brunn, en plats dit vatten samlar sig,
        skall förbliva ren; men kommer någon vid själva den döda
        kroppen, bliver han oren.
011:037 Och om en sådan död kropp faller på något slags utsädeskorn,
        något man sår, då förbliver detta rent.
011:038 Men om vatten har kommit på säden och någon sådan död kropp
        sedan faller därpå, så skall den gälla för eder såsom oren.

011:039 Och om något fyrfotadjur som får ätas av eder dör, så skall den
        som kommer vid dess döda kropp vara oren ända till aftonen.
011:040 Och den som äter kött av en sådan död kropp, han skall två sina
        kläder och vara oren ända till aftonen. Och den som har burit
        bort någon sådan död kropp, han skall två sina kläder och vara
        oren ända till aftonen.

011:041 Och alla slags smådjur som röra sig på jorden äro en styggelse;
        de skola icke ätas.
011:042 Varken av det som går på buken eller av det som går på fyra
        eller flera fötter, bland alla de smådjur som röra sig på
        jorden, skolen I äta något, ty de äro en styggelse.
011:043 Gören eder icke själva till en styggelse genom något sådant
        djur, och ådragen eder icke orenhet genom sådana, så att I
        bliven orenade genom dem.
011:044 Ty jag är HERREN, eder Gud; och I skolen hålla eder heliga och
        vara heliga, ty jag är helig. Och I skolen icke ådraga eder
        orenhet genom något av de smådjur som röra sig på jorden.
011:045 Ty jag är HERREN, som har fört eder upp ur Egyptens land, för
        att jag skall vara eder Gud. Så skolen I nu vara heliga, ty jag
        är helig.

011:046 Detta är lagen om fyrfotadjuren, och om fåglarna, och om alla
        slags levande varelser som röra sig i vattnet, och om alla slags
        smådjur på jorden,
011:047 för att man skall kunna skilja mellan orent och rent, mellan de
        djur som få ätas och de djur som icke få ätas.

012:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
012:002 Tala till Israels barn och säg: När en kvinna föder barn och det
        är ett gossebarn som hon har fött, så skall hon vara oren i sju
        dagar; lika många dagar som vid sin månadsrening skall hon vara
        oren.
012:003 Och på åttonde dagen skall barnets förhud omskäras.
012:004 Och sedan skall hon stanna hemma trettiotre dagar, under sitt
        reningsflöde. Hon skall icke komma vid något heligt och får icke
        heller komma till helgedomen, förrän hennes reningsdagar äro
        ute.
012:005 Men om det är ett flickebarn som hon har fött, så skall hon vara
        oren i två veckor, på samma sätt som vid sin månadsrening; och
        sedan skall hon stanna hemma i sextiosex dagar, under sitt
        reningsflöde.
012:006 Och när hennes reningsdagar äro ute, vare sig efter son eller
        efter dotter, skall hon föra fram ett årsgammalt lamm såsom
        brännoffer, och en ung duva eller en turturduva såsom
        syndoffer, till uppenbarelsetältets ingång, till prästen.
012:007 Och han skall offra detta inför HERRENS ansikte och bringa
        försoning för henne, så bliver hon ren från sitt
        blodflöde. Detta är lagen om en barnaföderska, när hon har fött
        ett gossebarn, och när hon har fött ett flickebarn.
012:008 Och om hon icke förmår bekosta ett får, så skall hon taga två
        turturduvor eller två unga duvor, en till brännoffer och en till
        syndoffer. Och prästen skall bringa försoning för henne, så
        bliver hon ren.

013:002 När någon på sin kropps hud får en upphöjning eller ett utslag
        eller en ljus fläck, och därav uppstår ett spetälskeartat ont på
        hans kropps hud, så skall han föras till prästen Aron eller till
        en av hans söner, prästerna.
013:003 Om då prästen, när han beser det angripna stället på hans kropps
        hud, finner att håret på det angripna stället har vitnat, och
        att det angripna stället visar sig djupare än den övriga huden
        på kroppen, så är han angripen av spetälska; och sedan prästen
        har besett honom skall han förklara honom oren.
013:004 Och om det är en vit fläck som synes på hans kropps hud, men den
        icke visar sig djupare än den övriga huden, och håret därpå icke
        har vitnat, så skall prästen hålla den angripne innestängd i sju
        dagar.
013:005 Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom, finner att
        det angripna stället visar sig oförändrat, och att det onda icke
        har utbrett sig på huden, så skall prästen för andra gången
        hålla honom innestängd i sju dagar.
013:006 Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom för andra
        gången, finner att det angripna stället har bleknat, och att det
        onda icke har utbrett sig på huden, så skall prästen förklara
        honom ren, ty då är det ett vanligt utslag, och sedan han har
        tvått sina kläder, är han ren.
013:007 Men om utslaget utbreder sig på huden, sedan han har låtit bese
        sig av prästen för att förklaras ren, och han nu för andra
        gången låter bese sig av prästen
013:008 och prästen då, när han beser honom, finner att utslaget har
        utbrett sig på huden, så skall prästen förklara honom oren, ty
        då är det spetälska.

013:009 När någon bliver angripen av spetälska, skall han föras till
        prästen.
013:010 Om då prästen, när han beser honom, finner en vit upphöjning på
        huden, och ser att håret där har vitnat, och att svallkött
        bildar sig i upphöjningen,
013:011 så är det gammal spetälska på hans kropps hud, och prästen skall
        förklara honom oren; han skall då icke stänga honom inne, ty han
        är oren.
013:012 Men om spetälskan så har brutit ut på huden, att på den angripne
        hela huden, från huvud till fötter, överallt där prästen ser, är
        betäckt av spetälska
013:013 och prästen alltså, när han beser honom, finner att spetälska
        betäcker hela hans kropp, så skall han förklara den angripne
        ren. Hela hans kropp har blivit vit; han är ren.
013:014 Men så snart svallkött visar sig på honom, är han oren.
013:015 När prästen ser svallköttet, skall han förklara honom oren;
        svallköttet är orent, det är spetälska.
013:016 Men om svallköttet förändrar sig och stället bliver vitt, så
        skall han komma till prästen.
013:017 Om då prästen, när han beser honom, finner att det angripna
        stället har blivit vitt, så skall prästen förklara den angripne
        ren, han är då ren.

013:018 När någon på sin kropps hud har haft en bulnad som har blivit
        läkt,
013:019 men sedan, på det ställe där bulnaden var, en vit upphöjning
        eller en rödvit fläck visar sig, så skall han låta bese sig av
        prästen.
013:020 Om då prästen, när han beser honom, finner att stället visar sig
        lägre än den övriga huden, och att håret därpå har vitnat, så
        skall prästen förklara honom oren; ty då är han angripen av
        spetälska, som har brutit ut där bulnaden var.
013:021 Men om prästen, när han beser stället, finner att vitt hår
        saknas där, och att stället icke är lägre än den övriga huden,
        och att det är blekt, så skall prästen hålla honom innestängd i
        sju dagar.
013:022 Om då det onda utbreder sig på huden, så skall prästen förklara
        honom oren, ty då är han angripen.
013:023 Men om den ljusa fläcken bliver oförändrad där den är och icke
        utbreder sig, då är det ett märke efter bulnaden, och prästen
        skall förklara honom ren.

013:024 Men om någon på sin kropps hud får ett brännsår, och om av
        ärrbildningen i brännsåret sedan bliver en rödvit eller vit
        fläck
013:025 och prästen, när han beser stället, finner att håret på fläcken
        har vitnat, och att den visar sig djupare än den övriga huden,
        så är mannen angripen av spetälska, som har brutit ut där
        brännsåret var; och prästen skall förklara honom oren, ty då är
        han angripen av spetälska.
013:026 Men om prästen, när han beser stället, finner att vitt hår
        saknas på den ljusa fläcken, och att stället icke är lägre än
        den övriga huden, och att det är blekt, så skall prästen hålla
        honom innestängd i sju dagar.
013:027 Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom, finner att
        det onda har utbrett sig på huden, så skall prästen förklara
        honom oren ty då är han angripen av spetälska.
013:028 Men om den ljusa fläcken bliver oförändrad där den är och icke
        utbreder sig på huden och förbliver blek, då är det en
        upphöjning efter brännsåret, och prästen skall förklara honom
        ren, ty det är ett märke efter brännsåret.

013:029 När på en man eller en kvinna något ställe på huvudet eller på
        hakan bliver angripet,
013:030 och prästen, då han beser det angripna stället, finner att det
        visar sig djupare än den övriga huden och att gulaktigt tunt hår
        finnes där, så skall prästen förklara den angripne oren, ty då
        är det spetälskeskorv, huvud- eller hakspetälska.
013:031 Men om prästen, när han beser det angripna stället med skorven,
        finner, att om det än icke visar sig djupare än den övriga
        huden, svart hår likväl saknas där, så skall prästen hålla den
        av skorven angripne innestängd i sju dagar.
013:032 Om då prästen, när han på sjunde dagen beser det angripna
        stället, finner att skorven icke har utbrett sig, och att där
        icke finnes något gulaktigt hår, och att skorven icke visar sig
        djupare än den övriga huden,
013:033 så skall den sjuke raka sig, utan att dock raka det skorviga
        stället, och prästen skall för andra gången hålla den skorvsjuke
        innestängd i sju dagar.
013:034 Om då prästen, när han på sjunde dagen beser den skorvsjuke,
        finner att skorven icke har utbrett sig på huden, och att den
        icke visar sig djupare än den övriga huden, så skall prästen
        förklara honom ren, och sedan han har tvått sina kläder, är han
        ren.
013:035 Men om skorven utbreder sig på huden, sedan han har blivit
        förklarad ren,
013:036 och prästen, när han beser honom, finner att skorven har utbrett
        sig på huden, så behöver prästen icke efterforska om där finnes
        något gulaktigt hår, ty han är oren.
013:037 Men om skorven visar sig oförändrad, och svart hår har vuxit upp
        på stället, då är skorven läkt, och han är ren, och prästen
        skall förklara honom ren.

013:038 När någon, man eller kvinna, på sin kropps hud får fläckar, vita
        fläckar,
013:039 och prästen, när han beser den angripne, finner att fläckarna på
        hans kropps hud äro blekvita, då är det ett ofarligt utslag som
        har kommit fram på huden; han är ren.

013:040 När på en mans huvud håret utan vidare faller av, är det vanlig
        bakskallighet; han är ren.
013:041 Och om håret utan vidare faller av på främre delen av huvudet,
        så är det vanlig framskallighet; han är ren.
013:042 Men när på det skalliga stället, baktill eller framtill, en
        rödvit fläck uppstår, då är det spetälska som har brutit ut på
        det skalliga stället baktill eller framtill.
013:043 Om alltså prästen, när han beser honom, finner att den upphöjda
        fläcken på det skalliga stället, baktill eller framtill, är
        rödvit, och att den visar sig lik spetälska på den övriga
        kroppens hud,
013:044 så är mannen spetälsk, han är oren; prästen skall strax förklara
        honom oren, ty han är angripen på sitt huvud.

013:045 Den som är angripen av spetälska skall gå med sönderrivna
        kläder, han skall hava sitt hår oordnat och skyla sitt skägg,
        och han skall ropa: »Oren! Oren!»
013:046 Så länge han är angripen av spetälska, skall han vara oren; oren
        är han. Han skall bo avskild; utanför lägret skall han hava sin
        bostad.

013:047 När en klädnad bliver angripen av spetälska, vare sig klädnaden
        är av ylle eller av linne,
013:048 eller när så sker med något vävt eller virkat tyg, vare sig av
        linne eller av ylle, eller med skinn eller med något, vad det
        vara må, som är förfärdigat av skinn,
013:049 och det angripna stället visar sig grönaktigt eller rödaktigt,
        på klädnaden eller skinnet, eller på det vävda eller virkade
        tyget, eller på skinnsaken, vad det vara må, då är stället
        angripet av spetälska och skall visas för prästen.
013:050 Och när prästen har besett det angripna stället, skall han hava
        den angripna saken inlåst i sju dagar.
013:051 Om han då, när han på sjunde dagen beser det angripna stället,
        finner att skadan har utbrett sig på klädnaden, eller på det
        vävda eller virkade tyget, eller på skinnet, vadhelst det vara
        må, som är förfärdigat av skinnet, så är stället angripet av
        elakartad spetälska; sådant är orent.
013:052 Och man skall bränna upp klädnaden, eller det vävda eller
        virkade tyget, vare sig det år av ylle eller av linne, eller
        skinnsaken som är angripen, vad det vara må; ty det är en
        elakartad spetälska; allt sådant skall brännas upp i eld.
013:053 Men om prästen, när han beser stället, finner att fläcken icke
        har utbrett sig på klädnaden, eller på det vävda eller virkade
        tyget, eller på skinnsaken, vad det vara må,
013:054 så skall prästen bjuda att man tvår den sak på vilken det
        angripna stället finnes, och han skall för andra gången hava den
        inlåst i sju dagar.
013:055 Om då prästen, när han efter tvagningen beser det angripna
        stället, finner att det angripna stället icke har förändrat sitt
        utseende, så är en sådan sak oren, om ock fläcken icke vidare
        har utbrett sig; du skall bränna upp den i eld; det är en
        frätfläck, vare sig den sitter på avigsidan eller på rätsidan.
013:056 Men om prästen, när han beser det angripna stället, finner att
        det efter tvagningen har bleknat, så skall han riva bort det
        från klädnaden eller skinnet, eller från det vävda eller virkade
        tyget.
013:057 Om likväl sedan en fläck åter visar sig på klädnaden, eller på
        det vävda eller virkade tyget, eller på skinnsaken, vad det vara
        må, så är det spetälska som har brutit ut; den sak på vilken det
        angripna stället finnes skall du bränna upp i eld.
013:058 Men om genom tvagningen fläcken har gått bort på klädnaden,
        eller på det vävda eller virkade tyget, eller på skinnsaken, vad
        det vara må, så skall det för andra gången tvås, och så bliver
        det rent.

013:059 Detta är lagen om det som bliver angripet av spetälska, antingen det är en klädnad av ylle eller linne, eller det är vävt eller virkat tyg, eller någon skinnsak, vad det vara må—den lag efter vilken det skall förklaras rent eller orent.

014:001 Och HERREN talade till Mose och sade: 014:002 Detta vare lagen om huru man skall förfara, när den som har haft spetälska skall renas:

        Han skall föras till prästen;
014:003 och prästen skall gå ut utanför lägret. Om då prästen, när han
        beser den spetälske, finner att han är botad från den spetälska
        varav han var angripen,
014:004 så skall prästen bjuda att man för dens räkning, som skall
        renas, tager två levande rena fåglar, cederträ, rosenrött garn
        och isop.
014:005 Och prästen skall bjuda att man slaktar den ena fågeln över ett
        lerkärl med friskt vatten i.
014:006 Sedan skall han taga den levande fågeln, så ock cederträet, det
        rosenröda garnet och isopen, och detta alltsammans, jämväl den
        levande fågeln, skall han doppa i den fågelns blod, som har
        blivit slaktad över det friska vattnet.
014:007 Och han skall stänka sju gånger på den som skall renas från
        spetälskan; och sedan han så har renat honom, skall han slappa
        den levande fågeln fri ute på marken.
014:008 Och den som skall renas skall två sina kläder och raka av allt
        sitt hår och bada sig i vatten, så bliver han ren och får sedan
        gå in i lägret. Dock skall han stanna utanför sitt tält i sju
        dagar.
014:009 Och på sjunde dagen skall han raka av allt sitt hår, både
        huvudhåret och skägget och ögonbrynen: allt sitt hår skall han
        raka av. Och han skall två sina kläder och bada sin kropp i
        vatten, så bliver han ren.
014:010 Och på åttonde dagen skall han taga två felfria lamm av hankön
        och ett årsgammalt felfritt lamm av honkön, så ock tre
        tiondedels efa fint mjöl, begjutet med olja, till spisoffer, och
        därtill en log olja.
014:011 Och prästen som förrättar reningen skall ställa den som skall
        renas och allt det andra fram inför HERRENS ansikte, vid
        ingången till uppenbarelsetältet.
014:012 Och prästen skall taga det ena lammet och offra det till ett
        skuldoffer, jämte tillhörande log olja, och vifta detta såsom
        ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
014:013 Och man skall slakta lammet på samma plats där man slaktar synd-
        och brännoffersdjuren, på en helig plats; ty skuldoffret tillhör
        prästen, likasom syndoffret; det är högheligt.
014:014 Och prästen skall taga något av skuldoffrets blod, och därmed
        skall prästen bestryka högra örsnibben på den som skall renas,
        så ock tummen på hans högra hand och stortån på hans högra fot.
014:015 Sedan skall prästen taga av tillhörande log olja och gjuta i sin
        vänstra hand,
014:016 och prästen skall doppa sitt högra pekfinger i oljan som han har
        i sin vänstra hand och stänka något av oljan med sitt finger sju
        gånger inför HERRENS ansikte.
014:017 Och med det som bliver över av oljan i hans hand skall prästen
        bestryka högra örsnibben på den som skall renas, så ock tummen
        på hans högra hand och stortån på hans högra fot, ovanpå
        skuldoffersblodet.
014:018 Och det som sedan är över av oljan i prästens hand skall han
        gjuta på dens huvud, som skall renas; så skall prästen bringa
        försoning för honom inför HERRENS ansikte.
014:019 Därefter skall prästen offra syndoffret och bringa försoning för
        den som skall renas, så att han bliver fri ifrån sin orenhet;
        sedan skall han slakta brännoffersdjuret.
014:020 Och prästen skall offra brännoffret på altaret och tillika
        spisoffret. När så prästen bringar försoning för honom, då bliver
        han ren.

014:021 Men om han är fattig och icke kan anskaffa så mycket, så skall
        han taga allenast ett lamm till skuldoffer, och vifta det för
        att bringa försoning för sig, och allenast en tiondedels efa
        fint mjöl, begjutet med olja, till spisoffer, och därtill en log
        olja,
014:022 så ock två turturduvor eller två unga duvor, efter som han kan
        anskaffa; den ena skall vara till syndoffer, den andra till
        brännoffer.
014:023 Och han skall, för att förklaras ren, bära allt detta till
        prästen på åttonde dagen, till uppenbarelsetältets ingång, inför
        HERRENS ansikte.
014:024 Och prästen skall taga skuldofferslammet och tillhörande log
        olja, och detta skall prästen vifta såsom ett viftoffer inför
        HERRENS ansikte.
014:025 Och man skall slakta skuldofferslammet, och prästen skall taga
        av skuldoffrets blod och bestryka högra örsnibben på den som
        skall renas, så ock tummen på hans högra hand och stortån på
        hans högra fot.
014:026 Sedan skall prästen gjuta något av oljan i sin vänstra hand,
014:027 och prästen skall stänka med sitt högra pekfinger något av oljan
        som han har i sin vänstra hand sju gånger inför HERRENS ansikte.
014:028 Och prästen skall med oljan som han har i sin hand bestryka
        högra örsnibben på den som skall renas, så ock tummen på hans
        högra hand och stortån på hans högra fot, ovanpå
        skuldoffersblodet.
014:029 Och det som är över av oljan i prästens hand skall han gjuta på
        dens huvud, som skall renas, till att bringa försoning för honom
        inför HERRENS ansikte.
014:030 Därefter skall han offra den ena av turturduvorna eller av de
        unga duvorna, vad han nu har kunnat anskaffa;
014:031 efter som han har kunnat anskaffa: skall han offra den ena till
        syndoffer och den andra till brännoffer, tillika med
        spisoffret. Så skall prästen bringa försoning inför HERRENS
        ansikte för den som skall renas.

014:032 Detta är lagen om den som har varit angripen av spetälska, men icke kan anskaffa vad som rätteligen hör till hans rening.

014:034 När I kommen in i Kanaans land, som jag vill giva eder till
        besittning, och jag låter något hus i det land I fån till
        besittning bliva angripet av spetälska,
014:035 så skall husets ägare gå och anmäla det för prästen och säga:
        »Det synes som om mitt hus vore angripet av spetälska.»
014:036 Då skall prästen bjuda att man, innan prästen går in för att
        bese det angripna stället, utrymmer huset, för att icke allt som
        är i huset skall bliva orent. Och därefter skall prästen gå in
        för att bese huset.
014:037 Om han då, när han beser det angripna stället, finner att det
        angripna stället på husets vägg bildar grönaktiga eller
        rödaktiga fördjupningar, som visa sig lägre än den övriga
        väggen,
014:038 så skall prästen gå ut ur huset, till dörren på huset, och
        stänga huset för sju dagar.
014:039 Om då prästen, när han på sjunde dagen kommer igen och beser
        det, finner att fläcken har utbrett sig på husets vägg,
014:040 så skall prästen bjuda att man bryter ut de stenar som äro
        angripna, och kastar dem utanför staden på någon oren plats.
014:041 Men huset skall man skrapa överallt innantill och kasta det
        avskrapade murbruket utanför staden på någon oren plats.
014:042 Och man skall taga andra stenar och sätta in dem i de förras
        ställe och taga annat murbruk och rappa huset därmed.
014:043 Om likväl en fläck åter kommer fram på huset, sedan man har
        brutit ut stenarna, och sedan man har skrapat huset, och sedan
        det har blivit rappat,
014:044 så skall prästen gå in och bese det, och om han då finner att
        fläcken har utbrett sig på huset, så är detta en elakartad
        spetälska på huset, det är orent.
014:045 Och man skall riva ned huset, med dess stenar och trävirke och
        allt murbruk på huset, och föra bort alltsammans utanför staden
        till någon oren plats.
014:046 Och om någon har gått in i huset under den tid det skulle vara
        stängt, så skall han vara oren ända till aftonen.
014:047 Och om någon har legat i huset, skall han två sina kläder, och
        om någon har ätit i huset, skall också han två sina kläder.
014:048 Men om prästen, när han går in och beser huset, finner att
        fläcken icke har utbrett sig på huset, sedan det har blivit
        rappat, så skall han förklara huset rent, ty då är det onda
        hävt.

014:049 Och han skall till husets rening taga två fåglar, cederträ,
        rosenrött garn och isop.
014:050 Och han skall slakta den ena fågeln över ett lerkärl med friskt
        vatten i.
014:051 Sedan skall han taga cederträet, isopen, det rosenröda garnet
        och den levande fågeln, och doppa alltsammans i den slaktade
        fågelns blod och det friska vattnet, och stänka på huset sju
        gånger.
014:052 Så skall han rena huset med fågelns blod och det friska vattnet
        och med den levande fågeln, cederträet, isopen och det rosenröda
        garnet.
014:053 Och han skall släppa den levande fågeln fri ute på marken
        utanför staden. När han så bringar försoning för huset, då
        bliver det rent.

014:054 Detta är lagen om allt slags spetälskesjukdom och spetälskeskorv, 014:055 om spetälska på kläder och på hus, 014:056 om upphöjningar på huden, utslag och ljusa fläckar, 014:057 till undervisning om när något är orent eller rent. Detta är lagen om spetälska.

015:001 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade: 015:002 Talen till Israels barn och sägen till dem:

015:003 Om någon får flytning ur sitt kött, så är sådan flytning
        oren. Och angående hans orenhet, medan flytningen varar, gäller
        följande: Evad hans kött avsöndrar flytningen, eller det
        tillsluter sig för flytningen, så är han oren.
015:004 Allt varpå den sjuke ligger bliver orent, och allt varpå han
        sitter bliver orent.
015:005 Och den som kommer vid det varpå han har legat skall två sina
        kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen.
015:006 Och den som sätter sig på något varpå den sjuke har suttit skall
        två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
        aftonen.
015:007 Och den som kommer vid den sjukes kropp skall två sina kläder
        och bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen.
015:008 Och om den sjuke spottar på någon som är ren, skall denne två
        sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
        aftonen.
015:009 Och allt varpå den sjuke sitter när han färdas någonstädes,
        bliver orent.
015:010 Och var och en som kommer vid något, vad det vara må, som har
        legat under honom skall vara oren ända till aftonen; och den som
        bär bort något sådant skall två sina kläder och bada sig i
        vatten och vara oren ända till aftonen.
015:011 Och var och en som den sjuke kommer vid, utan att hava sköljt
        sina händer i vatten, skall två sina kläder och bada sig i
        vatten och vara oren ända till aftonen.
015:012 Och ett lerkärl som den sjuke kommer vid skall sönderslås; men
        är det ett träkärl, skall det sköljas med vatten.

015:013 När den som har flytning bliver ren från sin flytning, skall
        han, för att förklaras ren, räkna sju dagar och därefter två
        sina kläder, och sedan skall han bada sin kropp i rinnande
        vatten, så bliver han ren.
015:014 Och på åttonde dagen skall han taga sig två turturduvor eller
        två unga duvor och komma inför HERRENS ansikte, till
        uppenbarelsetältets ingång, och giva dem åt prästen.
015:015 Och prästen skall offra dem, den ena till syndoffer och den
        andra till brännoffer; så skall prästen bringa försoning för
        honom inför HERRENS ansikte, till rening från hans flytning.

015:016 Och om en man har haft sädesutgjutning, så skall han bada hela
        sin kropp i vatten och vara oren ända till aftonen.
015:017 Och allt slags klädnad och allt av skinn, varpå sådan
        sädesutgjutning har skett, skall tvås i vatten och vara orent
        ända till aftonen.
015:018 Och när en man har legat hos en kvinna och sädesutgjutning har
        skett, så skola de båda bada sig i vatten och vara orena ända
        till aftonen.

015:019 Och när en kvinna har sin flytning, i det att blod avgår ur
        hennes kött, skall hon vara oren i sju dagar, och var och en som
        kommer vid henne skall vara oren ända till aftonen.
015:020 Och allt varpå hon ligger under sin månadsrening bliver orent,
        och allt varpå hon sitter bliver orent.
015:021 Och var och en som kommer vid det varpå hon har legat skall två
        sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
        aftonen.
015:022 Och var och en som kommer vid något varpå hon har suttit skall
        två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
        aftonen.
015:023 Och om någon sak lägges på det varpå hon har legat eller suttit,
        och någon då kommer vid denna sak, så skall han vara oren ända
        till aftonen.
015:024 Och om en man ligger hos henne, och något av hennes månadsflöde
        kommer på honom, skall han vara oren i sju dagar, och allt varpå
        han ligger bliver orent.

015:025 Och om en kvinna har blodflöde under en längre tid, utan att det
        är hennes månadsrening, eller om hon har flöde utöver tiden för
        sin månadsrening, så skall om henne, så länge hennes orena flöde
        varar, gälla detsamma som under hennes månadsreningstid; hon är
        oren.
015:026 Om allt varpå hon ligger, så länge hennes flöde varar, skall
        gälla detsamma som om det varpå hon ligger under sin
        månadsrening; och allt varpå hon sitter bliver orent, likasom
        under hennes månadsrening.
015:027 Och var och en som kommer vid något av detta bliver oren; han
        skall två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända
        till aftonen.

015:028 Men om hon bliver ren från sitt flöde, skall hon räkna sju dagar
        och sedan vara ren.
015:029 Och på åttonde dagen skall hon taga sig två turturduvor eller
        två unga duvor och bära dem till prästen, till
        uppenbarelsetältets ingång.
015:030 Och prästen skall offra den ena till syndoffer och den andra
        till brännoffer; så skall prästen bringa försoning för henne
        inför HERRENS ansikte, till rening från hennes orena flöde.
015:031 Så skolen I bevara Israels barn från orenhet, på det att de icke
        må dö i sin orenhet, om de orena mitt tabernakel, som står mitt
        ibland dem.

015:032 Detta är lagen om den som har flytning och om den som har
        sädesutgjutning, så att han därigenom bliver oren,
015:033 och om den kvinna som har sin månadsrening, och om den som har
        någon flytning, evad det är man eller kvinna, så ock om en man
        som ligger hos en oren kvinna.

016:001 Och HERREN talade till Mose, sedan Arons två söner voro döda, de
båda som träffats av döden, när de trädde fram inför HERRENS
ansikte.
016:002 Och HERREN sade till Mose:

        Säg till din broder Aron att han icke på vilken tid som helst
        får gå in i helgedomen innanför förlåten, framför nådastolen som
        är ovanpå arken, på det att han icke må dö; ty i molnskyn vill
        jag uppenbara mig över nådastolen.
016:003 Så skall förfaras, när Aron skall gå in i helgedomen: Han skall
        taga en ungtjur till syndoffer och en vädur till brännoffer;
016:004 han skall ikläda sig en helig livklädnad av linne och hava
        benkläder av linne över sitt kött, och han skall omgjorda sig
        med ett bälte av linne och vira en huvudbindel av linne om sitt
        huvud; detta är de heliga kläderna, och innan han ikläder sig
        dem, skall han bada sin kropp i vatten.
016:005 Och av Israels barns menighet skall han mottaga två bockar till
        syndoffer och en vädur till brännoffer.
016:006 Och Aron skall föra fram sin egen syndofferstjur och bringa
        försoning för sig och sitt hus.
016:007 Sedan skall han taga de två bockarna och ställa dem inför
        HERRENS ansikte, vid ingången till uppenbarelsetältet.
016:008 Och Aron skall draga lott om de två bockarna: en lott för HERREN
        och en lott för Asasel.
016:009 Och den bock som lotten bestämmer åt HERREN skall Aron föra fram
        och offra till syndoffer.
016:010 Men den bock som lotten bestämmer åt Asasel skall ställas
        levande inför HERRENS ansikte, för att försoning må bringas för
        honom, på det att han må släppas fri ut till Asasel i öknen.

016:011 Aron skall alltså föra fram sin syndofferstjur och bringa
        försoning för sig och sitt hus, han skall slakta sin
        syndofferstjur.
016:012 Sedan skall han taga ett fyrfat fullt med glöd från altaret som
        står inför HERRENS ansikte, och fylla sina händer med stött
        välluktande rökelse; och han skall bära in detta innanför
        förlåten.
016:013 Och rökelsen skall han lägga på elden inför HERRENS ansikte, så
        att ett moln av rökelse skyler nådastolen, ovanpå
        vittnesbördet, på det att han icke må dö.
016:014 Och han skall taga av tjurens blod och stänka med sitt finger
        framtill på nådastolen; och framför nådastolen skall han stänka
        blodet sju gånger med sitt finger.
016:015 Sedan skall han slakta folkets syndoffersbock och bära in hans
        blod innanför förlåten; och han skall göra med hans blod såsom
        han gjorde med tjurens blod: han skall tänka därmed på
        nådastolen och framför nådastolen.
016:016 Så skall han bringa försoning för helgedomen och rena den från
        Israels barns orenheter och överträdelser, vad de än må hava
        syndat. Och på samma sätt skall han göra ned
        uppenbarelsetältet, som har sin plats hos dem mitt ibland deras
        orenheter.
016:017 Och ingen människa får vara i uppenbarelsetältet, från den stund
        på han går in för att bringa försoning i helgedomen, ända till
        dess han har gått ut. Så skall han bringa försoning för sig och
        sitt hus och för Israels hela församling.
016:018 Sedan skall han gå ut till altaret som står inför HERRENS
        ansikte och bringa försoning för det; han skall taga av tjurens
        blod och av bockens blod och stryka på altarets horn runt
        omkring,
016:019 och han skall stänka blodet därpå med sitt finger sju gånger,
        och rena och helga det från Israels barns orenheter.
016:020 När han så har fullbordat försoningen för helgedomen,
        uppenbarelsetältet och altaret, skall han föra fram den levande
        bocken.
016:021 Och Aron skall lägga båda sina händer på den levande bockens
        huvud, och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar
        och alla deras överträdelser, vad de än må hava syndat; han
        skall lägga dem på bockens huvud och genom en man som hålles
        redo därtill släppa honom ut i öknen.
016:022 Så skall bocken bära alla deras missgärningar på sig ut i
        vildmarken; man skall släppa bocken ute i öknen.

016:023 Därefter skall Aron gå in i uppenbarelsetältet och taga av sig
        linnekläderna, som han hade iklätt sig när han gick in i
        helgedomen; och han skall lämna dem där.
016:024 Och han skall bada sin kropp i vatten på en helig plats och
        ikläda sig sina vanliga kläder; sedan skall han gå ut och offra
        sitt eget brännoffer och folkets brännoffer och bringa försoning
        för sig och för folket.
016:025 Och fettet av syndoffersdjuret skall han förbränna på altaret.
016:026 Men den som släppte bocken ut till Asasel skall två sina kläder
        och bada sin kropp i vatten; därefter får han gå in i lägret.
016:027 Och syndofferstjuren och syndoffersbocken, vilkas blod blev
        inburet för att bringa försoning i helgedomen, skola föras bort
        utanför lägret, och man skall bränna upp dem i eld med deras hud
        och kött och orenlighet.
016:028 Och den som bränner upp detta skall två sina kläder och bada sin
        kropp i vatten; därefter får han gå in i lägret.

016:029 Och detta skall vara för eder en evärdlig stadga: I sjunde
        månaden, på tionde dagen i månaden, skolen I späka eder och icke
        göra något arbete, varken infödingen eller främlingen som bor
        ibland eder.
016:030 Ty på den dagen skall försoning bringas för eder, till att rena
        eder; från alla edra synder skolen I renas inför HERRENS
        ansikte.
016:031 En vilosabbat skall den vara för eder, och I skolen då späka
        eder. Detta skall vara en evärdlig stadga.
016:032 Och den präst, som har blivit smord och mottagit handfyllning
        till att vara präst i sin faders ställe skall bringa denna
        försoning; han skall ikläda sig linnekläderna, de heliga
        kläderna,
016:033 och han skall bringa försoning för det allraheligaste och
        försoning för uppenbarelsetältet och altaret, och han skall
        bringa försoning för prästerna och allt folket i församlingen.

016:034 Detta skall vara för eder en evärdlig stadga, att försoning skall bringas för Israels barn, till rening från alla deras synder, en gång om året.

017:001 Och HERREN talade till Mose och sade: 017:002 Tala till Aron och hans söner och alla Israels barn och säg till dem Detta är vad HERREN har bjudit och sagt:

017:003 Om någon av Israels hus, i lägret eller utanför lägret, slaktar
        ett fäkreatur eller ett lamm eller en get,
017:004 utan att föra fram djuret till uppenbarelsetältets ingång för
        att frambära det såsom en offergåva åt HERREN framför HERRENS
        tabernakel, så skall detta tillräknas den mannen såsom
        blodskuld, ty blod har han utgjutit, och den mannen skall
        utrotas ur sitt folk.
017:005 Därför skola Israels barn föra sina slaktdjur, som de pläga
        slakta ute på marken, fram till HERREN, till uppenbarelsetältets
        ingång, till prästen, och där slakta dem såsom tackoffer åt
        HERREN.
017:006 Och prästen skall stänka blodet på HERRENS altare, vid ingången
        till uppenbarelsetältet, och förbränna fettet till en
        välbehaglig lukt för HERREN.
017:007 Och de skola icke mer offra sina slaktoffer åt de onda andar som
        de i trolös avfällighet löpa efter. Detta skall vara en evärdlig
        stadga för dem från släkte till släkte.

        Om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bo ibland
        dem, offrar ett brännoffer eller ett slaktoffer
017:009 och icke för det fram till uppenbarelsetältets ingång för att
        offra det åt HERREN, så skall den mannen utrotas ur sin släkt.

017:010 Och om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bo ibland
        dem, förtär något blod, så skall jag vända mitt ansikte mot
        honom som förtär blodet och utrota honom ur hans folk.
017:011 Ty allt kötts själ är i blodet, och jag har givit eder det till
        altaret, till att bringa försoning för edra själar; ty blodet är
        det som bringar försoning, genom själen som är däri.
017:012 Därför säger jag till Israels barn: Ingen av eder skall förtära
        blod; och främlingen som bor ibland eder skall icke heller
        förtära blod.

017:013 Och om någon av Israels barn, eller av främlingarna som bo
        ibland dem, fäller ett villebråd av fyrfotadjur eller en fågel,
        sådant som får ätas, så skall han låta blodet rinna ut och
        övertäcka det med jord.
017:014 Ty så är det med allt kötts själ, att blodet är det som
        innehåller själen; därför säger jag till Israels barn: I skolen
        icke förtära något kötts blod. Ty blodet är allt kötts själ; var
        och en som förtär det skall utrotas.
017:015 Och var och en som äter ett självdött eller ihjälrivet djur,
        evad han är inföding eller främling, skall två sina kläder och
        bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen; då bliver han
        ren.
017:016 Men om han icke tvår sina kläder och icke badar sin kropp kommer
        han att bära på missgärning.

018:001 Och HERREN talade till Mose och sade: 018:002 Tala till Israels barn och säg till dem:

        Jag är HERREN, eder Gud.
018:003 I skolen icke göra såsom man gör i Egyptens land, där I haven
        bott. Ej heller skolen I göra såsom man gör i Kanaans land, dit
        jag vill föra eder; I skolen icke vandra efter deras stadgar.
018:004 Efter mina rätter skolen I göra och mina stadgar skolen I hålla,
        och skolen vandra efter dem. Jag är HERREN, eder Gud.
018:005 Ja, I skolen hålla mina stadgar och rätter, ty den människa som
        gör efter dem skall leva genom dem. Jag är HERREN.

018:006 Ingen bland eder skall komma vid någon kvinna som år hans nära
        blodsförvant och blotta hennes blygd. Jag är HERREN.
018:007 Du skall icke blotta din faders blygd genom att blotta din
        moders blygd; hon är din moder, du skall icke blotta hennes
        blygd.
018:008 Du skall icke blotta någon annan kvinnas blygd, som är din
        faders hustru, ty det är din faders blygd.
018:009 Du skall icke blotta din systers blygd, evad hon är din faders
        dotter eller din moders dotter, evad hon är född hemma eller
        född ute.
018:010 Du skall icke blotta din sondotters eller din dotterdotters
        blygd, ty det är din egen blygd.
018:011 Du skall icke blotta din faders hustrus dotters blygd, ty hon är
        av din faders släkt, hon är din syster.
018:012 Du skall icke blotta din faders systers blygd; hon är din faders
        nära blodsförvant.
018:013 Du skall icke blotta din moders systers blygd, ty hon är din
        moders nära blodsförvant.
018:014 Du skall icke blotta din faders broders blygd: vid hans hustru
        skall du icke komma; hon är din faders syster.
018:015 Du skall icke blotta din svärdotters blygd; hon är din sons
        hustru, hennes blygd skall du icke blotta.
018:016 Du skall icke blotta din broders hustrus blygd, ty det är din
        broders blygd.
018:017 Du skall icke blotta en kvinnas blygd och tillika hennes
        dotters; du skall icke heller taga till hustru hennes sondotter
        eller dotterdotter och blotta dennas blygd, de äro ju nära
        blodsförvanter; sådant vore en skändlighet.
018:018 Och du skall icke till hustru taga en kvinna jämte hennes
        syster, så att du uppväcker fiendskap mellan dem, i det att du
        blottar den enas blygd och tillika den andras, medan den förra
        lever.

018:019 Du skall icke komma vid en kvinna och blotta hennes blygd, när
        hon är oren under sin månadsrening.
018:020 Med din nästas hustru skall du icke beblanda dig, så att du
        genom henne bliver oren.
018:021 Du skall icke giva någon av dina avkomlingar till offer åt
        Molok; du skall icke ohelga din Guds namn. Jag är HERREN.
018:022 Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna;
        det är en styggelse.
018:023 Du skall icke beblanda där med något djur, så att du genom detta
        bliver oren. Och ingen kvinna skall hava att skaffa med något
        djur, så att hon beblandar sig därmed; det är en
        vederstygglighet.

018:024 I skolen icke orena eder med något av allt detta, ty med allt
        sådant hava de hedningar orenat sig, som jag fördriver för eder.
018:025 Därigenom har landet blivit orenat, och jag har på det hemsökt
        dess missgärning, så att landet har utspytt sina inbyggare.
018:026 Så hållen då I mina stadgar och rätter, och ingen av eder, evad
        han är inföding eller en främling som bor ibland eder, må göra
        någon av alla dessa styggelser.
018:027 Ty alla dessa styggelser hava landets inbyggare, som hava varit
        där före eder, bedrivit, så att landet har blivit orenat.
018:028 Gören intet sådant, på det att landet icke må utspy eder, om I
        så orenen det, likasom det utspyr det folk som har bott där före
        eder.
018:029 Ty var och en som gör någon av alla dessa styggelser skall
        utrotas ur sitt folk, ja, var och en som gör sådant.
018:030 Iakttagen därför vad jag har bjudit eder iakttaga, så att I icke
        gören efter någon av de styggeliga stadgar som man har följt
        före eder, och så orenen eder genom dem. Jag är HERREN, eder
        Gud.

019:001 Och HERREN talade till Mose och sade: 019:002 Tala till Israels barns hela menighet och säg till dem:

        I skolen vara heliga, ty jag, HERREN, eder Gud, är helig.
019:003 Var och en av eder frukte sin moder och sin fader. Mina sabbater
        skolen I hålla. Jag är HERREN, eder Gud.
019:004 I skolen icke vända eder till avgudar och icke göra eder gjutna
        gudar. Jag är HERREN, eder Gud.

019:005 När I viljen offra tackoffer åt HERREN, skolen I offra det på
        sådant sätt att I bliven välbehagliga.
019:006 Samma dag I offren det skall det ätas, eller ock den följande
        dagen; men det som bliver över till tredje dagen skall brännas
        upp i eld.
019:007 Om det ätes på tredje dagen, så är det en vederstygglighet; det
        bliver då icke välbehagligt.
019:008 Den som äter därav kommer att bära på missgärning, ty han har
        ohelgat det som var helgat åt HERREN, och han skall utrotas ur
        sin släkt.

019:009 När I inbärgen skörden av edert land, skall du icke skörda
        intill yttersta kanten av din åker, icke heller skall du göra
        någon axplockning efter din skörd.
019:010 Och i din vingård skall du icke göra någon efterskörd, och de
        avfallna druvorna i din vingård skall du icke plocka upp; du
        skall lämna detta kvar åt den fattige och åt främlingen. Jag är
        HERREN, eder Gud.

019:011 I skolen icke stjäla eller ljuga eller begå något svek mot
        varandra.
019:012 I skolen icke svärja falskt vid mitt namn; då ohelgar du din
        Guds namn. Jag är HERREN.
019:013 Du skall icke med orätt avhända din nästa något, eller taga
        något ifrån honom med våld. Du skall icke förhålla dagakarlen
        hans lön över natten till morgonen.
019:014 Du skall icke uttala förbannelser över en döv, och för en blind
        skall du icke lägga något varpå han kan falla; du skall frukta
        din Gud. Jag är HERREN.

019:015 I skolen icke göra orätt i domen; du skall icke hava anseende
        till den ringes person, ej heller vara partisk för den mäktige;
        du skall döma din nästa rätt.
019:016 Du skall icke gå med förtal bland dina fränder; du skall icke
        stå efter din nästas blod. Jag är HERREN.
019:017 Du skall icke hava hat till din broder i ditt hjärta, men väl må
        du tillrättavisa din nästa, så att du icke för hans skull kommer
        att bära på synd.
019:018 Du skall icke hämnas och icke hysa agg mot någon av ditt folk,
        utan du skall älska din nästa såsom dig själv. Jag är HERREN.

019:019 Mina stadgar skolen I hålla: Du skall icke låta två slags djur av din boskap para sig med varandra; din åker skall du icke beså med två slags säd; en klädnad av två olika slags garn får icke komma på dig.

019:020 Om en man har legat hos en kvinna och beblandat sig med henne,
        och hon är trälinna i en annan mans våld, och hon icke har
        blivit friköpt eller frigiven, så skola de straffas, men icke
        dödas, eftersom hon icke var fri.
019:021 Och han skall föra fram sitt skuldoffer inför HERREN, till
        uppenbarelsetältets ingång, en skuldoffersvädur.
019:022 När så prästen medelst skuldoffersväduren bringar försoning för
        honom inför HERRENS ansikte för den synd han har begått, då
        bliver den synd han har begått honom förlåten.

019:023 När I kommen in i landet och planteren träd av olika slag med
        ätbar frukt, skolen I anse deras frukt såsom deras förhud. I tre
        år skolen I hålla dem för oomskurna och icke äta av dem;
019:024 men under det fjärde året skall all deras frukt vara helgad till
        HERRENS lov,
019:025 och först under det femte skolen I äta deras frukt. Så skolen I
        göra, för att de må giva så mycket större avkastning åt
        eder. Jag är HERREN, eder Gud.

019:026 I skolen icke äta något med blod i. I skolen icke befatta eder
        med spådom eller teckentyderi.
019:027 I skolen icke rundklippa kanten av edert huvudhår, ej heller
        skall du avstympa kanten av ditt skägg.
019:028 I skolen icke göra något märke på eder kropp för någon död, ej
        heller bränna in skrifttecken på eder. Jag är HERREN.
019:029 Du skall icke ohelga din dotter med att låta henne bliva en
        sköka, på det att icke landet må förfalla i skökoväsende och
        bliva uppfyllt av skändlighet.
019:030 Mina sabbater skolen I hålla, och för min helgedom skolen I hava
        fruktan. Jag är HERREN.
019:031 I skolen icke vända eder till andar som tala genom besvärjare
        eller spåmän. Söken icke sådana, så att I bliven orena genom
        dem. Jag är HERREN, eder Gud.

019:032 För ett grått huvud skall du stå upp, och den gamle skall du
ära; du skall frukta din Gud. Jag är HERREN.

019:033 När en främling bor hos eder i edert land, skolen I icke
        förtrycka honom.
019:034 Främlingen som bor hos eder skall räknas såsom en inföding bland
        eder, du skall älska honom såsom dig själv; I haven ju själva
        varit främlingar i Egyptens land. Jag är HERREN, eder Gud.
019:035 I skolen icke göra orätt i domen, icke i fråga om mått, vikt
        eller mål.
019:036 Riktig våg, riktiga vikter, riktig efa, riktigt hin-mått skolen
        I hava. Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur
        Egyptens land.
019:037 Så skolen I nu hålla alla mina stadgar och alla mina rätter och
        göra efter dem. Jag är HERREN.

020:001 Och HERREN talade till Mose och sade: 020:002 Du skall ock säga till Israels barn:

        Om någon av Israels barn, eller av främlingarna som bo i Israel,
        giver någon av sina avkomlingar åt Molok, så skall han straffas
        med döden; folket i landet skall stena honom.
020:003 Och jag skall vända mitt ansikte mot den mannen och utrota honom
        ur hans folk, därför att han har givit en av sina avkomlingar åt
        Molok, och därmed orenat min helgedom och ohelgat mitt heliga
        namn.
020:004 Om folket i landet ser genom fingrarna med den mannen, när han
        giver en av sina avkomlingar åt Molok, så att de icke döda
        honom,
020:005 då skall jag själv vända mitt ansikte mot den mannen och mot
        hans släkt; och honom och alla dem som hava följt honom och i
        trolös avfällighet lupit efter Molok skall jag utrota ur deras
        folk.
020:006 Och om någon vänder sig till andar som tala genom besvärjare
        eller spåmän, för att i trolös avfällighet löpa efter dem, så
        skall jag vända mitt ansikte mot honom och utrota honom ur hans
        folk.

020:007 Så skolen I nu hålla eder heliga, och vara heliga; ty jag är
HERREN, eder Gud.
020:008 Och I skolen hålla mina stadgar och göra efter dem. Jag är
HERREN, som helgar eder.

020:009 Om någon uttalar förbannelser över sin fader eller sin moder,
skall han straffas med döden; över sin fader och sin moder har
han uttalat förbannelser, blodskuld låder vid honom.

020:010 Om någon begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, om han
        begår äktenskapsbrott med sin nästas hustru, så skola de
        straffas med döden, både mannen och kvinnan som hava begått
        äktenskapsbrottet.
020:011 Om någon ligger hos en kvinna som är hans faders hustru, så
        blottar han sin faders blygd; de skola båda straffas med döden,
        blodskuld låder vid dem.
020:012 Om någon ligger hos sin svärdotter, så skola de båda straffas
        med döden; de hava bedrivit en vederstygglighet, blodskuld låder
        vid dem.
020:013 Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en
        kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med
        döden, blodskuld låder vid dem.
020:014 Om någon till hustru tager en kvinna och tillika hennes moder,
        så är det en skändlighet; man skall bränna upp både honom och
        dem i eld, för att icke någon skändlighet må finnas bland eder.
020:015 Om en man beblandar sig med något djur, så skall han straffas
        med döden, och djuret skolen I dräpa.
020:016 Och om en kvinna kommer vid något djur och beblandar sig därmed,
        så skall du dräpa både kvinnan och djuret; de skola straffas med
        döden, blodskuld låder vid dem.
020:017 Om någon tager till hustru sin syster, sin faders dotter eller
        sin moders dotter, och ser hennes blygd och hon ser hans blygd,
        så är det en skamlig gärning, och de skola utrotas inför sitt
        folks ögon; han har blottat sin systers blygd, han bär på
        missgärning.
020:018 Om någon ligger hos en kvinna som har sin månadsrening och
        blottar hennes blygd, i det att han avtäcker hennes brunn och
        hon blottar sitt blods brunn, så skola de båda utrotas ur sitt
        folk.
020:019 Du skall icke blotta din moders systers eller din faders systers
        blygd. Ty den så gör avtäcker sin nära blodsförvants blygd; de
        komma att bära på missgärning.
020:020 Om någon ligger hos sin farbroders hustru, så blottar han sin
        farbroders blygd; de komma att bära på synd, barnlösa skola de
        dö.
020:021 Om någon tager sin broders hustru, så är det en oren gärning;
        han blottar då sin broders blygd, barnlösa skola de bliva.

020:022 Så skolen I nu hålla alla mina stadgar och alla mina rätter och
        stadgar och göra efter dem, för att landet icke må utspy eder,
        det land dit jag vill föra eder, så att I fån bo där.
020:023 Och I skolen icke vandra efter det folks stadgar, som jag vill
        fördriva för eder; ty just därför att de hava bedrivit allt
        sådant, har jag blivit led vid dem.
020:024 Och därför har jag sagt till eder I skolen besitta deras land,
        ty jag skall giva eder det till besittning, ett land som flyter
        av mjölk och honung. Jag är HERREN, eder Gud, som har avskilt
        eder från andra folk.

020:025 Gören alltså skillnad mellan rena fyrfotadjur och orena, och
        mellan rena fåglar och orena, så att I icke gören eder själva
        till styggelse för de fyrfotadjurs eller fåglars skull eller för
        de kräldjurs, skull på marken, som jag har avskilt, för att I
        skolen hålla dem för orena.
020:026 I skolen vara mig heliga, ty jag, HERREN, är helig, och jag har
        avskilt eder från andra folk, för att I skolen höra mig till.

020:027 När någon, man eller kvinna, befattar sig med andebesvärjelse eller spådom, skall denne straffas med döden; man skall stena honom, blodskuld låder vid honom.

021:001 Och HERREN sade till Mose: Säg till prästerna, Arons söner, säg till dem så:

        En präst får icke ådraga sig orenhet genom någon död bland sina
        fränder,
021:002 utom genom sina närmaste blodsförvanter: sin moder, sin fader,
        sin dotter, sin broder; son, sin dotter, sin broder;
021:003 så ock genom sin syster, om hon var jungfru och stod honom
        närmare och icke tillhörde någon man, i sådant fall må han
        ådraga sig orenhet genom henne.
021:004 Eftersom han är en herre bland sina fränder, får han icke ådraga
        sig orenhet och göra sig ohelig.
021:005 Prästerna skola icke raka någon del av sitt huvud skallig eller
        avraka kanten av sitt skägg eller rista något märke på sin
        kropp.
021:006 De skola vara helgade åt sin Guds och må icke ohelga sin Guds
        namn, ty de bära fram HERRENS eldsoffer sin Guds spis; därför
        skola de heliga.
021:007 Ingen av dem skall taga till hustru en sköka eller en vanärad
        kvinna, ej heller skall någon taga till hustru en kvinna som har
        blivit förskjuten av sin man, ty prästen är helgad åt sin Gud.
021:008 Därför skall du akta honom helig, ty han bär fram din Guds spis;
        han skall vara dig helig, ty jag, HERREN, som helgar eder, är
        helig.
021:009 Om en prästs dotter ohelgar sig genom skökolevnad, så ohelgar
        hon sin fader; hon skall brännas upp i eld.

021:010 Den som är överstepräst bland sina bröder, den på vilkens huvud
        smörjelseoljan har blivit utgjuten, och som har mottagit
        handfyllning till att ikläda sig prästkläderna, han skall icke
        hava sitt hår oordnat, ej heller riva sönder sina kläder;
021:011 och han skall icke gå in till någon död; icke ens genom sin
        fader eller genom sin moder får han ådraga sig orenhet.
021:012 Och ur helgedomen skall han icke gå ut, på det att han icke må
        ohelga sin Guds helgedom, ty hans Guds smörjelseolja, varmed han
        har blivit invigd, är på honom. Jag är HERREN.
021:013 Till hustru skall han taga en kvinna som är jungfru.
021:014 En änka eller en förskjuten hustru eller en vanärad kvinna, en
        sköka—en sådan får han icke taga, utan en jungfru bland sina
        fränder skall han taga till hustru,
021:015 för att han icke må ohelga sin livsfrukt bland sina fränder; ty
        jag är HERREN, som helgar honom.

021:016 Och HERREN talade till Mose och sade:
021:017 Tala till Aron och säg: Av dina avkomlingar i kommande släkten
        skall ingen som har något lyte träda fram för att frambära sin
        Guds spis.
021:018 Ingen skall träda fram, som har något lyte, varken en blind
        eller en halt, eller en som har lyte i ansiktet, eller som har
        någon lem för stor,
021:019 ingen som har brutit arm eller ben,
021:020 ingen som är puckelryggig eller förkrympt, eller som har fel på
        ögat, eller som har skabb eller annat utslag, eller som är
        snöpt.
021:021 Av prästen Arons avkomlingar skall ingen som har något lyte gå
        fram för att frambära HERRENS eldsoffer; han har ett lyte, han
        skall icke gå fram för att frambära sin Guds spis.
021:022 Sin Guds spis må han äta, både det som är högheligt och det som
        är heligt,
021:023 men eftersom han har ett lyte, skall han icke gå in till
        förlåten, ej heller skall han gå fram till altaret, på det att
        han icke må ohelga mina heliga ting; ty jag är HERREN, som
        helgar dem.

022:002 Tala till Aron och hans söner och säg att de skola hålla sig
        ifrån de heliga gåvor som Israels barn bära fram åt mig, på det
        att de icke må ohelga mitt heliga namn. Jag är HERREN.
022:003 Säg till dem: Om i kommande släkten någon av edra avkomlingar,
        medan orenhet låder vid honom, kommer vid de heliga gåvor som
        Israels barn bära fram åt HERREN, så skall han utrotas ur min
        åsyn Jag är HERREN.
022:004 Om någon av Arons avkomlingar är spetälsk eller har flytning,
        skall han icke äta av de heliga gåvorna, förrän han har blivit
        ren; ej heller den som kommer vid någon som har blivit oren
        genom en död, eller den som har haft sädesutgjutning;
022:005 ej heller den som kommer vid något slags smådjur genom vilket
        man bliver oren, eller vid en människa genom vilken man bliver
        oren, på vad sätt denna än må hava blivit oren.
022:006 Den som kommer vid något sådant, han skall vara oren ända till
        aftonen, och skall icke äta av de heliga gåvorna, förrän han har
        badat sin kropp i vatten.
022:007 Men när solen har gått ned, är han ren, och sedan må han äta av
        de heliga gåvorna, ty det är hans spis.
022:008 Ett självdött eller ihjälrivet djur skall han icke äta, så att
        han därigenom bliver oren. Jag är HERREN.
022:009 De skola iakttaga vad jag har bjudit dem iakttaga, på det att de
        icke för det heligas skull må komma att bära på synd och träffas
        av döden därför att de ohelga det. Jag är HERREN, som helgar
        dem.

022:010 Ingen främmande får äta av det heliga; en inhysesman hos prästen
        eller en hans legodräng skall icke äta av det heliga.
022:011 Men när en präst har köpt en träl för sina penningar, må denne
        äta därav, så ock den träl som är född i hans hus; dessa må äta
        av hans spis.
022:012 När en prästs dotter har blivit en främmande mans hustru, skall
        hon icke äta av det heliga som gives till offergärd.
022:013 Men om en prästs dotter har blivit änka eller blivit förskjuten,
        och hon är utan livsfrukt, och hon så kommer åter till sin
        faders hus och är där såsom i sin ungdom, då må hon äta av sin
        faders spis; men ingen främmande får äta därav.
022:014 Och om någon ouppsåtligen äter av det heliga, skall han lägga
        femtedelen därtill och giva prästen ersättning för det heliga.
022:015 Prästerna skola icke ohelga de heliga gåvorna, det som Israels
        barn göra såsom gärd åt HERREN,
022:016 och därigenom draga över dem missgärning och skuld, när de äta
        av deras heliga gåvor; ty jag är HERREN, som helgar dem.

022:017 Och HERREN talade till Mose och sade:
022:018 Tala till Aron och hans söner och alla Israels barn och säg till
        dem: Om någon av Israels hus eller av främlingarna i Israel vill
        offra något offer, vare sig det är ett löftesoffer eller ett
        frivilligt offer som de vilja offra åt HERREN såsom brännoffer,
        så skolen I göra det på sådant sätt att I bliven välbehagliga;
022:019 offret skall vara ett felfritt handjur, av fäkreaturen eller av
        fåren eller av getterna;
022:020 I skolen icke därtill taga ett djur som har något lyte, ty genom
        ett sådant bliven I icke välbehagliga.
022:021 Och när någon vill offra ett tackoffer åt HERREN av fäkreaturen
        eller av småboskapen, vare sig det gäller att fullgöra ett
        löfte, eller det gäller ett frivilligt offer, då skall det vara
        felfritt far att bliva välbehagligt; intet lyte får finnas
        därpå.
022:022 Det som är blint eller brutet eller stympat eller sårigt, eller
        det som har skabb eller annat utslag sådant skolen I icke offra
        åt HERREN; eldsoffer av sådant skolen I icke lägga på altaret åt
        HERREN.
022:023 Ett djur av fäkreaturen eller av småboskapen, som har någon lem
        för stor eller för liten, må du väl offra såsom frivilligt
        offer, men såsom löftesoffer bliver det icke välbehagligt.
022:024 Och I skolen icke offra åt HERREN något som har blivit snöpt
        genom klämning eller krossning eller avslitning eller
        utskärning; sådant skolen I icke göra i edert land.
022:025 Icke heller av en utlännings hand skolen I mottaga och offra
        sådana djur till eder Guds spis, ty de äro skadade, de hava ett
        lyte; genom sådana bliven I icke välbehagliga.

022:027 När en kalv eller ett får eller en get har blivit född, skall
        djuret dia sin moder i sju dagar. Men allt ifrån den åttonde
        dagen är det välbehagligt såsom eldsoffersgåva åt HERREN.
022:028 I skolen icke slakta något djur, vare sig av fäkreaturen eller
        av småboskapen, på samma dag som dess avföda.

022:029 När I viljen offra ett lovoffer åt HERREN, skolen I offra det på
sådant sätt att I bliven välbehagliga.
022:030 Det skall ätas samma dag; I skolen icke lämna något därav kvar
till följande morgon. Jag är HERREN.

022:032 I skolen icke ohelga mitt heliga namn, ty jag vill bliva helgad
bland Israels barn. Jag är HERREN, som helgar eder,
022:033 han som har fört eder ut ur Egyptens land, för att jag skall
vara eder Gud. Jag är HERREN.

023:001 Och HERREN talade till Mose och sade: 023:002 Tala till Israels barn och säg till dem:

        Dessa äro HERRENS högtider, vilka I skolen utlysa såsom heliga
        sammankomster; mina högtider äro dessa:
023:003 Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen är vilosabbat,
        en dag för helig sammankomst; intet arbete skolen I då göra. Det
        är HERRENS sabbat, var I än ären bosatta.

023:004 Dessa äro HERRENS högtider, de heliga sammankomster som I skolen
        utlysa på bestämda tider:
023:005 I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, vid aftontiden,
        är HERRENS påsk.
023:006 Och på femtonde dagen i samma månad är HERRENS osyrade bröds
        högtid; då skolen I äta osyrat bröd, i sju dagar.
023:007 På den första dagen skolen I hålla en helig sammankomst; ingen
        arbetssyssla skolen I då göra.
023:008 Och I skolen offra eldsoffer åt HERREN i sju dagar. På den
        sjunde dagen skall åter hållas en helig sammankomst; ingen
        arbetssyssla skolen I då göra.

023:009 Och HERREN talade till Mose och sade: 023:010 Tala till Israels barn och säg till dem:

        När I kommen in i det land som jag vill giva eder, och I
        inbärgen dess skörd, då skolen I bära till prästen den kärve som
        är förstlingen av eder skörd.
023:011 Och den kärven skall han vifta inför HERRENS ansikte, för att I
        mån bliva välbehagliga; dagen efter sabbaten skall prästen vifta
        den.
023:012 Och på den dag då I låten vifta kärven skolen I offra ett
        felfritt årsgammalt lamm till brännoffer åt HERREN,
023:013 och såsom spisoffer därtill två tiondedels efa fint mjöl,
        begjutet med olja, ett eldsoffer åt HERREN till en välbehaglig
        lukt, och såsom drickoffer därtill en fjärdedels hin vin.
023:014 Och intet av det nya, varken bröd eller rostade ax eller korn av
        grönskuren säd, skolen I äta förrän på denna samma dag, icke
        förrän I haven burit fram offergåvan åt eder Gud. Detta skall
        vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte, var I
        än ären bosatta.

023:015 Sedan skolen I räkna sju fulla veckor från dagen efter sabbaten,
        från den dag då I buren fram viftofferskärven;
023:016 femtio dagar skolen I räkna intill dagen efter den sjunde
        sabbaten; då skolen I bära fram ett offer av den nya grödan åt
        HERREN.
023:017 Från de orter där I bon skolen I bära fram viftoffersbröd, två
        kakor av två tiondedels efa fint mjöl, bakade med surdeg: en
        förstlingsgåva åt HERREN.
023:018 Och jämte brödet skolen I föra fram sju felfria årsgamla lamm,
        en ungtjur och två vädurar, till att offras såsom brännoffer åt
        HERREN, med tillhörande spisoffer och drickoffer: ett eldsoffer
        till en välbehaglig lukt för HERREN.
023:019 Därtill skolen I offra en bock till syndoffer och två årsgamla
        lamm till tackoffer.
023:020 Och prästen skall vifta dem såsom ett viftoffer inför HERRENS
        ansikte, jämte förstlingsbröden som bäras fram tillika med de
        båda lammen de skola vara helgade åt HERREN och tillhöra
        prästen.
023:021 Och till denna samma dag skolen I utlysa en helig sammankomst
        att hållas av eder; ingen arbetssyssla skolen I då göra. Detta
        skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte,
        var I än ären bosatta.

023:022 Och när I inbärgen skörden av edert land, skall du icke skörda intill yttersta kanten av din åker, icke heller skall du göra någon axplockning efter din skörd, du skall lämna detta kvar åt den fattige och åt främlingen. Jag är HERREN, eder Gud.

023:023 Och HERREN talade till Mose och sade:
023:024 Tala till Israels barn och säg: I sjunde månaden, på första
        dagen i månaden, skolen I hålla sabbatsvila, en högtid med
        basunklang, till att bringa eder i åminnelse inför HERREN, en
        helig sammankomst.
023:025 Ingen arbetssyssla skolen I då göra, och I skolen offra
        eldsoffer åt HERREN.

023:026 Och HERREN talade till Mose och sade:
023:027 Men på tionde dagen i samma sjunde månad är försoningsdagen; då
        skolen I hålla en helig sammankomst, och I skolen då späka eder;
        och I skolen offra eldsoffer åt HERREN.
023:028 Och I skolen intet arbete göra på denna samma dag, ty det är en
        försoningsdag, då försoning bringas för eder inför HERRENS, eder
        Guds, ansikte.
023:029 Och var och en som icke späker sig på denna samma dag skall
        utrotas ur sin släkt.
023:030 Och var och en som gör något arbete på denna samma dag, honom
        skall jag förgöra ur hans folk.
023:031 Intet arbete skolen I då göra Detta skall vara en evärdlig
        stadga för eder från släkte till släkte, var I än ären bosatta.
023:032 En vilosabbat skall den vara för eder, och I skolen då späka
        eder. På nionde dagen i månaden, om aftonen, skolen I hålla
        denna eder sabbatsvila, från afton till afton.

023:033 Och HERREN talade till Mose och sade: 023:034 Tala till Israels barn och säg:

        På femtonde dagen i samma sjunde månad är HERRENS
        lövhyddohögtid, i sju dagar.
023:035 På den första dagen skall man hålla en helig sammankomst; ingen
        arbetssyssla skolen I då göra.
023:036 I sju dagar skolen I offra eldsoffer åt HERREN. På den åttonde
        dagen skolen I hålla en helig sammankomst och skolen offra
        eldsoffer åt HERREN. Då är högtidsförsamling; ingen arbetssyssla
        skolen I då göra.

023:037 Dessa äro HERRENS högtider, vilka I skolen utlysa såsom heliga
        sammankomster, och på vilka I skolen offra eldsoffer åt HERREN,
        brännoffer och spisoffer, slaktoffer och drickoffer, var dag de
        för den dagen bestämda offren—
023:038 detta förutom HERRENS sabbater, och förutom edra övriga gåvor,
        och förutom alla edra löftesoffer, och förutom alla frivilliga
        offer som I given åt HERREN.

023:039 Men på femtonde dagen i sjunde månaden, när I inbärgen
        avkastningen av landet, skolen I fira HERRENS högtid, i sju
        dagar. På den första dagen är sabbatsvila, på den åttonde dagen
        är ock sabbatsvila.
023:040 Och I skolen på den första dagen taga frukt av edra skönaste
        träd, kvistar av palmer och grenar av lummiga träd och av
        pilträd, och skolen så vara glada i sju dagar inför HERRENS,
        eder Guds, ansikte.

023:041 I skolen fira denna högtid såsom en HERRENS högtid sju dagar om
        året. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte
        till släkte; i sjunde månaden skolen I fira den.
023:042 Då skolen I bo i lövhyddor i sju dagar; alla de som äro
        infödingar i Israel skola bo i lövhyddor,
023:043 för att edra efterkommande må veta huru jag lät Israels barn bo
        i lövhyddor, när jag förde dem ut ur Egyptens land Jag är
        HERREN, eder Gud.

024:002 Bjud Israels barn att bära till dig ren olja, av stötta oliver,
        till ljusstaken, så att lamporna dagligen kunna sättas upp.
024:003 Utanför den förlåt som hänger framför vittnesbördet, i
        uppenbarelsetältet, skall Aron beständigt sköta den, från
        aftonen till morgonen, inför HERRENS ansikte. Detta skall vara
        en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte.
024:004 Lamporna på den gyllene ljusstaken skall han beständigt sköta
        inför HERRENS ansikte.

024:005 Och du skall taga fint mjöl och därav baka tolv kakor; var kaka
        skall innehålla två tiondedels efa.
024:006 Och du skall lägga upp dem i två rader, sex i var rad, på det
        gyllene bordet inför HERRENS ansikte.
024:007 Och på vardera raden skall du lägga ren rökelse, för att denna
        må utgöra själva altaroffret av bröden, ett eldsoffer åt
        HERREN.
024:008 Sabbatsdag efter sabbatsdag skall man beständigt lägga upp dem
        inför HERRENS ansikte: en gärd av Israels barn, till ett evigt
        förbund.
024:009 De skola tillhöra Aron och hans söner och skola ätas av dem på
        en helig plats, ty de äro högheliga och äro hans evärdliga rätt
        av HERRENS eldsoffer.

024:010 Och en man som var son till en israelitisk kvinna, men till
        fader hade en egyptisk man, gick ut bland Israels barn; och den
        israelitiska kvinnans son och en israelitisk man kommo i träta
        med varandra i lägret.
024:011 Och den israelitiska kvinnans son smädade Namnet och hädade.
        Då förde de honom fram till Mose. Och hans moder hette Selomit,
        dotter till Dibri, av Dans stam.
024:012 Och de satte honom i förvar, för att de skulle få hans dom
        bestämd efter HERRENS befallning.
024:013 Och HERREN talade till Mose och sade:
024:014 För ut hädaren utanför lägret; sedan må alla som hörde det lägga
        sina händer på hans huvud, och må så hela menigheten stena
        honom.
024:015 Och till Israels barn skall du tala och säga: Om någon hädar sin
        Gud, kommer han att bära på synd.
024:016 Och den som smädar HERRENS namn skall straffas med döden; hela
        menigheten skall stena honom. Evad det är en främling eller en
        inföding som smädar Namnet, skall han dödas.

024:017 Om någon slår ihjäl någon människa, skall han straffas med
        döden;
024:018 och den som slår ihjäl ett boskapsdjur skall ersätta det: liv
        för liv.
024:019 Och om någon vållar att hans nästa får ett lyte, så skall man
        göra mot honom såsom han själv har gjort:
024:020 bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand; samma
        lyte han har vållat att en annan fick skall han själv få.
024:021 Den som slår ihjäl ett boskapsdjur skall ersätta det, och den
        som slår ihjäl en människa skall dödas.
024:022 En och samma lag skall gälla för eder, den skall gälla lika väl
        för främlingen som för infödingen; ty jag är HERREN, eder Gud.

024:023 Och Mose talade detta till Israels barn; och de förde ut hädaren utanför lägret och stenade honom. Alltså gjorde Israels barn såsom HERREN hade bjudit Mose.

025:001 Och HERREN talade till Mose på Sinai berg och sade: 025:002 Tala till Israels barn och säg till dem:

        När I kommen in i det land som jag vill giva eder, skall landet
        hålla sabbat åt HERREN.
025:003 I sex år skall du beså din åker, och i sex år skära din vingård
        och inbärga avkastningen av landet,
025:004 men under det sjunde året skall landet hava vilosabbat, en
        HERRENS sabbat; då skall du icke beså din åker och icke skära
        din vingård.
025:005 Vad som växer upp av spillsäden efter din skörd skall du icke
        skörda, och de druvor som växa på dina oskurna vinträd skall du
        icke avbärga. Det skall vara ett sabbatsvilans år för landet.
025:006 Och vad landets sabbat ändå giver skolen I hava till föda: du
        själv, din tjänare och din tjänarinna, din daglönare och din
        inhysesman, de som bo hos dig.
025:007 Din boskap och de vilda djuren i ditt land skola ock hava sin
        föda av all dess avkastning.

025:008 Och du skall räkna sju årsveckor, det är sju gånger sju år, så
        att tiden för de sju årsveckorna bliver fyrtionio år.
025:009 Då skall du i sjunde månaden, på tionde dagen i månaden, låta
        blåsa i larmbasun; på försoningsdagen skolen I blåsa i basun
        över hela edert land.
025:010 Och I skolen helga det femtionde året och utropa frihet i landet
        för alla dess inbyggare. Det skall vara ett jubelår för eder;
        var och en av eder skall då återfå sin arvsbesittning, var och
        en av eder skall återfå sin släktegendom.
025:011 Ett jubelår skall detta femtionde år vara för eder; då skolen I
        icke så något, och vad som då växer upp av spillsäden skolen I
        icke skörda, och I skolen då icke avbärga edra oskurna vinträd.
025:012 Ty det är ett jubelår; heligt skall det vara för eder. Från
        själva marken skolen I hämta eder föda, av dess avkastning.

025:013 Under ett sådant jubelår skall var och en av eder återfå sin
        arvsbesittning.
025:014 Om I alltså säljer något åt eder nästa eller köpen något av eder
        nästa, skolen I icke göra varandra orätt:
025:015 efter antalet år från jubelåret skall du betala din nästa, efter
        antalet årsgrödor skall han få betalning av dig.
025:016 Alltefter som åren äro flera skall du betala högre pris, och
        alltefter som åren äro färre skall du betala lägre pris; ty ett
        visst antal grödor är det han säljer till dig.
025:017 I skolen icke göra varandra orätt du skall frukta din Gud; ty
        jag är HERREN, eder Gud.
025:018 Och I skolen göra efter mina stadgar, och mina rätter skolen I
        hålla och skolen göra efter dem; då skolen I bo trygga i landet.
025:019 Och landet skall giva sin frukt, så att I haven nog att äta, och
        I skolen bo trygga däri.
025:020 Och om I frågen: »Vad skola vi äta under det sjunde året, om vi
        icke få så och icke få inbärga vår gröda?»,
025:021 så mån I veta att jag skall bjuda min välsignelse komma över
        eder under det sjätte året, så att det giver gröda för de tre
        åren.
025:022 Och ännu när I under det åttonde året sån, skolen I hava av den
        gamla grödan att äta; ända till dess att grödan på det nionde
        året har kommit in, skolen I hava gammalt att äta.

025:023 När I säljen jord, skolen I icke sälja den för evärdlig tid, ty
        landet är mitt; I ären ju främlingar och gäster hos mig.
025:024 I hela det land I fån till besittning skolen I medgiva rätt att
        återbörda jordegendom.
025:025 Om din broder råkar i armod och säljer något av sin
        arvsbesittning, så må hans närmaste bördeman komma till honom
        och återbörda det brodern har sålt.
025:026 Och om någon icke har någon bördeman, men han själv kommer i
        tillfälle att anskaffa vad som behöves för att återbörda,
025:027 så skall han räkna efter, huru många år som hava förflutit ifrån
        försäljningen, och betala lösen för de återstående åren åt den
        man till vilken han sålde, och han skall så återfå sin
        besittning.
025:028 Men om han icke förmår anskaffa vad som behöves till att betala
        honom, så skall det han har sålt förbliva i köparens hand intill
        jubelåret. Men på jubelåret skall det frånträdas, och han skall
        då återfå sin besittning.

025:029 Om någon säljer ett boningshus i en stad som är omgiven med
        murar, så skall han hava rätt att återbörda det innan ett år har
        förflutit, sedan han sålde det; hans rätt att återbörda det är
        då inskränkt till viss tid.
025:030 Men om det icke har blivit återbördat, förrän hela året är ute,
        så skall huset, om det ligger i en stad som är omgiven med
        murar, förbliva köparens och hans efterkommandes egendom för
        evärdlig tid; det skall då icke frånträdas på jubelåret.
025:031 Men hus i sådana byar som icke hava murar omkring sig skola
        räknas till landets åkermark; de skola kunna återbördas, och på
        jubelåret skola de frånträdas.
025:032 Dock skola leviterna inom de städer som äro deras arvsbesittning
        hava evärdlig rätt att återbörda husen i städerna
025:033 Också om någon annan av leviterna inlöser det sålda huset i den
        stad där han har sin besittning, skall det dock frånträdas på
        jubelåret; ty husen i levitstäderna äro leviternas
        arvsbesittning bland Israels barn.
025:034 Och ett fält som är utmark omkring någon av deras städer får
        icke säljas, ty det är deras evärdliga besittning.

025:035 Om din broder råkar i armod och kommer på obestånd hos dig, så
        skall du taga dig an honom; såsom en främling eller en
        inhysesman skall han få leva hos dig.
025:036 Du skall icke ockra på honom eller taga ränta, ty du skall
        frukta din Gud, och du skall låta din broder leva hos dig.
025:037 Du skall icke lämna honom dina penningar på ocker eller lämna
        honom av dina livsmedel mot ränta.
025:038 Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land,
        för att giva eder Kanaans land och vara eder Gud.

025:039 Om din broder råkar i armod hos dig och säljer sig åt dig, skall
        du icke låta honom göra trälarbete;
025:040 såsom en daglönare och en inhysesman skall han vara hos dig;
        intill jubelåret skall han tjäna hos dig.
025:041 Då skall du giva honom fri, honom själv och hans barn med honom;
        och han skall återfå sin släktegendom, sin fädernebesittning
        skall han återfå.
025:042 Ty de äro mina tjänare, som jag har fört ut ur Egyptens land; de
        skola icke säljas såsom man säljer trälar.
025:043 Du skall icke med hårdhet bruka din makt över dem; du skall
        frukta din Gud.
025:044 Men om du vill skaffa dig en verklig träl eller trälinna, så
        skall du köpa en sådan träl eller trälinna från hedningarna som
        bo runt omkring eder.
025:045 I mån ock köpa sådana ibland barnen till inhysesmännen som bo
        hos eder och bland personer av deras släkt, som I haven hos
        eder, och som äro födda i edert land; sådana skola förbliva eder
        egendom.
025:046 Och dem mån I hava att lämna såsom arv åt edra barn efter eder,
        till egendom och besittning; dem kunnen I hava till trälar
        evärdligen. Men ibland edra bröder, Israels barn, skall ingen
        med hårdhet bruka sin makt över den andre.

025:047 Om en främling eller en inhysesman hos dig kommer till välstånd,
        och en din broder råkar i armod hos honom och säljer sig åt
        främlingen som bor inhyses hos dig, eller eljest åt någon som
        tillhör en främlingssläkt,
025:048 så skall han sedan, efter det att han har sålt sig, kunna lösas
        ut; någon av hans bröder må lösa honom;
025:049 eller ock må hans farbroder eller hans farbroders son lösa
        honom, eller må någon annan nära blodsförvant av hans släkt lösa
        honom; eller om han kommer i tillfälle därtill, må han själv
        lösa sig.
025:050 Därvid skall han, jämte den som har köpt honom, räkna efter,
        huru lång tid som har förflutit ifrån det år då han sålde sig åt
        honom till jubelåret; och det pris för vilket han såldes skall
        uppskattas efter årens antal; hans arbetstid hos honom skall
        beräknas till samma värde som en daglönares.
025:051 Om ännu många år äro kvar, skall han såsom lösen för sig betala
        en motsvarande del av det penningbelopp som han köptes för.
025:052 Om däremot allenast få år återstå till jubelåret, så skall han
        räkna efter detta, sig till godo, och betala lösen för sig efter
        antalet av sina år.
025:053 Såsom en daglönare som är lejd för år skall man behandla honom
        ingen må inför dina ögon med hårdhet bruka sin makt över honom.
025:054 Men om han icke bliver löst på något av de nämnda sätten, så
        skall han på jubelåret givas fri, han själv och hans barn med
        honom.
025:055 Ty Israels barn äro mina tjänare; de äro mina tjänare, som jag
        har fört ut ur Egyptens land. Jag är HERREN, eder Gud.

026:001 I skolen icke göra eder några av gudar, ej heller uppresa åt
        eder något beläte eller någon stod, eller uppsätta i edert land
        stenar med inhuggna bilder, för att tillbedja vid dem; ty jag är
        HERREN, eder Gud.
026:002 Mina sabbater skolen I hålla, och för min helgedom skolen I hava
        fruktan. Jag är HERREN.

026:003 Om I vandren efter mina stadgar och hållen mina bud och gören
        efter dem,
026:004 så skall jag giva eder regn i rätt tid, så att jorden giver sin
        gröda och träden på marken bära sin frukt.
026:005 Och trösktiden skall hos eder räcka intill vinbärgningen, och
        vinbärgningen skall räcka intill såningstiden, och I skolen hava
        bröd nog att äta och skolen bo trygga i edert land.
026:006 Och jag skall skaffa frid i landet, och I skolen få ro, och
        ingen skall förskräcka eder. Jag skall göra slut på vilddjuren i
        landet, och intet svärd skall gå fram genom edert land.
026:007 I skolen jaga edra fiender framför eder, och de skola falla för
        edra svärd.
026:008 Fem av eder skola jaga hundra framför sig, och hundra av eder
        skola jaga tiotusen, och edra fiender skola falla för edra
        svärd.
026:009 Och jag skall vända mig till eder och göra eder fruktsamma och
        för öka eder, och jag skall upprätthålla mitt förbund med eder.
026:010 Och gammal gröda, som länge har legat inne, skolen I hava att
        äta; I skolen nödgas skaffa den gamla undan för den nya.
026:011 Och jag skall uppresa min boning mitt ibland eder, och min själ
        skall icke försmå eder.
026:012 Jag skall vandra mitt ibland eder och vara eder Gud, och I
        skolen vara mitt folk.
026:013 Jag är HERREN, eder Gud, som förde eder ut ur Egyptens land, för
        att I icke skullen vara trälar där; och jag har brutit sönder
        edert ok och låtit eder gå med upprätt huvud.

026:014 Men om I icke hören mig och icke gören efter alla dessa bud,
026:015 om I förkasten mina stadgar, och om edra själar försmå mina
        rätter, så att I icke gören efter alla mina bud, utan bryten
        mitt förbund,
026:016 då skall ock jag handla på samma sätt mot eder: jag skall
        hemsöka eder med förskräckliga olyckor, med tärande sjukdom och
        feber, så att edra ögon försmäkta och eder själ förtvinar; och I
        skolen förgäves så eder säd, ty edra fiender skola äta den.
026:017 Jag skall vända mitt ansikte mot eder, och I skolen bliva slagna
        av edra fiender; och de som hata eder skola råda över eder, och
        I skolen fly, om ock ingen förföljer eder.

026:018 Om I, detta oaktat, icke hören mig, så skall jag tukta eder
        sjufalt värre för edra synders skull.
026:019 Jag skall krossa eder stolta makt. Jag skall låta eder himmel
        bliva såsom järn och eder jord såsom koppar.
026:020 Och eder möda skall vara förspilld, ty eder jord skall icke giva
        sin gröda, och träden i landet skola icke bära sin frukt.

026:021 Om I ändå vandren mig emot och icke viljen höra mig, så skall
        jag slå eder sjufalt värre, såsom edra synder förtjäna.
026:022 Jag skall sända över eder vilddjur, som skola döda edra barn och
        fördärva eder boskap och minska edert eget antal, så att edra
        vägar bliva öde.

026:023 Om I, detta oaktat, icke låten varna eder av mig, utan vandren
        mig emot,
026:024 så skall också jag vandra eder emot och slå eder sjufalt för
        edra synders skull.
026:025 Jag skall låta eder drabbas av ett hämndesvärd, som skall hämnas
        mitt förbund, och I skolen nödgas församla eder i städerna; men
        där skall jag sända pest bland eder, och I skolen bliva givna i
        fiendehand.
026:026 Jag skall så fördärva edert livsuppehälle, att edert bröd skall
        kunna bakas i en enda ugn av tio kvinnor, och edert bröd skall
        lämnas ut efter vikt, och när I äten, skolen I icke bliva mätta.

026:027 Om I, detta oaktat, icke hören mig, utan vandren mig emot,
026:028 så skall också jag i vrede vandra eder emot och tukta eder
        sjufalt för edra synders skull.
026:029 I skolen nödgas äta edra söners kött och äta edra döttrars kött.
026:030 Jag skall ödelägga edra offerhöjder och utrota edra solstoder;
        jag skall kasta edra döda kroppar på edra eländiga avgudars döda
        kroppar, ty min själ skall försmå eder.
026:031 Och jag skall göra edra städer till ruiner och föröda edra
        helgedomar, och jag skall icke mer med välbehag känna lukten av
        edra offer.
026:032 Jag skall själv ödelägga landet, så att edra fiender, som bo
        däri, skola häpna däröver.
026:033 Men eder skall jag förströ bland hedningarna, och jag skall
        förfölja eder med draget svärd; så skall edert land bliva en
        ödemark, och edra städer skola bliva ruiner.

026:034 Då skall landet få gottgörelse för sina sabbater, då, under hela
        den tid det ligger öde och I ären i edra fienders land. Ja, då
        skall landet hålla sabbat och giva gottgörelse för sina
        sabbater.
026:035 Hela den tid det ligger öde skall det hålla sabbat och få den
        vila det icke fick på edra sabbater, då I bodden däri.
026:036 Och åt dem som bliva kvar av eder skall jag giva försagda
        hjärtan i deras fienders länder, så att de jagas på flykten av
        ett prasslande löv som röres av vinden, och fly, såsom flydde de
        för svärd, och falla, om ock ingen förföljer dem.
026:037 Och de skola stupa på varandra, likasom för svärd, om ock ingen
        förföljer dem. Ja, I skolen icke kunna hålla stånd mot edra
        fiender.
026:038 I skolen förgås bland hedningarna, och edra fienders land skall
        förtära eder.
026:039 Och de som bliva kvar av eder skola försmäkta i edra fienders
        land, genom sin egen missgärning, och försmäkta tillika genom
        sina fäders missgärning, likasom dessa hava gjort.

026:040 Och de skola nödgas bekänna den missgärning de själva hava
        begått, och den deras fäder hava begått, genom att handla
        trolöst mot mig, och huru de hava vandrat mig emot
026:041—varför också jag måste vandra dem emot och föra dem bort i
        deras fienders land—ja, då skola deras oomskurna hjärtan
        nödgas ödmjuka sig, då skola de få umgälla sin missgärning.
026:042 Och då skall jag tänka på mitt förbund med Jakob, då skall jag
        ock tänka på mitt förbund med Isak och på mitt förbund med
        Abraham, och på landet skall jag tänka.
026:043 Ty landet måste bliva övergivet av dem och så få gottgörelse för
        sina sabbater genom att bliva öde när folket är borta, och
        själva skola de få umgälla sin missgärning, därför, ja, därför
        att de förkastade mina rätter, och därför att deras själar
        försmådde mina stadgar.
026:044 Men detta oaktat skall jag, medan de äro i sina fienders land,
        icke så förkasta eller försmå dem, att jag förgör dem och bryter
        mitt förbund med dem; ty jag är HERREN, deras Gud.
026:045 Nej, till fromma för dem skall jag tänka på förbundet med
        förfäderna, som jag förde ut ur Egyptens land, inför
        hedningarnas ögon, på det att jag skulle vara deras Gud. Jag är
        HERREN.

026:046 Dessa äro de stadgar och rätter och lagar som HERREN fastställde
mellan sig och Israels barn, på Sinai berg genom Mose.

027:001 Och HERREN talade till Mose och sade: 027:002 Tala till Israels barn och säg till dem:

        Om någon skall fullgöra ett löfte, ett sådant varvid du har att
        bestämma värdet på personer som lovas åt HERREN, så gäller
        följande:
027:003 Om värdet skall bestämmas för en man som är mellan tjugu och
        sextio år gammal, så skall du bestämma detta till femtio siklar
        silver, efter helgedomssikelns vikt.
027:004 Om frågan gäller en kvinna, så skall du bestämma värdet till
        trettio siklar.
027:005 Om frågan gäller någon som är mellan fem år och tjugu år gammal,
        så skall det värde du bestämmer vara för mankön tjugu siklar och
        för kvinnkön tio siklar.
027:006 Om frågan gäller någon som är mellan en månad och fem år gammal,
        så skall det värde du bestämmer vara för mankön fem siklar
        silver och för kvinnkön tre siklar silver.
027:007 Om frågan gäller någon som är sextio år gammal eller därutöver,
        så skall det värde du bestämmer vara, om det är en man, femton
        siklar, men för en kvinna skall det vara tio siklar.
027:008 Är någon i sådant armod att han icke kan betala det värde du
        bestämmer, så skall han ställas fram inför prästen, och prästen
        skall då bestämma ett värde för honom; efter vad den som har
        gjort löftet kan anskaffa skall prästen bestämma värdet för
        honom.

027:009 Om frågan gäller boskap, av de lag man får bära fram såsom offer
        åt HERREN, så skall allt sådant, när man har givit det åt
        HERREN, vara heligt;
027:010 man skall icke utväxla eller utbyta det, vare sig ett bättre mot
        ett sämre eller ett sämre mot ett bättre. Om någon likväl
        utbyter ett djur mot ett annat, så skall både det förra och det
        som har blivit lämnat i utbyte vara heligt.
027:011 Men om frågan gäller något slags orent djur, ett sådant som man
        icke får bära fram såsom offer åt HERREN, så skall djuret
        ställas fram inför prästen;
027:012 och prästen skall bestämma dess värde, alltefter som det är
        bättre eller sämre. Såsom du—prästen—bestämmer det, så
        skall det vara.
027:013 Och om ägaren vill lösa djuret, så skall han till det värde du
        har bestämt lägga femtedelen av värdet.

027:014 Om någon helgar sitt hus, för att det skall vara helgat åt
        HERREN, så skall prästen bestämma dess värde, alltefter som det
        är bättre eller sämre. Såsom prästen bestämmer dess värde, så
        skall det förbliva.
027:015 Och om den som har helgat sitt hus vill lösa det, så skall han
        till det värde i penningar du har bestämt lägga femtedelen
        därav; då bliver det hans.

027:016 Om någon helgar åt HERREN ett stycke åker av sin arvsbesittning
        så skall du bestämma dess värde efter utsädet därpå: mot var
        homer utsädeskorn skola svara femtio siklar silver.
027:017 Om han helgar sin åker ända från jubelåret, så skall det
        förbliva vid det värde du bestämmer.
027:018 Men om han helgar sin åker efter jubelåret, då skall prästen åt
        honom beräkna penningvärdet efter antalet av de år som återstå
        till nästa jubelår; och ett motsvarande avdrag skall göras på
        det värde du förut har bestämt.
027:019 Och om den som har helgat åkern vill lösa den, så skall han till
        det värde i penningar du har bestämt lägga femtedelen därav; då
        förbliver den hans.
027:020 Om han icke löser åkern, men säljer den åt någon annan, så får
        åkern sedan icke lösas,
027:021 utan när åkern frånträdes på jubelåret, skall den vara helgad åt
        HERREN, likasom en tillspillogiven åker; hans arvsbesittning
        tillfaller då prästen.

027:022 Om någon helgar åt HERREN en åker som han har köpt, en som icke
        hör till hans arvsbesittning,
027:023 så skall prästen åt honom räkna ut beloppet av det bestämda
        värdet intill jubelåret; och han skall samma dag erlägga detta
        värde, som du har bestämt; det skall vara helgat åt HERREN.
027:024 Men på jubelåret skall åkern återgå till den av vilken den har
        blivit köpt, och vilkens arvejord den är.
027:025 Och när du bestämmer något värde, skall det alltid bestämmas i
        helgedomssiklar, sikeln räknad till tjugu gera.

027:026 Men det som är förstfött ibland boskap, och som tillhör HERREN
        redan såsom förstfött, det skall ingen helga; vare sig det är
        ett djur av fäkreaturen eller ett djur av småboskapen, tillhör
        det redan HERREN
027:027 Men om frågan gäller något orent djur, så skall man lösa det
        efter det värde du bestämmer och lägga femtedelen av värdet
        därtill. Om det icke löses, så skall det säljas efter det värde
        du bestämmer.

027:028 Och om frågan gäller något tillspillogivet, vad någon har givit
        till spillo åt HERREN av sin egendom, det må vara en människa
        eller ett boskapsdjur eller den åker som är hans arvsbesittning,
        så får sådant varken säljas eller lösas; allt tillspillogivet är
        högheligt och tillhör HERREN.
027:029 En människa som har blivit tillspillogiven får aldrig lösas; en
        sådan måste dödas.

027:030 Och all tionde av jorden, vare sig av säden på jorden eller av
        trädens frukt, tillhör HERREN; den är helgad åt HERREN.
027:031 Om någon vill lösa något av sin tionde, så skall han lägga
        femtedelen av värdet därtill.
027:032 Och vad beträffar tionde av fäkreatur eller av småboskap, allt
        som går under herdestaven, så skall av allt detta vart tionde
        djur vara helgat åt HERREN;
027:033 man skall icke efterforska om det är bättre eller sämre, och man
        får icke utbyta det. Om någon likväl utbyter djuret, så skall
        både detta och det som har blivit lämnat i utbyte vara heligt;
        det får icke lösas.
027:034 Dessa äro de bud som HERREN på Sinai berg gav Israels barn genom
        Mose.

001:001 Och HERREN talade till Mose i Sinais öken, i uppenbarelsetältet, på första dagen i andra månaden av det andra året efter deras uttåg ur Egyptens land; han sade: 001:002 »Räknen antalet av Israels barn, deras hela menighet, efter deras släkter och efter deras familjer, vart namn räknat särskilt, allt mankön, var person för sig; 001:003 alla stridbara män i Israel, de män som äro tjugu år gamla eller därutöver, dem skolen I inmönstra efter deras häravdelningar, du och Aron. 001:004 I skolen därvid taga till eder en man av var stam, den som är huvudman för sin stams familjer. 001:005 Och dessa äro namnen på de män som skola biträda eder: av Ruben: Elisur, Sedeurs son; 001:006 av Simeon: Selumiel, Surisaddais son; 001:007 av Juda: Naheson, Amminadabs son; 001:008 av Isaskar: Netanel, Suars son; 001:009 av Sebulon: Eliab, Helons son; 001:010 av Josefs barn: av Efraim: Elisama, Ammihuds son; av Manasse: Gamliel, Pedasurs son; 001:011 av Benjamin: Abidan, Gideonis son; 001:012 av Dan: Ahieser, Ammisaddais son; 001:013 av Aser: Pagiel, Okrans son; 001:014 av Gad: Eljasaf, Deguels son; 001:015 av Naftali: Ahira, Enans son.» 001:016 Dessa voro ombud för menigheten, hövdingar för sina fädernestammar, huvudmän för Israels ätter.

001:017 Och Mose och Aron togo till sig dessa namngivna män;
001:018 och sedan de hade församlat hela menigheten på första dagen i
        andra månaden, blev folket infört i förteckningen efter sina
        släkter och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de
        som voro tjugu år gamla eller därutöver, var person för sig,
001:019 allt såsom HERREN hade bjudit Mose; och han mönstrade dem i
        Sinais öken.

001:020 Och avkomlingarna av Rubens, Israels förstföddes, söner,
        upptecknade efter sina släkter och efter sina familjer, vart
        namn räknat särskilt, var person för sig, alla av mankön som
        voro tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:021 så många av Rubens stam som inmönstrades, utgjorde fyrtiosex
        tusen fem hundra.

001:022 Avkomlingarna av Simeons söner, upptecknade efter sina släkter
        och efter sina familjer, så många som inmönstrades, vart namn
        räknat särskilt, var person för sig, alla av mankön som voro
        tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:023 så många av Simeons stam som inmönstrades, utgjorde femtionio
        tusen tre hundra.

001:024 Avkomlingarna av Gads söner, upptecknade efter sina släkter och
        efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
        tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:025 så många av Gads stam som inmönstrades, utgjorde fyrtiofem tusen
        sex hundra femtio.

001:026 Avkomlingarna av Judas söner, upptecknade efter sina släkter och
        efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
        tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:027 så många av Juda stam som inmönstrades, utgjorde sjuttiofyra
        tusen sex hundra.

001:028 Avkomlingarna av Isaskars söner, upptecknade efter sina släkter
        och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
        tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:029 så många av Isaskars stam son inmönstrades, utgjorde femtiofyra
        tusen fyra hundra.

001:030 Avkomlingarna av Sebulons söner upptecknade efter sina släkter
        och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
        tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:031 så många av Sebulons stam som inmönstrades, utgjorde femtiosju
        tusen fyra hundra.

        Avkomlingarna av Efraims söner, upptecknade efter sina släkter
        och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
        tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:033 så många av Efraims stam som inmönstrades; utgjorde fyrtio tusen
        fem hundra.

001:034 Avkomlingarna av Manasses söner, upptecknade efter sina släkter
        och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
        tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:035 så många av Manasse stam som inmönstrades, utgjorde trettiotvå
        tusen två hundra.

001:036 Avkomlingarna av Benjamins söner, upptecknade efter sina släkter
        och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
        tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:037 så många av Benjamins stam som inmönstrades, utgjorde trettiofem
        tusen fyra hundra.

001:038 Avkomlingarna av Dans söner, upptecknade efter sina släkter och
        efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
        tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:039 så många av Dans stam som inmönstrades, utgjorde sextiotvå tusen
        sju hundra.

001:040 Avkomlingarna av Asers söner, upptecknade efter sina släkter och
        efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
        tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:041 så många av Asers stam som inmönstrades, utgjorde fyrtioett
        tusen fem hundra.

001:042 Avkomlingarna av Naftalis söner, upptecknade efter sina släkter
        och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
        tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:043 så många av Naftali stam som inmönstrades, utgjorde femtiotre
        tusen fyra hundra.

001:044 Dessa voro de inmönstrade, de som blevo inmönstrade av Mose och
        Aron och Israels hövdingar, tolv män, som företrädde var och en
        sin stamfamilj.
001:045 Och alla de av Israels barn som inmönstrades, efter deras
        familjer, de som voro tjugu år gamla eller därutöver, alla
        stridbara män i Israel,
001:046 alla dessa inmönstrade utgjorde sex hundra tre tusen fem hundra
        femtio.
001:047 Men leviterna i sin fädernestam blevo icke inmönstrade med de
        övriga.

001:048 Ty HERREN talade till Mose och sade:
001:049 Levi stam allenast skall du icke inmönstra, och du skall icke
        räkna antalet av dem med de övriga israeliterna;
001:050 utan du skall förordna leviterna att förestå vittnesbördets
        tabernakel med alla dess redskap och alla dess tillbehör. De
        skola bära tabernaklet och alla dess redskap och göra tjänst
        därvid; och runt omkring tabernaklet skola de hava sitt läger.
001:051 När tabernaklet skall bryta upp, skola leviterna nedtaga det,
        och när tabernaklet skall slås upp, skola leviterna uppsätta
        det; men om någon främmande kommer därvid, skall han dödas.
001:052 De övriga israeliterna skola lägra sig var och en i sitt läger,
        och var och en under sitt baner, efter sina häravdelningar;
001:053 men leviterna skola lägra sig runt omkring vittnesbördets
        tabernakel, för att icke förtörnelse må komma över Israels barns
        menighet; och leviterna skola iakttaga vad som är att iakttaga
        vid vittnesbördets tabernakel.

001:054 Och Israels barn gjorde så; de gjorde i alla stycken såsom
HERREN hade bjudit Mose.

002:001 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
002:002 Israels barn skola lägra sig var och en under sitt baner, vid de
        fälttecken som höra till deras särskilda familjer; runt omkring
        uppenbarelsetältet skola de lägra sig så, att de hava det
        framför sig.

002:003 På framsidan, österut, skall Juda lägra sig under sitt baner,
        efter sina häravdelningar: Juda barns hövding Naheson,
        Amminadabs son
002:004 med de inmönstrade som utgöra hans här, sjuttiofyra tusen sex
        hundra man.
002:005 Bredvid honom skall Isaskars stam lägra sig: Isaskars barns
        hövding Netanel, Suars son,
002:006 med de inmönstrade som utgöra hans här, femtiofyra tusen fyra
        hundra man.
002:007 Därnäst Sebulons stam: Sebulons barns hövding Eliab, Helons son,
002:008 med de inmönstrade som utgöra hans här, femtiosju tusen fyra
        hundra man.
002:009 De inmönstrade som tillhöra Juda läger utgöra alltså tillsammans
        ett hundra åttiosex tusen fyra hundra man, delade i sina
        häravdelningar. De skola vid uppbrott tåga främst.

002:010 Ruben skall lägra sig under sitt baner söderut, efter sina
        häravdelningar: Rubens barns hövding Elisur, Sedeurs son,
002:011 med de inmönstrade som utgöra hans här, fyrtiosex tusen fem
        hundra man.
002:012 Bredvid honom skall Simeons stam lägra sig: Simeons barns
        hövding Selumiel, Surisaddais son,
002:013 med de inmönstrade som utgöra hans här, femtionio tusen tre
        hundra man.
002:014 Därnäst Gads stam: Gads barns hövding Eljasaf, Reguels son
002:015 med de inmönstrade som utgöra hans här, fyrtiofem tusen sex
        hundra femtio man.
002:016 De inmönstrade som tillhöra Rubens läger utgöra alltså
        tillsammans ett hundra femtioett tusen fyra hundra femtio man,
        delade i sina häravdelningar. Och de skola vid uppbrott tåga i
        andra rummet.

002:017 Sedan skall uppenbarelsetältet med leviternas läger hava sin plats i tåget, mitt emellan de övriga lägren. I den ordning de lägra sig skola de ock tåga, var och en på sin plats, under sina baner.

002:018 Efraim skall lägra sig under sitt baner västerut, efter sina
        häravdelningar: Efraims barns hövding Elisama, Ammihuds son,
002:019 med de inmönstrade som utgöra hans här, fyrtio tusen fem hundra
        man.
002:020 Bredvid honom skall Manasse stam lägra sig: Manasse barns
        hövding Gamliel, Pedasurs son,
002:021 med de inmönstrade som utgöra hans här, trettiotvå tusen två
        hundra man.
002:022 Därnäst Benjamins stam: Benjamins barns hövding Abidan, Gideonis
        son,
002:023 med de inmönstrade som utgöra hans här, trettiofem tusen fyra
        hundra man.
002:024 De inmönstrade som tillhöra Efraims läger utgöra alltså
        tillsammans ett hundra åtta tusen ett hundra man, delade i sina
        häravdelningar. Och de skola vid uppbrott tåga i tredje rummet.

002:025 Dan skall lägra sig under sitt baner norrut, efter sina
        häravdelningar: Dans barns hövding Ahieser, Ammisaddais son,
002:026 med de inmönstrade som utgöra hans här, sextiotvå tusen sju
        hundra man.
002:027 Bredvid honom skall Asers stam lägra sig: Asers barns hövding
        Pagiel, Okrans son,
002:028 med de inmönstrade som utgöra hans har, fyrtioett tusen fem
        hundra man.
002:029 Därnäst Naftali stam: Naftali barns hövding Ahira, Enans son,
002:030 med de inmönstrade som utgöra hans här, femtiotre tusen fyra
        hundra man.
002:031 De inmönstrade som tillhöra Dans läger utgöra alltså tillsammans
        ett hundra femtiosju tusen sex hundra man. De skola vid uppbrott
        tåga sist, under sina baner.

002:032 Dessa voro, efter sina familjer, de av Israels barn som
        inmönstrades. De som inmönstrades i lägren, efter sina
        häravdelningar, utgjorde tillsammans sex hundra tre tusen fem
        hundra femtio man.
002:033 Men leviterna blevo icke inmönstrade med de övriga israeliterna,
        ty så hade HERREN: bjudit Mose.

002:034 Och Israels barn gjorde så; alldeles så, som HERREN hade bjudit
Mose, lägrade de sig under sina baner, och så tågade de ock, var
och en i sin släkt, efter sin familj.

003:001 Detta är berättelsen om Arons och Moses släkt, vid den tid då
        HERREN talade med Mose på Sinai berg.
003:002 Dessa äro namnen på Arons söner: Nadab, den förstfödde, och
        Abihu, Eleasar och Itamar.
003:003 Dessa voro namnen på Arons söner, de smorda prästerna, som hade
        mottagit handfyllning till att vara präster.
003:004 Men Nadab och Abihu föllo döda ned inför HERRENS ansikte, när de
        framburo främmande eld inför HERRENS ansikte i Sinais öken; och
        de hade inga söner. Sedan voro Eleasar och Itamar präster under
        sin fader Aron.

003:005 Och HERREN talade till Mose och sade:
003:006 Levi stam skall du låta få tillträde hit; du skall låta dem stå
        inför prästen Aron för att betjäna honom.
003:007 De skola iakttaga vad han har att iakttaga, och vad hela
        menigheten har att iakttaga, inför uppenbarelsetältet, i det att
        de förrätta tjänsten vid tabernaklet.
003:008 Och de skola hava vården om alla uppenbarelsetältets tillbehör,
        och iakttaga vad Israels barn hava att iakttaga, i det att de
        förrätta tjänsten vid tabernaklet.
003:009 Alltså skall du giva leviterna åt Aron och hans söner; de skola
        vara honom givna såsom gåva av Israels barn.
003:010 Men Aron och hans söner skall du anbefalla att iakttaga vad som
        hör till deras prästämbete. Om någon främmande kommer därvid,
        skall han dödas.
003:011 Och HERREN talade till Mose och sade:
003:012 Se, jag har själv bland Israels barn uttagit leviterna i stället
        för allt förstfött bland Israels barn, allt som öppnar
        moderlivet, så att leviterna skola tillhöra mig.
003:013 Ty mig tillhör allt förstfött; på den dag då jag slog allt
        förstfött i Egyptens land helgade jag åt mig allt förstfött i
        Israel, såväl människor som boskap. Mig skola de tillhöra. Jag
        är HERREN.

003:014 Och HERREN talade till Mose i Sinais öken och sade:
003:015 Mönstra Levi barn, efter deras familjer och efter deras släkter;
        alla av mankön som äro en månad gamla eller därutöver skall du
        inmönstra.
003:016 och Mose inmönstrade dem efter HERRENS befallning, såsom honom
        hade blivit bjudet.
003:017 Och dessa voro Levis söner, efter deras namn: Gerson, Kehat och
        Merari.
003:018 Och dessa voro namnen på Gersons söner, efter deras släkter:
        Libni och Simei.
003:019 Och Kehats söner efter sina släkter voro Amram och Jishar,
        Hebron och Ussiel.
003:020 Och Meraris söner efter sina släkter voro Maheli och Musi. Dessa
        voro leviternas släkter, efter deras familjer.

003:021 Från Gerson härstammade libniternas släkt och simeiternas släkt;
        dessa voro gersoniternas släkter.
003:022 De av dem som inmönstrades, i det att man räknade alla dem av
        mankön som voro en månad gamla eller därutöver dessa inmönstrade
        utgjorde sju tusen fem hundra.
003:023 Gersoniternas släkter hade sitt läger bakom tabernaklet,
        västerut.
003:024 Och hövding för gersoniternas stamfamilj var Eljasaf, Laels son.
003:025 Och Gersons barn skulle vid uppenbarelsetältet hava vården om
        själva tabernaklet och dess täckelse, om dess överdrag och om
        förhänget för ingången till uppenbarelsetältet,
003:026 vidare om förgårdens omhängen och om förhänget för ingången till
        förgården, som omgav tabernaklet och altaret, så ock om dess
        streck—vad arbete nu kunde förekomma därvid.

003:027 Från Kehat härstammade amramiternas släkt, jishariternas släkt
        hebroniternas släkt och ussieliternas släkt; dessa voro
        kehatiternas släkter.
003:028 När man räknade alla dem av mankön som voro en månad gamla eller
        därutöver, utgjorde de åtta tusen sex hundra; dessa voro de som
        skulle hava vården om de heliga föremålen.
003:029 Kehats barns släkter hade sitt läger vid sidan av tabernaklet,
        söderut.
003:030 Och hövding för de kehatitiska släkternas stamfamilj; var
        Elisafan, Ussiels son.
003:031 De skulle hava vården om arken, bordet, ljusstaken, altarna och
        de tillbehör till de heliga föremålen, som begagnades vid
        gudstjänsten, så ock om förhänget och om allt arbete därvid.
003:032 Men överhövding över alla leviterna var Eleasar, prästen Arons
        son; han var förman för dem som skulle hava vården om de heliga
        föremålen.

003:033 Från Merari härstammade maheliternas släkt och musiternas släkt;
        dessa voro merariternas släkter.
003:034 Och de av dem som inmönstrades, i det att man räknade alla dem
        av mankön som voro en månad gamla eller därutöver, utgjorde sex
        tusen två hundra.
003:035 Och hövding för de meraritiska släkternas stamfamilj var Suriel,
        Abihails son. De hade sitt läger vid sidan av tabernaklet,
        norrut.
003:036 Och Meraris barn fingo till åliggande att hava vården om
        bräderna till tabernaklet, om dess tvärstänger, stolpar och
        fotstycken och om alla dess tillbehör och om allt arbete därvid,
003:037 så ock om stolparna till förgården runt omkring med deras
        fotstycken, deras pluggar och streck.

003:038 Men mitt för tabernaklet, på framsidan, mitt för uppenbarelsetältet, österut, hade Mose och Aron och hans söner sitt läger; dessa skulle iakttaga vad som var att iakttaga vid helgedomen, vad Israels barn hade att iakttaga; men om någon främmande kom därvid, skulle han dödas.

003:039 De inmönstrade av leviterna som Mose och Aron inmönstrade efter deras släkter, enligt HERRENS befallning, alla av mankön som voro en månad gamla eller därutöver, utgjorde tillsammans tjugutvå tusen.

003:040 Och HERREN sade till Mose: Mönstra allt förstfött av mankön
        bland Israels barn, alla som äro en månad gamla eller därutöver,
        och räkna antalet av deras namn.
003:041 Och tag ut åt mig—ty jag är HERREN—leviterna i stället för
        allt förstfött bland Israels barn, så ock leviternas boskap i
        stället för allt förstfött bland Israels barns boskap.

003:042 Och Mose mönstrade allt förstfött bland Israels barn, såsom
        HERREN hade bjudit honom.
003:043 Och de förstfödde av mankön, vart namn räknat särskilt, de som
        voro en månad gamla eller därutöver, utgjorde, så många som
        inmönstrades, tillsammans tjugutvå tusen två hundra sjuttiotre.

003:044 Och HERREN talade till Mose och sade:
003:045 Du skall uttaga leviterna i stället för allt förstfött bland
        Israels barn, så ock leviternas boskap i stället för dessas
        boskap; så att leviterna skola tillhöra mig. Jag är HERREN.
003:046 Men till lösen för de två hundra sjuttiotre personer med vilka
        antalet av Israels barns förstfödde överstiger leviternas antal,
003:047 skall du taga fem siklar för var person; du skall taga upp dessa
        efter helgedomssikelns vikt, sikeln räknad till tjugu gera.
003:048 Och du skall giva penningarna åt Aron och hans söner såsom lösen
        för de övertaliga bland folket.

003:049 Och Mose tog lösesumman av dem som voro övertaliga, när man
        räknade dem som voro lösta genom leviterna.
003:050 Av Israels barns förstfödde tog han penningarna, ett tusen tre
        hundra sextiofem siklar, efter helgedomssikelns vikt.
003:051 Och Mose gav lösesumman åt Aron och hans söner, efter HERRENS
        befallning, såsom HERREN hade bjudit Mose.

004:001 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
004:002 Räknen bland Levi barn antalet av Kehats barn, efter deras
        släkter och efter deras familjer,
004:003 dem som äro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
        år, alla tjänstbara män som kunna förrätta sysslor vid
        uppenbarelsetältet.
004:004 Och detta skall vara Kehats barns tjänstgöring vid
        uppenbarelsetältet: de skola hava hand om de högheliga
        föremålen.
004:005 När lägret skall bryta upp, skola Aron och hans söner gå in och
        taga ned den förlåt som hänger framför arken och med den
        övertäcka vittnesbördets ark;
004:006 däröver skola de lägga ett överdrag av tahasskinn och över detta
        ytterligare breda ett kläde, helt och hållet mörkblått; sedan
        skola de sätta in stängerna.
004:007 Och över skådebrödsbordet skola de breda ett mörkblått kläde och
        ställa därpå faten, skålarna och bägarna, ävensom kannorna till
        drickoffren; »det beständiga brödet» skall ock läggas därpå.
004:008 Häröver skola de breda ett rosenrött kläde och betäcka detta med
        ett överdrag av tahasskinn; sedan skola de sätta in stängerna.
004:009 Och de skola taga ett mörkblått kläde och därmed övertäcka
        ljusstaken och dess lampor, lamptänger och brickor, så ock alla
        tillhörande oljekärl som begagnas under tjänstgöringen därvid;
004:010 och de skola lägga den med alla dess tillbehör i ett överdrag av
        tahasskinn och sedan lägga alltsammans på en bår.
004:011 Över det gyllene altaret skola de likaledes breda ett mörkblått
        kläde och betäcka detta med ett överdrag av tahasskinn, sedan
        skola de sätta in stängerna.
004:012 Och de skola taga alla gudstjänstredskap, som begagnas vid
        tjänstgöringen i helgedomen, och lägga dem i ett mörkblått kläde
        och betäcka dem med ett överdrag av tahasskinn, och sedan lägga
        dem på en bår.
004:013 Och de skola taga bort askan från altaret och breda över det ett
        purpurrött kläde
004:014 och lägga därpå alla tillbehör som begagnas under tjänstgöringen
        därvid, fyrfaten, gafflarna, skovlarna och skålarna, korteligen,
        altarets alla tillbehör; och däröver skola de breda ett överdrag
        av tahasskinn och så sätta in stängerna.

004:015 Sedan nu Aron och hans söner, när lägret skall bryta upp, så hava övertäckt de heliga föremålen och alla tillbehör till dessa heliga föremål, skola därefter Kehats barn komma för att bära; men de må icke röra vid de heliga föremålen, ty då skola de dö. Detta är vad Kehats barn hava att bära av det som hör till uppenbarelsetältet.

004:016 Och Eleasars, prästen Arons sons åliggande skall vara att hava vården om oljan till ljusstaken, om den välluktande rökelsen, om det dagliga spisoffret och om smörjelseoljan; hans åliggande skall vara att hava vården om hela tabernaklet och om allt vad däri är, de heliga föremålen och deras tillbehör.

004:017 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
004:018 Låten icke kehatiternas släktgren utrotas ur leviternas stam.
004:019 Utan gören på följande sätt med dem, för att de må leva och icke
        dö, när de nalkas de högheliga föremålen: Aron och hans söner
        skola gå in och anvisa var och en av dem vad han har att göra
        eller bära
004:020 men själva må de icke gå in och se de heliga föremålen, icke ens
        ett ögonblick, ty då skola de dö.

004:021 Och HERREN talade till Mose och sade:
004:022 Räkna ock antalet av Gersons barn, efter deras familjer och
        efter deras släkter.
004:023 Dem som äro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
        år, skall du inmönstra, alla tjänstbara män som kunna förrätta
        arbete vid uppenbarelsetältet.
004:024 Detta skall vara gersoniternas släkters tjänstgöring, vad de
        hava att göra och vad de hava att bära:
004:025 de skola bära de tygvåder av vilka tabernaklet bildas,
        uppenbarelsetältets täckelse, dess överdrag och det överdrag av
        tahasskinn som ligger ovanpå detta, förhänget för ingången till
        uppenbarelsetältet,
004:026 vidare omhängena till förgården, förhänget för porten till
        förgården, som omgiver tabernaklet och altaret, så ock
        tillhörande streck och alla redskap till arbetet därvid; och
        allt som härvid är att göra skola de förrätta.
004:027 På det sätt Aron och hans söner bestämma skall Gersons barns
        hela tjänstgöring försiggå, i fråga om allt vad de hava att bära
        och göra; och I skolen överlämna i deras vård allt vad de hava
        att bära.
004:028 Detta är den tjänstgöring som Gersons barns släkter skola hava
        vid uppenbarelsetältet; och vad de hava att iakttaga skola de
        utföra under ledning av Itamar, prästen Arons son

004:029 Meraris barn skall du inmönstra, efter deras släkter och efter
        deras familjer.
004:030 Dem som äro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
        år, skall du inmönstra, alla tjänstbara män som kunna förrätta
        arbete vid uppenbarelsetältet.
004:031 Och detta är vad som skall åligga dem att bära, allt vad som hör
        till deras tjänstgöring vid uppenbarelsetältet: bräderna till
        tabernaklet, dess tvärstänger, stolpar och fotstycken,
004:032 så ock stolparna till förgården runt omkring med deras
        fotstycken, pluggar och streck, korteligen, alla deras tillbehör
        och allt som hör till arbetet därvid; och I skolen lämna dem
        uppgift på de särskilda föremål som det åligger dem att bära.
004:033 Detta skall vara de meraritiska släkternas tjänstgöring, allt
        vad som hör till deras tjänstgöring vid uppenbarelsetältet; och
        det skall utföras under ledning av Itamar, prästen Arons son.

004:034 Och Mose och Aron och menighetens hövdingar inmönstrade Kehats
        barn, efter deras släkter och efter deras familjer,
004:035 dem som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
        år alla tjänstbara män som kunde göra arbete vid
        uppenbarelsetältet.
004:036 Och de av dem som inmönstrades, efter deras släkter, utgjorde
        två tusen sju hundra femtio.
004:037 Så många voro de av kehatiternas släkter som inmönstrades,
        summan av dem som skulle göra tjänst vid uppenbarelsetältet, de
        som Mose och Aron inmönstrade, efter HERRENS befallning genom
        Mose.

004:038 Och de av Gersons barn som inmönstrades, efter deras släkter och
        efter deras familjer,
004:039 de som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
        år, alla tjänstbara män som kunde göra arbete vid
        uppenbarelsetältet,
004:040 dessa som inmönstrades efter sina släkter och efter sina
        familjer utgjorde två tusen sex hundra trettio.
004:041 Så många voro de av Gersons barns släkter som inmönstrades,
        summan av dem som skulle göra tjänst vid uppenbarelsetältet, de
        som Mose och Aron inmönstrade, efter HERRENS befallning.

004:042 Och de av Meraris barns släkter som inmönstrades, efter deras
        släkter och efter deras familjer,
004:043 de som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
        år, alla tjänstbara män som kunde göra arbete vid
        uppenbarelsetältet,
004:044 dessa som inmönstrades efter sina släkter utgjorde tre tusen två
        hundra.
004:045 Så många voro de av Meraris barns släkter som inmönstrades, de
        som Mose och Aron inmönstrade efter HERRENS befallning genom
        Mose.

004:046 De av leviterna som Mose och Aron och Israels hövdingar
        inmönstrade, efter deras släkter och efter deras familjer,
004:047 de som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
        år, alla som kunde förrätta något tjänstgöringsarbete eller
        något bärarearbete vid uppenbarelsetältet,
004:048 dessa som inmönstrades utgjorde tillsammans åtta tusen fem
        hundra åttio.
004:049 Efter HERRENS befallning blevo de inmönstrade genom Mose, var
        och en till det som han hade att göra eller bära, och var och en
        fick det åliggande som HERREN hade bjudit Mose.

005:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
005:002 Bjud Israels barn att de skaffa bort ur lägret var och en som är
        spetälsk eller har flytning och var och en som har blivit oren
        genom någon död.
005:003 En sådan, vare sig man eller kvinna, skolen I skaffa bort; till
        något ställe utanför lägret skolen I skicka honom, för att han
        icke må orena deras läger; jag har ju min boning mitt ibland
        dem.

005:004 Och Israels barn gjorde så; de skickade dem till ett ställe
utanför lägret; såsom HERREN hade tillsagt Mose, så gjorde
Israels barn.

005:005 Och HERREN talade till Mose och sade:
005:006 Tala till Israels barn: Om någon, vare sig man eller kvinna,
        begår någon synd—vad det nu må vara, vari en människa kan
        försynda sig—i det han gör sig skyldig till en orättrådighet
        mot HERREN, och denna person alltså ådrager sig skuld,
005:007 så skall han bekänna den synd han har begått, och ersätta det
        han har förbrutit sig på till dess fulla belopp och lägga
        femtedelen av värdet därtill; och detta skall han giva åt den
        som han har förbrutit sig emot.
005:008 Men om denne icke har efterlämnat någon bördeman, åt vilken
        ersättning kan givas för det han har förbrutit sig på, då skall
        ersättningen för detta givas åt HERREN och tillhöra prästen,
        utom försoningsväduren, med vilken försoning bringas för den
        skyldige.
005:009 Och alla heliga gåvor som Israels barn giva såsom en gärd,
        vilken de bära fram till prästen, skola tillhöra denne;
005:010 honom skola allas heliga gåvor tillhöra; vad någon giver åt
        prästen skall tillhöra denne.

005:011 Och HERREN talade till Mose och sade:
005:012 Tala till Israels barn och säg till dem: Om en hustru har svikit
        sin man och varit honom otrogen,
005:013 i det att någon annan har legat hos henne och beblandat sig med
        henne, utan att hennes man har fått veta därav, och utan att hon
        har blivit röjd, fastän hon verkligen har låtit skända sig; om
        alltså intet vittne finnes mot henne och hon icke har blivit
        gripen på bar gärning,
005:014 men misstankens ande likväl kommer över honom, så att han får
        misstanke mot sin hustru, och det verkligen är så, att hon har
        låtit skända sig; eller om misstankens ande kommer över honom,
        så att han får misstanke mot sin hustru, och detta fastän hon
        icke har låtit skända sig:
005:015 så skall mannen föra sin hustru till prästen och såsom offer för
        henne bära fram en tiondedels efa kornmjöl, men ingen olja skall
        han gjuta därpå och ingen rökelse lägga därpå, ty det är ett
        misstankeoffer, ett åminnelseoffer, som bringar en missgärning i
        åminnelse.
005:016 Och prästen skall föra henne fram och ställa henne inför HERRENS
        ansikte.
005:017 Och prästen skall taga heligt vatten i ett lerkärl, och sedan
        skall prästen taga något av stoftet på tabernaklets golv och
        lägga i vattnet.
005:018 Och prästen skall ställa kvinnan fram inför HERRENS ansikte och
        lösa upp kvinnans hår och lägga på hennes händer
        åminnelseoffret, det är misstankeoffret; men prästen själv skall
        hålla i sin hand det förbannelsebringande olycksvattnet.
005:019 Därefter skall prästen besvärja kvinnan och säga till henne: »Om
        ingen har lägrat dig och du icke har svikit din man genom att
        låta skända dig, så må detta förbannelsebringande olycksvatten
        icke skada dig.
005:020 Men om du har svikit din man och låtit skända dig, i det att
        någon annan än din man har beblandat sig med dig»
005:021 (prästen besvärjer nu kvinnan med förbannelsens ed, i det han
        säger till kvinnan:) »Då må HERREN göra dig till ett exempel som
        man nämner, när man förbannar och svär bland ditt folk; HERREN
        må då låta din länd förvissna och din buk svälla upp;
005:022 ja, när du har fått detta förbannelsebringande vatten in i ditt
        liv, då må det komma din buk att svälla upp och din länd att
        förvissna.» Och kvinnan skall säga: »Amen, amen.»
005:023 Sedan skall prästen skriva upp dessa förbannelser på ett blad
        och därefter avtvå dem i olycksvattnet
005:024 och giva kvinnan det förbannelsebringande olycksvattnet att
        dricka, för att detta förbannelsebringande vatten må bliva henne
        till olycka, när hon har fått det i sig.
005:025 Och prästen skall taga misstankeoffret ur kvinnans hand och
        vifta detta offer inför HERRENS ansikte och bära det fram till
        altaret.
005:026 Och prästen skall av offret taga en handfull, det som utgör
        själva altaroffret, och förbränna det på altaret; därefter skall
        han giva kvinnan vattnet att dricka.
005:027 Och när han så har givit henne vattnet att dricka, då skall
        detta ske: om hon har låtit skända sig och varit sin man
        otrogen, så skall det förbannelsebringande vattnet, när hon har
        fått det i sig, bliva henne till olycka, i det att hennes buk
        sväller upp och hennes länd förvissnar; och kvinnan skall bliva
        ett exempel som man nämner, när man förbannar bland hennes folk.
005:028 Men om kvinnan icke har låtit skända sig, utan är ren, då skall
        hon förbliva oskadd och kunna undfå livsfrukt.

005:029 Detta är misstankelagen, om huru förfaras skall, när en kvinna
        har svikit sin man och låtit skända sig,
005:030 eller när eljest misstankens ande kommer över en man, så att han
        misstänker sin hustru; han skall då ställa hustrun fram inför
        HERRENS ansikte, och prästen skall med henne göra allt vad denna
        lag stadgar.
005:031 Så skall mannen vara fri ifrån missgärning, men hustrun kommer
        att bära på missgärning.

006:001 Och HERREN talade till Mose och sade: 006:002 Tala till Israels barn och säg till dem:

        Om någon, vare sig man eller kvinna, har att fullgöra ett
        nasirlöfte, ett löfte att vara HERRENS nasir,
006:003 så skall han avhålla sig från vin och starka drycker; han skall
        icke dricka någon syrad dryck av vin eller någon annan syrad
        stark dryck; intet slags druvsaft skall han dricka, ej heller
        skall han äta druvor, vare sig friska eller torra.
006:004 Så länge hans nasirtid varar, skall han icke äta något som
        kommer av vinträdet, icke ens dess kartar eller späda skott.
006:005 Så länge hans nasirlöfte varar, skall ingen rakkniv komma på
        hans huvud; till dess att den tid är ute, under vilken han skall
        vara HERRENS nasir, skall han vara helig och låte håret växa
        långt på sitt huvud.
006:006 Så länge han är HERRENS nasir, skall han icke nalkas någon död.
006:007 Icke ens genom sin fader eller sin moder, sin broder eller sin
        syster får han ådraga sig orenhet, om de dö ty han bär på sitt
        huvud tecknet till att han är sin Guds nasir;
006:008 så länge hans nasirtid varar, är han helgad åt HERREN.
006:009 Men om någon oförtänkt och plötsligt dör i hans närhet, och
        därmed orenar hans huvud, på vilket han bär nasirtecknet, så
        skall han raka sitt huvud den dag han bliver ren; han skall raka
        det på sjunde dagen.
006:010 Och på åttonde dagen skall han bära fram till prästen två
        turturduvor eller två unga duvor, till uppenbarelsetältets
        ingång.
006:011 Och prästen skall offra en till syndoffer och en till brännoffer
        och bringa försoning för honom, till rening från den synd han
        har dragit över sig genom den döde; sedan skall han samma dag
        åter helga sitt huvud;
006:012 han skall inviga sig till nasir åt HERREN för lika lång tid som
        han förut hade lovat. Och han skall föra fram ett årsgammalt
        lamm till skuldoffer. Den förra löftestiden skall vara ogill,
        därför att hans nasirat blev orenat.

006:013 Och detta är lagen om en nasir: Den dag hans nasirtid är ute
        skall han föras fram till uppenbarelsetältets ingång;
006:014 och han skall såsom sitt offer åt HERREN frambära ett årsgammalt
        felfritt lamm av hankön till brännoffer och ett årsgammalt
        felfritt lamm av honkön till syndoffer och en felfri vädur till
        tackoffer,
006:015 därjämte en korg med osyrat bröd, kakor av fint mjöl, begjutna
        med olja, och osyrade tunnkakor, smorda med olja, så ock
        tillhörande spis offer och drickoffer.
006:016 Och prästen skall bära fram detta inför HERRENS ansikte och
        offra hans syndoffer och hans brännoffer.
006:017 Och väduren skall han offra till tackoffer åt HERREN, jämte
        korgen med de osyrade bröden; prästen skall ock offra
        tillhörande spisoffer och drickoffer.
006:018 Och nasiren skall vid ingången till uppenbarelsetältet raka sitt
        huvud, på vilket han bär nasirtecknet, och taga sitt huvudhår,
        sitt nasirtecken, och lägga det på elden som brinner under
        tackoffret.
006:019 Och prästen skall taga den kokta vädursbogen, och därjämte ur
        korgen en osyrad kaka och en osyrad tunnkaka, och lägga detta på
        nasirens händer, sedan denne har rakat av sig nasirtecknet.
006:020 Och prästen skall vifta detta såsom ett viftoffer inför HERRENS
        ansikte; det skall vara helgat åt prästen, jämte
        viftoffersbringan och offergärdslåret. Sedan får nasiren åter
        dricka vin.

006:021 Detta är lagen om den som har avlagt ett nasirlöfte, och om vad han på grund av nasirlöftet skall offra åt HERREN, förutom vad han eljest kan anskaffa; efter innehållet i det löfte han har avlagt skall han göra, enligt lagen om hans nasirat.

006:022 Och HERREN talade till Mose och sade: 006:023 Tala till Aron och hans söner och säg: När I välsignen Israels barn, skolen I säga så till dem: 006:024 HERREN välsigne dig och bevare dig. 006:025 HERREN låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. 006:026 HERREN vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

006:027 Så skola de lägga mitt namn på Israels barn, och jag skall då välsigna dem.

007:001 Då nu Mose hade satt upp tabernaklet och smort och helgat det,
        med alla dess tillbehör, och hade satt upp altaret med alla dess
        tillbehör, och smort och helgat detta,
007:002 framburos offergåvor av Israels hövdingar, huvudmännen för
        stamfamiljerna, det är stamhövdingarna, som stodo i spetsen för
        de inmönstrade.
007:003 De förde fram såsom sin offergåva inför HERRENS ansikte sex
        övertäckta vagnar och tolv oxar: två hövdingar tillhopa en vagn
        och var hövding en oxe; dessa förde de fram inför tabernaklet.
007:004 Och HERREN sade till Mose:
007:005 »Tag emot detta av dem för att bruka det till
        uppenbarelsetältets tjänst; och lämna det åt leviterna,
        alltefter beskaffenheten av vars och ens tjänst.»
007:006 Och Mose tog emot vagnarna och oxarna och gav dem åt leviterna.
007:007 Två vagnar och fyra oxar gav han åt Gersons barn, efter
        beskaffenheten av deras tjänst;
007:008 fyra vagnar och åtta oxar gav han åt Meraris barn, efter
        beskaffenheten av den tjänst de förrättade under ledning av
        Itamar, prästen Arons son;
007:009 men åt Kehats barn gav han icke något, ty dem ålåg att hava hand
        om de heliga föremålen, och dessa skulle bäras på axlarna.

007:010 Och hövdingarna förde fram skänker till altarets invigning, när
        det smordes; hövdingarna förde fram dessa sina offergåvor inför
        altaret.
007:011 Och HERREN sade till Mose: »Låt hövdingarna, en i sänder, var
        och en på sin dag, föra fram sina offergåvor till altarets
        invigning.»

007:012 Och den som på första dagen förde fram sin offergåva var
        Naheson, Amminadabs son, av Juda stam
007:013 Hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
        vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
        helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
        olja, till spisoffer,
007:014 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:015 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
        brännoffer
007:016 och en bock till syndoffer,
007:017 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
        årsgamla lamm. Detta var Nahesons, Amminadabs sons, offergåva.

007:018 På andra dagen förde Netanel, Suars son, hövdingen för Isaskar,
        fram sin gåva;
007:019 han framförde såsom sin offergåva ett silverfat, ett hundra
        trettio siklar i vikt, och en silverskål om sjuttio siklar,
        efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet
        med olja, till spisoffer,
007:020 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:021 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
        brännoffer
007:022 och en bock till syndoffer,
007:023 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
        årsgamla lamm. Detta var Netanels, Suars sons, offergåva.

007:024 På tredje dagen kom hövdingen för Sebulons barn, Eliab, Helons
        son;
007:025 hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
        vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
        helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
        olja, till spisoffer
007:026 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:027 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
        brännoffer
007:028 och en bock till syndoffer,
007:029 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
        årsgamla lamm. Detta var Eliabs, Helons sons, offergåva.

007:030 På fjärde dagen kom hövdingen för Rubens barn, Elisur, Sedeurs
        son;
007:031 hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
        vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
        helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
        olja, till spisoffer,
007:032 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:033 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
        brännoffer
007:034 och en bock till syndoffer,
007:035 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
        årsgamla lamm. Detta var Elisurs, Sedeurs sons, offergåva.

007:036 På femte dagen kom hövdingen för Simeons barn, Selumiel,
        Surisaddais son;
007:037 hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
        vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
        helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
        olja, till spisoffer,
007:038 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:039 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
        brännoffer
007:040 och en bock till syndoffer,
007:041 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
        årsgamla lamm. Detta var Selumiels, Surisaddais sons, offergåva.

007:042 På sjätte dagen kom hövdingen för Gads barn, Eljasaf, Deguels
        son;
007:043 hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
        vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
        helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
        olja, till spisoffer,
007:044 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:045 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
        brännoffer
007:046 och en bock till syndoffer,
007:047 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
        årsgamla lamm. Detta var Eljasafs, Deguels sons, offergåva.

007:048 På sjunde dagen kom hövdingen för Efraims barn, Elisama,
        Ammihuds son;
007:049 hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
        vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
        helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
        olja, till spisoffer,
007:050 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:051 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
        brännoffer
007:052 och en bock till syndoffer,
007:053 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
        årsgamla lamm. Detta var Elisamas, Ammihuds sons, offergåva.

007:054 På åttonde dagen kom hövdingen för Manasse barn, Gamliel,
        Pedasurs son;
007:055 hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
        vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
        helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
        olja, till spisoffer,
007:056 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:057 vidare en ungtjur en vädur och ett årsgammalt lamm till
        brännoffer
007:058 och en bock till syndoffer,
007:059 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
        årsgamla lamm. Detta var Gamliels Pedasurs sons, offergåva.

007:060 På nionde dagen kom hövdingen för Benjamins barn, Abidan,
        Gideonis son;
007:061 hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
        vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
        helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
        olja, till spisoffer,
007:062 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:063 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
        brännoffer
007:064 och en bock till syndoffer,
007:065 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
        årsgamla lamm. Detta var Abidans, Gideonis sons, offergåva.

007:066 På tionde dagen kom hövdingen för Dans barn, Ahieser,
        Ammisaddais son;
007:067 hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
        vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
        helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
        olja, till spisoffer,
007:068 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:069 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
        brännoffer
007:070 och en bock till syndoffer,
007:071 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
        årsgamla lamm. Detta var Ahiesers, Ammisaddais sons, offergåva.

007:072 På elfte dagen kom hövdingen för Asers barn, Pagiel, Okrans son; 007:073 hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med olja, till spisoffer, 007:074 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse, 007:075 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till brännoffer 007:076 och en bock till syndoffer, 007:077 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var Pagiels, Okrans sons, offergåva.

007:078 På tolfte dagen kom hövdingen för Naftali barn, Ahira, Enans
        son;
007:079 hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
        vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
        helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
        olja, till spisoffer,
007:080 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:081 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
        brännoffer
007:082 och en bock till syndoffer,
007:083 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
        årsgamla lamm. Detta var Ahiras, Enans sons, offergåva.

007:084 Detta var vad Israels hövdingar skänkte till altarets invigning,
        när det smordes: tolv silverfat, tolv silverskålar och tolv
        guldskålar.
007:085 Vart fat kom på ett hundra trettio silversiklar och var skål på
        sjuttio siklar, så att silvret i dessa kärl sammanlagt utgjorde
        två tusen fyra hundra siklar, efter helgedomssikelns vikt.
007:086 Av de tolv guldskålarna, som voro fulla med rökelse, vägde var
        och en tio siklar, efter helgedomssikelns vikt, så att guldet i
        skålarna sammanlagt utgjorde ett hundra tjugu siklar.
007:087 Brännoffers-fäkreaturen utgjorde tillsammans tolv tjurar,
        vartill kommo tolv vädurar, tolv årsgamla lamm, med tillhörande
        spisoffer, och tolv bockar till syndoffer.
007:088 Och tackoffers-fäkreaturen utgjorde tillsammans tjugufyra
        tjurar, vartill kommo sextio vädurar, sextio bockar och sextio
        årsgamla lamm. Detta var vad som skänktes till altarets
        invigning, sedan det hade blivit smort.

007:089 Och när Mose gick in i uppenbarelsetältet för att tala med honom, hörde han rösten tala till sig från nådastolen ovanpå vittnesbördets ark, från platsen mellan de två keruberna; där talade rösten till honom.

008:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
008:002 »Tala till Aron och säg till honom: När du sätter upp lamporna,
        skall detta ske så, att de sju lamporna kasta sitt sken över
        platsen framför ljusstaken.»
008:003 Och Aron gjorde så; han satte upp lamporna så, att de kastade
        sitt sken över platsen framför ljusstaken, såsom HERREN hade
        bjudit Mose.
008:004 Och ljusstaken var gjord på följande sätt: den var av guld i
        drivet arbete; också dess fotställning och blommorna därpå voro
        i drivet arbete. Efter det mönster som HERREN hade visat Mose
        hade denne låtit göra ljusstaken.

008:005 Och HERREN talade till Mose och sade:
008:006 Du skall bland Israels barn uttaga leviterna och rena dem.
008:007 Och på följande sätt skall du göra med dem för att rena dem: Du
        skall stänka reningsvatten på dem; och de skola låta raka hela
        sin kropp och två sina kläder och skola så rena sig.
008:008 Sedan skola de taga en ungtjur, med tillhörande spisoffer av
        fint mjöl, begjutet med olja; därjämte skall du taga en annan
        ungtjur till syndoffer.
008:009 Och du skall föra leviterna fram inför uppenbarelsetältet, och
        du skall församla Israels barns hela menighet
008:010 Och när du har fört leviterna fram inför HERRENS ansikte, skola
        Israels barn lägga sina händer på dem.
008:011 Och Aron skall vifta leviterna inför HERRENS ansikte såsom ett
        viftoffer från Israels barn, och de skola sedan hava till
        åliggande att förrätta HERRENS tjänst.
008:012 Och leviterna skola lägga sina händer på tjurarnas huvuden, och
        den ena skall du offra till syndoffer och den andra till
        brännoffer åt HERREN, för att bringa försoning för leviterna.
008:013 Så skall du ställa leviterna inför Aron och hans söner och
        vifta dem såsom ett viftoffer åt HERREN.
008:014 På detta sätt skall du bland Israels barn avskilja leviterna, så
        att leviterna skola tillhöra mig.
008:015 Därefter skola leviterna gå in och göra tjänst vid
        uppenbarelsetältet, sedan du har renat dem och viftat dem såsom
        ett viftoffer;
008:016 ty bland Israels barn äro de givna åt mig såsom gåva; i stället
        för allt som öppnar moderlivet, allt förstfött bland Israels
        barn, har jag uttagit dem åt mig.
008:017 Ty mig tillhör allt förstfött bland, Israels barn, både
        människor och boskap; på den dag då jag slog allt förstfött i
        Egyptens land helgade jag det åt mig.
008:018 Och jag har tagit leviterna i stället för allt förstfött bland
        Israels barn.
008:019 Och jag har bland Israels barn givit leviterna såsom gåva åt
        Aron och hans söner, till att förrätta Israels barns tjänst vid
        uppenbarelsetältet och bringa försoning för Israels barn, på det
        att ingen hemsökelse må drabba Israels barn, därigenom att
        Israels barn nalkas helgedomen.

008:020 Och Mose och Aron och Israels barns hela menighet gjorde så med
        leviterna; Israels barn gjorde med leviterna i alla stycken
        såsom HERREN hade bjudit Mose angående dem.
008:021 Och leviterna renade sig och tvådde sina kläder, och Aron
        viftade dem såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte, och Aron
        bragte försoning för dem och renade dem.
008:022 Därefter gingo leviterna in och förrättade sin tjänst vid
        uppenbarelsetältet under Aron och hans söner. Såsom HERREN hade
        bjudit Mose angående leviterna, så gjorde de med dem.

008:023 och HERREN talade till Mose och sade:
008:024 Detta är vad som skall gälla angående leviterna: Den som är
        tjugufem år gammal eller därutöver skall infinna sig och göra
        tjänst med arbete vid uppenbarelsetältet.
008:025 Men när leviten bliver femtio år gammal, skall han vara fri
        ifrån att tjäna med arbete; han skall då icke längre arbeta.
008:026 Han må betjäna sina bröder vid uppenbarelsetältet med att
        iakttaga vad som där är att iakttaga; men något bestämt arbete
        skall han icke förrätta. Så skall du förfara med leviterna i vad
        som angår deras åligganden.

009:001 Och HERREN talade till Mose Sinais öken, i första månaden av det
        andra året efter deras uttåg ur Egyptens land; han sade:
009:002 Israels barn skola ock hålla påsk högtid på den bestämda tiden.
009:003 På fjortonde dagen i denna månad, vid aftontiden, skolen I hålla
        den, på bestämd tid. Enligt alla stadgar och föreskrifter därom
        skolen I hålla den.

009:004 Så sade då Mose till Israels barn att de skulle hålla
        påskhögtid.
009:005 Och de höllo påskhögtid i först månaden, på fjortonde dagen i
        månaden, vid aftontiden, i Sinais öken Israels barn gjorde i
        alla stycken såsom HERREN hade bjudit Mose

009:006 Men där voro några män som hade blivit orena genom en död
        människa, så att de icke kunde hålla påskhögtid på den dagen;
        dessa trädde på den dagen fram inför Mose och Aron.
009:007 Och männen sade till honom: »Vi hava blivit orena genom en död
        människa; skall det därför förmenas oss att bland Israels barn
        bära fram HERRENS offergåva på bestämd?»
009:008 Mose svarade dem: »Stannen så vill jag höra vad HERREN bjuder
        angående eder.»

009:009 Och HERREN talade till Mose och sade:
009:010 Tala till Israels barn och säg: Om någon bland eder eller edra
        efterkommande har blivit oren genom en död, eller är ute på resa
        långt borta, och han ändå vill hålla HERRENS påskhögtid
009:011 så skall han hålla den i andra månaden, på fjortonde dagen, vid
        aftontiden. Med osyrat bröd och bittra örter skall han äta
        påskalammet.
009:012 Intet därav skall lämnas kvar till morgonen, och intet ben skall
        sönderslås därpå. I alla stycken skall påskhögtiden hållas såsom
        stadgat är därom.
009:013 Men om någon som är ren, och som icke är ute på resa ändå
        underlåter att hålla påskhögtid, så skall han utrotas ur sin
        släkt, eftersom han icke har burit fram HERRENS offergåva på
        bestämd tid; den mannen bär på synd.
009:014 Och om någon främling bor hos eder och vill hålla HERRENS
        påskhögtid, så skall han hålla den enligt den stadga och
        föreskrift som gäller för påskhögtiden. En och samma stadga
        skall gälla för eder, lika väl för främlingen som för infödingen
        i landet.

009:015 Och på den dag då tabernaklet sattes upp övertäckte molnskyn
        tabernaklet, vittnesbördets tält, och om aftonen, och sedan ända
        till morgonen, var det såsom såge man en eld över tabernaklet.
009:016 Så var det beständigt: molnskyn övertäckte det, och om natten
        var det såsom såge man en eld.
009:017 Och så ofta molnskyn höjde sig från tältet, bröto Israels barn
        strax upp, och på det ställe där molnskyn stannade, där slogo
        Israels barn läger.
009:018 Efter HERRENS befallning bröto Israels barn upp, och efter
        HERRENS befallning slogo de läger. Så länge molnskyn vilade över
        tabernaklet, lågo de i läger.
009:019 Och om molnskyn en längre tid förblev över tabernaklet, så
        iakttogo Israels barn vad HERREN bjöd dem iakttaga och bröto
        icke upp.
009:020 Stundom kunde det hända att molnskyn allenast några få dagar
        stannade över tabernaklet; då lågo de efter HERRENS befallning i
        läger och bröto sedan upp efter HERRENS befallning.
009:021 Stundom kunde det ock hända att molnskyn stannade allenast från
        aftonen till morgonen; när då molnskyn om morgonen höjde sig,
        bröto de upp; eller om så var, att molnskyn stannade en dag och
        en natt och sedan höjde sig, så bröto de upp då.
009:022 Eller om den stannade två dagar, eller en månad, eller vilken
        tid som helst, så att molnskyn länge förblev vilande över
        tabernaklet, så lågo Israels barn stilla i läger och bröto icke
        upp; men när den sedan höjde sig, bröto de upp.
009:023 Efter HERRENS befallning slogo de läger, och efter HERRENS
        befallning bröto de upp. Vad HERREN bjöd dem iakttaga, det
        iakttogo de, efter HERRENS befallning genom Mose.

010:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
010:002 »Gör dig två trumpeter av silver; i drivet arbete skall du göra
dem. Dessa skall du bruka, när menigheten skall sammankallas,
och när lägren skola bryta upp.

010:003 När man stöter i dem båda, skall hela menigheten församla sig
        till dig, vid ingången till uppenbarelsetältet.
010:004 Men när man stöter allenast i den ena, skola hövdingarna,
        huvudmännen för Israels ätter, församla sig till dig.
010:005 Och när I blåsen en larmsignal, skola de läger bryta upp, som
        ligga österut.
010:006 Men när I blåsen larmsignal för andra gången, skola de läger
        bryta upp, som ligga söderut. När lägren skola bryta upp, skall
        man blåsa larmsignal,
010:007 men när församlingen skall sammankallas, skolen I icke blåsa
        larmsignal, utan stöta i trumpeterna.
010:008 Och Arons söner, prästerna, äro de som skola blåsa i
        trumpeterna. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från
        släkte till släkte.
010:009 Och om I, i edert land, dragen ut till strid mot någon eder ovän
        som angriper eder, så skolen I blåsa larmsignal med trumpeterna;
        härigenom skolen I då bringas i åminnelse inför HERRENS, eder
        Guds, ansikte, och I skolen så bliva frälsta ifrån edra fiender.
010:010 Och när I haven en glädjedag och haven edra högtider och
        nymånader, skolen I stöta i trumpeterna, då I offren edra
        brännoffer och tackoffer; så skola de bringa eder i åminnelse
        inför eder Guds ansikte. Jag är HERREN, eder Gud.»
010:011 I andra året, i andra månaden, på tjugonde dagen i månaden höjde
        sig molnskyn från vittnesbördets tabernakel.
010:012 Då bröto Israels barn upp från Sinais öken och tågade från
        lägerplats till lägerplats; och molnskyn stannade i öknen Paran.
010:013 Och när de nu första gången bröto upp, efter HERRENS befallning
        genom Mose,
010:014 var Juda barns läger under sitt baner det första som bröt upp,
        häravdelning efter häravdelning; och anförare för denna här var
        Naheson, Amminadabs son.
010:015 Och anförare för den här som utgjordes av Isaskars barns stam
        var Netanel, Suars son.
010:016 Och anförare för den här som utgjordes av Sebulons barns stam
        var Eliab, Helons son.
010:017 Därefter, sedan tabernaklet hade blivit nedtaget, bröto Gersons
        barn och Meraris barn upp och buro tabernaklet.
010:018 Därefter bröt Rubens läger upp under sitt baner, häravdelning
        efter häravdelning; och anförare för denna här var Elisur,
        Sedeurs son.
010:019 Och anförare för den här som utgjordes av Simeons barns stam var
        Selumiel, Surisaddais son.
010:020 Och anförare för den här som utgjordes av Gads barns stam var
        Eljasaf, Deguels son.
010:021 Därefter bröto kehatiterna upp och buro de heliga tingen, och de
        andra satte upp tabernaklet, innan dessa hunno fram.
010:022 Därefter bröt Efraims barns läger upp under sitt baner,
        häravdelning efter häravdelning; och anförare för denna här var
        Elisama, Ammihuds son.
010:023 Och anförare för den här som utgjordes av Manasse barns stam var
        Gamliel, Pedasurs son.
010:024 Och anförare for den här som utgjordes av Benjamins barns stam
        var Abidan, Gideonis son.
010:025 Därefter bröt Dans barns läger upp under sitt baner, såsom
        eftertrupp i hela lägertåget, häravdelning efter häravdelning;
        och anförare för denna här var Ahieser, Ammisaddais son.
010:026 Och anförare för den här som utgjordes av Asers barns stam var
        Pagiel, Okrans son.
010:027 Och anförare för den här som utgjordes av Naftali barns stam var
        Ahira, Enans son.
010:028 I denna ordning bröto Israels barn upp, häravdelning efter
        häravdelning. Och de bröto nu upp.

010:029 Och Mose sade till Hobab, som var son till midjaniten Reguel,
        Moses svärfader: »Vi bryta nu upp och tåga till det land om
        vilket HERREN har sagt: 'Det vill jag giva eder.' Följ du med
        oss, så vilja vi göra dig gott, ty HERREN har lovat Israel vad
        gott är.
010:030 Men han svarade honom: »Jag vill icke följa med, utan jag vill
        gå hem till mitt land och till min släkt.»
010:031 Då sade han: »Ack nej, övergiv oss icke. Du vet ju bäst var vi
        kunna lägra oss i öknen; bliv du därför nu vårt öga.
010:032 Om du följer med oss, skola vi låta också dig få gott av det
        goda som HERREN gör mot oss.

010:033 Så bröto de upp och tågade från HERRENS berg tre dagsresor. Och
        HERRENS förbundsark gick framför dem tre dagsresor, för att utse
        viloplats åt dem.
010:034 Och HERRENS molnsky svävade över dem om dagen, när de bröto upp
        från sitt lägerställe.
010:035 Och så ofta arken bröt upp, sade Mose:
          »Stå upp, HERRE;
              må dina fiender varda förskingrade,
          och må de som hata dig fly för ditt ansikte.»
010:036 Och när den sattes ned, sade han:
          »Kom tillbaka, HERRE,
          till Israels ätters mångtusenden.»

011:001 Men folket knorrade, och detta misshagade HERREN. Ty när HERREN
        hörde det, upptändes hans vrede, och HERRENS eld begynte brinna
        ibland dem och förtärde de som voro ytterst i lägret.
011:002 Då ropade folket till Mose, och Mose bad till HERREN, och så
        stannade elden av.
011:003 Och detta ställe fick namnet Tabeera, därför att HERRENS eld
        hade brunnit ibland dem.

011:004 Och den blandade folkhop som åtföljde dem greps av lystnad;
        Israels barn själva begynte då ock åter att gråta och sade: »Ack
        om vi hade kött att äta!
011:005 Vi komma ihåg fisken som vi åt i Egypten för intet, så ock
        gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken.
011:006 Men nu försmäkta våra själar, ty här finnes alls intet; vi få
        intet annat se än manna.

011:007 Men mannat liknade korianderfrö och hade samma utseende som
        bdelliumharts.
011:008 Folket gick omkring och samlade sådant, och malde det därefter
        på handkvarn eller stötte sönder det i mortel, och kokte det
        sedan i gryta och bakade kakor därav; och det smakade såsom fint
        bakverk med olja.
011:009 När daggen om natten föll över lägret, föll ock mannat där.

011:010 Och Mose hörde huru folket i sina särskilda släkter grät, var
        och en vid ingången till sitt tält; och HERRENS vrede upptändes
        storligen, och Mose själv blev misslynt.
011:011 Och Mose sade till HERREN: »Varför har du gjort så illa mot din
        tjänare, och varför har jag så litet funnit nåd för dina ögon,
        att du har lagt på mig bördan av hela detta folk?
011:012 Är då jag moder eller fader till hela detta folk, eftersom du
        säger till mig att jag skall bära det i min famn, såsom
        spenabarnet bäres av sin vårdare, in i det land som du med ed
        har lovat åt deras fäder?
011:013 Varifrån skall jag få kött att giva åt hela detta folk? De gråta
        ju och vända sig mot mig och säga: 'Giv oss kött, så att vi få
        äta.'
011:014 Jag förmår icke ensam bära hela detta folk, ty det bliver mig
        för tungt.
011:015 Vill du så handla mot mig, så dräp mig hellre med ens, om jag
        har funnit nåd för dina ögon, och låt mig slippa detta elände.»

011:016 Då sade HERREN till Mose: »Samla ihop åt mig sjuttio män av de
        äldste i Israel, dem som du vet höra till de äldste i folket och
        till dess tillsyningsmän; och för dessa fram till
        uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig.
011:017 Där vill jag då stiga ned och tala med dig, och jag vill taga av
        den ande som är över dig och låta komma över dem; sedan skola de
        bistå dig med att bära på bördan av folket, så att du slipper
        bära den ensam.
011:018 Och till folket skall du säga: Helgen eder till i morgon, så
        skolen I få kött att äta, eftersom I haven gråtit inför HERREN
        och sagt: 'Ack om vi hade kött att äta! I Egypten var oss gott
        att vara!' Så skall nu HERREN giva eder kött att äta.
011:019 Icke allenast en dag eller två dagar skolen I få äta det, icke
        allenast fem dagar eller tio dagar eller tjugu dagar,
011:020 utan en hel månads tid, till dess att det går ut genom näsan på
        eder och bliver eder vämjeligt; detta därför att I haven
        förkastat HERREN, som är mitt ibland eder, och haven gråtit
        inför hans ansikte och sagt: 'Varför drogo vi då ut ur
        Egypten?'»
011:021 Mose sade: »Av sex hundra tusen man till fots utgöres det folk
        som jag har omkring mig, och dock säger du: 'Kött vill jag giva
        dem, så att de hava att äta en månads tid!'
011:022 Finnas då får och fäkreatur att slakta åt dem i sådan mängd att
        det räcker till för dem? Eller skall man samla ihop alla havets
        fiskar åt dem, så att det räcker till för dem?»
011:023 HERREN svarade Mose: »Är då HERRENS arm för kort? Du skall nu få
        se om det som jag har sagt skall vederfaras dig eller icke.»

011:024 Och Mose gick ut och förkunnade för folket vad HERREN hade sagt.
        Sedan samlade han ihop sjuttio män av de äldste i folket och lät
        dem ställa sig runt omkring tältet.
011:025 Då steg HERREN ned i molnskyn och talade till honom, och tog av
        den ande som var över honom och lät komma över de sjuttio
        äldste. Då nu anden föll på dem, begynte de profetera, vilket
        de sedan icke mer gjorde.
011:026 Och två män hade stannat kvar i lägret; den ene hette Eldad och
        den andre Medad. Också på dem föll anden, ty de voro bland de
        uppskrivna, men hade likväl icke gått ut till tältet; och de
        profeterade i lägret.
011:027 Då skyndade en ung man bort och berättade detta för Mose och
        sade: »Eldad och Medad profetera i lägret.»
011:028 Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare allt ifrån sin
        ungdom, tog då till orda och sade: »Mose, min herre, förbjud dem
        det.»
011:029 Men Mose sade till honom: »Skall du så nitälska för mig? Ack att
        fastmer allt HERRENS folk bleve profeter, därigenom att HERREN
        läte sin Ande komma över dem!»
011:030 Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel.

011:031 Och en stormvind for ut ifrån HERREN, och den förde med sig
        vaktlar från havet och drev dem över lägret, en dagsresa vitt på
        vardera sidan, runt omkring lägret, och vid pass två alnar högt
        över marken.
011:032 Då stod folket upp och gick hela den dagen och sedan hela natten
        och hela den följande dagen och samlade ihop vaktlar; det minsta
        någon samlade var tio homer. Och de bredde ut dem runt omkring
        lägret.
011:033 Men under det att de ännu hade köttet mellan tänderna, innan det
        var förtärt, upptändes HERRENS vrede mot folket, och HERREN
        anställde ett mycket stort nederlag bland folket.
011:034 Och detta ställe fick namnet Kibrot-Hattaava, ty där begrov man
        dem av folket, som hade gripits av lystnad.

011:035 Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och tågade till Haserot;
och i Haserot stannade de.

012:001 Och Mirjam jämte Aron talade illa om Mose för den etiopiska
        kvinnans skull som han hade tagit till hustru; han hade nämligen
        tagit en etiopisk kvinna till hustru.
012:002 Och de sade: »Är då Mose den ende som HERREN talar med? Talar
        han icke också med oss?» Och HERREN hörde detta.
012:003 Men mannen Mose var mycket saktmodig, mer än någon annan
        människa på jorden.
012:004 Och strax sade HERREN till Mose, Aron och Mirjam: »Gån ut, I
        tre, till uppenbarelsetältet.» Och de gingo ditut, alla tre.
012:005 Då steg HERREN ned i en molnstod och blev stående vid ingången
        till tältet; och han kallade på Aron och Mirjam, och de gingo
        båda ditut.
012:006 Och han sade: »Hören nu mina ord. Eljest om någon är en profet
        bland eder, giver jag, HERREN, mig till känna för honom i syner
        och talar med honom i drömmar.
012:007 Men så gör jag icke med min tjänare Mose; i hela mitt hus är han
        betrodd.
012:008 Muntligen talar jag med honom, öppet och icke i förtäckta ord,
        och han får skåda HERRENS gestalt. Varför haven I då icke haft
        försyn för att tala illa om min tjänare Mose?»
012:009 Och HERRENS vrede upptändes mot dem, och han övergav dem.
012:010 När så molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam
        vit såsom snö av spetälska; när Aron vände sig till Mirjam, fick
        han se att hon var spetälsk.
012:011 Då sade Aron till Mose: »Ack, min herre, lägg icke på oss bördan
        av en synd som vi i vår dårskap hava begått.
012:012 Låt henne icke bliva lik ett dödfött foster, vars kropp är till
        hälften förstörd, när det kommer ut ur sin moders liv.»
012:013 Då ropade Mose till HERREN och sade: »O Gud, gör henne åter
        frisk.»
012:014 HERREN svarade Mose: »Om hennes fader hade spottat henne i
        ansiktet, skulle hon ju hava fått sitta med skam i sju dagar. Må
        hon alltså nu hållas innestängd i sju dagar utanför lägret;
        sedan får hon komma tillbaka dit igen.»
012:015 Så hölls då Mirjam innestängd i sju dagar utanför lägret, och
        folket bröt icke upp, förrän Mirjam hade kommit tillbaka.

013:001 Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen Paran. 013:002 Och HERREN talade till Mose och sade: 013:003 »Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill giva åt Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända, men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.» 013:004 Och Mose sände från öknen Paran åstad sådana män, efter HERRENS befallning; allasammans hörde de till huvudmännen bland Israels barn. 013:005 Och dessa voro namnen på dem: Av Rubens stam: Sammua, Sackurs son; 013:006 av Simeons stam: Safat, Horis son; 013:007 av Juda stam: Kaleb, Jefunnes son; 013:008 av Isaskars stam: Jigeal, Josefs son; 013:009 av Efraims stam: Hosea, Nuns son; 013:010 av Benjamins stam: Palti, Rafus son; 013:011 av Sebulons stam: Gaddiel, Sodis son; 013:012 av Josefs stam: av Manasse stam: Gaddi, Susis son; 013:013 av Dans stam: Ammiel, Gemallis son; 013:014 av Asers stam: Setur, Mikaels son; 013:015 av Naftali stam: Nahebi, Vofsis son; 013:016 av Gads stam; Geuel, Makis son. 013:017 Dessa voro namnen på de män som Mose sände åstad för att bespeja landet. Men Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua. 013:018 Och Mose sände dessa åstad för att bespeja Kanaans land.

        Och han sade till dem: »Dragen nu upp till Sydlandet, och dragen
        vidare upp till Bergsbygden.
013:019 Och sen efter, hurudant landet är, och om folket som bor däri är
        starkt eller svagt, om det är litet eller stort,
013:020 och hurudant landet är, vari de bo, om det är gott eller dåligt,
        och hurudana de platser äro, där de bo, om de bo i läger eller i
        befästa städer,
013:021 och hurudant själva landet är, om det är fett eller magert, om
        träd finnas där eller icke. Varen vid gott mod, och tagen med
        eder hit av landets frukt.» Det var nämligen vid den tid då de
        första druvorna voro mogna

013:022 Så drogo de åstad och bespejade landet från öknen Sin ända till
        Rehob, där vägen går till Hamat.
013:023 De drogo upp till Sydlandet och kommo till Hebron; där bodde
        Ahiman, Sesai och Talmai, Anaks avkomlingar. Men Hebron byggdes
        sju år före Soan i Egypten.
013:024 Och de kommo till Druvdalen; där skuro de av en kvist med en
        ensam druvklase på, och denna bars sedan på en stång av två
        man. Därtill togo de granatäpplen och fikon.
013:025 Detta ställe blev kallat Druvdalen för den druvklases skull som
        Israels barn där skuro av.
013:026 Och efter fyrtio dagar vände de tillbaka, sedan de hade bespejat
        landet.
013:027 De gingo åstad och kommo till Mose och Aron och Israels barns
        hela menighet i öknen Paran, i Kades, och avgåvo sin berättelse
        inför dem och hela menigheten och visade dem landets frukt.
013:028 De förtäljde för honom och sade: »Vi kommo till det land dit du
        sände oss. Och det flyter i sanning av mjölk och honung, och här
        är dess frukt.
013:029 Men folket som bor i landet är starkt, och städerna äro
        välbefästa och mycket stora; ja, vi sågo där också avkomlingar
        av Anak.
013:030 Amalekiterna bo i Sydlandet, hetiterna, jebuséerna och amoréerna
        bo i Bergsbygden, och kananéerna bo vid havet och utmed Jordan.»

013:031 Men Kaleb sökte stilla folket, så att de icke skulle knota emot
        Mose; han sade: »Låt oss ändå draga ditupp och intaga det, ty
        förvisso skola vi bliva det övermäktiga.»
013:032 Men de män som hade varit däruppe med honom sade: »Vi kunna icke
        draga upp mot detta folk, ty de äro oss för starka.»
013:033 Och de talade bland Israels barn illa om landet som de hade
        bespejat; de sade: »Det land som vi hava genomvandrat och
        bespejat är ett land som förtär sina inbyggare, och alla
        människor, som vi där sågo, voro resligt folk.
013:034 Vi sågo där ock jättarna, Anaks barn, av jättestammen; vi tyckte
        då att vi själva voro såsom gräshoppor, och sammalunda tyckte de
        om oss.

014:001 Då begynte hela menigheten ropa och skria, och folket grät den
        natten.
014:002 Och alla Israels barn knorrade emot Mose och Aron, och hela
        menigheten sade till dem: »O att vi hade fått dö i Egyptens
        land, eller att vi hade fått dö här i öknen!
014:003 Varför vill då HERREN föra oss in i detta andra land, där vi
        måste falla för svärd, och där våra hustrur och barn skola bliva
        fiendens byte? Det vore förvisso bättre för oss att vända
        tillbaka till Egypten.»
014:004 Och de sade till varandra: »Låt oss välja en anförare och vända
        tillbaka till Egypten.»
014:005 Då föllo Mose och Aron ned på sina ansikten inför Israels barns
        hela församlade menighet.
014:006 Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vilka voro bland
        dem som hade bespejat landet, revo sönder sina kläder
014:007 och sade till Israels barns hela menighet: »Det land som vi hava
        genomvandrat och bespejat är ett övermåttan gott land.
014:008 Om HERREN har behag till oss, så skall han föra oss in i det
        landet och giva det åt oss—ett land som flyter av mjölk och
        honung.
014:009 Allenast mån I icke sätta eder upp mot HERREN; och för folket i
        landet mån I icke frukta, ty de skola bliva såsom en munsbit för
        oss. Deras beskärm har vikit ifrån dem, men med oss är HERREN;
        frukten icke för dem.»

014:010 Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem. Då visade
        sig HERRENS härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels
        barn.
014:011 Och HERREN sade till Mose: »Huru länge skall detta folk förakta
        mig, och huru länge skola de framhärda i att icke vilja tro på
        mig, oaktat alla de tecken jag har gjort bland dem?
014:012 Jag skall slå dem med pest och förgöra dem, men dig vill jag
        göra till ett folk, större och mäktigare än detta.»
014:013 Mose sade till HERREN: »Egyptierna hava ju förnummit att du med
        din kraft har fört detta folk ut ifrån dem hitupp,
014:014 och de hava omtalat det för inbyggarna här i landet, så att de
        hava fått höra att du är HERREN mitt ibland detta folk, att du,
        HERRE, visar dig för dem ansikte mot ansikte, att din molnsky
        står över dem, och att du går framför dem i en molnstod om dagen
        och i en eldstod om natten.
014:015 Om du nu dödade detta folk, alla tillsammans, då skulle
        hedningarna, som finge höra detta berättas om dig, säga så:
014:016 'Därför att HERREN icke förmådde föra detta folk in i det land
        som han med ed hade lovat åt dem, därför har han slaktat dem i
        öknen.'
014:017 Nej, må nu Herrens kraft bevisa sig stor, såsom du har talat och
        sagt:
014:018 'HERREN är långmodig och stor i mildhet, han förlåter
        missgärning och överträdelse, fastän han icke låter någon bliva
        ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och
        efterkommande i tredje och fjärde led.'
014:019 Så tillgiv nu detta folk dess missgärning, enligt din stora nåd,
        såsom du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån
        Egypten och ända hit.»
014:020 Då sade HERREN: »Jag vill tillgiva dem efter din bön.
014:021 Men så sant jag lever, och så sant hela jorden skall bliva full
        av HERRENS härlighet:
014:022 av alla de män som hava sett min härlighet och de tecken jag har
        gjort i Egypten och i öknen, och som dock nu tio gånger hava
        frestat mig och icke velat höra min röst,
014:023 av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat åt
        deras fäder; ingen av dem som hava föraktat mig skall få se det.
014:024 Men eftersom i min tjänare Kaleb är en annan ande, så att han i
        allt har efterföljt mig, därför vill jag låta honom komma in i
        det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skola
        besitta det.
014:025 Men då nu amalekiterna och kananéerna bo i dalbygden, så vänden
        eder i morgon åt annat håll bryten upp och tagen vägen mot
        öknen, åt Röda havet till.»

014:026 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
014:027 »Huru länge skall denna onda menighet fortfara att knorra mot
        mig? Ty jag har hört huru Israels barn knorra mot mig.
014:028 Säg nu till dem: 'Så sant jag lever, säger HERREN, jag skall
        göra med eder såsom I själva haven sagt inför mig.
014:029 Här i öknen skola edra döda kroppar bliva liggande; så skall det
        gå eder alla, så många I ären som haren blivit inmönstrade, alla
        som äro tjugu år gamla eller därutöver, eftersom I haven knorrat
        mot mig.
014:030 Sannerligen, ingen av eder skall komma in i det land som jag med
        upplyft hand har lovat giva eder till boning, ingen förutom
        Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
014:031 Men edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens
        byte? dem skall jag låta komma ditin, och de skola lära känna
        det land som I haven föraktat.
014:032 I själva däremot—edra döda kroppar skola bliva liggande här i
        öknen.
014:033 Och edra barn skola draga omkring såsom herdar i öknen i fyrtio
        år, och skola bära på bördan av eder trolösa avfällighet, till
        dess att edra döda kroppar hava förgåtts i öknen.
014:034 Såsom I under fyrtio dagar haven bespejat landet, så skolen I
        under fyrtio år—ett år för var dag—komma att bära på edra
        missgärningar; I skolen då förnimma vad det är att jag tager min
        hand ifrån eder.'
014:035 Jag, HERREN, talar; jag skall förvisso göra så med hela denna
        onda menighet, som har rotat sig samman mot mig; här i öknen
        skola de förgås, här skola de dö.»

014:036 Och de män som Mose hade sänt åstad för att bespeja landet, och
        som vid sin återkomst hade förlett hela menigheten att knorra
        mot honom, därigenom att de talade illa om landet,
014:037 dessa män som hade talat illa om landet träffades nu av döden
        genom en hemsökelse, inför HERRENS ansikte.
014:038 Av de män som hade gått åstad för att bespeja landet blevo dock
        Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vid liv.

014:039 Och Mose talade detta till alla Israels barn. Då blev folket
        mycket sorgset.
014:040 Och de stodo upp bittida följande morgon för att draga åstad upp
        mot den övre bergsbygden; och de sade: »Se, här äro vi; vi vilja
        nu draga upp till det land som HERREN har talat om; ty vi hava
        syndat.»
014:041 Men Mose sade: »Varför viljen I så överträda HERRENS befallning?
        Det kan ju icke lyckas väl.
014:042 HERREN är icke med bland eder; dragen därför icke ditupp, på det
        att I icke mån bliva slagna av edra fiender.
014:043 Ty amalekiterna och kananéerna skola där möta eder, och I skolen
        falla för svärd; I haven ju vänt eder bort ifrån HERREN, och
        HERREN skall därför icke vara med eder.»
014:044 Likväl drogo de i sitt övermod upp mot den övre bergsbygden; men
        HERRENS förbundsark och Mose lämnade icke lägret.
014:045 Då kommo amalekiterna och kananéerna, som bodde där i
        bergsbygden, ned och slogo dem och förskingrade dem och drevo
        dem ända till Horma.

015:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
015:002 Tala till Israels barn och säg till dem: Om I, när I kommen in i
        det land som jag vill giva eder, och där I skolen bo,
015:003 viljen offra ett eldsoffer åt HERREN, ett brännoffer eller ett
        slaktoffer—vare sig det gäller att fullgöra ett löfte, eller
        det gäller ett frivilligt offer, eller det gäller edra
        högtidsoffer—för att bereda HERREN en välbehaglig lukt, genom
        fäkreatur eller småboskap,
015:004 så skall den som vill offra åt HERREN ett sådant offer bära fram
        såsom spisoffer en tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en
        fjärdedels hin olja;
015:005 och såsom drickoffer skall du offra en fjärdedels hin vin till
        vart lamm, vare sig det är ett brännoffer som offras, eller det
        är ett slaktoffer.
015:006 Men till en vädur skall du såsom spisoffer offra två tiondedels
        efa fint mjöl, begjutet med en tredjedels hin olja,
015:007 och såsom drickoffer skall du bära fram en tredjedels hin vin,
        till er välbehaglig lukt för HERREN.
015:008 Och när du offrar en ungtjur till brännoffer eller till
        slaktoffer, vare sig det gäller att fullgöra ett löfte eller det
        gäller tackoffer åt HERREN.
015:009 Så skall, jämte ungtjuren, såsom spisoffer frambäras tre
        tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en halv in olja,
015:010 och såsom drickoffer skall du bära fram en halv hin vin: ett
        eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

015:011 Vad här är sagt skall offras till var tjur, var vädur, vart djur
        av småboskapen, vare sig får eller get.
015:012 Efter antalet av de djur I offren skolen I offra till vart och
        ett vad här är sagt, efter deras antal.
015:013 Var inföding skall offra detta, såsom här är sagt, när han vill
        offra ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
015:014 Och när en främling som vistas hos eder, eller som i kommande
        släkten bor ibland eder, vill offra ett eldsoffer till en
        välbehaglig lukt för HERREN, så skall han offra på samma sätt
        som I offren.
015:015 Inom församlingen skall en och samma stadga gälla för eder och
        för främlingen som bor ibland eder. Detta skall vara en
        evärdlig stadga för eder från släkte till släkte: I själva och
        främlingen skolen förfara på samma sätt inför HERRENS ansikte.
015:016 Samma lag och samma rätt skall gälla för eder och för främlingen
        som bor hos eder.

015:017 Och HERREN talade till Mose och sade:
015:018 Tala till Israels barn och säg till dem: När I kommen in i det
        land dit jag vill föra eder,
015:019 skolen I, då I äten av landets bröd, giva åt HERREN en offergärd
        därav.
015:020 Såsom förstling av edert mjöl skolen I giva en kaka till
        offergärd; I skolen giva den, likasom I given en offergärd från
        eder loge.
015:021 Av förstlingen av edert mjöl skolen I giva åt HERREN en
        offergärd, släkte efter släkte.

015:022 Och om I begån synd ouppsåtligen, i det att I underlåten att
        göra efter något av dessa bud som HERREN har kungjort för Mose,
015:023 efter något av det som HERRENS har bjudit eder genom Mose, från
        den dag då HERREN gav sina bud och allt framgent, släkte efter
        släkte,
015:024 så skall, om synden har blivit begången ouppsåtligen, utan att
        menigheten visste det, hela menigheten offra en ungtjur såsom
        brännoffer, till en välbehaglig lukt för HERREN, med det
        spisoffer och det drickoffer som på föreskrivet sätt skall
        offras därtill, och tillika en bock såsom syndoffer.
015:025 Och prästen skall bringa försoning för Israels barns hela
        menighet, och så bliver dem förlåtet; ty det var en ouppsåtlig
        synd, och de hava burit fram sitt offer, ett eldsoffer åt
        HERREN, och sitt syndoffer inför HERRENS ansikte för sin
        ouppsåtliga synd.
015:026 Ja, så bliver dem förlåtet, Israels barns hela menighet och
        främlingen som bor ibland dem; ty hela folket var delaktigt i
        den ouppsåtliga synden.

015:027 Och om någon enskild syndar ouppsåtligen, skall han såsom
        syndoffer föra fram en årsgammal get.
015:028 Och prästen skall bringa försoning för denne som har försyndat
        sig genom ouppsåtlig synd, inför HERRENS ansikte; på det att
        honom må bliva förlåtet, när försoning bringas för honom.
015:029 För infödingen bland Israels barn och för främlingen som bor
        ibland dem, för eder alla skall gälla en och samma lag, när
        någon begår synd ouppsåtligen.
015:030 Men den som begår något med upplyft hand, evad han är inföding
        eller främling, han hånar HERREN, och han skall utrotas ur sitt
        folk.
015:031 Ty HERRENS ord har han föraktat, och mot hans bud har han
        brutit; utan förskoning skall han utrotas; missgärning vilar på
        honom.

015:032 Medan nu Israels barn voro i öknen, ertappades en man med att
        samla ihop ved på sabbatsdagen.
015:033 Och de som ertappade honom med att samla ihop ved förde honom
        fram inför Mose och Aron och hela menigheten.
015:034 Och då det icke var bestämt vad som borde göras med honom, satte
        de honom i förvar.
015:035 Och HERREN sade till Mose: »Mannen skall straffas med döden;
        hela menigheten skall stena honom utanför lägret.»
015:036 Då förde hela menigheten ut honom utanför lägret och stenade
        honom till döds, såsom HERREN hade bjudit Mose.

015:037 Och HERREN talade till Mose och sade:
015:038 Tala till Israels barn och säg till dem att de och deras
        efterkommande skola göra sig tofsar i hörnen på sina kläder och
        sätta ett mörkblått snöre på var hörntofs.
015:039 Och detta skolen I hava till tofsprydnad, för att I, när I sen
        därpå, mån tänka på alla HERRENS bud och göra efter dem, och
        icke sväva omkring efter edra hjärtans och ögons lustar, som I
        nu löpen efter i trolös avfällighet.
015:040 Ty jag vill att I skolen tänka på och göra efter alla mina bud
        och vara helgade åt eder Gud.
015:041 Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land,
        för att jag skall vara eder Gud Jag är HERREN, eder Gud.

016:001 Och Kora, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, samt
        Datan och Abiram, Eliabs söner, och On, Pelets son, av Rubens
        söner, dessa togo till sig folk
016:002 och gjorde uppror emot Mose; och dem följde två hundra femtio
        män av Israels barn, hövdingar i menigheten, ombud i
        folkförsamlingen, ansedda män.
016:003 Och de församlade sig emot Mose och Aron och sade till dem: »Nu
        må det vara nog. Hela menigheten är ju helig, alla äro det, och
        HERREN är mitt ibland dem; varför upphäven I eder då över
        HERRENS församling?»
016:004 När Mose hörde detta, föll han ned på sitt ansikte.
016:005 Sedan talade han till Kora och hela hans hop och sade: »I morgon
        skall HERREN göra kunnigt vem som hör honom till, och vem som är
        den helige åt vilken han giver tillträde till sig. Och den han
        utväljer, honom skall han giva tillträde till sig.
016:006 Gören nu på detta sätt: tagen edra fyrfat, du Kora och hela din
        hop,
016:007 och läggen eld i dem och strön rökelse på dem inför HERRENS
        ansikte i morgon; den man som HERREN då utväljer, han är den
        helige. Ja, nu må det vara nog, I Levi söner.»

016:008 Ytterligare sade Mose till Kora: Hören nu, I Levi söner.
016:009 Är det eder icke nog att Israels Gud har avskilt eder från
        Israels menighet och givit eder tillträde till sig, så att I fån
        förrätta tjänsten i HERRENS tabernakel och stå inför menigheten
        och betjäna den?
016:010 Åt dig, och åt alla dina bröder, Levi söner, jämte dig, har han
        givit tillträde till sig; och nu stån I också efter prästadömet!
016:011 Därför, tagen eder till vara, du och hela din hop, I som haven
        rotat eder samman mot HERREN—ty vad är Aron, att I knorren
        mot honom?»

016:012 Och Mose sände och lät kalla till sig Datan och Abiram, Eliabs
        söner. Men de sade: »vi komma icke.
016:013 Är det icke nog att du har fört oss hitupp ur ett land som flöt
        av mjölk och honung, för att låta oss dö I öknen? Vill du nu ock
        upphäva dig till herre över oss?
016:014 Ingalunda har du fört oss in i ett land som flyter av mjölk och
        honung, eller givit oss åkrar och vingårdar till arvedel. Eller
        tror du att du kan sticka ut ögonen på dessa människor? Nej, vi
        komma icke.»
016:015 Då blev Mose mycket vred och sade till HERREN: »Se icke till
        deras offergåva. Icke så mycket som en enda åsna har jag tagit
        av dem, och ingen av dem har jag gjort något ont.»

016:016 Och Mose sade till Kora: »Du och hela din hop mån inställa eder
        inför HERRENS ansikte i morgon, du själv och de, så ock Aron.
016:017 Och var och en av eder må taga sitt fyrfat och lägga rökelse
        därpå, och sedan bära sitt fyrfat fram inför HERRENS ansikte,
        två hundra femtio fyrfat; du själv och Aron mån ock taga var
        sitt fyrfat.»
016:018 Och de togo var och en sitt fyrfat och lade eld därpå och
        strödde rökelse därpå, och ställde sig vid ingången till
        uppenbarelsetältet; och Mose och Aron likaså.
016:019 Och Kora församlade mot dem hela menigheten vid ingången till
        uppenbarelsetältet. Då visade sig HERRENS härlighet för hela
        menigheten.
016:020 och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
016:021 »Skiljen eder från denna menighet, så skall jag i ett ögonblick
        förgöra dem.»
016:022 Då föllo de ned på sina ansikten och sade: »O Gud, du Gud som
        råder över allt kötts anda, skall du förtörnas på hela
        menigheten, därför att en enda man syndar?»
016:023 Då talade HERREN till Mose och sade:
016:024 »Tala till menigheten och säg: Dragen eder bort ifrån platsen
        runt omkring Koras, Datans och Abirams lägerställe.»

016:025 Och Mose stod upp och gick till Datan och Abiram, och de äldste
        i Israel följde honom.
016:026 Och han talade till menigheten och sade: »Viken bort ifrån dessa
        ogudaktiga människors tält, och kommen icke vid något som
        tillhör dem, på det att I icke mån förgås genom alla deras
        synder.»
016:027 Då drogo de sig bort ifrån platsen runt omkring Koras, Datans
        och Abirams lägerställe; men Datan och Abiram hade gått ut och
        ställt sig vid ingången till sina tält med sina hustrur och
        barn, både stora och små.
016:028 Och Mose sade: »Därav skolen I förnimma att det är HERREN som
        har sänt mig för att göra alla dessa gärningar, och att jag icke
        har handlat efter eget tycke:
016:029 om dessa dö på samma sätt som andra människor dö, eller drabbas
        av hemsökelse på samma sätt som andra människor, så har HERREN
        icke sänt mig;
016:030 men om HERREN här låter något alldeles nytt ske, i det att
        marken öppnar sin mun och uppslukar dem med allt vad de hava, så
        att de levande fara ned i dödsriket, då skolen I därav veta att
        dessa människor hava föraktat HERREN.»
016:031 Och just som han hade slutat att tala allt detta, rämnade marken
        under dem,
016:032 och jorden öppnade sin mun och uppslukade dem och deras hus och
        allt Koras folk och alla deras ägodelar;
016:033 och de foro levande ned i dödsriket, de med allt vad de hade,
        och jorden övertäckte dem, och så utrotades de ur församlingen.
016:034 Och hela Israel, som stod runt omkring dem, flydde vid deras
        rop, ty de fruktade att bliva uppslukade av jorden.
016:035 Men eld gick ut från HERREN och förtärde de två hundra femtio
        männen som hade burit fram rökelse.

016:036 Och HERREN talade till Mose och sade:
016:037 »Säg till Eleasar, prästen Arons son, att han skall taga
        fyrfaten ut ur branden, men kasta ut elden i dem långt bort,
016:038 ty de hava blivit heliga. Och dessa fyrfat—de mäns som genom
        sin synd förverkade sina liv—dem skall man hamra ut till
        plåtar för att därmed överdraga altaret; ty de hava varit
        framburna inför HERRENS ansikte och hava därigenom blivit
        heliga. Och de skola så vara ett tecken för Israels barn.»
016:039 Då tog prästen Eleasar kopparfyrfaten som de uppbrända männen
        hade burit fram, och man hamrade ut dem för att därmed överdraga
        altaret,
016:040 till en påminnelse för Israels barn att ingen främmande, ingen
        som icke vore av Arons säd, måtte träda fram för att antända
        rökelse inför HERRENS ansikte, på det att det icke skulle gå
        honom såsom det gick Kora och hans hop: allt i enlighet med vad
        HERREN hade sagt honom genom Mose.

016:041 Men dagen därefter knorrade Israels barns hela menighet emot
        Mose och Aron och sade: »Det är I som haven dödat HERRENS folk.»
016:042 Då nu menigheten församlade sig emot Mose och Aron, vände dessa
        sig mot uppenbarelsetältet och fingo då se molnskyn övertäcka
        det; och HERRENS härlighet visade sig.
016:043 Då gingo Mose och Aron fram inför uppenbarelsetältet.
016:044 Och HERREN talade till Mose och sade:
016:045 »Gån bort ifrån denna menighet, så skall jag i ett ögonblick
        förgöra dem.» Då föllo de ned på sina ansikten.
016:046 Och Mose sade till Aron: »Tag ditt fyrfat och lägg eld från
        altaret därpå och strö rökelse därpå, och bär det så med hast
        bort till menigheten och bringa försoning för dem; ty
        förtörnelse har gått ut från HERRENS ansikte, och hemsökelsen
        har begynt.»
016:047 Då tog Aron det som Mose hade tillsagt honom och skyndade mitt
        in i församlingen, och se, hemsökelsen hade redan begynt ibland
        folket, men han lade rökelsen på och bragte försoning för
        folket.
016:048 När han så stod mellan de döda och de levande, upphörde
        hemsökelsen.
016:049 Men de som hade omkommit genom hemsökelsen utgjorde fjorton
        tusen sju hundra, förutom dem som hade omkommit för Koras skull.
016:050 Sedan vände Aron tillbaka till Mose vid uppenbarelsetältets
        ingång; och hemsökelsen hade upphört.

017:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
017:002 »Tala till Israels barn, och tag av dem, av alla som bland dem
        äro hövdingar för stamfamiljer, en stav för var stamfamilj,
        tillsammans tolv stavar. Vars och ens namn skall du skriva på
        hans stav.
017:003 Och Arons namn skall du skriva på Levi stav; ty huvudmannen för
        denna stams familjer skall hava sin särskilda stav.
017:004 Sedan skall du lägga in dem i uppenbarelsetältet framför
        vittnesbördet, där jag uppenbarar mig för eder.
017:005 Då skall ske att den man som jag utväljer, hans stav skall
        grönska. Och så skall jag göra slut på Israels barns knorrande,
        så att jag slipper höra huru de knorra mot eder.»
017:006 Och Mose talade till Israels barn, och hövdingarna för deras
        stamfamiljer gåvo honom alla var och en sin stav, tillsammans
        tolv stavar; och Arons stav var med bland deras stavar.
017:007 Och Mose lade stavarna inför HERRENS ansikte i vittnesbördets
        tält.

017:008 När nu Mose dagen därefter gick in i vittnesbördets tält, se, då
        grönskade Arons stav, som var där för Levi hus, den hade knoppar
        och utslagna blommor och mogna mandlar.
017:009 Och Mose bar alla stavarna ut från HERRENS ansikte till alla
        Israels barn; och de sågo på dem och togo var och en sin stav.
017:010 Och HERREN sade till Mose: »Lägg Arons stav tillbaka framför
        vittnesbördet, för att den där må förvaras såsom ett tecken för
        de gensträviga; så skall du göra en ände på deras knorrande, så
        att jag slipper höra det, på det att de icke må dö.»
017:011 Och Mose gjorde så; såsom HERREN hade bjudit honom, så gjorde
        han.

017:012 Och Israels barn ropade till Mose: »Se, vi omkomma, vi förgås,
vi förgås allasammans!
017:013 Var och en som kommer därvid, som kommer vid HERRENS tabernakel,
han dör. Skola vi då verkligen alla omkomma?»

018:001 Och HERREN sade till Aron: Du och dina söner, och din faders hus
        jämte dig, skolen bära den missgärning som vidlåder helgedomen;
        och du och dina söner jämte dig skolen bära den missgärning som
        vidlåder edert prästämbete.
018:002 Men också dina fränder, Levi stam, din faders stam, skall du
        låta få tillträde dit jämte dig, och de skola hålla sig till dig
        och betjäna dig, under det att du och dina söner jämte dig gören
        tjänst inför vittnesbördets tält.
018:003 Och de skola iakttaga vad du har att iakttaga, och vad som
        eljest är att iakttaga vid hela tältet; men de må icke komma vid
        de heliga redskapen eller altaret, på det att icke både de och I
        mån dö.
018:004 De skola hålla sig till dig och iakttaga vad som är att iakttaga
        vid uppenbarelsetältet, under all tjänstgöring vid tältet; men
        ingen främmande får komma eder nära.
018:005 Och I skolen iakttaga vad som är att iakttaga vid helgedomen och
        vid altaret, på det att icke förtörnelse åter må komma över
        Israels barn.
018:006 Se, jag har uttagit edra bröder, leviterna, bland Israels barn;
        en gåva äro de åt eder, givna åt HERREN, till att förrätta
        tjänsten vid uppenbarelsetältet.
018:007 Men du och dina söner jämte dig skolen iakttaga vad som hör till
        edert prästämbete, i allt vad som angår altaret och det som är
        innanför förlåten, och skolen så göra tjänst. Jag giver eder
        edert prästämbete såsom en gåvotjänst; men om någon främmande
        kommer därvid, skall han dödas.

018:008 Och HERREN talade till Aron: Se, jag giver åt dig vad som skall
        förvaras av det som gives mig såsom gärd. Av Israels barns alla
        heliga gåvor giver jag detta till ämbetslott åt dig och dina
        söner, såsom en evärdlig rätt.
018:009 Detta skall tillhöra dig av det! högheliga som icke lämnas åt
        elden: alla deras offergåvor, så ofta de frambära spisoffer
        eller syndoffer, eller frambära skuldoffer till ersättning åt
        mig, detta skall såsom högheligt tillhöra dig och dina söner.
018:010 På en höghelig plats skall du äta detta; allt mankön må äta det,
        det skall vara dig heligt.
018:011 Och detta är rad som skall tillhöra dig såsom en gärd av Israels
        barns gåvor, så ofta de frambära viftoffer; åt dig och åt dina
        söner och döttrar jämte dig giver jag det till en evärdlig rätt;
        var och en i ditt hus som är ren må äta det:
018:012 allt det bästa av olja och allt det bästa av vin och av säd,
        förstlingen därav, som de giva åt HERREN, detta giver jag åt
        dig.
018:013 Förstlingsfrukterna av allt som växer i deras land, vilka de
        bära fram åt HERREN, skola tillhöra dig; var och en i ditt hus
        som är ren må äta därav.
018:014 Allt tillspillogivet i Israel skall tillhöra dig.
018:015 Allt det som öppnar moderlivet, vad kött det vara må, evad det
        är människor eller boskap som de föra fram till HERREN, det
        skall tillhöra dig; dock så, att du tager lösen för det som är
        förstfött bland människor, och likaledes tager lösen för det som
        är förstfött bland orena djur.
018:016 Och vad angår dem som skola lösas, skall du taga lösen för dem,
        när de äro en månad gamla, och detta efter det värde du har
        bestämt: fem siklar silver, efter helgedomssikelns vikt, denna
        räknad till tjugu gera.
018:017 Men för det som är förstfött bland fäkreatur eller får eller
        getter må du icke taga lösen; det är heligt. Deras blod skall
        du stänka på altaret, och deras fett skall du förbränna såsom
        ett eldsoffer, till en välbehaglig lukt för HERREN.
018:018 Men deras kött skall tillhöra dig; det skall tillhöra dig
        likasom viftoffersbringan och det högra lårstycket.
018:019 Alla heliga gåvor som Israels barn giva åt HERREN såsom gärd,
        dem giver jag åt dig och åt dina söner och döttrar jämte dig,
        såsom en evärdlig rätt. Ett evärdligt saltförbund inför
        HERRENS ansikte skall detta vara för dig och för dina
        avkomlingar jämte dig.
018:020 och HERREN sade till Aron: I deras land skall du icke hava någon
        arvedel, och du skall icke hava någon lott bland dem; jag skall
        vara din lott och arvedel bland Israels barn.

018:021 Och se, åt Levi barn giver jag all tionde i Israel till arvedel,
        såsom lön för den tjänst de förrätta, tjänsten vid
        uppenbarelsetältet.
018:022 Men de övriga israeliterna må hädanefter icke komma vid
        uppenbarelsetältet, ty de skola därigenom komma att bära på synd
        och så träffas av döden;
018:023 utan leviterna skola förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet,
        och de skola bära de missgärningar som begås. Detta skall vara
        en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte; bland
        Israels barn skola de icke hava någon arvedel.
018:024 Ty den tionde som Israels barn giva åt HERREN såsom gärd, den
        giver jag åt leviterna till arvedel. Därför är det som jag
        säger om dem att de icke skola hava någon arvedel bland Israels
        barn.

018:025 Och HERREN talade till Mose och sade:
018:026 Till leviterna skall du så tala och säga: När I av Israels barn
        mottagen den tionde som jag har bestämt att I skolen få av dem
        såsom eder arvedel, då skolen I därav giva en gärd åt HERREN, en
        tionde av tionden.
018:027 Och denna eder gärd skall så anses, som när andra giva säd från
        logen och vin och olja från pressen.
018:028 På detta sätt skolen ock I av all tionde som I mottagen av
        Israels barn giva en gärd åt HERREN; och denna HERRENS gärd av
        tionden skolen I giva åt prästen Aron.
018:029 Av alla gåvor som I fån skolen giva åt HERREN hela den gärd som
        tillkommer honom; av allt det bästa av gåvorna skolen I giva
        den, sådant bland dessa som passar till heliga gåvor.
018:030 Och du skall säga till dem: När I nu given såsom gärd det bästa
        av dem, skall denna leviternas gåva så anses, som när andra giva
        vad loge och press avkasta.
018:031 I med edert husfolk mån äta det på vilken plats som helst; ty
        det är eder lön för eder tjänstgöring vid uppenbarelsetältet.
018:032 När I så given det bästa av dem såsom gärd, skolen I icke för
        deras skull komma att bära på synd; och då skolen I icke ohelga
        Israels barns heliga gåvor och så träffas av döden.

019:002 Detta är den lagstadga som HERREN har påbjudit: Säg till Israels
        barn att de skaffa fram till dig en röd, felfri ko, en som icke
        har något lyte, och som icke har burit något ok.
019:003 Denna skolen I lämna åt prästen Eleasar; och man skall föra ut
        henne utanför lägret och slakta henne i hans åsyn.
019:004 Och prästen Eleasar skall taga något av hennes blod på sitt
        finger, och stänka med hennes blod sju gånger mot framsidan av
        uppenbarelsetältet.
019:005 Sedan skall man bränna upp kon inför hans ögon; hennes hud och
        kött och blod jämte hennes orenlighet skall man bränna upp.
019:006 Och prästen skall taga cederträ, isop och rosenrött garn och
        kasta det i elden vari kon brännes upp.
019:007 Och prästen skall två sina kläder och bada sin kropp i vatten;
        därefter får han gå in i lägret. Dock skall prästen vara oren
        ända till aftonen.
019:008 Också den som brände upp henne skall två sina kläder i vatten
        och bada sin kropp i vatten, och vara oren ända till aftonen.
019:009 Och en man som är ren skall samla ihop askan efter kon och lägga
        den utanför lägret på en ren plats. Den skall förvaras åt
        Israels barns menighet, till stänkelsevatten. Det är ett
        syndoffer.
019:010 Och mannen som samlade ihop askan efter kon skall två sina
        kläder och vara oren ända till aftonen. Detta skall vara en
        evärdlig stadga för Israels barn och för främlingen som bor
        ibland dem.
019:011 Den som kommer vid någon död, vid en människas lik, han skall
        vara oren i sju dagar.
019:012 Han skall rena sig härmed på tredje dagen och på sjunde dagen,
        så bliver han ren. Men om han icke renar sig på tredje dagen och
        på sjunde dagen, så bliver han icke ren.
019:013 Var och en som kommer vid någon död, vid liket av en människa
        som har dött, och sedan icke renar sig, han orenar HERRENS
        tabernakel, och han skall utrotas ur Israel. Därför att
        stänkelsevatten icke har blivit stänkt på honom, skall han vara
        oren; orenhet låder alltjämt vid honom.

019:014 Detta är lagen: När en människa dör i ett tält, skall var och en
        som kommer in i tältet och var och en som redan är i tältet vara
        oren i sju dagar.
019:015 Och alla öppna kärl, alla som icke hava stått överbundna, skola
        vara orena.
019:016 Och var och en som ute på marken kommer vid någon som har fallit
        för svärd eller på annat sätt träffats av döden, eller vid
        människoben eller vid en grav, han skall vara oren i sju dagar.
019:017 Och för att rena den som så har blivit oren skall man taga av
        askan efter det uppbrända syndoffret och gjuta friskt vatten
        därpå i ett kärl.
019:018 Och en man som är ren skall taga isop och doppa i vattnet och
        stänka på tältet och på allt bohaget, och på de personer som
        hava varit därinne, och på honom som har kommit vid benen eller
        vid den fallne eller vid den som har dött på annat sätt, eller
        vid graven.
019:019 Och mannen som är ren skall på tredje dagen och på sjunde dagen
        bestänka den som har blivit oren. När så på sjunde dagen hans
        rening är avslutad, skall han två sina kläder och bada sig i
        vatten, så bliver han ren om aftonen.
019:020 Men om någon har blivit oren och sedan icke renar sig, skall han
        utrotas ur församlingen; ty han har orenat HERRENS helgedom;
        stänkelsevatten har icke blivit stänkt på honom, han är oren.
019:021 Och detta skall vara för dem en evärdlig stadga. Mannen som
        stänkte stänkelsevattnet skall två sina kläder; och om någon
        annan kommer vid stänkelsevattnet, skall han vara oren ända till
        aftonen.
019:022 Och allt som den orene kommer vid skall vara orent, och den som
        kommer vid honom skall vara oren ända till aftonen.

020:001 Och Israels barn, hela menigheten, kommo in i öknen Sin i den
första månaden, och folket stannade i Kades; där dog Mirjam och
blev där också begraven.

020:002 Och menigheten hade intet vatten; då församlade de sig emot Mose
        och Aron.
020:003 Och folket begynte tvista med Mose och sade: »O att också vi
        hade fått förgås, när våra broder förgingos inför HERRENS
        ansikte!
020:004 Varför haven I fört HERRENS församling in i denna öken, så att
        vi och vår boskap måste dö här?
020:005 Och varför haven I fört oss upp ur Egypten och låtit oss komma
        till denna svåra plats, där varken säd eller fikonträd eller
        vinträd eller granatträd växa, och där intet vatten finnes att
        dricka?»
020:006 Men Mose och Aron gingo bort ifrån församlingen till
        uppenbarelsetältets ingång och föllo ned på sina ansikten. Då
        visade sig HERRENS härlighet för dem.
020:007 Och HERREN talade till Mose och sade:
020:008 »Tag staven, och församla menigheten, du med din broder Aron,
        och talen till klippan inför deras ögon, så skall den giva
        vatten ifrån sig; så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan
        och giver menigheten och dess boskap att dricka.
020:009 Då tog Mose stav en från dess plats inför HERRENS ansikte, såsom
        han hade bjudit honom.
020:010 Och Mose och Aron sammankallade församlingen framför klippan;
        där sade han till dem: »Hören nu, I gensträvige; kunna vi väl ur
        denna klippa skaffa fram vatten åt eder?»
020:011 Och Mose lyfte upp sin hand och slog på klippan med sin stav två
        gånger; då kom mycket vatten ut, så att menigheten och dess
        boskap fick dricka.
020:012 Men HERREN sade till Mose och Aron: »Eftersom I icke trodden på
        mig och icke höllen mig helig inför Israels barns ögon, därför
        skolen I icke få föra denna församling in i det land som jag har
        givit dem.»
020:013 Detta var Meribas vatten, där Israels barn tvistade med HERREN,
        och där han bevisade sig helig på dem.

020:014 Och Mose skickade sändebud från Kades till konungen i Edom och
        lät säga: »Så säger din broder Israel: Du känner alla de
        vedermödor som vi hava haft att utstå,
020:015 huru våra fäder drogo ned till Egypten, och huru vi bodde i
        Egypten i lång tid, och huru vi och våra fäder blevo illa
        behandlade av egyptierna.
020:016 Men vi ropade till HERREN, och han hörde vår röst och sände en
        ängel som förde oss ut ur Egypten; och se, vi äro nu i Kades,
        staden som ligger vid gränsen till ditt område.
020:017 Låt oss tåga genom ditt land. Vi skola icke taga vägen över
        åkrar och vingårdar, och icke dricka vatten ur brunnarna; stora
        vägen skola vi gå, utan att vika av vare sig till höger eller
        till vänster, till dess vi hava kommit igenom ditt område.»
020:018 Men Edom svarade honom: »Du får icke tåga genom mitt land. Om du
        det gör, skall jag draga ut emot dig med svärd.»
020:019 Men Israels barn sade till honom: »På den allmänna farvägen
        skola vi draga fram, och om jag eller min boskap dricker av ditt
        vatten, skall jag betala det. Jag begär ju ingenting: allenast
        att få tåga vägen fram härigenom.»
020:020 Han svarade: »Nej, du får icke tåga härigenom.» Och Edom drog ut
        mot honom med mycket folk och ned stor makt.
020:021 Då alltså Edom icke tillstadde Israel att tåga genom sitt
        område, vek Israel av och gick undan för honom.

020:022 Och de bröto upp från Kades. Och Israels barn, hela menigheten,
        kommo till berget Hor.
020:023 Och HERREN talade till Aron på berget Hor, vid gränsen till
        Edoms land, och sade:
020:024 »Aron skall samlas till sina fäder: han skall icke komma in i
        det land som jag har givit åt Israels barn; ty I voren
        gensträviga mot min befallning vid Meribas vatten.
020:025 Tag nu Aron och hans son Eleasar med dig, och för dem upp på
        berget Hor,
020:026 och tag av Aron hans kläder och sätt dem på hans son Eleasar. Så
        skall Aron samlas till sina fäder och I dö där.»
020:027 Och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit; och de stego upp på
        berget Hor inför hela menighetens ögon.
020:028 Och Mose tog av Aron hans kläder och satte dem på hans son
        Eleasar. Och Aron dog där uppe på bergets topp; men Mose och
        Eleasar stego ned från berget.
020:029 Och när hela menigheten förnam att Aron hade givit upp andan,
        begräto de honom i trettio dagar, hela Israels hus.

021:001 Då nu konungen i Arad, kananéen, som bodde i Sydlandet, hörde
        att Israel var i antågande på Atarimvägen, gav han sig i strid
        med Israel och tog några av dem till fånga.
021:002 Då gjorde Israel ett löfte åt HERREN och sade: »Om du giver
        detta folk i min hand, så skall jag giva deras städer till
        spillo.»
021:003 Och HERREN hörde Israels röst och gav kananéerna i deras hand,
        och de gåvo dem och deras städer till spillo; så fick stället
        namnet Horma.

021:004 Och de bröto upp från berget Hor och togo vägen åt Röda havet
        till, för att gå omkring Edoms land. Men under vägen blev
        folket otåligt.
021:005 Och folket talade emot Gud och emot Mose och sade: »Varför haven
        I fört oss upp ur Egypten, så att vi måste dö i öknen? Här
        finnes ju varken bröd eller vatten, och vår själ vämjes vid den
        usla föda vi få.»
021:006 Då sände HERREN giftiga ormar bland folket, och dessa stungo
        folket; och mycket folk i Israel blev dödat.
021:007 Då kom folket till Mose och sade: »Vi hava syndat därmed att vi
        talade mot HERREN och mot dig. Bed till HERREN att han tager
        bort dessa ormar ifrån oss.» Och Mose bad för folket.
021:008 Då sade HERREN till Mose: »Gör dig en orm och sätt upp den på en
        stång; sedan må var och en som har blivit ormstungen se på den,
        så skall han bliva vid liv.»
021:009 Då gjorde Mose en orm av koppar och satte upp den på en stång;
        när sedan någon hade blivit stungen av en orm, såg han upp på
        kopparormen och blev så vid liv.

021:010 Och Israels barn bröto upp och lägrade sig i Obot;
021:011 och från Obot bröto de upp och lägrade sig vid Ije-Haabarim i
        öknen som ligger framför Moab, österut.
021:012 Därifrån bröto de upp och lägrade sig i Sereds dal.
021:013 Därifrån bröto de upp och lägrade sig på andra sidan Arnon, där
        denna bäck från amoréernas område, där den har runnit upp,
        flyter fram i öknen; ty Arnon är Moabs gräns och flyter fram
        mellan Moabs land och amoréernas.
021:014 Därför heter det i »Boken om HERRENS krig»:
          »Vaheb i Sufa
          och dalarna där Arnon går fram,
021:015 och dalarnas sluttning,
          som sänker sig mot Ars bygd
          och stöder sig mot Moabs gräns.»

021:016 Därifrån drogo de till Beeri om brunnen där var det som HERREN sade till Mose: »Församla folket, så vill jag giva dem vatten.» 021:017 Då sjöng Israel denna sång:

          »Flöda, du brunn! Ja, sjungen om den,
021:018 om brunnen som furstar grävde,
          som folkets ypperste borrade,
          med spiran, med sina stavar.

021:019 Från öknen drogo de till Mattana, från Mattana till Nahaliel,
från: Nahaliel till Bamot,
021:020 från Bamot till den dal som ligger: på Moabs mark uppe på Pisga,
där man kan se ut över ödemarken.

021:021 Och Israel skickade sändebud till Sihon, amoréernas konung, och
        lät säga:
021:022 »Låt mig taga genom ditt land. Vi skola icke vika av ifrån
        vägen in i åkrar eller vingårdar, och icke dricka vatten ur
        brunnarna. Stora vägen skola vi gå, till dess vi hava kommit
        igenom ditt område.»
021:023 Men Sihon tillstadde icke Israel att tåga genom sitt område,
        utan församlade allt sitt folk och drog ut mot Israel i öknen,
        till dess han kom till Jahas; där gav han sig i strid med
        Israel.
021:024 Men Israel slog honom med svärdsegg och intog hans land från
        Arnon ända till Jabbok, ända till Ammons barns land, ty Ammons
        barns gräns var befäst.
021:025 Och Israel intog alla städerna där; och Israel bosatte sig i
        amoréernas alla städer, i Hesbon och alla underlydande orter.
021:026 Hesbon var nämligen Sihons, amoréernas konungs, stad, ty denne
        hade fört krig med den förre konungen i Moab och tagit ifrån
        honom hela hans land ända till Arnon.
021:027 Därför säga skalderna:

          »Kommen till Hesbon!
          Byggas och befästas
              skall Sihons stad.
021:028 Ty eld gick ut från Hesbon,
          en låga från Sihons stad;
          den förtärde Ar i Moab,
          dem som bodde på Arnons höjder.
021:029 Ve dig, Moab!
          Förlorat är du, Kemos' folk!
          Han lät sina söner bliva slagna på flykten
          och sina döttrar föras bort i fångenskap,
          bort till amoréernas konung, Sihon.
021:030 Vi sköto ned dem—förlorat var Hesbon,
          landet ända till Dibon;
          vi härjade ända till Nofa,
          Nofa, som når till Medeba.»

021:031 Så bosatte sig då Israel i amoréernas land.
021:032 Och Mose sände ut och lät bespeja Jaeser, och de intogo dess
        underlydande orter; och han fördrev amoréerna som bodde där.
021:033 Sedan vände de sig åt annat hål. och drogo upp åt Basan
        till. Och Og, konungen i Basan, drog med allt sitt folk ut till
        strid mot dem, till Edrei.
021:034 Men HERREN sade till Mose: »Frukta icke för honom, ty i din hand
        har jag givit honom och allt hans folk och hans land. Och du
        skall göra med honom på samma sätt som du gjorde med Sihon,
        amoréernas konung, som bodde i Hesbon.»
021:035 Och de slogo honom jämte hans söner och allt hans folk, och läto
        ingen av dem slippa undan. Så intogo de hans land.

022:001 Och Israels barn bröto upp och lägrade sig på Moabs hedar, på
andra sidan Jordan mitt emot Jeriko.

022:002 Och Balak, Sippors son, såg allt vad Israel hade gjort mot
        amoréerna.
022:003 Och Moab bävade storligen för folket, därför att det var så
        talrikt; Moab gruvade sig för Israels barn.
022:004 Och Moab sade till de äldste i Midjan: »Nu kommer denna hop att
        äta upp allt som finnes här runt omkring oss, likasom oxen äter
        upp vad grönt som finnes på marken.» Och Balak, Sippors son,
        var på den tiden konung i Moab.
022:005 Och han skickade sändebud till Bileam, Beors son, i Petor vid
        floden, i hans stamfränders land, för att kalla honom till sig;
        han lät säga: »Se, här är ett folk som har dragit ut ur Egypten;
        se, det övertäcker marken, och det har lägrat sig mitt emot mig.
022:006 Så kom nu och förbanna åt mig detta folk, ty det är mig för
        mäktigt; kanhända skall jag då kunna slå det och förjaga det ur
        landet. Ty jag vet att den du välsignar, han är välsignad, och
        den du förbannar, han bliver förbannad.»
022:007 Så gingo nu de äldste i Moab och de äldste i Midjan åstad och
        hade med sig spådomslön; och de kommo till Bileam och framförde
        till honom Balaks ord.
022:008 Och han sade till dem: »Stannen här över natten, så vill jag
        sedan giva eder svar efter vad HERREN talar till mig.» Då
        stannade Moabs furstar kvar hos Bileam.
022:009 Och Gud kom till Bileam; han sade: »Vad är det för män som du
        har hos dig?»
022:010 Bileam svarade Gud: »Balak, Sippors son, konungen i Moab, har
        sänt till mig detta bud:
022:011 'Se, här är det folk som har dragit ut ur Egypten, och det
        övertäcker marken. Så kom nu och förbanna det åt mig; kanhända
        skall jag då kunna giva mig i strid med det och förjaga det.'»
022:012 Då sade Gud till Bileam: »Du skall icke gå med dem; du skall
        icke förbanna detta folk, ty det är välsignat.»
022:013 Om morgonen, när Bileam hade stått upp, sade han alltså till
        Balaks furstar: »Gån hem till edert land, ty HERREN vill icke
        tillstädja mig att följa med eder.»
022:014 Då stodo Moabs furstar upp och gingo hem till Balak och sade:
        »Bileam vägrade att följa med oss.»

022:015 Men Balak sände ännu en gång åstad furstar, flera och
        förnämligare än de förra.
022:016 Och de kommo till Bileam och sade till honom: »Så säger Balak
        Sippors son: 'Låt dig icke avhållas från att komma till mig;
022:017 ty jag vill bevisa dig övermåttan stor ära, och allt vad du
        begär av mig skall jag göra. Kom nu och förbanna åt mig detta
        folk.'»
022:018 Då svarade Bileam och sade till Balaks tjänare: »Om Balak än
        gåve mig så mycket silver och guld som hans hus rymmer, kunde
        jag dock icke överträda HERRENS min Guds befallning, så att jag
        gjorde något däremot, vare sig litet eller stort.
022:019 Men stannen nu också I kvar har över natten, för att jag må
        förnimma vad HERREN ytterligare kan vilja tala till mig.»
022:020 Och Gud kom till Bileam om natten och sade till honom: »Om dessa
        män hava kommit för att kalla dig, så stå upp och följ med dem.
        Men allenast vad jag säger dig skall du göra.»
022:021 Om morgonen, när Bileam hade stått upp, sadlade han alltså sin
        åsninna och följde med Moabs furstar.

022:022 Men då han nu följde med, upptändes Guds vrede, och HERRENS
        ängel ställde sig på vägen för att hindra honom, där han red på
        sin åsninna, åtföljd av två sina tjänare.
022:023 När då åsninnan såg HERRENS ängel stå på vägen med ett draget
        svärd i sin hand, vek hon av ifrån vägen och gick in på åkern;
        men Bileam slog åsninnan för att driva henne tillbaka in på
        vägen.
022:024 Därefter ställde sig HERRENS ängel i en smal gata mellan
        vingårdarna, där murar funnos på båda sidor.
022:025 När nu åsninnan såg HERRENS ängel, trängde hon sig mot muren och
        klämde så Bileams ben mot muren; och han slog henne ännu en
        gång.
022:026 Då gick HERRENS ängel längre fram och ställde sig på ett trångt
        ställe, där ingen utväg fanns att vika undan, vare sig till
        höger eller till vänster.
022:027 När åsninnan nu såg HERRENS ängel, lade hon sig ned under
        Bileam. Då upptändes Bileams vrede och han slog åsninnan med sin
        stav.
022:028 Men HERREN öppnade åsninnans mun, och hon sade till Bileam: »Vad
        har jag gjort dig, eftersom du nu tre gånger har slagit mig?»
022:029 Bileam svarade åsninnan: »Du har ju handlat skamligt mot mig; om
        jag hade haft ett svärd i min hand, skulle jag nu hava dräpt
        dig.»
022:030 Men åsninnan sade till Bileam: »Är icke jag din egen åsninna,
        som du har ridit på i all din tid intill denna dag? Och har jag
        någonsin förut plägat göra så mot dig? Han svarade: »Nej.»
022:031 Och HERREN öppnade Bileams ögon, så att han såg HERRENS ängel
        stå på vägen med ett draget svärd i sin hand. Då bugade han sig
        och föll ned på sitt ansikte.
022:032 Och HERRENS ängel sade till honom: »Varför har du nu tre gånger
        slagit din åsninna? Se, jag har gått ut för att hindra dig, ty
        denna väg leder till fördärv och är mig emot.
022:033 Och åsninnan såg mig, och hon har nu tre gånger vikit undan for
        mig. Om hon icke hade vikit undan för mig, så skulle jag nu hava
        dräpt dig, men låtit henne leva.»
022:034 Då sade Bileam till HERRENS ängel: »Jag har syndat, ty jag
        visste icke att du stod mig emot på vägen. Om nu min resa
        misshagar dig, så vill jag vända tillbaka.»
022:035 Men HERRENS ängel svarade Bileam: »Följ med dessa män; men intet
        annat än vad jag säger dig skall du tala.» Så följde då Bileam
        med Balaks furstar.

022:036 När Balak hörde att Bileam kom, gick han honom till mötes till
        Ir i Moab, vid gränsen där Arnon flyter, vid yttersta gränsen.
022:037 Och Balak sade till Bileam: »Sände jag icke enträget bud till
        dig för att kalla dig hit? Varför ville du då icke begiva dig
        till mig? Skulle jag icke kunna bevisa dig tillräcklig ära?»
022:038 Bileam svarade Balak: »Du ser nu att jag har kommit till
        dig. Men det står ingalunda i min egen makt att tala något. Vad
        Gud lägger i min mun, det måste jag tala.»
022:039 Sedan följde Bileam med Balak, och de kommo till Kirjat-Husot.
022:040 Och Balak slaktade fäkreatur och småboskap och sände till Bileam
        och de furstar som voro med honom.
022:041 Och följande morgon tog Balak Bileam med sig och förde honom upp
        på Bamot-Baal; och han kunde från denna plats se en del av
        folket.

023:001 Och Bileam sade till Balak: »Bygg här åt mig sju altaren, och
        skaffa hit åt mig sju tjurar och sju vädurar.»
023:002 Balak gjorde såsom Bileam sade; och Balak och Bileam offrade en
        tjur och en vädur på vart altare
023:003 Därefter sade Bileam till Balak »Stanna kvar vid ditt
        brännoffer; jag vill gå bort och se om till äventyrs HERREN
        visar sig för mig; och vad helst han uppenbarar för mig, det
        skall jag förkunna för dig.» Och han gick upp på en kal höjd.
023:004 Och Gud visade sig för Bileam; då sade denne till honom: »De sju
        altarna har jag uppfört, och på vart altare har jag offrat en
        tjur och en vädur.»
023:005 Och HERREN lade i Bileams mun vad han skulle tala; han sade: »Gå
        tillbaka till Balak och tala så och så.»
023:006 När han nu kom tillbaka till honom, fann han honom stående vid
        sitt brännoffer tillsammans med alla Moabs furstar.
023:007 Då hör han upp sin röst och kvad:

          »Från Aram hämtade mig Balak,
          från österns berg Moabs konung:
          'Kom och förbanna åt mig Jakob,
          kom och tala ofärd över Israel.
023:008 Huru kan jag förbanna den gud ej förbannar,
          och tala ofärd över den som HERREN ej talar ofärd över?
023:009 Från klippornas topp ser jag ju honom,
          och från höjderna skådar jag honom:
          se, det är ett folk som bor för sig självt
          och icke anser sig likt andra folkslag.
023:010 Vem kan räkna Jakob, tallös såsom stoftet,
          eller tälja ens fjärdedelen av Israel?
          Må jag få dö de rättfärdigas död,
          och blive mitt slut såsom deras!»

023:011 Då sade Balak till Bileam: »Vad har du gjort mot mig! Till att
        förbanna mina fiender hämtade jag dig, och nu har du i stället
        välsignat dem.»
023:012 Men han svarade och sade: »Skulle jag då icke akta på vad HERREN
        lägger i min mun, och tala det?»

023:013 Och Balak sade till honom: »Följ nu med mig till ett annat
        ställe, varifrån du ser dem; du ser här allenast en del av dem,
        du ser dem icke allasammans. Från det stället må du förbanna dem
        åt mig.»
023:014 Och han tog honom med sig till Väktarplanen på toppen av Pisga.
        Där byggde han sju altaren och offrade en tjur och en vädur på
        vart altare.
023:015 Därefter sade han till Balak: »Stanna kvar har vid ditt
        brännoffer; jag själv vill därborta se till, om något visar
        sig.»
023:016 Och HERREN visade sig för Bileam och lade i hans mun vad han
        skulle tala; han sade: »Gå tillbaka till Balak och tala så och
        så.»
023:017 När han nu kom till honom, fann han honom stående vid sitt
        brännoffer, och Moabs furstar stodo där med honom. Och Balak
        frågade honom: »Vad har HERREN talat?»
023:018 Då hov han upp sin röst och kvad:

          »Stå upp, Balak, och hör;
          lyssna till mig, du Sippors son.
023:019 Gud är icke en människa, så att han kan ljuga,
          icke en människoson, så att han kan ångra något.
          Skulle han säga något och icke göra det,
          tala något och icke fullborda det?
023:020 Se, att välsigna har jag fått i uppdrag;
          han har välsignat, och jag kan icke rygga det.
023:021 Ofärd är icke att skåda i Jakob
          och olycka icke att se i Israel.
          HERREN, hans Gud, är med honom,
          och jubel såsom mot en konung höres där.
023:022 Det är Gud som har fört dem ut ur Egypten;
          deras styrka är såsom vildoxars.
023:023 Ty trolldom båtar intet mot Jakob,
          ej heller spådom mot Israel.
          Nej, nu måste sägas om Jakob
          och om Israel: 'Vad gör icke Gud!'
023:024 Se, det är ett folk som står upp likt en lejoninna,
          ett folk som reser sig likasom ett lejon.
          Det lägger sig ej ned, förrän det har ätit rov
          och druckit blod av slagna man.»

023:025 Då sade Balak till Bileam: »Om du nu icke vill förbanna dem, så
må du åtminstone icke välsigna dem.
023:026 Men Bileam svarade och sade till Balak: »Sade jag icke till dig:
'Allt vad HERREN säger, det måste jag göra'?»

023:027 Och Balak sade till Bileam: »Kom, jag vill taga dig med mig till
        ett annat ställe. Kanhända skall det behaga Gud att du därifrån
        förbannar dem åt mig.
023:028 Och Balak tog Bileam med sig upp på toppen av Peor, där man kan
        se ut över ödemarken.
023:029 Och Bileam sade till Balak: »Bygg här åt mig sju altaren, och
        skaffa hit åt mig sju tjurar och sju vädurar.
023:030 Och Balak gjorde såsom Bileam sade; och han offrade en tjur och
        en vädur på vart altare.

024:001 Då nu Bileam såg att det var: HERRENS vilja att han skulle
        välsigna Israel, gick han icke, såsom de förra gångerna, bort
        och såg efter tecken, utan vände sitt ansikte mot öknen.
024:002 Och när Bileam lyfte upp sina ögon och såg Israel lägrad efter
        sina stammar, kom Guds Ande över honom.
024:003 Och han hov upp sin röst och kvad:
          »Så säger Bileam, Beors son,
          så säger mannen med det slutna ögat,
024:004 så säger han som hör Guds tal,
          han som skådar syner från den Allsmäktige,
          i det han sjunker ned och får sina ögon öppnade:
024:005 Huru sköna äro icke dina tält, du Jakob,
          dina boningar, du Israel!
024:006 De likna dalar som utbreda sig vida,
          de äro såsom lustgårdar invid en ström,
          såsom aloeträd, planterade av HERREN,
          såsom cedrar invid vatten.
024:007 Vatten flödar ur hans ämbar,
          hans sådd bliver rikligen vattnad.
          Större än Agag skall hans konung vara,
          ja, upphöjd bliver hans konungamakt.
024:008 Det är Gud som har fört honom ut ur Egypten.
          Hans styrka är såsom en vildoxes.
          Han skall uppsluka de folk som stå honom emot,
          deras ben skall han sönderkrossa,
          och med sina pilar skall han genomborra dem.
024:009 Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon, såsom en
        lejoninna—vem vågar oroa honom? Välsignad vare den som
        välsignar dig, och förbannad vare den som förbannar dig!»

024:010 Då upptändes Balaks vrede mot Bileam, och han slog ihop
        händerna. Och Balak sade till Bileam: »Till att förbanna mina
        fiender kallade jag dig hit, och se, du har i stället nu tre
        gånger välsignat dem.
024:011 Giv dig nu av hem igen. Jag tänkte att jag skulle få bevisa dig
        stor ära; men se, HERREN har förmenat dig att bliva ärad.»
024:012 Bileam svarade Balak: »Sade jag icke redan till sändebuden som
        du skickade till mig:
024:013 'Om Balak än gåve mig så mycket silver och guld som hans hus
        rymmer, kunde jag dock icke överträda HERRENS befallning, så att
        jag efter eget tycke gjorde något, vad det vara må.' Vad HERREN
        säger, det måste jag tala.
024:014 Se, jag går nu hem till mitt folk; men jag vill varsko dig om
        vad detta folk skall göra mot ditt folk i kommande dagar.»
024:015 Och han hov upp sin röst och kvad:
          »Så säger Bileam, Beors son,
          så säger mannen med det slutna ögat,
024:016 så säger han som hör Guds tal
          och har kunskap från den Högste,
          han som skådar syner från den Allsmäktige,
          i det han sjunker ned och får sina ögon öppnade:
024:017 Jag ser honom, men icke denna tid,
          jag skådar honom, men icke nära.
          En stjärna träder fram ur Jakob,
          och en spira höjer sig ur Israel.
          Den krossar Moabs tinningar
          och slår ned alla söner till Set.
024:018 Edom skall han få till besittning
          till besittning Seir—sina fienders länder.
          Ty Israel skall göra mäktiga ting;
024:019 ur Jakob skall en härskare komma;
          han skall förgöra i städerna dem som rädda sig dit.»

024:020 Och han fick se Amalek; då hov han upp sin röst och kvad:
»En förstling bland folken är Amalek,
men på sistone hemfaller han åt undergång.»

024:021 Och han fick se kainéerna; då hov han upp sin röst och kvad:
          »Fast är din boning,
          och lagt på klippan är ditt näste.
024:022 Likväl skall Kain bliva utrotad;
          ja, Assur skall omsider föra dig i fångenskap.»

          »O ve! Vem skall bliva vid liv,
          när Gud låter detta ske?
024:024 Skepp skola komma från kittéernas kust,
          de skola tukta Assur, tukta Eber;
          också han skall hemfalla åt undergång.»

025:001 Och medan Israel uppehöll sig i Sittim, begynte folket bedriva
        otukt med Moabs döttrar.
025:002 Dessa inbjödo folket till sina gudars offermåltider,
025:003 Och folket åt och tillbad deras gudar. Och Israel slöt sig till
        Baal-Peor. Då upptändes HERRENS vrede mot Israel.
025:004 Och HERREN sade till Mose: »Hämta folkets alla huvudman, och låt
        upphänga sådana i solen för HERREN, på det att HERRENS vredes
        glöd må vändas ifrån Israel.»
025:005 Då sade Mose till Israels domare: »Var och en av eder dräpe
        bland sina män dem som hava slutit sig till Baal-Peor.»

025:006 Nu kom en man av Israels barn och förde in bland sina bröder en
        midjanitisk kvinna, inför Moses och Israels barns hela menighets
        ögon, under det att dessa stodo gråtande vid ingången till
        uppenbarelsetältet.
025:007 När Pinehas, son till Eleasar, son till prästen Aron, såg
        detta, stod han upp i menigheten och tog ett spjut i sin hand
025:008 och följde efter den israelitiske mannen in i tältets sovrum och
        genomborrade dem båda, såväl den israelitiske mannen som ock
        kvinnan, i det att han stack henne genom underlivet. Så upphörde
        hemsökelsen bland Israels barn.
025:009 Men de som hade omkommit genom hemsökelsen utgjorde tjugufyra
        tusen.

025:010 Och HERREN talade till Mose och sade:
025:011 »Pinehas, han som är son till prästen Arons son Eleasar, har
        avvänt min vrede från Israels barn, i det att han har nitälskat
        bland dem såsom jag nitälskar; därför har jag icke i min
        nitälskan förgjort Israels barn.
025:012 Säg fördenskull: Se, jag gör med honom ett fridsförbund;
025:013 och för honom, och för hans avkomlingar efter honom, skall detta
        vara ett förbund genom vilket han får ett evärdligt prästadöme,
        till lön för att han nitälskade för sin Gud och bragte försoning
        för Israels barn.»
025:014 Och den dödade israelitiske mannen, han som dödades jämte den
        midjanitiska kvinnan, hette Simri, Salus son, och var hövding
        för en familj bland simeoniterna.
025:015 Och den dödade midjanitiska kvinnan hette Kosbi, dotter till
        Sur; denne var stamhövding, hövding för en stamfamilj i Midjan.

025:016 Och HERREN talade till Mose och sade:
025:017 »Angripen midjaniterna och slån dem.
025:018 Ty de hava angripit eder genom de onda råd som de lade mot eder
        i saken med Peor och i saken med Kosbi, den midjanitiska
        hövdingdottern, deras syster, vilken dödades på den dag då
        hemsökelsen drabbade eder för Peors skull.»

026:001 Efter denna hemsökelse talade HERREN till Mose och till Eleasar,
        prästen Arons son, och sade:
026:002 »Räknen antalet av Israels barn, deras hela menighet, dem som
        äro tjugu år gamla eller därutöver, efter deras familjer, alla
        stridbara män i Israel.»
026:003 Och Mose och prästen Eleasar talade till dem på Moabs hedar, vid
        Jordan mitt emot Jeriko, och sade:
026:004 »De som äro tjugu år gamla eller därutöver skola räknas.» Så
        hade ju HERREN bjudit Mose och Israels barn, dem som hade dragit
        ut ur Egyptens land.

026:005 Ruben var Israels förstfödde. Rubens barn voro: Av Hanok
        hanokiternas släkt, av Pallu palluiternas släkt,
026:006 av Hesron hesroniternas släkt, av Karmi karmiternas släkt.
026:007 Dessa voro rubeniternas släkter. Och de av dem som inmönstrades
        utgjorde fyrtiotre tusen sju hundra trettio.
026:008 Men Pallus söner voro Eliab.
026:009 Och Eliabs söner voro Nemuel, Datan och Abiram; det var den
        Datan och den Abiram, båda ombud för menigheten, som satte sig
        upp emot Mose och Aron, tillika med Koras hop, när dessa satte
        sig upp emot HERREN,
026:010 varvid jorden öppnade sin mun och uppslukade dem jämte Kora, vid
        det tillfälle då dennes hop omkom, i det att elden förtärde de
        två hundra femtio männen, så att de blevo till en varnagel.
026:011 Men Koras söner omkommo icke.

026:012 Simeons barn, efter deras släkter, voro: Av Nemuel nemueliternas släkt, av Jamin jaminiternas släkt, av Jakin jakiniternas släkt, 026:013 av Sera seraiternas släkt, av Saul sauliternas släkt. 026:014 Dessa voro simeoniternas släkter, tjugutvå tusen två hundra.

026:015 Gads barn, efter deras släkter, voro: Av Sefon sefoniternas släkt, av Haggi haggiternas släkt, av Suni suniternas släkt, 026:016 av Osni osniternas släkt, av Eri eriternas släkt, 026:017 av Arod aroditernas släkt, av Areli areliternas släkt. 026:018 Dessa voro Gads barns släkter, så många av dem som inmönstrades, fyrtio tusen fem hundra.

026:019 Judas söner voro Er och Onan; men Er och Onan dogo i Kanaans
        land.
026:020 Och Juda barn, efter deras släkter, voro: Av Sela selaniternas
        släkt, av Peres peresiternas släkt, av Sera seraiternas släkt.
026:021 Men Peres' barn voro: Av Hesron hesroniternas släkt, av Hamul
        hamuliternas släkt.
026:022 Dessa voro Juda släkter, så många av dem som inmönstrades,
        sjuttiosex tusen fem hundra.

026:023 Isaskars barn, efter deras släkter, voro: Av Tola tolaiternas släkt, av Puva puniternas släkt, 026:024 av Jasub jasubiternas släkt, av Simron simroniternas släkt. 026:025 Dessa voro Isaskars släkter, så många av dem som inmönstrades, sextiofyra tusen tre hundra.

026:026 Sebulons barn, efter deras släkter, voro: Av Sered serediternas
släkt, av Elon eloniternas släkt, av Jaleel jaleeliternas släkt.
026:027 Dessa voro sebuloniternas släkter, så många av dem som
inmönstrades, sextio tusen fem hundra.

026:029 Manasse barn voro: Av Makir makiriternas släkt; men Makir födde Gilead; av Gilead kom gileaditernas släkt. 026:030 Dessa voro Gileads barn: Av Ieser ieseriternas släkt, av Helek helekiternas släkt, 026:031 av Asriel asrieliternas släkt, av Sikem sikemiternas släkt, 026:032 av Semida semidaiternas släkt och av Hefer heferiternas släkt. 026:033 Men Selofhad, Hefers son, hade inga söner, utan allenast döttrar; och Selofhads döttrar hette Mahela, Noa, Hogla, Milka och Tirsa. 026:034 Dessa voro Manasse släkter, och de av dem som inmönstrades utgjorde femtiotvå tusen sju hundra.

026:035 Dessa voro Efraims barn, efter deras släkter: Av Sutela
        sutelaiternas släkt, av Beker bekeriternas släkt, av Tahan
        tahaniternas släkt.
026:036 Men dessa voro Sutelas barn: Av Eran eraniternas släkt
026:037 Dessa voro Efraims barns släkter, så många av dem som
        inmönstrades trettiotvå tusen fem hundra.

026:038 Benjamins barn, efter deras släkter, voro: Av Bela belaiternas
        släkt, av Asbel asbeliternas släkt, av Ahiram ahiramiternas
        släkt,
026:039 av Sefufam sufamiternas släkt, av Hufam hufamiternas släkt.
026:040 Men Belas söner voro Ard och Naaman; arditernas släkt; av Naaman
        naamiternas släkt.
026:041 Dessa voro Benjamins barn, efter deras släkter, och de av dem
        som inmönstrades utgjorde fyrtiofem tusen sex hundra.

026:042 Dessa voro Dans barn, efter deras släkter: Av Suham suhamiternas
släkt. Dessa voro Dans släkter, efter deras släkter.
026:043 Suhamiternas släkter, så många av dem som inmönstrades, utgjorde
tillsammans sextiofyra tusen fyra hundra.

026:044 Asers barn, efter deras släkter, voro: Av Jimna Jimnasläkten, av Jisvi jisviternas släkt, av Beria beriaiternas släkt. 026:045 Av Berias barn: Av Heber heberiternas släkt, av Malkiel malkieliternas släkt. 026:046 Och Asers dotter hette Sera. 026:047 Dessa voro Asers barns släkter, så många av dem som inmönstrades, femtiotre tusen fyra hundra.

026:048 Naftali barn, efter deras släkter, voro: Av Jaseel jaseeliternas släkt, av Guni guniternas släkt, 026:049 av Jeser jeseriternas släkt, av Sillem sillemiternas släkt. 026:050 Dessa voro Naftali släkter, efter deras släkter; och de av dem som inmönstrades utgjorde fyrtiofem tusen fyra hundra.

026:051 Dessa voro de av Israels barn som inmönstrades, sex hundra ett tusen sju hundra trettio.

026:052 Och HERREN talade till Mose och sade:
026:053 Åt dessa skall landet utskiftas till arvedel, efter personernas
        antal.
026:054 Åt en större stam skall du giva en större arvedel, och åt en
        mindre stam en mindre arvedel; åt var stam skall arvedel givas
        efter antalet av dess inmönstrade.
026:055 Men genom lottkastning skall landet utskiftas. Efter namnen på
        sina fädernestammar skola de få sina arvedelar.
026:056 Efter lottens utslag skall var stam större eller mindre, få sin
        arvedel sig tillskiftad.

026:057 Och dessa voro de av Levi stam som inmönstrades, efter deras
        släkter: Av Gerson gersoniternas släkt av Kehat kehatiternas
        släkt, av Merari merariternas släkt.
026:058 Dessa voro leviternas släkter: libniternas släkt, hebroniternas
        släkt maheliternas släkt, musiternas släkt koraiternas
        släkt. Men Kehat födde Amram.
026:059 Och Amrams hustru hette Jokebed, Levis dotter, som föddes åt
        Levi i Egypten; och hon födde åt Amram Aron och Mose och deras
        syster Mirjam.
026:060 Och åt Aron föddes Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar.
026:061 Men Nadab och Abihu träffades av döden, när de buro fram
        främmande eld inför HERRENS ansikte.
026:062 Och de av dem som inmönstrades utgjorde tjugutre tusen, alla av
        mankön som voro en månad gamla eller därutöver. De hade nämligen
        icke blivit inmönstrade bland Israels barn, eftersom icke någon
        arvedel var given åt dem bland Israels barn.

026:063 Dessa voro de som inmönstrades av Mose och prästen Eleasar, när
        dessa mönstrade Israels barn på Moabs hedar, vid Jordan mitt
        emot Jeriko.
026:064 Bland dessa var ingen av dem som förut hade blivit inmönstrade
        av Mose och prästen Aron, när dessa mönstrade Israels barn i
        Sinais öken,
026:065 ty om dem hade HERREN sagt: »De skola döden dö i öknen.» Därför
        var ingen kvar av dem, förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua,
        Nuns son.

027:001 Och Selofhads döttrar trädde fram Selofhads, som var son till
        Hefer, son till Gilead, son till Makir son till Manasse, av
        Manasses, Josefs sons, släkter. Och hans döttrar hette Mahela,
        Noa, Hogla, Milka och Tirsa.
027:002 Dessa kommo nu inför Mose och prästen Eleasar och
        stamhövdingarna och hela menigheten, vid ingången till
        uppenbarelsetältet, och sade:
027:003 »Vår fader har dött i öknen, men han var icke med i den hop som
        rotade sig samman mot HERREN, Koras hop, utan han dog genom egen
        synd, och han hade inga söner.
027:004 Icke skall nu vår faders namn utplånas ur hans släkt för det att
        han icke hade någon son? Giv åt oss en besittning ibland vår
        faders bröder.»
027:005 och Mose bar fram deras sak inför HERREN.
027:006 Då talade HERREN till Mose och sade:
027:007 »Selofhads döttrar hava talat rätt. Du skall giva också dem en
        arvsbesittning bland deras faders bröder genom att låta deras
        faders arvedel övergå till dem.
027:008 Och till Israels barn skall du tala och säga: När någon dör utan
        att efterlämna någon son, skolen I låta hans arvedel övergå till
        hans dotter.
027:009 Men om han icke har någon dotter, så skolen I giva hans arvedel
        åt hans bröder.
027:010 Har han icke heller några bröder, så skolen I giva hans arvedel
        åt hans faders bröder.
027:011 Men om hans fader icke har några broder, så skolen I giva hans
        arvedel åt närmaste blodsförvant inom hans släkt, och denne
        skall då taga den i besittning.»

Detta skall vara en rättsstadga för Israels barn, såsom HERREN
har bjudit Mose.

027:012 Och HERREN sade till Mose: »Stig upp här på Abarimberget, så
        skall du få se det land som jag har givit åt Israels barn.
027:013 Men när du har sett det, skall också du samlas till dina fäder,
        likasom din broder Aron har blivit samlad till sina fäder;
027:014 detta därför att I, i öknen Sin, när menigheten tvistade med
        mig, voren gensträviga mot min befallning och icke villen hålla
        mig helig genom att skaffa fram vatten inför deras ögon.» Detta
        gällde Meribas vatten vid Kades, i öknen Sin.

027:015 Och Mose talade till HERREN och sade:
027:016 »Må HERREN, den Gud som råder över allt kötts anda, sätta en man
        över menigheten,
027:017 som kan gå i spetsen för dem, när de draga ut eller vända åter,
        och som kan vara deras ledare och anförare, så att icke HERRENS
        menighet kommer att likna får som icke hava någon herde.»
027:018 HERREN svarade Mose: »Tag till dig Josua, Nuns son, ty han är en
        man i vilken ande är, och lägg din hand på honom.
027:019 Och för honom fram inför prästen Eleasar och hela menigheten,
        och insätt honom i hans ämbete inför deras ögon,
027:020 och lägg något av din värdighet på honom, för att Israels barns
        hela menighet må lyda honom.
027:021 Och hos prästen Eleasar skall han sedan hava att inställa sig,
        för att denne genom urims dom må hämta svar åt honom inför
        HERRENS ansikte. Efter hans ord skola de draga ut och vända
        åter, han själv och alla Israels barn med honom, hela
        menigheten.»

027:022 och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit honom; han tog Josua
och förde honom fram inför prästen Eleasar och hela menigheten.
027:023 Och denne lade sina händer på honom och insatte honom i hans
ämbete, såsom HERREN hade befallt genom Mose.

028:002 Bjud Israels barn och säg till dem: Mina offer, det som är min
        spis av mina eldsoffer, en välbehaglig lukt för mig, dem skolen
        I akta på, så att I offren dem åt mig på bestämd tid.
028:003 Och säg till dem: Detta är vad I skolen offra åt HERREN såsom
        eldsoffer: två årsgamla felfria lamm till brännoffer för var dag
        beständigt.
028:004 Det ena lammet skall du offra om morgonen, och det andra lammet
        skall du offra vid aftontiden,
028:005 och såsom spisoffer en tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en
        fjärdedels hin olja av stötta oliver.
028:006 Detta är det dagliga brännoffret, som offrades på Sinai berg,
        till en välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
028:007 Och såsom drickoffer därtill skall du offra en fjärdedels hin,
        till det första lammet; i helgedomen skall drickoffer av stark
        dryck utgjutas åt HERREN.
028:008 Det andra lammet skall du offra vid aftontiden; med likadant
        spisoffer och drickoffer som om morgonen skall du offra det: ett
        eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

028:009 Men på sabbatsdagen skall du offra två årsgamla felfria lamm, så
        ock två tiondedels efa fint mjöl, begjutet med olja, såsom
        spisoffer, samt tillhörande drickoffer.
028:010 Detta är sabbatsbrännoffret, som skall offras var sabbat, jämte
        det dagliga brännoffret med tillhörande drickoffer.

028:011 Och på edra nymånadsdagar skolen I offra till brännoffer åt
        HERREN två ungtjurar och en vädur och sju årsgamla felfria lamm,
028:012 så ock tre tiondedels efa fint mjöl, begjutet med olja, såsom
        spisoffer till var tjur, två tiondedels efa fint mjöl, begjutet
        med olja, såsom spisoffer till väduren,
028:013 och en tiondedels efa fint mjöl begjutet med olja, såsom
        spisoffer till vart lamm: ett brännoffer till en välbehaglig
        lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
028:014 Och de tillhörande drickoffren skola utgöras av en halv hin vin
        till var tjur och en tredjedels hin till väduren och en
        fjärdedels hin till vart lamm. Detta är nymånadsbrännoffret, som
        skall offras i var och en av årets månader.
028:015 Tillika skolen I offra en bock till syndoffer åt HERREN; den
        skall offras jämte det dagliga brännoffret med tillhörande
        drickoffer.

028:016 Och i första månaden, på fjortonde dagen i månaden, är HERRENS
        påsk.
028:017 Och på femtonde dagen i samma månad är högtid; då skall man äta
        osyrat bröd, i sju dagar.
028:018 På den första dagen skall man hålla en helig sammankomst; ingen
        arbetssyssla skolen I då göra.
028:019 Och såsom eldsoffer, såsom brännoffer åt HERREN, skolen I offra
        två ungtjurar och en vädur och sju årsgamla lamm; felfria skola
        de vara.
028:020 Och såsom spisoffer därtill skolen I offra fint mjöl, begjutet
        med olja; tre tiondedels efa skolen I offra till var ungtjur och
        två tiondedels efa till väduren;
028:021 en tiondedels efa skall du offra till vart och ett av de sju
        lammen;
028:022 tillika skolen I offra en syndoffersbock till att bringa
        försoning för eder.
028:023 Förutom morgonens brännoffer, som utgör det dagliga brännoffret,
        skolen I offra detta.
028:024 Likadana offer skolen I offra var dag i sju dagar: en
        eldsoffersspis, till en välbehaglig lukt för HERREN. Jämte det
        dagliga brännoffret skall detta offras, med tillhörande
        drickoffer.
028:025 Och på den sjunde dagen skolen I hålla en helig sammankomst;
        ingen arbetssyssla skolen I då göra.

028:026 Och på förstlingsdagen, då I bären fram ett offer av den nya
        grödan åt HERREN, vid eder veckohögtid, skolen I hålla en
        helig sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra.
028:027 Såsom brännoffer till en välbehaglig lukt för HERREN skolen I då
        offra två ungtjurar, en vädur, sju årsgamla lamm,
028:028 och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
        tiondedels efa till var tjur, två tiondedels efa till väduren,
028:029 en tiondedels efa till vart och ett av de sju lammen;
028:030 tillika skolen I offra en bock till att bringa försoning för
        eder.
028:031 Förutom det dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer skolen
        I offra detta—felfria skola djuren vara—och därjämte
        tillhörande drickoffer.

029:001 Och i sjunde månaden, på första dagen i månaden, skolen I hålla
        en helig sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra. En
        basunklangens dag skall den vara för eder.
029:002 Såsom brännoffer till en välbehaglig lukt för HERREN skolen I då
        offra en ungtjur, en vädur, sju årsgamla felfria lamm,
029:003 och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
        tiondedels efa till tjuren, två tiondedels efa till väduren
029:004 och en tiondedels efa till vart och ett av de sju lammen;
029:005 tillika skolen I offra en bock såsom syndoffer, till att bringa
        försoning för eder—
029:006 detta förutom nymånadsbrännoffret med tillhörande spisoffer, och
        förutom det dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer, och
        förutom de drickoffer som på föreskrivet sätt skola offras till
        båda: allt till en välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN.

029:007 På tionde dagen i samma sjunde månad skolen I ock hålla en helig
        sammankomst, och I skolen då späka eder; intet arbete skolen I
        då göra.
029:008 Och såsom brännoffer till en välbehaglig lukt för HERREN skolen
        I då offra en ungtjur, en vädur, sju årsgamla lamm—felfria
        skola de vara—
029:009 och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
        tiondedels efa till tjuren, två tiondedels efa till väduren,
029:010 en tiondedels efa till vart och ett av de sju lammen;
029:011 tillika skolen I offra en bock såsom syndoffer—detta förutom
        försoningssyndoffret och det dagliga brännoffret med tillhörande
        spisoffer, och förutom de drickoffer som höra till båda.

029:012 På femtonde dagen i sjunde månaden skolen I ock hålla en helig
        sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra. Då skolen I
        fira en HERRENS högtid, i sju dagar.
029:013 Och såsom brännoffer, såsom eldsoffer, skolen I då offra till en
        välbehaglig lukt för HERREN tretton ungtjurar, två vädurar,
        fjorton årsgamla lamm—felfria skola de vara—
029:014 och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
        tiondedels efa till var och en av de tretton tjurarna, två
        tiondedels efa till var och en av de två vädurarna,
029:015 en tiondedels efa till vart och ett av de fjorton lammen;
029:016 tillika skolen I offra en bock såsom syndoffer—detta förutom
        det dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer och
        drickoffer.
029:017 Och på den andra dagen: tolv ungtjurar, två vädurar, fjorton
        årsgamla felfria lamm,
029:018 med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
        till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
        föreskrivet sätt,
029:019 tillika också en bock såsom syndoffer—detta förutom det
        dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer och det drickoffer
        som hör till dem.
029:020 Och på den tredje dagen: elva tjurar, två vädurar, fjorton
        årsgamla felfria lamm,
029:021 med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
        till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
        föreskrivet sätt,
029:022 tillika också en syndoffersbock—detta förutom det dagliga
        brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
029:023 Och på den fjärde dagen; tio tjurar, två vädurar, fjorton
        årsgamla felfria lamm,
029:024 med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
        till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
        föreskrivet satt,
029:025 tillika också en bock såsom syndoffer—detta förutom det
        dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
029:026 Och på den femte dagen: nio tjurar, två vädurar, fjorton
        årsgamla felfria lamm,
029:027 med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
        till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
        föreskrivet sätt,
029:028 tillika också en syndoffersbock—detta förutom det dagliga
        brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
029:029 Och på den sjätte dagen: åtta tjurar, två vädurar, fjorton
        årsgamla felfria lamm,
029:030 med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
        till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
        föreskrivet sätt,
029:031 tillika också en syndoffersbock—detta förutom det dagliga
        brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
029:032 Och på den sjunde dagen: sju tjurar, två vädurar, fjorton
        årsgamla felfria lamm,
029:033 med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
        till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
        föreskrivet sätt,
029:034 tillika också en syndoffersbock—detta förutom det dagliga
        brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
029:035 På den åttonde dagen skolen I hålla en högtidsförsamling; ingen
        arbetssyssla skolen I då göra.
029:036 Och såsom brännoffer, såsom eldsoffer, skolen I då offra till en
        välbehaglig lukt för HERREN en tjur, en vädur, sju årsgamla
        felfria lamm,
029:037 med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
        till tjuren, väduren och lammen, efter deras antal, på
        föreskrivet sätt,
029:038 tillika också en syndoffersbock—detta förutom det dagliga
        brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.

029:039 Dessa offer skolen I offra åt HERREN vid edra högtider, förutom edra löftesoffer och frivilliga offer, dessa må nu vara brännoffer eller spisoffer eller drickoffer eller tackoffer.

030:001 Och Mose sade detta till Israels barn, alldeles såsom HERREN hade bjudit honom.

030:002 Och Mose talade till Israels barns stamhövdingar och sade: Detta
        är vad HERREN har bjudit:
030:003 om någon gör ett löfte åt HERREN, eller svär en ed genom vilken
        han förbinder sig till återhållsamhet i något stycke, så skall
        han icke sedan bryta sitt ord; han skall i alla stycken göra vad
        hans mun har talat.

030:004 Och om en kvinna, medan hon vistas i sin faders hus och ännu är
        ung, gör ett löfte åt HERREN och förbinder sig till
        återhållsamhet i något stycke,
030:005 och hennes fader hör hennes löfte och huru hon förbinder sig
        till återhållsamhet, och hennes fader icke säger något till
        henne därom, så skola alla hennes löften hava gällande kraft,
        och alla hennes förbindelser till återhållsamhet skola hava
        gällande kraft.
030:006 Men om hennes fader samma dag han hör det säger nej därtill, då
        skola hennes löften och hennes förbindelser till återhållsamhet
        alla vara utan gällande kraft; och HERREN skall förlåta henne,
        eftersom hennes fader sade nej till henne.
030:007 Och om hon bliver gift, och löften då vila på henne, eller något
        obetänksamt ord från hennes läppar, varmed hon har bundit sig,
030:008 och hennes man får höra därom, men icke säger något till henne
        därom samma dag han hör det, så skola hennes löften hava
        gällande kraft, och hennes förbindelser till återhållsamhet
        skola hava gällande kraft.
030:009 Men om hennes man samma dag han får höra det säger nej därtill,
        då upphäver han därmed hennes givna löfte och det obetänksamma
        ord från hennes läppar, varmed hon har bundit sig; och HERREN
        skall förlåta henne det.
030:010 Men en änkas eller en förskjuten hustrus löfte skall hava
        gällande kraft för henne, vartill hon än må hava förbundit sig.

030:011 Och om en kvinna i sin mans hus gör ett löfte, eller med ed
        förbinder sig till återhållsamhet i något stycke,
030:012 och hennes man hör det, men icke säger något till henne därom—
        icke säger nej till henne—så skola alla hennes löften hava
        gällande kraft, och alla hennes förbindelser till återhållsamhet
        skola hava gällande kraft.
030:013 Men om hennes man upphäver dem samma dag han hör dem, då skall
        allt som hennes läppar hava talat vara utan gällande kraft, det
        må nu vara löften eller någon förbindelse till återhållsamhet;
        hennes man har upphävt dem, därför skall HERREN förlåta henne.
030:014 Åt alla hennes löften och åt alla hennes edliga förbindelser
        till att späka sig kan hennes man giva gällande kraft, och
        hennes man kan ock upphäva dem.
030:015 Men om hennes man icke före påföljande dags ingång säger
        någonting till henne därom, så giver han gällande kraft åt alla
        hennes löften och åt alla de förbindelser till återhållsamhet,
        som vila på henne; han giver dem gällande kraft därigenom att
        han icke säger något till henne därom samma dag han hör dem.
030:016 Men om han upphäver dem först någon tid efter det han har hört
        dem, då kommer han att bära på hennes missgärning.

030:017 Dessa äro de stadgar som HERREN av Mose angående förhållandet mellan en man och hans hustru, och angående förhållandet mellan en fader och hans dotter, medan denna ännu är ung och vistas i sin faders hus.

031:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
031:002 »Kräv ut hämnd för Israels barn midjaniterna; sedan skall du
        samlas till dina fäder.
031:003 Då talade Mose till folket och sade: »Låten en del av edra män
        väpna sig till strid; dessa skola tåga mot Midjan och utföra
        HERRENS hämnd på Midjan.
031:004 Tusen man ur var och en särskild av Israels alla stammar skolen
        I sända ut i striden.»
031:005 Så avlämnades då ur Israels ätter tusen man av var stam: tolv
        tusen man, väpnade till strid.
031:006 Och Mose sände dessa, tusen man av var stam, ut i striden; han
        sände med dem Pinehas, prästen Eleasars son, ut i striden, och
        denne tog med sig de heliga redskapen och larmtrumpeterna.
031:007 Och de gingo till strids emot Midjan, såsom HERREN hade bjudit
        Mose, och dräpte allt mankön.
031:008 Och jämte andra som då blevo slagna av dem dräptes ock de
        midjanitiska konungarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, fem
        midjanitiska konungar; Bileam, Beors son, dräpte de ock med
        svärd.
031:009 Och Israels barn förde Midjans kvinnor och barn bort såsom
        fångar; och alla deras dragare och all deras boskap och allt
        deras övriga gods togo de såsom byte.
031:010 Och alla deras städer, i de trakter där de bodde, och alla deras
        tältläger brände de upp i eld.
031:011 Och de togo med sig allt bytet, och allt vad de hade rövat, både
        människor och boskap.
031:012 Och de förde fångarna och det rövade och bytet fram till Mose
        och prästen Eleasar och Israels barns menighet i lägret på Moabs
        hedar, som ligga vid Jordan mitt emot Jeriko.

031:013 Och Mose och prästen Eleasar och alla menighetens hövdingar
        gingo dem till mötes utanför lägret.
031:014 Men Mose förtörnades på krigsbefälet, över- och
        underhövitsmännen, när de kommo tillbaka från sitt krigståg.
031:015 Mose sade till dem: »Haven I då låtit alla kvinnorna leva?
031:016 Det var ju de som, på Bileams inrådan, förledde Israels barn
        till att begå otrohet mot HERREN i saken med Peor, och som
        därigenom vållade att en hemsökelse kom över HERRENS menighet.
031:017 Så dräpen nu alla gossebarn, och dräpen alla kvinnor som hava
        haft med män, med mankön, att skaffa.
031:018 Men alla flickebarn som icke hava haft med mankön att skaffa,
        dem mån I låta leva för eder räkning.
031:019 Själva skolen I nu lägra eder utanför lägret, i sju dagar. Var
        och en av eder som har dräpt någon människa, och var och en som
        har kommit vid någon slagen skall rena sig på tredje dagen och
        på sjunde dagen—såväl I själva som edra fångar.
031:020 Alla kläder och allt som är förfärdigat av skinn och allt som är
        gjort av gethår och alla redskap av trä skolen I ock rena åt
        eder.»

031:021 Och prästen Eleasar sade till stridsmännen som hade deltagit i
        kriget: Detta är den lagstadga som HERREN har givit Mose:
031:022 Guld och silver, koppar, järn, tenn och bly,
031:023 allt sådant som tål eld, skolen I låta gå genom eld, så bliver
        det rent; dock bör det tillika renas med stänkelsevatten. Men
        allt som icke tål eld skolen I låta gå genom vatten.
031:024 Och I skolen två edra kläder på sjunde dagen, så bliven I rena;
        därefter fån I gå in i lägret.

031:025 Och HERREN talade till Mose och sade:
031:026 Över det tagna rovet, både människor och boskap, skall du göra
        en beräkning, du tillsammans med prästen Eleasar och huvudmännen
        för menighetens familjer;
031:027 sedan skall du dela rovet i två delar, mellan de krigare som
        hava varit med i striden och hela den övriga menigheten.
031:028 Och du skall låta det krigsfolk som har varit med i striden giva
        var femhundrade av människor, fäkreatur, åsnor och får såsom
        skatt åt HERREN.
031:029 Så mycket skall tagas av den hälft som tillfaller dem, och du
        skall giva detta åt prästen Eleasar såsom en gärd åt HERREN.
031:030 Men ur den hälft som tillfaller de övriga israeliterna skall du
        uttaga var femtionde av människor, sammalunda av fäkreatur,
        åsnor och får, korteligen, av all boskap, och detta skall du
        giva åt leviterna, som det åligger att iakttaga vad som är att
        iakttaga vid HERRENS tabernakel.

031:031 Och Mose och prästen Eleasar gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose. 031:032 Och rovet, nämligen återstoden av det byte som krigsfolket hade tagit utgjorde: av får sex hundra sjuttiofem tusen, 031:033 av fäkreatur sjuttiotvå tusen, 031:034 av åsnor sextioett tusen, 031:035 och av människor, sådana kvinnor som icke hade haft med mankön att skaffa, tillsammans trettiotvå tusen personer. 031:036 Och hälften därav, eller den del om tillföll dem som hade varit med striden, utgjorde: av får ett antal av tre hundra trettiosju tusen fem hundra, 031:037 varav skatten åt HERREN utgjorde sex hundra sjuttiofem får; 031:038 av fäkreatur trettiosex tusen, varav skatten åt HERREN sjuttiotvå; 031:039 av åsnor trettio tusen fem hundra, varav skatten åt HERREN sextioen; 031:040 av människor sexton tusen, varav skatten åt HERREN trettiotvå personer. 031:041 Och skatten, den för HERREN bestämda gärden, gav Mose åt prästen Eleasar, såsom HERREN hade bjudit Mose. 031:042 Och den hälft, som tillföll de övriga israeliterna, och som Mose hade avskilt från krigsfolkets, 031:043 denna hälft, den som tillföll menigheten, utgjorde: av får tre hundra trettiosju tusen fem hundra, 031:044 av fäkreatur trettiosex tusen, 031:045 av åsnor trettio tusen fem hundra 031:046 och av människor sexton tusen. 031:047 Och ur denna hälft, som tillföll de övriga israeliterna, uttog Mose var femtionde, både av människor och av boskap, och gav detta åt leviterna, som det ålåg att iakttaga vad som var att iakttaga vid HERRENS tabernakel, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.

031:048 Och befälhavarna över härens avdelningar, över- och
        underhövitsmännen, trädde fram till Mose.
031:049 Och de sade till Mose: »Dina tjänare hava räknat antalet av de
        krigsmän som vi hava haft under vårt befäl, och icke en enda
        fattas bland oss.
031:050 Därför hava vi nu såsom en offergåva åt HERREN burit fram var
        och en del som han har kommit över av gyllene klenoder, armband
        av olika slag, ringar, örhängen och halssmycken, detta för att
        bringa försoning för oss inför HERRENS ansikte.»
031:051 Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av dem, alla slags
        klenoder.
031:052 Och guldet som gavs såsom gärd åt HERREN av över- och
        underhövitsmännen utgjorde sammanlagt sexton tusen sju hundra
        femtio siklar.
031:053 Manskapet hade tagit byte var och en för sig.
031:054 Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av över- och
        underhövitsmännen och buro in det i uppenbarelsetältet, för att
        det skulle bringa Israels barn i åminnelse inför HERRENS
        ansikte.

032:001 Och Rubens barn och Gads barn hade stora och mycket talrika
        boskapshjordar; och när de sågo Jaesers land och Gileads land,
        funno de att detta var en trakt för boskap.
032:002 Då kommo Gads barn och Rubens barn och sade till Mose och
        prästen Eleasar och menighetens hövdingar:
032:003 »Atarot, Dibon, Jaeser, Nimra, Hesbon, Eleale, Sebam, Nebo och
        Beon,
032:004 det land som HERREN har låtit Israels menighet intaga, är ett
        land för boskap, och dina tjänare hava boskap.»
032:005 Och de sade ytterligare: »Om vi hava funnit nåd inför dina ögon
        så må detta land givas åt dina tjänare till besittning. Låt oss
        slippa att gå över Jordan.»
032:006 Men Mose sade till Gads barn och Rubens barn: »Skolen då I
        stanna här, under det att edra bröder draga ut i krig?
032:007 Varför viljen I avvända Israels barns hjärtan från att gå över
        floden, in i det land som HERREN har givit åt dem?
032:008 Så gjorde ock edra fäder, när jag sände dem från Kades-Barnea
        för att bese landet:
032:009 sedan de hade dragit upp till Druvdalen och besett landet,
        avvände de Israels barns hjärtan från att gå in i det land som
        HERREN hade givit åt dem.
032:010 Och på den dagen upptändes HERRENS vrede, och han svor och sade:
032:011 'Av de män som hava dragit upp ur Egypten skall ingen som är
        tjugu år gammal eller därutöver få se det land som jag med ed
        har lovat åt Abraham, Isak och Jakob—eftersom de icke i allt
        hava efterföljt mig
032:012 ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, kenaséen, och Josua, Nuns
        son; ty de hava i allt efterföljt HERREN.'
032:013 Så upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han lät dem driva
        omkring i öknen i fyrtio år, till dess att hela det släkte hade
        dött bort som hade gjort vad ont var i HERRENS ögon.
032:014 Och se, nu haven I trätt i edra fäders fotspår, I, syndiga mäns
        avföda, och öken så ännu mer HERRENS vredes glöd mot Israel.
032:015 Då I nu vänden eder bort ifrån honom, skall han låta Israel ännu
        längre bliva kvar i öknen, och I dragen så fördärv över allt
        detta folk.»

032:016 Då trädde de fram till honom och sade: »Låt oss här bygga gårdar
        åt var boskap och städer åt våra kvinnor och barn.
032:017 Själva vilja vi sedan skyndsamt väpna oss och gå åstad i spetsen
        för Israels barn, till dess vi hava fört dem dit de skola. Under
        tiden kunna våra kvinnor och barn bo i de befästa städerna och
        så vara skyddade mot landets inbyggare.
032:018 Vi skola icke vända tillbaka hem, förrän Israels barn hava fått
        var och en sin arvedel.
032:019 Ty vi vilja icke taga vår arvedel jämte dem, på andra sidan
        Jordan och längre bort, utan vår arvedel har tillfallit oss här
        på andra sidan Jordan, på östra sidan.»
032:020 Mose svarade dem: »Om I gören såsom I nu haven sagt, om I väpnen
        eder inför HERREN till kriget,
032:021 så att alla edra väpnade män gå över Jordan inför HERREN och
        stanna där, till dess han har fördrivit sina fiender för sig,
032:022 om I alltså vänden tillbaka först då landet har blivit HERREN
        underdånigt, så skolen I vara utan skuld mot HERREN och Israel,
        och detta land skall då bliva eder besittning inför HERREN.
032:023 Men om I icke så gören, se, då synden I mot HERREN, och I skolen
        då komma att förnimma eder synd, ty den skall drabba eder.
032:024 Byggen eder nu städer åt edra kvinnor och barn, och gårdar åt
        eder boskap, och gören vad eder mun har talat.»
032:025 Och Gads barn och Rubens barn talade till Mose och sade: »Dina
        tjänare skola göra såsom min herre bjuder.
032:026 Våra barn våra hustrur, vår boskap och alla våra dragare skola
        bliva kvar här i Gileads städer.
032:027 Men dina tjänare, vi så många som äro väpnade till strid, skola
        draga ditöver och kämpa inför HERREN, såsom min herre har sagt.»

032:028 Och Mose gav befallning om dem åt prästen Eleasar och åt Josua,
        Nuns son, och åt huvudmännen för familjerna inom Israels barns
        stammar.
032:029 Mose sade till dem: »Om Gads barn och Rubens barn gå över Jordan
        med eder, så många som äro väpnade till att kämpa inför HERREN,
        och landet så bliver eder underdånigt, då skolen I åt dem giva
        landet Gilead till besittning.
032:030 Men om de icke draga väpnade ditöver med eder, så skola de få
        sin besittning ibland eder i Kanaans land.»
032:031 Och Gads barn och Rubens barn svarade och sade: »Vad HERREN har
        sagt till dina tjänare, det vilja vi göra.
032:032 Vi vilja draga väpnade över till Kanaans land inför HERREN, och
        så få vår arvsbesittning har på andra sidan Jordan.»

032:033 Så gav då Mose åt dem, åt Gads barn, Rubens barn och ena hälften av Manasses, Josefs sons, stam, Sihons, amoréernas konungs, rike och Ogs rike, konungens i Basan: själva landet med dess städer och dessas områden, landets städer runt omkring. 032:034 Och Gads barn byggde upp Dibon, Atarot, Aroer, 032:035 Atrot-Sofan, Jaeser, Jogbeha, 032:036 Bet-Nimra och Bet-Haran, befästa städer och boskapsgårdar. 032:037 Och Rubens barn byggde upp Hesbon, Eleale, Kirjataim, 032:038 Nebo och Baal-Meon—vilkas namn hava ändrats—och Sibma. Och de gåvo namn åt städerna som de byggde upp. 032:039 Och Makirs, Manasses sons, barn gingo åstad till Gilead och intogo det och fördrevo amoréerna som bodde där. 032:040 Och Mose gav Gilead åt Makir, Manasses son, och han bosatte sig där. 032:041 Och Jair, Manasses son, gick åstad och intog deras byar och kallade dem Jairs byar. 032:042 Och Noba gick åstad och intog Kenat, med underlydande orter, och kallade det Noba, efter sitt eget namn.

033:001 Dessa voro Israels barns lägerplatser, när de drogo ut ur
        Egyptens land, efter sina härskaror, anförda av Mose och Aron.
033:002 Och Mose upptecknade på HERRENS befallning deras uppbrottsorter,
        alltefter som de ändrade lägerplats. Och dessa voro nu deras
        lägerplatser, alltefter som uppbrottsorterna följde på varandra:

033:003 De bröto upp från Rameses i första månaden, på femtonde dagen i första månaden. Dagen efter påskhögtiden drogo Israels barn ut med upplyft hand inför alla egyptiers ögon, 033:004 under det att egyptierna begrovo dem som HERREN hade slagit bland dem, alla de förstfödda, då när HERREN höll dom över deras gudar. 033:005 Så bröto nu Israels barn upp från Rameses och lägrade sig i Suckot. 033:006 Och de bröto upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen begynte. 033:007 Och de bröto upp från Etam och vände om till Pi-Hahirot, som ligger mitt emot Baal-Sefon, och lägrade sig framför Migdol. 033:008 Och de bröto upp från Hahirot och gingo mitt igenom havet in i öknen och tågade så tre dagsresor i Etams öken och lägrade sig i Mara. 033:009 Och de bröto upp från Mara och kommo till Elim; och i Elim funnos tolv vattenkällor och sjuttio palmträd, och de lägrade sig där. 033:010 Och de bröto upp från Elim och lägrade sig vid Röda havet. 033:011 Och de bröto upp från Röda havet och lägrade sig i öknen Sin. 033:012 Och de bröto upp från öknen Sin och lägrade sig i Dofka. 033:013 Och de bröto upp från Dofka och lägrade sig i Alus. 033:014 Och de bröto upp från Alus och lägrade sig i Refidim, och där fanns intet vatten åt folket att dricka. 033:015 Och de bröto upp från Refidim och lägrade sig i Sinais öken. 033:016 Och de bröto upp från Sinais öken och lägrade sig i Kibrot-Hattaava. 033:017 Och de bröto upp från Kibrot-Hattaava och lägrade sig i Haserot. 033:018 Och de bröto upp från Haserot och lägrade sig i Ritma. 033:019 Och de bröto upp från Ritma och lägrade sig i Rimmon-Peres. 033:020 Och de bröto upp från Rimmon-Peres och lägrade sig i Libna. 033:021 Och de bröto upp från Libna och lägrade sig i Rissa. 033:022 Och de bröto upp från Rissa och lägrade sig i Kehelata. 033:023 Och de bröto upp från Kehelata och lägrade sig vid berget Sefer. 033:024 Och de bröto upp från berget Sefer och lägrade sig i Harada. 033:025 Och de bröto upp från Harada och lägrade sig i Makhelot. 033:026 Och de bröto upp från Makhelot och lägrade sig i Tahat. 033:027 Och de bröto upp från Tahat och lägrade sig i Tera. 033:028 Och de bröto upp från Tera och lägrade sig i Mitka. 033:029 Och de bröto upp från Mitka och lägrade sig i Hasmona. 033:030 Och de bröto upp från Hasmona och lägrade sig i Moserot. 033:031 Och de bröto upp från Moserot och lägrade sig i Bene-Jaakan. 033:032 Och de bröto upp från Bene-Jaakan och lägrade sig i Hor-Haggidgad. 033:033 Och de bröto upp från Hor-Haggidgad och lägrade sig i Jotbata. 033:034 Och de bröto upp från Jotbata och lägrade sig i Abrona. 033:035 och de bröto upp från Abrona och lägrade sig i Esjon-Geber. 033:036 Och de bröto upp från Esjon-Geber och lägrade sig i öknen Sin, det är Kades. 033:037 Och de bröto upp från Kades och lägrade sig vid berget Hor, på gränsen till Edoms land.

033:038 Och prästen Aron steg upp på berget Hor, efter HERRENS
        befallning, och dog där i det fyrtionde året efter Israels barns
        uttåg ur Egyptens land, i femte månaden, på första dagen i
        månaden.
033:039 Och Aron var ett hundra tjugutre år gammal, när han dog på
        berget Hor.

033:040 Och konungen i Arad, kananéen, som bodde i Sydlandet i Kanaans land, fick nu höra att Israels barn voro i antågande. 033:041 Och de bröto upp från berget Hor och lägrade sig i Salmona. 033:042 Och de bröto upp från Salmona och lägrade sig i Punon. 033:043 Och de bröto upp från Punon och lägrade sig i Obot. 033:044 Och de bröto upp från Obot och lägrade sig i Ije-Haabarim vid Moabs gräns. 033:045 Och de bröto upp från Ijim och lägrade sig i Dibon-Gad. 033:046 Och de bröto upp från Dibon-Gad och lägrade sig i Almon-Diblataima. 033:047 Och de bröto upp från Almon-Diblataima och lägrade sig vid Abarimbergen, framför Nebo. 033:048 Och de bröto upp från Abarimbergen och lägrade sig på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko. 033:049 Och deras läger vid Jordan sträckte sig från Bet-Hajesimot ända till Abel-Hassitim på Moabs hedar.

033:050 Och HERREN talade till Mose på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot
        Jeriko, och sade:
033:051 Tala till Israels barn och säg till dem: När I haven gått över
        Jordan, in i Kanaans land,
033:052 skolen I fördriva landets alla inbyggare för eder, och I skolen
        förstöra alla deras stenar med inhuggna bilder, och alla deras
        gjutna beläten skolen I förstöra, och alla deras offerhöjder
        skolen I ödelägga.
033:053 Och I skolen intaga landet och bosätta eder där, ty åt eder har
        jag givit landet till besittning.
033:054 Och I skolen utskifta landet såsom arvedel åt eder genom
        lottkastning efter edra släkter; åt en större stam skolen I giva
        en större arvedel, och åt en mindre stam en mindre arvedel; var
        och en skall få sin del där lotten bestämmer att han skall hava
        den; efter edra fädernestammar skolen I utskifta landet såsom
        arvedel åt eder.
033:055 Men om I icke fördriven landets inbyggare för eder, så skola de
        som I låten vara kvar av dem bliva törnen i edra ögon och taggar
        i edra sidor, och skola tränga eder i landet där I bon.
033:056 Och då skall jag göra med eder så, som jag hade tänkt göra med
        dem.

034:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
034:002 Bjud Israels barn och säg till dem:
        När I kommen till Kanaans land, då är detta det land som skall
        tillfalla eder såsom arvedel: Kanaans land, så långt dess
        gränser nå.
034:003 Edert land skall på södra sidan sträcka sig från öknen Sin utmed
        Edom; och eder södra gräns skall i öster begynna vid ändan av
        Salthavet.
034:004 Sedan skall eder gräns böja sig söder om Skorpionhöjden och gå
        fram till Sin och gå ut söder om Kades-Barnea. Och den skall gå
        vidare ut till Hasar-Addar och fram till Asmon.
034:005 Och från Asmon skall gränsen böja sig mot Egyptens bäck och gå
        ut vid havet.
034:006 Och eder gräns i väster skall vara Stora havet; det skall utgöra
        gränsen. Detta skall vara eder gräns i väster.
034:007 Och detta skall vara eder gräns i norr: Från Stora havet skolen
        I draga eder gränslinje fram vid berget Hor.
034:008 Från berget Hor skolen I draga eder gränslinje dit där vägen går
        till Hamat, och gränsen skall gå ut vid Sedad.
034:009 Sedan skall gränsen gå till Sifron och därifrån ut vid
        Hasar-Enan. Detta skall vara eder gräns i norr.
034:010 och såsom eder gräns i öster skolen I draga upp en linje från
        Hasar-Enan fram till Sefam.
034:011 Och från Sefam skall gränsen gå ned till Haribla, öster om Ain,
        och gränsen skall gå vidare ned och intill bergsluttningen vid
        Kinneretsjön, österut.
034:012 Sedan skall gränsen gå ned till Jordan och ut vid Salthavet.

034:013 Och Mose bjöd Israels barn och sade: Detta är det land som I genom lottkastning skolen utskifta såsom arvedel åt eder, det land om vilket HERREN har bjudit att det skall givas åt de nio stammarna och den ena halva stammen. 034:014 Ty rubeniternas barns stam, efter dess familjer, och gaditernas barns stam, efter dess familjer, och den andra hälften av Manasse stam, dessa hava redan fått sin arvedel. 034:015 Dessa två stammar och denna halva stam hava fått sin arvedel på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, österut mot solens uppgång. 034:016 Och HERREN talade till Mose och sade: 034:017 Dessa äro namnen på de män som skola åt eder utskifta landet i arvslotter: först och främst prästen Eleasar och Josua, Nuns son; 034:018 vidare skolen I taga en hövding ur var stam till att utskifta landet, 034:019 och dessa äro de männens namn: av Juda stam Kaleb, Jefunnes son; 034:020 av Simeons barns stam Samuel Ammihuds son; 034:021 av Benjamins stam Elidad, Kislons son; 034:022 av Dans barns stam en hövding, Bucki, Joglis son; 034:023 av Josefs barn: av Manasse barns stam en hövding, Hanniel, Efods son, 034:024 och av Efraims barn stam en hövding, Kemuel, Siftans son; 034:025 av Sebulons barns stam en hövding, Elisafan, Parnaks son; 034:026 av Isaskars barns stam en hövding, Paltiel, Assans son; 034:027 av Asers barns stam en hövding, Ahihud, Selomis son; 034:028 av Naftali barns stam en hövding, Pedael, Ammihuds son. 034:029 Dessa äro de som HERREN bjöd att utskifta arvslotterna åt Israels barn i Kanaans land.

035:001 Och HERREN talade till Mose på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot
        Jeriko, och sade:
035:002 Bjud Israels barn att de av de arvslotter de få till besittning
        skola åt leviterna giva städer att bo i; utmarker runt omkring
        dessa städer skolen I ock giva åt leviterna.
035:003 Städerna skola de själva hava att bo i, men de tillhörande
        utmarkerna skola vara för deras dragare och deras boskap och
        alla deras övriga djur.
035:004 Och städernas utmarker, som I skolen giva åt leviterna, skola
        sträcka sig tusen alnar från stadsmuren utåt på alla sidor.
035:005 Och utanför staden skolen I mäta upp på östra sidan två tusen
        alnar, på västra sidan två tusen alnar, på södra sidan två tusen
        alnar och på norra sidan två tusen alnar, med staden i
        mitten. Detta skola de få såsom utmarker till sina städer.
035:006 Och de städer som I given åt leviterna skola först och främst
        vara de sex fristäderna, vilka I skolen giva till det ändamålet
        att en dråpare må kunna fly till dem; vidare skolen I jämte
        dessa städer giva dem fyrtiotvå andra,
035:007 så att de städer som I given åt leviterna tillsammans utgöra
        fyrtioåtta städer, med tillhörande utmarker.
035:008 Och av dessa städer, som I skolen giva av Israels barns
        besittningsområde, skolen I taga flera ur den stam som är
        större, och färre ur den som är mindre. Var stam skall åt
        leviterna giva ett antal av sina städer, som svarar mot den
        arvedel han själv har fått.

035:009 Och HERREN talade till Mose och sade: 035:010 Tala till Israels barn och säg till dem:

        När I haven gått över Jordan, in i Kanaans land,
035:011 skolen I utse åt eder vissa städer, som I skolen hava till
        fristäder, till vilka en dråpare som ouppsåtligen har dödat
        någon må kunna fly.
035:012 Och dessa städer skolen I hava såsom tillflyktsorter undan
        blodshämnaren, så att dråparen slipper dö, förrän han har stått
        till rätta inför menigheten.
035:013 Och de städer som I skolen giva till fristäder skola vara sex.
035:014 Tre av städerna skolen I giva på andra sidan Jordan, och de tre
        övriga städerna skolen I giva i själva Kanaans land;
035:015 dessa skola vara fristäder. Israels barn, såväl som främlingen
        och inhysesmannen som bor ibland dem skola hava dessa sex städer
        såsom tillflyktsorter, till vilka var och er som ouppsåtligen
        har dödat någon må kunna fly.

035:016 Men om någon slår en annan till döds med ett föremål av järn, så
        är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
        döden.
035:017 Likaledes, om någon i sin hand har en sten med vilken ett
        dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så
        är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
        döden.
035:018 Eller om någon i sin hand har ett föremål av trä varmed ett
        dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så
        är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
        döden.
035:019 Blodshämnaren må döda den dråparen; varhelst han träffar på
        honom må han döda honom.
035:020 Likaledes om någon av hat stöter till en annan, eller med berått
        mod kastar något på honom; så att han dör,
035:021 eller av fiendskap slår honom till döds med handen, då skall den
        som gav slaget straffas med döden, ty han är en sannskyldig
        dråpare; blodshämnaren må döda den dråparen, varhelst han
        träffar på honom

035:022 Men om någon av våda, utan fiendskap, stöter till en annan,
        eller utan berått mod kastar på honom något föremål, vad det
        vara må;
035:023 eller om han, utan att se honom, med någon sten varmed dråpslag
        kan givas träffar honom, så att han dör, och detta utan att han
        var hans fiende eller hade för avsikt att skada honom,
035:024 då skall menigheten döma mellan den som gav slaget och
        blodshämnaren, enligt här givna föreskrifter.
035:025 Och menigheten skall rädda dråparen ur blodshämnarens hand, och
        menigheten skall låta honom vända tillbaka till fristaden dit
        han hade flytt, och där skall han stanna kvar, till dess den med
        helig olja smorde översteprästen dör.
035:026 Men om dråparen går utom området för den fristad dit han har
        flytt,
035:027 och blodshämnaren då, när han träffar på honom utom hans
        fristads område, dräper dråparen, så vilar ingen blodskuld på
        honom.
035:028 Ty i sin fristad skall en dråpare stanna kvar, till dess
        översteprästen dör; men efter översteprästens död må han vända
        tillbaka till den ort där han har sin besittning.
035:029 Och detta skall vara en rättsstadga för eder från släkte till
        släkte, var I än ären bosatta.

035:030 Om någon slår ihjäl en annan, skall man, efter vittnens utsago,
        dräpa dråparen; men en enda persons vittnesmål är icke nog för
        att man skall kunna döma någon till döden.
035:031 I skolen icke taga lösen för en dråpares liv, om han är skyldig
        till döden, utan han skall straffas med döden.
035:032 Ej heller skolen I taga lösen för att den som har flytt till en
        fristad skall före prästens död få vända tillbaka och bo i
        landet.
035:033 I skolen icke ohelga det land där I ären; genom blod ohelgas
        landet, och försoning kan icke bringas för landet för det blod
        som har blivit utgjutet däri, annat än genom dens blod, som har
        utgjutit det.
035:034 I skolen icke orena landet där I bon, det i vars mitt jag har
        min boning, ty jag, HERREN, har min boning mitt ibland Israels
        barn.

036:001 Och huvudmännen för familjerna i Gileads barns släkt—Gileads,
        som var son till Makir, Manasses son, av Josefs barns släkter—
        trädde fram och talade inför Mose och de hövdingar som voro
        huvudmän för Israels barns familjer.
036:002 De sade: »HERREN har bjudit min herre att genom lottkastning
        göra landet såsom arvedel åt Israels barn och HERREN har vidare
        bjudit min herre att giva Selofhads, vår broders, arvedel åt
        hans döttrar.
036:003 Men om nu dessa bliva gifta med någon ur Israels barns andra
        stammar, så tages deras arvedel bort ifrån våra fäders arvedel,
        under det att den stam de komma att tillhöra får sin arvedel
        ökad; på detta sätt bliver en del av vår arvslott oss fråntagen.
036:004 När sedan jubelåret inträder för Israels barn, bliver deras
        arvedel lagd till den stams arvedel, som de komma att tillhöra,
        men från vår fädernestams arvedel tages deras arvedel bort.»

036:005 Då bjöd Mose Israels barn, efter HERRENS befallning, och sade:
        »Josefs barns stam har talat rätt.
036:006 Detta är vad HERREN bjuder angående Selofhads döttrar; han
        säger: De må gifta sig med vem de finna för gott, allenast de
        gifta sig inom en släkt som hör till deras egen fädernestam.
036:007 Ty en arvedel som tillhör någon, av Israels barn må icke gå över
        från en stam till en annan, utan Israels barn skola behålla kvar
        var och en sin fädernestams arvedel.
036:008 Och när en kvinna som inom någon av Israels barns stammar har
        kommit i besittning av en arvedel gifter sig, skall det vara med
        en man av någon släkt som hör till hennes egen fädernestam, så
        att Israels barn förbliva i besittning var och en av sina fäders
        arvedel.
036:009 Ty ingen arvedel må gå över från en stam till en annan, utan
        Israels barns stammar skola behålla kvar var och en sin
        arvedel.»

036:010 Selofhads döttrar gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.
036:011 Mahela, Tirsa, Hogla, Milka och Noa, Selofhads döttrar, gifte
        sig med sina farbröders söner.
036:012 De blevo alltså gifta inom Manasses, Josefs sons, barns släkter,
        och deras arvedel stannade så kvar inom deras fädernesläkts
        stam.

036:013 Dessa äro de bud och rätter som HERREN genom Mose gav Israels barn, på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko.

001:001 Dessa äro de ord som Mose talade till hela Israel på andra sidan Jordan, i öknen, på Hedmarken mitt emot Suf, mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab 001:002 —elva dagsresor från Horeb, åt Seirs bergsbygd till, fram till Kades-Barnea. 001:003 I det fyrtionde året, i elfte månaden, på första dagen i månaden, talade Mose till Israels barn, alldeles såsom Herren hade bjudit honom tala till dem. 001:004 Detta skedde sedan han hade slagit Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon, och Og, konungen i Basan, som bodde i Astarot, vid Edrei. 001:005 På andra sidan Jordan. i Moabs land, begynte Mose denna lagutläggning och sade: 001:006 HERREN, vår Gud, talade till oss på Horeb och sade: »Länge nog haven I uppehållit eder vid detta berg. 001:007 Vänden eder nu åt annat håll och bryten upp, och begiven eder till amoréernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på Hedmarken, i Bergsbygden, i Låglandet, i Sydlandet och i Kustlandet vid havet—in i kananéernas land och upp på Libanon, ända till den stora floden, floden Frat. 001:008 Se, jag har givit landet i edert våld. Gån nu och intagen detta land, som HERREN med ed har lovat edra fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva åt dem och åt deras säd efter dem.» 001:009 Och jag talade till eder på den tiden och sade: »Jag förmår icke ensam bära eder. 001:010 HERREN, eder Gud, har förökat eder, och se, I ären nu talrika såsom stjärnorna på himmelen. 001:011 Må Herren, edra fäders Gud, än vidare föröka eder tusenfalt och välsigna eder, såsom han har lovat eder. 001:012 Men huru skall jag ensam kunna bära tyngden och bördan av eder och edert tvistande? 001:013 Utsen åt eder visa, förståndiga och välkända män inom edra särskilda stammar, så skall jag sätta dem till huvudmän över eder.» 001:014 I svaraden mig och saden: »Ditt förslag är gott.» 001:015 Då tog jag huvudmännen i edra stammar, visa och välkända män, och satte dem till huvudmän över eder, till föreståndare, somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och somliga över tio, och till tillsyningsmän i edra särskilda stammar. 001:016 Och jag bjöd då också edra domare och sade: »Hören efter, vad edra bröder hava sig emellan; och om någon har en sak med sin broder eller med en främling som bor hos honom, så dömen rättvist mellan dem. 001:017 I skolen icke hava anseende till personen, när I dömen, utan höra den ringe likaväl som den höge; I skolen icke frukta för någon människa, ty domen hör Gud till. Men om något ärende bliver eder för svårt, skolen I hänskjuta det till mig, så att jag får höra det.» 001:018 Så bjöd jag eder på den tiden allt vad I skullen göra. 001:019 Och vi bröto upp från Horeb, och genom hela den stora och fruktansvärda öken som I haven sett vandrande vi åstad till amoréernas bergsbygd, såsom HERREN, vår Gud, hade bjudit oss; och vi kommo så till Kades-Barnea. 001:020 Och jag sade till eder: »I haven nu kommit till amoréernas bergsbygd, som HERREN vår Gud, vill giva oss. 001:021 Se, HERREN, din Gud, har givit landet i ditt våld. Drag ditupp och intag det, såsom HERREN, dina fäders Gud, har tillsagt dig. Frukta icke och var icke förfärad.» 001:022 Då trädden I fram till mig allasammans och saden: »Låt oss sända åstad några män framför oss, för att de må utforska landet åt oss och sedan avgiva sin berättelse inför oss, angående vägen på vilken vi skola draga ditupp, och angående de städer som vi skola komma till.» 001:023 Detta förslag behagade mig, och jag tog tolv män bland eder, en för var stam. 001:024 Dessa begåvo sig åstad och drogo upp till Bergsbygden och kommo till Druvdalen och bespejade landet. 001:025 Och de togo med sig av landets frukt ned till oss och avgåvo sin berättelse inför oss och sade: »Det land som Herren, vår Gud, vill giva oss är gott.» 001:026 Men I villen icke draga ditupp, utan voren gensträviga mot HERRENS, eder Guds, befallning. 001:027 Och I knorraden i edra tält och saden: »Herren hatar oss, därför har han fört oss ut ur Egyptens land för att giva oss i amoréernas hand och så förgöra oss. 001:028 Varthän skola vi då draga? Våra bröder hava förfärat våra hjärtan, ty de säga: 'Där är ett folk, större och resligare än vi, där äro städer, stora och befästa upp mot himmelen; ja, vi sågo där också anakiter.'» 001:029 Då svarade jag eder: »I skolen icke förskräckas och icke frukta för dem. 001:030 HERREN, eder Gud, som går framför eder, skall själv strida för eder, alldeles såsom han handlade mot eder i Egypten inför edra ögon, 001:031 och alldeles såsom i öknen som du har sett, där HERREN, din Gud, bar dig, såsom en man bär sin son, hela den väg I haven vandrat, ända till dess att I nu haven kommit hit.» 001:032 Men detta oaktat trodden I icke på HERREN, eder Gud, 001:033 som gick framför eder på vägen, för att utse lägerplatser åt eder: om natten i eld, för att lysa eder på den väg I skullen gå, och om dagen i molnskyn. 001:034 Då nu HERREN hörde edra ord, blev han förtörnad och svor och sade: 001:035 »Sannerligen, ingen av dessa män, i detta onda släkte, skall få se det goda land som jag med ed har lovat giva åt edra fäder, 001:036 ingen utom Kaleb, Jefunnes son; han skall få se det, och åt honom och åt hans barn skall jag giva det land han har beträtt, därför att han i allt har efterföljt Herren.» 001:037 Också på mig vredgades HERREN, för eder skull, och sade: »Icke heller du skall komma ditin. 001:038 Josua, Nuns son, han som är din tjänare, han skall komma ditin. Styrk honom att vara frimodig, ty han skall utskifta landet åt Israel såsom arv. 001:039 Och edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens byte, och skola komma ditin, åt dem skall jag giva landet, och de skola taga det i besittning. 001:040 Men I själva mån vända eder åt annat håll; bryten nu upp och tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till.» 001:041 Då svaraden I och saden till mig: »Vi hava syndat mot HERREN. Vi vilja nu draga upp och strida, alldeles såsom HERREN, vår Gud, har bjudit oss.» Och I omgjordaden eder, var och en tog sina vapen, och med lätt mod drogen I upp mot bergsbygden. 001:042 Men HERREN sade till mig: »Säg till dem: I skolen icke draga ditupp och giva eder i strid, ty jag är icke med bland eder; gören icke så, på det att I icke mån bliva slagna av edra fiender.» 001:043 Och jag talade till eder, men I hörden icke därpå, utan voren gensträviga mot HERRENS befallning och drogen i edert övermod upp mot bergsbygden. 001:044 Och amoréerna som bodde där i bergsbygden drogo mot eder och jagade eder, såsom bin göra, och slogo och förskingrade eder i Seir och drevo eder ända till Horma. 001:045 Då vänden I tillbaka och gräten inför HERRENS ansikte. Men HERREN hörde icke eder röst och lyssnade icke till eder. 001:046 Och I stannaden länge i Kades, så länge det nu var.

002:001 Sedan vände vi oss åt annat håll, vi bröto upp och togo vägen
        mot öknen, åt Röda havet till, såsom Herren hade tillsagt mig,
        och vi höllo en lång tid på med att tåga omkring Seirs
        bergsbygd.
002:002 Och HERREN talade till mig och sade:
002:003 »Länge nog haven I hållit på med att tåga omkring denna
        bergsbygd; vänden eder nu mot norr.
002:004 Och bjud folket och säg: I kommen nu att draga fram genom det
        område som tillhör edra bröder, Esaus barn, vilka bo i Seir; men
        fastän de skola frukta för eder, mån I taga eder väl till vara.
002:005 I skolen icke inlåta eder i strid med dem, ty av deras land
        skall jag icke giva eder ens så mycket som en fotsbredd,
        eftersom jag redan har givit Seirs bergsbygd till besittning åt
        Esau.
002:006 Mat att äta skolen I köpa av dem för penningar; vatten att
        dricka skolen I ock köpa av dem för penningar.
002:007 HERREN, din Gud, har ju välsignat dig i alla dina händers verk;
        han har låtit sig vårda om din vandring i denna stora öken; nu i
        fyrtio år har HERREN, din Gud, varit med dig, och intet har
        fattats dig.
002:008 Så drog vi då åstad bort ifrån våra bröder, Esaus barn, som
        bodde i Seir, och lämnade Hedmarksvägen och Elat och
        Esjon-Geber. Vi vände oss nu åt annat håll och drogo fram på
        vägen till Moabs öken.
002:009 Och Herren sade till mig: »Du skall icke angripa Moab eller
        inlåta dig i strid med dem, ty av deras land skall jag icke giva
        dig något till besittning, eftersom jag redan har givit Ar åt
        Lots barn till besittning.
002:010 (Eméerna bodde där fordom, ett stort och talrikt och resligt
        folk, sådant som anakiterna.
002:011 Och likasom anakiterna räknas också de för rafaéer; men
        moabiterna kalla dem eméer.
002:012 I Seir bodde däremot fordom horéerna, men Esaus barn fördrevo
        dem för sig och förgjorde dem och bosatte sig på det land som
        Herren hade givit dem till besittning.)
002:013 Stån nu upp och gån över bäcken Sered.» Så gingo vi då över
        bäcken Sered.
002:014 Och den tid som åtgick för vår vandring från Kades-Barnea, till
        dess vi gingo över bäcken Sered. var trettioåtta år, och under
        denna tid förgicks hela den släktet, alla stridbara män i
        lägret, såsom Herren hade svurit att det skulle gå dem.
002:015 Ja, Herrens hand drabbade dem, och han sände förödelse i lägret
        bland dem och ryckte dem bort därur, så att de förgingos.

002:016 Då nu alla stridbara män i folket hade dött ut,
002:017 talade HERREN till mig och sade:
002:018 »Du drager nu över Moabs gräns, genom Ar,
002:019 och skall så komma i närheten av Ammons barn; men du må icke
        angripa dessa, ej heller inlåta dig i strid med dem, ty av
        Ammons barns land skall jag icke giva dig något till besittning,
        eftersom jag redan har givit det åt Lots barn till
        besittning.
002:020 (Såsom ett rafaéernas land räknas också detta; rafaéer bodde
        fordom där; men ammoniterna kalla dem samsummiter.
002:021 De voro ett stort och talrikt och resligt folk, sådant som
        anakiterna. Men Herren förgjorde dessa för dem; de fördrevo dem
        och bosatte sig i deras land.
002:022 På samma sätt hade han gjort för Esaus barn, som bo i Seir, i
        det han för dem förgjorde horéerna; de fördrevo dem och bosatte
        sig i deras land, där de bo ännu i dag.
002:023 Likaså blevo avéerna, som bodde i byar ända fram till Gasa,
        förgjorda av kaftoréerna, som drogo ut från Kaftor och sedan
        bosatte sig i deras land.)
002:024 Stån nu upp, bryten upp och gån över bäcken Arnon. Se, jag har
        givit Sihon, konungen i Hesbon, amoréen, och hans land i ditt
        våld. Så begynn nu att intaga det, och bekriga honom.
002:025 Redan i dag vill jag begynna att låta förskräckelse och fruktan
        för dig komma över alla folk under himmelen, så att de skola
        darra och bäva för dig, när de höra berättas om dig.»
002:026 Och jag skickade sändebud från Kedemots öken till Sihon,
        konungen i Hesbon, med fridsam hälsning och lät säga:
002:027 »Låt mig tåga genom ditt land. Raka vägen skall gå, utan att
        vika av vare sig till höger eller till vänster.
002:028 Mat att äta må du låta mig köpa för penningar; jag begär
        allenast att få tåga vägen fram härigenom
002:029—detsamma som tillstaddes mig av Esaus barn, Seirs inbyggare,
        och av moabiterna, Ars inbyggare—så att jag kan gå över
        Jordan in i det land som HERREN, vår Gud, vill giva oss.»
002:030 Men Sihon, konungen i Hesbon, ville icke låta oss tåga genom
        sitt land, ty HERREN, din Gud, förhärdade hans sinne och
        förstockade hans hjärta, för att han skulle giva honom i din
        hand, såsom ock nu har skett.
002:031 Och Herren sade till mig: »Se, jag begynner nu att giva Sihon
        och hans land i ditt våld. Begynn alltså du nu att intaga det,
        så att du får hans land till besittning.»
002:032 Och Sihon drog med allt sitt folk ut till strid mot oss, till
        Jahas.
002:033 Men HERREN, vår Gud, gav honom i vårt våld, och vi slogo honom
        jämte hans söner och allt hans folk.
002:034 Och vi intogo då alla hans städer och gåvo hela den manliga
        stadsbefolkningen till spillo, så ock kvinnor och barn; vi läto
        ingen slippa undan.
002:035 Allenast boskapen togo vi såsom byte, jämte rovet från de städer
        vi intogo.
002:036 Från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i dalen
        ända till Gilead fanns ingen stad vars murar voro för höga för
        oss; allasammans gav HERREN, vår Gud, i vårt våld.
002:037 Men Ammons barns land lät du vara, hela landsträckan utefter
        bäcken Jabbok, och städerna i bergsbygden, och allt övrigt varom
        HERREN, vår Gud, hade så bjudit.

003:001 Sedan vände vi oss åt annat håll och drogo upp åt Basan till. Och Og, konungen i Basan, drog med allt sitt folk ut i strid mot oss, till Edrei. 003:002 Men HERREN sade till mig: »Frukta icke för honom, ty i din hand har jag givit honom och allt hans folk och honom på samma sätt som du gjorde med Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon.» 003:003 Så gav HERREN, vår GUD, i vår hand också Og, konungen i Basan, och allt hans folk, och vi slogo honom och läto ingen av dem slippa undan. 003:004 Och vi intogo då alla hans städer, ingen stad fanns, som vi icke togo ifrån dem: sextio städer, hela landsträckan Argob, Ogs rike i Basan. 003:005 Alla dessa städer voro befästa med höga murar, med portar och bommar. Därtill kom en stor mängd småstäder. 003:006 Och vi gåvo dem till spillo, likasom vi hade gjort med Sihon, konungen i Hesbon; hela den manliga stadsbefolkningen gåvo vi till spillo, så ock kvinnor och barn. 003:007 Men all boskapen och rovet från städerna togo vi såsom byte. 003:008 Från amoréernas två konungar, som härskade på andra sidan Jordan, togo vi alltså då deras land, från bäcken Arnon ända till berget Hermon 003:009 —vilket av sidonierna kallas för Sirjon, men av amoréerna kallas för Senir— 003:010 alla städerna på slätten och hela Gilead och hela Basan, ända till Salka och Edrei, städerna i Ogs rike, i Basan. 003:011 Ty Og, konungen i Basan, var den ende som fanns kvar av de sista rafaéerna; hans gravkista, gjord av basalt, finnes, såsom känt är, i Rabba i Ammons barns land; den är nio alnar lång och fyra alnar bred, alnen beräknad efter längden av en mans underarm. 003:012 När vi då hade intagit detta land, gav jag den del därav, som sträcker sig från Aroer vid bäcken Arnon, samt hälften av Gileads bergsbygd med dess städer åt rubeniterna och gaditerna. 003:013 Återstoden av Gilead och hela Basan, Ogs rike, gav jag åt ena hälften av Manasse stam, hela landsträckan Argob, hela Basan; detta kallas rafaéernas land. 003:014 Jair, Manasses son, fick hela landsträckan Argob, ända till gesuréernas och maakatéernas område, och efter sitt eget namn kallade han landet—nämligen Basan—för Jairs byar, såsom det heter ännu i dag. 003:015 Och åt Makir gav jag Gilead. 003:016 Och åt rubeniterna och gaditerna gav jag landet från Gilead ända till Arnons dal, till dalens mitt—den utgjorde gränsen—och till bäcken Jabbok, som är Ammons barns gräns, 003:017 vidare Hedmarken med Jordan, som utgör gränsen, från Kinneret ända till Pisgas sluttningar, på östra sidan. 003:018 Och jag bjöd eder på den tiden och sade: »HERREN, eder Gud, har givit eder detta land till besittning. Men nu skolen alla I som ären stridbara män draga väpnade åstad i spetsen för edra bröder, Israels barn. 003:019 Allenast edra hustrur och barn och eder boskap—jag vet ju att I haven mycken boskap—må stanna kvar i de städer som jag har givit eder, 003:020 till dess att HERREN har låtit edra bröder komma till ro, såväl som eder, när också de hava tagit i besittning det land som HERREN, eder Gud, vill giva dem på andra sidan Jordan; sedan mån I vända tillbaka till de besittningar jag har givit eder, var och en till sin besittning.» 003:021 Och jag bjöd Josua på den tiden och sade: »Du har med egna ögon sett allt vad HERREN, eder Gud, har gjort med dessa två konungar. På samma sätt skall HERREN göra med alla riken där du drager fram. 003:022 Frukten icke för dem, ty HERREN, eder Gud, skall själv strida för eder.» 003:023 Och på den tiden bad jag till HERREN och sade: 003:024 »Herre, HERRE, du har begynt att låta sin tjänare se din storhet och din starka hand; ty vilken är den gud i himmelen eller på jorden, som kan göra sådana verk och sådana väldiga gärningar som du? 003:025 Så låt mig nu få gå ditöver och se det goda landet på andra sidan Jordan, det goda berglandet där och Libanon.» 003:026 Men HERREN hade blivit förgrymmad på mig för eder skull och ville icke höra mig, utan sade till mig: »Låt det vara nog; tala icke vidare till mig om denna sak. 003:027 Stig nu upp på toppen av Pisga, och lyft upp dina ögon mot väster och norr och söder och öster, och se med dina ögon; ty över denna Jordan skall du icke komma. 003:028 Och insätt Josua i hans ämbete, och styrk honom att vara frimodig och oförfärad; ty det är han som skall gå ditöver i spetsen för detta folk, och det är han som skall utskifta åt dem såsom arv det land du ser.» 003:029 Och så stannade vi i dalen mitt emot Bet-Peor.

004:001 Och nu, Israel, hör de stadgar och rätter som jag vill lära eder, för att I mån göra efter dem, på det att I mån leva och komma in i och taga i besittning det land som HERREN, edra fäders Gud, vill giva eder. 004:002 I skolen icke lägga något till det som jag bjuder eder, och I skolen icke taga något därifrån; I skolen hålla HERRENS, eder Guds, bud, som jag giver eder. 004:003 I haven med egna ögon sett vad HERREN har gjort i fråga om Baal-Peor, huru HERREN, din Gud, utrotade ur ditt folk var man som följde efter Baal-Peor. 004:004 Men I som höllen eder till HERREN, eder Gud, I leven alla ännu i dag. 004:005 Se, jag har lärt eder stadgar och rätter såsom HERREN, min Gud, har bjudit mig, på det att I mån göra efter dem i det land dit I nu kommen, för att taga det i besittning. 004:006 I skolen hålla dem och göra efter dem, ty det skall tillräknas eder såsom vishet och förstånd av andra folk. När de få höra alla dessa stadgar, skola säga: »I sanning, ett vist och förståndigt folk är detta stora folk.» 004:007 Ty vilket annat stort folk finnes, vars gudar äro det så nära som HERREN, vår Gud, är oss, så ofta vi åkalla honom? 004:008 Och vilket annat stort folk finnes, som har stadgar och rätter så rättfärdiga som hela denna lag, vilken jag i dag förelägger eder? 004:009 Allenast tag dig till vara och akta dig väl, så att du icke förgäter vad dina ögon sågo, och icke låter vika ifrån ditt hjärta i all dina livsdagar, utan kungör det för dina barn och dina barnbarn: 004:010 vad som skedde den dag då du stod inför HERREN, din Gud, vid Horeb, då HERREN sade till mig: »Församla folket till mig, för att jag må låta dem höra mina ord; må de så lära sig att frukta mig, så länge de leva på jorden, och de lära sina barn detsamma.» 004:011 Och I trädden fram och blevo stående nedanför berget; och berget brann i eld ända upp till himmelen, och där var mörker, moln och töcken. 004:012 Och HERREN talade till eder ur elden orden hörden I, men I sågen ingen gestalt, I hörden allenast en röst. 004:013 Och han förkunnade eder sitt förbund, som han bjöd eder att hålla nämligen de tio orden; och han skrev dem på två stentavlor. 004:014 Och mig bjöd HERREN då att jag skulle lära eder stadgar och rätter, för att I skullen göra efter dem i det land dit I nu dragen, till att taga det i besittning. 004:015 Och eftersom I icke sågen någon gestalt den dag då HERREN talade till eder på Horeb ur elden, därför mån I nu noga hava akt på eder själva. 004:016 så att I icke tagen eder till, vad fördärvligt är, genom att göra eder någon beläte, något slags avgudabild, något bild av man eller av kvinna. 004:017 eller någon bild av något fyrfotadjur eller av någon bevingad fågel som flyger under himmelen, 004:018 eller av något kräldjur på marken eller av någon fisk i vattnet under jorden. 004:019 Och när du lyfter dina ögon upp till himmelen och ser solen, månen och stjärnorna, himmelens hela härskara, då må du icke heller låta förföra dig att tillbedja dem och tjäna dem; ty HERREN, din Gud, har givit dem åt alla folk under hela himmelen till deras del. 004:020 Men eder har HERREN tagit, och han har fört eder ut ur smältugnen, ur Egypten, för att I skullen bliva hans arvfolk, såsom nu har skett. 004:021 Och HERREN vredgades på mig för eder skull, och svor att jag icke skulle få gå över Jordan och komma in i de goda land som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel. 004:022 Ty jag skall dö i detta land och icke gå över Jordan, men I skolen gå över den och taga detta goda land i besittning. 004:023 Tagen eder då till vara för att förgäta det förbund som HERREN, eder Gud, har slutit med eder, därigenom att I, alldeles emot HERRENS, eder Guds, bud, gören eder något beläte, något slags bild. 004:024 Ty, HERREN, din Gud, är en förtärande eld, en nitälskande Gud. 004:025 Om nu så sker, när du har fått barn och barnbarn och I haven blivit gamla i landet, att I tagen eder till, vad fördärvligt är, genom att göra eder något beläte, något slags bild, så att I gören vad som är ont i HERRENS, din Guds, ögon och därmed förtörnen honom, 004:026 då tager jag i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att I med hast skolen förgås och utrotas ur det land dit I nu gån över Jordan, för att taga det i besittning; I skolen då icke längre leva där, utan skolen förvisso förgöras. 004:027 Och HERREN skall förströ eder bland folken, och allenast en ringa hop av eder skall bliva kvar bland de folk till vilka HERREN skall föra eder. 004:028 Och där skolen I tjäna gudar, gjorda av människohänder, gudar av trä och sten, som varken se eller höra eller äta eller lukta. 004:029 Men när I där söken HERREN, din Gud, då skall du finna honom, om du frågar efter honom av allt ditt hjärta och av all din själ. 004:030 När du är i nöd och allt detta vederfares dig, i kommande dagar, då skall du vända åter till HERREN, din Gud, och höra hans röst. 004:031 Ty HERREN, din Gud, är en barmhärtig Gud. Han skall icke förgäta eller fördärva dig; han skall icke förgäta det förbund han har ingått med dina fäder och med ed bekräftat. 004:032 Ty fråga framfarna tider, dem som hava varit före dig, från den dag då Gud skapade människor på jorden, fråga ifrån himmelens ena ända till den andra om någonsin något så stort som detta har skett, eller om man har hört talas om något som är detta likt, 004:033 om något folk har hört Guds röst tala ur elden, såsom du har hört, och dock har blivit vid liv, 004:034 eller om någon gud har försökt att komma och hämta ett folk åt sig ut från ett annat folk, genom hemsökelser, tecken och under, genom krig, genom stark hand och uträckt arm, och genom stora, fruktansvärda gärningar, vilket allt HERREN, eder Guds, har gjort med eder i Egypten, inför dina ögon. 004:035 Du har själv fått se det, för att du skulle veta att HERREN är Gud, och ingen annan än han. 004:036 Från himmelen har han låtit dig höra sin röst för att undervisa dig, och på jorden har han låtit dig se sin stora eld, och du har hört hans ord ur elden. 004:037 Eftersom han nu älskade dina fäder och utvalde deras avkomlingar efter dem, och själv med sin stora kraft förde dig ut ur Egypten, 004:038 och fördrev för dig folk som voro större och mäktigare än du, och lät dig komma in i deras land och gav det åt dig till arvedel, såsom nu har skett, 004:039 därför skall du i dag veta och lägga på hjärtat att HERREN är Gud, uppe i himmelen och nere på jorden, han och ingen annan; 004:040 och du skall hålla hans stadgar och bud, som jag i dag giver dig, på det att det må gå dig väl och dina barn efter dig, och på det att du må länge leva i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig för all tid. 004:041 Vid denna tid avskilde Mose tre städer på andra sidan Jordan, på östra sidan, 004:042 till vilka en dråpare skulle kunna fly, om han hade dräpt någon utan vett och vilja, och utan att förut hava burit hat till honom; om han flydde till någon av dessa städer, skulle han få bliva vid liv. 004:043 De voro: Beser i öknen på slättlandet för Rubens stam, Ramot i Gilead för Gads stam och Golan i Basan för Manasse stam. 004:044 Och detta är den lag som Mose förelade Israels barn, 004:045 dessa äro de vittnesbörd och stadgar och rätter som Mose föredrog för Israels barn, sedan de hade dragit ut ur Egypten, 004:046 på andra sidan Jordan i dalen, mitt emot Bet-Peor, i Sihons land, amoréernas konungs, som bodde i Hesbon, och som Mose och Israels barn slogo, när de hade dragit ut ur Egypten. 004:047 Ty de intogo hans land och Ogs land, konungens i Basan, amoréernas två konungars länder, på andra sidan Jordan, på östra sidan, 004:048 från Aroer vid bäcken Arnons strand ända till berget Sion, det är Hermon, 004:049 och hela Hedmarken på andra sidan Jordan på östra sidan, ända till Hedmarkshavet, nedanför Pisgas sluttningar.

        Hör, Israel, de stadgar och rätter som jag i dag framställer för
        eder, och lären eder dem och hållen dem och gören efter dem.
005:002 HERREN, vår Gud, slöt ett förbund med oss på Horeb.
005:003 Icke med våra fäder slöt HERREN detta förbund, utan med oss
        själva som stå här i dag, oss alla som nu leva.
005:004 Ansikte mot ansikte talade HERREN till eder på berget ur elden.
005:005 Jag stod då mellan HERREN och eder, för att förkunna eder vad
        HERREN talade, ty I fruktaden för elden och stegen icke upp på
        berget. Han sade:

005:006 Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. 005:007 Du skall inga andra gudar hava jämte mig. 005:008 Du skall icke göra dig något beläte, som är en bild vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är i vattnet under jorden. 005:009 Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag, HERREN, sin Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar mig, 005:010 men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina bud. 005:011 Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds namn, ty HERREN skall icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn. 005:012 Håll sabbatsdagen, så att du helgar den, såsom HERREN, din Gud, har bjudit dig. 005:013 Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor; 005:014 men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat; då skall du ingen syssla förrätta, ej heller din son eller sin dotter, eller din tjänare eller din tjänarinna, eller din oxe eller din åsna eller någon av dina dragare, ej heller främlingen som är hos dig inom dina portar; på det att din tjänare och din tjänarinna må hava ro såväl som du. 005:015 Du skall komma ihåg att du själv har varit träl i Egyptens land, och att HERREN, din Gud, har fört dig ut därifrån med stark hand och uträckt arm; därför har HERREN, din Gud bjudit dig att hålla sabbatsdagen. 005:016 Hedra din fader och din moder, såsom HERREN, din Gud har bjudit dig, på det att du må länge leva och det må gå dig väl i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig. 005:017 Du skall icke dräpa. 005:018 Du skall icke heller begå äktenskapsbrott. 005:019 Du skall icke heller stjäla. 005:020 Du skall icke heller bära falsk vittnesbörd mot din nästa. 005:021 Du skall icke heller hava begärelse till din nästas hustru. Du skall icke heller hava lust till din nästas hus, ej heller till hans åker eller hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller hans åsna, ej heller till något som tillhör din nästa. 005:022 Dessa ord talade HERREN till hela eder församling på berget, ur elden, molnskyn och töcknet, med hög röst, och han talade så intet mer. Och han skrev dem på två stentavlor, som han gav åt mig. 005:023 När I hörden rösten ur mörkret, medan berget brann i eld, trädden I fram till mig, alla I som voren huvudmän för edra stammar, så ock edra äldste. 005:024 Och I saden: »Se, HERREN, vår Gud, har låtit oss se sin härlighet och sin storhet, och vi hava hört hans röst ur elden. I dag hava vi sett att Gud kan tala med en människa och dock låta henne bliva vid liv. 005:025 Varför skola vi då likväl dö? Denna stora eld kommer ju att förtära oss. Om vi än vidare få höra HERRENS, vår Guds, röst, så måste vi dö. 005:026 Ty vem finnes väl bland allt kött som kan, såsom vi hava gjort, höra den levande Gudens röst tala ur elden och dock bliva vid liv? 005:027 Träd du fram och hör allt vad HERREN, vår Gud, säger, och tala du till oss allt vad HERREN, vår Gud, talar till dig, så vilja vi höra det och göra därefter.» 005:028 Och HERREN hörde edra ord, när I så taladen till mig; och HERREN sade till mig: »Jag har hört de ord som detta folk har talat till dig. De hava rätt i allt vad de hava talat. 005:029 Ack att de hade sådana hjärtan, att de fruktade mig och hölle alla mina bud alltid! Det skulle ju då gå dem och deras barn väl evinnerligen. 005:030 Gå nu och säg till dem: 'Vänden tillbaka till edra tält.' 005:031 Men du själv må stanna kvar här hos mig, så skall förkunna för dig alla de bud och stadgar och rätter som du skall lära dem, för att de må göra efter dem i det land som jag vill giva dem till besittning.» 005:032 Så hållen nu och gören vad HERREN, eder Gud, har bjudit eder. I skolen icke vika av vare sig till höger eller till vänster. 005:033 På de vägar som HERREN, eder Gud, har bjudit eder gå skolen I alltid vandra, för att I mån bliva vid liv och det må gå eder väl, och för att I mån länge leva i det land som I skolen taga i besittning.

006:001 Och dessa äro de bud, stadgar och rätter som HERREN, eder Gud,
        har bjudit mig att lära eder, för att I skolen göra efter dem i
        det land dit I nu dragen, till att taga de i besittning—
006:002 detta på det att du må frukta HERREN, din Gud, så att du håller
        alla hans stadgar och bud, som jag giver dig, du med din som och
        din sonson, i all dina livsdagar, och på det att du må länge
        leva.
006:003 Så skall du nu höra, Israel, och hålla dem och göra efter dem,
        för att det må gå dig väl, och för att I mån föröka eder mycket,
        såsom HERREN, dina fäders Gud, har lovat dig—ett land som
        flyter av mjölk och honung.

006:004 Hör, Israel! HERREN, vår gud, HERREN är en. 006:005 Och du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft. 006:006 Dessa ord som jag i dag giver dig skall du lägga på ditt hjärta. 006:007 Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du står upp. 006:008 Och du skall binda dem såsom ett tecken på din hand, och de skola vara såsom ett märke på din panna. 006:009 Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar.

006:010 När nu HERREN, din Gud, låter dig komma in i det land som han
        med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva
        dig—stora och vackra städer, som du icke har byggt,
006:011 och hus, fulla med allt gott, vilka du icke har fyllt, och
        uthuggna brunnar, som du icke har huggit ut, vingårdar och
        olivplanteringar, som du icke har planterat—och när du då
        äter och bliver mätt,
006:012 så tag dig till vara för att förgäta HERREN, som har fört dig ut
        ur Egyptens land, ur träldomshuset.
006:013 HERREN, din Gud, skall du frukta, och honom skall du tjäna, och
        vid hans namn skall du svärja.
006:014 I skolen icke följa efter andra gudar, någon av de folks gudar,
        som bo runt omkring eder,
006:015 ty en nitälskande Gud är HERREN, din Gud, mitt ibland dig, och
        du må taga dig till vara, så att icke HERRENS, din Guds, vrede
        upptändes mot dig, och han utrotar dig från jorden.
006:016 I skolen icke fresta HERREN, eder Gud, såsom I frestaden honom i
        Massa.
006:017 I skolen troget hålla HERRENS, eder Guds, bud och de vittnesbörd
        och stadgar som han hat givit dig.
006:018 Och du skall göra vad rätt och gott är i HERRENS ögon, för att
        det må gå dig väl, och för att du må komma in i det goda land
        som HERREN med ed har lovat åt dina fäder, och taga det i
        besittning,
006:019 därigenom att han driver undan för dig all dina fiender, såsom
        HERREN har lovat.
006:020 När din son i framtiden frågar dig: »Vad betyda de vittnesbörd
        och stadgar och rätter som HERREN, vår Gud, har givit eder?»
006:021 då skall du svara din son: »Vi voro Faraos trälar i Egypten, men
        med stark hand förde HERREN oss ut ur Egypten.
006:022 Och HERREN gjorde stora och gruvliga tecken och under i Egypten
        på Farao och hela hans hus inför våra ögon.
006:023 Men oss förde han ut därifrån, för att låta oss komma in och
        giva oss det land som han med ed har lovat åt våra fäder.
006:024 Och HERREN bjöd oss att göra efter all dessa stadgar och att
        frukta HERREN, vår Gud, för att det alltid skulle gå oss väl, i
        det att han behölle oss vid liv, såsom ock hittills har skett.
006:025 Och det skall lända oss till rättfärdighet, när vi hålla och
        göra efter alla dessa bud, inför HERREN, vår Guds, ansikte,
        såsom han har bjudit oss.»

007:001 När HERREN, din Gud låter dig komma in i det land di du nu går, för att taga i besittning, och när han för dig förjagar stora folk—hetiterna, girgaséerna, amoréerna, kananéerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna, sju folk, större och mäktigare än du— 007:002 när HERREN, din Gud, giver dessa i ditt våld och du slår dem, då skall du giva dem till spillo; du skall icke sluta förbund med dem eller visa dem nåd. 007:003 Du skall icke befrynda dig med dem; dina döttrar skall du icke giva åt deras söner, och deras döttrar skall du icke taga till hustrur åt dina söner. 007:004 Ty de skola då förleda dina söner att vika av ifrån mig och tjäna andra gudar, och HERRENS vrede skall då upptändas mot eder och han skall med hast förgöra dig. 007:005 Utan så skolen I göra med dem I skolen bryta ned deras altaren och slå sönder deras stoder och hugga ned deras Aseror och bränna upp deras beläten i eld. 007:006 Ty du är ett folk som är helgat åt HERREN, din Gud; dig har HERREN, din Gud, utvalt till att vara hans egendomsfolk, framför alla andra folk på jorden. 007:007 Icke därför att I voren större än alla andra folk var det som HERREN fäste sig vid eder och utvalde eder, ty I ären ju mindre än alla andra folk; 007:008 utan därför att HERREN älskade eder och ville hålla den ed som han hade svurit fäder, därför förde HERREN eder ut med stark hand och förlossade dig ur träldomshuset, ur Faraos, den egyptiske konungens, hand. 007:009 Så skall du nu veta att HERREN, din Gud, är den rätte Guden, den trofaste Guden, som håller förbund och bevarar nåd intill tusende led, när man älskar honom och håller hans bud, 007:010 men som utan förskoning vedergäller och förgör dem som hata honom. Han dröjer icke, när det gäller dem som hata honom; utan förskoning vedergäller han dem. 007:011 Så håll nu de bud och stadgar och rätter som jag i dag giver dig, och gör efter dem. 007:012 Om I nu hören dessa rätter och hållen dem och gören efter dem, så skall HERREN, din Gud, till lön därför låta sitt förbund och sin nåd bestå, vad han med ed lovade dina fäder. 007:013 Han skall då älska dig och välsigna sitt livs frukt och din marks frukt, din säd, ditt vin och din olja, dina fäkreaturs avföda och din småboskaps avel, i det land som han med ed har lovat dina fäder att giva dig. 007:014 Välsignad skall du bliva framför alla andra folk; bland dina män och kvinnor skall ingen vara ofruktsam, ej heller bland din boskap. 007:015 Och HERREN skall avvända från dig all krankhet; ingen av Egyptens alla svåra sjukdomar, som du väl känner, skall han lägga på dig; han skall i stället låta dem komma över alla dem som hata dig. 007:016 Och alla de folk som HERREN, din Gud, giver i din hand skall du utrota; du skall icke visa dem någon skonsamhet. Du skall icke heller tjäna deras gudar, ty detta kunde bliva en snara för dig. 007:017 Om du ock säger vid dig själv: »Dessa folk äro större än jag; huru skall jag kunna fördriva dem?», 007:018 så må du dock icke frukta för dem; du skall tänka på vad HERREN, din Gud gjorde med Farao och med all egyptierna, 007:019 på de stora hemsökelser som du med egna ögon såg, och på de tecken och under och på den starka hand och uträckta arm varmed HERREN, din Gud, förde dig ut. På samma sätt skall HERREN, din Gud, nu göra med alla de folk som du fruktar för. 007:020 Därtill skall HERREN, din Gud, sända getingar över dem, till dess att de som äro kvar och hålla sig gömda för dig hava blivit utrotade. 007:021 Du må icke förskräckas för dem, ty HERREN, din Gud, är mitt ibland dig, en stor och fruktansvärd Gud. 007:022 Och HERREN, din Gud, skall förjaga dessa hedningar för dig, men blott småningom. Du skall icke med hast få förgöra dem, på det att vilddjuren icke må föröka sig till din skada. 007:023 HERREN, din Gud, skall giva dem i ditt våld och sända stor förvirring bland dem, till dess att de förgöras. 007:024 Och han skall giva deras konungar i din hand, och du skall utrota till och med deras namn, så att de icke mer finnas under himmelen. Ingen skall kunna stå dig emot, till dess du har förgjort dem. 007:025 Deras gudabeläten skola I bränna upp i eld. Du skall icke hava begärelse till det silver och det guld som finnes på dem, och icke taga något av detta för din räkning, på det att du icke må snärjas därav; ty en styggelse är det för HERREN, din Gud. 007:026 Och du skall icke låta någon styggelse komma in i ditt hus, på det att du icke också själv må bliva given till spillo. Du skall räkna det såsom en skändlighet och en styggelse, ty det är givet till spillo.

008:001 Alla de bud som jag i dag giver dig skolen I hållen, och efter
        dem skolen I göra, för att I mån komma in i och taga i
        besittning det land som HERREN med ed har lovat åt edra
        fäder.
008:002 Och du skall komma ihåg allt vad som har skett på den väg HERREN,
        din Gud, nu i fyrtio åt har låtit dig vandra i öknen, för att
        tukta dig och pröva dig, så att han kunde förnimma vad som var i
        ditt hjärta: om du ville hålla hans bud eller icke.
008:003 Ja, han tuktade dig och lät dig hungra, och han gav dig manna
        att äta, en mat som du förut icke visste av, och som icke heller
        dina fäder visste av; på det att han skulle lära dig förstå att
        människan lever icke allenast av bröd, utan att hon lever av
        allt det som utgår av HERRENS mun.
008:004 Dina kläder blevo icke utslitna på dig, och din fot svullnade
        icke under dessa fyrtio år.
008:005 Så skall du då förstå i ditt hjärta att HERREN, din Gud, fostrar
        dig, såsom en man fostrar sin son;
008:006 och du skall hålla HERRENS, din Guds, bud, så att du vandrar på
        hans vägar och fruktar honom.
008:007 Ty HERREN, din Gud, låter dig nu komma in i ett gott land, ett
        land där vattenbäckar, källor och djupa vatten flöda fram i
        dalar och på berg,
008:008 ett land med vete och korn, med vinträd, fikonträd och
        granatträd, ett land med ädla olivträd och med honung,
008:009 ett land där du icke skall äta ditt bröd i torftighet, där intet
        skall fattas dig, ett land vars stenar innehålla järn, och ur
        vars berg du skall bryta koppar.
008:010 Där skall du äta och bliva mätt, och du skall så lova HERREN,
        din Gud, för det goda land som han har givit dig.
008:011 Tag dig då till vara för att förgäta HERREN, din Gud, så att du
        icke håller hans bud och rätter och stadgar, som jag i dag giver
        dig.
008:012 Ja, när du äter och bliver mätt, och bygger vackra hus och bor i
        dem,
008:013 när dina fäkreatur och din småboskap förökas, och ditt silver
        och guld förökas, och allt annat du har förökas,
008:014 då må ditt hjärta icke bliva högmodigt, så att du förgäter
        HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
        träldomshuset.
008:015 och som har lett dig genom den stora och fruktansvärda öknen,
        bland giftiga ormar och skorpioner, över förtorkad mark, där
        intet vatten åt dig komma ut ur den hårda klippan,
008:016 och som gav dig manna att äta i öknen, en mat som dina fäder
        icke visste av—detta på det att han skulle tukta dig och
        pröva dig, för att sedan kunna göra dig gott.
008:017 Du må icke säga vid dig själv: »Min egen kraft och min hands
        styrka har förskaffat mig denna rikedom»,
008:018 utan du må komma ihåg att det är HERREN, din Gud, som giver dig
        kraft att förvärva rikedom, därför att han vill upprätta det
        förbund som han med ed har ingått med dina fäder—såsom och
        hittills har skett.
008:019 Men om du förgäter HERREN, din Gud, och följer efter andra gudar
        och tjänar dem och tillbeder dem, så betygar jag i dag inför eder
        att I förvisso skolen förgås.
008:020 På samma sätt som hedningarna som HERREN förgör för eder skolen
        också I då förgås, därför att I icke hörden HERRENS, eder Guds
        röst.

009:001 Hör, Israel! Du går nu över Jordan, för att komma ditin och underlägga dig folk, större och mäktigare än du, städer, stora och befästa upp mot himmelen, 009:002 anakiternas stora och resliga folkstam, som du själv känner, och om vilken du har hört att man säger: »Vem kan stå emot Anaks barn!» 009:003 Så skall du nu veta att HERREN, din Gud, är den som går framför dig, såsom en förtärande eld; han skall förgöra dem, och han skall förgöra dem, och han skall ödmjuka dem för dig, och du skall fördriva dem och utrota dem med hast, såsom HERREN har lovat dig. 009:004 Då nu HERREN, din Gud, driver dem undan för dig, må du icke säga vid dig själv: »För min rättfärdighets skull har HERREN låtit mig komma in i detta land och taga det i besittning.» Ty dessa hedningars ogudaktighet är det som gör att HERREN fördriver dem för dig. 009:005 Icke din rättfärdighet och din rättsinnighet är det som gör att du får komma in i deras land och taga det i besittning, utan dessa hedningars ogudaktighet är det som gör att HERREN, din Gud, fördriver dem för dig. Så vill ock HERREN uppfylla vad han med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob. 009:006 Därför må du nu veta att det icke är din rättfärdighet som gör att HERREN, din Gud, vill giva dig detta goda land till besittning; ty du är ett hårdnackat folk. 009:007 Kom ihåg, förgät icke, huru du i öknen förtörnade HERREN, din Gud. Allt ifrån den dag då du drog ut ur Egyptens land, ända till dess I nu haven kommit hit, haven I varit gensträviga mot HERREN. 009:008 Vid Horeb förtörnaden I HERREN, och HERREN vredgades på eder, så att han ville förgöra eder. 009:009 När jag hade stigit upp på berget för att taga emot stentavlorna, det förbunds tavlor, som HERREN hade slutit med eder, stannade jag på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta och utan att dricka. 009:010 Och HERREN gav mig de två stentavlorna, på vilka Gud hade skrivit med sitt finger; vad där stod var alldeles lika med de ord HERREN hade talat med eder på berget ur elden, den dag då I voren församlade där. 009:011 Och när de fyrtio dagarna och de fyrtio nätterna voro förlidna, gav HERREN mig de två stentavlorna, förbundets tavlor. 009:012 Och HERREN sade till mig: »Stå upp och gå med hast ned härifrån, ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har tagit sig till, vad fördärvligt är. De hava redan vikit av ifrån den väg som jag bjöd dem gå; de hava gjort sig ett gjutet beläte.» 009:013 Och HERREN talade till mig och sade: »jag har sett att detta folk är ett hårdnackat folk. 009:014 Lämna mig i fred, ty jag vill förgöra dem och utplåna deras namn, så att det icke mer finnes under himmelen; dig vill jag sedan göra till ett folk som är mäktigare och större än detta.» 009:015 Då vände jag mig om och steg ned från berget, som brann i eld; och jag hade i mina båda händer förbundets två tavlor. 009:016 Och jag fick då se att I haven syndat mot HERREN, eder Gud: I haden gjort eder en gjuten kalv; så haden I redan vikit av ifrån den väg som HERREN hade bjudit eder gå. 009:017 Då fattade jag i de båda tavlorna och kastade dem ifrån mig med båda händerna och slog sönder dem inför edra ögon. 009:018 Och jag föll ned inför HERRENS ansikte och låg så, likasom förra gången i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta och utan att dricka, för all den synds skulle som I haden begått genom att göra vad ont var i HERRENS ögon, till att förtörna honom. 009:019 Ty jag fruktade för den vrede och förbittring mot eder, av vilken HERREN hade blivit så uppfylld att han ville förgöra eder. Och HERREN hörde mig även denna gång. 009:020 Också på Aron blev HERREN mycket vred, så att han ville förgöra honom, och jag bad då jämväl för Aron. 009:021 Sedan tog jag kalven, syndabelätet som I haden gjort, och brände den i eld och krossade sönder den väl, till dess att den blev fint stoft, och det stoftet kastade jag i bäcken som flöt ned från berget. 009:022 I Tabeera, i Massa och i Kibrot-Hattaava förtörnaden I ock HERREN. 009:023 Och när HERREN ville sända eder åstad från Kades-Barnea och sade: »Dragen upp och intagen det land som jag har givit eder», då voren I gensträviga mot HERREN, eder Guds, befallning och trodden honom icke och hörden icke hans röst. 009:024 Ja, gensträviga haven I varit mot HERREN allt ifrån den dag då jag lärde känna eder. 009:025 Så föll jag då ned inför HERRENS ansikte och låg så i de fyrtio dagarna och de fyrtio nätterna; ty HERREN hade sagt att han ville förgöra eder. 009:026 Och jag bad till HERREN och sade: »Herre, HERRE, fördärva icke ditt folk och din arvedel, som du har förlossat med din stora makt, och som du med stark hand har fört ut ur Egypten. 009:027 Tänk på dina tjänare Abraham, Isak och Jakob, se icke på detta folks hårdhet, ogudaktighet och synd; 009:028 på det att man icke må säga i det land varur du har fört oss ut: 'Därför att HERREN, icke förmådde föra dem in i det land som han hade lovat åt dem, och därför att han hatade dem, förde han dem ut och lät dem dö i öknen.' 009:029 De äro ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut med din stora kraft och din uträckta arm.»

010:001 På den tiden sade HERREN till mig: »Hugg ut åt dig två
        stentavlor, likadana som de förra voro, och stig upp till mig på
        berget; gör dig och en ark av trä.
010:002 Och sedan jag har skrivit på tavlorna samma ord som stodo på de
        förra tavlorna, vilka du slog sönder, skall du lägga dem i
        arken.»
010:003 Så gjorde jag då en ark av akacieträ och högg ut två stentavlor,
        likadana som de förra voro. Och jag steg upp på berget och hade
        med mig de två tavlorna.
010:004 Och han skrev på tavlorna detsamma som var skrivet förra gången,
        de tio ord som HERREN hade talat till eder på berget ur elden,
        den dag då I voren församlade där. Och HERREN gav dem åt mig.
010:005 Sedan vända jag mig om och steg ned från berget och lade
        tavlorna i arken som jag hade gjort, och där fingo de ligga,
        såsom HERREN hade bjudit mig.
010:006 Och Israels barn bröto upp från Beerot-Bene-Jaakan och tågade
        till Mosera. Där dog Aron och blev där också begraven; och hans
        som Eleasar blev präst i hans ställe.
010:007 Därifrån bröto de upp och tågade till Gudgoda, och från Gudgoda,
        och från Gudgoda till Jotbata, en trakt som var rik på
        vattenbäckar.
010:008 På den tiden avskilde HERREN Levi stam till att bära HERRENS
        förbundsark, till att stå inför HERRENS ansikte och göra tjänst
        inför honom, och till att välsigna i hans namn, såsom den har
        att göra ännu i dag.
010:009 Därför fick Levi ingen lott eller arvedel jämte sina bröder.
        HERREN är hans arvedel, såsom HERREN, din Gud, har sagt honom.
010:010 Och jag stannade på berget lika länge som förra gången, fyrtio
        dagar och fyrtio nätter; och HERREN hörde mig också denna gång:
        HERREN ville icke fördärva mig.
010:011 Och HERREN sade till mig: »Stå upp och gå åstad framför folket,
        och låt dem bryta upp, för att de må komma in i och taga i
        besittning det land som jag med ed har lovat deras fäder att
        giva dem.»
010:012 Och nu Israel, var är det som HERREN, din Gud, fordrar av dig
        annat än att du fruktar HERREN, din Gud, att du alltid vandrar
        på hans vägar och älskar honom, och att du tjänar HERREN, din
        Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ,
010:013 så att du håller HERRENS bud och stadgar, som jag i dag giver
        dig, på det att det må gå dig väl?
010:014 Se, HERREN, din Gud, tillhör himlarna och himlarnas himmel,
        jorden och allt vad därpå är;
010:015 men allenast vid dina fäder fäste sig HERREN och älskade dem;
        och han utvalde deras avkomlingar efter dem, han utvalde eder
        bland alla folk, såsom I nu själva sen.
010:016 Omskären därför edert hjärtas förhud, och varen icke länge
        hårdnackade.
010:017 Ty HERREN, eder Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den
        store, den väldige och fruktansvärde Guden, som icke har
        anseende till personen och icke tager mutor;
010:018 som skaffar den faderlöse och änkan rätt, och som älskar
        främlingen och giver honom mat och kläder.
010:019 Därför skolen också I älska främlingen; I haven ju själva varit
        främlingar i Egyptens land.
010:020 HERREN, din Gud, skall du frukta, honom skall du tjäna, och till
        honom skall du hålla dig, och vid hans namn skall du svärja.
010:021 Han är ditt lov, och han din Gud, som har gjort med dig de stora
        och underbara gärningar som du med egna ögon har sett.
010:022 Sjuttio personer voro dina fäder, som drogo ned till Egypten,
        men nu har HERREN, din Gud, gjort dig talrik såsom himmelens
        stjärnor.

011:001 Så skall du nu älska HERREN, din Gud, och hålla vad han bjuder dig hålla, hans stadgar och rätter och bud, alltid. 011:002 Och besinnen i dag—jag talar nu icke om edra barn, som icke hava förnummit och sett det—huru HERREN, eder Gud, har fostrat eder, besinnen hans storhet, hans starka hand och hans uträckta arm, 011:003 de tecken och gärningar som han gjorde i Egypten, med Farao, konungen i Egypten, och med hela hans land, 011:004 och vad han gjorde med egyptiernas här, med deras hästar och vagnar, huru han lät Röda havets vatten strömma över dem, när de förföljde eder, och huru HERREN då förgjorde dem, så att de nu icke mer äro till; 011:005 och vad han gjorde med eder i öknen, ända till dess I kommen hit, 011:006 och vad han gjorde med Datan och Abiram, Eliabs, Rubens sons, söner, huru jorden öppnade sin mun och uppslukade dem med deras hus och deras tält och allt levande som följde dem, och detta mitt i hela Israel. 011:007 Ty I haven ju med egna ögon sett alla de stora gärningar som HERREN har gjort. 011:008 Så hållen då alla de bud som jag i dag giver dig, på det att I med frimodighet mån kunna gå in i och intaga det land dit I nu dragen, för att taga det i besittning, 011:009 och på det att I mån länge leva i det land som HERREN med ed har lovat edra fäder att giva åt dem och deras efterkommande, ett land som flyter av mjölk och honung. 011:010 Ty det land dit du nu kommer, för att taga det i besittning, är icke såsom Egyptens land, varifrån I haven dragit ut, där du måste trampa upp vatten till den säd du sådde, såsom man gör i en köksträdgård; 011:011 nej, det land dit I nu dragen, för att taga det i besittning, är ett land med berg och dalar, som får vatten att dricka genom himmelens regn, 011:012 ett land som HERREN, din Gud, låter sig vårda om, och på vilket HERRENS, din Guds, ögon beständigt vila, från årets begynnelse till årets slut. 011:013 Om i nu hören de bud som jag i dag giver eder, så att I älsken HERREN, eder Gud, och tjänen honom av allt edert hjärta och av all eder själ, 011:014 så skall jag giva åt edert land regn i rätt tid, höstregn och vårregn, och du skall få inbärga din säd och ditt vin och din olja. 011:015 Och jag skall giva din boskap gräs på din mark; och du skall äta och bliva mätt. 011:016 Men tagen eder till vara, låten icke edra hjärtan bliva förförda, så att I viken av och tjänen andra gudar och tillbedjen dem; 011:017 ty då skall HERRENS vrede upptändas mot eder, och han skall tillsluta himmelen, så att regn icke faller och marken icke giver sin gröda; och I skolen med hast bliva utrotade ur det goda land som HERREN vill giva eder. 011:018 Så skolen I nu lägga dessa mina ord på edert hjärta och edert sinne, och I skolen binda dem såsom ett tecken på eder hand, och de skola vara såsom ett märke på eder panna; 011:019 och I skolen lära edra barn dem, i det att du talar om dem, när du sitter i ditt hus och när du står upp. 011:020 och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar; 011:021 på det att I och edra barn mån länge få bo i det land som HERREN med ed har lovat edra fäder att giva dem, lika länge som himmelen välver sig över jorden. 011:022 Ty om I hållen alla dessa bud som jag giver eder och gören efter dem, så att I älsken HERREN, eder Gud, och alltid vandren på hans vägar och hållen eder till honom, 011:023 då skall HERREN fördriva alla dessa folk för eder, och I skolen underlägga eder folk som äro större och mäktigare än I. 011:024 Var ort eder fot beträder skall bliva eder. Från öknen till Libanon, ifrån floden—floden Frat—ända till Västra havet skall edert område sträcka sig. 011:025 Ingen skall kunna stå eder emot. Fruktan och förskräckelse för eder skall HERREN, eder Gud, låta komma över hela det land I beträden, såsom han har lovat eder. 011:026 Se, jag förelägger eder i dag välsignelse och förbannelse: 011:027 välsignelse, om I hören HERRENS eder Guds, bud, som jag i dag giver eder, 011:028 och förbannelse, om I icke hören HERRENS, eder Guds, bud, utan viken av ifrån den väg jag i dag bjuder eder gå och följen efter andra gudar, som I icke kännen. 011:029 Och när HERREN, din Gud, har låtit dig komma in i det land dit du nu går, för att taga det i besittning, skall du låta berget Gerissim bliva platsen för välsignelsen och berget Ebal platsen för förbannelsen. 011:030 (Dessa berg ligga, såsom känt är, på andra sidan Jordan, bortom Västra vägen, i hedmarkskananéernas land, mitt emot Gilgal, bredvid Mores terebintlund.) 011:031 Ty I gån nu över Jordan, för att komma in i och taga i besittning det land som HERREN, eder Gud, vill giva eder; I skolen taga det i besittning och bo där. 011:032 Hållen då alla de stadgar och rätter som jag i dag förelägger eder, och gören efter dem.

012:001 Dessa äro de stadgar och rätter som I skolen hålla och iakttaga i det land som HERREN, dina fäders Gud, har givit dig till besittning; så länge I leven på jorden skolen I hålla dem. 012:002 I skolen i grund föröda alla platser där de folk som I fördriven hava hållit sin gudstjänst, vare sig detta har skett på höga berg och höjder eller någonstädes under gröna träd. 012:003 I skolen bryta ned deras altaren och slå sönder deras stoder och bränna upp deras Aseror i eld och hugga ned deras gudabeläten, och I skolen utrota deras namn från sådana platser. 012:004 När I tillbedjen HERREN, eder Gud, skolen I icke göra såsom de, 012:005 utan den plats som HERREN, eder Gud, utväljer inom någon av edra stammar till att där fästa sitt namn, denna boning skolen I söka och dit skall du gå. 012:006 Och dit skolen I föra edra brännoffer och slaktoffer, eder tionde, vad edra händer bära fram såsom offergärd, edra löftesoffer och frivilliga offer och det förstfödda av edra fäkreatur och eder småboskap. 012:007 Och där skolen I äta inför HERRENS, eder Guds, ansikte, och glädja eder med edert husfolk över allt vad I haven förvärvat, allt varmed HERREN, din Gud, vara rättast; 012:008 I skolen då icke göra såsom vi nu göra här, var och en vad honom tyckes vara rättast. 012:009 I haven ju ännu icke kommit till ro och till den arvedel som HERREN, din Gud, vill giva dig. 012:010 Men när I haven gått över Jordan och bon i det land som HERREN, eder Gud, vill giva eder till arvedel, och när han har låtit eder få ro för alla edra fiender runt omkring, då att I bon i trygghet, 012:011 då skolen I till den plats som HERREN, eder Gud, utväljer till boning åt sitt namn föra allt vad jag nu bjuder eder: edra brännoffer och slaktoffer, eder tionde, vad edra händer bära fram såsom offergärd, så ock alla de utvalda löftesoffer som I loven HERREN. 012:012 Och så skolen I glädja eder inför HERREN, eder Guds, ansikte, med edra söner och döttrar, edra tjänare och tjänarinnor, och med leviten som bor inom edra portar, ty han har ju ingen lott eller arvedel med eder. 012:013 Tag dig till vara för att offra dina brännoffer på någon annan plats som kan falla din in; 012:014 nej, på den plats HERREN utväljer inom en av dina stammar, där skall du offra dina brännoffer, och där skall du göra allt vad jag eljest bjuder dig. 012:015 Dock får du, så mycket dig lyster, slakta och äta kött inom vilken som helst av dina städer, i mån av den välsignelse som HERREN, din Gud, giver dig. Både den som är oren och den som är ren må äta därav, såsom vore det gasell- eller hjortkött. 012:016 Men blodet skolen I icke förtära I skolen gjuta ut det på jorden såsom vatten. 012:017 Du får alltså icke hemma inom dina portar äta tionde av din säd, ditt vin och din olja, ej heller det förstfödda av dina fäkreatur och din småboskap, ej heller något av de löftesoffer som du lovar, eller av dina frivilliga offer, eller av det din hand bär fram såsom offergärd; 012:018 utan inför HERREN, din Guds, ansikte, på den plats som HERREN, din Gud, utväljer skall du äta sådant, med din son och din dotter, din tjänare och din tjänarinna, och med leviten som bor inom dina portar; och så skall du glädja dig inför HERRENS, din Guds, ansikte över allt vad du har förvärvat. 012:019 Tag dig till vara för att glömma bort leviten, så länge du lever i ditt land. 012:020 Om du alltså, när HERREN, din Gud, har utvidgat ditt område, såsom han har lovat dig, tänker så: »Jag vill äta kött»—ifall det nu lyster för dig att äta kött—så må du då äta kött, så mycket dig lyster. 012:021 Om den plats som HERREN, din Gud, utväljer till att där fästa sitt namn ligger för avlägset för dig, så må du, i enlighet med vad jag har bjudit dig, slakta av de fäkreatur och av den småboskap som HERREN har givit dig, och äta därav hemma inom dina portar, så mycket av din lyster. 012:022 Men du skall äta på samma sätt som man äter gasell- eller hjortkött; både den som är oren och den som är ren må äta därav. 012:023 Allenast skall du vara ståndaktig i att icke förtära blodet; ty blodet är själen, och själen skall du icke förtära med köttet. 012:024 Du skall icke förtära det; du skall gjuta ut det på jorden såsom vatten. 012:025 Du skall icke förtära det, på det att det må gå dig väl och dina barn efter dig, när du göra vad rätt är i HERRENS ögon. 012:026 Men de heliga gåvor som du vill bära fram, och dina löftesoffer, dem skall du föra med dig till den plats som HERREN utväljer. 012:027 Och av dina brännoffer skall du offra både köttet och blodet på HERRENS, din Guds, altare. Av dina slaktoffer däremot skall väl blodet gjutas ut på HERRENS, din Guds, altare, men köttet må du äta. 012:028 Alla dessa bud som jag giver dig skall du hålla och höra, för att det må gå dig väl och dina barn efter dig, till evig tid, när du gör var gott och rätt är i HERRENS, din Guds, ögon. 012:029 När HERREN, din Gud, har utrotat de folk till vilka du nu kommer, för att fördriva dem för dig, när du alltså har fördrivit dessa och bosatt dig i deras land, 012:030 tag dig då till vara för att bliva snärjd, så att du efterföljer dem, sedan de hava blivit förgjorda för dig; fråga icke efter deras gudar, så att du säger: »På vad sätt höllo dessa folk sin gudstjänst? Så vill också jag göra.» 012:031 Nej, på det sättet skall icke du göra, när du tillbeder HERREN, din Gud, ty allt som är en styggelse för HERREN, och som han hatar, det hava de gjort till sina gudars ära; ja, de gå så långt att de bränna upp sina söner och döttrar i eld åt sina gudar.

012:032 Allt vad jag bjuder eder, det skolen I hålla och göra. Du skall icke lägga något därtill och icke taga något därifrån.

013:001 Om en profet eller en som har drömmar uppstår bland dig, och han
        utlovar åt dig något tecken eller under,
013:002 och sedan det tecken eller under, verkligen inträffar, varom han
        talade med dig, i det att han sade: »Låt oss efterfölja och
        tjäna andra gudar, som I icke kännen»,
013:003 så skall du ändå icke höra på den profetens ord eller på den
        drömmaren, ty HERREN, eder Gud, sätter eder därmed allenast på
        prov, för att förnimma om I älsken HERREN, eder Gud, av allt
        edert hjärta och av all eder själ.
013:004 HERREN, eder Gud, skolen I efterfölja, honom skolen I frukta,
        hans bud skolen I hålla, hans röst skolen I höra, honom skolen I
        tjäna, och till honom skolen I hålla eder.
013:005 Men den profeten eller drömmaren skall dödas, ty han predikade
        avfall från HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens
        land och förlossat dig ur träldomshuset; och han ville förföra
        dig till att övergiva den väg som HERREN, din Gud, har bjudit
        dig att vandra. Du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
013:006 Om din broder, din moders son, eller din son eller din dotter,
        eller hustrun i din famn, eller din vän som är för dig såsom
        ditt eget liv, om någon av dessa i hemlighet vill förleda dig, i
        det han säger: »Låt oss gå åstad och tjäna andra gudar, som
        varken du eller dina fäder hava känt»
013:007 —gudar hos de folk som bo runt omkring eder, nära dig eller
        fjärran ifrån dig, från jordens ena ända till den andra—
013:008 så skall du icke göra honom till viljes eller höra på honom. Du
        skall icke visa honom någon skonsamhet eller hava misskund och
        undseende med honom,
013:009 utan du skall dräpa honom: först skall din egen hand lyftas mot
        honom för att döda honom, och sedan hela folkets hand.
013:010 Och du skall stena honom till döds, därför att han sökte förföra
        dig till att övergiva HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur
        Egyptens land, ur träldomshuset.
013:011 Och hela Israel skall höra detta och frukta, och man skall sedan
        icke mer göra något sådant ont bland dig.
013:012 Om du får höra att man i någon av de städer, som HERREN vill
        giva dig till att bo i, berättar
013:013 att män hava uppstått bland dig, onda män som förföra invånarna
        i sin stad, i det att de säga: »Låt oss gå åstad och tjäna andra
        gudar, som I icke kännen»,
013:014 så skall du noga undersöka och rannsaka och efterforska; om det
        då befinnes vara sant och visst att en sådan styggelse har
        blivit förövad bland dig,
013:015 så skall du slå den stadens invånare med svärdsegg; du skall
        giva den och allt vad däri är till spillo; också boskapen där
        skall du slå med svärdsegg.
013:016 Och allt byte du får där skall du samla ihop mitt på torget, och
        därefter skall du bränna upp staden i eld, med allt byte du får
        där, såsom ett heloffer åt HERREN, din Gud; den skall bliva en
        grushög för evärdlig tid, aldrig mer skall den byggas upp.
013:017 Låt intet av det tillspillogivna låda vi din hand, på det att
        HERREN må vända sig ifrån sin vredes glöd och låta barmhärtighet
        vederfaras dig och förbarma sig över dig och föröka dig, såsom
        han med ed har lovat dina fäder att göra,
013:018 om du nämligen hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller
        alla hans bud, som jag i dag giver dig, och gör vad rätt är i
        HERRENS, din Guds, ögon.

014:001 I ären Herrens, eder Guds, barn. I skolen icke rista några märken på eder eller göra eder skalliga ovanför pannan för någon död; 014:002 ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud, och dig har Herren utvalt till att vara hans egendomsfolk framför alla andra folk på jorden. 014:003 Du skall icke äta något som är en styggelse. 014:004 Dessa äro de fyrfotadjur som I fån äta: fäkreatur, får och getter, hjort, 014:005 gasell, dovhjort, stenbock, dison, teoantilop och semer, 014:006 alla de fyrfotadjur som hava klövar och hava dem helkluvna i två hälfter, och som idissla; sådana fyrfotadjur fån I äta. 014:007 Men dessa skolen I icke äta av de idisslande djuren och av dem som hava genomkluvna klövar: kamelen, haren och klippdassen, ty de idissla väl, men de hava icke klövar, de skola gälla för eder som orena; 014:008 svinet, ty det har väl klövar, men det idisslar icke, det skall gälla för eder såsom orent. Av dessa djurs kött skolen I icke äta, ej heller skolen I komma vid deras döda kroppar. 014:009 Detta är vad I fån äta av allt det som lever i vattnet: allt det som har fenor och fjäll fån I äta. 014:010 Men intet som icke har fenor och fjäll skolen I äta; det skall gälla för eder så som orent. 014:011 Alla rena fåglar fån I äta. 014:012 Men dessa fåglar skolen I icke äta: örnen, lammgamen, havsörnen, 014:013 raafågeln, falken, gladan med dess arter, 014:014 alla slags korpar efter deras arter, 014:015 strutsen tahemasfågeln, fiskmåsen, höken med dess arter, 014:016 ugglan, uven tinsemetfågeln, 014:017 pelikanen, asgamen, dykfågeln, 014:018 hägern, regnpiparen med dess arter, härfågeln och flädermusen. 014:019 Alla flygande smådjur skola ock gälla för eder såsom orena, de skola icke ätas. 014:020 Men alla rena flygande djur fån I äta. 014:021 I skolen icke äta något självdött; åt främlingen som bo inom dina portar må du giva sådant, och han må äta det; eller ock må du sälja det åt en utlänning. Ty du är ett folk som är helgat HERREN, din Gud.

014:022 Tionde skall du giva av all sädesgröda som för vart år växer på
        din åker,
014:023 och du skall äta den inför Herrens, din Guds, ansikte, på den
        plats som han utväljer till boning åt sitt namn: tionden av din
        säd, ditt vin och din olja, så ock din förstfödda av dina
        fäkreatur och din småboskap; ty du skall lära att frukta Herren,
        din Gud, alltid.
014:024 Men om vägen är dig för lång, så att du icke förmår föra det
        dit, eftersom den plats som Herren, din Gud, utväljer till att
        där fästa sitt namn ligger för avlägset för dig—då nu Herren,
        din Gud, välsigna dig—
014:025 så må du sälja det och knyta in penningarna och taga dem med dig
        och gå till den plats som Herren, din Gud, utväljer.
014:026 Och du må köpa för penningarna vadhelst dig lyster fäkreatur
        eller småboskap, eller vin eller andra starka drycker eller vad
        du eljest kan åstunda; och så skall du hålla måltid där inför
        HERRENS, din Guds, ansikte och glädja dig med ditt husfolk.
014:027 Och leviten som bor inom dina portar skall du då icke glömma
        bort, ty han har ingen lott eller arvedel jämte dig.
014:028 Vid slutet av vart tredje år skall du avskilja all tionde av vad
        du har fått i avkastning under det året och lägga upp det inom
        dina städer.
014:029 Och sedan skall leviten få komma, han som ingen lott eller
        arvedel har jämte dig, så ock främlingen och den faderlöse och
        änkan som bo inom dina portar; och då skola äta och bliva
        mätta. Så skall du göra, för att Herren din Gud, må välsigna dig
        i alla dina händers verk, i allt vad du gör.

015:001 Vart sjunde år skall du låta vara ett friår.
015:002 Och så skall förhålla sig med det friåret: Var långivare som har
        lånat något åt sin nästa skall då efterskänka sin fordran. Han
        får då icke kräva sin nästa och broder, ty ett HERRENS friår
        har då blivit utlyst.
015:003 En utlänning må du kräva, men om du har något att fordra av din
        broder, skall du efterskänka det.
015:004 Dock borde rätteligen ingen fattig finnas hos dig, ty Herren
        skall rikligen välsigna dig i det land som HERREN, din Gud, vill
        giva dig till besittning, såsom din arvedel,
015:005 allenast du hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller alla
        dessa bud som jag i dag giver dig och gör efter dem.
015:006 Ty Herren, din Gud, skall välsigna dig, såsom han har lovat dig;
        och du skall giva lån åt många folk, men själv skall du icke
        behöva låna av någon, och du skall råda över många folk, men de
        skola icke råda över dig.
015:007 Om någon fattig finnes hos dig, en av dina bröder inom någon av
        dina städer, i det land som Herren, din Gud, vill giva dig, så
        skall du icke förstocka ditt hjärta och tillsluta din hand för
        denne din fattige broder,
015:008 utan du skall gärna öppna din hand för honom och gärna låna
        honom vad han behöver i sin brist.
015:009 Tag dig till vara, så att icke den onda tanken uppstår i ditt
        hjärta: »Det sjunde året, friåret, är nära», och att du så ser
        med ont öga på din fattige broder och icke giver honom något;
        han kan då ropa över dig till Herren, och så kommer synd att
        vila på dig.
015:010 Gärna skall du giva åt honom, och ditt hjärta skall icke vara
        motvilligt, när du giver åt honom, ty för en sådan gåvas skull
        skall Herren, din Gud, välsigna dig i alla dina verk, i allt vad
        du företager dig.
015:011 Fattiga skola ju aldrig saknas i landet, därför bjuder jag dig
        och säger: Du skall gärna öppna din hand för din broder, för de
        arma och fattiga som du har i ditt land.
015:012 Om någon av ditt folk, en hebreisk man eller en hebreisk kvinna,
        har sålt sig till dig och tjänat dig i sex år, så skall du på
        det sjunde året släppa honom fri ur din tjänst;
015:013 och när du släpper honom fri ur din tjänst, skall du icke låta
        honom gå med tomma händer.
015:014 Du skall fastmer förse honom med gåvor från din hjord, från din
        loge och från din vinpress; av det varmed Herren, din Gud, har
        välsignat dig skall du giva honom.
015:015 Du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i Egyptens
        land, och att Herren, din Gud, har förlossat dig; därför bjuder
        jag dig detta i dag.
015:016 Men om så skulle hända, att han säger till dig att han icke vill
        lämna dig, därför att han älskar dig och ditt hus, eftersom han
        har haft det gott hos dig,
015:017 så skall du taga en syl och sticka den genom hans öra in i
        dörren; därefter skall han vara din träl evärdligen. Med din
        tjänarinna skall du göra på samma sätt.
015:018 Du skall icke tycka det vara hårt att du måste släppa din
        tjänare fri ur din tjänst; i sex år har han ju berett dig
        dubbelt så stor förmån som någon avlönad legodräng. Så skall
        Herren, din Gud, välsigna dig i allt vad du gör.
015:019 Allt förstfött av hankön, som födes bland dina fäkreatur och din
        småboskap, skall du helga åt Herren, din Gud; du skall icke vid
        ditt arbete begagna det som är förstfött bland dina fäkreatur,
        icke heller skall du klippa ullen på det som är förstfött bland
        din småboskap.
015:020 Inför Herrens, din Guds, ansikte skall du med ditt husfolk för
        vart år äta det på den plats som Herren utväljer.
015:021 Men om djuret har något lyte, om det är halt eller blint eller
        har något annat ont lyte, så skall du icke offra det åt Herren,
        din Gud.
015:022 Inom dina städer må du då äta det; både den som är oren och den
        som är ren må äta därav, såsom vore det gasell- eller hjortkött.
015:023 Men blodet skall du icke förtära; du skall gjuta ut det på
        jorden såsom vatten.

016:001 Tag i akt månaden Abib och håll Herrens, din Guds, påskhögtid;
        ty i månaden Abib förde Herren, din Gud, dig ut ur Egypten om
        natten.
016:002 Du skall då slakta påskoffer åt Herren. din Gud, av småboskap
        och fäkreatur, på den plats som Herren utväljer till boning åt
        sitt namn.
016:003 Du skall icke äta något syrat därtill; i sju dagar skall du äta
        osyrat bröd därtill, betryckets bröd. Ty med hast måste du draga
        ut ur Egyptens land. I alla dina livsdagar må du därför komma
        ihåg den dag då du drog ut ur Egyptens land.
016:004 I sju dagar må man icke se någon surdeg hos dig, i hela ditt
        land; och av det som du slaktar om aftonen på den första dagen
        skall intet kött lämnas kvar över natten till morgonen.
016:005 Du får icke slakta påskoffret inom vilken som helst av de städer
        som Herren, din Gud, vill giva dig,
016:006 utan du skall gå till den plats som Herren, din Gud, utväljer
        till boning åt sitt namn, och där skall du slakta påskoffret om
        aftonen, när solen går ned den tid på dagen, då den drog ut ur
        Egypten.
016:007 Och du skall koka det och äta det på den plats som Herren, din
        Gud, utväljer; sedan må du om morgonen vända tillbaka och gå hem
        till dina hyddor.
016:008 I sex dagar skall du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen är
        Herrens, din Guds, högtidsförsamling; då skall du icke göra
        något arbete.
016:009 Sju veckor skall du räkna åt dig; från den dag då man begynner
        skära säden skall du räkna sju veckor.
016:010 Därefter skall du hålla Herrens, din Guds, veckohögtid och bära
        fram din hands frivilliga gåva, som du må giva efter råd och
        lägenhet, alltefter måttet av den välsignelse som Herren, din
        Gud, har givit dig.
016:011 Och inför Herrens, din Guds, ansikte skall du glädja dig på den
        plats som Herren, din Gud, utväljer till boning åt sitt namn, du
        själv med din son och din dotter, din tjänare och tjänarinna,
        och med leviten som bor inom dina portar, och främlingen, den
        faderlöse och änkan som du har hos dig.
016:012 Och du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i
        Egypten, och så hålla dessa stadgar och göra efter dem.
016:013 Lövhyddohögtiden skall du hålla, i sju dagar, när du inbärgar
        avkastningen av din loge och av din vinpress.
016:014 Och du skall glädja dig vid denna din högtid, med din son och
        din dotter, din tjänare och din tjänarinna, med leviten, med
        främlingen, den faderlöse och änkan som bo inom dina portar.
016:015 I sju dagar skall du hålla Herrens, din Guds, högtid, på den
        plats som Herren utväljer; ty Herren, din Gud, skall välsigna
        dig i all den avkastning du får och i dina händers alla verk,
        och du skall vara uppfylld av glädje.
016:016 Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför
        Herrens, din Guds, ansikte, på den plats som han utväljer: vid
        det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid
        lövhyddohögtiden. Men med tomma händer skall ingen träda fram
        inför Herrens ansikte,
016:017 utan var och en skall: giva vad hans hand förmår, alltefter
        måttet av den välsignelse som Herren, din Gud, har givit dig.
016:018 Domare och tillsyningsmän skall du tillsätta åt dig inom alla de
        städer som Herren, din Gud, vill giva dig, för dina särskilda
        stammar; de skola döma folket med rättvis dom.
016:019 Du skall icke vränga rätten och icke hava anseende till
        personen; och du skall icke taga mutor, ty mutor förblinda de
        visas ögon och förvrida de rättfärdigas sak.
016:020 Rättfärdighet, rättfärdighet skall du eftertrakta, för att du må
        leva och taga i besittning det land som Herren, din Gud, vill
        giva dig.
016:021 Du skall icke plantera åt dig Aseror av något slags träd, vid
        sidan av Herrens, din Guds, altare, det som du skall göra åt
        dig;
016:022 icke heller skall du resa åt dig någon stod, ty sådant hatar
        Herren, din Gud.

017:001 Du skall icke offra åt Herren, din Gud, något djur av
        fäkreaturen eller av småboskapen, som har något lyte eller något
        annat fel, ty sådant är en styggelse för Herren, din Gud.
017:002 Om bland dig, inom någon av de städer som Herren, din Gud, vill
        giva dig, någon man eller kvinna befinnes göra vad ont är i
        Herrens, din Guds, ögon, i det att han överträder hans förbund,
017:003 och går åstad och tjänar andra gudar och tillbeder dem, eller
        ock solen eller månen eller himmelens hela härskara, mot mitt
        bud,
017:004 och detta bliver berättat för dig, så att du får höra därom, då
        skall du noga undersöka saken; om det då befinnes vara sant och
        visst att en sådan styggelse har blivit förövad i Israel,
017:005 så skall du föra den man eller den kvinna som har gjort denna
        onda gärning ut till din stadsport—det må nu vara en man eller
        en kvinna—och stena den skyldige till döds.
017:006 Efter två eller tre vittnens utsago skall han dödas; ingen skall
        dömas till döden efter allenast ett vittnes utsago.
017:007 Först skall vittnenas hand lyftas mot honom för att döda honom,
        och sedan hela folkets hand: du skall skaffa bort ifrån dig vad
        ont är.
017:008 Om det i något fall bliver dig för svårt att själv döma i en
        blodssak eller i en rättsfråga eller i ett misshandlingsmål
        eller överhuvud i någon sak varom man tvistar i dina portar, så
        skall du-stå upp och begiva dig till den plats som HERREN, din
        Gud, utväljer,
017:009 och gå till de levitiska prästerna, och till den som på den
        tiden är domare; dem skall du fråga, och de skola förkunna för
        dig vad som är rätt.
017:010 Och i enlighet med vad de förkunna för dig där, på den plats som
        Herren utväljer, skall du göra; du skall i alla stycken hålla
        och göra vad de lära dig.
017:011 Efter den lag som de lära dig, och efter den dom som de avkunna
        för dig skall du göra. Från det som de förkunna för dig skall du
        icke vika av, vare sig till höger eller till vänster.
017:012 Men om någon gör sig skyldig till den förmätenheten att icke
        vilja lyssna till prästen, som står och gör tjänst där inför
        Herren, din Gud, eller till domaren, så skall den mannen dö: du
        skall skaffa bort ifrån Israel vad ont är.
017:013 Och allt folket skall höra det och frukta, och de skola icke mer
        göra sig skyldiga till sådan förmätenhet.

017:014 När du kommer in i det land som Herren, din Gud, vill giva dig,
        och du tager det i besittning och bor där om du då säger: »Jag
        vill sätta en konung över mig, såsom alla folk omkring mig
        hava»,
017:015 så skall du till konung över dig sätta den som Herren, din Gud,
        utväljer. En av dina bröder skall du sätta till konung över dig;
        du får icke sätta till konung över dig en utländsk man, som icke
        är din broder.
017:016 Men han må icke skaffa sig hästar i mängd, och icke sända sitt
        folk tillbaka till Egypten för att skaffa de många hästarna, ty
        Herren har ju sagt till eder: »I skolen icke mer återvända denna
        väg.»
017:017 Icke heller skall han skaffa sig hustrur i mängd, på det att
        hans hjärta icke må bliva avfälligt; och icke heller skall han
        skaffa sig alltför mycket silver och guld.
017:018 Och när han har blivit uppsatt på sin konungatron, skall han
        hämta denna lag från de levitiska prästerna och taga en avskrift
        därav åt sig i en bok.
017:019 Och den skall han hava hos sig och läsa i den i alla sina
        livsdagar, för att han må lära att frukta Herren, sin Gud, så
        att han håller alla denna lags ord och dessa stadgar och gör
        efter dem.
017:020 Så skall han göra, för att hans hjärta icke må förhäva sig över
        hans bröder, och för att han icke må vika av ifrån buden, vare
        sig till höger eller till vänster; på det att han och hans söner
        må länge regera; sitt rike, bland Israels folk.

018:001 De levitiska prästerna, hela Levi stam, skola ingen lott eller
        arvedel hava med det övriga Israel; av HERRENS eldsoffer och
        hans arvedel skola de hava sitt underhåll.
018:002 De skola icke hava någon arvedel bland sina bröder; Herren är
        deras arvedel, såsom han har sagt dem.
018:003 Och detta skall vara vad prästerna hava rätt att få av folket,
        av dem som offra ett slaktoffer, vare sig av fäkreaturen eller
        av småboskapen: man skall giva prästen bogen, käkstyckena och
        vommen.
018:004 Förstlingen av din säd, ditt vin och din olja, och förstlingen
        av dina fårs ull skall du giva honom.
018:005 Ty honom har Herren, din Gud, utvalt bland alla dina stammar,
        för att han och hans söner alltid skola stå och göra tjänst i
        Herrens namn.
018:006 Och om leviten vill komma från någon av dina städer, inom vilken
        han vistas någonstädes i Israel, så må det stå honom fritt att
        komma, såsom honom lyster, till den plats som Herren utväljer,
018:007 och han må då göra tjänst i HERRENS, sin Guds, namn, likasom
        alla hans bröder, leviterna, som stå där inför HERRENS ansikte.
018:008 De skola alla hava lika mycket till sitt underhåll, oberäknat
        vad någon kan äga genom försäljning av sitt fädernearv.
018:009 När du kommer in i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig,
        skall du icke lära dig att göra efter hedningarnas styggelser.
018:010 Hos dig må icke finnas någon som låter sin son eller dotter gå
        genom eld, eller som befattar sig med trolldom eller
        teckentydning eller svartkonst eller häxeri,
018:011 ingen som förehar besvärjelsekonster, ingen som frågar andar,
        eller som är en spåman, eller som söker råd hos de döda.
018:012 Ty en styggelse för Herren är var och en som gör sådant, och för
        sådana styggelsers skull fördriver HERREN, din Gud, dem för dig.
018:013 Du skall vara ostrafflig inför HERREN, din Gud.
018:014 Hedningarna som du nu fördriver lyssna väl till sådana som öva
        teckentydning och trolldom, men dig har HERREN, din Gud, icke
        tillstatt sådant.
018:015 En profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är mig lik,
        skall HERREN, din Gud, låta uppstå åt dig; honom skolen I lyssna
        till.
018:016 Det skall bliva alldeles såsom du begärde av HERREN, din Gud,
        vid Horeb, den dag då I voren där församlade och du sade: »Låt
        mig icke vidare höra HERRENS, min Guds, röst, och låt mig slippa
        att längre se denna stora eld, på det att jag icke må dö.»
018:017 Och HERREN sade till mig: »De hava rätt i vad de hava talat.
018:018 En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en
        som är dig lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han
        skall tala till dem allt vad jag bjuder honom.
018:019 Och om någon icke lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt
        namn, så skall jag själv utkräva det av honom.
018:020 Men den profet som är så förmäten, att han i mitt namn talar vad
        jag icke har bjudit honom tala, eller som talar i andra gudars
        namn, den profeten skall dö.
018:021 Och om du säger vid dig själv: 'Huru skola vi känna igen det som
        icke är talat av HERREN?',
018:022 så må du veta: när profeten talar i HERRENS namn, och det som
        han har talat icke sker och icke inträffar, då är detta något
        som HERREN icke har talat; i förmätenhet har då profeten talat
        det; du skall icke frukta för honom.»

019:001 När HERREN, din Gud, har utrotat de folk vilkas land HERREN, din
        Gud, vill giva dig, och när du har fördrivit dem och bosatt dig
        i deras städer och i deras hus,
019:002 då skall du avskilja åt dig tre städer i ditt land, det som
        HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning.
019:003 Du skall försätta vägarna till dem i gott skick åt dig; och du
        skall dela i tre delar det landområde som HERREN, din Gud, giver
        dig till arvedel. Så skall du göra, för att var och en som har
        dräpt någon må kunna fly dit.
019:004 Och under följande villkor må en dråpare fly till någon av dem
        och så bliva vid liv; om någon dödar sin nästa utan vett och
        vilja, och utan att förut hava burit hat till honom
019:005—såsom när någon går med sin nästa ut i skogen för att hugga
        ved, och hans hand hugger till med yxan för att fälla trädet,
        och järnet då far av skaftet och träffar den andre, så att denne
        dör—då må en sådan fly till någon av dessa städer och så
        bliva vid liv.
019:006 Detta vare stadgat, för att blodshämnaren, om han i sitt hjärtas
        vrede förföljer dråparen, icke må hinna upp honom, ifall vägen
        är för lång, och slå ihjäl honom, fastän han icke hade förtjänat
        döden, eftersom han icke förut hade burit hat till den andre.
019:007 Därför är det som jag bjuder dig och säger: »Tre städer skall du
        avskilja åt dig.»
019:008 Och när HERREN, din Gud, utvidgar ditt område, såsom han med ed
        har lovat dina fäder, och giver dig allt det land som han har
        sagt att han skulle giva åt dina fäder—
019:009 om du då håller och gör efter alla dessa bud som jag i dag giver
        dig, så att du älskar HERREN, din Gud, och alltid vandrar på
        hans vägar, då skall du lägga ännu tre städer till dessa tre,
019:010 för att oskyldigt blod icke må utgjutas i ditt land, det som
        HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel, och blodskuld så
        komma att vila på dig.
019:011 Men om någon bär hat till sin nästa och lägger sig i försåt för
        honom och överfaller honom och slår honom till döds, och sedan
        flyr till någon av dessa städer,
019:012 då skola de äldste i hans stad sända bort och hämta honom
        därifrån och lämna honom i blodshämnarens hand, och han skall
        dö.
019:013 Du skall icke visa honom någon skonsamhet, utan du skall skaffa
        bort ifrån Israel skulden för den oskyldiges blod, för att det
        må gå dig väl.
019:014 Du skall icke flytta din nästas råmärke, något råmärke som
        förfäderna hava satt upp i den arvedel du får i det land som
        HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning.
019:015 Det är icke nog att allenast ett vittne träder upp mot någon
        angående någon missgärning eller synd, vad det nu må vara för en
        synd som någon kan hava begått. Efter två eller efter tre
        vittnens utsago skall var sak avgöras.
019:016 Om ett orättfärdigt vittne träder upp mot någon för att vittna
        mot honom angående någon förbrytelse,
019:017 så skola båda parterna träda fram inför HERRENS ansikte, inför
        de män som på den tiden äro präster och domare.
019:018 Och domarna skola noga undersöka saken; om då vittnet befinnes
        vara ett falskt vittne, som har burit falskt vittnesbörd mot sin
        broder,
019:019 så skolen I låta detsamma vederfaras honom som han hade
        tilltänkt sin broder: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
019:020 Och det övriga folket skall höra det och frukta, och man skall
        icke vidare göra något sådant ont bland eder.
019:021 Du skall icke visa honom någon skonsamhet: liv för liv, öga for
        öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot.

020:001 Om du drager ut i krig mot dina fiender, och du då får se hästar
        och vagnar och ett folk som är större än du, så skall du dock
        icke frukta för dem, ty HERREN, din Gud, är med dig, han som har
        fört dig upp ur Egyptens land.
020:002 När I då stån färdiga att gå i striden, skall prästen träda fram
        och tala till folket;
020:003 han skall säga till dem: »Hör, Israel! I stån nu färdiga att gå
        i strid mot edra fiender. Edra hjärtan vare icke försagda;
        frukten icke och ängslens icke, och varen icke förskräckta för
        dem,
020:004 ty HERREN, eder Gud, går själv med eder; till att strida för
        eder mot edra fiender och giva eder seger.»
020:005 Och tillsyningsmännen skola tala till folket och säga: »Om någon
        finnes här, som har byggt sig ett nytt hus, men ännu icke invigt
        det, så må han vända tillbaka hem, för att icke, om han faller
        i striden, en annan må komma att inviga det.
020:006 Och om någon finnes här, som har planterat en vingård, men ännu
        icke fått skörda någon frukt därav, så må han vända tillbaka
        hem, för att icke, om han faller i striden, en annan må komma
        att hämta första skörden av den.
020:007 Och om någon finnes här, som har trolovat sig med en kvinna, men
        ännu icke tagit henne till sig, så må han vända tillbaka hem,
        för att icke om han faller i striden, en annan man må taga henne
        till sig.»
020:008 Vidare skola tillsyningsmännen tala till folket och säga: »Om
        någon finnes här, som fruktar och har ett försagt hjärta, så må
        han vända tillbaka hem, för att icke också hans bröders hjärtan
        må bliva uppfyllda av räddhåga, såsom hans eget hjärta är.»
020:009 Och när tillsyningsmännen så hava talat till folket, skola
        hövitsmän tillsättas övar härens avdelningar, till att gå i
        spetsen för folket.
020:010 När du kommer till någon stad för att belägra den, skall du
        först tillbjuda den fred.
020:011 Om den då giver dig ett fridsamt svar och öppnar sina portar för
        dig, så skall allt folket som finnes där bliva arbetspliktigt åt
        dig och vara dina tjänare.
020:012 Men om den icke vill hava fred med dig, utan vill föra krig mot
        dig, så må du belägra den.
020:013 Och om HERREN, din Gud, då giver den i din hand, skall du slå
        allt mankön där med svärdsegg.
020:014 Men kvinnorna och barnen och boskapen och allt annat som finnes
        i staden, allt rov du får där, skall du hava såsom ditt byte;
        och du må då njuta av det rov som HERREN. din Gud, låter dig
        taga från dina fiender.
020:015 Så skall du göra med alla de städer som äro mer avlägsna från
        dig, och som icke höra till dessa folks städer.
020:016 Men i de städer som tillhöra dessa folk, och som HERREN, din
        Gud, vill giva dig till arvedel, skall du icke låta något som
        anda har bliva vid liv,
020:017 utan du skall giva dem alla till spillo: hetiterna och
        amoréerna, kananéerna och perisséerna, hivéerna och jebuséerna,
        såsom HERREN din Gud, har bjudit dig.
020:018 Så skall du göra, för att de icke må lära eder att bedriva alla
        de styggelser som de själva hava bedrivit till sina gudars ära,
        och så komma eder att synda mot HERREN, eder Gud.
020:019 Om du måste länge belägra en stad för att erövra och intaga den,
        så skall du icke förstöra träden däromkring genom att höja din
        yxa mot dem; du må äta av deras frukt, men du skall icke hugga
        ned dem; träden på marken äro ju icke människor som skola
        belägras av dig.
020:020 Men de träd om vilka du vet att de icke bära ätbar frukt, dem må
        du förstöra och hugga ned för att av dem bygga bålverk mot den
        fientliga staden, till dess att den faller

021:001 Om i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning en ihjälslagen människa påträffas liggande på marken, och man icke vet vem som har dödat honom, 021:002 så skola dina äldste och dina domare gå ut och mäta upp avståndet från platsen där den ihjälslagne påträffas till de städer som ligga där runt omkring. 021:003 Och de äldste i den stad som ligger närmast denna plats skola taga en kviga som icke har blivit begagnad till arbete, och som icke såsom dragare har gått under ok. 021:004 Och de äldste i staden skola föra kvigan ned till en dalgång som icke har varit plöjd eller besådd; och där i dalen skola de krossa nacken på kvigan. 021:005 Och prästerna, Levi söner, skola träda fram, ty dem har HERREN, din Gud, utvalt till att göra tjänst inför honom och till att välsigna i HERRENS namn, och såsom de bestämma skola alla tvister och alla misshandlingsmål behandlas. 021:006 Och alla de äldste i den staden, de som bo närmast platsen där den ihjälslagne påträffades, skola två sina händer över kvigan på vilken man hade krossat nacken i dalen; 021:007 och de skola betyga och säga: »Våra händer hava icke utgjutit detta blod, och våra ögon hava icke sett dådet. 021:008 Förlåt ditt folk Israel, som du har förlossat, HERRE, och låt icke oskyldigt blod komma över någon i ditt folk Israel.» Så bliver denna blodskuld dem förlåten. 021:009 Du skall skaffa bort ifrån dig skulden för det oskyldiga blodet, ty du skall göra vad rätt är i HERRENS ögon. 021:010 Om HERREN, din Gud, när du drager ut i krig mot dina fiender, giver dem i din hand, så att du tager fångar, 021:011 och du då bland fångarna får se någon skön kvinna som du fäster dig vid, och som du vill taga till hustru åt dig, 021:012 så skall du föra henne in i ditt hus, och hon skall raka sitt huvud och ansa sina naglar. 021:013 Och hon skall lägga av de kläder hon bar såsom fånge och skall bo i ditt hus och få begråta sin fader och sin moder en månads tid; därefter må du gå in till henne och äkta henne, så att hon bliver din hustru. 021:014 Och om du sedan icke mer finner behag i henne, så må du låta henne gå vart hon vill; du får icke sälja henne för penningar. Du får icke heller behandla henne såsom trälinna, då du nu har kränkt henne. 021:015 Om en man har två hustrur, en som han älskar och en som han försmår, och båda hava fött honom söner, såväl den han älskar som den han försmår, och hans förstfödde son till den försmådda, 021:016 så får mannen icke, när han åt sina söner utskiftar sin egendom såsom arv, giva förstfödslorätten åt sonen till den älskar, till förfång för sonen till den han försmår, då nu denne är den förstfödde, 021:017 utan han skall såsom sin förstfödde erkänna sonen till den försmådda och giva honom dubbel lott av allt vad han äger. Ty denne är förstlingen av hans kraft; honom tillhör förstfödslorätten. 021:018 Om någon har en vanartig och uppstudsig son, som icke lyssnar till sin faders och sin moders ord, och som, fastän de tukta honom, ändå icke hör på dem, 021:019 så skola hans fader och hans moder taga honom och föra honom ut till de äldste i staden, till stadens port. 021:020 Och de skola säga till de äldste i staden: »Denne vår son är vanartig och uppstudsig och vill icke lyssna till våra ord, utan är en frossare och drinkare.» 021:021 Då skall allt folket i staden stena honom till döds: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är. Och hela Israel skall höra det och frukta. 021:022 Om på någon vilar en sådan synd som förtjänar döden, och han så bliver dödad och du hänger upp honom på trä, 021:023 så skall den döda kroppen icke lämnas kvar på träet över natten, utan du skall begrava den på samma dag, ty en Guds förbannelse är den som har blivit upphängd; och du skall icke orena det land som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.

022:001 Om du ser din broders oxe eller får gå vilse, skall du icke undandraga dig att taga vara på djuret; du skall föra det tillbaka till din broder. 022:002 Och om din broder icke bor i din närhet, eller om du icke vet vem det är, så skall du taga djuret in i ditt hus, och det skall vara hos dig, till dess din broder frågar efter det; då skall du lämna det tillbaka åt honom. 022:003 På samma sätt skall du göra med hans åsna, på samma sätt med hans kläder, och på samma sätt skall du göra med allt annat som din broder kan hava förlorat, och som du hittar; du får icke draga dig undan. 022:004 Om du ser din broders åsna eller oxe falla på vägen, skall du icke undandraga dig att bistå djuret; du skall hjälpa honom att resa upp det. 022:005 En kvinna skall icke bära vad till en man hör, ej heller skall en man sätta på sig kvinnokläder; ty var och en som så gör är en styggelse för HERREN, din Gud. 022:006 Om du på din väg träffar på ett fågelbo, i något träd eller på marken, med ungar eller ägg i, och modern ligger på ungarna eller på äggen, så skall du icke taga både modern och ungarna. 022:007 Du skall låta modern flyga och taga allenast ungarna; så skall du göra, för att det må gå dig väl och du må länge leva. 022:008 När du bygger ett nytt hus, skall du förse taket med bröstvärn, för att du icke må draga blodskuld över ditt hus, om någon faller ned därifrån. 022:009 Du skall icke, för att få två slags skörd i din vingård, så säd däri, på det att icke alltsammans, både vad du har sått och vad själva vingården avkastar, må hemfalla till helgedomen. 022:010 Du skall icke plöja med oxe och åsna tillsammans. 022:011 Du skall icke kläda dig i tyg av olika garn, av ull och lin tillsammans. 022:012 Du skall göra dig tofsar i de fyra hörnen på överklädnaden som du höljer dig i. 022:013 Om en man har tagit sig en hustru och gått in till henne, men sedan får motvilja mot henne, 022:014 och då påbördar henne skamliga ting och sprider ut ont rykte om henne och säger: »Denna kvinna tog jag till hustru; men när jag låg hos henne, fann jag icke tecknen till att hon var jungfru», 022:015 så skola flickans fader och moder taga tecknen till att flickan var jungfru och bära dem ut till de äldste i staden, där de sitta i porten. 022:016 Och flickans fader skall säga till de äldste: »Jag gav min dotter till hustru åt denne man, men han har fått motvilja mot henne. 022:017 Och nu påbördar han henne skamliga ting och säger: 'Jag har icke funnit tecknen till att din dotter var jungfru'; men här äro tecknen till att min dotter var jungfru.» Och de skola breda ut klädet inför de äldste i staden. 022:018 Då skola de äldste i staden taga mannen och tukta honom. 022:019 Och de skola ålägga honom att böta hundra siklar silver, vilka han skall giva åt flickans fader, därför att han har spritt ut ont rykte om en jungfru i Israel. Och hon skall vara hans hustru, och han får icke skilja sig från henne, så länge han lever. 022:020 Men om det var sanning, om tecknen till att flickan var jungfru icke funnos, 022:021 då skall man föra ut flickan utanför dörren till hennes faders hus, och männen i staden skola stena henne till döds därför att hon har gjort vad som var en galenskap i Israel, då hon bedrev otukt i sin faders hus: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är. 022:022 Om en man ertappas med att ligga hos en kvinna som är en annan mans äkta hustru, så skola båda dö, både mannen som låg hos kvinnan, och jämväl kvinnan: du skall skaffa bort ifrån Israel vad ont är. 022:023 Om en jungfru är trolovad med en man, och en annan man träffar henne i staden och lägrar henne, 022:024 så skolen I föra dem båda ut till stadens port och stena dem till döds, flickan, därför att hon icke ropade på hjälp i staden, och mannen, därför att han kränkte en annans trolovade: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är. 022:025 Men om det var ute på marken som mannen träffade den trolovade flickan, och han där tog henne med våld och lägrade henne, så skall mannen som lägrade henne ensam dö. 022:026 Men flickan skall du icke göra något, flickan har icke begått någon synd som förtjänar döden; utan det är med denna sak, såsom när en man överfaller en annan och dräper honom. 022:027 Ty då det var ute på marken som han träffade den trolovade flickan, kan hon hava ropat, utan att någon fanns där, som kunde frälsa henne.

022:028 Om däremot en man träffar en jungfru som icke är trolovad, och
        han tager fatt henne och lägrar henne, och de ertappas,
022:029 så skall mannen som lägrade flickan giva åt flickans fader
        femtio siklar silver och taga henne själv till sin hustru,
        därför att han har kränkt henne; han får icke skilja sig från
        henne, så länge han lever.

023:001 Ingen som är snöpt, vare sig genom krossning eller genom
        stympning, skall komma in i HERRENS församling.
023:002 Ingen som är född i äktenskapsbrott eller blodskam skall komma
        in i HERRENS församling; icke ens den som i tionde led är
        avkomling av en sådan skall komma in i HERRENS församling.
023:003 Ingen ammonit eller moabit skall komma in i HERRENS församling;
        icke ens den som i tionde led är avkomling av en sådan skall
        någonsin komma in i HERRENS församling—
023:004 detta därför att de icke kommo eder till mötes med mat och dryck
        på vägen, när I drogen ut ur Egypten, och därför att han mot dig
        lejde, Bileam, Beors son, från Petor i Aram-Naharaim, för att
        denne skulle förbanna dig.
023:005 Men HERREN, din Gud, ville icke höra på Bileam, utan HERREN, din
        Gud, förvandlade förbannelsen till välsignelse för dig, ty
        HERREN, din Gud, älskade dig.
023:006 Du skall aldrig, i all din tid, fråga efter deras välfärd och
        lycka.
023:007 Edoméen skall däremot icke för dig vara en styggelse, ty han är
        din broder. Egyptiern skall icke heller för dig vara en
        styggelse, ty i hans land har du bott såsom främling.
023:008 Barn som födas av dessa i tredje led må komma in i HERRENS
        församling.
023:009 När du drager ut mot dina fiender och slår läger, skall du taga,
        dig till vara för allt vad orent är.
023:010 Om bland dig finnes någon som icke är ren, därigenom att något
        har hänt honom under natten, så skall han gå ut till något
        ställe utanför lägret; han får icke komma in i lägret.
023:011 Och mot aftonen skall han bada sig i vatten, och när solen går
        ned, får han gå in i lägret.—
023:012 Du skall hava en särskild plats utanför lägret, dit du kan gå
        avsides.
023:013 Och du skall jämte annat som du bär hava en pinne, och när du
        vill sätta dig därute, skall du med den gräva en grop och sedan
        åter täcka över din uttömning.
023:014 Ty HERREN, din Gud, vandrar fram i ditt läger för att hjälpa dig
        och giva dina fiender i ditt våld; därför skall ditt läger vara
        heligt, så att han icke hos dig ser något som väcker hans leda
        och fördenskull vänder sig bort ifrån dig.
023:015 En träl som har flytt till dig från sin herre skall du icke
        utlämna till hans herre.
023:016 Han skall få stanna hos dig, mitt ibland dig, på det ställe som
        han utväljer inom någon av dina städer, var han finner för gott;
        och du skall icke förtrycka honom.
023:017 Ingen tempeltärna skall finnas bland Israels döttrar, och ingen
        tempelbolare bland Israels söner.
023:018 Du skall icke bära skökolön och hundpenningar in i HERRENS, din
        Guds, hus, till gäldande av något löfte; ty det ena som det
        andra är en styggelse för HERREN, din Gud.
023:019 Du skall icke taga ränta av din broder, varken på penningar
        eller på livsmedel eller på något annat varpå ränta kan tagas.
023:020 Av utlänningen må du taga ränta, men icke av din broder, på det
        att HERREN, din Gud, i allt vad du företager dig, må välsigna
        dig i det land dit du nu kommer, för att taga det i besittning.
023:021 Om du har gjort ett löfte åt HERREN, din Gud, skall du icke
        dröja att infria det, ty HERREN, din Gud, skall förvisso utkräva
        det av dig, och synd kommer att vila på dig.
023:022 Men om du underlåter att göra något löfte, så kommer icke
        därigenom synd att vila på dig.
023:023 Vad dina läppar hava talat skall du hålla och göra, i enlighet
        med det frivilliga löfte du har givit HERREN, din Gud, och
        uttalat med din mun.
023:024 När du kommer in i din nästas vingård, får du där äta druvor,
        så mycket dig lyster, till dess du bliver mätt, men du får icke
        lägga något i ditt kärl.
023:025 När du kommer in på din nästas sädesfält, får du plocka ax med
        din hand, men med skära får du icke komma vid din nästas säd.

024:001 Om en man har tagit sig en hustru och äktat henne, men hon sedan
        icke längre finner nåd för hans ögon, därför att han hos henne
        har funnit något som väcker hans leda, och om han fördenskull
        har skrivit skiljebrev åt henne och givit henne det i handen och
        skickat bort henne från sitt hus,
024:002 och kvinnan sedan, när hon har lämnat hans hus, går åstad och
        bliver en annans hustru,
024:003 och nu också denne andre man får motvilja mot henne och skriver
        skiljebrev åt henne och giver henne det i handen och skickar
        henne bort ifrån sitt hus, eller om denne andre man som har
        tagit henne till sin hustru dör,
024:004 då får icke hennes förste man, som skickade bort henne, åter
        taga henne till sin hustru, sedan hon har låtit orena sig, ty
        detta vore en styggelse inför HERREN; du skall icke draga synd
        över det land som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.
024:005 Om en man nyligen har tagit sig hustru, behöver han icke gå i
        krigstjänst, ej heller må någon annan tjänstgöring åläggas
        honom. Han skall vara fri ett år för att stanna hemma och glädja
        den hustru han har tagit.
024:006 Man skall icke taga handkvarnen eller ens kvarnens översten i
        pant, ty den så gör tager livet i pant.
024:007 Om en man befinnes hava stulit någon av sina bröder, Israels
        barn, och han behandlar denne såsom träl eller säljer honom, så
        skall tjuven dö: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
024:008 Tag dig till vara, så att du, när någon bliver angripen av
        spetälska, noga håller och gör allt som de levitiska prästerna
        lära eder. Vad jag har bjudit dem skolen I hålla och göra.
024:009 Kom ihåg vad HERREN, din Gud, gjorde med Mirjam på vägen, när I
        drogen ut ur Egypten.
024:010 Om du giver något lån åt din nästa, så skall du icke gå in i
        hans hus och taga pant av honom.
024:011 Du skall stanna utanför, och mannen som du har lånat åt skall
        bära ut panten till dig.
024:012 Och om det är en fattig man, så skall du icke hava hans pant
        till täcke, när du ligger och sover.
024:013 Du skall giva honom panten tillbaka, när solen går ned, så att
        han kan hava sin mantel på sig när han ligger och sover, och så
        välsigna dig; och detta skall lända dig till rättfärdighet inför
        HERREN, din Gud.
024:014 Du skall icke göra en arm och fattig daglönare orätt, evad han
        är en dina bröder, eller han är en av främlingarna som äro hos
        dig i ditt land, inom dina portar.
024:015 Samma dag han har gjort sitt arbete skall du giva honom hans lön
        och icke låta solen gå ned däröver, eftersom han är arm och
        längtar efter sin lön; han kan eljest ropa över dig till HERREN,
        och så kommer synd att vila på dig.
024:016 Föräldrarna skola icke dödas för sina barns skull och barnen
        skola icke dödas för sina föräldrars skull; var och en skall
        lida döden genom sin egen synd.
024:017 Du skall icke vränga rätten för främlingen eller den faderlöse,
        och en änkas kläder skall du icke taga i pant;
024:018 du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i Egypten,
        och att HERREN, din Gud, har förlossat dig därifrån; därför
        bjuder jag dig att iakttaga detta.
024:019 Om du, när du inbärgar skörden på din åker, glömmer en kärve
        kvar på åkern, skall du icke gå tillbaka för att hämta den, ty
        den skall tillhöra främlingen, den faderlöse och änkan. Detta
        skall du iakttaga, för att HERREN, din Gud, må välsigna dig i
        alla dina händers verk.
024:020 När du har slagit ned dina oliver, skall du icke sedan genomsöka
        grenarna; vad där finnes kvar skall tillhöra främlingen den
        faderlöse och änkan.
024:021 När du har avbärgat din vingård, skall du sedan icke göra någon
        efterskörd; vad där finnes kvar skall tillhöra främlingen, den
        faderlöse och änkan.
024:022 Du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i Egyptens
        land; därför bjuder jag dig att iakttaga detta.

025:001 Om en tvist uppstår mellan män, och de komma inför rätta, för
        att man där skall döma mellan dem, så skall man fria den
        oskyldige och fälla den skyldige.
025:002 Om då den skyldige dömes till hudflängning, skall domaren
        befalla honom att lägga sig ned, och skall i sin åsyn låta giva
        honom det antal slag, som svarar emot hans brottslighet.
025:003 Fyrtio slag får han giva honom, men icke mer, så att din
        broder icke bliver vanärad i dina ögon, därigenom att man giver
        honom oskäligt många slag, flera än som sades.
025:004 Du skall icke binda munnen till på oxen som tröskar.
025:005 När bröder bo tillsammans, och en av dem dör barnlös, då skall
        den dödes hustru icke gifta sig med någon främmande man utom
        släkten; hennes svåger skall gå in till henne och taga henne
        till hustru, och så äkta henne i sin broders ställe.
025:006 Och den förste son hon föder skall upptaga den döde broderns
        namn, för att dennes namn icke må utplånas ur Israel.
025:007 Men om mannen icke vill taga sin svägerska till äkta, så skall
        svägerskan gå upp i porten, till de äldste, och säga: Min svåger
        vägrar att upprätthålla sin broders namn i Israel; han vill icke
        äkta mig i sin broders ställe.»
025:008 Då skola de äldste i staden där han bor kalla honom till sig och
        tala med honom. Om han då står fast och säger: »Jag vill icke
        taga henne till äkta»,
025:009 så skall hans svägerska träda fram till honom inför de äldstes
        ögon och draga skon av hans fot och spotta honom i ansiktet och
        betyga och säga: »Så gör man med den man som icke vill uppbygga
        sin broders hus.»
025:010 Och hans hus skall sedan i Israel heta »den barfotades hus».
025:011 Om två män träta med varandra, och den enes hustru kommer för
        att hjälpa sin man mot den andre, när denne slår honom, och hon
        därvid räcker ut sin hand och fattar i hans blygd,
025:012 så skall du hugga av henne handen, utan att visa henne någon
        skonsamhet.
025:013 Du skall icke hava två slags vikt i din pung, ett större slag
        och ett mindre,
025:014 ej heller skall du i ditt hus hava två slags efa-mått, ett
        större och ett mindre.
025:015 Full och riktig vikt skall du hava, fullmåligt och riktigt
        efa-mått skall du ock hava, för att du må länge leva i det land
        som HERREN, din Gud, vill giva dig.
025:016 Ty en styggelse för HERREN, din Gud, är var och en som så gör,
        var och en som gör orätt.
025:017 Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen, när I drogen ut ur
        Egypten,
025:018 huru han, utan att frukta Gud, gick emot dig på vägen och slog
        din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du
        var trött och utmattad.
025:019 Därför, när HERREN, din Gud, har låtit dig få ro för alla dina
        fiender runt omkring, i det land som HERREN, din Gud, vill giva
        dig till besittning såsom din arvedel, skall du så utplåna
        minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under
        himmelen. Förgät icke detta.

026:001 När du du kommer in i det land som HERREN, din Gud, vill giva
        dig till arvedel, och du tager det i besittning och bor där,
026:002 då skall du taga förstling av all markens frukt, av vad du får i
        avkastning av landet som HERREN, din Gud, vill giva dig, och
        lägga detta i en korg och gå därmed till den plats som HERREN,
        din Gud, utväljer till boning åt sitt namn.
026:003 Och du skall gå till den som på den tiden är präst och säga till
        honom: »Jag förklarar i dag för HERREN, din Gud, att jag har
        kommit in i det land som HERREN med ed har lovat våra fäder att
        giva oss.»
026:004 Och prästen skall taga korgen ur din hand och sätta den ned
        inför HERRENS, din Guds, altare.
026:005 Och du skall betyga och säga inför HERRENS, din Guds, ansikte:
        »Min fader var en hemlös aramé, som drog ned till Egypten och
        bodde där såsom främling med en ringa hop, och där blev av honom
        ett stort, mäktigt och talrikt folk.
026:006 Men sedan behandlade egyptierna oss illa och förtryckte oss och
        lade hårt arbete på oss.
026:007 Då ropade vi till HERREN, våra fäders Gud, och HERREN hörde vår
        röst och såg vårt lidande och vår vedermöda och vårt betryck.
026:008 Och HERREN förde oss ut ur Egypten med stark hand och uträckt
        arm, med stora och fruktansvärda gärningar, med tecken och
        under.
026:009 Och han lät oss komma hit och gav oss detta land, ett land som
        flyter av mjölk och honung.
026:010 Och här bär jag nu fram förstlingen av frukten på den mark som
        du, HERRE, har givit mig.» Och du skall sätta korgen ned inför
        HERRENS, din Guds, ansikte och tillbedja inför HERRENS, din
        Guds, ansikte.
026:011 Och över allt det goda som HERREN, din Gud har givit åt dig och
        ditt hus skall du glädja dig, och jämte dig leviten och
        främlingen som bor hos dig.
026:012 När du under det tredje året, tiondeåret, har lagt av all tionde
        av vad du då har fått i avkastning och givit den åt leviten,
        främlingen, den faderlöse och änkan, och de hava ätit därav inom
        dina portar och blivit mätta,
026:013 då skall du så säga inför HERRENS, din Guds, ansikte: »Jag har
        nu fört bort ur mitt hus det heliga, och jag har givit det åt
        leviten och främlingen, åt den faderlöse och änkan, alldeles
        såsom du har bjudit mig; jag har icke överträtt eller förgätit
        något av dina bud.
026:014 Jag åt intet därav, när jag hade sorg, och jag förde icke bort
        något därav, när jag var oren, ej heller använde jag något därav
        för någon död. Jag har lyssnat till HERRENS, min Guds, röst; jag
        har i alla stycken gjort såsom du har bjudit mig.
026:015 Skåda nu ned från din heliga boning, himmelen, och välsigna ditt
        folk Israel och det land som du har givit oss, såsom du med ed
        lovade våra fäder, ett land som flyter av mjölk och honung.»
026:016 I dag bjuder dig HERREN, din Gud, att göra efter dessa stadgar
        och rätter; du skall hålla dem och göra efter dem av allt ditt
        hjärta och av all din själ.
026:017 Du har i dag hört HERREN förklara att han vill vara din Gud, och
        att du skall vandra på hans vägar och hålla hans stadgar och bud
        och rätter och lyssna till hans röst.
026:018 Och HERREN har i dag hört dig förklara att du vill vara hans
        egendomsfolk, såsom han har sagt till dig, och att du vill hålla
        alla hans bud;
026:019 på det att han över alla folk som han har gjort må upphöja dig
        till lov, berömmelse och ära, och på det att du må vara ett folk
        som är helgat åt HERREN, din Gud, såsom han har sagt.

027:001 Och Mose och de äldste i Israel bjödo folket och sade: »Hållen
        alla de bud som jag i dag giver eder.
027:002 Och när I kommen över Jordan, in i det land som HERREN, din Gud,
        vill giva dig, då skall du resa åt dig stora stenar och bestryka
        dem med kalk.
027:003 På dessa skall du, när du har gått över floden, skriva alla
        denna lags ord, för att du må komma in i det land som HERREN,
        din Gud, vill giva dig, ett land som flyter av mjölk och honung,
        såsom HERREN, dina fäders Gud, har lovat dig.
027:004 Och när I haven gått över Jordan, skolen I på berget Ebal resa
        dessa stenar om vilka jag i dag giver eder befallning; och du
        skall bestryka dem med kalk.
027:005 Och du skall där åt HERREN, din Gud, bygga ett altare, ett
        altare av stenar, vid vilka du icke skall komma med något järn.
027:006 Av ohuggna stenar skall du bygga HERRENS, din Guds, altare; och
        du skall på det offra brännoffer åt HERREN, din Gud.
027:007 Du skall där ock offra tackoffer och skall äta och glädja dig
        inför HERRENS, din Guds. ansikte.
027:008 Och du skall på stenarna skriva alla denna lags ord, klart och
        tydligt.»
027:009 Och Mose och de levitiska prästerna talade till hela Israel och
        sade: »Var stilla och hör, Israel! I dag har du blivit HERRENS,
        din Guds, folk.
027:010 Så skall du då höra HERRENS, din Gud röst och göra efter hans
        bud och stadgar, som jag i dag giver dig.»
027:011 Och Mose bjöd folket på den dagen och sade:
027:012 Dessa stammar skola stå och välsigna folket på berget Gerissim,
        när I haven gått över Jordan: Simeon, Levi, Juda. Isaskar,
        Josef och Benjamin.
027:013 Och dessa skola stå och uttala förbannelsen på berget Ebal:
        Ruben, Gad, Aser, Sebulon, Dan och Naftali.
027:014 Och leviterna skola taga till orda och skola med hög röst inför
        var man i Israel säga så:
027:015 Förbannad vare den man som gör ett beläte, skuret eller gjutet,
        en styggelse för HERREN, ett verk av en konstarbetares händer,
        och som sedan i hemlighet sätter upp det. Och allt folket skall
        svara och säga: »Amen.»
027:016 Förbannad vare den som visar förakt för sin fader eller sin
        moder. Och allt folket skall säga: »Amen.»
027:017 Förbannad vare den som flyttar sin nästas råmärke. Och allt
        folket skall säga: »Amen.»
027:018 Förbannad vare den som leder en blind vilse på vägen. Och allt
        folket skall säga: »Amen.»
027:019 Förbannad vare den som vränger rätten för främlingen, den
        faderlöse och änkan. Och allt folket skall säga: »Amen.»
027:020 Förbannad vare den som ligger hos sin faders hustru, ty han
        lyfter på sin faders täcke. Och allt folket skall säga: »Amen.»
027:021 Förbannad vare den som beblandar sig med något djur Och allt
        folket skall säga: »Amen.»
027:022 Förbannad vare den som ligger hos sin syster, sin faders dotter
        eller sin moders dotter. Och allt folket skall säga: »Amen.»
027:023 Förbannad vare den som ligger hos sin svärmoder. Och allt folket
        skall säga: »Amen.»
027:024 Förbannad vare den som lönnligen mördar sin nästa. Och allt
        folket skall säga: »Amen.»
027:025 Förbannad vare den som tager mutor för att slå ihjäl en oskyldig
        och utgjuta hans blod. Och allt folket skall säga: »Amen.»
027:026 Förbannad vare den som icke håller denna lags ord och icke gör
        efter dem. Och allt folket skall säga: »Amen.»

028:001 Om du hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller alla hans bud, som jag i dag giver dig, och gör efter dem, så skall HERREN, din Gud, upphöja dig över alla folk på jorden. 028:002 Och alla dessa välsignelser skola då komma över dig och träffa dig när du hör HERRENS, din Guds, röst: 028:003 Välsignad skall du vara i staden, och välsignad skall du vara på marken. 028:004 Välsignad skall ditt livs frukt vara, och din marks frukt och din boskaps frukt, dina fäkreaturs avföda och din småboskaps avel. 028:005 Välsignad skall din korg vara, och välsignat ditt baktråg. 028:006 Välsignad skall du vara vid din ingång, och välsignad skall du vara vid din utgång. 028:007 När dina fiender resa sig upp mot dig, skall HERREN låta dem bliva slagna av dig; på en väg skola de draga ut mot dig, men på sju vägar skola de fly för dig. 028:008 HERREN skall bjuda välsignelsen vara med dig i dina visthus och i allt vad du företager dig; han skall välsigna dig i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig. 028:009 HERREN skall upphöja dig till ett folk som är helgat åt honom, såsom han med ed har lovat dig, om du håller HERRENS, din Guds, bud och vandrar på hans vägar. 028:010 Och alla folk på jorden skola se att du är uppkallad efter HERRENS namn; och de skola frukta dig. 028:011 Och HERREN skall giva dig överflöd och lycka i ditt livs frukt och i din boskaps frukt och i din marks frukt, i det land som HERREN med ed har lovat dina fäder att giva dig. 028:012 HERREN skall öppna för dig sitt rika förrådshus, himmelen, till att giva åt ditt land regn i rätt tid, och till att välsigna alla dina händers verk; och du skall giva lån åt många folk, men själv skall du icke behöva låna av någon. 028:013 Och HERREN skall göra dig till huvud och icke till svans, du skall alltid ligga över och aldrig ligga under, om du hör HERRENS, din Guds, bud, som jag i dag giver dig, för att du skall hålla och göra efter dem, 028:014 och om du icke viker av, vare sig till höger eller till vänster, från något av alla de bud som jag i dag giver eder, så att du följer efter andra gudar och tjänar dem. 028:015 Men om du icke hör HERRENS, din Guds, röst och icke håller alla hans bud och stadgar, som jag i dag giver dig, och gör efter dem, så skola alla dessa förbannelser komma över dig och träffa dig: 028:016 Förbannad skall du vara i staden, och förbannad skall du vara på marken. 028:017 Förbannad skall din korg vara, och förbannat ditt baktråg. 028:018 Förbannad skall ditt livs frukt vara, och din marks frukt, dina fäkreaturs avföda och din småboskaps avel. 028:019 Förbannad skall du vara vid din ingång, och förbannad skall du vara vid din utgång. 028:020 HERREN skall sända över dig förbannelse, förvirring och näpst, vad det än må vara som du företager dig, till dess du förgöres och med hast förgås, för ditt onda väsendes skull, då du nu har övergivit mig. 028:021 HERREN skall låta dig bliva ansatt av pest, till dess han har utrotat dig ur det land dit du nu kommer, för att taga det i besittning. 028:022 HERREN skall slå dig med tärande sjukdom, feber och hetta, med brand och med svärd, med sot och rost; och av sådant skall du förföljas, till dess du förgås. 028:023 Och himmelen över ditt huvud skall vara såsom koppar, och jorden under dig skall vara såsom järn. 028:024 Damm och stoft skall vara det regn HERREN giver åt ditt land; från himmelen skall det komma ned över dig, till dess du förgöres. 028:025 HERREN skall låta dig bliva slagen av dina fiender; på en väg skall du draga ut mot dem, men på sju vägar skall du fly för dem; och du skall bliva en varnagel för alla riken på jorden. 028:026 Och dina dödas kroppar skola bliva mat åt alla himmelens fåglar och åt markens djur, och ingen skall skrämma bort dem. 028:027 HERREN skall slå dig med Egyptens bulnader och med bölder, med skabb och skorv, så att du icke skall kunna botas. 028:028 HERREN skall slå dig med vanvett och blindhet och sinnesförvirring. 028:029 Du skall famla mitt på ljusa dagen, såsom en blind famlar i mörkret, och du skall icke lyckas finna vägen; förtryck allenast och plundring skall du utstå i all din tid, och ingen skall frälsa dig. 028:030 Du skall trolova dig med en kvinna, men en annan man skall sova hos henne; du skall bygga ett hus, men icke få bo däri; du skall plantera en vingård, men icke få skörda dess frukt. 028:031 Din oxe skall slaktas inför dina ögon, men du skall icke få äta av den; din åsna skall i din åsyn rövas ifrån dig och icke givas tillbaka åt dig; dina får skola komma i dina fienders våld, och ingen skall hjälpa dig. 028:032 Dina söner och döttrar skola komma i främmande folks våld, och dina ögon skola se det och försmäkta av längtan efter dem beständigt, men du skall icke förmå göra något därvid. 028:033 Frukten av din mark och av allt ditt arbete skall förtäras av ett folk som du icke känner; förtryck allenast och övervåld skall du lida i all din tid. 028:034 Och du skall bliva vanvettig av de ting du skall se för dina ögon. 028:035 HERREN skall slå dig med svåra bulnader på knän och ben, ja, ifrån fotbladet ända till hjässan, så att du icke skall kunna botas. 028:036 HERREN skall föra dig och den konung som du sätter över dig bort till ett folk som varken du eller dina fäder hava känt, och där skall du få tjäna andra gudar, gudar av trä och sten. 028:037 Och du skall bliva ett föremål för häpnad, ett ordspråk och en visa bland alla de folk till vilka HERREN skall föra dig. 028:038 Mycken säd skall du föra ut på åkern, men litet skall du inbärga, ty gräshoppor skola förtära den. 028:039 Vingårdar skall du plantera och skall arbeta i dem, men intet vin skall du få att dricka och intet att lägga i förvar, ty maskar skola äta upp allt. 028:040 Olivplanteringar skall du hava överallt inom ditt land, men med oljan skall du icke få smörja din kropp, ty oliverna skola falla av. 028:041 Söner och döttrar skall du föda, men du skall icke få behålla dem, ty de skola draga bort i fångenskap. 028:042 Alla dina träd och din marks frukt skall ohyra taga i besittning. 028:043 Främlingen som bor hos dig skall höja sig över dig, allt mer och mer, men du skall stiga ned, allt djupare och djupare. 028:044 Han skall giva lån åt dig, och du skall icke giva lån åt honom. Han skall bliva huvudet, och du skall bliva svansen. 028:045 Alla dessa förbannelser skola komma över dig och förfölja dig och träffa dig, till dess du förgöres, därför att du icke hörde HERRENS, din Guds, röst och icke höll de bud och stadgar som han har givit dig. 028:046 De skola komma över dig såsom tecken och under, och över dina efterkommande till evig tid. 028:047 Eftersom du icke tjänade HERREN, din Gud, med glädje och hjärtans lust, medan du hade överflöd på allt, 028:048 skall du få tjäna fiender som HERREN skall sända mot dig, under hunger och törst och nakenhet och brist på allt; och han skall lägga ett järnok på din hals, till dess han har förgjort dig. 028:049 HERREN skall skicka över dig ett folk fjärran ifrån, ifrån jordens ända, likt örnen i sin flykt, ett folk vars språk du icke förstår, 028:050 ett folk med grym uppsyn, utan försyn för de gamla och utan misskund med de unga. 028:051 Det skall äta upp frukten av din boskap och frukten av din mark, till dess du förgöres, ty det skall icke lämna kvar åt dig vare sig säd eller vin eller olja, icke dina fäkreaturs avföda eller dina fårs avel, till dess det har gjort slut på dig. 028:052 Och det skall tränga dig i alla dina portar, till dess dina höga och fasta murar, som du förtröstade på, falla i hela ditt land. Ja, det skall tränga dig i alla dina portar över hela ditt land, det land som HERREN, din Gud, har givit dig. 028:053 Och då skall du nödgas äta din egen livsfrukt, köttet av dina söner och döttrar, dem som HERREN, din Gud, har givit dig. I sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende försätta dig. 028:054 En man hos dig, som levde i veklighet och stor yppighet, skall då så missunnsamt se på sin broder och på hustrun i sin famn och på de barn han ännu har kvar, 028:055 att han icke skall vilja åt någon av dem dela med sig av sina barns kött, ty han äter det själv, eftersom han icke har något annat kvar. I sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende försätta dig i alla dina portar. 028:056 En kvinna hos dig, som levde i veklighet och yppighet, i sådan yppighet och veklighet, att hon icke ens försökte sätta sin fot på jorden, hon skall då så missunnsamt se på mannen i sin famn och på sin son och sin dotter, 028:057 att hon missunnar dem efterbörden som kommer fram ur hennes liv, och barnen som hon föder; ty då hon nu lider brist på allt annat, skall hon själv i hemlighet äta detta. I sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende försätta dig i dina portar. 028:058 Om du icke håller alla denna lags ord, som äro skrivna i denna bok, och gör efter dem, så att du fruktar detta härliga och fruktansvärda namn »HERREN, din Gud», 028:059 så skall HERREN sända underliga plågor över dig och dina efterkommande, stora och långvariga plågor, svåra och långvariga krankheter. 028:060 Han skall låta komma över dig alla Egyptens sjukdomar, som du fruktar för, och de skola ansätta dig. 028:061 Och allahanda andra krankheter och plågor, om vilka icke är skrivet i denna lagbok, skall HERREN ock låta gå över dig, till dess du förgöres. 028:062 Och allenast en ringa hop skall bliva kvar av eder, i stället för att I förut haven varit talrika såsom stjärnorna på himmelen; så skall det gå dig, därför att du icke hörde HERRENS. din Guds, röst. 028:063 Och det skall ske, att likasom HERREN förut fröjdade sig över eder när han fick göra eder gott och föröka eder, så skall HERREN nu fröjda sig över eder, när han utrotar och förgör eder. Och I skolen ryckas bort ur det land dit du nu kommer, för att taga det i besittning. 028:064 Och HERREN skall förströ dig bland alla folk, ifrån jordens ena ända till den andra, och där skall du tjäna andra gudar, som varken du eller dina fäder hava känt, gudar av trä och sten. 028:065 Och bland de folken skall du icke få någon ro eller någon vila för din fot; HERREN skall där giva dig ett bävande hjärta och förtvinande ögon och en försmäktande själ. 028:066 Och ditt liv skall synas dig likasom hänga på ett hår; du skall känna fruktan både natt och dag och icke vara säker för ditt liv. 028:067 Om morgonen skall du säga: »Ack att det vore afton!», och om aftonen skall du säga: »Ack att det vore morgon!» Sådan fruktan skall du känna i ditt hjärta, och sådana ting skall du se för dina ögon. 028:068 Och HERREN skall föra dig tillbaka till Egypten på skepp, på den väg om vilken jag sade dig: »Du skall icke se den mer.» Och där skolen I nödgas bjuda ut eder till salu åt edra fiender, till trälar och trälinnor; men ingen skall finnas, som vill köpa.

029:001 Dessa äro förbundets ord, det förbunds som HERREN bjöd Mose att sluta med Israels barn i Moabs land, ett annat förbund än det som han hade slutit med dem på Horeb. 029:002 Och Mose sammankallade hela Israel och sade till dem: I haven sett allt vad HERREN har gjort inför edra ögon i Egyptens land, med Farao och alla hans tjänare och hela hans land, 029:003 de stora hemsökelser som du med egna ögon såg, de stora tecknen och undren. 029:004 Men HERREN har ännu intill denna dag icke givit eder hjärtan att förstå med, ögon att se med och öron att höra med. 029:005 Och jag lät eder vandra i öknen i fyrtio år; edra kläder blevo icke utslitna på eder, och din sko blev icke utsliten på din fot. 029:006 Bröd fingen I icke att äta, icke vin eller starka drycker att dricka, på det att I skullen veta att jag är HERREN, eder Gud. 029:007 Och när I kommen till dessa trakter, drogo Sihon, konungen i Hesbon, och Og, konungen i Basan, ut till strid mot oss, men vi slogo dem. 029:008 Och vi intogo deras land och gåvo det till arvedel åt rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam. 029:009 Så hållen nu detta förbunds ord och gören efter dem, för att I mån hava framgång i allt vad I gören. 029:010 I stån i dag allasammans inför HERREN, eder Gud: edra huvudmän, edra stammar, edra äldste och edra tillsyningsmän, var man i Israel, 029:011 så ock edra barn och hustrur, och främlingen som är hos dig i ditt läger, din vedhuggare såväl som din vattenbärare, 029:012 för att du må inträda i HERRENS, din Guds, förbund, det edsförbund som HERREN, din Gud, i dag vill sluta med dig. 029:013 Ty han vill i dag upphöja dig, så att du skall vara hans folk och han din Gud, såsom han har sagt dig, och såsom han med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob. 029:014 Och det är icke med eder allenast som jag i dag sluter detta förbund, detta edsförbund, 029:015 utan jag gör det både med dem som i dag stå här med oss inför HERREN, vår Gud, och med dem som icke äro här med oss i dag. 029:016 I veten ju själva huru vi bodde i Egyptens land, och huru vi drogo mitt igenom de folks land, som I nu haven lämnat 029:017 Och I sågen deras styggelser och eländiga avgudar, de gudar av trä och sten, silver och guld, som funnos hos dem. 029:018 Så må då bland eder icke finnas någon man eller kvinna, någon släkt eller stam vars hjärta i dag vänder sig bort ifrån HERREN, vår Gud, för att gå åstad och tjäna dessa folks gudar; bland eder må icke finnas någon rot varifrån gift och malört växer upp, 029:019 så att någon som hör detta edsförbunds ord välsignar sig i sitt hjärta och tänker att det skall gå honom väl, där han vandrar i sitt hjärtas hårdhet. Ty då skall hela landet, både vått och torrt, förgås. 029:020 HERREN skall icke vilja förlåta honom; nej, Herrens vrede och nitälskan skall då vara såsom en rykande eld mot de männen, och all den förbannelse som är uppskriven i denna bok skall komma att vila på honom, och Herren skall så utplåna hans namn, att det icke mer skall finnas under himmelen. 029:021 Och HERREN skall avskilja honom från alla Israels stammar till att drabbas av olycka, efter alla de förbannelser som äro fästa vid det förbund som är uppskrivet i denna lagbok. 029:022 Och ett kommande släkte, edra barn som uppstå efter eder, och främlingen, som kommer ifrån fjärran land, de skola säga, när de se de plågor och sjukdomar som HERREN har skickat över detta land, 029:023 när de se huru all jord där är förbränd och förvandlad till svavel och salt, så att den icke kan besås eller framalstra växter, och så att inga örter där kunna komma upp—såsom det blev, när Sodom och Gomorra, Adma och Seboim omstörtades, då HERREN i sin vrede och harm omstörtade dem— 029:024 ja, alla folk skola då säga: »Varför har Herren gjort så mot detta land? Varför brinner hans vrede så starkt?» 029:025 Och man skall svara: »Därför att de övergåvo HERRENS, sina fäders Guds, förbund, det som han slöt med dem, när han förde dem ut ur Egyptens land, 029:026 och därför att de gingo åstad och tjänade andra gudar och tillbådo dem, gudar som de icke kände, och som han icke hade givit dem till deras del, 029:027 därför upptändes HERRENS vrede mot detta land, så att han lät komma över det all den förbannelse som är uppskriven i denna bok. 029:028 Ja, därför ryckte HERREN dem upp ur deras land, med vrede och harm och stor förtörnelse, och kastade dem bort till ett annat land, såsom nu har skett.» 029:029 Vad som ännu är fördolt hör HERREN, vår Gud, till; men vad som är uppenbarat, det gäller för oss och våra barn till evig tid, för att vi skola göra efter alla denna lags ord.

030:001 Om du nu, när allt detta kommer över dig—välsignelsen och
        förbannelsen som jag har förelagt dig—om du lägger detta på
        hjärtat bland alla de folk till vilka HERREN, din Gud, då har
        drivit dig bort,
030:002 och du så vänder åter till HERREN, din Gud, och hör hans röst,
        du med dina barn, av allt ditt hjärta och av all din själ, i
        alla stycken såsom jag i dag bjuder dig,
030:003 då skall HERREN, din Gud, åter upprätta dig och förbarma sig
        över dig; HERREN, din Gud, skall då åter församla dig från alla
        folk bland vilka han har förstrött dig.
030:004 Om ock dina fördrivna vore vid himmelens ända, skulle HERREN,
        din Gud, församla dig därifrån och hämta dig därifrån.
030:005 Och HERREN, din Gud, skall låta dig komma in i det land som dina
        fäder hava haft till besittning; och du skall taga det i
        besittning, och han skall göra dig gott och skall föröka dig mer
        än han har gjort med dina fäder.
030:006 Och HERREN, din Gud. skall omskära ditt hjärta och dina
        efterkommandes hjärtan, så att du skall älska HERREN, din Gud,
        av allt ditt hjärta och av all din själ, för att du må leva.
030:007 Och HERREN, din Gud, skall lägga alla dessa förbannelser på dina
        fiender och på dem som hata och förfölja dig.
030:008 Och du skall åter höra HERRENS röst och göra efter alla hans
        bud, som jag i dag giver dig.
030:009 Och HERREN, din Gud, skall giva dig överflöd och lycka i alla
        dina händers verk, i ditt livs frukt och i din boskaps frukt och
        i din marks frukt. Ty såsom HERREN fröjdade sig över dina fäder,
        skall han då åter fröjda sig över dig och göra dig gott,
030:010 när du hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller hans bud
        och stadgar, det som är skrivet i denna lagbok, och när du
        vänder åter till HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all
        din själ.
030:011 Ty det bud som jag i dag giver dig är dig icke för svårt och är
        icke långt borta.
030:012 Det är icke i himmelen, så att du skulle behöva säga: »Vem vill
        för oss fara upp till himmelen och hämta det åt oss och låta oss
        höra det, så att vi kunna göra därefter?»
030:013 Det är icke heller på andra sidan havet, så att du skulle behöva
        säga: »Vem vill för oss fara över till andra sidan havet och
        hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kunna göra
        därefter?»
030:014 Nej, ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, så
        att du kan göra därefter.
030:015 Se, jag förelägger dig i dag livet och vad gott är, döden och
        vad ont är,
030:016 då jag nu i dag bjuder dig att älska HERREN, din Gud, att vandra
        på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och rätter, för att
        du må leva och föröka dig, och för att HERREN, din Gud, må
        välsigna dig i det land dit du nu kommer, för att taga det i
        besittning.
030:017 Men om ditt hjärta vänder sig bort och du icke vill höra, om du
        låter förföra dig, så att du tillbeder andra gudar och tjänar
        dem,
030:018 så förkunnar jag eder i dag att I förvisso skolen förgås. I
        skolen då icke länge leva i det land dit du nu drager över
        Jordan, för att komma och taga det i besittning.
030:019 Jag tager i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att jag
        har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse, Så må
        du då välja livet, för att du och dina efterkommande mån leva,
030:020 i det att du älskar HERREN, din Gud, och hör hans röst och
        håller dig till honom; ty detta betyder för dig liv och lång
        levnad, så att du får bo i det land som HERREN med ed har lovat
        dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva dem.

031:001 Och Mose gick åstad och talade följande till hela Israel;
031:002 han sade till dem: »Jag är nu ett hundra tjugu år gammal; jag
        kan icke mer vara ledare och anförare, och HERREN har sagt till
        mig: 'Du skall icke komma över denna Jordan.'
031:003 Men HERREN, din Gud, går framför dig; han skall förgöra dessa
        folk för dig, och du skall fördriva dem, och Josua skall anföra
        dig, såsom HERREN har sagt.
031:004 Och HERREN skall göra med dem såsom han gjorde med Sihon och Og,
        amoréernas konungar, vilka han lät förgås, och såsom han gjorde
        med deras land.
031:005 HERREN skall giva dem i edert våld, och I skolen göra med dem
        alldeles såsom jag har bjudit eder.
031:006 Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke
        förskräckta för dem; ty HERREN, din Gud, går själv med dig; han
        skall icke lämna dig eller övergiva dig.»
031:007 Och Mose kallade Josua till sig och sade till honom inför hela
        Israel: »Var frimodig och oförfärad; ty du skall med detta folk
        gå in i det land som HERREN med ed har lovat deras fäder att
        giva dem; och du skall utskifta det åt dem såsom arv.
031:008 Och HERREN är den som går framför dig, han skall vara med dig,
        han skall icke lämna dig eller övergiva dig; du må icke frukta
        och icke vara förfärad.»
031:009 Och Mose skrev upp denna lag och gav den åt prästerna, Levi
        söner, som buro HERRENS förbundsark, och åt alla de äldste i
        Israel.
031:010 Och Mose bjöd dem och sade: »Vid slutet av vart sjunde år, när
        friåret är inne, vid lövhyddohögtiden,
031:011 då hela Israel kommer för att träda fram inför HERRENS, din
        Guds, ansikte, på den plats som han utväljer, då skall du läsa
        upp denna lag inför hela Israel, så att de höra den.
031:012 Församla då folket, män, kvinnor och barn, och främlingarna som
        äro hos dig inom dina portar, på det att de må höra och lära,
        och på det att de må frukta HERREN, eder Gud, och hålla och göra
        efter alla denna lags ord;
031:013 och på det att deras barn, som då ännu icke känna den, må höra
        den och lära den, så att de frukta HERREN, eder Gud. Detta
        skolen I göra, så länge I leven i det land dit I nu dragen över
        Jordan, för att taga det i besittning.
031:014 Och HERREN sade till Mose: »Se, tiden närmar sig att du skall
        dö. Kalla till dig Josua, och inställen eder därefter i
        uppenbarelsetältet, så vill jag insätta honom i hans ämbete.»
        Och Mose gick åstad med Josua, och de inställde sig i
        uppenbarelsetältet.
031:015 Då visade sig HERREN i tältet i en molnstod, och molnstoden blev
        stående vid ingången till tältet.
031:016 Och HERREN sade till Mose: »Se, när du vilar hos dina fäder,
        skall detta folk stå upp och i trolös avfällighet löpa efter
        främmande gudar, som dyrkas i det land dit de nu komma, och de
        skola övergiva mig och bryta det förbund som jag har slutit med
        dem.
031:017 Och min vrede skall då upptändas mot dem, och jag skall övergiva
        dem och fördölja mitt ansikte för dem, och de skola förgöras,
        och mycken olycka och nöd skall träffa dem; och då skola de
        säga: 'Förvisso är det därför att vår Gud icke är ibland oss som
        dessa olyckor hava träffat oss.'
031:018 Men jag skall på den tiden alldeles fördölja mitt ansikte, för
        allt det ondas skull som de hava gjort, i det att de hava vänt
        sig till andra gudar.

031:019 Så tecknen nu upp åt eder följande sång. Och du skall lära
        Israels barn den och lägga den i deras mun. Och så skall denna
        sång vara mig ett vittne mot Israels barn.
031:020 Ty jag skall låta dem komma in i det land som jag med ed har
        lovat åt deras fäder, ett land som flyter av mjölk och honung,
        och de skola äta och bliva mätta och feta; men de skola då vända
        sig till andra gudar och tjäna dem och förakta mig och bryta
        mitt förbund.
031:021 Och när då mycken olycka och nöd träffar dem, skall denna sång
        avlägga sitt vittnesbörd inför dem; ty den skall icke förgätas
        och försvinna ur deras avkomlingars mun. Jag vet ju med vilka
        tankar de umgås redan nu, innan jag har låtit dem komma in i det
        land som jag med ed lovade dem.»

031:022 Så tecknade då Mose upp sången på den dagen och lät Israels barn lära den.

031:023 Och han insatte Josua, Nuns son, i hans ämbete och sade: »Var frimodig och oförfärad; ty du skall föra Israels barn in i det land som jag med ed har lovat åt dem, och jag skall vara med dig.»

031:024 Då nu Mose hade fullständigt tecknat upp denna lags ord i en
        bok,
031:025 bjöd han leviterna som buro HERRENS förbundsark och sade:
031:026 »Tagen denna lagbok och läggen den vid sidan av HERRENS, eder
        Guds, förbundsark, så att den ligger där till ett vittne mot
        dig.
031:027 Ty jag känner din gensträvighet och hårdnackenhet. Se, ännu
        medan jag har levat kvar bland eder, haven I varit gensträviga
        mot HERREN; huru mycket mer skolen I ej då bliva det efter min
        död!
031:028 Församlen nu till mig alla de äldste i edra stammar, så ock edra
        tillsyningsmän, för att jag må inför dem tala dessa ord och taga
        himmel och jord till vittnen mot dem.
031:029 Ty jag vet att I efter min död skolen taga eder till, vad
        fördärvligt är, och vika av ifrån den väg som jag har bjudit
        eder gå; därför skall olycka träffa eder i kommande dagar, när I
        gören vad ont är i HERRENS ögon, så att I förtörnen honom genom
        edra händers verk.»

031:030 Och Mose föredrog inför Israels hela församling följande sång
från början till slutet.

032:001 Lyssnen, I himlar, ty jag vill tala;
          och jorden höre min muns ord.
032:002 Såsom regnet drype min lära,
          såsom daggen flöde mitt tal,
          såsom rikligt regn på grönska
          och såsom en regnskur på gräsets brodd.
032:003 Ty HERRENS namn vill jag förkunna;
          ja, given ära åt vår Gud.

032:004 Vår klippa—ostraffliga äro hans gärningar,
          ty alla hans vägar äro rätta.
          En trofast Gud och utan svek,
          rättfärdig och rättvis är han.
032:005 De åter handlade illa mot honom;
          de voro icke hans barn, utan en skam för Israel,
          det vrånga och avoga släktet!
032:006 Är det så du lönar HERREN,
          du dåraktiga och ovisa folk?
          Är han då icke din fader, som skapade dig?
          Han danade ju dig och beredde dig.

032:007 Tänk på de dagar som fordom voro;
          akta på förgångna släktens år.
          Fråga din fader, han skall förkunna dig det,
          dina äldste, de skola säga dig det.
032:008 När den Högste gav arvslotter åt folken,
          när han fördelade människors barn,
          då utstakade han gränserna för folken
          efter antalet av Israels barn.
032:009 Ty HERRENS folk är hans del,
          Jakob är hans arvedels lott.
032:010 Han fann honom i öknens land,
          i ödsligheten, där ökendjuren tjöto.
          Då tog han honom i sitt beskärm och sin vård,
          han bevarade honom såsom sin ögonsten.
032:011 Likasom en örn lockar sin avkomma ut till flykt
          och svävar upp ovanför sina ungar,
          så bredde han ut sina vingar och tog honom
          och bar honom på sina fjädrar.
032:012 HERREN allena ledsagade honom,
          och ingen främmande gud jämte honom.
032:013 Han förde honom fram över landets höjder
          och lät honom äta av markens gröda;
          han lät honom suga honung ur hälleberget
          och olja ur den hårda klippan.
032:014 Gräddmjölk av kor, söt mjölk av får,
          fett av lamm fick du ock,
          vädurar från Basan och bockar,
          därtill fetaste märg av vete;
          och av druvors blod drack du vin.

032:015 Då blev Jesurun fet och istadig;
          du blev fet och tjock och stinn.
          Han övergav Gud, sin skapare,
          och föraktade sin frälsnings klippa.
032:016 Ja, de retade honom genom sina främmande gudar,
          med styggelser förtörnade de honom.
032:017 De offrade åt onda andar, skengudar,
          åt gudar som de förut icke kände,
          nya, som nyss hade kommit till,
          och som edra fäder ej fruktade för.
032:018 Din klippa, som hade fött dig, övergav du,
          du glömde Gud, som hade givit dig livet.

032:019 När HERREN såg detta, förkastade han dem,
          ty han förtörnades på sina söner och döttrar.
032:020 Han sade: »Jag vill fördölja mitt ansikte för dem,
          jag vill se vilket slut de få;
          ty ett förvänt släkte äro de,
          barn i vilka ingen trohet är.
032:021 De hava retat mig med gudar som icke äro gudar,
          förtörnat mig med de fåfängligheter de dyrka;
          därför skall jag reta dem med ett folk som icke är ett folk,
          med ett dåraktigt hednafolk skall jag förtörna dem.
032:022 Ty eld lågar fram ur min näsa,
          och den brinner ända till dödsrikets djup;
          den förtär jorden med dess gröda
          och förbränner bergens grundvalar.
032:023 Jag skall hopa olyckor över dem,
          alla mina pilar skall jag avskjuta på dem.
032:024 De skola utsugas av hunger och förtäras av feberglöd,
          av farsoter som bittert pina;
          jag skall sända över dem vilddjurs tänder
          och stoftkrälande ormars gift.
032:025 Ute skall svärdet förgöra deras barn,
          och inomhus skall förskräckelsen göra det:
          ynglingar såväl som jungfrur,
          spenabarn tillsammans med gråhårsmän.
032:026 Jag skulle säga: 'Jag vill blåsa bort dem,
          göra slut på deras åminnelse bland människor',
032:027 om jag icke fruktade att deras fiender då
          skulle vålla mig grämelse,
          att deras ovänner skulle misstyda det,
          att de skulle säga: 'Vår hand var så stark,
          det var icke HERREN som gjorde allt detta.'»

032:028 Ty ett rådlöst folk äro de,
          och förstånd finnes icke i dem.
032:029 Vore de visa, så skulle de begripa detta,
          de skulle första vilket slut de måste få.
032:030 Huru kunde en jaga tusen framför sig
          och två driva tiotusen på flykten,
          om icke deras klippa hade sålt dem,
          och om icke HERREN hade prisgivit dem?
032:031 Ty de andras klippa är icke såsom vår klippa;
          våra fiender kunna själva döma därom.
032:032 Ty av Sodoms vinträd är deras ett skott,
          det stammar från Gomorras fält;
          deras druvor äro giftiga druvor,
          deras klasar hava bitter smak.
032:033 Deras vin är drakars etter,
          huggormars gruvligaste gift.

032:034 Ja, sådant ligger förvarat hos mig,
          förseglat i mina förrådshus.
032:035 Min är hämnden och vedergällningen,
          sparad till den tid då deras fot skall vackla.
          Ty nära är deras ofärds dag,
          och vad dem väntar kommer med hast.
032:036 Ty HERREN skall skaffa rätt åt sitt folk,
          och över sina tjänare skall han förbarma sig,
          när han ser att deras kraft är borta,
          och att det är ute med alla och envar.
032:037 Då skall han fråga: Var äro nu deras gudar,
          klippan till vilken de togo sin tillflykt?
032:038 Var äro de som åto deras slaktoffers fett
          och drucko deras drickoffers vin?
          Må de stå upp och hjälpa eder,
          må de vara edert beskärm.
032:039 Sen nu att jag allena är det,
          och att ingen Gud finnes jämte mig.
          Jag dödar, och jag gör levande,
          jag har slagit, men jag helar ock.
          Ingen finnes, som kan rädda ur min hand.

032:040 Se, jag lyfter min hand upp mot himmelen,
          jag säger: Så sant jag lever evinnerligen:
032:041 när jag har vässt mitt ljungande svärd
          och min hand tager till att skipa rätt,
          då skall jag utkräva hämnd av mina ovänner
          och vedergällning av dem som hata mig.
032:042 Jag skall låta mina pilar bliva druckna av blod,
          och mitt svärd skall mätta sig av kött,
          av de slagnas och fångnas blod,
          av fiendehövdingars huvuden.

032:043 Jublen, I hedningar, över hans folk, ty han hämnas sina tjänares blod, han utkräver hämnd av sina ovänner och bringar försoning för sitt land, för sitt folk.

032:044 Och Mose kom med Hosea, Nuns son, och föredrog hela denna sång
        inför folket.
032:045 Och när Mose hade föredragit alltsammans till slut för hela
        Israel,
032:046 sade han till dem: »Akten på alla de ord som jag i dag gör till
        vittnen mot eder, så att I given edra barn befallning om dem,
        att de skola hålla alla denna lags ord och göra efter dem.
032:047 Ty det är icke ett tomt ord, som ej angår eder, utan det gäller
        edert liv; och genom detta ord skolen I länge leva i det land
        dit I nu dragen över Jordan, för att taga det i besittning.»
032:048 Och HERREN talade till Mose på denna samma dag och sade:
032:049 »Stig upp här på Abarimberget, på berget Nebo i Moabs land, gent
        emot Jeriko, så skall du få se Kanaans land, som jag vill giva
        åt Israels barn till besittning.
032:050 Och du skall dö där på berget, dit du stiger upp, och du skall
        samlas till dina fäder, likasom din broder Aron dog på berget
        Hor och blev samlad till sina fäder;
032:051 detta därför att I handladen trolöst mot mig bland Israels barn
        vid Meribas vatten vid Kades, i öknen Sin, i det att I icke
        höllen mig helig bland Israels barn.
032:052 Mitt framför dig skall du se landet; men du skall icke komma
        dit, in i det land som jag vill giva åt Israels barn.»

033:001 Och detta är den välsignelse gudsmannen Mose gav Israels barn
        före sin död;
033:002 han sade:
          »HERREN kom från Sinai,
          och från Seir gick hans sken upp för dem;
          man kom fram i glans från berget Paran,
          ut ur hopen av mångtusen heliga;
          på hans högra sida brann i eld en lag för dem.
033:003 Ja, han vårdar sig om folken;
          folkets heliga äro alla under din hand.
          De ligga vid din fot,
          de hämta upp av dina ord.

033:004 Mose gav åt oss en lag,
          en arvedel for Jakobs menighet.
033:005 Och Jesurun fick en konung,
          när folkets hövdingar församlades,
          Israels stammar allasammans.»

033:007 Och detta sade han om Juda: »Hör, o HERRE, Judas röst, och låt honom komma till sitt folk. Med sina händer utförde han dess sak; bliv du honom en hjälp mot hans ovänner.»

033:008 Och om Levi sade han:
          »Dina tummim och dina urim,
          de tillhöra din frommes skara,
          dem du frestade i Massa,
          dem du tvistade med vid Meribas vatten,
033:009 dem som sade om fader och moder: 'Jag ser dem icke',
          och som icke ville kännas vid sina bröder,
          ej heller veta av sina barn.
          Ty de aktade på ditt tal,
          och ditt förbund höllo de.
033:010 De lära Jakob dina rätter och Israel din lag,
          de bära fram rökverk för din näsa
          och heloffer på ditt altare.
033:011 Välsigna, HERRE, hans kraft,
          och låt hans händers verk behaga dig.
          Krossa länderna på hans motståndare,
          på hans fiender, så att de icke kunna resa sig.»

033:012 Om Benjamin sade han: »HERRENS vän är han, han skall bo i trygghet hos honom, hos honom som överskygger honom alltid, och som har sin boning mellan hans höjder.»

033:013 Och om Josef sade han:
          »Välsignat av HERREN vare hans land
          med himmelens ädlaste gåvor, med dagg,
          med gåvor från djupet som utbreder sig därnere,
033:014 med solens ädlaste alster
          och månvarvens ädlaste frukter,
033:015 med de uråldriga bergens yppersta skatter
          och de eviga höjdernas ädlaste frukt,
033:016 med jordens ädlaste frukt och allt vad hon bär,
          och med nåd från honom som bodde i busken.
          Detta komme över Josefs huvud,
          över hans hjässa, furstens bland bröder.
033:017 Härlig är den förstfödde bland hans tjurar,
          såsom en vildoxes äro hans horn;
          med dem stångar han ned alla folk,
          ja ock dem som bo vid jordens ändar.
          Sådana äro Efraims tiotusenden.
          sådana Manasses tusenden.»

033:018 Och om Sebulon sade han:
          »Gläd dig, Sebulon, när du drager ut,
          och du, Isaskar, i dina tält.
033:019 Folk inbjuda de till sitt berg;
          där offra de rätta offer.
          Ty havens rikedom få de suga,
          och de skatter som sanden döljer.»

033:020 Och om Gad sade han:
          »Lovad vare han som gav så rymligt land åt Gad!
          Lik en lejoninna har han lägrat sig,
          han krossar både arm och hjässa.
033:021 Han utsåg åt sig förstlingslandet,
          ty där var hans härskarlott förvarad.
          Dock drog han med bland folkets hövdingar;
          HERRENS rätt utförde han
          och hans domar, tillsammans med det övriga Israel.»

033:022 Och om Dan sade han: »Dan är ett ungt lejon, som rusar ned från Basan.»

033:023 Och om Naftali sade han: »Naftali har fått riklig nåd och välsignelse till fyllest av HERREN. Västern och södern tage du i besittning.»

033:024 Och om Aser sade han:
          »Välsignad bland söner vare Aser!
          Han blive älskad av sina bröder,
          och han doppe sin fot i olja.
033:025 Av järn och koppar vare dina riglar;
          och så länge du lever, må din kraft bestå.»

033:026 »Ingen är lik Gud, o Jesurun;
          till din hjälp far han fram på himmelen
          och i sin höghet på skyarna.
033:027 En tillflykt är han, urtidens Gud,
          och härnere råda hans eviga armar.
          Han förjagade fienderna för dig,
          han sade: Förgör dem.
033:028 Så fick Israel bo i trygghet,
          Jakobs källa vara i ro,
          i ett land med säd och vin,
          under en himmel som dryper av dagg.
033:029 Säll är du, Israel; ja, vem är dig lik?
          Du är ett folk som får seger genom HERREN,
          genom honom som är din skyddande sköld,
          honom som är ditt ärorika svärd.
          Ja, dina fiender skola visa dig underdånighet,
          och du skall gå fram över deras höjder.»

034:001 Och Mose gick från Moabs hedar upp på berget Nebo, på toppen av
        Pisga, gent emot Jeriko. Och HERREN lät honom se hela landet:
        Gilead ända till Dan,
034:002 och hela Naftali och Efraims och Manasses land, och hela Juda
        land, ända till Västra havet,
034:003 och Sydlandet och Jordanslätten, det är lågslätten vid Jeriko—
        Palmstaden—ända till Soar.
034:004 Och HERREN sade till honom: »Detta är det land som jag med ed
        har lovat åt Abraham. Isak och Jakob, i det jag sade: 'Åt din
        säd skall jag giva det.' Jag har nu låtit dig se det med dina
        ögon, men ditin skall du icke komma.»
034:005 Och HERRENS tjänare Mose dog där i Moabs land, såsom HERREN hade
        sagt.
034:006 Och han begrov honom i dalen i Moabs land, mitt emot Bet-Peor;
        men ännu intill denna dag har ingen fått veta var hans grav är.
034:007 Och Mose var ett hundra tjugu år gammal, när han dog, men hans
        ögon voro icke skumma, och hans livskraft hade icke försvunnit.
034:008 Och Israels barn begräto Mose på Moabs hedar i trettio dagar;
        därmed voro gråtodagarna ute, vid sorgefesten efter Mose.
034:009 Och Josua, Nuns son, var full med vishetens ande, ty Mose hade
        lagt sina händer på honom; och Israels barn lydde honom och
        gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.
034:010 Men i Israel uppstod icke mer någon profet sådan som Mose, med
        vilken HERREN hade umgåtts ansikte mot ansikte—
034:011 ingen, om man tänker på alla de tecken och under som HERREN hade
        sänt honom att göra i Egyptens land, med Farao och alla hans
        tjänare och med hela hans land,
034:012 och om man tänker på all den väldiga kraft som Mose visade, och
        på alla de stora och fruktansvärda gärningar som han gjorde
        inför hela Israel.

001:001 Efter HERRENS tjänare Moses död sade HERREN till Josua, Nuns
        son, Moses tjänare:
001:002 »Min tjänare Mose är död; så stå nu upp och gå över denna
        Jordan, du med allt detta folk, in i det land som jag vill giva
        dem, giva åt Israels barn.
001:003 Var ort som eder fot beträder har jag givit eder, såsom jag
        lovade Mose.
001:004 Från öknen till Libanon däruppe och ända till den stora floden,
        floden Frat, över hetiternas land och ända till Stora havet
        västerut skall edert område sträcka sig.
001:005 Ingen skall kunna stå dig emot i alla dina livsdagar; såsom jag
        har varit med Mose, så skall jag ock vara med dig; jag skall
        icke lämna dig eller övergiva dig.
001:006 Var frimodig och oförfärad; ty du skall utskifta åt detta folk
        såsom arv det land som jag med ed har lovat deras fäder att giva
        dem.
001:007 Allenast må du vara helt frimodig och oförfärad till att i alla
        stycken hålla den lag som min tjänare Mose har givit dig och
        göra efter den; vik icke av därifrån vare sig till höger eller
        till vänster; på det att du må hava framgång i allt vad du
        företager dig.
001:008 Låt icke denna lagbok vara skild från din mun; tänk på den både
        dag och natt, så att du i alla stycken håller det som är skrivet
        i den och gör därefter; ty då skola dina vägar vara lyckosamma,
        och då skall du hava framgång.
001:009 Se, jag har bjudit dig att vara frimodig och oförfärad; så var
        nu icke förskräckt eller försagd. Ty HERREN, din Gud, är med dig
        i allt vad du företager dig.»
001:010 Då bjöd Josua folkets tillsyningsmän och sade:
001:011 »Gån igenom lägret och bjuden folket och sägen: 'Reden till
        reskost åt eder; ty om tre dagar skolen I gå över denna Jordan,
        för att komma in i och taga i besittning det land som HERREN,
        eder Gud, vill giva eder till besittning.'»
001:012 Men till rubeniterna och gaditerna och ena hälften av Manasse
        stam sade Josua:
001:013 »Tänken på det som HERRENS tjänare Mose bjöd eder, när han sade:
        'HERREN, eder Gud, vill låta eder komma till ro och giva eder
        detta land.'
001:014 Edra hustrur, edra barn och eder boskap må nu stanna kvar i det
        land som Mose har givit eder här på andra sidan Jordan; men I
        själva, så många av eder som äro tappra stridsmän, skolen draga
        väpnade åstad i spetsen för edra bröder och hjälpa dem,
001:015 till dess att HERREN har låtit edra bröder komma till ro såväl
        som eder, när också de hava tagit i besittning det land som
        HERREN, eder Gud, vill giva dem. Sedan mån I vända tillbaka till
        det land som skall vara eder besittning; det mån I då taga i
        besittning, det land som HERRENS tjänare Mose har givit eder här
        på andra sidan Jordan, på östra sidan.»
001:016 Då svarade de Josua och sade: »Allt vad du har bjudit oss vilja
        vi göra, och varthelst du sänder oss, dit vilja vi gå.
001:017 Såsom vi i allt hava lytt Mose, så vilja vi ock lyda dig;
        allenast må HERREN, din Gud, vara med dig, såsom han var med
        Mose.
001:018 Var och en som är gensträvig mot dina befallningar och icke
        lyssnar till dina ord, vadhelst du bjuder honom, han skall bliva
        dödad. Allenast må du vara frimodig och oförfärad.»

002:001 Josua, Nuns son, sände hemligen ut två spejare från Sittim och
        sade: »Gån och besen landet och Jeriko.» De gingo åstad och
        kommo in i ett hus där en sköka bodde, vid namn Rahab, och där
        lade de sig till vila.
002:002 Men för konungen i Jeriko blev inberättat: »I natt hava några
        män kommit hit från Israels barn för att utforska landet.»
002:003 Då sände konungen i Jeriko till Rahab och lät säga: »Lämna ut de
        män som hava kommit till dig och tagit in i ditt hus, ty de hava
        kommit hit för att utforska hela landet.»
002:004 Men kvinnan tog de båda männen och dolde dem; sedan svarade hon:
        »Ja, männen kommo till mig, men jag visste icke varifrån de
        voro;
002:005 och när porten skulle stängas, sedan det hade blivit mörkt,
        gingo männen ut, och jag vet icke vart de togo vägen; skynden
        eder att sätta efter dem, så fån I nog fatt i dem.»
002:006 Men hon hade fört dem upp på taket och gömt dem under
        linstjälkar, som hon hade där, utbredda på taket.
002:007 Så satte nu männen efter dem åt Jordan till, bort emot
        vadställena; och man stängde stadsporten så snart förföljarna
        hade begivit sig åstad.
002:008 Men innan de främmande männen hade lagt sig, steg hon upp till
        dem på taket
002:009 och sade till dem: »Jag vet att HERREN har givit eder detta
        land, och att förskräckelse för eder har fallit över oss, ja,
        att alla landets inbyggare äro i ångest för eder.
002:010 Ty vi hava hört huru HERREN lät vattnet i Röda havet torka ut
        framför eder, när I drogen ut ur Egypten, och vad I haven gjort
        med amoréernas konungar, de två på andra sidan Jordan, Sihon och
        Og, huru I gåven dem till spillo.
002:011 Då vi hörde detta, blevo våra hjärtan förfärade, och numera har
        ingen mod att stå eder emot; ty HERREN, eder Gud, är Gud, uppe i
        himmelen och nere på jorden.
002:012 Så loven mig nu med ed vid HERREN, att eftersom jag har gjort
        barmhärtighet med min faders hus och giva mig ett säkert tecken
        därpå,
002:013 och låta min fader och min moder, mina bröder och mina systrar
        leva, så ock alla som tillhöra dem, och rädda oss från döden.»
002:014 Männen sade till henne: »Med vårt eget liv svara vi för edert,
        såframt I icke förråden vårt förehavande; när HERREN giver oss
        landet, skola vi bevisa dig barmhärtighet och trofasthet.»
002:015 Då släppte hon ned dem genom fönstret med ett tåg; ty hennes hus
        låg invid stadsmuren, så att hon bodde invid själva muren.
002:016 Och hon sade till dem: »Gån upp i bergsbygden, så att edra
        förföljare icke träffa på eder; och hållen eder gömda där i tre
        dagar, till dess edra förföljare hava kommit tillbaka, så kunnen
        I sedan fortsätta eder färd.»
002:017 Och männen sade till henne: »Vi vilja likväl vara fria ifrån den
        ed som du nu har tagit av oss,
002:018 om du, när vi komma in i landet, underlåter att binda detta röda
        snöre i det fönster genom vilket du har släppt ned oss, och
        likaledes om du icke har din fader och din moder och dina
        bröder, alla av din faders hus, samlade hemma hos dig.
002:019 Dock, om någon går åstad, utom dörrarna till ditt hus, så komme
        hans blod över hans huvud, och vi äro utan skuld; om däremot
        någons hand kommer vid en av dem som äro inne i ditt hus, så må
        dennes blod komma över vårt huvud.
002:020 Och om du förråder vårt förehavande, så äro vi likaledes fria
        ifrån den ed som du har tagit av oss.»
002:021 Hon svarade: »Vare det såsom I haven sagt.» Och så lät hon dem
        gå, och de drogo åstad. Men hon band det röda snöret i fönstret.
002:022 Så drogo de nu åstad och kommo upp i bergsbygden och stannade
        där i tre dagar, till dess att deras förföljare hade vänt
        tillbaka; ty dessa hade sökt efter dem överallt på vägarna, men
        hade icke funnit dem.
002:023 Sedan vände de båda männen tillbaka och kommo ned från
        bergsbygden och gingo över floden och kommo så till Josua, Nuns
        son; och de förtäljde för honom allt vad som hade vederfarits
        dem.
002:024 Och de sade till Josua: »HERREN har givit hela landet i vår
        hand; alla landets inbyggare äro i ångest för oss.»

003:001 Bittida följande morgon bröt Josua med alla Israels barn upp
        från Sittim och kom till Jordan; där stannade de om natten,
        innan de gingo över.
003:002 Men efter tre dagar gingo tillsyningsmännen genom lägret
003:003 och bjödo folket och sade: »Så snart I fån se HERRENS, eder
        Guds, förbundsark, och att de levitiska prästerna bära den,
        skolen ock I bryta upp från eder plats och följa efter den
003:004—låten dock mellan den och eder vara ett avstånd av vid pass
        två tusen alnar; närmare mån I icke komma den—på det att I
        mån kunna veta vilken väg I skolen gå, ty I haven icke förut
        dragit den vägen fram.»
003:005 Och Josua sade till folket: »Helgen eder, ty i morgon skall
        HERREN göra under bland eder.»
003:006 Därefter sade Josua till prästerna: »Tagen förbundsarken och
        dragen åstad framför folket.» Då togo de förbundsarken och gingo
        framför folket.
003:007 Och HERREN sade till Josua: »I dag skall jag begynna att göra
        dig stor i hela Israels ögon, på det att de må förnimma, att
        såsom jag har varit med Mose, så vill jag ock vara med dig.
003:008 Bjud du nu prästerna som bära förbundsarken och säg: 'Så snart I
        kommen till den yttersta randen av Jordans vatten, skolen I
        stanna där, vid Jordan.'»
003:009 Då sade Josua till Israels barn: »Träden fram hit och hören
        HERRENS, eder Guds, ord.»
003:010 Och Josua sade: »Härav skolen I förnimma att en levande Gud är
        mitt ibland eder, och att han förvisso vill fördriva för eder
        kananéerna, hetiterna, hivéerna, perisséerna, girgaséerna,
        amoréerna och jebuséerna:
003:011 förbundsarken, hela jordens Herres förbundsark, drager nu
        framför eder över Jordan.
003:012 Väljen alltså ut tolv män ur Israels stammar, en man för var
        stam.
003:013 Så snart då prästerna som bära HERRENS, hela jordens Herres, ark
        stå stilla med sina fötter i Jordans vatten, det vatten som
        kommer uppifrån, bliva avskuret i sitt lopp, och det skall stå
        såsom en samlad hög.»
003:014 Folket bröt då upp från sina tält för att gå över Jordan, och
        prästerna som buro förbundsarken gingo framför folket.
003:015 När nu de som buro arken kommo till Jordan, så att prästerna,
        som buro arken, med sina fötter vidrörde yttersta randen av
        vattnet i Jordan, vilken under hela skördetiden är full över
        alla sina bräddar,
003:016 då stannade det vatten som kom uppifrån, och blev stående såsom
        en samlad hög långt borta, uppe vid Adam, staden som ligger
        bredvid Saretan; och det vatten som flöt ned mot Hedmarkshavet,
        Salthavet, blev sålunda helt och hållet avskuret. Och folket
        gick över mitt emot Jeriko.
003:017 Men prästerna som buro HERRENS förbundsark stodo orörliga på
        torr mark mitt i Jordan; och hela Israel gick över på torr mark,
        till dess att allt folket helt och hållet hade kommit över
        Jordan.

004:001 Då nu allt folket helt och hållet hade kommit över Jordan, sade
        HERREN till Josua:
004:002 »Väljen ut bland folket tolv män, en man ur var stam,
004:003 och bjuden dem och sägen: 'Tagen här ur Jordan, från den plats
        där prästerna stodo med sina fötter, tolv stenar, och lyften upp
        dem och fören dem över med eder, och läggen ned dem på det
        ställe, där I skolen lägra eder i natt.'»
004:004 Då kallade Josua till sig de tolv män som han hade utsett bland
        Israels barn, en man ur var stam.
004:005 Och Josua sade till dem: »Dragen åstad framför HERRENS, eder
        Guds, ark, och gån ut mitt i Jordan; och var och en av eder må
        där lyfta upp en sten på axeln, efter antalet av Israels barns
        stammar.
004:006 Detta skall nämligen bliva ett minnesmärke bland eder. När då
        edra barn i framtiden fråga: 'Vad betyda dessa stenar?',
004:007 skolen I svara dem så: 'De betyda att Jordans vatten här blev
        avskuret i sitt lopp, framför HERRENS förbundsark; ja, när den
        gick över Jordan, blev Jordans vatten avskuret i sitt lopp.
        Därför skola dessa stenar vara ett åminnelsemärke för Israels
        barn till evärdlig tid.'»
004:008 Då gjorde Israels barn såsom Josua bjöd dem; de togo upp tolv
        stenar ur Jordan, såsom HERREN hade tillsagt Josua, efter
        antalet av Israels barns stammar; och de förde dem över med sig
        till lägerstället och lade ned dem där.
004:009 Tillika reste Josua tolv stenar mitt i Jordan, på samma plats
        där prästerna som buro förbundsarken hade stått med sina fötter;
        och de finnas kvar där ännu i dag.
004:010 Och prästerna som buro arken blevo stående mitt i Jordan, till
        dess att allt det var fullgjort, som HERREN hade bjudit Josua
        att tillsäga folket, alldeles i enlighet med vad Mose förut hade
        bjudit Josua; och folket gick över med hast.
004:011 Men när allt folket helt och hållet hade kommit över, gick ock
        HERRENS ark över, jämte prästerna, och tog plats framför folket.
004:012 Och Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam
        drogo väpnade åstad i spetsen för Israels barn, såsom Mose hade
        tillsagt dem.
004:013 Det var vid pass fyrtio tusen män som så drogo åstad, väpnade
        till strid, för att kämpa inför HERREN på Jerikos hedmarker.
004:014 På den dagen gjorde HERREN Josua stor i hela Israels ögon, och
        de fruktade honom, såsom de fruktat Mose, så länge denne levde.
004:015 Och HERREN sade till Josua:
004:016 »Bjud prästerna som bära vittnesbördets ark att stiga upp ur
        Jordan.»
004:017 Och Josua bjöd prästerna och sade: »Stigen upp ur Jordan.»
004:018 När då prästerna som buro HERRENS förbundsark stego upp ur
        Jordan, hade deras fötter knappt hunnit upp på torra landet,
        förrän Jordans vatten vände tillbaka till sin plats och nådde,
        såsom förut, upp över alla sina bräddar.
004:019 Det var på tionde dagen i första månaden som folket steg upp ur
        Jordan; och de lägrade sig i Gilgal, på gränsen av östra
        Jerikoområdet.
004:020 Och de tolv stenarna som de hade tagit ur Jordan reste Josua i
        Gilgal.
004:021 Och han sade till Israels barn: »När nu edra barn i framtiden
        fråga sina fäder: 'Vad betyda dessa stenar?',
004:022 då skolen I göra det kunnigt för edra barn och säga: 'Israel
        gick på torr mark över denna Jordan,
004:023 i det att HERREN, eder Gud, lät vattnet i Jordan torka ut
        framför eder, till dess I haden gått över den, likasom HERREN,
        eder Gud, gjorde med Röda havet, som han lät torka ut framför
        oss, till dess vi hade gått över det;
004:024 på det att alla folk på jorden må förnimma huru stark HERRENS
        hand är, så att I frukten HERREN, eder Gud, alltid.'»

005:001 Då nu alla amoréernas konungar på andra sidan Jordan, på västra
        sidan, och alla kananéernas konungar vid havet hörde huru HERREN
        hade låtit vattnet i Jordan torka ut framför Israels barn, medan
        vi gingo över den, blevo deras hjärtan förfärade, och de hade
        icke längre mod att stå emot Israels barn.
005:002 Vid den tiden sade HERREN till Josua: »Gör dig stenknivar och
        omskär åter Israels barn, för andra gången.»
005:003 Då gjorde Josua sig stenknivar och omskar Israels barn vid
        Förhudshöjden.
005:004 Och orsaken varför Josua omskar dem var denna: allt det folk av
        mankön, som hade dragit ut ur Egypten, alla stridbara män, hade
        dött i öknen under vägen, efter uttåget ur Egypten.
005:005 Ty väl hade bland folket alla de som voro med under uttåget
        blivit omskurna, men de bland folket, som voro födda i öknen
        under vägen, efter uttåget ur Egypten, de voro alla oomskurna.
005:006 Ty Israels barn vandrade i öknen i fyrtio år, under vilken tid
        alla stridbara män i folket, som hade dragit ut ur Egypten,
        förgingos, eftersom de icke hörde HERRENS röst, varför ock
        HERREN svor att han icke skulle låta dem se det land som han med
        ed hade lovat deras fäder att giva oss, ett land som flyter av
        mjölk och honung.
005:007 Men deras barn, som han hade låtit uppstå i deras ställe, dem
        omskar nu Josua, ty de hade förhud, eftersom de icke hade blivit
        omskurna under vägen.
005:008 Och när allt folket hade blivit omskuret, stannade de kvar där
        de voro i lägret, till dess de hade blivit läkta.
005:009 Och HERREN sade till Josua: »I dag har jag avvältrat från
        eder Egyptens smälek.» Och detta ställe fick namnet Gilgal,
        såsom det heter ännu i dag.
005:010 Medan nu Israels barn voro lägrade i Gilgal, höllo de påskhögtid
        den fjortonde dagen i månaden, om aftonen, på Jerikos hedmarker.
005:011 Och dagen efter påskhögtiden åto de osyrat bröd och rostade ax
        av landets säd, just på den dagen.
005:012 Och mannat upphörde dagen därefter, då de nu åto av landets säd,
        och Israels barn fingo icke manna mer, utan de åto det året av
        landet Kanaans avkastning.
005:013 Och medan Josua var vid Jeriko, hände sig att han, i det han
        lyfte upp sina ögon, fick se en man stå där framför sig med ett
        draget svärd i sin hand. Då gick Josua fram till honom och
        frågade honom: »Tillhör du oss eller våra ovänner?»
005:014 Han svarade: »Nej, jag är hövitsman över HERRENS här, och jag
        har just nu kommit hit.» Då föll Josua ned till jorden på sitt
        ansikte och bugade sig; sedan sade han till honom: »Vad har min
        herre att säga till sin tjänare?»
005:015 Hövitsmannen över HERRENS här sade då till Josua: »Drag dina
        skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig.» Och Josua
        gjorde så.

006:001 Och Jeriko hade sina portar stängda, det höll sig tillstängt för Israels barn; ingen gick ut eller in. 006:002 Men HERREN sade till Josua: »Se, jag har givit Jeriko med dess konung, med dess tappra stridsmän, i din hand. 006:003 Tågen nu omkring staden, så många stridbara män I ären, runt omkring staden en gång; så skall du göra i sex dagar. 006:004 Och sju präster skola bära de sju jubelbasunerna framför arken; men på sjunde dagen skolen I tåga omkring staden sju gånger; och prästerna skola stöta i basunerna. 006:005 Och när det blåses i jubelhornet med utdragen ton, och I hören basunljudet, skall allt folket upphäva ett stort härskri; då skola stadsmurarna falla på stället, och folket skall draga in över dem, var och en rätt fram.» 006:006 Då kallade Josua, Nuns son, till sig prästerna och sade till dem: »Tagen förbundsarken, och sju präster skola bära sju jubelbasuner framför HERRENS ark.» 006:007 Och till folket blev sagt: »Dragen ut och tågen omkring staden; och den väpnade skaran skall draga framför HERRENS ark.» 006:008 Då nu Josua hade sagt detta till folket, drogo de sju präster som buro jubelbasunerna framför HERREN åstad och stötte i basunerna; och HERRENS förbundsark följde efter dem. 006:009 Och den väpnade skaran gick framför prästerna som stötte i basunerna, och den övriga hopen slutade tåget och följde efter arken, under det att man alltjämt stötte i basunerna. 006:010 Men Josua hade bjudit folket och sagt: »I skolen icke upphäva något härskri eller låta höra eder röst eller ens låta något ord utgå av eder mun, förrän den dag då jag säger till eder: 'Häven upp ett härskri'; då skolen I upphäva ett härskri.» 006:011 Och när han så hade låtit bära HERRENS ark omkring staden, runt omkring den en gång, gingo de in i lägret och stannade i lägret över natten. 006:012 Och följande morgon stod Josua bittida upp, och prästerna togo HERRENS ark. 006:013 Och de sju präster som buro de sju jubelbasunerna framför HERRENS ark gingo alltjämt och stötte i basunerna; och den väpnade skaran gick framför dem, och den övriga hopen slutade tåget och följde efter HERRENS ark, under det att man alltjämt stötte i basunerna. 006:014 De tågade också nu på andra dagen en gång omkring staden och återvände sedan till lägret; så gjorde de i sex dagar. 006:015 Men på sjunde dagen stodo de bittida upp vid morgonrodnadens uppgång och tågade då sju gånger omkring staden på samma sätt; endast denna dag tågade de sju gånger omkring staden. 006:016 Och när prästerna sjunde gången stötte i basunerna, sade Josua till folket: »Häven upp ett härskri, ty HERREN har givit eder staden. 006:017 Men staden med allt vad däri är skall givas till spillo åt HERREN; allenast skökan Rahab skall få leva, jämte alla som äro inne i hennes hus, därför att hon gömde de utskickade som vi hade sänt åstad. 006:018 Men tagen eder väl till vara för det tillspillogivna, så att I icke, sedan I haven givit det till spillo, ändå tagen något av det tillspillogivna och därigenom kommen Israels läger att hemfalla åt tillspillogivning, och så dragen olycka över det. 006:019 Allt silver och guld och allt som är av koppar eller järn skall vara helgat åt HERREN och ingå till HERRENS skatt.» 006:020 Då hov folket upp ett härskri, och man stötte i basunerna. Ja, när folket hörde basunljudet, hov det upp ett stort härskri; då föllo murarna på stället, och folket drog över dem in i staden, var och en rätt fram; så intogo de staden. 006:021 Och de gåvo till spillo allt vad som fanns i staden, både män och kvinnor, både unga och gamla, så ock oxar, får och åsnor, och slogo dem med svärdsegg. 006:022 Men till de båda män som hade bespejat landet sade Josua: »Gån in i skökans hus och fören kvinnan, jämte alla som tillhöra henne, ut därifrån, såsom I med ed haven lovat henne.» 006:023 Då gingo de unga män som hade varit där såsom spejare ditin och förde ut Rahab, jämte hennes fader och moder och hennes bröder och alla som tillhörde henne; hela hennes släkt förde de ut. Och de släppte dem utanför Israels läger. 006:024 Men staden med allt vad som fanns däri brände de upp i eld; allenast silvret och guldet och det som var av koppar eller järn lade de till skatten i HERRENS hus. 006:025 Men skökan Rahab och hennes faders hus och alla som tillhörde henne lät Josua leva, och hon fick bo bland Israels folk, intill denna dag; detta därför att hon gömde de utskickade som Josua hade sänt åstad för att bespeja Jeriko. 006:026 På den tiden lät Josua folket svärja denna ed: »Förbannad vare inför HERREN den man som tager sig före att åter bygga upp denna stad, Jeriko. När han lägger dess grund, må detta kosta honom hans äldste son, och när han sätter upp dess portar, må detta kosta honom hans yngste son.» 006:027 Och HERREN var med Josua, så att ryktet om honom gick ut över hela landet.

007:001 Men Israels barn förgrepo sig trolöst på det tillspillogivna; ty Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera, av Juda stam, tog något av det tillspillogivna. Då upptändes HERRENS vrede mot Israels barn. 007:002 Och Josua sände från Jeriko några män åstad till Ai, som ligger vid Bet-Aven, öster om Betel, och sade till dem: »Dragen ditupp och bespejen landet.» Så drogo då männen upp och bespejade Ai. 007:003 Och när de kommo tillbaka till Josua, sade de till honom: »Allt folket behöver icke draga ditupp; om vid pass två eller tre tusen man draga upp, skola de nog intaga Ai. Du behöver icke låta allt folket göra sig mödan att tåga dit, ty dess invånare äro få.» 007:004 Alltså fingo vid pass tre tusen man av folket draga ditupp; men dessa måste fly för ajiterna. 007:005 Och sedan ajiterna hade slagit vid pass trettiosex man av dem, förföljde de de övriga utanför stadsporten ända till Sebarim och slogo dem på sluttningen där. Då blev folkets hjärta förfärat, det blev såsom vatten. 007:006 Och Josua med de äldste i Israel rev sönder sina kläder, och föll ned på sitt ansikte till jorden framför HERRENS ark och låg där ända till aftonen, och de strödde stoft på sina huvuden. 007:007 Och Josua sade: »Ack, Herre, HERRE, varför har du då fört detta folk över Jordan, om du vill giva i amoréernas hand och så förgöra oss? O att vi hade beslutit oss för att stanna på andra sidan Jordan! 007:008 Ack Herre, vad skall jag nu säga, sedan Israel har tagit till flykten för sina fiender? 007:009 När kananéerna och landets alla övriga inbyggare få höra detta, skola de omringa oss och utrota till och med vårt namn från jorden. Vad vill du då göra för ditt stora namns ära?» 007:010 Men HERREN svarade Josua: »Stå upp. Varför ligger du så på ditt ansikte? 007:011 Israel har syndat, de hava överträtt det förbund som jag stadgade för dem; de hava tagit av det tillspillogivna, de hava stulit, de hava ljugit, de hava gömt det bland sitt eget gods. 007:012 Därför kunna Israels barn icke stå emot sina fiender, utan de måste taga till flykten för sina fiender, ty de äro nu själva hemfallna åt tillspillogivning. Jag vill icke mer vara med eder, om I icke alldeles skaffen bort ifrån eder det tillspillogivna. 007:013 Stå nu upp och helga folket och säg: Helgen eder till i morgon. Ty så säger HERREN, Israels Gud: Något tillspillogivet finnes hos dig, Israel; du skall icke kunna stå emot dina fiender, förrän I skiljen det tillspillogivna från eder. 007:014 I morgon skolen I träda fram, den ena stammen efter den andra; i den stam som HERREN då låter träffas av lotten skall den ena släkten efter den andra träda fram; och i den släkt som HERREN låter träffas av lotten skall den ena familjen efter den andra träda fram; och i den familj som HERREN låter träffas av lotten skall den ena mannen efter den andra träda fram. 007:015 Och den som då träffas av lotten såsom skyldig till förgripelse på det tillspillogivna, han skall brännas upp i eld med allt vad han har, därför att han överträdde HERRENS förbund och gjorde vad som var en galenskap i Israel.» 007:016 Så lät nu Josua bittida följande morgon Israel träda fram, den ena stammen efter den andra; då träffades Juda stam av lotten. 007:017 När han då lät Juda släkter träda fram, träffade lotten seraiternas släkt; och när han lät seraiternas släkt träda fram, den ena mannen efter den andra, träffades Sabdi av lotten. 007:018 När han då lät hans familj träda fram, den ena mannen efter den andra, träffade lotten Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera av Juda stam. 007:019 Då sade Josua till Akan: »Min son, giv ära åt HERREN, Israels Gud, och bekänn, honom till pris: säg mig vad du gjort och dölj intet för mig.» 007:020 Akan svarade Josua och sade: »Det är sant, jag har syndat mot HERREN, Israels Gud, ty så har jag gjort: 007:021 jag såg ibland bytet en dyrbar mantel från Sinear och två hundra siklar silver och en guldplatta, femtio siklar i vikt, och till detta fick begärelse och tog det; se, det är gömt i jorden, i mitten av mitt tält, och silvret underst.» 007:022 Då sände Josua några män dit för att se efter, och de skyndade till tältet; och de funno det gömt där i hans tält, och silvret underst. 007:023 Och de togo det ur tältet och buro det till Josua och Israels barns menighet och lade det ned inför HERREN. 007:024 Då tog Josua och Israels menighet med honom Akan, Seras son, och silvret och manteln och guldplattan, och hans söner och döttrar, hans oxar, åsnor och får, och hans tält, och allt övrigt som han hade, och förde alltsammans upp till Akors dal. 007:025 Och Josua sade: »Varför drog du olycka över oss? Nu skall ock HERREN i dag låta olycka komma över dig.» Och Israels menighet stenade honom; de brände upp dem i eld och kastade stenar på dem. 007:026 Och de uppkastade över honom ett stort stenröse, som finnes kvar ännu i dag; och så vände sig HERREN ifrån sin vredes glöd. Därav fick det stället namnet Akors dal, såsom det heter ännu i dag.

008:001 Och HERREN sade till Josua: »Frukta icke och var icke förfärad;
        tag med dig allt krigsfolket och stå upp och drag åstad mot Ai.
        Se, i din hand har jag givit konungen i Ai med hans folk, hans
        stad och hans land.
008:002 Och du skall göra med Ai och dess konung på samma sätt som du
        gjorde med Jeriko och dess konung; dock mån I behålla rovet
        därifrån och boskapen, såsom edert byte. Lägg nu ett bakhåll mot
        staden, på andra sidan därom.»
008:003 Då bröt Josua upp med allt krigsfolket för att draga åstad mot
        Ai. Och Josua utvalde trettio tusen man, de tappraste
        stridsmännen, och sände dem ut om natten.
008:004 Och han bjöd dem och sade: »Given akt: I skolen lägga eder i
        bakhåll mot staden, på andra sidan därom, men läggen eder icke
        alltför långt ifrån staden; och hållen eder alla redo.
008:005 Själv skall jag, med allt det folk som är kvar hos mig, rycka
        fram mot staden. När de då draga ut mot oss såsom förra gången,
        vilja vi fly för dem.
008:006 Då skola de draga efter oss, till dess vi hava lockat dem långt
        bort ifrån staden; ty de skola tänka: 'De flyr för oss, nu såsom
        förra gången.'
008:007 Men under det att vi fly för dem, skolen I bryta fram ifrån
        bakhållet och intaga staden, ty HERREN, eder Gud, har givit den
        i eder hand.
008:008 Och så snart I haven fått staden i edert våld, skolen I tända
        eld på den; efter HERRENS ord skolen I så göra. Given akt på vad
        jag nu har bjudit eder.»
008:009 Så sände Josua dem åstad, och de gingo och lade sig i bakhåll
        mellan Betel och Ai, väster om Ai. Men Josua stannade över
        natten bland folket.
008:010 Och bittida följande morgon mönstrade Josua folket och drog så,
        med de äldste i Israel i spetsen för folket, upp till Ai.
008:011 Och allt det krigsfolk som var kvar hos honom drog med ditupp
        och ryckte allt närmare, till dess de kommo mitt emot staden;
        där lägrade de sig norr om Ai, med dalen mellan sig och Ai.
008:012 Men han tog vid pass fem tusen man och lade dem i bakhåll mellan
        Betel och Ai, väster om staden.
008:013 Och sedan folket hade blivit uppställt, såväl hela lägret, norr
        om staden, gick Josua den natten fram till mitten av dalen.
008:014 När konungen i Ai såg detta, skyndade sig männen i staden, han
        själv med allt sitt folk, och drogo bittida om morgonen ut till
        strid mot Israel, bort till den utsedda platsen, framför
        hedmarken; han själv visste nämligen icke att ett bakhåll var
        lagt mot honom på andra sidan om staden.
008:015 Och Josua och hela Israel läto slå sig av dem och flydde åt
        öknen till.
008:016 Då uppbådades allt folket i staden till att förfölja dem; och
        under det att de förföljde Josua, blevo de lockade långt bort
        ifrån staden.
008:017 Icke en enda man blev kvar i Ai eller i Betel, utan alla drogo
        ut efter Israel och lämnade staden öppen, i det att de förföljde
        Israel.

008:018 Och HERREN sade till Josua: »Räck ut lansen, som du har i din
        hand, mot Ai, ty jag skall giva det i din hand.» Då räckte Josua
        ut lansen, som han hade i sin hand, mot staden.
008:019 Och de som lågo i bakhåll bröto med hast upp från sin plats och
        skyndade åstad, så snart han räckte ut sin hand, och kommo in i
        staden och intogo den; och de tände strax eld på staden.
008:020 När då männen från Ai vände sig om, fingo de se röken från
        staden stiga upp mot himmelen; och de hade ingen utväg att fly,
        vare sig hit eller dit, då nu det folk som flydde åt öknen vände
        sig mot sina förföljare.
008:021 Ty när Josua och hela Israel sågo att de som lågo i bakhåll hade
        intagit staden, och att röken steg upp från staden, vände de om
        och angrepo ajiterna.
008:022 De andra drogo nu också ut från staden emot dem, så att de kommo
        mitt emellan israeliterna och fingo dem på båda sidor om sig,
        och dessa nedgjorde dem då och läto ingen av dem slippa undan
        och rädda sig.
008:023 Men konungen i Ai blev levande tagen till fånga och förd till
        Josua.
008:024 Och när Israel hade dräpt alla Ais invånare ute på fältet, i
        öknen, dit de hade förföljt dem, och dessa allasammans så hade
        fallit för svärdsegg och blivit nedgjorda, då vände hela Israel
        tillbaka till Ai och slog med svärdsegg också dem som voro där.
008:025 Och de som föllo på den dagen, män och kvinnor, utgjorde
        tillsammans tolv tusen personer, allt folket i Ai.
008:026 Ty Josua drog icke tillbaka sin hand, med vilken han hade räckt
        ut lansen, förrän alla Ais invånare hade blivit givna till
        spillo.
008:027 Allenast boskapen och rovet från denna stad togo israeliterna
        såsom sitt byte, efter den befallning som HERREN hade givit
        Josua.
008:028 Och Josua brände upp Ai och gjorde det till en grushög för
        evärdlig tid, till en ödemark, såsom det är ännu i dag.
008:029 Och konungen i Ai lät han hänga upp på en påle, där han fick
        hänga ända till aftonen. Men när solen gick ned, tog man på
        Josuas befallning hans döda kropp ned från pålen och kastade den
        vid ingången till stadsporten; och man uppkastade över den ett
        stort stenröse, som finnes kvar ännu i dag.
008:030 Då byggde Josua åt HERREN, Israels Gud, ett altare på berget
        Ebal,
008:031 såsom HERRENS tjänare Mose hade bjudit Israels barn, och såsom
        det var föreskrivet i Moses lagbok: ett altare av ohuggna
        stenar, vid vilka man icke hade kommit med något järn; och på
        det offrade de brännoffer åt HERREN och slaktade tackoffer.
008:032 Och han lät där på stenarna sätta en avskrift av Moses lag, den
        lag som Mose hade skrivit och förelagt Israels barn.
008:033 Och Israels menighet, med dess äldste och tillsyningsmän och
        domare, stod på båda sidor om arken, så att de hade framför sig
        de levitiska prästerna som buro HERRENS förbundsark, menigheten,
        främlingar såväl som infödingar, den ena hälften vänd mot berget
        Gerissim och den andra hälften mot berget Ebal, i enlighet med
        vad HERRENS tjänare Mose hade bjudit, nämligen att man först
        skulle välsigna Israels folk.
008:034 Därefter läste han upp alla lagens ord, välsignelsen och
        förbannelsen, alldeles såsom det var skrivet i lagboken.
008:035 Icke ett ord av allt det som Mose hade bjudit underlät Josua att
        uppläsa inför Israels hela församling, med kvinnor och barn, och
        inför de främlingar som följde med dem.
009:001 Då nu alla de konungar som bodde på andra sidan Jordan, i
        Bergsbygden, i Låglandet och i hela kustlandet vid Stora havet
        upp emot Libanon, hörde vad som hade skett—hetiterna,
        amoréerna, kananéerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna—
009:002 slöto de sig endräktigt tillhopa för att strida mot Josua och
        Israel.

009:003 Men när invånarna i Gibeon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko
        och Ai,
009:004 togo också de sin tillflykt till list: de gingo åstad och
        föregåvo sig vara sändebud; de lade utslitna packsäckar på sina
        åsnor, så ock utslitna, sönderspruckna och hopflickade vinläglar
        av skinn,
009:005 och togo utslitna, lappade skor på sina fötter och klädde sig i
        utslitna kläder, varjämte allt det bröd de togo med sig till
        reskost var torrt och söndersmulat.
009:006 Så gingo de till Josua i lägret vid Gilgal och sade till honom
        och Israels män: »Vi hava kommit hit från ett avlägset land;
        sluten nu förbund med oss.»
009:007 Men Israels män svarade hivéerna: »Kanhända bon I här mitt
        ibland oss; huru skulle vi då kunna sluta förbund med eder?»
009:008 Då sade de till Josua: »Vi vilja bliva dig underdåniga.» Josua
        frågade dem: »Vilka ären I då, och varifrån kommen I?»
009:009 De svarade honom: »Dina tjänare hava kommit från ett mycket
        avlägset land för HERRENS, din Guds, namns skull; ty vi hava
        hört ryktet om honom och allt vad han har gjort i Egypten
009:010 och allt vad han har gjort med amoréernas konungar, de två på
        andra sidan Jordan, Sihon, konungen i Hesbon, och Og, konungen i
        Basan, som bodde i Astarot.
009:011 Därför sade våra äldste och alla vårt lands inbyggare till oss:
        'Tagen reskost med eder och gån dem till mötes och sägen till
        dem: Vi vilja bliva eder underdåniga, sluten nu förbund med
        oss.'
009:012 Detta vårt bröd var nybakat, när vi togo det med oss till
        reskost hemifrån, den dag vi gåvo oss i väg för att gå till
        eder; men se, nu är det torrt och söndersmulat.
009:013 Dessa vinläglar, som voro nya, när vi fyllde dem, se, de äro nu
        sönderspruckna. Och dessa kläder och skor som vi hava på oss
        hava blivit utslitna under vår mycket långa resa.»
009:014 Då togo männen av deras reskost, men rådfrågade icke HERRENS
        mun.
009:015 Och Josua tillförsäkrade dem fred och slöt ett förbund med dem,
        att de skulle få leva; och menighetens hövdingar gåvo dem sin
        ed.

009:016 Men när tre dagar voro förlidna, sedan de hade slutit förbund
        med dem, fingo de höra att de voro från grannskapet, ja, att de
        bodde mitt ibland dem.
009:017 Då bröto Israels barn upp och kommo på tredje dagen till deras
        städer; och deras städer voro: Gibeon, Kefira, Beerot och
        Kirjat-Jearim.
009:018 Likväl angrepo Israels barn dem icke, eftersom menighetens
        hövdingar hade givit dem sin ed vid HERREN, Israels Gud. Men
        hela menigheten knorrade mot hövdingarna.
009:019 Då sade alla hövdingarna till menigheten: »Vi hava givit dem vår
        ed vid HERREN, Israels Gud; därför kunna vi nu icke komma vid
        dem.
009:020 Detta är vad vi vilja göra med dem, i det att vi låta dem leva,
        på det att icke förtörnelse må komma över oss, för edens skull
        som vi hava svurit dem.»
009:021 Och hövdingarna sade till dem att de skulle få leva; men de
        måste bliva vedhuggare och vattenbärare åt hela menigheten,
        såsom hövdingarna hade sagt till dem.
009:022 Och Josua kallade dem till sig och talade till dem och sade:
        »Varför haven I bedragit oss och sagt: 'Vi bo mycket långt borta
        från eder', fastän I bon mitt ibland oss?
009:023 Så varen I därför nu förbannade; I skolen aldrig upphöra att
        vara trälar, vedhuggare och vattenbärare vid min Guds hus.»
009:024 De svarade Josua och sade: »Det hade blivit berättat för dina
        tjänare huru HERREN, din Gud, hade tillsagt sin tjänare Mose att
        han ville giva eder hela detta land och förgöra alla landets
        inbyggare för eder; därför fruktade vi storligen för våra liv,
        när I kommen, och så gjorde vi detta.
009:025 Och se, nu äro vi i din hand. Vad dig synes gott och rätt att
        göra med oss, det må du göra.»
009:026 Och han gjorde så med dem; han friade dem från Israels barns
        hand, så att de icke dräpte dem;
009:027 men tillika bestämde Josua på den dagen att de skulle bliva
        vedhuggare och vattenbärare och vid HERRENS altare—såsom de
        äro ännu i dag—på den plats som han skulle utvälja.

010:001 Då nu Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, hörde att Josua hade
        intagit Ai och givit det till spillo, och att han hade gjort med
        Ai och dess konung på samma sätt som han hade gjort med Jeriko
        och dess konung, och att invånarna i Gibeon hade ingått fred med
        Israel och fingo bo mitt ibland dem,
010:002 fruktade han och hans folk storligen, ty Gibeon var en stor
        stad, såsom en av konungastäderna, ja, det var större än Ai, och
        dess män voro alla tappra.
010:003 Och Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, sände till Hoham,
        konungen i Hebron, till Piram, konungen i Jarmut, till Jafia,
        konungen i Lakis, och till Debir, konungen i Eglon, och lät
        säga:
010:004 »Kommen hitupp till mig och hjälpen mig, så att vi kunna slå
        gibeoniterna, ty de hava ingått fred med Josua och Israels
        barn.»
010:005 Så församlade sig då de fem amoreiska konungarna, konungen i
        Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i Jarmut, konungen i
        Lakis, konungen i Eglon, och drogo ditupp med alla sina härar;
        och de belägrade Gibeon och angrepo det.
010:006 Men gibeoniterna sände till Josua i lägret vid Gilgal och läto
        säga: »Drag icke din hand från dina tjänare, utan kom hitupp
        till oss med hast och undsätt oss och hjälp oss, ty konungarna
        över amoréerna, som bo i bergsbygden, hava församlat sig mot
        oss.»
010:007 Då drog Josua ditupp från Gilgal med allt sitt krigsfolk och
        alla sina tappraste stridsmän.
010:008 Och HERREN sade till Josua: »Frukta icke för dem, ty jag har
        givit dem i dina händer; ingen av dem skall kunna stå dig emot.»
010:009 Och Josua kom plötsligt över dem, ty han tågade hela natten,
        sedan han hade brutit upp från Gilgal.
010:010 Och HERREN sände en sådan förvirring bland dem, när de fingo se
        israeliterna, att dessa tillfogade dem ett stort nederlag vid
        Gibeon; därefter förföljde de dem på vägen upp till Bet-Horon
        och nedgjorde dem, och drevo dem ända till Aseka och Mackeda.
010:011 Och när de så, under sin flykt för Israel, hade kommit till den
        sluttning som går ned från Bet-Horon, lät HERREN stora stenar
        falla över dem från himmelen, hela vägen ända till Aseka, så att
        de blevo dödade; de som dödades genom hagelstenarna voro till
        och med flera än de som Israels barn dräpte med svärd.

010:012 Och Josua talade till HERREN på den dag då HERREN gav amoréerna
        i Israels barns våld; han sade inför Israel:
          »Du sol, stå stilla i Gibeon,
          du måne, i Ajalons dal!»

010:013 Då stod solen stilla, och månen blev stående, till dess folket
hade tagit hämnd på sina fiender.

        Detta finnes ju upptecknat i »Den redliges bok». Solen blev
        stående mitt på himmelen nästan en hel dag och hastade icke att
        gå ned.
010:014 Aldrig har någon dag, varken förr eller senare, varit lik denna,
        i det att HERREN då lydde en mans ord; ty HERREN stridde för
        Israel.

010:016 Men de fem konungarna flydde och gömde sig i grottan vid
        Mackeda.
010:017 Då blev det inberättat för Josua: »Man har funnit de fem
        konungarna gömda i grottan till Mackeda.»
010:018 Josua sade: »Vältren stora stenar framför ingången till grottan,
        och sätten dit folk för att bevaka den.
010:019 Men I andra, stannen icke, utan förföljen edra fiender, och
        nedgören dem som bliva efter; låten dem icke komma in i sina
        städer, ty HERREN, eder Gud har givit dem i eder hand.»

010:020 Då nu Josua och Israels barn hade tillfogat dem ett mycket stort
        nederlag och nedgjort dem—varvid dock några av dem lyckades
        rädda sig och komma in i de befästa städerna—
010:021 vände allt folket välbehållet tillbaka till Josua i lägret vid
        Mackeda, ty ingen vågade mer ens röra sin tunga mot någon av
        Israels barn.
010:022 Då sade Josua: »Öppnen grottan och fören de fem konungarna till
        mig, ut ur grottan.»
010:023 De gjorde så och förde de fem konungarna ut till honom ur
        grottan: konungen i Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i
        Jarmut, konungen i Lakis, och konungen i Eglon.
010:024 När dessa konungar hade blivit förda ut till Josua, kallade
        Josua till sig alla Israels män och sade till anförarna för
        krigsfolket som hade dragit med honom: »Träden fram och sätt
        edra fötter på dessa konungars halsar.» Och de trädde fram och
        satte sina fötter på deras halsar.
010:025 Sedan sade Josua till dem: »Frukten icke och varen icke
        försagda, utan varen frimodiga och oförfärade, ty så skall
        HERREN göra med alla sina fiender som I kommen i strid med.»
010:026 Därefter lät Josua slå dem till döds och hänga upp dem på fem
        pålar; och de fingo på pålarna ända till aftonen.
010:027 Men vid solnedgången togos de på Josuas befallning ned från
        pålarna och kastades in i grottan där de hade varit gömda; och
        framför ingången till grottan lade man stora stenar, som ligga
        kvar där ännu i denna dag.
010:028 Och Josua intog Mackeda på den dagen och slog dess invånare och
        dess konung med svärdsegg; han gav det till spillo med alla dem
        som voro därinne och lät ingen slippa undan. Och han gjorde med
        konungen i Mackeda på samma sätt som han hade gjort med konungen
        i Jeriko.
010:029 Därefter drog Josua med hela Israel från Mackeda till Libna och
        belägrade Libna.
010:030 Och HERREN gav också det och dess konung i Israels hand; och de
        slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem som voro därinne,
        och läto ingen därinne slippa undan. Och han gjorde med dess
        konung på samma sätt som han hade gjort med konungen i Jeriko.
010:031 Sedan drog Josua med hela Israel från Libna till Lakis och
        belägrade och angrep det.
010:032 Och HERREN gav Lakis i Israels hand, så att de intogo det på
        andra dagen; och de slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem
        som voro därinne—alldeles såsom de hade gjort med Libna.
010:033 Då drog Horam, konungen i Geser, upp för att hjälpa Lakis; men
        Josua slog honom och hans folk och lät ingen av dem slippa
        undan.
010:034 Och från Lakis drog Josua med hela Israel till Eglon, och de
        belägrade och angrepo det.
010:035 Och de intogo det samma dag och slogo dess invånare med
        svärdsegg, och han gav på den dagen till spillo alla dem som
        voro därinne—alldeles såsom han hade gjort med Lakis.
010:036 Sedan drog Josua med hela Israel från Eglon upp till Hebron och
        belägrade det.
010:037 Och de intogo det och slogo dess invånare och dess konung med
        svärdsegg, så ock alla dess lydstäder och alla dem som voro
        därinne, och han lät ingen slippa undan—alldeles såsom han
        hade gjort med Eglon. Han gav det till spillo med alla dem som
        voro därinne.
010:038 Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till Debir och
        belägrade det.
010:039 Och han underkuvade det med dess konung och alla dess lydstäder,
        och de slogo deras invånare med svärdsegg; de gåvo till spillo
        alla dem som voro därinne, och han lät ingen slippa undan. Han
        gjorde med Debir och dess konung på samma sätt som han hade
        gjort med Hebron, och såsom han hade gjort med Libna och dess
        konung.
010:040 Så intog Josua hela landet, Bergsbygden, Sydlandet, Låglandet
        och Bergssluttningarna, och slog alla konungar där och lät ingen
        slippa undan; han gav till spillo allt vad andra hade, såsom
        HERREN, Israels Gud, hade bjudit.
010:041 Josua intog allt som fanns mellan Kades-Barnea och Gasa, så ock
        hela landet Gosen ända till Gibeon.
010:042 Alla dessa konungar och deras land underkuvade Josua på en gång,
        ty HERREN, Israels Gud, stridde för Israel.
010:043 Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till lägret vid
        Gilgal.

011:001 Då nu Jabin, konungen i Hasor, hörde detta, sände han bud till
        Jobab, konungen i Madon, och till konungen i Simron och konungen
        i Aksaf
011:002 och till de konungar som bodde norrut, i Bergsbygden och på
        Hedmarken, söder om Kinarot, och i Låglandet, så ock i
        Nafot-Dor, västerut,
011:003 vidare till kananéerna österut och västerut och till amoréerna,
        hetiterna, perisséerna och jebuséerna i Bergsbygden, så och till
        hivéerna nedanför Hermon, i Mispalandet.
011:004 Dessa drogo nu ut med alla sina härar, en folkskara så talrik
        som sanden på havets strand, jämte hästar och vagnar i stor
        myckenhet.
011:005 Alla dessa konungar rotade sig samman; och de kommo och lägrade
        sig tillhopa vid Meroms vatten, för att strida mot Israel.
011:006 Men HERREN sade till Josua: »Frukta icke för dem, ty i morgon
        vid denna tid vill jag själv giva dem allasammans slagna i
        Israels våld. På deras hästar skall du avskära fotsenorna, och
        deras vagnar skall du bränna upp i eld.»

011:007 Och Josua kom med allt sitt krigsfolk plötsligt över dem vid
        Meroms vatten och anföll dem.
011:008 Och HERREN gav dem i Israels hand, och de slogo dem och
        förföljde dem ända till Stora Sidon, till Misrefot-Maim och till
        Mispedalen, österut; de slogo dem och läto ingen slippa undan.
011:009 Och Josua gjorde med dem såsom HERREN hade befallt honom: på
        deras hästar lät han avskära fotsenorna, och deras vagnar lät
        han bränna upp i eld.
011:010 Därefter, vid samma tid, vände Josua tillbaka och intog Hasor
        och slog dess konung med svärd; ty Hasor var fordom huvudstaden
        för alla dessa riken.
011:011 Alla de som voro därinne blevo slagna med svärdsegg och givna
        till spillo, så att intet som anda hade lämnades kvar; och
        själva Hasor brände han upp i eld.
011:012 Likaledes underkuvade Josua alla de andra konungastäderna med
        alla deras konungar, och han slog deras invånare med svärdsegg
        och gav dem till spillo, såsom HERRENS tjänare Mose hade bjudit.
011:013 Dock brände Israel icke upp någon av de städer som lågo på
        höjder, utom Hasor allena, ty det uppbrändes av Josua.
011:014 Och allt rovet från dessa städer, så ock boskapen, togo Israels
        barn såsom sitt byte; men alla människor i dem slogo de med
        svärdsegg, till dess att de hade förgjort dem; de läto intet som
        anda hade bliva kvar.
011:015 Såsom HERREN hade bjudit sin tjänare Mose, så hade Mose bjudit
        Josua, och så gjorde Josua; han underlät icke något av allt det
        som HERREN hade bjudit Mose.
011:016 Så intog Josua hela detta land: Bergsbygden, hela Sydlandet och
        hela landet Gosen, Låglandet och Hedmarken, så ock Israels
        bergsbygd och dess lågland,
011:017 landet från Halakberget, som höjer sig mot Seir, ända till
        Baal-Gad i Libanonsdalen nedanför berget Hermon; och alla
        konungar där tog han till fånga och slog dem till döds.
011:018 I lång tid förde Josua krig mot alla dessa konungar.
011:019 Om man undantager de hivéer som bodde i Gibeon, fanns ingen stad
        som ingick fred med Israels barn, utan dessa intogo dem alla med
        strid.
011:020 Ty från HERREN kom det att de förstockade sina hjärtan och
        mötte Israel med krig, för att de skulle givas till spillo, och
        för att nåd icke skulle vederfaras dem; i stället skulle de
        förgöras, såsom HERREN hade bjudit Mose.
011:021 Under denna tid drog Josua åstad och utrotade anakiterna i
        Bergsbygden, i Hebron, Debir och Anab, i hela Juda bergsbygd och
        i hela Israels bergsbygd; Josua gav dem med deras städer till
        spillo.
011:022 I Israels barns land lämnades inga anakiter kvar; allenast i
        Gasa, Gat och Asdod blevo några kvar.
011:023 Så intog Josua hela landet, alldeles såsom HERREN hade lovat
        Mose; och Josua gav det till arvedel åt Israel, efter deras
        avdelningar och stammar. Och landet hade nu ro från krig.

012:001 Dessa voro de konungar i landet, som Israels barn slogo, och vilkas land de togo i besittning på andra sidan Jordan, på östra sidan, landet från bäcken Arnon ända till berget Hermon, så ock hela Hedmarken på östra sidan: 012:002 Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon och rådde över landet Aroer vid bäcken Arnons strand och från dalens mitt, samt över ena hälften av Gilead ända till bäcken Jabbok, som är Ammons barns gräns, 012:003 ävensom över Hedmarken ända upp till Kinarotsjön, på östra sidan, och ända ned till Hedmarkshavet, Salthavet, på östra sidan, åt Bet-Hajesimot till, och längre söderut till trakten nedanför Pisgas sluttningar. 012:004 Vidare intogo de Ogs område, konungens i Basan, vilken var en av de sista rafaéerna och bodde i Astarot och Edrei. 012:005 Han rådde över Hermons bergsbygd och över Salka och hela Basan ända till gesuréernas och maakatéernas område, så ock över andra hälften av Gilead, till Sihons område, konungens i Hesbon. 012:006 HERRENS tjänare Mose och Israels barn hade slagit dessa; och HERRENS tjänare Mose hade givit landet till besittning åt rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam. 012:007 Och följande voro de konungar i landet, som Josua och Israels barn slogo på andra sidan Jordan, på västra sidan, från Baal-Gad i Libanonsdalen ända till Halakberget, som höjer sig mot Seir. (Josua gav sedan landet till besittning åt Israels stammar, efter deras avdelningar, 012:008 såväl Bergsbygden, Låglandet, Hedmarken och Bergssluttningarna som ock Öknen och Sydlandet, hetiternas, amoréernas, kananéernas, perisséernas, hivéernas och jebuséernas land.) 012:009 De voro: konungen i Jeriko en, konungen i Ai, som ligger bredvid Betel, en, 012:010 konungen i Jerusalem en, konungen i Hebron en, 012:011 konungen i Jarmut en, konungen i Lakis en, 012:012 konungen i Eglon en, konungen i Geser en, 012:013 konungen i Debir en, konungen i Geder en, 012:014 konungen i Horma en, konungen i Arad en, 012:015 konungen i Libna en, konungen i Adullam en, 012:016 konungen i Mackeda en, konungen i Betel en, 012:017 konungen i Tappua en, konungen i Hefer en, 012:018 konungen i Afek en, konungen i Lassaron en, 012:019 konungen i Madon en, konungen i Hasor en, 012:020 konungen i Simron-Meron en, konungen i Aksaf en, 012:021 konungen i Taanak en, konungen i Megiddo en, 012:022 konungen i Kedes en, konungen i Jokneam vid Karmel en, 012:023 konungen över Dor i Nafat-Dor en, konungen över Goim vid Gilgal en, 012:024 konungen i Tirsa en—tillsammans trettioen konungar.

013:001 Då nu Josua var gammal och kommen till hög ålder, sade HERREN till honom: »Du är gammal och kommen till hög ålder, men ännu återstår av landet en mycket stor del som skall intagas. 013:002 Detta är nämligen vad som återstår av landet: alla filistéernas kretsar och hela gesuréernas land. 013:003 Ty allt som finnes mellan Sihor, öster om Egypten, och Ekrons område norrut räknas till Kananéernas land, nämligen vad filistéernas fem hövdingar innehava—den i Gasa, den i Asdod, den i Askelon, den i Gat och den i Ekron—så ock avéernas område, 013:004 hela kananéernas land söderut, vidare Meara, som tillhör sidonierna, ända till Afek, ända till amoréernas område. 013:005 och gebaléernas land samt hela Libanonstrakten österut, från Baal-Gad, nedanför berget Hermon, ända dit där vägen går till Hamat— 013:006 alla inbyggarna i bergsbygden, från Libanon ända till Misrefot-Maim, alla sidonier: dessa skall jag själv fördriva för Israels barn. Men fördela du genom lottkastning landet åt Israel till arvedel, såsom jag har bjudit dig. 013:007 Ja, redan nu må du utskifta detta land till arvedel åt de nio stammarna och åt ena hälften av Manasse stam.» 013:008 Jämte Manasse hade ock rubeniterna och gaditerna fått sin arvedel, den som Mose gav dem på andra sidan Jordan, på östra sidan, just såsom HERRENS tjänare Mose gav den åt dem: 013:009 landet från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i dalens mitt, så ock hela Medebaslätten ända till Dibon, 013:010 jämte alla övriga städer som hade tillhört Sihon, amoréernas konung, vilken regerade i Hesbon, ända till Ammons barns område, 013:011 vidare Gilead och gesuréernas och maakatéernas område och hela Hermons bergsbygd och hela Basan ända till Salka, 013:012 hela Ogs rike i Basan, hans som regerade i Astarot och Edrei, och som levde kvar såsom en av de sista rafaéerna, sedan Mose hade slagit och fördrivit dem. 013:013 Dock fördrevo Israels barn icke gesuréerna och maakatéerna; därför bodde ock gesuréer och maakatéer kvar bland Israels folk, såsom de göra ännu i dag. 013:014 (Men åt Levi stam gav han icke någon arvedel. HERRENS, Israels Guds, eldsoffer äro hans arvedel, såsom han har sagt honom.) 013:015 Mose gav alltså land åt Rubens barns stam, efter deras släkter. 013:016 De fingo området från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i dalens mitt, så ock hela slätten vid Medeba, 013:017 Hesbon med alla dess lydstäder på slätten, Dibon, Bamot-Baal, Bet-Baal-Meon, 013:018 Jahas, Kedemot, Mefaat, 013:019 Kirjataim, Sibma, Seret-Hassahar på Dalberget, 013:020 Bet-Peor samt Pisgas sluttningar och Bet-Hajesimot, 013:021 alla städerna på slätten, hela Sihons rike, amoréernas konungs, hans som regerade i Hesbon, och som hade blivit slagen av Mose jämte de midjanitiska hövdingarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, Sihons lydfurstar, som bodde där i landet. 013:022 Bileam, Beors son, spåmannen, dräptes ock av Israels barn med svärd, jämte andra som då blevo slagna av dem. 013:023 Och gränsen för Rubens barn var Jordan; den utgjorde gränsen. Detta är Rubens barns arvedel, efter deras släkter, städerna med sina byar. 013:024 Likaledes gav Mose land åt Gads stam, åt Gads barn, efter deras släkter. 013:025 De fingo till sitt område Jaeser och alla städer i Gilead och hälften av Ammons barns land, ända till det Aroer som ligger gent emot Rabba, 013:026 vidare landet från Hesbon ända till Ramat-Hammispe och Betonim, och från Mahanaim ända till Lidebirs område, 013:027 samt i dalen: Bet-Haram, Bet-Nimra, Suckot och Safon, det övriga av Sihons rike, konungens i Hesbon, intill Jordan, som utgjorde gränsen, upp till ändan av Kinneretsjön, landet på andra sidan Jordan, på östra sidan. 013:028 Detta är Gads barns arvedel, efter deras släkter, städerna med sina byar. 013:029 Och Mose gav också land åt ena hälften av Manasse stam, så att denna hälft av Manasse barns stam fick land, efter sina släkter. 013:030 Deras område utgjordes av landet från Mahanaim, av hela Basan, hela Ogs rike, konungens i Basan, med alla Jairs byar i Basan, sextio städer, 013:031 alltså ock av halva Gilead jämte Astarot och Edrei, Ogs huvudstäder i Basan; detta gavs åt Makirs, Manasses sons, barn, nämligen åt ena hälften av Makirs barn, efter deras släkter. 013:032 Dessa voro de arvslotter som Mose utskiftade på Moabs hedar, på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, på östra sidan. 013:033 Men åt Levi stam gav Mose icke någon arvedel. HERREN, Israels Gud, är deras arvedel, såsom han har sagt dem.

014:001 Och dessa äro de arvslotter som Israels barn fingo i Kanaans
        land, de som prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och
        huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar utskiftade
        åt dem,
014:002 nämligen genom lottkastning om vars och ens arvedel, såsom
        HERREN hade bjudit genom Mose angående de nio stammarna och den
        ena halva stammen.
014:003 Ty de två övriga stammarna och den andra halva stammen hade av
        Mose fått sin arvedel på andra sidan Jordan, men leviterna hade
        han icke givit någon arvedel bland dem.
014:004 Ty Josefs barn utgjorde två stammar, Manasse och Efraim; och åt
        leviterna gav man icke någon särskild del av landet, utan
        allenast några städer att bo i, med tillhörande utmarker för
        deras boskap och deras övriga egendom.
014:005 Såsom HERREN hade bjudit Mose, så gjorde Israels barn, när de
        utskiftade landet
014:006 Men Juda barn trädde fram inför Josua i Gilgal, och kenaséen
        Kaleb, Jefunnes son, sade till honom: »Du vet själv vad HERREN
        sade till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kades-Barnea.
014:007 Jag var fyrtio år gammal, när HERRENS tjänare Mose sände mig
        åstad från Kades-Barnea för att bespeja landet, och jag avgav
        sedan min berättelse därom inför honom efter bästa förstånd.
014:008 Mina bröder, som hade varit däruppe med mig, gjorde folkets
        hjärtan försagda, men jag efterföljde i allt HERREN, min Gud.
014:009 Då betygade Mose på den dagen med ed och sade: 'Sannerligen, det
        land som din fot har beträtt skall vara din och dina barns
        arvedel för evärdlig tid, därför att du i allt har efterföljt
        HERREN, min Gud.'
014:010 Och se, nu har HERREN låtit mig leva, såsom han lovade, i
        ytterligare fyrtiofem år, sedan HERREN talade så till Mose—de
        år Israel vandrade i öknen; se, jag är nu åttiofem år gammal.
014:011 Ännu i dag är jag lika stark som jag var den dag då Mose sände
        mig åstad, ja, sådan min kraft då var, sådan är den ännu, vare
        sig det gäller att strida eller att vara ledare och anförare.
014:012 Så giv mig nu denna bergsbygd om vilken HERREN talade på den
        dagen. Du hörde ju själv då att anakiterna bo där, och att där
        finnas stora befästa städer; måhända är HERREN med mig, så att
        jag kan fördriva dem, såsom HERREN har lovat.»
014:013 Då välsignade Josua Kaleb, Jefunnes son, och gav honom Hebron
        till arvedel.
014:014 Alltså fick då kenaséen Kaleb, Jefunnes son, Hebron till
        arvedel, såsom det är ännu i dag, därför att han i allt hade
        efterföljt HERREN, Israels Gud.
014:015 Men Hebron hette fordom Kirjat-Arba efter den störste mannen
        bland anakiterna. Och landet hade nu ro från krig.

015:001 Juda barns stam fick, efter sina släkter, sin lott söderut intill Edoms gräns, intill öknen Sin, längst ned i söder. 015:002 Och deras södra gräns begynte vid ändan av Salthavet, vid dess sydligaste vik, 015:003 gick vidare söder om Skorpionhöjden och fram till Sin, drog sig så upp söder om Kades-Barnea, gick därefter framom Hesron och drog sig upp till Addar samt böjde sig sedan mot Karka. 015:004 Vidare gick den fram till Asmon och därifrån ut till Egyptens bäck; sedan gick gränsen ut vid havet. »Detta», sade han, »skall vara eder gräns i söder.» 015:005 Gränsen i öster var Salthavet ända till Jordans utlopp. Och gränsen på norra sidan begynte vid den vik av detta hav, där Jordan har sitt utlopp. 015:006 Därifrån drog sig gränsen upp mot Bet-Hogla och gick fram norr om Bet-Haaraba; vidare drog sig gränsen upp till Bohans, Rubens sons, sten. 015:007 Därefter drog sig gränsen upp till Debir från Akors dal i nordlig riktning mot det Gilgal som ligger mitt emot Adummimshöjden, söder om bäcken; sedan gick gränsen fram till Semeskällans vatten och så ut till Rogelskällan. 015:008 Vidare drog sig gränsen uppåt Hinnoms sons dal, söder om Jebus' höjd, det är Jerusalem; därefter drog sig gränsen upp till toppen av det berg som ligger gent emot Hinnomsdalen, västerut, i norra ändan av Refaimsdalen. 015:009 Och från toppen av detta berg drog sig gränsen fram till Neftoavattnets källa och vidare till städerna i Efrons bergsbygd; sedan drog sig gränsen till Baala, det är Kirjat-Jearim. 015:010 Och från Baala böjde sig gränsen åt väster mot Seirs bergsbygd och gick fram till Jearims bergshöjd, det är Kesalon, norr om denna, och gick så ned till Bet-Semes och framom Timna. 015:011 Vidare gick gränsen till Ekrons höjd, norrut; därefter drog sig gränsen till Sickeron, gick så framom berget Baala och därifrån ut till Jabneel; sedan gick gränsen ut vid havet. 015:012 Och gränsen i väster följde Stora havet; det utgjorde gränsen. Dessa voro Juda barns gränser runt omkring, efter deras släkter. 015:013 Men åt Kaleb, Jefunnes son, gavs, efter HERRENS befallning till Josua, en särskild del bland Juda barn, nämligen Arbas, Anaks faders, stad, det är Hebron. 015:014 Och Kaleb fördrev därifrån Anaks tre söner, Sesai, Ahiman och Talmai, Anaks avkomlingar. 015:015 Därifrån drog han upp mot Debirs invånare. Men Debir hette fordom Kirjat-Sefer. 015:016 Och Kaleb sade: »Åt den som angriper Kirjat-Sefer och intager det vill jag giva min dotter Aksa till hustru.» 015:017 När då Otniel, son till Kenas, Kalebs broder, intog det, gav han honom sin dotter Aksa till hustru. 015:018 Och när hon kom till honom, intalade hon honom att begära ett stycke åkermark av hennes fader; och hon steg hastigt ned från åsnan. Då sade Kaleb till henne: »Vad önskar du?» 015:019 Hon sade: »Giv mig en avskedsskänk; eftersom du har gift bort mig till det torra Sydlandet, må du giva mig vattenkällor.» Då gav han henne Illiotkällorna och Tatiotkällorna. 015:020 Detta var nu Juda barns stams arvedel, efter deras släkter. 015:021 Och de städer som lågo ytterst i Juda barns stam, mot Edoms gräns, i Sydlandet, voro: Kabseel, Eder, Jagur, 015:022 Kina, Dimona, Adada, 015:023 Kedes, Hasor och Jitnan, 015:024 Sif, Telem, Bealot, 015:025 Hasor-Hadatta, Keriot, Hesron, det är Hasor, 015:026 Amam, Sema, Molada, 015:027 Hasar-Gadda, Hesmon, Bet-Pelet, 015:028 Hasar-Sual, Beer-Seba och Bisjotja, 015:029 Baala, Ijim, Esem, 015:030 Eltolad, Kesil, Horma, 015:031 Siklag, Madmanna, Sansanna, 015:032 Lebaot, Silhim, Ain och Rimmon—tillsammans tjugunio städer med sina byar. 015:033 I Låglandet: Estaol, Sorga, Asna, 015:034 Sanoa och En-Gannim, Tappua och Enam, 015:035 Jarmut och Adullam, Soko och Aseka, 015:036 Saaraim, Aditaim, Gedera och Gederotaim—fjorton städer med sina byar; 015:037 Senan, Hadasa, Migdal-Gad, 015:038 Dilean, Mispe, Jokteel, 015:039 Lakis, Boskat, Eglon, 015:040 Kabbon, Lamas, Kitlis, 015:041 Gederot, Bet-Dagon, Naama och Mackeda—sexton städer med sina byar; 015:042 Libna, Eter, Asan, 015:043 Jifta, Asna, Nesib, 015:044 Kegila, Aksib och Maresa—nio städer med sina byar; 015:045 Ekron med underlydande städer och byar; 015:046 från Ekron till havet allt vad som ligger på sidan om Asdod samt dithörande byar; 015:047 vidare Asdod med underlydande städer och byar, Gasa med underlydande städer och byar ända till Egyptens bäck och fram till Stora havet, som utgjorde gränsen. 015:048 Och i Bergsbygden: Samir, Jattir, Soko, 015:049 Danna, Kirjat-Sanna, det är Debir, 015:050 Anab, Estemo, Anim, 015:051 Gosen, Holon och Gilo—elva städer med sina byar; 015:052 Arab, Ruma, Esean, 015:053 Janum, Bet-Tappua, Afeka, 015:054 Humta, Kirjat-Arba, det är Hebron, och Sior—nio städer med sina byar; 015:055 Maon, Karmel, Sif, Juta, 015:056 Jisreel, Jokdeam och Sanoa, 015:057 Kain, Gibea och Timna—tio städer med sina byar; 015:058 Halhul, Bet-Sur, Gedor, 015:059 Maarat, Bet-Anot och Eltekon—sex städer med sina byar; 015:060 Kirjat-Baal, det är Kirjat-Jearim, och Rabba—två städer med sina byar; 015:061 I Öknen: Bet-Haaraba, Middin, Sekaka, 015:062 Nibsan, Ir-Hammela och En-Gedi—sex städer med sina byar. 015:063 Men jebuséerna, som bodde i Jerusalem, kunde Juda barn icke fördriva; därför bodde ock jebuséerna kvar bland Juda barn i Jerusalem, såsom de göra ännu i dag.

016:001 Och lotten föll ut för Josefs barn sålunda: Landet från Jordan
        vid Jeriko till Jerikos vatten österut, öknen, som från Jeriko
        höjer sig uppåt Bergsbygden mot Betel.
016:002 Och gränsen gick vidare från Betel till Lus och så fram till
        arkiternas område, mot Atarot.
016:003 Därefter gick den västerut ned till jafletiternas område, ända
        till Nedre Bet-Horons område och till Geser; sedan gick den ut
        vid havet.
016:004 Detta fingo nu Josefs barn, Manasse och Efraim, till arvedel.
016:005 Efraims barn fingo, efter sina släkter, sina gränser sålunda:
        Gränsen för deras arvedel i öster gick från Atrot-Addar ända
        till Övre Bet-Horon.
016:006 Sedan gick gränsen ut vid havet. I norr var Mikmetat gräns.
        Därifrån böjde sig gränsen österut till Taanat-Silo. Därefter
        gick den fram där i öster till Janoa.
016:007 Från Janoa gick den ned till Atarot och Naara, träffade så
        Jeriko och gick ut vid Jordan.
016:008 Från Tappua gick gränsen västerut till Kanabäcken och gick sedan
        ut vid havet. Detta var Efraims barns stams arvedel, efter deras
        släkter.
016:009 Dit hörde ock de städer som avsöndrades åt Efraims barn inom
        Manasse barns arvedel, alla dessa städer med sina byar.
016:010 Men de fördrevo icke kananéerna som bodde i Geser; därför bodde
        ock kananéerna kvar bland Efraims barn, såsom de göra ännu i
        dag, men de blevo arbetspliktiga tjänare under dem.

017:001 Och Manasse stam fick sin lott sålunda, ty han var Josefs
        förstfödde: Makir, Manasses förstfödde, Gileads fader, fick
        Gilead och Basan, ty han var en stridsman.
017:002 Manasses övriga barn fingo ock land, efter sina släkter:
        Abiesers barn, Heleks barn, Asriels barn, Sikems barn, Hefers
        barn, och Semidas barn. Dessa voro Manasses, Josefs sons,
        manliga avkomlingar, efter deras släkter.
017:003 Men Selofhad, son till Hefer, son till Gilead, son till Makir,
        son till Manasse, hade inga söner, utan allenast döttrar; och
        hans döttrar hette Mahela, Noa, Hogla, Milka och Tirsa.
017:004 Dessa trädde fram inför prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och
        stamhövdingarna och sade: »HERREN bjöd Mose att giva oss en
        arvedel bland våra bröder.» Då gav man dem, efter HERRENS
        befallning, en arvedel bland deras faders bröder.
017:005 Alltså blevo de lotter som tillföllo Manasse tio—förutom
        Gileads land och Basan på andra sidan Jordan—
017:006 eftersom Manasses döttrar fingo en arvedel bland hans söner. Men
        Gileads land hade Manasses övriga barn fått.
017:007 Och Manasse fick sin gräns bestämd sålunda: Den gick från Aser
        till Mikmetat, som ligger gent emot Sikem; därefter gick gränsen
        åt höger, till En-Tappuas inbyggare.
017:008 (Tappuas land tillföll nämligen Manasse, men själva Tappua,
        inemot Manasse gräns, tillföll Efraims barn.)
017:009 Och gränsen gick vidare ned till Kanabäcken, söder om bäcken;
        men städerna där tillföllo Efraim, fastän de lågo bland Manasse
        städer. Manasse gräns gick vidare norr om bäcken och gick sedan
        ut vid havet.
017:010 Det som låg söder om den tillföll Efraim, men det som låg norr
        om den tillföll Manasse, och deras gräns var havet; och i norr
        nådde de till Aser och i öster till Isaskar.
017:011 Och inom Isaskar och Aser fick Manasse Bet-Sean med underlydande
        orter, Jibleam med underlydande orter, invånarna i Dor och
        underlydande orter, invånarna i En-Dor och underlydande orter,
        invånarna i Taanak och underlydande orter, invånarna i Megiddo
        och underlydande orter, de tre höjdernas land.
017:012 Men Manasse barn kunde icke intaga dessa städer, utan kananéerna
        förmådde hålla sig kvar där i landet.
017:013 När sedan Israels barn blevo de starkare, gjorde de kananéerna
        arbetspliktiga under sig; de fördrevo dem icke heller då.
017:014 Och Josefs barn talade till Josua och sade: »Varför har du givit
        oss till arvedel allenast en lott och ett skifte, fastän vi äro
        ett talrikt folk, då ju HERREN hitintills har välsignat oss?»
017:015 Då svarade Josua dem: »Om du är ett för talrikt folk, så drag
        upp till skogsbygden och röj dig där mark i perisséernas och
        rafaéernas land, eftersom Efraims bergsbygd är dig för trång.»
017:016 Men Josefs barn sade: »I bergsbygden finnes icke rum nog för
        oss; och de kananéer som bo i dalbygden hava allasammans
        stridsvagnar av järn, både de som bo i Bet-Sean och underlydande
        orter och de som bo i Jisreels dal.»
017:017 Josua sade till Josefs hus, till Efraim och Manasse: »Du är ett
        talrikt folk och har stor kraft, därför skall du icke hava
        allenast en lott;
017:018 utan du skall få en bergsbygd, som ju ock är en skogsbygd, men
        som du skall röja upp, så att till och med utkanterna därav
        skola tillhöra dig. Ty du måste fördriva kananéerna, eftersom de
        hava stridsvagnar av järn och äro så starka.»

018:001 Och Israels barns hela menighet församlade sig i Silo och uppsatte där uppenbarelsetältet, då nu landet var dem underdånigt. 018:002 Men ännu återstodo av Israels barn sju stammar som icke hade fått sin arvedel sig tillskiftad. 018:003 Därför sade Josua till Israels barn: »Huru länge viljen I försumma att gå åstad och taga i besittning det land som HERREN, edra fäders Gud, har givit eder? 018:004 Utsen åt eder tre män för var stam, så skall jag sända dem åstad, för att de må stå upp och draga omkring i landet och sätta upp en beskrivning däröver, efter som vars och ens arvedel skall bliva, och så komma tillbaka till mig. 018:005 De skola nämligen uppdela det åt sig i sju delar, varvid Juda skall förbliva vid sitt område i söder och Josefs hus förbliva vid sitt område i norr. 018:006 Och sedan skolen I sätta upp beskrivningen över landet, efter dessa sju delar, och bära den hit till mig, så vill jag kasta lott för eder här inför HERREN, vår Gud. 018:007 Ty leviterna få ingen särskild del bland eder, utan HERRENS prästadöme är deras arvedel; och Gad och Ruben och ena hälften av Manasse stam hava redan fått sin arvedel på andra sidan Jordan, på östra sidan, den arvedel som HERRENS tjänare Mose gav dem.» 018:008 Och männen stodo upp och gingo åstad; och när de gingo åstad bjöd Josua dem att de skulle sätta upp en beskrivning över landet, i det han sade: »Gån åstad och dragen omkring i landet och sätten upp en beskrivning däröver, och vänden sedan tillbaka till mig, så vill jag kasta lott för eder här inför HERREN i Silo.» 018:009 Så gingo då männen åstad och drogo genom landet och satte upp en beskrivning över det, efter dess sju delar, med dess städer, och kommo så tillbaka till Josua i lägret vid Silo. 018:010 Sedan kastade Josua lott för dem i Silo inför HERREN, och Josua utskiftade där landet åt Israels barn, efter deras avdelningar. 018:011 Då nu lotten drogs för Benjamins barns stam, efter deras släkter, föll den ut så, att det område som lotten gav dem låg mellan Juda barns och Josefs barns områden. 018:012 Deras gräns på norra sidan begynte vid Jordan, och gränsen drog sig så upp mot Jerikos höjd i norr och uppåt bergsbygden västerut och gick så ut i öknen vid Bet-Aven. 018:013 Därifrån gick gränsen fram till Lus, till höjden söder om Lus, det är Betel; sedan gick gränsen ned till Atrot-Addar över berget söder om Nedre Bet-Horon. 018:014 Och gränsen drog sig vidare framåt och böjde sig på västra sidan söderut från berget som ligger gent emot Bet-Horon, söder därom, och gick så ut till Kirjat-Baal, det är staden Kirjat-Jearim inom Juda barns område. Detta var västra sidan. 018:015 Och södra sidan begynte vid ändan av Kirjat-Jearims område, och gränsen gick så åt väster fram till Neftoavattnets källa. 018:016 Sedan gick gränsen ned till ändan av det berg som ligger gent emot Hinnoms sons dal, norrut i Refaimsdalen, och därefter ned i Hinnomsdalen, på södra sidan om Jebus' höjd, och gick så ned till Rogelskällan. 018:017 Därefter drog den sig norrut och gick fram till Semeskällan och vidare till Gelilot, som ligger mitt emot Adummimshöjden, och gick så ned till Bohans, Rubens sons, sten. 018:018 Vidare gick den fram till den höjd som ligger framför Hedmarken, norrut, och så ned till Hedmarken. 018:019 Sedan gick gränsen fram till Bet-Hoglas höjd, norrut, och så gick gränsen ut till Salthavets norra vik, vid Jordans södra ända. Detta var södra gränsen. 018:020 Men på östra sidan var Jordan gränsen. Detta var Benjamins barns arvedel med dess gränser runt omkring, efter deras släkter. 018:021 Och de städer som tillföllo Benjamins barns stam, efter deras släkter, voro: Jeriko, Bet-Hogla, Emek-Kesis, 018:022 Bet-Haaraba, Semaraim, Betel, 018:023 Avim, Para, Ofra, 018:024 Kefar-Haammoni, Ofni och Geba—tolv städer med sina byar; 018:025 Gibeon, Rama, Beerot, 018:026 Mispe, Kefira, Mosa, 018:027 Rekem, Jirpeel, Tarala, 018:028 Sela, Elef, Jebus, det är Jerusalem, Gibeat och Kirjat— fjorton städer med sina byar. Detta var nu Benjamins barns arvedel, efter deras släkter.

019:001 Och den andra lotten föll ut för Simeon, för Simeons barns stam, efter deras släkter; och de fingo sin arvedel inom Juda barns arvedel. 019:002 De fingo inom dessas arvedel Beer-Seba, Seba, Molada, 019:003 Hasar-Sual, Bala, Esem, 019:004 Eltolad, Betul, Horma, 019:005 Siklag, Bet-Hammarkabot, Hasar-Susa, 019:006 Bet-Lebaot och Saruhen—tretton städer med deras byar; 019:007 Ain, Rimmon, Eter och Asan—fyra städer med deras byar; 019:008 därtill alla de byar som lågo runt omkring dessa städer, ända till Baalat-Beer, det sydliga Rama. Detta var Simeons barns arvedel, efter deras släkter. 019:009 Ur Juda barns skifte fingo Simeons barn sin arvedel, ty Juda barns lott var för stor för dem; därför fingo Simeons barn sin arvedel inom deras arvedel. 019:010 Den tredje lotten drogs ut för Sebulons barn, efter deras släkter; och gränsen för deras arvedel gick ända till Sarid. 019:011 Därifrån drog sig deras gräns västerut uppåt till Mareala och träffade Dabbeset och träffade vidare dalen som ligger gent emot Jokneam. 019:012 På andra sidan från Sarid, österut mot solens uppgång, vände den sig åt Kislot-Tabors område och gick vidare till Dobrat och upp till Jafia. 019:013 Därifrån gick den fram österut mot solens uppgång till Gat-Hefer och Et-Kasin och vidare till det Rimmon som sträcker sig till Nea. 019:014 Härförbi böjde sig gränsen i norr till Hannaton och gick så ut vid Jifta-Els dal. 019:015 Och den omfattade Kattat, Nahalal, Simron, Jidala och Bet-Lehem —tolv städer med deras byar. 019:016 Detta var Sebulons barns arvedel, efter deras släkter, de nämnda städerna med sina byar. 019:017 För Isaskar föll den fjärde lotten ut, för Isaskars barn, efter deras släkter. 019:018 Och deras gräns omfattade Jisreel, Kesullot, Sunem, 019:019 Hafaraim, Sion, Anaharat, 019:020 Rabbit, Kisjon, Ebes, 019:021 Remet, En-Gannim, En-Hadda och Bet-Passes; 019:022 och gränsen träffade Tabor, Sahasuma och Bet-Semes; och deras gräns gick ut vid Jordan—sexton städer med deras byar. 019:023 Detta var Isaskars barns stams arvedel, efter deras släkter, städerna med sina byar. 019:024 Den femte lotten föll ut för Asers barns stam, efter deras släkter. 019:025 Och deras gräns omfattade Helkat, Hali, Beten, Aksaf, 019:026 Alammelek, Amead och Miseal; och vid havet träffade den Karmel och Sihor-Libnat. 019:027 Därefter vände den sig åt öster till Bet-Dagon och träffade Sebulon och Jifta-Els dal i norr, vidare Bet-Haemek och Negiel och gick så ut till Kabul i norr. 019:028 Och den omfattade Ebron, Rehob, Hammon och Kana, ända upp till Stora Sidon. 019:029 Och gränsen vände sig till Rama och gick fram till den befästa staden Tyrus; sedan vände sig gränsen till Hosa och gick så ut vid havet där landsträckan vid Aksib begynner. 019:030 Och den omfattade Umma, Afek och Rehob—tjugutvå städer med deras byar. 019:031 Detta var Asers barns stams arvedel, efter deras släkter, de nämnda städerna med sina byar. 019:032 För Naftali barn föll den sjätte lotten ut, för Naftali barn, efter deras släkter. 019:033 Och deras gräns gick från Helef, från terebinten i Saanannim till Adami-Hannekeb och Jabneel, ända till Lackum, och gick så ut vid Jordan. 019:034 Och gränsen vände sig västerut till Asnot-Tabor och gick vidare därifrån till Huckok; den träffade Sebulon i söder, och Aser träffade den i väster och Juda med Jordan i öster. 019:035 Och den omfattade de befästa städerna Siddim, Ser och Hammat, Rackat och Kinneret, 019:036 Adama, Rama, Hasor, 019:037 Kedes, Edrei, En-Hasor, 019:038 Jireon och Migdal-El, Horem, Bet-Anat och Bet-Semes—nitton städer med deras byar. 019:039 Detta var Naftali barns stams arvedel efter deras släkter, städerna med sina byar. 019:040 För Dans barns stam, efter deras släkter, föll den sjunde lotten ut. 019:041 Och gränsen för deras arvedel omfattade Sorga, Estaol, Ir-Semes, 019:042 Saalabbin, Ajalon, Jitla, 019:043 Elon, Timna, Ekron, 019:044 Elteke, Gibbeton, Baalat, 019:045 Jehud, Bene-Berak, Gat-Rimmon, 019:046 Me-Hajarkon och Harackon, tillika med området framför Jafo. 019:047 (Men när sedan Dans barns område gick förlorat för dem, drogo Dans barn upp och belägrade Lesem och intogo det och slogo dess invånare med svärdsegg; och sedan de så hade tagit det i besittning, bosatte de sig där och kallade Lesem för Dan, efter Dans, sin faders, namn.) 019:048 Detta var Dans barns stams arvedel, efter deras släkter, de nämnda städerna med sina byar. 019:049 När Israels barn så hade utskiftat landet efter dess gränser, gåvo de åt Josua, Nuns son, en särskild arvedel ibland sig. 019:050 Efter HERRENS befallning gåvo de honom nämligen den stad som han begärde, Timnat-Sera i Efraims bergsbygd; och han bebyggde staden och bosatte sig där. 019:051 Dessa voro de arvslotter som prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar utskiftade genom lottkastning i Silo inför HERRENS ansikte, vid ingången till uppenbarelsetältet. Så avslutade de nu fördelningen av landet.

020:001 Och HERREN talade till Josua och sade:
020:002 »Tala till Israels barn och säg: Utsen åt eder de fristäder om
        vilka jag har talat till eder genom Mose,
020:003 de städer till vilka en dråpare som ouppsåtligen, utan vett och
        vilja, har dödat någon må kunna fly; och I skolen hava dem såsom
        tillflyktsorter undan blodshämnaren.
020:004 Och när någon flyr till en av dessa städer, skall han stanna vid
        ingången till stadsporten och omtala sin sak för de äldste i den
        staden; därefter må de taga honom in i staden till sig och giva
        honom en plats där han får bo ibland dem.
020:005 Och om blodshämnaren förföljer honom, skola de icke överlämna
        dråparen i hans hand, eftersom han utan vett och vilja har dödat
        sin nästa, och utan att förut hava burit hat till honom.
020:006 Och han skall stanna kvar där i staden, till dess han har stått
        till rätta inför menigheten, och till dess den dåvarande
        översteprästen har dött; sedan må dråparen vända tillbaka och
        komma till sin stad från vilken han har flytt.»
020:007 Så helgade de då därtill Kedes i Galileen, i Naftali bergsbygd,
        Sikem i Efraims bergsbygd och Kirjat-Arba, det är Hebron, i Juda
        bergsbygd.
020:008 Och på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, på östra sidan,
        utsågo de därtill inom Rubens stam Beser i öknen på slätten,
        inom Gads stam Ramot i Gilead, och inom Manasse stam Golan i
        Basan.
020:009 Dessa voro de städer som för alla Israels barn, och för de
        främlingar som bodde ibland dem, bestämdes att vara orter till
        vilka var och en som ouppsåtligen hade dödat någon finge fly, så
        att han skulle slippa dö för blodshämnarens hand, innan han hade
        stått till rätta inför menigheten.

021:001 Och huvudmännen för leviternas familjer trädde fram inför prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar 021:002 och talade till dem i Silo i Kanaans land, och sade: »HERREN bjöd genom Mose att man skulle giva oss städer att bo i, med tillhörande utmarker för vår boskap.» 021:003 Så gåvo då Israels barn, efter HERRES befallning, av sina arvslotter åt leviterna följande städer med tillhörande utmarker. 021:004 För kehatiternas släkter föll lotten ut så, att bland dessa leviter prästen Arons söner genom lotten fingo ur Juda stam, ur simeoniternas stam och ur Benjamins stam tretton städer. 021:005 Och Kehats övriga barn fingo genom lotten ur Efraims stams släkter, ur Dans stam och ur ena hälften av Manasse stam tio städer. 021:006 Gersons barn åter fingo genom lotten ur Isaskars stams släkter, ur Asers stam, ur Naftali stam och ur andra hälften av Manasse stam, i Basan, tretton städer. 021:007 Meraris barn fingo, efter sina släkter, ur Rubens stam, ur Gads stam och ur Sebulons stam tolv städer. 021:008 Israels barn gåvo nu åt leviterna dessa städer med tillhörande utmarker, genom lottkastning, såsom HERREN hade bjudit genom Mose. 021:009 Ur Juda barns stam och ur Simeons barns stam gav man följande här namngivna städer: 021:010 Bland kehatiternas släkter bland Levi barn fingo Arons söner följande, ty dem träffade lotten först: 021:011 Man gav dem Arbas, Anoks faders, stad, det är Hebron, i Juda bergsbygd, med dess utmarker runt omkring. 021:012 Men åkerjorden och byarna som hörde till staden gav man till besittning åt Kaleb, Jefunnes son. 021:013 Åt prästen Arons söner gav man alltså dråparfristaden Hebron med dess utmarker, vidare Libna med dess utmarker, 021:014 Jattir med dess utmarker, Estemoa med dess utmarker, 021:015 Holon med dess utmarker, Debir med dess utmarker, 021:016 Ain med dess utmarker, Jutta med dess utmarker och Bet-Semes med dess utmarker—nio städer ur dessa två stammar; 021:017 och ur Benjamins stam Gibeon med dess utmarker, Geba med dess utmarker, 021:018 Anatot med dess utmarker och Almon med dess utmarker—fyra städer. 021:019 De städer som Arons söner, prästerna, fingo utgjorde alltså tillsammans tretton städer, med tillhörande utmarker. 021:020 Och Kehats barns släkter av leviterna, nämligen de övriga Kehats barn, fingo ur Efraims stam följande städer, som lotten bestämde åt dem: 021:021 Man gav dem dråparfristaden Sikem med dess utmarker i Efraims bergsbygd, Geser med dess utmarker, 021:022 Kibsaim med dess utmarker och Bet-Horon med dess utmarker— fyra städer; 021:023 och ur Dans stam Elteke med dess utmarker, Gibbeton med dess utmarker, 021:024 Ajalon med dess utmarker och Gat-Rimmon med dess utmarker— fyra städer; 021:025 och ur ena hälften av Manasse stam Taanak med dess utmarker och Gat-Rimmon med dess utmarker—två städer. 021:026 De städer som de övriga Kehats barns släkter fingo utgjorde alltså tillsammans tio, med tillhörande utmarker. 021:027 Bland leviternas släkter fingo vidare Gersons barn ur ena hälften av Manasse stam dråparfristaden Golan i Basan med dess utmarker och Beestera med dess utmarker—två städer; 021:028 och ur Isaskars stam Kisjon med dess utmarker, Dobrat med dess utmarker, 021:029 Jarmut med dess utmarker och En-Gannim med dess utmarker—fyra städer; 021:030 och ur Asers stam Miseal med dess utmarker, Abdon med dess utmarker, 021:031 Helkat med dess utmarker och Rehob med dess utmarker—fyra städer; 021:032 och ur Naftali stam dråparfristaden Kedes i Galileen med dess utmarker, Hammot-Dor med dess utmarker och Kartan med dess utmarker—tre städer. 021:033 Gersoniternas städer, efter deras släkter, utgjorde alltså tillsammans tretton städer, med tillhörande utmarker. 021:034 Och de övriga leviterna, Meraris barns släkter, fingo ur Sebulons stam Jokneam med dess utmarker, Karta med dess utmarker, 021:035 Dimna med dess utmarker och Nahalal med dess utmarker—fyra städer. 021:036 021:037 021:038 och ur Gads stam dråparfristaden Ramot i Gilead med dess utmarker, Mahanaim med dess utmarker, 021:039 Hesbon med dess utmarker och Jaeser med dess utmarker— tillsammans fyra städer. 021:040 De städer som dessa de övriga leviternas släkter, Meraris barn, fingo på sin lott, efter sina släkter, utgjorde alltså tillsammans tolv städer. 021:041 Tillsammans utgjorde levitstäderna inom Israels barns besittningsområde fyrtioåtta städer med tillhörande utmarker. 021:042 Var och en av dessa städer skulle bestå av själva staden och tillhörande utmarker runt omkring. Så var det med alla dessa städer. 021:043 Så gav då HERREN åt Israel hela det land som han med ed hade lovat giva åt deras fäder; och de togo det i besittning och bosatte sig där. 021:044 Och HERREN lät dem hava ro på alla sidor, alldeles såsom han med ed hade lovat deras fäder; och ingen av deras fiender kunde stå dem emot, utan HERREN gav alla deras fiender i deras hand. 021:045 Intet uteblev av allt det goda som HERREN hade lovat Israels hus; det gick allt i fullbordan.

022:001 Då kallade Josua till sig rubeniterna och gaditerna och ena hälften av Manasse stam 022:002 och sade till dem: »I haven hållit allt vad HERRENS tjänare Mose har bjudit eder; I haven ock lyssnat till mina ord, vadhelst jag har befallt eder. 022:003 I haven under denna långa tid, ända till denna dag, icke övergivit edra bröder, och I haven hållit vad HERRENS, eder Guds, bud har befallt eder hålla. 022:004 Och nu har HERREN, eder Gud, låtit edra bröder komma till ro, såsom han lovade dem; så vänden nu om och gån hem till edra hyddor i det land I haven fått till besittning, det som HERRENS tjänare Mose har givit eder på andra sidan Jordan. 022:005 Allenast mån I noga hålla och göra efter de bud och den lag som HERRENS tjänare Mose har givit eder, så att I älsken HERREN, eder Gud, och alltid vandren på hans vägar och iakttagen hans bud och hållen eder till honom och tjänen honom av allt edert hjärta och av all eder själ.» 022:006 Och Josua välsignade dem och lät dem gå, och så gingo de hem till sina hyddor. 022:007 Ty åt ena hälften av Manasse stam hade Mose givit land i Basan, och åt andra hälften hade Josua givit land jämte deras bröder på andra sidan Jordan, på västra sidan. Då nu Josua lät dem gå hem till sina hyddor, välsignade han dem 022:008 och sade till dem: »Vänden tillbaka till edra hyddor med de stora skatter I haven fått, med boskap i stor myckenhet, med silver, guld, koppar och järn och kläder i stor myckenhet; skiften så med edra bröder bytet från edra fiender.» 022:009 Så vände då Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam tillbaka, och gingo bort ifrån de övriga israeliterna, bort ifrån Silo i Kanaans land, för att begiva sig till Gileads land, det land de hade fått till besittning, och där de skulle hava sina besittningar, efter HERRENS befallning genom Mose. 022:010 När så Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam kommo till stenkretsarna vid Jordan i Kanaans land, byggde de där ett altare vid Jordan, ett ansenligt altare. 022:011 Och de övriga israeliterna fingo höra sägas: »Se, Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam hava byggt ett altare mitt emot Kanaans land, i stenkretsarna vid Jordan, på andra sidan om de övriga israeliternas område.» 022:012 När Israels barn hörde detta, församlade sig deras hela menighet i Silo för att draga upp till strid mot dem. 022:013 Därefter sände Israels barn Pinehas till Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam, i Gileads land, Pinehas, prästen Eleasars son, 022:014 och med honom tio hövdingar, en hövding för var stamfamilj inom Israels alla stammar; var och en av dem var huvudman för sin familj inom Israels ätter. 022:015 Och när dessa kommo till Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam, i Gileads land, talade de till dem och sade: 022:016 »Så säger hela HERRENS menighet: Vad är detta för en otrohet som I haven begått mot Israels Gud, då I haven vänt eder bort ifrån HERREN, därigenom att I haven byggt eder ett altare och sålunda nu satt eder upp mot HERREN? 022:017 Är det icke nog att vi hava begått missgärningen med Peor, från vilken vi ännu i dag icke hava blivit renade, och för vilken en hemsökelse drabbade HERRENS menighet? 022:018 Viljen I nu ytterligare vända eder bort ifrån HERREN? Om I i dag sätten eder upp mot HERREN, så skall förvisso i morgon hans förtörnelse drabba Israels hela menighet. 022:019 Men om det land I haven fått till besittning tyckes eder vara orent, så dragen över till det land HERREN har tagit till besittning, där HERRENS tabernakel har sin plats, och haven edra besittningar där bland oss. Sätten eder icke upp mot HERREN och sätten eder icke upp mot oss genom att bygga eder ett altare, ett annat än HERRENS, vår Guds, altare. 022:020 När Akan, Seras son, hade trolöst förgripit sig på det tillspillogivna, kom icke då förtörnelse över Israels hela menighet, så att han själv icke blev den ende som förgicks genom den missgärningen? 022:021 Då svarade Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam och talade till huvudmännen för Israels ätter: 022:022 »Gud, HERREN Gud, ja, Gud, HERREN Gud, han vet det, och Israel må ock veta det: Sannerligen, om detta har skett i upproriskhet och otrohet mot HERREN—du må då i dag undandraga oss din hjälp!— 022:023 om vi hava byggt altaret åt oss, därför att vi vilja vända oss bort ifrån HERREN, och om vi vilja offra därpå brännoffer eller spisoffer eller frambära tackoffer därpå, då må HERREN själv utkräva vad vi hava förskyllt. 022:024 Nej, vi hava sannerligen gjort så av fruktan för vad som kunde hända, i det att vi tänkte att edra barn i framtiden skulle kunna säga till våra barn: 'Vad haven I att göra med HERREN, Israels Gud? 022:025 HERREN har ju satt Jordan till gräns mellan oss och eder, I Rubens barn och Gads barn; alltså haven I ingen del i HERREN.' Och så skulle edra barn kunna hindra våra barn från att frukta HERREN. 022:026 Därför sade vi: Må vi gripa oss an och bygga detta altare, men icke till brännoffer eller till slaktoffer, 022:027 utan till att vara ett vittne mellan oss och eder, och mellan bådas efterkommande efter oss, att vi vilja förrätta HERRENS tjänst inför hans ansikte med våra brännoffer och slaktoffer och tackoffer, så att edra barn i framtiden icke kunna säga till våra barn: 'I haven ingen del i HERREN.' 022:028 Och vi tänkte: Om det i framtiden händer att de så säga till oss och våra efterkommande, då kunna vi svara: 'Sen på den bild av HERRENS altare, som våra fäder hava gjort, men icke till brännoffer eller till slaktoffer, utan till att vara ett vittne mellan oss och eder.' 022:029 Bort det, att vi skulle sätta oss upp mot HERREN och nu vända oss bort ifrån HERREN genom att bygga ett altare till brännoffer eller till spisoffer eller slaktoffer, ett annat än HERRENS, vår Guds, altare, som står framför hans tabernakel.» 022:030 Då nu prästen Pinehas och menighetens hövdingar, nämligen huvudmännen för Israels ätter, som voro med honom, hörde vad Rubens barn, Gads barn och Manasse barn talade, behagade det dem. 022:031 Och Pinehas, prästen Eleasars son, sade till Rubens barn, Gads barn och Manasse barn: »Nu hava vi förnummit att HERREN är mitt ibland oss, därav nämligen, att I icke haven velat begå en sådan otrohet mot HERREN. Därmed haven I ock räddat Israels barn undan HERRENS hand.» 022:032 Därefter vände Pinehas, prästen Eleasars son, jämte hövdingarna tillbaka från Rubens barn och Gads barn, i Gileads land, in i Kanaans land till de övriga israeliterna och avgåvo sin berättelse härom inför dem. 022:033 Denna behagade Israels barn, och Israels barn lovade Gud; och de tänkte icke mer på att draga upp till strid mot dem, för att fördärva det land där Rubens barn och Gads barn bodde. 022:034 Och Rubens barn och Gads barn gåvo namn åt altaret; de sade: »Ett vittne är det mellan oss, att HERREN är Gud.»

023:001 En lång tid härefter, när HERREN hade låtit Israel få ro för
        alla dess fiender runt omkring, och då Josua var gammal och
        kommen till hög ålder,
023:002 kallade han till sig hela Israel, dess äldste, dess huvudmän,
        dess domare och tillsyningsmän och sade till dem: »Jag är nu
        gammal och kommen till hög ålder.
023:003 Och I haven själva sett allt vad HERREN, eder Gud, gjorde med
        alla dessa folk, när I drogen härin, ty HERREN eder Gud, stridde
        själv för eder.
023:004 Se, dessa folk som ännu äro kvar har jag genom lottkastning
        fördelat åt eder till arvedel, efter edra stammar, allt ifrån
        Jordan intill Stora havet västerut, för att icke nämna alla de
        folk jag har utrotat.
023:005 Och HERREN, eder Gud, skall själv driva dem undan för eder och
        förjaga dem för eder, så att I skolen taga deras land i
        besittning, såsom HERREN, eder Gud, har lovat eder.
023:006 Men varen I nu ståndaktiga i att hålla och göra allt vad som är
        föreskrivet i Moses lagbok, så att I icke viken av därifrån vare
        sig till höger eller till vänster,
023:007 och icke träden i gemenskap med dessa folk som ännu äro kvar här
        jämte eder, ej heller nämnen deras gudars namn eller svärjen vid
        dem eller tjänen och tillbedjen dem.
023:008 Nej, till HERREN, eder Gud, skolen I hålla eder, såsom I haven
        gjort ända till denna dag,
023:009 varför ock HERREN har fördrivit för eder stora och mäktiga folk,
        så att ingen har kunnat stå eder emot ända till denna dag.
023:010 En enda man bland eder jagade tusen framför sig, ty HERREN, eder
        Gud, stridde själv för eder, såsom han hade lovat eder.
023:011 Så haven nu noga akt på eder själva, så att I älsken HERREN,
        eder Gud.
023:012 Ty om I vänden eder bort ifrån honom, och hållen eder till
        återstoden av dessa folk som ännu äro kvar här jämte eder, och
        befrynden eder med dem, så att I träden i gemenskap med dem och
        de med eder,
023:013 då mån I förvisso veta att HERREN, eder Gud, icke mer skall
        fördriva dessa folk undan för eder, utan de skola bliva eder
        till en snara och ett giller och bliva ett gissel för edra sidor
        och taggar i edra ögon, till dess I bliven utrotade ur detta
        goda land, som HERREN, eder Gud, har givit eder.
023:014 Se, jag går nu all världens väg. Så besinnen då av allt edert
        hjärta och av all eder själ att intet har uteblivit av allt det
        goda som HERREN, eder Gud, har lovat angående eder; det har allt
        gått i fullbordan för eder, intet därav har uteblivit.
023:015 Men likasom allt det goda som HERREN, eder Gud, lovade eder har
        kommit över eder, så skall ock HERREN låta allt det onda komma
        över eder, till dess han har förgjort eder ur detta goda land,
        som HERREN, eder Gud, har givit eder.
023:016 Om I nämligen överträden HERRENS, eder Guds, förbund, det som
        han har stadgat för eder, och gån åstad och tjänen andra gudar
        och tillbedjen dem, så skall HERRENS vrede upptändas mot eder,
        och I skolen med hast bliva utrotade ur det goda land som han
        har givit eder.»

024:001 Och Josua församlade alla Israels stammar till Sikem; och han kallade till sig de äldste i Israel, dess huvudmän, dess domare och dess tillsyningsmän, och de trädde fram inför Gud. 024:002 Och Josua sade till allt folket: »Så säger HERREN, Israels Gud: På andra sidan floden bodde edra fäder i forna tider; så gjorde ock Tera, Abrahams och Nahors fader. Och de tjänade där andra gudar. 024:003 Men jag hämtade eder fader Abraham från andra sidan floden och lät honom vandra omkring i hela Kanaans land. Och jag gjorde hans säd talrik; jag gav honom Isak, 024:004 och åt Isak gav jag Jakob och Esau. Och jag gav Seirs bergsbygd till besittning åt Esau; men Jakob och hans söner drogo ned till Egypten. 024:005 Sedan sände jag Mose och Aron och hemsökte Egypten med de gärningar jag där gjorde, och därefter förde jag eder ut. 024:006 Och när jag förde edra fäder ut ur Egypten och I haden kommit till havet, förföljde egyptierna edra fäder med vagnar och ryttare ned i Röda havet. 024:007 Då ropade de till HERREN, och han satte ett tjockt mörker mellan eder och egyptierna och lät havet komma över dem, så att det övertäckte dem; ja, I sågen med egna ögon vad jag gjorde med egyptierna. Sedan bodden I i öknen en lång tid. 024:008 Därefter förde jag eder in i amoréernas land, vilka bodde på andra sidan Jordan, och de inläto sig i strid med eder; men jag gav dem i eder hand, så att I intogen deras land, och jag förgjorde dem för eder. 024:009 Då uppreste sig Balak, Sippors son, konungen i Moab, och gav sig i strid med Israel. Och han sände och lät kalla till sig Bileam, Beors son, för att denne skulle förbanna eder. 024:010 Men jag ville icke höra på Bileam, utan han måste välsigna eder, och jag räddade eder ur hans hand. 024:011 Och när I haden gått över Jordan och kommit till Jeriko, gåvo sig Jerikos borgare i strid med eder, så och amoréerna, perisséerna, kananéerna, hetiterna och girgaséerna, hivéerna och jebuséerna; men jag gav dem i eder hand. 024:012 Och jag sände getingar framför eder, och genom dessa förjagades amoréernas två konungar för eder, icke genom ditt svärd eller din båge. 024:013 Och jag gav eder ett land varpå du icke hade nedlagt något arbete, så ock städer som I icke haden byggt, och i dem fingen I bo; och av vingårdar och olivplanteringar som I icke haden planterat fingen I äta. 024:014 Så frukten nu HERREN och tjänen honom ostraffligt och troget; skaffen bort de gudar som edra fäder tjänade på andra sidan floden och i Egypten, och tjänen HERREN. 024:015 Men om det misshagar eder att tjäna HERREN, så utväljen åt eder i dag vem I viljen tjäna, antingen de gudar som edra fäder tjänade, när de bodde på andra sidan floden, eller de gudar som dyrkas av amoréerna, i vilkas land I själva bon. Men jag och mitt hus, vi vilja tjäna HERREN.» 024:016 Då svarade folket och sade: »Bort det, att vi skulle övergiva HERREN och tjäna andra gudar! 024:017 Nej, HERREN är vår Gud, han är den som har fört oss och våra fäder upp ur Egyptens land, ur träldomshuset, och som inför våra ögon har gjort dessa stora under, och bevarat oss på hela den väg vi hava vandrat och bland alla de folk genom vilkas land vi hava dragit fram. 024:018 HERREN har förjagat för oss alla dessa folk, så ock amoréerna som bodde i landet. Därför vilja vi ock tjäna HERREN; ty an är vår Gud.» 024:019 Josua sade till folket: »I kunnen icke tjäna HERREN, ty han är en helig Gud; han är en nitälskande Gud, han skall icke hava fördrag med edra överträdelser och synder. 024:020 Om I övergiven HERREN och tjänen främmande gudar, så skall han vända sig bort och låta det gå eder illa och förgöra eder, i stället för att han hittills har låtit det gå eder väl.» 024:021 Men folket sade till Josua: »Icke så, utan vi vilja tjäna HERREN.» 024:022 Då sade Josua till folket: »I ären nu själva vittnen mot eder, att I haven utvalt HERREN åt eder, för att tjäna honom.» De svarade: »Ja.» 024:023 Han sade: »Så skaffen nu bort de främmande gudar som I haven bland eder, och böjen edra hjärtan till HERREN, Israels Gud.» 024:024 Folket svarade Josua: »HERREN, vår Gud, vilja vi tjäna, och hans röst vilja vi höra.» 024:025 Så slöt då Josua på den dagen ett förbund med folket och förelade dem lag och rätt i Sikem. 024:026 Och Josua tecknade upp allt detta i Guds lagbok. Och han tog en stor sten och reste den där, under eken som stod vid HERRENS helgedom. 024:027 Och Josua sade till allt folket: »Se, denna sten skall vara vittne mot oss, ty den har hört alla de ord som HERREN har talat med oss; den skall vara vittne mot eder, så att I icke förneken eder Gud.» 024:028 Sedan lät Josua folket gå, var och en till sin arvedel. 024:029 En tid härefter dog HERRENS tjänare Josua, Nuns son, ett hundra tio år gammal. 024:030 Och man begrov honom på hans arvedels område, i Timnat-Sera i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas. 024:031 Och Israel tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de äldste levde, de som voro kvar efter Josua, och som visste av alla de gärningar HERREN hade gjort för Israel. 024:032 Och Josefs ben, som Israels barn hade fört upp ur Egypten, begrovo de i Sikem, på det jordstycke som Jakob hade köpt av Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor; Josefs barn fingo detta till arvedel. 024:033 Och Eleasar, Arons son, dog, och man begrov honom i hans son Pinehas' stad, Gibea, som hade blivit denne given i Efraims bergsbygd.

001:001 Efter Josuas död frågade Israels barn HERREN och sade: »Vem
        bland oss skall först draga upp mot kananéerna och strida mot
        dem?»
001:002 HERREN sade: »Juda skall göra det; se, jag har givit landet i
        hans hand.»
001:003 Då sade Juda till sin broder Simeon: »Drag upp med mig in i min
        arvslott, och låt oss strida mot kananéerna, så skall jag sedan
        tåga med dig in i din arvslott.» Så tågade då Simeon med honom.
001:004 När nu Juda drog ditupp, gav HERREN kananéerna och perisséerna i
        deras hand, så att de slogo dem vid Besek, tio tusen man.
001:005 Ty vid Besek träffade de på Adoni-Besek och stridde mot honom och
        slogo så kananéerna och perisséerna.
001:006 Och Adoni-Besek flydde, men de förföljde honom och grepo honom
        och höggo av honom hans tummar och stortår.
001:007 Då sade Adoni-Besek: »Sjuttio konungar med avhuggna tummar och
        stortår hämtade upp smulorna under mitt bord; efter mina
        gärningar har Gud nu vedergällt mig.» Sedan förde de honom till
        Jerusalem, och där dog han.

001:008 Men Juda barn belägrade Jerusalem och intogo det och slogo dess
        invånare med svärdsegg; därefter satte de eld på staden.
001:009 Sedan drogo Juda barn ned för att strida mot de kananéer som
        bodde i Bergsbygden, i Sydlandet och i Låglandet.
001:010 Och Juda tågade åstad mot de kananéer som bodde i Hebron—
        vilket fordom hette Kirjat-Arba—och de slogo Sesai, Ahiman
        och Talmai.
001:011 Därifrån tågade de åstad mot Debirs invånare. Men Debir hette
        fordom Kirjat-Sefer.
001:012 Och Kaleb sade: »Åt den som angriper Kirjat-Sefer och intager
        det vill jag giva min dotter Aksa till hustru.»
001:013 När då Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder, intog det,
        gav han honom sin dotter Aksa till hustru.
001:014 Och när hon kom till honom, intalade hon honom att begära ett
        stycke åkermark av hennes fader; och hon steg hastigt ned från
        åsnan. Då sade Kaleb till henne: »Vad önskar du?»
001:015 Hon sade till honom: »Låt mig få en avskedsskänk; eftersom du
        har gift bort mig till det torra Sydlandet, må du giva mig
        vattenkällor.» Då gav Kaleb henne Illitkällorna och
        Tatitkällorna.

001:016 Och kainéens, Moses svärfaders, barn hade dragit upp från
Palmstaden med Juda barn till Juda öken, söder om Arad; de gingo
åstad och bosatte sig bland folket där.

001:017 Men Juda tågade åstad med sin broder Simeon, och de slogo de
        kananéer som bodde i Sefat; och de gåvo staden till spillo; så
        fick den namnet Horma.
001:018 Därefter intog Juda Gasa med dess område, Askelon med dess
        område och Ekron med dess område.
001:019 Och HERREN var med Juda, så att de intogo bergsbygden; men de
        kunde icke fördriva dem som bodde i dalbygden, därför att dessa
        hade stridsvagnar av järn.
001:020 Och de gåvo Hebron åt Kaleb, såsom Mose hade föreskrivit; och
        han fördrev därifrån Anaks tre söner.
001:021 Men jebuséerna, som bodde i Jerusalem, blevo icke fördrivna av
        Benjamins barn; därför bodde ock jebuséerna kvar bland Benjamins
        barn i Jerusalem, såsom de göra ännu dag.

001:022 Så drogo ock männen av Josefs hus upp till Betel, och HERREN var
        med dem.
001:023 Och männen av Josefs hus läto bespeja Betel, samma stad som
        fordom hette Lus.
001:024 Då fingo deras kunskapare se en man gå ut ur staden, och de sade
        till honom: »Visa oss var vi kunna komma in i staden, så vilja
        vi sedan göra barmhärtighet med dig.»
001:025 När han sedan hade visat dem var de kunde komma in i staden,
        slog de stadens invånare med svärdsegg; men den mannen och hela
        hans släkt läto de gå.
001:026 Och mannen begav sig till hetiternas land; där byggde han en
        stad och gav den namnet Lus, såsom den heter ännu i dag.

001:027 Men Manasse intog icke Bet-Sean med underlydande orter, ej
        heller Taanak med underlydande orter; och ej heller fördrevo de
        invånarna i Dor och underlydande orter, ej heller invånarna i
        Jibleam och underlydande orter, ej heller invånarna i Megiddo
        och underlydande orter, utan kananéerna förmådde hålla sig kvar
        där i landet.
001:028 När sedan israeliterna blevo de starkare, läto de kananéerna
        bliva arbetspliktiga under sig; de fördrevo dem icke heller då.

001:029 Icke heller fördrev Efraim de kananéer som bodde i Geser, utan kananéerna bodde kvar bland dem där i Geser.

001:030 Sebulon fördrev icke invånarna i Kitron och invånarna i Nahalol, utan kananéerna bodde kvar bland dem, men blevo arbetspliktiga under dem.

001:031 Aser fördrev icke invånarna i Acko eller invånarna i Sidon, ej
heller dem i Alab, Aksib, Helba, Afik och Rehob.
001:032 Alltså bodde aseriterna bland kananéerna, landets gamla
inbyggare; ty de fördrevo dem icke.

001:033 Naftali fördrev icke invånarna i Bet-Semes, ej heller invånarna
        i Bet-Anat, utan bodde ibland kananéerna, landets gamla
        inbyggare; men invånarna i Bet-Semes och Bet-Anat blevo
        arbetspliktiga åt dem.

001:034 Men amoréerna trängde undan Dans barn till bergsbygden, ty de
        tillstadde dem icke att komma ned till dalbygden.
001:035 Och amoréerna förmådde hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och
        Saalbim; men Josefs barns hand blev tung över dem, så att de
        blevo arbetspliktiga under dessa.
001:036 Och amoréernas område sträckte sig från Skorpionhöjden, från
        Sela vidare uppåt.

002:001 Och HERRENS ängel kom från Gilgal upp till Bokim. Och han sade:
        »Jag förde eder upp ur Egypten och lät eder komma in i det land
        som jag med ed hade lovat åt edra fäder; och jag sade: 'Jag
        skall icke bryta mitt förbund med eder till evig tid.
002:002 I åter skolen icke sluta förbund med detta lands inbyggare; I
        skolen bryta ned deras altaren.' Men I haven icke velat höra min
        röst. Vad haven I gjort!—
002:003 Därför säger jag nu ock: 'Jag vill icke förjaga dem för eder,
        utan de skola tränga eder i sidorna, och deras gudar skola bliva
        eder till en snara.'»
002:004 När HERRENS ängel hade talat dessa ord till alla Israels barn,
        brast folket ut i gråt.
002:005 Och de gåvo den platsen namnet Bokim; och de offrade där åt
        HERREN.

002:006 Sedan Josua hade låtit folket gå, drogo Israels barn åstad var
        och en till sin arvedel, för att taga landet i besittning.
002:007 Och folket tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de
        äldste levde, de som voro kvar efter Josua, dessa som hade sett
        alla de stora gärningar HERREN hade gjort för Israel.
002:008 Men HERRENS tjänare Josua, Nuns son, dog, när han var ett hundra
        tio år gammal.
002:009 Och man begrov honom på hans arvedels område i Timna-Heres i
        Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.
002:010 När sedan också hela det släktet hade blivit samlat till sina
        fäder, kom ett annat släkte upp efter dem, ett som icke visste
        av HERREN eller de gärningar som han hade gjort för Israel.
002:011 Då gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och tjänade
        Baalerna.
002:012 De övergåvo HERREN, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur
        Egyptens land, och följde efter andra gudar, de folks gudar, som
        bodde omkring dem, och dessa tillbådo de; därmed förtörnade de
        HERREN.
002:013 Ty när de övergåvo HERREN och tjänade Baal och Astarterna,
002:014 upptändes HERRENS vrede mot i Israel, och han gav dem i
        plundrares hand, och dessa utplundrade dem; han sålde dem i
        deras fienders hand där runt omkring, så att de icke mer kunde
        stå emot sina fiender.
002:015 Varthelst de drogo ut var HERRENS hand emot dem, så att de kommo
        i olycka, såsom HERREN hade hotat, och såsom HERREN hade svurit
        att det skulle gå dem, och de kommo i stor nöd.
002:016 Då lät HERREN domare uppstå, som frälste dem ur deras
        plundrares hand.
002:017 Men de hörde icke heller på sina domare, utan lupo i trolös
        avfällighet efter andra gudar och tillbådo dem; de veko med hast
        av ifrån den väg som deras fäder hade vandrat, i lydnad för
        HERRENS bud, och gjorde icke såsom de.

002:018 När HERREN alltså lät någon domare uppstå bland dem, var han med
        domaren och frälste dem ur deras fienders hand, så länge domaren
        levde; ty då de jämrade sig över sina förtryckare och plågare,
        förbarmade sig HERREN.
002:019 Men när domaren dog, vände de tillbaka och togo sig till vad
        fördärvligt var, ännu mer än deras fäder, så att de följde efter
        andra gudar och tjänade och tillbådo dem; de avstodo icke från
        sina gärningar och sin hårdnackenhet.
002:020 Därför upptändes HERRENS vrede mot Israel, så att han sade:
        »Eftersom detta folk har överträtt det förbund som jag stadgade
        för deras fäder, och icke har velat höra min röst,
002:021 därför skall icke heller jag hädanefter fördriva för dem en enda
        man av de folk som Josua lämnade efter sig, när han dog;
002:022 ty jag skall med dem sätta Israel på prov, om de vilja hålla
        HERRENS väg och vandra därpå, såsom deras fäder hava hållit den,
        eller om de icke vilja det.»
002:023 Alltså lät HERREN dessa folk bliva kvar och fördrev dem icke med
        hast; han gav dem icke i Josuas hand.

003:001 Dessa voro de folk som HERREN lät bliva kvar, för att genom dem
        sätta Israel på prov, alla de israeliter nämligen, som icke
        hade varit med om alla krigen i Kanaan
003:002 —allenast på det att dessa Israels barns efterkommande skulle
        få vara med om sådana, för att han så skulle lära dem att föra
        krig, dock allenast dem som förut icke hade varit med om sådana—:
003:003 filistéernas fem hövdingar och alla kananéer och sidonier, samt
        de hivéer som bodde i Libanons bergsbygd, från berget
        Baal-Hermon ända dit där vägen går till Hamat.
003:004 Med dessa ville HERREN sätta Israel på prov, för att förnimma om
        de ville hörsamma de bud som han hade givit deras fäder.
003:005 Då nu Israels barn bodde: ibland kananéerna, hetiterna,
        amoréerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna,
003:006 togo de deras döttrar till hustrur åt sig och gåvo sina döttrar
        åt deras söner och tjänade deras gudar.

003:007 Så gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och glömde
        HERREN, sin Gud, och tjänade Baalerna och Aserorna.
003:008 Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i
        Kusan-Risataims hand, konungens i Aram-Naharaim; och Israels
        barn måste tjäna Kusan-Risataim i åtta år.
003:009 Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då bland
        Israels barn en frälsare uppstå, som frälste dem, nämligen
        Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder.
003:010 HERRENS Ande kom över honom, och han blev domare i Israel, och
        när han drog ut till strid, gav HERREN Kusan-Risataim, konungen
        i Aram, i hans hand, så att hans hand blev Kusan-Risataim
        övermäktig.
003:011 Och landet hade nu ro i fyrtio år; så dog Otniel, Kenas' son.

003:012 Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon, då gav
        HERREN Eglon, konungen i Moab, makt över Israel, eftersom de
        gjorde vad ont var i HERRENS ögon.
003:013 Denne förenade med sig Ammons barn och Amalek; sedan tågade han
        åstad och slog Israel, varefter de intogo Palmstaden.
003:014 Och Israels barn måste nu tjäna: Eglon, konungen i Moab, i
        aderton år.

003:015 Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då bland dem
        en frälsare uppstå, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt
        man. När Israels barn genom honom skulle sända sina skänker till
        Eglon, konungen i Moab,
003:016 gjorde sig Ehud ett tveeggat svärd, en fot långt; och han band
        detta under sina kläder vid sin högra länd.
003:017 Så överlämnade han skänkerna till Eglon, konungen i Moab. Men
        Eglon var en mycket fet man.
003:018 När han nu hade överlämnat skänkerna, lät han folket som hade
        burit dem gå sin väg.
003:019 Men själv vände han tillbaka från Belätesplatsen vid Gilgal och
        lät säga: »Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung.» När
        denne då sade: »Lämnen oss i ro», gingo alla de som stodo
        omkring honom ut därifrån.
003:020 Men sedan Ehud hade kommit in till honom, där han satt i
        sommarsalen, som han hade för sig allena, sade Ehud: »Jag har
        ett ord från Gud att säga dig.» Då stod han upp från sin stol.
003:021 Men Ehud räckte ut sin vänstra hand och tog svärdet från sin
        högra länd och stötte det i hans buk,
003:022 så att ock fästet följde med in efter klingan, och klingan
        omslöts av fettet, ty han drog icke ut svärdet ur hans
        buk. Därefter gick Ehud ut i försalen;
003:023 och när han hade kommit ditut, i förhallen, stängde han igen
        dörrarna till salen efter sig och riglade dem.
003:024 Sedan, då han hade gått sin väg, kommo Eglons tjänare, och när
        de fingo se att dörrarna till salen voro riglade, tänkte de:
        »Förvisso har han något avsides bestyr i sin sommarkammare.»
003:025 Men sedan de hade väntat länge och väl, och han ändå icke
        öppnade dörrarna till salen, togo de nyckeln och öppnade själva,
        och se, då låg deras herre död där på golvet.
003:026 Men Ehud hade flytt undan, medan de dröjde; han hade redan
        hunnit förbi Belätesplatsen och flydde sedan undan till Seira.
003:027 Och så snart han hade kommit hem, lät han stöta i basun Efraims
        bergsbygd; då drogo Israels barn ned från bergsbygden med honom
        i spetsen för sig.
003:028 Och han sade till dem: »Följen efter mig, ty HERREN har givit
        edra fiender, moabiterna, i eder hand.» Då drogo de efter honom
        längre ned och besatte vadställena över Jordan för moabiterna
        och läto ingen komma över.
003:029 Där slogo de då moabiterna, vid pass tio tusen man, allasammans
        ansenligt och tappert folk; icke en enda kom undan.
003:030 Så blev Moab då kuvat under Israels hand. Och landet hade nu ro
        i åttio år.
003:031 Efter honom kom Samgar, Anats son; han slog filistéerna, sex
        hundra man, med en oxpik. Också han frälste Israel.

004:001 Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon, när
        Ehud var död.
004:002 Då sålde HERREN dem i Jabins hand, den kananeiske konungens, som
        regerade i Hasor. Hans härhövitsman var Sisera, och denne bodde
        i Haroset-Haggoim.
004:003 Och Israels barn ropade till HERREN; ty han hade nio hundra
        stridsvagnar av järn, och han förtryckte Israels barn våldsamt i
        tjugu år.

004:004 Men Debora, en profetissa, Lappidots hustru, var på den tiden
        domarinna i Israel.
004:005 Hon plägade sitta under Deborapalmen, mellan Rama och Betel i
        Efraims bergsbygd, och Israels barn drogo ditupp till henne, for
        att hon skulle skipa rätt.
004:006 Hon sände nu och lät kalla till sig Barak, Abinoams son, från
        Kedes i Naftali, och sade till honom: »Se, HERREN, Israels Gud,
        bjuder: Drag åstad upp på berget Tabor och tag med dig tio tusen
        man av Naftali barn och Sebulons barn.
004:007 Ty jag vill draga Sisera, Jabins härhövitsman, med hans vagnar
        och skaror, till dig vid bäcken Kison och giva honom i din
        hand.»
004:008 Barak sade till henne: »Om du går med mig, så går jag, men om du
        icke går med mig, så går icke heller jag.»
004:009 Då svarade hon: »Ja, jag skall gå med dig; dock skall äran då
        icke bliva din på den väg du nu går, utan HERREN skall sälja
        Sisera i en kvinnas hand.» Så stod Debora upp och gick med Barak
        till Kedes.

004:010 Då bådade Barak upp Sebulon och Naftali till Kedes, och tio
        tusen man följde honom ditupp; Debora gick ock ditupp med honom.
004:011 Men kainéen Heber hade skilt sig från de övriga kainéerna,
        Hobabs, Moses svärfaders, barn; och han hade sina tältplatser
        ända till terebinten i Saannim vid Kedes.
004:012 Och man berättade för Sisera att Barak, Abinoams son, hade
        dragit upp på berget Tabor.
004:013 Då bådade Sisera upp alla sina stridsvagnar, nio hundra vagnar
        av järn, därtill ock allt folk han hade, att draga från
        Haroset-Haggoim till bäcken Kison.
004:014 Men Debora sade till Barak: »Stå upp, ty detta är den dag på
        vilken HERREN har givit Sisera i din hand; se, HERREN har dragit
        ut framför dig.» Så drog då Barak ned från berget Tabor, och tio
        tusen man följde honom.
004:015 Och HERREN sände förvirring över Sisera och alla hans vagnar och
        hela hans här, så att de veko tillbaka för Baraks svärd; och
        Sisera steg ned från sin vagn och flydde till fots.
004:016 Och Barak jagade efter vagnarna och hären ända till
        Haroset-Haggoim. Och hela Siseras här föll för svärdsegg; icke
        en enda kom undan.

004:017 Men Sisera hade under flykten styrt sina steg till Jaels,
        kainéen Hebers hustrus, tält; ty vänskap rådde mellan Jabin,
        konungen i Hasor, och kainéen Hebers hus.
004:018 Då gick Jael ut emot Sisera och sade till honom: »Kom in, min
        herre, kom in till mig, frukta intet.» Så gick han då in till
        henne i tältet, och hon höljde över honom med ett täcke.
004:019 Och han sade till henne: »Giv mig litet vatten att dricka, ty
        jag är törstig.» Då öppnade hon mjölk- kärlet och gav honom att
        dricka och höljde sedan åter över honom.
004:020 Och han sade till henne: »Ställ dig vid ingången till tältet;
        och kommer någon och frågar dig om någon är här, så svara nej.»
004:021 Men Jael, Hebers hustru, grep en tältplugg och tog en hammare i
        sin hand, gick därefter sakta in till honom och slog pluggen
        genom tinningen på honom, så att den gick ned i marken. Så
        dödades han, där han låg försänkt i tung sömn, medtagen av
        trötthet.
004:022 I samma stund kom Barak jagande efter Sisera; då gick Jael ut
        emot honom och sade till honom: »Kom hit, så skall jag visa dig
        den man som du söker.» När han då gick in till henne, fick han
        se Sisera ligga död där, med tältpluggen genom tinningen.

004:023 Så lät Gud på den dagen Jabin, konungen i Kanaan, bliva kuvad av
Israels barn.
004:024 Och Israels barns hand vilade allt tyngre på Jabin, konungen i
Kanaan; och till slut förgjorde de Jabin, konungen i Kanaan.

005:002 Att härförare förde an i Israel,
            att folket villigt följde dem—
            loven HERREN därför!
005:003 Hören, I konungar;
            lyssnen, I furstar.
          Till HERRENS ära
            vill jag, vill jag sjunga,
          lovsäga HERREN,
            Israels Gud.

005:004 HERRE, när du drog ut från Seir,
          när du gick fram ifrån Edoms mark,
          då bävade jorden,
            då strömmade det från himmelen,
          då strömmade vatten
            ned ifrån molnen;
005:005 bergen skälvde
            inför HERRENS ansikte,
          ja, Sinai inför HERRENS,
            Israels Guds, ansikte.

005:006 I Samgars dagar,
            Anats sons,
          i Jaels dagar
            lågo vägarna öde;
          vandrarna måste färdas
             svåra omvägar.
005:007 Inga styresmän funnos,
            inga funnos mer i Israel,
          förrän du stod upp, Debora,
          stod upp såsom en moder i Israel.
005:008 Man valde sig nya gudar;
            då nådde striden fram till portarna.
          Men ingen sköld, intet spjut var att se
          hos de fyrtio tusen i Israel.

005:009 Mitt hjärta tillhör Israels hövdingar
          och dem bland folket, som villigt följde;
005:010 ja, loven HERREN.
          I som riden på vita åsninnor,
            I som sitten hemma på mattor,
          och I som vandren på vägen, talen härom.
005:011 När man under rop
            skiftar byte mellan vattenhoarna,
          då lovprisar man där
            HERRENS rättfärdiga gärningar,
          att han i rättfärdighet regerar i Israel.
          Då drog HERRENS folk
            ned till portarna.
005:012 Upp, upp, Debora!
          Upp, upp, sjung din sång!
          Stå upp, Barak;
            tag dig fångar,
            du Abinoams son.

005:013 Då satte folkets kvarleva
            de tappre till anförare,
          HERREN satte mig
            till anförare över hjältarna.
005:014 Från Efraim kommo män
            som hade rotfäst sig i Amalek;
          Benjamin följde dig
            och blandade sig med dina skaror.
          Ned ifrån Makir
            drogo hövdingar åstad,
          och från Sebulon män
           som buro anförarstav.
005:015 Furstarna i Isaskar
            slöto sig till Debora;
          och likasom Isaskar,
           så gjorde ock Barak;
          ned i dalen skyndade man i dennes spår.

            Bland Rubens ätter
            höllos stora rådslag.
005:016 Men varför satt du kvar
            ibland dina fållor
          och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna?
          Ja, av Rubens ätter
          fördes stora överläggningar.
005:017 Gilead stannade
            på andra sidan Jordan.
          Och Dan varför—dröjer han
            ännu vid skeppen?
          Aser satt kvar
            vid havets strand,
            vid sina vikar stannade han.
005:018 Men Sebulon var ett folk
            som prisgav sitt liv åt döden,
          Naftali likaså,
            på stridsfältets höjder.

005:019 Konungar drogo fram och stridde
          ja, då stridde Kanaans konungar
          vid Taanak, invid Megiddos vatten;
          men byte av silver vunno de icke.
005:020 Från himmelen fördes strid,
          stjärnorna stridde
          från sina banor mot Sisera.

005:021 Bäcken Kison ryckte dem bort,
            urtidsbäcken,
            bäcken Kison.
          Gå fram, min själ, med makt!
005:022 Då stampade hästarnas hovar,
          när deras tappra ryttare jagade framåt, framåt.
005:023 Förbannen Meros,
            säger HERRENS ängel,
          ja, förbannen dess inbyggare,
          därför att de ej kommo
            HERREN till hjälp,
          HERREN till hjälp bland hjältarna.

005:024 Välsignad vare Jael framför andra kvinnor,
          Hebers hustru, kainéens,
          välsignad framför alla kvinnor som bo i tält!
005:025 Vatten begärde han;
              då gav hon honom mjölk,
          gräddmjölk bar hon fram
              i högtidsskålen.
005:026 Sin hand räckte hon ut efter tältpluggen,
          sin högra hand efter arbetshammaren
          med den slog hon Sisera
              och krossade hans huvud,
          spräckte hans tinning
              och genomborrade den.
005:027 Vid hennes fötter sjönk han ihop,
              föll omkull och blev liggande;
          ja, vid hennes fötter
              sjönk han ihop och föll omkull;
          där han sjönk ihop,
              där föll han dödsslagen.

005:028 Ut genom fönstret
              skådade hon och ropade,
          Siseras moder,
              ut genom gallret:
          »Varför dröjer väl
              hans vagn att komma?
          Varför äro de så senfärdiga,
              hans vagnshästars fötter?»
005:029 Då svara de klokaste
              av hennes hovtärnor,
          och själv giver hon sig
              detsamma svaret:
005:030 »Förvisso vunno de byte,
              som de nu utskifta:
          en flicka, ja, två
              åt envar av männen,
          byte av praktvävnader för Siseras räkning,
          byte av praktvävnader, brokiga tyger;
          en präktig duk, ja, två brokiga dukar
          för de fångnas halsar.»

005:031 Så må alla dina fiender
              förgås, o HERRE.
          Men de som älska honom må likna solen,
              när den går upp i hjältekraft.

006:001 Men när Israels barn gjorde vad ont var i HERRENS ögon, gav
        HERREN dem i Midjans hand, i sju år.
006:002 Och Midjans hand blev Israel så övermäktig, att Israels barn
        till skydd mot Midjan gjorde sig de hålor som nu äro att se i
        bergen, så ock grottorna och bergfästena.
006:003 Så ofta israeliterna hade sått, drogo midjaniterna, amalekiterna
        och österlänningarna upp emot dem
006:004 och lägrade sig där och överföllo dem och fördärvade landets
        gröda ända fram emot Gasa; de lämnade inga livsmedel kvar i
        Israel, inga får, oxar eller åsnor.
006:005 Ty de drogo ditupp med sin boskap och sina tält och kommo så
        talrika som gräshoppor; de själva och deras kameler voro
        oräkneliga. Och de föllo in i landet för att fördärva det.
006:006 Så kom Israel i stort elände genom Midjan; då ropade Israels
        barn till HERREN.
006:007 Och när Israels barn ropade till HERREN för Midjans skull,
006:008 sände HERREN en profet till Israels barn. Denne sade till dem:
        »Så säger HERREN, Israels Gud: Jag själv har fört eder upp ur
        Egypten och hämtat eder ut ur träldomshuset.
006:009 Jag har räddat eder från egyptiernas hand och från alla edra
        förtryckares hand; jag har förjagat dem för eder och givit eder
        deras land.
006:010 Och jag sade till eder: Jag är HERREN, eder Gud; I skolen icke
        frukta de gudar som dyrkas av amoréerna, i vilkas land I bon.
        Men I villen icke höra min röst.

006:011 Och HERRENS ängel kom och satte sig under terebinten vid Ofra,
        som tillhörde abiesriten Joas; dennes son Gideon höll då på att
        klappa ut vete i vinpressen, för att bärga det undan Midjan.
006:012 För honom uppenbarade sig nu HERRENS ängel och sade till honom:
        »HERREN är med dig, du tappre stridsman.»
006:013 Gideon svarade honom: »Ack min herre, om HERREN är med oss,
        varför har då allt detta kommit över oss? Och var äro alla hans
        under, om vilka våra fäder hava förtäljt för oss och sagt: 'Se,
        HERREN har fört oss upp ur Egypten'? Nu har ju HERREN
        förskjutit oss och givit oss i Midjans våld.»
006:014 Då vände sig HERREN till honom och sade: »Gå åstad i denna din
        kraft och fräls Israel ur Midjans våld; se, jag har sänt dig.»
006:015 Han svarade honom: »Ack Herre, varmed kan jag frälsa Israel? Min
        ätt är ju den oansenligaste i Manasse, och jag själv den
        ringaste i min faders hus.»
006:016 HERREN sade till honom: »Jag vill vara med dig, så att du skall
        slå Midjan, såsom voro det en enda man.»
006:017 Men han svarade honom: »Om jag har funnit nåd för dina ögon, så
        låt mig få ett tecken att det är du som talar med mig.
006:018 Gå icke bort härifrån, förrän jag har kommit tillbaka till dig
        och hämtat ut min offergåva och lagt fram den för dig.» Han
        sade: »Jag vill stanna, till dess du kommer igen.»

006:019 Då gick Gideon in och tillredde en killing, så ock osyrat bröd
        av en efa mjöl; därefter lade han köttet i en korg och hällde
        spadet i en kruka; sedan bar han ut det till honom under
        terebinten och satte fram det.
006:020 Men Guds ängel sade till honom: Tag köttet och det osyrade
        brödet, och lägg det på berghällen där, och gjut spadet
        däröver.» Och han gjorde så.
006:021 Och HERRENS ängel räckte ut staven som han hade i sin hand och
        rörde med dess ända vid köttet och det osyrade brödet; då kom
        eld ut ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet;
        och därvid försvann HERRENS ängel ur hans åsyn.
006:022 Då såg Gideon att det var HERRENS ängel. Och Gideon sade: »Ve
        mig, Herre, HERRE, eftersom jag nu har sett HERRENS ängel
        ansikte mot ansikte!»
006:023 Men HERREN sade till honom: »Frid vare med dig, frukta icke; du
        skall icke dö.»
006:024 Då byggde Gideon där ett altare åt HERREN och kallade det HERREN
        är frid; det finnes kvar ännu i dag i det abiesritiska Ofra.

006:025 Den natten sade HERREN till honom: »Tag den tjur som tillhör din
        fader och den andra sjuåriga tjuren. Riv sedan ned det
        Baalsaltare som tillhör din fader, och hugg sönder Aseran som
        står därinvid.
006:026 Bygg därefter upp ett altare åt HERREN, din Gud, överst på denna
        fasta plats, och uppför det på övligt sätt; tag så den andra
        tjuren och offra den till brännoffer på styckena av Aseran som
        du har huggit sönder.»
006:027 Då tog Gideon tio av sina tjänare med sig och gjorde såsom
        HERREN sade sagt till honom. Men eftersom han fruktade att göra
        det om dagen, av rädsla för sin faders hus och för männen i
        staden, gjorde han det om natten.
006:028 Bittida följande morgon fingo mannen i staden se att Baals
        altare låg nedbrutet, att Aseran därinvid var sönderhuggen, och
        att den andra tjuren hade blivit offrad såsom brännoffer på det
        nyuppbyggda altaret.
006:029 Då sade de till varandra: »Vem har gjort detta?» Och när de
        frågade och gjorde efterforskningar, fingo de veta att Gideon,
        Joas' son, hade gjort det.
006:030 Då sade männen i staden till Joas: »För din son hitut, han måste
        dö; ty han har brutit ned Baals altare, och han har ock huggit
        sönder Aseran som stod därinvid.»
006:031 Men Joas svarade alla som stodo omkring honom: »Viljen I utföra
        Baals sak, viljen I komma honom till hjälp? Den som vill utföra
        hans sak, han skall bliva dödad innan nästa morgon. Är han Gud,
        så utföre han själv sin sak, eftersom denne har brutit ned hans
        altare.
006:032 Härav kallade man honom då Jerubbaal, i det man sade: »Baal
        utföre sin sak mot honom, eftersom han har brutit ned hans
        altare.»

006:033 Och midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna hade alla
        tillhopa församlat sig och gått över floden och lägrat sig i
        Jisreels dal.
006:034 Men Gideon hade blivit beklädd med HERRENS Andes kraft; han
        stötte i basun, och abiesriterna församlade sig och följde efter
        honom.
006:035 Och han sände omkring budbärare i hela Manasse, så att ock de
        övriga församlade sig och följde efter honom; likaledes sände
        han budbärare till Aser, Sebulon och Naftali, och dessa drogo då
        också upp, de andra till mötes.

006:036 Och Gideon sade till Gud: »Om du verkligen vill genom min hand
        frälsa Israel, såsom du har lovat,
006:037 så se nu här: jag lägger denna avklippta ull på tröskplatsen;
        ifall dagg kommer allenast på ullen, under det att marken eljest
        överallt förbliver torr, då vet jag att du genom min hand skall
        frälsa Israel, såsom du har lovat.»
006:038 Och det skedde så, ty när han bittida dagen därefter kramade ur
        ullen, kunde han av den pressa ut så mycket dagg, att en hel
        skål blev full med vatten.
006:039 Men Gideon sade till Gud: »Må din vrede icke upptändas mot mig,
        därför att jag talar ännu en enda gång. Låt mig få försöka
        blott en gång till med ullen: gör nu så, att allenast ullen
        förbliver torr, under det att dagg kommer eljest överallt på
        marken.»
006:040 Och Gud gjorde så den natten; allenast ullen var torr, men
        eljest hade dagg kommit överallt på marken.

007:001 Bittida följande morgon drog Jerubbaal, det är Gideon, åstad med
        allt folket som följde honom, och de lägrade sig vid
        Harodskällan; han hade då midjaniternas läger norr om sig, från
        Morehöjden ned i dalen.
007:002 Men HERREN sade till Gideon: »Folket som har följt dig är för
        talrikt för att jag skulle vilja giva Midjan i deras hand; ty
        Israel kunde då berömma sig mot mig och säga: 'Min egen hand har
        frälst mig.'
007:003 Låt därför nu utropa för folket och säga: Om någon fruktar och
        är rädd, så må han vända tillbaka hem och skynda bort ifrån
        Gileads berg.» Då vände tjugutvå tusen man av folket tillbaka,
        så att allenast tio tusen man stannade kvar.
007:004 Men HERREN sade till Gideon: »Folket är ännu för talrikt; för
        dem ned till vattnet, så skall jag där göra ett urval av dem åt
        dig. Den om vilken jag då säger till dig: 'Denne skall gå med
        dig', han får gå med dig, men var och en om vilken jag säger
        till dig: 'Denne skall icke gå med dig', han får icke gå med.»
007:005 Så förde han då folket ned till vattnet. Och HERREN sade till
        Gideon: »Alla som läppja av vattnet, såsom hunden gör, dem skall
        du ställa för sig, och likaså alla som falla ned på knä för att
        dricka.»
007:006 Då befanns antalet av dem som hade läppjat av vattnet, genom att
        med handen föra det till munnen, vara tre hundra man; allt det
        övriga folket hade fallit ned på knä för att dricka vatten.
007:007 Och HERREN sade till Gideon: »Med de tre hundra män som hava
        läppjat av vattnet skall jag frälsa eder och giva Midjan i din
        hand; allt det andra folket må begiva sig hem, var och en till
        sitt.»
007:008 Då tog hans folk till sig sitt munförråd och sina basuner,
        därefter lät han alla de andra israeliterna gå hem, var och en
        till sin hydda; han behöll allenast de tre hundra männen. Och
        midjaniternas läger hade han nedanför sig i dalen.

007:009 Och HERREN sade den natten till honom: »Stå upp och drag ned i
        lägret, ty jag har givit det i din hand.
007:010 Men om du fruktar för att draga ditned, så må du gå förut med
        din tjänare Pura ned till lägret
007:011 och höra efter, vad man där talar; sedan skall du få mod till
        att draga ditned och bryta in i lägret.» Så gick han då med sin
        tjänare Pura ned till förposterna i lägret.
007:012 Och midjaniterna, amalekiterna och alla österlänningarna lågo
        där i dalen, talrika såsom gräshoppor; och deras kameler voro
        oräkneliga, talrika såsom sanden på havets strand.
007:013 Då nu Gideon kom dit, höll en man just på att förtälja en dröm
        för en annan. Han sade: »Jag har nyss haft en dröm. Jag tyckte
        att en kornbrödskaka kom rullande in i midjaniternas läger. Den
        kom ända fram till tältet och slog emot det, så att det föll, och
        vände upp och ned på det, och tältet blev så liggande.»
007:014 Då svarade den andre och sade: »Detta betyder intet annat än
        israeliten Gideons, Joas' sons, svärd; Gud har givit Midjan och
        hela lägret i hans hand.»
007:015 När Gideon hörde denna dröm förtäljas och hörde dess uttydning,
        föll han ned och tillbad. Därefter vände han tillbaka till
        Israels läger och sade: »Stån upp, ty HERREN har givit
        midjaniternas läger i eder hand.

007:016 Och han delade sina tre hundra män i tre hopar och gav
        allasammans basuner i händerna, så ock tomma krukor, med facklor
        inne i krukorna.
007:017 Och han sade till dem: »Sen på mig och gören såsom jag; så snart
        jag har kommit till utkanten av lägret, skolen I göra såsom jag
        gör.
007:018 När nämligen jag och alla som jag har med mig stöta i basunerna,
        skolen ock I stöta i basunerna runt omkring hela lägret och
        ropa: 'För HERREN och för Gideon!'»

007:019 Så kommo nu Gideon och de hundra män, som han hade med sig, till
        utkanten av lägret, när den mellersta nattväkten ingick; och man
        hade just ställt ut vakterna. Då stötte de i basunerna och
        krossade krukorna som de hade i sina händer.
007:020 De tre hoparna stötte i basunerna och slogo sönder krukorna; de
        fattade med vänstra handen i facklorna och med högra handen i
        basunerna och stötte i dem; och de ropade: »HERRENS och Gideons
        svärd!»
007:021 Men de stodo stilla, var och en på sin plats, runt omkring
        lägret. Då begynte alla i lägret att löpa hit och dit och skria
        och fly.
007:022 Och när de stötte i de tre hundra basunerna, vände HERREN den
        enes svärd mot den andre i hela lägret; och de som voro i lägret
        flydde ända till Bet-Hasitta, åt Serera till, ända till stranden
        vid Abel-Mehola, förbi Tabbat.
007:023 Och åter församlade sig israeliterna, från Naftali och Aser och
        från hela Manasse, och förföljde midjaniterna.

007:024 Och Gideon hade sänt omkring budbärare i hela Efraims bergsbygd
        och låtit säga: »Dragen ned mot Midjan och besätten i deras väg
        vattendragen ända till Bet-Bara, ävensom Jordan.» Så församlade
        sig alla Efraims män och besatte vattendragen ända till
        Bet-Bara, ävensom Jordan.
007:025 Och de togo två midjanitiska hövdingar, Oreb och Seeb, till
        fånga, och dräpte Oreb vid Orebsklippan, och Seeb dräpte de vid
        Seebspressen, och förföljde så midjaniterna. Men Orebs och
        Seebs huvuden förde de över till Gideon på andra sidan Jordan.

008:001 Men Efraims män sade till honom: »Huru har du kunnat handla så
        mot oss? Varför bådade du icke upp oss, när du drog ut till
        strid mot Midjan?» Och de foro häftigt ut mot honom.
008:002 Han svarade dem: »Vad har jag då uträttat i jämförelse med
        eder? Är icke Efraims efterskörd bättre än Abiesers
        vinbärgning?
008:003 I eder hand var det som Gud gav de midjanitiska hövdingarna Oreb
        och Seeb. Vad har jag kunnat uträtta i jämförelse med eder?» Då
        han så talade, stillades deras vrede mot honom.

008:004 När sedan Gideon kom till Jordan, gick han över jämte de tre
        hundra män som han hade med sig; och de voro trötta av
        förföljandet.
008:005 Han sade därför till männen i Suckot: »Given några kakor bröd åt
        folket som följer mig, ty de äro trötta; se, jag är nu i färd
        med att förfölja Seba och Salmunna, de midjanitiska konungarna.»
008:006 Men de överste i Suckot svarade: »Har du då redan Seba och
        Salmunna i ditt våld, eftersom du fordrar att vi skola giva bröd
        åt din här?»
008:007 Gideon sade »Nåväl; när HERREN, giver Seba och Salmunna i min
        hand, skall jag söndertröska edert kött med ökentörnen och
        tistlar.»
008:008 Så drog han vidare därifrån upp till Penuel och talade på samma
        sätt till dem som voro där; och männen i Penuel gåvo honom samma
        svar som männen i Suckot hade givit.
008:009 Då sade han ock till männen i Penuel: »När jag kommer
        välbehållen tillbaka, skall jag riva ned detta torn.»

008:010 Men Seba och Salmunna befunno sig i Karkor och hade sin här hos
        sig, vid pass femton tusen man, allt som var kvar av
        österlänningarnas hela här; ty de stupade utgjorde ett hundra
        tjugu tusen svärdbeväpnade män.
008:011 Och Gideon drog upp på karavanvägen, öster om Noba och Jogbeha,
        och överföll hären, där den låg sorglös i sitt läger.
008:012 Och Seba och Salmunna flydde, men han satte efter dem; och han
        tog de två midjanitiska konungarna Seba och Salmunna till fånga
        och skingrade hela hären.

008:013 När därefter Gideon, Joas' son, vände tillbaka från striden, ned
        från Hereshöjden,
008:014 fick han fatt på en ung man, en av invånarna i Suckot, och
        utfrågade denne, och han måste skriva upp åt honom de överste i
        Suckot och de äldste där, sjuttiosju män.
008:015 När han sedan kom till männen i Suckot, sade han: »Se här äro nu
        Seba och Salmunna, om vilka I hånfullt saden till mig: 'Har du
        redan Seba och Salmunna i ditt våld, eftersom du fordrar att vi
        skola giva bröd åt dina trötta män?'»
008:016 Därefter lät han gripa de äldste i staden och tog ökentörnen och
        tistlar och lät männen i Suckot få känna dem.
008:017 Och tornet i Penuel rev han ned och dräpte männen i staden.
008:018 Och till Seba och Salmunna sade han: »Hurudana voro de män som I
        dräpten på Tabor?» De svarade: »De voro lika dig; var och en såg
        ut såsom en konungason.»
008:019 Han sade: »Då var det mina bröder, min moders söner. Så sant
        HERREN lever: om I haden låtit dem leva, skulle jag icke hava
        dräpt eder.»
008:020 Sedan sade han till Jeter, sin förstfödde: »Stå upp och dräp
        dem.» Men gossen drog icke ut sitt svärd, ty han var försagd,
        eftersom han ännu var allenast en gosse.
008:021 Då sade Seba och Salmunna: »Stå upp, du själv, och stöt ned oss;
        ty sådan mannen är, sådan är ock hans styrka.» Så stod då Gideon
        upp och dräpte Seba och Salmunna. Och han tog för sin räkning de
        prydnader som sutto på deras kamelers halsar.

008:022 Och israeliterna sade till Gideon: »Råd du över oss, och såsom
        du så ock sedan din son och din sonson; ty du har frälst oss ur
        Midjans hand.»
008:023 Men Gideon svarade dem: »Jag vill icke råda över eder, och min
        son skall icke heller råda över eder, utan HERREN skall råda
        över eder.»
008:024 Och Gideon sade ytterligare till dem: »Ett vill jag dock begära
        av eder: var och en av eder må giva mig den näsring han har fått
        såsom byte.» Ty midjaniterna buro näsringar av guld, eftersom de
        voro ismaeliter.
008:025 De svarade: »Ja, vi vilja giva dig dem.» Och de bredde ut ett
        kläde, och var och en kastade på detta den näsring han hade fått
        såsom byte.
008:026 Och guldringarna, som han hade begärt, befunnos väga ett tusen
        sju hundra siklar i guld—detta förutom de halsprydnader, de
        örhängen och de purpurröda kläder som de midjanitiska konungarna
        hade burit, och förutom de kedjor som hade suttit på deras
        kamelers halsar.
008:027 Och Gideon lät därav göra en efod och satte upp den i sin stad,
        Ofra; och hela Israel lopp där i trolös avfällighet efter
        den. Och den blev för Gideon och hans hus till en snara.

008:028 Så blev nu Midjan kuvat under Israels barn och upplyfte icke mer
sitt huvud. Och landet hade ro i fyrtio år, så länge Gideon
levde.

008:029 Men Jerubbaal, Joas' son, gick hem och stannade sedan i sitt
        hus.
008:030 Och Gideon hade sjuttio söner, som hade utgått från hans länd,
        ty han ägde många hustrur.
008:031 En bihustru som han hade i Sikem födde honom ock en son; denne
        gav han namnet Abimelek.
008:032 Och Gideon, Joas' son, dog i en god ålder och blev begraven i
        sin fader Joas' grav i det abiesritiska Ofra

008:033 Men när Gideon var död, begynte Israels barn åter i trolös
        avfällighet löpa efter Baalerna; och de gjorde Baal-Berit till
        gud åt sig.
008:034 Israels barn tänkte icke på HERREN, sin Gud, som hade räddat
        dem från alla deras fienders hand runt omkring.
008:035 Ej heller visade de Jerubbaals, Gideons, hus någon kärlek, till
        gengäld för allt det goda som han hade gjort mot Israel.

009:001 Men Abimelek, Jerubbaals son, gick bort till sin moders bröder i
        Sikem och talade till dem och till alla som voro besläktade med
        hans morfaders hus, och sade:
009:002 »Talen så till alla Sikems borgare: Vilket är bäst för eder: att
        sjuttio män, alla Jerubbaals söner, råda över eder, eller att en
        enda man råder över eder? Kommen därjämte ihåg att jag är edert
        kött och ben.»
009:003 Då talade hans moders bröder till hans förmån allt detta inför
        alla Sikems borgare. Och dessa blevo vunna för Abimelek, ty de
        tänkte: »Han är ju vår broder.»
009:004 Och de gåvo honom sjuttio siklar silver ur Baal-Berits tempel;
        för dessa lejde Abimelek löst folk och äventyrare, vilkas
        anförare han blev.
009:005 Därefter begav han sig till sin faders hus i Ofra och dräpte där
        sina bröder, Jerubbaals söner, sjuttio män, och detta på en och
        samma sten; dock blev Jotam, Jerubbaals yngste son, vid liv, ty
        han hade gömt sig.
009:006 Sedan församlade sig alla Sikems borgare och alla som bodde i
        Millo och gingo åstad och gjorde Abimelek till konung vid
        Vård-terebinten invid Sikem.
009:007 När man berättade detta far Jotam, gick han åstad och ställde
        sig på toppen av berget Gerissim och hov upp sin röst och ropade
        och sade till dem: »Hören mig, I Sikems borgare, för att Gud ock
        må höra eder.
009:008 Träden gingo en gång åstad för att smörja en konung över
        sig. Och de sade till olivträdet: 'Bliv du konung över oss'
009:009 Men olivträdet svarade dem: 'Skulle jag avstå från min fetma,
        som både gudar och människor ära mig för, och gå bort för att
        svaja över de andra träden?'
009:010 Då sade träden till fikonträdet: 'Kom du och bliv konung över
        oss.'
009:011 Men fikonträdet svarade dem: 'Skulle jag avstå från min sötma
        och min goda frukt och gå bort för att svaja över de andra
        träden?'
009:012 Då sade träden till vinträdet: 'Kom du och bliv konung över
        oss.'
009:013 Men vinträdet svarade dem: 'Skulle jag avstå från min vinmust,
        som gör både gudar och människor glada, och gå bort för att
        svaja över de andra träden?'
009:014 Då sade alla träden till törnbusken: 'Kom du och bliv konung
        över oss.'
009:015 Törnbusken svarade träden: 'Om det är eder uppriktiga mening att
        smörja mig till konung över eder, så kommen och tagen eder
        tillflykt under min skugga; varom icke, så skall eld gå ut ur
        törnbusken och förtära cedrarna på Libanon.'
009:016 Så hören nu: om I haven förfarit riktigt och redligt däri att I
        haven gjort Abimelek till konung, och om I haven förfarit väl
        mot Jerubbaal och hans hus, och haven vedergällt honom efter
        hans gärningar—
009:017 ty I veten att min fader stridde för eder och vågade sitt liv
        för att rädda eder från Midjans hand,
009:018 under det att I däremot i dag haven rest eder upp mot min faders
        hus och dräpt hans söner, sjuttio män, på en och samma sten, och
        gjort Abimelek, hans tjänstekvinnas son, till konung över Sikems
        borgare, eftersom han är eder broder—
009:019 om I alltså denna dag haven förfarit riktigt och redligt mot
        Jerubbaal och hans hus, då mån I glädja eder över Abimelek, och
        han må ock glädja sig över eder;
009:020 varom icke, så må eld gå ut från Abimelek och förtära Sikems
        borgare och dem som bo i Millo, och från Sikems borgare och från
        dem som bo i Millo må eld gå ut och förtära Abimelek.»
009:021 Och Jotam skyndade sig undan och flydde bort till Beer, och där
        bosatte han sig för att vara i säkerhet för sin broder Abimelek.

009:022 När Abimelek hade härskat över Israel i tre år,
009:023 sände Gud en tvedräktsande mellan Abimelek och Sikems borgare,
        så att Sikems borgare avföllo från Abimelek.
009:024 Detta skedde, för att våldet mot Jerubbaals sjuttio söner skulle
        bliva hämnat, och för att deras blod skulle komma över deras
        broder Abimelek som dräpte dem, så ock över Sikems borgare, som
        lämnade honom understöd, så att han kunde dräpa sina bröder.
009:025 För att skada honom lade Sikems borgare nu folk i försåt på
        bergshöjderna, och dessa plundrade alla som drogo vägen fram
        därförbi. Detta blev berättat för Abimelek.

009:026 Men Gaal, Ebeds son, kom nu dit med sina bröder, och de drogo in
        i Sikem. Och Sikems borgare fattade förtroende för honom.
009:027 Så hände sig en gång att de gingo ut på fältet och avbärgade
        sina vingårdar och pressade druvorna och höllo en glädjefest,
        och de gingo därvid in i sin guds hus och åto och drucko, och
        uttalade förbannelser över Abimelek.
009:028 Och Gaal, Ebeds son, sade: »Vad är Abimelek, och vad är Sikem,
        eftersom vi skola tjäna honom? Han är ju Jerubbaals son, och
        Sebul är hans tillsyningsman. Nej, tjänen män som härstamma från
        Hamor, Sikems fader. Varför skulle vi tjäna denne?
009:029 Ack om jag hade detta folk under min vård! Då skulle jag driva
        bort Abimelek.» Och i fråga om Abimelek sade han: »Föröka din
        här och drag ut.»

009:030 Men när Sebul, hövitsmannen i staden, fick höra vad Gaal, Ebeds
        son, hade sagt, upptändes hans vrede.
009:031 Och han sände listeligen bud till Abimelek och lät säga: »Se,
        Gaal, Ebeds son, och hans bröder hava kommit till Sikem, och de
        hålla just nu på att uppvigla staden mot dig.
009:032 Bryt därför nu upp om natten, du med ditt folk, och lägg dig i
        bakhåll på fältet.
009:033 Sedan må du i morgon bittida, när solen går upp, störta fram mot
        staden. När han då med sitt folk drager ut mot dig, må du göra
        med honom vad tillfället giver vid handen.»
009:034 Då bröt Abimelek med allt sitt folk upp om natten, och de lade
        sig i bakhåll mot Sikem, i fyra hopar.

009:035 Och Gaal, Ebeds son, kom ut och ställde sig vid ingången till
        stadsporten; och i detsamma bröt Abimelek med sitt folk fram
        ifrån bakhållet.
009:036 När då Gaal såg folket, sade han till Sebul: »Se, där kommer
        folk ned från bergshöjderna.» Men Sebul svarade honom: »Det är
        skuggan av bergen, som för dina ögon ser ut såsom människor.»
009:037 Gaal tog åter till orda och sade: »Jo, där kommer folk ned från
        Mittelhöjden, och en annan hop kommer på vägen från
        Teckentydarterebinten.»
009:038 Då sade Sebul till honom: »Var är nu din stortalighet, du som
        sade: 'Vad är Abimelek, eftersom vi skola tjäna honom?' Se, här
        kommer det folk som du så föraktade. Drag nu ut och strid mot
        dem.
009:039 Så drog då Gaal ut i spetsen för Sikems borgare och gav sig i
        strid med Abimelek.
009:040 Men Abimelek jagade honom på flykten, och han flydde undan för
        honom; och många föllo slagna ända fram till stadsporten.
009:041 Och Abimelek stannade i Aruma; men Sebul drev bort Gaal och hans
        bröder och lät dem icke längre stanna i Sikem.

009:042 Dagen därefter gick folket ut på fältet; och man berättade detta
        för Abimelek.
009:043 Då tog han sitt folk och delade dem i tre hopar och lade sig i
        bakhåll på fältet. Och när han fick se att folket gick ut ur
        staden, bröt han upp och anföll dem och nedgjorde dem.
009:044 Abimelek och de hopar han hade med sig störtade nämligen fram
        och ställde sig vid ingången till stadsporten; men de båda andra
        hoparna störtade fram mot alla som voro på fältet och nedgjorde
        dem.
009:045 När så Abimelek hade ansatt staden hela den dagen, intog han den
        och dräpte det folk som fanns därinne Sedan rev han ned staden
        och beströdde platsen med salt.

009:046 När besättningen i Sikems torn hörde detta, begåvo de sig alla
        till det fasta valvet i El-Berits tempelbyggnad.
009:047 Och när det blev berättat for Abimelek att hela besättningen i
        Sikems torn hade församlat sig där,
009:048 gick han med allt sitt folk upp till berget Salmon; och Abimelek
        tog en yxa i sin hand och högg av en trädgren och lyfte upp den
        och lade den på axeln; och han sade till sitt folk: »Gören med
        hast detsamma som I haven sett mig göra.»
009:049 Då högg också allt folket av var sin gren och följde efter
        Abimelek, och de lade grenarna intill det fasta valvet och tände
        upp eld till att förbränna valvet jämte dem som voro där. Så
        omkommo ock alla de människor som bodde i Sikems torn, vid pass
        tusen män och kvinnor.

009:050 Och Abimelek drog åstad till Tebes och belägrade Tebes och intog
        det.
009:051 Men mitt i staden var ett starkt torn, och dit flydde alla män
        och kvinnor, alla borgare i staden, och stängde igen om sig;
        sedan stego de upp på tornets tak.
009:052 Och Abimelek kom till tornet och angrep det; och han gick fram
        till porten på tornet för att bränna upp den i eld.
009:053 Men en kvinna kastade en kvarnsten ned på Abimeleks huvud och
        bräckte så hans huvudskål.
009:054 Då ropade han med hast på sin vapendragare och sade till honom:
        »Drag ut ditt svärd och döda mig, för att man icke må säga om
        mig: En kvinna dräpte honom.» Då genomborrade hans tjänare
        honom, så att han dog.
009:055 När nu israeliterna sågo att Abimelek var död, gingo de hem, var
        och en till sitt.
009:056 Alltså lät Gud det onda som Abimelek hade gjort mot sin fader,
        då han dräpte sina sjuttio bröder, komma tillbaka över honom.
009:057 Och allt det onda som Sikems män hade gjort lät Gud ock komma
        tillbaka över deras huvuden. Så gick Jotams, Jerubbaals sons,
        förbannelse i fullbordan på dem.

010:001 Efter Abimelek uppstod till Israels frälsning Tola, son till
        Pua, son till Dodo, en man från Isaskar; och han bodde i Samir,
        i Efraims bergsbygd.
010:002 Han var domare i Israel i tjugutre år; sedan dog han och blev
        begraven i Samir.

010:003 Efter honom uppstod gileaditen Jair. Han var domare i Israel i
        tjugutvå år.
010:004 Han hade trettio söner, som plägade rida på trettio åsnor; och
        de hade trettio städer. Dessa kallar man ännu i dag Jairs byar,
        och de ligga i Gileads land.
010:005 Och Jair dog och blev begraven i Kamon.

010:006 Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon och
        tjänade Baalerna och Astarterna, så ock Arams, Sidons, Moabs,
        Ammons barns och filistéernas gudar och övergåvo HERREN och
        tjänade honom icke.
010:007 Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i
        filistéernas och Ammons barns hand.
010:008 Och dessa plågade Israels barn och förforo våldsamt mot dem det
        året; i aderton år gjorde de så mot alla de israeliter som bodde
        på andra sidan Jordan, i amoréernas land, i Gilead.
010:009 Därtill gingo Ammons barn över Jordan och gåvo sig i strid också
        med Juda, Benjamin och Efraims hus, så att Israel kom i stor
        nöd.
010:010 Då ropade Israels barn till HERREN och sade: »Vi hava syndat mot
        dig, ty vi hava övergivit vår Gud och tjänat Baalerna.»
010:011 Men HERREN sade till Israels barn: »Har jag icke frälst eder
        från egyptierna, amoréerna, Ammons barn och filistéerna?
010:012 Likaledes bleven I förtryckta av sidonierna, amalekiterna och
        maoniterna; och när I ropaden till mig, frälste jag eder från
        deras hand.
010:013 Men I haven nu övergivit mig och tjänat andra gudar; därför vill
        jag icke mer frälsa eder.
010:014 Gån bort och ropen till de gudar som I haven utvalt; må de
        frälsa eder, om I nu ären i nöd.
010:015 Då sade Israels barn till HERREN: »Vi hava syndat; gör du med
        oss alldeles såsom dig täckes. Allenast rädda oss nu denna
        gång.»
010:016 Därefter skaffade de bort ifrån sig de främmande gudarna och
        tjänade HERREN. Då kunde han icke längre lida att se Israels
        vedermöda.

010:017 Och Ammons barn blevo uppbådade och lägrade sig i Gilead; men
        Israels barn församlade sig och lägrade sig i Mispa.
010:018 Då sade folket, nämligen de överste i Gilead, till varandra:
        »Vem vill begynna striden mot Ammons barn? Den som det vill
        skall bliva hövding över alla Gileads inbyggare.»

011:001 Gileaditen Jefta var en tapper stridsman, men han var son till
        en sköka; och Jeftas fader var Gilead.
011:002 Nu födde ock Gileads hustru honom söner; och när dessa hans
        hustrus söner hade växt upp, drevo de ut Jefta och sade till
        honom: »Du skall icke taga arv i vår faders hus, ty du är son
        till en kvinna som icke är hans hustru.»
011:003 Då flydde Jefta bort ifrån sina bröder och bosatte sig i landet
        Tob; där sällade sig löst folk till Jefta och gjorde strövtåg
        med honom.

011:004 Någon tid därefter gåvo Ammons barn sig i strid med Israel.
011:005 Men när Ammons barn gåvo sig i strid med Israel, gingo de äldste
        i Gilead åstad för att hämta Jefta från landet Tob.
011:006 Och de sade till Jefta: »Kom och bliv vår anförare, så vilja vi
        strida mot Ammons barn.»
011:007 Men Jefta svarade de äldste i Gilead: »I haven ju hatat mig och
        drivit mig ut ur min faders hus. Huru kunnen I då nu, när I
        ären i nöd, komma till mig?»
011:008 De äldste i Gilead sade till Jefta: »Just därför hava vi nu
        kommit tillbaka till dig, och du måste gå med oss och strida mot
        Ammons barn; ty du skall bliva hövding över oss, alla Gileads
        inbyggare.»
011:009 Jefta svarade de äldste i Gilead: »Om I nu fören mig tillbaka
        för att strida mot Ammons barn och HERREN giver dem i mitt våld,
        så vill jag ock sedan vara eder hövding.»
011:010 Då sade de äldste i Gilead till Jefta: »HERREN höre vårt avtal.
        Förvisso skola vi låta det bliva så om du har sagt.»
011:011 Så gick då Jefta med de äldste i Gilead, och folket satte honom
        till hövding och anförare över sig. Och Jefta uttalade inför
        HERREN i Mispa allt vad han hade sagt.

011:012 Och Jefta skickade sändebud till Ammons barns konung och lät
        säga: »Vad har du med mig att göra, eftersom du har kommit emot
        mig och angripit mitt land?»
011:013 Då svarade Ammons barns konung Jeftas sändebud: »När Israel drog
        upp från Egypten, togo de ju mitt land från Arnon ända till
        Jabbok och till Jordan; så giv mig nu detta tillbaka i godo.»
011:014 Åter skickade Jefta sändebud till Ammons barns konung
011:015 och lät säga till honom: »Så säger Jefta: Israel har icke tagit
        något land vare sig från Moab eller från Ammons barn.
011:016 Ty när de drogo upp från Egypten och Israel hade tågat genom
        öknen ända till Röda havet och sedan kommit till Kades,
011:017 skickade Israel sändebud till konungen i Edom och lät säga: 'Låt
        mig tåga genom ditt land.' Men konungen i Edom hörde icke därpå.
        De skickade ock till konungen i Moab, men denne ville icke
        heller Då stannade Israel i Kades.
011:018 Därefter tågade de genom öknen och gingo omkring Edoms land och
        Moabs land och kommo öster om Moabs land och lägrade sig på
        andra sidan Arnon; de kommo icke in på Moabs område, ty Arnon är
        Moabs gräns.
011:019 Sedan skickade Israel sändebud till Sihon, amoréernas konung,
        konungen i Hesbon; och Israel lät säga till honom: 'Låt oss
        genom ditt land tåga dit vi skola.'
011:020 Men Sihon litade icke på Israel och lät dem icke tåga genom sitt
        land, utan församlade allt sitt folk, och de lägrade sig i
        Jahas; där in- lät han sig i strid med Israel.
011:021 Men HERREN, Israels Gud, gav Sihon och allt hans folk i Israels
        hand, så att de slogo dem; och Israel intog hela amoréernas
        land, ty dessa bodde då i detta land.
011:022 De intogo hela amoréernas område, från Arnon ända till Jabbok,
        och från öknen ända till Jordan.
011:023 Och nu, då HERREN, Israels Gud, har fördrivit amoréerna för sitt
        folk Israel, skulle du taga deras land i besittning!
011:024 Är det icke så: vad din gud Kemos giver dig till besittning, det
        tager du i besittning? Så taga ock vi, närhelst HERREN, vår Gud,
        fördriver ett folk för oss, deras land i besittning.
011:025 Menar du att du är så mycket förmer än Balak, Sippors sons
        konungen i Moab? Han dristade ju icke att inlåta sig i tvist med
        Israel eller giva sig i strid med dem.
011:026 När Israel nu i tre hundra år har bott i Hesbon och underlydande
        orter, i Aror och underlydande orter och i alla städer på båda
        sidor om Arnon, varför haven I då under hela den tiden icke
        tagit detta ifrån oss?
011:027 Jag har icke försyndat mig mot dig, men du gör illa mot mig, då
        du nu överfaller mig. HERREN, domaren, må i dag döma mellan
        Israels barn och Ammons barn.»
011:028 Men Ammons barns konung hörde icke på vad Jefta lät säga honom
        genom sändebuden.

011:029 Då kom HERRENS Ande över Jefta; och han tågade genom Gilead och
        Manasse och tågade så genom Mispe i Gilead, och från Mispe i
        Gilead tågade han fram mot Ammons barn.
011:030 Och Jefta gjorde ett löfte åt HERREN och sade: »Om du giver
        Ammons barn i min hand,
011:031 så lovar jag att vadhelst som ur dörrarna till mitt hus går ut
        emot mig, när jag välbehållen kommer tillbaka från Ammons barn,
        det skall höra HERREN till, och det skall jag offra till
        brännoffer.»
011:032 Så drog nu Jefta åstad mot Ammons barn för att strida mot dem;
        och HERREN gav dem i hans hand.
011:033 Och han tillfogade dem ett mycket stort nederlag och intog
        landet från Aroer ända till fram emot Minnit, tjugu städer, och
        ända till Abel-Keramim. Alltså blevo Ammons barn kuvade under
        Israels barn.
011:034 När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, då gick hans
        dotter ut emot honom med pukor och dans. Och hon var hans enda
        barn, han hade utom henne varken son eller dotter.
011:035 I detsamma han nu fick se henne, rev han sönder sina kläder och
        ropade: »Ve mig, min dotter, du kommer mig att sjunka till
        jorden, du drager olycka över mig! Ty jag har öppnat min mun
        inför HERREN till ett löfte och kan icke taga mitt ord
        tillbaka.»
011:036 Hon svarade honom: »Min fader, har du öppnat din mun inför
        HERREN, så gör med mig enligt din muns tal, eftersom HERREN nu
        har skaffat dig hämnd på dina fiender, Ammons barn.»
011:037 Och hon sade ytterligare till sin fader: »Uppfyll dock denna min
        begäran: unna mig två månader, så att jag får gå åstad ned på
        bergen och begråta min jungfrudom med mina väninnor.
011:038 Han svarade: »Du får gå åstad.» Och han tillstadde henne att
        vara borta i två månader. Då gick hon åstad med sina väninnor
        och begrät sin jungfrudom på bergen.
011:039 Men efter två månader vände hon tillbaka till sin fader, och han
        förfor då med henne efter det löfte han hade gjort. Och hon hade
        icke känt någon man.
011:040 Sedan blev det en sedvänja i Israel att Israels döttrar år efter
        år gingo åstad för att lovprisa gileaditen Jeftas dotter, under
        fyra dagar vart år.

012:001 Men Efraims män församlade sig och drogo till Safon; och de sade
        till Jefta: »Varför drog du åstad till strid mot Ammons barn
        utan att kalla på oss till att tåga med dig? Nu vilja vi bränna
        upp ditt hus jämte dig själv i eld.
012:002 Jefta svarade dem: »Jag och mitt folk lågo i svår fejd med
        Ammons barn; då manade jag eder att komma, men I villen icke
        frälsa mig ur deras hand.
012:003 Och när jag såg att I icke villen frälsa mig, tog jag min
        själ i min hand och drog åstad mot Ammons barn, och HERREN
        gav dem i min hand. Varför haven I då nu dragit upp emot mig
        till att strida emot mig?»

012:004 Och Jefta församlade alla Gileads män och gav sig i strid med
        Efraim. Och Gileads män slogo efraimiterna; dessa hade nämligen
        sagt: »Flyktingar ifrån Efraim ären I; Gilead är ett mellanting,
        varken Efraim eller Manasse.»
012:005 Och gileaditerna besatte vadställena över Jordan för
        efraimiterna. Då nu någon av de efraimitiska flyktingarna sade:
        »Låt mig komma över», frågade Gileads män honom: »Är du en
        efraimit?» Om han då svarade nej,
012:006 så sade de till honom: »Säg 'schibbolet'.» Sade han då
        »sibbolet», därför att han icke nog lade sig vinn om att uttala
        ordet rätt, så grepo de honom och höggo ned honom där vid
        vadställena över Jordan. På detta sätt föllo vid det tillfället
        fyrtiotvå tusen efraimiter.

012:007 Och Jefta var domare i Israel i sex år. Sedan dog gileaditen
Jefta och blev begraven i en av Gileads städer.

012:008 Efter honom var Ibsan från Bet-Lehem domare i Israel. 012:009 Han hade trettio söner, och trettio döttrar gifte han bort; han fick ock trettio döttrar genom att skaffa hustrur åt sina söner utifrån. Och han var domare i Israel i sju år. 012:010 Sedan dog Ibsan och blev begraven i Bet-Lehem.

012:011 Efter honom var sebuloniten Elon domare i Israel; i tio år var
han domare i Israel.
012:012 Sedan dog sebuloniten Elon och blev begraven i Ajalon, i
Sebulons land.

012:013 Efter honom var pirgatoniten Abdon, Hillels son, domare i Israel. 012:014 Han hade fyrtio söner och trettio sonsöner, vilka plägade rida på sjuttio åsnor. Och han var domare i Israel i åtta år. 012:015 Sedan dog pirgatoniten Abdon, Hillels son, och blev begraven i Pirgaton i Efraims land, i amalekiternas bergsbygd.

013:001 Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon; då gav
HERREN dem i filistéernas hand, i fyrtio år.

013:002 I Sorga levde nu en man av daniternas släkt, vid namn Manoa;
        hans hustru var ofruktsam och hade icke fött några barn.
013:003 Men HERRENS ängel uppenbarade sig för hustrun och sade till
        henne: »Se, du är ofruktsam och har icke fött några barn, men du
        skall bliva havande och föda en son.
013:004 Tag dig nu till vara, så att du icke dricker vin eller starka
        drycker ej heller äter något orent.
013:005 Ty se, du skall bliva havande och föda en son, på vilkens huvud
        ingen rakkniv skall komma, ty gossen skall vara en Guds nasir
        allt ifrån moderlivet; och han skall göra begynnelse till att
        frälsa Israel ur filistéernas hand.»
013:006 Då gick hustrun in och omtalade detta för sin man och sade: »En
        gudsman kom till mig; han såg ut såsom en Guds ängel, mycket
        fruktansvärd. Jag frågade honom icke varifrån han var, och sitt
        namn lät han mig icke veta.
013:007 Och han sade till mig: 'Se, du skall bliva havande och föda en
        son; drick nu icke vin eller starka drycker och ät icke något
        orent, ty gossen skall vara en Guds nasir, från moderlivet ända
        till sin död.'»

013:008 Och Manoa bad till HERREN och sade: »Ack Herre, låt gudsmannen
        som du sände hit åter komma till oss, för att han må lära oss
        huru vi skola göra med gossen som skall födas.»
013:009 Och Gud hörde Manoas röst; Guds ängel kom åter till hans hustru,
        när hon en gång satt ute på marken och hennes man Manoa icke var
        hos henne.
013:010 Då skyndade hustrun strax åstad och berättade det för sin man;
        hon sade till honom: »Mannen som kom till mig häromdagen har
        uppenbarat sig för mig.»
013:011 Manoa stod upp och följde sin hustru; och när han kom till
        mannen, frågade han honom: »Är du den man som förut talade med
        min hustru?» Han svarade: »Ja.»
013:012 Då sade Manoa: »När det som du har sagt går i fullbordan, vad är
        då att iakttaga med gossen? Hur skall man göra med honom?»
013:013 HERRENS ängel svarade Manoa »Din hustru skall taga sig till
        vara för allt varom jag har talat med henne.
013:014 Hon skall icke äta något som ha vuxit på vinträd, och vin eller
        starka drycker får hon icke dricka, ej heller får hon äta något
        orent. Allt vad jag har bjudit henne skall hon hålla.»
013:015 Och Manoa sade till HERRENS ängel: »Låt oss få hålla dig kvar,
        så vilja vi tillreda en killing och sätta fram för dig.»
013:016 Men HERRENS ängel svarade Manoa: »Om du ock håller mig kvar,
        skall jag dock icke äta av din mat; men om du vill tillreda ett
        brännoffer, så offra detta åt HERREN.» Ty Manoa förstod icke att
        det var HERRENS ängel.
013:017 Och Manoa sade till HERRENS ängel: »Vad är ditt namn? Säg oss
        det, för att vi må kunna ära dig, när det som du har sagt går i
        fullbordan.»
013:018 HERRENS ängel sade till honom: »Varför frågar du efter mitt
        namn? Det är alltför underbart.»
013:019 Och Manoa tog killingen med tillhörande spisoffer och lade upp
        den på klippan åt HERREN. Då lät han något underbart ske i
        Manoas och hans hustrus åsyn.
013:020 När lågan steg upp från altaret mot himmelen, for nämligen
        HERRENS ängel upp, i lågan från altaret. Då Manoa och hans
        hustru sågo detta, föllo de ned till jorden på sitt ansikte
013:021 Sedan visade sig HERRENS ängel icke mer för Manoa och hans
        hustru. Då förstod Manoa att det hade varit HERRENS ängel.
013:022 Och Manoa sade till sin hustru: »Nu måste vi dö, eftersom vi
        hava sett Gud.»
013:023 Men hans hustru svarade honom: »Om HERREN hade velat döda oss,
        så hade han icke tagit emot något brännoffer och spisoffer av
        vår hand, och icke låtit oss se allt detta, ej heller hade han
        nu låtit oss höra sådant.»
013:024 Därefter födde hans hustru en son och gav honom namnet Simson;
        och gossen växte upp, och HERREN välsignade honom.
013:025 Och HERRENS Ande begynte att verka på honom, medan han var i
        Dans läger, mellan Sorga och Estaol.

014:001 När Simson en gång gick ned till Timna, fick han där i Timna se
        en kvinna, en av filistéernas döttrar.
014:002 Och när han kom upp därifrån, omtalade han det för sin fader och
        moder och sade: »Jag har i Timna sett en kvinna, en av
        filistéernas döttrar; henne mån I nu skaffa mig till hustru.»
014:003 Hans fader och moder sade till honom: »Finnes då ingen kvinna
        bland dina bröders döttrar och i hela mitt folk, eftersom du
        vill gå bort för att skaffa dig en hustru från de oomskurna
        filistéerna?» Simson sade till sin fader: »Skaffa mig denna, ty
        hon behagar mig.»
014:004 Men hans fader och moder visste icke att detta kom från HERREN,
        som sökte sak med filistéerna. På den tiden rådde nämligen
        filistéerna över Israel.
014:005 Och Simson gick med sin fader och moder ned till Timna; men just
        som de hade hunnit fram till vingårdarna vid Timna, kom ett ungt
        lejon rytande emot honom.
014:006 Då föll HERRENS Ande över honom, och han slet sönder lejonet,
        såsom hade han slitit sönder en killing, fastän han icke hade
        någonting i sin hand; men han talade icke om för sin fader och
        moder vad han hade gjort.
014:007 När han så kom ditned, talade han med kvinnan; och hon behagade
        Simson.
014:008 En tid därefter vände han tillbaka för att hämta henne och vek
        då av vägen för att se på det döda lejonet; då fick han i
        lejonets kropp se en bisvärm med honung.
014:009 Och han skrapade ut honungen i sina händer och åt därav, medan
        han gick, han kom så till sin fader och moder och gav dem, och
        de åto. Men han talade icke om för dem att det var ur lejonets
        kropp han hade skrapat honungen.

014:010 När nu hans fader kom ned till kvinnan, gjorde Simson där ett
        gästabud, ty så plägade de unga männen göra.
014:011 Och när de fingo se honom, skaffade de trettio bröllopssvenner,
        som skulle vara hos honom.
014:012 Till dem sade Simson: »Jag vill förelägga eder en gåta; om I
        under de sju gästabudsdagarna sägen mig lösningen på den och
        gissen rätt, så skall jag giva eder trettio fina linneskjortor
        och trettio högtidsdräkter.
014:013 Men om I icke kunnen säga mig lösningen, så skolen I giva mig
        trettio fina linneskjortor och trettio högtidsdräkter.» De sade
        till honom: »Förelägg oss din gåta, låt oss höra den.»
014:014 Då sade han till dem:
          »Från storätaren utgick ätbart,
          från den grymme kom sötma.»

        Men under tre dagar kunde de icke lösa gåtan.
014:015 På sjunde dagen sade de då till Simsons hustru: »Locka din man
        till att säga oss lösningen på gåtan; eljest skola vi bränna upp
        dig och din faders hus i eld. Icke haven I väl bjudit oss hit
        för att utarma oss?»
014:016 Då låg Simsons hustru över honom med gråt och sade: »Du hatar
        mig allenast och älskar mig alls icke; du har förelagt mina
        landsmän en gåta, men mig har du icke sagt lösningen på den.»
        Han svarade henne: »Icke ens åt min fader eller min moder har
        jag sagt lösningen; skulle jag då säga den åt dig?»
014:017 Men hon låg över honom med gråt under de sju dagar de höllo
        gästabudet. Och på sjunde dagen sade han henne lösningen,
        eftersom hon så hårt ansatte honom; sedan sade hon lösningen på
        gåtan åt sina landsmän.
014:018 Innan solen gick ned på sjunde dagen, gåvo honom alltså männen i
        staden det svaret:
          »Vad är sötare än honung,
          och vad är grymmare än ett lejon?»

Men han sade till dem: »Haden I icke plöjt med min kviga, så
haden I icke gissat min gåta.»

014:019 Och HERRENS Ande kom över honom, och han gick ned till Askelon
        och slog där ihjäl trettio män och tog deras kläder och gav
        högtidsdräkterna åt dem som hade sagt lösningen på gåtan. Och
        hans vrede upptändes, och han vände tillbaka upp till sin faders
        hus.
014:020 Då blev Simsons hustru given åt den av hans bröllopssvenner, som
        han hade haft till sin särskilda följesven.

015:001 En tid därefter, medan veteskörden pågick, ville Simson besöka
        sin hustru, och förde med sig en killing. Och han sade: »Låt
        mig gå in till min hustru i kammaren.» Men hennes fader ville
        icke tillstädja honom att gå in;
015:002 hennes fader sade: »Jag höll för säkert att du hade fattat hat
        till henne, och därför gav jag henne åt din bröllopssven. Men
        hon har ju en yngre syster, som är fagrare än hon; tag denna i
        stället för den andra.»
015:003 Men Simson svarade dem: »Denna gång är jag utan skuld gent emot
        filistéerna, om jag gör dem något ont.»
015:004 Och Simson gick bort och fångade tre hundra rävar; sedan tog han
        facklor, band så ihop två och två rävar med svansarna och satte
        in en fackla mitt emellan de två svansarna.
015:005 Därefter tände han eld på facklorna och släppte djuren in på
        filistéernas sädesfält och antände så både sädesskylar och
        oskuren säd, vingårdar och olivplanteringar.
015:006 Då nu filistéerna frågade efter vem som hade gjort detta, fingo
        de det svaret: »Det har Simson, timnitens måg, därför att denne
        tog hans hustru och gav henne åt hans bröllopssven.» Då drogo
        filistéerna åstad och brände upp både henne och hennes fader i
        eld.
015:007 Men Simson sade till dem: »Om I beten eder så, skall jag
        sannerligen icke vila, förrän jag har tagit hämnd på eder.»
015:008 Och han for våldsamt fram med dem, så att de varken kunde gå
        eller stå. Sedan gick han ned därifrån och bodde i bergsklyftan
        vid Etam.

015:009 Då drogo filistéerna upp och lägrade sig i Juda; och de spridde
        sig i Lehi.
015:010 Och Juda män sade: »Varför haven I dragit hitupp mot oss?» De
        svarade: »Vi hava dragit hitupp för att binda Simson och för att
        göra mot honom såsom han har gjort mot oss.»
015:011 Då drogo tre tusen män från Juda ned till bergsklyftan vid Etam
        och sade till Simson: »Du vet ju att filistéerna råda över oss;
        huru har du då kunnat göra så mot oss?» Han svarade dem: »Såsom
        de hava gjort mot mig, så har jag gjort mot dem.»
015:012 De sade till honom: »Vi hava kommit hitned för att binda dig och
        sedan lämna dig i filistéernas hand.» Simson sade till dem: »Så
        given mig nu eder ed på att I icke själva viljen stöta ned mig.»
015:013 De svarade honom: »Nej, vi vilja allenast binda dig och sedan
        lämna dig i deras hand, men vi skola icke döda dig.» Så bundo de
        honom med två nya tåg och förde honom upp, bort ifrån klippan.
015:014 När han nu kom till Lehi, skriade filistéerna och sprungo emot
        honom. Då kom HERRENS Ande över honom, och tågen omkring hans
        armar blevo såsom lintrådar, när de antändas av eld, och banden
        likasom smälte bort ifrån hans händer.
015:015 Och han fick fatt i en åsnekäke som ännu var frisk; och han
        räckte ut sin hand och tog den, och med den slog han ihjäl tusen
        män.
015:016 Sedan sade Simson:
          »Med åsnekäken slog jag
              en skara, ja, två;
          med åsnekäken slog jag
              tusen man.»

015:017 När han hade sagt detta, kastade han käken ifrån sig. Och man
        kallade den platsen Ramat-Lehi.
015:018 Men då han därefter blev mycket törstig, ropade han till HERREN
        och sade: »Du själv har genom din tjänare givit denna stora
        seger; och nu måste jag dö av törst, och så falla i de
        oomskurnas hand!»
015:019 Då lät Gud fördjupningen i Lehi öppna sig, och därur gick ut
        vatten, så att han kunde dricka; och hans ande kom tillbaka, och
        han fick liv igen. Därav kallades källan Den ropandes
        källa i Lehi, såsom den heter ännu i dag.

016:001 Och Simson gick till Gasa; där fick han se en sköka och gick in
        till henne.
016:002 När då gasiterna fingo höra att Simson hade kommit dit,
        omringade de platsen och lågo i försåt för honom hela natten vid
        stadsporten. Men hela natten höllo de sig stilla; de tänkte:
        »Vi vilja vänta till i morgon, när det bliver dager; då skola vi
        dräpa honom.»
016:003 Och Simson låg där intill midnatt; men vid midnattstiden stod
        han upp och grep tag i stadsportens dörrar och i de båda
        dörrposterna och ryckte loss dem jämte bommen, och lade
        alltsammans på sina axlar och bar upp det till toppen på det
        berg som ligger gent emot Hebron.
016:004 Därefter fattade han kärlek till en kvinna som hette Delila, vid
        bäcken Sorek.
016:005 Då kommo filistéernas hövdingar upp till henne och sade till
        henne: »Locka honom till att uppenbara för dig varav det beror
        att han är så stark, och huru vi skola bliva honom övermäktiga,
        så att vi kunna binda honom och kuva honom; vi vilja då giva dig
        ett tusen ett hundra siklar silver var.»
016:006 Då sade Delila till Simson: »Säg mig varav det beror att du är
        så stark, och huru man skulle kunna binda och kuva dig.»
016:007 Simson svarade henne: »Om man bunde mig med sju friska
        sensträngar, som icke hade hunnit torka, så bleve jag svag och
        vore såsom en vanlig människa.»
016:008 Då buro filistéernas hövdingar till henne sju friska
        sensträngar, som icke hade hunnit torka; och hon band honom med
        dem.
016:009 Men hon hade lagt folk i försåt i den inre kammaren. Sedan
        ropade hon till honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!» Då
        slet han sönder sensträngarna så lätt som en blångarnssnodd
        slites sönder, när den kommer intill elden. Alltså hade man
        ingenting fått veta om hans styrka.
016:010 Då sade Delila till Simson: »Du har ju bedragit mig och ljugit
        för mig. Men säg mig nu huru man skulle kunna binda dig.»
016:011 Han svarade henne: »Om man bunde mig med nya tåg, som ännu icke
        hade blivit begagnade till något, så bleve jag svag och vore
        såsom en vanlig människa.»
016:012 Då tog Delila nya tåg och band honom med dem och ropade så till
        honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!»; och folk låg i
        försåt i den inre kammaren. Men han slet tågen av sina armar,
        såsom hade det varit trådar.
016:013 Då sade Delila till Simson: »Hittills har du bedragit mig och
        ljugit för mig; säg mig nu huru man skulle kunna binda dig.» Han
        svarade henne: »Jo, om du vävde in de sju flätorna på mitt huvud
        i ränningen till din väv.»
016:014 Hon slog alltså fast dem med pluggen och ropade sedan till
        honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!» När han då vaknade
        upp ur sömnen, ryckte han loss vävpluggen jämte ränningen till
        väven.
016:015 Då sade hon till honom: »Huru kan du säga att du har mig kär, du
        som icke är uppriktig mot mig? Tre gånger har du nu bedragit
        mig och icke velat säga mig varpå det beror att du är så stark.»
016:016 Då hon nu dag efter dag hårt ansatte honom med denna sin begäran
        och plågade honom därmed, blev han så otålig att han kunde dö,
016:017 och yppade så för henne hela sin hemlighet och sade till henne:
        »Ingen rakkniv har kommit på mitt huvud, ty jag är en Guds nasir
        allt ifrån min moders liv. Därför, om man rakar håret av mig,
        viker min styrka ifrån mig, så att jag bliver svag och är såsom
        alla andra människor.»

016:018 Då nu Delila insåg att han hade yppat för henne hela sin
        hemlighet, sände hon bud och kallade till sig filistéernas
        hövdingar; hon lät säga: »Kommen hitupp ännu en gång, ty han har
        nu yppat för mig hela sin hemlighet.» Då kommo filistéernas
        hövdingar ditupp till henne och förde med sig penningarna.
016:019 Nu lagade hon så, att han somnade in på hennes knän; och sedan
        hon hade kallat till sig en man som på hennes befallning skar av
        de sju flätorna på hans huvud, begynte hon att få makt över
        honom, och hans styrka vek ifrån honom.
016:020 Därefter ropade hon: »Filistéerna äro över dig, Simson!» När han
        då vaknade upp ur sömnen, tänkte han: »Jag gör mig väl fri, nu
        såsom de förra gångerna, och skakar mig lös»; ty han visste icke
        att HERREN hade vikit ifrån honom.
016:021 Men filistéerna grepo honom och stucko ut ögonen på
        honom. Därefter förde de honom ned till Gasa och bundo honom med
        kopparfjättrar, och han måste mala i fängelset.
016:022 Men hans huvudhår begynte åter växa ut, sedan det hade blivit
        avrakat.

016:023 Och filistéernas hövdingar församlade sig för att anställa en
        stor offerfest åt sin gud Dagon och göra sig glada, ty de sade:
        »Vår gud har givit vår fiende Simson i vår hand.»
016:024 Och när folket såg honom, lovade de likaledes sin gud och sade:
        »Vår gud har givit vår fiende i vår hand honom som förödde vårt
        land och slog så många av oss ihjäl.»
016:025 Då nu deras hjärtan hade blivit glada, sade de: »Låt hämta
        Simson, för att han må förlusta oss.» Och Simson blev hämtad ur
        fängelset och måste vara dem till förlustelse. Och de hade
        ställt honom mellan pelarna.
016:026 Men Simson sade till den gosse som höll honom vid handen: »Släpp
        mig och låt mig komma intill pelarna som huset vilar på, så att
        jag får luta mig mot dem.»
016:027 Och huset var fullt med män och kvinnor, och filistéernas alla
        hövdingar voro där; och på taket voro vid pass tre tusen män och
        kvinnor, som sågo på, huru Simson förlustade dem.
016:028 Men Simson ropade till HERREN och sade: »Herre, HERRE, tänk på
        mig och styrk mig allenast denna gång, o Gud, så att jag får
        taga hämnd på filistéerna för ett av mina båda ögon.»
016:029 Därefter fattade Simson i de båda mittelpelare som huset vilade
        på, och tog fast tag mot dem; han fattade i den ena med högra
        handen och i den andra med vänstra.
016:030 Och Simson sade: »Må jag nu själv dö med filistéerna.» Sedan
        böjde han sig framåt med sådan kraft, att huset föll omkull över
        hövdingarna och allt folket som fanns där. Och de som han så
        dödade vid sin död voro flera än de som han hade dödat, medan
        han levde.

016:031 Och hans bröder och hela hans familj kommo ditned och togo honom
upp med sig och begrovo honom mellan Sorga och Estaol, i hans
fader Manoas grav. Han hade då i tjugu år varit domare i Israel.

017:001 I Efraims bergsbygd levde en man som hette Mika.
017:002 Denne sade till sin moder: »De ett tusen ett hundra silversiklar
        som blevo dig fråntagna, och för vilkas skull du uttalade en
        förbannelse, som jag själv hörde, se, de penningarna finnas hos
        mig. Det var jag som tog dem.» Då sade hans moder: »Välsignad
        vare du, min son, av HERREN!»
017:003 Så gav han de ett tusen ett hundra silversiklarna tillbaka åt
        sin moder. Men hans moder sade: »Härmed helgar jag dessa
        penningar åt HERREN och lämnar dem åt min son, för att han må
        låta göra en skuren och en gjuten gudabild. Här lämnar jag dem
        nu tillbaka åt dig.»
017:004 Men han gav penningarna tillbaka åt sin moder. Då tog hans moder
        två hundra siklar silver och gav dem åt en guldsmed, och denne
        gjorde därav en skuren och en gjuten gudabild, vilka sedan
        ställdes in i Mikas hus.
017:005 Mannen Mika hade så ett gudahus; han lät ock göra en efod och
        husgudar och insatte genom handfyllning en av sina söner till
        präst åt sig.
017:006 På den tiden fanns ingen konung i Israel; var och en gjorde vad
        honom behagade.

017:007 I Bet-Lehem i Juda levde då en ung man av Juda släkt; han var
        levit och bodde där såsom främling.
017:008 Denne man vandrade bort ifrån sin stad, Bet-Lehem i Juda, för
        att se om han funne någon annan ort där han kunde bo; och under
        sin färd kom han till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus.
017:009 Då frågade Mika honom: »Varifrån kommer du?» Han svarade honom:
        »Jag är en levit från Bet-Lehem i Juda, och jag är nu stadd på
        vandring, för att se om jag finner någon annan ort där jag kan
        bo.»
017:010 Mika sade till honom: »Stanna kvar hos mig, och bliv fader
        och präst åt mig, så skall jag årligen giva dig tio siklar
        silver och vad kläder du behöver, och därtill din föda.» Då
        följde leviten med honom.
017:011 Och leviten gick in på att stanna hos mannen, och denne
        behandlade den unge mannen såsom sin son.
017:012 Och Mika insatte leviten genom handfyllning, så att den unge
        mannen blev präst åt honom; och han var sedan kvar i Mikas hus.
017:013 Och Mika sade: »Nu vet jag att HERREN skall göra mig gott,
        eftersom jag har fått leviten till präst.»

018:001 På den tiden fanns ingen konung i Israel. Och på den tiden sökte
        sig daniternas stam en arvedel till att bo i, ty ända dittills
        hade icke något område tillfallit den såsom arvedel bland
        Israels övriga stammar.
018:002 Så sände då Dans barn ur sin släkt fem män, uttagna bland dem,
        tappra män, från Sorga och Estaol, till att bespeja landet och
        undersöka det; och de sade till dem: »Gån åstad och undersöken
        landet.» Så kommo de till Efraims bergsbygd, fram till Mikas
        hus; där stannade de över natten.
018:003 När de nu voro vid Mikas hus och kände igen den unge levitens
        sätt att tala, gingo de fram till honom och frågade honom: »Vem
        har fört dig hit? Och vad gör du på detta ställe, och huru har
        du det här?»
018:004 Han omtalade då för dem: »Så och så gjorde Mika med mig; han gav
        mig lön, och jag blev präst åt honom.»
018:005 Då sade de till honom: »Fråga då Gud, så att vi få veta om den
        resa som vi äro stadda på skall bliva lyckosam.»
018:006 Prästen svarade dem: »Gån i frid. Den resa som I ären stadda på
        står under HERRENS beskydd.»
018:007 Då gingo de fem männen vidare och kommo till Lais; och de sågo
        huru folket därinne bodde i trygghet, på sidoniernas sätt,
        stilla och trygga, och att ingen gjorde någon skada i landet
        genom att tillvälla sig makten; och de bodde långt ifrån
        sidonierna och hade intet att skaffa med andra människor.

018:008 När de sedan kommo åter till sina bröder i Sorga och Estaol,
        frågade deras bröder dem: »Vad haven I att säga?»
018:009 De svarade: »Upp, låt oss draga åstad mot dem! Ty vi hava besett
        landet och funnit det mycket gott. Skolen då I sitta stilla?
        Nej, varen ej sena till att tåga åstad, så att I kommen dit och
        intagen landet.
018:010 När I kommen dit, kommen I till ett folk som känner sig tryggt,
        och landet har utrymme nog. Ja, Gud har givit det i eder hand—
        en ort där ingen brist är på något som jorden kan bära.»

018:011 Så bröto sex hundra man av daniternas släkt, omgjordade med
        vapen, upp därifrån, nämligen från Sorga och Estaol.
018:012 De drogo upp och lägrade sig vid Kirjat-Jearim i Juda. Därför
        kallar man ännu i dag det stället för Dans läger; det ligger
        bakom Kirjat-Jearim.
018:013 Därifrån drogo de vidare till Efraims bergsbygd och kommo så
        fram till Mikas hus.
018:014 De fem män som hade varit åstad för att bespeja Lais' land togo
        då till orda och sade till sina bröder: »I mån veta att här i
        husen finnas en efod och husgudar och en skuren och en gjuten
        Gudabild. Så betänken nu vad I bören göra.»
018:015 Då drogo de ditfram och kommo till den unge levitens hus, till
        Mikas hus, och hälsade honom.
018:016 Men de sex hundra männen av Dans barn ställde sig vid ingången
        till porten, omgjordade med sina vapen som de voro.
018:017 Och de fem män som hade varit åstad för att bespeja landet gingo
        upp och kommo ditin och togo den skurna gudabilden och efoden,
        så ock husgudarna och den gjutna gudabilden, under det att
        prästen stod vid ingången till porten jämte de sex hundra
        vapenomgjordade männen.
018:018 När nu de fem männen hade gått in i Mikas hus och tagit den
        skurna gudabilden med efoden och husgudarna och den gjutna
        gudabilden, sade prästen till dem: »Vad är det I gören!»
018:019 De svarade honom: »Tig, lägg handen på din mun, och gå med oss
        och bliv fader och präst åt oss. Vilket är bäst för dig: att
        vara präst för en enskild mans hus eller att vara präst för en
        hel stam och släkt i Israel?»
018:020 Då blev prästens hjärta glatt, och han tog emot efoden och
        husgudarna och den skurna gudabilden och slöt sig till folket.

018:021 Sedan vände de sig åt annat håll och gingo vidare, och läto
        därvid kvinnor och barn och boskapen och det dyrbaraste godset
        föras främst i tåget.
018:022 Men när Dans barn hade kommit ett långt stycke väg från Mikas
        hus, upphunnos de av de män som voro bosatta i närheten av Mikas
        hus, och som under tiden hade samlat sig.
018:023 Vid dessas tillrop vände sig nu Dans barn om och frågade Mika:
        »Vad fattas dig, eftersom du kommer med en sådan hop?»
018:024 Han svarade: »I haven tagit de gudar som jag har gjort åt mig,
        därtill ock prästen, och så gån I eder väg. Vad har jag nu mer
        kvar? Och ändå frågen I mig: 'Vad fattas dig?'!»
018:025 Men Dans barn sade till honom: »Låt oss icke höra ett ord mer
        från dig. Eljest kan det hända att några män i förbittring hugga
        ned eder, och då bliver du orsak till att I förloren livet, både
        du själv och ditt husfolk.»
018:026 Därefter fortsatte Dans barn sin väg; och när Mika såg att de
        voro starkare än han, vände han om och drog tillbaka hem igen.
018:027 Sedan de så hade tagit både vad Mika hade låtit förfärdiga och
        därtill hans präst, föllo de över folket i Lais, som levde
        stilla och i trygghet, och slogo dem med svärdsegg; men staden
        brände de upp i eld.
018:028 Och ingen kunde komma den till hjälp, ty den låg långt ifrån
        Sidon, och folket däri hade intet att skaffa med andra
        människor; den låg i Bet-Rehobs dal. Sedan byggde de åter upp
        staden och bosatte sig där.
018:029 Och de gåvo staden namnet Dan efter sin fader Dan, som var son
        till Israel; förut hade staden hetat Lais.
018:030 Och Dans barn ställde där upp åt sig den skurna gudabilden; och
        Jonatan, son till Gersom, Manasses son, och hans söner voro
        präster åt daniternas stam, ända till dess att landets folk
        fördes bort i fångenskap.
018:031 De ställde upp åt sig den skurna gudabild som Mika hade gjort,
        och de hade denna kvar under hela den tid Guds hus var i
        Silo.

019:001 På den tiden, då ännu ingen konung fanns i Israel, bodde en
        levitisk man längst uppe i Efraims bergsbygd. Denne tog till
        bihustru åt sig en kvinna från Bet-Lehem i Juda.
019:002 Men hans bihustru blev honom otrogen och gick ifrån honom till
        sin faders hus i Bet-Lehem i Juda; där uppehöll hon sig en tid
        av fyra månader.
019:003 Då stod hennes man upp och begav sig åstad efter henne, för att
        tala vänligt med henne och så föra henne tillbaka; och han hade
        med sig sin tjänare och ett par åsnor. Hon förde honom då in i
        sin faders hus, och när kvinnans fader fick se honom, gick han
        glad emot honom.
019:004 Och hans svärfader, kvinnans fader, höll honom kvar, så att han
        stannade hos honom i tre dagar; de åto och drucko och voro där
        nätterna över.
019:005 När de nu på fjärde dagen stodo upp bittida om morgonen och han
        gjorde sig redo att resa, sade kvinnans fader till sin måg:
        »Vederkvick dig med ett stycke bröd; sedan mån I resa.»
019:006 Då satte de sig ned och åto båda tillsammans och
        drucko. Därefter sade kvinnans fader till mannen: »Beslut dig
        för att stanna här över natten, och låt ditt hjärta vara glatt.»
019:007 Och när mannen ändå gjorde sig redo att resa, bad hans svärfader
        honom så enträget, att han ännu en gång stannade kvar där över
        natten.
019:008 På femte dagen stod han åter upp bittida om morgonen för att
        resa; då sade kvinnans fader: »Vederkvick dig först, och dröjen
        så till eftermiddagen.» Därefter åto de båda tillsammans.
019:009 När sedan mannen gjorde sig redo att resa med sin bihustru och
        sin tjänare, sade hans svärfader, kvinnans fader, till honom:
        »Se, det lider mot aftonen; stannen kvar över natten, dagen
        nalkas ju sitt slut; ja, stanna kvar här över natten, och låt
        ditt hjärta vara glatt. Sedan kunnen I i morgon bittida företaga
        eder färd, så att du får komma hem till din hydda.»
019:010 Men mannen ville icke stanna över natten, utan gjorde sig redo
        och reste sin väg, och kom så fram till platsen mitt emot Jebus,
        det är Jerusalem. Och han hade med sig ett par sadlade åsnor;
        och hans bihustru följde honom.

019:011 Då de nu voro vid Jebus och dagen var långt framliden, sade
        tjänaren till sin herre: »Kom, låt oss taga in i denna
        jebuséstad och stanna där över natten.»
019:012 Men hans herre svarade honom: »Vi skola icke taga in i en
        främmande stad, där inga israeliter bo; låt oss draga vidare,
        fram till Gibea.»
019:013 Och han sade ytterligare till sin tjänare: »Kom, låt oss försöka
        hinna fram till en av orterna här och stanna över natten i Gibea
        eller Rama.»
019:014 Så drogo de vidare; och när de voro invid Gibea i Benjamin, gick
        solen ned.
019:015 Då togo de in där och kommo för att stanna över natten i
        Gibea. Och när mannen kom ditin, satte han sig på den öppna
        platsen i staden, men ingen ville taga emot dem i sitt hus över
        natten.
019:016 Men då, om aftonen, kom en gammal man från sitt arbete på
        fältet, och denne man var från Efraims bergsbygd och bodde såsom
        främling i Gibea; ty folket där på orten voro benjaminiter.
019:017 När denne nu lyfte upp sina ögon, fick han se den vägfarande
        mannen på den öppna platsen i staden. Då sade den gamle mannen:
        »Vart skall du resa, och varifrån kommer du?»
019:018 Han svarade honom: »Vi äro på genomresa från Bet-Lehem i Juda
        till den del av Efraims bergsbygd, som ligger längst uppe;
        därifrån är jag, och jag har gjort en resa till Bet-Lehem i
        Juda. Nu är jag på väg till HERRENS hus, men ingen vill här taga
        emot mig i sitt hus.
019:019 Jag har både halm och foder åt våra åsnor, så ock bröd och vin
        åt mig själv och åt din tjänarinna och åt mannen som åtföljer
        oss, dina tjänare, så att intet fattas oss.»
019:020 Då sade den gamle mannen: »Frid vare med dig! Men låt mig få
        sörja för allt som kan fattas dig. Härute på den öppna platsen
        må du icke stanna över natten.»
019:021 Därefter förde han honom till sitt hus och fodrade åsnorna. Och
        sedan de hade tvått sina fötter, åto de och drucko.

019:022 Under det att de så gjorde sina hjärtan glada, omringades
        plötsligt huset av männen i staden, onda män, som bultade på
        dörren; och de sade till den gamle mannen, som rådde om huset:
        »För hitut den man som har kommit till ditt hus, så att vi få
        känna honom.»
019:023 Då gick mannen som rådde om huset ut till dem och sade till dem:
        »Nej, mina bröder, gören icke så illa. Eftersom nu denne man har
        kommit in i mitt hus, mån I icke göra en sådan galenskap.
019:024 Se, jag har en dotter som är jungfru, och han har själv en
        bihustru. Dem vill jag föra hitut, så kunnen I kränka dem och
        göra med dem vad I finnen för gott. Men med denne man mån I icke
        göra någon sådan galenskap.
019:025 Men männen ville icke höra på honom; då tog mannen sin bihustru
        och förde henne ut till dem. Och de kände henne och hanterade
        henne skändligt hela natten ända till morgonen; först när
        morgonrodnaden gick upp, läto de henne gå.
019:026 Då kom kvinnan mot morgonen och föll ned vid ingången till
        mannens hus, där hennes herre var, och låg så, till dess det
        blev dager.
019:027 När nu hennes herre stod upp om morgonen och öppnade dörren till
        huset och gick ut för att fortsätta sin färd, fick han se sin
        bihustru ligga vid ingången till huset med händerna på tröskeln.
019:028 Han sade till henne: »Stå upp och låt oss gå.» Men hon gav intet
        svar. Då tog han och lade henne på åsnan; sedan gjorde mannen
        sig redo och reste hem till sitt.
019:029 Men när han hade kommit hem, fattade han en kniv och tog sin bi-
        hustru och styckade henne, efter benen i hennes kropp, i tolv
        stycken och sände styckena omkring över hela Israels land.
019:030 Och var och en som såg detta sade: »Något sådant har icke hänt
        eller blivit sett allt ifrån den dag då Israels barn drogo upp
        ur Egyptens land ända till denna dag. Övervägen detta, rådslån
        och sägen edert ord.»

020:001 Då drogo alla Israels barn ut, och menigheten församlade sig
        såsom en man, från Dan ända till Beer-Seba, så ock från Gileads
        land, inför HERREN i Mispa.
020:002 Och de förnämsta i hela folket alla Israels stammar, trädde fram
        i Guds folks församling: fyra hundra tusen svärdbeväpnade mån
        till fots.
020:003 Men Benjamins barn fingo höra att de övriga israeliterna hade
        dragit upp till Mispa.

        Och Israels barn sade: »Omtalen huru denna ogärning har
        tillgått.»
020:004 Då tog den levitiske mannen, den mördade kvinnans man, till orda
        och sade: »Jag och min bihustru kommo till Gibea i Benjamin för
        att stanna där över natten.
020:005 Då blev jag överfallen av Gibeas borgare; de omringade huset om
        natten för att våldföra sig på mig. Mig tänkte de dräpa, och
        min bihustru kränkte de, så att hon dog.
020:006 Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände styckena
        omkring över Israels arvedels hela område, eftersom de hade
        gjort en sådan skändlighet och galenskap i Israel.
020:007 Se, nu ären I allasammans här, I Israels barn. Läggen nu fram
        förslag och råd här på stället.»
020:008 Då stod allt folket upp såsom en man och sade: »Ingen av oss må
        gå hem till sin hydda, ingen må begiva sig hem till sitt hus.
020:009 Detta är vad vi nu vilja göra med Gibea: vi skola låta lotten gå
        över det.
020:010 På vart hundratal i alla Israels stammar må vi taga ut tio män,
        och på vart tusental hundra, och på vart tiotusental tusen, för
        att dessa må skaffa munförråd åt folket, så att folket, när det
        kommer till Geba i Benjamin, kan göra med staden såsom
        tillbörligt är för all den galenskap som den har gjort i
        Israel.»
020:011 Så församlade sig vid staden alla män i Israel, endräktigt såsom
        en man.

020:012 Och Israels stammar sände åstad män till alla Benjamins stammar
        och läto säga; »Vad är det för en ogärning som har blivit
        begången ibland eder!
020:013 Lämnen nu ut de onda män som bo i Gibea, så att vi få döda dem
        och skaffa bort ifrån Israel vad ont är.» Men benjaminiterna
        ville icke lyssna till sina bröders, de övriga israeliternas,
        ord.
020:014 I stället församlade sig Benjamins barn från sina städer till
        Gibea, för att draga ut till strid mot de övriga israeliterna.
020:015 På den dagen mönstrades Benjamins barn, de utgjorde från dessa
        städer tjugusex tusen svärdbeväpnade män; vid denna mönstring
        medräknades icke de som bodde i Gibea, vilka utgjorde sju hundra
        utvalda män.
020:016 Bland allt detta folk funnos sju hundra utvalda män som voro
        vänsterhänta; alla dessa kunde med slungstenen träffa på håret,
        utan att fela.
020:017 Och när Israels män—Benjamin frånräknad—mönstrades,
        utgjorde de fyra hundra tusen svärdbeväpnade män; alla dessa
        voro krigsmän.
020:018 Dessa bröto nu upp och drogo åstad till Betel och frågade Gud.
        Israels barn sade: »Vem bland oss skall först draga ut i striden
        mot Benjamins barn?» HERREN svarade: »Juda först.»

020:019 Då bröto Israels barn upp följande morgon och lägrade sig
        framför Gibea.
020:020 Därefter drogo Israels män ut till strid mot Benjamin; Israels
        män ställde upp sig till strid mot dem vid Gibea.
020:021 Men Benjamins barn drogo ut ur Gibea och nedgjorde på den dagen
        tjugutvå tusen man av Israel.
020:022 Folket, Israels män, tog dock åter mod till sig och ställde upp
        sig ännu en gång till strid på samma plats där de hade ställt
        upp sig första dagen.
020:023 Israels barn gingo nämligen upp och gräto inför HERRENS ansikte
        ända till aftonen; och de frågade HERREN: »Skall jag ännu en
        gång inlåta mig i strid med min broder Benjamins barn?» Och
        HERREN svarade: »Dragen ut mot honom.»

020:024 När så Israels barn dagen därefter ryckte fram mot Benjamins
        barn,
020:025 drog ock Benjamin på andra dagen ut från Gibea mot Israels barn
        och nedgjorde av dem ytterligare aderton tusen man, allasammans
        svärdbeväpnade män.
020:026 Då drogo alla Israels barn upp, allt folket, och kommo till
        Betel och gräto och stannade där inför HERRENS ansikte och
        fastade på den dagen ända till aftonen; och de offrade
        brännoffer och tackoffer inför HERRENS ansikte.
020:027 Och Israels barn frågade HERREN (ty Guds förbundsark stod på den
        tiden där,
020:028 och Pinehas, son till Eleasar, Arons son, gjorde tjänst inför
        den på den tiden); de sade: »Skall jag ännu en gång draga ut
        till strid mot min broder Benjamins barn, eller skall jag avstå
        därifrån?» HERREN svarade: »Dragen upp; ty i morgon skall jag
        giva honom i din hand.»

020:029 Då lade Israel manskap i bakhåll mot Gibea, runt omkring det.
020:030 Och därefter drogo Israels barn upp mot Benjamins barn, på
        tredje dagen, och ställde upp sig i slagordning mot Gibea
        likasom de förra gångerna.
020:031 Och Benjamins barn drogo ut mot folket och blevo lockade långt
        bort ifrån staden; och likasom det hade skett de förra gångerna,
        fingo de i början slå ihjäl några av folket på vägarna (både på
        den som går upp till Betel och på den som går till Gibea över
        fältet), kanhända ett trettiotal av Israels män.
020:032 Då tänkte Benjamins barn: »De äro slagna av oss, nu likasom
        förut.» Men Israels barn hade träffat det avtalet: »Vi vilja fly
        och så locka dem långt bort ifrån staden, ut på vägarna.
020:033 Och alla Israels män hade brutit upp från platsen där de voro,
        och hade ställt upp sig i slagordning vid Baal-Tamar, under det
        att de israeliter som lågo i bakhåll bröto fram ifrån sin plats
        vid Maare-Geba.
020:034 Så kommo då tio tusen man, utvalda ur hela Israel, fram gent
        emot Gibea, och striden blev hård, utan att någon visste att
        olyckan var dem så nära.
020:035 Och HERREN lät Benjamin bliva slagen av Israel, och Israels barn
        nedgjorde av Benjamin på den dagen tjugufem tusen ett hundra
        man, allasammans svärdbeväpnade män.

020:036 Nu sågo Benjamins barn att de voro slagna. Israels män gåvo
        nämligen plats åt Benjamin, ty de förlitade sig på bakhållet som
        de hade lagt mot Gibea.
020:037 Då skyndade sig de som lågo i bakhåll att falla in i Gibea; de
        som lågo i bakhåll drogo åstad och slogo alla invånarna i staden
        med svärdsegg.
020:038 Men de övriga israeliterna hade träffat det avtalet med dem som
        lågo i bakhåll, att dessa skulle låta en tjock rök såsom tecken
        stiga upp från staden.
020:039 Israels män vände alltså ryggen i striden. Men sedan Benjamin i
        början hade fått slå ihjäl några av Israels man, kanhända ett
        trettiotal, och därvid hade tänkt: »Förvisso äro de slagna av
        oss, nu likasom i den förra striden»,
020:040 då kommo de att vända sig om, vid det att rökpelaren, det
        avtalade tecknet, begynte stiga upp från staden. Och de fingo nu
        se hela staden förvandlad i lågor som slogo upp mot himmelen.
020:041 När då Israels män åter vände om, blevo Benjamins män
        förskräckta, ty nu sågo de att olyckan var dem nära.
020:042 Och de vände om för Israels män, bort åt öknen till, men
        fienderna hunno upp dem; och de som bodde i städerna där
        nedgjorde dem som hade kommit mitt emellan.
020:043 De omringade benjaminiterna, de satte efter dem och trampade ned
        dem på deras viloplats, ända fram emot Gibea, österut.
020:044 Så föllo av Benjamin aderton tusen man, allasammans tappert
        folk.
020:045 Då vände de övriga sig mot öknen och flydde dit, till Rimmons
        klippa; men de andra gjorde en efterskörd bland dem på vägarna,
        fem tusen man, och satte så efter dem ända till Gideom och slogo
        av dem två tusen man.
020:046 Alltså utgjorde de som på den dagen föllo av Benjamin
        tillsammans tjugufem tusen svärdbeväpnade män; alla dessa voro
        tappert folk.
020:047 Men av dem som vände sig mot öknen och flydde dit, till Rimmons
        klippa, hunno sex hundra man ditfram; dessa stannade på Rimmons
        klippa i fyra månader.
020:048 Emellertid vände Israels män tillbaka till Benjamins barn och
        slogo dem med svärdsegg, både dem av stadens befolkning, som
        ännu voro oskadda, och jämväl boskapen, korteligen, allt vad de
        träffade på; därtill satte de eld på alla städer som de träffade
        på.

021:001 Men Israels män hade svurit i Mispa och sagt: »Ingen av oss
        skall giva sin dotter till hustru åt någon benjaminit.»
021:002 Och nu kom folket till Betel och stannade där ända till aftonen
        inför Guds ansikte; och de brusto ut i bitter gråt
021:003 och sade: »Varför, o HERRE, Israels Gud, har sådant fått ske i
        Israel, att i dag en hel stam fattas i Israel?»
021:004 Dagen därefter stod folket bittida upp och byggde där ett altare
        och offrade brännoffer och tackoffer.
021:005 och Israels barn sade: »Finnes någon bland Israels alla stammar,
        som icke kom upp till HERREN med den övriga församlingen?» Ty
        man hade svurit en dyr ed, att den som icke komme upp till
        HERREN i Mispa skulle straffas med döden.
021:006 Och Israels barn ömkade sig över sin broder Benjamin och sade:
        »Nu har en hel stam blivit borthuggen från Israel.
021:007 Vad skola vi göra för dem som äro kvar, så att de kunna få
        hustrur? Ty själva hava vi ju svurit vid HERREN att icke åt dem
        giva hustrur av våra döttrar.»
021:008 Och då frågade åter: »Finnes bland Israels stammar någon som
        icke kom upp till HERREN i Mispa?» Och se, från Jabes i Gilead
        hade ingen kommit till lägret, till församlingen där.
021:009 Ty när folket mönstrades, befanns det att ingen av invånarna i
        Jabes i Gilead var där.

021:010 Då sände menigheten dit tolv tusen av de tappraste männen och
        bjöd dessa och sade: »Gån åstad och slån invånarna i Jabes i
        Gilead med svärdsegg, också kvinnor och barn.
021:011 Ja, detta är vad I skolen göra: allt mankön och alla de kvinnor
        som hava haft med mankön att skaffa skolen I giva till spillo.
021:012 Men bland invånarna i Jabes i Gilead funno de fyra hundra unga
        kvinnor som voro jungfrur och icke hade haft med män, med
        mankön, att skaffa. Dessa förde de då till lägret i Silo i
        Kanaans land.
021:013 Sedan sände hela menigheten åstad och underhandlade med de
        benjaminiter som befunno sig på Rimmons klippa, och tillbjöd dem
        fred.
021:014 Så vände nu Benjamin tillbaka; och man gav dem till hustrur de
        kvinnor från Jabes i Gilead, som man hade låtit leva. Men dessa
        räckte ingalunda till för dem.

021:015 Och folket ömkade sig över Benjamin, eftersom HERREN hade gjort
        en rämna bland Israels stammar.
021:016 Och de äldste i menigheten sade: »Vad skola vi göra med dem som
        äro kvar, så att de kunna få hustrur? Ty alla kvinnor äro ju
        utrotade ur Benjamin.»
021:017 Och de sade ytterligare: »De undkomna av Benjamin måste få en
        besittning, så att icke en stam bliver utplånad ur Israel.
021:018 Men själva kunna vi icke åt dem giva hustrur av våra döttrar, ty
        Israels barn hava svurit och sagt: Förbannad vare den som giver
        en hustru åt Benjamin.»
021:019 Och de sade vidare: »En HERREN högtid plägar ju hållas år efter
        år i Silo, som ligger norr om Betel, öster om den väg som går
        från Betel upp till Sikem, och söder om Lebona.»
021:020 Och de bjödo Benjamins barn och sade: »Gån åstad och läggen eder
        i försåt i vingårdarna.
021:021 När I då fån se Silos döttrar komma ut för att uppföra sina
        dansar, skolen I komma fram ur vingårdarna, och var och en av
        eder skall bland Silos döttrar rycka till sig en som kan bliva
        hans hustru; därefter skolen I begiva eder hem till Benjamins
        land.
021:022 Om sedan deras fäder eller deras bröder komma och beklaga sig
        för oss, vilja vi säga till dem: 'Förunnen oss dem; ty ingen av
        oss har tagit sig någon hustru i kriget. I haven ju då icke
        själva givit dem åt dessa; ty i sådant fall haden I ådragit eder
        skuld.'»
021:023 Och Benjamins barn gjorde så och skaffade sig hustrur, lika
        många som de själva voro, bland de dansande kvinnor som de
        rövade. Sedan begåvo de sig tillbaka till sin arvedel och byggde
        åter upp städerna och bosatte sig i dem.
021:024 Också de övriga israeliterna begåvo sig bort därifrån, var och
        en till sin stam och sin släkt, och drogo ut därifrån, var och
        en till sin arvedel.

021:025 På den tiden fanns ingen konung i Israel; var och en gjorde vad honom behagade.

001:001 På den tid då domarna regerade uppstod hungersnöd i landet. Då
        drog en man från Bet-Lehem i Juda åstad med sin hustru och sina
        båda söner för att bosätta sig i Moabs land under någon tid.
001:002 Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi, och hans båda söner
        Mahelon och Kiljon; och de voro efratiter, från Bet-Lehem i Juda.
        Så kommo de nu till Moabs land och vistades där.
001:003 Och Elimelek, Noomis man, dog; men hon levde kvar med sina båda
        söner.
001:004 Dessa skaffade sig moabitiska hustrur; den ena hette Orpa och
        den andra Rut.
001:005 Och sedan de hade bott där vid pass tio år, dogo också de båda,
        Mahelon och Kiljon; men kvinnan levde kvar efter sina båda söner
        och sin man.
001:006 Då stod hon upp med sina sonhustrur för att vända tillbaka från
        Moabs land; ty hon hade hört i Moabs land att HERREN hade sett
        till sitt folk och givit det bröd.

001:007 Så begav hon sig, jämte sina båda sonhustrur, från det ställe
        där hon hade vistats. Men när de nu gingo sin väg fram, för att
        komma tillbaka till Juda land,
001:008 sade Noomi till sina båda sonhustrur: »Vänden om och gå hem
        igen, var och en till sin moder.
001:009 HERREN bevise godhet mot eder, såsom I haven gjort mot de båda
        döda och mot mig. HERREN give eder att I mån finna ro, var i sin
        mans hus.» Därefter kysste hon dem. Men de brusto ut i gråt
001:010 och sade till henne: »Nej, vi vilja följa med dig tillbaka till
        ditt folk.»
001:011 Men Noomi svarade: »Vänden om, mina döttrar. Varför skullen I gå
        med mig? Kan väl jag ännu en gång få söner i mitt liv, vilka
        kunna bliva män åt eder?
001:012 Vänden om, mina döttrar, och gån hem, ty jag är nu för gammal
        att överlämna mig åt en man. Och om jag än kunde tänka: 'Jag har
        ännu hopp', ja, om jag ock redan i natt överlämnade mig åt en
        man och så verkligen födde söner,
001:013 icke skullen I därför vänta, till dess att de hade blivit
        fullvuxna, icke skullen I därför stänga eder inne och förbliva
        utan män? Bort det, mina döttrar! Jag känner redan bedrövelse
        nog för eder skull, eftersom HERRENS hand så har drabbat mig.»
001:014 Då brusto de åter ut i gråt. Och Orpa kysste sin svärmoder till
        avsked, men Rut höll sig alltjämt intill henne.
001:015 Då sade hon: »Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk
        och till sin gud; vänd ock du tillbaka och följ din svägerska.»
001:016 Men Rut svarade: »Sök icke intala mig att övergiva dig och vända
        tillbaka ifrån dig. Ty dit du går vill ock jag gå, och där du
        stannar vill ock jag stanna. Ditt folk är mitt folk, och din Gud
        är min Gud.
001:017 Där du dör vill ock jag dö, och där vill jag bliva begraven.
        HERREN straffe mig nu och framgent, om något annat än döden
        kommer att skilja mig från dig.»
001:018 Då hon nu såg att denna stod fast i sitt beslut att gå med
        henne, upphörde hon att tala därom med henne.

001:019 Så gingo de båda med varandra, till dess att de kommo till
        Bet-Lehem. Och när de kommo till Bet-Lehem, kom hela staden i
        rörelse för deras skull, och kvinnorna sade: »Detta är ju
        Noomi!»
001:020 Men hon sade till dem: »Kallen mig icke Noomi, utan kallen mig
        Mara, ty den Allsmäktige har låtit mycken bedrövelse komma över
        mig.
001:021 Rik drog jag härifrån, och tomhänt har HERREN låtit mig komma
        tillbaka. Varför kallen I mig då Noomi, när HERREN har vittnat
        emot mig, när den Allsmäktige har låtit det gå mig så illa?»

001:022 Så kom då Noomi tillbaka med sin sonhustru, moabitiskan Rut, i
det hon vände tillbaka från Moabs land. Och de kommo till
Bet-Lehem, när kornskörden begynte.

002:001 Men Noomi hade en frände på sin mans sida, en rik man av
        Elimeleks släkt, vid namn Boas.
002:002 Och moabitiskan Rut sade till Noomi: »Låt mig gå ut på åkern och
        plocka ax efter någon inför vilkens ögon jag finner nåd.» Hon
        svarade henne: »Ja, gå, min dotter.»
002:003 Då gick hon åstad och kom till en åker och plockade där ax efter
        skördemännen; och det hände sig så för henne att åkerstycket
        tillhörde Boas, som var av Elimeleks släkt.
002:004 Och Boas kom just då dit från Bet-Lehem; och han sade till
        skördemännen: »HERREN vare med eder.» De svarade honom: »HERREN
        välsigne dig.»
002:005 Och Boas frågade den bland tjänarna, som hade uppsikt över
        skördemännen: »Vem tillhör den unga kvinnan där?»
002:006 Tjänaren som hade uppsikt över skördemännen svarade och sade:
        »Det är en moabitisk kvinna, den kvinna som med Noomi har kommit
        hit från Moabs land.
002:007 Hon bad att hon skulle få plocka och hopsamla ax bland kärvarna,
        efter skördemännen; och så kom hon, och hon har hållit på allt
        sedan i morse ända till denna stund, utom att hon nyss har vilat
        något litet därinne.»
002:008 Då sade Boas till Rut: »Hör, min dotter: du skall icke gå bort
        och plocka ax på någon annan åker, ej heller gå härifrån, utan
        du skall hålla dig till mina tjänarinnor här.
002:009 Se efter, var skördemännen arbeta på åkern, och gå efter dem;
        jag har förbjudit mina tjänare att göra dig något för när. Och
        om du bliver törstig, så gå till kärlen och drick av det som
        mina tjänare hämta.»
002:010 Då föll hon ned på sitt ansikte och bugade sig mot jorden och
        sade till honom: »Varför har jag funnit sådan nåd för dina ögon,
        att du tager dig an mig, fastän jag är en främling?»
002:011 Boas svarade och sade till henne: »För mig har blivit berättat
        allt vad du har gjort mot din svärmoder efter din mans död, huru
        du har övergivit din fader och din moder och ditt fädernesland,
        och vandrat åstad till ett folk som du förut icke kände.
002:012 HERREN vedergälle dig för vad du har gjort; ja, må full lön
        tillfalla dig från HERREN, Israels Gud, till vilken du har
        kommit, för att finna tillflykt under hans vingar.»
002:013 Hon sade: »Så må jag då finna nåd för dina ögon, min herre; ty
        du har tröstat mig och talat vänligt med din tjänarinna, fastän
        jag icke är såsom någon av dina tjänarinnor.»

002:014 Och när måltidsstunden var inne, sade Boas till henne: »Kom
        hitfram och ät av brödet och doppa ditt brödstycke i vinet.» Då
        satte hon sig vid sidan av skördemännen; och han lade för henne
        rostade ax, och hon åt och blev mätt och fick därtill över.
002:015 Och när hon därefter stod upp för att plocka ax, bjöd Boas sina
        tjänare och sade: »Låten henne ock få plocka ax mellan kärvarna,
        och förfördelen henne icke.
002:016 Ja, I mån till och med draga ut strån ur knipporna åt henne och
        låta dem ligga, så att hon får plocka upp dem, och ingen må
        banna henne därför.»
002:017 Så plockade hon ax på åkern ända till aftonen; och när hon
        klappade ut det som hon hade plockat, var det vid pass en efa
        korn.

002:018 Och hon tog sin börda och gick in i staden, och hennes svärmoder
        fick se vad hon hade plockat. Därefter tog hon fram och gav
        henne vad hon hade fått över, sedan hon hade ätit sig mätt.
002:019 Då sade hennes svärmoder till henne: »Var har du i dag plockat
        ax, och var har du arbetat? Välsignad vare han som har tagit sig
        an dig!» Då berättade hon för sin svärmoder hos vem hon hade
        arbetat; hon sade: »Den man som jag i dag har arbetat hos heter
        Boas.»
002:020 Då sade Noomi till sin sonhustru: »Välsignad vare han av HERREN,
        därför att han icke har undandragit sig att bevisa godhet både
        mot de levande och mot de döda!» Och Noomi sade ytterligare till
        henne: »Den mannen är vår nära frände, en av våra bördemän.»
002:021 Moabitiskan Rut sade: »Han sade ock till mig: 'Håll dig till
        mina tjänare, ända till dess att de hava inbärgat hela min
        skörd.'»
002:022 Då sade Noomi till sin sonhustru Rut: »Ja, det är bäst, min
        dotter, att du går med hans tjänarinnor, så att man icke
        behandlar dig illa, såsom det kunde ske på en annan åker.»
002:023 Så höll hon sig då till Boas' tjänarinnor och plockade ax där,
        till dess både korn- och veteskörden voro avslutade. Men hon
        bodde hos sin svärmoder.

003:001 Och hennes svärmoder Noomi sade till henne: »Min dotter, jag
        vill söka skaffa dig ro, för att det må gå dig väl.
003:002 Så hör då: Boas, med vilkens tjänarinnor du har varit
        tillsammans, är ju vår frände. Och just i natt kastar han korn
        på sin tröskplats.
003:003 Så två dig nu och smörj dig och kläd dig, och gå ned till
        tröskplatsen. Men laga så, att mannen icke får se dig, förrän
        han har ätit och druckit.
003:004 När han då lägger sig, så se efter, var han lägger sig, och gå
        dit och lyft upp täcket vid hans fötter och lägg dig där; han
        skall då själv säga dig vad du bör göra.»
003:005 Hon svarade: »Allt vad du säger vill jag göra.»

003:006 Och hon gick ned till tröskplatsen och gjorde alldeles såsom
        hennes svärmoder hade bjudit henne.
003:007 Ty när Boas hade ätit och druckit, så att hans hjärta blev
        glatt, och sedan han hade gått åstad och lagt sig invid
        sädeshögen, kom hon oförmärkt och lyfte upp täcket vid hans
        fötter och lade sig där.
003:008 Vid midnattstiden blev mannen uppskrämd och böjde sig framåt och
        fick då se en kvinna ligga vid hans fötter.
003:009 Och han sade: »Vem är du?» Hon svarade: »Jag är Rut, din
        tjänarinna. Bred ut din mantelflik över din tjänarinna, ty du är
        min bördeman.»
003:010 Då sade han: »Välsignad vare du av HERREN, min dotter! Du har nu
        givit ett större bevis på din kärlek än förut, därigenom att du
        icke har lupit efter unga män, vare sig fattiga eller rika.
003:011 Så frukta nu icke, min dotter; allt vad du säger vill jag göra
        dig. Ty allt folket i min stad vet att du är en rättskaffens
        kvinna.
003:012 Nu är det visserligen sant att jag är din bördeman; men en annan
        bördeman finnes, som är närmare än jag.
003:013 Stanna nu kvar i natt; om han i morgon vill taga dig efter
        bördesrätt, gott, må han då göra det, så sant HERREN lever. Ligg
        nu kvar ända till morgonen.»

003:014 Så låg hon vid hans fötter ända till morgonen, men hon fick stå
        upp, innan ännu någon kunde känna igen den andre; ty han tänkte:
        »Det får icke bliva känt att kvinnan har kommit hit till
        tröskplatsen.»
003:015 Och han sade: »Räck hit manteln som du har på dig, och håll fram
        den.» Och hon höll fram den. Då mätte han upp sex mått korn och
        gav henne att bära; därefter gick hon in i staden.

003:016 Och när hon kom till sin svärmoder, sade denna: »Huru har det
        gått för dig, min dotter?» Då berättade hon för henne allt vad
        mannen hade gjort mot henne;
003:017 och hon sade: »Dessa sex mått korn gav han mig, i det han sade:
        'Du skall icke komma tomhänt hem till din svärmoder.'»
003:018 Då svarade hon: »Bida, min dotter, till dess du får se huru
        saken avlöper; ty mannen skall icke giva sig till ro, med mindre
        han i dag för saken till sitt slut.»

004:001 Och Boas hade gått upp till stadsporten och satt sig där. Då
        hände sig att den bördeman som Boas hade talat om gick där fram;
        då nämnde han honom vid namn och sade: »Kom hit och sätt dig
        här.» Och han kom och satte sig.
004:002 Därefter tog Boas till sig tio män av de äldste i staden och
        sade: »Sätten eder här.» Och de satte sig.
004:003 Sedan sade han till bördemannen: »Det åkerstycke som tillhörde
        vår broder Elimelek har Noomi sålt, hon som kom tillbaka från
        Moabs land.
004:004 Därefter tänkte jag att jag skulle underrätta dig därom och
        säga: Köp det inför dem som här sitta och inför mitt folks
        äldste. Om du vill taga det efter bördesrätt, så säg mig det, så
        att jag får veta det, ty ingen annan äger bördesrätt än du
        och, näst dig, jag själv.» Han sade: »Jag vill taga det efter
        bördesrätt.»
004:005 Då sade Boas: »När du köper åkern av Noomis hand, då köper du
        den ock av moabitiskan Rut, den dödes hustru, med skyldighet att
        uppväcka den dödes namn och fästa det vid hans arvedel.»
004:006 Bördemannen svarade: »Då kan jag icke begagna mig av min
        bördesrätt, ty jag skulle därmed fördärva min egen arvedel.
        Börda du åt dig vad jag skulle hava bördat, ty jag kan icke göra
        det.»

004:007 Men när någon bördade något eller avtalade ett byte, var det
        fordom sed i Israel att han, till stadfästelse av ett sådant
        avtal, drog av sig sin sko och gav den åt den andre; och detta
        gällde såsom ett vittnesbörd i Israel.
004:008 Så sade nu bördemannen till Boas: »Köp du det»; och han drog
        därvid av sig sin sko.
004:009 Då sade Boas till de äldste och till allt folket: »I ären i dag
        vittnen till att jag nu har köpt av Noomis hand allt vad som har
        tillhört Kiljon och Mahelon.
004:010 Därjämte har jag ock köpt moabitiskan Rut, Mahelons hustru, till
        hustru åt mig, för att uppväcka den dödes namn och fästa det vid
        hans arvedel, på det att den dödes namn icke må bliva utrotat
        bland hans bröder eller ur porten till hans stad. I ären i dag
        vittnen härtill.»
004:011 Och allt folket i stadsporten, så ock de äldste, svarade: »Ja,
        och HERREN låte den kvinna som nu går in i ditt hus bliva lik
        Rakel och Lea, de båda som hava byggt upp Israels hus. Och må du
        förkovra dig storligen i Efrata och göra dig ett namn i
        Bet-Lehem.
004:012 Och blive ditt hus såsom Peres' hus, hans som Tamar födde åt
        Juda, genom de avkomlingar som HERREN skall giva dig med denna
        unga kvinna.»

004:013 Så tog då Boas Rut till sig, och hon blev hans hustru, och han
        gick in till henne; och HERREN gav henne livsfrukt, och hon
        födde en son.
004:014 Då sade kvinnorna till Noomi: »Lovad vare HERREN, som i dag har
        så gjort, att det icke fattas dig en bördeman som skall få ett
        namn i Israel!
004:015 Han skall bliva dig en tröstare och en försörjare på din
        ålderdom; ty din sonhustru, som har dig kär, har fött honom, hon
        som är mer för dig än sju söner.»
004:016 Och Noomi tog barnet och lade det i sin famn och blev dess
        sköterska.
004:017 Och grannkvinnorna sade: »Noomi har fått en son»; och de gåvo
        honom namn, de kallade honom Obed. Han blev fader till Isai,
        Davids fader.

004:018 Och detta är Peres' släktregister: Peres födde Hesron; 004:019 Hesron födde Ram; Ram födde Amminadab; 004:020 Amminadab födde Naheson; Naheson födde Salma; 004:021 Salmon födde Boas; Boas födde Obed; 004:022 Obed födde Isai, och Isai födde David.

001:001 I Ramataim-Sofim, i Efraims bergsbygd, levde en man som hette
        Elkana, son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son
        till Suf, en efraimit.
001:002 Han hade två hustrur; den ena hette Hanna, den andra Peninna.
        Och Peninna hade barn, men Hanna var barnlös.
001:003 Den mannen begav sig år efter år upp från sin stad för att
        tillbedja och offra åt HERREN Sebaot i Silo, där Elis båda
        söner, Hofni och Pinehas, då voro HERRENS präster.
001:004 En dag offrade nu Elkana. Och han plägade giva sin hustru
        Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin andel av
        offret;
001:005 men åt Hanna gav han då en dubbelt så stor andel, ty han hade
        Hanna kär, fastän HERREN hade gjort henne ofruktsam.
001:006 Men hennes medtävlerska plägade, för att väcka hennes vrede,
        mycket retas med henne, därför att HERREN hade gjort henne
        ofruktsam.
001:007 För vart år, så ofta hon hade kommit upp till HERRENS hus,
        gjorde han på samma sätt, och den andra retades då med henne på
        samma sätt. Och nu grät hon och åt intet.
001:008 Då sade hennes man Elkana till henne: »Hanna, varför gråter du?
        Varför äter du icke? Varför är du så sorgsen? Är jag icke mer
        för dig än tio söner?

001:009 En gång när de hade ätit och druckit i Silo hände sig, medan
        prästen Eli satt på sin stol vid dörren till HERRENS tempel, att
        Hanna stod upp
001:010 och i sin djupa bedrövelse begynte bedja till HERREN under
        bitter gråt.
001:011 Och hon gjorde ett löfte och sade: HERRE Sebaot, om du vill se
        till din tjänarinnas lidande och tänka på mig och icke förgäta
        din tjänarinna, utan giva din tjänarinna en manlig avkomling, så
        vill jag giva denne åt HERREN för hela hans liv, och ingen
        rakkniv skall komma på hans huvud.»
001:012 När hon nu länge så bad inför HERREN och Eli därvid gav akt på
        hennes mun
001:013—Hanna talade nämligen i sitt hjärta; allenast hennes
        läppar rörde sig, men hennes röst hördes icke—då trodde Eli
        att hon var drucken.
001:014 Därför sade Eli till henne: »Huru länge skall du bete dig såsom
        en drucken? Laga så, att ruset går av dig.»
001:015 Men Hanna svarade och sade: »Nej, min herre, jag är en hårt
        prövad kvinna; vin och starka drycker har jag icke druckit, men
        jag utgöt nu min själ för HERREN.
001:016 Anse icke din tjänarinna för en ond kvinna, ty det är mitt
        myckna bekymmer och min myckna sorg som har drivit mig att tala
        ända till denna stund.»
001:017 Då svarade Eli och sade: »Gå i frid. Israels Gud skall giva dig
        vad du har utbett dig av honom.»
001:018 Hon sade: »Låt din tjänarinna finna nåd för dina ögon.» Så gick
        kvinnan sin väg och fick sig mat, och hon såg sedan icke mer så
        sorgsen ut.

001:019 Bittida följande morgon, sedan de hade tillbett inför HERREN,
        vände de tillbaka och kommo hem igen till Rama. Och Elkana kände
        sin hustru Hanna, och HERREN tänkte på henne,
001:020 Och Hanna blev havande och födde en son, när tiden hade gått om;
        denne gav hon namnet Samuel, »ty», sade hon, »av HERREN har jag
        utbett mig honom.»
001:021 När sedan mannen Elkana med hela sitt hus begav sig upp för att
        offra åt HERREN sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer,
001:022 gick Hanna icke med ditupp, utan sade till sin man: »Jag vill
        vänta, till dess att gossen har blivit avvand, då skall jag föra
        honom med mig, för att han må ställas fram inför HERRENS ansikte
        och sedan stanna där för alltid.»
001:023 Hennes man Elkana sade till henne: »Gör vad du finner för gott;
        stanna, till dess du har avvant honom; må HERREN allenast
        uppfylla sitt ord.» Så stannade då hustrun hemma och gav sin son
        di, till dess hon skulle avvänja honom.

001:024 Men sedan hon hade avvant honom, tog hon honom med sig
        ditupp, jämte tre tjurar, en efa mjöl och en vinlägel; så förde
        hon honom in i HERRENS hus i Silo. Men gossen var ännu helt ung.
001:025 Och de slaktade tjuren och förde så gossen fram till Eli.
001:026 Och hon sade: »Hör mig, min herre; så sant du lever, min herre,
        jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till HERREN.
001:027 Om denne gosse bad jag; nu har HERREN givit mig vad jag utbad
        mig av honom.
001:028 Därför vill ock jag nu giva honom tillbaka åt HERREN; så länge
        han lever, skall han vara given åt HERREN.» Och de tillbådo där
        HERREN.

          »Mitt hjärta fröjdar sig i HERREN;
          mitt horn är upphöjt genom HERREN.
          Min mun är vitt upplåten mot mina fiender;
          ty jag gläder mig över din frälsning.
002:002 Ingen är helig såsom HERREN
          ty ingen finnes förutom dig;
          ingen klippa är såsom vår Gud.

002:003 Fören icke beständigt så mycket högmodigt tal;
          vad fräckt är gånge icke ut ur eder mun.
          Ty HERREN är en Gud som vet allt,
          och hos honom vägas gärningarna.
002:004 Hjältarnas bågar äro sönderbrutna,
          men de stapplande omgjorda sig med kraft.
002:005 De som voro mätta måste taga lega för bröd,
          men de som ledo hunger hungra icke mer.
          Ja, den ofruktsamma föder sju barn,
          men den moder som fick många
          barn vissnar bort.

002:006 HERREN dödar och gör levande,
          han för ned i dödsriket och upp
          därifrån.
002:007 HERREN gör fattig, han gör ock rik;
          han ödmjukar, men han upphöjer ock.
002:008 Han upprättar den ringe ur stoftet,
          ur dyn lyfter han den fattige upp,
          ty han vill låta dem sitta bredvid furstar,
          och en härlig tron giver han dem till arvedel.
          Ty jordens grundfästen äro HERRENS,
          och jordkretsen har han ställt på dem.

002:009 Sina frommas fötter bevarar han,
          men de ogudaktiga förgöras i mörkret,
          ty ingen förmår något genom egen kraft.
002:010 De som strida mot HERREN bliva krossade,
          ovan dem dundrar han i himmelen;
          ja, HERREN dömer jordens ändar.
          Men han giver makt åt sin konung,
          han upphöjer sin smordes horn.

002:011 Och Elkana gick hem igen till Rama; gossen däremot gjorde tjänst
        inför HERREN under prästen Eli.
002:012 Men Elis söner voro onda män, de ville icke veta av HERREN.
002:013 På följande sätt plägade nämligen prästerna gå till väga med
        folket: så ofta någon offrade ett slaktoffer, kom prästens
        tjänare, medan köttet koktes, och hade en treuddig gaffel i sin
        hand;
002:014 den stack han ned i kitteln eller pannan eller krukan eller
        grytan, och allt vad han så fick upp med gaffeln, det tog
        prästen. Så gjorde de mot alla israeliter som kommo dit till
        Silo.
002:015 Ja, till och med innan man hade förbränt det feta, kom prästens
        tjänare och sade till den som offrade: »Giv hit kött, så att jag
        kan steka det åt prästen, ty han vill icke hava kokt kött av
        dig, utan rått.»
002:016 Om då mannen svarade honom: »Först skall man nu förbränna det
        feta; tag sedan vad dig lyster», så sade han: »Nej, nu strax
        skall du lämna det, eljest tager jag det med våld.»
002:017 Och de unga männens synd var så mycket större inför HERREN som
        folket därigenom lärde sig att förakta HERRENS offer.

002:018 Men Samuel gjorde tjänst inför HERRENS ansikte, och var redan
        såsom gosse iklädd linne-efod.
002:019 Därtill plägade hans moder vart år göra åt honom en liten kåpa,
        som hon hade med sig till honom, när hon jämte sin man begav sig
        upp för att offra det årliga slaktoffret.
002:020 Då plägade Eli välsigna Elkana jämte hans hustru och säga:
        »HERREN skänke dig ytterligare avkomma med denna kvinna, i
        stället för den som hon utbad sig genom sin bön till HERREN.»
        Och så gingo de hem igen.
002:021 Och HERREN såg till Hanna, och hon blev havande och födde tre
        söner och två döttrar. Men gossen Samuel växte upp i HERRENS
        hus.

002:022 Då nu Eli, som var mycket gammal, fick höra allt vad hans söner
        gjorde mot hela Israel, och att de lågo hos de kvinnor som hade
        tjänstgöring vid ingången till uppenbarelsetältet,
002:023 sade han till dem: »Varför gören I sådant, allt detta onda som
        jag hör allt folket här tala om eder?
002:024 Icke så, mina söner! Det rykte jag hör vara gängse bland HERRENS
        folk är icke gott.
002:025 Om en människa försyndar sig mot en annan, så kan Gud medla för
        henne; men om en människa försyndar sig mot HERREN, vem kan då
        göra sig till medlare för henne?» Men de lyssnade icke till sin
        faders ord, ty HERREN ville döda dem.
002:026 Gossen Samuel däremot växte till i ålder och välbehag både för
        HERREN och för människor.

002:027 Och en gudsman kom till Eli och sade till honom: »Så säger
        HERREN: Har jag icke uppenbarat mig för din faders hus, när de
        ännu voro i Egypten och tjänade Faraos hus?
002:028 Och har jag icke utvalt honom bland alla Israels stammar till
        präst åt mig, till att offra på mitt altare och antända rökelse
        och bära efod inför mitt ansikte? Och gav jag icke åt din faders
        hus Israels barns alla eldsoffer?
002:029 Varför förtrampen I då de slaktoffer och spisoffer som jag har
        påbjudit i min boning? Och huru kan du ära dina söner mer än
        mig, så att I göden eder med det bästa av var offergåva som mitt
        folk Israel bär fram?
002:030 Därför säger HERREN, Israels Gud: Väl har jag sagt att ditt och
        din faders hus skulle få göra tjänst inför mig evärdligen. Men
        nu säger HERREN: Bort det! Ty dem som ära mig vill jag ock ära,
        men de som förakta mig skola komma på skam.
002:031 Se, dagar skola komma, då jag skall avhugga din arm och din
        faders hus' arm, så att ingen skall bliva gammal i ditt hus.
002:032 Och du skall få se min boning lida nöd, trots allt det goda som
        vederfares Israel. Och ingen skall någonsin bliva gammal i ditt
        eget hus.
002:033 Dock vill jag icke från mitt altare utrota var man av din släkt,
        så att jag kommer dina ögon att förtvina och din själ att
        försmäkta; men alla som växa upp i ditt hus skola dö, när de
        hava hunnit till manlig ålder.
002:034 Och tecknet härtill skall för dig vara det som skall övergå dina
        båda söner Hofni och Pinehas: på en och samma dag skola de båda
        dö.
002:035 Men jag skall låta en präst uppstå åt mig, som bliver
        beståndande, en som gör efter vad i mitt hjärta och min själ är;
        åt honom skall jag bygga ett hus som bliver beståndande, och han
        skall göra tjänst inför min smorde beständigt.
002:036 Och var och en som bliver kvar av ditt hus skall komma och falla
        ned för honom, för att få en silverpenning eller en kaka bröd;
        han skall säga: 'Anställ mig vid någon prästsyssla, så att jag
        får en bit bröd att äta.'»

003:001 Så gjorde nu den unge Samuel tjänst inför HERREN under Eli. Och
        HERRENS ord var sällsynt på den tiden, profetsyner voro icke
        vanliga.
003:002 Då nu en gång Eli, vilkens ögon hade begynt att bliva skumma, så
        att han icke kunde se, låg och sov på sin plats,
003:003 innan ännu Guds lampa hade slocknat, och medan också Samuel låg
        och sov, då hände sig i HERRENS tempel, där Guds ark stod,
003:004 att HERREN ropade på Samuel. Denne svarade: »Här är jag.»
003:005 Därefter skyndade han till Eli och sade: »Här är jag; du ropade
        ju på mig.» Men han svarade: »Jag har icke ropat; gå tillbaka
        och lägg dig.» Och han gick och lade sig.
003:006 Men HERREN ropade ännu en gång på Samuel; och Samuel stod upp
        och gick till Eli och sade: »Här är jag; du ropade ju på mig.»
        Men han svarade: »Jag har icke ropat, min son; gå tillbaka och
        lägg dig.»
003:007 Samuel hade nämligen ännu icke lärt att känna igen HERREN, och
        ännu hade icke något HERRENS ord blivit uppenbarat för honom.
003:008 Men HERREN ropade åter på Samuel, för tredje gången; och han
        stod upp och gick till Eli och sade: »Här är jag; du ropade ju
        på mig. Då förstod Eli att det var HERREN som ropade på
        ynglingen.
003:009 Därför sade Eli till Samuel: »Gå och lägg dig; och om han vidare
        ropar på dig, så säg: 'Tala, HERRE; din tjänare hör.» Och Samuel
        gick och lade sig på sin plats.

003:010 Då kom HERREN och ställde sig där och ropade såsom de förra
        gångerna: »Samuel! Samuel!» Samuel svarade: »Tala, din tjänare
        hör.»
003:011 Då sade HERREN till Samuel: »Se, jag skall i Israel göra något
        som kommer att genljuda i båda öronen på var och en som får höra
        det.
003:012 På den dagen skall jag låta komma över Eli allt vad jag har
        uttalat över hans hus, det första till det sista.
003:013 Ty jag har förkunnat för honom att jag skall vara domare över
        hans hus till evig tid, därför att han har syndat, i det han
        visste huru hans söner drogo förbannelse över sig och dock icke
        höll dem tillbaka.
003:014 Därför har jag ock med ed betygat om Elis hus: Sannerligen, Elis
        hus' missgärning skall icke någonsin kunna försonas, vare sig
        med slaktoffer eller med någon annat offergåva.»

003:015 Och Samuel låg kvar ända tills morgonen, då han öppnade
        dörrarna till HERRENS hus. Och Samuel fruktade för att omtala
        synen for Eli.
003:016 Men Eli ropade på Samuel och sade: »Samuel, min son!» Denne
        svarade: »Här är jag.»
003:017 Han sade: »Vad var det han talade till dig? Dölj det icke för
        mig. Gud straffe dig nu och framgent, om du döljer for mig
        något enda ord av det han talade till dig.»
003:018 Då omtalade Samuel för honom alltsammans och dolde intet för
        honom. Och han sade: »Han är HERREN; han göre vad honom
        täckes.»

003:019 Men Samuel växte upp, och HERREN var med honom och lät intet av allt vad han hade talat falla till jorden. 003:020 Och hela Israel, från Dan ända till Beer-Seba, förstod att Samuel var betrodd att vara HERRENS profet. 003:021 Och HERREN fortfor att låta se sig i Silo; ty HERREN uppenbarade sig för Samuel i Silo genom HERRENS ord. 003:022 Och Samuels ord kom till hela Israel.

004:001 Och Israel drog ut till strid mot filistéerna och lägrade sig
        vid Eben-Haeser, under det filistéerna hade lägrat sig vid
        Afek.
004:002 Filistéerna ställde då upp sig i slagordning mot Israel, och
        striden utbredde sig, och israeliterna blevo slagna av
        filistéerna; dessa nedgjorde på slagfältet vid pass fyra tusen
        man.
004:003 När folket kom tillbaka till lägret sade de äldste i Israel:
        »Varför har HERREN i dag låtit oss bliva slagna av filistéerna?
        Låt oss hämta hit till oss från Silo HERRENS förbundsark, för
        att den må komma och vara ibland oss och frälsa oss från våra
        fienders hand.»
004:004 Så sände då folket till Silo, och de buro därifrån HERREN
        Sebaots förbundsark, hans som tronar på keruberna; och Elis båda
        söner, Hofni och Pinehas, följde därvid med Guds förbundsark.

004:005 Då nu HERRENS förbundsark kom in i lägret, hov hela Israel upp
        ett stort jubelrop, så att det dånade i marken.
004:006 När då filistéerna hörde jubelropet, sade de: »Vad betyder detta
        stora jubelrop i hebréernas läger?» Och de fingo veta att
        HERRENS ark hade kommit in i lägret.
004:007 Då blevo filistéerna förskräckta, ty de tänkte: »Gud har kommit
        in i lägret.» Och de sade: »Ve oss! Något sådant har förut icke
        hänt.
004:008 Ve oss! Vem kan rädda oss från denne väldige Guds hand? Det var
        denne Gud som slog egyptierna med alla slags plågor i öknen.
004:009 Men fatten dock mod och varen män, I filistéer, så att I icke
        bliven trälar åt hebréerna, såsom de hava varit trälar åt
        eder. Ja, varen män och striden.»
004:010 Så stridde nu filistéerna, och israeliterna blevo slagna och
        flydde var och en till sin hydda, och nederlaget blev mycket
        stort: av Israel föllo trettio tusen man fotfolk.
004:011 Därtill blev Guds ark tagen, och Elis båda söner, Hofni och
        Pinehas, blevo dödade.
004:012 Och en benjaminit sprang från slagfältet och kom till Silo samma
        dag, med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud.
004:013 Och när han kom dit, satt Eli på sin stol vid sidan av vägen och
        såg utåt, ty hans hjärta bävade av oro för Guds ark. Då nu
        mannen kom in i staden med budskapet, höjde hela staden upp
        klagorop.
004:014 Och när Eli hörde klagoropet, sade han: »Vad betyder detta
        larm?» Då kom mannen skyndsamt dit och berättade det för Eli.
004:015 Men Eli var nittioåtta år gammal och hans ögon voro starrblinda,
        så att han icke kunde se.
004:016 Och mannen sade till Eli: »Jag är den som har kommit från
        slagfältet; jag har i dag flytt ifrån slagfältet.» Då sade han:
        »Huru har det gått, min son?»
004:017 Budbäraren svarade och sade: »Israel har flytt för filistéerna,
        mycket folk har också stupat; dina båda söner, Hofni och
        Pinehas, äro ock döda, och därtill har Guds ark blivit tagen.»
004:018 När han nämnde om Guds ark, föll Eli baklänges av stolen vid
        sidan av porten och bröt nacken av sig och dog; ty mannen var
        gammal och tung. Han hade då varit domare i Israel i fyrtio år.
004:019 Och när hans sonhustru, Pinehas' hustru, som var havande och
        nära att föda, fick höra ryktet om att Guds ark var tagen, och
        att hennes svärfader och hennes man voro döda, sjönk hon ned och
        födde sitt barn, ty födslovåndorna kommo över henne.
004:020 Och när hon då höll på att dö, sade kvinnorna som stodo omkring
        henne: »Frukta icke; du har fött en son.» Men hon svarade intet
        och aktade icke därpå.
004:021 Och hon kallade gossen I-Kabod, och sade: »Härligheten är
        borta från Israel.» Därmed syftade hon på att Guds ark var
        tagen, så ock på sin svärfader och sin man.
004:022 Hon sade: »Härligheten är borta från Israel», eftersom Guds ark
        var tagen.

005:001 När filistéerna hade tagit Guds ark, förde de den från
        Eben-Haeser till Asdod.
005:002 Där togo filistéerna Guds ark och förde in den i Dagons tempel
        och ställde den bredvid Dagon.
005:003 Men när asdoditerna bittida dagen därefter kommo dit, fingo de
        se Dagon ligga framstupa på jorden framför HERRENS ark. Då togo
        de Dagon och satte honom upp igen på hans plats.
005:004 Men när de dagen därefter åter kommo dit bittida om morgonen,
        fingo de ånyo se Dagon ligga framstupa på jorden framför HERRENS
        ark; och Dagons huvud och hans båda händer lågo avslagna på
        tröskeln, allenast fiskdelen satt kvar på honom.
005:005 I Asdod trampar därför ännu i dag ingen på Dagons tröskel,
        varken någon av Dagons präster, ej heller någon annan som går in
        i Dagons tempel.
005:006 Och HERRENS hand var tung över asdoditerna; han anställde
        förödelse bland dem, i det han slog dem med bölder, såväl i
        Asdod som inom tillhörande områden.
005:007 Då nu invånarna i Asdod sågo att så skedde, sade de: »Israels
        Guds ark får icke stanna hos oss, ty hans hand vilar hårt på oss
        och på vår gud Dagon.»
005:008 Och de sände bud och läto församla till sig alla filistéernas
        hövdingar och sade: »Vad skola vi göra med Israels Guds ark?» De
        svarade: »Israels Guds ark må flyttas till Gat.» Då flyttade de
        Israels Guds ark dit.
005:009 Men sedan de hade flyttat den dit, kom genom HERRENS hand en
        mycket stor förvirring i staden; han slog invånarna i staden,
        både små och stora, så att bölder slogo upp på dem.
005:010 Då sände de Guds ark till Ekron. Men när Guds ark kom till
        Ekron, ropade ekroniterna: »De hava flyttat Israels Guds ark
        till oss för att döda oss och vårt folk.»
005:011 Och de sände bud och läto för samla alla filistéernas hövdingar
        och sade: »Sänden bort Israels Guds ark, så att den får komma
        tillbaka till sin plats igen och icke dödar oss och vårt folk.»
        Ty en dödlig förvirring hade uppstått i hela staden; Guds hand
        låg mycket tung på den.
005:012 De av invånarna som icke dogo blevo slagna med bölder; och ropet
        från staden steg upp mot himmelen.

006:001 Sedan nu HERRENS ark hade varit i filistéernas land i sju
        månader,
006:002 tillkallade filistéerna sina präster och spåmän och sade: »Vad
        skola vi göra med HERRENS ark? Låten oss veta på vilket sätt vi
        skola sända den till dess plats igen.»
006:003 De svarade: »Om I viljen sända bort Israels Guds ark, skolen I
        icke sända bort den utan skänker; I måsten giva åt honom ett
        skuldoffer. Då skolen I bliva botade, och det skall då också
        bliva eder kunnigt varför hans hand icke drager sig tillbaka
        från eder.»
006:004 Då frågade de: »Vad för ett skuldoffer skola vi giva åt honom?»
        De svarade: »Fem bölder av guld och fem jordråttor av guld, lika
        många som filistéernas hövdingar; ty en och samma hemsökelse har
        träffat alla, också edra hövdingar.
006:005 I skolen göra avbildningar av edra bölder och avbildningar av
        jordråttorna som fördärva edert land; given så ära åt Israels
        Gud. Kanhända tager han då bort sin tunga hand från eder, så ock
        från eder gud och från edert land.
006:006 Varför tillsluten I edra hjärtan, såsom egyptierna och Farao
        tillslöto sina hjärtan? Måste icke dessa, sedan han hade utfört
        stora gärningar bland dem, släppa israeliterna, så att de fingo
        gå?
006:007 Så gören eder nu en ny vagn, och tagen två kor som giva di, och
        som icke hava burit något ok, och spännen korna för vagnen, men
        skiljen deras kalvar ifrån dem och låten dem stanna hemma.
006:008 Tagen så HERRENS ark och sätten den på vagnen, och läggen de
        gyllene klenoder I given honom såsom skuldoffer ned i ett skrin
        vid sidan av den, och låten den så gå åstad.
006:009 Sedan skolen I se efter: om den tager vägen till sitt land, upp
        mot Bet-Semes, så var det han som gjorde oss allt detta stora
        onda; men om så icke sker, då veta vi att det icke var hans hand
        som hemsökte oss. Detta har då träffat oss allenast av en
        händelse.»

006:010 Männen gjorde så; de togo två kor som gåvo di och spände dem för
        vagnen; men deras kalvar behöllo de hemma.
006:011 Och de satte HERRENS ark på vagnen, därtill ock skrinet med
        jordråttorna av guld och med avbildningarna av svulsterna.
006:012 Och korna gingo raka vägen fram åt Bet-Semes till; de höllo
        alltjämt samma stråt och gingo där råmande, utan att vika av
        vare sig till höger eller till vänster. Och filistéernas
        hövdingar gingo efter dem ända till Bet-Semes' område.
006:013 Men betsemesiterna höllo på med veteskörd i dalen. När de nu
        lyfte upp sina ögon, fingo de se arken; och de blevo glada, då
        de sågo den.
006:014 Men när vagnen kom till betsemesiten Josuas åker, stannade den
        där; och där låg en stor sten. Då höggo de sönder trävirket på
        vagnen och offrade korna till brännoffer åt HERREN.
006:015 Leviterna hade nämligen lyft ned HERRENS ark jämte skrinet som
        stod därbredvid, det vari de gyllene klenoderna funnos, och hade
        satt detta på den stora stenen. Sedan offrade invånarna i
        Bet-Semes på den dagen brännoffer och slaktoffer åt HERREN.
006:016 Och när filistéernas fem hövdingar hade sett detta, vände de
        samma dag tillbaka till Ekron.

006:017 De svulster av guld som filistéerna gåvo såsom skuldoffer åt
        HERREN utgjorde: för Asdod en, för Gasa en, för Askelon en, för
        Gat en, för Ekron en.
006:018 Men jordråttorna av guld voro lika många som filistéernas alla
        städer under de fem hövdingarna, varvid medräknas både befästa
        städer och landsbygdens byar, intill den stora Sorgestenen, på
        vilken de satte ned HERRENS ark, och som finnes kvar ännu i dag,
        på betsemesiten Josuas åker.
006:019 Av invånarna i Bet-Semes blevo ock många slagna, därför att de
        hade sett på HERRENS ark; han slog sjuttio man bland folket,
        femtio tusen man. Och folket sörjde däröver att HERREN hade
        slagit så många bland folket.
006:020 Och invånarna i Bet-Semes sade: »Vem kan bestå inför HERREN,
        denne helige Gud? Och till vem skall han draga bort ifrån oss?»
006:021 Och de skickade sändebud till dem som bodde i Kirjat-Jearim och
        läto säga: »Filistéerna hava sänt tillbaka HERRENS ark; kommen
        hitned och hämten den upp till eder.

007:001 Då kommo Kirjat-Jearims män och hämtade HERRENS ark ditupp och
        förde den in i Abinadabs hus på höjden. Och hans son Eleasar
        helgade de till att hava vården om HERRENS ark.
007:002 Och från den dag då arken fick sin plats i Kirjat-Jearim förflöt
        en lång tid: tjugu år förgingo; och hela Israels hus suckade nu
        efter HERREN.
007:003 Men Samuel sade till hela Israels hus: »Om I av allt edert
        hjärta viljen vända om till HERREN, så skaffen bort ifrån eder
        de främmande gudarna och Astarterna, och rikten edra hjärtan
        till HERREN och tjänen honom allena, så skall han rädda eder
        ifrån filistéernas hand.»
007:004 Då skaffade Israels barn bort Baalerna och Astarterna och
        tjänade HERREN allena.

007:005 Och Samuel sade: »Församlen hela Israel i Mispa, så vill jag där
        bedja till HERREN för eder.»
007:006 Då församlade de sig i Mispa och öste upp vatten och göto ut det
        inför HERREN och fastade den dagen; och de sade där: »Vi hava
        syndat mot HERREN.» Och Samuel dömde Israels barn i Mispa.

007:007 Men när filistéerna hörde att Israels barn hade församlat sig i
        Mispa, drogo filistéernas hövdingar ditupp mot Israel. Då
        Israels barn hörde detta, blevo de förskräckta för filistéerna.
007:008 Och Israels barn sade till Samuel: »Hör icke upp att ropa för
        oss till HERREN, vår Gud, att han må frälsa oss ifrån
        filistéernas hand.»
007:009 Då tog Samuel ett dilamm och offrade det såsom ett heloffer,
        till brännoffer åt HERREN; och Samuel ropade till HERREN för
        Israel, och HERREN bönhörde honom.
007:010 Under det att Samuel offrade brännoffret, ryckte nämligen
        filistéerna fram till strid mot Israel; men HERREN lät ett
        starkt tordön dundra över filistéerna på den dagen och
        förvirrade dem, så att de blevo slagna av Israel.
007:011 Och Israels män drogo ut från Mispa och förföljde filistéerna
        och nedgjorde dem, under det att de förföljde dem ända till
        trakten nedanför Bet-Kar.
007:012 Då tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Sen och gav
        den namnet Eben-Haeser, i det han sade: »Allt härintill har
        HERREN hjälpt oss.»

007:013 Så blevo filistéerna kuvade och kommo icke mer in i Israels land
        Och HERRENS hand var emot filistéerna, så länge Samuel levde.
007:014 Och de städer som filistéerna hade tagit från Israel kommo
        tillbaka till Israel, allasammans, från Ekron ända till Gat; och
        det tillhörande området tog Israel också igen ifrån
        filistéerna. Och mellan Israel och amoréerna blev fred.
007:015 Och Samuel var domare i Israel, så länge han levde.
007:016 Vart år färdades han omkring till Betel, Gilgal och Mispa; och
        han dömde Israel på alla dessa platser.
007:017 Sedan plägade han vända tillbaka till Rama, ty där var hans hem,
        och där dömde han eljest Israel där byggde han ock ett altare åt
        HERREN.

008:001 Men när Samuel blev gammal, satte han sina söner till domare
        över Israel
008:002 Hans förstfödde son hette Joel, och hans andre son Abia; de hade
        sitt domarsäte i Beer-Seba.
008:003 Men hans söner vandrade icke på hans väg, utan veko av därifrån
        och sökte orätt vinning; de togo mutor och vrängde rätten.

008:004 Då församlade sig alla de äldste i Israel och kommo till Samuel
        i Rama.
008:005 Och de sade till honom: »Du är ju nu gammal, och dina söner
        vandra icke på dina vägar. Så sätt nu en konung över oss till
        att döma oss, såsom alla andra folk hava.»
008:006 Men det misshagade Samuel, detta att de sade då: »Giv oss en
        konung, for att han må döma oss.» Och Samuel bad till HERREN.
008:007 Då sade HERREN till Samuel: »Lyssna till folkets ord, och gör
        allt vad de begära av dig; ty det är icke dig de hava förkastat,
        nej, mig hava de förkastat, i det de icke vilja att jag skall
        vara konung över dem.
008:008 Såsom de alltid hava gjort, från den dag då jag förde dem upp ur
        Egypten ända till denna dag, i det att de hava övergivit mig och
        tjänat andra gudar, så göra de nu ock mot dig.
008:009 Så lyssna nu till deras ord. Dock må du högtidligt varna dem och
        förkunna för dem den konungs rätt, som kommer att regera över
        dem.»

008:010 Och Samuel sade till folket, som hade begärt en konung av honom,
        allt vad HERREN hade talat.
008:011 Han sade: »Detta bliver den konungs rätt, som kommer att regera
        över eder: Edra söner skall han taga och skall sätta dem på sina
        vagnar och hästar, till sin tjänst, eller ock skola de nödgas
        löpa framför hans vagnar.
008:012 Andra av dem skall han taga och sätta till sina över- och
        underhövitsmän, och andra skola nödgas plöja hans åkerjord och
        inbärga hans skörd och förfärdiga hans krigsredskap och hans
        vagnsredskap.
008:013 Edra döttrar skall han taga till salvoberederskor, kokerskor och
        bagerskor.
008:014 Edra bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han taga
        och skall giva dem åt sina tjänare;
008:015 och han skall taga tionde av edra sädesfält och edra vingårdar
        och giva åt sina hovmän och tjänare.
008:016 Därtill skall han taga edra tjänare och edra tjänarinnor och
        edra bästa ynglingar, så ock edra åsnor, och bruka dem för sitt
        behov.
008:017 Av eder småboskap skall han taga tionde, och I skolen vara hans
        trälar.
008:018 När I då ropen om hjälp för den konungs skull som I själva haven
        utvalt åt eder, då skall HERREN icke svara eder.

008:019 Men folket ville icke lyssna till Samuels ord, utan sade: »Nej,
        en konung måste vi hava över oss.»
008:020 Vi vilja bliva lika alla andra folk; vi vilja hava en konung som
        dömer oss, och som drager ut i spetsen för oss till att föra
        våra krig.»
008:021 Då nu Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det
        till HERREN.
008:022 Men HERREN sade till Samuel: »Lyssna till deras ord, och sätt en
        konung över dem.» Då sade Samuel till Israels män: »Gån hem, var
        och en till sin stad.»

009:001 I Benjamin levde en man som hette Kis, son till Abiel, son till
        Seror, son till Bekorat, son till Afia, son till en benjaminit;
        och han var en rik man.
009:002 Han hade en son som hette Saul, en ståtlig och fager man; bland
        Israels barn fanns ingen man som var fagrare än han; han var
        huvudet högre än allt folket.
009:003 Nu hade Kis', Sauls faders, åsninnor kommit bort för honom;
        därför sade Kis till sin son Saul: »Tag med dig en av tjänarna
        och stå upp och gå åstad och sök efter åsninnorna.»
009:004 Då gick han genom Efraims bergsbygd och därefter genom
        Salisalandet; men de funno dem icke. Så gingo de genom
        Saalimslandet, men där voro de icke; sedan gick han genom
        Benjamins land, men de funno dem icke heller där.
009:005 När de så hade kommit in i Sufs land, sade Saul till tjänaren
        som han hade med sig: »Kom, låt oss gå hem igen; min fader kunde
        eljest, stället för att tänka på åsninnorna, bliva orolig för
        vår skull.»
009:006 Men han svarade honom: »Se, i denna stad finnes en gudsman; han
        är en ansedd man; allt vad han säger, det sker. Låt oss nu gå
        dit; måhända kan han säga oss något om den färd vi hava
        företagit oss.»
009:007 Då sade Saul till sin tjänare: »Men om vi gå dit, vad skola vi
        då taga med oss åt mannen? Brödet är ju slut i våra ränslar, och
        vi hava icke heller någon annan gåva att taga med oss åt
        gudsmannen. Eller vad hava vi väl?»
009:008 Tjänaren svarade Saul ännu en gång och sade: »Se, här har jag i
        min ägo en fjärdedels sikel silver; den vill jag giva åt
        gudsmannen, för att han må säga oss vilken väg vi böra gå.»
009:009 (Fordom sade man så i Israel, när man gick för att fråga Gud:
        »Kom, låt oss gå till siaren.» Ty den som man nu kallar profet
        kallade man fordom siare.)
009:010 Saul sade till sin tjänare: »Ditt förslag är gott; kom, låt oss
        gå.» Så gingo de till staden där gudsmannen fanns.

009:011 När de nu gingo uppför höjden där staden låg, träffade de några
        flickor som hade gått ut för att hämta vatten; dem frågade de:
        »Är siaren här?»
009:012 De svarade dem och sade: »Ja, helt nära. Skynda dig nu, ty han
        har i dag kommit till staden; folket firar nämligen i dag en
        offerfest på offerhöjden.
009:013 Om I nu gån in i staden, träffen I honom, innan han går upp på
        höjden till måltiden, ty folket äter icke, förrän han
        kommer. Han skall välsigna offret; först sedan begynna de
        inbjudna att äta. Gån därför nu ditupp, ty just nu kunnen I
        träffa honom.»
009:014 Så gingo de upp till staden. Och just när de kommo in i staden,
        mötte de Samuel, som var stadd på väg upp till offerhöjden.

009:015 Men dagen innan Saul kom hade HERREN uppenbarat för Samuel och
        sagt:
009:016 »I morgon vid denna tid skall jag sända till dig en man från
        Benjamins land, och honom skall du smörja till furste över mitt
        folk Israel; han skall frälsa mitt folk ifrån filistéernas
        hand. Ty jag har sett till mitt folk, eftersom deras rop har
        kommit till mig.»
009:017 När nu Samuel fick se Saul, gav HERREN honom den uppenbarelsen:
        »Se där är den man om vilken jag sade till dig: Denne skall
        styra mitt folk.»

009:018 Men Saul gick fram till Samuel i porten och sade: »Säg mig var
        siaren bor.»
009:019 Samuel svarade Saul och sade: »Jag är siaren. Gå före mig upp på
        offerhöjden, ty I skolen äta där med mig i dag. Men i morgon
        vill jag låta dig gå; och om allt vad du har på hjärtat vill jag
        giva dig besked.
009:020 Och vad angår åsninnorna, som nu i tre dagar hava varit borta
        för dig, skall du icke bekymra dig för dem, ty de äro
        återfunna. Vem tillhör för övrigt allt vad härligt är i Israel,
        om icke dig och hela din faders hus?»
009:021 Saul svarade och sade: »Jag är ju en benjaminit, från en av de
        minsta stammarna i Israel, och min släkt är ju den ringaste
        bland alla släkter i Benjamins stammar. Varför talar du då till
        mig på det sättet?»
009:022 Men Samuel tog Saul och hans tjänare och förde dem upp i salen
        och gav dem plats överst bland de inbjudna, vilka voro vid pass
        trettio män.
009:023 Och Samuel sade till kocken: »Giv hit det stycke som jag gav
        dig, och som jag sade att du skulle förvara hos dig.»
009:024 Då tog kocken fram lårstycket med vad därtill hörde, och satte
        det fram för Saul; och Samuel sade: »Se, här sättes nu fram för
        dig det som har blivit sparat; ät därav. Ty just för denna stund
        blev det undanlagt åt dig, då när jag sade att jag hade inbjudit
        folket.» Så åt Saul den dagen med Samuel.

009:025 Därefter gingo de ned från offerhöjden och in i staden. Sedan
        samtalade han med Saul uppe på taket.
009:026 Men bittida följande dag, när morgonrodnaden gick upp, ropade
        Samuel uppåt taket till Saul och sade: »Stå upp, så vill jag
        ledsaga dig till vägs.» Då stod Saul upp, och de gingo båda
        åstad, han och Samuel.
009:027 När de så voro på väg ned mot ändan av staden, sade Samuel till
        Saul: »Säg till tjänaren att han skall gå före oss»—och han
        fick gå—»men du själv må nu stanna här, så vill jag låta dig
        höra vad Gud har talat.»

010:001 Och Samuel tog sin oljeflaska och göt olja på hans huvud och
        kysste honom och sade: »Se, HERREN har smort dig till furste
        över sin arvedel.
010:002 När du nu går ifrån mig, skall du invid Rakels grav, vid
        Benjamins gräns, vid Selsa, träffa två män; dessa skola säga
        till dig: 'Åsninnorna som du gick åstad att söka äro återfunna;
        din fader tänker därför icke mer på åsninnorna, men han är
        orolig för eder skull och säger: Vad skall jag göra för att
        finna min son?'
010:003 Och när du har gått därifrån ett stycke fram och kommit till
        Tabors terebint skall du där möta tre män som äro på väg upp
        till Gud i Betel. En bär tre killingar, en bär tre brödkakor,
        och en bär en vinlägel.
010:004 Dessa skola hälsa dig och giva dig två bröd, och du skall taga
        emot vad de giva.
010:005 Sedan kommer du till Guds Gibea, där filistéernas fogdar
        äro. Och när du kommer dit in i staden, skall du träffa på en
        skara profeter, som komma ned från offerhöjden där, med
        psaltare, puka, flöjt och harpa före sig, under det att de
        själva äro i profetisk hänryckning.
010:006 Och HERRENS Ande skall komma över dig, så att också du fattas av
        hänryckning likasom de; och du skall då bliva förvandlad till en
        annan människa.
010:007 När du nu ser att dessa tecken inträffa, då må du göra vad
        tillfället giver vid handen, ty Gud är med dig.
010:008 Sedan må du gå ned före mig till Gilgal, så skall jag komma
        ditned till dig, för att offra brännoffer och tackoffer; sju
        dagar skall du vänta till dess jag kommer till dig och förkunnar
        för dig vad du skall göra.

010:009 I det han nu vände sig om för att gå ifrån Samuel, förvandlade
        Gud hans sinne och gav honom ett annat hjärta; och alla dessa
        tecken inträffade samma dag.
010:010 När de kommo till Gibea, mötte honom där en skara profeter; då
        kom Guds Ande över honom, så att han, mitt ibland dem, själv
        fattades av profetisk hänryckning.
010:011 Då nu alla som förut kände honom fingo se honom vara i
        hänryckning likasom profeterna, sade folket sinsemellan: »Vad
        har skett med Kis' son? Är ock Saul bland profeterna?»
010:012 Men en av männen därifrån svarade och sade: »Vem är då dessas
        fader?»—Härav uppkom ordspråket: »Är ock Saul bland profeterna?»

010:013 Men när hans profetiska hänryckning hade upphört, gick han upp
        på offerhöjden.
010:014 Då frågade Sauls farbroder honom och hans tjänare: »Var haven I
        varit?» Han svarade: »Borta för att söka åsninnorna. Men när vi
        sågo att de ingenstädes voro att finna, gingo vi till Samuel.»
010:015 Då sade Sauls farbroder: »Tala om for mig vad Samuel sade till
        eder.»
010:016 Saul svarade sin farbroder: »Han omtalade för oss att åsninnorna
        voro återfunna.» Men vad Samuel hade sagt om konungadömet
        omtalade han icke för honom.

010:017 Därefter kallade Samuel folket tillsammans till HERREN, i Mispa.
010:018 Och han sade till Israels barn: »Så säger HERREN, Israels Gud:
        Jag har fört Israel upp ur Egypten, och jag räddade eder icke
        allenast undan Egypten, utan ock undan alla andra konungadömen
        som förtryckte eder.
010:019 Men nu haven I förkastat eder Gud, som själv frälste eder ur
        alla edra olyckor och trångmål, och haven sagt till honom: 'Sätt
        en konung över oss.' Så träden nu fram inför HERREN efter edra
        stammar och edra ätter.»
010:020 Därpå lät Samuel alla Israels stammar gå fram; då träffades
        Benjamin stam av lotten.
010:021 När han sedan lät Benjamins stam gå fram efter dess släkter,
        träffades Matris släkt av lotten; därpå träffades Saul, Kis' son,
        av lotten, men när de då sökte efter honom, stod han icke att
        finna.
010:022 Då frågade de HERREN ännu en gång: »Har någon mer kommit hit?
        HERREN svarade: »Han har gömt sig bland trossen.»
010:023 Då skyndade de dit och hämtad honom därifrån, och när han nu
        trädde fram bland folket, var han huvudet högre än allt folket.
010:024 Och Samuel sade till allt folket: »Här sen I nu den som HERREN
        har utvalt; ingen är honom lik bland allt folket.» Då jublade
        allt folket och ropade: »Leve konungen!»

010:025 Och Samuel kungjorde för folket konungadömets rätt och tecknade
        upp den i en bok och lade ned den inför HERREN. Sedan lät Samuel
        allt folket gå hem, var och en till sitt.
010:026 Också Saul gick hem till Gibea; och honom följde en härskara av
        män vilkas hjärtan Gud hade rört.
010:027 Men några onda män sade: »Vad hjälp skulle denne kunna giva
        oss?» Och de föraktade honom och buro icke fram skänker till
        honom. Men han låtsade som om han icke märkte det.

011:001 Och ammoniten Nahas drog upp och belägrade Jabes i Gilead. Då
        sade alla män i Jabes till Nahas: »Slut fördrag med oss, så
        vilja vi bliva dig underdåniga.»
011:002 Men ammoniten Nahas svarade dem: »På det villkoret vill jag
        sluta fördrag med eder, att jag får sticka ut högra ögat på eder
        alla och därmed tillfoga hela Israel smälek.»
011:003 De äldste i Jabes sade till honom: »Giv oss sju dagars uppskov,
        så att vi kunna skicka sändebud över hela Israels land; om då
        ingen vill hjälpa oss, så skola vi giva oss åt dig.»

011:004 Så kommo nu sändebuden till Sauls Gibea och omtalade detta för
        folket. Då brast allt folket ut i gråt.
011:005 Men just då kom Saul gående bakom sina oxar från åkern. Och Saul
        frågade: »Vad fattas folket, eftersom de gråta?» Och de
        förtäljde för honom vad mannen från Jabes hade sagt.
011:006 Då kom Guds Ande över Saul, när han hörde detta, och hans vrede
        upptändes högeligen.
011:007 Och han tog ett par oxar och styckade dem och sände styckena
        omkring över hela Israels land med sändebuden och lät säga: »Den
        som icke drager ut efter Saul och Samuel, med hans oxar skall så
        göras.» Då föll en förskräckelse ifrån HERREN över folket, så
        att de drogo ut såsom en man.
011:008 Och han mönstrade dem i Besek, och Israels barn utgjorde då tre
        hundra tusen, och Juda män trettio tusen.

011:009 Och de sade till sändebuden som hade kommit: »Så skolen I säga
        till männen i Jabes i Gilead: I morgon skolen I få hjälp, när
        solen bränner som hetast.» Och sändebuden kommo och förkunnade
        detta för männen i Jabes; och dessa blevo glada däröver.
011:010 Nu läto männen i Jabes säga: »I morgon vilja vi giva oss åt
        eder, och I mån då göra med oss vadhelst I finnen för gott.»
011:011 Dagen därefter fördelade Saul folket i tre hopar; och de trängde
        in i lägret vid morgonväkten och nedgjorde ammoniterna, och
        upphörde först när det var som hetast på dagen. Och de som kommo
        undan blevo så kringspridda, att icke två av dem kommo undan
        tillsammans.
011:012 Då sade folket till Samuel: »Vilka voro de som sade: 'Skulle
        Saul bliva konung över oss!' Given hit dessa män, så att vi få
        döda dem.»
011:013 Men Saul sade: »På denna dag skall ingen dödas, ty i dag har
        HERREN givit seger åt Israel.»

011:014 Och Samuel sade till folket: »Kom, låt oss gå till Gilgal och
        där förnya konungadömet.»
011:015 Då gick allt folket till Gilgal och gjorde Saul till konung där,
        inför HERRENS ansikte, i Gilgal; och de offrade där tackoffer
        inför HERRENS ansikte. Och Saul och alla Israels män voro där
        uppfyllda av glädje.

012:001 Och Samuel sade till hela Israel: »Se, jag har lyssnat till edra
        ord och gjort allt vad I haven begärt av mig; jag har satt en
        konung över eder.
012:002 Nu är det eder konung som skall vara eder ledare, nu då jag är
        gammal och grå; I haven ju redan mina söner ibland
        eder. Hittills är det jag som har varit eder ledare, från min
        ungdom ända till denna dag.
012:003 Se har står jag, vittnen nu mot mig inför HERREN och inför hans
        smorde. Har jag tagit någons oxe, eller har jag tagit någons
        åsna? Har jag förtryckt någon eller övat våld mot någon? Har
        jag tagit mutor av någon, för att jag skulle se genom fingrarna
        med honom? Jag vill då giva eder ersättning därför.»
012:004 De svarade: »Du har icke förtryckt oss, du har icke övat våld
        mot oss; och från ingen människa har du tagit något.»
012:005 Då sade han till dem: »HERREN vare vittne mot eder, och hans
        smorde vare ock vittne denna dag, att I icke haven funnit något
        i min hand.» De svarade: »Ja, vare det så.»

012:006 Samuel sade till folket: »Ja, HERREN vare vittne, han som lät
        Mose och Aron uppstå och förde edra fäder upp ur Egyptens land.
012:007 Så träden nu fram, för att jag må gå till rätta med eder inför
        HERREN angående allt gott som HERREN i sin rättfärdighet har
        gjort mot eder och mot edra fäder.
012:008 När Jakob hade kommit fram till Egypten, ropade edra fäder till
        HERREN, och HERREN sände Mose och Aron, som förde edra fäder ut
        ur Egypten och läto dem bosätta sig här i landet.
012:009 Men när de glömde HERREN, sin Gud, sålde han dem i Siseras hand,
        härhövitsmannens i Hasor, och i filistéernas hand och i Moabs
        konungs hand, och dessa stridde mot dem.
012:010 Men de ropade till HERREN och sade: 'Vi hava syndat, ty vi hava
        övergivit HERREN och tjänat Baalerna och Astarterna; men rädda
        oss nu från våra fienders hand, så vilja vi tjäna dig.'
012:011 Då sände HERREN Jerubbaal och Bedan och Jefta och Samuel och
        räddade eder från edra fienders hand runt omkring, så att I
        fingen bo i trygghet.
012:012 Men när I sågen att Nahas, Ammons barns konung, kom emot eder,
        saden I till mig: 'Nej, en konung måste regera över oss', fastän
        det är HERREN, eder Gud, som är eder konung.
012:013 Och se, här är nu den konung I haven utvalt, den som I haven
        begärt; se, HERREN har satt en konung över eder.
012:014 Allenast mån I nu frukta HERREN och tjäna honom och höra hans
        röst och icke vara gensträviga mot HERRENS befallning. Ja, både
        I och den konung som regerar över eder mån följa HERREN, eder
        Gud.
012:015 Men om I icke hören HERRENS röst, utan ären gensträviga mot
        HERRENS befallning, då skall HERRENS hand drabba eder likasom
        edra fäder.
012:016 Träden nu ock fram och sen det stora under som HERREN skall göra
        inför edra ögon.
012:017 Nu är ju tiden för veteskörden; men jag vill ropa till HERREN
        att han må låta det dundra och regna. Så skolen I märka och se
        huru mycket ont I haven gjort i HERRENS ögon genom eder begäran
        att få en konung.»

012:018 Och Samuel ropade till HERREN, och HERREN lät det dundra och
        regna på den dagen. Då betogs allt folket av stor fruktan för
        HERREN och för Samuel.
012:019 Och allt folket sade till Samuel: »Bed för dina tjänare till
        HERREN, din Gud, att vi icke må dö, eftersom vi till alla våra
        andra synder ock hava lagt det onda att vi hava begärt att få en
        konung.»
012:020 Samuel sade till folket: »Frukten icke. Väl haven I gjort allt
        detta onda; men viken nu blott icke av ifrån HERREN, utan tjänen
        HERREN av allt edert hjärta.
012:021 Viken icke av; ty då följen I tomma avgudar, som varken kunna
        hjälpa eller rädda, eftersom de äro allenast tomhet.
012:022 Ty HERREN skall icke förskjuta sitt folk, för sitt stora namns
        skull, eftersom HERREN har behagat att göra eder till sitt
        folk.
012:023 Vare det ock fjärran ifrån mig att jag skulle så synda mot
        HERREN, att jag upphörde att bedja för eder! Jag vill fastmer
        lära eder den goda och rätta vägen.
012:024 Allenast frukten HERREN och tjänen honom troget av allt edert
        hjärta. Ty sen vilka stora ting han har gjort med eder!
012:025 Men om I gören vad ont är, så skolen både I och eder konung
        förgås.»

013:001 Saul hade varit konung ett år, och när han nu regerade över
        Israel på andra året,
013:002 utvalde han åt sig tre tusen män ur Israel. Av dessa hade Saul
        själv hos sig två tusen i Mikmas och i Betels bergsbygd, och ett
        tusen hade Jonatan hos sig i Gibea i Benjamin. Men det övriga
        folket hade han låtit gå hem, var och en till sin hydda.
013:003 Och Jonatan dräpte filistéernas fogde i Geba; och filistéerna
        fingo höra det. Men Saul lät stöta i basun över hela landet och
        säga: »Detta må hebréerna höra.»
013:004 Så fick hela Israel höra omtalas att Saul hade dräpt
        filistéernas fogde, och att Israel därigenom hade blivit
        förhatligt för filistéerna. Och folket bådades upp att följa
        Saul till Gilgal.
013:005 Under tiden hade filistéerna församlat sig för att strida mot
        Israel: trettio tusen vagnar och sex tusen ryttare, och fotfolk
        så talrikt som sanden på havets strand; och de drogo upp och
        lägrade sig vid Mikmas, öster om Bet-Aven.
013:006 Då nu israeliterna sågo sig vara i nöd, i det att folket svårt
        ansattes, gömde sig folket i grottor, i skogssnår och bland
        klippor, i fasta valv och i gropar.
013:007 Och somliga av hebréerna gingo över Jordan in i Gads och Gileads
        land. Men Saul var ännu kvar i Gilgal; och allt folket följde
        honom med bävan.
013:008 När han nu hade väntat sju dagar, intill den tid Samuel hade
        bestämt men Samuel likväl icke kom till Gilgal, begynte folket
        skingra sig och gå ifrån honom.
013:009 Då sade Saul: »Fören fram till mig brännoffers- och
        tackoffersdjuren.» Därpå frambar han brännoffret.
013:010 Men just när han hade slutat att frambära brännoffret, kom
        Samuel. Då gick Saul honom till mötes för att hälsa honom.
013:011 Men Samuel sade: »Vad har du gjort!» Saul svarade: »När jag såg
        att folket skingrade sig och gick ifrån mig, under det att du
        icke kom inom den bestämda tiden, fastän filistéerna voro
        församlade vid Mikmas,
013:012 då tänkte jag: Nu komma filistéerna hitned mot mig i Gilgal, och
        jag har ännu icke bönfallit inför HERREN. Då tog jag mod till
        mig och offrade brännoffret.»
013:013 Samuel sade till Saul: »Du har handlat dåraktigt. Du har icke
        hållit det bud HERREN, din Gud, har givit dig; eljest skulle
        HERREN hava befäst ditt konungadöme över Israel för evig tid.
013:014 Men nu skall ditt konungadöme icke bliva beståndande. HERREN har
        sökt sig en man efter sitt hjärta, och honom har HERREN
        förordnat till furste över sitt folk, eftersom du icke har
        hållit vad HERREN bjöd dig.»

013:015 Därefter stod Samuel upp och gick från Gilgal till Gibea i
        Benjamin. Men Saul mönstrade det folk som fanns hos honom: vid
        pass sex hundra man.
013:016 Och Saul och hans son Jonatan stannade i Geba i Benjamin med det
        folk som fanns hos dem, under det att filistéerna hade lägrat
        sig vid Mikmas.
013:017 Och en härskara, delad i tre hopar, drog ut ur filistéernas läger
        för att härja: en hop tog vägen till Ofra i Sualslandet,
013:018 en hop tog vägen till Bet-Horon, och en hop tog vägen till det
        område som vetter åt Seboimsdalen, åt öknen till.

013:019 Ingen smed fanns då i hela Israels land, ty filistéerna fruktade
        att hebréerna skulle låta göra sig svärd eller spjut.
013:020 Och så måste en israelit alltid begiva sig ned till filistéerna,
        om han ville låta vässa sin lie eller sin plogbill eller sin yxa
        eller sin skära,
013:021 när det hade blivit något fel med eggen på skärorna eller
        plogbillarna, eller med gafflarna eller yxorna, eller när
        oxpikarnas uddar behövde rätas.
013:022 Härav kom sig, att när striden skulle stå, ingen enda av Sauls
        och Jonatans folk hade ett svärd eller ett spjut; allenast Saul
        själv och hans son Jonatan hade sådana.

014:001 Så hände sig nu en dag att Jonatan, Sauls son, sade till sin
        vapendragare: »Kom, låt oss gå över till filistéernas utpost där
        på andra sidan.» Men han omtalade det icke för sin fader.
014:002 Saul vistades då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron,
        och folket som han hade hos sig utgjorde vid pass sex hundra
        man;
014:003 och Ahia, son till Ahitub, som var broder till I-Kabod, son till
        Pinehas, son till Eli, HERRENS präst i Silo, har då efoden. Och
        folket visste icke om, att Jonatan hade gått bort.
014:004 Men i passet, där Jonatan sökte gå över för att komma till
        filistéernas utpost, låg på vardera sidan en brant klippa; den
        ena hette Boses och den andra Sene.
014:005 Den ena klippan reste sig i norr, mitt emot Mikmas, den andra i
        söder, mitt emot Geba.
014:006 Och Jonatan sade till sin vapendragare: »Kom, låt oss gå över
        till dessa oomskurnas utpost, kanhända skall HERREN göra något
        för oss. Ty intet hindrar HERREN att giva seger genom få
        likasåväl som genom många.»
014:007 Hans vapendragare svarade honom: »Gör allt vad du har i sinnet.
        Gå du åstad; jag följer dig vart du vill.»
014:008 Då sade Jonatan: »Välan, vi skola gå över till männen där och
        laga så, att de få se oss.
014:009 Om de då säga till oss så: 'Stån stilla, till dess vi komma fram
        till eder', då skola vi stanna där vi äro och icke stiga upp
        till dem.
014:010 Om de däremot säga så: 'Kommen hitupp till oss', då skola vi
        stiga ditupp, ty då har HERREN givit dem i vår hand; detta skall
        för oss vara tecknet härtill.»
014:011 När nu de två hade blivit synliga för filistéernas utpost, sade
        filistéerna: »Se, hebréerna krypa ut ur hålen där de hava gömt
        sig.»
014:012 Därpå ropade utpostens manskap till Jonatan och hans
        vapendragare och sade: »Kommen hitupp till oss, så skola vi väl
        lära eder!» Då sade Jonatan till sin vapendragare: »Följ mig
        ditupp, ty HERREN har givit dem i Israels hand.»
014:013 Och Jonatan klättrade på händer och fötter uppför, och hans
        vapendragare följde honom. Och de föllo för Jonatan; och hans
        vapendragare gick efter honom och gav dem dödsstöten.
014:014 I det första anfallet nedgjorde så Jonatan och hans
        vapendragare vid pass tjugu män, på en sträcka av vid pass ett
        halvt plogland.
014:015 Då uppstod förskräckelse i lägret på fältet och bland allt
        folket; utposterna och de som hade gått ut för att härja grepos
        ock av förskräckelse. Och marken darrade, så att en
        förskräckelse ifrån Gud uppstod.

014:016 Och Sauls väktare i Gibea i Benjamin fingo se att hopen var i
        upplösning, och att man sprang hit och dit.
014:017 Då sade Saul till folket som han hade hos sig: »Hållen mönstring
        och sen efter, vem som har gått ifrån oss.» När de då höllo
        mönstring, funno de att Jonatan och hans vapendragare icke voro
        där.
014:018 Då sade Saul till Ahia: »För hit Guds ark.» Ty Guds ark fanns på
        den tiden bland Israels barn.
014:019 Medan Saul ännu talade med prästen, tilltog larmet i
        filistéernas läger allt mer och mer. Då sade Saul till prästen:
        »Låt det vara.»
014:020 Och Saul och allt det folk som han hade hos sig församlade sig
        och drogo till stridsplatsen; där fingo de se att den ene hade
        lyft sitt svärd mot den andre, så att en mycket stor förvirring
        hade uppstått.
014:021 Och de hebréer som sedan gammalt lydde under filistéerna, och
        som hade dragit hitupp med dem och voro här och där i lägret,
        dessa slöto sig nu ock till de israeliter som anfördes av Saul
        och Jonatan.
014:022 Och när de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd
        hörde att filistéerna flydde, satte alla dessa också efter dem
        och deltogo i striden.
014:023 Så gav HERREN Israel seger på den dagen, och striden fortsattes
        ända bortom Bet-Aven.

014:024 När nu Israels män på den dagen voro hårt ansträngda, band Saul
        folket med följande ed: »Förbannad vare den man som förtär någon
        föda före aftonen, och innan jag har tagit hämnd på mina
        fiender.» Så smakade då ingen av folket någon föda.
014:025 Och när de allasammans kommo in i skogsbygden, låg honung på
        marken.
014:026 Men när folket hade kommit in i skogsbygden och fått se den
        utflutna honungen, vågade dock ingen föra handen upp till
        munnen, ty folket fruktade för eden.
014:027 Jonatan däremot hade icke hört, när hans fader band folket med
        eden; därför räckte han ut staven som han hade i sin hand och
        doppade dess ända i honungskakan, och förde så handen till
        munnen; då kunde hans ögon åter se klart.
014:028 Men en man bland folket tog till orda och sade: »Din fader har
        bundit folket med en dyr ed och sagt: 'Förbannad vare den man
        som dag förtär någon föda.'» Och folket var uttröttat.
014:029 Jonatan svarade: »Min fader har därmed dragit olycka över
        landet. Sen huru klara mina ögon hava blivit, därför att jag
        smakade något litet av honungen här.
014:030 Huru mycket mer, om folket i dag hade fått äta sig mätta av
        bytet som de hade tagit från sina fiender—huru mycket större
        skulle icke då filistéernas nederlag hava blivit!»
014:031 Emellertid slogo de filistéerna på den dagen och förföljde dem
        från Mikmas till Ajalon. Och folket var mycket uttröttat.
014:032 Därför kastade sig folket över bytet och tog får, oxar och
        kalvar och slaktade dem på marken; och folket åt sedan köttet
        med blodet i.
014:033 När man berättade detta för Saul och sade: »Se, folket syndar
        mot HERREN genom att äta kött med blodet i», utropade han: »I
        haven handlat brottsligt. Vältren nu fram till mig en stor
        sten.»
014:034 Och Saul sade vidare: »Gån ut bland folket och sägen till dem
        'Var och en före fram till mig sin oxe och sitt får, och slakten
        dem här och äten; synden icke mot HERREN genom att äta köttet
        med blodet i.'» Då förde allt folket, var och en med egen hand,
        om natten fram sina oxar och slaktade dem där.
014:035 Och Saul byggde ett altare åt HERREN; detta var det första
        altare som han byggde åt HERREN.

014:036 Och Saul sade: »Låt oss i natt draga ned och förfölja
        filistéerna och anställa plundring bland dem, ända till dess det
        bliver dager i morgon, och låt oss laga så, att ingen av dem
        bliver kvar.» De svarade: »Gör allt vad dig täckes.» Men prästen
        sade: »Låt oss träda fram hit till Gud.»
014:037 Då frågade Saul Gud: »Skall jag draga ned och förfölja
        filistéerna? Vill du då giva dem i Israels hand?» Men han gav
        honom intet svar den dagen.
014:038 Då sade Saul: »Kommen hitfram, alla I folkets förnämsta män, för
        att I mån få veta och se vari den synd består, som i dag har
        blivit begången.
014:039 Ty så sant HERREN lever, han som har givit Israel seger: om den
        ock vore begången av min son Jonatan, skall han döden dö.» Men
        ingen bland allt folket svarade honom.
014:040 Då sade han till hela Israel: »Ställen I eder på ena sidan, så
        vill jag med min son Jonatan ställa mig på andra sidan.» Folket
        svarade Saul: »Gör vad dig täckes.»
014:041 Och Saul sade till HERREN, Israels Gud: »Låt sanningen komma i
        dagen.» Då träffades Jonatan och Saul av lotten, och folket gick
        fritt.
014:042 Saul sade: »Kasten lott mellan mig och min son Jonatan.» Då
        träffades Jonatan av lotten.
014:043 Saul sade till Jonatan: »Omtala för mig vad du har gjort.» Då
        omtalade Jonatan det för honom och sade: »Med ändan av staven
        som jag hade i min hand tog jag litet honung och smakade därpå
        —och så skall jag nu dö!»
014:044 Saul svarade: »Ja, Gud straffe mig nu och framgent: du måste
        döden dö, Jonatan.»
014:045 Men folket sade till Saul: »Skulle Jonatan dö, han som har
        förskaffat Israel denna stora seger? Bort det! Så sant HERREN
        lever, icke ett hår från hans huvud skall falla till jorden; ty
        med Guds hjälp har han i dag utfört detta.» Och folket köpte
        Jonatan fri ifrån döden.
014:046 Och Saul drog hem, utan att vidare förfölja filistéerna;
        filistéerna begåvo sig ock hem till sitt.

014:047 När Saul nu hade tagit konungadömet över Israel i besittning,
        förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, mot
        Ammons barn, mot Edom, mot konungarna i Soba och mot
        filistéerna; och vart han vände sig tuktade han dem.
014:048 Han gjorde mäktiga ting och slog Amalek och räddade så Israel
        från dess plundrares hand.
014:049 Sauls söner voro Jonatan, Jisvi och Malki-Sua; och av hans båda
        döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal.
014:050 Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas' dotter. Hans härhövitsman
        hette Abiner, son till Ner, som var Sauls farbroder.
014:051 Ty Kis, Sauls fader, och Ner, Abners fader, voro söner till
        Abiel.

014:052 Men kriget mot filistéerna pågick häftigt, så länge Saul
levde. Och varhelst Saul såg någon rask och krigsduglig man tog
han honom i sin tjänst.

015:001 Men Samuel sade till Saul: »Det var mig HERREN sände att smörja
        dig till konung över sitt folk Israel. Så hör nu HERRENS ord.
015:002 Så säger HERREN Sebaot: Jag vill hemsöka Amalek för det som han
        gjorde mot Israel, att han lade sig i vägen för honom, när han
        drog upp ur Egypten.
015:003 Så drag nu åstad och slå amalekiterna och giv dem till spillo,
        med allt vad de hava, och skona dem icke, utan döda både män och
        kvinnor, både barn och spenabarn, både fäkreatur och får, både
        kameler och åsnor.»
015:004 Då bådade Saul upp folket och mönstrade dem i Telaim: två hundra
        tusen man fotfolk, och dessutom tio tusen man från Juda.

015:005 När Saul sedan kom till Amaleks stad, lade han ett bakhåll i
        dalen.
015:006 Men till kainéerna lät Saul säga: »Skiljen eder från
        amalekiterna och dragen ned, för att jag icke må utrota eder
        tillsammans med dem. I bevisaden ju barmhärtighet mot alla
        Israels barn, när de drogo ut ur Egypten.» Då skilde sig
        kainéerna från amalekiterna.
015:007 Och Saul slog amalekiterna och förföljde dem från Havila fram
        emot Sur, som ligger öster om Egypten.
015:008 Och han tog Agag, Amaleks konung, levande till fånga, och allt
        folket gav han till spillo, och han slog dem med
        svärdsegg.
015:009 Men Saul och folket skonade Agag, så ock det bästa och det näst
        bästa av får och fäkreatur jämte lammen, korteligen, allt som
        var av värde; sådant ville de icke giva till spillo. All boskap
        däremot, som var dålig och mager, gåvo de till spillo.

015:010 Då kom HERRENS ord till Samuel; han sade:
015:011 »Jag ångrar att jag har gjort Saul till konung, ty han har vänt
        sig bort ifrån mig och icke fullgjort mina befallningar.» Detta
        gick Samuel hårt till sinnes, och han ropade till HERREN hela
        den natten.
015:012 Och bittida om morgonen stod Samuel upp och gick för att möta
        Saul. Då blev det berättat för Samuel att Saul hade kommit till
        Karmel och där rest åt sig en minnesstod, och att han sedan hade
        vänt om och dragit därifrån ned till Gilgal.
015:013 När nu Samuel kom till Saul, sade Saul till honom: »Välsignad
        vare du av HERREN. Jag har nu fullgjort HERRENS befallning.»
015:014 Men Samuel sade: »Vad är det då för ett läte av får som ljuder i
        mina öron, och vad är det för ett läte av fäkreatur som jag
        hör?»
015:015 Saul svarade: »Från amalekiterna hava de fört dem med sig, ty
        folket skonade det bästa av fåren och fäkreaturen för att offra
        det åt HERREN, din Gud; men det övriga hava vi givit till
        spillo.»
015:016 Då sade Samuel till Saul: »Håll nu upp, så vill jag förkunna för
        dig vad HERREN i natt har talat till mig. Han sade till honom:
        »Tala.»
015:017 Samuel sade: »Se, fastän du var ringa i dina egna ögon, har du
        blivit ett huvud för Israels stammar, ty HERREN smorde dig till
        konung över Israel.
015:018 Och HERREN sände dig åstad och sade: 'Gå och giv till spillo
        amalekiterna, de syndarna, och strid mot dem, till dess att du
        har förgjort dem.'
015:019 Varför har du då icke hört HERRENS röst, utan kastat dig över
        bytet och gjort vad ont är i HERRENS ögon?»
015:020 Saul svarade Samuel: »Jag har ju hört HERRENS röst och gått den
        väg på vilken HERREN har sänt mig. Jag har fört hit Agag,
        Amaleks konung, och givit Amalek till spillo.
015:021 Men folket tog av bytet får och fäkreatur, det bästa av det
        tillspillogivna, för att offra det åt HERREN din Gud, i Gilgal.»
015:022 Då sade Samuel: »Menar du att HERREN har samma behag till
        brännoffer och slaktoffer som därtill att man hör HERRENS röst?
          Nej, lydnad är bättre än offer,
          och hörsamhet bättre än det feta av vädurar.
015:023 Ty gensträvighet är trolldomssynd,
          och motspänstighet är avguderi och husgudsdyrkan.

        Eftersom du har förkastat HERRENS ord, har han ock förkastat
        dig, och du skall icke längre vara konung.»
015:024 Saul sade till Samuel: »Jag har syndat därmed att jag har
        överträtt HERRENS befallning och handlat emot dina ord; ty jag
        fruktade för folket och lyssnade till deras ord.
015:025 Men förlåt mig nu min synd, och vänd tillbaka med mig, så att
        jag får tillbedja HERREN.»
015:026 Samuel sade till Saul: »Jag vänder icke tillbaka med dig; ty då
        du har förkastat HERRENS ord, har HERREN ock förkastat dig, så
        att du icke längre får vara konung över Israel.»
015:027 När nu Samuel vände sig om för att gå, fattade han i hörnet på
        hans mantel, och den rycktes sönder.
015:028 Och Samuel sade till honom: »HERREN har i dag ryckt Israels
        konungarike från dig och givit det åt en annan, som är bättre än
        du.
015:029 Och den Härlige i Israel ljuger icke och ångrar sig icke; ty han
        är icke en människa, så att han skulle kunna ångra sig.»
015:030 Han svarade: »Jag har syndat; men bevisa mig dock nu den äran
        inför de äldste i mitt folk och inför Israel, att du vänder
        tillbaka med mig, så att jag får tillbedja HERREN, din Gud.»
015:031 Då vände Samuel tillbaka och följde med Saul; och Saul tillbad
        HERREN.

015:032 Och Samuel sade: »Fören fram till mig Agag, Amaleks konung.» Då
        gick Agag med glatt mod fram till honom. Och Agag sade: »Välan,
        snart är dödens bitterhet överstånden.»
015:033 Men Samuel sade: »Såsom ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa så
        skall ock din moder bliva barnlös framför andra kvinnor.» Därpå
        högg Samuel Agag i stycken inför HERREN, i Gilgal.
015:034 Sedan begav sig Samuel till Rama; men Saul drog upp till sitt
        hem i Sauls Gibea.
015:035 Och Samuel ville icke mer se Saul så länge han levde, ty Samuel
        sörjde över Saul, eftersom HERREN ångrade att han hade gjort
        Saul till konung över Israel.

016:001 Och HERREN sade till Samuel: »Huru länge tänker du sörja över
        Saul? Jag har ju förkastat honom, ty jag vill icke längre att
        han skall vara konung över Israel. Fyll ditt horn med olja och
        gå åstad jag vill sända dig till betlehemiten Isai, ty en av
        hans söner har jag utsett åt mig till konung.»
016:002 Men Samuel sade: »Huru skall jag kunna gå dit? Om Saul får höra
        det, så dräper han mig.» HERREN svarade: »Tag en kviga med dig
        och säg: 'Jag har kommit för att offra åt HERREN.'
016:003 Sedan skall du inbjuda Isai till offret, och jag skall då själv
        låta dig veta vad du bör göra, och du skall smörja åt mig den
        jag säger dig.»
016:004 Samuel gjorde vad HERREN hade sagt, och kom så till Bet-Lehem
        Men när de äldste i staden fingo se honom, blevo de förskräckta
        och frågade: »Allt står väl rätt till?»
016:005 Han svarade: »Ja. Jag har kommit för att offra åt HERREN. Helgen
        eder och kommen med mig till offret.» Och han helgade Isai och
        hans söner och inbjöd dem till offret.

016:006 När de nu kommo dit och han fick se Eliab, tänkte han: »Förvisso
        står HERRENS smorde här inför honom.»
016:007 Men HERREN sade till Samuel »Skåda icke på hans utseende och på
        hans högväxta gestalt, ty jag har förkastat honom. Ty det är
        icke såsom en människa ser; en människa ser på det som är för
        ögonen men HERREN ser till hjärtat.»
016:008 Då kallade Isai på Abinadab och lät honom gå fram för
        Samuel. Men han sade: »Icke heller denne har HERREN utvalt.»
016:009 Då lät Isai Samma gå fram. Men han sade: »Icke heller denne har
        HERREN utvalt.»
016:010 På detta sätt lät Isai sju av sina söner gå fram för Samuel; men
        Samuel sade till Isai: »HERREN har icke utvalt någon av dessa.»
016:011 Och Samuel frågade Isai: »Är detta alla ynglingarna?» Han
        svarade: »Ännu återstår den yngste, men han går nu i vall med
        fåren.» Då sade Samuel till Isai: »Sänd åstad och hämta hit
        honom, ty vi skola icke sätta oss till bords, förrän han kommer
        hit.»
016:012 Då sände han åstad och lät hämta honom, och han var ljuslätt och
        hade sköna ögon och ett fagert utseende. Och HERREN sade: »Stå
        upp och smörj honom, ty denne är det.»
016:013 Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans
        bröder; och HERRENS Ande kom över David, från den dagen och allt
        framgent. Sedan stod Samuel upp och gick till Rama.

016:014 Men sedan HERRENS Ande hade vikit ifrån Saul, kvaldes han av en
        ond ande från HERREN.
016:015 Då sade Sauls tjänare till honom: »Eftersom en ond ande från Gud
        kväljer dig,
016:016 må du, vår herre, tillsäga dina tjänare, som stå inför dig, att
        de söka upp en man som är kunnig i harpospel, på det att han må
        spela på harpan, när den onde anden från Gud kommer över dig; så
        skall det bliva bättre med dig.»
016:017 Då sade Saul till sina tjänare: »Sen eder för min räkning om
        efter en man som är skicklig i strängaspel, och fören honom till
        mig.»
016:018 En av männen svarade då och sade: »Betlehemiten Isai har en son
        som jag har funnit vara kunnig i strängaspel, en käck stridsman
        och en förståndig man, därtill en fager man; och HERREN är med
        honom.»
016:019 Så sände då Saul bud till Isai och lät säga: »Sänd till mig din
        son David, som vaktar fåren.»
016:020 Då tog Isai en åsna, som han lastade med bröd, vidare en
        vinlägel och en killing, och sände detta med sin son David till
        Saul.
016:021 Så kom David till Saul och trädde i hans tjänst och blev honom
        mycket kär, så att han fick bliva hans vapendragare.
016:022 Och Saul sände till Isai och lät säga: »Låt David stanna kvar i
        min tjänst, ty han har funnit nåd för mina ögon.»
016:023 När nu anden från Gud kom över Saul, tog David harpan och
        spelade; då kände Saul lindring, och det blev bättre med honom,
        och den onde anden vek ifrån honom.

017:001 Men filistéerna församlade sina härar till strid; de församlade
        sig vid det Soko som hör till Juda. Och de lägrade sig mellan
        Soko och Aseka, vid Efes-Dammim.
017:002 Saul och Israels män hade ock församlat sig och lägrat sig i
        Terebintdalen; och de ställde upp sig till strid mot
        filistéerna.
017:003 Filistéerna stodo vid berget på ena sidan, och israeliterna
        stodo vid berget på andra sidan, så att de hade dalen emellan
        sig.
017:004 Då framträdde ur filistéernas skaror en envigeskämpe vid namn
        Goljat, från Gat; han var sex alnar och ett kvarter lång.
017:005 Han hade en kopparhjälm på sitt huvud och var klädd i ett
        fjällpansar, och hans pansar hade en vikt av fem tusen siklar
        koppar.
017:006 Och han hade benskenor av koppar och bar en lans av koppar på
        sin rygg.
017:007 Skaftet på hans spjut liknade en vävbom, och spetsen på spjutet
        höll sex hundra siklar järn. Och hans sköldbärare gick framför
        honom.
017:008 Han trädde nu fram och ropade till Israels här och sade till
        dem: »Varför dragen I ut och ställen upp eder till strid? Jag
        står här på filistéernas vägnar, och I ären Sauls tjänare;
        väljen nu ut åt eder en man som må komma hitned till mig.
017:009 Om han förmår strida mot mig och slår ned mig, så skola vi vara
        eder underdåniga; men om jag bliver hans överman och slår ned
        honom, så skolen I vara oss underdåniga och tjäna oss.»
017:010 Och filistéen sade ytterligare: »Jag har i dag smädat Israels
        här. Skaffen nu hit någon, så att vi få strida med varandra!
017:011 Då Saul och hela Israel hörde dessa filistéens ord, blevo de
        gripna av förfäran och stor fruktan.

017:012 Men David var son till den omtalade efratiten från Bet-Lehem i
        Juda, som hette Isai och hade åtta söner; denne var på Sauls tid
        en gammal man vid framskriden ålder.
017:013 Nu hade Isais tre äldsta söner dragit åstad och följt med Saul
        ut i kriget. Av dessa hans tre söner, som hade dragit ut i
        kriget, hette den förstfödde Eliab, hans andre son Abinadab och
        den tredje Samma.
017:014 David var den yngste. De tre äldsta hade nu följt med Saul.
017:015 Men David lämnade understundom Saul och gick hem för att vakta
        sin faders får i Bet-Lehem.
017:016 Och filistéen kom fram både bittida och sent; i fyrtio dagar kom
        han och ställde sig där.
017:017 Nu sade Isai en gång till sin son David: »Tag för dina bröders
        räkning en efa av dessa rostade ax jämte dessa tio bröd, och
        skaffa detta skyndsamt till dina bröder i lägret.
017:018 Och dessa tio ostar skall du föra till deras överhövitsman. Du
        skall se efter, om det står väl till med dina bröder, och begära
        av dem en mottagningspant.
017:019 Saul och de och alla Israels män äro nämligen i Terebintdalen
        och strida mot filistéerna.»

017:020 Bittida följande morgon överlämnade David fåren åt en vaktare,
        tog med sig vad han skulle och begav sig åstad, såsom Isai hade
        bjudit honom. När han kom fram till vagnborgen, hov hären, som
        då skulle draga ut i slagordning, upp sitt härskri.
017:021 Och Israel och filistéerna ställde upp sig i slagordning mot
        varandra.
017:022 Då lämnade David ifrån sig sakerna åt trossvaktaren och skyndade
        bort till hären; och när han kom dit, hälsade han sina bröder.
017:023 Under det att han talade med dem, trädde nu envigeskämpen, han
        som hette Goljat, filistéen ifrån Gat, fram ur filistéernas här
        och talade såsom förut; och David hörde det.
017:024 Och alla Israels män flydde för mannen, när de fingo se honom
        och fruktade storligen.
017:025 Och Israels män sade: »Sen I mannen där, som nu träder upp? Han
        träder upp för att smäda Israel. Men den man som slår ned honom
        vill konungen begåva med stor rikedom, och åt honom vill han
        giva sin dotter, och hans faders hus vill han göra skattefritt i
        Israel.»
017:026 Och David sade till de man som stodo bredvid honom: »Vad får den
        man som slår ned denne filisté och därmed tager bort sådan
        smälek från Israel? Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågar
        smäda den levande Gudens här?»
017:027 Folket upprepade då för honom det som nyss hade blivit sagt; de
        sade: »Detta får den man som slår ned honom.»
017:028 Men Eliab, hans äldste broder, hörde huru han talade med männen;
        då upptändes Eliabs vrede mot David, och han sade: »Varför har
        du kommit hitned, och åt vem har du överlämnat den lilla
        fårhjorden där i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas
        ondska; för att se på striden är det som du har kommit hitned.»
017:029 David svarade: »Vad har jag då gjort? Det var ju allenast en
        fråga.»
017:030 Sedan vände han sig ifrån honom till en annan och upprepade sin
        fråga, och folket gav honom samma svar som förut.
017:031 Men vad David hade talat blev bekant; och man berättade det för
        Saul, och denne lät hämta honom.

017:032 Och David sade till Saul: »Må ingen låta sitt mod falla. Din
        tjänare vill gå åstad och strida mot denne filisté.»
017:033 Saul sade till David: »Icke kan du gå åstad mot denne filisté
        och strida mot honom; du är du ju allenast en yngling, och han
        är en stridsman allt ifrån ungdomen.»
017:034 Men David svarade Saul: »Din tjänare har gått i vall med sin
        faders får; om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ett
        får av hjorden,
017:035 så följde jag efter vilddjuret och slog ned det och ryckte rovet
        ur munnen på det; och om det då reste sig upp mot mig, så
        fattade jag det i skägget och slog ned det och dödade det.
017:036 Har nu din tjänare slagit ned både lejon och björn, så skall det
        gå denne oomskurne filisté såsom det gick vart och ett av dessa
        djur, ty han har smädat den levande Gudens här.»
017:037 Och David sade ytterligare: »HERREN, som räddade mig undan lejon
        och björn, han skall ock rädda mig undan denne filisté.» Då sade
        Saul till David: »Gå då åstad; HERREN skall vara med dig.»
017:038 Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en
        kopparhjälm på hans huvud och klädde på honom ett pansar.
017:039 Och David omgjordade sig med hans svärd utanpå kläderna och
        prövade på att gå därmed, ty han hade aldrig försökt något
        sådant. Och David sade till Saul: »Jag kan icke gå så klädd, ty
        jag har aldrig försökt sådant.» Därpå lade David det av sig.
017:040 Och han tog sin stav i handen och valde ut åt sig fem släta
        stenar ur bäcken och lade dem i sin herdeväska och i barmen, och
        tog sin slunga i handen; därefter gick han fram mot filistéen.
017:041 Och filistéen gick framåt och kom David allt närmare, och hans
        sköld bärare gick framför honom.
017:042 Då nu filistéen såg upp och fick se David, föraktade han honom;
        ty denne var ännu en yngling, ljuslätt och skön.
017:043 Och filistéen sade till David: »Menar du att jag är en hund,
        eftersom du kommer emot mig med käppar?» Och filistéen
        förbannade David, i det han svor vid sina gudar.
017:044 Sedan sade filistéen till David: »Kom hit till mig, så skall jag
        giva ditt kött åt himmelens fåglar och åt markens djur.»
017:045 David svarade filistéen: »Du kommer mot mig med svärd och spjut
        och lans, men jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn, hans som
        är Israels härs Gud, den härs som du har smädat.
017:046 HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand, så att jag
        skall slå ned dig och taga ditt huvud av dig, och jag skall
        denna dag giva de filisteiska krigarnas döda kroppar åt
        himmelens fåglar och åt jordens vilda djur; så skola alla länder
        förnimma att Israel har en Gud.
017:047 Och hela denna hop skall förnimma att det icke är genom svärd
        och spjut som HERREN giver seger; ty striden är HERRENS, och han
        skall giva eder i vår hand.»

017:048 När då filistéen gjorde sig redo och gick framåt och närmade sig
        David, sprang David med hast fram mot hären, filistéen till
        mötes.
017:049 Och David stack sin hand i väskan och tog därur en sten och
        slungade och träffade filistéen i pannan; och stenen trängde in
        i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden.
017:050 Så övervann David filistéen med slunga och sten och slog
        filistéen till döds,
017:051 utan att David därvid hade något svärd i sin hand. Sedan sprang
        David fram och ställde sig invid filistéen och fattade i hans
        svärd; och när han hade dragit det ut ur skidan, gav han honom
        dödsstöten och högg av hans huvud därmed. När filistéerna nu
        sågo att deras kämpe var död, flydde de.
017:052 Men Israels och Juda män stodo upp och höjde ett härskri och
        förföljde filistéerna ända dit där vägen går till Gai, och ända
        intill Ekrons portar; och filistéer föllo och lågo slagna på
        vägen till Saaraim, och sedan ända till Gat och ända till Ekron.
017:053 Sedan Israels barn sålunda häftigt hade förföljt filistéerna,
        vände de tillbaka och plundrade deras läger.
017:054 Och David tog filistéens huvud och förde det till Jerusalem, men
        hans vapen lade han i sitt tält.

017:055 När Saul såg David gå ut mot filistéen, frågade han
        härhövitsmannen Abner: »Vems son är denne yngling, Abner?» Abner
        svarade: »Så sant du lever, konung, jag vet det icke.»
017:056 Då sade konungen: »Hör då efter, vems son den unge mannen är.»
017:057 När sedan David vände tillbaka, efter att hava slagit ihjäl
        filistéen, tog Abner honom med sig och förde honom inför Saul,
        medan han ännu hade filistéens huvud i sin hand.
017:058 Då sade Saul till honom: »Vems son är du, yngling» David
        svarade: »Din tjänare Isais, betlehemitens, son.»

018:001 Sedan, efter det att David hade talat ut med Saul, fäste sig
        Jonatans hjärta så vid Davids hjärta, att Jonatan hade honom
        lika kär som sitt eget liv.
018:002 Och Saul tog honom till sig på den dagen och lät honom icke mer
        vända tillbaka till sin faders hus.
018:003 Och Jonatan slöt ett förbund med David, då han nu hade honom
        lika kär som sitt eget liv.
018:004 Och Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den
        åt David, så ock sina övriga kläder, ända till sitt svärd, sin
        båge och sitt bälte
018:005 Och när David drog ut, hade han framgång överallt dit Saul sände
        honom; Saul satte honom därför över krigsfolket. Och allt folket
        fann behag i honom, också de som voro Sauls tjänare.

018:006 Och när de kommo hem, då David vände tillbaka, efter att hava
        slagit ned filistéen, gingo kvinnorna ut från alla Israels
        städer, under sång och dans, för att möta konung Saul med jubel,
        med pukor och trianglar.
018:007 Och kvinnorna sjöngo med fröjd sålunda:
          »Saul har slagit sina tusen,
          men David sina tio tusen.»

018:008 Då blev Saul mycket vred, ty det talet misshagade honom, och han
        sade: »Åt David hava de givit tio tusen, och åt mig hava de
        givit tusen; nu fattas honom allenast konungadömet.»
018:009 Och Saul såg med ont öga på David från den dagen och allt
        framgent.

018:010 Dagen därefter kom en ond ande från Gud över Saul, så att han
        rasade i sitt hus; men David spelade på harpan, såsom han
        dagligen plägade. Och Saul hade sitt spjut i handen.
018:011 Och Saul svängde spjutet och tänkte: »Jag skall spetsa David
        fast vid väggen.» Men David böjde sig undan för honom, två
        gånger.

018:012 Och Saul fruktade för David, eftersom HERREN var med honom,
        sedan han hade vikit ifrån Saul.
018:013 Därför avlägsnade Saul honom ifrån sig, i det att han gjorde
        honom till överhövitsman i sin här; han blev så folkets ledare
        och anförare.
018:014 Och David hade framgång på alla sina vägar, och HERREN var med
        honom.
018:015 Då nu Saul såg att han hade så stor framgång, fruktade han honom
        än mer.
018:016 Men hela Israel och Juda hade David kär, eftersom han var deras
        ledare och anförare.

018:017 Och Saul sade till David: »Se, min äldsta dotter, Merab, vill
        jag giva dig till hustru; skicka dig allenast såsom en tapper
        man i min tjänst, och för HERRENS krig.» Ty Saul tänkte: »Min
        hand må icke drabba honom, filistéernas hand må drabba honom.»
018:018 Men David svarade Saul: »Vem är jag, vilka hava mina
        levnadsförhållanden varit, och vad är min faders släkt i Israel,
        eftersom jag skulle bliva konungens måg?»
018:019 När tiden kom att Sauls dotter Merab skulle hava givits åt
        David, blev hon emellertid given till hustru åt meholatiten
        Adriel.—
018:020 Men Sauls dotter Mikal hade David kär. Och när man omtalade
        detta för Saul, behagade det honom.
018:021 Saul tänkte nämligen: »Jag skall giva henne åt honom, för att
        hon må bliva honom en snara, så att filistéernas hand drabbar
        honom.» Och Saul sade till David: »För andra gången kan du nu
        bliva min måg.»
018:022 Och Saul bjöd sina tjänare att de hemligen skulle tala så med
        David: »Se, konungen har behag till dig, och alla hans tjänare
        hava dig kär; du bör nu bliva konungens måg.»
018:023 Och Sauls tjänare talade dessa ord i Davids öron. Men David
        sade: »Tyckes det eder vara en så ringa sak att bliva konungens
        måg? Jag är ju en fattig och ringa man.»
018:024 Detta omtalade Sauls tjänare för honom och sade: »Så har David
        sagt.»
018:025 Då tillsade Saul dem att de skulle säga så till David: »Konungen
        begär ingen annan brudgåva än förhudarna av ett hundra
        filistéer, för att hämnd så må tagas på konungens fiender.» Saul
        hoppades nämligen att han skulle få David fälld genom
        filistéernas hand.
018:026 När så hans tjänare omtalade för David vad han hade sagt, ville
        David gärna på det villkoret bliva konungens måg; och innan
        tiden ännu var förlupen,
018:027 stod David upp och drog åstad med sina män och slog av
        filistéerna två hundra man. Och David tog deras förhudar med
        sig, och fulla antalet blev överlämnat åt konungen, för att han
        skulle bliva konungens måg. Och Saul gav honom så sin dotter
        Mikal till hustru.
018:028 Men Saul såg och förstod att HERREN var med David; Och Sauls
        dotter Mikal hade honom kär.
018:029 Då fruktade Saul ännu mer för David, och så blev Saul Davids
        fiende för hela livet.

018:030 Men filistéernas furstar drogo i fält; och så ofta de drogo ut,
hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare, så
att hans namn blev mycket berömt.

019:001 Och Saul talade med sin son Jonatan och med alla sina tjänare om
        att döda David; men Sauls son Jonatan var David mycket
        tillgiven.
019:002 Därför omtalade Jonatan detta för David och sade: »Min fader
        Saul söker att döda dig. Tag dig alltså till vara i morgon och
        håll dig gömd på någon plats där du kan vara dold.
019:003 Men själv vill jag gå ut och ställa mig bredvid min fader på
        marken, där du är, och jag vill tala om dig med min fader; om
        jag då märker något, skall jag sedan omtala det för dig.
019:004 Och Jonatan talade till Davids bästa med sin fader Saul och sade
        till honom: »Konungen må icke försynda sig på sin tjänare David
        ty han har icke försyndat sig mot dig, utan vad han har gjort
        har varit till stort gagn för dig.
019:005 Han tog ju sin själ i sin hand och slog ned filistéen, och
        HERREN gav så hela Israel en stor seger; du har själv sett det
        och glatt dig däråt. Varför skulle du då försynda dig på
        oskyldigt blod genom att döda David utan sak?»
019:006 Och Saul lyssnade till Jonatans ord; och Saul svor: »Så sant
        HERREN lever, han skall icke dödas.»
019:007 Sedan kallade Jonatan David till sig; och Jonatan omtalade för
        honom allt som hade blivit sagt. Därefter förde Jonatan David
        till Saul, och han var i hans tjänst såsom förut.

019:008 När så kriget åter begynte, drog David ut och stridde mot
filistéerna och tillfogade dem ett stort nederlag, så att de
flydde för honom.

019:009 Men en ond ande från HERREN kom över Saul, där han satt i sitt
        hus med spjutet i handen, under det att David spelade på harpan.
019:010 Då sökte Saul att med spjutet spetsa David fast vid väggen; men
        denne vek undan för Saul, så att han allenast stötte spjutet in
        i väggen. Och David flydde och kom undan samma natt.
019:011 Emellertid sände Saul till Davids hus några män med uppdrag att
        vakta på honom och att sedan om morgonen döda honom. Men Mikal,
        Davids hustru, omtalade detta för honom och sade: »Om du icke i
        natt räddar ditt liv, så är du i morgon dödens man.»
019:012 Därefter släppte Mikal ned David genom fönstret; och han begav
        sig på flykten och kom så undan.
019:013 Sedan tog Mikal husguden och lade honom i sängen och satte
        myggnätet av gethår över huvudgärden och höljde täcket över
        honom.
019:014 När sedan Saul sände sina män med uppdrag att hämta David, sade
        hon: »Han är sjuk.»
019:015 Då sände Saul dit männen med uppdrag att skaffa sig tillträde
        till David själv och sade: »Bären honom i sängen hitupp till
        mig, så att jag får döda honom.»
019:016 Men när männen kommo in, fingo de se att det var husguden som
        låg i sängen, med myggnätet över huvudgärden.
019:017 Då sade Saul till Mikal: »Varför har du så bedragit mig och
        släppt min fiende, så att han har kommit undan?» Mikal svarade
        Saul: »Han sade till mig: 'Släpp mig; eljest dödar jag dig.'»

019:018 När David nu hade flytt och kommit undan, begav han sig till
        Samuel i Rama och omtalade för denne allt vad Saul hade gjort
        honom. Och han och Samuel gingo till Najot och stannade där.
019:019 Och det blev berättat för Saul att David var i Najot vid Rama.
019:020 Då sände Saul dit några män med uppdrag att hämta David. Men när
        Sauls utskickade fingo se skaran av profeterna i profetisk
        hänryckning, och fingo se Samuel stå där såsom deras anförare,
        kom Guds Ande över dem, så att också de fattades av hänryckning.
019:021 När man omtalade detta för Saul, sände han dit andra män; men
        också de fattades av hänryckning. Och när han då ytterligare,
        för tredje gången, sände dit män med samma uppdrag, fattades
        också dessa av hänryckning.
019:022 Då begav han sig själv till Rama; och när han kom till den stora
        brunnen i Seku, frågade han: »Var äro Samuel och David?» Man
        svarade: »De äro i Najot vid Rama.»
019:023 Då begav han sig dit, till Najot vid Rama. Men Guds Ande kom
        också över honom, så att han hela vägen gick i profetisk
        hänryckning, ända till dess att han kom fram till Najot vid
        Rama.
019:024 Då kastade också han av sig sina kläder, i det att också han
        blev fattad av hänryckning inför Samuel; och han föll ned och
        låg där naken hela den dagen och hela natten. Därför plägar man
        säga: »Är ock Saul bland profeterna?»

020:001 Men David flydde från Najot vid Rama och kom till Jonatan och
        sade: »Vad har jag gjort? Vilken missgärning, vilken synd har
        jag begått mot din fader, eftersom han står efter mitt liv?»
020:002 Han svarade honom: »Bort det! Du skall icke dö. Min fader gör
        ju intet, varken något viktigt eller något oviktigt, utan att
        uppenbara det för mig. Varför skulle då min fader dölja detta
        för mig? Nej, så skall icke ske.»
020:003 Men David betygade ytterligare med ed och sade: »Din fader vet
        väl att jag har funnit nåd för dina ögon; därför tänker han:
        'Jonatan skall icke få veta detta, på det att han icke må bliva
        bedrövad.' Men så sant HERREN lever, och så sant du själv lever:
        det är icke mer än ett steg mellan mig och döden.»
020:004 Då sade Jonatan till David: »Vadhelst du önskar skall jag göra
        för dig.»
020:005 David sade till Jonatan: »I morgon är ju nymånad, och jag skulle
        då rätteligen sitta till bords med konungen; men låt mig nu gå
        och gömma mig ute på marken till i övermorgon afton.
020:006 Om då din fader saknar mig, så säg: 'David utbad sig tillstånd
        av mig att få göra ett hastigt besök i sin stad, Bet-Lehem, där
        hela släkten nu firar sin årliga offerfest.'
020:007 Om han då säger: 'Gott!', så kan din tjänare vara trygg. Men om
        han bliver vred, så märker du därav att han har beslutit min
        ofärd.
020:008 Visa så din nåd mot din tjänare, eftersom du har låtit din
        tjänare ingå ett HERRENS förbund med dig. Men om det finnes
        någon missgärning hos mig, så döda mig du, ty varför skulle du
        föra mig till din fader?»
020:009 Då sade Jonatan: »Bort det! Om jag märker att min fader har
        beslutit att låta ofärd komma över dig, skall jag förvisso
        omtala det för dig.»
020:010 Men David sade till Jonatan: »Vem skall omtala för mig detta,
        eller säga mig om din fader giver dig ett hårt svar?»
020:011 Jonatan sade till David: »Kom, låt oss gå ut på marken.» Och de
        gingo båda ut på marken.

020:012 Och Jonatan sade till David: »Vid HERREN» Israels Gud: om jag
        finner att det låter gott för David, när jag i morgon eller i
        övermorgon vid denna tid utforskar min fader, så skall jag
        förvisso sända bud till dig och uppenbara det för dig.
020:013 HERREN straffe Jonatan nu och framgent, om jag, såframt min
        fader åstundar din ofärd, icke uppenbarar det för dig och låter
        dig komma undan, så att du får gå dina färde i trygghet. Och
        HERREN vare då med dig, såsom han har varit med min fader.
020:014 Och nog skall du väl, om jag då ännu är i livet, ja, nog skall
        du väl bevisa barmhärtighet mot mig, såsom HERREN är barmhärtig,
        så att jag slipper att dö?
020:015 Icke skall du väl någonsin taga bort din barmhärtighet från mitt
        hus, icke ens då när HERREN har tagit bort alla Davids fiender
        ifrån jorden?»
020:016 Jonatan slöt då ett förbund med Davids hus; och HERREN utkrävde
        sedan av Davids fiender vad de hade förskyllt.
020:017 Och Jonatan besvor David ytterligare vid sin kärlek till honom,
        ty han hade honom lika kär som han hade sitt eget liv;
020:018 Jonatan sade till honom: »I morgon är nymånad, och du skall då
        saknas, ty din plats kommer ju att stå tom.
020:019 Men gå i övermorgon skyndsamt ned till den plats där du gömde
        dig den dag då ogärningen skulle hava skett, och uppehåll dig
        bredvid Eselstenen.
020:020 Jag vill då själv i dess närhet avskjuta mina tre pilar, såsom
        sköte jag till måls.
020:021 Sedan skall jag skicka min tjänare att gå och söka upp
        pilarna. Om jag då säger till tjänaren: »Se, pilarna ligga bakom
        dig, närmare hitåt', så tag du upp dem och kom fram, ty då kan
        du vara trygg och ingenting är på färde, så sant HERREN lever.
020:022 Men om jag säger så till den unge mannen: 'Se, pilarna ligga
        framför dig, längre bort', så gå dina färde, ty då sänder HERREN
        dig bort.
020:023 Och i fråga om det som jag och du nu hava talat, är HERREN
        vittne mellan mig och dig till evig tid.»
020:024 Och David gömde sig ute på marken. Och när nymånaden var inne,
        satte konungen sig till bords för att äta.
020:025 Konungen satte sig på sin vanliga sittplats, platsen vid väggen;
        och Jonatan stod upp, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men
        Davids plats stod tom.
020:026 Saul sade dock intet den dagen, ty han tänkte: »Något har hänt
        honom; han är nog icke ren, säkerligen är han icke ren.»
020:027 Men när Davids plats stod tom också dagen efter nymånadsdagen,
        dagen därefter, sade Saul till sin son Jonatan: »Varför har
        Isais son varken i går eller i dag kommit till måltiden?»
020:028 Jonatan svarade Saul: »David utbad sig tillstånd av mig att få
        gå till Bet-Lehem;
020:029 han sade: 'Låt mig gå, ty vi fira en släktofferfest i staden,
        och min broder har själv bjudit mig att komma; om jag har funnit
        nåd för dina ögon, så låt mig nu slippa härifrån för att besöka
        mina bröder.' Därför har han icke kommit till konungens bord.»
020:030 Då upptändes Sauls vrede mot Jonatan, och han sade till honom:
        »Du son till en otuktig kvinna! Visste jag då icke att du hade
        funnit behag i Isais son, till skam för dig själv och till skam
        för din moders blygd!
020:031 Ty så länge Isais son lever på jorden, är varken du eller din
        konungamakt säker. Sänd därför nu åstad och låt hämta honom hit
        till mig, ty han är dödens barn.»
020:032 Jonatan svarade sin fader Saul och sade till honom: »Varför
        skall han dödas? Vad har han gjort?»
020:033 Då svängde Saul spjutet mot honom för att genomborra honom; och
        nu märkte Jonatan att hans fader hade beslutit att döda David.
020:034 Och Jonatan stod upp från bordet i vredesmod och åt intet på den
        andra nymånadsdagen, ty han var bedrövad för Davids skull,
        därför att hans fader hade gjort sådan orätt mot denne.

020:035 Följande morgon gick Jonatan ut på marken, vid den tid han hade
        utsatt för David; och han hade en liten gosse med sig.
020:036 Och han sade till gossen: »Spring och sök reda på pilarna som
        jag skjuter av.» Medan nu gossen sprang, sköt han pilen över
        honom.
020:037 Och när gossen kom till det ställe dit Jonatan hade avskjutit
        pilen, ropade Jonatan efter gossen och sade: »Pilen ligger ju
        framför dig, längre bort.»
020:038 Och Jonatan ropade ytterligare efter gossen: »Fort, skynda dig,
        stanna icke!» Och gossen som Jonatan hade med sig tog upp pilen
        och kom till sin herre.
020:039 Men gossen visste icke varom fråga var; allenast Jonatan och
        David visste det.
020:040 Och Jonatan lämnade sina vapen åt gossen som han hade med sig
        och sade till honom: »Gå och bär dem in i staden.»
020:041 Men sedan gossen hade gått, reste David sig upp på södra sidan;
        och han föll ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre
        gånger; och de kysste varandra och gräto med varandra, och David
        grät överljutt.
020:042 Och Jonatan sade till David: »Gå i frid. Blive det såsom vi båda
        svuro vid HERRENS namn, när vi sade: 'HERREN vare vittne mellan
        mig och dig, mellan mina efterkommande och dina, till evig
        tid.'»
020:043 Sedan stod han upp och gick sina färde, men Jonatan gick in i
        staden igen.

021:001 Och David kom till prästen Ahimelek i Nob. Men Ahimelek blev
        förskräckt, när han fick se David, och frågade honom: »Varför
        kommer du ensam och har ingen med dig?»
021:002 David svarade prästen Ahimelek: »Konungen har givit mig ett
        uppdrag, men han sade till mig: 'Ingen får veta något om det
        uppdrag vari jag sänder dig, och som jag har givit dig.' Och
        mina män har jag visat till det och det stället.
021:003 Giv mig nu vad du har till hands, fem bröd eller vad som kan
        finnas.»
021:004 Prästen svarade David och sade »Vanligt bröd har jag icke till
        hands; allenast heligt bröd finnes—om eljest dina män hava
        avhållit sig från kvinnor.»
021:005 David svarade prästen och sade till honom: »Ja, sannerligen,
        kvinnor hava på sista tiden varit skilda från oss; när jag drog
        åstad, voro ock mina mäns tillhörigheter heliga. Därför, om
        också vårt förehavande är av helt vanligt slag, är det dock i
        dag heligt, vad våra tillhörigheter angår.»
021:006 Då gav prästen honom av det heliga; ty där fanns icke något
        annat bröd än skådebröden, som hade legat inför HERRENS ansikte,
        men som man hade burit undan, för att lägga fram nybakat bröd
        samma dag det gamla togs bort.
021:007 Men där befann sig den dagen en av Sauls tjänare, som var satt i
        förvar inför HERREN, en edomé vid namn Doeg, den förnämste av
        Sauls herdar.
021:008 Och David frågade Ahimelek ytterligare: »Har du icke här till
        hands något spjut eller något svärd? Ty varken mitt svärd eller
        mina andra vapen tog jag med mig, eftersom konungens uppdrag
        krävde så stor skyndsamhet.»
021:009 Prästen svarade: »Jo, det svärd som har tillhört filistéen
        Goljat, honom som du slog ned i Terebintdalen; det finnes,
        inhöljt i ett kläde, där bakom efoden. Vill du taga det med dig,
        så tag det; ty något annat än det har jag icke.» David sade:
        »Dess like finnes icke; giv mig det.»

021:010 Och David stod upp och flydde samma dag för Saul och kom till
        Akis, konungen i Gat.
021:011 Men Akis' tjänare sade till honom: »Detta är ju David, landets
        konung! Det är ju till dennes ära man sjunger så under dansen:
          'Saul har slagit sina tusen,
          men David sina tio tusen.'

021:012 David lade märke till dessa ord, och han begynte storligen
        frukta för Akis, konungen i Gat.
021:013 Därför ställde han sig vansinnig inför deras ögon och betedde
        sig såsom en ursinnig, när de ville fasthålla honom, och ritade
        på dörrarna i porten och lät spotten rinna ned i sitt skägg.
021:014 Då sade Akis till sina tjänare: »I sen ju huru vanvettigt mannen
        beter sig. Varför fören I honom till mig?
021:015 Har jag då sådan brist på vanvettiga människor, att I behövden
        föra denne hit, för att han skulle bete sig vanvettigt inför
        mig? Skulle en sådan få komma in i mitt hus?»

022:001 Då begav sig David därifrån och flydde undan till Adullams
        grotta. Och när hans bröder och hela hans faders hus fingo höra
        detta, kommo de ditned till honom.
022:002 Och till honom församlade sig alla slags män som voro i något
        trångmål, alla som ansattes av fordringsägare och alla
        missnöjda, och han blev deras hövding; vid pass fyra hundra man
        slöto sig så till honom.
022:003 Därifrån begav sig David till Mispe i Moab. Och han sade till
        konungen i Moab: »Låt min fader och min moder få komma hitöver
        och vara hos eder till dess jag får veta vad Gud vill göra med
        mig.»
022:004 Och han förde dem fram inför konungen i Moab; och de fingo
        stanna hos denne, så länge David var på borgen.
022:005 Men profeten Gad sade till David: »Du skall icke stanna här på
        borgen; drag bort härifrån och begiv dig in i Juda land.» Då
        drog David bort därifrån och kom till Heretskogen.

022:006 Och Saul fick höra att man hade fått spaning på David och de män
        som voro med honom. Då nu Saul en dag satt i Gibea under
        tamarisken på höjden, med sitt spjut i handen, under det att
        alla hans tjänare stodo omkring honom,
022:007 sade han till sina tjänare, där de stodo omkring honom: »Hören,
        I benjaminiter. Skall då också Isais son åt eder alla giva
        åkrar och vingårdar och göra eder alla till över- och
        underhövitsmän?
022:008 Ty I haven ju alla sammansvurit eder mot mig, och ingen har
        uppenbarat för mig att min son har slutit förbund med Isais
        son. Ingen av eder bekymrar sig så mycket om mig, att han har
        uppenbarat det för mig. Min son har ju uppeggat min tjänare till
        att stämpla mot mig, såsom nu sker.»
022:009 Edoméen Doeg, som ock stod där bland Sauls tjänare, svarade då
        och sade: »Jag har sett Isais son komma till Ahimelek, Ahitubs
        son, i Nob.
022:010 Denne frågade då HERREN för honom och gav honom reskost; han gav
        honom ock filistéen Goljats svärd.»

022:011 Då sände konungen och lät kalla till sig prästen Ahimelek,
        Ahitubs son, och hela hans faders hus, prästerna i Nob. Och de
        kommo alla till konungen.
022:012 Då sade Saul: »Hör mig, du Ahitubs son.» Han svarade: »Jag hör
        dig, min herre.»
022:013 Saul sade till honom: »Varför haven I sammansvurit eder mot mig,
        du och Isais son, i det att du har givit honom bröd och svärd
        och frågat Gud för honom, så att han skulle kunna sätta sig upp
        mot mig och stämpla mot mig, såsom nu sker?»
022:014 Ahimelek svarade konungen och sade: »Vem bland alla dina tjänare
        är väl så betrodd som David, han som därtill är konungens måg
        och hövding för din livvakt och högt ärad i ditt hus?
022:015 Är det då nu för första gången som jag har frågat Gud för honom?
        Bort det! Icke må konungen lägga mig, sin tjänare, och hela min
        faders hus något till last, ty din tjänare visste alls intet om
        allt detta.»
022:016 Men konungen sade: »Du måste döden dö, Ahimelek, du själv och
        hela din faders hus.»
022:017 Och konungen sade till drabanterna som stodo där omkring honom:
        »Träden fram och döden HERRENS präster; ty också de hålla med
        David; och fastän de visste att han flydde, uppenbarade de det
        icke för mig.» Men konungens tjänare ville icke uträcka sina
        händer till att stöta ned HERRENS präster.
022:018 Då sade konungen till Doeg: »Träd du fram och stöt ned
        prästerna.» Edoméen Doeg trädde då fram och stötte ned prästerna
        och dödade på den dagen åttiofem män som buro linne-efod.
022:019 Och invånarna i präststaden Nob blevo slagna med svärdsegg, både
        män och kvinnor, både barn och spenabarn; också fäkreatur, åsnor
        och får blevo slagna med svärdsegg.
022:020 Allenast en son till Ahimelek, Ahitubs son, vid namn Ebjatar,
        kom undan, och denne flydde bort till David.
022:021 Och Ebjatar omtalade för David att Saul hade dräpt HERRENS
        präster.
022:022 Då sade David till Ebjatar: »Jag förstod redan då att edoméen
        Doeg, eftersom han var där, skulle omtala allt för Saul. Det är
        jag som är orsaken till att hela din faders hus har förgåtts.
022:023 Bliv kvar hos mig, frukta intet; ty den som står efter mitt liv,
        han står ock efter ditt liv. Hos mig är du i gott förvar.»

023:001 Och man berättade för David: »Filistéerna hålla nu på att
        belägra Kegila, och de plundra logarna.»
023:002 Då frågade David HERREN: »Skall jag draga åstad och slå dessa
        filistéer?» HERREN svarade David: »Drag åstad och slå
        filistéerna och fräls Kegila.»
023:003 Men Davids män sade till honom: »Vi leva ju i fruktan redan här
        i Juda. Och nu skulla vi därtill draga åstad till Kegila, mot
        filistéernas här!»
023:004 Då frågade David HERREN ännu en gång, och HERREN svarade honom
        och sade: »Stå upp och drag ned till Kegila; ty jag vill giva
        filistéerna i din hand.»
023:005 Då drog David med sina män till Kegila och stridde mot
        filistéerna och förde bort deras boskap och tillfogade dem ett
        stort nederlag. Så frälste David invånarna i Kegila.

023:006 När Ebjatar, Ahimeleks son, flydde till David i Kegila, förde
han efoden med sig ditned.

023:007 Och det blev berättat för Saul att David hade dragit in i
        Kegila. Då sade Saul: »Gud har förkastat honom och givit honom i
        min hand, ty han har själv stängt in sig genom att gå in i en
        stad med portar och bommar.»
023:008 Därefter bådade Saul upp allt folket till strid, för att draga
        ned till Kegila och där innesluta David och hans man.
023:009 Men när David fick veta att Saul stämplade ont mot honom, sade
        han till prästen Ebjatar: »Bär hit efoden.»
023:010 Och David sade: »HERRE, Israels Gud, din tjänare har hört att
        Saul har i sinnet att komma mot Kegila och fördärva staden för
        min skull.
023:011 Skola Kegilas borgare då utlämna mig åt honom? Skall Saul komma
        hitned, såsom din tjänare har hört? HERRE, Israels Gud,
        förkunna det för din tjänare.» HERREN svarade: »Han skall komma
        hitned.»
023:012 David frågade ytterligare: »Skola Kegilas borgare då utlämna mig
        och mina man åt Saul?» HERREN svarade: »De skola utlämna eder.»
023:013 Då bröt David upp med sitt folk, som utgjorde vid pass sex
        hundra man, och de drogo ut från Kegila och vandrade vart de
        kunde. När det då blev berättat för Saul att David hade flytt
        undan från Kegila avstod han från att draga ut.

023:014 Så uppehöll sig nu David i öknen på bergfästena; han uppehöll
        sig bland bergen i öknen Sif. Och Saul sökte alltjämt efter
        honom, men Gud gav honom icke i hans hand.
023:015 Och medan David var i Hores i öknen Sif, förnam han att Saul
        hade dragit ut för att söka döda honom.
023:016 Men Jonatan, Sauls son, stod upp och gick till David i Hores och
        styrkte hans mod i Gud.
023:017 Han sade till honom: »Frukta icke; ty min fader Sauls hand skall
        icke träffa dig, utan du skall bliva konung över Israel, och jag
        skall då hava andra platsen, näst efter dig. Detta vet ock min
        fader Saul.»
023:018 Sedan slöto de båda ett förbund inför HERREN. Och David stannade
        kvar i Hores, men Jonatan gick hem igen.

023:019 Men några sifiter drogo upp till Saul i Gibea och sade: »David
        håller sig nu gömd hos oss på bergfästena i Hores, på
        Hakilahöjden, som ligger söder om ödemarken.
023:020 Så drag nu ditned, o konung, så snart det lyster dig att göra
        det. Vår sak bliver det då att utlämna honom åt konungen.»
023:021 Då sade Saul: »Varen välsignade av HERREN, därför att I haven
        velat spara mig bekymmer.
023:022 Men gån nu och skaffen eder ytterligare visshet, och tagen reda
        på och sen efter, på vilket ställe han nu vistas, och vem som
        har sett honom där; ty man har sagt mig att han är mycket
        listig.
023:023 Och sen efter och tagen reda på alla gömställen där han kan
        gömma sig; och kommen så igen till mig, när I haven fått
        visshet, så vill jag sedan gå med eder. Ty finnes han i landet,
        skall jag veta att söka upp honom, om jag än måste söka bland
        alla Juda ätter.»
023:024 Då stodo de upp och gingo till Sif före Saul. Men David och hans
        män voro i öknen Maon, på hedmarken, söder om ödemarken.

023:025 När nu Saul drog åstad med sina män för att söka efter David, om
        talade man det för denne, och han drog då ned till klippan och
        stannade så i öknen Maon. När Saul hörde detta, satte han efter
        David in i öknen Maon.
023:026 Och Saul gick på ena sidan om berget, och David med sina män på
        andra sidan. Men just som David var stadd på flykt för att komma
        undan Saul, under det att Saul och hans män sökte kringränna
        David och hans män för att taga dem till fånga
023:027 kom en budbärare till Saul och sade: »Skynda dig och kom, ty
        filistéerna hava fallit in i landet.»
023:028 Då upphörde Saul att förfölja David och drog mot
        filistéerna. Därav fick det stället namnet Sela-Hammalekot.

024:001 Men David drog upp därifrån och uppehöll sig sedan på En-Gedis
        bergfästen.
024:002 Och när Saul kom tillbaka från tåget mot filistéerna, omtalade
        man för honom att David var i En-Gedis öken.
024:003 Då tog Saul tre tusen män, utvalda ur hela Israel, och drog
        åstad för att söka efter David och hans män på
        Stenbocksklipporna.
024:004 Och när han kom till boskapsgårdarna vid vägen, fanns där en
        grotta; då gick han ditin för något avsides bestyr. Men David
        och hans män sutto längst inne i grottan.
024:005 Då sade Davids män till honom: »Se, detta är den dag om vilken
        HERREN har sagt till dig: Jag vill nu giva din fiende i din
        hand, så att du får göra med honom vad du finner för gott.» Då
        stod David upp och skar oförmärkt av en flik på Sauls mantel.
024:006 Men därefter slog Davids samvete honom, därför att han hade
        skurit av fliken på Sauls mantel.
024:007 Och han sade till sina män: »HERREN låte det vara fjärran ifrån
        mig att jag skulle göra detta mot min herre, mot HERRENS smorde,
        att jag skulle uträcka min hand mot honom; han är ju HERRENS
        Smorde.»
024:008 Och David höll sina män tillbaka med stränga ord och tillstadde
        dem icke att överfalla Saul. Men när Saul hade stått upp och
        gått ut ur grottan och fortsatt sin färd,
024:009 då stod ock David upp och gick ut ur grottan och ropade efter
        Saul: »Min herre konung!» När då Saul såg sig tillbaka, böjde
        David sig ned, med ansiktet mot jorden, och bugade sig.
024:010 Och David sade till Saul: »Varför hör du på sådana människors
        ord, som säga att David söker din ofärd?
024:011 Du har ju i dag med egna ögon sett hurusom jag skonade dig, när
        HERREN i dag hade givit dig i min hand i grottan Och man
        uppmanade mig att dräpa dig; jag tänkte: 'Jag vill icke uträcka
        min hand mot min herre; han är ju HERRENS Smorde.
024:012 Se själv, min fader, ja, se här fliken av din mantel i min
        hand. Ty därav att jag skar av fliken på din mantel, men icke
        dräpte dig, må du märka och se att jag icke har velat göra något
        ont eller begå någon förbrytelse, och att jag icke har försyndat
        mig mot dig, fastän du traktar efter att taga mitt liv.
024:013 HERREN skall döma mellan mig och dig, och HERREN skall hämnas
        mig på dig, men min hand skall icke röra dig.
024:014 Det är såsom det gamla ordspråket säger: 'Från de ogudaktiga
        kommer vad ogudaktigt är'; därför skall hand icke röra dig.»
024:015 Efter vem har Israels konung dragit ut? Efter vem är det du
        jagar? Efter en död hund, efter en enda liten loppa!
024:016 Så vare då HERREN domare och döme mellan mig och dig; må han se
        härtill och utföra min sak, ja, må han döma mig fri ifrån din
        hand.»

024:017 När David hade talat dessa ord till Saul, sade Saul: »Det är ju
        din röst, min son David.» Och Saul brast ut i gråt.
024:018 Och han sade till David: »Du är rättfärdigare än jag, ty du har
        bevisat mig gott, under det jag har bevisat dig ont.
024:019 Du har i dag låtit mig se din godhet mot mig, därigenom att du
        icke har dräpt mig, fastän HERREN hade överlämnat mig i din
        hand.
024:020 Ty när någon träffar på sin fiende, plägar han då låta honom gå
        sin väg i ro? HERREN vedergälle dig med sitt goda för vad du
        denna dag har gjort mig.
024:021 Och nu vet jag väl att du skall bliva konung, och att Israels
        konungadöme skall förbliva i din hand.
024:022 Men lova mig nu med ed vid HERREN att du icke utrotar mina
        avkomlingar efter mig och icke utplånar mitt namn ur min faders
        hus.»
024:023 Då svor David Saul denna ed. Därefter drog Saul hem; men David
        och hans män drogo upp till borgen.

025:001 Och Samuel dog, och hela Israel församlade sig och höll
dödsklagan efter honom; och de begrovo honom där han bodde i
Rama.

        Och David stod upp och drog ned till öknen Paran.
025:002 I Maon fanns då en man som hade sin boskapsskötsel i Karmel, och
        den mannen var mycket rik; han ägde tre tusen får och ett tusen
        getter. Och han höll just då på att klippa sina får i
        Karmel.
025:003 Mannen hette Nabal, och hans hustru hette Abigail. Hustrun hade
        ett gott förstånd och ett skönt utseende; men mannen var hård
        och ondskefull; och han var en avkomling av Kaleb.
025:004 När nu David i öknen fick höra att Nabal klippte sina får,
025:005 sände han dit tio unga män; och David sade till männen: »Gån upp
        till Karmel och begiven eder till Nabal och hälsen honom från
        mig.
025:006 Och I skolen säga till mina bröder där: »Frid vare med dig själv
        frid vare med ditt hus, och frid vare med allt vad du har.
025:007 Jag har nu hört att du håller på med fårklippning. Nu är det så
        att dina herdar hava vistats i vårt grannskap, utan att vi hava
        gjort dem något förfång, och utan att något har kommit bort för
        dem under hela den tid de hava varit i Karmel.
025:008 Fråga dina tjänare därom, så skola de själva säga dig det. Låt
        nu våra män finna nåd för dina ögon. Vi hava ju kommit hit på
        en glad dag. Giv därför åt dina tjänare och åt din son David vad
        du kan hava till hands.»
025:009 När nu Davids män kommo dit, talade de på Davids vägnar till
        Nabal alldeles såsom det var dem befallt, och sedan väntade de
        stilla.
025:010 Men Nabal svarade Davids tjänare och sade: »Vem är David, vem är
        Isais son? I denna tid är det många tjänare som rymma från sina
        herrar.
025:011 Skulle jag taga min mat och min dryck och slaktdjuren, som jag
        har slaktat åt mina fårklippare, och giva detta åt män om vilka
        jag icke ens vet varifrån de äro?»
025:012 Då vände Davids män om och gingo sin väg; och när de hade kommit
        tillbaka, berättade de for honom allt, såsom det hade tillgått.
025:013 Då sade David till sina män: »Var och en omgjorde sig med sitt
        svärd.» Och var och en omgjordade sig med sitt svärd; jämväl
        David själv omgjordade sig med sitt svärd. Och vid pass fyra
        hundra man följde med David ditupp, men två hundra stannade vid
        trossen.
025:014 Men en av tjänarna berättade för Abigail, Nabals hustru, och
        sade: »David har skickat sändebud hit från öknen och låtit hälsa
        vår herre, men han visade av dem.
025:015 Dessa män hava likväl varit oss mycket nyttiga; vi hava aldrig
        lidit något förfång, och aldrig har något kommit bort för oss
        under hela den tid vi drogo omkring i deras närhet, medan vi
        voro därute på marken.
025:016 De voro en mur för oss både dag och natt under hela den tid vi
        vistades i deras grannskap, medan vi vaktade hjorden.
025:017 Så betänk nu och se till, vad du bör göra, ty något ont är nog
        beslutet mot vår herre och över hela hans hus; och han är ju en
        ond man, så att ingen vågar säga något åt honom.»

025:018 Då gick Abigail strax och tog två hundra bröd, två vinläglar,
        fem tillredda får, fem sea-mått rostade ax, ett hundra
        russinkakor och två hundra fikonkakor, och lastade detta på
        åsnor.
025:019 Och hon sade till sina tjänare: »Gån framför mig, jag vill komma
        efter eder.» Men för sin man Nabal sade hon intet härom.
025:020 När hon nu red på sin åsna och kom ned i en hålväg i berget,
        fick hon se David och hans män komma ned från motsatta sidan, så
        att hon måste möta dem.
025:021 Men David hade sagt: »Förgäves har jag skyddat allt vad den
        mannen hade i öknen, så att intet av allt vad han ägde har
        kommit bort; men har har vedergällt mig med ont för gott.
025:022 Så sant Gud må straffa Davids fiender nu och framgent, jag skall
        av allt som tillhör honom icke låta någon av mankön leva kvar
        till i morgon.»
025:023 Då nu Abigail fick se David, steg hon strax ned från åsnan och
        föll ned inför David på sitt ansikte och bugade sig mot jorden.
025:024 Hon föll till hans fötter och sade: »På mig vilar denna
        missgärning, herre. Men låt din tjänarinna få tala inför dig,
        och hör på din tjänarinnas ord.
025:025 Icke må min herre fästa något avseende vid Nabal, den onde
        mannen, ty vad hans namn betyder, det är han; Nabal heter han,
        och dårskap bor i honom. Men jag, din tjänarinna, har icke
        sett de män som du, min herre, sände.
025:026 Och nu, min herre, så sant HERREN lever, och så sant du själv
        lever, du som av HERREN har avhållits från att ådraga dig
        blodskuld och skaffa dig rätt med egen hand: må det nu gå dina
        fiender och dem som söka bereda min herre ofärd såsom det må gå
        Nabal.
025:027 Och låt nu dessa hälsningsskänker, som din trälinna har medfört
        till min herre, givas åt de män som följa min herre.
025:028 Förlåt din tjänarinna vad hon har brutit. Ty HERREN skall
        förvisso åt min herre uppbygga ett hus som bliver beståndande,
        eftersom min herre för HERRENS krig; och du skall icke bliva
        skyldig till något ont, så länge du lever.
025:029 Och om någon står upp för att förfölja dig och söka döda dig, så
        må min herres liv vara inknutet i de levandes pung hos HERREN,
        din Gud; men dina fienders liv må han lägga i sin slunga och
        slunga det bort.
025:030 När nu HERREN gör med min herre allt det goda varom han har
        talat till dig, och förordnar dig till furste över Israel,
025:031 skall alltså detta icke bliva dig en stötesten eller vara till
        hjärteångest för min herre, att du har utgjutit blod utan sak,
        och att min herre själv har skaffat sig rätt. Men när HERREN gör
        min herre gott, så tänk på din tjänarinna.»
025:032 Då sade David till Abigal: »Välsignad vare HERREN, Israels Gud
        som i dag har sänt dig mig till mötes!
025:033 Och välsignat vare ditt förstånd, och välsignad vare du själv,
        som i dag har hindrat mig från att ådraga mig blodskuld och
        skaffa mig rätt med egen hand!
025:034 Men så sant HERREN, Israels Gud, lever, han som har avhållit mig
        från att göra dig något ont: om du icke strax hade kommit mig
        till mötes, så skulle i morgon, när det hade blivit dager, ingen
        av mankön hava funnits kvar av Nabals hus.»
025:035 Därefter tog David emot av henne vad hon hade medfört åt honom;
        och han sade till henne: »Far i frid hem igen. Se, jag har
        lyssnat till dina ord och gjort dig till viljes.»

025:036 När sedan Abigail kom hem till Nabal, höll denne just i sitt hus
        ett gästabud, som var såsom en konungs gästabud; och Nabals
        hjärta var glatt i honom, och han var mycket drucken. Därför
        omtalade hon alls intet för honom förrän om morgonen, när det
        blev dager.
025:037 Men om morgonen, när ruset hade gått av Nabal, omtalade hans
        hustru för honom vad som hade hänt. Då blev hans hjärta såsom
        dött i hans bröst, och han blev såsom en sten.
025:038 Och vid pass tio dagar därefter slog HERREN Nabal, så att han
        dog.

025:039 När David hörde att Nabal var död, sade han: »Lovad vare HERREN,
        som på Nabal har hämnats den smälek han tillfogade mig, och som
        har bevarat sin tjänare från att göra vad ont var, under det att
        HERREN lät Nabals ondska komma tillbaka över hans eget huvud!»
        Och David sände åstad och lät säga Abigail att han önskade få
        henne till sin hustru.
025:040 När så Davids tjänare kommo till Abigail i Karmel, talade de
        till henne och sade: »David har sänt oss till dig för att få dig
        till hustru åt sig.»
025:041 Då stod hon upp och föll ned till jorden på sitt ansikte och
        sade: »Må din tjänarinna bliva en trälinna, som tvår min herres
        tjänares fötter.»
025:042 Därefter stod Abigail upp med hast och satte sig på sin åsna,
        likaledes de fem tärnor som utgjorde hennes följe. Och hon
        följde med dem som David hade sänt till henne och blev hans
        hustru.
025:043 David hade ock tagit till hustru Ahinoam från Jisreel, så att
        dessa båda blevo hans hustrur.
025:044 Men Saul hade givit sin dotter Mikal, Davids hustru, åt Palti,
        Lais' son, från Gallim.

026:001 Och sifiterna kommo till Saul i Gibea och sade: »David håller
        sig nu gömd på Hakilahöjden, gent emot ödemarken.»
026:002 Då bröt Saul upp och drog ned till öknen Sif med tre tusen män
        utvalda ur Israel, för att söka efter David i öknen Sif.
026:003 Och Saul lägrade sig på Hakilahöjden, som ligger gent emot
        ödemarken, vid vägen. Men David uppehöll sig då i öknen. Och när
        David förnam att Saul hade kommit efter honom in i öknen,
026:004 sände han ut spejare och fick så full visshet om att Saul hade
        kommit.
026:005 Då bröt David upp och begav sig till det ställe där Saul hade
        lägrat sig; och David såg platsen där Saul låg med sin
        härhövitsman Abner, Ners son. Saul låg nämligen i vagnborgen,
        och folket var lägrat runt
026:006 Och David tog till orda och sade till hetiten Ahimelek och till
        Abisai, Serujas son, Joabs broder: »Vem vill gå med mig ned till
        Saul i lägret?» Då svarade Abisai: »Jag vill gå med dig ditned.»
026:007 Så kommo då David och Abisai om natten till folket där, och sågo
        Saul ligga och sova i vagnborgen, med spjutet nedstött i jorden
        invid huvudgärden; och Abner och folket lågo runt omkring honom.
026:008 Då sade Abisai till David: »Gud har i dag överlämnat din fiende
        i din hand; så låt mig nu få spetsa honom fast i jorden med
        spjutet; det skall ske genom en enda stöt, jag skall icke behöva
        giva honom mer än den.»
026:009 Men David svarade Abisai: »Du får icke förgöra honom; ty vem har
        uträckt sin hand mot HERRENS smorde och förblivit ostraffad?»
026:010 Och David sade ytterligare: »Så sant HERREN lever, HERREN må
        själv slå honom, eller ock må hans dödsdag komma i vanlig
        ordning, eller må han draga ut i strid och så få sin bane;
026:011 men HERREN låte det vara fjärran ifrån mig att jag skulle
        uträcka min hand mot HERRENS smorde. Tag nu likväl spjutet som
        står vid hans huvudgärd och vattenkruset; och låt oss sedan gå
        vår väg.
026:012 Och David tog spjutet och vattenkruset från Sauls huvudgärd, och
        sedan gingo de sin väg. Men ingen såg eller märkte det eller ens
        vaknade, utan allasammans sovo; ty HERREN hade låtit en tung
        sömn falla över dem.

026:013 Sedan, när David hade kommit över på andra sidan, ställde han
        sig på toppen av berget, långt ifrån så att avståndet var stort
        mellan dem.
026:014 Och David ropade till folket och till Abner, Ners son, och sade:
        »Vill du icke svara, Abner?» Abner svarade och sade: »Vem är du
        som så ropar till konungen?»
026:015 David sade till Abner: »Du är ju en man som icke har sin like i
        Israel. Varför har du då icke vakat över din herre, konungen? En
        av folket har ju kommit in för att förgöra konungen, din herre.
026:016 Vad du har gjort är icke väl gjort. Så sant HERREN lever, I
        haden förtjänat att dö, därför att I icke haven vakat över eder
        herre, HERRENS smorde. Se nu efter: var äro konungens spjut och
        vattenkruset som stodo vid hans huvudgärd?»
026:017 Då kände Saul igen Davids röst och sade: »Det är ju din röst,
        min son David.» David svarade: »Ja, min herre konung.»
026:018 Och han sade ytterligare: »Varför jagar min herre så efter sin
        tjänare? Vad har jag då gjort, och vad för ont är i min hand?
026:019 Må nu min herre konungen höra sin tjänares ord: Om det är HERREN
        som har uppeggat dig emot mig, så låt honom få känna lukten av
        en offergåva; men om det är människor, så vare de förbannade
        inför HERREN, därför att de nu hava drivit mig bort, så att jag
        icke får uppehålla mig i HERRENS arvedel. De säga ju: 'Gå bort
        och tjäna andra gudar.'
026:020 Och må nu icke mitt blod falla på jorden fjärran ifrån HERRENS
        ansikte, då Israels konung har dragit ut för att söka efter en
        enda liten loppa, såsom man jagar rapphöns på bergen.»
026:021 Då sade Saul: »Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David; ty
        jag vill icke mer göra dig något ont, eftersom mitt liv i dag
        har varit dyrt aktat i dina ögon. Se, jag har handlat i mycket
        stor dårskap och förvillelse.»
026:022 David svarade och sade: »Se här är spjutet, o konung; låt nu en
        av dina män komma hitöver och hämta det.
026:023 Och HERREN skall vedergälla var och en för hans rättfärdighet
        och trofasthet. HERREN gav dig ju i dag i min hand, men jag ville
        icke uträcka min hand mot HERRENS smorde.
026:024 Och likasom ditt liv i dag har varit högt aktat i mina ögon, så
        må ock mitt liv vara högt aktat i HERRENS ögon, så att han
        räddar mig ur all nöd.»
026:025 Saul sade till David: »Välsignad vare du, min son David! Vad du
        företager dig, det skall du ock förmå utföra.» Därefter gick
        David sin väg, och Saul vände tillbaka hem igen.

027:001 Men David sade till sig själv: »En dag skall jag nu i alla fall
        omkomma genom Sauls hand. Ingen annan räddning finnes för mig än
        att fly undan till filistéernas land; då måste Saul avstå ifrån
        att vidare söka efter mig över hela Israels område, och så
        undkommer jag hans hand.»
027:002 Och David bröt upp och drog med sina sex hundra man över till
        Akis, Maoks son, konungen i Gat.
027:003 Och David stannade hos Akis i Gat med sina män, var och en med
        sitt husfolk, David med sina båda hustrur, Ahinoam från Jisreel
        och Abigail, karmeliten Nabals hustru.
027:004 Och när det blev berättat för Saul att David hade flytt till
        Gat, sökte han icke vidare efter honom.
027:005 Men David sade till Akis: »Om jag har funnit nåd för dina ögon,
        så låt mig få min bostad i någon av landsortsstäderna, så att
        jag får vistas där. Varför skulle din tjänare bo i huvudstaden
        hos dig?»
027:006 Då gav Akis honom samma dag Siklag. Därför hör Siklag ännu i dag
        under Juda konungar.
027:007 Den tid David bodde i filistéernas land var sammanräknat ett år
        och fyra månader.

027:008 Men David drog upp med sina män, och de företogo plundringståg i
        gesuréernas, girsiternas och amalekiternas land. Ty dessa
        stammar bodde sedan gammalt där i landet, fram emot Sur och ända
        intill Egyptens land.
027:009 Och så ofta David härjade i landet, lät han varken män eller
        kvinnor bliva vid liv; men får och fäkreatur och åsnor och
        kameler och kläder tog han med sig och vände så tillbaka och kom
        till Akis.
027:010 När då Akis sade: »Haven I väl i dag företagit något
        plundringståg?», svarade David: »Ja, i den del av Sydlandet, som
        tillhör Juda», eller: »I den del av Sydlandet, som tillhör
        jerameeliterna», eller: »I den del av Sydlandet, som tillhör
        kainéerna.»
027:011 Men att David lät varken män eller kvinnor bliva vid liv och
        komma till Gat, det skedde därför att han tänkte: »De kunde
        eljest förråda oss och säga: 'Så och så har David gjort, så har
        han betett sig under hela den tid han har bott i filistéernas
        land.'»
027:012 Därför trodde Akis David och tänkte: »Han har nu gjort sig
        förhatlig för sitt folk Israel och kommer att bliva min tjänare
        för alltid.

028:001 Vid den tiden församlade filistéerna sina krigshärar för att
        strida mot Israel. Och Akis sade till David: »Du må veta att du
        med dina män nu måste draga ut med mig i härnad.»
028:002 David svarade Akis: »Välan, då skall du ock få märka vad din
        tjänare kan uträtta.» Akis sade till David »Välan, jag sätter
        dig alltså till väktare över mitt huvud för beständigt.»

028:003 Samuel var nu död, och hela Israel hade hållit dödsklagan efter
honom; och de hade begravit honom i hans stad, i Rama. Och Saul
hade utdrivit andebesvärjare och spåmän ur landet.

028:004 Så församlade sig nu filistéerna och kommo och lägrade sig vid
        Sunem. Då församlade ock Saul hela Israel, och de lägrade sig
        vid Gilboa.
028:005 Men när Saul såg filistéernas läger, fruktade han och
        förskräcktes högeligen i sitt hjärta.
028:006 Och Saul frågade HERREN, men HERREN svarade honom icke, varken
        genom drömmar eller genom urim eller genom profeter.
028:007 Då sade Saul till sina tjänare: »Söken upp åt mig någon
        andebesvärjerska, så vill jag gå till henne och fråga henne.»
        Hans tjänare svarade honom: »I En-Dor finnes en
        andebesvärjerska.»

028:008 Då gjorde Saul sig oigenkännlig och tog på sig andra kläder och
        gick åstad med två män; och de kommo till kvinnan om natten. Och
        han sade: »Spå åt mig genom anden, och mana upp åt mig den jag
        säger dig.»
028:009 Men kvinnan svarade honom: »Du vet ju själv vad Saul har gjort,
        huru han har utrotat andebesvärjare och spåmän ur landet. Varför
        lägger du då ut en snara för mitt liv och vill döda mig?»
028:010 Då svor Saul henne en ed vid HERREN och sade: »Så sant HERREN
        lever, i denna sak skall intet tillräknas dig såsom
        missgärning.»
028:011 Kvinnan frågade: »Vem skall jag då mana upp åt dig?» Han
        svarade: »Mana upp Samuel åt mig.»
028:012 Men när kvinnan fick se Samuel, gav hon till ett högt rop. Och
        kvinnan sade till Saul: »Varför har du bedragit mig? Du är ju
        Saul.»
028:013 Konungen sade till henne: »Frukta icke. Vad är det då du ser?»
        Kvinnan svarade Saul: »Jag ser ett gudaväsen komma upp ur
        jorden.»
028:014 Han frågade henne: »Huru ser han ut?» Hon svarade: »Det är en
        gammal man som kommer upp, höljd i en kåpa.» Då förstod Saul att
        det var Samuel, och böjde sig ned med ansiktet mot jorden och
        bugade sig.
028:015 Och Samuel sade till Saul: »Varför har du stört min ro och manat
        mig upp?» Saul svarade: »Jag är i stor nöd: filistéerna hava
        begynt krig mot mig, och Gud har vikit ifrån mig och svarar mig
        icke mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har
        jag kallat dig upp, på det att du må låta mig veta vad jag skall
        göra.»
028:016 Men Samuel svarade: »Varför frågar du mig, då nu HERREN har
        vikit ifrån dig och blivit din fiende?
028:017 HERREN har efter sitt behag gjort vad han hade sagt genom mig:
        HERREN har ryckt riket ur din hand och givit det åt en annan, åt
        David.
028:018 Eftersom du icke hörde HERRENS röst och icke lät Amalek känna
        hans vredes glöd, därför har HERREN nu gjort dig detta.
028:019 HERREN skall giva både dig och Israel i filistéernas hand, och i
        morgon skall du med dina söner vara hos mig; ja, också Israels
        läger skall HERREN giva i filistéernas hand.»
028:020 Då föll Saul strax raklång till jorden; så förfärad blev han
        över Samuels ord. Också voro hans krafter uttömda, ty på ett
        helt dygn hade han ingenting ätit.
028:021 Men kvinnan gick fram till Saul, och när hon såg huru högeligen
        förskräckt han var, sade hon till honom: »Se, din tjänarinna
        lyssnade till din begäran; Jag tog min själ i min hand och
        hörsammade den önskan du uttalade till mig.
028:022 Så lyssna nu också du till dina tjänarinnas ord och låt mig
        sätta fram litet mat för dig, och ät, så att du hämtar krafter,
        innan du går dina färde.»
028:023 Men han vägrade och sade: »Jag vill icke äta.» Då bådo honom
        hans tjänare jämte kvinnan så enträget, att han lyssnade till
        deras ord; han stod upp från jorden och satte sig på vilobädden.
028:024 Och kvinnan hade en gödd kalv i huset; den slaktade hon nu i
        hast. Därpå tog hon mjöl och knådade det och bakade därav
        osyrat bröd.
028:025 Sedan satte hon fram det för Saul: och hans tjänare, och de
        åto. Därefter stodo de upp och gingo samma natt sina färde.

029:001 Filistéerna församlade nu alla sina härar i Afek, medan
        israeliterna voro lägrade vid källan i Jisreel.
029:002 Då nu filistéernas hövdingar tågade fram med avdelningar på
        hundra och tusen, och David och hans män därvid tågade sist
        fram, tillika med Akis,
029:003 sade filistéernas furstar: »Vad hava dessa hebréer här att
        göra?» Men Akis svarade filistéernas furstar: »Denne David är ju
        Sauls, Israels konungs, tjänare, som nu har varit hos mig över
        år och dag, och jag har icke funnit något ont hos honom, från
        den dag han gick över till mig ända till denna dag.
029:004 Då blevo filistéernas furstar förtörnade på honom; och
        filistéernas furstar sade till honom: »Låt mannen vända om och
        gå tillbaka till den ort du har anvisat honom; han får icke
        draga med med oss till strid, för att han icke under striden må
        bliva vår motståndare. Ty varigenom skulle han väl bättre kunna
        göra sig behaglig för sin herre än genom dessa mäns huvuden?
029:005 Han är ju den David till vilkens ära man sjunger så under
        dansen:
          'Saul har slagit sina tusen,
          men David sina tio tusen.'»

029:006 Då kallade Akis David till sig och sade till honom: »Så sant
        HERREN lever, du är en redlig man, och att du går ut och in här
        hos mig i lägret är mig välbehagligt, ty jag har icke funnit
        något ont hos dig, från den dag du kom till mig ända till denna
        dag; men för hövdingarna är du icke välbehaglig.
029:007 Så vänd nu tillbaka och gå i frid, för att du icke må göra något
        som misshagar filistéernas hövdingar.»
029:008 David sade till Akis: »Vad har jag då gjort, och vad har du
        funnit hos din tjänare, från den dag jag kom i din tjänst ända
        till denna dag, eftersom jag icke får gå åstad och strida mot
        min herre konungens fiender?»
029:009 Akis svarade och sade till David: »Jag vet bäst att du är mig
        välbehaglig såsom en Guds ängel; men filistéernas furstar säga:
        'Han får icke draga upp med oss i striden.'
029:010 Så stå nu upp bittida i morgon, jämte din herres tjänare som
        hava kommit hit med dig; och när I i morgon haven stått bittida
        upp, mån I draga edra färde, så snart det har blivit dager.»
029:011 Då stod David bittida upp med sina män för att om morgonen draga
        tillbaka till filistéernas land. Men filistéerna drogo upp till
        Jisreel.

030:001 När David med sina män på tredje dagen kom till Siklag, hade
        amalekiterna infallit i Sydlandet och i Siklag; och de hade
        intagit Siklag och bränt upp det i eld.
030:002 Och kvinnorna som voro därinne, både små och stora, hade de fört
        bort såsom fångar, utan att döda någon; de hade allenast fört
        bort dem och gått sin väg.
030:003 När nu David med sina män kom till staden och fick se att den
        var uppbränd i eld, och att deras hustrur jämte deras söner och
        döttrar voro bortförda såsom fångar,
030:004 brast han ut i gråt, så ock hans folk; och de gräto, till dess
        att de icke förmådde gråta mer.
030:005 Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail,
        karmeliten Nabals hustru, voro också fångna.
030:006 Och David kom i stor nöd, ty folket tänkte stena honom; så
        förbittrat var allt folket, var och en för sina söners och
        döttrars skull. Men David hämtade styrka hos HERREN, sin Gud.
030:007 Och David sade till prästen Ebjatar, Ahimeleks son: »Bär hit
        till mig efoden.» Då bar Ebjatar fram efoden till David.
030:008 David frågade nu HERREN: »Skall jag sätta efter denna
        rövarskara? Kan jag då hinna upp den?» Han svarade honom: »Sätt
        efter dem; ty du skall förvisso hinna upp dem och skaffa
        räddning.»

030:009 Då begav sig David åstad med sina sex hundra man, och de kommo
        till bäcken Besor; där stannade de som nödgades bliva efter.
030:010 Men David fortsatte förföljelsen med fyra hundra man; ty de som
        sade blivit för trötta, och som därför stannade, utan att gå
        över bäcken Besor, utgjorde två hundra man.

030:011 Sedan träffade de på fältet en egyptisk man; honom togo de med
        sig till David. Och när de hade givit honom bröd att äta och
        vatten att dricka
030:012 och när de ytterligare hade givit honom ett stycke fikonkaka och
        två russinkakor att äta, kom livskraften tillbaka i honom
        igen. På tre dygn hade han nämligen varken ätit eller druckit.
030:013 Och David frågade honom: »Vem tillhör du, och varifrån är du?»
        Han svarade: »Jag är en egyptisk yngling, tjänare åt en
        amalekitisk man; men min herre övergav mig för tre dagar sedan,
        därför att jag blev sjuk.
030:014 Vi hade nämligen infallit i den del av Sydlandet, som tillhör
        keretéerna, och i det område som tillhör Juda, och i den del av
        Sydlandet, som tillhör Kaleb, och vi hade bränt upp Siklag i
        eld.»
030:015 David sade till honom: »Vill du föra mig ned till den
        rövarskaran?» Han svarade: »Lova mig med ed vid Gud att du icke
        dödar mig eller utlämnar mig åt min herre, så vill jag föra dig
        ned till den rövarskaran.»
030:016 Så förde han honom ditned, och de lågo då kringspridda överallt
        på marken och åto och drucko och förlustade sig med allt det
        stora byte som de hade tagit ur filistéernas land och ur Juda
        land.
030:017 Och ända från skymningen intill nästa dags afton höll David på
        med att nedgöra dem; och ingen enda av dem kom undan, utom fyra
        hundra tjänare som satte sig upp på kamelerna och flydde.
030:018 Och David räddade allt vad amalekiterna hade tagit; sina båda
        hustrur räddade David också.
030:019 Ingen saknades, varken liten eller stor, ingens son och ingens
        dotter, ej heller något av bytet eller något av det som de hade
        tagit med sig; David förde alltsammans tillbaka.
030:020 David tog ock alla får och fäkreatur, och man drev dessa framför
        den övriga boskapen och ropade: »Detta är Davids byte.»

030:021 Och när David kom tillbaka till de två hundra man som hade varit
        för trötta att följa honom, och som därför hade fått stanna kvar
        vid bäcken Besor, gingo dessa åstad för att möta David och det
        folk som han hade med sig; då gick David fram till folket och
        hälsade dem.
030:022 Men allahanda onda och illasinnade män, bland dem som hade följt
        med David, togo till orda och sade: »Eftersom dessa icke följde
        med oss, skola vi icke giva dem något av bytet som vi hava
        räddat; var och en av dem må allenast taga sin hustru och sina
        barn med sig och gå hem.»
030:023 Men David svarade: »Så skolen I icke göra, mina bröder, med det
        som HERREN har givit oss, då han bevarade oss och gav i vår hand
        denna rövarskara, som kom över oss.
030:024 Och vem skulle för övrigt härutinnan vilja lyssna till eder?
        Nej, sådan deras lott är, som draga med i striden, sådan skall
        deras lott vara, som stanna vid trossen; de skola dela jämnt med
        varandra.»
030:025 Och därvid blev det, från den dagen och allt framgent; ty han
        gjorde detta till lag och rätt i Israel, såsom det är ännu i
        dag.
030:026 När sedan David kom till Siklag, sände han en del av bytet till
        de äldste i Juda, sina vänner, i det han lät säga: »Detta är en
        skänk till eder av bytet från HERRENS fiender.»
030:027 Han sände till de äldste i Betel, de äldste i Ramot i Sydlandet
        och de äldste i Jattir;
030:028 till de äldste i Aroer, de äldste i Sifamot och de äldste i
        Estemoa;
030:029 till de äldste i Rakal, de äldste i jerameeliternas städer och
        de äldste i kainéernas städer;
030:030 till de äldste i Horma, de äldste i Bor-Asan och de äldste i
        Atak;
030:031 till de äldste i Hebron och till alla de orter där David hade
        vandrat omkring med sina män.

031:001 Och filistéerna stridde mot Israel; och Israels män flydde för
        filistéerna och föllo slagna på berget Gilboa.
031:002 Och filistéerna ansatte ivrigt Saul och hans söner. Och
        filistéerna dödade Jonatan, Abinadab och Malki-Sua, Sauls söner.
031:003 När då Saul själv blev häftigt anfallen och bågskyttarna kommo
        över honom, greps han av stor förskräckelse för skyttarna.
031:004 Och Saul sade till sin vapendragare: »Drag ut ditt svärd och
        genomborra mig därmed, så att icke dessa oomskurna komma och
        genomborra mig och hantera mig skändligt.» Men hans vapendragare
        ville det icke, ty han fruktade storligen. Då tog Saul själv
        svärdet och störtade sig därpå.
031:005 Men när vapendragaren såg att Saul var död, störtade han sig ock
        på sitt svärd och följde honom i döden.

031:006 Så dogo då med varandra på den dagen Saul och hans tre söner och
        hans vapendragare, och därjämte alla hans män.
031:007 Och när israeliterna på andra sidan dalen och på andra sidan
        Jordan förnummo att Israels män hade flytt, och att Saul och
        hans söner voro döda, övergåvo de städerna och flydde; sedan
        kommo filistéerna och bosatte sig i dem.

031:008 Dagen därefter kommo filistéerna för att plundra de slagna och
        funno då Saul och hans tre söner, där de lågo fallna på berget
        Gilboa.
031:009 Då höggo de av hans huvud och drogo av honom hans vapen och
        sände dem omkring i filistéernas land och läto förkunna det
        glada budskapet i sitt avgudahus och bland folket.
031:010 Och de lade hans vapen i Astartetemplet, men hans kropp hängde
        de upp på Bet-Sans mur.

031:011 Men när invånarna i Jabes i Gilead hörde vad filistéerna hade
        gjort med Saul,
031:012 stodo de upp, alla stridbara män, och gingo hela natten och togo
        Sauls och hans söners kroppar ned från Bet-Sans mur, och begåvo
        sig därefter till Jabes och förbrände dem där.
031:013 Sedan togo de deras ben och begrovo dem under tamarisken i Jabes
        och fastade så i sju dagar.

001:001 Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka från segern över
        Amalek, och när David sedan i två dagar hade uppehållit sig i
        Siklag,
001:002 då hände sig på tredje dagen att en man kom från Sauls läger,
        med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud. Och när han
        kom in till David, föll han ned till jorden och bugade
        sig.
001:003 David frågade honom: »Varifrån kommer du?» Han svarade honom:
        »Jag kommer såsom flykting ifrån Israels läger.»
001:004 Då sade David till honom: »Huru har det gått? Säg mig det.» Han
        svarade: »Folket har flytt ur striden, många av folket hava
        också fallit och dött; Saul och hans son Jonatan äro ock döda.»
001:005 David frågade den unge mannen som berättade detta för honom:
        »Huru vet du att Saul och hans son Jonatan äro döda?»
001:006 Den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom
        svarade: »Jag kom av en händelse upp på berget Gilboa, och där
        fick jag se Saul stödja sig mot sitt spjut, under det att vagnar
        och ryttare ansatte honom.
001:007 När han då vände sig om och fick se mig, ropade han på mig, och
        jag svarade: 'Här är jag.'
001:008 Då frågade han mig vem jag var, och jag svarade honom att jag
        var en amalekit.
001:009 Sedan sade han till mig: 'Träd fram hit till mig och giv mig
        dödsstöten, ty jag är gripen av dödens vanmakt, om ock livet
        ännu alltjämt är kvar i mig.'
001:010 Då trädde jag fram till honom och dödade honom, ty jag visste ju
        att han icke skulle kunna överleva sitt fall. Och jag tog
        diademet som satt på hans huvud, och ett armband som satt på
        hans arm, och jag bar nu detta hit till min herre.»
001:011 Då fattade David i sina kläder och rev sönder dem; så gjorde ock
        alla de män som voro där med honom.
001:012 Och de höllo dödsklagan och gräto och fastade ända till aftonen
        för Sauls och hans son Jonatans skull, och för HERRENS folks och
        för Israels hus' skull, därför att de hade fallit för svärd.
001:013 Och David frågade den unge mannen som hade framfört
        underrättelsen till honom: »Varifrån är du?» Han svarade: »Jag
        är son till en amalekit som lever här såsom främling.»
001:014 David sade till honom: »Kände du då ingen fruktan för att
        uträcka din hand till att förgöra HERRENS smorde?»
001:015 Och David kallade på en av sina män och sade: »Kom hit och stöt
        ned honom.» Och han slog honom till döds.
001:016 Och David sade till honom: »Ditt blod komme över ditt huvud, ty
        din egen mun har vittnat mot dig, i det att du sade: 'Jag har
        dödat HERRENS smorde.'»

001:017 Och David sjöng följande klagosång över Saul och hans son
Jonatan,
001:018 och han befallde att man skulle lära Juda barn »Bågsången»; den
är upptecknad i »Den redliges bok»:

001:019 »Din härlighet, Israel,
ligger slagen på dina höjder.
Huru hava icke hjältarna fallit!

001:020 Förkunnen det icke i Gat, bebåden det ej på Askelons gator, för att filistéernas döttrar icke må glädja sig, de oomskurnas döttrar ej fröjda sig.

001:021 I Gilboa berg,
              på eder må ej falla
              dagg eller regn,
          ej ses offergärdsskördar.
          Ty hjältarnas sköld
              blev där till smälek,
          Sauls sköld,
              ej sedan smord med olja.

001:022 Från slagnas blod,
              från hjältars hull
          vek Jonatans båge
              icke tillbaka,
          vände Sauls svärd
              ej omättat åter.

001:023 Saul och Jonatan,
              så kära och ljuvliga
              för varandra i livet,
          de blevo ej heller
              skilda i döden,
          de två, som voro snabbare än örnar,
              starka mer än lejon.

001:024 Israels döttrar,
              gråten över Saul,
          över honom som klädde eder
              i scharlakan och praktskrud
          och prydde edra kläder
              med gyllene smycken.

001:025 Huru hava icke hjältarna
              fallit i striden!
          Jonatan ligger slagen
              på dina höjder.

001:026 Jag sörjer över dig,
              du min broder Jonatan;
              mycket ljuvlig var du mig.
          Dyrbar var mig din kärlek,
              mer än kvinnokärlek.

002:001 Därefter frågade David HERREN: »Skall jag draga upp till någon
        av Juda städer?» HERREN svarade honom: »Drag upp.» Då frågade
        David: »Vart skall jag draga upp?», Han svarade: »Till Hebron.»
002:002 Så drog då David ditupp jämte sina båda hustrur, Ahinoam från
        Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals hustru.
002:003 David lät ock sina män draga ditupp, var och en med sitt
        husfolk; och de bosatte sig i Hebrons städer.
002:004 Dit kommo nu Juda män och smorde David till konung över Juda
        hus.

        När man berättade för David att det var männen i Jabes i Gilead
        som hade begravit Saul,
002:005 skickade David sändebud till männen i Jabes i Gilead och lät
        säga till dem: »Varen välsignade av HERREN, därför att I haven
        bevisat eder herre Saul den barmhärtighetstjänsten att begrava
        honom!
002:006 Så må nu ock HERREN bevisa barmhärtighet och trofasthet mot
        eder. Själv vill jag också göra eder gott, därför att I haven
        gjort detta.
002:007 Varen alltså nu vid gott mod och oförskräckta, fastän eder herre
        Saul är död; det är nu jag som av Juda hus har blivit smord till
        konung över dem.»

002:008 Men Abner, Ners son, Sauls härhövitsman, tog Sauls son Is-Boset
        och förde honom över till Mahanaim
002:009 och gjorde honom till konung i Gilead och asuréernas land och
        Jisreel, så ock över Efraim, Benjamin och hela det övriga
        Israel.
002:010 Sauls son Is-Boset var fyrtio år gammal, när han blev konung
        över Israel, och han regerade i två år. Allenast Juda hus höll
        sig till David.
002:011 Den tid David var konung i Hebron över Juda hus utgjorde
        sammanräknat sju år och sex månader.

002:012 Och Abner, Ners son, drog ut med Sauls son Is-Bosets folk ifrån
        Mahanaim till Gibeon.
002:013 Joab, Serujas son, och Davids folk drogo också ut; och de mötte
        varandra vid Gibeons damm. Där stannade de på var sin sida om
        dammen.
002:014 Och Abner sade till Joab: »Må vi låta några unga män stå upp och
        utföra en krigslek i vår åsyn.» Joab svarade: »Må så ske.»
002:015 Då stodo de upp och gingo fram i lika antal: tolv för Benjamin
        och för Sauls son Is-Boset, och tolv av Davids folk.
002:016 Och de fattade varandra i huvudet och stötte svärdet i sidan på
        varandra och föllo så allasammans därför blev detta ställe
        kallat Helkat-Hassurim vid Gibeon.

002:017 Sedan begynte en mycket hård strid på den dagen; men Abner och
        Israels män blevo slagna av Davids folk.
002:018 Nu funnos där tre söner till Seruja: Joab, Abisai och Asael. Och
        Asael var snabbfotad såsom en gasell på fältet.
002:019 Och Asael förföljde Abner, utan att vika undan vare sig till
        höger eller till vänster från Abner.
002:020 Då vände Abner sig om och sade: »Är det du, Asael?» Han svarade:
        »Ja.»
002:021 Då sade Abner till honom: »Vänd dig åt annat håll, åt höger
        eller åt vänster. Angrip någon av de yngre och försök att taga
        hans rustning.» Men Asael ville icke låta honom vara.
002:022 Då sade Abner ännu en gång till Asael: »Låt mig vara. Du vill
        väl icke att jag skall slå dig till jorden? Huru skulle jag
        sedan kunna se din broder Joab i ansiktet?»
002:023 När han ändå icke ville låta honom vara, gav Abner honom med
        bakändan av sitt spjut en stöt i underlivet, så att spjutet gick
        ut baktill; och han föll ned där och dog på stället. Och var och
        en som kom till platsen där Asael hade fallit ned och dött
        stannade där.

002:024 Och Joab och Abisai förföljde Abner. Men när solen hade gått ned
        och de hade kommit till Ammahöjden, som ligger gent emot Gia, åt
        Gibeons öken till,
002:025 då samlade sig Benjamins barn tillhopa bakom Abner, så att de
        utgjorde en sluten skara, och intogo en ställning på toppen av
        en och samma höjd.
002:026 Och Abner ropade till Joab och sade: »Skall då svärdet få
        oavlåtligen frossa? Förstår du icke att detta måste leda till
        ett bittert slut?» Huru länge tänker du dröja, innan du befaller
        ditt folk att upphöra med att förfölja sina bröder?»
002:027 Joab svarade: »Så sant Gud lever: om du ingenting hade sagt, då
        hade folket först i morgon fått draga sig tillbaka och upphöra
        att förfölja sina bröder.»
002:028 Därefter lät Joab stöta i basunen; då stannade allt folket och
        förföljde icke mer Israel. Och sedan stridde de icke vidare.

002:029 Men Abner och hans män tågade genom Hedmarken hela den natten;
        därefter gingo de över Jordan och tågade vidare hela förmiddagen
        och kommo så till Mahanaim.
002:030 Joab åter samlade tillhopa allt folket, sedan han hade upphört
        att förfölja Abner; då fattades av Davids folk nitton man utom
        Asael.
002:031 Davids folk hade däremot slagit till döds tre hundra sextio man
        av Benjamin och av Abners folk.
002:032 Och de togo upp Asael och begrovo honom i hans faders grav i
        Bet-Lehem. Därefter tågade Joab och hans män hela natten och
        kommo i dagningen till Hebron.

003:001 Kriget mellan Sauls hus och Davids hus blev långvarigt. Därunder
blev David allt starkare och starkare, men Sauls hus allt
svagare och svagare.

003:002 I Hebron föddes söner åt David. hans förstfödde var Amnon, som
        han fick med Ahinoam från Jisreel.
003:003 Hans andre son var Kilab, som han fick med Abigal, karmeliten
        Nabals hustru, och den tredje var Absalom, son till Maaka, som
        var dotter till Talmai, konungen i Gesur.
003:004 Den fjärde var Adonia, Haggits son, och den femte var Sefatja,
        Abitals son.
003:005 Den sjätte var Jitream, som David fick med sin hustru
        Egla. Dessa föddes åt David i Hebron.

003:006 Så länge kriget varade mellan Sauls hus och Davids hus, bistod
        Abner kraftigt Sauls hus.
003:007 Men Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, Ajas dotter; och
        Is-Boset sade till Abner: »Varför har du gått in till min faders
        bihustru?»
003:008 För dessa hans ord blev Abner mycket vred och sade: »Är jag då
        ett hundhuvud från Juda land? Just då jag bevisar barmhärtighet
        mot din fader Sauls hus, mot hans bröder och hans vänner, och
        icke har låtit dig falla i Davids hand, just då tillvitar du mig
        att hava begått en missgärning med denna kvinna.
003:009 Gud straffe Abner nu och framgent, om jag icke hädanefter
        handlar så mot David som HERREN med ed har lovat honom:
003:010 jag vill göra så, att konungadömet tages ifrån Sauls hus, och
        att i stället Davids tron bliver upprest över både Israel och
        Juda, från Dan ända till Beer-Seba.»
003:011 Då tordes han icke säga ett ord mer åt Abner, av fruktan för
        honom.

003:012 Men Abner skickade strax sändebud till David och lät säga: »Vem
        tillhör landet?», och lät vidare säga: »Slut förbund med mig,
        så skall jag bistå dig och göra så, att hela Israel går över
        till dig.»
003:013 Han svarade: »Gott! Jag vill sluta förbund med dig. Men en sak
        fordrar jag av dig, nämligen att du icke träder fram inför mitt
        ansikte utan att hit medföra Mikal, Sauls dotter, när du kommer
        för att träda fram inför mitt ansikte.»
003:014 Därefter skickade David sändebud till Is-Boset, Sauls son, och
        lät säga: »Giv mig åter min hustru Mikal, som jag förvärvade mig
        för ett hundra filistéers förhudar.»
003:015 Då sände Is-Boset åstad och lät taga henne ifrån hennes man,
        Paltiel, Lais' son.
003:016 Men hennes man gick med henne och följde henne under beständig
        gråt ända till Bahurim. Här sade Abner till honom: »Vänd om och
        gå dina färde.» Då vände han om.

003:017 Och Abner hade underhandlat med de äldste i Israel och sagt:
        »Sedan lång tid tillbaka haven I sökt att få David till konung
        över eder.
003:018 Fullborden nu edert uppsåt, ty så har HERREN sagt om David:
        Genom min tjänare Davids hand skall jag frälsa mitt folk Israel
        ifrån filistéernas hand och ifrån alla dess fienders hand.»
003:019 Likaledes talade Abner härom med benjaminiterna. Därefter gick
        Abner ock åstad for att tala med David i Hebron om allt vad
        Israel och hela Benjamins hus hade funnit lämpligt att svara.
003:020 När då Abner, åtföljd av tjugu man, kom till David i Hebron,
        gjorde David ett gästabud för Abner och hans män.
003:021 Och Abner sade till David: »Jag vill stå upp och gå åstad och
        församla hela Israel till min herre konungen, för att de må
        sluta förbund med dig, så att du bliver konung på vad villkor
        dig lyster.» Sedan lät David Abner gå, och han drog bort i frid.

003:022 Just då kommo Davids folk och Joab hem från ett strövtåg och
        förde med sig ett stort byte; men Abner var nu icke längre kvar
        hos David i Hebron, ty denne hade låtit honom gå, och han hade
        dragit bort i frid.
003:023 Men när Joab och hela hans här kom hem, berättade man för honom
        och sade: »Abner, Ners son, kom till konungen, och denne lät
        honom gå, och han drog bort i frid.»
003:024 Då gick Joab in till konungen och sade: »Vad har du gjort! Då nu
        Abner hade kommit till dig, varför lät du då honom gå, så att
        han fritt kunde draga sina färde?
003:025 Du känner väl Abner, Ners son? Han kom hit för att bedraga dig.
        Han ville utforska ditt görande och låtande, och utforska allt
        vad du förehar.
003:026 Sedan, när Joab hade gått ut från David, sände han bud efter
        Abner, och sändebuden förde denne tillbaka från Bor-Hassira. Men
        David visste intet därom.
003:027 När Abner så hade kommit tillbaka till Hebron, förde Joab honom
        avsides till mitten av porten, under förevändning att tala
        enskilt med honom; där sårade han honom till döds med en stöt i
        underlivet—detta for att hämnas sin broder Asaels blod.
003:028 När David sedan fick höra detta, sade han: »Jag och mitt
        konungadöme äro oskyldiga inför HERREN evinnerligen till Abners,
        Ners sons blod.
003:029 Må det komma över Joabs huvud och över hela hans faders hus; och
        må i Joabs hus aldrig fattas män som hava flytning, eller som
        äro spetälska, eller som stödja sig på krycka, eller som falla
        för svärd, eller som lida brist på bröd.»
003:030 Så hade nu Joab och hans broder Abisai dräpt Abner, därför att
        denne hade dödat deras broder Asael vid Gibeon, under striden.

003:031 Och David sade till Joab och allt folket som var med honom:
        »Riven sönder edra kläder och höljen eder i sorgdräkt och hållen
        dödsklagan efter Abner.» Och konung David gick själv bakom
        båren.
003:032 Så begrovo; de Abner i Hebron; och konungen brast ut i gråt vid
        Abners grav, och allt folket grät.
003:033 Och konungen sjöng följande klagosång över Abner:
          »Måste då Abner dö en gudlös dåres död?
003:034 Dina händer voro ju ej bundna,
          dina fötter ej slagna i fjättrar.
          Du föll såsom man faller för ogärningsmän.»

003:035 Och allt folket kom för att förmå David att äta något under
        dagens lopp; men David betygade med ed och sade: »Gud straffe
        mig nu och framgent, om jag smakar bröd eller något annat,
        förrän solen har gått ned.»
003:036 När folket hörde detta, behagade det dem alla väl, likasom allt
        annat som konungen gjorde behagade allt folket väl.
003:037 Och allt folket och hela Israel insåg då att konungen ingen del
        hade haft i att Abner, Ners son, hade blivit dödad.
003:038 Och konungen sade till sina tjänare: »I veten nogsamt att en
        furste och en stor man i dag har fallit i Israel.
003:039 Men jag är ännu svag, fastän jag är smord till konung, och dessa
        män, Serujas söner, äro starkare än jag. HERREN vedergälle den
        som ont gör, efter hans ondska.»

004:001 Då nu Sauls son hörde att Abner var död i Hebron, sjönk allt
        hans mod, och hela Israel var förskräckt.
004:002 Men Sauls son hade till hövitsmän för sina strövskaror två män,
        av vilka den ene hette Baana och den andre Rekab, söner till
        Rimmon från Beerot, av Benjamins barn. Ty också Beerot räknas
        till Benjamin;
004:003 men beerotiterna flydde till Gittaim och bodde där sedan såsom
        främlingar, vilket de göra ännu i dag.
004:004 (Också Jonatan, Sauls son, hade lämnat efter sig en son, som nu
        var ofärdig i fötterna. Han var nämligen fem år gammal, när
        budskapet om Saul och Jonatan kom från Jisreel, och då tog hans
        sköterska honom och flydde; men under hennes bråda flykt föll
        han omkull och blev därefter halt; och han hette Mefiboset.)
004:005 Nu gingo beerotiten Rimmons söner Rekab och Baana åstad och
        kommo till Is-Bosets hus, då det var som hetast på dagen, medan
        han låg i sin middagssömn.
004:006 När de så, under förevändning att hämta vete, hade kommit in i
        det inre av huset, sårade de honom med en stöt i underlivet;
        därefter flydde Rekab och hans broder Baana undan.
004:007 De kommo alltså in i huset, när han låg på sin vilobädd i
        sovkammaren, och sårade honom till döds och höggo huvudet av
        honom; därpå togo de hans huvud och färdades genom Hedmarken
        hela natten.
004:008 Och de förde så Is-Bosets huvud till David i Hebron och sade
        till konungen: »Se här är Is-Bosets, Sauls sons, din fiendes,
        huvud, hans som stod efter ditt liv. HERREN har i dag givit min
        herre konungen hämnd på Saul och hans efterkommande.»

004:009 Då svarade David Rekab och hans broder Baana, beerotiten Rimmons
        söner, och sade till dem: »Så sant HERREN lever, han som har
        förlossat mig från all nöd:
004:010 den som förkunnade för mig och sade: 'Nu är Saul död', och som
        menade sig vara en glädjebudbärare, honom lät jag gripa och
        dräpa i Siklag, honom som jag eljest skulle hava givit
        budbärarlön;
004:011 huru mycket mer skall jag icke då nu, när ogudaktiga män hava
        dräpt en oskyldig man i hans eget hus, på hans säng, utkräva
        hans blod av eder hand och utrota eder från jorden!»
004:012 På Davids befallning dräpte hans män dem sedan och höggo av
        deras händer och fötter och hängde upp dem vid dammen i Hebron.
        Men Is-Bosets huvud togo de, och de begrovo det i Abners grav i
        Hebron.

005:001 Sedan; kommo alla Israels stammar till David i Hebron och sade
        så: »Vi äro ju ditt kött och ben.
005:002 Redan för länge sedan, då Saul ännu var konung över oss, var det
        du som var ledare och anförare för Israel. Och till dig har
        HERREN sagt: Du skall vara en herde för mitt folk Israel, ja, du
        skall vara en furste över Israel.»
005:003 När så alla de äldste i Israel kommo till konungen i Hebron,
        slöt konung David ett förbund med dem där i Hebron, inför
        HERREN; och sedan smorde de David till konung över Israel.
005:004 David var trettio år gammal, när han blev konung, och han
        regerade i fyrtio år.
005:005 I Hebron regerade han över Juda i sju år och sex månader, och i
        Jerusalem regerade han i trettiotre år över hela Israel och
        Juda.

005:006 Och konungen drog med sina män till Jerusalem, mot jebuséerna,
        som bodde där i landet. De sade då till David: »Hitin kommer du
        icke; blinda och halta skola driva dig bort, de mena att David
        icke skall komma hitin.»
005:007 Men David intog likväl Sions borg, det är Davids stad.
005:008 Och David sade på den dagen: »Vemhelst som slår ihjäl en jebusé
        och tränger fram till vattenledningen, han slår ihjäl just dessa
        halta och blinda, som David hatar.» Därför plägar man säga:
        »Ingen blind och halt må komma in i huset.»
005:009 Sedan tog David sin boning på borgen och kallade den Davids
        stad. Där uppförde David byggnader runt omkring, från Millo och
        vidare inåt.
005:010 Och David blev allt mäktigare och mäktigare, och HERREN,
        härskarornas Gud, var med honom.

005:011 Och Hiram, konungen i Tyrus, skickade sändebud till David med
        cederträ, därjämte ock timmermän och stenhuggare; och de byggde
        ett hus åt David.
005:012 Och David märkte att HERREN hade befäst honom såsom konung över
        Israel, och att han hade upphöjt hans konungadöme, för sitt folk
        Israels skull.

005:013 Och David tog sig ännu flera bihustrur och hustrur från Jerusalem, sedan han hade kommit från Hebron; och åt David föddes ännu flera söner och döttrar. 005:014 Dessa äro namnen på de söner som föddes åt honom i Jerusalem: Sammua, Sobab, Natan, Salomo, 005:015 Jibhar, Elisua, Nefeg, Jafia, 005:016 Elisama, Eljada och Elifelet.

005:017 Men när filistéerna hörde att David hade blivit smord till
        konung över Israel, drogo de allasammans upp för att fånga
        David. När David hörde detta, drog han ned till borgen.
005:018 Och sedan filistéerna hade kommit fram, spridde de sig i
        Refaimsdalen.
005:019 Då frågade David HERREN: »Skall jag draga upp mot filistéerna?
        Vill du då giva dem i min hand?» HERREN svarade David: »Drag
        upp; ty jag skall giva filistéerna i din hand.
005:020 Och David kom till Baal-Perasim, och där slog David dem. Då sade
        han: »HERREN har brutit ned mina fiender inför mig, likasom
        en vattenflod bryter ned.» Därav fick det stället namnet
        Baal-Perasim.
005:021 De lämnade där efter sig sina avgudabilder, och David och hans
        män togo dessa med sig.

005:022 Men filistéerna drogo upp ännu en gång och spridde sig i
        Refaimsdalen.
005:023 När David då frågade HERREN, svarade han: »Du skall icke draga
        ditupp; du må kringgå dem bakifrån, så att du kommer över dem
        från det håll där bakaträden stå.
005:024 Så snart du sedan hör ljudet av steg i bakaträdens toppar,
        skynda då raskt fram, ty då har HERREN dragit ut framför dig
        till att slå filistéernas här.»
005:025 David gjorde såsom HERREN hade bjudit honom; och han slog
        filistéerna och förföljde dem från Geba ända fram emot Geser.

006:001 Åter församlade David allt utvalt manskap i Israel, trettio
        tusen man.
006:002 Och David bröt upp och drog åstad med allt sitt folk ifrån
        Baale-Juda, för att därifrån föra upp Guds ark, som hade fått
        sitt namn efter HERREN Sebaot, honom som tronar på keruberna.
006:003 Och de satte Guds ark på en ny vagn och förde den bort ifrån
        Abinadabs hus på höjden; och Ussa och Ajo, Abinadabs söner,
        körde den nya vagnen.
006:004 Så förde de Guds ark bort ifrån Abinadabs hus på höjden, och
        följde själva med, och Ajo gick därvid framför arken.
006:005 Och David och hela Israels hus fröjdade sig inför HERREN, med
        allahanda instrumenter av cypressträ, med harpor, psaltare,
        pukor, skallror och cymbaler.
006:006 Men när de kommo till Nakonslogen, räckte Ussa ut sin hand mot
        Guds ark och fattade i den, ty oxarna snavade.
006:007 Då upptändes HERRENS vrede mot Ussa, och Gud slog honom där för
        hans förseelse, så att han föll ned död där vid Guds
        ark.
006:008 Men det gick David hårt till sinne att HERREN så hade brutit ned
        Ussa; och han kallade det ställe Peres-Ussa, såsom det heter
        ännu i dag.
006:009 Och David betogs av sådan fruktan för HERREN på den dagen, att
        han sade: »Huru skulle jag töras låta HERRENS ark komma till
        mig?»
006:010 Därför ville David icke låta flytta in HERRENS ark till sig i
        David stad, utan lät sätta in den i gatiten Obed-Edoms hus.
006:011 Sedan blev HERRES ark kvar i gatiten Obed-Edoms hus i tre
        månader; men HERREN välsignade Obed-Edom och hela hans hus.

006:012 När det nu blev berättat för konung David att HERREN hade
        välsignat Obed-Edoms hus och allt vad han hade, för Guds arks
        skull, då gick David åstad och hämtade Guds ark ur Obed-Edoms
        hus upp till Davids stad under jubel.
006:013 Och när de som buro HERRENS ark hade gått sex steg framåt,
        offrade han en tjur och en gödkalv.
006:014 Själv dansade David med all makt inför HERREN, och därvid var
        David iklädd en linne-efod.
006:015 Så hämtade David och hela Israel HERRENS ark ditupp under jubel
        och basuners ljud.
006:016 När då HERRENS ark kom in i Davids stad, blickade Mikal, Sauls
        dotter, ut genom fönstret, och när hon såg konung David hoppa
        och dansa inför HERREN fick hon förakt för honom i sitt hjärta.
006:017 Sedan de hade fört HERRENS ark ditin, ställde de den på dess
        plats i tältet som David hade slagit upp åt den; och därefter
        offrade David brännoffer inför HERREN, så ock tackoffer.
006:018 När David hade offrat brännoffret och tackoffret välsignade han
        folket i HERREN Sebaots namn.
006:019 Och åt allt folket, åt var och en i hela hopen av israeliter,
        både man och kvinna, gav han en kaka bröd, ett stycke kött och
        en druvkaka. Sedan gick allt folket hem, var och en till sitt.

006:020 Men när David kom tillbaka för att hälsa sitt husfolk, gick
        Mikal, Sauls dotter, ut emot honom och sade: »Huru härlig har
        icke Israels konung visat sig i dag, då han i dag har blottat sig
        för sina tjänares tjänstekvinnors ögon, såsom löst folk plägar
        göra!»
006:021 Då sade David till Mikal: »Inför HERREN, som har utvalt mig
        framför din fader och hela hans hus, och som har förordnat mig
        till furste över HERRENS folk, över Israel—inför HERREN
        fröjdade jag mig.
006:022 Dock kände jag mig rätteligen för ringa till detta, ja, jag var
        i mina ögon allt för låg därtill. Skulle jag då söka ära hos
        tjänstekvinnorna, om vilka du talade?»
006:023 Och Mikal, Sauls dotter, fick inga barn, så länge hon levde.

007:001 Då nu konungen satt i sitt hus, sedan HERREN hade låtit honom få ro runt omkring för alla hans fiender, 007:002 sade han till profeten Natan: »Se, jag bor i ett hus av cederträ, under det att Guds ark bor i ett tält. 007:003 Natan sade till konungen: »Välan, gör allt vad du har i sinnet; ty HERREN är med dig.» 007:004 Men om natten kom HERRENS ord till Natan; han sade: 007:005 »Gå och säg till min tjänare David: Så säger HERREN: Skulle du bygga mig ett hus att bo i? 007:006 Jag har ju icke bott i något hus, allt ifrån den dag då jag förde Israels barn upp ur Egypten ända till denna dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel. 007:007 Har jag då någonsin, varhelst jag flyttade omkring med alla Israels barn, talat och sagt så till någon enda av Israels stammar, som jag har förordnat till herde för mitt folk Israel: 'Varför haven I icke byggt mig ett hus av cederträ?' 007:008 Och nu skall du säga så till min tjänare David: Så säger HERREN Sebaot: Från betesmarken, där du följde fåren, har jag hämtat dig, för att du skulle bliva en furste över mitt folk Israel. 007:009 Och jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla dina fiender för dig. Och jag vill göra dig ett namn, så stort som de störstes namn på jorden. 007:010 Jag skall bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det, så att det får bo kvar där, utan att vidare bliva oroat. Orättfärdiga människor skola icke mer förtrycka det, såsom fordom skedde, 007:011 och såsom det har varit allt ifrån den tid då jag förordnade domare över mitt folk Israel; och jag skall låta dig få ro för alla dina fiender. Så förkunnar nu HERREN för dig att HERREN skall uppbygga ett hus åt dig. 007:012 När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter dig upphöja den son som skall utgå ur ditt liv; och jag skall befästa hans konungadöme. 007:013 Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans konungatron för evig tid. 007:014 Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son, så att jag visserligen, om han gör något illa, skall straffa honom med ris, såsom människor pläga tuktas, och med plågor, sådana som hemsöka människors barn; 007:015 men min nåd skall icke vika ifrån honom, såsom jag lät den vika ifrån Saul, vilken jag lät vika undan för dig. 007:016 Ditt hus och ditt konungadöme skola bliva beståndande inför dig till evig tid; ja, din tron skall vara befäst för evig tid.» 007:017 Alldeles i överensstämmelse med dessa ord och med denna syn talade nu Natan till David. 007:018 Då gick konung David in och satte sig ned inför HERRENS ansikte och sade: »Vem är jag, Herre, HERRE, och vad är mitt hus, eftersom du har låtit mig komma härtill? 007:019 Och detta har ändå synts dig vara för litet, Herre, HERRE; du har ock talat angående din tjänares hus om det som ligger långt fram i tiden. Och härom har du talat på människosätt, Herre, HERRE! 007:020 Vad skall nu David vidare tala till dig? Du känner ju din tjänare, Herre, HERRE. 007:021 För ditt ords skull och efter ditt hjärta har du gjort allt detta stora och förkunnat det för din tjänare. 007:022 Därför är du ock stor HERRE Gud, ty ingen är dig lik, och ingen Gud finnes utom dig, efter allt vad vi hava hört med våra öron. 007:023 Och var finnes på jorden något enda folk likt ditt folk Israel, något folk som en Gud själv har gått åstad att förlossa åt sig till ett folk, för att så göra sig ett namn—ja, för att göra dessa stora ting med eder och dessa fruktansvärda gärningar med ditt land, inför ditt folk, det som du förlossade åt dig från Egypten, från hedningarna och deras gudar. 007:024 Och du har berett åt dig ditt folk Israel, dig till ett folk för evig tid, och du, HERRE, har blivit deras Gud. 007:025 Så uppfyll nu, HERRE Gud, för evig tid vad du har talat om din tjänare och om hans hus; gör såsom du har talat. 007:026 Då skall ditt namn bliva stort till evig tid, så att man skall säga: 'HERREN Sebaot är Gud över Israel.' Och så skall din tjänare Davids hus bestå inför dig. 007:027 Ty du, HERRE Sebaot, Israels Gud, har uppenbarat för din tjänare och sagt: 'Jag vill bygga dig ett hus.' Därför har din tjänare fått frimodighet att bedja till dig denna bön. 007:028 Och nu, Herre, HERRE, du är Gud, och dina ord äro sanning; och du du har lovat din tjänare detta goda, 007:029 så värdes nu välsigna din tjänares hus, så att det förbliver evinnerligen inför dig. Ja, du, Herre, HERRE, har lovat det, och genom din välsignelse skall din tjänares hus bliva välsignat evinnerligen.»

008:001 En tid härefter slog David filistéerna och kuvade dem. Därvid
        bemäktigade sig David huvudstaden och tog den ur filistéernas
        hand.
008:002 Han slog ock moabiterna och mätte dem med snöre, i det att han
        lät dem lägga sig ned på jorden: med två snörlängder mätte han
        ut den del av dem, som skulle dödas, och med en full snörlängd
        den del som han låt leva. Så blevo moabiterna David underdåniga
        och förde till honom skänker.
008:003 Likaledes slog David Hadadeser, Rehobs son, konungen i Soba, när
        denne hade dragit åstad för att utsträcka sitt välde till
        floden.
008:004 Och David tog till fånga av han folk ett tusen sju hundra
        ryttare och tjugu tusen man fotfolk; och David lät avskära
        fotsenorna på alla vagnshästarna, utom på ett hundra hästar, som
        han skonade.
008:005 När sedan araméerna från Damaskus kommo för att hjälpa
        Hadadeser, konungen i Soba, nedgjorde David tjugutvå tusen man
        av dem.
008:006 Och David insatte fogdar bland araméerna i Damaskus, och
        araméerna blevo David underdåniga och förde till honom
        skänker. Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog fram.
008:007 Och David tog de gyllene sköldar som Hadadesers tjänare hade
        burit och förde dem till Jerusalem.
008:008 Och från Hadadesers städer Beta och Berotai tog konung David
        koppar i stor myckenhet.

008:009 Då nu Toi, konungen i Hamat, hörde att David hade slagit
        Hadadesers hela här,
008:010 sände han sin son Joram till konung David för att hälsa honom
        och lyckönska honom, därför att han hade givit sig i strid med
        Hadadeser och slagit honom; ty Hadadeser hade varit Tois
        fiende. Och han hade med sig kärl av silver, av guld och av
        koppar.
008:011 Också dessa helgade konung David åt HERREN, likasom han hade
        gjort med det silver och guld han hade tagit från alla de folk
        som han hade underlagt sig:
008:012 från araméerna, moabiterna, Ammons barn, filistéerna och
        amalekiterna, så ock med det byte han hade tagit från Hadadeser,
        Rehobs son, konungen i Soba.

008:013 Och när David kom tillbaka från sin seger över araméerna, gjorde
        han sig ytterligare ett namn i Saltdalen, där han slog aderton
        tusen man.
008:014 Och han insatte fogdar i Edom, i hela Edom insatte han fogdar;
        och alla edoméer blevo David underdåniga. Så gav HERREN seger åt
        David, varhelst han drog fram.

008:015 David regerade nu över hela Israel; och David skipade lag och
        rätt åt allt sitt folk.
008:016 Joab, Serujas son, hade befälet över krigshären, och Josafat
        Ahiluds son, var kansler.
008:017 Sadok, Ahitubs son, och Ahimelek, Ebjatars son, voro präster,
        och Seraja var sekreterare.
008:018 Benaja, Jojadas son, hade befälet över keretéerna och
        peletéerna; dessutom voro Davids söner präster.

009:001 Och David sade: »Finnes ännu någon kvar av Sauls hus, mot vilken
        jag kan bevisa barmhärtighet för Jonatans skull?»
009:002 Nu hade Sauls hus haft en tjänare vid namn Siba; honom hämtade
        man till David. Då sade konungen till honom: »Är du Siba?» Han
        svarade: »Ja, din tjänare.»
009:003 Konungen frågade: »Finnes ingen kvar av Sauls hus, mot vilken
        jag kan bevisa barmhärtighet, såsom Gud är barmhärtig?» Siba
        svarade konungen: »Ännu finnes kvar en son till Jonatan, en som
        är ofärdig i fötterna.»
009:004 Konungen frågade honom »Var är han?» Siba svarade konungen: »Han
        är nu i Makirs, Ammiels sons, hus i Lo-Debar.»
009:005 Då sände konung David och lät hämta honom från Makirs, Ammiels
        sons, hus i Lo-Debar.
009:006 När så Mefiboset, Sauls son Jonatans son, kom in till David,
        föll han ned på sitt ansikte och bugade sig. Då sade David:
        »Mefiboset!» Han svarade: »Ja, din tjänare hör.»
009:007 David sade till honom: »Frukta icke, ty jag vill bevisa
        barmhärtighet mot dig för din fader Jonatans skull, och jag vill
        giva dig allt din faders Sauls jordagods tillbaka, och du skall
        äta vid mitt bord beständigt.»
009:008 Då bugade han sig och sade: »Vad är jag, din tjänare, eftersom
        du vänder dig till en sådan död hund som jag är?»

009:009 Därefter tillkallade konungen Siba, Sauls tjänare, och sade till
        honom; »Allt som Saul och hela hans hus har ägt giver jag åt
        din herres son.
009:010 Och du med dina söner och dina tjänare skall bruka jorden åt
        honom och inbärga skörden, för att din herres son må hava bröd
        att äta, dock skall Mefiboset, din herres son, beständigt äta
        vid mitt bord.» Siba hade nämligen femton söner och tjugu
        tjänare.
009:011 Då sade Siba till konungen: »Din tjänare skall i alla stycken
        göra såsom min herre konungen bjuder sin tjänare.» »Ja», svarade
        han, »Mefiboset skall äta vid mitt bord, såsom vore han en av
        konungens söner.»
009:012 Mefiboset hade en liten son, som hette Mika. Och alla som bodde
        i Sibas hus blevo Mefibosets tjänare.
009:013 Själv bodde Mefiboset i Jerusalem, eftersom han beständigt
        skulle äta vid konungens bord. Och han var halt på båda
        fötterna.

010:001 En tid härefter dog Ammons barns konung, och hans son Hanun blev
        konung efter honom.
010:002 Då sade David: »Jag vill bevisa Hanun, Nahas' son, vänskap,
        likasom hans fader bevisade mig vänskap.» Och David sände några
        av sina tjänare för att trösta honom i hans sorg efter
        fadern. När så Davids tjänare kommo till Ammons barns land,
010:003 sade Ammons barns furstar till sin herre Hanun: »Menar du att
        David därmed att han sänder tröstare till dig vill visa dig att
        han ärar din fader? Nej, för att undersöka staden, för att
        bespeja och sedan fördärva den har David sänt sina tjänare till
        dig.»
010:004 Då tog Hanun Davids tjänare och lät raka av dem halva skägget
        och skära av deras kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och lät
        dem så gå.
010:005 När man berättade detta för David, sände han bud emot dem; ty
        männen voro ju mycket vanärade. Och konungen lät säga: »Stannen
        i Jeriko, till dess edert skägg hinner växa ut, och kommen så
        tillbaka.»

010:006 Då nu Ammons barn insågo att de hade gjort sig förhatliga för
        David, sände de bort och lejde från Aram-Bet-Rehob och Aram-Soba
        tjugu tusen man fotfolk, av konungen i Maaka ett tusen man och
        av Tobs män tolv tusen.
010:007 När David hörde detta, sände han åstad Joab med hela hären, de
        tappraste krigarna.
010:008 Och Ammons barn drogo ut och ställde upp sig till strid framför
        stadsporten; men de från Aram-Soba och Rehob, ävensom Tobs män
        och maakatéerna, ställde upp sig för sig själva på fältet.
010:009 Då Joab nu såg att han hade fiender både framför sig och bakom
        sig, gjorde han ett urval bland allt Israels utvalda manskap och
        ställde sedan upp sig mot araméerna.
010:010 Men det övriga folket överlämnade han åt sin broder Absai,
        vilken med dem ställde upp sig mot Ammons barn.
010:011 Och han sade: »Om araméerna bliva mig övermäktiga, så skall du
        komma mig till hjälp; och om Ammons barn bliva dig övermäktiga,
        så vill jag tåga till din hjälp.
010:012 Var nu vid gott mod; ja, låt oss visa mod i striden för vårt
        folk och för vår Guds städer. Sedan må HERREN göra vad honom
        täckes.»
010:013 Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot araméerna
        och de flydde för honom.
010:014 Men när Ammons barn sågo att araméerna flydde, flydde också de
        för Abisai och begåvo sig in i staden. Då drog Joab bort ifrån
        Ammons barn och begav sig tillbaka till Jerusalem.
010:015 Då alltså araméerna sågo att de hade blivit slagna av Israel,
        församlade de sig allasammans.
010:016 Och Hadadeser sände bud att de araméer som bodde på andra sidan
        floden skulle rycka ut; dessa kommo då till Helam, anförda av
        Sobak, Hadadesers härhövitsman.
010:017 När detta blev berättat för David, församlade han hela Israel
        och gick över Jordan och kom till Helam; och araméerna ställde
        upp sig i slagordning mot David och gåvo sig i strid med honom.
010:018 Men araméerna flydde för Israel, och David dräpte av araméerna
        manskapet på sju hundra vagnar, så ock fyrtio tusen ryttare;
        deras härhövitsman Sobak slog han ock där till döds.
010:019 Då alltså Hadadesers alla lydkonungar sågo att de hade blivit
        slagna av israeliterna, ingingo de fred med dem och blevo dem
        underdåniga. Efter detta fruktade araméerna för att vidare
        hjälpa Ammons barn.

011:001 Följande år, vid den tid då konungarna plägade draga i fält,
        sände David åstad Joab och med honom sina tjänare och hela
        Israel; och de härjade Ammons barns land och belägrade Rabba,
        medan David stannade kvar i Jerusalem.
011:002 Då hände sig en afton, när David hade stått upp från sitt läger
        och gick omkring på konungshusets tak, att han från taket fick
        se en kvinna som badade; och kvinnan var mycket fager att skåda.
011:003 David sände då åstad och förfrågade sig om kvinnan, och man
        sade: »Det är Bat-Seba, Eliams dotter, hetiten Urias hustru.»
011:004 Då sände David några män med uppdrag att hämta henne, och hon
        kom till honom, och han låg hos henne, när hon hade helgat sig
        från sin orenhet. Sedan återvände hon hem.

011:005 Men kvinnan blev havande; hon sände då åstad och lät underrätta
        David därom och säga: »Jag är havande.»
011:006 Då sände David till Joab detta bud: »Sänd till mig hetiten
        Uria.» Så sände då Joab Uria till David.
011:007 Och när Uria kom till David, frågade denne om det stod väl till
        med Joab och med folket, och huru kriget gick.
011:008 Därefter sade David till Uria: »Gå nu ned till ditt hus och två
        dina fötter.» När då Uria gick ut ur konungens hus, sändes en
        gåva från konungen efter honom.
011:009 Men Uria lade sig till vila vid ingången till konungshuset,
        jämte hans herres alla andra tjänare, och gick icke ned till
        sitt eget hus.
011:010 Detta berättade man för David och sade: »Uria har icke gått ned
        till sitt hus.» Då sade David till Uria: »Du kommer ju från
        resan; varför har du då icke gått ned till ditt hus?»
011:011 Uria svarade David: »Arken och Israel och Juda bo nu i
        lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare äro
        lägrade ute på marken: skulle jag då gå in i mitt hus för att
        äta och dricka och ligga hos min hustru? Så sant du lever, så
        sant din själ lever: jag vill icke göra så.»
011:012 Då sade David till Uria: »Stanna här också i dag, så vill jag i
        morgon sända dig åstad.» Så stannade då Uria i Jerusalem den
        dagen och den följande.
011:013 Och David inbjöd honom till sig och lät honom äta och dricka med
        sig och gjorde honom drucken. Men om aftonen gick han ut och
        lade sig på sitt läger tillsammans med sin herres tjänare, och
        gick icke ned till sitt hus.
011:014 Följande morgon skrev David ett brev till Joab och sände det med
        Uria.
011:015 I brevet skrev han så: »Ställen Uria längst fram, där striden är
        som häftigast, och dragen eder sedan tillbaka från honom, så att
        han bliver slagen till döds.»
011:016 Under belägringen av staden skickade då Joab Uria till den plats
        där han visste att de tappraste männen funnos.
011:017 Och männen i staden gjorde ett utfall och gåvo sig i strid med
        Joab, och flera av folket, av Davids tjänare, föllo; också
        hetiten Uria dödades.
011:018 Då sände Joab och lät berätta för David allt vad som hade hänt
        under striden.
011:019 Och han bjöd budbäraren och sade: »När du har omtalat för
        konungen allt vad som har hänt under striden,
011:020 då upptändes kanske konungens vrede, och han säger till dig:
        'Varför gingen I under striden så nära intill staden? Vissten I
        icke att de skulle skjuta uppifrån muren?
011:021 Vem var det som slog ihjäl Abimelek, Jerubbesets son? Var det icke
        en kvinna som kastade en kvarnsten ned på honom från muren, så
        att han dödades, där i Tebes? Varför gingen I då så nära intill
        muren?' Men då skall du säga: 'Din tjänare Uria, hetiten, är ock
        död.'»

011:022 Budbäraren gick åstad och kom och berättade för David allt vad
        Joab hade sänt honom att säga;
011:023 budbäraren sade till David: »Männen blevo oss övermäktiga och
        drogo ut mot oss på fältet, men vi slogo dem tillbaka ända till
        stadsporten.
011:024 Då sköto skyttarna uppifrån muren på dina tjänare, så att flera
        av konungens tjänare dödades; din tjänare Uria, hetiten, är ock
        död.»
011:025 Då sade David till budbäraren: »Så skall du säga till Joab: 'Låt
        icke detta förtryta dig, ty svärdet förtär än den ene, än den
        andre; fortsatt med kraft stadens belägring och förstör den.'
        Och intala honom så mod.»

011:026 Då nu Urias hustru hörde att hennes man Uria var död, höll hon
        dödsklagan efter sin man.
011:027 Och när sorgetiden var förbi, sände David och lät hämta henne
        hem till sig, och hon blev hans hustru; därefter födde hon honom
        en son. Men vad David hade gjort misshagade HERREN.

012:001 Och HERREN sände Natan till David. När han kom in till honom,
        sade han till honom: »Två män bodde i samma stad; den ene var
        rik och den andre fattig.
012:002 Den rike hade får och fäkreatur i stor myckenhet.
012:003 Men den fattige hade icke mer än ett enda litet lamm, som han
        hade köpt; han uppfödde det, och det växte upp hos honom och
        hans söner, tillsammans med dem: det åt av hans brödstycke och
        drack ur hans bägare och låg i hans famn och var för honom såsom
        en dotter.
012:004 Så kom en vägfarande till den rike mannen; då nändes han icke
        taga av sina får och fäkreatur för att tillreda åt den resande
        som hade kommit till honom, utan han tog den fattige mannens
        lamm och tillredde det åt mannen som hade kommit till honom.»
012:005 Då upptändes Davids vrede storligen mot den mannen, och han sade
        till Natan: »Så sant HERREN lever: dödens barn är den man som
        har gjort detta.
012:006 Och lammet skall han ersätta fyradubbelt, därför att han gjorde
        sådant, och eftersom han var så obarmhärtig.»
012:007 Men Natan sade till David: »Du är den mannen. Så säger HERREN,
        Israels Gud: Jag har smort dig till konung över Israel, och jag
        har räddat dig ur Sauls hand.
012:008 Jag har givit dig din herres hus och lagt din herres hustrur i
        din famn; ja jag har givit dig Israels hus och Juda. Och om
        detta skulle vara för litet, så vore jag villig att ytterligare
        giva dig både ett och annat.
012:009 Varför har du då föraktat HERRENS ord och gjort vad ont är i
        hans ögon? Hetiten Uria har du låtit slå ihjäl med svärd, och
        hans hustru har du tagit till hustru åt dig själv; ja, honom har
        du dräpt med Ammons barns svärd.
012:010 Så skall nu icke heller svärdet vika ifrån ditt hus till evig
        tid, därför att du har föraktat mig och tagit hetiten Urias
        hustru till hustru åt dig.
012:011 Så säger HERREN: Se, jag skall låta olyckor komma över dig från
        ditt eget hus, och jag skall taga dina hustrur inför dina ögon
        och giva dem åt en annan, och han skall ligga hos dina hustrur
        mitt på ljusa dagen.
012:012 Ty väl har du gjort sådant i hemlighet, men jag vill låta detta
        ske inför hela Israel, och det på ljusa dagen.»

012:013 Då sade David till Natan: »Jag har syndat mot HERREN.» Natan
        sade till David: »Så har ock HERREN tillgivit dig din synd; du
        skall icke dö.
012:014 Men eftersom du genom denna gärning har kommit HERRENS fiender
        att förakta honom, skall ock den son som har blivit född åt dig
        döden dö.»
012:015 Sedan gick Natan hem igen. Och HERREN slog barnet som Urias
        hustru hade fött åt David, han slog det, så att det blev
        dödssjukt.
012:016 Då sökte David Gud för gossens skull; och David höll fasta, och
        när han kom hem, låg han på bara marken över natten.
012:017 Då stodo de äldste i hans hus upp och gingo till honom, för att
        förmå honom att stiga upp från marken; men han ville icke, och
        han åt icke heller något med dem.

012:018 Men på sjunde dagen dog barnet. Då fruktade Davids tjänare att
        om tala för honom att barnet hade dött, ty de tänkte: »När vi
        talade till honom, medan barnet ännu levde, ville han ju icke
        lyssna till våra ord. Huru skulle vi då kunna säga till honom
        att barnet har dött? Han kunde göra något ont.»
012:019 Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra, förstod
        han att barnet hade dött. Då frågade David sina tjänare: »Har
        barnet dött?» De svarade: »Ja.»
012:020 Då stod David upp från marken och tvådde sig och smorde sig och
        bytte om kläder och gick in i HERRENS hus och tillbad. Och när
        han kom hem igen, begärde han att man skulle sätta fram mat åt
        honom, och han åt.
012:021 Då sade hans tjänare till honom: »Varför gör du på detta sätt?
        Medan barnet levde, fastade du och grät för dess skull; men så
        snart barnet har dött, står du upp och äter!»
012:022 Han svarade: så länge barnet ännu levde, fastade och grät jag,
        ty jag tänkte: 'Vem vet, kanhända bliver HERREN mig nådig och
        låter barnet få leva.'
012:023 Men nu, när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag
        väl skaffa honom tillbaka igen? Jag går bort till honom, men han
        kommer icke tillbaka till mig.»

012:024 Och David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne
        och låg hos henne. Och hon födde en son, åt vilken han gav
        namnet Salomo. Och HERREN älskade honom
012:025 och sände ett budskap med profeten Natan, och denne gav honom
        namnet Jedidja, för HERRENS skull.

012:026 Och Joab angrep Rabba i Ammons barns land och intog
        konungastaden.
012:027 Sedan sände Joab bud till David och lät säga honom: »Jag har
        angripit Rabba och har redan intagit Vattenstaden.
012:028 Så församla du nu det övriga folket och belägra staden och intag
        den, så att det icke bliver jag som intager staden och får bära
        namnet därför.»
012:029 Då församlade David allt folket och tågade till Rabba och angrep
        det och intog det.
012:030 Och han tog deras konungs krona från hans huvud; den vägde en
        talent guld och var prydd med en dyrbar sten. Den sattes nu på
        Davids huvud. Och han förde ut byte från staden i stor
        myckenhet.
012:031 Och folket därinne förde han ut och lade dem under sågar och
        tröskvagnar av järn och bilor av järn och överlämnade dem åt
        Molok. Så gjorde han mot Ammons barns alla städer. Sedan vände
        David med allt folket tillbaka till Jerusalem.

013:001 Därefter tilldrog sig följande Davids son Absalom hade en skön
        syster som hette Tamar, och Davids son Amnon fattade kärlek till
        henne.
013:002 Ja, Amnon kom för sin syster Tamars skull i en sådan vånda att
        han blev sjuk; ty hon var jungfru, och det syntes Amnon icke
        vara möjligt att göra henne något.
013:003 Men Amnon hade en vän, som hette Jonadab, en son till Davids
        broder Simea; och Jonadab var en mycket klok man.
013:004 Denne sade nu till honom: »Varför ser du var morgon så avtärd
        ut, du konungens son? Vill du icke säga mig det?» Amnon
        svarade honom: »Jag har fattat kärlek till min broder Absaloms
        syster Tamar.»
013:005 Jonadab sade till honom: »Lägg dig på din säng och gör dig sjuk.
        När då din fader kommer för att besöka dig, så säg till honom:
        'Låt min syster Tamar komma och giva mig något att äta, men låt
        henne tillreda maten inför mina ögon; så att jag ser det och kan
        få den ur hennes hand att äta.'»
013:006 Då lade Amnon sig och gjorde sig sjuk. När nu konungen kom för
        att besöka honom, sade Amnon till konungen: »Låt min syster
        Tamar komma hit och tillaga två kakor inför mina ögon, så att
        jag kan få dem ur hennes hand att äta.»

013:007 Då sände David bud in i huset till Tamar och lät säga: »Gå till
        din broder Amnons hus och red till åt honom något att äta.»
013:008 Tamar gick då åstad till sin broder Amnons hus, där denne låg
        till sängs. Och hon tog deg och knådade den och gjorde därav
        kakor inför hans ögon och gräddade kakorna.
013:009 Därefter tog hon pannan och lade upp dem därur inför hans ögon;
        men han ville icke äta. Och Amnon sade: »Låt alla gå ut
        härifrån. Då gingo alla ut därifrån.
013:010 Sedan sade Amnon till Tamar: »Bär maten hitin i kammaren, så att
        jag får den ur din hand att äta.» Då tog Tamar kakorna som hon
        hade tillrett och bar dem in i kammaren till sin broder Amnon.
013:011 Men när hon kom fram med dem till honom, för att han skulle äta,
        fattade han i henne och sade till henne: »Kom hit och ligg hos
        mig, min syster.»
013:012 Hon sade till honom: »Ack nej, min broder, kränk mig icke; ty
        sådant får icke ske i Israel. Gör icke en sådan galenskap.
013:013 Vart skulle jag då taga vägen med min skam? Och du själv skulle
        ju sedan i Israel hållas för en dåre. Tala nu med konungen; han
        vägrar nog icke att giva mig åt dig.»
013:014 Men han ville icke lyssna till hennes ord och blev henne
        övermäktig och kränkte henne och låg hos henne.
013:015 Men därefter fick Amnon en mycket stor motvilja mot henne; ja,
        den motvilja han fick mot henne var större än den kärlek han
        hade haft till henne. Och Amnon sade till henne: »Stå upp och gå
        din väg.»
013:016 Då sade hon till honom: »Gör dig icke skyldig till ett så svårt
        brott som att driva bort mig; det vore värre än det andra som du
        har gjort med mig.»
013:017 Men han ville icke höra på henne, utan ropade på den unge man
        som han hade till tjänare och sade: »Driven denna kvinna ut
        härifrån, och rigla du dörren efter henne.»
013:018 Och hon hade en fotsid livklädnad på sig; ty i sådana kåpor voro
        konungens döttrar klädda, så länge de voro jungfrur. När
        tjänaren nu hade fört ut Tamar och riglat dörren efter henne,
013:019 tog hon aska och strödde på sitt huvud, och den fotsida
        livklädnaden som hon hade på sig rev hon sönder; och hon lade
        handen på sitt huvud och gick där ropande och klagande.
013:020 Då sade hennes broder Absalom till henne: »Har din broder Aminon
        varit hos dig? Tig nu stilla, min syster; han är ju din broder.
        Lägg denna sak icke så på sinnet.» Så stannade då Tamar i sin
        broder Absaloms hus i svår sorg.
013:021 Men när konung David fick höra allt detta, blev han mycket vred.
013:022 Och Absalom talade intet med Amnon, varken gott eller ont, ty
        Absalom hatade Amnon, därför att denne hade kränkt hans syster
        Tamar.

013:023 Två år därefter hade Absalom fårklippning i Baal-Hasor, som
        ligger vid Efraim. Och Absalom inbjöd då alla konungens söner.
013:024 Absalom kom till konungen och sade: »Din tjänare skall nu hava
        fårklippning; jag beder att konungen ville jämte sina tjänare gå
        med din tjänare.»
013:025 Men konungen svarade Absalom »Nej, min son, vi må icke
        allasammans gå med, ty vi vilja icke vara dig till besvär.» Och
        fastän han bad honom enträget, ville han icke gå, utan gav honom
        sin avskedshälsning.
013:026 Då sade Absalom: »Om du icke vill, så låt dock min broder Amnon
        gå med oss.» Konungen frågade honom: »Varför skall just han gå
        med dig?»
013:027 Men Absalom bad honom så enträget, att han lät Amnon och alla de
        övriga konungasönerna gå med honom.

013:028 Och Absalom bjöd sina tjänare och sade: »Sen efter, när Amnons
        hjärta bliver glatt av vinet; och när jag då säger till eder:
        'Huggen ned Amnon', så döden honom utan fruktan. Det är ju jag
        som bjuder eder det, varen frimodiga och skicken eder såsom
        käcka män.»
013:029 Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon såsom Absalom hade bjudit.
        Då stodo alla konungens söner upp och satte sig var och en på
        sin mulåsna och flydde.
013:030 Medan de ännu voro på väg, kom till David ett rykte om att
        Absalom hade huggit ned alla konungens söner, så att icke en
        enda av dem fanns kvar.
013:031 Då stod konungen upp och rev sönder sina kläder och lade sig på
        marken, under det att alla hans tjänare stodo där med
        sönderrivna kläder.
013:032 Men Jonadab, som var son till Davids broder Simea, tog till orda
        och sade: »Min herre må icke tänka att de hava dödat alla de
        unga männen, konungens söner, det är Amnon allena som är död.
        Ty Absaloms uppsyn har bådat olycka ända ifrån den dag då denne
        kränkte hans syster Tamar.
013:033 Så må nu min herre konungen icke akta på detta som har blivit
        sagt, att alla konungens söner äro döda; nej, Amnon allena är
        död.»

013:034 Emellertid flydde Absalom.—När nu mannen som stod på vakt
        lyfte upp sina ögon, fick han se mycket folk komma från vägen
        bakom honom, vid sidan av berget.
013:035 Då sade Jonadab till konungen: »Se, där komma konungens söner.
        Såsom din tjänare sade, så har det gått till.»
013:036 Just när han hade sagt detta, kommo konungens söner; och de
        brusto ut i gråt. Också konungen och alla hans tjänare gräto
        häftigt och bitterligen.
013:037 Men Absalom hade flytt och begivit sig till Talmai, Ammihurs
        son, konungen i Gesur. Och David sörjde hela tiden sin son.
013:038 Sedan Absalom hade flytt och begivit sig till Gesur, stannade
        han där i tre år.
013:039 Och konung David avstod ifrån att draga ut mot Absalom, ty han
        tröstade sig över att Amnon var död.

014:001 Men Joab, Serujas son, märkte att konungens hjärta var vänt mot
        Absalom.
014:002 Då sände Joab till Tekoa och lät därifrån hämta en klok kvinna
        och sade till henne: »Låtsa att du har sorg, och kläd dig i
        sorgkläder och smörj dig icke med olja, utan skicka dig såsom en
        kvinna som i lång tid har haft sorg efter en död.
014:003 Gå så in till konungen och tala till honom såsom jag säger dig.»
        Joab lade nu orden i hennes mun.
014:004 Och kvinnan från Tekoa talade med konungen; hon föll ned till
        jorden på sitt ansikte och bugade sig och sade: »Hjälp, o
        konung!»
014:005 Konungen sade till henne: »Vad fattas dig?» Hon svarade: »Ack,
        jag är änka; min man är död.
014:006 Och din tjänarinna hade två söner; dessa båda kommo i träta med
        varandra ute på marken, där ingen fanns, som kunde träda emellan
        och hindra dem; den ene slog då ned den andre och dödade honom.
014:007 Och nu har hela släkten rest sig upp mot din tjänarinna, och de
        säga: 'Giv hit honom som slog ned sin broder, så att vi få döda
        honom, därför att han har tagit sin broders liv och dräpt honom;
        på det sättet förgöra vi ock arvingen.' På det att efter min
        man varken namn eller efterkommande må finnas på jorden, vilja
        de utsläcka den gnista av mig, som ännu är kvar.»
014:008 Då sade konungen till kvinnan: »Gå hem igen; jag vill giva
        befallning om dig.»
014:009 Kvinnan från Tekoa sade till konungen: »På mig, o min herre
        konung, och på min faders hus vile missgärningen, men konungen
        och hans tron vare utan skuld.»
014:010 Konungen sade: »Om någon säger något åt dig, så för honom till
        mig; han skall sedan icke mer antasta dig.
014:011 Hon sade: »Ja, må konungen tänka på HERREN, sin Gud, så att
        blodshämnaren icke får göra olyckan större, och så att de icke
        förgöra min son.» Då sade han: »Så sant HERREN lever, icke ett
        hår av din son skall falla på jorden.»
014:012 Men kvinnan sade: »Låt din tjänarinna tala ännu ett ord till min
        herre konungen.» Han sade: »Tala.»
014:013 Då sade kvinnan: »Varför är du då så sinnad mot Guds folk? När
        konungen talar så, då ligger ju däri att han själv bär på skuld,
        eftersom konungen icke låter sin förskjutne son komma tillbaka.
014:014 Vi måste ju alla dö och äro då såsom vatten som spilles på
        jorden, vilket icke kan samlas upp igen. Men Gud tager icke
        livet bort, utan han tänker ut vad göras kan, för att den
        förskjutne icke må förbliva förskjuten och skild från honom.
014:015 Och att jag nu har kommit för att tala detta till min herre
        konungen, det har skett därför att folket förskräckte mig. Då
        tänkte din tjänarinna: Jag vill dock tala med konungen; kanhända
        skall konungen uppfylla sin trälinnas önskan.
014:016 Ja, konungen skall lyssna till sin trälinna och rädda mig från
        den mans hand, som vill förgöra både mig och min son från Guds
        arvedel.
014:017 Och din tjänarinna tänkte: Min herre konungens ord skall giva
        mig ro. Ty min herre konungen är lik Guds ängel däri att han hör
        allt, både gott och ont. Och nu vare HERREN, din Gud, med dig.

014:018 Då svarade konungen och sade till kvinnan: »Dölj icke för mig
        något av det varom jag nu vill fråga dig.» Kvinnan sade: »Min
        herre konungen tale.»
014:019 Då sade konungen: »Har icke Joab sin hand med i allt detta?»
        Kvinnan svarade och sade: »Så sant du lever, min herre konung:
        om min Herre konungen talar något, så kan ingen komma undan det,
        vare sig åt höger eller åt vänster. Ja, det är din tjänare Joab
        som har bjudit mig detta, och han har lagt i din tjänarinnas mun
        allt vad jag har sagt.
014:020 För att giva saken ett annat utseende har din tjänare Joab
        handlat på detta sätt; men min herre liknar i vishet Guds ängel
        och vet allt som sker på jorden.»

014:021 Så sade då konungen till Joab: »Välan, jag vill göra såsom du
        önskar. Gå nu och för tillbaka den unge mannen Absalom.»
014:022 Då föll Joab ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig och
        välsignade konungen; och Joab sade: »I dag märker din tjänare
        att jag har funnit nåd för dina ögon, min herre konung, eftersom
        konungen uppfyller sin tjänares önskan.»
014:023 Och Joab stod upp och begav sig till Gesur och förde Absalom
        till Jerusalem.
014:024 Men konungen sade: »Han får begiva sig till sitt hus, men han
        får icke komma inför mitt ansikte. Då begav sig Absalom till
        sitt hus, och kom icke inför konungens ansikte.

014:025 Men i hela Israel fanns ingen så skön man som Absalom, ingen som
        man så mycket prisade: från hans fotblad upp till hans hjässa
        fanns icke något fel på honom
014:026 Och när han lät klippa håret på sitt huvud—vid slutet av vart
        år lät han klippa det, ty det blev honom då så tungt att han
        måste låta klippa det—så befanns det, att när man vägde håret
        från hans huvud, då vägde det två hundra siklar, efter
        konungsvikt.
014:027 Och åt Absalom föddes tre söner och en dotter, som fick namnet
        Tamar; hon var en skön kvinna.

014:028 När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma
        inför konungens ansikte,
014:029 sände han bud efter Joab, i avsikt att skicka denne till
        konungen; men han ville icke komma till honom. Och han sände
        bud ännu en gång, men han ville ändå icke komma.
014:030 Då sade han till sina tjänare: »I sen att Joab där har ett
        åkerstycke vid sidan av mitt, och på det har han korn; gån nu
        dit och tänden eld därpå.» Så tände då Absaloms tjänare eld på
        åkerstycket.
014:031 Då stod Joab upp och gick hem till Absalom och sade till honom:
        »Varför hava dina tjänare tänt eld på mitt åkerstycke?»
014:032 Absalom svarade Joab: »Jag sände ju till dig och lät säga: Kom
        hit, så att jag kan skicka dig till konungen och låta säga:
        'Varför fick jag komma hem från Gesur? Det hade varit bättre
        för mig, om jag ännu vore kvar där.' Nu vill jag komma inför
        konungens ansikte; och finnes någon missgärning hos mig, så må
        han döda mig.
014:033 Då gick Joab till konungen och sade honom detta. Denne kallade
        då till sig Absalom, och han kom till konungen; och han föll ned
        för honom på sitt ansikte och bugade sig till jorden inför
        konungen. Och konungen kysste Absalom.

015:001 En tid härefter skaffade Absalom sig vagn och hästar, därtill
        ock femtio man som löpte framför honom.
015:002 Och Absalom plägade bittida om morgonen ställa sig vid sidan av
        vägen som ledde till porten, och så ofta någon då var på väg
        till konungen med en rättssak som han ville hava avdömd, kallade
        Absalom honom till sig och frågade: »Från vilken stad är du?»
        När han då svarade: »Din tjänare är från den och den av Israels
        stammar»,
015:003 sade Absalom till honom: »Din sak är visserligen god och rätt,
        men du har ingen som hör på dig hos konungen.»
015:004 Och Absalom tillade: »Ack om jag bleve satt till domare i
        landet! Om då var och en som hade någon rätts- och domssak komme
        till mig, så skulle jag skaffa honom rättvisa.»
015:005 Och när någon gick fram för att buga sig för honom, räckte han
        ut sin hand och fattade i honom och kysste honom.
015:006 På detta sätt gjorde Absalom med alla israeliter som kommo för
        att få någon sak avdömd hos konungen. Så förledde Absalom
        Israels män.

015:007 Fyrtio år voro nu förlidna, då Absalom en gång sade till
        konungen: »Låt mig begiva mig till Hebron för att där infria det
        löfte som jag har gjort åt HERREN.
015:008 Ty din tjänare gjorde ett löfte, när jag bodde i Gesur i Aram;
        jag sade: 'Om HERREN låter mig komma tillbaka till Jerusalem, så
        vill jag hålla en gudstjänst åt HERREN.'»
015:009 Konungen sade till honom: »Gå i frid.» Då stod han upp och begav
        sig till Hebron.
015:010 Men Absalom sände ut hemliga budbärare till alla Israels stammar
        och lät säga: »När I hören basunen ljuda, så sägen: 'Nu har
        Absalom blivit konung i Hebron.'»
015:011 Och med Absalom hade följt två hundra män från Jerusalem, som
        voro inbjudna och följde med i all oskuld, utan att veta om
        någonting.
015:012 Medan Absalom offrade slaktoffren, sände han också och lät hämta
        giloniten Ahitofel, Davids rådgivare, från hans stad Gilo. Och
        sammansvärjningen växte i styrka, och i allt större myckenhet
        gick folket över till Absalom.

015:013 Men en budbärare kom till David och sade: »Israels män hava vänt
        sina hjärtan till Absalom.»
015:014 Då sade David till alla sina tjänare, dem som han hade hos sig i
        Jerusalem: »Upp, låt oss fly, ty ingen annan räddning finnes för
        oss undan Absalom. Skynden eder åstad, så att han icke med hast
        kommer över oss och för olycka över oss och slår stadens
        invånare med svärdsegg.»
015:015 Konungens tjänare svarade konungen: »Till allt vad min herre
        konungen behagar äro dina tjänare redo.
015:016 Då drog konungen ut, och allt hans husfolk följde honom; dock
        lämnade konungen kvar tio av sina bihustrur för att vakta huset.
015:017 Så drog då konungen ut, och allt folket följde honom; men de
        stannade vid Bet-Hammerhak.
015:018 Och alla hans tjänare tågade förbi på sidan om honom, så ock
        alla keretéerna och peletéerna; och alla gatiterna, sex hundra
        man, som hade följt med honom från Gat, tågade likaledes förbi
        framför konungen.
015:019 Då sade konungen till gatiten Ittai: »Varför går också du med
        oss? Vänd om och stanna hos den som nu är konung; du är ju en
        främling och därtill landsflyktig från ditt hem.
015:020 I går kom du; skulle jag då i dag låta dig irra omkring med oss
        på var färd, nu då jag själv går jag vet icke vart? Vänd
        tillbaka och för dina bröder tillbaka med dig; må nåd och
        trofasthet bevisas eder.»
015:021 Men Ittai svarade konungen och sade: »Så sant HERREN lever, och
        så sant min herre konungen lever: på den plats där min herre
        konungen är, där vill ock din tjänare vara, det må gälla liv
        eller död.»
015:022 Då sade David till Ittai: »Kom då och drag med.» Och gatiten
        Ittai drog med jämte alla sina män och alla kvinnor och barn som
        han hade med sig.
015:023 Och hela landet grät högljutt, när allt folket drog fram. Och
        då nu konungen gick över bäcken Kidron, gick ock allt folket
        över och tog vägen åt öknen.
015:024 Bland de andra såg man ock Sadok jämte alla leviterna, och de
        buro med sig Guds förbundsark; men de satte ned Guds ark—
        varvid också Ebjatar kom ditupp—till dess att allt folket
        hade hunnit draga fram ur staden.
015:025 Då sade konungen till Sadok: »För Guds ark tillbaka in i
        staden. Om jag finner nåd för HERRENS ögon, låter han mig komma
        tillbaka, så att jag åter får se honom och hans boning.
015:026 Men om han säger så: 'Jag har icke behag till dig'—se, då är
        jag redo; han göre då med mig såsom honom täckes.»
015:027 Och konungen sade till prästen Sadok: »Du är ju siare; vänd
        tillbaka till staden i frid. Och din son Ahimaas och Ebjatars
        son Jonatan, båda edra söner, må följa med eder.
015:028 Se, jag vill dröja vid färjställena i öknen, till dess att ett
        budskap kommer från eder med underrättelser till mig.
015:029 Då förde Sadok och Ebjatar Guds ark tillbaka till Jerusalem och
        stannade där.

015:030 Men David gick gråtande uppför Oljeberget med överhöljt huvud
        ock bara fötter; och allt folket som följde med honom hade ock
        höljt över sina huvuden och gingo ditupp under gråt.
015:031 Och när man berättade för David att Ahitofel var med bland dem
        som hade sammansvurit sig med Absalom, sade David: »HERRE, gör
        Ahitofels råd till dårskap.»
015:032 När sedan David hade kommit upp på bergstoppen, där man plägade
        tillbedja Gud, då kom arkiten Husai emot honom, med sönderriven
        livklädnad och med jord på sitt huvud.
015:033 David sade till honom: »Om du går med mig, så bliver du mig till
        besvär.
015:034 Men om du vänder tillbaka till staden och säger till Absalom:
        'Din tjänare vill jag vara, o konung; jag har förut varit din
        faders tjänare, men nu vill jag vara din tjänare', så kan du
        gagna mig med att göra Ahitofels råd om intet.
015:035 Där har du ju ock prästerna Sadok och Ebjatar; allt vad du får
        höra från konungens hus må du meddela prästerna Sadok och
        Ebjatar.
015:036 De hava ju ock där sina båda söner hos sig: Sadok har Ahimaas,
        och Ebjatar Jonatan; genom dem kunnen I sända mig bud om allt
        vad I fån höra.»
015:037 Så gick då Husai, Davids vän, in i staden. Och jämväl Absalom
        drog in i Jerusalem.

016:001 När David hade gått framåt ett litet stycke från bergstoppen, då
        mötte honom Siba, Mefibosets tjänare, med ett par lastade åsnor,
        som buro två hundra bröd, ett hundra russinkakor, ett hundra
        fruktkakor och en vinlägel.
016:002 Då sade konungen till Siba: »Vad vill du med detta?» Siba
        svarade: »Åsnorna skola vara för konungens husfolk till att rida
        på, brödet och fruktkakorna skola tjänarna hava att äta, och
        vinet skola de törstande hava att dricka i öknen.»
016:003 Konungen sade: »Men var är din herres son?» Siba svarade
        konungen: »Han är kvar i Jerusalem; ty han tänkte: 'Nu skall
        Israels hus giva mig tillbaka min faders rike.'»
016:004 Då sade konungen till Siba: »Se, allt vad Mefiboset äger skall
        vara ditt.» Siba svarade: »Jag faller ned för dig; låt mig finna
        nåd för dina ögon, min herre konung.»

016:005 När sedan konung David hade kommit till Bahurim, då trädde
        därifrån ut en man som var besläktad med Sauls hus och hette
        Simei, Geras son; han trädde fram och for ut i förbannelser.
016:006 Och han kastade stenar på David och på alla konung Davids
        tjänare, fastän allt folket och alla hjältarna omgåvo denne,
        både till höger och till vänster.
016:007 Och Simeis ord, när han förbannade honom, voro dessa: »Bort,
        bort, du blodsman, du ogärningsman!
016:008 HERREN låter nu allt Sauls hus' blod komma tillbaka över dig, du
        som har blivit konung i hans ställe; HERREN giver nu
        konungadömet åt din son Absalom. Se, nu har du kommit i den
        olycka du förtjänade, ty en blodsman är du.»
016:009 Då sade Abisai, Serujas son, till konungen: »Varför skall den
        döda hunden där få förbanna min herre konungen? Låt mig gå dit
        och hugga huvudet av honom.»
016:010 Men konungen svarade: »Vad haven I med mig att göra, I Serujas
        söner? Om han förbannar, och om det är HERREN som har bjudit
        honom att förbanna David, vem törs då fråga: 'Varför gör du så?'
016:011 Och David sade ytterligare till Abisai och till alla sina
        tjänare: »Min son, han som har utgått från mitt eget liv, står
        mig ju efter livet; med huru mycket mer skäl då denne
        benjaminit! Låten honom vara, må han förbanna; ty HERREN har
        befallt honom det.
016:012 Kanhända skall HERREN se till den orätt mig sker, så att HERREN
        åter giver mig lycka, till gengäld för den förbannelse som i dag
        uttalas över mig.»
016:013 Och David gick med sina män vägen fram, under det att Simei gick
        längs utmed berget, jämsides med honom, och for ut i
        förbannelser och kastade stenar och grus, där han gick jämsides
        med honom.
016:014 När så konungen, med allt folket som följde honom, hade kommit
        till Ajefim, rastade han där.

016:015 Men Absalom hade med allt sitt folk, Israels män, kommit till
        Jerusalem; han hade då också Ahitofel med sig.
016:016 När nu arkiten Husai, Davids vän, kom till Absalom, ropade Husai
        till Absalom: »Leve konungen! Leve konungen!»
016:017 Absalom sade till Husai: »Är det så du visar din kärlek mot din
        vän? Varför har du icke följt med din vän?»
016:018 Husai svarade Absalom: »Nej, den som HERREN och detta folk och
        alla Israels män hava utvalt, honom vill jag tillhöra, och hos
        honom vill jag stanna.
016:019 Och dessutom, vilken bör jag tjäna? Bör jag icke tjäna inför
        hans son? Jo, såsom jag har tjänat inför din fader, så vill jag
        ock göra det inför dig.»
016:020 Och Absalom sade till Ahitofel: »Given nu ett råd om vad vi
        skola göra.»
016:021 Ahitofel sade till Absalom: »Gå in till din faders bihustrur,
        som han har lämnat kvar för att vakta huset. Då får hela Israel
        höra att du har gjort dig förhatlig för din fader, och så
        styrkes modet hos alla dem som hålla med dig.
016:022 Därefter slog man upp ett tält åt Absalom ovanpå taket, och så
        gick Absalom in till sin faders bihustrur inför hela Israels
        ögon.
016:023 Den tiden gällde nämligen ett råd som Ahitofel gav lika mycket
        som om man hade frågat Gud till råds; så mycket gällde vart råd
        av Ahitofel både för David och för Absalom.

017:001 Och Ahitofel sade till Absalom: »Låt mig utvälja tolv tusen män,
        så vill jag bryta upp och förfölja David i natt.
017:002 Då kan jag komma över honom och förskräcka honom, medan han är
        utmattad och modlös, och allt hans folk skall då taga till
        flykten; sedan kan jag döda konungen, när han står där
        övergiven.
017:003 Därefter skall jag föra allt folket tillbaka till dig. Ty om det
        så går den man du söker, så är detta som om alla vände tillbaka;
        allt folket får då frid.»
017:004 Detta behagade Absalom och alla de äldste i Israel.
017:005 Likväl sade Absalom: »Kalla ock arkiten Husai hit, så att vi
        också få höra vad han har att säga.
017:006 När då Husai kom in till Absalom, sade Absalom till honom: »Så
        och så har Ahitofel talat. »Skola vi göra såsom han har sagt?
        Varom icke, så tala du.»
017:007 Husai svarade Absalom: Det råd som Ahitofel denna gång har givit
        är icke gott.»
017:008 Och Husai sade ytterligare: »Du känner din fader och hans män,
        och vet att de äro hjältar och bistra såsom en björninna från
        vilken man har tagit ungarna ute på marken. Och din fader är ju
        en krigsman som icke vilar med sitt folk under natten.
017:009 Nu har han säkerligen gömt sig i någon håla eller på något annat
        ställe. Om nu redan i början några av folket här fölle, så
        skulle var och en som finge höra talas därom säga att det folk
        som följer Absalom har lidit ett nederlag;
017:010 och då skulle till och med den tappraste, den som hade mod såsom
        ett lejon, bliva högeligen förfärad; ty hela Israel vet att din
        fader är en hjälte, och att de som följa honom äro tappra män.
017:011 Därför är nu mitt råd: Låt hela Israel från Dan ända till
        Beer-Seba församla sig till dig, så talrikt som sanden vid
        havet; och själv må du draga med i striden.
017:012 När vi så drabba ihop med honom, varhelst han må påträffas,
        skola vi slå ned på honom, såsom daggen faller över marken; och
        då skall intet bliva kvar av honom och alla de män som äro med
        honom
017:013 Ja, om han också droge sig tillbaka in i någon stad, så skulle
        hela Israel kasta linor omkring den staden, och vi skulle draga
        den ned i dalen, till dess att icke minsta sten vore att finna
        därav.
017:014 Då sade Absalom och alla Israels män: »Arkiten Husais råd är
        bättre än Ahitofels råd.» HERREN hade nämligen skickat det så,
        att Ahitofels goda råd gjordes om intet, för att HERREN skulle
        låta olycka komma över Absalom.

017:015 Och Husai sade till prästerna Sadok och Ebjatar: »Det och det
        rådet har Ahitofel givit Absalom och de äldste i Israel, men jag
        har givit det och det rådet.
017:016 Så sänden nu med hast bud och låten säga David: 'Stanna icke
        över natten vid färjställena i öknen, utan gå hellre över, för
        att icke konungen och allt hans folk må drabbas av fördärv.'»
017:017 Nu hade Jonatan och Ahimaas sitt tillhåll vid Rogelskällan, och
        en tjänstekvinna gick dit med budskap; sedan plägade de själva
        gå med budskapet till konung David. Ty de tordes icke gå in i
        staden och visa sig där.
017:018 Men en gosse fick se dem och berättade det för Absalom. Då gingo
        båda med hast sin väg och kommo in i en mans hus i Bahurim, som
        på sin gård hade en brunn; i den stego de ned.
017:019 Och hans hustru tog ett skynke och bredde ut det över
        brunnshålet och strödde gryn därpå, så att man icke kunde märka
        något.
017:020 Då nu Absaloms tjänare kommo in i huset till hustrun och frågade
        var Ahimaas och Jonatan voro, svarade hon dem: »De gingo över
        bäcken där.» Då sökte de, men utan att finna, och vände så
        tillbaka till Jerusalem.
017:021 Men sedan de hade gått sin väg, stego de andra upp ur brunnen
        och gingo med sitt budskap till konung David; de sade till
        David: »Bryten upp och gån med hast över vattnet, ty det och det
        rådet har Ahitofel givit, till eder ofärd.»
017:022 Då bröt David upp med allt det folk han hade hos sig, och de
        gingo över Jordan; och om morgonen, när det blev dager, saknades
        ingen enda, utan alla hade kommit över Jordan.

017:023 Men när Ahitofel såg att man icke följde hans råd, sadlade han sin åsna och stod upp och for hem till sin stad, och sedan han hade beställt om sitt hus, hängde han sig. Och när han var död, blev han begraven i sin faders grav.

017:024 Så hade nu David kommit till Mahanaim, när Absalom med alla
        Israels män gick över Jordan.
017:025 Men Absalom hade satt Amasa i Joabs ställe över hären. Och Amasa
        var son till en man vid namn Jitra, en israelit, som hade gått
        in till Abigal, Nahas' dotter och Serujas, Joabs moders, syster.
017:026 Och Israel och Absalom lägrade sig i Gileads land.
017:027 Men när David kom till Mahanaim, hade Sobi, Nahas' son, från
        Rabba i Ammons barns land, och Makir, Ammiels son, från
        Lo-Debar, och Barsillai, en gileadit från Rogelim,
017:028 låtit föra dit sängar, skålar, lerkärl, så ock vete, korn, mjöl
        och rostade ax, ävensom bönor, linsärter och annat rostat,
017:029 därjämte honung, gräddmjölk, får och nötostar till mat åt David
        och hans folk; ty de tänkte: »Folket är hungrigt, trött och
        törstigt i öknen.

018:001 Och David mönstrade sitt folk och satte över- och underhövitsmän
        över dem.
018:002 Därefter lät David folket tåga åstad: en tredjedel under Joabs
        befäl, en tredjedel under Abisais, Serujas sons, Joabs broders,
        befäl, och en tredjedel under gatiten Ittais befäl. Och konungen
        sade till folket: »Jag vill ock själv draga ut med eder.»
018:003 Men folket svarade: »Du får icke draga ut; ty om vi måste fly,
        aktar ingen på oss, och om hälften av oss bliver dödad, aktar
        man icke heller på oss, men du är nu så god som tio tusen av
        oss. Därför är det nu bättre att du står redo att komma oss till
        hjälp från staden.
018:004 Då sade konungen till dem: »Vad I ansen vara bäst vill jag
        göra.» Och konungen ställde sig vid sidan av porten, under det
        att allt folket drog ut i avdelningar på hundra och tusen.
018:005 Men konungen bjöd Joab, Abisai och Ittai och sade: »Faren nu
        varligt med den unge mannen Absalom.» Och allt folket hörde huru
        konungen så bjöd alla hövitsmännen angående Absalom.
018:006 Så drog då folket ut på fältet mot Israel, och striden stod i
        Efraims skog.
018:007 Där blev Israels folk slaget av Davids tjänare, och många
        stupade där på den dagen: tjugu tusen man.
018:008 Och striden utbredde sig över hela den trakten; och skogen
        förgjorde mer folk, än svärdet förgjorde på den dagen.

018:009 Och Absalom kom i Davids tjänares väg. Absalom red då på sin
        mulåsna; och när mulåsnan kom under en stor terebint med täta
        grenar, fastnade hans huvud i terebinten, så att han blev
        hängande mellan himmel och jord, ty mulåsnan som han satt på
        sprang sin väg.
018:010 Och en man fick se det och berättade för Joab och sade: »Jag såg
        där borta Absalom hänga i en terebint.»
018:011 Då sade Joab till mannen som berättade detta för honom: »Om du
        såg det, varför slog du honom då icke strax till jorden? Jag
        skulle då gärna hava givit dig tio siklar silver och ett bälte.»
018:012 Men mannen svarade Joab: »Om jag ock finge väga upp tusen siklar
        silver i mina händer, skulle jag dock icke vilja uträcka min
        hand mot konungens son, ty konungen bjöd ju dig och Abisai och
        Ittai, så att vi hörde det: 'Tagen vara, I alla, på den unge
        mannen Absalom.'
018:013 Dessutom, om jag lömskt hade förgripit mig på hans liv, så hade
        du säkerligen lämnat mig i sticket, eftersom intet kan förbliva
        dolt för konungen.»
018:014 Joab sade: »Jag vill icke på detta sätt förhala tiden med dig.»
        Därefter tog han tre spjut i sin hand och stötte dem i Absaloms
        bröst, medan denne ännu var vid liv, där han hängde under
        terebinten.
018:015 Sedan kommo tio unga män, Joabs vapendragare, ditfram, och av
        dem blev Absalom till fullo dödad.

018:016 Och Joab lät stöta i basunen, och folket upphörde att förfölja
        Israel, ty Joab ville skona folket.
018:017 Och de togo Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen
        och staplade upp ett mycket stort stenröse över honom. Men
        hela Israel flydde, var och en till sin hydda.
018:018 Och Absalom hade, medan han ännu levde, låtit resa åt sig en
        stod som står i Konungsdalen; ty han tänkte: »Jag har ingen son
        som kan bevara mitt namns åminnelse. Den stoden hade han
        uppkallat efter sitt namn, och den heter ännu i dag Absaloms
        minnesvård.

018:019 Och Ahimaas, Sadoks son, sade: »Låt mig skynda åstad och
        förkunna för konungen glädjebudskapet att HERREN har dömt honom
        fri ifrån hans fienders hand.»
018:020 Men Joab svarade honom: »I dag bliver du ingen glädjebudbärare;
        en annan dag må du förkunna glädjebudskap, men denna dag
        förkunnar du icke något glädjebudskap, eftersom nu konungens son
        är död.»
018:021 Därefter sade Joab till en etiopier: »Gå och berätta för
        konungen vad du har sett.» Då föll etiopiern ned för Joab och
        skyndade därpå åstad.
018:022 Men Ahimaas, Sadoks son; sade ännu en gång till Joab: »Låt också
        mig, vad än må ske, få skynda åstad, efter etiopiern.» Joab
        sade: »Varför vill du skynda åstad, min son, då detta ju icke
        kan vara ett glädjebudskap som skaffar dig någon lön?»
018:023 Han svarade: »Vad än må ske vill jag skynda åstad.» Då sade han
        till honom: »Så skynda då.» Och Ahimaas skyndade åstad och tog
        vägen över Jordanslätten och hann om etiopiern.

018:024 Under tiden satt David inne i porten. Och väktaren gick upp på
        porttaket invid muren; när han där lyfte upp sina ögon, fick han
        se en man komma ensam springande.
018:025 Väktaren ropade och förkunnade det för konungen. Då sade
        konungen: »Är han ensam, så har han ett glädjebudskap att
        kungöra.» Och han kom allt närmare.
018:026 Därefter fick väktaren se en annan man komma springande; då
        ropade väktaren till portvaktaren och sade: »Nu ser jag åter en
        man komma ensam springande.» Konungen sade: »Denne är ock en
        glädjebudbärare.»
018:027 Och väktaren sade: »Efter sitt sätt att springa tyckes mig den
        förste vara Ahimaas, Sadoks son.» Då sade konungen: »Det är en
        god man; han kommer säkerligen med ett gott glädjebudskap.»

018:028 Och Ahimaas ropade och sade till konungen: »Allt väl!» Därefter
        föll han ned till Jorden på sitt ansikte inför konungen och
        sade: »Lovad vare HERREN, din Gud, som har prisgivit de
        människor som hade upplyft sin hand mot min herre konungen!»
018:029 Då frågade konungen: »Står det väl till med den unge mannen
        Absalom?» Ahimaas svarade: »Jag såg en stor hop folk, när Joab
        avsände konungens andre tjänare och mig, din tjänare; men jag
        vet icke vad det var.»
018:030 Konungen sade: »Gå åt sidan och ställ dig där.» Då gick han åt
        sidan och blev stående där
018:031 Just då kom etiopiern. Och etiopiern sade: »Mottag, min herre
        konung, det glädjebudskapet att HERREN i dag har dömt dig fri
        ifrån alla de mäns hand, som hava rest sig upp mot dig.»
018:032 Konungen frågade etiopiern: »Står det väl till med den unge
        mannen Absalom?» Etiopiern svarade: »Må det så gå med min herre
        konungens fiender och med alla som resa sig upp mot dig för att
        göra dig ont, såsom det har gått med den unge mannen.
018:033 Då blev konungen häftigt upprörd och gick upp i salen över
        porten och grät. Och under det att han gick, ropade han så: »Min
        son Absalom, min son, min son Absalom! Ack, att jag hade fått dö
        i ditt ställe! Absalom, min son, min son!»

019:001 Och det blev berättat för Joab att konungen grät och sörjde
        Absalom.
019:002 Och segern blev på den dagen förbytt till sorg för allt folket,
        eftersom folket på den dagen fick höra sägas att konungen var
        bedrövad för sin sons skull.
019:003 Och folket smög sig på den dagen in i staden, såsom människor
        pläga göra, vilka hava vanärat sig, därigenom att de hava flytt
        under striden.
019:004 Men konungen hade skylt sitt ansikte; och konungen klagade med
        hög röst: »Min son Absalom! Absalom, min son, min son!»
019:005 Då gick Joab in i huset till konungen och sade: »Du kommer i dag
        alla dina tjänares ansikten att rodna av skam, fastän de i dag
        hava räddat både ditt eget liv och dina söners och döttrars liv
        och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv.
019:006 Ty du älskar ju dem som hata dig, och hatar dem som älska dig.
        I dag har du nämligen gjort kunnigt att dina hövitsmän och
        tjänare äro intet for dig, ty i dag märker jag, att om Absalom
        vore vid liv, men alla vi andra i dag hade omkommit, så skulle
        detta hava varit dig mer till behag.
019:007 Men stå nu upp, och gå ut och tala vänligt med dina tjänare; ty
        jag svär vid HERREN, att om du icke gör det, så skall icke en
        enda man stanna kvar hos dig över denna natt, och detta skall
        för dig bliva en större olycka än alla de olyckor som hava
        övergått dig från din ungdom ända till nu.»
019:008 Då stod konungen upp och satte sig i porten. Och man gjorde
        kunnigt för allt folket och sade: »Konungen sitter nu i porten.»
        Då kom allt folket inför konungen. Men Israel hade flytt, var
        och en till sin hydda.

019:009 Och allt folket i alla Israels stammar begynte därefter förebrå
        varandra och säga: »Konungen har räddat oss från vara fienders
        hand och hjälpt oss ifrån filistéernas hand, och nu har han måst
        fly ur landet för Absalom.
019:010 Men Absalom, som vi hade smort till konung över oss, har blivit
        dödad i striden. Varför sägen I då icke ett ord om att föra
        konungen tillbaka?»

019:011 Under tiden hade konung David sänt bud till prästerna Sadok och
        Ebjatar och låtit säga: »Talen så till de äldste i Juda: 'Varför
        skolen I vara de sista att hämta konungen tillbaka hem? Ty vad
        hela Israel talar har redan kommit för konungen, där han bor.
019:012 I ären ju mina bröder, I ären ju mitt kött och ben. Varför
        skolen I då vara de sista att hämta konungen tillbaka?'
019:013 Och till Amasa skolen I säga: 'Är du icke mitt kött och ben? Gud
        straffe mig nu och framgent, om du icke för all din tid skall
        bliva härhövitsman hos mig i Joabs ställe.'»
019:014 Härigenom vann han alla Juda mäns hjärtan utan undantag, så att
        de sände detta budskap till konungen: »Vänd tillbaka, du själv
        med alla dina tjänare.»
019:015 Då vände konungen tillbaka och kom till Jordan; men Juda hade
        kommit till Gilgal för att möta konungen och föra konungen över
        Jordan.

019:016 Också Simei, Geras son, benjaminiten, som var från Bahurim,
        skyndade sig och drog ned med Juda män for att möta konung
        David.
019:017 Och med honom följde tusen man från Benjamin, ävensom Siba,
        vilken hade varit tjänare i Sauls hus, jämte hans femton söner
        och tjugu tjänare. Dessa hade nu hastat ned till Jordan före
        konungen.
019:018 Och färjan gick över för att överföra konungens familj, och för
        att användas efter hans gottfinnande. Men Simei, Geras son,
        föll ned inför konungen, när han skulle fara över Jordan,
019:019 och sade till konungen: »Må min herre icke tillräkna mig min
        missgärning, och icke tänka på huru illa din tjänare gjorde på
        den dag då min herre konungen drog ut från Jerusalem; må
        konungen icke akta därpå.
019:020 Ty din tjänare inser att jag då försyndade mig; därför har jag
        nu i dag först av hela Josefs hus kommit hitned för att möta min
        herre konungen.
019:021 Då tog Abisai, Serujas son, till orda och sade: »Skulle icke
        Simei dödas för detta? Han har ju förbannat HERRENS smorde.»
019:022 Men David svarade: »Vad haven I med mig att göra, I Serujas
        söner, eftersom I i dag ären mig till hinders? Skulle väl i dag
        någon dödas i Israel? Vet jag då icke att jag i dag har blivit
        konung över Israel?»
019:023 Därefter sade konungen till Simei: »Du skall icke dö.» Och
        konungen gav honom sin ed därpå.

019:024 Mefiboset, Sauls son, hade ock kommit ned för att möta konungen.
        Han hade varken ansat sina fötter eller sitt skägg, ej heller
        hade han låtit två sina kläder allt ifrån den dag då konungen
        drog bort, ända till den dag då han kom igen i frid.
019:025 När han nu kom till Jerusalem för att möta konungen, sade
        konungen till honom: »Varför följde du icke med mig, Mefiboset?»
019:026 Han svarade: »Min herre konung, min tjänare bedrog mig. Ty din
        tjänare sade: 'Jag vill sadla min åsna och sätta mig på den och
        så begiva mig till konungen'; din tjänare är ju halt.
019:027 Men han har förtalat din tjänare hos min herre konungen. Min
        herre konungen är ju dock såsom Guds ängel; så gör nu vad dig
        täckes.
019:028 Ty hela min faders hus förtjänade intet annat än döden av min
        herre konungen, och likväl lät du din tjänare sitta bland dem
        som få äta vid ditt bord. Vad har jag då rätt att ytterligare
        begära, och varom kan jag väl ytterligare ropa till konungen?»
019:029 Konungen sade till honom: »Varför ordar du ytterligare härom?
        Jag säger att du och Siba skolen dela jordagodset.»
019:030 Då sade Mefiboset till konungen: »Han må gärna taga alltsammans,
        sedan nu min herre konungen har kommit hem igen i frid.»

019:031 Gileaditen Barsillai hade ock farit ned från Rogelim och drog
        sedan med konungen till Jordan, för att få ledsaga honom över
        Jordan.
019:032 Barsillai var då mycket gammal: åttio år. Han hade sörjt för
        konungens behov, medan denne uppehöll sig i Mahanaim, ty han var
        en mycket rik man.
019:033 Konungen sade nu till Barsillai: »Du skall draga med mig, så
        skall jag sörja för dina behov hemma hos mig i Jerusalem.»
019:034 Men Barsillai svarade konungen: »Huru många år kan jag väl ännu
        hava att leva, eftersom jag skulle följa med konungen upp till
        Jerusalem?
019:035 Jag är nu åttio år gammal; kan jag då känna skillnad mellan
        bättre och sämre, eller har väl din tjänare någon smak för vad
        jag äter eller för vad jag dricker? Eller kan jag ännu njuta av
        att höra sångare och sångerskor sjunga? Varför skulle din
        tjänare då ytterligare bliva min herre konungen till besvär?
019:036 Allenast för en stund vill din tjänare fara med konungen över
        Jordan. Varför skulle väl konungen giva mig en sådan
        vedergällning?
019:037 Låt din tjänare vända tillbaka, så att jag får dö i min stad,
        där jag har min faders och min moders grav. Men se här är din
        tjänare Kimham, låt honom få draga med min herre konungen; och
        gör för honom vad dig täckes.»
019:038 Då sade konungen: »Så må då Kimham draga med mig, och jag skall
        göra för honom vad du vill. Och allt vad du begär av mig skall
        jag göra dig.»
019:039 Därefter gick allt folket över Jordan, och konungen själv gick
        också över. Och konungen kysste Barsillai och tog avsked av
        honom. Sedan vände denne tillbaka hem igen.

019:040 Så drog nu konungen till Gilgal, och Kimham följde med honom, så
        ock allt Juda folk. Och de, jämte hälften av Israels folk,
        förde konungen ditöver.
019:041 Men då kommo alla de övriga israeliterna till konungen och sade
        till honom: »Varför hava våra bröder, Juda män, fått hemligen
        bemäktiga sig dig och föra konungen och hans familj, tillika med
        alla Davids män, över Jordan?»
019:042 Alla Juda män svarade Israels män: »Konungen står ju oss
        närmast; varför vredgens I då häröver? Hava vi levat på
        konungen eller skaffat oss någon vinning genom honom?»
019:043 Då svarade Israels män Juda män och sade: »Tio gånger större del
        än I hava vi i den som är konung, alltså ock i David. Varför
        haven I då ringaktat oss? Och voro icke vi de som först talade
        om att hämta vår konung tillbaka?» Men Juda män läto ännu
        hårdare ord falla än Israels män.

020:001 Nu hände sig att där fanns en illasinnad man vid namn Seba,
Bikris son, en benjaminit. Denne stötte i basun och sade:

          »Vi hava ingen del i David
          och ingen arvslott i Isais son.
          Israel drage hem, var och en till sin hydda.»

020:002 Då övergåvo alla Israels män David och följde Seba, Bikris son;
        men Juda män höllo sig till sin konung och följde honom från
        Jordan ända till Jerusalem.
020:003 Så kom David hem igen till Jerusalem. Och konungen tog då de tio
        bihustrur som han hade lämnat kvar för att vakta huset, och satte
        in dem i ett särskilt hus till att där förvaras; och han gav dem
        underhåll, men gick icke in till dem. Där förblevo de nu
        instängda till sin dödsdag och levde redan under hans livstid
        såsom änkor.

020:004 Och konungen sade till Amasa: »Båda upp åt mig Juda män inom tre
        dagar, och inställ dig sedan själv här.»
020:005 Amasa begav sig då åstad för att uppbåda Juda; men när han
        dröjde utöver den tid som hade blivit honom förelagd,
020:006 sade David till Abisai: »Nu kommer Seba, Bikris son, att bliva
        farligare för oss än Absalom. Tag du din herres tjänare och sätt
        efter honom, så att han icke bemäktigar sig några befästa städer
        och tillfogar oss för stor skada.»
020:007 Alltså drogo Joabs män tillika med keretéerna och peletéerna
        och alla hjältarna ut efter honom; de drogo ut från Jerusalem
        för att sätta efter Seba, Bikris son.
020:008 Men när de hade hunnit till den stora stenen vid Gibeon, kom
        Amasa emot dem. Joab var då klädd i livrocken som plägade utgöra
        hans dräkt, och ovanpå den hade han ett bälte, med ett svärd i
        skidan, bundet över sina länder; men när han gick fram, föll det
        ut.
020:009 Och Joab sade till Amasa: »Står det väl till med dig, min
        broder?» Därvid fattade Joab Amasa i skägget med högra handen
        såsom för att kyssa honom.
020:010 Och då Amasa icke tog sig till vara för det svärd som Joab hade
        i sin andra hand, gav denne honom därmed en stöt i underlivet,
        så att hans inälvor runno ut på jorden. Så dog han, utan att
        den andre behövde giva honom någon ytterligare stöt. Därefter
        fortsatte Joab och hans broder Abisai att förfölja Seba, Bikris
        son.
020:011 Men en av Joabs tjänare stod kvar därbredvid och ropade: »Var
        och en som är Joabs vän och håller med David, han följe efter
        Joab.»
020:012 Nu låg Amasa sölad i sitt blod mitt på vägen; och mannen såg
        allt folket stannade. Då förde han Amasa undan från vägen in på
        åkern och kastade ett kläde över honom, eftersom han såg huru
        alla de som kommo därförbi stannade.
020:013 Så snart han var bortskaffad från vägen, drogo alla förbi och
        följde Joab för att sätta efter Seba, Bikris son.

020:014 Denne drog emellertid genom alla Israels stammar till Abel och
        Bet-Maaka och genom hela Habberim; och folk samlade sig och
        följde honom ända ditin.
020:015 Men de kommo och belägrade honom där i Abel vid Bet-Hammaaka och
        kastade upp mot staden en vall, som reste sig inemot yttermuren.
        Och allt Joabs folk arbetade på att förstöra muren och
        kullstöta den.
020:016 Då ropade en klok kvinna från staden: »Hören! Hören! Sägen till
        Joab att han kommer hit, så att jag får tala med honom.»
020:017 När han då kom fram till kvinnan, frågade hon: »Är du Joab?» Han
        svarade: »Ja.» Hon sade till honom: »Hör din tjänarinnas ord.»
        Han svarade: »Jag hör.»
020:018 Då sade hon: »Fordom plägade man säga så: 'I Abel skall man
        fråga till råds'; sedan kunde man utföra sina planer.
020:019 Vi äro de fridsammaste och trognaste i Israel, och du söker att
        förgöra en stad som är en moder i Israel. Varför vill du
        förstöra HERRENS arvedel?»
020:020 Joab svarade och sade: »Bort det, bort det, att jag skulle vilja
        förstöra och fördärva!
020:021 Det är icke så, utan en man från Efraims bergsbygd vid namn
        Seba, Bikris son, har rest sig upp mot konung David; utlämnen
        allenast honom, så vill jag draga bort ifrån staden.» Kvinnan
        svarade Joab: »Hans huvud skall strax bliva utkastat till dig
        över muren.»
020:022 Sedan vände sig kvinnan med sitt kloka råd till allt folket, och
        de höggo huvudet av Seba, Bikris son, och kastade ut det till
        Joab. Då stötte denne i basunen, och krigsfolket skingrade sig
        och drog bort ifrån staden, var och en till sin hydda. Och Joab
        vände tillbaka till konungen i Jerusalem.

020:023 Joab hade nu befälet över hela krigshären i Israel, och Benaja, Jojadas son, hade befälet över keretéerna och peletéerna. 020:024 Adoram hade uppsikten över de allmänna arbetena, och Josafat, Ahiluds son, var kansler. 020:025 Seja var sekreterare, och Sadok och Ebjatar voro präster. 020:026 Dessutom var ock jairiten Ira präst hos David.

021:001 Men under Davids tid uppstod en hungersnöd, som varade oavbrutet
        i tre år; då sökte David HERRENS ansikte. HERREN svarade: »För
        Sauls och hans blodbefläckade hus' skull sker detta, därför att
        han dödade gibeoniterna.
021:002 Då kallade konungen till sig gibeoniterna och talade med dem.
        Men gibeoniterna voro icke israeliter, utan en kvarleva av
        amoréerna och fastän Israels barn hade givit dem sin ed, hade
        Saul, i sin nitälskan för Israels barn och för Juda, försökt att
        nedgöra dem.
021:003 David sade nu till gibeoniterna: »Vad skall jag göra för eder,
        och varmed skall jag bringa försoning, så att I välsignen
        HERRENS arvedel?»
021:004 Gibeoniterna svarade honom: »Vi fordra icke silver och guld av
        Saul och hans hus, ej heller hava vi rätt att döda någon man i
        Israel.» Han frågade: »Vad begären I då att jag skall göra för
        eder?»
021:005 De svarade konungen: »Den man som ville förgöra oss, och som
        stämplade mot oss, för att vi skulle bliva utrotade och icke mer
        hava bestånd någonstädes inom Israels land,
021:006 av hans söner må sju utlämnas till oss, så att vi få upphänga
        dem för HERREN i Sauls, HERRENS utvaldes, Gibea.» Konungen sade:
        »Jag skall utlämna dem.»
021:007 Men konungen skonade Mefiboset, Sauls son Jonatans son, för den
        ed vid HERREN, som de, David och Jonatan, Sauls son, hade svurit
        varandra.
021:008 Däremot tog konungen de två söner, Armoni och Mefiboset, som
        Rispa, Ajas dotter, hade fött åt Saul, och de fem söner som
        Mikal, Sauls dotter, hade fött åt meholatiten Adriel, Barsillais
        son
021:009 och överlämnade dem åt gibeoniterna, och dessa upphängde dem på
        berget inför HERREN, så att de omkommo, alla sju på en gång. Och
        det var under de första skördedagarna, när kornskörden begynte,
        som de blevo dödade.
021:010 Då tog Rispa, Ajas dotter, sin sorgdräkt och hade den till sitt
        läger ovanpå klippan från det att skörden begynte, ända till
        dess att vattnet strömmade ned över dem från himmelen; och hon
        tillstadde icke himmelens fåglar att slå ned på dem om dagen, ej
        heller markens vilda djur att göra det om natten.

021:011 När det blev berättat för David vad Rispa, Ajas dotter, Sauls
        bihustru, hade gjort
021:012 begav sig David åstad och hämtade Sauls och hans son Jonatans
        ben från borgarna i Jabes i Gilead. Dessa hade nämligen i
        hemlighet tagit deras kroppar bort ifrån den öppna platsen i
        Bet-San, där filistéerna hade hängt upp dem, när filistéerna
        slogo Saul på Gilboa.
021:013 Och då han hade fört Sauls och hans son Jonatans ben upp
        därifrån, samlade man ock ihop de upphängdas ben.
021:014 Sedan begrov man Sauls och hans son Jonatans ben i Benjamins
        land, i Sela, i hans fader Kis' grav; man gjorde allt vad
        konungen hade bjudit. Och därefter hörde Gud landets bön.

021:015 Åter uppstod krig mellan filistéerna och Israel. Och David drog
        ned med sina tjänare, och de stridde mot filistéerna. Men David
        blev trött;
021:016 och Jisbo-Benob, en av rafaéernas avkomlingar, vilkens lans
        vägde tre hundra siklar koppar, och som var iklädd en ny
        rustning, tänkte då döda David.
021:017 Men Abisai, Serujas son, kom honom till hjälp och slog filistéen
        till döds. Då besvuro Davids män honom att han icke mer skulle
        draga ut med dem i striden, så att han icke utsläckte Israels
        lampa.
021:018 Därefter stod åter en strid med filistéerna vid Gob; husatiten
        Sibbekai slog då ned Saf, en av rafaéernas avkomlingar.

021:019 Åter stod en strid med filistéerna vid Gob; Elhanan,
        Jaare-Oregims son, betlehemiten, slog då ned gatiten Goljat, som
        hade ett spjut vars skaft liknade en vävbom.
021:020 Åter stod en strid vid Gat. Där var en reslig man som hade sex
        fingrar på var hand och sex tår på var fot, eller tillsammans
        tjugufyra; han var ock en avkomling av rafaéerna.
021:021 Denne smädade Israel; då blev han nedgjord av Jonatan, son till
        Simeai, Davids broder.

021:022 Dessa fyra voro avkomlingar av rafaéerna i Gat; och de föllo för
Davids och hans tjänares hand.

022:001 Och David talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och från Sauls hand. 022:002 Han sade:

          HERRE, du mitt bergfäste, min borg och min räddare,
022:003 Gud, du min klippa, till vilken jag tager min tillflykt,
          min sköld och min frälsnings horn,
            mitt värn och min tillflykt,
          min frälsare, du som frälsar mig från våldet!
022:004 HERREN, den högtlovade, åkallar jag,
          och från mina fiender bliver jag frälst.

022:005 Ty dödens bränningar omvärvde mig,
          fördärvets strömmar förskräckte mig,
022:006 dödsrikets band omslöto mig,
          dödens snaror föllo över mig.
022:007 Men jag åkallade HERREN i min nöd,
          ja, jag gick med min åkallan till min Gud.
          Och han hörde från sin himmelska boning min röst,
          och mitt rop kom till hans öron.

022:008 Då skalv jorden och bävade,
          himmelens grundvalar darrade;
          de skakades, ty hans vrede var upptänd.
022:009 Rök steg upp från hans näsa
          och förtärande eld från hans mun,
          eldsglöd ljungade från honom.
022:010 Och han sänkte himmelen och for ned
          och töcken var under hans fötter.

022:011 Han for på keruben och flög, han sågs komma på vindens vingar 022:012 Och han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom: vattenhopar, tjocka moln. 022:013 Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd.

022:014 HERREN dundrade från himmelen
          den Högste lät höra sin röst.
022:015 Han sköt pilar och förskingrade dem,
          ljungeld och förvirrade dem.
022:016 Havets bäddar kommo i dagen,
          jordens grundvalar blottades,
          för HERRENS näpst,
          för hans vredes stormvind.

022:017 Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig,
          han drog mig upp ur de stora vattnen.
022:018 Han räddade mig från min starke fiende,
          från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
022:019 De överföllo mig på min olyckas dag,
          men HERREN blev mitt stöd.
022:020 Han förde mig ut på rymlig plats
          han räddade mig, ty han hade behag till mig.

022:021 HERREN lönar mig efter min rättfärdighet;
          efter mina händers renhet vedergäller han mig.
022:022 Ty jag höll mig på HERRENS vägar
          och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
022:023 nej, alla hans rätter hade jag för ögonen,
          och från hans stadgar vek jag icke av.
022:024 Så var jag ostrafflig för honom
          och tog mig till vara för missgärning.

022:025 Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet,
          efter min renhet inför hans ögon.
022:026 Mot den fromme bevisar du dig from,
          mot en ostrafflig hjälte bevisar du dig ostrafflig.
022:027 Mot den rene bevisar du dig ren,
          men mot den vrånge bevisar du dig avog.
022:028 och du frälsar ett betryckt folk,
          men dina ögon äro emot de stolta, till att ödmjuka dem.

022:029 Ja, du, HERRE, är min lampa;
          ty HERREN gör mitt mörker ljust.
022:030 Ja, med dig kan jag nedslå härskaror,
          med min Gud stormar jag murar.
022:031 Guds väg är ostrafflig,
          HERRENS tal är luttrat.
          En sköld är han för alla
            som taga sin tillflykt till honom.

022:032 Ty vem är Gud förutom HERREN,
          och vem är en klippa förutom vår Gud?
022:033 Gud, du som var mitt starka värn
          och ledde den ostrafflige på hans väg,
022:034 du som gjorde hans fötter såsom hindens
          och ställde mig på mina höjder,
022:035 du som lärde mina händer att strida
          och mina armar att spänna kopparbågen!

022:036 Du gav mig din frälsnings sköld
          och din bönhörelse gjorde mig stor,
022:037 du skaffade rum för mina steg, där jag gick,
          och mina fötter vacklade icke.
022:038 Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem;
          jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
022:039 Ja, jag gjorde ände på dem och slog dem,
            så att de icke mer reste sig;
          de föllo under mina fötter.

022:040 Du omgjordade mig med kraft till striden,
          du böjde mina motståndare under mig.
022:041 Mina fiender drev du på flykten för mig,
          dem som hatade mig förgjorde jag.
022:042 De sågo sig omkring, men det fanns ingen som frälste;
          efter HERREN, men han svarade dem icke.
022:043 Och jag stötte dem sönder till stoft på jorden,
          jag krossade och förtrampade dem
            såsom orenlighet på gatan.

022:044 Du räddade mig ur mitt folks strider,
          du bevarade mig till ett huvud över hedningar;
          folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
022:045 Främlingar visade mig underdånighet;
          vid blotta ryktet hörsammade de mig.
022:046 Ja, främlingarnas mod vissnade bort;
          de omgjordade sig och övergåvo sina borgar.

022:047 HERREN lever! Lovad vare min klippa,
          upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa!
022:048 Gud, som har givit mig hämnd
          och lagt folken under mig;
022:049 du som har fört mig ut från mina fiender
          och upphöjt mig över mina motståndare,
          räddat mig från våldets man!
022:050 Fördenskull vill jag tacka dig,
          HERRE, bland hedningarna,
          och lovsjunga ditt namn.
022:051 Ty du giver din konung stor seger
          och gör nåd mot din smorde,
          mot David och hans säd till evig tid.

          Så säger David, Isais son,
          så säger den man som blev högt upphöjd,
          Jakobs Guds smorde,
          Israels ljuvlige sångare:
023:002 HERRENS Ande har talat genom mig,
          och hans ord är på min tunga;
023:003 Israels Gud har så sagt,
          Israels klippa har så talat till mig:
          »Den som råder över människorna rätt,
          den som råder i Guds fruktan,
023:004 han är lik morgonens ljus,
            när solen går upp,
            en morgon utan moln,
          då jorden grönskar
            genom solsken efter regn.

023:005 Ja, är det icke så
            med mitt hus inför Gud?
          Han har ju upprättat med mig
            ett evigt förbund,
          i allo stadgat och betryggat.
          Ja, visst skall han låta
            all frälsning och glädje
            växa upp åt mig.

023:006 Men de onda äro allasammans
            lika bortkastade törnen,
          som man ej vill taga i med handen.
023:007 Och måste man röra vid dem,
          så rustar man sig
            med järn och med spjutskaft,
          och bränner sedan upp dem
            i eld på stället.

023:008 Dessa äro namnen på Davids hjältar: Joseb-Bassebet, en
        takemonit, den förnämste bland kämparna, han som svängde sitt
        spjut över åtta hundra som hade blivit slagna på en gång.
023:009 Och näst honom kom Eleasar, son till Dodi, son till en
        ahoait. Han var en av de tre hjältar som voro med David, när de
        blevo smädade av filistéerna, som där hade församlat sig till
        strid; Israels män drogo sig då tillbaka.
023:010 Men han höll stånd och högg in på filistéerna, till dess att
        hans hand blev så trött att den var såsom faststelnad vid
        svärdet; och HERREN beredde så en stor seger på den dagen. Sedan
        hade folket allenast att vända om och följa med honom för att
        plundra.
023:011 Och efter honom kom Samma, son till Age, en hararit. En gång
        hade filistéerna församlat sig, så att de utgjorde en hel
        skara. Och där var ett åkerstycke, fullt med linsärter. Och
        folket flydde för filistéerna.
023:012 Då ställde han sig mitt på åkerstycket och försvarade det och
        slog filistéerna; och HERREN beredde så en stor seger.

023:013 En gång drogo tre av de trettio förnämsta männen ned och kommo
        vid skördetiden till David vid Adullams grotta, medan en skara
        filistéer var lägrad i Refaimsdalen.
023:014 Men David var då på borgen, under det att en filisteisk utpost
        fanns i Bet-Lehem.
023:015 Och David greps av lystnad och sade: »Ack att någon ville giva
        mig vatten att dricka från brunnen vid Bet-Lehems stadsport!»
023:016 Då bröto de tre hjältarna sig igenom filistéernas läger och
        hämtade vatten ur brunnen vid Bet-Lehems stadsport och togo det
        och buro det till David. Men han ville icke dricka det, utan göt
        ut det såsom ett drickoffer åt HERREN.
023:017 Han sade nämligen: »Bort det, HERRE, att jag skulle göra detta!
        Skulle jag dricka de mäns blod, som gingo åstad med fara för
        sina liv?» Och han ville icke dricka det. Sådana ting hade de
        tre hjältarna gjort.

023:018 Abisai, broder till Joab, Serujas son, var den förnämste av tre
        andra; han svängde en gång sitt spjut över tre hundra som hade
        blivit slagna. Och han hade ett stort namn bland de tre.
023:019 Han var visserligen mer ansedd än någon annan i detta tretal,
        och han var de andras hövitsman, men upp till de tre första kom
        han dock icke.
023:020 Och Benaja, son till Jojada, som var son till en tapper,
        segerrik man från Kabseel; han slog ned de två Arielerna i Moab,
        och det var han som en snövädersdag steg ned och slog ihjäl
        lejonet i brunnen.
023:021 Han slog ock ned den egyptiske mannen som var så ansenlig att
        skåda. Fastän egyptiern hade ett spjut i handen, gick han ned
        mot honom, väpnad allenast med sin stav. Och han ryckte spjutet
        ur egyptierns hand och dräpte honom med hans eget spjut.
023:022 Sådana ting hade Benaja, Jojadas son, gjort. Och han hade ett
        stort namn bland de tre hjältarna.
023:023 Han var mer ansedd än någon av de trettio, men upp till de tre
        första kom han icke. Och David insatte honom i sin livvakt.

023:024 Till de trettio hörde: Asael, Joabs broder; Elhanan, Dodos son, från Bet-Lehem; 023:025 haroditen Samma; haroditen Elika; 023:026 peletiten Heles; tekoaiten Ira, Ickes' son; 023:027 anatotiten Abieser; husatiten Mebunnai; 023:028 ahoaiten Salmon; netofatiten Maherai; 023:029 netofatiten Heleb, Baanas son; Ittai, Ribais son, från Gibea i Benjamins barns stam; 023:030 Benaja, en pirgatonit; Hiddai från Gaas' dalar; 023:031 arabatiten Abi-Albon; barhumiten Asmavet; 023:032 saalboniten Eljaba; Bene-Jasen; Jonatan; 023:033 harariten Samma; arariten Ahiam, Sarars son; 023:034 Elifelet, son till Ahasbai, maakatitens son; giloniten Eliam, Ahitofels son; 023:035 Hesro från Karmel; arabiten Paarai; 023:036 Jigeal, Natans son, från Soba; gaditen Bani; 023:037 ammoniten Selek; beerotiten Naharai, vapendragare åt Joab, Serujas son; 023:038 jeteriten Ira; jeteriten Gareb; 023:039 hetiten Uria.

024:001 Men HERRENS vrede upptändes åter mot Israel, så att han
        uppeggade David mot dem och sade: »Gå åstad och räkna Israel och
        Juda.»
024:002 Då sade konungen till Joab, hövitsmannen för hans här: »Far
        igenom alla Israels stammar, från Dan ända till Beer-Seba, och
        anställen en folkräkning, så att jag får veta huru stor
        folkmängden är.»
024:003 Joab svarade konungen: »Må HERREN, din Gud, föröka detta folk
        hundrafalt, huru talrikt det än är, och må min herre konungen få
        se detta med egna ögon. Men varför har min herre konungen fått
        lust till sådant?»
024:004 Likväl blev konungens befallning gällande, trots Joab och härens
        andra hövitsmän; alltså drog Joab jämte härens andra hövitsmän
        ut i konungens tjänst för att anställa folkräkning i Israel.

024:005 Och de gingo över Jordan och lägrade sig vid Aroer, på högra
        sidan om staden i Gads dal, och åt Jaeser till.
024:006 Därifrån kommo de till Gilead och Tatim-Hodsis land; sedan kommo
        de till Dan-Jaan och så runt omkring till Sidon.
024:007 Därefter kommo de till Tyrus' befästningar och till hivéernas
        och kananéernas alla städer; slutligen drogo de till Beer-Seba i
        Juda sydland.
024:008 Och sedan de så hade farit igenom hela landet, kommo de efter
        nio månader och tjugu dagar hem till Jerusalem.
024:009 Och Joab uppgav för konungen vilken slutsumma folkräkningen
        utvisade: i Israel funnos åtta hundra tusen stridbara,
        svärdbeväpnade män, och Juda män voro fem hundra tusen.

024:010 Men Davids samvete slog honom, sedan han hade låtit räkna
        folket, och David sade till HERREN: »Jag har syndat storligen i
        vad jag har gjort; men tillgiv nu, HERRE, din tjänares
        missgärning, ty jag har handlat mycket dåraktigt.»
024:011 Då nu David stod upp om morgonen, hade HERRENS ord kommit till
        profeten Gad, Davids siare; han hade sagt:
024:012 »Gå och tala till David: Så säger HERREN: Tre ting förelägger
        jag dig; välj bland dem ut åt dig ett som du vill att jag skall
        göra dig.»
024:013 Då gick Gad in till David och förkunnade detta för honom. Han
        sade till honom: »Vill du att hungersnöd under sju år skall
        komma i ditt land? Eller att du i tre månader skall nödgas fly
        för dina ovänner, medan de förfölja dig? Eller att pest i tre
        dagar skall hemsöka ditt land? Betänk nu och eftersinna vilket
        svar jag skall giva honom som har sänt mig.»
024:014 David svarade Gad: »Jag är i stor vånda. Men låt oss då falla i
        HERRENS hand, ty hans barmhärtighet är stor; i människohand vill
        jag icke falla.»

024:015 Så lät då HERREN pest komma i Israel, från morgonen intill den
        bestämda tiden; därunder dogo av folket, ifrån Dan ända till
        Beer-Seba, sjuttio tusen män.
024:016 Men när ängeln räckte ut sin hand över Jerusalem för att
        fördärva det, ångrade HERREN det onda, och han sade till ängeln,
        folkets fördärvare: »Det är nog; drag nu din hand tillbaka.» Och
        HERRENS ängel var då vid jebuséen Araunas tröskplats.
024:017 Men när David fick se ängeln som slog folket, sade han till
        HERREN så: »Det är ju jag som har syndat, det är jag som har
        gjort illa; men dessa, min hjord, vad hava de gjort? Må din
        hand vända sig mot mig och min faders hus.»
024:018 Och Gad kom till David samma dag och sade till honom: »Gå åstad
        och res ett altare åt HERREN på jebuséen Araunas tröskplats.»
024:019 Och David gick åstad efter Gads ord, såsom HERREN hade bjudit.
024:020 När Arauna nu blickade ut och fick se att konungen och hans
        tjänare kommo till honom, gick han ut och föll ned till jorden
        på sitt ansikte för konungen.
024:021 Och Arauna sade: »Varför kommer min herre konungen till sin
        tjänare?» David svarade: »För att köpa tröskplatsen av dig och
        där bygga ett altare åt HERREN; och må så hemsökelsen upphöra
        bland folket.»
024:022 Då sade Arauna till David: »Min herre konungen tage till sitt
        offer vad honom täckes. Se här äro fäkreaturen till brännoffer,
        och här äro tröskvagnarna, jämte fäkreaturens ok, till ved.
024:023 Alltsammans, o konung, giver Arauna åt konungen.» Och Arauna
        sade ytterligare till konungen: »Må HERREN, din Gud, vara dig
        nådig.»
024:024 Men konungen svarade Arauna: »Nej, jag vill köpa det av dig för
        ett bestämt pris; ty jag vill icke offra åt HERREN, min Gud,
        brännoffer som jag har fått för intet.» Och David köpte
        tröskplatsen och fäkreaturen för femtio siklar silver.
024:025 Och David byggde där ett altare åt HERREN och offrade brännoffer
        och tackoffer. Och HERREN lyssnade till landets bön, och
        hemsökelsen upphörde bland Israel.

001:001 Konung David var nu gammal och kommen till hög ålder; och ehuru
        man höljde täcken över honom, kunde han dock icke hålla sig
        varm.
001:002 Då sade hans tjänare till honom: »Må man för min herre konungens
        räkning söka upp en ung kvinna, en jungfru, som kan bliva
        konungens tjänarinna och sköta honom. Om hon får ligga i din
        famn, så bliver min herre konungen varm»
001:003 Så sökte de då över hela Israels land efter en skön flicka; och
        de funno Abisag från Sunem och förde henne till konungen.
001:004 Hon var en mycket skön flicka, och hon skötte nu konungen och
        betjänade honom, men konungen hade intet umgänge med henne.
001:005 Men Adonia, Haggits son, hov sig upp och sade: »Det är jag som
        skall bliva konung.» Och han skaffade sig vagnar och ryttare,
        därtill ock femtio man som löpte framför honom.
001:006 Hans fader hade aldrig velat bedröva honom med att säga: »Varför
        gör du så?» Han var ock mycket fager; och hans moder hade fött
        honom näst efter Absalom.
001:007 Och han begynte underhandla med Joab, Serujas son, och med
        prästens Ebjatar, och dessa slöto sig till Adonia och
        understödde honom.
001:008 Men prästen Sadok och Benaja, Jojadas son, samt profeten Natan,
        Simei, Rei och Davids hjältar höllo icke med Adonia.

001:009 Och Adonia slaktade får och fäkreatur och gödkalvar vid
        Soheletstenen, som ligger vid Rogelskällan; och han inbjöd dit
        alla sina bröder, konungens söner, och alla de Juda män som voro
        i konungens tjänst.
001:010 Men profeten Natan, Benaja, hjältarna och sin broder Salomo
        inbjöd han icke.

001:011 Då sade Natan så till Bat-Seba, Salomos moder: »Du har väl hört
        att Adonia, Haggits son, har blivit konung, utan att vår herre
        David vet därom?
001:012 Men jag vill nu giva dig ett råd, för att du må kunna rädda ditt
        liv och din son Salomos liv.
001:013 Gå in till konung David och säg till honom: 'Har du icke, min
        herre konung, själv med ed lovat din tjänarinna och sagt: Din
        son Salomo skall bliva konung efter mig; han skall sitta på min
        tron? Varför har då Adonia blivit konung?'
001:014 Och medan du ännu är där och talar med konungen, skall jag efter
        dig komma in och bekräfta dina ord.»

001:015 Så gick då Bat-Seba in till konungen, i kammaren. Konungen var
        nu mycket gammal; och Abisag från Sunem betjänade konungen.
001:016 Och Bat-Seba bugade sig och föll ned för konungen. Då frågade
        konungen: »Vad önskar du?»
001:017 Hon sade till honom: »Min herre, du har ju själv lovat din
        tjänarinna med en ed vid HERREN, din Gud: 'Din son Salomo skall
        bliva konung efter mig; han skall sitta på min tron.'
001:018 Men se, nu har Adonia blivit konung, fastän du, min herre
        konung, ännu icke har fått veta det.
001:019 Och han har slaktat tjurar och gödkalvar och får i myckenhet,
        och han har inbjudit alla konungens söner och prästen Ebjatar
        och härhövitsmannen Joab; men din tjänare Salomo har han icke
        inbjudit.
001:020 På dig, min herre konung, äro nu hela Israels ögon riktade, i
        förväntan att du skall kungöra för dem vem som skall sitta på
        min herre konungens tron efter honom.
001:021 Eljest torde hända, att när min herre konungen har gått till
        vila hos sina fäder, då bliva jag och min son Salomo hållna
        såsom brottslingar.»

001:022 Medan hon ännu höll på att tala med konungen, kom profeten
        Natan.
001:023 Och man anmälde det för konungen och sade: »Profeten Natan är
        här.» När han så kom inför konungen, föll han ned till jorden på
        sitt ansikte för konungen.
001:024 Och Natan sade: »Min herre konung, är det väl du som har sagt
        att Adonia skall bliva konung efter dig, och att han skall sitta
        på din tron?
001:025 Ty han har i dag gått ned och slaktat tjurar och gödkalvar och
        får i myckenhet, och har inbjudit alla konungens söner och
        härhövitsmännen och prästen Ebjatar, och de hålla nu på med att
        äta och dricka hos honom; och de ropa: 'Leve konung Adonia!'
001:026 Men mig, din tjänare, och prästen Sadok och Benaja, Jojadas son,
        och din tjänare Salomo har han icke inbjudit.
001:027 Kan väl detta hava utgått från min herre konungen, utan att du
        har låtit dina tjänare vet vem som skall sitta på min herre
        konungens tron efter honom?»

001:028 Då svarade konung David och sade: »Kallen hit till mig
        Bat-Seba.» När hon nu kom inför konungen och stod inför
        konungen,
001:029 betygade konungen med ed och sade: »Så sant HERREN lever, han
        som har förlossat mig från all nöd:
001:030 såsom jag lovade dig med ed vid HERREN, Israels Gud, då jag
        sade: 'Din son Salomo skall bliva konung efter mig; han skall
        sitta på min tron i mitt ställe', så vill jag denna dag göra.»
001:031 Då bugade sig Bat-Seba, med ansiktet mot jorden, och föll ned
        för konungen och sade: »Må min herre, konung David, leva
        evinnerligen!»
001:032 Och konung David sade: »Kallen till mig prästen Sadok och
        profeten Natan och Benaja, Jojadas son. När dessa kommo inför
        konungen,
001:033 sade konungen till dem: »Tagen eder herres tjänare med eder och
        sätten min son Salomo på min egen mulåsna och fören honom med
        till Gihon.
001:034 Där må prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till konung
        över Israel; sedan skolen I stöta i basun och ropa: 'Leve konung
        Salomo!'
001:035 Därefter skolen I följa honom hitupp, och när han kommer hit,
        skall han sätta sig på min tron, och så skall han vara konung i
        mitt ställe. Ty det är honom jag har förordnat att vara furste
        över Israel och Juda.»
001:036 Då svarade Benaja, Jojadas son, konungen och sade: »Amen. Så
        bjude ock HERREN, min herre konungens Gud.
001:037 Såsom HERREN har varit med min herre konungen, så vare han ock
        med Salomo. Ja, må han göra hans tron ännu mäktigare än min
        herres, konung Davids, tron.»
001:038 Så gingo nu prästen Sadok och profeten Natan och Benaja, Jojadas
        son, ditned, jämte keretéerna och peletéerna, och satte Salomo
        på konung Davids mulåsna och förde honom till Gihon.
001:039 Och prästen Sadok tog oljehornet ur tältet och smorde
        Salomo. Därefter stötte de i basun, och allt folket ropade:
        »Leve konung Salomo!»
001:040 Sedan följde allt folket honom upp, under det att de blåste på
        flöjter och visade sin glädje med ett så stort jubel, att jorden
        kunde rämna av deras rop.
001:041 Men Adonia och alla de inbjudna som han hade hos sig hörde
        detta, just då de hade slutat att äta. När Joab nu hörde
        basunljudet, sade han: »Varför höres detta larm från staden?»
001:042 Medan han ännu talade, kom Jonatan, prästen Ebjatars son; och
        Adonia sade: »Kom hit, ty du är en rättskaffens man och har nog
        ett gott glädjebudskap att förkunna.»
001:043 Jonatan svarade och sade till Adonia: »Nej, vår herre, konung
        David, har gjort Salomo till konung.
001:044 Och konungen har med honom sänt åstad prästen Sadok och profeten
        Natan och Benaja, Jojadas son, jämte keretéerna och peletéerna,
        och de hava satt honom på konungens mulåsna.
001:045 Därefter hava prästen Sadok och profeten Natan i Gihon smort
        honom till konung, och sedan hava de dragit upp därifrån under
        jubel, och hela staden har kommit i rörelse. Härav kommer det
        buller som I haven hört.
001:046 Salomo sitter nu ock på konungatronen.
001:047 Vidare hava konungens tjänare kommit och lyckönskat vår herre
        konung David, och sagt: 'Din Gud låte Salomos namn bliva ännu
        större än ditt namn, och hans tron ännu mäktigare än din tron.'
        Och konungen har tillbett, nedböjd på sin säng;
001:048 ja, konungen har sagt så: 'Lovas vare HERREN, Israels Gud, som i
        dag har satt en efterträdare på min tron, så att jag med egna
        ögon har fått se det!»
001:049 Då blevo alla de inbjudna som voro hos Adonia förskräckta och
        stodo upp och gingo bort, var och en sin väg.
001:050 Men Adonia fruktade så för Salomo, att han stod upp och gick
        bort och fattade i hornen på altaret.
001:051 Och det blev berättat för Salomo: »Se, Adonia fruktar för konung
        Salomo; därför har han fattat i hornen på altaret och sagt:
        'Konung Salomo måste lova mig i dag med ed att han icke skall
        döda sin tjänare med svärd.'»
001:052 Då sade Salomo: »Om han vill vara en rättskaffens man, så skall
        icke ett hår av hans huvud falla till jorden; men om något ont
        bliver funnet hos honom, så skall han dö.»
001:053 Därefter sände konung Salomo åstad och lät hämta honom från
        altaret; och han kom och föll ned för konung Salomo. Då sade
        Salomo till honom: »Gå hem till ditt.»

002:001 Då nu tiden tillstundade att David skulle dö, bjöd han sin son
        Salomo och sade:
002:002 »Jag går nu all världens väg; så var då frimodig och visa dig
        såsom en man.
002:003 Och håll vad HERREN, din Gud, bjuder dig hålla, så att du vandrar
        på hans vägar och håller hans stadgar, hans bud och rätter och
        vittnesbörd, såsom det är skrivet i Moses lag, på det att du må
        hava framgång i allt vad du gör, och överallt dit du vänder dig;
002:004 så att HERREN får uppfylla det ord som han talade om mig, då han
        sade: 'Om dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra inför
        mig i trohet och av allt sitt hjärta och av all sin själ, då'—
        sade han—'skall på Israels tron aldrig saknas en avkomling av
        dig.'
002:005 Vidare: du vet väl vad Joab, Serujas son, har gjort mot mig,
        huru han gjorde mot de två härhövitsmännen i Israel, Abner, Ners
        son, och Amasa, Jeters son, huru han dräpte dem, så att han i
        fredstid utgöt blod, likasom hade det varit krig, och, likasom
        hade det varit krig, lät blod komma på bältet som han hade
        omkring sina länder, och på skorna som han hade på sina fötter.
002:006 Så gör nu efter din vishet, och låt icke hans grå hår få med
        frid fara ned i dödsriket.
002:007 Men mot gileaditen Barsillais söner skall du bevisa godhet, så
        att de få vara med bland dem som äta vid ditt bord; ty på sådant
        sätt bemötte de mig, när jag flydde för din broder Absalom.
002:008 Vidare har du hos dig Simei, Geras son, benjaminiten från
        Bahurim, som for ut mot mig i gruvliga förbannelser på den dag
        då jag gick till Mahanaim, men som sedan kom ned till Jordan mig
        till mötes, varvid jag med en ed vid HERREN lovade honom och
        sade: 'Jag skall icke döda dig med svärd.'
002:009 Men nu må du icke låta honom bliva ostraffad, ty du är en vis
        man och vet väl vad du bör göra med honom, så att du låter hans
        grå hår med blod fara ned i dödsriket.»
002:010 och David gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
        Davids stad.
002:011 Den tid David regerade över Israel var fyrtio år; i Hebron
        regerade han i sju år, och i Jerusalem regerade han i trettiotre
        år.
002:012 Och Salomo satte sig på sin fader Davids tron, och han
        konungamakt blev starkt befäst.

002:013 Men Adonia, Haggits son, kom till Bat-Seba, Salomos moder. Hon
        frågade då: »Har du gott att meddela?» Han svarade: »Ja.»
002:014 Därefter sade han: »Jag har något att tala med dig om.» Hon
        svarade: »Tala.»
002:015 Då sade han: »Du vet själv att konungadömet tillhörde mig, och
        att hela Israel fäste sina blickar på mig, i förväntan att jag
        skulle bliva konung. Men så gick konungadömet ifrån mig och blev
        min broders; genom HERRENS skickelse blev det hans.
002:016 Nu har jag en enda bön till dig. Visa icke bort mig.» Hon
        svarade honom: »Tala.»
002:017 Då sade han: »Säg till konung Salomo—dig visar han ju icke
        bort—att han giver mig Abisag från Sunem till hustru.»
002:018 Bat-Seba svarade: »Gott! Jag skall själv tala med konungen om
        dig.»

002:019 Så gick då Bat-Seba in till konung Salomo för att tala med honom
        om Adonia. Då stod konungen upp och gick emot henne och bugade
        sig för henne och satte sig därefter på sin stol; man ställde
        ock fram en stol åt konungens moder, och hon satte sig på hans
        högra sida.
002:020 Därefter sade hon: »Jag har en enda liten bön till dig. Visa
        icke bort mig.» Konungen svarade henne: »Framställ din bön, min
        moder; jag vill ingalunda visa bort dig.»
002:021 Då sade hon: »Låt giva Abisag från Sunem åt din broder Adonia
        till hustru.»
002:022 Men konung Salomo svarade och sade till sin moder: »Varför begär
        du endast Abisag från Sunem åt Adonia? Du kunde lika gärna
        begära konungadömet åt honom—han är ju min äldste broder—
        ja, åt honom och åt prästen Ebjatar och åt Joab, Serujas son.»
002:023 Och konung Salomo betygade med ed vid HERREN och sade: »Gud
        straffe mig nu och framgent, om icke Adonia med sitt liv skall
        få umgälla att han har talat detta.
002:024 Och nu, så sant HERREN lever, han som har utsett mig och uppsatt
        mig på min fader Davids tron, och som, enligt sitt löfte, har
        uppbyggt åt mig ett hus: i dag skall Adonia dödas.»
002:025 Därefter sände konung Salomo åstad och lät utföra detta genom
        Benaja, Jojadas son; denne stötte ned honom, så att han dog.
002:026 Och till prästen Ebjatar sade konungen: »Gå bort till ditt
        jordagods i Anatot, ty du har förtjänat döden; men i dag vill
        jag icke döda dig, eftersom du har burit Herrens, HERRENS ark
        framför min fader David, och eftersom du med min fader har lidit
        allt vad han har fått lida.
002:027 Så drev Salomo bort Ebjatar och lät honom icke längre vara
        HERRENS präst, för att HERRENS ord skulle uppfyllas, det som han
        hade talat i Silo över Elis hus.
002:028 Då nu ryktet härom kom till Joab—som ju hade slutit sig till
        Adonia, om han ock icke hade slutit sig till Absalom—flydde
        han till HERRENS tält och fattade i hornen på altaret.
002:029 Men när det blev berättat för konung Salomo att Joab hade flytt
        till HERRENS tält, och att han stod invid altaret, sände Salomo
        åstad Benaja, Jojadas son, och sade: »Gå och stöt ned honom.»
002:030 När Benaja så kom till HERRENS tält, sade han till honom: »Så
        säger konungen: Gå bort härifrån.» Men han svarade: »Nej; här
        vill jag dö.» När Benaja framförde detta till konungen och sade:
        »Så och så har Joab sagt, så har han svarat mig»,
002:031 sade konungen till honom: »Gör såsom han har sagt, stöt ned
        honom och begrav honom, så att du befriar mig och min faders hus
        från skulden för det blod som Joab utan sak har utgjutit.
002:032 Och må HERREN låta hans blod komma tillbaka över hans eget
        huvud, därför att han stötte ned två män som voro rättfärdigare
        och bättre än han själv, och dräpte dem med svärd, utan att min
        fader David visste det, nämligen Abner, Ners son,
        härhövitsmannen i Israel, och Amasa, Jeters son, härhövitsmannen
        i Juda.
002:033 Ja, deras blod skall komma tillbaka över Joabs och hans
        efterkommandes huvud för evigt. Men åt David och hans
        efterkommande, hans hus och hans tron skall HERREN giva frid
        till evig tid.
002:034 Så gick då Benaja, Jojadas son, ditupp och stötte ned honom och
        dödade honom; och han blev begraven där han bodde i öknen.
002:035 Och konungen satte Benaja, Jojadas son, i hans ställe över
        hären; och prästen Sadok hade konungen satt i Ebjatars ställe.

002:036 Därefter sände konungen och lät kalla till sig Simei och sade
        till honom: »Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där, och
        därifrån får du icke gå ut, varken hit eller dit.
002:037 Ty det må du veta, att på den dag du går ut och går över bäcken
        Kidron skall du döden dö. Ditt blod kommer då över ditt eget
        huvud.»
002:038 Simei sade till konungen: »Vad du har talat är gott; såsom min
        herre konungen har sagt, så skall din tjänare göra.» Och Simei
        bodde i Jerusalem en lång tid.
002:039 Men tre år därefter hände sig att två tjänare flydde ifrån Simei
        till Akis, Maakas son, konungen i Gat. Och man berättade för
        Simei och sade: »Dina tjänare äro i Gat.»
002:040 Då stod Simei upp och sadlade sin åsna och begav sig till Akis i
        Gat för att söka efter sina tjänare. Simei begav sig alltså
        åstad och hämtade sina tjänare från Gat.
002:041 Men när det blev berättat för Salomo att Simei hade begivit sig
        från Jerusalem till Gat och kommit tillbaka,
002:042 sände konungen och lät kalla till sig Simei och sade till honom:
        »Har jag icke bundit dig med ed vid HERREN och varnat dig och
        sagt till dig: 'Det må du veta, att på den dag du går ut och
        begiver dig hit eller dit skall du döden dö'? Och du svarade
        mig: 'Vad du har sagt är gott, och jag har hört det.'
002:043 Varför har du då icke aktat på din ed vid HERREN och på det bud
        som jag har givit dig?»
002:044 Och konungen sade ytterligare till Simei: »Du känner själv allt
        det onda som ditt hjärta vet med sig att du har gjort min fader
        David. HERREN skall nu låta din ondska komma tillbaka över ditt
        eget huvud.
002:045 Men konung Salomo skall bliva välsignad, och Davids tron skall
        bliva befäst inför HERREN till evig tid.»
002:046 På konungens befallning gick därefter Benaja, Jojadas son, fram
        och stötte ned honom, så att han dog. Och konungadömet blev
        befäst i Salomos hand.

003:001 Och Salomo befryndade sig med Farao, konungen i Egypten; han tog
        Faraos dotter till hustru och förde henne in i Davids stad, och
        där fick hon bo, till dess han hade byggt sitt hus färdigt, så
        ock HERRENS hus och muren runt omkring Jerusalem.
003:002 Emellertid offrade folket på höjderna, eftersom ännu vid denna
        tid intet hus hade blivit byggt åt HERRENS namn.
003:003 Och Salomo älskade HERREN och vandrade efter sin fader Davids
        stadgar, utom att han frambar offer på höjderna och tände
        offereld där.

003:004 Och konungen begav sig till Gibeon för att offra där, ty detta
        var den förnämsta offerhöjden; tusen brännoffer offrade Salomo
        på altaret där.
003:005 I Gibeon uppenbarade sig nu HERREN för Salomo i en dröm om
        natten; Gud sade: »Bed mig om vad du vill att jag skall giva
        dig.»
003:006 Salomo svarade: »Du har gjort stor nåd med din tjänare, min
        fader David, eftersom han vandrade inför dig i trohet,
        rättfärdighet och rättsinnighet mot dig. Och du bevarade åt
        honom denna stora nåd och gav honom en son till efterträdare på
        hans tron, såsom ju nu har skett.
003:007 Ja, nu har du, HERRE, min Gud, gjort din tjänare till konung
        efter min fader David; men jag är en helt ung man, som icke rätt
        förstår att vara ledare och anförare.
003:008 Och din tjänare är här bland ditt folk, det som du har utvalt,
        ett folk som är så talrikt att det icke kan räknas eller täljas
        för sin myckenhets skull.
003:009 Så giv nu din tjänare ett hörsamt hjärta, så att han kan vara
        domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont; ty vem
        förmår väl eljest att vara domare för detta ditt stora folk?»
003:010 Detta, att Salomo bad om sådant, täcktes Herren.
003:011 Och Gud sade till honom: »Eftersom du har bett om sådant och
        icke bett om ett långt liv, ej heller bett om rikedom eller bett
        om dina fienders liv, utan har bett om att få förstånd till att
        akta på vad rätt är,
003:012 se, därför vill jag göra såsom du önskar; se, jag giver dig ett
        så vist och förståndigt hjärta, att din like icke har funnits
        före dig, och att din like ej heller skall uppstå efter dig.
003:013 Därtill giver jag dig ock vad du icke har bett om, nämligen
        både rikedom och ära, så att i all din tid ingen konung skall
        vara din like.
003:014 Och om du vandrar på mina vägar, så att du håller mina stadgar
        och bud, såsom din fader David gjorde, då skall jag låta dig
        länge leva.»
003:015 Därefter vaknade Salomo och fann att det var en dröm. Och när
        han kom till Jerusalem, trädde han fram inför Herrens
        förbundsark och offrade brännoffer och frambar tackoffer; och
        därefter gjorde han ett gästabud för alla sina tjänare.

003:016 Vid den tiden kommo två skökor till konungen och trädde fram
        inför honom.
003:017 Och den ena kvinnan sade: »Hör mig, herre. Jag och denna kvinna
        bo i samma hus. Och jag födde barn där i huset hos henne.
003:018 Sedan, på tredje dagen efter det jag hade fött mitt barn, födde
        ock denna kvinna ett barn. Och vi voro tillsammans, utan att
        någon främmande var hos oss i huset; allenast vi båda voro i
        huset.
003:019 Men en natt dog denna kvinnas son, ty hon hade legat ihjäl
        honom.
003:020 Då stod hon upp om natten och tog min son från min sida, under
        det att din tjänarinna sov, och lade honom i sin famn, men sin
        döde son lade hon i min famn.
003:021 När jag då om morgonen reste mig upp för att giva min son di,
        fick jag se att han var död. Men när jag såg nogare på honom om
        morgonen, fick jag se att det icke var min son, den som jag hade
        fött.»
003:022 Då sade den andra kvinnan: »Det är icke så. Min son är den som
        lever, och din son är den som är död.» Men den första svarade:
        »Det är icke så. Din son är den som är död, och min son är den
        som lever.» Så tvistade de inför konungen.
003:023 Då sade konungen: »Den ena säger: 'Denne, den som lever, är min
        son, och din son är den som är död.' Och den andra säger: 'Det
        är icke så. Din son är den som är död, och min son är den som
        lever.'»
003:024 Därefter sade konungen: »Tagen hit ett svärd.» Och när man hade
        burit svärdet fram till konungen,
003:025 sade konungen: »Huggen det levande barnet i två delar, och given
        den ena hälften åt den ena och den andra hälften åt den andra.»
003:026 Men då sade den kvinna vilkens son det levande barnet var till
        konungen—ty hennes hjärta upprördes av kärlek till sonen—
        hon sade: »Hör mig, herre; given henne det levande barnet; döden
        det icke.» Men den andra sade: »Må det vara varken mitt eller
        ditt; huggen det itu.»
003:027 Då tog konungen till orda och sade: »Given henne det levande
        barnet; döden det icke. Hon är dess moder.»
003:028 När nu hela Israel fick höra talas om den dom som konungen hade
        fällt, häpnade de över konungen, ty de sågo att Guds vishet var
        i honom till att skipa rätt.

004:001 Konung Salomo var nu konung över hela Israel. 004:002 Och dessa voro hans förnämsta män: Asarja, Sadoks son, var präst; 004:003 Elihoref och Ahia, Sisas söner, voro sekreterare; Josafat, Ahiluds son, var kansler; 004:004 Benaja, Jojadas son, var överbefälhavare; Sadok och Ebjatar voro präster; 004:005 Asarja, Natans son, var överfogde; Sabud, Natans son, en präst, var konungens vän; 004:006 Ahisar var överhovmästare; Adoniram, Abdas son, hade uppsikten över de allmänna arbetena.

004:007 Och Salomo hade satt över hela Israel tolv fogdar, som skulle sörja för vad konungen och hans hus behövde; var och en hade årligen sin månad, då han skulle sörja för dessa behov. 004:008 Och följande voro deras namn: Ben-Hur i Efraims bergsbygd; 004:009 Ben-Deker i Makas, Saalbim, Bet-Semes, Elon, Bet-Hanan; 004:010 Ben-Hesed i Arubbot, vilken hade Soko och hela Heferlandet; 004:011 Ben-Abinadab i hela Nafat-Dor—denne fick Salomos dotter Tafat till hustru—; 004:012 Baana, Ahiluds son, i Taanak och Megiddo och i hela den del av Bet-Sean, som ligger på sidan om Saretan, nedanför Jisreel, från Bet-Sean ända till Abel-Mehola och bortom Jokmeam; 004:013 Ben-Geber i Ramot i Gilead; han hade Manasses son Jairs byar, som ligga i Gilead; han hade ock landsträckan Argob, som ligger i Basan, sextio stora städer med murar och kopparbommar; 004:014 Ahinadab, Iddos son, i Mahanaim; 004:015 Ahimaas i Naftali; också han hade tagit en dotter av Salomo, Basemat, till hustru; 004:016 Baana, Husais son, i Aser och Alot; 004:017 Josafat, Paruas son, i Isaskar; 004:018 Simei, Elas son, i Benjamin; 004:019 Geber, Uris son, i Gileads land, det land som hade tillhört Sihon, amoréernas konung, och Og, konungen i Basan; ty allenast en enda fogde fanns i det landet. 004:020 Juda och Israel voro då talrika, så talrika som sanden vid havet; och man åt och drack och var glad.

004:021 Så var nu Salomo herre över alla riken ifrån floden till
        filistéernas land och ända ned till Egyptens gräns; de förde
        skänker till Salomo och voro honom underdåniga, så länge han
        levde.
004:022 Och vad Salomo för var dag behövde av livsmedel var: trettio
        korer fint mjöl och sextio korer vanligt mjöl,
004:023 tio gödda oxar, tjugu valloxar och hundra far, förutom hjortar,
        gaseller, dovhjortar och gödda fåglar.
004:024 Ty han rådde över hela landet på andra sidan floden, ifrån Tifsa
        ända till Gasa, över alla konungar på andra sidan floden; och
        han hade fred på alla sidor, runt omkring,
004:025 Så att Juda och Israel sutto i trygghet, var och en under sitt
        vinträd och sitt fikonträd, ifrån Dan ända till Beer-Seba, så
        länge Salomo levde.
004:026 Och Salomo hade fyrtio tusen spann vagnshästar och tolv tusen
        ridhästar.
004:027 Och de nämnda fogdarna sörjde var sin månad för konung Salomos
        behov, och för allas som hade tillträde till konung Salomos
        bord; de läto intet fattas.
004:028 Och kornet och halmen för hästarna och travarna förde de, var
        och en i sin ordning, till det ställe där han uppehöll sig.

004:029 Och Gud gav Salomo vishet och förstånd i mycket rikt mått och så
        mycken insikt, att den kunde liknas vid sanden på havets strand,
004:030 så att Salomos vishet var större än alla österlänningars vishet
        och all Egyptens vishet.
004:031 Han var visare än alla andra människor, visare än esraiten Etan
        och Heman och Kalkol och Darda, Mahols söner; och ryktet om
        honom gick ut bland alla folk runt omkring.
004:032 Han diktade tre tusen ordspråk, och hans sånger voro ett
        tusen fem.
004:033 Han talade om träden, från cedern på Libanon ända till isopen,
        som växer fram ur väggen. Han talade ock om fyrfotadjuren, om
        fåglarna, om kräldjuren och om fiskarna.
004:034 Och från alla folk kom man för att höra Salomos visdom, från
        alla konungar på jorden, som hade hört talas om hans visdom.

005:001 Och Hiram, konungen i Tyrus, sände sina tjänare till Salomo,
        sedan han hade fått höra att denne hade blivit smord till konung
        efter sin fader; ty Hiram hade alltid varit Davids vän.
005:002 Och Salomo sände till Hiram och lät säga:
005:003 »Du vet själv att min fader David icke kunde bygga något hus åt
        HERRENS, sin Guds, namn, för de krigs skull med vilka fienderna
        runt omkring ansatte honom, till dess att HERREN lade dem under
        hans fötter
005:004 Men nu har HERREN, min Gud, låtit mig få ro på alla sidor; ingen
        motståndare finnes, och ingen olycka är på färde.
005:005 Därför tänker jag nu på att bygga ett hus åt HERRENS, min Guds,
        namn, såsom HERREN talade till min fader David, i det han sade:
        'Din son, den som jag skall sätta på din tron efter dig, han
        skall bygga huset åt mitt namn.'
005:006 Så bjud nu att man hugger åt mig cedrar på Libanon. Härvid skola
        mina tjänare vara dina tjänare behjälpliga; och jag vill giva
        dig betalning för dina tjänares arbete, alldeles såsom du själv
        begär. Ty du vet själv att bland oss icke finnes någon som är så
        skicklig att hugga virke som sidonierna.»

005:007 Då nu Hiram hörde Salomos ord, blev han mycket glad; och han
        sade: »Lovad vare HERREN i dag, han som har givit David en så
        vis son till att regera över detta talrika folk!»
005:008 Och Hiram sände till Salomo och lät säga: »Jag har hört det
        budskap du har sänt till mig. Jag vill göra allt vad du begär i
        fråga om cederträ och cypressträ.
005:009 Mina tjänare skola föra virket från Libanon ned till havet, och
        jag skall låta lägga det i flottar på havet och föra det till
        det ställe som du anvisar mig, och lossa det där; men du må
        själv avhämta det. Du åter skall göra vad jag begär, nämligen
        förse mitt hus med livsmedel.»
005:010 Så gav då Hirom åt Salomo cederträ och cypressträ, så mycket han
        begärde.
005:011 Men Salomo gav åt Hiram tjugu tusen korer vete, till föda för
        hans hus, och tjugu korer olja av stötta oliver. Detta gav
        Salomo åt Hiram för vart år.
005:012 Och HERREN hade givit Salomo vishet, såsom han hade lovat
        honom. Och vänskap rådde mellan Hiram och Salomo; och de slöto
        förbund med varandra.

005:013 Och konung Salomo bådade upp arbetsfolk ur hela Israel, och
        arbetsfolket utgjorde trettio tusen man.
005:014 Dessa sände han till Libanon, tio tusen i vår månad, skiftevis,
        så att de voro en månad på Libanon och två månader hemma; och
        Adoniram hade uppsikten över de allmänna arbetena.
005:015 Och Salomo hade sjuttio tusen män som buro bördor, och åttio
        tusen som höggo sten i bergen,
005:016 förutom de överfogdar som av Salomo voro anställda över
        arbetet, tre tusen tre hundra, vilka hade befälet över folket
        som utförde arbetet.
005:017 Och på konungens befallning bröto de stora och dyrbara stenar,
        för att husets grund skulle kunna läggas med huggen sten,
005:018 Och Salomos byggningsmän och Hiroms byggningsmän och männen
        från Gebal höggo och tillredde både det trävirke och de stenar
        som behövdes till att bygga huset.

006:001 I det fyra hundra åttionde året efter Israels barns uttåg ur
        Egyptens land, i det fjärde året av Salomos regering över
        Israel, i månaden Siv, det är den andra månaden, begynte han
        bygga huset åt HERREN.
006:002 Huset som konung Salomo byggde åt HERREN var sextio alnar långt,
        tjugu alnar brett och trettio alnar högt.
006:003 Förhuset framför tempelsalen var tjugu alnar långt, framför
        husets kortsida, och tio alnar brett, där det låg framför huset.
006:004 Och han gjorde fönster på huset, slutna fönster, med bjälkramar.
006:005 Och runt omkring huset, utmed dess vägg, uppförde han en
        ytterbyggnad, som gick runt omkring husets väggar, både utmed
        tempelsalen och utmed koret; och han gjorde däri sidokamrar runt
        omkring.
006:006 Den nedersta våningen i ytterbyggnaden var fem alnar bred, den
        mellersta sex alnar bred och den tredje sju alnar bred; ty han
        hade gjort avsatser på huset runt omkring utvändigt, för att
        icke behöva göra fästhål i husets väggar.
006:007 Och när huset uppfördes, byggdes det av sten som hade blivit
        färdighuggen vid stenbrottet; alltså hördes varken hammare eller
        yxa eller andra järnverktyg vid huset, när det byggdes.
006:008 Dörren till mellersta sidokammaren hade sin plats på husets
        södra sida, och genom en trappgång kom man upp till den
        mellersta våningen, och från den mellersta våningen upp till den
        tredje.
006:009 Så byggde han huset och fullbordade det. Och han panelade huset
        med inläggningar och med cederplankor i rader.
006:010 Och i ytterbyggnaden utmed hela huset byggde han våningarna fem
        alnar höga; och den var fäst vid huset med cederbjälkar.

006:011 Och HERRENS ord kom till Salomo; han sade:
006:012 »Med detta hus som du nu bygger skall så ske: om du vandrar
        efter mina stadgar och gör efter mina rätter och håller alla
        mina bud och vandrar efter dem, så skall jag på dig uppfylla
        mitt ord, det som jag talade till din fader David:
006:013 jag skall bo mitt ibland Israels barn och skall icke övergiva
        mitt folk Israel.»

006:014 Så byggde nu Salomo huset och fullbordade det.
006:015 Han täckte husets väggar invändigt med bräder av cederträ. Från
        husets golv ända upp till takbjälkarna överklädde han det med
        trä invändigt; husets golv överklädde han med bräder av
        cypressträ.
006:016 Och han täckte de tjugu alnarna i det innersta av huset med
        bräder av cederträ, från golvet ända upp till bjälkarna; så
        inrättade han rummet därinne åt sig till ett kor: det
        allraheligaste.
006:017 Och fyrtio alnar mätte den del av huset, som utgjorde
        tempelsalen därframför.
006:018 Och innantill hade huset en beläggning av cederträ med
        utsirningar i form av gurkfrukter och blomsterband; alltsammans
        var där av cederträ, ingen sten syntes.
006:019 Och ett kor inredde han i det inre av huset för att där ställa
        HERRENS förbundsark.
006:020 Och framför koret, som var tjugu alnar långt, tjugu alnar brett
        och tjugu alnar högt, och som han överdrog med fint guld, satte
        han ett altare, överklätt med cederträ.
006:021 Och Salomo överdrog det inre av huset med fint guld. Och med
        kedjor av guld stängde han för koret; och jämväl detta överdrog
        han med guld.
006:022 Alltså överdrog han hela huset med guld, till dess att hela
        huset var helt och hållet överdraget med guld. Han överdrog ock
        med guld hela det altare som hörde till koret.
006:023 Och till koret gjorde han två keruber av olivträ. Den ena av dem
        var tio alnar hög;
006:024 och den kerubens ena vinge var fem alnar, och kerubens andra
        vinge var ock fem alnar, så att det var tio alnar från den ena
        vingspetsen till den andra.
006:025 Den andra keruben var ock tio alnar. Båda keruberna hade samma
        mått och samma form:
006:026 den ena keruben var tio alnar hög och likaså den andra keruben.
006:027 Och han ställde keruberna i de innersta av huset, och keruberna
        bredde ut sina vingar, så att den enas ena vinge rörde vid den
        ena väggen och den andra kerubens ena vinge rörde vid den andra
        väggen; och mitt i huset rörde deras båda andra vingar vid
        varandra.
006:028 Och han överdrog keruberna med guld.

006:029 Och alla husets väggar runt omkring utsirade han med snidverk i
        form av keruber, palmer och blomsterband; så både i det inre
        rummet och i det yttre.
006:030 Och husets golv överdrog han med guld; så både i det inre rummet
        och i det yttre.
006:031 För ingången till koret gjorde han dörrar av
        olivträ. Dörrinfattningen hade formen av en femkant.
006:032 Och de båda dörrarna av olivträ prydde han med utsirningar i
        form av keruber, palmer och blomsterband, och överdrog dem med
        guld; han lade ut guldet över keruberna och palmerna.
006:033 Likaså gjorde han för ingången till tempelsalen dörrposter av
        olivträ, i fyrkant,
006:034 och två dörrar av cypressträ, var dörr bestående av två
        dörrhalvor som kunde vridas.
006:035 Och han utsirade dem med keruber, palmer och blomsterband, och
        överdrog dem med guld, som lades jämnt över snidverken.

006:036 Vidare byggde han den inre förgårdsmuren av tre varv huggna
stenar och ett varv huggna bjälkar av cederträ.

006:037 I det fjärde året blev grunden lagd till HERRENS hus, i månaden
        Siv.
006:038 Och i det elfte året, månaden Bul, det är den åttonde månaden,
        var huset färdigt till alla sina delar alldeles såsom det skulle
        vara. Han byggde alltså därpå i sju år.

007:001 Men på sitt eget hus byggde Salomo i tretton år, innan han fick
        hela sitt hus färdigt.
007:002 Han byggde Libanonskogshuset, hundra alnar långt, femtio alnar
        brett och trettio alnar högt, med fyra rader pelare av cederträ
        och med huggna bjälkar av cederträ ovanpå pelarna.
007:003 Det hade ock ett tak av cederträ över sidokamrarna, vilka vilade
        på pelarna, som tillsammans voro fyrtiofem, femton i var rad.
007:004 Och det hade bjälklag i tre rader; och fönsteröppningarna sutto
        mitt emot varandra i tre omgångar.
007:005 Alla dörröppningar och dörrposter voro fyrkantiga, av bjälkar;
        och fönsteröppningarna sutto alldeles mitt emot varandra i tre
        omgångar.
007:006 Vidare gjorde han pelarförhuset, femtio alnar långt och trettio
        alnar brett, och framför detta också ett förhus med pelare, och
        med ett trapphus framför dessa.
007:007 Och han gjorde tronförhuset, där han skulle skipa rätt,
        domsförhuset; det var belagt med cederträ från golv till tak.
007:008 Och hans eget hus, där han själv skulle bo, på den andra gården,
        innanför förhuset, var byggt på samma sätt. Salomo byggde ock
        ett hus, likadant som detta förhus, åt Faraos dotter, som han
        hade tagit till hustru.

007:009 Allt detta var av dyrbara stenar, avmätta såsom byggnadsblock
        och sågade med såg invändigt och utvändigt, alltsammans, ända
        ifrån grunden upp till taklisterna; och likaså allt därutanför,
        ända till den stora förgårdsmuren.
007:010 Och grunden var lagd med dyrbara och stora stenar, stenar av tio
        alnars längd och av åtta alnars längd.
007:011 Därovanpå lågo dyrbara stenar, avmätta såsom byggnadsblock,
        ävensom cederbjälkar.
007:012 Och den stora förgårdsmuren där runt omkring var uppförd av tre
        varv huggna stenar och ett varv huggna bjälkar av cederträ. Så
        var det ock med den inre förgårdsmuren till HERRENS hus, så
        jämväl med husets förhus.
007:013 Och konung Salomo sände och lät hämta Hiram från Tyrus.
007:014 Denne var son till en änka av Naftali stam, och hans fader var
        en tyrisk man, en kopparsmed; han hade konstskicklighet och
        förstånd och kunskap i fullt mått till att utföra alla slags
        arbeten av koppar. Han kom nu till konung Salomo och utförde
        alla hans arbeten.

007:015 Han förfärdigade de båda pelarna av koppar. Aderton alnar hög
        var den ena pelaren, och en tolv alnar lång tråd mätte omfånget
        av den andra pelaren.
007:016 Han gjorde ock två pelarhuvuden, gjutna av koppar, till att
        sätta ovanpå pelarna; vart pelarhuvud var fem alnar högt.
007:017 Nätlika utsirningar, som bildade ett nätverk, hängprydnader i
        form av kedjor funnos på pelarhuvudena som sutto ovanpå pelarna,
        sju på vart pelarhuvud.
007:018 Och han gjorde pelarna så, att två rader gingo runt omkring över
        det ena av de nätverk som tjänade till att betäcka
        pelarhuvudena, vilka höjde sig över granatäpplena; och likadant
        gjorde han på det andra pelarhuvudet.
007:019 Och pelarhuvudena som sutto ovanpå pelarna inne i förhuset voro
        utformade till liljor, och mätte fyra alnar.
007:020 På båda pelarna funnos pelarhuvuden, också ovantill invid den
        bukformiga delen inemot nätverket. Och granatäpplena voro två
        hundra, i rader runt omkring, över det andra pelarhuvudet.
007:021 Pelarna ställde han upp vid förhuset till tempelsalen. Åt den
        pelare han ställde upp på högra sidan gav han namnet Jakin, och
        åt den han ställde upp på vänstra sidan gav han namnet Boas.
007:022 Överst voro pelarna utformade till liljor. Så blev då arbetet
        med pelarna fullbordat.

007:023 Han gjorde ock havet, i gjutet arbete. Det var tio alnar från
        den ena kanten till den andra, runt allt omkring, och fem alnar
        högt; och ett trettio alnar långt snöre mätte dess omfång.
007:024 Och under kanten voro gurklika sirater, som omgåvo det runt
        omkring—tio alnar brett som det var—så att de gingo runt
        omkring havet. De gurklika siraterna sutto i två rader, och de
        voro gjutna i ett stycke med det övriga.
007:025 Det stod på tolv oxar, tre vända mot norr, tre vända mot väster,
        tre vända mot söder och tre vända mot öster; havet stod ovanpå
        dessa, och deras bakdelar voro alla vända inåt.
007:026 Dess tjocklek var en handsbredd; och dess kant var gjord såsom
        kanten på en bägare, i form av en utslagen lilja. Det rymde två
        tusen bat.

007:027 Vidare gjorde han de tio bäckenställen, av koppar. Vart ställ
        var fyra alnar långt, fyra alnar brett och tre alnar högt.
007:028 Och på följande sätt voro dessa ställ gjorda. De voro försedda
        med sidolister, vilka sidolister hade sin plats mellan
        hörnlisterna.
007:029 På dessa sidolister mellan hörnlisterna funnos avbildade lejon,
        tjurar och keruber, och likaså på hörnlisterna upptill. Under
        lejonen och tjurarna sutto nedhängande blomsterslingor.
007:030 Vart ställ hade fyra hjul av koppar med axlar av koppar; och
        dess fyra fötter voro försedda med bärarmar. Dessa bärarmar voro
        gjutna till att sitta under bäckenet, och mitt för var och en
        sutto blomsterslingor.
007:031 Sin öppning hade det inom kransstycket, som höjde sig en aln
        uppåt. öppningen i detta var rund; det var så gjort, att det
        kunde tjäna såsom underlag, och det mätte en och en halv
        aln. Också på dess öppning funnos utsirningar. Men sidolisterna
        därtill voro fyrkantiga, icke runda.
007:032 De fyra hjulen sutto under sidolisterna, och hjulens hållare
        voro fästa vid bäckenstället. Vart hjul mätte en och en halv
        aln.
007:033 Hjulen voro gjorda såsom vagnshjul; och deras hållare, deras
        ringar, deras ekrar och deras navar voro allasammans gjutna.
007:034 Fyra bärarmar funnos på vart ställ, i de fyra hörnen; bärarmarna
        voro gjorda i ett stycke med sitt ställ.
007:035 Överst på vart ställ var en helt och hållet rund uppsats, en
        halv aln hög; och ovantill på vart ställ sutto dess hållare, så
        ock dess sidolister gjorda i ett stycke därmed.
007:036 Och på hållarnas ytor och på sidolisterna inristade han keruber,
        lejon och palmer, alltefter som utrymme fanns på var och en, så
        ock blomsterslingor runt omkring.
007:037 På detta sätt gjorde han de tio bäckenställen; de voro alla
        gjutna på samma sätt och hade samma mått och samma form

007:038 Han gjorde ock tio bäcken, av koppar. Fyrtio bat rymde vart
        bäcken, och vart bäcken mätte fyra alnar; till vart och ett av
        de tio bäckenställen gjordes ett bäcken.
007:039 Och han ställde fem av bäckenställen på högra sidan om huset och
        fem på vänstra sidan om huset. Och havet ställde han på högra
        sidan om huset, åt sydost.
007:040 Hirom gjorde dessa bäcken, så ock skovlarna och skålarna.

        Så förde Hiram allt det arbete till slut, som han fick utföra åt
        konung Salomo för HERRENS hus:
007:041 nämligen två pelare, och de två klotformiga pelarhuvuden som
        sutto ovanpå pelarna, och de två nätverk som skulle betäcka de
        båda klotformiga pelarhuvuden som sutto ovanpå pelarna,
007:042 därjämte de fyra hundra granatäpplena till de båda nätverken,
        två rader granatäpplen till vart nätverk, för att de båda
        klotformiga pelarhuvuden som sutto uppe på pelarna så skulle
        bliva betäckta,
007:043 Vidare de tio bäckenställen och de tio bäckenen på
        bäckenställen,
007:044 så ock havet, som var allenast ett, och de tolv oxarna under
        havet,
007:045 vidare askkärlen, skovlarna och skålarna, korteligen, alla redan
        nämnda föremål som Hiram gjorde åt konung Salomo för HERRENS
        hus. Allt var av polerad koppar.
007:046 På Jordanslätten lät konungen gjuta det i lerformar, mellan
        Suckot och Saretan.
007:047 Och för den övermåttan stora myckenhetens skull lämnade Salomo
        alla föremålen ovägda, så att kopparens vikt icke blev utrönt.

007:048 Salomo gjorde ock alla övriga föremål som skulle finnas i
        HERRENS hus: det gyllene altaret, det gyllene bordet som
        skådebröden skulle ligga på,
007:049 så ock ljusstakarna, fem på högra sidan och fem på vänstra
        framför koret, av fint guld, med blomverket, lamporna och
        lamptängerna av guld,
007:050 vidare faten, knivarna, de båda slagen av skålar och fyrfaten,
        av fint guld, äntligen de gyllene gångjärnen till de dörrar som
        ledde till det innersta av huset, det allraheligaste, och till
        de dörrar i huset, som ledde till tempelsalen.
007:051 Sedan allt det arbete som konung Salomo lät utföra på HERRENS
        hus var färdigt, förde Salomo ditin vad hans fader David hade
        helgat åt HERREN: silvret, guldet och kärlen; detta lade han in
        i skattkamrarna i HERRENS hus.

008:001 Därefter församlade Salomo de äldste i Israel, alla huvudmännen
        för stammarna, Israels barns familjehövdingar, till konung
        Salomo i Jerusalem, för att hämta HERRENS förbundsark upp från
        Davids stad, det är Sion.
008:002 Så församlade sig då till konung Salomo alla Israels män under
        högtiden i månaden Etanim, det är den sjunde månaden.
008:003 När då alla de äldste i Israel hade kommit tillstädes, lyfte
        prästerna upp arken.
008:004 Och de hämtade HERRENS ark och uppenbarelsetältet ditupp, jämte
        alla heliga föremål som funnos i tältet; prästerna och leviterna
        hämtade det ditupp.
008:005 Och konung Salomo stod framför arken jämte Israels hela
        menighet, som hade församlats till honom; och de offrade därvid
        småboskap och fäkreatur i sådan myckenhet, att de icke kunde
        täljas eller räknas.
008:006 Och prästerna buro in HERRENS förbundsark till dess plats i
        husets kor, i det allraheligaste, till platsen under kerubernas
        vingar.
008:007 Ty keruberna bredde ut sina vingar fram över den plats där arken
        stod, så att arken och dess stänger ovantill betäcktes av
        keruberna.
008:008 Och stängerna voro så långa, att deras ändar väl kunde ses från
        helgedomen framför koret, men däremot icke voro synliga längre
        ute. Och de hava blivit kvar där ända till denna dag.
008:009 I arken fanns intet annat än de två stentavlor som Mose hade
        lagt ned däri vid Horeb, när HERREN slöt förbund med Israels
        barn, sedan de hade dragit ut ur Egyptens land.

008:010 Men när prästerna gingo ut ur helgedomen, uppfyllde molnskyn
        HERRENS hus,
008:011 så att prästerna för molnskyns skull icke kunde stå där och göra
        tjänst; ty HERRENS härlighet uppfyllde HERRENS hus.
008:012 Då sade Salomo: »HERREN har sagt att han vill bo i töcknet.
008:013 Jag har nu byggt ett hus till boning åt dig, berett en plats där
        du må förbliva till evig tid.»
008:014 Sedan vände konungen sig om och välsignade Israels hela
        församling, under det att Israels hela församling förblev
        stående.
008:015 Han sade: »Lovad vare HERREN, Israels Gud, som med sin hand har
        fullbordat vad han med sin mun lovade min fader David, i det han
        sade:
008:016 'Från den dag då jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten har
        jag icke i någon av Israels stammar utvalt en stad, till att i
        den bygga ett hus där mitt namn skulle vara; men David har jag
        utvalt till att råda över mitt folk Israel.'
008:017 Och min fader David hade väl i sinnet att bygga ett hus åt
        HERRENS, Israels Guds, namn;
008:018 men HERREN sade till min fader David: 'Då du nu har i sinnet att
        bygga ett hus åt mitt namn, så gör du visserligen väl däri att
        du har detta i sinnet;
008:019 dock skall icke du få bygga detta hus, utan din son, den som har
        utgått från din länd, han skall bygga huset åt mitt namn.'
008:020 Och HERREN har uppfyllt det löfte han gav; ty jag har kommit upp
        min fader Davids ställe och sitter nu på Israels tron, såsom
        HERREN lovade, och jag har byggt huset åt HERRENS, Israels Guds,
        namn.
008:021 Och där har jag tillrett ett rum för arken, i vilken förvaras
        det förbund som HERREN slöt med våra fäder, när han förde dem ut
        ur Egyptens land.»

008:022 Därefter trädde Salomo fram för HERRENS altare inför Israels
        hela församling, och uträckte sina händer mot himmelen
008:023 och sade: »HERRE, Israels Gud, ingen gud är dig lik, uppe i
        himmelen eller nere på jorden, du som håller förbund och bevarar
        nåd mot dina tjänare, när de vandra inför dig av allt sitt
        hjärta,
008:024 du som har hållit vad du lovade din tjänare David, min fader; ty
        vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand,
        såsom nu har skett.
008:025 Så håll nu ock, HERRE, Israels Gud, vad du lovade din tjänare
        David, min fader, i det att du sade: 'Aldrig skall den tid
        komma, då på Israels tron icke inför mig sitter en avkomling av
        dig, om allenast dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra
        inför mig, såsom du har vandrat inför mig.'
008:026 Så låt nu, o Israels Gud, de ord som du har talat till din
        tjänare David, min fader, bliva sanna.
008:027 Men kan då Gud verkligen bo på jorden? Himlarna och himlarnas
        himmel rymma dig ju icke; huru mycket mindre då detta hus som
        jag har byggt!

008:028 Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, HERRE, min
        Gud, så att du hör på det rop och den bön som din tjänare nu
        uppsänder till dig,
008:029 och låter dina ögon natt och dag vara öppna och vända mot detta
        hus—den plats varom du har sagt: 'Mitt namn skall vara där'
        —så att du ock hör den bön som din tjänare beder, vänd mot
        denna plats.
008:030 Ja, hör på den åkallan som din tjänare och ditt folk Israel
        uppsända, vända mot denna plats. Må du höra den och låta den
        komma upp till himmelen, där du bor; och när du hör, så må du
        förlåta.

008:031 Om någon försyndar sig mot sin nästa och man ålägger honom en ed
        och låter honom svärja, och han så kommer och svär inför ditt
        altare i detta hus,
008:032 må du då höra det i himmelen och utföra ditt verk och skaffa
        dina tjänare rätt, i det att du dömer den skyldige skyldig och
        låter hans gärningar komma över hans huvud, men skaffar rätt åt
        den som har rätt och låter honom få efter hans rättfärdighet.

008:033 Om ditt folk Israel bliver slaget av en fiende, därför att de
        hava syndat mot dig, men de omvända sig till dig och prisa ditt
        namn och bedja och åkalla dig i detta hus,
008:034 må du då höra det i himmelen och förlåta ditt folk Israels synd
        och låta dem komma tillbaka till det land som du har givit åt
        deras fäder.

008:035 Om himmelen bliver tillsluten, så att regn icke faller, därför
        att de hava syndat mot dig, men de då bedja, vända mot denna
        plats, och prisa ditt namn och omvända sig från sin synd, när du
        bönhör dem,
008:036 må du då höra det i himmelen och förlåta dina tjänares och ditt
        folk Israels synd, i det att du lär dem den goda väg som de
        skola vandra; och må du låta det regna över ditt land, det som
        du har givit åt ditt folk till arvedel.

008:037 Om hungersnöd uppstår i landet, om pest uppstår, om sot eller
        rost, om gräshoppor eller gräsmaskar komma, om fienden tränger
        folket i det land där deras städer stå, eller om någon annan
        plåga eller sjukdom kommer, vilken det vara må,
008:038 och om då någon bön och åkallan höjes från någon människa,
        vilken det vara må, eller från hela ditt folk Israel, när de var
        för sig känna plågan därav i sitt hjärta och så uträcka sina
        händer mot detta hus,
008:039 må du då höra det i himmelen, där du bor, och förlåta och utföra
        ditt verk, i det att du giver var och en efter alla hans
        gärningar, eftersom du känner hans hjärta—ty du allena känner
        alla människors hjärtan—
008:040 på det att de alltid må frukta dig, så länge de leva i det land
        som du har givit åt våra fäder.

008:041 Också om en främling, en som icke är av ditt folk Israel, kommer
        ifrån fjärran land för ditt namns skull
008:042—ty man skall ock där höra talas om ditt stora namn och din
        starka hand och din uträckta arm—om någon sådan kommer och
        beder, vänd mot detta hus,
008:043 må du då i himmelen, där du bor, höra det och göra allt varom
        främlingen ropar till dig, på det att alla jordens folk må känna
        ditt namn och frukta dig, likasom ditt folk Israel gör, och
        förnimma att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt
        namn.
008:044 Om ditt folk drager ut i strid mot sin fiende, på den väg du
        sänder dem, och de då bedja till HERREN, vända i riktning mot den
        stad som du har utvalt, och mot det hus som jag har byggt åt
        ditt namn,
008:045 må du då i himmelen höra deras bön och åkallan och skaffa dem
        rätt.

008:046 Om de synda mot dig—eftersom ingen människa finnes, som icke
        syndar—och du bliver vred på dem och giver dem i fiendens
        våld, så att man tager dem till fånga och för dem bort till
        fiendens land, fjärran eller nära,
008:047 men de då besinna sig i det land där de äro i fångenskap, och
        omvända sig och åkalla dig i landet där man håller dem fångna
        och säga: 'Vi hava syndat och gjort illa, vi hava varit
        ogudaktiga',
008:048 om de så omvända sig till dig av allt sitt hjärta och av all sin
        själ, i sina fienders land—deras som hava fört dem i
        fångenskap—och bedja till dig, vända i riktning mot sitt
        land, det som du har givit åt deras fäder, och mot den stad som
        du har utvalt, och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn,
008:049 må du då i himmelen, där du bor, höra deras bön och åkallan och
        skaffa dem rätt
008:050 och förlåta ditt folk vad de hava syndat mot dig, och alla de
        överträdelser som de hava begått mot dig, och låta dem finna
        barmhärtighet inför dem som hålla dem fångna, så att dessa
        förbarma sig över dem.
008:051 Ty de äro ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut ur
        Egypten, den smältugnen.
008:052 Ja, låt dina ögon vara öppna och vända till din tjänares och
        ditt folk Israels åkallan, så att du hör på dem, så ofta de ropa
        till dig.
008:053 Ty du har själv avskilt dem åt dig till arvedel bland alla folk
        på Jorden, såsom du talade genom din tjänare Mose, när du förde
        våra fäder ut ur Egypten, o Herre, HERRE.»

008:054 När Salomo hade slutat att med dessa ord bedja och åkalla
        HERREN, stod han upp från HERRENS altare, där han hade legat på
        sina knän med händerna uträckta mot himmelen,
008:055 och trädde fram och välsignade Israels hela församling med hög
        röst och sade:
008:056 »Lovad vare HERREN, som har givit sitt folk Israel ro, alldeles
        såsom han har sagt! Alls intet har uteblivit av allt det goda
        som han lovade genom sin tjänare Mose.
008:057 Så vare då HERREN, vår Gud, med oss, såsom han har varit med
        våra fäder. Han må icke övergiva oss och förskjuta oss,
008:058 utan böja våra hjärtan till sig, så att vi alltid vandra på hans
        vägar och hålla hans bud och stadgar och rätter, dem som han har
        givit våra fäder.
008:059 Och må dessa mina ord, med vilka jag har bönfallit inför HERRENS
        ansikte, vara nära HERREN, vår Gud, dag och natt, så att han
        skaffar rätt åt sin tjänare och rätt åt sitt folk Israel, efter
        var dags behov;
008:060 på det att alla folk på jorden må förnimma att HERREN är Gud,
        och ingen annan.
008:061 Och må edra hjärtan vara hängivna åt HERREN, vår Gud, så att I
        alltjämt vandren efter hans stadgar och hållen hans bud, såsom I
        nu gören.»

008:062 Och konungen jämte hela Israel offrade slaktoffer inför HERRENS
        ansikte.
008:063 Till det tackoffer som Salomo offrade åt HERREN tog han tjugutvå
        tusen tjurar och ett hundra tjugu tusen av småboskapen. Så
        invigdes HERRENS hus av konungen och alla Israels barn.
008:064 På samma dag helgade konungen den mellersta delen av förgården
        framför HERRENS hus, ty där offrade han brännoffret, spisoffret
        och fettstyckena av tackoffret, eftersom kopparaltaret, som stod
        inför HERRENS ansikte, var för litet för att brännoffret,
        spisoffret och fettstyckena av tackoffret skulle kunna rymmas
        där.

008:065 Vid detta tillfälle firade Salomo högtiden, och med honom hela
        Israel—en stor församling ifrån hela landet, allt ifrån det
        ställe där vägen går till Hamat ända till Egyptens bäck—inför
        HERRENS, vår Guds, ansikte i sju dagar och åter sju dagar,
        tillsammans fjorton dagar.
008:066 På åttonde dagen lät han folket gå, och de togo avsked av
        konungen. Sedan gingo de till sina hyddor, fulla av glädje och
        fröjd över allt det goda som HERREN hade gjort mot sin tjänare
        David och sitt folk Israel.

009:001 Då nu Salomo hade byggt HERRENS hus färdigt, så ock
        konungshuset, ävensom allt annat som han hade känt åstundan och
        lust att utföra,
009:002 uppenbarade sig HERREN för andra gången för Salomo, likasom han
        förut hade uppenbarat sig för honom i Gibeon.
009:003 Och HERREN sade till honom »Jag har hört den bön och åkallan som
        du har uppsänt till mig; detta hus som du har byggt har jag
        helgat, till att där fästa mitt namn för evig tid. Och mina ögon
        och mitt hjärta skola vara där alltid.
009:004 Om du nu vandrar inför mig, såsom din fader David vandrade, med
        ostraffligt hjärta och i redlighet, så att du gör allt vad jag
        har bjudit dig och håller mina stadgar och rätter
009:005 då skall jag upprätthålla din konungatron över Israel
        evinnerligen, såsom jag lovade angående din fader David, när jag
        sade: 'Aldrig skall på Israels tron saknas en avkomling av dig.'
009:006 Men om I och edra barn vänden om och övergiven mig, och icke
        hållen de bud och stadgar som jag har förelagt eder, utan gån
        bort och tjänen andra gudar och tillbedjen dem,
009:007 då skall jag utrota Israel ur det land som jag har givit dem;
        och det hus som jag har helgat åt mitt namn skall jag förkasta
        ifrån mitt ansikte; och Israel skall bliva ett ordspråk och en
        visa bland alla folk.
009:008 Och huru upphöjt detta hus nu än må vara, skall då var och en
        som går därförbi bliva häpen och vissla. Och när man frågar:
        'Varför har HERREN gjort så mot detta land och detta hus?',
009:009 då skall man svara: 'Därför att de övergåvo HERREN, sin Gud, som
        hade fört deras fäder ut ur Egyptens land, och höllo sig till
        andra gudar och tillbådo dem och tjänade dem, därför har HERREN
        låtit allt detta onda komma över dem.'»

009:010 När de tjugu år voro förlidna, under vilka Salomo byggde på de
        två husen, HERRENS hus och konungshuset,
009:011 gav konung Salomo tjugu städer i Galileen åt Hiram, konungen i
        Tyrus, som hade försett honom med cederträ, cypressträ och guld,
        så mycket han begärde.
009:012 Men när Hiram från Tyrus begav sig ut för att bese de städer som
        Salomo hade givit honom, behagade de honom icke,
009:013 utan han sade: »Vad är detta för städer som du har givit mig,
        min broder?» Och han kallade dem Kabuls land, såsom de heta ännu
        i dag.
009:014 Men Hiram sände till konungen ett hundra tjugu talenter guld.

009:015 Och på följande sätt förhöll det sig med det arbetsfolk som
        konung Salomo bådade upp för att bygga HERRENS hus och hans eget
        hus och Millo, ävensom Jerusalems murar, så ock Hasor, Megiddo
        och Geser.
009:016 (Farao, konungen i Egypten, hade nämligen dragit upp och intagit
        Geser och bränt upp det i eld och dräpt de kananéer som bodde i
        staden, varefter han hade givit den till hemgift åt sin dotter,
        Salomos hustru.
009:017 Men Salomo byggde upp Geser, ävensom Nedre Bet-Horon,
009:018 så ock Baalat och Tamar i öknen där i landet,
009:019 vidare alla Salomos förrådsstäder, vagnsstäderna och
        häststäderna, och vad annat Salomo kände åstundan att bygga i
        Jerusalem, på Libanon och eljest i hela det land som lydde under
        hans välde.)
009:020 Allt det folk som fanns kvar av amoréerna, hetiterna,
        perisséerna hivéerna och jebuséerna, korteligen, alla de som
        icke voro av Israels barn—
009:021 deras avkomlingar, så många som funnos kvar i landet efter dem,
        i det Israels barn icke hade förmått giva dem till spillo, dessa
        pålade Salomo att vara arbetspliktiga tjänare, såsom de äro ännu
        i dag.
009:022 Men av Israels barn gjorde Salomo ingen till träl, utan de blevo
        krigare och blevo hans tjänare och hövitsman och kämpar, eller
        uppsyningsmän över hans vagnar och ridhästar.
009:023 Överfogdarna över Salomos arbeten voro fem hundra femtio; dessa
        hade befälet över folket som utförde arbetet.

009:024 Men så snart Faraos dotter hade flyttat upp från Davids stad
        till det hus som han hade byggt åt henne, byggde han ock
        Millo.
009:025 Och Salomo offrade tre gånger om året brännoffer och tackoffer
        på det altare som han hade byggt åt HERREN, och tände därjämte
        rökelsen inför HERRENS ansikte. Så hade han då gjort huset
        färdigt.
009:026 Konung Salomo byggde ock en flotta i Esjon-Geber, som ligger vid
        Elot, på stranden av Röda havet, i Edoms land.
009:027 På denna flotta sände Hiram av sitt folk sjökunnigt
        skeppsmanskap, som åtföljde Salomos folk.
009:028 De foro till Ofir och hämtade därifrån guld, fyra hundra tjugu
        talenter, som de förde till konung Salomo.

010:001 När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo och vad han
        hade gjort för HERRENS namn, kom hon för att sätta honom på prov
        med svåra frågor.
010:002 Hon kom till Jerusalem med ett mycket stort följe, med kameler,
        som buro välluktande kryddor och guld i stor myckenhet, så ock
        ädla stenar. Och när hon kom inför Salomo, förelade hon honom
        allt vad hon hade i tankarna.
010:003 Men Salomo gav henne svar på alla hennes frågor; intet var
        förborgat för konungen, utan han kunde giva henne svar på allt.
010:004 När nu drottningen av Saba såg all Salomos vishet, och såg huset
        som han hade byggt,
010:005 och såg rätterna på hans bord, och såg huru hans tjänare sutto
        där, och huru de som betjänade honom utförde sina åligganden,
        och huru de voro klädda, och vidare såg hans munskänkar, och när
        hon såg brännoffren som han offrade i HERRENS hus, då blev hon
        utom sig av förundran.
010:006 Och hon sade till konungen: »Sant var det tal som jag hörde i
        mitt land om dig och om din vishet.
010:007 Jag ville icke tro vad man sade, förrän jag själv kom och med
        egna ögon fick se det; men nu finner jag att det icke ens till
        hälften har blivit omtalat för mig. Du har långt mer vishet och
        rikedom, än jag genom ryktet hade hört.
010:008 Sälla äro dina män, sälla äro dessa dina tjänare, som beständigt
        få stå inför dig och höra din visdom.
010:009 Lovad vare HERREN, din Gud, som har funnit sådant behag i dig,
        att han har satt dig på Israels tron! Ja, därför att HERREN
        älskar Israel evinnerligen, därför har han satt dig till konung,
        för att du skall skipa lag och rätt.»

010:010 Och hon gav åt konungen ett hundra tjugu talenter guld, så ock
        välluktande kryddor i stor myckenhet, därtill ädla stenar; en så
        stor myckenhet av välluktande kryddor, som drottningen av Saba
        gav åt konung Salomo, har aldrig mer blivit införd.
010:011 När Hirams flotta hämtade guld från Ofir, hemförde också den
        från Ofir almugträ i stor myckenhet, ävensom ädla stenar.
010:012 Av almugträet lät konungen göra tillbehör till HERRENS hus och
        till konungshuset, så ock harpor och psaltare för sångarna. Så
        mycket almugträ har sedan intill denna dag icke införts eller
        blivit sett i landet.
010:013 Konung Salomo åter gav åt drottningen av Saba allt vad hon
        åstundade och begärde, och skänkte henne i sin konungsliga
        frikostighet också annat därutöver. Sedan vände hon om och for
        till sitt land igen med sina tjänare.

010:014 Det guld som årligen inkom till Salomo vägde sex hundra
        sextiosex talenter,
010:015 förutom det som inkom genom kringresande handelsmän och genom
        krämares köpenskap, så ock från Erebs alla konungar och från
        ståthållarna i landet.
010:016 Och konung Salomo lät göra två hundra stora sköldar av uthamrat
        guld och använde till var sådan sköld sex hundra siklar guld;
010:017 likaledes tre hundra mindre sköldar av uthamrat guld och använde
        till var sådan sköld tre minor guld; och konungen satte upp dem
        i Libanonskogshuset.
010:018 Vidare lät konungen göra en stor tron av elfenben och överdrog
        den med fint guld.
010:019 Tronen hade sex trappsteg, och tronens ryggstycke var ovantill
        avrundat; på båda sidor om sitsen voro armstöd, och två lejon
        stodo utmed armstöden;
010:020 och tolv lejon stodo där på de sex trappstegen, på båda
        sidor. Något sådant har aldrig blivit förfärdigat i något annat
        rike.
010:021 Och alla konung Salomos dryckeskärl voro av guld, och alla kärl
        i Libanonskogshuset voro av fint guld; av silver fanns intet,
        det aktades icke för något i Salomos tid.
010:022 Ty konungen hade en egen Tarsisflotta på havet jämte Hirams
        flotta; en gång vart tredje år kom Tarsisflottan hem och förde
        med sig guld och silver, elfenben, apor och påfåglar.
010:023 Och konung Salomo blev större än någon annan konung på jorden,
        både i rikedom och i vishet.
010:024 Från alla länder kom man för att besöka Salomo och höra den
        vishet som Gud hade nedlagt i hans hjärta.
010:025 Och var och en förde med sig skänker: föremål av silver och av
        guld, kläder, vapen, välluktande kryddor, hästar och
        mulåsnor. Så skedde år efter år.
010:026 Salomo samlade ock vagnar och ridhästar, så att han hade ett
        tusen fyra hundra vagnar och tolv tusen ridhästar; dem förlade
        han dels i vagnsstäderna, dels i Jerusalem, hos konungen själv.
010:027 Och konungen styrde så, att silver blev lika vanligt i Jerusalem
        som stenar, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i
        Låglandet.
010:028 Och hästarna som Salomo lät anskaffa infördes från Egypten; ett
        antal kungliga uppköpare hämtade ett visst antal av dem till
        bestämt pris.
010:029 Var vagn som hämtades upp från Egypten och infördes kostade sex
        hundra siklar silver, och var häst ett hundra femtio. Sammalunda
        infördes ock genom deras försorg sådana till hetiternas alla
        konungar och till konungarna i Aram.

011:001 Men konung Salomo hade utom Faraos dotter många andra utländska
        kvinnor som han älskade: moabitiskor, ammonitiskor, edomeiskor,
        sidoniskor och hetitiskor,
011:002 kvinnor av de folk om vilka HERREN hade lagt till Israels barn:
        »I skolen icke inlåta eder med dem, och de få icke inlåta sig
        med eder; de skola förvisso eljest förleda edra hjärtan att
        avfalla till deras gudar.» Till dessa höll sig Salomo och
        älskade dem.
011:003 Han hade sju hundra furstliga gemåler och tre hundra bihustrur.
        Dessa kvinnor förledde hans hjärta till avfall.
011:004 Ja, när Salomo blev gammal, förledde kvinnorna hans hjärta att
        avfalla till andra gudar, så att hans hjärta icke förblev
        hängivet åt HERREN, hans Gud, såsom hans fader Davids hjärta
        hade varit.
011:005 Så kom Salomo att följa efter Astarte, sidoniernas gudinna, och
        Milkom, ammoniternas styggelse.
011:006 Och Salomo gjorde vad ont var i HERRENS ögon och följde icke i
        allt efter HERREN, såsom hans fader David hade gjort.
011:007 Salomo byggde nämligen då en offerhöjd åt Kemos, moabiternas
        styggelse, på berget öster om Jerusalem, och likaså en åt Molok,
        Ammons barns styggelse.
011:008 På samma sätt gjorde han för alla sina utländska kvinnor, så att
        de fingo tända offereld och frambära offer åt sina gudar.

011:009 Och HERREN blev vred på Salomo, därför att hans hjärta hade
        avfallit från HERREN, Israels Gud, som dock två gånger hade
        uppenbarat sig för honom,
011:010 och som hade givit honom ett särskilt bud angående denna sak,
        att han icke skulle följa efter andra gudar, ett HERRENS bud som
        han icke hade hållit.
011:011 Därför sade HERREN till Salomo: »Eftersom det är så med dig, och
        eftersom du icke har hållit det förbund och de stadgar som jag
        har givit dig, skall jag rycka riket ifrån dig och giva det åt
        din tjänare.
011:012 Men för din fader Davids skull vill jag icke göra detta i din
        tid; först ur din sons hand skall jag rycka det.
011:013 Dock skall jag icke rycka hela riket ifrån honom, utan en stam
        skall jag giva åt din son, för min tjänare Davids skull och för
        Jerusalems skull, som jag har utvalt.»

011:014 Och HERREN lät en motståndare till Salomo uppstå i edoméen
        Hadad. Denne var av konungasläkten i Edom.
011:015 Ty när David var i strid med Edom, och härhövitsmannen Joab drog
        upp för att begrava de slagna och därvid förgjorde allt mankön i
        Edom
011:016—ty Joab och hela Israel stannade där i sex månader, till dess
        att han hade utrotat allt mankön i Edom—
011:017 då flydde Adad jämte några edomeiska män som hade varit i hans
        faders tjänst, och de togo vägen till Egypten; Hadad var då en
        ung gosse.
011:018 De begav sig åstad från Midjan och kommo till Paran; och de togo
        folk med sig från Paran och kommo så till Egypten, till Farao,
        konungen i Egypten. Denne gav honom ett hus och anslog ett
        underhåll åt honom och gav honom land.
011:019 Och Hadad fann mycken nåd för Faraos ögon, så att denne gav
        honom till hustru en syster till sin gemål, en syster till
        drottning Tapenes.
011:020 Denna syster till Tapenes födde åt honom sonen Genubat, och
        Tapenes lät avvänja honom i Faraos hus; sedan vistades Genubat i
        Faraos hus bland Faraos söner.
011:021 Då nu Hadad i Egypten hörde att David hade gått till vila hos
        sina fäder, och att härhövitsmannen Joab var död, sade han till
        Farao: »Låt mig fara hem till mitt land.»
011:022 Men Farao sade till honom: »Vad fattas dig här hos mig, eftersom
        du vill fara till ditt land?» Han svarade: »Hindra mig icke,
        utan låt mig gå.

011:023 Och Gud lät ännu en motståndare till honom uppstå i Reson,
        Eljadas son, som hade flytt ifrån sin herre, Hadadeser, konungen
        i Soba.
011:024 När David sedan anställde blodbadet ibland dem, samlade denne
        folk omkring sig och blev hövitsman för en strövskara; dessa
        drogo därefter till Damaskus och slogo sig ned där och gjorde
        sig till herrar i Damaskus.
011:025 Denne var nu under Salomos hela livstid Israels motståndare och
        gjorde det skada, han såväl som Hadad. Han avskydde Israel; och
        han blev konung över Aram.
011:026 Och en av Salomos tjänare hette Jerobeam; han var son till
        Nebat, en efraimit, från Sereda, och hans moder hette Seruga och
        var änka. Denne reste sig upp mot konungen.
011:027 Orsaken varför han reste sig upp mot konungen var
        följande. Salomo byggde då på Millo; han ville befästa det
        blottade stället på sin fader Davids stad.
011:028 Nu var Jerobeam en dugande man; och då Salomo såg att den unge
        mannen var driftig i sitt arbete, satte han honom över allt det
        arbete som ålåg Josefs hus.
011:029 Vid den tiden hände sig en gång att Jerobeam hade begivit sig ut
        ur Jerusalem; då kom profeten Ahia från Silo emot honom på
        vägen, där han gick klädd i en ny mantel; och de båda voro
        ensamma på fältet.
011:030 Och Ahia fattade i den nya manteln som han hade på sig och
        ryckte sönder den i tolv stycken.
011:031 Därefter sade han till Jerobeam: »Tag här tio stycken för
        dig. Ty så säger HERREN, Israels Gud: Se, jag vill rycka riket
        ur Salomos hand och giva tio av stammarna åt dig;
011:032 den ena stammen skall han få behålla för min tjänare Davids
        skull och för Jerusalems skull, den stads som jag har utvalt ur
        alla Israels stammar.
011:033 Så skall ske, därför att de hava övergivit mig och tillbett
        Astarte, sidoniernas gudinna, och Kemos, Moabs gud, och Milkom,
        Ammons barns gud, och icke vandrat på mina vägar och icke gjort
        vad rätt är i mina ögon, efter mina stadgar och rätter, såsom
        hans fader David gjorde.
011:034 Dock skall jag icke taga ifrån honom själv det samlade riket,
        utan jag vill låta honom förbliva furste, så länge han lever,
        för min tjänare Davids skull, som jag utvalde, därför att han
        höll mina bud och stadgar.
011:035 Men från hans son skall jag taga konungadömet och giva det åt
        dig, nämligen de tio stammarna.
011:036 En stam skall jag giva åt hans son, så att min tjänare David
        alltid har en lampa inför mitt ansikte i Jerusalem, den stad som
        jag har utvalt åt mig, till att där fästa mitt namn.
011:037 Dig vill jag alltså taga och vill låta dig regera över allt vad
        dig lyster; du skall bliva konung över Israel.
011:038 Om du nu hörsammar allt vad jag bjuder dig och vandrar på mina
        vägar och gör vad rätt är i mina ögon, så att du håller mina
        stadgar och bud, såsom min tjänare David gjorde, så skall jag
        vara med dig och bygga åt dig ett hus som bliver beståndande,
        såsom jag byggde ett hus åt David, och jag skall giva Israel åt
        dig.—
011:039 Ja, för den sakens skull skall jag ödmjuka Davids säd, dock icke
        för alltid.»

011:040 Och Salomo sökte tillfälle att döda Jerobeam; men Jerobeam stod
upp och flydde till Egypten, till Sisak, konungen i Egypten. Och
han stannade i Egypten till Salomos död.

011:041 Vad nu mer är att säga om Salomo, om allt vad han gjorde och om
        hans vishet, det finnes upptecknat i Salomos krönika.
011:042 Den tid Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel var fyrtio
        år.
011:043 Och Salomo gick till vila hos sina fäder och blev begraven i sin
        fader Davids stad. Och hans son Rehabeam blev konung efter
        honom.

012:001 Och Rehabeam drog till Sikem, ty hela Israel hade kommit till
        Sikem för att göra honom till konung.
012:002 När Jerobeam, Nebats son, hörde detta—han var då ännu kvar i
        Egypten, dit han hade flytt för konung Salomo; Jerobeam bodde
        alltså i Egypten,
012:003 men de sände ditbort och läto kalla honom åter—då kom han
        tillstädes jämte Israels hela församling och talade till
        Rehabeam och sade:
012:004 »Din fader gjorde vårt ok för svårt; men lätta nu du det svåra
        arbete och det tunga ok som din fader lade på oss, så vilja vi
        tjäna dig.»
012:005 Han svarade dem: »Gån bort och vänten ännu tre dagar, och kommen
        så tillbaka till mig.» Och folket gick.

012:006 Då rådförde sig konung Rehabeam med de gamle som hade varit i
        tjänst hos hans fader Salomo, medan denne ännu levde; han sade:
        »Vilket svar råden I mig att giva detta folk?»
012:007 De svarade honom och sade: »Om du i dag underkastar dig detta
        folk och bliver dem till tjänst, om du lyssnar till deras bön
        och talar goda ord till dem, så skola de för alltid bliva dina
        tjänare.»
012:008 Men han aktade icke på det råd som de gamle hade givit honom,
        utan rådförde sig med de unga män som hade vuxit upp med honom,
        och som nu voro i hans tjänst.
012:009 Han sade till dem: »Vilket svar råden I oss att giva detta folk
        som har talat till mig och sagt: 'Lätta det ok som din fader har
        lagt på oss'?»
012:010 De unga männen som hade vuxit upp med honom svarade honom då och
        sade: »Så bör du säga till detta folk som har talat till dig och
        sagt: 'Din fader gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss'
        —så bör du tala till dem: 'Mitt minsta finger är tjockare än
        min faders länd.
012:011 Så veten nu, att om min fader har belastat eder med ett tungt
        ok, så skall jag göra edert ok ännu tyngre; har min fader tuktat
        eder med ris, så skall jag tukta eder med skorpiongissel.'»
012:012 Så kom nu Jerobeam med allt folket till Rehabeam på tredje
        dagen, såsom konungen hade befallt, i det han sade: »Kommen
        tillbaka till mig på tredje dagen.»
012:013 Då gav konungen folket ett hårt svar; ty han aktade icke på det
        råd som de gamle hade givit honom.
012:014 Han talade till dem efter de unga männens råd och sade: »Har min
        fader gjort edert ok tungt, så skall jag göra edert ok ännu
        tyngre; har min fader tuktat eder med ris, så skall jag tukta
        eder med skorpiongissel.»
012:015 Alltså hörde konungen icke på folket; ty det var så skickat av
        HERREN, för att hans ord skulle uppfyllas, det som HERREN hade
        talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Silo.
012:016 Då nu hela Israel förnam att konungen icke ville höra på dem,
        gav folket konungen detta svar:

        »Vad del hava vi i David? Ingen arvslott hava vi i Isais son.
        Drag hem till dina hyddor, Israel. Se nu själv om ditt hus, du
        David.»

        Därefter drog Israel hem till sina hyddor.
012:017 Allenast över de israeliter som bodde i Juda städer förblev
        Rehabeam konung.
012:018 Och när konung Rehabeam sände åstad Adoram, som hade uppsikten
        över de allmänna arbetena, stenade hela Israel denne till döds;
        och konung Rehabeam själv måste med hast stiga upp i sin vagn
        och fly till Jerusalem.
012:019 Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt därifrån
        ända till denna dag.
012:020 Men när hela Israel hörde att Jerobeam hade kommit tillbaka,
        sände de och läto kalla honom till folkförsamlingen och gjorde
        honom till konung över hela Israel; ingen höll sig till Davids
        hus, utom Juda stam allena.
012:021 Och när Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han hela Juda
        hus och Benjamins stam, ett hundra åttio tusen utvalda krigare,
        för att de skulle strida mot Israels hus och återvinna
        konungadömet åt Rehabeam, Salomos son.
012:022 Men Guds ord kom till gudsmannen Semaja;
012:023 han sade: »Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda konung, och till
        hela Juda hus och Benjamin och till det övriga folket:
012:024 Så säger HERREN: I skolen icke draga upp och strida mot edra
        bröder, Israels barn. Vänden tillbaka hem, var och en till sitt,
        ty vad som har skett har kommit från mig.» Och de lyssnade till
        HERRENS ord och vände om och gingo sin väg, såsom HERREN hade
        befallt.
012:025 Men Jerobeam befäste Sikem i Efraims bergsbygd och bosatte sig
        där. Därifrån drog han åstad och befäste Penuel.
012:026 Och Jerobeam sade vid sig själv: »Såsom nu är, kan riket komma
        tillbaka till Davids hus.
012:027 Ty om folket här får draga upp och anställa slaktoffer i HERRENS
        hus i Jerusalem, så kan folkets hjärta vända tillbaka till deras
        herre Rehabeam, Juda konung; ja, då kunna de dräpa mig och vända
        tillbaka till Rehabeam, Juda konung.»
012:028 Sedan nu konungen hade överlagt härom, lät han göra två kalvar
        av guld. Därefter sade han till folket: »Nu må det vara nog med
        edra färder upp till Jerusalem. Se, här är din Gud, Israel, han
        som har fört dig upp ur Egyptens land.»
012:029 Och han ställde upp den ena i Betel, och den andra satte han upp
        i Dan.
012:030 Detta blev en orsak till synd; folket gick ända till Dan för att
        träda fram inför den ena av dem.
012:031 Han byggde också upp offerhöjdshus och gjorde till präster
        allahanda män ur folket, sådana som icke voro av Levi barn.
012:032 Och Jerobeam anordnade en högtid i åttonde månaden, på femtonde
        dagen i månaden, lik högtiden Juda, och steg då upp till
        altaret; så gjorde han i Betel för att offra åt de kalvar som
        han hade låtit göra. Och de män som han hade gjort till
        offerhöjdspräster lät han göra tjänst i Betel.

013:033 Till det altare som han hade gjort i Betel steg han alltså upp på femtonde dagen i åttonde månaden, den månad som han av eget påfund hade valt. Han anordnade nämligen då en högtid för Israels barn och steg upp till altaret för att där tända offereld.

013:001 Men då kom på HERRENS befallning en gudsman från Juda till
        Betel, just när Jerobeam stod vid altaret för att där tända
        offereld.
013:002 Och mannen ropade mot altaret på HERRENS befallning och sade:
        »Altare! Altare! Så säger HERREN: Se, åt Davids hus skall födas
        en son vid namn Josia, han skall på dig slakta
        offerhöjdsprästerna som antända offereld på dig, och människoben
        skall man då bränna upp på dig.»
013:003 På samma gång angav han ett tecken, i det han sade: »Detta är
        tecknet på att det är HERREN som har talat: se, altaret skall
        rämna, och askan därpå skall spillas ut.»
013:004 När konung Jerobeam hörde dessa ord, som gudsmannen ropade mot
        altaret i Betel, räckte han ut sin hand från altaret och sade:
        »Gripen honom.» Men handen som han hade räckt ut mot honom
        förvissnade, och han kunde icke draga den tillbaka till sig
        igen.
013:005 Och altaret rämnade, och askan på altaret spilldes ut; det var
        det tecken som gudsmannen på HERRENS befallning hade angivit.
013:006 Då tog konungen till orda och sade till gudsmannen: »Bönfall
        inför HERREN, din Gud, och bed för mig att jag må kunna draga
        min hand tillbaka till mig igen.» Och gudsmannen bönföll inför
        HERREN; och konungen kunde då draga sin hand tillbaka till sig
        igen, och den var likadan som förut.
013:007 Då talade konungen till gudsmannen: »Kom hem med mig och
        vederkvick dig; sedan vill jag giva dig en gåva.»
013:008 Men gudsmannen svarade konungen: »Om du än vill giva mig hälften
        av vad som finnes i ditt hus, så kommer jag dock icke med dig;
        här på orten vill jag varken äta eller dricka.
013:009 Ty så har HERREN genom sitt ord bjudit mig och sagt: Du skall
        varken äta eller dricka, och ej heller vända tillbaka samma väg
        du har gått hit.»
013:010 Därefter gick han sina färde en annan väg och vände icke
        tillbaka samma väg han hade kommit till Betel.

013:011 Men i Betel bodde en gammal profet. Dennes son kom och förtäljde
        för honom allt vad gudsmannen den dagen hade gjort i Betel, huru
        han hade talat till konungen. När de hade förtäljt detta för
        sin fader,
013:012 frågade deras fader dem vilken väg han hade gått. Och hans söner
        visste vilken väg gudsmannen som kom från Juda hade gått.
013:013 Då sade han till sina söner: »Sadlen åsnan åt mig.» När de då
        hade sadlat åsnan åt honom, satte han sig på den
013:014 och begav dig åstad efter gudsmannen och fann honom sittande
        under terebinten; och han frågade honom: »Är du den gudsman som
        har kommit från Juda?» Han svarade: »Ja.»
013:015 Då sade han till honom: »Kom med mig hem och ät med mig.»
013:016 Men han svarade: »Jag kan icke vända om med dig och följa dig,
        och jag vill icke äta eller dricka med dig här på orten;
013:017 ty så har blivit mig sagt genom HERRENS ord: Du skall varken äta
        eller dricka där; du skall icke heller gå tillbaka samma väg du
        har gått dit.»
013:018 Han sade till honom: »Jag är ock en profet såsom du, och en
        ängel har talat till mig på HERRENS befallning och sagt: 'För
        honom tillbaka med dig hem och giv honom att äta och dricka.'»
        Men häri ljög han för honom.
013:019 Då vände han tillbaka med honom och åt i hans hus och drack.
013:020 Men under det att de sutto till bords, kom HERRENS ord till
        profeten som hade fört honom tillbaka.
013:021 Och han ropade till gudsmannen som hade kommit från Juda och
        sade: »Så säger HERREN: Därför att du har varit gensträvig mot
        HERRENS ord och icke hållit det bud som HERREN, din Gud, har
        givit dig,
013:022 utan vänt tillbaka och ätit och druckit på den ort där han hade
        förbjudit, dig att äta och dricka, därför skall din döda kropp
        icke komma i dina fäders grav.
013:023 Sedan han nu hade ätit och druckit, sadlade han åsnan åt honom,
        åt profeten som han hade fört tillbaka.
013:024 Och denne begav sig åstad; men ett lejon kom emot honom på vägen
        och dödade honom. Sedan låg hans döda kropp utsträckt där på
        vägen, under det att åsnan stod bredvid den; och lejonet stod
        också bredvid den döda kroppen.
013:025 Då nu folk som gick därförbi fick se den döda kroppen ligga
        utsträckt på vägen och lejonet stå bredvid den döda kroppen,
        gingo de in i staden där den gamle profeten bodde och omtalade
        det där.
013:026 När profeten, som hade fört honom tillbaka från hans väg, hörde
        det, sade han: »Det är gudsmannen, han som var gensträvig mot
        HERRENS ord; därför har HERREN givit honom i lejonets våld, och
        det har krossat och dödat honom, i enlighet med det ord som
        HERREN hade talat till honom.»
013:027 Därefter tillsade han sina söner att de skulle sadla åsnan åt
        honom; och de sadlade den.
013:028 Så begav han sig åstad och fann den döda kroppen liggande
        utsträckt på vägen och åsnan och lejonet stående bredvid den
        döda kroppen; lejonet hade icke ätit av den döda kroppen och ej
        heller krossat åsnan.
013:029 Då tog profeten upp gudsmannens döda kropp och lade den på åsnan
        och förde den tillbaka; och den gamle profeten begav sig in i
        sin stad för att hålla dödsklagan och begrava honom.
013:030 Och han lade hans döda kropp i sin egen grav; och de höllo
        dödsklagan efter honom och ropade: »Ack ve, min broder!»
013:031 Då han nu hade begravit honom, sade han till sina söner: »När
        jag dör, så begraven mig i den grav där gudsmannen ligger
        begraven; läggen mina ben vid sidan av hans ben.
013:032 Ty förvisso skall det ord gå i fullbordan, som han på HERRENS
        befallning ropade mot altaret i Betel och mot alla offerhöjdshus
        i Samariens städer.»

013:033 Dock vände Jerobeam efter detta icke om från sin onda väg, utan
        gjorde åter allahanda man ur folket till offerhöjdspräster; vem
        som hade lust därtill fick av honom mottaga handfyllning till
        att vara offerhöjdspräst.
013:034 På detta sätt blev han för Jerobeams hus en orsak till synd, och
        en orsak till att det blev utplånat och utrotat från jorden.

014:001 Vid den tiden blev Abia, Jerobeams son, sjuk.
014:002 Då sade Jerobeam till sin hustru: »Stå upp och förkläd dig, så
        att ingen kan märka att du är Jerobeams hustru, och gå till
        Silo, ty där bor profeten Ahia, han som förkunnade om mig att
        jag skulle bliva konung över detta folk.
014:003 Och tag med dig tio bröd, därtill smått bakverk och en kruka
        honung, och gå in till honom; han skall då förkunna för dig huru
        det skall gå med gossen.»
014:004 Jerobeams hustru gjorde så; hon stod upp och gick till Silo och
        kom till Ahias hus. Och Ahia kunde icke se, ty hans ögon voro
        starrblinda av ålderdom.
014:005 Men HERREN hade sagt till Ahia: »Just nu kommer Jerobeams hustru
        för att förfråga sig hos dig om sin son, ty han är sjuk; så och
        så skall du tala till henne. Men när hon kommer, skall hon
        ställa sig främmande.
014:006 Då nu Ahia hörde ljudet av hennes steg, när hon kom i dörren,
        sade han: »Kom in, du Jerobeams hustru. Varför ställer du dig
        främmande? Jag har ju fått uppdrag att giva dig ett hårt
        budskap.
014:007 Gå och säg Jerobeam: Så säger HERREN, Israels Gud: Se, jag har
        upphöjt dig ur folket och satt dig till furste över mitt folk
        Israel
014:008 och har ryckt riket från Davids hus och givit det åt dig. Men du
        har icke varit sådan som min tjänare David, som höll mina bud
        och följde efter mig av allt sitt hjärta, så att han gjorde
        allenast vad rätt var i mina ögon;
014:009 utan du har gjort mer ont än alla som hava varit före dig och
        har gått bort och gjort dig andra gudar, nämligen gjutna
        beläten, för att förtörna mig, och har kastat mig bakom din
        rygg.
014:010 Därför skall jag låta olycka komma över Jerobeams hus och utrota
        allt mankön av Jerobeams hus, både små och stora i Israel; och
        jag skall bortsopa Jerobeams hus, såsom man sopar bort
        orenlighet, till dess det bliver en ände därpå.
014:011 Den av Jerobeams hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp,
        och den som dör ute på marken, skola himmelens fåglar äta upp.
        Ty så har HERREN talat.
014:012 Så stå du nu upp och gå hem igen. När din fot träder in i
        staden, skall barnet dö.
014:013 Och hela Israel skall hålla dödsklagan efter honom, och man
        skall begrava honom; ty av Jerobeams hus skall allenast han
        komma i en grav, därför att i Jerobeams hus dock hos honom blev
        funnet något som var gott inför HERREN, Israels Gud.
014:014 Men HERREN skall låta en konung över Israel uppstå åt sig, en
        konung som skall utrota Jerobeams hus. Detta är den dagen; och
        vad skall icke nu ske!
014:015 HERREN skall slå Israel, så att det bliver likt vassen, som
        vaggar hit och dit i vattnet. Och han skall rycka upp Israel ur
        detta goda land, som han har givit åt deras fäder, och skall
        förströ dem på andra sidan floden, därför att de hava gjort sig
        Aseror och därmed förtörnat HERREN.
014:016 Och han skall prisgiva Israel för de synders skull som Jerobeam
        har begått, och genom vilka han har kommit Israel att synda.»
014:017 Då stod Jerobeams hustru upp och gick sin väg och kom till
        Tirsa; och just som hon beträdde husets tröskel, gav gossen upp
        andan.
014:018 Och man begrov honom, och hela Israel höll dödsklagan efter
        honom, i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom sin
        tjänare, profeten Ahia.

014:019 Vad nu mer är att säga om Jerobeam, om hans krig och om hans
        regering, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
014:020 Den tid Jerobeam regerade var tjugutvå år. Så gick han till vila
        hos sina fäder; och hans son Nadab blev konung efter honom.
014:021 Men Rehabeam, Salomos son, var konung i Juda. Fyrtioett år
        gammal var Rehabeam, när han blev konung, och han regerade
        sjutton år i Jerusalem, den stad som HERREN hade utvalt ur alla
        Israels stammar, till att där fästa sitt namn. Hans moder hette
        Naama, ammonitiskan.
014:022 Och Juda gjorde vad ont var i HERRENS ögon; med de synder som
        de begingo retade de honom långt mer, än deras fäder hade gjort.
014:023 Ty också de byggde sig offerhöjder och reste stoder och Aseror
        på alla höga kullar och under alla gröna träd;
014:024 ja, också tempelbolare funnos i landet. De gjorde efter alla
        styggelser hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels
        barn.

014:025 Men i konung Rehabeams femte regeringsår drog Sosak, konungen i
        Egypten, upp mot Jerusalem.
014:026 Och han tog skatterna i HERRENS hus och skatterna i
        konungshuset; alltsammans tog han. Han tog ock alla de gyllene
        sköldar som Salomo hade låtit göra.
014:027 I deras ställe lät konung Rehabeam göra sköldar av koppar, och
        dessa lämnade han i förvar åt hövitsmännen för drabanterna som
        höllo vakt vid ingången till konungshuset.
014:028 Och så ofta konungen gick till HERRENS hus, buro drabanterna
        dem; sedan förde de dem tillbaka till drabantsalen.
014:029 Vad nu mer är att säga om Rehabeam och om allt vad han gjorde,
        det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
014:030 Men Rehabeam och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge de
        levde.
014:031 Och Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
        sina fäder i Davids stad. Hans moder hette Naama,
        ammonitiskan. Och hans son Abiam blev konung efter honom.

015:001 I konung Jerobeams, Nebats sons, adertonde regeringsår blev
        Abiam konung över Juda.
015:002 Han regerade tre år i Jerusalem. Hans moder hette Maaka,
        Abisaloms dotter.
015:003 Och han vandrade i alla de synder som hans fader hade begått
        före honom, och hans hjärta var icke hängivet åt HERREN, hans
        Gud, såsom hans fader Davids hjärta hade varit.
015:004 Allenast för Davids skull lät HERREN, hans Gud, honom få en
        lampa i Jerusalem, i det att han uppsatte hans son efter honom
        och lät Jerusalem hava bestånd—
015:005 detta därför att David gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och
        icke vek ifrån något som han bjöd honom, så länge han levde,
        utom i saken med hetiten Uria.

015:006 Men Rehabeam och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge den
förre levde.

015:007 Vad nu mer är att säga om Abiam och om allt vad han gjorde, det
        finnes upptecknat i Juda konungars krönika. Men Abiam och
        Jerobeam lågo i krig med varandra.
015:008 Och Abiam gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
        Davids stad. Och hans son Asa blev konung efter honom.
015:009 I Jerobeams, Israels konungs, tjugonde regeringsår blev Asa
        konung över Juda.
015:010 Han regerade fyrtioett år i Jerusalem. Hans moder hette Maaka,
        Abisaloms dotter.
015:011 Och Asa gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, såsom hans fader
        David hade gjort
015:012 Han drev ut tempelbolarna ur landet och skaffade bort alla de
        eländiga avgudabeläten som hans fader hade låtit göra.
015:013 Ja, sin moder Maaka avsatte han från hennes drottningsvärdighet,
        därför att hon hade satt upp en styggelse åt Aseran; Asa högg nu
        ned styggelsen och brände upp den i Kidrons dal.
015:014 Men offerhöjderna blevo icke avskaffade; dock var Asas hjärta
        hängivet åt HERREN, så länge han levde.
015:015 Och han förde in i HERRENS hus både vad hans fader och vad han
        själv hade helgat åt HERREN: silver, guld och kärl.
015:016 Men Asa och Baesa, Israels konung, lågo i krig med varandra, så
        länge de levde.
015:017 Baesa, Israels konung, drog upp mot Juda och begynte befästa
        Rama, för att hindra att någon komme vare sig till eller ifrån
        Asa, Juda konung.
015:018 Då tog Asa allt silver och guld som fanns kvar i skattkamrarna i
        HERRENS hus, ävensom skatterna i konungshuset, och lämnade detta
        åt sina tjänare; därefter sände konung Asa dem till Ben-Hadad,
        son till Tabrimmon, son till Hesjon, konungen i Aram, som bodde
        i Damaskus, och lät säga:
015:019 »Ett förbund består ju mellan mig och dig, såsom det var mellan
        min fader och din fader. Se, här sänder jag dig skänker av
        silver och guld, så bryt då nu ditt förbund med Baesa, Israels
        konung, för att han må lämna mig i fred.»
015:020 Och Ben-Hadad lyssnade till konung Asa och sände sina
        krigshövitsmän mot Israels städer och förhärjade Ijon, Dan,
        Abel-Bet-Maaka och hela Kinarot jämte hela Naftali land.
015:021 När Baesa hörde detta, avstod han från att befästa Rama och höll
        sig sedan stilla i Tirsa.
015:022 Men konung Asa bådade upp hela Juda, ingen fritagen; och de
        förde bort stenar och trävirke som Baesa använde till att
        befästa Rama. Därmed befäste nu konung Asa Geba i Benjamin, så
        ock Mispa.
015:023 Allt vad mer är att säga om Asa, om alla hans bedrifter, om allt
        vad han gjorde och om de städer han byggde, det finnes
        upptecknat i Juda konungars krönika. Men på sin ålderdom fick
        han en sjukdom i sina fötter.
015:024 Och Asa gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos sina
        fäder i sin fader Davids stad. Och hans son Josafat blev konung
        efter honom.

015:025 Men Nadab, Jerobeams son, blev konung över Israel i Asas, Juda
        konungs, andra regeringsår, och han regerade över Israel i två
        år.
015:026 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på sin faders
        väg och i den synd genom vilken denne hade kommit Israel att
        synda.
015:027 Men Baesa, Ahias son, av Isaskar hus, anstiftade en
        sammansvärjning mot honom, och Baesa dräpte honom vid Gibbeton,
        som tillhörde filistéerna; Nadab med hela Israel höll nämligen
        på med att belägra Gibbeton.
015:028 I Asas, Juda konungs, tredje regeringsår var det som Baesa
        dödade honom, och han blev så själv konung i hans ställe.
015:029 Och när han hade blivit konung förgjorde han hela Jerobeams hus;
        han lät intet som anda hade bliva kvar av Jerobeams hus, utan
        utrotade det, i enighet med det ord som HERREN hade talat genom
        sin tjänare Ahia från Silo—
015:030 detta för de synders skull som Jerobeam hade begått, och genom
        vilka han kom Israel att synda, så att han därmed förtörnade
        HERREN, Israels Gud.

015:031 Vad nu mer är att säga om Nadab och om allt vad han gjorde det
        finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
015:032 Men Asa och Baesa, Israels konung, lågo i krig med varandra,
        länge de levde.
015:033 I Asas, Juda konungs, tredje regeringsår blev Baesa, Ahias son,
        konung över hela Israel i Tirsa och regerade i tjugufyra år.
015:034 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på Jerobeams
        väg och i den synd genom vilken denne hade kommit Israel att
        synda.

016:001 Och HERRENS ord kom till Jehu, Hananis son, mot Baesa; han sade:
016:002 »Se, jag har lyft dig upp ur stoftet och satt dig till furste
        över mitt folk Israel. Men du har vandrat på Jerobeams väg och
        kommit mitt folk Israel att synda, så att de hava förtörnat mig
        genom sina synder.
016:003 Därför vill jag bortsopa Baesa och hans hus; ja, jag vill göra
        med ditt hus såsom jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus.
016:004 Den av Baesas hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp, och
        den av hans hus, som dör ute på marken, skola himmelens fåglar
        äta upp.»

016:005 Vad nu mer är att säga om Baesa, om vad han gjorde och om hans
        bedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
016:006 Och Baesa gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
        Tirsa. Och hans son Ela blev konung efter honom.
016:007 Men genom profeten Jehu, Hananis son, hade HERRENS ord kommit
        till Baesa och hans hus, icke allenast för allt det onda som han
        hade gjort i HERRENS ögon, då han förtörnade honom genom sina
        händers verk, så att det måste gå honom såsom det gick Jerobeams
        hus, utan ock därför att han hade förgjort detta.

016:008 I Asas, Juda konungs, tjugusjätte regeringsår blev Ela, Baesas
        son, konung över Israel i Tirsa och regerade i två år.
016:009 Men hans tjänare Simri, som var hövitsman för den ena hälften av
        stridsvagnarna, anstiftade en sammansvärjning mot honom. Och en
        gång, då han i Tirsa hade druckit sig drucken i Arsas hus,
        överhovmästarens i Tirsa,
016:010 kom Simri dit och slog honom till döds—det var i Asas, Juda
        konungs, tjugusjunde regeringsår—och han själv blev så konung
        i hans ställe.
016:011 Och när han hade blivit konung och intagit sin tron, förgjorde
        han hela Baesas hus, utan att låta någon av mankön bliva kvar,
        varken hans blodsförvanter eller hans vänner.
016:012 Så utrotade Simri hela Baesas hus, i enlighet med det ord som
        HERREN hade talat till Baesa genom profeten Jehu—
016:013 detta för alla de synders skull som Baesa och hans son Ela hade
        begått, och genom vilka de hade kommit Israel att synda, så att
        de förtörnade HERREN, Israels Gud, med de fåfängliga avgudar som
        de dyrkade.

016:014 Vad nu mer är att säga om Ela och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

016:015 I Asas, Juda konungs, tjugusjunde regeringsår blev Simri konung
        och regerade i sju dagar, i Tirsa. Folket höll då på att belägra
        Gibbeton, som tillhörde filistéerna.
016:016 Medan nu folket höll på med belägringen, fingo de höra sägas
        »Simri har anstiftat en sammansvärjning; han har ock dräpt
        konungen.» Då gjorde hela Israel samma dag Omri, den
        israelitiske härhövitsmannen, till konung, i lägret.
016:017 Därefter drog Omri med hela Israel upp från Gibbeton, och de
        angrepo Tirsa.
016:018 Men när Simri såg att staden var intagen, gick han in i
        konungshusets palatsbyggnad och brände upp konungshuset jämte
        sig själv i eld och omkom så—
016:019 detta för de synders skull som han hade begått, i det att han
        gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på Jerobeams väg
        och i den synd som denne hade gjort, och genom vilken han hade
        kommit Israel att synda.

016:020 Vad nu mer är att säga om Simri och om den sammansvärjning som
han anstiftade, det finnes upptecknat i Israels konungars
krönika.

016:021 Nu delade sig Israels folk i två hälfter; den ena hälften av
        folket höll sig till Tibni, Ginats son, och ville göra honom
        till konung, och den andra hälften höll sig till Omri.
016:022 Men den del av folket som höll sig till Omri, fick överhanden
        över den del som höll sig till Tibni, Ginats son. Och när Tibni
        var död, blev Omri konung.

016:023 I Asas, Juda konungs, trettioförsta regeringsår blev Omri konung
        över Israel och regerade i tolv år; i Tirsa regerade han i sex
        år.
016:024 Han köpte berget Samaria av Semer för två talenter silver; och
        han bebyggde berget och kallade staden som han byggde där
        Samaria, efter Semer, den man som hade varit bergets ägare.
016:025 Men Omri gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han gjorde mer ont
        än någon av dem som hade varit före honom.
016:026 Han vandrade i allt på Jerobeams, Nebats sons, väg och i de
        synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda, så att de
        förtörnade HERREN, Israels Gud, med de fåfängliga avgudar de
        dyrkade.

016:027 Vad nu mer är att säga om Omri, om vad han gjorde och om de
        bedrifter han utförde, det finnes upptecknat i Israels konungars
        krönika.
016:028 Och Omri gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
        Samaria. Och hans son Ahab blev konung efter honom.
016:029 Ahab, Omris son, blev konung över Israel i Asas, Juda konungs,
        trettioåttonde regeringsår; sedan regerade Ahab, Omris son, i
        tjugutvå år över Israel i Samaria.
016:030 Men Ahab, Omris son, gjorde vad ont var i HERRENS ögon, mer än
        någon av dem som hade varit före honom.
016:031 Det var honom icke nog att vandra i Jerobeams, Nebats sons,
        synder; han tog ock till hustru Isebel, dotter till Etbaal,
        sidoniernas konung, och gick så åstad och tjänade Baal och
        tillbad honom.
016:032 Och han reste ett altare åt Baal i Baalstemplet som han hade
        byggt i Samaria.
016:033 Därtill lät Ahab göra Aseran. Så gjorde Ahab mer till att
        förtörna HERREN, Israels Gud, än någon av de Israels konungar
        som hade varit före honom.
016:034 Under hans tid byggde beteliten Hiel åter upp Jeriko. Men när
        han lade dess grund, kostade det honom hans äldste son Abiram,
        och när han satte upp dess portar, kostade det honom hans yngste
        son Segib—i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom
        Josua, Nuns son.

017:001 Och tisbiten Elia, en man som förut hade uppehållit sig i
        Gilead, sade till Ahab: »Så sant HERREN, Israels Gud, lever, han
        vilkens tjänare jag är, under dessa år skall varken dagg eller
        regn falla, med mindre jag säger det.»

017:002 Och HERRENS ord kom till honom; han sade:
017:003 »Gå bort härifrån och begiv dig österut, och göm dig vid bäcken
        Kerit, som österifrån rinner ut i Jordan.
017:004 Din dryck skall du få ur bäcken, och korparna har jag bjudit att
        där förse dig med föda.»
017:005 Då gick han bort och gjorde såsom HERREN hade befallt; han gick
        bort och uppehöll sig vid bäcken Kerit, som österifrån rinner ut
        i Jordan.
017:006 Och korparna förde till honom bröd och kött om morgonen, och
        bröd och kött om aftonen, och sin dryck fick han ur bäcken.

017:007 Men efter någon tid torkade bäcken ut, därför att det icke
        regnade i landet.
017:008 Då kom HERRENS ord till honom; han sade:
017:009 »Stå upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och uppehåll
        dig där. Se, jag har där bjudit en änka att förse dig med
        föda.»
017:010 Han stod upp och gick till Sarefat. Och när han kom till
        stadsporten, fick han där se en änka som samlade ved. Då ropade
        han till henne och sade: »Hämta litet vatten åt mig i kärlet, så
        att jag får dricka.»
017:011 När hon nu gick för att hämta det, ropade han efter henne och
        sade: »Tag ock med dig ett stycke bröd åt mig.»
017:012 Men hon svarade: »Så sant HERREN, din Gud, lever, jag äger icke
        en kaka bröd, utan allenast en hand full mjöl i krukan och litet
        olja i kruset. Och se, här har jag samlat ihop ett par
        vedpinnar, och jag går nu hem och tillreder det åt mig och min
        son, för att vi må äta det och sedan dö.»
017:013 Då sade Elia till henne: »Frukta icke; gå och gör såsom du har
        sagt. Men red först till en liten kaka därav åt mig, och bär ut
        den till mig; red sedan till åt dig och din son.
017:014 Ty så säger HERREN, Israels Gud: Mjölet i krukan skall icke taga
        slut, och oljan i kruset skall icke tryta, intill den dag då
        HERREN låter det regna på jorden.»
017:015 Då gick hon åstad och gjorde såsom Elia hade sagt. Och hon hade
        sedan att äta, hon själv och han och hennes husfolk, en lång
        tid.
017:016 Mjölet i krukan tog icke slut, och oljan i kruset tröt icke, i
        enlighet med det ord som HERREN hade talat genom Elia.

017:017 Men härefter hände sig, att kvinnans, hans värdinnas, son blev
        sjuk; hans sjukdom blev mycket svår, så att han till slut icke
        mer andades.
017:018 Då sade hon till Elia: »Vad har du med mig att göra, du gudsman?
        Du har kommit till mig, för att min missgärning skulle bliva
        ihågkommen, så att min son måste dö.»
017:019 Men han sade till henne: »Giv mig din son.» Och han tog honom ur
        hennes famn och bar honom upp i salen där han bodde och lade
        honom på sin säng.
017:020 Och han ropade till HERREN och sade: »HERRE, min Gud, har du väl
        kunnat göra så illa mot denna änka, vilkens gäst jag är, att du
        har dödat hennes son?»
017:021 Därefter sträckte han sig ut över gossen tre gånger och ropade
        till HERREN och sade: »HERRE, min Gud, låt denna gosses själ
        komma tillbaka in i honom.»
017:022 Och HERREN hörde Elias röst, och gossens själ kom tillbaka in i
        honom, och han fick liv igen.
017:023 Och Elia tog gossen och bar honom från salen ned i huset och gav
        honom åt hans moder. Och Elia sade: »Se, din son lever.»
017:024 Då sade kvinnan till Elia: »Nu vet jag att du är en gudsman, och
        att HERRENS ord i din mun är sanning.»

018:001 En lång tid härefter, på tredje året, kom HERRENS ord till Elia;
        han sade: »Gå åstad och träd fram för Ahab, så skall jag sedan
        låta det regna på jorden.»
018:002 Då gick Elia åstad för att träda fram för Ahab. Men hungersnöden
        var då stor i Samaria.
018:003 Och Ahab kallade till sig Obadja, sin överhovmästare; men Obadja
        dyrkade HERREN med stor iver.
018:004 Och när Isebel utrotade HERRENS profeter, hade Obadja tagit ett
        hundra profeter och gömt dem, femtio man åt gången, i en grotta
        och försett dem med mat och dryck.
018:005 Ahab sade nu till Obadja: »Far igenom landet till alla
        vattenkällor och alla bäckar. Kanhända skola vi finna gräs, så
        att vi kunna behålla hästar och mulåsnor vid liv och slippa att
        slakta ned någon boskap.»
018:006 Och de fördelade mellan sig landet som de skulle draga i genom.
        Ahab for en väg för sig, och Obadja for en annan väg för sig.
018:007 När nu Obadja färdades sin väg fram, fick han se Elia komma emot
        sig. Och han kände igen denne och föll ned på Sitt ansikte och
        sade: »Är du här, min herre Elia?»
018:008 Han svarade honom: »Ja. Gå och säg till din herre: 'Elia är
        här.'»
018:009 Då sade han: »Varmed har jag försyndat mig, eftersom du vill
        giva din tjänare i Ahabs hand och låta honom döda mig?
018:010 Så sant HERREN, din Gud, lever, det finnes icke något folk eller
        något rike dit min herre icke har sänt för att söka efter dig;
        och om man har svarat: 'Han är icke här', så har han av det
        riket eller det folket tagit en ed, att man icke har funnit dig.
018:011 Och nu säger du: 'Gå och säg till din herre: Elia är här!'
018:012 Om nu, när jag går ifrån dig, HERRENS Ande skulle rycka bort
        dig, jag vet icke vart, och jag likväl komme med ditt budskap
        till Ahab, så skulle han dräpa mig, när han icke funne dig. Och
        dock har ju jag, din tjänare, fruktat HERREN allt ifrån min
        ungdom.
018:013 Har det icke blivit berättat för min herre vad jag gjorde, när
        Isebel dräpte HERRENS profeter, huru jag gömde ett hundra av
        HERRENS profeter, femtio man och åter femtio, i en grotta och
        försåg dem med mat och dryck?
018:014 Och nu säger du: 'Gå och säg till din herre: Elia är här!'—
        för att han skall dräpa mig.»
018:015 Men Elia svarade: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens
        tjänare jag är, redan i dag skall jag träda fram för honom.»

018:016 Då gick Obadja Ahab till mötes och förkunnade detta för honom;
        och Ahab begav sig åstad för att möta Elia.
018:017 Och när Ahab fick se Elia, sade Ahab till honom: »Är du här, du
        som drager olycka över Israel?»
018:018 Han svarade: »Det är icke jag, som drager olycka över Israel,
        utan du och din faders hus, därmed att I övergiven HERRENS bud,
        och därmed att du följer efter Baalerna.
018:019 Men sänd nu bort och församla hela Israel till mig på berget
        Karmel, jämte Baals fyra hundra femtio profeter och Aserans fyra
        hundra profeter, som äta vid Isebels bord.»
018:020 Då sände Ahab omkring bland Israels barn och lät församla
        profeterna på berget Karmel.

018:021 Och Elia trädde fram för allt folket och sade: »Huru länge
        viljen I halta på båda sidor? Är det HERREN som är Gud, så
        följen efter honom; men om Baal är det, så följen efter honom.»
        Och folket svarade honom icke ett ord.
018:022 Då sade Elia till folket: »Jag allena är kvar såsom HERRENS
        Profet, och Baals profeter äro fyra hundra femtio man.
018:023 Må man nu giva oss två tjurar, och må de välja ut åt sig den ena
        tjuren och stycka den och lägga den på veden, utan att tända eld
        därpå, så vill jag reda till den andra tjuren och lägga den på
        veden, utan att tända eld därpå.
018:024 Därefter mån I åkalla eder guds namn, men själv vill jag åkalla
        HERRENS namn. »Den gud som då svarar med eld, han vare Gud.»
        Allt folket svarade och sade. »Ditt förslag är gott.»
018:025 Då sade Elia till Baals profeter: »Väljen ut åt eder den ena
        tjuren och reden till den, I först, ty I ären flertalet; åkallen
        därefter eder guds namn, men eld fån I icke tända.»
018:026 Då togo de den tjur som han gav dem och redde till den; sedan
        åkallade de Baals namn från morgonen ända till middagen och
        ropade: »Baal, svara oss.» Men icke ett ljud hördes, och ingen
        svarade. Och alltjämt haltade de åstad kring altaret som man
        hade gjort.
018:027 När det så blev middag, gäckades Elia med dem och sade: »Ropen
        ännu högre, ty visserligen är han en gud, men han har väl något
        att begrunda, eller ock har han gått avsides, eller är han på
        resa; kanhända sover han, men då skall han väl vakna.»
018:028 Då ropade de ännu högre och ristade sig, såsom deras sed var,
        med svärd och spjut, så att blodet kom ut på dem.
018:029 När det sedan hade blivit eftermiddag, fattades de av profetiskt
        raseri, och höllo så på ända till den tid då spisoffret
        frambäres. Men icke ett ljud hördes, ingen svarade, och ingen
        tycktes heller akta på dem.

018:030 Och Elia sade till allt folket: »Träden hitfram till mig.» Så
        trädde nu allt folket fram till honom. Då satte han åter i
        stånd HERRENS altare, som hade blivit nedrivet.
018:031 Elia tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar—
        den mans, till vilken detta HERRENS ord hade kommit: »Israel
        skall vara ditt namn.»
018:032 Och han byggde av stenarna ett altare i HERRENS namn och gjorde
        omkring altaret en grav, stor nog för ett utsäde av två
        sea-mått.
018:033 Därefter lade han upp veden, styckade tjuren och lade den på
        veden.
018:034 Sedan sade han: »Fyllen fyra krukor med vatten, och gjuten ut
        vattnet över brännoffret och veden.» Han sade ytterligare:
        »Gören så ännu en gång.» Och de gjorde så för andra
        gången. Därefter sade han: »Gören så för tredje gången.» Och de
        gjorde så för tredje gången.
018:035 Och vattnet flöt runt omkring altaret; och han lät fylla också
        graven med vatten.
018:036 Då nu tiden var inne att frambära spisoffret, trädde profeten
        Elia fram och sade: »HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt
        det i dag bliva kunnigt att du är Gud i Israel, och att jag är
        din tjänare, och att det är på din befallning jag har gjort allt
        detta.»
018:037 Svara mig, HERRE, svara mig, så att detta folk förnimmer att det
        är du, HERRE, som är Gud, i det att du vänder om deras hjärtan.»
018:038 »Då föll HERRENS ed ned och förtärde brännoffret, veden,
        stenarna och jorden, och uppslickade vattnet som var i graven.
018:039 När allt folket såg detta, föllo de ned på sina ansikten och
        sade: »HERREN är det som är Gud! HERREN är det som är Gud!»
018:040 Men Elia sade till dem: »Gripen Baals profeter; låten ingen av
        dem komma undan.» Och de grepo dem. Och Elia lät föra dem ned
        till bäcken Kison och slakta dem där.
018:041 Och Elia sade till Ahab: »Begiv dig ditupp, ät och drick, ty
        jag hör bruset av regn.»
018:042 Då begav sig Ahab ditupp för att äta och dricka. Men Elia steg
        upp på Karmels topp, hukade sig ned mot jorden och sänkte sitt
        ansikte mellan sina knän.
018:043 Och han sade till sin tjänare »Gå upp och skåda ut åt havet.»
        Denne gick då upp och skådade ut, men sade: »Jag ser ingenting.»
        Så tillsade han honom sju gånger att gå tillbaka.
018:044 När han då kom dit sjunde gången sade han: »Nu ser jag ett litet
        moln, icke större än en mans hand, stiga upp ur havet.» Då sade
        han: »Gå upp och säg till Ahab: Spänn för och far ned, så att
        regnet icke håller dig kvar.»
018:045 Och i ett ögonblick förmörkades himmelen av moln och storm, och
        ett starkt regn föll. Och Ahab steg upp i sin vagn och for till
        Jisreel.
018:046 Men HERRENS hand hade kommit över Elia, så att han omgjorde sina
        länder och sprang framför Ahab ända inemot Jisreel.

019:001 Men när Ahab berättade för Isebel allt vad Elia hade gjort, och
        huru han hade dräpt alla profeterna med svärd,
019:002 Sände Isebel en budbärare till Elia och lät säga: »Gudarna
        straffe mig nu och framgent om jag icke i morgon vid denna tid
        låter det gå med ditt liv såsom det gick med alla dessas liv.»
019:003 När han förnam detta, stod han upp och begav sig i väg för att
        rädda sitt liv, och han kom så till Beer-Seba, som hör till Juda;
        där lämnade han kvar sin tjänare.
019:004 Men själv gick han ut i öknen en dagsresa. Där satte han sig
        under en ginstbuske; och han önskade sig döden och sade: »Det är
        nog; tag nu mitt liv, HERRE, ty jag är icke förmer än mina
        fäder.»
019:005 Därefter lade han sig att sova under en ginstbuske. Men se, då
        rörde en ängel vid honom och sade till honom: »Stå upp och ät.»
019:006 När han då såg upp, fick han vid sin huvudgärd se ett bröd,
        sådant som bakas på glödande stenar, och ett krus med
        vatten. Och han åt och drack och lade sig åter ned.
019:007 Men HERRENS ängel rörde åter vid honom, för andra gången, och
        sade: »Stå upp och ät, ty eljest bliver vägen dig för lång.»
019:008 Då stod han upp och åt och drack, och gick så, styrkt av den
        maten, i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg
        Horeb.
019:009 Där gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten.

        Då kom HERRENS ord till honom; han sade till honom: »Vad vill du
        här, Elia?»
019:010 Han svarade: »Jag har nitälskat för HERREN, härskarornas Gud. Ty
        Israels barn hava övergivit ditt förbund, rivit ned dina altaren
        och dräpt dina profeter med svärd; jag allena är kvar, och de
        stå efter att taga mitt liv.»
019:011 Han sade: »Gå ut och ställ dig på berget inför HERREN.» Då gick
        HERREN fram där, och en stor och stark storm, som ryckte loss
        berg och bröt sönder klippor, gick före HERREN; men icke var
        HERREN i stormen. Efter stormen kom en jordbävning; men icke var
        HERREN i jordbävningen.
019:012 Efter jordbävningen kom en eld; men icke var HERREN i elden.
        Efter elden kom ljudet av en sakta susning.
019:013 Så snart Elia hörde detta, skylde han sitt ansikte med manteln
        och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en
        röst till honom och sade: »Vad vill du här, Elia?»
019:014 Han svarade: »Jag har nitälskat för HERREN, härskarornas Gud.
        Ty Israels barn hava övergivit ditt förbund, rivit ned dina
        altaren och dräpt dina profeter med svärd; jag allena är kvar,
        och de stå efter att taga mitt liv.»
019:015 HERREN sade till honom: »Gå nu tillbaka igen, och tag vägen till
        Damaskus' öken, och gå in och smörj Hasael till konung över
        Aram.
019:016 Och Jehu, Nimsis son, skall du smörja till konung över
        Israel. Och till profet i ditt ställe skall du smörja Elisa,
        Safats son, från Abel-Mehola.
019:017 Och så skall ske: den som kommer undan Hasaels svärd, honom
        skall Jehu döda, och den som kommer undan Jehus svärd, honom
        skall Elisa döda.
019:018 Men jag skall låta sju tusen män bliva kvar i Israel, alla de
        knän som icke hava böjt sig för Baal, och var mun som icke har
        givit honom hyllningskyss.»

019:019 När han sedan gick därifrån, träffade han på Elisa, Safats son,
        som höll på att plöja; tolv par oxar gingo framför honom, och
        själv körde han det tolfte paret. Och Elia gick fram till honom
        och kastade sin mantel över honom.
019:020 Då släppte han oxarna och skyndade efter Elia och sade: »Låt mig
        först få kyssa min fader och min moder, så vill jag sedan följa
        dig.» Han sade till honom: »Välan, du må gå tillbaka igen; du
        vet ju vad jag har gjort med dig.»
019:021 Då lämnade han honom och gick tillbaka och tog sina båda oxar
        och slaktade dem, och med oxarnas ok kokade han deras kött;
        detta gav han åt folket, och de åto. Därefter stod han upp och
        följde Elia och blev hans tjänare.

020:001 Och Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela sin här; han hade
        med sig trettiotvå konungar jämte hästar och vagnar. Han drog
        upp och belägrade Samaria och ansatte det.
020:002 Och han skickade sändebud in i staden till Ahab, Israels
        konung,
020:003 och lät säga honom: »Så säger Ben-Hadad: Ditt silver och ditt
        guld tillhör mig, och det bästa du har av kvinnor och barn
        tillhör mig ock.»
020:004 Israels konung svarade och sade: »Såsom du har sagt, min herre
        konung: jag själv och allt vad jag har tillhör dig.»
020:005 Men sändebuden kommo tillbaka och sade: »Så säger Ben-Hadad: Jag
        har ju sänt till dig och låtit säga: 'Ditt silver och ditt guld,
        dina kvinnor och dina barn skall du giva mig.'
020:006 Och nu skall jag sannerligen i morgon vid denna tid sända mina
        tjänare till dig, för att de må genomsöka ditt hus och dina
        tjänares hus; och allt som är dina ögons lust skola de taga med
        sig och föra bort.»

020:007 Då kallade Israels konung till sig alla de äldste i landet och
        sade: »Märken och sen huru denne står efter vårt fördärv. Ty när
        han sände till mig och begärde mina kvinnor och mina barn, mitt
        silver och mitt guld, vägrade jag ju icke att giva honom det.»
020:008 Alla de äldste och allt folket sade till honom: »Hör icke på
        honom och gör honom icke till viljes.»
020:009 Så svarade han då Ben-Hadads sändebud: »Sägen till min herre
        konungen: Allt, varom du förra gången sände bud till din tjänare,
        det vill jag foga mig i; men detta kan jag icke foga mig i.» Och
        sändebuden vände tillbaka med detta svar.
020:010 Då sände Ben-Hadad till honom och lät säga: »Gudarna straffe mig
        nu och framgent, om Samarias grus skall räcka till att fylla
        händerna på allt det folk som följer mig.»
020:011 Men Israels konung svarade och sade: »Sägen så: Icke må den som
        omgjordar sig med svärdet berömma sig likt den som spänner det
        av sig.»
020:012 Så snart Ben-Hadad hörde detta svar, där han satt och drack med
        konungarna i lägerhyddorna, sade han till sina tjänare: »Gören
        eder redo.» Och de gjorde sig redo till att angripa staden.

020:013 Då trädde en profet fram till Ahab, Israels konung, och sade:
        »Så säger HERREN: Ser du hela denna stor hop? Se, jag vill i dag
        giva den i din hand, på det att du må förnimma att jag är
        HERREN.»
020:014 Då frågade Ahab: »Genom vem? Han svarade: »Så säger HERREN:
        Genom landshövdingarnas män.» Han frågade ytterligare: »Vem
        skall begynna striden?» Han svarade: »Du själv.»
020:015 Så mönstrade han då landshövdingarnas män, och de voro två
        hundra trettiotvå, därefter mönstrade han allt folket, alla
        Israels barn, sju tusen man.
020:016 Och vid middagstiden gjorde de ett utfall, just när Ben-Hadad
        höll på att dricka sig drucken i lägerhyddorna, tillsammans med
        de trettiotvå konungar som sade kommit honom till hjälp.
020:017 Landshövdingarnas män drogo först ut. Och de kunskapare som
        Ben-Hadad sände ut underrättade honom om att folk kom ut från
        Samaria.
020:018 Då sade han: »Om de hava dragit ut i fredlig avsikt, så gripen
        dem levande; och om de hava dragit ut till strid, så gripen dem
        ock levande.»
020:019 Men när dessa—landshövdingarnas män och hären som följde dem
        —hade kommit ut ur staden,
020:020 höggo de ned var och en sin man, och araméerna flydde, och
        Israel förföljde dem. Och Ben-Hadad, konungen i Aram, kom undan
        på en häst, jämte några ryttare.
020:021 Och Israels konung drog ut och slog både ryttarhären och
        vagnshären och tillfogade araméerna ett stort nederlag.
020:022 Men profeten trädde fram till Israels konung och sade till
        honom: »Grip dig nu an; och betänk och se till, vad du bör göra,
        ty nästa år kommer konungen i Aram att åter draga upp mot dig.»

020:023 Men den arameiske konungens tjänare sade till honom: »Deras gud
        är en bergsgud; därför hava de blivit oss övermäktiga. Låt oss
        nu strida mot dem på slätten, så skola vi förvisso bliva dem
        övermäktiga.
020:024 Och vidare måste du göra så: avsätt var och en av konungarna
        från hans plats, och insätt ståthållare i deras ställe.
020:025 Skaffa dig sedan själv en här, lika stor som den du har
        förlorat, med lika många hästar och lika många vagnar, och låt
        oss sedan strida mot dem på slätten, så skola vi förvisso bliva
        dem övermäktiga.» Och han lyssnade till deras ord och gjorde så.

020:026 Följande år mönstrade Ben-Hadad araméerna och drog så upp till
        Afek för att strida mot Israel.
020:027 Israels barn hade ock blivit mönstrade och försedda med
        livsmedel och tågade därefter emot dem. Och Israels barn lägrade
        sig gent emot dem, lika två små gethjordar, under det att
        araméerna uppfyllde landet.
020:028 Då trädde gudsmannen fram och sade till Israels konung: »Så
        säger HERREN: Därför att araméerna hava sagt: 'HERREN är en
        bergsgud och icke en dalgud', därför giver jag hela denna stora
        hop i din hand, på det att I mån förnimma att jag är HERREN.»
020:029 Och de voro lägrade mitt emot varandra i sju dagar. På sjunde
        dagen kom det till strid, och Israels barn slogo då av araméerna
        hundra tusen man fotfolk, detta på en enda dag.
020:030 De återstående flydde in i staden Afek; men stadsmuren föll ned
        över tjugusju tusen man, dem som återstodo. Ben-Hadad flydde
        också och kom in i staden och sprang från kammare till
        kammare.
020:031 Då sade hans tjänare till honom: »Vi hava hört att konungarna av
        Israels hus äro nådiga konungar. Låt oss därför sätta säcktyg
        om våra länder och rep om våra huvuden och giva oss åt Israels
        konung; kanhända låter han dig då få leva.»
020:032 Och de bundo säcktyg omkring sina länder och rep omkring sina
        huvuden och kommo så till Israels konung och sade: »Din tjänare
        Ben-Hadad beder: 'Låt mig få leva.'» Han svarade: »Är han ännu
        vid liv, han min broder?»
020:033 Männen, som i detta hans ord sågo ett gott varsel, skyndade att
        taga fasta därpå och sade: »Ja, din broder är Ben-Hadad.» Han
        sade: »Gån och hämten honom hit.» Då gav sig Ben-Hadad åt honom,
        och han lät honom stiga upp i sin vagn.
020:034 Och Ben-Hadad sade till honom: »De städer som min fader tog från
        din fader vill jag giva tillbaka, och du skall för din räkning
        få inrätta handelskvarter i Damaskus, såsom min fader fick göra
        i Samaria.» »Välan», sade Ahab, »på sådana villkor vill jag giva
        dig fri.» Och han slöt ett fördrag med honom och gav honom fri.
020:035 Och en av profetlärjungarna sade på HERRENS befallning till en
        annan: »Slå till mig.» Men mannen vägrade att slå honom.
020:036 Då sade han till honom: »Eftersom du icke har lyssnat till
        HERRENS röst, därför skall ett lejon slå ned dig, när du går
        ifrån mig.» Och när han gick sin väg ifrån honom, kom ett lejon
        emot honom och slog ned honom.
020:037 Sedan träffade han en annan man och sade: »Slå till mig.» Och
        mannen slog honom så hårt, att sår uppstod därav.
020:038 Därefter gick profeten och ställde sig i konungens väg, sedan
        han hade gjort sig oigenkännlig genom att sätta en bindel över
        ögonen.
020:039 När nu konungen kom därfram, ropade han till konungen och sade:
        »Din tjänare hade givit sig ut i striden, då i detsamma en man
        kom därifrån och förde till mig en annan man och sade: 'Vakta
        denne man; om han kommer bort, skall det gå dig såsom det skulle
        hava gått honom, eller ock måste du betala en talent silver.'
020:040 Nu hände sig, under det din tjänare hade att syssla än här än
        där, att mannen kom undan.» Israels konung sade till honom: »Din
        dom är given; du har ju själv avkunnat den.»
020:041 Då tog han skyndsamt bort bindeln från sina ögon, och Israels
        konung kände igen honom och såg att han var en av profeterna.
020:042 Och han sade till konungen: »Så säger HERREN: Därför att du har
        släppt ur din hand den man som av mig var given till spillo,
        skall det gå dig såsom det skulle hava gått honom, och ditt folk
        såsom det har gått hans folk.»
020:043 Och Israels konung begav sig hem, missmodig och vred, och kom
        till Samaria.

021:001 Därefter hände sig följande. Jisreeliten Nabot hade en vingård i
        Jisreel bredvid Ahabs palats, konungens i Samaria.
021:002 Och Ahab talade till Nabot och sade: »Låt mig få din vingård för
        att därav göra mig en köksträdgård, eftersom den ligger så nära
        intill mitt hus; jag vill giva dig en bättre vingård i stället,
        eller om dig så behagar, vill jag giva dig penningar såsom
        betalning för den.»
021:003 Men Nabot svarade Ahab: »HERREN låte det vara fjärran ifrån mig
        att jag skulle låta dig få mina fäders arvedel.»
021:004 Då gick Ahab hem till sitt, missmodig och vred för det svars
        skull som jisreeliten Nabot hade givit honom, när denne sade:
        »Jag vill icke låta dig få mina fäders arvedel.» Och han lade
        sig på sin säng och vände bort sitt ansikte och åt intet.
021:005 Då kom hans hustru Isebel in till honom och frågade honom:
        »Varför är du så missmodig, och varför äter du intet?»
021:006 Han svarade henne: »Därför att när jag talade till jisreeliten
        Nabot och sade till honom: 'Låt mig få din vingård för
        penningar, eller om du så önskar, vill jag giva dig en annan
        vingård i stället', då svarade han: 'Jag vill icke låta dig få
        min vingård.'
021:007 Då sade hans hustru Isebel honom: »Är det du som nu regerar över
        Israel? Stå upp och ät och var vid gott mod; jag skall skaffa
        dig jisreeliten Nabot vingård.
021:008 Därefter skrev hon ett brev i Ahabs namn och satte sigill under
        det med hans signetring, och sände så brevet till de äldste och
        förnämsta i Nabots stad, de som bodde där jämte honom.
021:009 Och hon skrev i brevet så: »Lysen ut en fasta, och låten Nabot
        sitta längst fram bland folket.
021:010 Och låten så två onda män sätta sig mitt emot honom, och låten
        dem vittna emot honom och säga: 'Du har talat förgripligt mot
        Gud och konungen.' Fören så ut honom och stenen honom till
        döds.»
021:011 Och de äldsta och förnämsta männen i staden, de som bodde där i
        hans stad, handlade i enlighet med det bud som Isebel hade sänt
        dem, och såsom det var skrivet i brevet som hon hade sänt till
        dem.
021:012 De lyste ut en fasta och läto Nabot sitta längst fram bland
        folket.
021:013 Och de två onda männen kommo och satte sig mitt emot honom; och
        de onda männen vittnade mot Nabot inför folket och sade: Nabot
        har talat förgripligt mot Gud och konungen.» Då förde man honom
        utanför staden och stenade honom till döds.
021:014 Därefter sände de bud till Isebel och läto säga: »Nabot har
        blivit stenad till döds.»
021:015 Så snart Isebel hörde att Nabot var stenad till döds, sade hon
        till Ahab: »Stå upp och tag jisreeliten Nabots vingård i
        besittning, den som han vägrade att låta dig få för penningar;
        ty Nabot är icke längre vid liv, utan han är död.»
021:016 Så snart Ahab hörde att Nabot var död, stod han upp och begav
        sig åstad ned till jisreeliten Nabots vingård för att taga den i
        besittning.
021:017 Men HERRENS ord kom till tisbiten Elia; han sade:
021:018 »Stå upp, gå åstad och möt Ahab, Israels konung, som bor i
        Samaria. Du träffar honom i Nabots vingård, dit han har gått
        ned för att taga den i besittning.
021:019 Och du skall tala till honom och säga: 'Så säger HERREN: Har du
        till redan hunnit att både dräpa och tillträda arvet?' Därefter
        skall du tala till honom och säga: 'Så säger HERREN: På samma
        ställe där hundarna hava slickat Nabots blod skola hundarna
        slicka också ditt blod.'»
021:020 Ahab sade till Elia: »Har du äntligen funnit mig, du min
        fiende?» Han svarade: »Ja, jag har funnit dig. Eftersom du har
        sålt dig till att göra vad ont är i HERRENS ögon,
021:021 därför skall jag ock låta vad ont är komma över dig och skall
        bortsopa dig, och av Ahabs hus skall jag utrota allt mankön,
        både små och stora i Israel.
021:022 Och jag skall göra med ditt hus såsom jag gjorde med Jerobeams,
        Nebats sons, hus, och såsom jag gjorde med Baesas, Ahias sons,
        hus, därför att du har förtörnat mig och kommit Israel att
        synda.
021:023 Också om Isebel har HERREN talat och sagt: Hundarna skola äta
        upp Isebel invid Jisreels murar.
021:024 Ja, den av Ahabs hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp,
        och den som dör ute på marken skola himmelens fåglar äta upp.»

021:025 (Också har ingen varit såsom Ahab, han som sålde sig till att
        göra vad ont var i HERRENS ögon, när hans hustru Isebel
        uppeggade honom därtill.
021:026 Mycken styggelse förövade han, i det han följde efter de
        eländiga avgudarna, alldeles såsom amoréerna hade gjort, vilka
        HERREN fördrev för Israels barn.)

021:027 Men när Ahab hörde de orden, rev han sönder sina kläder och
        svepte säcktyg om sin kropp och
        fastade; och han låg höljd i säcktyg och gick tyst omkring.
021:028 Då kom HERRENS ord till tisbiten Elia; han sade:
021:029 »Har du sett huru Ahab ödmjukar sig inför mig? Därför att han så
        ödmjukar sig inför mig, skall jag icke låta olyckan komma i hans
        tid; först i hans sons tid skall jag låta olyckan komma över
        hans hus.»

022:001 Och de sutto i ro i tre år, under vilka intet krig var mellan
        Aram och Israel.
022:002 Men i det tredje året for Josafat, Juda konung, ned till Israels
        konung.
022:003 Och Israels konung sade till sina tjänare: »I veten ju att Ramot
        i Gilead tillhör oss. Och likväl sitta vi stilla och taga det
        icke ifrån konungen i Aram.»
022:004 Och han frågade Josafat: Vill du draga med mig för att belägra
        Ramot i Gilead?» Josafat svarade Israels konung: »Jag såsom du,
        mitt folk såsom ditt folk, mina hästar såsom dina hästar!»
022:005 Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: »Fråga dock
        först HERREN härom.»
022:006 Då församlade Israels konung profeterna, vid pass fyra hundra
        män, och frågade dem: »Skall jag draga åstad mot Ramot i Gilead
        för att belägra det, eller skall jag avstå därifrån?» De
        svarade: »Drag ditupp; Herren skall giva det i konungens hand.»
022:007 Men Josafat sade: »Finnes här ingen annan HERRENS profet, så att
        vi kunna fråga genom honom?»
022:008 Israels konung svarade Josafat: »Här finnes ännu en man, Mika,
        Jimlas son, genom vilken vi kunna fråga HERREN; men han är mig
        förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka åt mig, utan allenast
        olycka.» Josafat sade: »Konungen säge icke så.»
022:009 Då kallade Israels konung till sig en hovman och sade: »Skaffa
        skyndsamt hit Mika, Jimlas son.»
022:010 Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en på
        sin tron, iklädda sina skrudar, på en tröskplats vid Samarias
        port, under det att alla profeterna profeterade inför dem.
022:011 Då gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av järn och sade: »Så
        säger HERREN: Med dessa skall du stånga araméerna, så att de
        förgöras.»
022:012 Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: »Drag
        upp mot Ramot i Gilead, så skall du bliva lyckosam; HERREN skall
        giva det i konungens hand.»

022:013 Och budet som hade gått för att tillkalla Mika talade till honom
        och sade: »Det är så, att profeterna med en mun lova konungen
        lycka; låt nu dina ord stämma överens med vad de hava talat, och
        lova också du lycka.»
022:014 Men Mika svarade: »Så sant HERREN lever, jag skall allenast tala
        det som HERREN säger till mig.»
022:015 När han sedan kom till konungen, frågade konungen honom: »Mika,
        skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det,
        eller skola vi avstå därifrån?» Han svarade honom: »Drag ditupp,
        så skall du bliva lyckosam; HERREN skall giva det i konungens
        hand.»
022:016 Men konungen sade till honom: »Huru många gånger skall jag
        besvärja dig att icke tala till mig annat än sanning i HERRENS
        namn?»
022:017 Då sade han: »Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, likt
        får som icke hava någon herde. Och HERREN sade: 'Dessa hava icke
        någon herre; må de vända tillbaka hem i frid, var och en till
        sitt.'»
022:018 Då sade Israels konung till Josafat: »Sade jag dig icke att
        denne aldrig profeterar lycka åt mig, utan allenast olycka?»

022:019 Men han sade: »Hör alltså HERRENS ord. Jag såg HERREN sitta på
        sin tron och himmelens hela härskara stå där hos honom, på hans
        högra sida och på hans vänstra.
022:020 Och HERREN sade: 'Vem vill locka Ahab att draga upp mot Ramot i
        Gilead, för att han må falla där?' Då sade den ene så och den
        andre så.
022:021 Slutligen kom anden fram och ställde sig inför HERREN och sade:
        'Jag vill locka honom därtill.' HERREN frågade honom: 'På vad
        sätt?'
022:022 Han svarade: 'Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla
        hans profeters mun.' Då sade han: 'Du må försöka att locka
        honom därtill, och du skall också lyckas; gå ut och gör så.'
022:023 Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i alla dessa dina
        profeters mun, medan HERREN ändå har beslutit att olycka skall
        komma över dig.»

022:024 Då trädde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på
        kinden och sade: »På vilken väg har då HERRENS Ande gått bort
        ifrån mig för att tala med dig?»
022:025 Mika svarade: »Du skall få se det på den dag då du nödgas
        springa från kammare till kammare för att gömma dig.»
022:026 Men Israels konung sade: »Tag Mika och för honom tillbaka till
        Amon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen.
022:027 Och säg: Så säger konungen: Sätten denne i fängelse och bespisen
        honom med fångkost, till dess jag kommer välbehållen hem.»
022:028 Mika svarade: »Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN
        icke talat genom mig.» Och han sade ytterligare: »Hören detta, I
        folk, allasammans.»
022:029 Så drog nu Israels konung jämte Josafat, Juda konung, upp till
        Ramot i Gilead.
022:030 Och Israels konung sade till Josafat: »Jag vill förkläda mig,
        när jag drager ut i striden, men du må vara klädd i dina egna
        kläder.» Så förklädde sig Israels konung, när han drog ut i
        striden.
022:031 Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina trettiotvå
        vagnshövitsmän: »I skolen icke giva eder i strid med någon, vare
        sig liten eller stor, utom med Israels konung allena.»
022:032 När då hövitsmännen över vagnarna fingo se Josafat, tänkte de:
        »Förvisso är detta Israels konung», och vände sig därför till
        anfall mot honom. Då gav Josafat upp ett rop.
022:033 Så snart nu hövitsmännen över vagnarna märkte att det icke var
        Israels konung, vände de om och läto honom vara.
022:034 Men en man som spände sin båge och sköt på måfå träffade Israels
        konung i en fog på rustningen. Då sade denne till sin körsven:
        »Sväng om vagnen och för mig ut ur hären, ty jag är sårad.»
022:035 Och striden blev på den dagen allt häftigare, och konungen stod
        upprätt i sin vagn, vänd mot araméerna; men om aftonen gav han
        upp andan. Och blodet från såret hade runnit ned i vagnen.
022:036 Och vid solnedgången gick ett rop genom hären: »Var och en till
        sin stad igen! Var och en till sitt land igen!»

022:037 Så dödades då konungen och blev förd till Samaria; och man
        begrov konungen där i Samaria.
022:038 Och när man sköljde vagnen i dammen i Samaria, slickade hundarna
        hans blod, och skökorna badade sig däri—såsom HERREN hade
        sagt.

022:039 Vad nu mer är att säga om Ahab och om allt vad han gjorde, om
        elfenbenshuset som han byggde, och om alla de städer som han
        byggde, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
022:040 Och Ahab gick till vila hos sina fäder. Och hans son Ahasja blev
        konung efter honom.

022:041 Men Josafat, Asas sons blev konung över Juda i Ahabs, Israels
        konungs, fjärde regeringsår.
022:042 Trettiofem år gammal var Josafat, när han blev konung, och han
        regerade tjugufem år i Jerusalem. Hans moder hette Asuba,
        Silhis dotter.
022:043 Och han vandrade i allt på sin fader Asas väg, utan att vika av
        ifrån den; han gjorde nämligen vad rätt var i HERRENS ögon.
022:044 Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor
        att frambära offer och tända offereld på höjderna.
022:045 Och Josafat höll fred med Israels konung.

022:046 Vad nu mer är att säga om Josafat och om de bedrifter han
        utförde och om hans krig, det finnes upptecknat i Juda konungars
        krönika.
022:047 Han utrotade ock ur landet de tempelbolare som ännu funnos där,
        vilka hade lämnats kvar i hans fader Asas tid.
022:048 I Edom fanns då ingen konung, utan en ståthållare regerade där.
022:049 Och Josafat hade låtit bygga Tarsis-skepp, som skulle gå till
        Ofir för att hämta guld; men de kommo aldrig åstad, ty de ledo
        skeppsbrott vid Esjon-Geber.
022:050 Då sade Ahasja, Ahabs son, till Josafat: »Låt mitt folk fara med
        ditt folk på skeppen.» Men Josafat ville icke.

022:051 Och Josafat gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i sin fader Davids stad. Och hans son Joram blev
konung efter honom.

022:052 Ahasja, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i
        Josafats, Juda konungs, sjuttonde regeringsår, och han regerade
        över Israel i två år.
022:053 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på sin faders
        och sin moders väg och på Jerobeams, Nebats sons, väg, hans som
        hade kommit Israel att synda.
022:054 Och han tjänade Baal och tillbad honom och förtörnade HERREN,
        Israels Gud, alldeles såsom hans fader hade gjort.

001:002 Och Ahasja störtade ned genom gallret i sin Övre sal i Samaria
        och skadade sig, så att han blev sjuk. Då skickade han åstad
        sändebud och sade till dem: »Gån och frågen Baal-Sebub, guden i
        Ekron, om jag skall tillfriskna från denna sjukdom.»
001:003 Men HERRENS ängel hade talat så till tisbiten Elia: »Stå upp och
        gå emot konungens i Samaria sändebud och tala så till dem: 'Är
        det därför att ingen Gud finnes i Israel som I gån åstad och
        frågen Baal-Sebub, guden i Ekron?
001:004 Därför att I gören detta, säger HERREN så: Du skall icke komma
        upp ur den säng i vilken du har lagt dig, ty du skall döden
        dö.'» Och Elia gick.

001:005 När sedan sändebuden kommo tillbaka till konungen, frågade han
        dem: »Varför kommen I tillbaka?»
001:006 De svarade honom: »En man kom emot oss och sade till oss: 'Gån
        tillbaka till konungen, som har sänt eder, och talen så till
        honom: Så säger HERREN: Är det därför att ingen Gud finnes i
        Israel som du sänder bud för att fråga Baal-Sebub, guden i
        Ekron? Därför att du så gör skall du icke komma upp ur den säng
        i vilken du har lagt dig, ty du skall döden dö.'»
001:007 Då frågade han dem: »Huru såg den mannen ut, som kom emot eder
        och talade till eder på detta sätt?»
001:008 De svarade honom: »Mannen bar en hårmantel och var omgjordad med
        en lädergördel om sina länder.» Då sade han: »Det var tisbiten
        Elia.»
001:009 Och han sände till honom en underhövitsman med femtio man. Och
        när denne kom upp till honom, där han satt på toppen av berget,
        sade han till honom: »Du gudsman, konungen befaller dig att
        komma ned.»
001:010 Men Elia svarade och sade till underhövitsmannen: »Om jag är en
        gudsman, så komme eld ned från himmelen och förtäre dig och dina
        femtio.» Då kom eld ned från himmelen och förtärde honom och
        hans femtio.
001:011 Och han sände åter till honom en annan underhövitsman med
        femtio man. Denne tog till orda och sade till honom: »Du
        gudsman, så säger konungen: Kom strax ned.»
001:012 Men Elia svarade och sade till dem: »Om jag är en gudsman, så
        komme eld ned från himmelen och förtäre dig och dina femtio.» Då
        kom Guds eld ned från himmelen och förtärde honom och hans
        femtio.
001:013 Åter sände han åstad en tredje underhövitsman med femtio man
        Och denne tredje underhövitsman drog ditupp, och när han kom
        fram, föll han ned på sina knän för Elia och bad honom och sade
        till honom: »Du gudsman, låt mitt liv och dessa dina femtio
        tjänares liv vara något aktat i dina ögon.
001:014 Se, eld har kommit ned från himmelen och förtärt de första två
        underhövitsmännen med deras femtio man; men låt nu mitt liv vara
        något aktat i dina ögon.
001:015 Och HERRENS ängel sade till Elia: »Gå ned med honom, frukta icke
        för honom.» Då stod han upp och gick med honom ned till konungen
001:016 Och han sade till denne: »Så säger HERREN: Eftersom du skickade
        sändebud för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron—likasom om i
        Israel icke funnes någon Gud, som du kunde fråga härom—
        fördenskull skall du icke få komma upp ur den säng i vilken du
        har lagt dig, ty du skall döden dö.»
001:017 Och han dog, i enlighet med det HERRENS ord som Elia hade talat;
        och Joram blev konung efter honom, i Jorams, Josafats sons, Juda
        konungs, andra regeringsår. Han hade nämligen ingen son.

001:018 Vad nu mer är att säga om Ahasja, om vad han gjorde, det finnes
upptecknat i Israels konungars krönika.

002:001 Vid den tid då HERREN ville upptaga Elia till himmelen i en
        stormvind gingo Elia och Elisa från Gilgal.
002:002 Och Elia sade till Elisa: »Stanna här, ty HERREN har sänt mig
        till Betel.» Men Elisa svarade: »Så sant HERREN lever, och så
        sant du själv lever, jag lämnar dig icke. Och de gingo ned till
        Betel.
002:003 Då kommo profetlärjungarna i Betel ut till Elisa och sade till
        honom: »Vet du att HERREN i dag vill taga din herre ifrån dig,
        upp över ditt huvud?» Han svarade: »Ja, jag vet det; tigen
        stilla.»
002:004 Och Elia sade till honom: »Elisa, stanna här, ty HERREN har sänt
        mig till Jeriko.» Men han svarade: »Så sant HERREN lever, och så
        sant du själv lever, jag lämnar dig icke.» Och de kommo till
        Jeriko.
002:005 Då gingo profetlärjungarna i Jeriko fram till Elisa och sade
        till honom: »Vet du att HERREN i dag vill taga din herre ifrån
        dig, upp över ditt huvud?» Han svarade: »Ja, jag vet det; tigen
        stilla.»
002:006 Och Elia sade till honom: »Stanna här, ty HERREN har sänt mig
        till Jordan.» Men han svarade: »Så sant HERREN lever, och så
        sant du själv lever, jag lämnar dig icke.» Och de gingo båda
        åstad.
002:007 Men femtio män av profetlärjungarna gingo ock åstad och ställde
        sig på något avstånd, längre bort, under det att de båda stodo
        vid Jordan.
002:008 Och Elia tog sin mantel och vek ihop den och slog på vattnet; då
        delade sig detta åt två sidor. Och de gingo så båda på torr mark
        därigenom.

002:009 När de hade kommit över, sade Elia till Elisa: »Bed mig om vad
        jag skall göra för dig, innan jag bliver tagen ifrån dig.» Elisa
        sade »Må en dubbel arvslott av din ande falla mig till.»
002:010 Han svarade: »Du har bett om något svårt. Men om du ser mig, när
        jag bliver tagen ifrån dig, då kommer det dock att så ske dig;
        varom icke, så sker det ej.»
002:011 Under det att de nu gingo och talade, syntes plötsligt en vagn
        eld, med hästar av eld, och skilde de båda från varandra; och
        Elia for i stormvinden upp till himmelen.
002:012 Och Elisa såg det och ropade: »Min fader, min fader! Du som för
        Israel är både vagnar och ryttare!» Sedan såg han honom icke
        mer. Och han fattade i sina kläder och rev sönder dem i två
        stycken.
002:013 Därefter tog han upp Elias mantel, som hade fallit av denne, och
        vände så om och ställde sig vid Jordans strand.
002:014 Och han tog Elias mantel, som hade fallit av denne, och slog på
        vattnet och sade: »Var är HERREN, Elias Gud?» Då nu också Elisa
        slog på vattnet, delade det sig åt två sidor, och han gick över.

002:015 När profetlärjungarna, som voro vid Jeriko på något avstånd,
        sågo detta, sade de: »Elias ande vilar på Elisa.» Och de kommo
        honom till mötes och bugade sig ned till jorden för honom.
002:016 Och de sade till honom: »Se, bland dina tjänare finnas femtio
        raska män; låt dessa gå och söka efter din herre. Kanhända har
        HERRENS Ande lyft upp honom och kastat honom på något berg eller
        i någon dal.» Men han svarade: »Sänden ingen åstad.
002:017 Men när de länge och väl enträget hade bett honom därom, sade
        han: »Så sänden då åstad.» Då sände de åstad femtio män; och
        dessa sökte efter honom i tre dagar, men funno honom icke.
002:018 När de sedan kommo tillbaka till honom, medan han ännu vistades
        i Jeriko, sade han till dem: »Sade jag icke till eder att I icke
        skullen gå?»

002:019 Och männen i staden sade till Elisa: »Stadens läge är ju gott,
        såsom min herre ser, men vattnet är dåligt, och därav komma
        missfall i landet.»
002:020 Han sade: »Hämten hit åt mig en ny skål och läggen salt däri.»
        Och de hämtade en åt honom.
002:021 Därefter gick han ut till vattenkällan och kastade salt däri och
        sade: »Så säger HERREN: Jag har nu gjort detta vatten sunt; död
        och missfall skola icke mer komma därav.
002:022 Och vattnet blev sunt, och har förblivit så ända till denna dag,
        i enlighet med det ord Elisa talade.
002:023 Därifrån begav han sig upp till Betel. Och under det han var på
        väg ditupp, kom en skara gossar ut ur staden; och de begynte
        driva gäck med honom och ropade till honom: »Upp med dig, du
        flintskalle! Upp med dig, du flintskalle!»
002:024 När han då vände sig om och fick se dem, uttalade han en
        förbannelse över dem i HERRENS namn. Då kommo två björninnor ut
        ur skogen och sleto sönder fyrtiotvå av barnen.
002:025 Därifrån gick han till berget Karmel och vände sedan därifrån
        tillbaka till Samaria.

003:001 Joram, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i Josafats,
        Juda konungs, adertonde regeringsår, och han regerade i tolv år.
003:002 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; dock icke såsom hans
        fader och moder, ty han skaffade bort den Baalsstod som hans
        fader hade låtit göra.
003:003 Dock höll han fast vid de Jerobeams, Nebats sons, synder genom
        vilka denne hade kommit Israel att synda; från dessa avstod han
        icke.

003:004 Mesa, konungen i Moab, som ägde mycken boskap, hade i skatt till
        konungen i Israel erlagt hundra tusen lamm och ull av hundra
        tusen vädurar.
003:005 Men när Ahab var död, avföll konungen i Moab från konungen i
        Israel.
003:006 Då drog konung Joram ut från Samaria och mönstrade hela Israel.
003:007 Därefter sände han åstad bud till Josafat, konungen i Juda, och
        lät säga honom: »Konungen i Moab har avfallit från mig. Vill du
        draga med mig för att strida mot Moab?» Han svarade: »Ja, jag
        vill draga ditupp—jag såsom du, mitt folk såsom ditt folk,
        mina hästar såsom dina hästar!»
003:008 Och han frågade: »Vilken väg skola vi draga ditupp?» Han svarade
        »Vägen genom Edoms öken.»

003:009 Så drogo då konungen i Israel konungen i Juda och konungen i
        Edom åstad; men när de hade färdats sju dagsresor, fanns intet
        vatten för hären och för djuren som de hade med sig.
003:010 Då sade Israels konung: »Ack att HERREN skulle kalla tillhopa
        dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!»
003:011 Men Josafat sade: »Finnes här ingen HERRENS profet, så att vi
        kunna fråga HERREN genom honom?» Då svarade en av Israels
        konungs tjänare och sade: »Elisa, Safats son, finnes här, han
        som plägade gjuta vatten på Elias händer.»
003:012 Josafat sade: »Hos honom är HERRENS ord.» Israels konung och
        Josafat och Edoms konung gingo då ned till honom.
003:013 Men Elisa sade till Israels konung: »Vad har du med mig att
        göra? Gå du till din faders profeter och till din moders
        profeter.» Israels konung svarade honom: »Bort det, att HERREN
        skulle hava kallat tillhopa dessa tre konungar för att giva dem
        i Moabs hand!»
003:014 Då sade Elisa: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tjänare
        jag är: om jag icke hade undseende för Josafat, Juda konung, så
        skulle jag icke akta på dig eller se till dig.
003:015 Men hämten nu hit åt mig en harpospelare.» Så ofta harpospelaren
        spelade, kom nämligen HERRENS hand över honom.
003:016 Och han sade: »Så säger HERREN: Gräven i denna dal grop vid
        grop.
003:017 Ty så säger HERREN: I skolen icke märka någon vind, ej heller se
        något regn, men likväl skall denna dal bliva full med vatten, så
        att både I själva skolen hava att dricka och eder boskap och
        edra övriga djur.
003:018 Dock anser HERREN icke ens detta vara nog, utan han vill ock
        giva Moab i eder hand.
003:019 Och I skolen intaga alla befästa städer och alla andra ansenliga
        städer, I skolen fälla alla nyttiga träd och kasta igen alla
        vattenkällor, och alla bördiga åkerstycken skolen I fördärva med
        stenar.»
003:020 Och se, om morgonen, vid den tid då spisoffret frambäres,
        strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes med
        vatten.
003:021 Moabiterna hade nu allasammans hört att konungarna hade dragit
        upp för att strida mot dem, och alla de som voro vid vapenför
        ålder eller därutöver blevo uppbådade och stodo nu vid gränsen.
003:022 Men bittida om morgonen, när solen gick upp och lyste på
        vattnet, sågo moabiterna vattnet framför sig rött såsom blod.
003:023 Då sade de: »Det är blod! Konungarna hava helt visst råkat i
        strid och därvid dräpt varandra. Nu till plundring, Moab!»
003:024 Men när de kommo till Israels läger, bröto israeliterna fram och
        slogo moabiterna, så att de flydde för dem. Och de drogo in i
        landet och slogo ytterligare moabiterna.
003:025 Och städerna förstörde de, och på alla bördiga åkerstycken
        kastade de var och en sin sten, till dess de hade överhöljt dem,
        och alla vattenkällor täppte de till, och alla nyttiga träd
        fällde de, så att de till slut lämnade kvar allenast stenarna av
        Kir-Hareset. Men när slungkastarna omringade staden och besköto
        den
003:026 och Moabs konung såg att han icke kunde hålla stånd i striden,
        tog han med sig sju hundra svärdbeväpnade män för att slå sig
        igenom till Edoms konung; men de kunde det icke.
003:027 Då tog han sin förstfödde son, den som skulle bliva konung efter
        honom, och offrade denne på muren till ett brännoffer. Då
        drabbades Israel av svår hemsökelse, så att de måste bryta upp
        och lämna honom i fred och vända tillbaka till sitt land igen.

004:001 Och en kvinna som var hustru till en av profetlärjungarna ropade
        till Elisa och sade: »Min man, din tjänare, har dött, och du vet
        att din tjänare fruktade HERREN; nu kommer hans fordringsägare
        och vill taga mina båda söner till trälar.
004:002 Elisa sade till henne: »Vad kan jag göra för dig? Säg mig, vad
        har du i huset?» Hon svarade: »Din tjänarinna har intet annat i
        huset än en flaska smörjelseolja.»
004:003 Då sade han: »Gå och låna dig kärl utifrån av alla dina grannar,
        tomma kärl, men icke för få.
004:004 Gå så in, och stäng igen dörren om dig och dina söner, och gjut
        i alla dessa kärl; och när ett kärl är fullt, så flytta undan
        det.»
004:005 Då gick hon ifrån honom. Och sedan hon hade stängt igen dörren
        om sig och sina söner, buro de fram kärlen till henne, och hon
        göt i.
004:006 Och när kärlen voro fulla, sade hon till sin son: »Bär fram åt
        mig ännu ett kärl.» Men han svarade henne: »Här finnes intet
        kärl mer. Då stannade oljan av.
004:007 Och hon kom och berättade detta för gudsmannen. Då sade han: »Gå
        och sälj oljan, och betala din skuld. Sedan må du med dina
        söner leva av det som bliver över.»

004:008 En dag kom Elisa över till Sunem. Där bodde en rik kvinna, som
        nödgade honom att äta hos sig; och så ofta han sedan kom
        ditöver, tog han in där och åt.
004:009 Då sade hon en gång till sin man: »Se, jag har förnummit att han
        som beständigt kommer hitöver är en helig gudsman.
004:010 Så låt oss nu mura upp ett litet rum på taket och där sätta in
        åt honom en säng, ett bord, en stol och en ljusstake, så att han
        kan få taga in där, när han kommer till oss.»
004:011 Så kom han dit en dag och fick då taga in i rummet och ligga
        där.
004:012 Och han sade till sin tjänare Gehasi: »Kalla hit sunemitiskan.»
        Då kallade han dit henne, och hon infann sig där hos tjänaren.
004:013 Ytterligare tillsade han honom: »Säg till henne: 'Se, du har
        haft allt detta besvär för oss. Vad kan nu jag göra för dig? Har
        du något att andraga hos konungen eller hos härhövitsmannen?'»
        Men hon svarade: »Nej; jag bor ju här mitt ibland mitt folk.»
004:014 Sedan frågade han: »Vad kan jag då göra för henne?» Gehasi
        svarade: »Jo, hon har ingen son, och hennes man är gammal.»
004:015 Så sade han då: »Kalla henne hitin.» Då kallade han dit henne,
        och hon stannade i dörren.
004:016 Och han sade: »Nästa år vid just denna tid skall du hava en son
        i famnen.» Hon svarade: »Nej, min herre, du gudsman, inbilla
        icke din tjänarinna något sådant.»
004:017 Men kvinnan blev havande och födde en son följande år, just vid
        den tid som Elisa hade sagt henne.

004:018 Och när gossen blev större, hände sig en dag att han gick ut
        till sin fader hos skördemännen.
004:019 Då begynte han klaga för sin fader: »Mitt huvud! Mitt huvud!»
        Denne sade till sin tjänare: »Tag honom och bär honom till hans
        moder.
004:020 Han tog honom då och förde honom till hans moder. Och han satt i
        hennes knä till middagstiden; då gav han upp andan.
004:021 Men hon gick upp och lade honom på gudsmannens säng och stängde
        igen om honom och gick ut.
004:022 Därefter kallade hon på sin man och sade: »Sänd till mig en av
        tjänarna med en åsninna, så vill jag skynda till gudsmannen;
        sedan kommer jag strax tillbaka.»
004:023 Han sade: »Varför vill du i dag fara till honom? Det är ju
        varken nymånad eller sabbat.» Hon svarade: »Oroa dig icke!»
004:024 Sedan lät hon sadla åsninnan och sade till sin tjänare: »Driv på
        framåt, och gör icke något uppehåll i min färd, förrän jag säger
        dig till.»
004:025 Så begav hon sig åstad och kom till gudsmannen på berget Karmel.
        Då nu gudsmannen fick se henne på något avstånd, sade han till
        sin tjänare Gehasi: »Se, där är sunemitiskan.
004:026 Skynda nu emot henne och fråga henne: 'Allt står väl rätt till
        med dig och med din man och med gossen?'» Hon svarade: »Ja.»
004:027 Men när hon kom upp till gudsmannen på berget, fattade hon om
        hans fötter. Då gick Gehasi fram och ville driva henne undan;
        men gudsmannen sade: »Låt henne vara, ty hennes själ är
        bedrövad; men HERREN hade fördolt detta för mig och icke låtit
        mig få veta det.»
004:028 Och hon sade: »Hade jag väl bett min herre om en son? Sade jag
        icke fastmer att du icke skulle inbilla mig något?»
004:029 Då sade han till Gehasi: »Omgjorda dina länder och tag min stav
        i din hand och gå åstad; om du möter någon, så hälsa icke på
        honom, och om någon hälsar på dig, så besvara icke hans
        hälsning. Och lägg sedan min stav på gossens ansikte.»
004:030 Men gossens moder sade: »Så sant HERREN lever, och så sant du
        själv lever, jag släpper dig icke.» Då stod han upp och följde
        med henne.
004:031 Men Gehasi hade redan gått före dem och lagt staven på gossens
        ansikte; dock hördes icke ett ljud, och intet spår av
        förnimmelse kunde märkas. Då vände han om och gick honom till
        mötes och berättade det för honom och sade: »Gossen har icke
        vaknat upp.»
004:032 Och när Elisa kom in i huset, fick han se att gossen låg död på
        hans säng.
004:033 Då gick han in och stängde igen dörren om dem båda och bad till
        HERREN.
004:034 Och han steg upp i sängen och lade sig över gossen, så att han
        hade sin mun på hans mun, sina ögon på hans ögon och sina händer
        på hans händer. När han så lutade sig ned över gossen, blev
        kroppen varm.
004:035 Därefter gick han åter fram och tillbaka i rummet och steg så
        åter upp i sängen och lutade sig ned över honom. Då nös gossen,
        ända till sju gånger. Och därpå slog gossen upp ögonen.
004:036 Sedan ropade han på Gehasi och sade: »Kalla hit sunemitiskan.»
        Då kallade han in henne, och när hon kom in till honom, sade
        han: »Tag din son.»
004:037 Då kom hon fram och föll ned för hans fötter och bugade sig mot
        jorden. Därefter tog hon sin son och gick ut.

004:038 Och Elisa kom åter till Gilgal, medan hungersnöden var i landet.
        När då profetlärjungarna sutto där inför honom, sade han till
        sin tjänare »Sätt på den stora grytan och koka något till soppa
        åt profetlärjungarna.»
004:039 Och en av dem gick ut på marken för att plocka något grönt; då
        fick han se en vild slingerväxt, och av den plockade han något
        som liknade gurkor, sin mantel full. När han sedan kom in, skar
        han sönder dem och lade dem i soppgrytan; ty de kände icke till
        dem.
004:040 Och de öste upp åt männen, för att de skulle äta. Men så snart
        de hade begynt äta av soppan, gåvo de upp ett rop och sade:
        »Döden är i grytan, du gudsman!» Och de kunde icke äta.
004:041 Då sade han: »Skaffen hit mjöl.» Detta kastade han i
        grytan. Därefter sade han: »Ös upp åt folket och låt dem äta.»
        Och intet skadligt fanns nu mer i grytan.

004:042 Och en man kom från Baal-Salisa och förde med sig åt gudsmannen
        förstlingsbröd; tjugu kornbröd, och ax av grönskuren säd i sin
        påse. Då sade han: »Giv det åt folket att äta.»
004:043 Men hans tjänare sade: »Huru skall jag kunna sätta fram detta
        för hundra män?» Han sade: »Giv det åt folket att äta; ty så
        säger HERREN: De skola äta och få över.
004:044 Då satte han fram det för dem. Och de åto och fingo över, såsom
        HERREN hade sagt.

005:001 Naaman, den arameiske konungens härhövitsman, hade stort
        anseende hos sin herre och var högt aktad, ty genom honom hade
        HERREN givit seger åt Aram; och han var en tapper stridsman, men
        spetälsk.
005:002 Nu hade araméerna, en gång då de drogo ut på strövtåg, fört med
        sig såsom fånge ur Israels land en ung flicka, som kom i tjänst
        hos Naamans hustru.
005:003 Denna sade till sin fru: »Ack att min herre vore hos profeten i
        Samaria, så skulle denne nog befria honom från hans spetälska!»
005:004 Då gick hon åstad och berättade detta för sin herre och sade:
        »Så och så har flickan ifrån Israels land sagt.
005:005 Konungen i Aram svarade: »Far dit, så skall jag sända brev till
        konungen i Israel.» Så for han då och tog med sig tio talenter
        silver och sex tusen siklar guld, så ock tio högtidsdräkter.
005:006 Och han överlämnade brevet till Israels konung, och däri stod
        det: »Nu, när detta brev kommer dig till handa, må du veta att
        jag har sänt till dig min tjänare Naaman, för att du må befria
        honom från hans spetälska.»
005:007 När Israels konung hade läst brevet, rev han sönder sina kläder
        och sade: »Är jag då Gud, så att jag skulle kunna döda och göra
        levande, eftersom denne sänder bud till mig att jag skall befria
        en man från hans spetälska? Märken nu och sen huru han söker sak
        med mig.»

005:008 Men när gudsmannen Elisa hörde att Israels konung hade rivit
        sönder sina kläder, sände han till konungen och lät säga:
        »Varför har du rivit sönder dina kläder? Låt honom komma till
        mig, så skall han förnimma att en profet finnes i Israel.»
005:009 Så kom då Naaman med sina hästar och vagnar och stannade vid
        dörren till Elisas hus.
005:010 Då sände Elisa ett bud ut till honom och lät säga: »Gå bort och
        bada dig sju gånger i Jordan, så skall ditt kött åter bliva sig
        likt, och du skall bliva ren.»
005:011 Men Naaman blev vred och for sin väg, i det han sade: »Jag
        tänkte att han skulle gå ut till mig och träda fram och åkalla
        HERRENS, sin Guds, namn och föra sin hand fram och åter över
        stället och så taga bort spetälskan.
005:012 Äro icke Damaskus' floder, Abana och Parpar, bättre än alla
        vatten Israel? Då kunde jag ju lika gärna bada mig i dem för att
        bliva ren.» Så vände han om och for sin väg i vrede.
005:013 Men hans tjänare gingo fram och talade till honom och sade: »Min
        fader, om profeten hade förelagt dig något svårt, skulle du då
        icke hava gjort det? Huru mycket mer nu, då han allenast har
        sagt till dig: 'Bada dig, så bliver du ren'!
005:014 Då for han ned och doppade sig i Jordan sju gånger, såsom
        gudsmannen hade sagt; och hans kött blev då åter sig likt,
        friskt såsom en ung gosses kött, och han blev ren.

005:015 Därefter vände han tillbaka till gudsmannen med hela sin skara
        och gick in och trädde fram för honom och sade: »Se, nu vet jag
        att ingen Gud finnes på hela jorden utom i Israel. Så tag nu
        emot en tacksamhetsskänk av din tjänare.»
005:016 Men han svarade: »Så sant HERREN lever, han vilkens tjänare jag
        är, jag vill icke taga emot den.» Och fastän han enträget bad
        honom att taga emot den, ville han icke.
005:017 Då sade Naaman: »Om du icke vill detta, så låt då din tjänare få
        så mycket jord som ett par mulåsnor kunna bära. Ty din tjänare
        vill icke mer offra brännoffer och slaktoffer åt andra gudar,
        utan allenast åt HERREN.
005:018 Detta må dock HERREN förlåta din tjänare: när min herre går in i
        Rimmons tempel för att där böja knä, och han då stöder sig vid
        min hand, och jag också böjer knä där i Rimmons tempel, må då
        HERREN förlåta din tjänare, när jag så böjer knä i Rimmons
        tempel.
005:019 Han sade till honom: »Far i frid.»

        Men när hän hade lämnat honom och farit ett stycke väg framåt,
005:020 tänkte Gehasi, gudsmannen Elisas tjänare: »Se, min herre har
        släppt denne Naaman från Aram, utan att taga emot av honom vad
        han hade fört med sig. Så sant HERREN lever, jag vill skynda
        efter honom och söka få något av honom.»
005:021 Så gav sig då Gehasi åstad efter Naaman. Men när Naaman såg
        någon skynda efter sig, steg han med hast ned från vagnen och
        gick emot honom och sade: »Allt står väl rätt till?»
005:022 Han svarade: »Ja; men min herre har sänt mig och låter säga:
        'Just nu hava två unga män, profetlärjungar, kommit till mig
        från Efraims bergsbygd; giv dem en talent silver och två
        högtidsdräkter.'»
005:023 Naaman svarade: »Värdes taga två talenter.» Och han bad honom
        enträget och knöt så in två talenter silver i två pungar och tog
        fram två högtidsdräkter, och lämnade detta åt två av sina
        tjänare, och dessa buro det framför honom.
005:024 Men när han kom till kullen, tog han det ur deras hand och lade
        det i förvar i huset; sedan lät han männen gå sin väg.
005:025 Därefter gick han in och trädde fram för sin herre. Då frågade
        Elisa honom: »Varifrån kommer du, Gehasi?» Han svarade: »Din
        tjänare har ingenstädes varit.»
005:026 Då sade han till honom: »Menar du att jag icke i min ande var
        med, när en man vände om från sin vagn och gick emot dig? Är det
        nu tid att du skaffar dig silver och skaffar dig kläder, så ock
        olivplanteringar, vingårdar, får och fäkreatur, tjänare och
        tjänarinnor,
005:027 nu då Naamans spetälska kommer att låda vid dig och vid dina
        efterkommande för evigt?» Så gick denne ut ifrån honom, vit
        såsom snö av spetälska.

006:001 Profetlärjungarna sade till Elisa: »Se, rummet där vi sitta
        inför dig är för trångt för oss.»
006:002 Låt oss därför gå till Jordan och därifrån hämta var sin
        timmerstock, så att vi där kunna bygga oss ett annat hus att
        sitta i.» Han svarade: »Gån åstad.»
006:003 Men en av dem sade: »Värdes själv gå med dina tjänaren.» Han
        varade: »Ja, jag skall gå med.»
006:004 Så gick han med dem. Och när de kommo till Jordan, begynte de
        hugga ned träd.
006:005 Men under det att en av dem höll på att fälla en stock, föll
        yxjärnet i vattnet. Då gav han upp ett rop och sade: »Ack, min
        herre, yxan var ju lånad.»
006:006 Gudsmannen frågade: »Var föll den i?» Och han visade honom
        stället. Då högg han av ett stycke trä och kastade det i där
        och fick så järnet att flyta upp.
006:007 Sedan sade han: »Tag nu upp det.» Då räckte mannen ut sin hand
        och tog det.

006:008 Och konungen i Aram låg i krig med Israel. Men när han rådförde
        sig med sina tjänare och sade: »På det och det stället vill jag
        lägra mig»,
006:009 då sände gudsmannen bud till Israels konung och lät säga: »Tag
        dig till vara för att tåga fram vid det stället, ty araméerna
        ligga där.»
006:010 Då sände Israels konung till det ställe som gudsmannen hade
        angivit för honom och varnat honom för; och han tog sig till
        vara där. Detta skedde icke allenast en gång eller två gånger.
006:011 Häröver blev konungen i Aram mycket orolig; och han kallade till
        sig sina tjänare och sade till dem: »Kunnen I icke säga mig vem
        av de våra det är som håller med Israels konung?»
006:012 Då svarade en av hans tjänare: »Icke så, min herre konung; men
        Elisa, profeten i Israel, kungör för Israels konung vart ord som
        du talar i din sovkammare.»
006:013 Han sade: »Gån och sen till, var han finnes, så att jag kan
        sända åstad och gripa honom.» Och man berättade för honom att
        han var i Dotan.

006:014 Då sände han dit hästar och vagnar och en stor här; och de kommo
        dit om natten och omringade staden.
006:015 När nu gudsmannens tjänare bittida om morgonen stod upp och gick
        ut, fick han se att en här hade lägrat sig runt omkring staden
        med hästar och vagnar. Då sade tjänaren till honom: »Ack, min
        herre, huru skola vi nu göra?»
006:016 Han svarade: »Frukta icke; ty de som äro med oss äro flera än de
        som äro med dem.»
006:017 Och Elisa bad och sade: »HERRE, öppna hans ögon, så att han
        ser.» Då öppnade HERREN tjänarens ögon, och han fick se att
        berget var fullt med hästar och vagnar av eld, runt omkring
        Elisa.

006:018 När de nu drogo ned mot honom, bad Elisa till HERREN och sade:
        »Slå detta folk med blindhet.» Då slog han dem med blindhet,
        såsom Elisa bad.
006:019 Och Elisa sade till dem: »Detta är icke den rätta vägen eller
        den rätta staden. Följen mig, så skall jag föra eder till den
        man som I söken.» Därefter förde han dem till Samaria.
006:020 Men när de kommo till Samaria, sade Elisa: »HERRE, öppna dessas
        ögon, så att de se.» Då öppnade HERREN deras ögon, och de fingo
        se att de voro mitt i Samaria.
006:021 När då Israels konung såg dem, sade han till Elisa: »Skall jag
        hugga ned dem, min fader, skall jag hugga ned dem?»
006:022 Han svarade: »Du skall icke hugga ned dem. Du plägar ju icke ens
        hugga ned dem som du har tagit till fånga med svärd och
        båge. Sätt fram för dem mat och dryck och låt dem äta och
        dricka, och låt dem sedan gå till sin herre igen»
006:023 Då tillredde han åt dem en stor måltid, och när de hade ätit och
        druckit, lät han dem gå; och de gingo till sin herre igen. Sedan
        kommo icke vidare några arameiska strövskaror in i Israels land.

006:024 Därefter hände sig att Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela
        sin här och drog upp och belägrade Samaria.
006:025 Och medan de belägrade Samaria, uppstod där en så stor
        hungersnöd, att man betalade åttio siklar silver för ett
        åsnehuvud och fem siklar silver för en fjärdedels kab duvoträck.
006:026 Och en gång då Israels konung gick omkring på muren ropade en
        kvinna till honom och sade: »Hjälp, min herre konung!»
006:027 Han svarade: »Hjälper icke HERREN dig, varifrån skall då jag
        kunna skaffa hjälp åt dig? Från logen eller från vinpressen?»
006:028 Och konungen frågade henne: »Vad fattas dig?» Hon svarade:
        »Kvinnan där sade till mig: 'Giv hit din son, så att vi få äta
        honom i dag, så skola vi äta min son i morgon.'
006:029 Så kokade vi min son och åto upp honom. Nästa dag sade jag till
        henne: 'Giv nu hit din son, så att vi få äta honom.' Men då
        gömde hon undan sin son.»
006:030 När konungen hörde kvinnans ord, rev han sönder sina kläder, där
        han gick på muren. Då fick folket se att han hade säcktyg
        inunder, närmast kroppen.
006:031 Och han sade: »Gud straffe mig nu och framgent, om Elisas,
        Safats sons, huvud i dag får sitta kvar på honom.»

006:032 Så sände han då dit en man före sig, under det att Elisa satt i
        sitt hus och de äldste sutto där hos honom. Men innan den
        utskickade hann fram till honom, sade han till de äldste: »Sen I
        huru denne mördarson sänder hit en man för att taga mitt huvud?
        Men sen nu till, att I stängen igen dörren, när den utskickade
        kommer; och spärren så vägen för honom med den. Jag hör nu ock
        ljudet av hans herres steg efter honom.»
006:033 Medan han ännu talade med dem, kom den utskickade ned till
        honom. Och denne sade: »Se, detta är en olycka som kommer från
        HERREN; huru skall jag då längre kunna hoppas på HERREN?»

007:001 Men Elisa svarade: »Hören HERRENS ord. Så säger HERREN: I morgon
        vid denna tid skall man få ett sea-mått fint mjöl för en sikel,
        så ock två sea-mått korn för en sikel, i Samarias port.»
007:002 Den kämpe vid vilkens hand konungen stödde sig svarade då
        gudsmannen och sade: »Om HERREN också gjorde fönster på
        himmelen, huru skulle väl detta kunna ske?» Han sade: »Du skall
        få se det med egna ögon, men du skall icke få äta därav.»

007:003 Utanför stadsporten uppehöllo sig då fyra spetälska män. Dessa
        sade till varandra: »Varför skola vi stanna kvar här, till dess
        vi dö?»
007:004 Om vi besluta oss för att gå in i staden nu då hungersnöd är i
        staden, så skola vi dö där, och om vi stanna här, skola vi ock
        dö. Välan då, låt oss gå över till araméernas läger; låta de oss
        leva, så få vi leva, och döda de oss, så må vi dö.»
007:005 Så stodo de då upp i skymningen för att gå in i araméernas
        läger. Men när de kommo till utkanten av araméernas läger, se,
        då fanns ingen människa där.
007:006 Ty Herren hade låtit ett dån av vagnar och hästar höras i
        araméernas läger, ett dån såsom av en stor här, så att de hade
        sagt till varandra: »Förvisso har Israels konung lejt hjälp mot
        oss av hetiternas och egyptiernas konungar, för att dessa skola
        komma över oss.»
007:007 Därför hade de brutit upp och flytt i skymningen och hade
        övergivit sina tält, sina hästar och åsnor, lägret sådant det
        stod; de hade flytt för att rädda sina liv.
007:008 När de spetälska nu kommo till utkanten av lägret, gingo de in i
        ett tält och åto och drucko, och togo därur silver och guld och
        kläder, och gingo så bort och gömde det. Sedan vände de
        tillbaka och gingo in i ett annat tält och togo vad där fanns,
        och gingo så bort och gömde det.
007:009 Men därefter sade de till varandra: »Vi bete oss icke rätt. I
        dag kunna vi frambära ett glädjebudskap. Men om vi nu tiga och
        vänta till i morgon, när det bliver dager, så skall det
        tillräknas oss såsom missgärning. Välan då, låt oss gå och
        berätta detta i konungens hus.
007:010 Så gingo de åstad och ropade an vakten vid stadsporten och
        berättade för dem och sade: »Vi kommo till araméernas läger, men
        där fanns ingen människa, och icke ett ljud av någon människa
        hördes; där stodo allenast hästarna och åsnorna bundna och
        tälten såsom de pläga stå.»
007:011 Detta ropades sedan ut av dem som höllo vakt vid porten, och man
        förkunnade det också inne i konungens hus.
007:012 Konungen stod då upp om natten och sade till sina tjänare: »Jag
        vill säga eder vad araméerna hava för händer mot oss. De veta
        att vi lida hungersnöd, därför hava de gått ut ur lägret och
        gömt sig ute på marken, i det de tänka att de skola gripa oss
        levande, när vi nu gå ut ur staden, och att de så skola komma in
        i staden.»
007:013 Men en av hans tjänare svarade och sade: »Låt oss taga fem av de
        återstående hästarna, dem som ännu finnas kvar härinne—det
        skall ju eljest gå dem såsom det går hela hopen av israeliter
        som ännu äro kvar härinne, eller såsom det har gått hela hopen
        av israeliter som redan hava omkommit—och låt oss sända åstad
        och se efter.»
007:014 Så tog man då två vagnar med hästar för, och konungen sände dem
        åstad efter araméernas här och sade: »Faren åstad och sen
        efter.»
007:015 Dessa foro nu efter dem ända till Jordan; och se, hela vägen var
        full med kläder och andra saker som araméerna hade kastat ifrån
        sig, när de hastade bort. Och de utskickade kommo tillbaka och
        berättade detta för konungen.
007:016 Då drog folket ut och plundrade Araméernas läger; och nu fick
        man ett sea-mått fint mjöl för en sikel och likaså två sea-mått
        korn för en sikel, såsom HERREN hade sagt.

007:017 Och den kämpe vid vilkens hand konungen plägade stödja sig hade
        av honom blivit satt till att hålla ordning vid stadsporten; men
        folket trampade honom till döds i porten, detta i enlighet med
        gudsmannens ord, vad denne hade sagt, när konungen kom ned till
        honom.
007:018 Ty när gudsmannen sade till konungen: »I morgon vid denna tid
        skall man i Samarias port få två sea-mått korn för en sikel och
        likaså ett sea-mått fint mjöl för en sikel»,
007:019 då svarade kämpen gudsmannen och sade: »Om HERREN också gjorde
        fönster på himmelen, huru skulle väl något sådant kunna ske?» Då
        sade han: »Du skall få se det med egna ögon, men du skall icke
        få äta därav.»
007:020 Så gick det honom ock, ty folket trampade honom till döds i
        porten.

008:001 Och Elisa talade till den kvinna vilkens son han hade gjort
        levande, han sade: »Stå upp och drag bort med ditt husfolk och
        vistas var du kan, ty HERREN har bjudit hungersnöden komma, och
        den har redan kommit in i landet och skall räcka i sju år.»
008:002 Då stod kvinnan upp och gjorde såsom gudsmannen sade; hon drog
        bort med sitt husfolk och vistades i filistéernas land i sju år.
008:003 Men när de sju åren voro förlidna, kom kvinnan tillbaka ifrån
        filistéernas land; och hon gick åstad för att anropa konungen om
        att återfå sitt hus och sin åker.
008:004 Och konungen höll då på att tala med Gehasi, gudsmannens
        tjänare, och sade: »Förtälj för mig alla de stora ting som Elisa
        har gjort.»
008:005 Och just som han förtäljde för konungen huru han hade gjort en
        död levande, då kom den kvinna vilkens son han hade gjort
        levande och anropade konungen om att återfå sitt hus och sin
        åker. Då sade Gehasi: »Min herre konung, detta är kvinnan, och
        detta är hennes son, den som Elisa har gjort levande.»
008:006 Då frågade konungen kvinnan, och hon förtäljde allt för
        honom. Sedan lät konungen henne få en hovman med sig och sade:
        »Skaffa tillbaka allt vad som tillhör henne, och därtill all
        avkastning av åkern, från den dag då hon lämnade landet ända
        till nu.»
008:007 Och Elisa kom till Damaskus, under det att Ben-Hadad, konungen i
        Aram, låg sjuk. När man nu berättade för denne att gudsmannen
        hade kommit dit,
008:008 sade konungen till Hasael: »Tag skänker med dig och gå
        gudsmannen till mötes, och fråga HERREN genom honom om jag skall
        tillfriskna från denna sjukdom.
008:009 Så gick då Hasael honom till mötes och tog med sig skänker, allt
        det bästa som fanns i Damaskus, så mycket som fyrtio kameler
        kunde bära. Och han kom och trädde fram för honom och sade: »Din
        son Ben-Hadad, konungen i Aram, har sänt mig till dig och låter
        fråga: 'Skall jag tillfriskna från denna sjukdom?'»
008:010 Elisa svarade honom: »Gå och säg till honom: 'Du skall
        tillfriskna.' Men HERREN har uppenbarat för mig att han likväl
        skall dö.»
008:011 Och gudsmannen stirrade framför sig och betraktade honom länge
        och väl; därefter begynte han gråta.
008:012 Då sade Hasael: »Varför gråter min herre?» Han svarade: »Därför
        att jag vet huru mycket ont du skall göra Israels barn: du skall
        sätta eld på deras fästen, deras unga män skall du dräpa med
        svärd, deras späda barn skall du krossa, och deras havande
        kvinnor skall du upprista.»
008:013 Hasael sade: »Vad är väl din tjänare, den hunden, eftersom han
        skulle kunna göra så stora ting?» Elisa svarade: »HERREN har
        uppenbarat för mig att du skall bliva konung över Aram.»
008:014 Och han gick ifrån Elisa och kom till sin herre. Då frågade
        denne honom: »Vad sade Elisa till dig?» Han svarade: »Han sade
        till mig att du skall tillfriskna.»
008:015 Men dagen därefter tog han täcket och doppade det i vatten och
        bredde ut det över hans ansikte; detta blev hans död. Och Hasael
        blev konung efter honom.

008:016 I Jorams, Ahabs sons, Israels konungs, femte regeringsår, medan
        Josafat var konung i Juda, blev Joram, Josafats son, konung i
        Juda.
008:017 Han var trettiotvå år gammal, när han blev konung, och han
        regerade åtta år i Jerusalem.
008:018 Men han vandrade på Israels konungars väg, såsom Ahabs hus hade
        gjort, ty en dotter till Ahab var hans hustru; han gjorde vad
        ont var i HERRENS ögon.
008:019 Dock ville HERREN icke fördärva Juda, för sin tjänare Davids
        skull, enligt sitt löfte till honom, att han skulle låta honom
        och hans söner hava en lampa för alltid.

008:020 I hans tid avföll Edom från Juda välde och satte en egen konung
        över sig.
008:021 Då drog Joram över till Sair med alla sina stridsvagnar. Och om
        natten gjorde han ett anfall på edoméerna, som hade omringat
        honom, och slog dem och hövitsmannen över deras vagnar, men
        folket flydde till sina hyddor.
008:022 Så avföll Edom från Juda välde, och det har varit skilt därifrån
        ända till denna dag. Vid just samma tid avföll ock Libna.

008:023 Vad nu mer är att säga om Joram och om allt vad han gjorde, det
        finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
008:024 Och Joram gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
        sina fäder i Davids stad. Och hans son Ahasja blev konung efter
        honom.

008:025 I Jorams, Ahabs sons, Israels konungs, tolfte regeringsår blev
        Ahasja, Jorams son, konung i Juda.
008:026 Tjugutvå år gammal var Ahasja, när han blev konung, och han
        regerade ett år i Jerusalem. Hans moder hette Atalja, dotter
        till Omri, Israels konung.
008:027 Han vandrade på Ahabs hus' väg och gjorde vad ont var i HERRENS
        ögon likasom Ahabs hus; han var ju nära besläktad med Ahabs hus.
008:028 Och han drog åstad med Joram, Ahabs son, och stridde mot Hasael,
        konungen i Aram, vid Ramot Gilead. Men Joram blev sårad av
        araméerna.
008:029 Då vände konung Joram tillbaka, för att i Jisreel låta hela sig
        från de sår som araméerna hade tillfogat honom vid Rama, i
        striden mot Hasael, konungen i Aram. Och Ahasja, Jorams son,
        Juda konung, for ned för att besöka Joram, Ahabs son, i Jisreel,
        eftersom denne låg sjuk.

009:001 Profeten Elisa kallade till sig en av profetlärjungarna och sade
        till honom: »Omgjorda dina länder och tag denna oljeflaska med
        dig, och gå till Ramot i Gilead.
009:002 Och när du har kommit dit, så sök upp Jehu, son till Josafat,
        son till Nimsi, och gå in och bed honom stå upp, där han sitter
        bland sina bröder, och för honom in i den innersta kammaren.
009:003 Tag så oljeflaskan och gjut olja på hans huvud och säg: 'Så
        säger HERREN: Jag har smort dig till konung över Israel.' Öppna
        sedan dörren och fly, utan att dröja.»
009:004 Så gick då den unge mannen, profetens tjänare, åstad till Ramot
        i Gilead.
009:005 Och när han kom dit, fick han se härens hövitsmän sitta där. Då
        sade han: »Jag har ett ärende till dig, hövitsman.» Jehu
        frågade: »Till vem av oss alla här?» Han svarade: »Till dig
        själv, hövitsman.»
009:006 Då stod han upp och gick in i huset; och han göt oljan på hans
        huvud och sade till honom: »Så säger HERREN Israels Gud: Jag har
        smort dig till konung över HERRENS folk, över Israel.
009:007 Och du skall förgöra Ahabs, din herres, hus; ty jag vill på
        Isebel hämnas mina tjänare profeterna blod, ja, alla HERRENS
        tjänares blod.
009:008 Och Ahabs hela hus skall förgås jag skall utrota allt mankön av
        Ahab hus, både små och stora i Israel.
009:009 Och jag skall göra med Ahab hus såsom jag gjorde med Jerobeams,
        Nebats sons, hus, och såsom jag gjorde med Baesas, Ahias sons,
        hus.
009:010 Och hundarna skola äta upp Isebel på Jisreels åkerfält, och
        ingen skall begrava henne.» Därefter öppnade han dörren och
        flydde.

009:011 När sedan Jehu åter kom ut till sin herres tjänare, frågade man
        honom: »Allt står väl rätt till? Varför kom denne vanvetting
        till dig?» Han svarade dem: »I kännen ju den mannen och hans
        tal.»
009:012 Men de sade: »Du vill bedraga oss; säg oss sanningen.» Då sade
        han: »Så och så talade han till mig och sade: 'Så säger HERREN:
        Jag har smort dig till konung över Israel.'»
009:013 Strax tog då var och en av dem sin mantel och lade den under
        honom på själva trappan; och de stötte i basun och ropade: »Jehu
        har blivit konung.»

009:014 Och Jehu, son till Josafat, son till Nimsi, anstiftade nu en
        sammansvärjning mot Joram. (Joram hade då med hela Israel legat
        vid Ramot i Gilead för att försvara det mot Hasael, konungen i
        Aram;
009:015 men själv hade konung Joram vänt tillbaka, för att i Jisreel
        låta hela sig från de sår som araméerna hade tillfogat honom
        under hans strid mot Hasael, konungen i Aram.) Och Jehu sade:
        »Om I så viljen, så låten ingen slippa ut ur staden, som kan gå
        åstad och berätta detta i Jisreel.»
009:016 Och Jehu steg upp i sin vagn och for till Jisreel, ty Joram låg
        sjuk där; och Ahasja, Juda konung, hade farit ditned för att
        besöka Joram.
009:017 När nu väktaren som stod på tornet i Jisreel fick se Jehus
        skara, då han kom, sade han: »Jag ser en skara.» Då bjöd Joram
        att man skulle taga en ryttare och sända honom dem till mötes
        och låta honom fråga om allt stode rätt till.
009:018 Ryttaren red honom då till mötes och sade: »Konungen låter fråga
        'Allt står väl rätt till?'» Då svarade Jehu: »Vad kommer den
        saken dig vid? Vänd, och följ efter mig.» Och väktaren berättade
        och sade: »Den utskickade har hunnit fram till dem, men han
        kommer icke tillbaka.»
009:019 Då sände han en annan ryttare. När denne hade hunnit fram till
        dem, sade han: »Konungen låter fråga: 'Allt står väl rätt
        till?'» Jehu svarade: »Vad kommer den saken dig vid? Vänd, och
        följ efter mig.»
009:020 Väktaren berättade åter och sade: »Han har hunnit fram till dem
        men han kommer icke tillbaka. På deras sätt att fara fram ser
        det ut som vore det Jehu, Nimsis son, ty han far fram såsom en
        vanvetting.»

009:021 Då sade Joram: »Spänn för.» Och man spände för hans vagn. Och
        Joram, Israels konung, for nu ut med Ahasja, Juda konung, var
        och en i sin vagn; de foro ut för att möta Jehu. Och de träffade
        tillsammans med honom på jisreeliten Nabots åkerstycke.
009:022 När Joram nu fick se Jehu, sade han: »Allt står väl rätt till,
        Jehu?» Denne svarade: »Huru skulle det kunna stå rätt till, så
        länge som du tål din moder Isebels avgudiska väsen och hennes
        många trolldomskonster?»
009:023 Då svängde Joram om vagnen och flydde, i det han ropade till
        Ahasja: »Förräderi, Ahasja!»
009:024 Men Jehu hade fattat bågen i sin hand och sköt Joram i ryggen,
        att pilen gick ut genom hjärtat, och han sjönk ned i sin vagn.
009:025 Därefter sade han till sin livkämpe Bidkar: »Tag honom och kasta
        ut honom på jisreeliten Nabots åkerstycke; kom ihåg huru HERREN,
        när jag och du bredvid varandra redo bakom hans fader Ahab, om
        denne uttalade den utsagan:
009:026 'Sannerligen, så visst som jag i går såg Nabots och hans söners
        blod, säger HERREN, skall jag just på detta åkerstycke
        vedergälla dig, säger HERREN.' Tag därför honom nu och kasta ut
        honom här på åkerstycket, i enlighet med HERRENS ord.»

009:027 När Ahasja, Juda konung, såg detta, flydde han åt Trädgårdshuset
        till. Men Jehu jagade efter honom och ropade: »Skjuten ned också
        honom i vagnen.» Så skedde ock på Gurhöjden vid Jibleam; men han
        flydde vidare till Megiddo och dog där.
009:028 Sedan förde hans tjänare honom i vagnen till Jerusalem; och man
        begrov honom i hans grav hos hans fäder, i Davids stad.
009:029 Ahasja hade blivit konung över Juda i Jorams, Ahabs sons, elfte
        regeringsår.

009:030 Så kom nu Jehu till Jisreel. När Isebel fick höra detta,
        sminkade hon sig kring ögonen och smyckade sitt huvud och såg ut
        genom fönstret.
009:031 Och när Jehu kom in genom porten, ropade hon: »Allt står väl
        rätt till, du, Simri, som har dräpt din herre?»
009:032 Han lyfte sitt ansikte upp mot fönstret och sade: »Vem håller
        med mig? Vem?» Då sågo två eller tre hovmän ut, ned på honom.
009:033 Han sade: »Störten ned henne.» Och de störtade ned henne, så att
        hennes blod stänkte på väggen och på hästarna; och han körde
        över henne.
009:034 Därefter gick han in och åt och drack. Sedan sade han: »Tagen
        vara på henne, den förbannade, och begraven henne, ty hon är
        dock en konungadotter.»
009:035 Men när de då gingo åstad för att begrava henne, funno de av
        henne intet annat än huvudskålen, fötterna och händerna.
009:036 och de vände tillbaka och berättade detta för honom. Då sade
        han: »Detta är vad HERREN talade genom sin tjänare tisbiten
        Elia, i det han sade: 'På Jisreels åkerfält skola hundarna äta
        upp Isebels kött;
009:037 och Isebels döda kropp skall ligga såsom gödsel på marken på
        Jisreels åkerfält, så att ingen skall kunna säga: Detta är
        Isebel.'»

010:001 Men Ahab hade sjuttio söner i Samaria. Och Jehu skrev brev och
        sände till Samaria, till de överste i Jisreel, de äldste, och
        till de fostrare som Ahab hade utsett;
010:002 han skrev: »Nu, när detta brev kommer eder till handa, I som
        haven eder herres söner hos eder, och som haven vagnarna och
        hästarna hos eder, och därtill en befäst stad och vapen,
010:003 mån I utse den som är bäst och lämpligast av eder herres söner
        och sätta honom på hans faders tron och strida för eder herres
        hus.»
010:004 Men de blevo övermåttan förskräckta och sade: »De två konungarna
        hava ju icke kunnat hålla stånd mot honom; huru skulle då vi
        kunna hålla stånd!»
010:005 Och överhovmästaren och hövdingen över staden och de äldste och
        konungasönernas fostrare sände till Jehu och läto säga: »Vi äro
        dina tjänare; allt vad du säger oss villa vi göra. Vi vilja icke
        göra någon till konung; gör vad dig täckes.»

010:006 Då skrev han ett annat brev till dem, vari det stod: »Om I
        hållen med mig och viljen lyssna till mina ord, så tagen
        huvudena av eder herres söner och kommen i morgon vid denna tid
        till mig i Jisreel.» De sjuttio konungasönerna bodde nämligen
        hos de store i staden, vilka fostrade dem.
010:007 Då nu brevet kom dem till handa, togo de konungasönerna och
        slaktade dem, alla sjuttio, och lade deras huvuden i korgar och
        sände dem till honom i Jisreel.
010:008 När då ett bud kom och berättade för honom att de hade fört dit
        konungasönernas huvuden, sade han: »Läggen dem till i morgon i
        två högar vid ingången till porten.»
010:009 Och om morgonen gick han ut och ställde sig där och sade till
        allt folket: »I ären utan skuld. Det är jag som har anstiftat
        sammansvärjningen mot min herre och dräpt honom; men vem har
        slagit ihjäl alla dessa?
010:010 Märken nu huru intet av HERRENS ord faller till jorden, intet
        som HERREN har talat mot Ahabs hus. Ja, HERREN har gjort vad han
        har sagt genom sin tjänare Elia.»
010:011 Sedan, dräpte Jehu alla som voro kvar av Ahabs hus i Jisreel, så
        ock alla hans store och hans förtrogne och hans präster; han lät
        ingen slippa undan.

010:012 Därefter stod han upp och begav sig åstad till Samaria; men
        under vägen, när Jehu kom till Bet-Eked-Haroim,
010:013 träffade han på Ahasjas, Juda konungs, bröder. Han frågade dem:
        »Vilka ären I?» De svarade: »Vi äro Ahasjas bröder, och vi äro
        på väg ned för att hälsa på konungasönerna och konungamoderns
        söner.»
010:014 Han sade: »Gripen dem levande.» Då grepo de dem levande och
        slaktade dem och kastade dem i Bet-Ekeds brunn, alla fyrtiotvå;
        han lät ingen av dem bliva kvar.
010:015 När han sedan begav sig därifrån, träffade han Jonadab, Rekabs
        son, som kom honom till mötes; och han hälsade på honom och sade
        till honom: »Är du lika redligt sinnad mot mig som jag är mot
        dig?» Jonadab svarade: »Ja.» »Är det så», sade han, »så räck mig
        din hand.» Då räckte han honom sin hand; och han lät honom stiga
        upp till sig i vagnen.
010:016 Och han sade: »Far med mig och se huru jag nitälskar för
        HERREN.» Så körde man åstad med honom i hans vagn.
010:017 Och när han kom till Samaria, dräpte han alla som voro kvar av
        Ahabs hus i Samaria och förgjorde det så, i enlighet med det ord
        som HERREN hade talat till Elia.

010:018 Och Jehu församlade allt folket och sade till dem: »Ahab har
        tjänat Baal litet; Jehu skall tjäna honom mycket.
010:019 Så kallen nu hit till mig alla Baals profeter, alla hans tjänare
        och alla hans präster—ingen får saknas—ty jag har ett
        stort offer åt Baal i sinnet; var och en som saknas skall mista
        livet.» Men Jehu gjorde så med led list, i avsikt att utrota
        Baals tjänare.
010:020 Därefter sade Jehu: »Pålysen en helig högtidsförsamling åt
        Baal.» Då lyste man ut en sådan.
010:021 Och Jehu sände bud över hela Israel, och alla Baals tjänare
        kommo; Ingen underlät att komma. Och de gingo in i Baals tempel,
        och Baals tempel blev fullt, ifrån den ena ändan till den andra.
010:022 Sedan sade han till föreståndaren för klädkammaren: »Tag fram
        kläder åt alla Baals tjänare.» Och han tog fram kläderna åt dem.
010:023 Därefter gick Jehu in i Baals tempel med Jonadab, Rekabs
        son. Och han sade till Baals tjänare: »Sen nu noga efter, att
        här bland eder icke finnes någon HERRENS tjänare, utan allenast
        sådana som tjäna Baal.

010:024 De gingo alltså in för att offra slaktoffer och brännoffer. Men
        Jehu hade därutanför ställt åttio man och sagt: »Om någon
        slipper undan av de män som jag nu överlämnar i edra händer, så
        skall liv givas för liv.»
010:025 Och när man hade offrat brännoffret, sade Jehu till drabanterna
        och kämparna: »Gån in och slån ned dem; låten ingen komma ut.»
        Och de slogo dem med svärdsegg, och drabanterna och kämparna
        kastade undan deras kroppar. Därefter gingo de in i det inre av
        Baals tempel
010:026 och kastade ut stoderna ur Baals tempel och brände upp dem.
010:027 Och själva Baalsstoden bröto de ned; de bröto ock ned Baals
        tempel och gjorde därav avträden, som finnas kvar ännu i dag.

010:028 Så utrotade Jehu Baal ur Israel.
010:029 Men från de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne
        hade kommit Israel att synda, från dem avstod icke Jehu, icke
        från guldkalvarna i Betel och Dan.
010:030 Och HERREN sade till Jehu: »Därför att du har väl utfört vad
        rätt var i mina ögon, och gjort mot Ahabs hus allt vad jag hade
        i sinnet, därför skola dina söner till fjärde led sitta på
        Israels tron.
010:031 Men Jehu tog dock icke i akt att vandra efter HERRENS, Israels
        Guds, lag av allt sitt hjärta; han avstod icke från de Jerobeams
        synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda.

010:032 Vid denna tid begynte HERREN skära bort stycken från Israel, ty
        Hasael slog israeliterna utefter hela deras gräns
010:033 och intog östra sidan om Jordan hela landet Gilead, gaditernas,
        rubeniternas och manassiternas land, området från Aroer vid
        bäcken Arnon, både Gilead och Basan.

010:034 Vad nu mer är att säga om Jehu, om allt vad han gjorde och om
        alla hans bedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars
        krönika.
010:035 Och Jehu gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
        Samaria. Och hans son Joahas blev konung efter honom.
010:036 Den tid Jehu regerade över Israel Samaria var tjuguåtta år.

011:001 När Atalja, Ahasjas moder, förnam att hennes son var död, stod
        hon upp och förgjorde hela konungasläkten.
011:002 Men just när konungabarnen skulle dödas, tog Joseba, konung
        Jorams dotter, Ahasjas syster, Joas, Ahasjas son, och skaffade
        honom jämte hans amma hemligen undan, in i sovkammaren; där höll
        man honom dold för Atalja, så att han icke blev dödad.
011:003 Sedan var han hos henne i HERRENS hus, där han förblev gömd i
        sex år, medan Atalja regerade i landet.

011:004 Men i det sjunde året sände Jojada åstad och lät hämta karéernas
        och drabanternas underhövitsmän och förde dem in till sig i
        HERRENS hus; och sedan han hade gjort en överenskommelse med dem
        och tagit en ed av dem i HERRENS hus visade han dem konungens
        son.
011:005 Därefter bjöd han dem och sade: »Detta är vad I skolen göra: en
        tredjedel av eder, I som haven att inträda i vakthållningen på
        sabbaten, skall hålla vakt i konungshuset
011:006 och en tredjedel vid Surporten och en tredjedel vid porten bakom
        drabanterna; så skolen hålla vakt vid huset var i sin ordning.
011:007 Men de båda andra avdelningarna av eder, nämligen alla som hava
        att avgå från vakthållningen på sabbaten, de skola hålla vakt i
        HERRENS hus hos konungen.
011:008 I skolen ställa eder runt omkring; konungen, var och en med sina
        vapen i handen; och om någon vill tränga sig inom leden, skall
        han dödas. Och I skolen följa konungen, vare sig han går ut
        eller in.

011:009 Underhövitsmännen gjorde allt vad prästen Jojada hade bjudit
        dem; var och en av dem tog sina män, både de som skulle inträda
        i vakthållningen på sabbaten och de som skulle avgå därifrån på
        sabbaten, och de kommo så till prästen Jojada.
011:010 Och prästen gav åt underhövitsmännen det spjut och de sköldar
        som hade tillhört konung David, och som funnos i HERRENS hus.
011:011 Och drabanterna ställde upp sig, var och en med sina vapen i
        handen, från husets södra sida till husets norra sida, mot
        altaret och mot huset, runt omkring konungen.
011:012 Därefter förde han ut konungasonen och satte på honom kronan och
        gav honom vittnesbördet; och de gjorde honom till konung och
        smorde honom. Och de klappade i händerna och ropade: »Leve
        konungen!»

011:013 När Atalja nu hörde drabanternas och folkets rop, gick hon in i
        HERRENS hus till folket.
011:014 Där fick hon då se konungen stå vid pelaren, såsom övligt var,
        och hövitsmännen och trumpetblåsarna bredvid konungen, och fick
        höra huru hela folkmängden jublade och stötte i trumpeterna. Då
        rev Atalja sönder sina kläder och utropade: »Sammansvärjning!
        Sammansvärjning!»
011:015 Men prästen Jojada gav underhövitsmännen som anförde skaran
        denna befallning: »Fören henne ut mellan leden, och om någon
        följer henne, så må han dödas med svärd.» Prästen ville nämligen
        förhindra att hon dödades i HERRENS hus.
011:016 Alltså grepo de henne, och när hon hade kommit till den plats
        där hästarna plägade föras in i konungshuset, dödades hon där.
011:017 Och Jojada slöt det förbundet mellan HERREN, konungen och
        folket, att de skulle vara ett HERRENS folk; han slöt ock ett
        förbund mellan konungen och folket.
011:018 Och hela folkmängden begav sig till Baals tempel och rev ned det
        och förstörde i grund dess altaren och dess bilder; och Mattan,
        Baals präst, dräpte de framför altarna. Därefter ställde
        prästen ut vakter vid HERRENS hus.
011:019 Och han tog med sig underhövitsmännen jämte karéerna och
        drabanterna och hela folkmängden, och de förde konungen ned från
        HERRENS hus och gingo in i konungshuset genom Drabantporten; och
        han satte sig på konungatronen.
011:020 Och hela folkmängden gladde sig, och staden förblev lugn. Men
        Atalja hade de dödat med svärd i konungshuset.

012:001 I Jehus sjunde regeringsår blev Joas konung, och han regerade
        fyrtio år i Jerusalem. Hans moder hette Sibja, från Beer-Seba.
012:002 Och Joas gjorde vad rätt var HERRENS ögon, så länge han levde,
        prästen Jojada hade varit hans lärare.
012:003 Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor
        att frambära offer och tända offereld på höjderna.

012:004 Och Joas sade till prästerna: »Alla penningar vilka såsom heliga
        gåvor inflyta till HERRENS hus, gångbara penningar, sådana som
        utgöra lösen för personer, efter det värde som för var och en
        bestämmes, och alla penningar som någon av sitt hjärta manas att
        bära till HERRENS hus,
012:005 dem skola prästerna taga emot, var och en av sina bekanta, och
        de skola därmed sätta i stånd vad som är förfallet på HERRENS
        hus, överallt där något förfallet finnes.»
012:006 Men i konung Joas' tjugutredje regeringsår hade prästerna ännu
        icke satt i stånd vad som var förfallet på huset.
012:007 Då kallade konung Joas till sig prästen Jojada och de övriga
        prästerna och sade till dem: »Varför sätten I icke i stånd vad
        som är förfallet på huset? Nu fån I icke längre taga emot
        penningar av edra bekanta, utan I skolen lämna dem ifrån eder
        till det som är förfallet på huset.»
012:008 Och prästerna samtyckte till att icke taga emot penningar av
        folket, och ej heller befatta sig med att sätta i stånd vad som
        var förfallet på huset.
012:009 Då tog prästen Jojada en kista och borrade ett hål på locket och
        ställde den bredvid altaret, på högra sidan, när man går in i
        HERRENS hus. Och prästerna som höllo vakt vid tröskeln lade dit
        alla penningar som inflöto till HERRENS hus.
012:010 Men så snart de då märkte att mycket penningar fanns i kistan,
        gick konungens sekreterare ditupp jämte översteprästen, och de
        knöto in och räknade sedan de penningar som funnos i HERRENS
        hus.
012:011 Därefter överlämnades de uppvägda penningarna åt de män som
        förrättade arbete såsom tillsyningsmän vid HERRENS hus, och
        dessa betalade ut dem åt de timmermän och byggningsmän som
        arbetade på HERRENS hus,
012:012 och åt murarna och stenhuggarna, så ock till inköp av trävirke
        och huggen sten för att sätta i stånd vad som var förfallet på
        HERRENS hus, korteligen, till alla utgifter för att sätta huset i
        stånd.
012:013 Men man gjorde inga silverfat för HERRENS hus, ej heller
        knivar, skålar, trumpeter eller andra föremål av guld eller av
        silver, för de penningar som inflöto till HERRENS hus,
012:014 utan man gav dem åt arbetarna, och dessa satte därför HERRENS
        hus i stånd.
012:015 Och man höll icke någon räkenskap med de män åt vilka
        penningarna överlämnades, för att de skulle giva dem åt
        arbetarna, utan de fingo handla på heder och tro.
012:016 Men skuldoffers- och syndofferspenningarna gingo icke till
        HERRENS hus utan tillföllo prästerna.

012:017 På den tiden drog Hasael, konungen i Aram, upp och belägrade Gat
        och intog det, därefter ställde Hasael sitt tåg upp mot
        Jerusalem.
012:018 Då tog Joas, Juda konung, allt vad hans fäder Josafat, Joram och
        Ahasja, Juda konungar, hade helgat åt HERREN, och vad han själv
        hade helgat åt HERREN, och allt guld som fanns i skattkamrarna i
        HERRENS hus och i konungshuset, och sände det till Hasael,
        konungen i Aram, och då lämnade denne Jerusalem i fred.

012:019 Vad nu mer är att säga om Joas och om allt vad han gjorde, det
        finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
012:020 Och hans tjänare uppreste sig och sammansvuro sig och dräpte
        Joas i Millobyggnaden, som sträcker sig ned mot Silla.
012:021 Det var hans tjänare Josakar, Simeats son, och Josabad, Somers
        son, som slogo honom till döds. Och man begrov honom hos hans
        fäder i Davids stad. Och hans son Amasja blev konung efter honom

013:001 I Joas', Ahasjas sons, Juda konungs, tjugutredje regeringsår
        blev Joahas, Jehus son, konung över Israel i Samaria och
        regerade i sjutton år.
013:002 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och följde efter de
        Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit
        Israel att synda; från dem avstod han icke.
013:003 Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han gav dem i
        Hasaels, den arameiske konungens, hand och i Ben-Hadads, Hasaels
        sons, hand hela denna tid.
013:004 (Men Joahas bönföll inför HERREN, och HERREN hörde honom,
        eftersom han såg Israels betryck, då nu konungen i Aram
        förtryckte dem.
013:005 Och HERREN gav åt Israel en frälsare, så att de blevo räddade ur
        araméernas hand; sedan bodde Israels barn i sina hyddor såsom
        förut.
013:006 Dock avstodo de icke från de Jerobeams hus' synder genom vilka
        denne hade kommit Israel att synda, utan vandrade i dem. Aseran
        fick också stå kvar i Samaria.)
013:007 Ty han hade icke låtit Joahas behålla mer folk än femtio
        ryttare, tio vagnar och tio tusen man fotfolk; så illa förgjorde
        dem konungen i Aram; han slog dem, så att de blevo såsom stoft,
        när man tröskar.

013:008 Vad nu mer är att säga om Joahas, om allt vad han gjorde och om
        hans bedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars
        krönika.
013:009 Och Joahas gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
        Samaria. Och hans son Joas blev konung efter honom.
013:010 I Joas', Juda konungs, trettiosjunde regeringsår blev Joas,
        Joahas' son, konung över Israel i Samaria och regerade i sexton
        år.
013:011 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke från
        någon av de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne
        hade kommit Israel att synda, utan vandrade i dem.

013:012 Vad nu mer är att säga om Joas, om allt vad han gjorde och om
        hans bedrifter, om hans krig mot Amasja, Juda konung, det finnes
        upptecknat i Israels konungars krönika.
013:013 Och Joas gick till vila hos sina fäder, och Jerobeam besteg hans
        tron. Och Joas blev begraven i Samaria, hos Israels konungar.

013:014 Men när Elisa låg sjuk i den sjukdom varav han dog, kom Joas,
        Israels konung, ned till honom. Och han satt hos honom gråtande
        och sade: »Min fader, min fader! Du som för Israel är både
        vagnar och ryttare!»
013:015 Då sade Elisa till honom: »Hämta en båge och pilar.» Och han
        hämtade åt honom en båge och pilar.
013:016 Då sade han till Israels konung: »Fatta i bågen med din hand.»
        Och när han hade gjort detta, lade Elisa sina händer på
        konungens händer.
013:017 Därefter sade han: »Öppna fönstret mot öster.» Och när han hade
        öppnat det, sade Elisa: »Skjut.» Och han sköt. Då sade han: »En
        HERRENS segerpil, en segerpil mot Aram! Du skall slå araméerna
        vid Afek, så att de förgöras.»
013:018 Därefter sade han: »Tag pilarna.» Och när han hade tagit dem,
        sade han till Israels konung: »Slå på jorden.» Då slog han tre
        gånger och sedan höll han upp.
013:019 Då blev gudsmannen vred på honom och sade: »Du skulle slagit fem
        eller sex gånger, ty då skulle du hava slagit araméerna så, att
        de hade blivit förgjorda; men nu kommer du att slå araméerna
        allenast tre gånger.»

013:020 Så dog då Elisa, och man begrov honom. Men moabitiska
        strövskaror plägade falla in i landet, vid årets ingång.
013:021 Så hände sig, att just när några höllo på att begrava en man,
        fingo de se en strövskara; då kastade de mannen i Elisas
        grav. När då mannen kom i beröring med Elisas ben, fick han liv
        igen och reste sig upp på sina fötter.

013:022 Och Hasael, konungen i Aram, hade förtryckt Israel, så länge
        Joahas levde.
013:023 Men HERREN blev dem nådig och förbarmade sig över dem och vände
        sig till dem, för det förbunds skull som han hade slutit med
        Abraham, Isak och Jakob; ty han ville icke fördärva dem, och han
        hade ännu icke kastat dem bort ifrån sitt ansikte.
013:024 Och Hasael, konungen i Aram, dog, och hans son Ben-Hadad blev
        konung efter honom.
013:025 Då tog Joas, Joahas' son, tillbaka från Ben-Hadad, Hasaels son,
        de städer som denne i krig hade tagit ifrån hans fader
        Joahas. Tre gånger slog Joas honom och återtog så Israels
        städer.

014:001 I Joas', Joahas' sons, Israels konungs, andra regeringsår blev
        Amasja, Joas' son, konung i Juda.
014:002 Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
        regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Joaddin, från
        Jerusalem.
014:003 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, dock icke såsom hans
        fader David; men han gjorde i allt såsom hans fader Joas hade
        gjort.
014:004 Offerhöjderna blevo likväl icke avskaffade, utan folket fortfor
        att frambära offer och tända offereld på höjderna.
014:005 Och sedan konungadömet hade blivit befäst i hans hand, lät han
        dräpa dem av sina tjänare, som hade dräpt hans fader, konungen.
014:006 Men mördarnas barn dödade han icke, i enlighet med vad
        föreskrivet var i Moses lagbok, där HERREN hade bjudit och sagt:
        »Föräldrarna skola icke dödas för sina barns skull, och barnen
        skola icke dödas för sina föräldrars skull, utan var och en
        skall dö genom sin egen synd.»
014:007 Han slog edoméerna i Saltdalen, tio tusen man, och intog Sela
        med strid och gav det namnet Jokteel, såsom det heter ännu i
        dag.
014:008 Därefter skickade Amasja sändebud till Joas, son till Joahas,
        son till Jehu, Israels konung, och lät säga: »Kom, låt oss
        drabba samman med varandra.»
014:009 Men Joas, Israels konung, sände då till Amasja, Juda konung, och
        lät svara: »Törnbusken på Libanon sände en gång bud till cedern
        på Libanon och lät säga: 'Giv din dotter åt min son till
        hustru.' Men sedan gingo markens djur på Libanon fram över
        törnbusken och trampade ned den.
014:010 Du har slagit Edom, och däröver förhäver du dig i ditt hjärta.
        Men låt dig nöja med den äran, och stanna hemma. Varför utmanar
        du olyckan, dig själv och Juda med dig till fall?»
014:011 Men Amasja ville icke höra härpå, och Joas, Israels konung, drog
        då upp, och de drabbade samman med varandra, han och Amasja,
        Juda konung, vid det Bet-Semes som hör till Juda.
014:012 Och Juda män blevo slagna av Israels män och flydde, var och en
        till sin hydda.
014:013 Och Amasja, Juda konung, son till Joas, son till Ahasja, blev
        tagen till fånga i Bet-Semes av Joas, Israels konung. Och när de
        kommo till Jerusalem, bröt han ned ett stycke av Jerusalems mur
        vid Efraimsporten, och därifrån ända till Hörnporten, fyra
        hundra alnar.
014:014 Och han tog allt guld och silver och alla kärl som funnos i
        HERRENS hus och i konungshusets skattkamrar, därtill ock
        gisslan, och vände så tillbaka till Samaria.

014:015 Vad nu mer är att säga om Joas, om vad han gjorde och om hans
        bedrifter och om hans krig mot Amasja, Juda konung, det finnes
        upptecknat i Israels konungars krönika.
014:016 Och Joas gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
        Samaria, hos Israels konungar. Och hans son Jerobeam blev konung
        efter honom.
014:017 Men Amasja, Joas' son, Juda konung, levde i femton år efter
        Joas', Joahas' sons, Israels konungs, död.
014:018 Vad nu mer är att säga om Amasja, det finnes upptecknat i Juda
        konungars krönika.
014:019 Och en sammansvärjning anstiftades mot honom i Jerusalem, så att
        han måste fly till Lakis. Då sändes män efter honom till Lakis,
        och dessa dödade honom där.
014:020 Sedan förde man honom därifrån på hästar; och han blev begraven
        i Jerusalem hos sina fäder i Davids stad.

014:021 Och allt folket i Juda tog Asarja som då var sexton år gammal,
och gjorde honom till konung i hans fader Amasjas ställe.
014:022 Det var han som befäste Elat; ock han lade det åter under Juda,
sedan konungen hade gått till vila hos sina fäder.

014:023 I Amasjas, Joas' sons, Juda konungs, femtonde regeringsår blev
        Jerobeam, Joas' son, konung över Israel i Samaria och regerade i
        fyrtioett år.
014:024 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke från
        någon av de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne
        hade kommit Israel att synda.
014:025 Han återvann Israels område, från det ställe där vägen går till
        Hamat ända till Hedmarkshavet, i enlighet med det ord som
        HERREN, Israels Gud, hade talat genom sin tjänare profeten Jona,
        Amittais son, från Gat-Hahefer.
014:026 Ty HERREN såg att Israels betryck var mycket svårt, och att det
        var ute med alla och envar, och att Israel icke hade någon
        hjälpare.
014:027 Och HERREN hade ännu icke beslutit att utplåna Israels namn
        under himmelen; därför frälste han dem genom Jerobeam, Joas'
        son.

014:028 Vad nu mer är att säga om Jerobeam, om allt vad han gjorde och
        om hans bedrifter och hans krig, så ock om huru han åt Israel
        återvann den del av Damaskus och Hamat, som en gång hade
        tillhört Juda, det finnes upptecknat i Israels konungars
        krönika.
014:029 Och Jerobeam gick till vila hos sina fäder, Israels
        konungar. Och hans son Sakarja blev konung efter honom.

015:001 I Jerobeams, Israels konungs, tjugusjunde regeringsår blev
        Asarja, Amasjas son, konung i Juda.
015:002 Han var sexton år gammal, när han blev konung, och han regerade
        femtiotvå år i Jerusalem. Hans moder hette Jekolja, från
        Jerusalem.
015:003 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
        fader Amasja hade gjort.
015:004 Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor
        att frambära offer och tända offereld på höjderna.
015:005 Men HERREN hemsökte konungen, så att han blev spetälsk för hela
        sitt liv; och han bodde sedan i ett särskilt hus. Jotam,
        konungens son, förestod då hans hus och dömde folket i landet.

015:006 Vad nu mer är att säga om Asarja och om allt vad han gjorde, det
        finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
015:007 Och Asarja gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
        hos hans fäder i Davids stad. Och hans son Jotam blev konung
        efter honom.

015:008 I Asarjas, Juda konungs, trettioåttonde regeringsår blev
        Sakarja, Jerobeams son, konung över Israel i Samaria och
        regerade i sex månader.
015:009 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fäder hade
        gjort; han avstod icke från de Jerobeams, Nebats sons, synder
        genom vilka denne hade kommit Israel att synda.
015:010 Och Sallum, Jabes' son, anstiftade en sammansvärjning mot honom
        och slog honom till döds i folkets åsyn, och blev så konung i
        hans ställe

015:011 Vad nu mer är att säga om Sakarja, det finnes upptecknat i
        Israels konungars krönika.
015:012 Så, uppfylldes det ord som HERREN, hade talat till Jehu, när han
        sade: »Dina söner till fjärde led skola sitta på Israels tron.»
        Det skedde så.

015:013 Sallum, Jabes' son, blev konung i Ussias, Juda konungs,
        trettionionde regeringsår, och han regerade en månads tid i
        Samaria.
015:014 Men då drog Menahem, Gadis son, upp från Tirsa och kom till
        Samaria och slog Sallum, Jabes' son, till döds i Samaria, och
        blev så konung i hans ställe
015:015 Vad nu mer är att säga om Sallum och om den sammansvärjning han
        anstiftade, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
015:016 Vid den tiden förhärjade Menahem Tifsa med allt vad därinne var,
        så ock hela dess område, från Tirsa; ty staden hade icke öppnat
        portarna, därför härjade han den, och alla dess havande kvinnor
        lät han upprista.

015:017 I Asarjas, Juda konungs, trettionionde regeringsår blev Menahem,
        Gadis son, konung över Israel och regerade i tio år, i Samaria.
015:018 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke, så länge
        han levde, från de Jerobeams Nebats sons, synder genom vilka
        denne hade kommit Israel att synda.
015:019 Och Pul, konungen i Assyrien, föll in i landet; då gav Menahem
        åt Pul tusen talenter silver, för att han skulle understödja
        honom och befästa konungadömet i hans hand.
015:020 Och de penningar som Menahem skulle giva åt konungen i Assyrien
        tog han ut genom att lägga skatt på alla rika män i Israel, en
        skatt av femtio siklar silver på var och en. Så vände då
        konungen i Assyrien tillbaka och stannade icke där i landet.

015:021 Vad nu mer är att säga om Menahem och om allt vad han gjorde,
det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
015:022 Och Menahem gick till vila hos sina fäder. Och hans son Pekaja
blev konung efter honom.

015:023 I Asarjas, Juda konungs, femtionde regeringsår blev Pekaja,
        Menahems son, konung över Israel i Samaria och regerade i två
        år.
015:024 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke från de
        Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit
        Israel att synda.
015:025 Och Peka, Remaljas son, hans livkämpe, anstiftade en
        sammansvärjning mot honom och dräpte honom i Samaria, i
        konungshusets palatsbyggnad, han tillika med Argob och Arje;
        därvid hade han med sig femtio gileaditer. Så dödade han honom
        och blev konung i hans ställe.

015:026 Vad nu mer är att säga om Pekaja och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

015:027 I Asarjas, Juda konungs, femtioandra regeringsår blev Peka,
        Remaljas son, konung över Israel i Samaria och regerade i tjugu
        år.
015:028 Han gjorde vad ont var i HERRENS Ögon; han avstod icke från de
        Jerobeams; Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit
        Israel att synda.
015:029 I Pekas, Israels konungs, tid kom Tiglat-Pileser, konungen i
        Assyrien, och intog Ijon, Abel-Bet-Maaka, Janoa, Kedes, Hasor,
        Gilead och Galileen, hela Naftali land, och förde folket bort
        till Assyrien.
015:030 Och Hosea, Elas son, anstiftade en sammansvärjning mot Peka,
        Remaljas son, och slog honom till döds och blev så konung i hans
        ställe, i Jotams, Ussias sons, tjugonde regeringsår.

015:031 Vad nu mer är att säga om Peka och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

015:032 I Pekas, Remaljas sons, Israels konungs, andra regeringsår blev
        Jotam, Ussias son, konung i Juda.
015:033 Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
        regerade sexton år i Jerusalem. Hans moder hette Jerusa, Sadoks
        dotter.
015:034 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon; han gjorde alldeles
        såsom hans fader Ussia hade gjort.
015:035 Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor
        att frambära offer och tända offereld på höjderna. Han byggde
        Övre porten till HERRENS hus.

015:036 Vad nu mer är att säga om Jotam, om vad han gjorde, det finnes
        upptecknat i Juda konungars krönika.
015:037 Vid den tiden begynte HERREN att låta Juda hemsökas av Resin,
        konungen i Aram, och av Peka, Remaljas son.
015:038 Och Jotam gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
        sina fäder i sin fader Davids stad. Och hans son Ahas blev
        konung efter honom.

016:001 I Pekas, Remaljas sons, sjuttonde regeringsår blev Ahas, Jotams
        son, konung i Juda.
016:002 Tjugu år gammal var Ahas, när han blev konung, och han regerade
        sexton år i Jerusalem. Han gjorde icke vad rätt var i HERRENS,
        sin Guds, ögon, såsom hans fader David,
016:003 utan vandrade på Israels konungars väg; ja, han lät ock sin son
        gå genom eld, efter den styggeliga seden hos de folk som HERREN
        hade fördrivit för Israels barn.
016:004 Och han frambar offer och tände offereld på höjderna och
        kullarna och under alla gröna träd.

016:005 På den tiden drogo Resin, konungen i Aram, och Peka, Remaljas
        son, Israels konung, upp för att erövra Jerusalem; och de
        inneslöto Ahas, men kunde icke erövra staden.
016:006 Vid samma tid återvann Resin, konungen i Aram, Elat åt Aram och
        jagade Juda män bort ifrån Elot. Därefter kommo araméerna till
        Elat och bosatte sig där, och där bo de ännu i dag.
016:007 Men Ahas skickade sändebud till Tiglat-Pileser, konungen i
        Assyrien, och lät säga: »Jag är din tjänare och din son. Drag
        hitupp och fräls mig från Arams konung och från Israels konung,
        ty de hava överfallit mig.»
016:008 Och Ahas tog det silver och guld som fanns i HERRENS hus och i
        konungshusets skattkamrar, och sände det såsom skänk till
        konungen i Assyrien.
016:009 Och konungen i Assyrien lyssnade till honom: konungen i Assyrien
        drog upp mot Damaskus och intog det och förde bort folket till
        Kir och dödade Resin.
016:010 Sedan for konung Ahas till Damaskus för att där möta
        Tiglat-Pileser, konungen i Assyrien. Och när konung Ahas fick se
        altaret i Damaskus, sände han till prästen Uria en avteckning av
        altaret och en mönsterbild till ett sådant, alldeles såsom det
        var gjort.
016:011 Sedan byggde prästen Uria altaret; alldeles efter den föreskrift
        som konung Ahas hade sänt till honom från Damaskus gjorde
        prästen Uria det färdigt, till dess konung Ahas kom tillbaka
        från Damaskus.
016:012 När så konungen efter sin hemkomst från Damaskus fick se
        altaret, trädde han fram till altaret och steg upp till det.
016:013 Därefter förbrände han sitt brännoffer och sitt spisoffer och
        utgöt sitt drickoffer; och blodet av det tackoffer som han
        offrade stänkte han på altaret.
016:014 Men kopparaltaret, som stod inför HERRENS ansikte, flyttade han
        undan från husets framsida, från platsen mellan det nya altaret
        och HERRENS hus, och ställde det på norra sidan om detta altare.
016:015 Och konung Ahas bjöd prästen Uria och sade: »På det stora
        altaret skall du förbränna morgonens brännoffer och aftonens
        spisoffer, ävensom konungens brännoffer jämte hans spisoffer,
        så ock brännoffer, spisoffer och drickoffer för allt folket i
        landet; och allt blodet, såväl av brännoffer som av slaktoffer,
        skall du stänka därpå. Men vad Jag skall göra med kopparaltaret,
        det vill jag närmare betänka.»
016:016 Och prästen Uria gjorde alldeles såsom konung Ahas bjöd honom.
016:017 Konung Ahas lösbröt ock sidolisterna på bäckenställen och tog
        bort bäckenet från dem; och havet lyfte han ned från
        kopparoxarna som stodo därunder och ställde det på ett stengolv.
016:018 Och den täckta sabbatsgången som man hade byggt vid huset, så
        ock konungens yttre ingångsväg, förlade han inom HERRENS hus,
        för den assyriske konungens skull.
016:019 Vad nu mer är att säga om Ahas, om vad han gjorde, det finnes
        upptecknat i Juda konungars krönika.
016:020 Och Ahab gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
        sina fäder i Davids stad. Och hans son Hiskia blev konung efter
        honom.

017:001 I Ahas', Juda konungs, tolfte regeringsår blev Hosea, Elas son,
        konung i Samaria över Israel och regerade i nio år.
017:002 Han gjorde vad ont var i HERRENS; ögon, dock icke såsom de
        israelitiska konungar som hade varit före honom
017:003 Mot honom drog den assyriske konungen Salmaneser upp; och Hosea
        måste bliva honom underdånig och giva honom skänker.
017:004 Men sedan märkte konungen i Assyrien att Hosea förehade
        stämplingar, i det att han skickade sändebud till So, konungen i
        Egypten och icke, såsom förut, vart år sände skänker till
        konungen i Assyrien Då lät konungen i Assyrien spärra in honom
        och hålla honom bunden i fängelse.
017:005 Ty konungen i Assyrien drog upp och angrep hela landet, och drog
        upp mot Samaria och belägrade det i tre år.
017:006 I Hoseas nionde regeringsår intog konungen i Assyrien Samaria
        och förde Israel bort till Assyrien och lät dem bo i Hala och
        vid Habor—en ström i Gosan—och i Mediens städer.

017:007 Israels barn hade ju syndat mot HERREN, sin Gud, honom som hade
        fört dem upp ur Egyptens land, undan Faraos, den egyptiske
        konungens, hand, och de hade fruktat andra gudar.
017:008 De hade ock vandrat efter de folks stadgar, som HERREN hade
        fördrivit för Israels barn, och efter de stadgar som Israels
        konungar hade uppgjort.
017:009 Ja, Israels barn hade bedrivit otillbörliga ting mot HERREN, sin
        Gud; de hade byggt sig offerhöjder på alla sina boningsorter,
        vid väktartornen såväl som i de befästa städerna.
017:010 De hade rest stoder och Aseror åt sig på alla höga kullar och
        under alla gröna träd.
017:011 Där hade de på alla offerhöjder tänt offereld, likasom de folk
        som HERREN hade drivit bort för dem, och hade gjort onda ting,
        så att de förtörnade HERREN.
017:012 De hade tjänat de eländiga avgudarna, fastän HERREN hade sagt
        till dem: »I skolen icke göra så.
017:013 Och HERREN hade varnat både Israel och Juda genom alla sina
        profeter och siare och sagt: »Vänden om från edra onda vägar och
        hållen mina bud och stadgar—efter hela den lag som jag gav
        edra fäder—så ock vad jag har låtit säga eder genom mina
        tjänare profeterna.»
017:014 Men de ville icke höra, utan voro hårdnackade såsom deras fäder,
        vilka icke trodde på HERREN, sin Gud.
017:015 De förkastade hans stadgar och det förbund som han hade slutit
        med deras fäder, och de förordningar som han hade givit dem, och
        följde efter fåfängliga avgudar och bedrevo fåfänglighet,
        likasom de folk som voro omkring dem, fastän HERREN hade
        förbjudit dem att göra såsom dessa.
017:016 De övergåvo HERRENS, sin Guds, alla bud och gjorde sig gjutna
        beläten, två kalvar; de gjorde sig ock Aseror och tillbådo
        himmelens hela härskara och tjänade Baal.
017:017 Och de läto sina söner och döttrar gå genom eld och befattade
        sig med spådom och övade trolldom de sålde sig till att göra vad
        ont var i HERRENS ögon och förtörnade honom därmed.

017:018 Därför blev ock HERREN mycket vred på Israel och försköt dem
        från sitt ansikte, så att icke något annat blev kvar än Juda
        stam allena.
017:019 Dock höll icke heller Juda HERRENS, sin Guds, bud, utan vandrade
        efter de stadgar som Israel hade uppgjort.
017:020 Så förkastade då HERREN all Israels säd och tuktade dem och gav
        dem i plundrares hand, till dess att han kastade dem bort ifrån
        sitt ansikte.
017:021 Ty när han hade ryckt Israel från Davids hus och de hade gjort
        Jerobeam, Nebats son, till konung, förförde Jerobeam Israel till
        att avfalla från HERREN och kom dem att begå en stor synd.
017:022 Och Israels barn vandrade i alla de synder son Jerobeam hade
        gjort; de avstodo icke från dem.
017:023 Men till slut försköt HERREN Israel från sitt ansikte, såsom har
        hade hotat genom alla sina tjänare profeterna. Så blev Israel;
        bortfört från sitt land till Assyrien, där de äro ännu i dag.

017:024 Och konungen i Assyrien lät folk komma från Babel, Kuta, Ava,
        Hamat och Sefarvaim och bosätta sig i Samariens städer, i
        Israels barns ställe. Så togo då dessa Samarien i besittning och
        bosatte sig i dess städer.
017:025 Men då de under den första tiden av sin vistelse där icke
        fruktade HERREN, sände HERREN bland dem lejon, som anställde
        förödelse bland dem.
017:026 Och man omtalade detta för konungen i Assyrien och sade: »De
        folk som du har fört bort och låtit bosätta sig i Samariens
        städer veta icke huru landets Gud skall dyrkas därför har han
        sänt lejon ibland dem, och dessa döda dem nu, eftersom de icke
        veta huru landets Gud skall dyrkas.»
017:027 Då bjöd konungen i Assyrien och sade: »Låten en av de präster
        som I haven fört bort därifrån fara dit; må de fara dit och
        bosätta sig där. Och må han lära dem huru landets Gud skall
        dyrkas.»
017:028 Så kom då en av de präster som: de hade fört bort ifrån Samarien
        och bosatte sig i Betel; och han lärde dem huru de skulle frukta
        HERREN.

017:029 Väl gjorde sig vart folk sin egen gud och ställde upp denne i de
        offerhöjdshus som samariterna hade uppbyggt, vart folk för sig,
        i de städer där det bodde.
017:030 Folket ifrån Babel gjorde sig en Suckot-Benot, folket ifrån Kut
        gjorde sig en Nergal, och folket ifrån Hamat gjorde sig en
        Asima;
017:031 aviterna gjorde sig en Nibhas och en Tartak, och sefarviterna
        brände upp sina barn i eld åt Adrammelek och Anammelek,
        Sefarvaims gudar.
017:032 Men de fruktade också HERREN. Och de gjorde män ur sin egen
        krets till offerhöjdspräster åt sig, och dessa offrade åt dem i
        offerhöjdshusen.
017:033 Så fruktade de visserligen HERREN, men de tjänade därjämte sina
        egna gudar, på samma sätt som de folk ifrån vilka man hade fört
        bort dem.
017:034 Ännu i dag göra de likasom förut: de frukta icke HERREN och göra
        icke efter de stadgar och den rätt som de hava fått, icke efter
        den lag och de bud som HERREN har givit Jakobs barn, den mans åt
        vilken han gav namnet Israel.
017:035 Ty HERREN slöt ett förbund med dem och bjöd dem och sade: »I
        skolen icke frukta andra gudar, ej heller tillbedja dem eller
        tjäna dem eller offra åt dem.
017:036 Nej, HERREN allena, som förde eder upp ur Egyptens land med stor
        makt och uträckt arm, honom skolen I frukta, honom skolen I
        tillbedja och åt honom skolen I offra.
017:037 Och de stadgar och rätter, den lag och de bud som han har
        föreskrivit eder, dem skolen I hålla och göra i all tid; men I
        skolen icke frukta andra gudar.
017:038 Det förbund som jag har slutit med eder skolen I icke förgäta; I
        skolen icke frukta andra gudar.
017:039 Allenast HERREN, eder Gud, skolen I frukta, så skall han rädda
        eder ur alla edra fienders hand.»
017:040 Men de ville icke höra härpå, utan gjorde likasom förut.
017:041 Så fruktade då dessa folk HERREN, men tjänade därjämte sina
        beläten. Också deras barn och deras barnbarn göra ännu i dag
        såsom deras fäder gjorde.

018:001 I Hoseas, Elas sons, Israels konungs, tredje regeringsår blev
        Hiskia, Ahas' son, konung i Juda.
018:002 Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
        regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Abi, Sakarjas
        dotter.
018:003 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
        fader David hade gjort.
018:004 Han avskaffade offerhöjderna, slog sönder stoderna och högg ned
        Aseran. Han krossade ock den kopparorm som Mose hade gjort; ty
        ända till denna tid hade Israels barn tänt offereld åt
        denne. Man kallade honom Nehustan.
018:005 På HERREN, Israels Gud, förtröstade han, så att ingen var honom
        lik bland alla Juda konungar efter honom, ej heller bland dem
        som hade varit före honom.
018:006 Han höll sig till HERREN och vek icke av ifrån honom, utan höll
        hans bud, dem som HERREN hade givit Mose.
018:007 Och HERREN var med honom, så att han hade framgång i allt vad
        han företog sig. Han avföll från konungen i Assyrien och
        upphörde att vara honom underdånig.
018:008 Han slog ock filistéerna och intog deras land ända till Gasa med
        dess område, såväl väktartorn som befästa städer.

018:009 I konung Hiskias fjärde regeringsår, som var Hoseas, Elas sons,
        Israels konungs, sjunde regeringsår, drog Salmaneser, konungen i
        Assyrien, upp mot Samaria och belägrade det.
018:010 Och de intogo det efter tre år, i Hiskias sjätte regeringsår;
        under detta år, som var Hoseas, Israels konungs, nionde
        regeringsår, blev Samaria intaget.
018:011 Och konungen i Assyrien förde Israel bort till Assyrien och
        förflyttade dem till Hala och till Habor, en ström i Gosan, och
        till Mediens städer—
018:012 detta därför att de icke hörde HERRENS, sin Guds, röst, utan
        överträdde hans förbund, allt vad HERRENS tjänare Mose hade
        bjudit; de ville varken höra eller göra det.

018:013 Och i konung Hiskias fjortonde regeringsår drog Sanherib,
        konungen i Assyrien, upp och angrep alla befästa städer i Juda
        och intog dem.
018:014 Då sände Hiskia, Juda konung, till Assyriens konung i Lakis och
        lät säga: »Jag har försyndat mig; vänd om och lämna mig i fred.
        Vad du lägger på mig vill jag bära.» Då ålade konungen i
        Assyrien Hiskia, Juda konung, att betala tre hundra talenter
        silver och trettio talenter guld.
018:015 Och Hiskia gav ut alla de penningar som funnos i HERRENS hus och
        i konungshusets skattkamrar.
018:016 Vid detta tillfälle lösbröt ock Hiskia från dörrarna till
        HERRENS tempel och från dörrposterna den beläggning som Hiskia,
        Juda konung, hade överdragit dem med, och gav detta åt konungen
        i Assyrien.

018:017 Men konungen i Assyrien sände från Lakis åstad Tartan, Rab-Saris
        och Rab-Sake med en stor här mot konung Hiskia i
        Jerusalem. Dessa drogo då upp och kommo till Jerusalem; och när
        de hade dragit ditupp och kommit fram, stannade de vid Övre
        dammens vattenledning, på vägen till Valkarfältet.
018:018 Och de begärde att få tala med konungen. Då gingo
        överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna och
        kansleren Joa, Asafs son, ut till dem.
018:019 Och Rab-Sake sade till dem: »Sägen till Hiskia: Så säger den
        store konungen, konungen i Assyrien: Vad är det för en
        förtröstan som du nu har hängivit dig åt?
018:020 Du menar väl att allenast munväder behövs för att veta råd och
        hava makt att föra krig. På vem förtröstar du då, eftersom du
        har satt dig upp mot mig?
018:021 Du förtröstar val nu på den bräckta rörstaven Egypten, men se,
        när någon stöder sig på den, går den in i hans hand och
        genomborrar den. Ty sådan är Farao, konungen i Egypten, för
        alla som förtrösta på honom.
018:022 Eller sägen I kanhända till mig: 'Vi förtrösta på HERREN, vår
        Gud'? Var det då icke hans offerhöjder och altaren Hiskia
        avskaffade, när han sade till Juda och Jerusalem: 'Inför detta
        altare skolen I tillbedja, har i Jerusalem'?
018:023 Men ingå nu ett vad med min herre, konungen i Assyrien: jag vill
        giva dig två tusen hästar, om du kan skaffa dig ryttare till
        dem.
018:024 Huru skulle du då kunna slå tillbaka en enda ståthållare, en av
        min herres ringaste tjänare? Och du sätter din förtröstan till
        Egypten, i hopp om att så få vagnar och ryttare!
018:025 Menar du då att jag utan HERRENS vilja har dragit upp till detta
        ställe för att fördärva det? Nej, det är HERREN som har sagt
        till mig: Drag upp mot detta land och fördärva det.»

018:026 Då sade Eljakim, Hilkias son, och Sebna och Joa till Rab-Sake:
        »Tala till dina tjänare på arameiska, ty vi förstå det språket,
        och tala icke med oss på judiska inför folket som står på
        muren.»
018:027 Men Rab-Sake svarade dem: »Är det då till din herre och till dig
        som min herre har sänt mig att tala dessa ord? Är det icke
        fastmer till de män som sitta på muren, och som jämte eder skola
        nödgas äta sin egen träck och dricka sitt eget vatten?»
018:028 Därefter trädde Rab-Sake närmare och ropade med hög röst på
        judiska och talade och sade: »Hören den store konungens, den
        assyriske konungens, ord.
018:029 Så säger konungen: Låten icke Hiskia bedraga eder, ty han förmår
        icke rädda eder ur min hand
018:030 Och låten icke Hiskia förleda eder att förtrösta på HERREN,
        därmed att han säger: 'HERREN skall förvisso rädda oss, och
        denna stad skall icke bliva given i den assyriske konungens
        hand.'
018:031 Hören icke på Hiskia. Ty så säger konungen i Assyrien: Gören upp
        i godo med mig och given eder åt mig, så skolen I få äta var och
        en av sitt vinträd och av sitt fikonträd och dricka var och en
        ur sin brunn,
018:032 till dess jag kommer och hämtar eder till ett land som är likt
        edert eget land, ett land med säd och vin, ett land med bröd och
        vingårdar, ett land med ädla olivträd och honung; så skolen I få
        leva och icke dö. Men hören icke på Hiskia; ty han vill förleda
        eder, när han säger: 'HERREN skall rädda oss.'
018:033 Har väl någon av de andra folkens gudar någonsin räddat sitt
        land ur den assyriske konungens hand?
018:034 Var äro Hamats och Arpads gudar? Var äro Sefarvaims, Henas och
        Ivas gudar? Eller hava de räddat Samaria ur min hand?
018:035 Vilken bland andra länders alla gudar har väl räddat sitt land
        ur min hand, eftersom I menen att HERREN skall rädda Jerusalem
        ur min hand?»
018:036 Men folket teg och svarade honom icke ett ord, ty konungen hade
        så bjudit och sagt: »Svaren honom icke.»
018:037 Och överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna
        och kansleren Joa, Asafs son, kommo till Hiskia med sönderrivna
        kläder och berättade för honom vad Rab-Sake hade sagt.

019:001 Då nu konung Hiskia hörde detta, rev han sönder sina kläder och
        höljde sig i sorgdräkt och gick in i HERRENS hus.
019:002 Och överhovmästaren Eljakim och sekreteraren Sebna och de äldste
        bland prästerna sände han, höljda i sorgdräkt, till profeten
        Jesaja, Amos' son.
019:003 Och de sade till denne: »Så säger Hiskia: En nödens, tuktans och
        smälekens dag är denna dag, ty fostren hava väl kommit fram till
        födseln, men kraft att föda finnes icke.
019:004 Kanhända skall HERREN, din Gud, höra alla Rab-Sakes ord, med
        vilka hans herre, konungen i Assyrien, har sänt honom till att
        smäda den levande Guden, så att han straffar honom för dessa
        ord, som han, HERREN, din Gud, har hört. Så bed nu en bön för
        den kvarleva som ännu finnes.»
019:005 När nu konung Hiskias tjänare kommo till Jesaja,
019:006 sade Jesaja till dem: »Så skolen I säga till eder herre: Så
        säger HERREN: Frukta icke för de ord som du har hört, dem med
        vilka den assyriske konungens tjänare hava hädat mig.
019:007 Se, jag skall låta en sådan ande komma in i honom, att han, på
        grund av ett rykte som han skall få höra, vänder tillbaka till
        sitt land; och jag skall låta honom falla för svärd i hans eget
        land.
019:008 Och Rab-Sake vände tillbaka och fann den assyriske konungen
        upptagen med att belägra Libna; ty han hade hört att han hade
        brutit upp från Lakis.

019:009 Men när Sanherib fick höra säga om Tirhaka, konungen i Etiopien,
        att denne hade dragit ut för att strida mot honom, skickade han
        åter sändebud till Hiskia och sade:
019:010 »Så skolen I säga till Hiskia, Juda konung: Låt icke din Gud,
        som du förtröstar på, bedraga dig, i det att du tänker:
        'Jerusalem skall icke bliva givet i den assyriske konungens
        hand.'
019:011 Du har nu hört vad konungarna i Assyrien hava gjort med alla
        andra länder, huru de hava givit dem till spillo. Och du skulle
        nu bliva räddad!
019:012 Hava väl de folk som mina fäder fördärvade, Gosan, Haran, Resef
        och Edens barn i Telassar, blivit räddade av sina gudar?
019:013 Var är Hamats konung och Arpads konung och konungen över
        Sefarvaims stad, över Hena och Iva?»

019:014 När Hiskia hade mottagit brevet av sändebuden och läst det, gick
        han upp i HERRENS hus, och där bredde Hiskia ut det inför
        HERRENS ansikte.
019:015 Och Hiskia bad inför HERRENS ansikte och sade: »HERRE, Israels
        Gud, du som tronar på keruberna, du allena är Gud, den som råder
        över alla riken på jorden; du har gjort himmel och jord.
019:016 HERRE, böj ditt öra härtill och hör; HERRE, öppna dina ögon och
        se. Ja, hör Sanheribs ord, det budskap varmed han har smädat den
        levande Guden.
019:017 Det är sant, HERRE, att konungarna i Assyrien hava förött folken
        och deras land.
019:018 Och de hava kastat deras gudar i elden; ty dessa voro inga
        gudar, utan verk av människohänder, trä och sten; därför kunde
        de förgöra dem.
019:019 Men fräls oss nu, HERRE, vår Gud, ur hans hand, så att alla
        riken på jorden förnimma att du, HERRE, allena är Gud.»

019:020 Då sände Jesaja, Amos' son, bud till Hiskia och låt säga: »Så
säger HERREN, Israels Gud: Det varom du har bett mig angående
Sanherib, konungen i Assyrien, det har jag hört.
019:021 Så är nu detta det ord som HERREN har talat om honom:

          Hon föraktar dig och bespottar dig,
              jungfrun dottern Sion;
          hon skakar huvudet efter dig, dottern Jerusalem.
019:022 vem har du smädat och hädat,
              och mot vem har du upphävt din röst?
          Alltför högt har du upplyft dina ögon—
              Ja, mot Israels Helige.
019:023 Genom dina sändebud smädade du Herren,
              när du sade: 'Med mina många vagnar
          drog jag upp på bergens höjder,
              längst upp på Libanon;
          jag högg ned dess höga cedrar
              och väldiga cypresser;
          jag trängde fram till dess innersta gömslen,
              dess frodigaste skog;
019:024 jag grävde brunnar och drack ut
              främmande vatten,
          och med min fot uttorkade jag
              alla Egyptens strömmar.'
019:025 Har du icke hört att jag för länge sedan
              beredde detta?
          Av ålder bestämde jag ju så;
              och nu har jag fört det fram:
          du fick makt att ödelägga befästa städer
              till grusade stenhopar.
019:026 Deras invånare blevo maktlösa,
              de förfärades och stodo med skam.
          Det gick dem såsom gräset på marken
              och gröna örter,
          såsom det som växer på taken,
              och säd som förbrännes,
          förrän strået har vuxit upp.
019:027 Om du sitter eller går ut
          eller går in, så vet jag det,
          och huru du rasar mot mig.
019:028 Men då du nu så rasar mot mig,
              och då ditt övermod har nått till mina öron,
          skall jag sätta min krok i din näsa
              och mitt betsel i din mun
          och föra dig tillbaka samma väg
          som du har kommit på.

019:029 Och detta skall för dig vara tecknet: man skall detta år äta vad
        som växer upp av spillsäd, och nästa år självvuxen säd; men det
        tredje året skolen I få så och skörda och plantera vingårdar och
        äta deras frukt.
019:030 Och den räddade skara av Juda hus, som bliver kvar, skall åter
        skjuta rot nedtill och bära frukt upptill.
019:031 Ty från Jerusalem skall utgå en kvarleva, en räddad skara från
        Sions berg. HERRENS nitälskan skall göra detta.
019:032 Därför säger HERREN så om konungen i Assyrien:

          Han skall icke komma in i denna stad
          och icke skjuta någon pil ditin;
          han skall icke mot den föra fram någon sköld
          eller kasta upp någon vall mot den.
019:033 Samma väg han kom skall han vända tillbaka,
          och in i denna stad skall han icke komma, säger HERREN.
019:034 Ty jag skall beskärma och frälsa denna stad
          för min och min tjänare Davids skull.»

019:035 Och samma natt gick HERRENS ängel ut och slog i assyriernas
        läger ett hundra åttiofem tusen man; och när man bittida
        följande morgon kom ut, fick man se döda kroppar ligga där
        överallt
019:036 Då bröt Sanherib, konungen i Assyrien, upp och tågade tillbaka;
        och han stannade sedan i Nineve.
019:037 Men när han en gång tillbad i sin gud Nisroks tempel, blev han
        dräpt med svärd av Adrammelek och Sareser; därefter flydde dessa
        undan till Ararats land. Och hans son Esarhaddon blev konung
        efter honom.

020:001 Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk; och profeten Jesaja, Amos'
        son, kom till honom och sade till honom: »Så säger HERREN:
        Beställ om ditt hus; ty du måste dö och skall icke tillfriskna.»
020:002 Då vände han sitt ansikte mot väggen och bad till HERREN och
        sade:
020:003 »Ack HERRE, tänk dock på huru jag har vandrat inför dig i trohet
        och med hängivet hjärta och gjort vad gott är i dina ögon.» Och
        Hiskia grät bitterligen.
020:004 Men innan Jesaja hade hunnit ut ur den inre staden, kom HERRENS
        ord till honom; han sade:
020:005 »Vänd om och säg till Hiskia, fursten över mitt folk: Så säger
        HERREN, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön, jag har sett
        dina tårar. Se, jag vill göra dig frisk; i övermorgon skall du
        få gå upp i HERRENS hus.
020:006 Och jag skall föröka din livstid med femton år; jag skall ock
        rädda dig och denna stad ur den assyriske konungens hand. Ja,
        jag skall beskärma denna stad, för min skull och för min tjänare
        Davids skull.
020:007 Och Jesaja sade: »Hämten hit en fikonkaka.» Då hämtade man en
        sådan och lade den på bulnaden. Och han tillfrisknade.

020:008 Och Hiskia sade till Jesaja: »Vad för ett tecken gives mig
        därpå att HERREN skall göra mig frisk, så att jag i övermorgon
        får gå upp i HERRENS hus?»
020:009 Jesaja svarade: »Detta skall för dig vara tecknet från HERREN
        därpå att HERREN skall göra vad han har lovat: skuggan har gått
        tio steg framåt; skall den nu gå tio steg tillbaka?»
020:010 Hiskia sade: »Det är lätt för skuggan att sträcka sig tio steg
        framåt. Nej, låt skuggan gå tio steg tillbaka.»
020:011 Då ropade profeten Jesaja till HERREN, och han lät skuggan på
        Ahas' solvisare gå tillbaka de tio steg som den redan hade lagt
        till rygga.

020:012 Vid samma tid sände Berodak-Baladan, Baladans son, konungen i
        Babel, brev och skänker till Hiskia, ty han hade sport att
        Hiskia hade varit sjuk.
020:013 Och när Hiskia hade hört på dem, visade han dem hela sitt
        förrådshus, sitt silver och guld, sina välluktande kryddor och
        sina dyrbara oljor, och hela sitt tyghus och allt vad som fanns
        i hans skattkamrar. Intet fanns i Hiskias hus eller eljest i
        hans ägo, som han icke visade dem.

020:014 Men profeten Jesaja kom till konung Hiskia och sade till honom:
        »Vad hava dessa män sagt, och varifrån hava de kommit till dig?»
        Hiskia svarade: »De hava kommit ifrån fjärran land, ifrån
        Babel.»
020:015 Han sade vidare: »Vad hava de sett i ditt hus?» Hiskia svarade:
        »Allt som är i mitt hus hava de sett; intet finnes i mina
        skattkamrar, som jag icke har visat dem.»
020:016 Då sade Jesaja till Hiskia: »Hör HERRENS ord:
020:017 Se, dagar skola komma, då allt som finnes i ditt hus, och som
        dina fäder hava samlat ända till denna dag skall föras bort till
        Babel; intet skall bliva kvar, säger HERREN.
020:018 Och söner till dig, de som skola utgå av dig, och som du skall
        föda, dem skall man taga, och de skola bliva hovtjänare i den
        babyloniske konungens palats.»
020:019 Hiskia sade till Jesaja: »Gott är det HERRENS ord som du har
        talat.» Och han sade ytterligare: »Ja, om nu blott frid och
        trygghet få råda i min tid.»
020:020 Vad nu mer är att säga om Hiskia och om alla hans bedrifter,
        och om huru han anlade dammen och vattenledningen och ledde
        vatten in i staden, det finnes upptecknat Juda konungars
        krönika.
020:021 Och Hiskia gick till vila hos sina fäder. Och hans son Manasse
        blev konung efter honom.

021:001 Manasse var tolv år gammal, när han blev konung, och han
        regerade femtiofem år i Jerusalem. Hans moder hette Hefsi-Ba.
021:002 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, efter den styggeliga
        seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.
021:003 Han byggde åter upp de offerhöjder som hans fader Hiskia hade
        förstört, och reste altaren åt Baal och gjorde en Asera, likasom
        Ahab, Israels konung, hade gjort, och tillbad och tjänade
        himmelens hela härskara.
021:004 Ja, han byggde altaren i HERRENS hus, det om vilket HERREN hade
        sagt: »Vid Jerusalem vill jag fästa mitt namn.»
021:005 Han byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda
        förgårdarna till HERRENS hus.
021:006 Han lät ock sin son gå genom eld och övade teckentyderi och
        svartkonst och skaffade sig andebesvärjare och spåmän och gjorde
        mycket som var ont i HERRENS ögon, så att han förtörnade
        honom.
021:007 Och Aserabelätet som han hade låtit göra satte han i det hus om
        vilket HERREN hade sagt till David och till hans son Salomo:
        »Vid detta hus och vid Jerusalem som jag har utvalt bland alla
        Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid
021:008 Och jag skall icke mer låta Israel vandra flyktig bort ifrån det
        land som jag har givit åt deras fäder, om de allenast hålla och
        göra allt vad jag har bjudit dem, och det alldeles efter den lag
        som min tjänare Mose har givit dem.»
021:009 Men de lyssnade icke härtill, och Manasse förförde dem, så att
        de gjorde mer ont än de folk som HERREN hade förgjort för
        Israels barn.
021:010 Då talade HERREN genom sina tjänare profeterna och sade:
021:011 »Eftersom Manasse, Juda konung, har bedrivit dessa styggelser
        och så gjort mer ont, än allt vad amoréerna som voro före honom
        hava gjort, så att han med sina eländiga avgudar har kommit
        också Juda att synda,
021:012 därför säger HERREN, Israels Gud, så: 'Se, jag skall låta en
        sådan olycka komma över Jerusalem och Juda, att det skall
        genljuda i båda öronen på var och en som får höra det.
021:013 Och mot Jerusalem skall jag bruka det mätsnöre som jag
        brukade mot Samaria, och det sänklod som jag brukade mot Ahabs
        hus; och jag skall skölja Jerusalem tomt, såsom man sköljer ett
        fat och, sedan man har sköljt det, vänder det upp och ned.
021:014 Och jag skall förskjuta kvarlevan av min arvedel och giva dem i
        deras fienders hand, så att de skola bliva ett rov och ett byte
        för alla sina fiender—
021:015 detta därför att de hava gjort vad ont är i mina ögon och
        beständigt förtörnat mig, från den dag då deras fader drogo ut
        ur Egypten ända till denna dag.'»
021:016 Därtill utgöt ock Manasse oskyldigt blod i så stor myckenhet,
        att han därmed uppfyllde Jerusalem från den ena ändan till den
        andra—detta förutom den särskilda syns genom vilken han kom
        Juda att synda och göra vad ont var i HERRENS ögon.

021:017 Vad nu mer är att säga om Manasse och om allt vad han gjorde så
        ock om den synd han begick det finnes upptecknat i Juda
        konungars krönika.
021:018 Och Manasse gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
        trädgården till sitt hus, i Ussas trädgård. Och hans son Amon
        blev konung efter honom.

021:019 Amon var tjugutvå år gammal när han blev konung, och han
        regerade två år i Jerusalem. Hans moder hette Mesullemet, Harus'
        dotter, från Jotba.
021:020 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fader Manasse
        hade gjort.
021:021 Han vandrade i allt på samma väg som hans fader hade vandrat,
        och tjänade och tillbad de eländiga avgudar som hans fader hade
        tjänat.
021:022 Han övergav HERREN, sina fäders Gud, och vandrade icke på
        HERRENS väg.
021:023 Och Amons tjänare sammansvuro sig mot honom och dödade konungen
        hemma i hans hus.
021:024 Men folket i landet dräpte alla som hade sammansvurit sig mot
        konung Amon. Därefter gjorde folket i landet hans son Josia till
        konung efter honom.
021:025 Vad nu mer är att säga om Amon, om vad han gjorde, det finnes
        upptecknat i Juda konungars krönika. Och man begrov honom i
        hans grav i Ussas trädgård. Och hans son Josia blev konung efter
        honom.

022:001 Josia var åtta år gammal, när han blev konung, och han regerade
        trettioett år i Jerusalem. Hans moder hette Jedida, Adajas
        dotter, från Boskat.
022:002 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och vandrade i allt på
        sin fader Davids väg och vek icke av vare sig till höger eller
        till vänster.

022:003 I sitt adertonde regeringsår sände konung Josia sekreteraren
        Safan, son till Asalja, Mesullams son, åstad till HERRENS hus
        och sade:
022:004 »Gå upp till översteprästen Hilkia, och bjud honom att göra i
        ordning de penningar som hava influtit till HERRENS hus, sedan
        de hava blivit insamlade ifrån folket av dem som hålla vakt vid
        tröskeln.
022:005 Och han skall överlämna dem åt de män som förrätta arbete såsom
        tillsyningsmän vid HERRENS hus, och dessa skola giva dem åt de
        män som arbeta vid HERRENS hus, för att sätta i stånd vad som är
        förfallet på huset,
022:006 nämligen åt timmermännen, byggningsmännen och murarna, så ock
        till att inköpa trävirke och huggen sten för att sätta huset i
        stånd.
022:007 Dock skall man icke hålla någon räkenskap med dem angående de
        penningar som överlämnas åt dem, utan de skola få handla på
        heder och tro.»

022:008 Och översteprästen Hilkia sade till sekreteraren Safan: »Jag har
        funnit lagboken i HERRENS hus.» Och Hilkia gav boken åt Safan,
        och han läste den.
022:009 Därefter gick sekreteraren Safan in till konungen och avgav sin
        berättelse inför konungen; han sade: »Dina tjänare hava tömt ut
        de penningar som funnos i templet, och hava överlämnat dem åt de
        män som förrätta arbete såsom tillsyningsmän vid HERRENS hus.»
022:010 Vidare berättade sekreteraren Safan för konungen och sade:
        »Prästen Hilkia har givit mig en bok.» Och Safan föreläste den
        för konungen.
022:011 När konungen nu hörde lagbokens ord, rev han sönder sina kläder.
022:012 Och konungen bjöd prästen Hilkia och Ahikam, Safans son, och
        Akbor, Mikajas son, och sekreteraren Safan och Asaja, konungens
        tjänare, och sade:
022:013 »Gån och frågen HERREN för mig och för folket, ja, för hela
        Juda, angående det som står i denna bok som nu har blivit
        funnen. Ty stor är HERRENS vrede, den som är upptänd mot oss,
        därför att våra fäder icke hava velat lyssna till denna boks ord
        och icke hava gjort allt som är oss föreskrivet.

022:014 Då gingo prästen Hilkia och Ahikam, Akbor, Safan och Asaja till
        profetissan Hulda, hustru åt Sallum, klädkammarvaktaren, som var
        son till Tikva, Harhas' son; hon bodde i Jerusalem, i Nya
        staden. Och de talade med henne.
022:015 Då sade hon till dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Sägen till
        den man som har sänt eder till mig:
022:016 Så säger HERREN: Se, över denna plats och över dess invånare
        skall jag låta olycka komma, allt vad som står i den bok som
        Juda konung har läst—
022:017 detta därför att de hava övergivit mig och tänt offereld åt
        andra gudar, och så hava förtörnat mig med alla sina händers
        verk. Min vrede skall upptändas mot denna plats och skall icke
        bliva utsläckt.
022:018 Men till Juda konung, som har sänt eder för att fråga HERREN,
        till honom skolen I säga så: Så säger HERRES, Israels Gud,
022:019 angående de ord som du har hört: Eftersom ditt hjärta blev
        bevekt och du ödmjukade dig inför HERREN, när du hörde vad jag
        har talat mot denna plats och mot dess invånare, nämligen att de
        skola bliva ett föremål för häpnad och ett exempel som man
        nämner, när man förbannar, och eftersom du rev sönder dina
        kläder och grät inför mig, fördenskull har jag ock hört dig,
        säger HERREN.
022:020 Därför vill jag samla dig till dina fäder, så att du får samlas
        till dem i din grav med frid; och dina ögon skola slippa att se
        all den olycka som jag skall låta komma över denna plats.» Och
        de vände till baka till konungen med detta svar.

023:001 Då sände konungen åstad män som församlade till honom alla de
        äldste i Juda och Jerusalem.
023:002 Och konungen gick upp i HERRENS hus, och alla Juda män och alla
        Jerusalems invånare följde honom, också prästerna och
        profeterna, ja, allt folket, ifrån den minste till den
        störste. Och han läste upp för dem allt vad som stod i
        förbundsboken, som hade blivit funnen i HERRENS hus
023:003 Och konungen trädde fram till pelaren och slöt inför HERRENS
        ansikte det förbundet, att de skulle följa efter HERREN och
        hålla hans bud, hans vittnesbörd och hans stadgar, av allt
        hjärta och av all själ, och upprätthålla detta förbunds ord, dem
        som voro skrivna i denna bok. Och allt folket trädde in i
        förbundet.

023:004 Därefter bjöd konungen översteprästen Hilkia och prästerna näst
        under honom, så ock dem som höllo vakt vid tröskeln, att de
        skulle föra bort ur HERRENS tempel alla de redskap som voro
        gjorda åt Baal och Aseran och åt himmelens hela härskara. Och
        han lät bränna upp dem utanför Jerusalem på Kidrons fält, men
        askan efter dem lät han föra till Betel.
023:005 Han avsatte ock de avgudapräster som Juda konungar hade
        tillsatt, för att tända offereld på offerhöjderna i Juda städer
        och runt omkring Jerusalem, så ock dem som tände offereld åt
        Baal, åt solen, åt månen, åt stjärnbilderna och åt himmelens
        hela härskara.
023:006 Och han tog Aseran ur HERRENS hus och förde bort den utanför
        Jerusalem till Kidrons dal, och brände upp den där i Kidrons
        dal, han stötte sönder den till stoft och kastade stoftet på den
        allmänna begravningsplatsen.
023:007 Vidare rev han ned tempelbolarhusen som funnos i HERRENS hus,
        dem i vilka kvinnor vävde tyg till tält åt Aseran.
023:008 Och han lät föra alla prästerna bort ifrån Juda städer och
        orenade de offerhöjder där prästerna hade tänt offereld, från
        Geba ända till Beer-Seba; och han bröt ned offerhöjderna vid
        stadsportarna, både den som låg vid ingången till
        stadshövitsmannen Josuas port och den som låg till vänster, när
        man gick in genom stadsporten.
023:009 Dock fingo offerhöjdsprästerna icke stiga upp till HERRENS
        altare i Jerusalem; de fingo allenast äta osyrat bröd ibland
        sina bröder.
023:010 Han orenade ock Tofet i Hinnoms barns dal, för att ingen skulle
        låta sin son eller dotter gå genom eld, till offer åt Molok.
023:011 Och han skaffade bort de hästar som Juda konungar hade invigt åt
        solen och ställt upp så, att man icke kunde gå in i HERRENS hus,
        vid hovmannen Netan-Meleks kammare i Parvarim; och solens vagnar
        brände han upp i eld.
023:012 Och altarna på taket över Ahas' sal, vilka Juda konungar hade
        låtit göra, och de altaren som Manasse hade låtit göra på de
        båda förgårdarna till HERRENS hus, dem bröt konungen ned; sedan
        skyndade han bort därifrån och kastade stoftet av dem i Kidrons
        dal.
023:013 Och offerhöjderna öster om Jerusalem och söder om Fördärvets
        berg, vilka Salomo, Israels konung, hade byggt åt Astarte,
        sidoniernas styggelse, åt Kemos, Moabs styggelse, och åt Milkom,
        Ammons barns skändlighet, dem orenade konungen.
023:014 Han slog sönder stoderna och högg ned Aserorna; och platsen där
        de hade stått fyllde han med människoben.
023:015 Också altaret i Betel, den offerhöjd som Jerobeam, Nebats son,
        hade byggt upp, han som kom Israel att synda, också detta altare
        med offerhöjden bröt han ned; därefter brände han upp
        offerhöjden och stötte sönder den till stoft och brände
        tillika upp Aseran.
023:016 När då Josia såg sig om och fick se gravarna som voro där på
        berget, sände han åstad och lät hämta benen ur gravarna och
        brände upp dem på altaret och orenade det så—i enlighet med
        det HERRENS ord som hade blivit förkunnat av gudsmannen som
        förkunnade att detta skulle ske.
023:017 Och han frågade: »Vad är det för en vård som jag ser där?»
        Folket i staden svarade honom: »Det är den gudsmans grav, som
        kom från Juda och ropade mot altaret i Betel att det skulle ske,
        som du nu har gjort.»
023:018 Då sade han: »Låten honom vara; ingen må röra hans ben.» Så
        lämnade man då hans ben i fred, och tillika benen av den profet
        som hade kommit dit från Samarien.
023:019 Därjämte skaffade Josia bort alla de offerhöjdshus i Samariens
        städer, som Israels konungar hade byggt upp, och med vilka de
        hade kommit förtörnelse åstad; och han gjorde med dem alldeles
        på samma sätt som han hade gjort i Betel.
023:020 Och alla offerhöjdspräster som funnos där slaktade han på
        altarna och brände människoben ovanpå dem. Därefter vände han
        tillbaka till Jerusalem.

023:021 Och konungen bjöd allt folket och sade: »Hållen HERRENS, eder
        Guds, påskhögtid, såsom det är föreskrivet i denna förbundsbok.»
023:022 Ty en sådan påskhögtid hade icke blivit hållen sedan den tid då
        domarna dömde Israel, icke under Israels konungars och Juda
        konungars hela tid.
023:023 Först i konung Josias adertonde regeringsår hölls en sådan
        HERRENS påskhögtid i Jerusalem.
023:024 Därjämte skaffade Josia bort andebesvärjarna och spåmännen,
        husgudarna och de eländiga avgudarna, och alla styggelser som
        voro att se i Juda land och i Jerusalem, på det att han skulle
        upprätthålla lagens ord, dem som voro skrivna i den bok som
        prästen Hilkia hade funnit i HERRENS hus.
023:025 Ingen konung lik honom hade funnits före honom, ingen som så av
        allt sitt hjärta och av all sin själ och av all sin kraft hade
        vänt sig till HERREN, i enlighet med Moses hela lag; och efter
        honom uppstod ej heller någon som var honom lik.
023:026 Dock vände HERREN sig icke ifrån sin stora vredes glöd, då nu
        hans vrede hade blivit upptänd mot Juda, för allt det varmed
        Manasse hade förtörnat honom.
023:027 Och HERREN sade: »Också Juda vill jag förskjuta ifrån mitt
        ansikte, likasom jag har förskjutit Israel; ja, jag vill
        förkasta Jerusalem, denna stad som jag hade utvalt, så ock det
        hus varom jag hade sagt: Mitt namn skall vara där.»

023:028 Vad nu mer är att säga om Josia och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Juda konungars krönika.

023:029 I hans tid drog Farao Neko, konungen i Egypten, upp mot konungen
        i Assyrien, till floden Frat. Då tågade konung Josia emot honom,
        men blev dödad av honom vid Megiddo, under första
        sammandrabbningen.
023:030 Och hans tjänare förde hans döda kropp i en vagn bort ifrån
        Megiddo till Jerusalem och begrovo honom i hans grav. Men folket
        i landet tog Josias son Joahas och smorde honom och gjorde honom
        till konung efter hans fader.
023:031 Joahas var tjugutre år gammal, när han blev konung, och han
        regerade tre månader i Jerusalem. Hans moder hette Hamutal,
        Jeremias dotter, från Libna.
023:032 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fäder
        hade gjort.
023:033 Och Farao Neko lät sätta honom i fängelse i Ribla i Hamats land
        och gjorde så slut på hans regering i Jerusalem; och han pålade
        landet en skatt av ett hundra talenter silver och en talent
        guld.
023:034 Och Farao Neko gjorde Josias son Eljakim till konung i hans
        fader Josias ställe och förändrade hans namn till Jojakim. Men
        Joahas tog han med sig, och denne kom så till Egypten och dog
        där.
023:035 Och Jojakim betalade ut silvret och guldet åt Farao; men han
        måste skattlägga landet för att kunna utbetala dessa penningar
        enligt Faraos befallning. Efter som var och en av folket i
        landet blev uppskattad, indrevs från dem silvret och guldet, för
        att sedan utbetalas åt Farao Neko.

023:036 Jojakim var tjugufem år gammal, när han blev konung; och han
        regerade elva år i Jerusalem. Hans moder hette Sebida, Pedajas
        dotter, från Ruma.
023:037 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fäder
        hade gjort.

024:001 I hans tid drog Nebukadnessar, konungen i Babel, upp, och
        Jojakim blev honom underdånig och förblev så i tre år; men sedan
        avföll han från honom.
024:002 Då sände HERREN över honom kaldéernas; araméernas, moabiternas
        och Ammons barns härskaror; han sände dem över Juda för att
        förgöra det—i enlighet med det ord som HERREN hade talat
        genom sina tjänare profeterna.
024:003 Ja, det var efter HERRENS ord som detta kom över Juda, i det att
        han försköt det från sitt ansikte för de synder Manasse hade
        begått och för allt vad denne hade förövat,
024:004 jämväl för det oskyldiga blod som han utgöt, ty han uppfyllde
        Jerusalem med oskyldigt blod; det ville HERREN icke förlåta.

024:005 Vad nu mer är att säga om Jojakim och om allt vad han gjorde,
det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
024:006 Och Jojakim gick till vila hos sina fäder. Och hans son Jojakin
blev konung efter honom.

024:007 Därefter drog konungen i Egypten icke vidare ut ur sitt land, ty
konungen i Babel hade intagit allt som tillhörde konungen i
Egypten, från Egyptens bäck ända till floden Frat.»

024:008 Jojakin var aderton år gammal, när han blev konung, och han
        regerade tre månader i Jerusalem. Hans moder hette Nehusta,
        Elnatans dotter, från Jerusalem.
024:009 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fader
        hade gjort.

024:010 På den tiden drogo den babyloniske konungen Nebukadnessars
        tjänare upp till Jerusalem, och staden blev belägrad.
024:011 Och Nebukadnessar, konungen i Babel, kom till staden, medan hans
        tjänare belägrade den.
024:012 Då gav sig Jojakin, Juda konung, åt konungen i Babel, med sin
        moder och med sina tjänare, sina hövitsmän och hovmän; och
        konungen i Babel tog honom så till fånga i sitt åttonde
        regeringsår.
024:013 Och han förde bort därifrån alla skatter i HERRENS hus och
        skatterna i konungshuset, han lösbröt ock beläggningen från alla
        gyllene föremål som Salomo, Israels konung, hade låtit göra för
        HERRENS tempel, detta i enlighet med vad HERREN hade hotat.
024:014 Och han förde bort i fångenskap hela Jerusalem, alla hövitsmän
        och alla tappra stridsmän; tio tusen förde han bort, jämväl alla
        timmermän och smeder. Inga andra lämnades kvar än de ringaste av
        folket i landet.
024:015 Han förde Jojakin bort till Babel; därjämte förde han konungens
        moder, konungens hustrur och hans hovmän samt de mäktige i
        landet såsom fångar bort ifrån Jerusalem till Babel,
024:016 så ock alla stridsmännen, sju tusen, och timmermännen och
        smederna, ett tusen, allasammans raska och krigsdugliga
        män. Dessa fördes nu av den babyloniske konungen i fångenskap
        till Babel.
024:017 Men konungen i Babel gjorde hans farbroder Mattanja till konung
        i hans ställe och förändrade dennes namn till Sidkia.

024:018 Sidkia var tjuguett år gammal, när han blev konung, och han
        regerade elva år i Jerusalem. Hans moder hette Hamital, Jeremias
        dotter, från Libna.
024:019 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom Jojakim
        hade gjort.
024:020 Ty på grund av HERRENS vrede skedde vad som skedde med Jerusalem
        och Juda, till dess att han kastade dem bort ifrån sitt ansikte.

025:001 Då, i hans nionde regeringsår, i tionde månaden; på tionde dagen
        i månaden, kom Nebukadnessar, konungen i Babel, med hela sin här
        till Jerusalem och belägrade det; och de byggde en belägringsmur
        runt omkring det.
025:002 Så blev staden belägrad och förblev så ända till konung Sidkias
        elfte regeringsår.
025:003 Men på nionde dagen i månaden var hungersnöden så stor i staden,
        att mängden av folket icke hade något att äta.
025:004 Och staden stormades, och allt krigsfolket flydde om natten
        genom porten mellan de båda murarna (den port som ledde till den
        kungliga trädgården), medan kaldéerna lågo runt omkring staden;
        och folket tog vägen åt Hedmarken till.
025:005 Men kaldéernas här förföljde konungen, och de hunno upp honom på
        Jerikos hedmarker, sedan hela hans här hade övergivit honom och
        skingrat sig.
025:006 Och de grepo konungen och förde honom till den babyloniske
        konungen i Ribla; där höll man rannsakning och dom med honom.
025:007 Och Sidkias barn slaktade man inför hans ögon, och på Sidkia
        själv stack man ut ögonen; och man fängslade honom med
        kopparfjättrar och förde honom till Babel.

025:008 I femte månaden, på sjunde dagen i månaden, detta i den
        babyloniske konungen Nebukadnessars nittonde regeringsår, kom
        den babyloniske konungens tjänare Nebusaradan, översten för
        drabanterna, till Jerusalem.
025:009 Denne brände upp HERRENS hus och konungshuset: ja, alla hus i
        Jerusalem, i synnerhet alla de förnämas hus, brände han upp i
        eld.
025:010 Och murarna runt omkring Jerusalem brötos ned av hela den här av
        kaldéer, som översten för drabanterna hade med sig,
025:011 och återstoden av folket, dem som voro kvar i staden, och de
        överlöpare som hade gått över till konungen i Babel, så ock den
        övriga hopen, dem förde Nebusaradan, översten för drabanterna,
        bort i fångenskap.
025:012 Men av de ringaste i landet lämnade översten för drabanterna
        några kvar till vingårdsmän och åkermän.

025:013 Kopparpelarna i HERRENS hus, bäckenställen och kopparhavet i
        HERRENS hus slogo kaldéerna sönder och förde kopparen till
        Babel.
025:014 Och askkärlen, skovlarna, knivarna, skålarna och alla kopparkärl
        som hade begagnats vid gudstjänsten togo de bort.
025:015 Likaledes tog översten för drabanterna bort fyrfaten och
        offerskålarna, allt som var av rent guld eller av rent silver.
025:016 Vad angår de två pelarna, havet, som var allenast ett, och
        bäckenställen, som Salomo hade låtit göra till HERRENS hus, så
        kunde kopparen i alla dessa föremål icke vägas.
025:017 Aderton alnar hög var den ena pelaren, och ovanpå den var ett
        pelarhuvud av koppar, och pelarhuvudet var tre alnar högt, och
        ett nätverk och granatäpplen funnos på pelarhuvudet runt
        omkring, alltsammans av koppar; och likadant var det på den
        andra pelaren, över nätverket.

025:018 Och översten för drabanterna tog översteprästen Seraja jämte
        Sefanja, prästen näst under honom, så ock de tre som höllo vakt
        vid tröskeln,
025:019 och från staden tog han en hovman, den som var anförare för
        krigsfolket, och fem av konungens närmaste män, som påträffades
        i staden, så ock sekreteraren, den härhövitsman som plägade
        utskriva folket i landet till krigstjänst, och sextio andra män
        av landets folk, som påträffades i staden—
025:020 dessa tog Nebusaradan, översten för drabanterna, och förde dem
        till den babyloniske konungen i Ribla.
025:021 Och konungen i Babel lät avliva dem där, i Ribla i Hamats land.
        blev Juda bortfört från sitt land.

025:022 Men över det folk som blev kvar i Juda land, det folk som
        Nebukadnessar, konungen i Babel, lät bliva kvar där, satte han
        Gedalja, son till Ahikam, son till Safan.
025:023 När då alla krigshövitsmännen jämte sina män fingo höra att
        konungen i Babel hade satt Gedalja över landet, kommo de till
        Gedalja i Mispa, nämligen Ismael, Netanjas son, Johanan, Kareas
        son, netofatiten Seraja, Tanhumets son, och Jaasanja,
        maakatitens son, med sina män.
025:024 Och Gedalja gav dem och deras män sin ed och sade till dem:
        »Frukten icke för kaldéernas tjänare. Stannen kvar i landet,
        och tjänen konungen i Babel, så skall det gå eder väl.»

025:025 Men i sjunde månaden kom Ismael, son till Netanja, son till
        Elisama, av konungslig börd, och hade med sig tio män, och de
        slogo ihjäl Gedalja, så ock de judar och kaldéer som voro hos
        honom i Mispa.
025:026 Då bröt allt folket upp, från den minste till den störste,
        tillika med krigshövitsmännen, och begav sig till Egypten; ty de
        fruktade för kaldéerna.

025:027 Men i det trettiosjunde året sedan Jojakin, Juda konung, hade
        blivit bortförd i fångenskap, i tolfte månaden, på tjugusjunde
        dagen i månaden, tog Evil-Merodak, konungen i Babel—samma år
        han blev konung—Jojakin, Juda konung, till nåder och befriade
        honom ur fängelset;
025:028 Och han talade vänligt med honom och gav honom främsta platsen
        bland de konungar som voro hos honom i Babel.
025:029 Han fick lägga av sin fångdräkt och beständigt äta vid hans bord,
        så länge han levde.
025:030 Och ett ständigt underhåll gavs honom från konungen, visst för
        var dag, så länge han levde.

001:001 Adam, Set, Enos, 001:002 Kenan, Mahalalel, Jered, 001:003 Hanok, Metusela, Lemek, 001:004 Noa, Sem, Ham och Jafet.

001:005 Jafets söner voro Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och Tiras. 001:006 Gomers söner voro Askenas, Difat och Togarma. 001:007 Javans söner voro Elisa och Tarsisa, kittéerna och rodanéerna. 001:008 Hams söner voro Kus, Misraim, Put och Kanaan. 001:009 Kus' söner voro Seba, Havila, Sabta, Raema och Sabteka. Raemas söner voro Saba och Dedan.

001:010 Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett välde på jorden. 001:011 Och Misraim födde ludéerna, anaméerna, lehabéerna, naftuhéerna, 001:012 patroséerna, kasluhéerna, från vilka filistéerna hava utgått, och kaftoréerna. 001:013 Och Kanaan födde Sidon, som var hans förstfödde, och Het, 001:014 så ock jebuséerna, amoréerna och girgaséerna, 001:015 hivéerna, arkéerna, sinéerna, 001:016 arvadéerna, semaréerna och hamatéerna.

001:017 Sems söner voro Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram, så ock Us, Hul, Geter och Mesek. 001:018 Arpaksad födde Sela, och Sela födde Eber. 001:019 Men åt Eber föddes två söner; den ene hette Peleg, ty i hans tid blev jorden fördelad; och hans broder hette Joktan. 001:020 Och Joktan födde Almodad, Selef, Hasarmavet, Jera, 001:021 Hadoram, Usal, Dikla, 001:022 Ebal, Abimael, Saba, 001:023 Ofir, Havila och Jobab; alla dessa voro Joktans söner.

001:024 Sem, Arpaksad, Sela, 001:025 Eber, Peleg, Regu, 001:026 Serug, Nahor, Tera, 001:027 Abram, det är Abraham 001:028 Abrahams söner voro Isak och Ismael. 001:029 Detta är deras släkttavla: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare Kedar, Adbeel och Mibsam, 001:030 Misma och Duma, Massa, Hadad och Tema, 001:031 Jetur, Nafis och Kedma. Dessa voro Ismaels söner. 001:032 Och de söner som Ketura, Abrahams bihustru, födde voro Simran, Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och Sua. Joksans söner voro Saba och Dedan. 001:033 Och Midjans söner voro Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa. Alla dessa voro Keturas söner. 001:034 Och Abraham födde Isak. Isaks söner voro Esau och Israel.

001:035 Esaus söner voro Elifas, Reguel, Jeus, Jaelam och Kora. 001:036 Elifas' söner voro Teman och Omar, Sefi och Gaetam, Kenas, Timna och Amalek 001:037 Reguels söner voro Nahat, Sera, Samma och Missa.

001:038 Men Seirs söner voro Lotan, Sobal, Sibeon, Ana, Dison, Eser och Disan. 001:039 Lotans söner voro Hori och Homam; och Lotans syster var Timna. 001:040 Sobals söner voro Aljan, Manahat och Ebal, Sefi och Onam. Och Sibeons söner voro Aja och Ana. 001:041 Anas söner voro Dison. Och Disons söner voro Hamran, Esban, Jitran och Keran. 001:042 Esers söner voro Bilhan, Saavan, Jaakan. Disans söner voro Us och Aran.

001:043 Och dessa voro de konungar som regerade i Edoms land, innan ännu någon israelitisk konung var konung där: Bela, Beors son, och hans stad hette Dinhaba. 001:044 När Bela dog, blev Jobab, Seras son, från Bosra, konung efter honom. 001:045 När Jobab dog, blev Husam från temanéernas land konung efter honom. 001:046 När Husam dog, blev Hadad, Bedads son, konung efter honom, han som slog midjaniterna på Moabs mark; och hans stad hette Avit. 001:047 När Hadad dog, blev Samla från Masreka konung efter honom. 001:048 När Samla dog, blev Saul, från Rehobot vid floden, konung efter honom. 001:049 När Saul dog, blev Baal-Hanan, Akbors son, konung efter honom 001:050 När Baal-Hanan dog, blev Hadad konung efter honom; och hans stad hette Pagi, och hans hustru hette Mehetabel, dotter till Matred, var dotter till Me-Sahab. 001:051 Men när Hadad hade dött, voro dessa Edoms stamfurstar: fursten Timna, fursten Alja, fursten Jetet, 001:052 fursten Oholibama, fursten Ela, fursten Pinon, 001:053 fursten Kenas, fursten Teman, fursten Mibsar, 001:054 fursten Magdiel, fursten Iram. Dessa voro Edoms stamfurstar.

002:001 Dessa voro Israels söner: Ruben, Simeon, Levi och Juda, Isaskar och Sebulon, 002:002 Dan, Josef och Benjamin, Naftali, Gad och Aser.

002:003 Judas söner voro Er, Onan och Sela; dessa tre föddes åt honom av
        Suas dotter, kananeiskan. Men Er, Judas förstfödde, misshagade
        HERREN; därför dödade han honom.
002:004 Och Tamar, hans sonhustru, födde åt honom Peres och Sera, så att
        Judas söner voro tillsammans fem.

002:005 Peres' söner voro Hesron och Hamul. 002:006 Seras söner voro Simri, Etan, Heman, Kalkol och Dara, tillsammans fem. 002:007 Men Karmis söner voro Akar, som drog olycka över Israel, när han trolöst förgrep sig på det tillspillogivna. 002:008 Och Etans söner voro Asarja.

002:009 Och de söner som föddes åt Hesron voro Jerameel, Ram och Kelubai. 002:010 Och Ram födde Amminadab, och Amminadab födde Naheson, hövding för Juda barn. 002:011 Naheson födde Salma, och Salma födde Boas. 002:012 Boas födde Obed, och Obed födde Isai. 002:013 Isai födde Eliab, som var hans förstfödde, Abinadab, den andre, och Simea, den tredje, 002:014 Netanel, den fjärde, Raddai, den femte, 002:015 Osem, den sjätte, David, den sjunde. 002:016 Och deras systrar voro Seruja och Abigail. Och Serujas söner voro Absai, Joab och Asael, tillsammans tre. 002:017 Och Abigail födde Amasa, och Amasas fader var ismaeliten Jeter.

002:018 Och Kaleb, Hesrons son, födde ett barn av kvinnkön, Asuba,
        därtill ock Jeriot; och dessa voro henne söner: Jeser, Sobab och
        Ardon.
002:019 Och när Asuba dog, tog Kaleb Efrat till hustru åt sig, och hon
        födde åt honom Hur.
002:020 Och Hur födde Uri, och Uri födde Besalel.
002:021 Därefter gick Hesron in till Makirs, Gileads faders, dotter;
        henne tog han till hustru, när han var sextio år gammal. Och hon
        födde åt honom Segub.
002:022 Och Segub födde Jair; denne hade tjugutre städer i Gileads land.
002:023 Men gesuréerna och araméerna togo ifrån dem Jairs byar jämte
        Kenat med underlydande orter, sextio städer. Alla dessa voro
        söner till Makir, Gileads fader.
002:024 Och sedan Hesron hade dött i Kaleb-Efrata, födde Hesrons hustru
        Abia åt honom Ashur, Tekoas fader.

002:025 Och Jerameels, Hesrons förstföddes, söner voro Ram, den förstfödde, vidare Buna, Oren och Osem samt Ahia. 002:026 Men Jerameel hade en annan hustru som hette Atara; hon var moder till Onam. 002:027 Och Rams, Jerameels förstföddes, söner voro Maas, Jamin och Eker. 002:028 Onams söner voro Sammai och Jada; och Sammais söner voro Nadab och Abisur. 002:029 Och Abisurs hustru hette Abihail; hon födde åt honom Aban och Molid. 002:030 Nadabs söner voro Seled och Appaim. Seled dog barnlös. 002:031 Men Appaims söner voro Jisei; Jiseis söner voro Sesan; Sesans söner voro Alai. 002:032 Jadas, Sammais broders, söner voro Jeter och Jonatan. Jeter dog barnlös. 002:033 Men Jonatans söner voro Pelet och Sasa. Dessa voro Jerameels söner. 002:034 Men Sesan hade inga söner, utan allenast döttrar. Nu hade Sesan en egyptisk tjänare som hette Jarha. 002:035 Och Sesan gav sin dotter till hustru åt sin tjänare Jarha, och hon födde åt honom Attai. 002:036 Attai födde Natan, och Natan födde Sabad. 002:037 Sabad födde Eflal, och Eflal födde Obed. 002:038 Obed födde Jehu, och Jehu födde Asarja. 002:039 Asarja födde Heles, och Heles födde Eleasa. 002:040 Eleasa födde Sisamai, och Sisamai födde Sallum. 002:041 Sallum födde Jekamja, och Jekamja födde Elisama.

002:042 Och Kalebs, Jerameels broders, söner voro Mesa, hans förstfödde, som var Sifs fader, och Maresas, Hebrons faders, söner. 002:043 Men Hebrons söner voro Kora, Tappua, Rekem och Sema. 002:044 Sema födde Raham, Jorkeams fader. Men Rekem födde Sammai. 002:045 Sammais son var Maon, och Maon var Bet-Surs fader.

002:046 Och Efa, Kalebs bihustru, födde Haran, Mosa och Gases; och Haran födde Gases. 002:047 Och Jadais söner voro Regem, Jotam, Gesan, Pelet, Efa och Saaf. 002:048 Kalebs bihustru Maaka födde Seber och Tirhana. 002:049 Hon födde ock Saaf, Madmannas fader, Seva, Makbenas fader och Gibeas fader. Och Kalebs dotter var Aksa.

002:050 Dessa voro Kalebs söner: Hurs, Efratas förstföddes, son var
        Sobal Kirjat-Jearims fader,
002:051 vidare Salma, Bet-Lehems fader, och Haref, Bet-Gaders fader.
002:052 Söner till Sobal, Kirjat-Jearims fader, voro Haroe och hälften
        av Hammenuhot-släkten.
002:053 Men Kirjat-Jearims släkter voro jeteriterna, putiterna,
        sumatiterna och misraiterna. Från dem utgingo sorgatiterna och
        estaoliterna.
002:054 Salmas söner voro Bet-Lehem och netofatiterna, Atrot-Bet-Joab,
        så ock hälften av manahatiterna, sorgiterna.
002:055 Och de skriftlärdes släkter, deras som bodde i Jaebes, voro
        tireatiterna, simeatiterna, sukatiterna. Dessa voro de kainéer
        som härstammade från Hammat, fader till Rekabs släkt.

003:001 Dessa voro de söner som föddes åt David i Hebron: Amnon, den
        förstfödde, av Ahinoam från Jisreel; Daniel, den andre, av
        Abigail från Karmel;
003:002 Absalom, den tredje, son till Maaka, som var dotter till Talmai,
        konungen i Gesur; Adonia, den fjärde, Haggits son;
003:003 Sefatja, den femte, av Abital; Jitream, den sjätte, av hans
        hustru Egla.
003:004 Dessa sex föddes åt honom i Hebron, där han regerade i sju år
        och sex månader. I Jerusalem åter regerade han i trettiotre år.

003:005 Och dessa söner föddes åt honom i Jerusalem: Simea, Sobab, Natan och Salomo, tillsammans fyra, av Bat-Sua, Ammiels dotter; 003:006 vidare Jibhar, Elisama, Elifelet, 003:007 Noga, Nefeg, Jafia, 003:008 Elisama, Eljada och Elifelet, tillsammans nio.

003:009 Detta var alla Davids söner, förutom sönerna med bihustrurna; och Tamar var deras syster. 003:010 Salomos son var Rehabeam. Hans son var Abia; hans son var Asa; hans son var Josafat. 003:011 Hans son var Joram; hans son var Ahasja; hans son var Joas. 003:012 Hans son var Amasja; hans son var Asarja; hans son var Jotam. 003:013 Hans son var Ahas; hans son var Hiskia; hans son var Manasse. 003:014 Hans son var Amon; hans son var Josia. 003:015 Josias söner voro Johanan den förstfödde, Jojakim, den andre, Sidkia, den tredje, Sallum, den fjärde. 003:016 Jojakims söner voro hans son Jekonja och dennes son Sidkia.

003:017 Jekonjas söner voro Assir och dennes son Sealtiel, 003:018 vidare Malkiram, Pedaja, Senassar, Jekamja, Hosama och Nedabja. 003:019 Pedajas söner voro Serubbabel och Simei. Serubbabels söner voro Mesullam och Hananja, och deras syster var Selomit, 003:020 vidare Hasuba, Ohel, Berekja, Hasadja och Jusab-Hesed, tillsammans fem. 003:021 Hananjas söner voro Pelatja och Jesaja, vidare Refajas söner, Arnans söner, Obadjas söner och Sekanjas söner. 003:022 Sekanjas söner voro Semaja, Semajas söner voro Hattus, Jigeal, Baria, Nearja och Safat, tillsammans sex. 003:023 Nearjas söner voro Eljoenai, Hiskia och Asrikam, tillsammans tre. 003:024 Eljoenais söner voro Hodauja, Eljasib, Pelaja, Ackub, Johanan, Delaja och Anani, tillsammans sju.

004:001 Judas söner voro Peres, Hesron, Karmi, Hur och Sobal. 004:002 Och Reaja, Sobals son, födde Jahat, och Jahat födde Ahumai och Lahad. Dessa voro sorgatiternas släkter. 004:003 Och dessa voro Abi-Etams söner: Jisreel, Jisma och Jidbas, och deras syster hette Hasselelponi, 004:004 vidare Penuel, Gedors fader, och Eser, Husas fader. Dessa voro söner till Hur, Efratas förstfödde, Bet-Lehems fader.

004:005 Och Ashur, Tekoas fader, hade två hustrur, Helea och Naara. 004:006 Naara födde åt honom Ahussam, Hefer, Timeni och ahastariterna. Dessa voro Naaras söner. 004:007 Och Heleas söner voro Seret, Jishar och Etnan. 004:008 Och Kos födde Anub och Hassobeba, så ock Aharhels, Harums sons, släkter.

004:009 Men Jaebes var mer ansedd än sina bröder; hans moder hade givit
        honom namnet Jaebes, i det hon sade: »Jag har fött honom
        med smärta.»
004:010 Och Jaebes åkallade Israels Gud och sade: »O att du ville
        välsigna mig och utvidga mitt område och låta din hand vara med
        mig! O att du ville avvända vad ont är, så att jag sluppe att
        känna någon smärta!» Och Gud lät det ske, som han begärde.

004:011 Och Kelub, Suhas broder, födde Mehir; han var Estons fader. 004:012 Och Eston födde Bet-Rafa, Pasea och Tehinna, Ir-Nahas' fader. Dessa voro männen från Reka.

004:013 Och Kenas söner voro Otniel och Seraja. Otniels söner voro
        Hatat.
004:014 Och Meonotai födde Ofra. Och Seraja födde Joab, fader till
        Timmermansdalens släkt, ty dessa voro timmermän.
004:015 Och Kalebs, Jefunnes sons, söner voro Iru, Ela och Naam, så ock
        Elas söner och Kenas.

004:017 Och Esras son var Jeter, vidare Mered, Efer och Jalon. Och
        kvinnan blev havande och födde Mirjam, Sammai och Jisba,
        Estemoas fader.
004:018 Och hans judiska hustru födde Jered, Gedors fader, och Heber,
        Sokos fader, och Jekutiel, Sanoas fader. Men de andra voro
        söner till Bitja, Faraos dotter, som Mered hade tagit till
        hustru.

004:019 Och söner till Hodias hustru, Nahams syster, voro Kegilas fader, garmiten, och maakatiten Estemoa.

004:021 Söner till Sela, Judas son, voro Er, Lekas fader, och Laeda,
        Maresas fader, och de släkter som tillhörde linnearbetarnas hus,
        av Asbeas hus,
004:022 vidare Jokim och männen i Koseba samt Joas och Saraf, som blevo
        herrar över Moab, så ock Jasubi-Lehem. Men detta tillhör en
        avlägsen tid.
004:023 Dessa voro krukmakarna och invånarna i Netaim och Gedera; de
        bodde där hos konungen och voro i hans arbete.

004:024 Simeons söner voro Nemuel och Jamin, Jarib, Sera och Saul. 004:025 Hans son var Sallum; hans son var Mibsam; hans son var Misma. 004:026 Mismas söner voro hans son Hammuel, dennes son Sackur och dennes son Simei. 004:027 Och Simei hade sexton söner och sex döttrar; men hans bröder hade icke många barn. Och deras släkt i sin helhet förökade sig icke så mycket som Juda barn. 004:028 Och de bodde i Beer-Seba, Molada och Hasar-Sual, 004:029 i Bilha, i Esem och i Tolad, 004:030 i Betuel, i Horma och i Siklag, 004:031 i Bet-Markabot, i Hasar-Susim, i Bet-Birei och i Saaraim. Dessa voro deras städer, till dess att David blev konung. 004:032 Och deras byar voro Etam och Ain, Rimmon, Token och Asan—fem städer; 004:033 därtill alla deras byar, som lågo runt omkring dessa städer, ända till Baal. Dessa voro deras boningsorter; och de hade sitt särskilda släktregister.

004:034 Vidare: Mesobab, Jamlek och Josa, Amasjas son,
004:035 och Joel och Jehu, son till Josibja, son till Seraja, son till
        Asiel,
004:036 och Eljoenai, Jaakoba, Jesohaja, Asaja, Adiel, Jesimiel och
        Benaja,
004:037 så ock Sisa, son till Sifei, son till Allon, son till Jedaja, son
        till Simri son till Semaja.
004:038 Dessa nu nämnda voro hövdingar i sina släkter, och deras
        familjer utbredde sig och blevo talrika.
004:039 Och de drogo fram mot Gedor, ända till östra sidan av dalen, för
        att söka bete för sin boskap.
004:040 Och de funno fett och gott bete, och landet hade utrymme nog,
        och där var stilla och lugnt, ty de som förut bodde där voro
        hamiter.
004:041 Men dessa som här hava blivit upptecknade vid namn kommo i
        Hiskias, Juda konungs, tid och förstörde deras tält och slogo de
        meiniter som funnos där och gåvo dem till spillo, så att de nu
        icke mer äro till, och bosatte sig i deras land; ty där fanns
        bete för deras boskap.
004:042 Och av dem, av Simeons barn, drogo fem hundra man till Seirs
        bergsbygd; och Pelatja, Nearja, Refaja och Ussiel, Jiseis söner,
        stodo i spetsen för dem.
004:043 Och de slogo den sista kvarlevan av amalekiterna; sedan bosatte
        de sig där och bo där ännu i dag.

005:001 Och Rubens söner, Israels förstföddes—han var nämligen den
        förstfödde, men därför att han oskärade sin faders bädd, blev
        hans förstfödslorätt given åt Josefs, Israels sons, söner, dock
        icke så, att denne skulle upptagas i släktregistret såsom den
        förstfödde;
005:002 ty väl var Juda den mäktigaste bland sina bröder, och furste
        blev en av hans avkomlingar, men förstfödslorätten blev dock
        Josefs—
005:003 Rubens, Israels förstföddes, söner voro Hanok och Pallu, Hesron
        och Karmi.
005:004 Joels söner voro hans son Semaja, dennes son Gog, dennes son
        Simei,
005:005 dennes son Mika, dennes son Reaja, dennes son Baal,
005:006 så ock dennes son Beera, som Tillegat-Pilneeser, konungen i
        Assyrien, förde bort i fångenskap; han var hövding för
        rubeniterna.
005:007 Och hans bröder voro, efter sina släkter, när de upptecknades i
        släktregistret efter sin ättföljd: Jegiel, huvudmannen, Sakarja
005:008 och Bela, son till Asas, son till Sema, son till Joel; han bodde
        i Aroer, och hans boningsplatser nådde ända till Nebo och
        Baal-Meon.
005:009 Och österut nådde hans boningsplatser ända fram till öknen som
        sträcker sig ifrån floden Frat; ty de hade stora boskapshjordar
        i Gileads land.
005:010 Men i Sauls tid förde de krig mot hagariterna, och dessa föllo
        för deras hand; då bosatte de sig i deras hyddor utefter hela
        östra sidan av Gilead.

005:011 Och Gads barn hade sina boningsplatser gent emot dem i landet
        Basan ända till Salka:
005:012 Joel, huvudmannen, och Safam därnäst, och vidare Jaanai och
        Safat i Basan.
005:013 Och deras bröder voro, efter sina familjer, Mikael, Mesullam,
        Seba, Jorai, Jaekan, Sia och Eber, tillsammans sju.
005:014 Dessa voro söner till Abihail, son till Huri, son till Jaroa,
        son till Gilead, son till Mikael, son till Jesisai, son till
        Jado, son till Bus.
005:015 Men Ahi, son till Abdiel, son till Guni, var huvudman för deras
        familjer.
005:016 Och de bodde i Gilead i Basan och underlydande orter, så ock på
        alla Sarons utmarker, så långt de sträckte sig.
005:017 Alla dessa blevo upptecknade i släktregistret i Jotams, Juda
        konungs, och i Jerobeams, Israels konungs, tid.

005:018 Rubens barn och gaditerna och ena hälften av Manasse stam, de av
        dem, som voro krigsdugliga och buro sköld och svärd och spände
        båge och voro stridskunniga, utgjorde fyrtiofyra tusen sju
        hundra sextio stridbara män.
005:019 Och de förde krig mot hagariterna och mot Jetur, Nafis och
        Nodab.
005:020 Och seger beskärdes dem i striden mot dessa, så att hagariterna
        och alla som voro med dem blevo givna i deras hand; ty de ropade
        till Gud under striden, och han bönhörde dem, därför att de
        förtröstade på honom.
005:021 Och såsom byte förde de bort deras boskapshjordar, femtio tusen
        kameler, två hundra femtio tusen får och två tusen åsnor, så ock
        ett hundra tusen människor.
005:022 Ty många hade fallit slagna, eftersom striden var av Gud. Sedan
        bosatte de sig i deras land och bodde där ända till
        fångenskapen.

005:023 Halva Manasse stams barn bodde ock där i landet, från Basan ända
        till Baal-Hermon och Senir och Hermons berg, och de voro
        talrika.
005:024 Och dessa voro huvudmän för sina familjer: Efer, Jisei, Eliel,
        Asriel, Jeremia, Hodauja och Jadiel, tappra stridsmän,
        namnkunniga män, huvudmän för sina familjer.

005:025 Men de blevo otrogna mot sina fäders Gud, i det att de i trolös
        avfällighet lupo efter de gudar som dyrkades av de folk där i
        landet, som Gud hade förgjort för dem.
005:026 Då uppväckte Israels Gud den assyriske konungen Puls ande och
        den assyriske konungen Tillegat-Pilnesers ande och lät folket
        föras bort i fångenskap, såväl rubeniterna och gaditerna som ena
        hälften av Manasse stam, och lät dem komma till Hala, Habor,
        Hara och Gosans ström, där de äro ännu i dag.

006:001 Levis söner voro Gerson, Kehat och Merari. 006:002 Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. 006:003 Amrams barn voro Aron, Mose och Mirjam. Arons söner voro Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar. 006:004 Eleasar födde Pinehas, Pinehas födde Abisua. 006:005 Abisua födde Bucki, och Bucki födde Ussi. 006:006 Ussi födde Seraja, och Seraja födde Merajot. 006:007 Merajot födde Amarja, och Amarja födde Ahitub. 006:008 Ahitub födde Sadok, och Sadok födde Ahimaas. 006:009 Ahimaas födde Asarja, och Asarja födde Johanan. 006:010 Johanan födde Asarja; det var han som var präst i det tempel som Salomo byggde i Jerusalem. 006:011 Asarja födde Amarja, och Amarja födde Ahitub. 006:012 Ahitub födde Sadok, och Sadok födde Sallum. 006:013 Sallum födde Hilkia, och Hilkia födde Asarja. 006:014 Asarja födde Seraja, och Seraja födde Josadak. 006:015 Men Josadak måste gå med i fångenskap, när HERREN lät Juda och Jerusalem föras bort genom Nebukadnessar.

006:016 Levis söner voro Gersom, Kehat och Merari. 006:017 Och dessa voro namnen på Gersoms söner: Libni och Simei. 006:018 Och Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. 006:019 Meraris söner voro Maheli och Musi. Dessa voro leviternas släkter, efter deras fäder. 006:020 Från Gersom härstammade hans son Libni, dennes son Jahat, dennes son Simma, 006:021 dennes son Joa, dennes son Iddo, dennes son Sera, dennes son Jeaterai. 006:022 Kehats söner voro hans son Amminadab, dennes son Kora, dennes son Assir, 006:023 dennes son Elkana, dennes son Ebjasaf, dennes son Assir, 006:024 dennes son Tahat, dennes son Uriel, dennes son Ussia och dennes son Saul. 006:025 Elkanas söner voro Amasai och Ahimot. 006:026 Hans son var Elkana; hans son var Elkana-Sofai; hans son var Nahat. 006:027 Hans son var Eliab; hans son var Jeroham; hans son var Elkana. 006:028 Och Samuels söner voro Vasni, den förstfödde, och Abia. 006:029 Meraris söner voro Maheli, dennes son Libni, dennes son Simei, dennes son Ussa, 006:030 dennes son Simea, dennes son Haggia, dennes son Asaja.

006:031 Och dessa voro de som David anställde för att ombesörja sången i
        HERRENS hus, sedan arken hade fått en vilostad.
006:032 De gjorde tjänst inför uppenbarelsetältets tabernakel såsom
        sångare, till dess att Salomo byggde HERRENS hus i Jerusalem; de
        stodo där och förrättade sin tjänst, såsom det var föreskrivet
        för dem.
006:033 Dessa voro de som så tjänstgjorde, och dessa voro deras söner:

Av kehatiternas barn: Heman, sångaren, son till Joel, son till Samuel, 006:034 son till Elkana, son till Jeroham, son till Eliel, son till Toa, 006:035 son till Sif, son till Elkana, son till Mahat, son till Amasai, 006:036 son till Elkana, son till Joel, son till Asarja, son till Sefanja, 006:037 son till Tahat, son till Assir, son till Ebjasaf, son till Kora, 006:038 son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, son till Israel; 006:039 vidare hans broder Asaf, som hade sin plats på hans högra sida, Asaf, son till Berekja, son till Simea, 006:040 son till Mikael, son till Baaseja, son till Malkia, 006:041 son till Etni, son till Sera, son till Adaja, 006:042 son till Etan, son till Simma, son till Simei, 006:043 son till Jahat, son till Gersom, son till Levi. 006:044 Och deras bröder, Meraris barn stodo på den vänstra sidan: Etan son till Kisi, son till Abdi, son till Malluk, 006:045 son till Hasabja, son till Amasja, son till Hilkia, 006:046 son till Amsi, son till Bani, son till Semer, 006:047 son till Maheli, son till Musi, son till Merari, son till Levi.

006:048 Och deras bröder, de övriga leviterna, hade blivit givna till allt slags tjänstgöring vid tabernaklet, Guds hus. 006:049 Men Aron och hans söner ombesörjde offren på brännoffersaltaret och på rökelsealtaret, och skulle utföra all förrättning i det allraheligaste och bringa försoning för Israel, alldeles såsom Mose, Guds tjänare, hade bjudit. 006:050 Och dessa voro Arons söner: hans son Eleasar, dennes son Pinehas, dennes son Abisua, 006:051 dennes son Bucki, dennes son Ussi, dennes son Seraja, 006:052 dennes son Merajot, dennes son Amarja, dennes son Ahitub, 006:053 dennes son Sadok, dennes son Ahimaas.

006:054 Och dessa voro deras boningsorter, efter deras tältläger inom
        deras område: Åt Arons söner av kehatiternas släkt—ty dem
        träffade nu lotten—
006:055 åt dem gav man Hebron i Juda land med dess utmarker runt
        omkring.
006:056 Men åkerjorden och byarna som hörde till staden gav man åt
        Kaleb, Jefunnes son.
006:057 Åt Arons söner gav man alltså fristäderna Hebron och Libna med
        dess utmarker, vidare Jattir och Estemoa med dess utmarker.
006:058 Hilen med dess utmarker, Debir med dess utmarker,
006:059 Asan med dess utmarker och Bet-Semes med dess utmarker;
006:060 och ur Benjamins stam Geba med dess utmarker, Alemet med dess
        utmarker och Anatot med dess utmarker, så att deras städer
        tillsammans utgjorde tretton städer, efter deras släkter.

006:061 Och Kehats övriga barn fingo ur en stamsläkt, nämligen den
        stamhalva som utgjorde ena hälften av Manasse stam, genom
        lottkastning tio städer.
006:062 Gersoms barn åter fingo, efter sina släkter, ur Isaskars stam,
        ur Asers stam, ur Naftali stam och ur Manasse stam i Basan
        tretton städer.
006:063 Meraris barn fingo, efter sina släkter, ur Rubens stam, ur Gads
        stam och ur Sebulons stam genom lottkastning tolv städer.

006:064 Så gåvo Israels barn åt leviterna dessa städer med deras
        utmarker.
006:065 Genom lottkastning gåvo de åt dem ur Juda barns stam, ur Simeons
        barns stam och ur Benjamins barns stam dessa städer, som de
        namngåvo.

006:066 Och bland Kehats barns släkter fingo några följande städer ur
        Efraims stam såsom sitt område:
006:067 Man gav dem fristäderna Sikem med dess utmarker i Efraims
        bergsbygd, Geser med dess utmarker,
006:068 Jokmeam med dess utmarker, Bet-Horon med dess utmarker;
006:069 vidare Ajalon med dess utmarker och Gat-Rimmon med dess
        utmarker;
006:070 och ur ena hälften av Manasse stam Aner med dess utmarker och
        Bileam med dess utmarker. Detta tillföll Kehats övriga barns
        släkt.

006:071 Gersoms barn fingo ur den släkt som utgjorde ena hälften av Manasse stam Golan i Basan med dess utmarker och Astarot med dess utmarker; 006:072 och ur Isaskars stam Kedes med dess utmarker, Dobrat med dess utmarker, 006:073 Ramot med dess utmarker och Anem med dess utmarker; 006:074 och ur Asers stam Masal med dess utmarker, Abdon med dess utmarker, 006:075 Hukok med dess utmarker och Rehob med dess utmarker; 006:076 och ur Naftali stam Kedes i Galileen med dess utmarker, Hammon med dess utmarker och Kirjataim med dess utmarker.

006:077 Meraris övriga barn fingo ur Sebulons stam Rimmono med dess utmarker och Tabor med dess utmarker, 006:078 och på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, öster om Jordan, ur Rubens stam Beser i öknen med dess utmarker, Jahas med dess utmarker, 006:079 Kedemot med dess utmarker och Mefaat med dess utmarker; 006:080 och ur Gads stam Ramot i Gilead med dess utmarker, Mahanaim med dess utmarker, 006:081 Hesbon med dess utmarker och Jaeser med dess utmarker.

007:001 Och Isaskars söner voro Tola och Pua, Jasib och Simron,
        tillsammans fyra.
007:002 Tolas söner voro Ussi, Refaja, Jeriel, Jamai, Jibsam och Samuel,
        huvudmän för sina familjer, ättlingar av Tola, tappra stridsmän,
        upptecknade efter sin ättföljd. I Davids tid var deras antal
        tjugutvå tusen sex hundra.
007:003 Ussis söner voro Jisraja, och Jisrajas söner voro Mikael, Obadja
        och Joel samt Jissia, tillhopa fem, allasammans huvudmän.
007:004 Och med dem följde stridbara härskaror, trettiosex tusen man,
        efter sin ättföljd och sina familjer; ty de hade många hustrur
        och barn.
007:005 Och deras bröder i alla Isaskars släkter voro tappra stridsmän;
        åttiosju tusen utgjorde tillsammans de som voro upptecknade i
        deras släktregister.

007:006 Benjamins söner voro Bela, Beker och Jediael, tillsammans tre.
007:007 Belas söner voro Esbon, Ussi, Ussiel, Jerimot och Iri,
        tillsammans fem, huvudmän för sina familjer, tappra stridsmän;
        de som voro upptecknade i deras släktregister utgjorde tjugutvå
        tusen trettiofyra.
007:008 Bekers söner voro Semira, Joas, Elieser, Eljoenai, Omri,
        Jeremot, Abia, Anatot och Alemet. Alla dessa voro Bekers söner.
007:009 De som voro upptecknade i deras släktregister, efter sin
        ättföljd, efter huvudmannen för sina familjer, tappra stridsmän,
        utgjorde tjugu tusen två hundra.
007:010 Jediaels söner voro Bilhan; Bilhans söner voro Jeus, Benjamin,
        Ehud, Kenaana, Setan, Tarsis och Ahisahar.
007:011 Alla dessa voro Jediaels söner, upptecknade efter huvudmännen
        för sina familjer, tappra stridsmän, sjutton tusen två hundra
        stridbara krigsmän.
007:012 Och Suppim och Huppim voro Irs söner.—Men Husim voro Ahers
        söner.

007:013 Naftalis söner voro Jahasiel, Guni, Jeser och Sallum, Bilhas
        söner.
007:014 Manasses söner voro Asriel, som kvinnan födde; hans arameiska
        bihustru födde Makir, Gileads fader.
007:015 Och Makir tog hustru åt Huppim och Suppim. Hans syster hette
        Maaka. Och den andre hette Selofhad. Och Selofhad hade döttrar.
007:016 Och Maaka, Makirs hustru, födde en son och gav honom namnet
        Peres, men hans broder hette Seres. Hans söner voro Ulam och
        Rekem.
007:017 Ulams söner voro Bedan. Dessa voro söner till Gilead, son till
        Makir, son till Manasse.
007:018 Och hans syster var Hammoleket; hon födde Is-Hod, Abieser och
        Mahela.
007:019 Och Semidas söner voro Ajan, Sekem, Likhi och Aniam.

007:020 Och Efraims söner voro Sutela, dennes son Bered, dennes son
        Tahat, dennes son Eleada, dennes son Tahat,
007:021 dennes son Sabad och dennes son Sutela, så ock Eser och
        Elead. Och män från Gat, som voro födda där i landet, dräpte dem,
        därför att de hade dragit ned för att taga deras boskapshjordar.
007:022 Då sörjde Efraim, deras fader, i lång tid, och hans bröder kommo
        för att trösta honom.
007:023 Och han gick in till sin hustru, och hon blev havande och födde
        en son; och han gav honom namnet Beria, därför
        att det hade skett under en olyckstid för hans
        hus.
007:024 Hans dotter var Seera; hon byggde Nedre och Övre Bet-Horon, så
        ock Ussen-Seera.
007:025 Och hans son var Refa; hans son var Resef, ävensom Tela; hans
        son var Tahan.
007:026 Hans son var Laedan; hans son var Ammihud; hans son var Elisama.
007:027 Hans son var Non; hans son var Josua.
007:028 Och deras besittning och deras boningsorter voro Betel med
        underlydande orter, österut Naaran och västerut Geser med
        underlydande orter, vidare Sikem med underlydande orter, ända
        till Aja med underlydande orter.
007:029 Men i Manasse barns ägo voro Bet-Sean med underlydande orter,
        Taanak med underlydande orter, Megiddo med underlydande orter,
        Dor med underlydande orter. Här bodde nu Josefs, Israels sons,
        barn.

007:030 Asers söner voro Jimna, Jisva, Jisvi och Beria; och deras syster var Sera. 007:031 Berias söner voro Heber och Malkiel; han var Birsaits fader. 007:032 Och Heber födde Jaflet, Somer och Hotam, så ock Sua, deras syster. 007:033 Och Jaflets söner voro Pasak, Bimhal och Asvat. Dessa voro Jaflets söner. 007:034 Semers söner voro Ahi och Rohaga, Jaba och Aram. 007:035 Hans broder Helems söner voro Sofa, Jimna, Seles och Amal. 007:036 Sofas söner voro Sua, Harnefer, Sual, Beri och Jimra, 007:037 Beser, Hod, Samma, Silsa, Jitran och Beera. 007:038 Jeters söner voro Jefunne, Pispa och Ara. 007:039 Och Ullas söner voro Ara, Hanniel och Risja. 007:040 Alla dessa voro Asers söner, huvudmän för sina familjer, utvalda tappra stridsmän, huvudmän bland hövdingarna; och de som voro upptecknade i deras släktregister såsom dugliga till krigstjänst utgjorde ett antal av tjugusex tusen man.

008:001 Och Benjamin födde Bela, sin förstfödde, Asbel, den andre, och Ahara, den tredje, 008:002 Noha, den fjärde, och Rafa, den femte. 008:003 Bela hade följande söner: Addar, Gera, Abihud, 008:004 Abisua, Naaman, Ahoa, 008:005 Gera, Sefufan och Huram.

008:006 Och dessa voro Ehuds söner, och de voro familjehuvudmän för dem
som bodde i Geba, och som blevo bortförda till Manahat,
008:007 dit Gera jämte Naaman och Ahia förde bort dem: han födde Ussa
och Ahihud.

008:008 Och Saharaim födde barn i Moabs land, sedan han hade skilt sig från sina hustrur, Husim och Baara; 008:009 med sin hustru Hodes födde han där Jobab, Sibja, Mesa, Malkam, 008:010 Jeus, Sakeja och Mirma. Dessa voro hans söner, huvudmän för familjer. 008:011 Med Husim hade han fött Abitub och Elpaal. 008:012 Och Elpaals söner voro Eber, Miseam och Semed. Han var den som byggde Ono och Lod med underlydande orter.

008:013 Beria och Sema—vilka voro familjehuvudmän för Ajalons invånare och förjagade Gats invånare— 008:014 så ock Ajo, Sasak och Jeremot. 008:015 Och Sebadja, Arad, Eder, 008:016 Mikael, Jispa och Joha voro Berias söner. 008:017 Och Sebadja, Mesullam, Hiski, Heber, 008:018 Jismerai, Jislia och Jobab voro Elpaals söner. 008:019 Och Jakim, Sikri, Sabdi, 008:020 Elienai, Silletai, Eliel, 008:021 Adaja, Beraja och Simrat voro Simeis söner. 008:022 Och Jispan, Eber, Eliel, 008:023 Abdon, Sikri, Hanan, 008:024 Hananja, Elam, Antotja, 008:025 Jifdeja och Peniel voro Sasaks söner. 008:026 Och Samserai, Seharja, Atalja, 008:027 Jaaresja, Elia och Sikri voro Jerohams söner. 008:028 Dessa vore huvudman för familjer, huvudmän efter sin ättföljd; de bodde i Jerusalem.

008:029 I Gibeon bodde Gibeons fader, vilkens hustru hette Maaka. 008:030 Och hans förstfödde son var Abdon; vidare Sur, Kis, Baal, Nadab, 008:031 Gedor, Ajo och Seker. 008:032 Men Miklot födde Simea. Också dessa bodde jämte sina bröder i Jerusalem, gent emot sina bröder.

008:033 Och Ner födde Kis, Kis födde Saul, och Saul födde Jonatan, Malki-Sua, Abinadab och Esbaal. 008:034 Jonatans son var Merib-Baal, och Merib-Baal födde Mika. 008:035 Mikas söner voro Piton, Melek, Taarea och Ahas. 008:036 Ahas födde Joadda, Joadda födde Alemet, Asmavet och Simri, och Simri födde Mosa. 008:037 Mosa födde Binea. Hans son var Rafa; hans son var Eleasa; hans son var Asel. 008:038 Och Asel hade sex söner, och dessa hette Asrikam, Bokeru, Ismael, Searja, Obadja och Hanan. Alla dessa voro Asels söner. 008:039 Och hans broder Eseks söner voro Ulam, hans förstfödde, Jeus, den andre, och Elifelet, den tredje. 008:040 Och Ulams söner voro tappra stridsmän, som voro skickliga i att spänna båge; och de hade många söner och sonsöner: ett hundra femtio. Alla dessa voro av Benjamins barn.

009:001 Och hela Israel blev upptecknat i släktregister, och de finnas
        uppskrivna i boken om Israels konungar. Och Juda fördes i
        fångenskap bort till Babel för sin otrohets skull.
009:002 Men de förra invånarna som bodde där de hade sin arvsbesittning,
        i sina städer, utgjordes av vanliga israeliter, präster, leviter
        och tempelträlar.

009:003 I Jerusalem bodde en del av Juda barn, av Benjamins barn och av
        Efraims och Manasse barn, nämligen:
009:004 Utai, son till Ammihud, son till Omri, son till Imri, son till
        Bani, av Peres', Judas sons, barn;
009:005 av siloniterna Asaja, den förstfödde, och hans söner;
009:006 av Seras barn Jeguel och deras broder, sex hundra nittio;
009:007 av Benjamins barn Sallu, son till Mesullam, son till Hodauja,
        son till Hassenua,
009:008 vidare Jibneja, Jerohams son, och Ela, son till Ussi, son till
        Mikri, och Mesullam, son till Sefatja, son till Reguel, son till
        Jibneja,
009:009 så ock deras bröder, efter deras ättföljd, nio hundra
        femtiosex. Alla dessa män voro huvudmän för familjer, var och en
        för sin familj.
009:010 Och av prästerna: Jedaja, Jojarib och Jakin,
009:011 vidare Asarja, son till Hilkia, son till Mesullam, son till
        Sadok, son till Merajot, son till Ahitub, fursten i Guds hus,
009:012 vidare Adaja, son till Jeroham, son till Pashur, son till
        Malkia, vidare Maasai, son till Adiel, son till Jasera, son till
        Mesullam, son till Mesillemit, son till Immer,
009:013 så ock deras bröder, huvudmän för sina familjer, ett tusen sju
        hundra sextio, dugande män i de sysslor som hörde till
        tjänstgöringen i Guds hus.

009:014 Och av leviterna: Semaja, som till Hassub, son till Asrikam, son
        till Hasabja, av Meraris barn,
009:015 vidare Bakbackar, Heres och Galal, så ock Mattanja, son till
        Mika, son till Sikri, son till Asaf,
009:016 vidare Obadja, son till Semaja, son till Galal, son till
        Jedutun, så ock Berekja, son till Asa, son till Elkana, som
        bodde i netofatiternas byar.
009:017 Och dörrvaktarna: Sallum, Ackub, Talmon och Ahiman med sina
        bröder; men Sallum var huvudmannen.
009:018 Och ända till nu göra de tjänst vid Konungsporten, på östra
        sidan. Dessa voro dörrvaktarna i Levi barns läger.
009:019 Men Sallum, son till Kore, son till Ebjasaf, son till Kora, hade
        jämte sina bröder, dem som voro av hans familj, koraiterna, till
        tjänstgöringssyssla att hålla vakt vid tältets trösklar; deras
        fäder hade nämligen i HERRENS läger hållit vakt vid ingången.
009:020 Och Pinehas, Eleasars son, hade förut varit furste över dem—
        med honom vare HERREN!
009:021 Sakarja, Meselemjas son, var dörrvaktare vid ingången till
        uppenbarelsetältet.
009:022 Alla dessa voro utvalda till dörrvaktare vid trösklarna: två
        hundra tolv. De blevo i sina byar upptecknade i
        släktregistret. David och siaren Samuel hade tillsatt dem att
        tjäna på heder och tro.
009:023 De och deras söner stodo därför vid portarna till HERRENS hus,
        tälthuset, och höllo vakt.
009:024 Efter de fyra väderstrecken hade dörrvaktarna sina platser: i
        öster, väster, norr och söder.
009:025 Och deras bröder, de som fingo bo i sina byar, skulle var sjunde
        dag, alltid på samma timme, infinna sig hos dem.
009:026 Ty på heder och tro voro dessa fyra anställda såsom förmän för
        dörrvaktarna. Detta var nu leviterna. De hade ock uppsikten
        över kamrarna och förvaringsrummen i Guds hus.
009:027 Och de vistades om natten runt omkring Guds hus, ty dem ålåg att
        hålla vakt, och de skulle öppna dörrarna var morgon.
009:028 Somliga av dem hade uppsikten över de kärl som användes vid
        tjänstgöringen. De buro nämligen in dem, efter att hava räknat
        dem, och buro sedan ut dem, efter att åter hava räknat dem.
009:029 Och somliga av dem voro förordnade till att hava uppsikten över
        de andra kärlen, över alla andra helgedomens kärl, så ock över
        det fina mjölet och vinet och oljan och rökelsen och de
        välluktande kryddorna.
009:030 Men somliga av prästernas söner beredde salvan av de välluktande
        kryddorna.
009:031 Och Mattitja, en av leviterna, koraiten Sallums förstfödde, hade
        på heder och tro uppsikten över bakverket.
009:032 Och somliga av deras bröder, kehatiternas söner, hade uppsikten
        över skådebröden och skulle tillreda dem för var sabbat.
009:033 Men de andra, nämligen sångarna, huvudmän för levitiska
        familjer, vistades i kamrarna, fria ifrån annan tjänstgöring, ty
        dag och natt voro de upptagna av sina egna sysslor.

009:034 Dessa voro huvudmännen för de levitiska familjerna, huvudman efter sin ättföljd; de bodde i Jerusalem.

009:035 I Gibeon bodde Gibeons fader Jeguel, vilkens hustru hette Maaka. 009:036 Och hans förstfödde son var Abdon; vidare Sur, Kis, Baal, Ner, Nadab 009:037 Gedor, Ajo, Sakarja och Miklot. 009:038 Men Miklot födde Simeam. Också de bodde jämte sina bröder i Jerusalem, gent emot sina bröder. 009:039 Och Ner födde Kis, Kis födde Saul, och Saul födde Jonatan, Malki-Sua, Abinadab och Esbaal. 009:040 Jonatans son var Merib-Baal, och Merib-Baal födde Mika. 009:041 Mikas söner voro Piton, Melek och Taharea. 009:042 Ahas födde Jaera, Jaera födde Alemet, Asmavet och Simri, och Simri födde Mosa. 009:043 Mosa födde Binea. Hans son var Refaja; hans son var Eleasa; hans son var Asel. 009:044 Och Asel hade sex söner, och dessa hette Asrikam, Bokeru, Ismael, Searja, Obadja och Hanan. Dessa voro Asels söner.

010:001 Och filistéerna stridde mot Israel; och Israels män flydde för
        filistéerna och föllo slagna på berget Gilboa.
010:002 Och filistéerna ansatte ivrigt Saul och hans söner. Och
        filistéerna dödade Jonatan, Abinadab och Malki-Sua, Sauls söner.
010:003 När då Saul själv blev häftigt anfallen och bågskyttarna kommo
        över honom, greps han av förskräckelse för skyttarna.
010:004 Och Saul sade till sin vapendragare: »Drag ut ditt svärd och
        genomborra mig därmed, så att icke dessa oomskurna komma och
        hantera mig skändligt.» Men hans vapendragare ville det icke, ty
        han fruktade storligen. Då tog Saul själv svärdet och störtade
        sig därpå.
010:005 Men när vapendragaren såg att Saul var död, störtade han sig ock
        på sitt svärd och dog.

010:006 Så dogo då Saul och hans tre söner; och alla som hörde till hans
        hus dogo på samma gång.
010:007 Och när alla israeliterna i dalen förnummo att deras här hade
        flytt, och att Saul och hans söner voro döda, övergåvo de sina
        städer och flydde; sedan kommo filistéerna och bosatte sig i
        dem.

010:008 Dagen därefter kommo filistéerna för att plundra de slagna och
        funno då Saul och hans söner, där de lågo fallna på berget
        Gilboa.
010:009 Och de plundrade honom och togo med sig hans huvud och hans
        vapen och sände dem omkring i filistéernas land och läto
        förkunna det glada budskapet för sina avgudar och för folket.
010:010 Och de lade hans vapen i sitt gudahus, men hans huvudskål hängde
        de upp i Dagons tempel.

010:011 Men när allt folket i Jabes i Gilead hörde allt vad filistéerna
        hade gjort med Saul,
010:012 stodo de upp, alla stridbara män, och togo Sauls och hans söners
        lik och förde dem till Jabes; och de begrovo deras ben under
        terebinten i Jabes och fastade så i sju dagar.

010:013 Detta blev Sauls död, därför att han hade begått otrohet mot
        HERREN, i det att han icke hade hållit HERRENS ord, så ock
        därför att han hade frågat en ande och sökt svar hos en sådan.
010:014 Han hade icke sökt svar hos HERREN; därför dödade HERREN
        honom. Och sedan överflyttade han konungadömet på David, Isais
        son.

011:001 Då församlade sig hela Israel till David i Hebron och sade:
        »Vi äro ju ditt kött och ben.
011:002 Redan för länge sedan, redan då Saul ännu var konung, var det du
        som var ledare och anförare för Israel. Och till dig har HERREN,
        din Gud, sagt: Du skall vara en herde för mitt folk Israel, ja,
        du skall vara en furste över mitt folk Israel.»
011:003 När så alla de äldste i Israel kommo till konungen i Hebron,
        slöt David ett förbund med dem där i Hebron, inför HERREN; och
        sedan smorde de David till konung över Israel, i enlighet med
        HERRENS ord genom Samuel.

011:004 Och David drog med hela Israel till Jerusalem, det är Jebus; där
        befunno sig jebuséerna, som ännu bodde kvar i landet.
011:005 Och invånarna i Jebus sade till David: »Hitin kommer du icke.»
        Men David intog likväl Sions borg, det är Davids stad
011:006 Och David sade: »Vemhelst som först slår ihjäl en jebusé, han
        skall bliva hövding och anförare.» Och Joab, Serujas son, kom
        först ditupp och blev så hövding.
011:007 Sedan tog David sin boning i bergfästet; därför kallade man det
        Davids stad.
011:008 Och han uppförde befästningsverk runt omkring staden, från Millo
        och allt omkring; och Joab återställde det övriga av staden.
011:009 Och David blev allt mäktigare och mäktigare, och HERREN Sebaot
        var med honom

011:010 Och dessa äro de förnämsta bland Davids hjältar, vilka gåvo
        honom kraftig hjälp att bliva konung, de jämte hela Israel, och
        så skaffade honom konungaväldet, enligt HERRENS ord angående
        Israel.
011:011 Detta är förteckningen på Davids hjältar: Jasobeam, son till en
        hakmonit, den förnämste bland kämparna, han som svängde sitt
        spjut över tre hundra som hade blivit slagna på en gång.
011:012 Och efter honom kom ahoaiten Eleasar, son till Dodo; han var en
        av de tre hjältarna.
011:013 Han var med David vid Pas-Dammim, när filistéerna där hade
        församlat sig till strid. Och där var ett åkerstycke, fullt med
        korn. Och folket flydde för filistéerna.
011:014 Då ställde de sig mitt på åkerstycket och försvarade det och
        slogo filistéerna; och HERREN lät dem så vinna en stor seger.

011:015 En gång drogo tre av de trettio förnämsta männen ned över
        klippan till David vid Adullams grotta, medan en avdelning
        filistéer var lägrad i Refaimsdalen.
011:016 Men David var då på borgen, under det att en filisteisk utpost
        fanns i Bet-Lehem.
011:017 Och David greps av lystnad och sade: »Ack att någon ville giva
        mig vatten att dricka från brunnen vid Bet-Lehems stadsport!»
011:018 Då bröto de tre sig igenom filistéernas läger och hämtade vatten
        ur brunnen vid Bet-Lehems stadsport och togo det och buro det
        till David. Men David ville icke dricka det, utan göt ut det
        såsom ett drickoffer åt HERREN.
011:019 Han sade nämligen: »Gud låte det vara fjärran ifrån mig att jag
        skulle göra detta! Skulle jag dricka dessa mäns blod, som hava
        vågat sina liv? Ty med fara för sina liv hava de burit det
        hit.» Och han ville icke dricka det. Sådana ting hade de tre
        hjältarna gjort.

011:020 Absai, Joabs broder, var den förnämste av tre andra; han svängde
        en gång sitt spjut över tre hundra som hade blivit slagna. Och
        han hade ett stort namn bland de tre.
011:021 Han var dubbelt mer ansedd än någon annan i detta tretal, och
        han var deras hövitsman, men upp till de tre första kom han dock
        icke.
011:022 Vidare Benaja, son till Jojada, som var son till en tapper,
        segerrik man från Kabseel; han slog ned de två Arielerna i Moab,
        och det var han som en snövädersdag steg ned och slog ihjäl
        lejonet i brunnen.
011:023 Han slog ock ned den egyptiske mannen som var så reslig: fem
        alnar lång. Fastän egyptiern i handen hade ett spjut som liknade
        en vävbom, gick han ned mot honom, väpnad allenast med sin
        stav. Och han ryckte spjutet ur egyptiern hand och dräpte honom
        med hans eget spjut.
011:024 Sådana ting hade Benaja, Jojadas son, gjort. Och han hade ett
        stort namn bland de tre hjältarna.
011:025 Ja, han var mer ansedd än någon av de trettio, men upp till de
        tre första kom han icke. Och David satte honom till anförare för
        sin livvakt.

011:026 De tappra hjältarna voro: Asael, Joabs broder, Elhanan, Dodos son, från Bet-Lehem; 011:027 haroriten Sammot; peloniten Heles; 011:028 tekoaiten Ira, Ickes' son; anatotiten Abieser; 011:029 husatiten Sibbekai; ahoaiten Ilai; 011:030 netofatiten Maherai; netofatiten Heled, Baanas son; 011:031 Itai, Ribais son, från Gibea i Benjamins barns stam; pirgatoniten Benaja; 011:032 Hurai från Gaas' dalar; arabatiten Abiel; 011:033 baharumiten Asmavet; saalboniten Eljaba; 011:034 gisoniten Bene-Hasem; harariten Jonatan, Sages son; 011:035 harariten Ahiam, Sakars son; Elifal, Urs son; 011:036 mekeratiten Hefer; peloniten Ahia; 011:037 Hesro från Karmel; Naarai, Esbais son; 011:038 Joel, broder till Natan; Mibhar, Hagris son; 011:039 ammoniten Selek; berotiten Naherai, vapendragare åt Joab, Serujas son; 011:040 jeteriten Ira; jeteriten Gareb; 011:041 hetiten Uria; Sabad, Alais son; 011:042 rubeniten Adina, Sisas son, en huvudman bland rubeniterna, och jämte honom trettio andra; 011:043 Hanan, Maakas son, och mitniten Josafat; 011:044 astarotiten Ussia; Sama och Jeguel, aroeriten Hotams söner; 011:045 Jediael, Simris son, och hans broder Joha, tisiten; 011:046 Eliel-Hammahavim samt Jeribai och Josauja, Elnaams söner, och moabiten Jitma; 011:047 slutligen Eliel, Obed och Jaasiel-Hammesobaja.

012:001 Och dessa voro de som kommo till David i Siklag, medan han ännu höll sig undan för Saul, Kis' son; de hörde till de hjältar som bistodo honom under kriget. 012:002 De voro väpnade med båge och skickliga i att, både med höger och med vänster hand, slunga stenar och avskjuta pilar från bågen. Av Sauls stamfränder, benjaminiterna, kommo: 012:003 Ahieser, den förnämste, och Joas, gibeatiten Hassemaas söner; Jesuel och Pelet, Asmavets söner; Beraka; anatotiten Jehu; 012:004 gibeoniten Jismaja, en av de trettio hjältarna, anförare för de trettio; Jeremia; Jahasiel; Johanan; gederatiten Josabad; 012:005 Eleusai; Jerimot; Bealja; Semarja; harufiten Sefatja; 012:006 koraiterna Elkana, Jissia, Asarel, Joeser och Jasobeam; 012:007 Joela och Sebadja, söner till Jeroham, av strövskaran.

012:008 Och av gaditerna avföllo några och gingo till David i bergfästet i öknen, tappra män, krigsmän skickliga att strida, rustade med sköld och spjut; de hade en uppsyn såsom lejon och voro snabba såsom gaseller på bergen: 012:009 Eser, den förnämste, Obadja, den andre, Eliab, den tredje, 012:010 Masmanna, den fjärde, Jeremia, den femte, 012:011 Attai, den sjätte, Eliel, den sjunde, 012:012 Johanan, den åttonde, Elsabad, den nionde, 012:013 Jeremia, den tionde, Makbannai, den elfte. 012:014 Dessa hörde till Gads barn och till de förnämsta i hären; den ringaste av dem var ensam så god som hundra, men den ypperste så god som tusen. 012:015 Dessa voro de som i första månaden gingo över Jordan, när den var full över alla sina bräddar, och som förjagade alla dem som bodde i dalarna, åt öster och åt väster.

012:016 Av Benjamins och Juda barn kommo några män till David ända till
        bergfästet.
012:017 Då gick David ut emot dem och tog till orda och sade till dem:
        »Om I kommen till mig i fredlig avsikt och viljen bistå mig, så
        är mitt hjärta redo till förening med eder; men om I kommen för
        att förråda mig åt mina ovänner, fastän ingen orätt är i mina
        händer, då må våra fäders Gud se därtill och straffa det.»
012:018 Men Amasai, den förnämste bland de trettio, hade blivit beklädd
        med andekraft, och han sade:

           »Dina äro vi, David,
               och med dig stå vi, du Isais son.
           Frid vare med dig, frid,
               och frid vare med dem som bistå dig
           ty din Gud har bistått dig!»

012:019 Från Manasse gingo några över till David, när han med
        filistéerna drog ut i strid mot Saul, dock fingo de icke bistå
        dessa; ty när filistéernas hövdingar hade rådplägat, skickade de
        bort honom, i det de sade: »Det gäller huvudet för oss, om han
        går över till sin herre Saul.
012:020 När han då drog till Siklag, gingo dessa från Manasse över till
        honom: Adna, Josabad, Jediael, Mikael, Josabad, Elihu och
        Silletai, huvudmän för de ätter som tillhörde Manasse.
012:021 Dessa bistodo David mot strövskaran, ty de voro allasammans
        tappra stridsmän och blevo hövitsmän i hären.
012:022 Dag efter dag kommo nämligen allt flera till David för att bistå
        honom, så att hans läger blev övermåttan stort.

012:023 Detta är de tal som angiva summorna av det väpnade krigsfolk som
        kom till David i Hebron, för att efter HERRENS befallning flytta
        Sauls konungamakt över på honom:
012:024 Juda barn, som buro sköld och spjut, sex tusen åtta hundra,
        väpnade till strid;
012:025 av Simeons barn tappra krigsmän, sju tusen ett hundra;
012:026 av Levi barn fyra tusen sex hundra;
012:027 därtill Jojada, fursten inom Arons släkt, och med honom tre
        tusen sju hundra;
012:028 så ock Sadok, en tapper yngling, med sin familj, tjugutvå
        hövitsmän;
012:029 av Benjamins barn, Sauls stamfränder, tre tusen (ty ännu vid den
        tiden höllo de flesta av dem troget med Sauls hus);
012:030 av Efraims barn tjugu tusen åtta hundra, tappra stridsmän,
        namnkunniga män i sina familjer;
012:031 av ena hälften av Manasse stam aderton tusen namngivna män, som
        kommo för att göra David till konung;
012:032 av Isaskars barn kommo män som väl förstodo tidstecknen och
        insågo vad Israel borde göra, två hundra huvudmän, därtill alla
        deras stamfränder under deras befäl;
012:033 av Sebulon stridbara män, rustade till krig med alla slags
        vapen, femtio tusen, som samlades endräktigt;
012:034 av Naftali ett tusen hövitsmän, och med dem trettiosju tusen,
        väpnade med sköld och spjut;
012:035 av daniterna krigsrustade män, tjuguåtta tusen sex hundra;
012:036 av Aser stridbara män, rustade till krig, fyrtio tusen;
012:037 och från andra sidan Jordan, av rubeniterna, gaditerna och andra
        hälften av Manasse stam, ett hundra tjugu tusen, väpnade med
        alla slags vapen som brukas vid krigföring.
012:038 Alla dessa krigsmän, ordnade till strid, kommo i sina hjärtans
        hängivenhet till Hebron för att göra David till konung över hela
        Israel. Också hela det övriga Israel var enigt i att göra David
        till konung.
012:039 Och de voro där hos David i tre dagar och åto och drucko, ty
        deras bröder hade försett dem med livsmedel.
012:040 De som bodde närmast dem, ända upp till Isaskar, Sebulon och
        Naftali, tillförde dem ock på åsnor, kameler, mulåsnor och oxar
        livsmedel i myckenhet till föda: mjöl, fikonkakor och
        russinkakor, vin och olja, fäkreatur och småboskap; ty glädje
        rådde i Israel.

013:001 Och David rådförde sig med över- och underhövitsmännen, med alla
        furstarna.
013:002 Sedan sade David till Israels hela församling: »Om I så finnen
        för gott, och om detta är från HERREN, vår Gud, så låt oss sända
        bud åt alla håll till våra övriga bröder i alla Israels
        landsändar, och därjämte till prästerna och leviterna i de
        städer kring vilka de hava sina utmarker, att de må församla sig
        till oss;
013:003 och låt oss flytta vår Guds ark till oss, ty i Sauls tid frågade
        vi icke efter den.»
013:004 Och hela församlingen svarade att man skulle göra så, ty
        förslaget behagade hela folket.
013:005 Så församlade då David hela Israel, från Sihor i Egypten ända
        dit där vägen går till Hamat, för att hämta Guds ark från
        Kirjat-Jearim.
013:006 Och David drog med hela Israel upp till Baala, det är
        Kirjat-Jearim, som hör till Juda, för att därifrån föra upp
        Guds, HERRENS, ark, hans som tronar på keruberna, och efter
        vilken den hade fått sitt namn.
013:007 Och de satte Guds ark på en ny vagn och förde den bort ifrån
        Abinadabs hus; och Ussa och Ajo körde vagnen.
013:008 Och David och hela Israel fröjdade sig inför Gud av all makt,
        med sånger och med harpor, psaltare, pukor, cymbaler och
        trumpeter.
013:009 Men när de kommo till Kidonslogen, räckte Ussa ut sin hand för
        att fatta I arken, ty oxarna snavade.
013:010 Då upptändes HERRENS vrede mot Ussa, och därför att han hade
        räckt ut sin hand mot arken, slog han honom, så att han föll ned
        död där inför Gud.
013:011 Men det gick David hårt till sinnes att HERREN så hade
        brutit ned Ussa; och han kallade det stället
        Peres-Ussa, såsom det heter ännu i dag.
013:012 Och David betogs av sådan fruktan för Gud på den dagen, att han
        sade: »Huru skulle jag töras låta föra Guds ark till mig?»
013:013 Därför lät David icke flytta in arken till sig i Davids stad,
        utan lät sätta in den i gatiten Obed-Edoms hus.
013:014 Sedan blev Guds ark kvar vid Obed-Edoms hus, där den stod i sitt
        eget hus, i tre månader; men HERREN välsignade Obed-Edoms hus
        och allt vad som hörde honom till.

014:001 Och Hiram, konungen i Tyrus, skickade sändebud till David med cederträ, därjämte ock murare och timmermän, för att de skulle bygga honom ett hus. 014:002 Och David märkte att HERREN hade befäst honom såsom konung över Israel; ty han hade låtit hans rike bliva övermåttan upphöjt, för sitt folk Israels skull. 014:003 Och David tog sig ännu flera hustrur i Jerusalem, och David födde ännu flera söner och döttrar. 014:004 Dessa äro namnen på de söner som han fick i Jerusalem: Sammua, Sobab, Natan, Salomo, 014:005 Jibhar, Elisua, Elpelet, 014:006 Noga, Nefeg, Jafia, 014:007 Elisama, Beeljada och Elifelet.

014:008 Men när filistéerna hörde att David hade blivit smord till
        konung över hela Israel, drogo de allasammans upp för att fånga
        David. När David hörde detta, drog han ut mot dem.
014:009 Då nu filistéerna hade fallit in i Refaimsdalen och där företogo
        plundringståg,
014:010 frågade David Gud: »Skall jag draga upp mot filistéerna? Vill du
        då giva dem i min hand?» HERREN svarade honom: »Drag upp; jag
        vill giva dem i din hand.»
014:011 Och de drogo upp till Baal-Perasim, och där slog David dem. Då
        sade David: »Gud har brutit ned mina fiender
        genom min hand, likasom en vattenflod bryter ned.» Därav fick
        det stället namnet Baal-Perasim.
014:012 De lämnade där efter sig sina gudar; och David befallde att
        dessa skulle brännas upp i eld.
014:013 Men filistéerna företogo ännu en gång plundringståg i dalen.
014:014 När David då åter frågade Gud, svarade Gud honom: »Du skall icke
        draga upp efter dem; du må kringgå dem på en omväg, så att du
        kommer över dem från det håll där bakaträden stå.
014:015 Så snart du sedan hör ljudet av steg i bakaträdens toppar, drag
        då ut till strid, ty då har Gud dragit ut framför dig till att
        slå filistéernas här.»
014:016 David gjorde såsom Gud hade bjudit honom; och de slogo
        filistéernas här och förföljde dem från Gibeon ända till Geser.
014:017 Och ryktet om David gick ut i alla länder, och HERREN lät
        fruktan för honom komma över alla folk.

015:001 Och han uppförde åt sig hus i Davids stad; sedan beredde han en plats åt Guds ark och slog upp ett tält åt den. 015:002 Därvid befallde David: »Inga andra än leviterna må bära Guds ark; ty dem har HERREN utvalt till att bära Guds ark och till att göra tjänst inför honom för evärdlig tid.» 015:003 Och David församlade hela Israel till Jerusalem för att hämta HERRENS ark upp till den plats som han hade berett åt den. 015:004 Och David samlade tillhopa Arons barn och leviterna; 015:005 av Kehats barn: Uriel, deras överste, och hans bröder, ett hundra tjugu; 015:006 av Meraris barn: Asaja, deras överste, och hans bröder, två hundra tjugu; 015:007 av Gersoms barn: Joel, deras överste, och hans bröder, ett hundra trettio; 015:008 av Elisafans barn: Semaja, deras överste, och hans bröder, två hundra; 015:009 av Hebrons barn: Eliel, deras överste, och hans bröder, åttio; 015:010 av Ussiels barn: Amminadab, deras överste, och hans bröder, ett hundra tolv.

015:011 Och David kallade till sig prästerna Sadok och Ebjatar jämte
        leviterna Uriel, Asaja, Joel, Semaja, Eliel och Amminadab.
015:012 Och han sade till dem: »I ären huvudmän för leviternas familjer.
        Helgen eder tillika med edra bröder, och hämten så HERRENS,
        Israels Guds, ark upp till den plats som jag har berett åt
        den.
015:013 Ty därför att I förra gången icke voren tillstädes var det som
        HERREN, vår Gud, bröt ned en av oss, till straff för att vi icke
        sökte honom så, som tillbörligt var.»
015:014 Då helgade prästerna och leviterna sig till att hämta upp
        HERRENS, Israels Guds, ark.
015:015 Och såsom Mose hade bjudit i enlighet med HERRENS ord, buro nu
        Levi barn Guds ark med stänger, som vilade på deras axlar.

015:016 Och David sade till de översta bland leviterna att de skulle
        förordna sina bröder sångarna till tjänstgöring med
        musikinstrumenter, psaltare, harpor och cymbaler, som de skulle
        låta ljuda, under det att de höjde glädjesången.
015:017 Leviterna förordnade då Heman, Joels son, och av hans bröder
        Asaf, Berekjas son, och av dessas bröder, Meraris barn, Etan,
        Kusajas son,
015:018 och jämte dem deras bröder av andra ordningen Sakarja, Ben,
        Jaasiel, Semiramot, Jehiel, Unni, Eliab, Benaja, Maaseja,
        Mattitja, Elifalehu, Mikneja, Obed-Edom och Jegiel,
        dörrvaktarna.
015:019 Och sångarna, Heman, Asaf och Etan, skulle slå kopparcymbaler.
015:020 Sakarja, Asiel, Semiramot, Jehiel, Unni, Eliab, Maaseja och
        Benaja skulle spela på psaltare, till Alamót.
015:021 Mattitja, Elifalehu, Mikneja, Obed-Edom, Jegiel och Asasja
        skulle leda sången med harpor, till Seminit.
015:022 Kenanja, leviternas anförare, när de buro, skulle undervisa i
        att bära, ty han var kunnig i sådant.
015:023 Berekja och Elkana skulle vara dörrvaktare vid arken.
015:024 Sebanja, Josafat, Netanel, Amasai, Sakarja, Benaja och Elieser,
        prästerna, skulle blåsa i trumpeter framför Guds ark. Slutligen
        skulle Obed-Edom och Jehia vara dörrvaktare vid arken.
015:025 Så gingo då David och de äldste i Israel och överhövitsmännen
        åstad för att hämta HERRENS förbundsark upp ur Obed-Edoms hus,
        under jubel.
015:026 Och då Gud skyddade leviterna som buro HERRENS förbundsark,
        offrade man sju tjurar och sju vädurar.
015:027 Därvid var David klädd i en kåpa av fint linne; så voro ock alla
        leviterna som buro arken, så ock sångarna och Kenanja, som
        anförde sångarna, när de buro. Och därjämte bar David en
        linne-efod.
015:028 Och hela Israel hämtade upp HERRENS förbundsark under jubel och
        basuners ljud; och man blåste i trumpeter och slog cymbaler och
        lät psaltare och harpor ljuda.

015:029 När då HERRENS förbundsark kom till Davids stad, blickade Mikal,
        Sauls dotter, ut genom fönstret, och då hon såg konung David
        dansa och göra sig glad, fick hon förakt för honom i sitt
        hjärta.

016:001 Sedan de hade fört Guds ark ditin, ställde de den i tältet som
        David hade slagit upp åt den, och framburo därefter brännoffer
        och tackoffer inför Guds ansikte.
016:002 När David hade offrat brännoffret och tackoffret, välsignade han
        folket i HERRENS namn.
016:003 Och åt var och en av alla israeliterna, både man och kvinna, gav
        han en kaka bröd, ett stycke kött och en druvkaka.

016:004 Och han förordnade vissa leviter till att göra tjänst inför
        HERRENS ark, för att de skulle prisa, tacka och lova HERREN,
        Israels Gud:
016:005 Asaf såsom anförare, näst efter honom Sakarja, och vidare
        Jegiel, Semiramot, Jehiel, Mattitja, Eliab, Benaja, Obed-Edom
        och Jegiel med psaltare och harpor; och Asaf skulle slå
        cymbaler.
016:006 Men prästerna Benaja och Jahasiel skulle beständigt stå med sina
        trumpeter framför Guds förbundsark.
016:007 På den dagen var det som David först fastställde den ordningen
        att man genom Asaf och hans bröder skulle tacka HERREN på detta
        sätt:

016:008 »Tacken HERREN,
               åkallen hans namn,
           gören hans gärningar kunniga bland folken.
016:009 Sjungen till hans ära,
               lovsägen honom,
           talen om alla hans under.
016:010 Berömmen eder av hans heliga namn;
           glädje sig av hjärtat
               de som söka HERREN.

016:011 Frågen efter HERREN och hans makt,
           söken hans ansikte beständigt.
016:012 Tänken på de underbara verk som han har gjort,
           på hans under och hans muns domar,
016:013 I Israels, hans tjänares, säd,
           I Jakobs barn, hans utvalda.

016:014 Han är HERREN, vår Gud;
           över hela jorden gå hans domar.
016:015 Tänken evinnerligen på hans förbund,
           intill tusen släkten på vad han har stadgat,
016:016 på det förbund han slöt med Abraham
           och på hans ed till Isak.

016:017 Han fastställde det för Jakob till en stadga,
           för Israel till ett evigt förbund;
016:018 han sade: 'Åt dig vill jag giva Kanaans land,
           det skall bliva eder arvedels lott.'
016:019 Då voren I ännu en liten hop,
           I voren ringa och främlingar därinne.

016:020 Och de vandrade åstad ifrån folk till folk
           ifrån ett rike bort till ett annat.
016:021 Han tillstadde ingen att göra dem skada,
           han straffade konungar för deras skull:
016:022 'Kommen icke vid mina smorda,
           och gören ej mina profeter något ont.'

016:023 Sjungen till HERRENS ära,
               alla länder,
           båden glädje var dag,
               förkunnen hans frälsning.
016:024 Förtäljen bland hedningarna hans ära,
           bland alla folk hans under.

016:025 Ty stor är HERREN
               och högt lovad,
           och fruktansvärd är han
               mer än alla gudar.
016:026 Ty folkens alla gudar äro avgudar,
           men HERREN är den som har gjort himmelen.
016:027 Majestät och härlighet äro inför hans ansikte,
           makt och fröjd i hans boning.

016:028 Given åt HERREN,
               I folkens släkter,
           given åt HERREN
               ära och makt;
016:029 given åt HERREN
               hans namns ära,
           bären fram skänker
               och kommen inför hans ansikte,
           tillbedjen HERREN
               i helig skrud.
016:030 Bäven för hans ansikte,
               alla länder;
           se, jordkretsen står fast
               och vacklar icke.

016:031 Himmelen vare glad,
               och jorden fröjde sig,
           och bland hedningarna säge man:
           'HERREN är nu konung!'
016:032 Havet bruse
               och allt vad däri är,
           marken glädje sig
               och allt som är därpå;
016:033 ja, då juble
               skogens träd
           inför HERREN, ty han kommer
               för att döma jorden.

016:034 Tacken HERREN, ty han är god,
           ty hans nåd varar evinnerligen,
016:035 och sägen: 'Fräls oss, du vår frälsnings Gud,
           församla oss och rädda oss från hedningarna,
           så att vi få prisa ditt heliga namn
           och berömma oss av ditt lov.'

016:037 Och han gav där, inför HERRENS förbundsark, åt Asaf och hans
        bröder uppdraget att beständigt göra tjänst inför arken, var dag
        med de för den dagen bestämda sysslorna.
016:038 Men Obed-Edom och deras bröder voro sextioåtta; och Obed-Edom,
        Jedituns son, och Hosa gjorde han till dörrvaktare.
016:039 Och prästen Sadok och hans bröder, prästerna, anställde han
        inför HERRENS tabernakel, på offerhöjden i Gibeon,
016:040 för att de beständigt skulle offra åt HERREN brännoffer på
        brännoffersaltaret, morgon och afton, och göra allt vad som var
        föreskrivet i HERRENS lag, den som han hade givit åt Israel;
016:041 och jämte dem Heman och Jedutun och de övriga namngivna utvalda,
        på det att de skulle tacka HERREN, därför att hans nåd varar
        evinnerligen.
016:042 Och hos dessa, nämligen Heman och Jedutun, förvarades trumpeter
        och cymbaler åt dem som skulle spela, så ock andra instrumenter
        som hörde till gudstjänsten. Och Jedutuns söner gjorde han till
        dörrvaktare.
016:043 Sedan gick allt folket hem, var och en till sitt; men David
        vände om för att hälsa sitt husfolk.

017:001 Då nu David satt i sitt hus, sade han till profeten Natan: »Se,
        jag bor i ett hus av cederträ, under det att HERRENS förbundsark
        står under ett tält.»
017:002 Natan sade till David: »Gör allt vad du har i sinnet; ty Gud är
        med dig.»
017:003 Men om natten kom Guds ord till Natan; han sade:
017:004 »Gå och säg till min tjänare David: Så säger HERREN: Icke du
        skall bygga mig det hus som jag skall bo i.
017:005 Jag har ju icke bott i något hus, från den dag då jag förde
        Israel hitupp ända till denna dag, utan jag har flyttat ifrån
        tält till tält, ifrån tabernakel till tabernakel.
017:006 Har jag då någonsin, varhelst jag flyttade omkring med hela
        Israel, talat och sagt så till någon enda av Israels domare, som
        jag har förordnat till herde för mitt folk: 'Varför haven I icke
        byggt mig ett hus av cederträ?'
017:007 Och nu skall du säga så till min tjänare David: Så säger HERREN
        Sebaot: Från betesmarken, där du följde fåren, har jag hämtat
        dig, för att du skulle bliva en furste över mitt folk Israel.
017:008 Och jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla
        dina fiender för dig. Och jag vill göra dig ett namn, sådant som
        de störstes namn på jorden.
017:009 Jag skall bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det,
        så att det får bo kvar där, utan att vidare bliva oroat.
        Orättfärdiga människor skola icke mer föröda det, såsom fordom
        skedde,
017:010 och såsom det har varit allt ifrån den tid då jag förordnade
        domare över mitt folk Israel; och jag skall kuva alla dina
        fiender. Så förkunnar jag nu för dig att HERREN skall bygga ett
        hus åt dig.
017:011 Ty det skall ske, att när din tid är ute och du går till dina
        fäder skall jag efter dig upphöja din son, en av dina
        avkomlingar; och jag skall befästa hans konungamakt.
017:012 Han skall bygga ett hus åt mig, och jag skall befästa hans tron
        för evig tid.
017:013 Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son; och min
        nåd skall jag icke låta vika ifrån honom, såsom jag lät den vika
        ifrån din företrädare.
017:014 Jag skall hålla honom vid makt i mitt hus och i mitt rike för
        evig tid, och hans tron skall vara befäst för evig tid.»

017:015 Alldeles i överensstämmelse med dessa ord och med denna syn
        talade nu Natan till David.
017:016 Då gick konung David in och satte sig ned inför HERRENS ansikte
        och sade: »Vem är jag, HERRE Gud, och vad är mitt hus, eftersom
        du har låtit mig komma härtill?
017:017 Och detta har likväl synts dig vara för litet, o Gud; du har
        talat angående din tjänares hus om det som ligger långt fram i
        tiden. Ja, du har sett till mig på människosätt, for att upphöja
        mig, HERRE Gud.
017:018 Vad skall nu David vidare säga till dig om den ära du har
        bevisat din tjänare? Du känner ju din tjänare.
017:019 HERRE, för din tjänares skull och efter ditt hjärta har du gjort
        allt detta stora och förkunnat alla dessa stora ting.
017:020 HERRE, ingen är dig lik, och ingen Gud finnes utom dig, efter
        allt vad vi hava hört med våra öron.
017:021 Och var finnes på jorden något enda folk som är likt ditt folk
        Israel, vilket Gud själv har gått åstad att förlossa åt sig till
        ett folk—för att så göra dig ett stort och fruktansvärt namn,
        i det att du förjagade hedningarna för ditt folk, det som du
        hade förlossat ifrån Egypten?
017:022 Och du har gjort ditt folk Israel till ett folk åt dig för evig
        tid, och du, HERRE, har blivit deras Gud
017:023 Så må nu, HERRE, vad du har talat om din tjänare och om hans hus
        bliva fast för evig tid; gör såsom du har talat.
017:024 Då skall ditt namn anses fast och bliva stort till evig tid, så
        att man skall säga: 'HERREN Sebaot, Israels Gud, är Gud över
        Israel.' Och så skall din tjänare Davids hus bestå inför dig.
017:025 Ty du, min Gud, har uppenbarat för din tjänare att du skall
        bygga honom ett hus; därför har din tjänare dristat att bedja
        inför dig.
017:026 Och nu, HERRE, du är Gud; och då du har lovat din tjänare detta
        goda,
017:027 så må du nu ock värdigas välsigna din tjänares hus, så att det
        förbliver evinnerligen inför dig. Ty vad du, HERRE, välsignar,
        det är välsignat evinnerligen.»

018:001 En tid härefter slog David filistéerna och kuvade dem. Därvid
        tog han Gat med underlydande orter ur filistéernas hand.
018:002 Han slog ock moabiterna; så blevo moabiterna David underdåniga
        och förde till honom skänker.
018:003 Likaledes slog David Hadareser, konungen i Soba, vid Hamat, när
        denne hade dragit åstad för att befästa sitt välde vid floden
        Frat.
018:004 Och David tog ifrån honom ett tusen vagnar och tog till fånga
        sju tusen ryttare och tjugu tusen man fotfolk; och David lät
        avskära fotsenorna på alla vagnshästarna, utom på ett hundra
        hästar, som han skonade.

018:005 När sedan araméerna från Damaskus kommo för att hjälpa
        Hadareser, konungen i Soba, nedgjorde David tjugutvå tusen man
        av dem.
018:006 Och David insatte fogdar bland araméerna i Damaskus; och
        araméerna blevo David underdåniga och förde till honom
        skänker. Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog fram.
018:007 Och David tog de gyllene sköldar som Hadaresers tjänare hade
        burit och förde dem till Jerusalem.
018:008 Och från Hadaresers städer Tibhat och Kun tog David koppar i
        stor myckenhet; därav gjorde sedan Salomo kopparhavet, pelarna
        och kopparkärlen.

018:009 Då nu Tou, konungen i Hamat, hörde att David hade slagit
        Hadaresers, konungens i Soba, hela här,
018:010 sände han sin son Hadoram till konung David för att hälsa honom
        och lyckönska honom, därför att han hade givit sig i strid med
        Hadareser och slagit honom; ty Hadareser hade varit Tous
        fiende. Han sände ock alla slags kärl av guld, silver och
        koppar.
018:011 Också dessa helgade konung David åt HERREN, likasom han hade
        gjort med det silver och guld han hade hemfört från alla andra
        folk: från edoméerna, moabiterna, Ammons barn, filistéerna och
        amalekiterna.

018:012 Och sedan Absai, Serujas son, hade slagit edoméerna i Saltdalen,
        aderton tusen man,
018:013 insatte han fogdar i Edom; och alla edoméer blevo David
        underdåniga. Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog
        fram.

018:014 David regerade nu över hela Israel; och han skipade lag och rätt
        åt allt sitt folk.
018:015 Joab, Serujas son, hade befälet över krigshären, och Josafat,
        Ahiluds son, var kansler.
018:016 Sadok, Ahitubs son, och Abimelek, Ebjatars son, voro präster,
        och Sausa var sekreterare.
018:017 Benaja, Jojadas son, hade befälet över keretéerna och
        peletéerna; men Davids söner voro de förnämste vid konungens
        sida.

019:001 En tid härefter dog Nahas, Ammons barns konung, och hans son
        blev konung efter honom.
019:002 Då sade David: »Jag vill bevisa Hanun, Nahas' son, vänskap,
        eftersom hans fader bevisade mig vänskap.» Och David skickade
        sändebud för att trösta honom i hans sorg efter fadern. När så
        Davids tjänare kommo till Ammons barns land, till Hanun, för att
        trösta honom,
019:003 sade Ammons barns furstar till Hanun: »Menar du att David därmed
        att han sänder tröstare till dig vill visa dig att han ärar din
        fader? Nej, för att undersöka och fördärva och bespeja landet
        hava hans tjänare kommit till dig.»
019:004 Då tog Hanun Davids tjänare och lät raka dem och skära av deras
        kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och lät dem så gå.
019:005 Och man kom och berättade för David vad som hade hänt männen; då
        sände han bud emot dem, ty männen voro ju mycket vanärade. Och
        konungen lät säga: »Stannen i Jeriko, till dess edert skägg
        hinner växa ut, och kommen så tillbaka.»

019:006 Då nu Ammons barn insågo att de hade gjort sig förhatliga för
        David, sände Hanun och Ammons barn ett tusen talenter silver för
        att leja sig vagnar och ryttare från Aram-Naharaim, från
        Aram-Maaka och från Soba.
019:007 De lejde sig trettiotvå tusen vagnar, ävensom hjälp av konungen
        i Maaka med hans folk; dessa kommo och lägrade sig framför
        Medeba. Ammons barn församlade sig ock från sina städer och
        kommo för att strida.
019:008 När David hörde detta, sände han åstad Joab med hela hären, de
        tappraste krigarna.
019:009 Och Ammons barn drogo ut och ställde upp sig till strid vid
        ingången till staden; men de konungar som hade kommit dit
        ställde upp sig för sig själva på fältet.
019:010 Då Joab nu såg att han hade fiender både framför sig och bakom
        sig, gjorde han ett urval bland allt Israels utvalda manskap och
        ställde sedan upp sig mot araméerna.
019:011 Men det övriga folket överlämnade han åt sin broder Absai, och
        dessa fingo ställa upp sig mot Ammons barn.
019:012 Och han sade: »Om araméerna bliva mig övermäktiga, så skall du
        komma mig till hjälp; och om Ammons barn bliva dig övermäktiga,
        så vill jag hjälpa dig.
019:013 Var nu vid gott mod; ja, låt oss visa mod i striden för vårt
        folk och för vår Guds städer. Sedan må HERREN göra vad honom
        täckes.
019:014 Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot
        araméerna, och de flydde för honom.
019:015 Men när Ammons barn sågo att araméerna flydde, flydde också de
        för hans broder Absai och begåvo sig in i staden. Då begav sig
        Joab till Jerusalem.

019:016 Då alltså araméerna sågo att de hade blivit slagna av Israel,
        sände de bud att de araméer som bodde på andra sidan floden
        skulle rycka ut, anförda av Sofak, Hadaresers härhövitsman.
019:017 När detta blev berättat för David, församlade han hela Israel
        och gick över Jordan, och då han kom fram till dem, ställde han
        upp sig i slagordning mot dem; och när David hade ställt upp sig
        till strid mot araméerna, gåvo dessa sig i strid med honom.
019:018 Men araméerna flydde undan för Israel, och David dräpte av
        araméerna manskapet på sju tusen vagnar, så ock fyrtio tusen man
        fotfolk; härhövitsmannen Sofak dödade han ock.
019:019 Då, alltså Hadaresers tjänare sågo att de hade blivit slagna av
        israeliterna, ingingo de fred med David och blevo honom
        underdåniga. Efter detta ville araméerna icke vidare hjälpa
        Ammons barn.

020:001 Följande år, vid den tid då konungarna plägade draga i fält,
        tågade Joab ut med krigshären och härjade Ammons barns land, och
        kom så och belägrade Rabba, medan David stannade kvar i
        Jerusalem. Och Joab intog Rabba och förstörde det.
020:002 Och David tog deras konungs krona från hans huvud, den befanns
        väga en talent guld och var prydd med en dyrbar sten. Den sattes
        nu på Davids huvud. Och han förde ut byte från staden i stor
        myckenhet.
020:003 Och folket därinne förde han ut och söndersargade dem med sågar
        och tröskvagnar av järn och med bilor. Så gjorde David mot
        Ammons barns alla städer. Sedan vände David med allt folket
        tillbaka till Jerusalem.

020:004 Därefter uppstod en strid med filistéerna vid Geser; husatiten
Sibbekai slog då ned Sippai, en av rafaéernas avkomlingar; så
blevo de kuvade.

020:005 Åter stod en strid med filistéerna; Elhanan, Jaurs son, slog då
ned Lami, gatiten Goljats broder, som hade ett spjut vars skaft
liknade en vävbom.

020:006 Åter stod en strid vid Gat. Där var en reslig man som hade sex
        fingrar och sex tår, tillsammans tjugufyra; han var ock en
        avkomling av rafaéerna.
020:007 Denne smädade Israel; då blev han nedgjord av Jonatan, son till
        Simea, Davids broder.

020:008 Dessa voro avkomlingar av rafaéerna i Gat; och de föllo för
Davids och hans tjänares hand.

021:001 Men Satan trädde upp mot Israel och uppeggade David till att
        räkna Israel.
021:002 Då sade David till Joab och till folkets andra hövitsman: »Gån
        åstad och räknen Israel, från Beer-Seba ända till Dan, och given
        mig besked därom, så att jag får veta huru många de äro.»
021:003 Joab svarade: »Må HERREN än vidare föröka sitt folk hundrafalt.
        Äro de då icke, min herre konung, allasammans min herres
        tjänare? Varför begär då min herre sådant? Varför skulle man
        därmed draga skuld över Israel?
021:004 Likväl blev konungens befallning gällande, trots Joab. Alltså
        drog Joab ut och for omkring i hela Israel, och kom så hem igen
        till Jerusalem.

021:005 Och Joab uppgav för David vilken slutsumma folkräkningen
        utvisade: i Israel funnos tillsammans elva hundra tusen
        svärdbeväpnade män, och i Juda funnos fyra hundra sjuttio tusen
        svärdbeväpnade man.
021:006 Men Levi och Benjamin hade han icke räknat jämte de andra, ty
        konungens befallning var en styggelse för Joab.

021:007 Vad som hade skett misshagade Gud, och han hemsökte Israel.
021:008 Då sade David till Gud: »Jag har syndat storligen däri att jag
        har gjort detta; men tillgiv nu din tjänares missgärning, ty jag
        har handlat mycket dåraktigt.»
021:009 Men HERREN talade till Gad, Davids siare, och sade:
021:010 »Gå och tala till David och säg: Så säger HERREN: Tre ting
        lägger jag fram för dig; välj bland dem ut åt dig ett som du
        vill att jag skall göra dig.»
021:011 Då gick Gad in till David och sade till honom: »Så säger HERREN:
021:012 Tag vilketdera du vill: antingen hungersnöd i tre år, eller
        förödelse i tre månader genom dina ovänners anfall, utan att du
        kan undkomma dina fienders svärd, eller HERRENS svärd och pest i
        landet under tre dagar, i det att HERRENS ängel sprider fördärv
        inom hela Israels område. Eftersinna nu vilket svar jag skall
        giva honom som har sänt mig.»
021:013 David svarade Gad: »Jag är i stor vånda. Men låt mig då falla i
        HERRENS hand, ty hans barmhärtighet är mycket stor; i
        människohand vill jag icke falla.»
021:014 Så lät då HERREN pest komma i Israel, så att sjuttio tusen män
        av Israel föllo.
021:015 Och Gud sände en ängel mot Jerusalem till att fördärva det. Men
        när denne höll på att fördärva, såg HERREN därtill och ångrade
        det onda, så att han sade till ängeln, Fördärvaren: »Det är
        nog; drag nu din hand tillbaka.» Och HERRENS ängel stod då vid
        jebuséen Ornans tröskplats.
021:016 När nu David lyfte upp sina ögon och fick se HERRENS ängel
        stående mellan jorden och himmelen med ett blottat svärd i sin
        hand, uträckt över Jerusalem, då föllo han och de äldste, höljda
        i sorgdräkt, ned på sina ansikten.
021:017 Och David sade till Gud: »Det var ju jag som befallde att folket
        skulle räknas. Det är då jag som har syndat och gjort vad ont
        är; men dessa, min hjord, vad hava de gjort? HERRE, min Gud, må
        din hand vända sig mot mig och min faders hus, men icke mot ditt
        folk, så att det bliver hemsökt.»

021:018 Men HERRENS ängel befallde Gad att säga till David att David
        skulle gå åstad och resa ett altare åt HERREN på jebuséen Ornans
        tröskplats.
021:019 Och David gick åstad på grund av det ord som Gad hade talat i
        HERRENS namn.
021:020 Då Ornan nu vände sig om, fick han se ängeln; och hans fyra
        söner som voro med honom, gömde sig. Men Ornan höll på att
        tröska vete.
021:021 Och David kom till Ornan; när då Ornan såg upp och fick se
        David, gick han fram ifrån tröskplatsen och föll ned till jorden
        på sitt ansikte för David.
021:022 Och David sade till Ornan: »Giv mig den plats där du tröskar din
        säd, så att jag där kan bygga ett altare åt HERREN; giv mig den
        för full betalning; och må så hemsökelsen upphöra bland folket.»
021:023 Då sade Ornan till David: »Tag den, och må sedan min herre
        konungen göra vad honom täckes. Se, här giver jag dig
        fäkreaturen till brännoffer och tröskvagnarna till ved och vetet
        till spisoffer; alltsammans giver jag.»
021:024 Men konung David svarade Ornan: »Nej, jag vill köpa det för full
        betalning; ty jag vill icke taga åt HERREN det som är ditt, och
        offra brännoffer som jag har fått för intet.»
021:025 Och David gav åt Ornan för platsen sex hundra siklar guld, i
        full vikt.
021:026 Och David byggde där ett altare åt HERREN och offrade brännoffer
        och tackoffer. Han ropade till HERREN, och han svarade honom med
        eld från himmelen på brännoffersaltaret.
021:027 Och på HERRENS befallning stack ängeln sitt svärd tillbaka i
        skidan.

021:028 Då, när David förnam att HERREN hade bönhört honom på jebuséen
        Ornans tröskplats, offrade han där.
021:029 Men HERRENS tabernakel, som Mose hade låtit göra i öknen, stod
        jämte brännoffersaltaret, vid den tiden på offerhöjden i Gibeon.
021:030 Dock vågade David icke komma inför Guds ansikte för att söka
        honom; så förskräckt var han för HERRENS ängels svärd.

022:001 Och David sade: »Här skall HERREN Guds hus stå, och här altaret
för Israels brännoffer.»

022:002 Och David befallde att man skulle samla tillhopa de främlingar
        som funnos i Israels land; och han anställde hantverkare, som
        skulle hugga ut stenar för att därmed bygga Guds hus.
022:003 Och David anskaffade järn i myckenhet till spikar på dörrarna i
        portarna och till krampor, så ock koppar i sådan myckenhet att
        den icke kunde vägas,
022:004 och cederbjälkar i otalig mängd; ty sidonierna och tyrierna
        förde cederträ i myckenhet till David.
022:005 David tänkte nämligen: »Min son Salomo är ung och späd, men
        huset som skall byggas åt HERREN måste göras övermåttan stort,
        så att det bliver namnkunnigt och prisat i alla länder; jag vill
        därför skaffa förråd åt honom.» Så skaffade David förråd i
        myckenhet före sin död.

022:006 Och han kallade till sig sin son Salomo och bjöd honom att bygga
        ett hus åt HERREN, Israels Gud.
022:007 Och David sade till sin son Salomo: »Jag hade själv i sinnet att
        bygga ett hus åt HERRENS, min Guds, namn.
022:008 Men HERRENS ord kom till mig; han sade: Du har utgjutit blod i
        myckenhet och fört stora krig; du skall icke bygga ett hus åt
        mitt namn, eftersom du har utgjutit så mycket blod på jorden, i
        min åsyn.
022:009 Men se, åt dig skall födas en son; han skall bliva en fridsäll
        man, och jag skall låta honom få fred med alla sina fiender runt
        omkring; ty Salomo skall han heta, och
        frid och ro skall jag låta vila över Israel i
        hans dagar.
022:010 Han skall bygga ett hus åt mitt namn; han skall vara min son,
        och jag skall vara hans fader. Och jag skall befästa hans
        konungatron över Israel för evig tid.
022:011 Så vare nu HERREN med dig, min son; må du bliva lyckosam och få
        bygga HERRENS, din Guds, hus, såsom han har lovat om dig.
022:012 Må HERREN allenast giva dig klokhet och förstånd, när han sätter
        dig till härskare över Israel, och förhjälpa dig till att hålla
        HERRENS, din Guds, lag.
022:013 Då skall du bliva lyckosam, om du håller och gör efter de
        stadgar och rätter som HERREN har bjudit Mose att ålägga
        Israel. Var frimodig och oförfärad; frukta icke och var icke
        försagd.
022:014 Och se, trots mitt betryck har jag nu anskaffat till HERRENS hus
        ett hundra tusen talenter guld och tusen gånger tusen talenter
        silver, därtill av koppar och järn mer än som kan vägas, ty så
        mycket är det; trävirke och sten har jag ock anskaffat, och mer
        må du själv anskaffa.
022:015 Arbetare har du ock i myckenhet hantverkare, stenhuggare och
        timmermän, och därtill allahanda folk som är kunnigt i allt
        slags annat arbete.
022:016 På guldet, silvret, kopparen och järnet kan ingen räkning
        hållas. Upp då och gå till verket; och vare HERREN med dig!»

022:017 Därefter bjöd David alla Israels furstar att de skulle
        understödja hans son Salomo; han sade:
022:018 »HERREN, eder Gud, är ju med eder och har låtit eder få ro på
        alla sidor; ty han har givit landets förra inbyggare i min hand,
        och landet har blivit HERREN och hans folk underdånigt.
022:019 Så vänden nu edert hjärta och eder själ till att söka HERREN,
        eder Gud; och stån upp och byggen HERREN Guds helgedom, så att
        man kan föra HERRENS förbundsark och vad annat som hör till Guds
        helgedom in i det hus som skall byggas åt HERRENS namn.»

023:001 Och när David blev gammal och levnadsmätt, gjorde han sin son
Salomo till konung över Israel.

023:002 Och han församlade alla Israels furstar, så ock prästerna och
        leviterna.
023:003 Och leviterna blevo räknade, de nämligen som voro trettio år
        gamla eller därutöver; och deras antal, antalet av alla personer
        av mankön, utgjorde trettioåtta tusen.
023:004 »Av dessa», sade han, »skola tjugufyra tusen förestå sysslorna
        vid HERRENS hus, och sex tusen vara tillsyningsmän och domare;
023:005 fyra tusen skola vara dörrvaktare och fyra tusen skola lovsjunga
        HERREN till de instrumenter som jag har låtit göra för
        lovsången.»
023:006 Och David delade dem i avdelningar efter Levis söner, Gerson
        Kehat och Merari.

023:007 Till gersoniterna hörde Laedan och Simei.
023:008 Laedans söner voro Jehiel, huvudmannen, Setam och Joel,
        tillsammans tre.
023:009 Simeis söner voro Selomot, Hasiel och Haran, tillsammans
        tre. Dessa voro huvudmän för Laedans familjer.
023:010 Och Simeis söner voro Jahat, Sina, Jeus och Beria. Dessa voro
        Simeis söner, tillsammans fyra.
023:011 Jahat var huvudmannen, och Sisa var den andre. Men Jeus och
        Beria hade icke många barn; därför fingo de utgöra allenast en
        familj, en ordning.

023:012 Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel, tillsammans fyra. 023:013 Amrams söner voro Aron och Mose. Och Aron blev jämte sina söner för evärdlig tid avskild till att helgas såsom höghelig, till att för evärdlig tid antända rökelse inför HERREN och göra tjänst inför honom och välsigna i hans namn. 023:014 Men gudsmannen Moses söner räknades till Levi stam. 023:015 Moses söner voro Gersom och Elieser. 023:016 Gersoms söner voro Sebuel, huvudmannen. 023:017 Och Eliesers söner voro Rehabja, huvudmannen. Elieser hade inga andra söner; men Rehabjas söner voro övermåttan talrika. 023:018 Jishars söner voro Selomit, huvudmannen. 023:019 Hebrons söner voro Jeria, huvudmannen, Amarja, den andre, Jahasiel, den tredje, och Jekameam, den fjärde. 023:020 Ussiels söner voro Mika, huvudmannen, och Jissia, den andre.

023:021 Meraris söner voro Maheli och Musi. Mahelis söner voro Eleasar och Kis. 023:022 När Eleasar dog, lämnade han inga söner efter sig, utan allenast döttrar; men Kis' söner, deras fränder, togo dessa till hustrur. 023:023 Musis söner voro Maheli, Eder och Jeremot, tillsammans tre.

023:024 Dessa voro Levi barn, efter deras familjer, huvudmännen för
        familjerna, så många av dem som inmönstrades, vart namn räknat
        särskilt, var person för sig, de som kunde förrätta sysslor vid
        tjänstgöringen i HERRENS hus, nämligen de som voro tjugu år
        gamla eller därutöver.
023:025 Ty David sade: »HERREN, Israels Gud, har låtit sitt folk komma
        till ro, och han har nu sin boning i Jerusalem till evig tid;
023:026 därför behöva icke heller leviterna mer bära tabernaklet och
        alla redskap till tjänstgöringen därvid.»
023:027 (Enligt berättelsen om Davids sista tid räknades nämligen av
        Levi barn de som voro tjugu år gamla eller därutöver.)
023:028 De fingo i stället sin plats vid Arons söners sida för
        tjänstgöringen i HERRENS hus, i vad som rörde förgårdarna och
        kamrarna och reningen av allt heligt och sysslorna vid
        tjänstgöringen i Guds hus,
023:029 vare sig det gällde skådebröden eller det fina mjölet till
        spisoffret eller de osyrade tunnkakorna eller plåtarna eller det
        hopknådade mjölet, eller något mått och mål,
023:030 eller att var morgon göra tjänst genom att tacka och lova
        HERREN, och likaledes var afton,
023:031 eller att offra alla brännoffer åt HERREN på sabbaterna, vid
        nymånaderna och vid högtiderna, till bestämt antal och såsom det
        var föreskrivet för dem, beständigt, inför HERRENS ansikte.
023:032 De skulle iakttaga vad som var att iakttaga vid
        uppenbarelsetältet och vid det heliga, vad Arons söner, deras
        bröder, hade att iakttaga vid tjänstgöringen i HERRENS hus.

024:001 Och Arons söner hade följande avdelningar: Arons söner voro Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar. 024:002 Men Nadab och Abihu dogo före sin fader; och de hade inga söner. Så blevo allenast Eleasar och Itamar präster. 024:003 Och David jämte Sadok, av Eleasars söner, och Ahimelek, av Itamars söner, indelade dem och bestämde den ordning i vilken de skulle göra tjänst. 024:004 Då nu Eleasars söner befunnos hava flera huvudmän än Itamars söner, indelade man dem så, att Eleasars söner fingo sexton huvudmän för sina familjer och Itamars söner åtta huvudmän för sina familjer. 024:005 Man indelade dem genom lottkastning, de förra såväl som de senare, ty helgedomens furstar och Guds furstar togos både av Eleasars söner och av Itamars söner. 024:006 Och Semaja, Netanels son, sekreteraren, av Levi stam, tecknade upp dem i närvaro av konungen, furstarna och prästen Sadok och Ahimelek, Ebjatars son, och i närvaro av huvudmännen för prästernas och leviternas familjer. Lotterna drogos skiftevis för Eleasars och för Itamars familjer. 024:007 Den första lotten föll ut för Jojarib, den andra för Jedaja, 024:008 den tredje för Harim, den fjärde för Seorim, 024:009 den femte för Malkia, den sjätte för Mijamin, 024:010 den sjunde för Hackos, den åttonde för Abia, 024:011 den nionde för Jesua, den tionde för Sekanja, 024:012 den elfte för Eljasib, den tolfte för Jakim, 024:013 den trettonde för Huppa, den fjortonde för Jesebab, 024:014 den femtonde för Bilga, den sextonde för Immer, 024:015 den sjuttonde för Hesir, den adertonde för Happisses, 024:016 den nittonde för Petaja, den tjugonde för Hesekiel, 024:017 den tjuguförsta för Jakin, den tjuguandra för Gamul, 024:018 den tjugutredje for Delaja, den tjugufjärde för Maasja. 024:019 Detta blev den ordning i vilken de skulle göra tjänst, när de gingo in i HERRENS hus, såsom det var föreskrivet för dem genom deras fader Aron, i enlighet med vad HERREN, Israels Gud, hade bjudit honom.

024:020 Vad angår de övriga Levi barn, så hörde till Amrams barn Subael, till Subaels barn Jedeja, 024:021 till Rehabja, det är till Rehabjas barn, huvudmannen Jissia, 024:022 till jishariterna Selomot, till Selomots barn Jahat. 024:023 Och benajiter voro Jeria, Amarja, den andre, Jahasiel, den tredje, och Jekameam, den fjärde. 024:024 Ussiels barn voro Mika; till Mikas barn hörde Samur. 024:025 Mikas broder var Jissia; till Jissias barn hörde Sakarja. 024:026 Meraris barn voro Maheli och Musi, Jaasia-Benos söner. 024:027 Meraris barn voro dessa av Jaasia-Beno, och vidare Soham, Sackur och Ibri. 024:028 Mahelis son var Eleasar, men denne hade inga söner. 024:029 Till Kis, det är Kis' barn, hörde Jerameel. 024:030 Men Musis barn voro Maheli, Eder och Jerimot. Dessa voro leviternas barn, efter deras familjer. 024:031 Också dessa kastade lott likasåväl som deras bröder, Arons söner, i närvaro av konung David, Sadok, Ahimelek och huvudmännen för prästernas och leviternas familjer, huvudmännen för familjerna likasåväl som deras yngsta bröder.

025:001 Och David jämte härhövitsmännen avskilde till tjänstgöring
        Asafs, Hemans och Jedutuns söner, som hade profetisk anda till
        att spela på harpor, psaltare och cymbaler. Och detta är
        förteckningen på dem, på de män som fingo denna tjänstgöring
        till åliggande.
025:002 Av Asafs söner: Sackur, Josef, Netanja och Asarela, Asafs söner,
        under ledning av Asaf, som hade profetisk anda till att spela,
        under konungens ledning.
025:003 Av Jedutun: Jedutuns söner Gedalja, Seri, Jesaja, Hasabja och
        Mattitja, tillsammans sex, med harpor, under ledning av sin
        fader Jedutun, som hade profetisk anda till att spela tack och
        lovsånger till HERREN.
025:004 Av Heman: Hemans söner Buckia, Mattanja, Ussiel, Sebuel och
        Jerimot, Hananja, Hanani, Eliata, Giddalti och Romamti-Eser,
        Josbekasa, Malloti, Hotir, Mahasiot.
025:005 Alla dessa voro söner till Heman, som var konungens siare,
        enligt det löfte Gud hade givit, att han ville upphöja hans
        horn; därför gav Gud Heman fjorton söner och tre döttrar.

025:006 Alla dessa stodo var och en under sin faders ledning, när de utförde sången i HERRENS hus till cymbaler, psaltare och harpor och så gjorde tjänst i Guds hus; de stodo under konungens, Asafs, Jedutuns och Hemans ledning.

025:007 Och antalet av dem jämte deras bröder, av dem som hade blivit undervisade i sången till HERREN ära, alla de däri kunniga, utgjorde två hundra åttioåtta.

025:008 Och de kastade lott om tjänstgöringen, alla, den minste
        likasåväl som den störste, den kunnige jämte lärjungen.
025:009 Den första lotten kom ut för Asaf och föll på Josef; den andre
        blev Gedalja, han själv med sina bröder och söner, tillsammans
        tolv;
025:010 den tredje blev Sackur, med sin söner och bröder, tillsammans
        tolv
025:011 den fjärde lotten kom ut för Jisri, med hans söner och bröder,
        tillsammans tolv;
025:012 den femte blev Netanja, med sina söner och bröder, tillsammans
        tolv;
025:013 den sjätte blev Buckia, med sina söner och bröder, tillsammans
        tolv;
025:014 den sjunde blev Jesarela, med sina söner och bröder, tillsammans
        tolv;
025:015 den åttonde blev Jesaja, med sin söner och bröder, tillsammans
        tolv
025:016 den nionde blev Mattanja, med sina söner och bröder, tillsammans
        tolv;
025:017 den tionde blev Simei, med sina söner och bröder, tillsammans
        tolv
025:018 den elfte blev Asarel, med sin söner och bröder, tillsammans
        tolv
025:019 den tolfte lotten kom ut för Hasabja, med hans söner och bröder
        tillsammans tolv;
025:020 den trettonde blev Subael, med sina söner och bröder,
        tillsammans tolv;
025:021 den fjortonde blev Mattitja, med sina söner och bröder,
        tillsammans tolv;
025:022 den femtonde lotten kom ut för Jeremot, med hans söner och
        bröder, tillsammans tolv;
025:023 den sextonde för Hananja, med hans söner och bröder, tillsammans
        tolv;
025:024 den sjuttonde för Josbekasa, med hans söner och bröder,
        tillsammans tolv;
025:025 den adertonde för Hanani, med hans söner och bröder, tillsammans
        tolv;
025:026 den nittonde för Malloti, med hans söner och bröder, tillsammans
        tolv;
025:027 den tjugonde för Elijata, med hans söner och bröder, tillsammans
        tolv;
025:028 den tjuguförsta för Hotir, med hans söner och bröder,
        tillsammans tolv;
025:029 den tjuguandra för Giddalti, med hans söner och bröder,
        tillsammans tolv;
025:030 den tjugutredje för Mahasiot, med hans söner och bröder,
        tillsammans tolv;
025:031 den tjugufjärde för Romamti-Eser, med hans söner och bröder,
        tillsammans tolv.

026:001 Vad angår dörrvaktarnas avdelningar, så hörde till koraiterna
        Meselemja, Kores son, av Asafs barn.
026:002 Och Meselemja hade söner: Sakarja var den förstfödde, Jediael
        den andre, Sebadja den tredje, Jatniel den fjärde,
026:003 Elam den femte, Johanan den sjätte, Eljoenai den sjunde.
026:004 Och Obed-Edom hade söner: Semaja var den förstfödde, Josabad den
        andre, Joa den tredje, Sakar den fjärde, Netanel den femte,
026:005 Ammiel den sjätte, Isaskar den sjunde, Peulletai den åttonde; ty
        Gud hade välsignat honom.
026:006 Åt hans son Semaja föddes ock söner, som blevo furstar inom sin
        familj, ty de voro dugande män.
026:007 Semajas söner voro Otni, Refael och Obed, Elsabad och hans
        bröder, dugliga män, Elihu och Semakja.
026:008 Alla dessa hörde till Obed-Edoms avkomlingar, de själva och
        deras söner och bröder, dugliga och kraftfulla män i tjänsten,
        tillsammans sextiotvå avkomlingar av Obed-Edom.
026:009 Meselemja hade ock söner och bröder, dugliga män, tillsammans
        aderton.
026:010 Och Hosa, av Meraris barn, hade söner: Simri var huvudmannen, ty
        visserligen var han icke förstfödd, men hans fader insatte honom
        till huvudman;
026:011 Hilkia var den andre, Tebalja den tredje, Sakarja den
        fjärde. Hosas söner och bröder voro tillsammans tretton.

026:012 Dessa avdelningar av dörrvaktarna, nämligen dessa deras
        huvudmän, fingo nu, likasåväl som deras bröder, sina åligganden
        för att göra tjänst i HERRENS hus.
026:013 Och om var port kastade de lott, den minste såväl som den
        störste, efter sina familjer.
026:014 Den lott som angav öster föll då på Selemja; och för hans son
        Sakarja, en rådklok man, kastade man lott, och för honom kom ut
        den lott som angav norr;
026:015 för Obed-Edom den lott som angav söder, under det att hans söner
        fingo på sin del förrådshuset;
026:016 för Suppim och för Hosa den lott som angav platsen västerut, vid
        Salleketporten, där vägen höjer sig uppåt, det ena vaktstället
        invid det andra.
026:017 Österut voro sex leviter, norrut fyra för var dag, söderut fyra
        för var dag, och vid förrådshuset två i sänder;
026:018 vid Parbar västerut voro fyra vid vägen och två vid själva
        Parbar.
026:019 Dessa voro dörrvaktarnas avdelningar, av koraiternas barn och
        av Meraris barn.

026:020 Och av leviterna hade Ahia uppsikten över Guds hus skatter och
        vården om de förråd som utgjordes av vad som hade blivit helgat
        åt HERREN.
026:021 Laedans barn, nämligen gersoniternas barn av Laedans släkt,
        huvudmannen för gersoniten Laedans familj, jehieliterna,
026:022 det är jehieliternas barn, Setam och hans broder Joel, hade
        uppsikten över skatterna i HERRENS hus.
026:023 Vad angår amramiterna, jishariterna, hebroniterna och
        ossieliterna,
026:024 så var Sebuel, son till Gersom, son till Mose, överuppsyningsman
        över skatterna.
026:025 Och hans bröder av Eliesers släkt voro dennes son Rehabja, dennes
        son Jesaja, dennes son Joram, dennes son Sikri och dennes son
        Selomot.
026:026 Denne Selomot och hans bröder hade uppsikten över alla förråd
        som utgjordes av vad som hade blivit helgat åt HERREN av konung
        David, så ock av huvudmännen för familjerna, ävensom av över-
        och underhövitsmännen och av härhövitsmännen.
026:027 Från krigen och av bytet hade de helgat detta för att hålla
        HERRENS hus vid makt;
026:028 likaledes allt vad siaren Samuel och Saul, Kis' son, och Abner,
        Ners son, och Joab, Serujas son, hade helgat—korteligen, var
        och en som helgade något lämnade det under Selomits och hans
        bröders vård.

026:029 Av jishariterna togos Kenanja och hans söner till de världsliga
        sysslorna i Israel, till att vara tillsyningsmän och domare.
026:030 Av hebroniterna togos Hasabja och hans bröder, dugliga män, ett
        tusen sju hundra, till ämbetsförvaltningen i Israel på andra
        sidan Jordan, på västra sidan, till alla slags sysslor åt HERREN
        och till konungens tjänst.
026:031 För hebroniterna var Jeria huvudman, för hebroniterna efter
        deras ättföljd och familjer. (I Davids fyrtionde regeringsår
        anställdes undersökning rörande dem; och bland dem funnos då
        dugande män i Jaeser i Gilead.)
026:032 Hans bröder, dugliga män, vore två tusen sju hundra, huvudmän
        för familjer. Dem satte konung David över rubeniterna, gaditerna
        och ena hälften av Manasse stam, för att ombesörja alla Guds och
        konungens angelägenheter.

027:001 Och detta är förteckningen på Israels barn, efter deras antal med huvudmännen för deras familjer och med över- och underhövitsmännen och med deras tillsyningsmän vilka tjänade konungen i allt som rörde krigsfolkets avdelningar, vilka avdelningar kommo och avgingo skiftevis för var och en av årets alla månader, var avdelning tjugufyra tusen man stark.

027:002 Över den första avdelningen, den som tjänstgjorde under första
        månaden, hade Jasobeam, Sabdiels son, befälet. Och i hans
        avdelning voro tjugufyra tusen.
027:003 Han hörde till Peres' barn och var huvudanförare för alla
        härhövitsmän som tjänstgjorde under första månaden.
027:004 Över den andra månadens avdelning hade ahoaiten Dodai befälet,
        det var hans avdelning; där var ock fursten Miklot. Och i hans
        avdelning voro tjugufyra tusen.
027:005 Den tredje härhövitsmannen, den som tjänstgjorde under tredje
        månaden, var Benaja, prästen Jojadas son, såsom
        huvudanförare. Och i hans avdelning voro tjugufyra tusen.
027:006 Denne Benaja var en hjälte bland de trettio och hade befälet
        över de trettio. Och vid hans avdelning var hans son Ammisabad.
027:007 Den fjärde, den som tjänstgjorde under fjärde månaden, var
        Asael, Joabs broder, och efter honom hans son Sebadja. Och i
        hans avdelning voro tjugufyra tusen
027:008 Den femte, den som tjänstgjorde under femte månaden, var
        hövitsmannen Samhut, jisraiten. Och i hans avdelning voro
        tjugufyra tusen.
027:009 Den sjätte, den som tjänstgjorde under sjätte månaden, var
        tekoaiten Ira, Ickes' son. Och i hans avdelning voro tjugufyra
        tusen.
027:010 Den sjunde, den som tjänstgjorde under sjunde månaden, var
        peloniten Heles, av Efraims barn. Och i hans avdelning voro
        tjugufyra tusen.
027:011 Den åttonde, den som tjänstgjorde under åttonde månaden, var
        husatiten Sibbekai, som hörde till seraiterna. Och i hans
        avdelning voro tjugufyra tusen.
027:012 Den nionde, den som tjänstgjorde under nionde månaden, var
        anatotiten Abieser, som hörde till benjaminiterna. Och i hans
        avdelning voro tjugufyra tusen.
027:013 Den tionde, den som tjänstgjorde under tionde månaden, var
        netofatiten Maherai, som hörde till seraiterna. Och i hans
        avdelning voro tjugufyra tusen.
027:014 Den elfte, den som tjänstgjorde under elfte månaden, var
        pirgatoniten Benaja, av Efraims barn. Och i hans avdelning voro
        tjugufyra tusen.
027:015 Den tolfte, den som tjänstgjorde under tolfte månaden, var
        netofatiten Heldai, som hörde till Otniels släkt. Och i hans
        avdelning voro tjugufyra tusen.

027:016 Och Israels stamhövdingar voro dessa: furste för rubeniterna var Elieser, Sikris son; för simeoniterna Sefatja, Maakas son; 027:017 för Levi Hasabja, Kemuels son; för Arons släkt Sadok; 027:018 för Juda Elihu, en av Davids bröder; för Isaskar Omri, Mikaels son; 027:019 för Sebulon Jismaja, Obadjas son; för Naftali Jerimot, Asriels son; 027:020 för Efraims barn Hosea, Asasjas son; för ena hälften av Manasse stam Joel, Pedajas son; 027:021 för andra hälften av Manasse, den i Gilead, Jiddo, Sakarjas son; för Benjamin Jaasiel, Abners son; 027:022 för Dan Asarel, Jerohams son. Dessa voro Israels stamhövdingar.

027:023 Men David tog i förteckningen icke upp dem som voro under tjugu
        år, ty HERREN hade lovat att han ville föröka Israel såsom
        stjärnorna på himmelen.
027:024 Joab, Serujas son, begynte räkningen, men fullbordade den icke,
        ty genom den kom förtörnelse över Israel; och antalet togs icke
        upp i någon förteckning i konung Davids krönika.

027:025 Uppsikten över konungens skatter hade Asmavet, Adiels son; över
        förråden på fälten, i städerna och byarna och fästningstornen
        Jonatan, Ussias son;
027:026 över dem som arbetade på fältet med jordbruket Esri, Kelubs son;
027:027 över vingårdarna ramatiten Simei; över de vinförråd som man hade
        samlat i vingårdarna sifmiten Sabdi;
027:028 över olivplanteringarna och mullbärsfikonträden i Låglandet
        gaderiten Baal-Hanan; över oljeförråden Joas.
027:029 Över de fäkreatur som betade i Saron saroniten Sitrai, och över
        fäkreaturen i dalarna Safat, Adlais son;
027:030 över kamelerna ismaeliten Obil; över åsninnorna meronotiten
        Jedeja;
027:031 över småboskapen hagariten Jasis. Alla dessa voro uppsyningsmän
        över konung Davids ägodelar.
027:032 Men Jonatan, Davids farbroder, var rådgivare; han var en
        förståndig och skriftlärd man. Jehiel, Hakmonis son, var
        anställd hos konungens söner.
027:033 Ahitofel var konungens rådgivare, och arkiten Husai var
        konungens vän.
027:034 Efter Ahitofel kom Jojada, Benajas son, och Ebjatar. Och Joab
        var konungens härhövitsman.

028:001 Och David församlade till Jerusalem alla Israels hövdingar,
        stamhövdingarna och häravdelningarnas hövitsmän, dem som voro i
        konungens tjänst, och över- och underhövitsmännen och
        uppsyningsmännen över alla konungens och hans söners ägodelar
        och boskap, så ock hovmännen och hjältarna och alla tappra
        stridsmän.
028:002 Och konung David stod upp från sin plats och sade: »Hören mig,
        mina bröder och mitt folk. Jag hade själv i sinnet att bygga ett
        hus till vilostad för HERRENS förbundsark och för vår Guds
        fotapall, och jag hade skaffat förråd till byggnadsverket.
028:003 Men Gud sade till mig: 'Du skall icke bygga ett hus åt mitt
        namn, ty du är en krigsman och har utgjutit blod.'
028:004 Dock utvalde HERREN, Israels Gud mig ur hela min faders hus till
        att vara konung över Israel evärdligen. Ty Juda utvalde han
        till furste, och i Juda hus min faders hus, och bland min faders
        söner hade han behag till mig, så att han gjorde mig till konung
        över hela Israel.
028:005 Och bland alla mina söner—ty HERREN har givit mig många söner
        —utvalde han min son Salomo till att sitta på HERRENS
        konungatron och härska över Israel.
028:006 Och han sade till mig: 'Din son Salomo är den som skall bygga
        mitt hus och mina förgårdar; ty honom har jag utvalt till min
        son, och jag skall vara hans fader.
028:007 Och jag skall befästa hans konungamakt för evigt, om han är
        ståndaktig i att göra efter mina bud och rätter, såsom han nu
        gör.'
028:008 Och nu säger jag inför hela Israel, HERRENS församling, och
        inför vår Gud, som hör det: Hållen och akten på alla HERRENS,
        eder Guds, bud, så att I fån besitta det goda landet och lämna
        det såsom arv åt edra barn efter eder till evärdlig tid.
028:009 Och du, min son Salomo, må lära känna din faders Gud och tjäna
        honom med hängivet hjärta och med villig själ; ty HERREN
        rannsakar alla hjärtan och förstår alla uppsåt och tankar. Om du
        söker honom, så låter han sig finnas av dig, men om du övergiver
        honom, då förkastar han dig evinnerligen.
028:010 Så se nu till; ty HERREN har utvalt dig att bygga ett hus till
        helgedomen. Var frimodig och gå till verket.»

028:011 Och David gav åt sin son Salomo en mönsterbild av förhuset och
        tempelbyggnaderna, och av förrådskamrarna, de övre salarna och
        de inre rummen, och av nådastolens boning;
028:012 vidare en mönsterbild av allt som han hade tänkt ut i sitt sinne
        rörande förgårdarna till HERRENS hus, och rörande alla kamrarna
        runt omkring för Guds hus' skatter och för de förråd som
        utgjordes av vad som hade blivit helgat åt HERREN;
028:013 vidare föreskrifter rörande prästernas och leviternas
        avdelningar och alla sysslor som skulle förekomma vid
        tjänstgöringen i HERRENS hus, och rörande alla kärl som skulle
        användas vid tjänstgöringen i HERRENS hus,
028:014 och rörande guldet, med uppgift på den vikt i guld, som kom på
        vart särskilt kärl till tjänstgöringen, och rörande alla kärl av
        silver, med uppgift på den vikt som kom på vart särskilt kärl
        till tjänstgöringen.
028:015 Och han angav vikten på de gyllene ljusstakarna med tillhörande
        lampor av guld, med uppgift på vikten i var särskild ljusstake
        med dess lampor, så ock rörande silverljusstakarna, med uppgift
        på vikten i var ljusstake med dess lampor, alltefter
        beskaffenheten av den tjänstförrättning vid vilken ljusstaken
        skulle användas;
028:016 likaledes rörande vikten på guldet till skådebrödsborden, vart
        bord för sig, och rörande silvret till silverborden.
028:017 Och han gav honom föreskrifter rörande gafflarna och skålarna
        och kannorna av rent guld, och rörande de gyllene bägarna, med
        uppgift på vikten i var särskild bägare, och rörande
        silverbägarna, med uppgift på vikten i var särskild bägare;
028:018 likaså rörande rökelsealtaret av rent guld, med uppgift på
        vikten; så ock en mönsterbild av vagnen, de gyllene keruberna,
        som skulle breda ut sina vingar och övertäcka HERRENS
        förbundsark.
028:019 »Om alltsammans», sade han, »har HERREN undervisat mig genom en
        skrift av sin hand, om allt som skall utföras enligt
        mönsterbilden.»

028:020 Och David sade till sin son Salomo: »Var frimodig och oförfärad
        och gå till verket; frukta icke och var icke försagd. Ty HERREN
        Gud, min Gud, skall vara med dig. Han skall icke lämna dig och
        icke övergiva dig, till dess att allt som skall utföras för
        tjänstgöringen i HERRENS hus har blivit fullbordat.
028:021 Och se, här äro prästernas och leviternas avdelningar, som skola
        förrätta allt slags tjänst i Guds hus. Och till allt som skall
        utföras har du hos dig allahanda villigt folk, utrustat med
        vishet till allt slags arbete; därjämte äro hövdingarna och allt
        folket redo till allt vad du befaller.»

029:001 Och konung David sade till hela församlingen: »Min son Salomo
        den ende som Gud har utvalt, är ung och späd, och arbetet är
        stort, ty denna borg är icke avsedd för en människa, utan för
        HERREN Gud.
029:002 Därför har jag, så vitt jag har förmått, för min Guds hus
        anskaffat guld till det som skall vara av guld, silver till det
        som skall vara av silver, koppar till det som skall vara av
        koppar, järn till det som skall vara av järn, och trä till det
        som skall vara av trä, dessutom onyxstenar och andra
        infattningsstenar, svartglänsande och brokiga stenar,
        korteligen, alla slags dyrbara stenar, så ock marmor i
        myckenhet.
029:003 Och därjämte, eftersom jag har min Guds hus kärt, giver jag nu
        vad jag själv äger i guld och silver till min Guds hus, utöver
        allt vad jag förut har anskaffat för det heliga huset:
029:004 tre tusen talenter guld, guld från Ofir, och sju tusen talenter
        renat silver till att därmed överdraga byggnadernas väggar,
029:005 till att göra av guld vad som skall vara av guld, och till att
        göra av silver vad som skall vara av silver, ja, till allt slags
        arbete som utföres av konstnärer. Vill då någon annan nu i dag
        frivilligt fylla sin hand med gåvor åt HERREN?»

029:006 Då kommo frivilligt familjehövdingarna och Israels
        stamhövdingar, så ock över- och underhövitsmännen och tillika
        uppsyningsmännen över konungens arbeten,
029:007 och de gåvo till arbetet på Guds hus fem tusen talenter guld,
        tio tusen dariker, tio tusen talenter silver, aderton tusen
        talenter koppar och ett hundra tusen talenter järn.
029:008 Och var och en som hade ädla stenar i sin ägo gav dem till
        skatten i HERRENS hus, under gersoniten Jehiels vård.
029:009 Då gladde sig folket över deras frivilliga gåvor, ty av hängivet
        hjärta buro de fram sina frivilliga gåvor åt HERREN; konung
        David gladde sig ock högeligen.

029:010 Och David lovade HERREN inför hela församlingen; David sade:
        »Lovad vare du, HERRE, vår fader Israels Gud, från evighet till
        evighet!
029:011 Dig, HERRE, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och
        majestät, ja, allt vad i himmelen och på jorden är. Ditt, o
        HERRE, är riket, och du har upphöjt dig till ett huvud över
        allt.
029:012 Rikedom och ära komma från dig, du råder över allt, och i din
        hand är kraft och makt; det står i din hand att göra vad som
        helst stort och starkt.
029:013 Så tacka vi dig nu, vår Gud, och lova ditt härliga namn.
029:014 Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle
        förmå att giva sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer
        allt, och ur din hand hava vi givit det åt dig.
029:015 Ty vi äro främlingar hos dig och gäster såsom alla våra fäder;
        såsom en skugga äro våra dagar på jorden, och intet är här att
        lita på.
029:016 HERRE, vår Gud, alla dessa håvor som vi hava anskaffat för att
        bygga dig ett hus åt ditt heliga namn—från din hand hava de
        kommit, och ditt är alltsammans.
029:017 Och jag vet, min Gud, att du prövar hjärtat och har behag till
        vad rätt är. Med rättsinnigt hjärta har jag burit fram alla
        dessa frivilliga gåvor; och nu har jag ock sett med glädje huru
        ditt folk, som står har, har burit fram åt dig sina frivilliga
        gåvor.
029:018 HERRE, Abrahams, Isaks och Israels, våra fäders, Gud, låt
        evinnerligen ditt folks hjärtas håg och tankar vara redo till
        sådant, och vänd deras hjärtan till dig.
029:019 Och giv min son Salomo ett hängivet hjärta, så att han håller
        dina bud, dina vittnesbörd och dina stadgar, och utför allt
        detta och bygger denna borg, vartill jag har skaffat förråd.»

029:020 Därefter sade David till hela församlingen: »Loven HERREN, eder
        Gud.» Då lovade hela församlingen HERREN, sina fäders Gud, och
        de bugade sig och föllo ned för HERREN och för konungen.
029:021 Och dagen efter denna dag slaktade de slaktoffer åt HERREN och
        offrade brännoffer åt HERREN: tusen tjurar, tusen vädurar och
        tusen lamm med tillhörande drickoffer, därtill slaktoffer i
        myckenhet för hela Israel.
029:022 Och de åto och drucko inför HERRENS ansikte på den dagen med
        stor glädje. Och de gjorde för andra gången Salomo, Davids son,
        till konung; de smorde honom till en HERRENS furste, och Sadok
        till präst.
029:023 Och så satt Salomo på HERRENS tron såsom konung efter sin fader
        David, och han blev lyckosam; och hela Israel lydde honom.
029:024 Och alla hövdingarna och hjältarna och därjämte alla konung
        Davids söner underkastade sig konung Salomo.
029:025 Och HERREN gjorde Salomo övermåttan stor inför hela Israel, och
        lät hans konungsliga härlighet bliva större än någons som före
        honom hade varit konung över Israel.

029:026 Men David, Isais son, hade regerat över hela Israel.
029:027 Den tid han regerade över Israel var fyrtio år; i Hebron
        regerade han i sju år, och i Jerusalem regerade han i trettiotre
        år.
029:028 Och han dog i en god ålder, mätt på att leva och mätt på rikedom
        och ära. Och hans son Salomo blev konung efter honom.

029:029 Och vad som är att säga om konung David, om hans första tid
        såväl som om hans sista, det finnes upptecknat i siaren Samuels
        krönika, i profeten Natans krönika och i siaren Gads krönika,
029:030 tillika med hela hans regering och hans bedrifter och de
        skickelser som övergingo honom och Israel och alla andra länder
        och riken.

001:001 Salomo, Davids son, befäste sig nu i sin konungamakt, i det att
        HERREN, hans Gud, var med honom och gjorde honom övermåttan
        stor.
001:002 Och sedan Salomo hade låtit kallelse utgå till hela Israel, till
        över- och underhövitsmännen, till domarna och till alla
        hövdingar i hela Israel, huvudmännen för familjerna,
001:003 begav han sig med hela denna församling till offerhöjden i
        Gibeon, ty där stod Guds uppenbarelsetält, som HERRENS tjänare
        Mose hade gjort i öknen.
001:004 Guds ark däremot hade David hämtat från Kirjat-Jearim upp till
        den plats som David hade berett åt den, ty han hade åt den
        slagit upp ett tält i Jerusalem.
001:005 Men kopparaltaret, som Besalel, son till Uri, son till Hur, hade
        gjort, det hade man ställt upp framför HERRENS tabernakel; och
        Salomo och församlingen gingo dit för att fråga honom.
001:006 Där offrade nu Salomo inför HERRENS ansikte på kopparaltaret,
        som stod vid uppenbarelsetältet; han offrade på det tusen
        brännoffer.
001:007 Och om natten uppenbarade sig Gud för Salomo; han sade till
        honom: »Bed mig om vad du vill att jag skall giva dig.»
001:008 Salomo svarade Gud: »Du har gjort stor nåd med min fader David
        och har låtit mig bliva konung efter honom.
001:009 Så låt nu, HERRE Gud, ditt ord till min fader David visa sig
        vara sant; ty du har själv gjort mig till konung över ett folk
        som är så talrikt som stoftet på jorden.
001:010 Giv mig nu vishet och förstånd till att vara detta folks ledare
        och anförare; ty vem skulle eljest kunna vara domare för detta
        ditt stora folk?»
001:011 Då sade Gud till Salomo: »Eftersom du är så till sinnes, och
        icke har bett om rikedom, skatter och ära eller om dina ovänners
        liv, och ej heller bett om långt liv, utan har bett om vishet
        och förstånd, så att du kan vara domare för mitt folk, över
        vilket jag har gjort dig till konung,
001:012 därför vare vishet och förstånd dig givna; därtill vill jag ock
        giva dig rikedom och skatter och ära, så att ingen konung före
        dig har haft och ej heller någon efter dig skall hava så mycket
        därav.»

001:013 Sedan nu Salomo hade varit vid offerhöjden i Gibeon, begav han
        sig från uppenbarelsetältet till Jerusalem och regerade där över
        Israel.
001:014 Och Salomo samlade vagnar och ridhästar, så att han hade ett
        tusen fyra hundra vagnar och tolv tusen ridhästar; dem förlade
        han dels i vagnsstäderna, dels i Jerusalem, hos konungen själv.
001:015 Och konungen styrde så, att silver och guld blev lika vanligt i
        Jerusalem som stenar, och cederträ lika vanligt som
        mullbärsfikonträ i Låglandet.
001:016 Och hästarna som Salomo lät anskaffa infördes från Egypten; ett
        antal kungliga uppköpare hämtade ett visst antal av dem till
        bestämt pris.
001:017 Var vagn som de hämtade upp från Egypten och införde kostade sex
        hundra siklar silver, och var häst ett hundra femtio. Sammalunda
        infördes ock genom deras försorg sådana till hetiternas alla
        konungar och till konungarna i Aram.

002:001 Och Salomo tänkte nu på att bygga ett hus åt HERRENS namn och
        ett hus åt sig själv till konungaboning.
002:002 Därför avräknade Salomo sjuttio tusen män till att vara bärare,
        åttio tusen man till att hugga sten i bergen, och tre tusen sex
        hundra till att hava uppsikt över de andra.
002:003 Och Salomo sände till Huram, konungen i Tyrus, och lät säga:
        »Visa samma vänskap mot mig som mot min fader David, till vilken
        du sände cederträ, för att han skulle bygga sig ett hus att bo
        i.
002:004 Nu vill jag bygga ett hus åt HERRENS, min Guds, namn och helga
        det åt honom, för att man där må antända välluktande rökelse
        inför hans ansikte, och hava skådebröden beständigt upplagda,
        och offra brännoffer morgon och afton, på sabbaterna, vid
        nymånaderna och vid HERRENS, vår Guds, högtider; ty så är det
        för evärdlig tid stadgat för Israel.
002:005 Och det hus som jag vill bygga skall vara stort, ty vår Gud är
        större än alla andra gudar.
002:006 Vem förmår väl att bygga honom ett hus? Himlarna och himlarnas
        himmel rymma honom ju icke. Vem är då jag, att jag skulle kunna
        bygga honom ett hus, om icke för att antända rökelse inför hans
        ansikte?
002:007 Så sänd mig nu en konstförfaren man som kan arbeta i guld,
        silver, koppar och järn, så ock i purpurrött, karmosinrött och
        mörkblått garn, och som är skicklig i att utföra snidverk,
        tillsammans med de konstförfarna män som jag har hos mig här i
        Juda och Jerusalem, och som min fader David har anställt.
002:008 Och sänd mig cederträ, cypressträ och algumträ från Libanon, ty
        jag vet att dina tjänare äro skickliga i att hugga virke på
        Libanon; och mina tjänare äro redo att vara dina tjänare
        behjälpliga.
002:009 Må du skaffa mig virke i myckenhet, ty huset som jag vill bygga
        skall vara stort och härligt.
002:010 Och jag är villig att åt timmermännen som hugga virket giva, för
        dina tjänares räkning, tjugu tusen korer tröskat vete, tjugu
        tusen korer korn, tjugu tusen bat vin och tjugu tusen bat olja.»

002:011 Härpå svarade Huram, konungen i Tyrus, i ett brev som han sände
        till Salomo: »Därför att HERREN älskar sitt folk, har han satt
        dig till konung över dem.»
002:012 Och Huram skrev ytterligare: »Lovad vare HERREN, Israels Gud,
        himmelens och jordens skapare, han som har givit konung David en
        vis son, så utrustad med klokhet och förstånd, att han kan bygga
        ett hus åt HERREN och ett hus åt sig själv till konungaboning!
002:013 Så sänder jag nu en konstförfaren och förståndig man, nämligen
        Huram-Abi.
002:014 Han är son till en av Dans döttrar, och hans fader är en tyrisk
        man; han är skicklig att arbeta i guld och silver, i koppar,
        järn, sten och trä, så ock i purpurrött, mörkblått, vitt och
        karmosinrött garn, och tillika att utföra alla slags snidverk
        och att väva alla slags konstvävnader; honom må du låta utföra
        arbetet tillsammans med dina och min herres, din fader Davids,
        konstförfarna män.
002:015 Må alltså nu min herre sända till sina tjänare vetet och kornet,
        oljan och vinet som han har talat om.
002:016 Då vilja vi hugga virke på Libanon, så mycket du behöver, och
        flotta det till dig på havet till Jafo; men därifrån må du själv
        låta föra det upp till Jerusalem.»
002:017 Och Salomo lät räkna alla främmande män i Israels land, likasom
        hans fader David förut hade anställt en räkning av dem. Och de
        befunnos vara ett hundra femtiotre tusen sex hundra.
002:018 Av dem utsåg han sjuttio tusen till att vara bärare, åttio tusen
        till att hugga sten i bergen, och tre tusen sex hundra till att
        hava uppsikt över folket och hålla det till arbete.

003:001 Och Salomo begynte att bygga HERRENS hus i Jerusalem, på berget
        Moria, där hans fader David hade fått sin uppenbarelse, och där
        han nu själv hade berett rum, på det ställe som David hade
        utsett, nämligen på jebuséen Ornans tröskplats.
003:002 Han begynte att bygga på andra dagen i andra månaden, i sitt
        fjärde regeringsår.

003:003 När Salomo då skulle bygga Guds hus, lade han grunden så, att
        det blev sextio alnar långt och tjugu alnar brett, efter det
        gamla alnmåttet.
003:004 Förhuset, som låg framför långhuset, framför husets kortsida,
        mätte tjugu alnar, och dess höjd var ett hundra tjugu, och han
        överdrog det innantill med rent guld.
003:005 Huvudbyggnaden beklädde han med cypressträ, detta åter beklädde
        han med bästa guld, och prydde det med palmer och kedjeverk.
003:006 Därjämte smyckade han huset med dyrbara stenar. Men guldet var
        från Parvaim.
003:007 Och han beklädde huset, bjälkarna, trösklarna, ävensom väggarna
        och dörrarna däri med guld, och lät inrista keruber på väggarna.

003:008 Vidare tillredde han det rum som skulle vara det allraheligaste;
        det låg utefter husets kortsida och var tjugu alnar långt och
        tjugu alnar brett. Och han beklädde det med bästa guld, sex
        hundra talenter i vikt.
003:009 Och spikarna däri vägde femtio siklar i guld. De övre salarna
        beklädde han ock med guld.
003:010 Och till det rum som var det allraheligaste gjorde han två
        keruber, i bildhuggeriarbete, och man överdrog dem med guld.
003:011 Längden på kerubernas vingar tillsammans var tjugu alnar. Den
        enas ena vinge, fem alnar lång, rörde vid husets ena vägg, och
        hans andra vinge, fem alnar lång, rörde vid den andra kerubens
        vinge.
003:012 Och den andra kerubens ena vinge, fem alnar lång, rörde vid
        husets andra vägg, och hans andra vinge, fem alnar lång, nådde
        intill den första kerubens vinge.
003:013 Alltså bredde dessa keruber ut sina vingar tjugu alnar vitt,
        under det att de stodo på sina fötter, med ansiktena vända
        inåt.
003:014 Och han gjorde förlåten av mörkblått, purpurrött, karmosinrött
        och vitt garn och prydde den med keruber.

003:015 Och han gjorde två pelare till att stå framför huset, trettiofem
        alnar höga; och huvudet som satt ovanpå var och en av dem var
        fem alnar.
003:016 Och han gjorde kedjor till koret och satte ock sådana upptill på
        pelarna. Och vidare gjorde han hundra granatäpplen och satte dem
        på kedjorna.
003:017 Och pelarna ställde han upp framför tempelsalen, den ena på
        högra sidan och den andra på vänstra; åt den högra gav han
        namnet Jakin och åt den vänstra namnet Boas.

004:001 Och han gjorde ett altare av koppar, tjugu alnar långt, tjugu
alnar brett och tio alnar högt.

004:002 Han gjorde ock havet, i gjutet arbete. Det var tio alnar från
        den ena kanten till den andra, runt allt omkring, och fem alnar
        högt; och ett trettio alnar långt snöre mätte dess omfång.
004:003 Och runt omkring nedantill voro bilder som föreställde oxar, och
        omgåvo det runt omkring—tio alnar brett som det var—så att
        de omslöto havet runt omkring; oxarna bildade två rader och voro
        gjutna i ett stycke med det övriga.
004:004 Det stod ock på tolv oxar, tre vända mot norr, tre vända mot
        väster, tre vända mot söder och tre vända mot öster; havet stod
        ovanpå dessa, och deras bakdelar voro alla vända inåt.
004:005 Dess tjocklek var en handsbredd; och dess kant var gjord såsom
        kanten på en bägare, i form av en utslagen lilja. Det rymde och
        höll tre tusen bat.

004:006 Vidare gjorde han tio bäcken och ställde fem på högra sidan och fem på vänstra, för att brukas vid tvagning; i dem skulle man nämligen skölja vad som hörde till brännoffret. Men havet var för prästerna till att två sig i.

004:007 Vidare gjorde han de gyllene ljusstakarna, tio till antalet,
sådana de skulle vara, och ställde dem i tempelsalen, fem på
högra sidan och fem på vänstra.

004:008 Vidare gjorde han tio bord och satte dem i tempelsalen, fem på
högra sidan och fem på vänstra. Han gjorde ock ett hundra
skålar av guld.

004:009 Och han gjorde prästernas förgård och den stora yttre förgården, så ock dörrar till denna förgård; och dörrarna överdrog han med koppar. 004:010 Och havet ställde han på högra sidan, åt sydost. 004:011 Dessutom gjorde Huram askkärlen, skovlarna och skålarna.

        Så förde Hiram det arbete till slut, som han fick utföra åt
        konung Salomo för Guds hus:
004:012 nämligen två pelare, och de två kloten och pelarhuvudena ovanpå
        pelarna, och de två nätverk som skulle betäcka de båda
        klotformiga pelarhuvuden som sutto ovanpå pelarna,
004:013 och därjämte de fyra hundra granatäpplena till de båda
        nätverken, två rader granatäpplen till vart nätverk, för att de
        båda klotformiga pelarhuvuden som sutto uppe på pelarna så
        skulle bliva betäckta.
004:014 Vidare gjorde han bäckenställen och gjorde tillika bäckenen på
        bäckenställen,
004:015 så ock havet, som var allenast ett, och de tolv oxarna därunder.
004:016 Och askkärlen, skovlarna och gafflarna och alla dithörande
        föremål gjorde Huram-Abiv åt konung Salomo till HERRENS
        hus. Allt var av blank koppar.
004:017 På Jordanslätten lät konungen gjuta det i lerformar, mellan
        Suckot och Sereda.
004:018 Och Salomo lät göra en så stor myckenhet av alla dessa föremål,
        att kopparens vikt icke kunde utrönas.

004:019 Alltså gjorde Salomo alla föremål som skulle finnas i Guds hus:
        det gyllene altaret, borden som skådebröden skulle ligga på,
004:020 så ock ljusstakarna med sina lampor, som skulle tändas på
        föreskrivet sätt, framför koret, av fint guld,
004:021 med blomverket, lamporna och lamptängerna av guld—allt av
        yppersta guld;
004:022 vidare knivarna, de båda slagen av skålar och fyrfaten, av fint
        guld. Och vad angår ingångarna i huset, så voro både de dörrar
        i dess innersta, som ledde till det allraheligaste, och de
        dörrar i huset, som ledde till tempelsalen, gjorda av guld.

005:001 Sedan allt det arbete som Salomo lät utföra för HERRENS hus var
        färdigt, förde Salomo ditin vad hans fader David hade helgat åt
        HERREN: silvret, guldet och alla kärlen; detta lade han in i
        skattkamrarna i Guds hus.

005:002 Därefter församlade Salomo de äldste i Israel, alla huvudmännen
        för stammarna, Israels barns familjehövdingar, till Jerusalem,
        för att hämta HERRENS förbundsark upp från Davids stad, det är
        Sion.
005:003 Så församlade sig då till konungen alla Israels män under
        högtiden, den som firades i sjunde månaden.
005:004 När då alla de äldste i Israel hade kommit tillstädes, lyfte
        leviterna upp arken.
005:005 Och de hämtade arken och uppenbarelsetältet ditupp, jämte alla
        heliga föremål som funnos i tältet; de levitiska prästerna
        hämtade det ditupp.
005:006 Och konung Salomo stod framför arken jämte Israels hela
        menighet, som hade församlats till honom; och de offrade därvid
        småboskap och fäkreatur i sådan myckenhet, att de icke kunde
        täljas eller räknas.
005:007 Och prästerna buro in HERRENS förbundsark till dess plats i
        husets kor, i det allraheligaste, till platsen under kerubernas
        vingar.
005:008 Keruberna höllo nämligen sina vingar utbredda över den plats där
        arken stod, så att arken och dess stänger ovantill övertäcktes
        av keruberna.
005:009 Och stängerna voro så långa, att deras ändar, som sköto ut från
        arken, väl kunde ses framför koret, men däremot icke voro
        synliga längre ute. Och den har blivit kvar där ända till denna
        dag.
005:010 I arken fanns intet annat än de två tavlor som Mose hade lagt
        dit vid Horeb, när HERREN slöt förbund med Israels barn, sedan
        de hade dragit ut ur Egypten.

005:011 Men när prästerna gingo ut ur helgedomen (ty alla präster som
        funnos där hade helgat sig, utan avseende på vilken avdelning de
        tillhörde;
005:012 och leviterna, samtliga sångarna, Asaf, Heman och Jedutun med
        sina söner och bröder, stodo, klädda i vitt linne, med cymbaler,
        psaltare och harpor öster om altaret, och jämte dem ett hundra
        tjugu präster som blåste i trumpeter;
005:013 och trumpetblåsarna och sångarna stämde på en gång och enhälligt
        upp HERRENS lov och pris), och när man nu lät trumpeter och
        cymbaler och andra instrumenter ljuda och begynte lova HERREN,
        därför att han är god, och därför att hans nåd varar
        evinnerligen, då blev huset, HERRENS hus, uppfyllt av en
        molnsky,
005:014 så att prästerna för molnskyns skull icke kunde stå där och göra
        tjänst; ty HERRENS härlighet uppfyllde Guds hus.

006:001 Då sade Salomo: »HERREN har sagt att han vill bo i töcknet.
006:002 Men jag har byggt ett hus till boning åt dig och berett en plats
        där du må förbliva till evig tid.»
006:003 Sedan vände konungen sig om och välsignade Israels hela
        församling, under det att Israels hela församling förblev
        stående.
006:004 Han sade: »Lovad vare HERREN, Israels Gud, som med sina händer
        har fullbordat vad han med sin mun lovade min fader David, i det
        han sade:
006:005 'Från den dag då jag förde mitt folk ut ur Egyptens land har jag
        icke i någon av Israels stammar utvalt en stad, till att i den
        bygga ett hus där mitt namn skulle vara, ej heller har jag
        utvalt någon man till att vara en furste över mitt folk Israel;
006:006 men Jerusalem har jag nu utvalt, för att mitt namn skall vara
        där, och David har jag utvalt till att råda över mitt folk
        Israel.'
006:007 Och min fader David hade väl i sinnet att bygga ett hus åt
        HERRENS, Israels Guds, namn;
006:008 men HERREN sade till min fader David: 'Då du nu har i sinnet att
        bygga ett hus åt mitt namn, så gör du visserligen väl däri att
        du har detta i sinnet;
006:009 dock skall icke du få bygga detta hus, utan din son, den som har
        utgått från din länd, han skall bygga huset åt mitt namn.'
006:010 Och HERREN har uppfyllt det löfte han gav; ty jag har kommit upp
        i min fader Davids ställe och sitter nu på Israels tron, såsom
        HERREN lovade, och jag har byggt huset åt HERRENS, Israels Guds,
        namn.
006:011 Och där har jag satt arken, i vilken förvaras det förbund som
        HERREN slöt med Israels barn.»

006:012 Därefter trädde han fram för HERRENS altare inför Israels hela
        församling och uträckte sina händer.
006:013 Ty Salomo hade gjort en talarstol av koppar, fem alnar lång, fem
        alnar bred och tre alnar hög, och ställt den mitt på den yttre
        förgården, på den stod han nu. Och han föll ned på sina knän
        inför Israels hela församling, och uträckte sina händer mot
        himmelen
006:014 och sade: »HERRE, Israels Gud, ingen gud är dig lik, i himmelen
        eller på jorden, du som håller förbund och bevarar nåd mot dina
        tjänare, när de vandra inför dig av allt sitt hjärta,
006:015 du som har hållit vad du lovade din tjänare David, min fader; ty
        vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand, så
        som nu har skett.
006:016 Så håll nu ock, HERRE, Israels Gud, vad du lovade din tjänare
        David, min fader, i det att du sade: 'Aldrig skall den tid
        komma, då på Israels tron icke inför mig sitter en avkomling av
        dig, om allenast dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra
        efter min lag, såsom du har vandrat inför mig.'
006:017 Så låt nu, HERRE, Israels Gud, det ord som du har talat till din
        tjänare David bliva sant.

006:018 Men kan då Gud verkligen bo på jorden bland människorna?
        Himlarna och himlarnas himmel rymma dig ju icke; huru mycket
        mindre då detta hus som jag har byggt!
006:019 Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, HERRE, min
        Gud, så att du hör på det rop och den bön som din tjänare
        uppsänder till dig
006:020 och låter dina ögon dag och natt vara öppna och vända mot detta
        hus—den plats varom du har sagt att du där vill fästa ditt
        namn—så att du ock hör den bön som din tjänare beder, vänd
        mot denna plats.
006:021 Ja, hör på de böner som din tjänare och ditt folk Israel
        uppsända, vända mot denna plats. Må du höra dem från himmelen,
        där du bor; och när du hör, så må du förlåta.

006:022 Om någon försyndar sig mot sin nästa och man ålägger honom en ed
        och låter honom svärja, och han så kommer och svär inför ditt
        altare i detta hus,
006:023 må du då höra det från himmelen och utföra ditt verk och skaffa
        dina tjänare rätt, i det att du vedergäller den skyldige och
        låter hans gärningar komma över hans huvud, men skaffar rätt åt
        den som har rätt och låter honom få efter hans rättfärdighet.

006:024 Och om ditt folk Israel bliver slaget av en fiende, därför att
        de hava syndat mot dig, men de omvända sig och prisa ditt namn
        och bedja och åkalla inför ditt ansikte i detta hus
006:025 må du då höra det från himmelen och förlåta ditt folk Israels
        synd och låta dem komma tillbaka till det land som du har givit
        åt dem och deras fäder.

006:026 Om himmelen bliver tillsluten, så att regn icke faller, därför
        att de hava syndat mot dig, men de då bedja, vända mot denna
        plats, och prisa ditt namn och omvända sig från sin synd, när du
        bönhör dem,
006:027 må du då höra det i himmelen och förlåta dina tjänares och ditt
        folk Israels synd, i det att du lär dem den goda väg som de
        skola vandra; och må du låta det regna över ditt land, det som
        du har givit åt ditt folk till arvedel.

006:028 Om hungersnöd uppstår i landet, om pest uppstår, om sot och
        rost, om gräshoppor och gräsmaskar komma, om fienderna tränga
        folket i det land där deras städer stå, eller om någon annan
        plåga och sjukdom kommer, vilken det vara må,
006:029 och om då någon bön och åkallan höjes från någon människa,
        vilken det vara må, eller ock från hela ditt folk Israel, när de
        var för sig känna den plåga och smärta som har drabbat dem, och
        de så uträcka sina händer mot detta hus,
006:030 må du då höra det från himmelen, där du bor, och förlåta och
        giva var och en efter alla hans gärningar, eftersom du känner
        hans hjärta—ty du allena känner människornas hjärtan—
006:031 på det att de alltid må frukta dig och vandra på dina vägar, så
        länge de leva i det land som du har givit åt våra fäder.

006:032 Också om en främling, en som icke är av ditt folk Israel, kommer
        ifrån fjärran land, för ditt stora namns och din starka hands
        och din uträckta arms skull, om någon sådan kommer och beder,
        vänd mot detta hus,
006:033 må du då från himmelen, där du bor, höra det och göra allt varom
        främlingen ropar till dig, på det att alla jordens folk må känna
        ditt namn och frukta dig, likasom ditt folk Israel gör, och
        förnimma att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt
        namn.

006:034 Om ditt folk drager ut till strid mot sina fiender, på den väg
        du sänder dem, och de då bedja till dig, vända i riktning mot
        denna stad som du har utvalt och mot det hus som jag har byggt
        åt ditt namn,
006:035 må du då från himmelen höra deras bön och åkallan och skaffa dem
        rätt.

006:036 Om de synda mot dig—eftersom ingen människa finnes, som icke
        syndar—och du bliver vred på dem och giver dem i fiendens
        våld, så att man tager dem till fånga och för dem bort till
        något annat land, fjärran eller nära,
006:037 men de då besinna sig i det land där de äro i fångenskap, och
        omvända sig och åkalla dig i fångenskapens land och säga: 'Vi
        hava syndat, vi hava gjort illa och varit ogudaktiga',
006:038 om de så omvända sig till dig av allt sitt hjärta och av all sin
        själ, i fångenskapens land, dit man har fört dem i fångenskap,
        och bedja, vända i riktning mot sitt land, det som du har givit
        åt deras fäder, och mot den stad som du har utvalt, och mot det
        hus som jag har byggt åt ditt namn,
006:039 må du då från himmelen, där du bor, höra deras bön och åkallan
        och skaffa dem rätt och förlåta ditt folk vad de hava syndat mot
        dig.

006:040 Ja, min Gud, låt nu dina ögon vara öppna och dina öron akta på vad som bedes på denna plats. 006:041 Ja:

          Stå upp, HERRE Gud, och kom till din vilostad,
          du och din makts ark.
          Dina präster, HERRE Gud, vare klädda i frälsning,
          och dina fromma glädje sig över ditt goda.
006:042 HERRE Gud, visa icke tillbaka din smorde;
          tänk på den nåd du har lovat din tjänare David.

007:001 När Salomo hade slutat sin bön, kom eld ned från himmelen och
        förtärde brännoffret och slaktoffren, och HERRENS härlighet
        uppfyllde huset.
007:002 Och prästerna kunde icke gå in i HERRENS hus, eftersom HERRENS
        härlighet uppfyllde HERRENS hus.
007:003 Då nu alla Israels barn sågo huru elden kom ned, och sågo
        HERRENS härlighet över huset, föllo de ned på den stenlagda
        gården, med ansiktena mot jorden, och tillbådo HERREN och
        tackade honom, därför att han är god, och därför att hans nåd
        varar evinnerligen.
007:004 Och konungen och allt folket offrade slaktoffer inför HERRENS
        ansikte.
007:005 Konung Salomo offrade såsom slaktoffer tjugutvå tusen tjurar
        och ett hundra tjugu tusen av småboskapen. Så invigdes Guds hus
        av konungen och allt folket.
007:006 Och prästerna stodo där i sina tjänstförrättningar, och
        leviterna stodo med HERRENS musikinstrumenter, som konung David
        hade låtit göra, för att de med dem skulle tacka HERREN, därför
        att hans nåd varar evinnerligen; David lät nämligen dem utföra
        lovsången. Men prästerna stodo mitt emot dem och blåste i
        trumpeter, medan hela Israel förblev stående.
007:007 Och Salomo helgade den mellersta delen av förgården framför
        HERRENS hus; ty där offrade han brännoffren och fettstyckena av
        tackoffret eftersom kopparaltaret som Salomo hade låtit göra
        icke kunde rymma brännoffret, spisoffret och fettstyckena.

007:008 Tid detta tillfälle firade Salomo högtiden i sju dagar, och med
        honom hela Israel, en mycket stor församling ifrån hela landet,
        allt ifrån det ställe där vägen går till Hamat ända till
        Egyptens bäck.
007:009 Och på åttonde dagen höllo de högtidsförsamling. Ty altarets
        invigning firade de i sju dagar och högtiden i sju dagar.
007:010 Men på tjugutredje dagen i sjunde månaden lät han folket gå hem
        till sina hyddor; och de voro fulla av glädje och fröjd över det
        goda som HERREN hade gjort mot David och Salomo och mot sitt
        folk Israel.

007:011 Så fullbordade Salomo HERRENS hus och konungshuset; och allt vad
        Salomo hade haft i sinnet att utföra i HERRENS hus och i sitt
        eget hus hade lyckats honom väl.
007:012 Och HERREN uppenbarade sig för Salomo om natten och sade till
        honom: »Jag har hört din bön och utvalt denna plats åt mig till
        offerplats.
007:013 Om jag tillsluter himmelen, så att regn icke faller, om jag
        bjuder gräshoppor att fördärva landet, eller om jag sänder pest
        bland mitt folk,
007:014 men mitt folk, det som är uppkallat efter mitt namn, då ödmjukar
        sig och beder och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina
        onda vägar, så vill jag höra det från himmelen och förlåta deras
        synd och skaffa bot åt deras land.
007:015 Så skola nu mina ögon vara öppna och mina öron akta på vad som
        bedes på denna plats.
007:016 Och nu har jag utvalt och helgat detta hus, för att mitt namn
        skall vara där till evig tid. Och mina ögon och mitt hjärta
        skola vara där alltid.
007:017 Om du nu vandrar inför mig, såsom din fader David vandrade, så
        att du gör allt vad jag har bjudit dig och håller mina stadgar
        och rätter,
007:018 då skall jag upprätthålla din konungatron, såsom jag lovade din
        fader David, när jag sade: 'Aldrig skall den tid komma, då en
        avkomling av dig icke råder över Israel.'
007:019 Men om I vänden om och övergiven de stadgar och bud som jag har
        förelagt eder, och gån bort och tjänen andra gudar och
        tillbedjen dem,
007:020 då skall jag rycka upp dem som så göra ur mitt land, det som jag
        har givit dem; och detta hus som jag har helgat åt mitt namn
        skall jag förkasta ifrån mitt ansikte; och jag skall göra det
        till ett ordspråk och en visa bland alla folk.
007:021 Och över detta hus, som har varit så upphöjt, skall då var och
        en som går därförbi bliva häpen. Och när någon frågar: 'Varför
        har HERREN gjort så mot detta land och detta hus?',
007:022 då skall man svara: 'Därför att de övergåvo HERREN, sina fäders
        Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och höllo sig till
        andra gudar och tillbådo dem och tjänade dem, därför har han
        låtit allt detta onda komma över dem.'»

008:001 När de tjugu år voro förlidna, under vilka Salomo byggde på
        HERRENS hus och på sitt eget hus,
008:002 byggde Salomo upp de städer som Huram hade givit honom och lät
        Israels barn bosätta sig i dem.
008:003 Och Salomo drog till Hamat-Soba och bemäktigade sig det.
008:004 Och han byggde upp Tadmor i öknen och alla de förrådsstäder som
        i Hamat äro byggda av honom.
008:005 Vidare byggde han upp Övre Bet-Horon och Nedre Bet-Horon och
        gjorde dem till fasta städer med murar, portar och bommar,
008:006 så ock Baalat och alla Salomos förrådsstäder, ävensom alla
        vagnsstäderna och häststäderna, och allt annat som Salomo kände
        åstundan att bygga i Jerusalem, på Libanon och eljest i hela det
        land som lydde under hans välde.

008:007 Allt det folk som fanns kvar av hetiterna, amoréerna,
        perisséerna, hivéerna och jebuséerna, korteligen, alla de som
        icke voro av Israel—
008:008 deras avkomlingar, så många som funnos kvar i landet efter dem,
        i det att Israels barn icke hade utrotat dem, dessa pålade
        Salomo att vara arbetspliktiga, såsom de äro ännu i dag.
008:009 Men somliga av Israels barn gjorde Salomo icke till trälar vid
        de arbeten han utförde, utan de blevo krigare och hövitsmän för
        hans kämpar, eller uppsyningsmän över hans vagnar och ridhästar.
008:010 Och konung Salomos överfogdar voro två hundra femtio; dessa hade
        befälet över folket.

008:011 Och Salomo lät Faraos dotter flytta upp från Davids stad till det hus som han hade byggt åt henne; ty han sade: »Jag vill icke att någon kvinna skall bo i Davids, Israels konungs, hus, ty det är en helig plats, eftersom HERRENS ark har kommit dit.»

008:012 Nu offrade Salomo brännoffer åt HERREN på HERRENS, altare, det
        som han hade byggt framför förhuset;
008:013 han offrade var dag de för den dagen bestämda offren, efter
        Moses bud, på sabbaterna, vid nymånaderna och vid högtiderna tre
        gånger om året, nämligen vid det osyrade brödets högtid, vid
        veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden.
008:014 Och efter sin fader Davids anordning fastställde han de
        avdelningar i vilka prästerna skulle tjänstgöra, ävensom
        leviternas åligganden, att de skulle utföra lovsången och
        betjäna prästerna—var dag de för den dagen bestämda
        åliggandena—så ock huru dörrvaktarna, efter sina avdelningar,
        skulle hålla vakt vid de särskilda portarna; ty så hade
        gudsmannen David bjudit.
008:015 Och man vek icke av ifrån vad konungen hade bjudit angående
        prästerna och leviterna, varken i fråga om någon annan
        angelägenhet eller i fråga om förråden.
008:016 Så utfördes allt Salomos arbete, först intill den dag då grunden
        lades till HERRENS hus, och sedan intill dess det blev
        fullbordat. Och så var då HERRENS hus färdigt.

008:017 Vid denna tid drog Salomo till Esjon-Geber och till Elot, på
        havsstranden, i Edoms land.
008:018 Och Huram sände till honom skepp genom sitt folk, och därjämte
        av sitt folk sjökunnigt manskap. De foro med Salomos folk till
        Ofir och hämtade därifrån fyra hundra femtio talenter guld, som
        de förde till konung Salomo.

009:001 När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo, kom hon för
        att i Jerusalem sätta Salomo på prov med svåra frågor. Hon kom
        med ett mycket stort följe och förde med sig kameler, som buro
        välluktande kryddor och guld i myckenhet, så ock ädla
        stenar. Och när hon kom inför konung Salomo, förelade hon honom
        allt vad hon hade i tankarna.
009:002 Men Salomo gav henne svar på alla hennes frågor; intet var
        förborgat för Salomo, utan han kunde giva henne svar på allt.
009:003 När nu drottningen av Saba såg Salomos vishet, och såg huset som
        han hade byggt,
009:004 och såg rätterna på hans bord och såg huru hans tjänare sutto
        där, och huru de som betjänade honom utförde sina åligganden,
        och huru de voro klädda, och vidare såg hans munskänkar, och
        huru de voro klädda, och när hon såg den trappgång på vilken han
        gick upp till HERRENS hus, då blev hon utom sig av förundran.
009:005 Och hon sade till konungen: »Sant var det tal som jag hörde i
        mitt land om dig och om din vishet.
009:006 Jag ville icke tro vad man sade förrän jag själv kom och med
        egna ögon fick se det; men nu finner jag att vidden av din
        vishet icke ens till hälften har blivit omtalad för mig. Du är
        vida förmer, än jag genom ryktet hade hört.
009:007 Sälla äro dina män, och sälla äro dessa dina tjänare, som
        beständigt få stå inför dig och höra din visdom.
009:008 Lovad vare HERREN, din Gud, som har funnit sådant behag i dig,
        att han har satt dig på sin tron till att vara konung inför
        HERREN, din Gud! Ja, därför att din Gud älskar Israel och vill
        hålla det vid makt evinnerligen, därför har han satt dig till
        konung över dem, för att du skall skipa lag och rätt.»

009:009 Och hon gav åt konungen ett hundra tjugu talenter guld, så och
        välluktande kryddor i stor myckenhet, därtill ädla stenar;
        sådana välluktande kryddor som de vilka drottningen av Saba gav
        åt konung Salomo hava eljest icke funnits.
009:010 När Hirams folk och Salomos folk hämtade guld från Ofir,
        hemförde också de algumträ och ädla stenar.
009:011 Av algumträet lät konungen göra tillbehör till HERRENS hus och
        till konungshuset, så ock harpor och psaltare för
        sångarna. Sådant hade aldrig förut blivit sett i Juda land.
009:012 Konung Salomo åter gav åt drottningen av Saba allt vad hon
        åstundade och begärde, förutom vad som svarade emot det hon hade
        medfört åt konungen. Sedan vände hon om och for till sitt land
        igen med sina tjänare.

009:013 Det guld som årligen inkom till Salomo vägde sex hundra
        sextiosex talenter,
009:014 förutom det som infördes genom kringresande handelsmän och andra
        köpmän; också Arabiens alla konungar och ståthållarna i landet
        förde guld och silver till Salomo.
009:015 Och konung Salomo lät göra två hundra stora sköldar av uthamrat
        guld och använde till var sådan sköld sex hundra siklar uthamrat
        guld;
009:016 likaledes tre hundra mindre sköldar av uthamrat guld och använde
        till var sådan sköld tre hundra siklar guld; och konungen satte
        upp dem i Libanonskogshuset.
009:017 Vidare lät konungen göra en stor tron av elfenben och överdrog
        den med rent guld.
009:018 Tronen hade sex trappsteg och en pall av guld, fastsatta vid
        tronen; på båda sidor om sitsen voro armstöd, och två lejon
        stodo utmed armstöden;
009:019 och tolv lejon stodo där på de sex trappstegen, på båda
        sidor. Något sådant har aldrig blivit förfärdigat i något annat
        rike.
009:020 Och alla konung Salomos dryckeskärl voro av guld, och alla kärl
        i Libanonskogshuset voro av fint guld; silver aktades icke för
        något i Salomos tid.
009:021 Ty konungen hade skepp som gingo till Tarsis med Hurams folk; en
        gång vart tredje år kommo Tarsis-skeppen hem och förde med sig
        guld och silver, elfenben, apor och påfåglar.

009:022 Och konung Salomo blev större än någon annan konung på jorden,
        både i rikedom och i vishet.
009:023 Alla konungar på jorden kommo för att besöka Salomo och höra den
        vishet som Gud hade nedlagt i hans hjärta.
009:024 Och var och en av dem förde med sig skänker: föremål av silver
        och av guld, kläder, vapen, välluktande kryddor, hästar och
        mulåsnor. Så skedde år efter år.

009:025 Och Salomo hade fyra tusen spann hästar med vagnar och tolv
        tusen ridhästar; dem förlade han dels i vagnsstäderna, dels i
        Jerusalem, hos konungen själv.
009:026 Och han var herre över alla konungar ifrån floden ända till
        filistéernas land och sedan ända ned till Egyptens gräns.
009:027 Och konungen styrde så, att silver blev lika vanligt i Jerusalem
        som stenar, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i
        Låglandet.
009:028 Och hästar infördes till Salomo från Egypten och från alla andra
        länder.

009:029 Vad nu vidare är att säga om Salomo, om hans första tid såväl
        som om hans sista, det finnes upptecknat i profeten Natans
        krönika, i siloniten Ahias profetia och i siaren Jedais syner om
        Jerobeam, Nebats son.
009:030 Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel i fyrtio år.
009:031 Och Salomo gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
        i hans fader Davids stad. Och hans son Rehabeam blev konung
        efter honom.

010:001 Och Rehabeam drog till Sikem, ty hela Israel hade kommit till
        Sikem för att göra honom till konung.
010:002 När Jerobeam, Nebats son, hörde detta, där han var i Egypten—
        dit hade han nämligen flytt för konung Salomo—vände han
        tillbaka från Egypten.
010:003 Och de sände bort och läto kalla honom åter. Då kom Jerobeam
        tillstädes jämte hela Israel och talade till Rehabeam och sade:
010:004 »Din fader gjorde vårt ok för svårt; men lätta nu du det svåra
        arbete och det tunga ok som din fader lade på oss, så vilja vi
        tjäna dig.»
010:005 Han svarade dem: »Vänten ännu tre dagar, och kommen så tillbaka
        till mig.» Och folket gick.

010:006 Då rådförde sig konung Rehabeam med de gamle som hade varit i
        tjänst hos hans fader Salomo, medan denne ännu levde; han sade:
        »Vilket svar råden I mig att giva detta folk?»
010:007 De svarade honom och sade: »Om du visar dig god mot detta folk
        och är nådig mot dem och talar goda ord till dem, så skola de
        för alltid bliva dina tjänare.»
010:008 Men han aktade icke på det råd som de gamle hade givit honom,
        utan rådförde sig med de unga män som hade vuxit upp med honom,
        och som nu voro i hans tjänst.
010:009 Han sade till dem: »Vilket svar råden I oss att giva detta folk
        som har talat till mig och sagt: 'Lätta det ok som din fader har
        lagt på oss'?»
010:010 De unga männen som hade vuxit upp med honom svarade honom då och
        sade: »Så bör du säga till folket som har talat till dig och
        sagt: 'Din fader gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss'
        —så bör du säga till dem: 'Mitt minsta finger är tjockare än
        min faders länd.
010:011 Så veten nu, att om min fader har belastat eder med ett tungt
        ok, så skall jag göra edert ok ännu tyngre; har min fader tuktat
        eder med ris, så skall jag göra det med skorpiongissel.'»

010:012 Så kom nu Jerobeam med allt folket till Rehabeam på tredje
        dagen, såsom konungen hade befallt, i det han sade: »Kommen
        tillbaka till mig på tredje dagen.»
010:013 Då gav konungen dem ett hårt svar; ty konung Rehabeam aktade
        icke på de gamles råd.
010:014 Han talade till dem efter de unga männens råd och sade: »Jag
        skall göra edert ok tungt, ja, jag skall göra det ännu tyngre än
        förut; har min fader tuktat eder med ris, så skall jag göra det
        med skorpiongissel.»
010:015 Alltså hörde konungen icke på folket; ty det var så skickat av
        Gud, för att HERRENS ord skulle uppfyllas, det som han hade
        talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Silo.
010:016 Då nu hela Israel förnam att konungen icke ville höra på dem,
        gav folket konungen detta svar:

          »Vad del hava vi i David?
          Ingen arvslott hava vi i Isais son.
          Israel drage hem, var och en till sin hydda.
          Se nu själv om ditt hus, du David.»

Därefter drog hela Israel hem till sina hyddor.
010:017 Allenast över de israeliter som bodde i Juda städer förblev
Rehabeam konung.

010:018 Och när konung Rehabeam sände åstad Hadoram, som hade uppsikten
        över de allmänna arbetena, stenade Israels barn denne till döds;
        och konung Rehabeam själv måste med hast stiga upp i sin vagn
        och fly till Jerusalem.
010:019 Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt därifrån
        ända till denna dag.

011:001 Och när Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han Juda hus och
        Benjamin, ett hundra åttio tusen utvalda krigare, för att de
        skulle strida mot Israel och återvinna konungadömet åt Rehabeam.
011:002 Men HERRENS ord kom till gudsmannen Semaja; han sade:
011:003 »Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda konung, och till alla
        israeliter i Juda och Benjamin:
011:004 Så säger HERREN: I skolen icke draga upp och strida mot edra
        bröder. Vänden tillbaka hem, var och en till sitt, ty vad som
        har skett har kommit från mig.» Och de lyssnade till HERRENS ord
        och vände om och drogo icke mot Jerobeam.

011:005 Men Rehabeam bodde i Jerusalem, och han befäste städer i Juda och gjorde dem till fasta platser. 011:006 Han befäste Bet-Lehem, Etam, Tekoa, 011:007 Bet-Sur, Soko, Adullam 011:008 Gat, Maresa, Sif, 011:009 Adoraim, Lakis, Aseka, 011:010 Sorga, Ajalon och Hebron, alla i Juda och Benjamin, och gjorde dem till fasta städer. 011:011 Och han gjorde deras befästningar starka och tillsatte hövdingar i dem och lade in i dem förråd av mat, olja och vin; 011:012 var och en särskild av dessa städer försåg han med sköldar och spjut; han befäste dem mycket starkt. Och Juda och Benjamin förblevo under hans välde.

011:013 Och prästerna och leviterna i hela Israel gingo över till honom
        från alla sina områden;
011:014 ty leviterna övergåvo sina utmarker och sina andra besittningar
        och begåvo sig till Juda och Jerusalem, eftersom Jerobeam med
        sina söner drev dem bort ifrån deras tjänst såsom HERRENS
        präster,
011:015 och anställde åt sig andra präster för offerhöjderna och för de
        onda andarna och för kalvarna som han hade låtit göra.
011:016 Och dem följde ifrån alla Israels stammar de som vände sina
        hjärtan till att söka HERREN, Israels Gud; dessa kommo till
        Jerusalem för att offra åt HERREN, sina fäders Gud.
011:017 I tre år befäste de så konungamakten i Juda och gjorde
        Rehabeams, Salomos sons, välde starkt; ty i tre år vandrade de
        på Davids och Salomos väg.

011:018 Och Rehabeam tog till hustru åt sig Mahalat, dotter till
        Jerimot, Davids son, och till Abihail, Eliabs, Isais sons,
        dotter.
011:019 Hon födde åt honom sönerna Jeus, Semarja och Saham.
011:020 Och efter henne tog han till hustru Maaka, Absaloms dotter. Hon
        födde åt honom Abia, Attai, Sisa och Selomit.
011:021 Och Rehabeam hade Maaka, Absaloms dotter, kärare än alla sina
        andra hustrur och bihustrur—ty han hade tagit aderton hustrur
        och sextio bihustrur—och han födde tjuguåtta söner och sextio
        döttrar.
011:022 Och Rehabeam satte Abia, Maakas son, till huvud och furste bland
        sina bröder, ty han hade i sinnet att göra honom till konung.
011:023 Och på lämpligt sätt fördelade han alla Judas och Benjamins
        landskap och alla fasta städer mellan några av sina söner och
        gav dem rikligt underhåll; han skaffade dem ock hustrur i mängd.

012:001 När Rehabeams konungamakt nu hade blivit befäst och han hade
        blivit mäktig, övergav han HERRENS lag, han jämte hela Israel.
012:002 Men i konung Rehabeams femte regeringsår drog Sisak, konungen i
        Egypten, upp mot Jerusalem, därför att de hade varit otrogna mot
        HERREN;
012:003 han kom med ett tusen två hundra vagnar och sextio tusen
        ryttare, och ingen kunde räkna det folk som följde honom från
        Egypten: libyer, suckéer och etiopier.
012:004 Och han intog de fasta städerna i Juda och kom ända till
        Jerusalem.

012:005 Och profeten Semaja hade kommit till Rehabeam och till Juda
        furstar, som hade församlat sig i Jerusalem av fruktan för
        Sisak; och han sade till dem: »Så säger HERREN: I haven
        övergivit mig, därför har ock jag övergivit eder och givit eder
        i Sisaks hand.»
012:006 Då ödmjukade sig Israels furstar och konungen själv och sade:
        »HERREN är rättfärdig.»
012:007 När nu HERREN såg att de ödmjukade sig, kom HERRENS ord till
        Semaja; han sade: »Eftersom de hava ödmjukat sig, vill jag icke
        fördärva dem; jag skall låta dem med knapp nöd komma undan, och
        min vrede skall icke bliva utgjuten över Jerusalem genom Sisaks
        hand.
012:008 Dock skola de nödgas bliva honom underdåniga, för att de må lära
        sig förstå vilken skillnad det är mellan att tjäna mig och att
        tjäna främmande konungadömen.»

012:009 Så drog nu Sisak, konungen i Egypten, upp mot Jerusalem. Och han
        tog skatterna i HERRENS hus och skatterna i konungshuset;
        alltsammans tog han. Han tog ock de gyllene sköldar som Salomo
        hade låtit göra.
012:010 I deras ställe lät konung Rehabeam göra sköldar av koppar, och
        dessa lämnade han i förvar åt hövitsmännen för drabanterna som
        höllo vakt vid ingången till konungshuset.
012:011 Och så ofta konungen gick till HERRENS hus, gingo ock
        drabanterna och buro dem; sedan förde de dem tillbaka till
        drabantsalen.

012:012 Därför att nu Rehabeam ödmjukade sig, vände sig HERRENS vrede
        ifrån honom, så att han icke alldeles fördärvade honom. Också
        fanns ännu något gott i Juda.
012:013 Alltså befäste konung Rehabeam sitt välde i Jerusalem och
        fortsatte att regera. Rehabeam var nämligen fyrtioett år gammal,
        när han blev konung, och han regerade sjutton år i Jerusalem,
        den stad som HERREN hade utvalt ur alla Israel stammar, till att
        där fästa sitt namn. Hans moder hette Naama, ammonitiskan.
012:014 Och han gjorde vad ont var, ty han vände icke sitt hjärta till
        att söka HERREN.

012:015 Men vad som är att säga om Rehabeam, om hans första tid såväl
        som om hans sista, det finnes upptecknat i profeten Semajas och
        siaren Iddos krönikor, enligt släktregistrens sätt. Och Rehabeam
        och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge de levde.
012:016 Men Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
        Davids stad. Och hans son Abia blev konung efter honom.

013:001 I konung Jerobeams adertonde regeringsår blev Abia konung över
        Juda.
013:002 Han regerade tre år i Jerusalem. Hans moder hette Mikaja,
        Uriels dotter, från Gibea. Men Abia och Jerobeam lågo i krig med
        varandra.
013:003 Och Abia begynte kriget med en här av tappra krigsmän, fyra
        hundra tusen utvalda män; men Jerobeam ställde upp sig till
        strid mot honom med åtta hundra tusen utvalda tappra stridsmän.
013:004 Och Abia steg upp på berget Semaraim i Efraims bergsbygd och
        sade: »Hören mig, du, Jerobeam, och I, hela Israel.
013:005 Skullen I icke veta att det är HERREN, Israels Gud, som har
        givit åt David konungadömet över Israel för evig tid, åt honom
        själv och hans söner, genom ett saltförbund?
013:006 Men Jerobeam, Nebats son, Salomos, Davids sons, tjänare,
        uppreste sig och avföll från sin herre.
013:007 Och till honom församlade sig löst folk, onda män, och de blevo
        Rehabeam, Salomos son, för starka, eftersom Rehabeam ännu var
        ung och försagd och därför icke kunde stå dem emot.
013:008 Och nu menen I eder kunna stå emot HERRENS konungadöme, som
        tillhör Davids söner, eftersom I ären en stor hop och haven hos
        eder de guldkalvar som Jerobeam har låtit göra åt eder till
        gudar.
013:009 Haven I icke fördrivit HERRENS präster, Arons söner, och
        leviterna, och själva gjort eder präster, såsom de främmande
        folken göra? Vemhelst som kommer med en ungtjur och sju vädurar
        for att taga handfyllning, han får bliva präst åt dessa gudar,
        som icke äro gudar.
013:010 Men vi hava HERREN till vår Gud, och vi hava icke övergivit
        honom. Vi hava präster av Arons söner, som göra tjänst inför
        HERREN, och leviter, som sköta tempelsysslorna;
013:011 och de förbränna åt HERREN brännoffer var morgon och var afton
        och antända välluktande rökelse och lägga upp bröd på det
        gyllene bordet och tända var afton den gyllene ljusstaken med
        dess lampor. Ty vi hålla vad HERREN, vår Gud, har bjudit oss
        hålla, men I haven övergivit honom.
013:012 Och se, vi hava Gud i spetsen för oss, och vi hava hans präster
        med larmtrumpeterna för att blåsa till strid mot eder. I Israels
        barn, striden icke mot HERREN, edra fäders Gud; ty då skall det
        icke gå eder väl.»

013:013 Men Jerobeam hade låtit kringgå dem och lagt ett bakhåll för att
        falla dem i ryggen; så stodo de nu mitt emot Juda män och hade
        sitt bakhåll bakom dem.
013:014 När då Juda män vände sig om, fingo de se att de hade fiender
        både framför sig och bakom sig. Då ropade de till HERREN, och
        prästerna blåste i trumpeterna.
013:015 Därefter hovo Juda män upp ett härskri; och när Juda män hovo
        upp sitt härskri, lät Gud Jerobeam och hela Israel bliva slagna
        av Abia och Juda.
013:016 Och Israels barn flydde för Juda, och Gud gav dem i deras hand.
013:017 Och Abia med sitt folk anställde ett stort nederlag bland dem,
        så att fem hundra tusen unga män av Israel föllo slagna.
013:018 Alltså blevo Israels barn på den tiden kuvade; men Juda barn
        voro starka, ty de stödde sig på HERREN sina fäders Gud.
013:019 Och Abia förföljde Jerobeam och tog ifrån honom några städer:
        Betel med underlydande orter, Jesana med underlydande orter och
        Efron med underlydande orter.
013:020 Och Jerobeam förmådde ingenting mer, så länge Abia levde; och
        han blev hemsökt av HERREN, så att han dog.

013:021 Men Abia befäste sitt välde; och han tog sig fjorton hustrur och
födde tjugutvå söner och sexton döttrar.
013:022 Vad nu mer är att säga om Abia, om hans företag och om annat som
rör honom, det finnes upptecknat i profeten Iddos »Utläggning».

014:001 Och Abia gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
        Davids stad. Och hans son Asa blev konung efter honom. Under
        hans tid hade landet ro i tio år.
014:002 Och Asa gjorde vad gott och rätt var i HERRENS, sin Guds, ögon.
014:003 Han skaffade bort de främmande altarna och offerhöjderna och
        slog sönder stoderna och högg ned Aserorna.
014:004 Och han uppmanade Juda att söka HERREN, sina fäders Gud, och
        hålla lagen och budorden.
014:005 Ur alla Juda städer skaffade han bort offerhöjderna och
        solstoderna; och riket hade ro under honom.
014:006 Och han byggde fasta städer i Juda, eftersom landet hade ro och
        han under dessa år icke hade något krig; ty HERREN hade givit
        honom lugn.
014:007 Han sade nämligen till Juda: »Låt oss bygga dessa städer och
        förse dem runt omkring med murar och torn, med portar och
        bommar, medan vi ännu hava landet i vår makt, därför att vi hava
        sökt HERREN, vår Gud; ty vi hava sökt honom, och han har låtit
        oss få lugn på alla sidor.» Så byggde de då, och allt gick väl.
014:008 Och Asa hade en här som var väpnad med stora sköldar och med
        spjut, och som utgjordes av tre hundra tusen man från Juda,
        vartill kommo två hundra åttio tusen man från Benjamin, som voro
        väpnade med små sköldar och spände båge. Alla dessa voro tappra
        stridsmän.

014:009 Men Sera från Etiopien drog ut mot dem med en här av tusen
        gånger tusen man och tre hundra vagnar; och han kom till Maresa.
014:010 Och Asa drog ut mot honom, och de ställde upp sig till strid i
        Sefatas dal vid Maresa.
014:011 Och Asa ropade till HERREN, sin Gud, och sade: »HERRE, förutom
        dig finnes ingen som kan hjälpa i striden mellan den starke och
        den svage. Så hjälp oss, HERRE, vår Gud, ty på dig stödja vi
        oss, och i ditt namn hava vi kommit hit mot denna hop. HERRE, du
        är vår Gud; mot dig förmår ju ingen människa något.»

014:012 Och HERREN lät etiopierna bliva slagna av Asa och Juda, så att
        etiopierna flydde.
014:013 Och Asa och hans folk förföljde dem ända till Gerar; och av
        etiopierna föllo så många, att ingen av dem kom undan med livet,
        ty de blevo nedgjorda av HERREN och hans här. Och folket tog
        byte i stor myckenhet.
014:014 Och de intogo alla städer runt omkring Gerar, ty en
        förskräckelse ifrån HERREN hade kommit över dessa; och de
        plundrade alla städerna, ty i dem fanns mycket att plundra.
014:015 Till och med boskapsskjulen bröto de ned och förde bort
        småboskap i myckenhet och kameler, och vände så tillbaka till
        Jerusalem.

015:001 Och över Asarja, Odeds son, kom Guds Ande.
015:002 Han gick ut mot Asa och sade till honom: »Hören mig, du, Asa,
        och I, hela Juda och Benjamin. HERREN är med eder, när I ären
        med honom, och om I söken honom, så låter han sig finnas av
        eder; men om I övergiven honom, så övergiver han ock eder.
015:003 En lång tid var ju Israel utan den sanne Guden, utan präster som
        undervisade dem, och utan någon lag.
015:004 Men i sin nöd omvände de sig till HERREN, Israels Gud, och när
        de sökte honom, lät han sig finnas av dem.
015:005 Under de tiderna fanns ingen trygghet, när man gick ut eller in;
        utan stor förvirring rådde bland alla dem som bodde här i
        länderna,
015:006 och folk drabbade samman med folk och stad med stad; ty Gud
        förvirrade dem med allt slags nöd.
015:007 Men varen I frimodiga, låten icke modet falla, ty edert verk
        skall få sin lön.»

015:008 När Asa hörde dessa ord och denna profetia av profeten Oded, tog
        han mod till sig och skaffade bort styggelserna ur Judas och
        Benjamins hela land och ur de städer som han hade tagit i
        Efraims bergsbygd, och upprättade åter HERRENS altare, det som
        stod framför HERRENS förhus.
015:009 Och han församlade hela Juda och Benjamin, så ock de främlingar
        ifrån Efraim, Manasse och Simeon, som bodde ibland dem; ty många
        från Israel hade gått över till honom, när de sågo att HERREN,
        hans Gud, var med honom.
015:010 Och de församlade sig till Jerusalem i tredje månaden av Asas
        femtonde regeringsår,
015:011 och offrade på den dagen åt HERREN sju hundra tjurar och sju
        tusen djur av småboskapen, uttagna av det byte som de hade fört
        med sig.
015:012 Och de ingingo det förbundet att de skulle söka HERREN, sina
        fäders Gud, av allt sitt hjärta och av all sin själ,
015:013 och att var och en som icke sökte HERREN, Israels Gud, han
        skulle bliva dödad, liten eller stor, man eller kvinna.
015:014 Och de gåvo HERREN sin ed med hög röst och under jubel, och
        under det att trumpeter och basuner ljödo.
015:015 Och hela Juda gladde sig över eden; ty de hade svurit den av
        allt sitt hjärta, och de sökte HERREN med hela sin vilja, och
        han lät sig finnas av dem, och han lät dem få ro på alla sidor.

015:016 Konung Asa avsatte ock sin moder Maaka från hennes
        drottningsvärdighet, därför att hon hade satt upp en styggelse
        åt Aseran; Asa högg nu ned styggelsen och krossade de och brände
        upp den i Kidrons dal.
015:017 Men offerhöjderna blevo icke avskaffade ur Israel; dock var Asas
        hjärta gudhängivet, så länge han levde.
015:018 Och han förde in i Guds hus både vad hans fader och vad han
        själv hade helgat åt HERREN: silver, guld och kärl.

016:001 I Asas trettiosjätte regeringsår drog Baesa, Israels konung, upp
        mot Juda och begynte befästa Rama, för att hindra att någon
        komme vare sig från eller till Asa, Juda konung.
016:002 Då tog Asa silver och guld ur skattkamrarna i HERRENS hus och i
        konungshuset, och sände det till Ben-Hadad, konungen i Aram, som
        bodde i Damaskus, och lät säga:
016:003 »Ett förbund består ju mellan mig och dig, såsom det var mellan
        min fader och din fader. Se, här sänder jag dig silver och guld;
        så bryt då ditt förbund med Baesa, Israels konung, för att han
        må lämna mig i fred.»
016:004 Och Ben-Hadad lyssnade till konung Asa och sände sina
        krigshövitsmän mot Israels städer, och de förhärjade Ijon, Dan
        och Abel-Maim samt alla förrådshus i Naftali städer.
016:005 När Baesa hörde detta, avstod han från att befästa Rama och lät
        sina arbeten där upphöra.
016:006 Men konung Asa tog med sig hela Juda, och de förde bort ifrån
        Rama stenar och trävirke som Baesa använde till att befästa
        det. Därmed befäste han så Geba och Mispa.

016:007 Vid samma tid kom siaren Hanani till Asa, Juda konung, och sade
        till honom: »Eftersom du stödde dig på konungen i Aram och icke
        stödde dig på HERREN, din Gud, därför har den arameiske
        konungens här sluppit undan din hand.
016:008 Voro icke etiopierna och libyerna en väldig här, med vagnar och
        ryttare i stor myckenhet? Men därför att du då stödde dig på
        HERREN, gav han dem i din hand.
016:009 TY HERRENS ögon överfara hela jorden, för att han med sin kraft
        skall bistå dem som med sina hjärtan hängiva sig åt
        honom. Härutinnan har du handlat dåraktigt. Därför skall du
        hädanefter hava ständiga strider.»
016:010 Men Asa blev förtörnad på siaren och satte honom i stockhuset;
        så förbittrad var han på honom för vad han hade sagt. Vid samma
        tid förfor Asa ock våldsamt mot andra av folket.

016:011 Men vad som är att säga om Asa, om hans första tid såväl som om
        hans sista, det finnes upptecknat i boken om Judas och Israels
        konungar.
016:012 Och i sitt trettionionde regeringsår fick Asa en sjukdom i sina
        fötter, och sjukdomen blev övermåttan svår; men oaktat sin
        sjukdom sökte han icke HERREN, utan allenast läkares hjälp.
016:013 Och Asa gick till vila hos sina fäder och dog i sitt
        fyrtioförsta regeringsår.
016:014 Och man begrov honom i den grav som han hade låtit hugga ut åt
        sig i Davids stad; och man lade honom på en bädd som man hade
        fyllt med vällukter och kryddor av olika slag, konstmässigt
        beredda, och anställde till hans ära en mycket stor
        förbränning.

017:001 Och hans son Josafat blev konung; efter honom. Han befäste sitt
        välde mot Israel.
017:002 Han lade in krigsfolk i alla Juda fasta städer och lade in
        besättningar i Juda land och i de Efraims städer som hans fader
        Asa hade intagit.
017:003 Och HERREN var med Josafat, ty han vandrade på sin fader Davids
        första vägar och sökte icke Baalerna,
017:004 utan sökte sin faders Gud och vandrade efter hans bud och gjorde
        icke såsom Israel.
017:005 Därför befäste HERREN konungadömet i hans hand, och hela Juda
        gav skänker åt Josafat, så att hans rikedom och ära blev stor.
017:006 Och då hans frimodighet växte på HERRENS vägar, skaffade han
        också bort offerhöjderna och Aserorna ur Juda.

017:007 Och i sitt tredje regeringsår sände han ut sina hövdingar
        Ben-Hail, Obadja, Sakarja, Netanel och Mikaja, till att
        undervisa i Juda städer,
017:008 och med dem några leviter, nämligen leviterna Semaja, Netanja,
        Sebadja, Asael, Semiramot, Jonatan, Adonia, Tobia och
        Tob-Adonia; och de hade med sig prästerna Elisama och Joram.
017:009 Dessa undervisade nu i Juda och hade HERRENS lagbok med sig; de
        foro omkring i alla Juda städer och undervisade bland folket.
017:010 Och en förskräckelse ifrån HERREN kom över alla riken i de
        länder som lågo omkring Juda, så att de icke vågade kriga mot
        Josafat.
017:011 Och en del av filistéerna förde skänker till Josafat och gåvo
        silver i skatt. Därtill förde ock araberna till honom småboskap,
        sju tusen sju hundra vädurar och sju tusen sju undra bockar.

017:012 Så blev Josafat allt mäktigare och till slut övermåttan
        mäktig. Och han byggde borgar och förrådsstäder i Juda.
017:013 Han hade stora upplag i Juda städer; och krigsfolk, tappra
        stridsmän, hade han i Jerusalem.
017:014 Och detta var ordningen bland dem, efter deras familjer. Till
        Juda hörde följande överhövitsmän: hövitsmannen Adna och med
        honom tre hundra tusen tappra stridsmän;
017:015 därnäst hövitsmannen Johanan och med honom två hundra åttio
        tusen;
017:016 därnäst Amasja, Sikris son, som frivilligt hade givit sig i
        HERRENS tjänst, och med honom två hundra tusen tappra stridsmän.
017:017 Men från Benjamin voro: Eljada, en tapper stridsman, och med
        honom två hundra tusen, väpnade med båge och sköld;
017:018 därnäst Josabad och med honom ett hundra åttio tusen, rustade
        till strid.
017:019 Dessa voro de som gjorde tjänst hos konungen; därtill kommo de
        som konungen hade förlagt i de befästa städerna i hela Juda.

018:001 När Josafat nu hade kommit till stor rikedom och ära, befryndade
        han sig med Ahab.
018:002 Och efter några års förlopp for han ned till Ahab i Samaria. Och
        Ahab lät för honom och folket som han hade med sig slakta får
        och fäkreatur i myckenhet; och han sökte intala honom att draga
        upp mot Ramot i Gilead.
018:003 Ahab, Israels konung, frågade alltså Josafat, Juda konung: »Vill
        du draga med mig mot Ramot i Gilead?» Han svarade honom: »Jag
        såsom du, och mitt folk såsom ditt folk! Jag vill följa med dig
        i striden.»
018:004 Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: »Fråga dock
        först HERREN härom.»
018:005 Då församlade Israels konung profeterna, fyra hundra män, och
        frågade dem: »Skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att
        belägra det, eller skall jag avstå därifrån?» De svarade: »Drag
        ditupp; Gud skall giva det i konungens hand.»
018:006 Men Josafat sade: »Finnes här ingen annan HERRENS profet, så att
        vi kunna fråga genom honom?»
018:007 Israels konung svarade Josafat: »Här finnes ännu en man, Mika,
        Jimlas son, genom vilken vi kunna fråga HERREN; men han är mig
        förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka åt mig, utan
        beständigt allenast olycka.» Josafat sade: »Konungen säge icke
        så.»
018:008 Då kallade Israels konung till sig en hovman och sade: »Skaffa
        skyndsamt hit Mika, Jimlas son.»
018:009 Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en på
        sin tron, iklädda sina skrudar; de sutto på en tröskplats vid
        Samarias port, under det att alla profeterna profeterade inför
        dem.
018:010 Då gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av järn och sade: »Så
        säger HERREN: Med dessa skall du stånga araméerna, så att de
        förgöras.»
018:011 Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: »Drag
        upp mot Ramot i Gilead, så skall du bliva lyckosam; HERREN skall
        giva det i konungens hand.»

018:012 Och budet som hade gått för att kalla på Mika talade till honom
        och sade: »Det är så, att profeterna med en mun lova konungen
        lycka; så låt nu ock ditt tal stämma överens med deras, och lova
        också du lycka.»
018:013 Men Mika svarade: »Så sant HERREN lever, jag skall allenast tala
        det som min Gud säger.»
018:014 När han sedan kom till konungen, frågade konungen honom: »Mika,
        skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det,
        eller skall jag avstå därifrån?» Han svarade: »Dragen ditupp, så
        skolen I bliva lyckosamma; de skola bliva givna i eder hand.»
018:015 Men konungen sade till honom: »Huru många gånger skall jag
        besvärja dig att icke tala till mig annat än sanning i HERRENS
        namn?»
018:016 Då sade han: »Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, likt
        får som icke hava någon herde. Och HERREN sade: 'Dessa hava icke
        någon herre; må de vända tillbaka hem i frid, var och en till
        sitt.'»
018:017 Då sade Israels konung till Josafat: »Sade jag dig icke att
        denne aldrig profeterar lycka åt mig, utan allenast olycka?»

018:018 Men han sade: »Hören alltså HERRENS ord. Jag såg HERREN sitta på
        sin tron och himmelens hela härskara stå på hans högra sida och
        på hans vänstra.
018:019 Och HERREN sade: 'Vem vill locka Ahab, Israels konung, att draga
        upp mot Ramot i Gilead, för att han må falla där?' Då sade den
        ene så och den andre så.
018:020 Slutligen kom anden fram och ställde sig inför HERREN och sade:
        'Jag vill locka honom därtill.' HERREN frågade honom: 'På vad
        sätt?'
018:021 Han svarade: 'Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla
        hans profeters mun.» Då sade han: 'Du må försöka att locka honom
        därtill och du skall också lyckas; gå ut och gör så.'
018:022 Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i dessa dina
        profeters mun, medan HERREN ändå har beslutit att olycka skall
        komma över dig.»

018:023 Då trädde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på
        kinden och sade: »På vilken väg har då HERRENS Ande gått bort
        ifrån mig för att tala med dig?»
018:024 Mika svarade: »Du skall få se det på den dag då du nödgas
        springa från kammare till kammare för att gömma dig.»
018:025 Men Israels konung sade: »Tagen Mika och fören honom tillbaka
        till Amon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen.
018:026 Och sägen: Så säger konungen: Sätten denne i fängelse och
        bespisen honom med fångkost, till dess jag kommer välbehållen
        tillbaka.»
018:027 Mika svarade: »Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN
        icke talat genom mig.» Och han sade ytterligare: »Hören detta, I
        folk, allasammans.»

018:028 Så drog nu Israels konung jämte Josafat, Juda konung, upp till
        Ramot i Gilead.
018:029 Och Israels konung sade till Josafat: »Jag vill förkläda mig,
        när jag drager ut i striden, men du må vara klädd i dina egna
        kläder.» Så förklädde sig Israels konung, när de drogo ut i
        striden.
018:030 Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina
        vagnshövitsmän: »I skolen icke giva eder i strid med någon, vare
        sig liten eller stor, utom med Israels konung allena.»
018:031 När då hövitsmannen över vagnarna fingo se Josafat, tänkte de:
        »Detta är Israels konung», och omringade honom därför, i avsikt
        att anfalla honom. Då gav Josafat upp ett rop, och HERREN
        hjälpte honom, Gud vände dem bort ifrån honom.
018:032 Så snart nämligen hövitsmännen över vagnarna märkte att det icke
        var Israels konung, vände de om och läto honom vara.
018:033 Men en man som spände sin båge och sköt på måfå träffade Israels
        konung i en fog på rustningen. Då sade denne till sin körsven:
        »Sväng om vagnen och för mig ut ur hären, ty jag är sårad.»
018:034 Och striden blev på den dagen allt häftigare, och Israels
        konung höll sig ända till aftonen upprätt i sin vagn, vänd mot
        araméerna; men vid den tid då solen gick ned gav han upp andan.

019:001 Men Josafat, Juda konung, vände välbehållen hem igen till
        Jerusalem.
019:002 Då gick siaren Jehu, Hananis son, ut mot konung Josafat och sade
        till honom: »Skall man då hjälpa den ogudaktige? Skall du då
        älska dem som hata HERREN? För vad du har gjort vilar nu HERRENS
        förtörnelse över dig.
019:003 Dock har något gott blivit funnet hos dig, ty du har utrotat
        Aserorna ur landet och har vänt ditt hjärta till att söka Gud.»
019:004 Och Josafat stannade nu i Jerusalem, men sedan drog han åter ut
        bland folket, ifrån Beer-Seba ända till Efraims bergsbygd, och
        förde dem tillbaka till HERREN, deras fäders Gud.
019:005 Och han anställde domare i landet, i alla Juda befästa städer,
        särskilda för var stad.
019:006 Och han sade till dessa domare: »Sen till, vad I gören; ty I
        dömen icke människodom, utan HERRENS dom, och han är närvarande,
        så ofta I dömen.
019:007 Låten alltså nu fruktan för HERREN vara över eder. Given akt på
        vad I gören; ty hos HERREN, vår Gud, finnes ingen orätt, och han
        har icke anseende till personen, ej heller tager han mutor.»
019:008 Också i Jerusalem hade Josafat anställt några av leviterna och
        prästerna och några av huvudmännen för Israels familjer till att
        döma HERRENS dom och avgöra rättstvister. När de sedan vände
        tillbaka till Jerusalem,
019:009 bjöd han dem och sade: »Så skolen I göra i HERRENS fruktan,
        redligt och med hängivet hjärta.
019:010 Och så ofta någon rättssak drages inför eder av edra bröder, som
        bo i sina städer, det må gälla dom i en blodssak eller eljest
        tillämpning av lag och bud, stadgar och rätter, då skolen I
        varna dem, så att de icke ådraga sig skuld inför HERREN,
        varigenom förtörnelse kommer över eder och edra bröder. Så
        skolen I göra, för att I icke mån ådraga eder skuld.
019:011 Och se, översteprästen Amarja skall vara eder förman i alla
        HERRENS saker, och Sebadja, Ismaels son, fursten för Juda hus, i
        alla konungens saker; och leviterna skola vara tillsyningsmän
        under eder. Varen nu ståndaktiga i vad I gören, och HERREN
        skall vara med den som är god.»

020:001 Därefter kommo Moabs barn och Ammons barn och med dem en del av
        ammoniterna för att strida mot Josafat.
020:002 Och man kom och berättade detta för Josafat och sade: »En stor
        hop kommer mot dig från landet på andra sidan havet, från Aram,
        och de äro redan i Hasason-Tamar (det är En-Gedi).»
020:003 Då blev Josafat förskräckt och vände sin håg till att söka
        HERREN; och han lät lysa ut en fasta över hela Juda.
020:004 Och Juda församlade sig för att söka hjälp hos HERREN; ja, från
        alla Juda städer kom man för att söka HERREN.
020:005 Och Josafat trädde upp i Juda mäns och Jerusalems församling i
        HERRENS hus, framför den nya förgården,
020:006 och sade:

        »HERRE, våra fäders Gud, är icke du Gud i himmelen och den som
        råder över alla hednafolkens riken? I din hand är kraft och
        makt; och ingen finnes, som kan stå dig emot.
020:007 Var det icke du, vår Gud, som fördrev detta lands inbyggare för
        ditt folk Israel och gav det åt Abrahams, din väns, säd för evig
        tid?
020:008 De fingo bo där, och de byggde dig där en helgedom åt ditt namn,
        i det de sade:
020:009 'Om något ont kommer över oss, svärd, straffdom eller pest eller
        hungersnöd, så vilja vi träda upp inför detta hus och inför dig,
        ty ditt namn är i detta hus; och vi vilja ropa till dig i vår
        nöd, och du skall då höra och hjälpa.'
020:010 Se därför nu huru Ammons barn och Moab och folket i Seirs
        bergsbygd—genom vilkas område du icke tillstadde Israel att
        gå, när de kommo från Egyptens land, varför de ock togo en omväg
        bort ifrån dem och icke förgjorde dem—
020:011 se huru dessa nu vedergälla oss, i det att de komma för att
        förjaga oss ur det land som är din besittning, och som du har
        givit oss till besittning.
020:012 Du, vår Gud, skall du icke hålla dom över dem? Ty vi förmå intet
        mot denna stora hop som kommer emot oss, och själva veta vi icke
        vad vi skola göra, utan till dig se våra ögon.»

020:013 Och hela Juda stod där inför HERREN med sina späda barn, sina
        hustrur och söner.
020:014 Då kom HERRENS Ande mitt i församlingen över Jahasiel, son till
        Sakarja, son till Benaja, son till Jegiel, son till Mattanja, en
        levit, av Asafs söner,
020:015 och han sade: »Akten härpå, alla I av Juda, och I Jerusalems
        invånare, och du konung Josafat. Så säger HERREN till eder:
        Frukten icke och varen icke förfärade för denna stora hop, ty
        striden är icke eder, utan Guds.
020:016 Dragen i morgon ned mot dem. De draga då upp på Hassishöjden,
        och I skolen träffa dem vid andan av dalen, framför Jeruels
        öken.
020:017 Men därvid bliver det icke eder sak att strida. I skolen
        allenast träda fram och stå stilla och se på, huru HERREN
        frälsar eder, I av Juda och Jerusalem. Frukten icke och varen
        icke förfärade. Dragen i morgon ut mot dem, och HERREN skall
        vara med eder.»
020:018 Då böjde Josafat sig ned med ansiktet mot jorden, och alla Juda
        män och Jerusalems invånare föllo ned för HERREN och tillbådo
        HERREN.
020:019 Och de av leviterna, som tillhörde kehatiternas och koraiternas
        barn, stodo upp och lovade HERREN, Israels Gud, med hög och
        stark röst.

020:020 Men bittida följande morgon drogo de ut till Tekoas öken. Och
        när de drogo ut, trädde Josafat fram och sade: »Hören mig, I av
        Juda och I Jerusalems invånare. Haven tro på HERREN, eder Gud,
        så skolen I hava ro. Och tron på hans profeter, så skolen I
        bliva lyckosamma.»
020:021 Och sedan han hade rådfört sig med folket, ställde han upp män
        som skulle sjunga till HERRENS ära och lova honom i helig skrud,
        under det att de drogo ut framför den väpnade hären; de skulle
        sjunga: »Tacken HERREN, ty hans nåd varar evinnerligen.»
020:022 Och just som de begynte med sången och lovet, lät HERREN ett
        angrepp ske bakifrån på Ammons barn och Moab och folket ifrån
        Seirs bergsbygd, dem som hade kommit mot Juda; och de blevo
        slagna.
020:023 Och Ammons barn och Moab reste sig mot folket ifrån Seirs
        bergsbygd och gåvo dem till spillo och förgjorde dem; och när de
        hade gjort ände på folket ifrån Seir, hjälptes de åt att nedgöra
        varandra.

020:024 När sedan Juda män kommo upp på höjden, varifrån man kunde se ut
        över öknen, och vände sig mot fiendernas hop, fingo de se dessa
        ligga döda på jorden, och ingen hade undkommit.
020:025 Och när Josafat begav sig dit med sitt folk för att plundra och
        taga byte från dem, funno de där en myckenhet av gods och av
        döda kroppar och av dyrbara ting; och de togo for sig så mycket
        att de icke kunde bära det. Och de fortsatte plundringen i tre
        dagar; så stort var bytet.
020:026 Men på fjärde dagen församlade de sig i Berakadalen; där
        lovade de HERREN, och därav fick det stället
        namnet Berakadalen, såsom det heter ännu i dag.

020:027 Därefter vände alla Judas och Jerusalems män, med Josafat i
        spetsen, glada tillbaka igen till Jerusalem; ty HERREN hade
        berett dem glädje genom vad som hade skett med deras fiender.
020:028 Och de drogo in i Jerusalem med psaltare, harpor och trumpeter
        och tågade till HERRENS hus.
020:029 Och en förskräckelse ifrån Gud kom över alla de främmande
        rikena, när de hörde att HERREN hade stritt mot Israels fiender.
020:030 Och Josafats rike hade nu ro, ty hans Gud lät honom få lugn på
        alla sidor.

020:031 Så regerade Josafat över Juda. han var trettiofem år gammal,
        när han blev konung, och han regerade tjugufem år i
        Jerusalem. Hans moder hette Asuba, Silhis dotter.
020:032 Och han vandrade på sin fader Asas väg, utan att vika av ifrån
        den; han gjorde nämligen vad rätt var i HERRENS ögon.
020:033 Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, och ännu hade folket
        icke vänt sina hjärtan till sina fäders Gud.

020:034 Vad nu mer är att säga om Josafat, om hans första tid såväl som
om hans sista, det finnes upptecknat i Jehus, Hananis sons,
krönika, som är upptagen i boken om Israels konungar.

020:035 Men sedan förband sig Josafat, Juda konung, med Ahasja, Israels
        konung, fastän denne var ogudaktig i sina gärningar;
020:036 han förband sig med honom för att bygga skepp som skulle gå till
        Tarsis. Och de byggde skepp i Esjon-Geber.
020:037 Då profeterade Elieser, Dodavahus son, från Maresa, mot Josafat;
        han sade: »Därför att du har förbundit dig med Ahasja, skall
        HERREN låta ditt företag bliva om intet.» Och somliga av skeppen
        ledo skeppsbrott, så att de icke kunde gå till Tarsis.

021:001 Och Josafat gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
        sina fäder i Davids stad. Och hans son Joram blev konung efter
        honom.
021:002 Denne hade bröder, söner till Josafat: Asarja, Jehiel, Sakarja,
        Asarjahu, Mikael och Sefatja; alla dessa voro söner till
        Josafat, Israels konung.
021:003 Och deras fader gav dem stora skänker i silver och guld och
        dyrbarheter, därtill ock fasta städer i Juda; men konungadömet
        hade han givit åt Joram, ty denne var den förstfödde.
021:004 När Joram nu hade övertagit sin faders konungadöme och befäst
        sig däri, dräpte han alla sina bröder med svärd, så ock några av
        Israels furstar,

021:005 Joram var trettiotvå år gammal, är han blev konung, och han
        regerade åtta år i Jerusalem.
021:006 Men han vandrade på Israels konungars väg, såsom Ahabs hus hade
        gjort, ty en dotter till Ahab var hans hustru; han gjorde vad
        ont var i HERRENS ögon.
021:007 Dock ville HERREN icke fördärva Davids hus, för det förbunds
        skull som han hade slutit med David, och enligt sitt löfte, att
        han skulle låta honom och hans söner hava en lampa för alltid.

021:008 I hans tid avföll Edom från Juda välde och satte en egen konung
        över sig.
021:009 Då drog Joram dit med sina hövitsmän och med alla sina
        stridsvagnar. Och om natten gjorde han ett anfall på edoméerna,
        som hade omringat honom, och slog dem och hövitsmännen över
        deras vagnar.
021:010 Så avföll Edom från Juda välde, och det har varit skilt därifrån
        ända till denna dag. Vid samma tid avföll ock Libna från hans
        välde, därför att han hade övergivit HERREN, sina fäders Gud.
021:011 Också han uppförde offerhöjder på bergen i Juda och förledde så
        Jerusalems invånare till trolös avfällighet och förförde Juda.

021:012 Men en skrivelse kom honom till handa från profeten Elia, så
        lydande: »Så säger HERREN, din fader Davids Gud: Se, du har icke
        vandrat på din fader Josafats vägar eller på Asas, Juda konungs,
        vägar,
021:013 utan du har vandrat på Israels konungars väg och förlett Juda
        och Jerusalems invånare till trolös avfällighet, på samma sätt
        som Ahabs hus förledde till avfällighet; du har också dräpt dina
        bröder, dem som hörde till din faders hus, och som voro bättre
        än du.
021:014 Därför skall HERREN låta en stor hemsökelse drabba ditt folk, så
        ock dina barn och dina hustrur och allt vad du äger;
021:015 och själv skall du träffas av svår sjukdom, en sjukdom i dina
        inälvor, så svår att dina inälvor, efter år och dagar, skola
        falla ut i följd av sjukdomen.»

021:016 Och HERREN uppväckte mot Joram filistéernas ande och de arabers
        som bodde närmast etiopierna;
021:017 och de drogo upp mot Juda och bröto in där och förde bort allt
        gods som fanns i konungens hus, därtill ock hans söner och
        hustrur, så att han icke hade kvar någon av sina söner förutom
        Joahas, sin yngste son.
021:018 Och efter allt detta hemsökte HERREN honom med en obotlig
        sjukdom i inälvorna.
021:019 Och efter år och dagar, när två år voro förlidna, föllo hans
        inälvor ut i följd av sjukdomen, och han dog i svåra plågor; men
        hans folk anställde ingen förbränning till hans ära, såsom de
        hade gjort efter hans fäder.
021:020 Han var trettiotvå år gammal, när han blev konung, och han
        regerade åtta år i Jerusalem. Och han gick bort utan att bliva
        saknad, och man begrov honom i Davids stad, men icke i
        konungagravarna.

022:001 Och Jerusalems invånare gjorde Ahasja, hans yngste son, till
        konung efter honom; ty alla de äldre hade blivit dräpta av den
        rövarskara som med araberna hade kommit till lägret. Så blev då
        Ahasja, Jorams son, konung i Juda.
022:002 Fyrtiotvå år gammal var Ahasja, är han blev konung, ock han
        regerade ett år i Jerusalem. Hans moder hette Atalja, Omris
        dotter.
022:003 Också han vandrade på Ahabs hus' vägar, ty hans moder var hans
        rådgiverska i ogudaktighet.
022:004 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon likasom Ahabs hus; ty
        därifrån tog han, efter sin faders död, sina rådgivare, till
        sitt eget fördärv.
022:005 Det var ock deras råd han följde, när han drog åstad med Joram,
        Ahabs son, Israels konung, och stridde mot Hasael, konungen i
        Aram, vid Ramot i Gilead. Men Joram blev sårad av araméerna.
022:006 Då vände han tillbaka, för att i Jisreel låta hela sig från de
        sår som han hade fått vid Rama, i striden mot Hasael, konungen i
        Aram. Och Asarja, Jorams son, Juda konung, for ned för att
        besöka Joram, Ahabs son, i Jisreel, eftersom denne låg sjuk.
022:007 Men till Ahasjas fördärv var det av Gud bestämt att han skulle
        komma till Joram. Ty när han hade kommit dit, for han med Joram
        för att möta Jehu, Nimsis son, som HERREN hade smort till att
        utrota Ahabs hus.
022:008 Så hände sig att Jehu, när han utförde straffdomen över Ahabs
        hus, träffade på de Juda furstar och de brorsöner till Ahasja,
        som voro i Ahasjas tjänst, och dräpte dem.
022:009 Sedan sökte han efter Ahasja; och man grep denne, där han höll
        sig gömd i Samaria, och förde honom till Jehu och dödade
        honom. Men därefter begrovo de honom, ty de sade: »Han var dock
        son till Josafat, som sökte HERREN av allt sitt hjärta.» Och av
        Ahasjas hus fanns sedan ingen dom förmådde övertaga
        konungadömet.

022:010 När nu Atalja, Ahasjas moder, förnam att hennes son var död,
        stod hon upp och förgjorde hela konungasläkten i Juda
        hus.
022:011 Men just när konungabarnen skulle dödas, tog konungadottern
        Josabeat Joas, Ahasjas son, och skaffade honom hemligen undan, i
        det att han förde honom jämte hans amma in i sovkammaren; där
        höll Josabeat, konung Jorams dotter, prästen Jojadas hustru—
        som ju ock var Ahasjas syster—honom dold för Atalja, så att
        denna icke fick döda honom.
022:012 Sedan var han hos dem i Guds hus, där han förblev gömd i sex år,
        medan Atalja regerade i landet.

023:001 Men i det sjunde året tog Jojada mod till sig och förband sig
        med underhövitsmännen Asarja, Jerohams son, Ismael, Johanans
        son, Asarja, Obeds son, Maaseja, Adajas son, och Elisafat,
        Sikris son.
023:002 Dessa foro därefter omkring i Juda och församlade leviterna ur
        alla Juda städer, så ock huvudmännen för Israels familjer. Och
        när de kommo till Jerusalem,
023:003 Slöt hela församlingen i Guds hus ett förbund med konungen. Och
        Jojada sade till dem: »Konungens son skall nu vara konung, såsom
        HERREN har talat angående Davids söner.
023:004 Detta är alltså vad I skolen göra: en tredjedel av eder,
        nämligen de präster och leviter som hava att inträda i
        vakthållningen på sabbaten, skall stå på vakt vid trösklarna
023:005 och en tredjedel vid konungshuset och en tredjedel vid
        Jesodporten; och allt folket skall vara på förgårdarna till
        HERRENS hus.
023:006 Dock må ingen annan än prästerna och de tjänstgörande leviterna
        gå in i HERRENS hus; dessa må gå in, ty de äro heliga. Men allt
        det övriga folket skall iakttaga vad HERREN har bjudit dem
        iakttaga.
023:007 Och leviterna skola ställa sig runt omkring konungen, var och en
        med sina vapen i handen; och om någon vill tränga sig in i
        huset, skall han dödas. Och I skolen följa konungen, vare sig
        han går in eller ut.»

023:008 Leviterna och hela Juda gjorde allt vad prästen Jojada hade
        bjudit dem, var och en av dem tog sina män, både de som skulle
        inträda i vakthållningen på sabbaten och de som skulle avgå
        därifrån på sabbaten, ty prästen Jojada lät ingen avdelning vara
        fri ifrån tjänstgöring.
023:009 Och prästen Jojada gav åt underhövitsmännen de spjut och de
        sköldar av olika slag, som hade tillhört konung David, och som
        funnos i Guds hus.
023:010 Och han ställde upp allt folket, var och en med sitt vapen i
        handen, från husets södra sida till husets norra sida, mot
        altaret och mot huset, runt omkring konungen.
023:011 Därefter förde de ut konungasonen och satte på honom kronan och
        gåvo honom vittnesbördet och gjorde honom till konung; och
        Jojada och hans söner smorde honom och ropade: »Leve konungen!»

023:012 När Atalja nu hörde folkets rop, då de skyndade fram och hyllade
        konungen, gick hon in i HERRENS hus till folket.
023:013 Där fick hon då se konungen stå vid sin pelare, nära ingången,
        och hövitsmännen och trumpetblåsarna bredvid konungen, och fick
        höra huru hela folkmängden jublade och stötte i trumpeterna, och
        huru sångarna med sina instrumenter ledde hyllningssången. Då
        rev Atalja sönder sina kläder och ropade: »Sammansvärjning!
        Sammansvärjning!»
023:014 Men prästen Jojada lät underhövitsmännen som anförde skaran
        träda fram, och han sade till dem: »Fören henne ut mellan leden,
        och om någon följer henne, så må han dödas med svärd.» Prästen
        förbjöd dem nämligen att döda henne i HERRENS hus.
023:015 Alltså grepo de henne, och när hon hade kommit fram dit där
        Hästporten för in i konungshuset, dödade de henne där.

023:016 Och Jojada slöt ett förbund mellan sig och allt folket och
        konungen, att de skulle vara ett HERRENS folk.
023:017 Och allt folket begav sig till Baals tempel och rev ned det och
        slog sönder dess altaren och bilder; och Mattan, Baals präst,
        dräpte de framför altarna.
023:018 Därefter ställde Jojada ut vakter vid HERRENS hus och betrodde
        detta värv åt de levitiska prästerna, dem som David hade indelat
        i klasser för tjänstgöringen i HERRENS hus, till att offra
        brännoffer åt HERREN, såsom det var föreskrivet i Moses lag, med
        jubel och sång, efter Davids anordning.
023:019 Och han ställde dörrvaktarna vid portarna till HERRENS hus, för
        att ingen skulle komma in, som på något sätt var oren.
023:020 Och han tog med sig underhövitsmännen och de förnämsta och
        mäktigaste bland folket och hela folkmängden och förde konungen
        ned från HERRENS hus, och de gingo in i konungshuset genom Övre
        porten; och de satte konungen på konungatronen.
023:021 Och hela folkmängden gladde sig, och staden förblev lugn. Men
        Atalja hade de dödat med svärd.

024:001 Joas var sju år gammal, när han blev konung, och han regerade
        fyrtio år i Jerusalem. Hans moder hette Sibja, från Beer-Seba.
024:002 Och Joas gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, så länge prästen
        Jojada levde.
024:003 Och Jojada tog åt honom två hustrur, och han födde söner och
        döttrar.

024:004 Därefter blev Joas betänkt på att upphjälpa HERRENS hus.
024:005 Och han församlade prästerna och leviterna och sade till dem:
        »Faren vart år ut till Juda städer, och samlen från hela Israel
        in penningar till att sätta eder Guds hus i stånd; och I skolen
        bedriva denna sak med skyndsamhet.» Men leviterna skyndade sig
        icke.
024:006 Då kallade konungen till sig översteprästen Jojada och sade till
        honom: »Varför har du icke tillhållit leviterna att från Juda
        och Jerusalem indriva den skatt som HERRENS tjänare Mose pålade,
        och som Israels församling skulle erlägga till vittnesbördets
        tabernakel?
024:007 Ty Ataljas, den ogudaktiga kvinnans, söner hava fördärvat Gud
        hus; ja, allt som var helgat till HERRENS hus hava de använt
        till Baalerna.»

024:008 På konungens befallning gjorde man därefter en kista och ställde
        den utanför porten till HERREN hus.
024:009 Och man lät utropa i Juda och Jerusalem att den skatt som Guds
        tjänare Mose hade pålagt Israel i öknen skulle erläggas åt
        HERREN.
024:010 Och alla furstarna och allt folket buro fram penningar med
        glädje och kastade dem i kistan, till dess att allt var
        insamlat.
024:011 Och när tid blev att genom leviternas försorg föra kistan till
        de granskningsmän som konungen hade förordnat, och dessa då
        märkte att mycket penningar fanns i den, då kommo konungens
        sekreterare och översteprästens tillsyningsman och tömde kistan
        och buro den sedan tillbaka till dess plats. Så gjorde de gång
        efter annan och samlade in penningar i myckenhet.
024:012 Därefter lämnade konungen och Jojada dessa åt den som skulle
        utföra arbetet på HERRENS hus, och lejde stenhuggare och
        timmermän till att upphjälpa HERRENS hus, så ock järn- och
        kopparsmeder till att sätta HERRENS hus i stånd.
024:013 Och de som utförde arbetet bedrevo det så, att arbetet gick
        framåt under deras händer, Och de återställde Guds hus i dess
        förra skick och satte det i gott stånd.
024:014 Och när de hade slutat, buro de återstoden av penningarna till
        konungen och Jojada; och man gjorde därav kärl till HERRENS hus,
        kärl till gudstjänsten och offren, skålar och andra kärl av guld
        och silver Och man offrade brännoffer i HERRENS hus beständigt,
        så länge Jojada levde.

024:015 Men Jojada blev gammal och mätt på att leva och dog så; ett
hundra trettio år gammal var han vid sin död.
024:016 Och man begrov honom i Davids stad bland konungarna, därför att
han hade gjort vad gott var mot Israel och mot Gud och hans hus.

024:017 Men efter Jojadas död kommo Juda furstar och föllo ned för
        konungen; då lyssnade konungen till dem.
024:018 Och de övergåvo HERRENS, sina fäders Guds, hus och tjänade
        Aserorna och avgudarna. Då kom förtörnelse över Juda och
        Jerusalem genom den skuld de så ådrogo sig.
024:019 Och profeter sändes ibland dem för att omvända dem till HERREN;
        och dessa varnade dem, men de lyssnade icke därtill.

024:020 Men Sakarja, prästen Jojadas son, hade blivit beklädd med Guds
        Andes kraft, och han trädde fram inför folket och sade till dem:
        »Så säger Gud: Varför överträden I HERRENS bud, eder själva till
        ingen fromma? Eftersom I haven övergivit HERREN, har han ock
        övergivit eder.»
024:021 Då sammansvuro de sig mot honom och stenade honom, enligt
        konungens befallning, på förgården till HERRENS hus.
024:022 Ty konung Joas tänkte icke på den kärlek som Jojada, dennes
        fader, hade bevisat honom, utan dräpte hans son. Men denne sade
        i sin dödsstund: »Må HERREN se detta och utkräva det.»

024:023 Och när året hade gått till ända, drog araméernas här upp mot
        honom, och de kommo till Juda och Jerusalem och utrotade ur
        folket alla folkets furstar. Och allt byte som de togo sände de
        till konungen i Damaskus.
024:024 Ty fastän araméernas här som då ryckte an utgjorde allenast en
        ringa skara, gav HERREN likväl i deras hand en mycket talrik
        här, därför att folket hade övergivit HERREN, sina fäders
        Gud. Så fingo de utföra straffdomen över Joas.

024:025 Och när dessa drogo bort ifrån honom—ty de lämnade honom kvar
        illa sjuk—sammansvuro sig hans tjänare mot honom, därför att
        han hade utgjutit prästen Jojadas söners blod, och dräpte honom
        på hans säng; detta blev hans död. Och man begrov honom i
        Davids stad; dock begrov man honom icke i konungagravarna.
024:026 Och de som sammansvuro sig mot honom voro Sabad, son till
        ammonitiskan Simeat, och Josabad, son till moabitiskan Simrit.
024:027 Men om hans söner, och om de många profetior som förkunnades mot
        honom, och om huru Guds hus åter upprättades, härom är skrivet i
        »Utläggning av Konungaboken». Och hans son Amasja blev konung
        efter honom.

025:001 Amasja var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
        regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Joaddan,
        från Jerusalem.
025:002 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, dock icke av fullt
        hängivet hjärta.
025:003 Och sedan hans konungadöme hade blivit befäst, lät han dräpa
        dem av sina tjänare, som hade dödat hans fader, konungen.
025:004 Men deras barn dödade han icke, utan handlade i enlighet med vad
        föreskrivet var i Moses lagbok, där HERREN hade bjudit och sagt:
        »Föräldrarna skola icke dö för sina barns skull, och barnen
        skola icke dö för sina föräldrars skull, utan var och en skall
        dö genom sin egen synd.»

025:005 Och Amasja församlade Juda barn och lät dem ställa upp sig efter
        sina familjer, efter sina över- och under- hövitsmän, hela Juda
        och Benjamin. Därefter inmönstrade han dem som voro tjugu år
        gamla eller därutöver, och fann dem utgöra tre hundra tusen
        utvalda stridbara män, som kunde föra spjut och sköld.
025:006 Därtill lejde han för hundra talenter silver ett hundra tusen
        tappra stridsmän ur Israel.
025:007 Men en gudsman kom till honom och sade: »O konung, låt icke
        Israels här draga åstad med dig, ty HERREN är icke med Israel,
        icke med hela hopen av Efraims barn;
025:008 utan du själv må allena draga åstad. Grip verket an, gå
        frimodigt ut i striden. Gud skall eljest låta dig komma på fall
        genom fienden; ty Gud förmår både att hjälpa och att stjälpa.»
025:009 Amasja sade till gudsmannen: »Men huru skall det då gå med de
        hundra talenterna som jag har givit åt skaran från Israel?»
        Gudsmannen svarade: »HERREN kan väl giva dig mer än det.»
025:010 Då avskilde Amasja den skara som hade kommit till honom från
        Efraim och lät dem gå hem igen. Häröver blevo dessa högeligen
        förgrymmade på Juda och vände tillbaka hem i vredesmod.

025:011 Men Amasja tog mod till sig och tågade ut med sitt folk och drog
        till Saltdalen och nedgjorde där av Seirs barn tio tusen.
025:012 Och Juda barn togo andra tio tusen till fånga levande; dem förde
        de upp på spetsen av en klippa och störtade dem ned från
        klippspetsen, så att de alla krossades.
025:013 Men de som tillhörde den skara som Amasja hade sänt tillbaka,
        och som icke hade fått gå med honom ut i striden, företogo
        plundringståg i Juda städer, från Samaria ända till Bet-Horon;
        och de nedgjorde tre tusen av invånarna och togo stort byte.

025:014 När sedan Amasja kom tillbaka från sin seger över edoméerna,
        förde han med sig Seirs barns gudar och ställde upp dem till
        gudar åt sig; och han tillbad inför dem och tände offereld åt
        dem.
025:015 Då upptändes HERRENS vrede mot Amasja, och han sände till honom
        en profet; denne sade till honom: »Varför söker du detta folks
        gudar, som ju icke hava kunnat rädda sitt eget folk ur din
        hand?»
025:016 När denne så talade till honom, svarade han honom: »Hava vi satt
        dig till konungens rådgivare? Håll upp, om du icke vill att man
        skall dräpa dig.» Då höll profeten upp och sade: »Jag förstår nu
        att Gud har beslutit att fördärva dig, eftersom du gör på detta
        sätt och icke vill höra på mitt råd.»

025:017 Och sedan Amasja, Juda konung, hade hållit rådplägning, sände
        han till Joas, son till Joahas, son till Jehu, Israels konung,
        och lät säga: »Kom, låt oss drabba samman med varandra.»
025:018 Men Joas, Israels konung, sände då till Amasja, Juda konung, och
        lät svara: »Törnbusken på Libanon sände en gång bud till cedern
        på Libanon och lät säga: 'Giv din dotter åt min son till
        hustru.' Men sedan gingo markens djur på Libanon fram över
        törnbusken och trampade ned den.
025:019 Du tänker på huru du har slagit Edom, och däröver förhäver du dig
        ditt hjärta och vill vinna ännu mer ära. Men stanna nu hemma.
        Varför utmanar du olyckan, dig själv och Juda med dig till
        fall?»
025:020 Men Amasja ville icke höra härpå, ty Gud skickade det så, för
        att de skulle bliva givna i fiendehand, eftersom de hade sökt
        Edoms gudar.
025:021 Så drog då Joas, Israels konung, upp, och de drabbade samman med
        varandra, han och Amasja, Juda konung, vid det Bet-Semes som hör
        till Juda.
025:022 Och Juda män blevo slagna av Israels män och flydde, var och en
        till sin hydda.
025:023 Och Amasja, Juda konung, son till Joas, son till Joahas, blev
        tagen till fånga i Bet-Semes av Joas, Israels konung. Och när
        denne hade fört honom till Jerusalem, bröt han ned ett stycke av
        Jerusalems mur, från Efraimsporten ända till Poneporten, fyra
        hundra alnar.
025:024 Och han tog allt guld och silver och alla kärl som funnos i Guds
        hus, hos Obed-Edom, och konungshusets skatter, därtill ock
        gisslan, och vände så tillbaka till Samaria.

025:025 Men Amasja, Joas' son, Juda konung, levde i femton år efter
        Joas', Joahas' sons, Israels konungs, död.
025:026 Vad nu mer är att säga om Amasja, om hans första tid såväl som
        om hans sista, det finnes upptecknat i boken om Judas och
        Israels konungar.
025:027 Och från den tid då Amasja vek av ifrån HERREN begynte man
        anstifta en sammansvärjning mot honom i Jerusalem, så att han
        måste fly till Lakis. Då sändes män efter honom till Lakis, och
        dessa dödade honom där.
025:028 Sedan förde man honom därifrån på hästar och begrov honom hos
        hans fäder i Juda huvudstad.

026:001 Och allt folket i Juda tog Ussia, som då var sexton år gammal,
        och gjorde honom till konung i hans fader Amasjas ställe.
026:002 Det var han som befäste Elot, och han lade det åter under Juda,
        sedan konungen hade gått till vila hos sina fäder.
026:003 Ussia var sexton år gammal, när han blev konung, och han
        regerade femtiotvå år i Jerusalem. Hans moder hette Jekilja,
        från Jerusalem.
026:004 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
        fader Amasja hade gjort.
026:005 Och han sökte Gud, så länge Sakarja levde, han som aktade på
        Guds syner. Och så länge han sökte HERREN, lät Gud det gå honom
        väl.
026:006 Han drog ut och stridde mot filistéerna och bröt ned Gats,
        Jabnes och Asdods murar; och han byggde städer på Asdods område
        och annorstädes i filistéernas land.
026:007 Och Gud hjälpte honom mot filistéerna och mot de araber som
        bodde i Gur-Baal och mot maoniterna.
026:008 Och ammoniterna måste giva skänker åt Ussia, och ryktet om honom
        sträckte sig ända till Egypten, ty han blev övermåttan mäktig.

026:009 Och Ussia byggde torn i Jerusalem över Hörnporten och över
        Dalporten och över Vinkeln och befäste dem.
026:010 Han byggde ock torn i öknen och högg ut många brunnar, ty han
        hade mycken boskap, både i låglandet och på slätten. Jordbruks-
        och vingårdsarbetare hade han i bergsbygden och på de bördiga
        fälten, ty han var en vän av åkerbruk.
026:011 Och Ussia hade en krigshär som drog ut till strid i avdelade
        skaror, med en mansstyrka som hade blivit fastställd vid
        mönstring genom sekreteraren Jeguel och tillsyningsmannen
        Maaseja, under överinseende av Hananja, en av konungens
        hövitsmän.
026:012 Hela antalet av de tappra stridsmän som voro huvudmän för
        familjerna var två tusen sex hundra.
026:013 Under deras befäl stod en krigshär av tre hundra sju tusen fem
        hundra män, som stridde med kraft och mod och voro konungens
        hjälp mot fienden.
026:014 Och Ussia försåg hela denna här med sköldar, spjut, hjälmar,
        pansar och bågar, så ock med slungstenar.
026:015 Och han lät i Jerusalem göra krigsredskap, konstmässigt
        uttänkta, till att sätta upp på tornen och på murarnas hörn, för
        att med dem avskjuta pilar och stora stenar. Och ryktet om honom
        gick ut vida omkring, ty underbart hjälptes han fram till makt.
026:016 Men när han nu var så mäktig, blev hans hjärta högmodigt, så att
        han gjorde vad fördärvligt var; han förbröt sig trolöst mot
        HERREN, sin Gud, i det att han gick in i HERRENS tempel för att
        antända rökelse på rökelsealtaret.
026:017 Då gick prästen Asarja ditin efter honom, åtföljd av åttio
        HERRENS präster, oförskräckta män.
026:018 Dessa trädde fram mot konung Ussia och sade till honom: »Det hör
        icke dig till, Ussia, att antända rökelse åt HERREN, utan det
        tillhör prästerna, Arons söner, som är helgade till att antända
        rökelse. Gå ut ur helgedomen, ty du har begått en förbrytelse,
        och HERREN Gud skall icke låta detta lända dig till ära.»
026:019 Då for Ussia ut i vrede, där han stod med ett rökelsekar i sin
        hand för att antända rökelse. Men just som han for ut mot
        prästerna, slog spetälska ut på hans panna, i prästernas
        närvaro, inne i HERRENS hus, bredvid rökelsealtaret.
026:020 Och när översteprästen Asarja och alla prästerna vände sig till
        honom och fingo se att han var spetälsk i pannan, drevo de honom
        strax ut därifrån. Själv skyndade han också ut, eftersom HERREN
        så hemsökte honom.
026:021 Sedan var konung Ussia spetälsk för hela sitt liv och bodde i
        ett särskilt hus såsom spetälsk, ty han var utesluten från
        HERRENS hus. Hans son Jotam förestod då konungens hus och dömde
        folket i landet.

026:022 Vad nu mer är att säga om Ussia, om hans första tid såväl som om
        hans sista, det har profeten Jesaja, Amos' son, tecknat upp.
026:023 Och Ussia gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
        hos hans fäder, ute på konungagravens mark, detta med tanke
        därpå att han hade varit spetälsk. Och hans son Jotam blev
        konung efter honom.

027:001 Jotam var tjugufem år gammal när han blev konung, och han
        regerade sexton år i Jerusalem. Hans moder hette Jerusa, Sadoks
        dotter.
027:002 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
        fader Ussia hade gjort, vartill kom att han icke trängde in i
        HERRENS tempel; men folket gjorde ännu vad fördärvligt var.
027:003 Han byggde Övre porten till HERRENS hus, och på Ofelmuren
        utförde han stora byggnadsarbeten.
027:004 Därtill byggde han städer i Juda bergsbygd, och i skogarna
        byggde han borgar och torn.
027:005 Och när han så kom i strid med Ammons barns konung, blev han dem
        övermäktig, så att Ammons barn det året måste giva honom ett
        hundra talenter silver, tio tusen korer vete och tio tusen korer
        korn. Lika mycket måste Ammons barn erlägga åt honom också nästa
        år och året därpå.
027:006 Så mäktig blev Jotam, därför att han vandrade ståndaktigt inför
        HERREN, sin Gud.

027:007 Vad nu mer är att säga om Jotam och om alla hans krig och andra
        företag, det finnes upptecknat i boken om Israels och Juda
        konungar.
027:008 Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
        regerade sexton år i Jerusalem.
027:009 Och Jotam gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
        Davids stad. Och hans son Ahas blev konung efter honom.

028:001 Ahas var tjugu år gammal när han blev konung, och han regerade
        sexton år i Jerusalem. Han gjorde icke vad rätt var i HERRENS
        ögon, såsom hans fader David,
028:002 utan vandrade på Israels konungars väg; ja, han lät ock göra
        gjutna beläten åt Baalerna.
028:003 Och själv tände han offereld i Hinnoms sons dal och brände upp
        sina barn i eld, efter den styggeliga seden hos de folk som
        HERREN hade fördrivit för Israels barn.
028:004 Och han frambar offer och tände offereld på höjderna och
        kullarna och under alla gröna träd.

028:005 Därför gav HERREN, hans Gud, honom i den arameiske konungens
        hand; de slogo honom och togo av hans folk en stor hop fångar
        och förde dem till Damaskus. Han blev ock given i Israels
        konungs hand, så att denne tillfogade honom ett stort nederlag.
028:006 Ty Peka, Remaljas son, dräpte av Juda ett hundra tjugu tusen man
        på en enda dag, allasammans stridbara män. Detta skedde därför
        att de hade övergivit HERREN, sina fäders Gud.
028:007 Och Sikri, en tapper man från Efraim, dräpte Maaseja,
        konungasonen, och Asrikam, slottshövdingen, och Elkana,
        konungens närmaste man.
028:008 Och Israels barn bortförde från sina bröder två hundra tusen
        fångar, nämligen deras hustrur, söner och döttrar, och togo
        därjämte mycket byte från dem och förde bytet till Samaria.

028:009 Men där var en HERRENS profet som hette Oded; denne gick ut mot
        hären, när den kom till Samaria, och sade till dem: »Se, i sin
        vrede över Juda har HERREN, edra fäders Gud, givit dem i eder
        hand, men I haven dräpt dem med en hätskhet som har nått upp
        till himmelen.
028:010 Och nu tänken I göra Judas och Jerusalems barn till trälar och
        trälinnor åt eder. Därmed dragen I ju allenast skuld över eder
        själva inför HERREN, eder Gud.
028:011 Så hören mig nu: Sänden tillbaka fångarna som I haven tagit från
        edra bröder; ty HERRENS vrede är upptänd mot eder.»

028:012 Några av huvudmännen bland Efraims barn, nämligen Asarja,
        Johanans son, Berekja, Mesillemots son, Hiskia, Sallums son, och
        Amasa, Hadlais son, stodo då upp och gingo emot dem som kommo
        från kriget
028:013 och sade till dem: »I skolen icke föra dessa fångar hitin; ty I
        förehaven något som drager skuld över oss inför HERREN, och
        varigenom I ytterligare föröken våra synder och vår skuld. Vår
        skuld är ju redan stor nog, och vrede är upptänd mot Israel.»
028:014 Då lämnade krigsfolket ifrån sig fångarna och bytet inför de
        överste och hela församlingen.
028:015 Och de nämnda männen stodo upp och togo sig an fångarna. Alla
        som voro nakna bland dem klädde de upp med vad de hade tagit
        såsom byte; de gåvo dem kläder och skor, mat och dryck, och
        smorde dem med olja, och alla som icke orkade gå läto de sätta
        sig upp på åsnor, och förde dem så till Jeriko, Palmstaden, till
        deras bröder där. Sedan vände de tillbaka till Samaria.

028:016 Vid samma tid sände konung Ahas bud till konungarna i Assyrien,
        med begäran att de skulle hjälpa honom.
028:017 Ty förutom allt annat hade edoméerna kommit och slagit Juda och
        tagit fångar.
028:018 Och filistéerna hade fallit in i städerna i Juda lågland och
        sydland och hade intagit Bet-Semes, Ajalon och Gederot, så ock
        Soko med underlydande orter, Timna med underlydande orter och
        Gimso med underlydande orter, och hade bosatt sig i dem.
028:019 Ty HERREN ville förödmjuka Juda, för Ahas', den israelitiske
        konungens, skull, därför att denne hade vållat oordning i Juda
        och varit otrogen mot HERREN.
028:020 Men Tillegat-Pilneeser, konungen i Assyrien, drog emot honom och
        angrep honom, i stället för att understödja honom.
028:021 Ty fastän Ahas plundrade HERRENS hus och konungshuset och de
        överstes hus och gav allt åt konungen i Assyrien, så hjälpte det
        honom dock icke.
028:022 Och i sin nöd försyndade sig samme konung Ahas ännu mer genom
        otrohet mot HERREN.
028:023 Han offrade nämligen åt gudarna i Damaskus, som hade slagit
        honom; ty han tänkte: »Eftersom de arameiska konungarnas gudar
        hava förmått hjälpa dem, vill jag offra åt dessa gudar, för att
        de ock må hjälpa mig.» Men i stället var det dessa som kommo
        honom och hela Israel på fall.
028:024 Ahas samlade ihop de kärl som funnos i Guds hus och bröt sönder
        kärlen i Guds hus och stängde igen dörrarna till HERRENS hus,
        och gjorde sig altaren i vart hörn i Jerusalem.
028:025 Och i var och en av Juda städer uppförde han offerhöjder för att
        där tända offereld åt andra gudar, och han förtörnade så HERREN,
        sina fäders Gud.

028:026 Vad nu mer är att säga om honom och om alla hans företag, under
        hans första tid såväl som under hans sista, det finnes
        upptecknat i boken om Judas och Israels konungar.
028:027 Och Ahas gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
        Jerusalem, inne i själva staden; de lade honom nämligen icke i
        Israels konungars gravar. Och hans son Hiskia blev konung efter
        honom.

029:001 Hiskia var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
        regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Abia,
        Sakarjas dotter.
029:002 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
        fader David hade gjort.

029:003 I sitt första regeringsår, i första månaden, öppnade han
        dörrarna till HERRENS hus och satte dem i stånd
029:004 Och han lät hämta prästerna och leviterna och församlade dem på
        den öppna platsen mot öster.
029:005 Och han sade till dem: »Hören mig, I leviter. Helgen nu eder
        själva, och helgen HERRENS, edra fäders Guds, hus, och skaffen
        orenheten ut ur helgedomen.
029:006 Ty våra fäder voro otrogna och gjorde vad ont var i HERRENS, vår
        Guds, ögon och övergåvo honom; de vände sitt ansikte bort ifrån
        HERRENS boning och vände honom ryggen.
029:007 De stängde ock igen dörrarna till förhuset, släckte ut lamporna,
        tände ingen rökelse och offrade inga brännoffer i helgedomen åt
        Israels Gud.
029:008 Därför har HERRENS förtörnelse kommit över Juda och Jerusalem,
        och han har gjort dem till en varnagel, till ett föremål för
        häpnad och begabberi, såsom I sen med egna ögon.
029:009 Ja, därför hava ock våra fäder fallit för svärd, och våra söner
        och döttrar och hustrur hava fördenskull kommit i fångenskap.
029:010 Men nu har jag i sinnet att sluta ett förbund med HERREN,
        Israels Gud, för att hans vredes glöd må vända sig ifrån oss.
029:011 Så varen nu icke försumliga, mina barn, ty eder har HERREN
        utvalt till att stå inför hans ansikte och göra tjänst inför
        honom, till att vara hans tjänare och antända rökelse åt
        honom.»

029:012 Då stodo leviterna upp: Mahat, Amasais son, och Joel, Asarjas
        son, av kehatiternas barn; av Meraris barn Kis, Abdis son, och
        Asarja, Jehallelels son; av gersoniterna Joa, Simmas son, och
        Eden, Joas son;
029:013 av Elisafans barn Simri och Jeguel; av Asafs barn Sakarja och
        Mattanja;
029:014 av Hemans barn Jehuel och Simei; av Jedutuns barn Semaja och
        Ussiel.
029:015 Dessa församlade nu sina bröder och helgade sig och gingo, såsom
        konungen hade bjudit i kraft av HERRENS ord, sedan in för att
        rena HERRENS hus.
029:016 Men prästerna gingo in i det inre av HERRENS hus för att rena
        det, och all orenhet som de funno i HERRENS tempel buro de ut på
        förgården till HERRENS hus; där togo leviterna emot den och buro
        ut den i Kidrons dal.
029:017 De begynte att helga templet på första dagen i första månaden,
        och på åttonde dagen i månaden hade de hunnit till HERRENS
        förhus och helgade sedan HERRENS hus under åtta dagar; och på
        sextonde dagen i första månaden hade de fullgjort sitt arbete.
029:018 Då gingo de in till konung Hiskia och sade: »Vi hava renat hela
        HERRENS hus och brännoffersaltaret med alla dess tillbehör och
        skådebrödsbordet med alla dess tillbehör.
029:019 Och alla de kärl som konung Ahas under sin regering i sin
        otrohet förkastade, dem hava vi återställt och helgat, och de
        stå nu framför HERRENS altare.»

029:020 Då lät konung Hiskia bittida om morgonen församla de överste i
        staden och gick upp i HERRENS hus.
029:021 Och man förde fram sju tjurar, sju vädurar och sju lamm, så ock
        sju bockar till syndoffer för riket och för helgedomen och för
        Juda; och han befallde Arons söner, prästerna, att offra detta
        på HERRENS altare.
029:022 Då slaktade de fäkreaturen, och prästerna togo upp blodet och
        stänkte det på altaret; därefter slaktade de vädurarna och
        stänkte blodet på altaret; sedan slaktade de lammen och stänkte
        blodet på altaret.
029:023 Därefter förde de syndoffersbockarna fram inför konungen och
        församlingen, och de lade sina händer på dem.
029:024 Och prästerna slaktade dem och läto deras blod såsom syndoffer
        komma på altaret, till försoning för hela Israel; ty konungen
        hade befallt att offra dessa brännoffer och syndoffer för hela
        Israel.

029:025 Och han lät leviterna ställa upp sig till tjänstgöring i HERRENS
        hus med cymbaler, psaltare och harpor, såsom David och Gad,
        konungens siare, och profeten Natan hade bjudit; ty budet härom
        var givet av HERREN genom hans profeter.
029:026 Och leviterna ställde upp sig med Davids instrumenter, och
        prästerna med trumpeterna.
029:027 Och Hiskia befallde att man skulle offra brännoffret på altaret;
        och på samma gång som offret begynte, begynte ock HERRENS sång
        ljuda jämte trumpeterna, och detta under ledning av Davids,
        Israels konungs, instrumenter.
029:028 Och hela församlingen föll ned, under det att sången sjöngs och
        trumpeterna skallade—allt detta ända till dess brännoffret
        var fullbordat.
029:029 Och när de hade offrat brännoffret, knäböjde konungen och alla
        som voro där tillstädes med honom, och tillbådo.
029:030 Och konung Hiskia och de överste befallde leviterna att lova
        HERREN med Davids och siaren Asafs ord; och de sjöngo hans lov
        med glädje och böjde sig ned och tillbådo.

029:031 Och Hiskia tog till orda och sade: »I haven nu tagit
        handfyllning till HERRENS tjänst. Så träden nu hit och fören
        fram slaktoffer och lovoffer till HERRENS hus.» Då förde
        församlingen fram slaktoffer och lovoffer, och var och en som av
        sitt hjärta manades därtill offrade brännoffer.
029:032 Antalet av de brännoffersdjur som församlingen förde fram var
        sjuttio tjurar, ett hundra vädurar och två hundra lamm, alla
        dessa till brännoffer åt HERREN.
029:033 Och tackoffren utgjordes av sex hundra tjurar och tre tusen djur
        av småboskapen.
029:034 Men prästerna voro för få, så att de icke kunde draga av huden
        på alla brännoffersdjuren; därför understöddes de av sina bröder
        leviterna, till dess detta göromål var fullgjort, och till dess
        prästerna hade helgat sig. Ty i fråga om att helga sig hade
        leviterna visat sig mer rättsinniga än prästerna.
029:035 Också var antalet stort av brännoffer, vartill kommo
        fettstyckena från tackoffren, så ock de drickoffer som hörde
        till brännoffren.

Så blev det ordnat med tjänstgöringen i HERRENS hus.
029:036 Och Hiskia och allt folket gladde sig över vad Gud hade berett
åt folket; ty helt oväntat hade detta kommit till stånd.

030:001 Därefter sände Hiskia ut bud till hela Israel och Juda och skrev
        också brev till Efraim och Manasse, att de skulle komma till
        HERRENS hus i Jerusalem för att hålla HERRENS, Israels Guds,
        påskhögtid.
030:002 Och konungen och hans förnämsta män och hela församlingen i
        Jerusalem enade sig om att hålla påskhögtiden i andra månaden;
030:003 ty de kunde icke hålla den nu genast, eftersom prästerna ännu
        icke hade helgat sig i tillräckligt antal och folket icke hade
        hunnit församla sig till Jerusalem.
030:004 Därför syntes det konungen och hela församlingen rätt att göra
        så.
030:005 Och de beslöto att låta utropa i hela Israel, från Beer-Seba
        ända till Dan, att man skulle komma och hålla HERRENS, Israels
        Guds, påskhögtid i Jerusalem; ty man hade icke eljest hållit den
        samfällt, såsom föreskrivet var.

030:006 Så begåvo sig då ilbuden åstad med breven från konungen och hans
        förnämsta män och drogo genom hela Israel och Juda, enligt
        konungens befallning, och sade: »I Israels barn, vänden om till
        HERREN, Abrahams, Isaks och Israels Gud, på det att han må vända
        om till den kvarleva av eder, som har räddats undan de assyriska
        konungarnas hand.
030:007 Och varen icke såsom edra fäder och bröder, som voro otrogna mot
        HERREN, sina fäders Gud, så att han prisgav dem åt förödelse,
        såsom I själva haven sett.
030:008 Varen alltså nu icke hårdnackade såsom edra fäder, utan
        underkasten eder HERREN och kommen till hans helgedom, den som
        han har helgat för evig tid, och tjänen HERREN, eder Gud, på det
        att hans vredes glöd må vända sig ifrån eder.
030:009 Ty om I vänden om till HERREN, skola edra bröder och edra barn
        finna barmhärtighet inför dem som hålla dem fångna, så att de få
        vända tillbaka till detta land; ty HERREN, eder Gud, är nådig
        och barmhärtig, och han skall icke vända sitt ansikte ifrån
        eder, om I vänden om till honom.»
030:010 Och ilbuden foro ifrån stad till stad i Efraims och Manasse land
        och ända till Sebulon; men man gjorde spe av dem och bespottade
        dem.
030:011 Dock funnos några i Aser, Manasse och Sebulon, som ödmjukade sig
        och kommo till Jerusalem.
030:012 Också i Juda verkade Guds hand, så att han gav dem ett
        endräktigt hjärta till att göra efter vad konungen och de
        överste hade bjudit i kraft av HERRENS ord.

030:013 Och mycket folk kom tillhopa i Jerusalem för att hålla det
        osyrade brödets högtid i andra månaden, en mycket stor
        församling.
030:014 Och de stodo upp och skaffade bort de altaren som funnos i
        Jerusalem; också alla offereldsaltarna skaffade de bort och
        kastade dem i Kidrons dal.
030:015 Och de slaktade påskalammet på fjortonde dagen i andra månaden;
        prästerna och leviterna, som nu kände blygsel och därför hade
        helgat sig, förde därvid fram brännoffer till HERRENS hus.
030:016 Och de inställde sig till tjänstgöring på sina platser, såsom
        det var föreskrivet för dem, efter gudsmannen Moses lag; och
        prästerna stänkte med blodet, sedan de hade tagit emot det av
        leviterna.
030:017 Ty många funnos i församlingen, som icke hade helgat sig; därför
        måste leviterna slakta påskalammen för alla som icke voro rena,
        och så helga dem åt HERREN.
030:018 Det var nämligen en myckenhet av folket, många från Efraim och
        Manasse, Isaskar och Sebulon, som icke hade renat sig, utan åto
        påskalammet på annat sätt än föreskrivet var. Men Hiskia hade
        bett för dem och sagt: »HERREN, den gode, förlåte var och en
030:019 som har vänt sitt hjärta till att söka Gud, HERREN, sina fäders
        Gud, om han än icke är ren efter helgedomens ordning.»
030:020 Och HERREN hörde Hiskia och skonade folket.

030:021 Så höllo Israels barn, de som då voro tillstädes i Jerusalem,
        det osyrade brödets högtid i sju dagar med stor glädje; och
        leviterna och prästerna lovade HERREN var dag med kraftiga
        instrumenter, HERREN till ära.
030:022 Och Hiskia talade vänligt till alla de leviter som voro väl
        förfarna i HERRENS tjänst. Och de åto av högtidsoffren under de
        sju dagarna, i det att de offrade tackoffer och prisade HERREN,
        sina faders Gud.
030:023 Och hela församlingen enade sig om att hålla högtid under ännu
        sju dagar; och så höll man högtid med glädje också under de sju
        dagarna.
030:024 Ty Hiskia, Juda konung, hade såsom offergärd givit åt
        församlingen ett tusen tjurar och av småboskapen sju tusen djur,
        och de överste hade såsom offergärd givit åt församlingen ett
        tusen tjurar och av småboskapen tio tusen djur. Och ett stort
        antal präster helgade sig.
030:025 Och hela Juda församling gladde sig med prästerna och leviterna,
        så ock hela församlingen av dem som hade kommit från Israel,
        ävensom de främlingar som hade kommit från Israels land, eller
        som bodde i Juda.
030:026 Och i Jerusalem var stor glädje; ty alltsedan Salomos, Davids
        sons, Israels konungs, tid hade icke något sådant som detta
        skett i Jerusalem.
030:027 Och de levitiska prästerna stodo upp och välsignade folket, och
        deras röst blev hörd, och deras bön kom till himmelen, hans
        heliga boning.

031:001 När nu allt detta var till ända, drogo alla israeliter som hade varit där tillstädes ut till Juda städer och slogo sönder stoderna, höggo ned Aserorna och bröto ned offerhöjderna och altarna i hela Juda och Benjamin och i Efraim och Manasse, till dess att de hade gjort ände på dem; sedan vände alla Israels barn tillbaka till sina städer, var och en till sin egendom.

031:002 Och Hiskia förordnade om prästernas och leviternas avdelningar,
        alltefter som de tillhörde den ena eller den andra avdelningen,
        så att var och en av såväl prästerna som leviterna fick sitt
        bestämda göromål, när brännoffer och tackoffer skulle offras,
        till att därvid göra tjänst och tacka och lovsjunga i portarna
        till HERRENS läger.
031:003 Och konungen anslog en del av sin egendom till brännoffren,
        nämligen till att offra brännoffer morgon och afton, och till
        att offra brännoffer på sabbaterna, vid nymånaderna och vid
        högtiderna, såsom det var föreskrivet i HERRENS lag.
031:004 Och han befallde folket som bodde i Jerusalem att giva prästerna
        och leviterna deras del, för att de skulle kunna hålla fast vid
        HERRENS lag.
031:005 Och när denna befallning blev känd, gåvo Israels barn rikligen
        en förstling av säd, vin, olja och honung och av all markens
        avkastning; och tionde av allt förde de fram i myckenhet.
031:006 Och de av Israels och Juda barn, som bodde i Juda städer, förde
        ock fram tionde av fäkreatur och små boskap, så ock tionde av
        de heliga gåvor som helgades åt HERRENS, deras Gud, och lade upp
        dem i särskilda högar.
031:007 I tredje månaden begynte de att lägga upp högarna, och i sjunde
        månaden hade de slutat därmed.
031:008 När då Hiskia och de överste kommo och sågo högarna, prisade de
        HERREN och hans folk Israel.
031:009 Och Hiskia frågade prästerna och leviterna om högarna.
031:010 Då svarade honom översteprästen Asarja, av Sadoks hus, och sade;
        »Alltsedan man begynte föra fram offergärden till HERRENS hus,
        hava vi ätit och blivit mätta och dock fått mycket kvar; ty
        HERREN har välsignat sitt folk, och vad som är kvar är denna
        stora rikedom.»

031:011 Och Hiskia befallde att man skulle inreda förrådskamrar i
        HERRENS hus, och man inredde sådana.
031:012 Och i dem förde man in offergärden och tionden och de heliga
        gåvorna, allt på heder och tro. Och överuppsyningsman däröver
        var leviten Konanja, och hans närmaste man var hans broder
        Simei.
031:013 Men Jehiel, Asasja, Nahat, Asael, Jerimot, Josabad, Eliel,
        Jismakja, Mahat och Benaja voro tillsyningsmän under Konanja och
        hans broder Simei, efter förordnande av konung Hiskia och
        Asarja, fursten i Guds hus.
031:014 Och leviten Kore, Jimnas son, som var dörrvaktare på östra
        sidan, hade uppsikten över de frivilliga gåvorna åt Gud och
        skulle fördela HERRENS offergärd och det högheliga av offren.
031:015 Och under honom sattes Eden, Minjamin, Jesua, Semaja, Amarja och
        Sekanja till förtroendemän i präststäderna för att ombesörja
        utdelningen åt sina bröder, efter deras avdelningar, åt den
        minste såväl som åt den störste.
031:016 Härifrån voro undantagna alla sådana i sina släktregister
        upptecknade personer av mankön, från tre års ålder och
        därutöver, som skulle infinna sig i HERRENS hus, där var dag de
        för den dagen bestämda sysslorna skulle utföras genom dem som
        hade tjänstgöringen, med de särskilda åligganden de hade efter
        sina avdelningar.
031:017 Och vad angick prästernas släktregister, så var det uppgjort
        efter deras familjer; och av leviterna voro de upptagna, som
        voro tjugu år gamla eller därutöver, efter sina särskilda
        åligganden, alltefter sina avdelningar.
031:018 Och i släktregistret skulle de vara upptecknade jämte alla sina
        späda barn, hustrur, söner och döttrar, så många de voro. Ty på
        heder och tro skulle de förvalta det heliga såsom heligt.
031:019 Och för dem av Arons söner, prästerna, som bodde på sina städers
        utmarker, voro i var särskild stad namngivna män tillsatta, som
        åt allt mankön bland prästerna och åt alla de leviter som voro
        upptecknade i släktregistret skulle utdela vad dem tillkom.

031:020 Så förfor Hiskia i hela Juda, och han gjorde inför HERREN, sin
        Gud, vad gott och rätt och sant var.
031:021 Och allt som han företog sig, när han nu sökte sin Gud, allt,
        vare sig det angick tjänstgöringen i Guds hus eller det angick
        lagen och budorden, det gjorde han av allt sitt hjärta, och det
        lyckades honom väl.

032:001 Sedan han hade utfört detta och bevisat sådan trohet, kom
        Sanherib, konungen i Assyrien, och drog in i Juda och belägrade
        dess befästa städer och tänkte erövra dem åt sig.
032:002 Då nu Hiskia såg att Sanherib kom, i avsikt att belägra
        Jerusalem,
032:003 rådförde han sig med sina förnämsta män och sina hjältar om att
        täppa för vattnet i de källor som lågo utom staden; och de
        hjälpte honom härmed.
032:004 Mycket folk församlades och täppte till alla källorna och dämde
        för bäcken som flöt mitt igenom trakten, ty de sade: »När de
        assyriska konungarna komma, böra de icke finna vatten i sådan
        myckenhet.»
032:005 Och han tog mod till sig och byggde upp muren överallt där den
        var nedbruten, och byggde tornen högre, och förde upp en annan
        mur därutanför, och befäste Millo i Davids stad, och lät göra
        skjutvapen i myckenhet, så ock sköldar.
032:006 Och han tillsatte krigshövitsmän över folket och församlade dem
        till sig på den öppna platsen vid stadsporten, och talade
        uppmuntrande till dem och sade:
032:007 »Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke
        förskräckta för konungen i Assyrien och för hela den hop han har
        med sig; ty med oss är en som är större än den som är med honom.
032:008 Med honom är en arm av kött, men med oss är HERREN, vår Gud, och
        han skall hjälpa oss och föra våra krig. Och folket tryggade sig
        vid Hiskias, Juda konungs, ord.

032:009 Därefter sände Sanherib, konungen i Assyrien—som nu med hela
        sin härsmakt låg framför Lakis—sina tjänare till Jerusalem,
        till Hiskia, Juda konung, och till alla dem av Juda, som voro i
        Jerusalem, och lät säga:
032:010 »Så säger Sanherib, konungen i Assyrien: Varpå förtrösten I,
        eftersom I stannen kvar i det belägrade Jerusalem?
032:011 Se, Hiskia uppeggar eder, så att I kommen att dö genom hunger
        och törst; han säger: 'HERREN, vår Gud, skall rädda oss ur den
        assyriske konungens hand.'
032:012 Har icke denne samme Hiskia avskaffat hans offerhöjder och
        altaren och sagt till Juda och Jerusalem: 'Inför ett enda altare
        skolen I tillbedja, och på detta skolen I tända offereld'?
032:013 Veten I icke vad jag och mina fäder hava gjort med andra länders
        alla folk? Hava väl de gudar som dyrkas av folken i dessa andra
        länder någonsin förmått rädda sina länder ur min hand?
032:014 Ja, vilket bland alla dessa folk som mina fäder hava givit till
        spillo har väl haft någon gud som har förmått rädda sitt folk ur
        min hand eftersom I menen att eder Gud förmår rädda eder ur min
        hand!»
032:015 Nej, låten nu icke Hiskia så bedraga och uppegga eder, och tron
        honom icke; ty ingen gud hos något folk eller i något rike har
        förmått rädda sitt folk ur min hand eller ur mina fäders
        hand. Huru mycket mindre skall då eder Gud kunna rädda eder ur
        min hand!»
032:016 Och hans tjänare talade ännu mer mot HERREN Gud och mot hans
        tjänare Hiskia.
032:017 Han hade ock skrivit ett brev vari han smädade HERREN, Israels
        Gud, och talade mot honom så: »Lika litet som de gudar som
        dyrkas av folken i de andra länderna hava kunnat rädda sina folk
        ur min hand, lika litet skall Hiskias Gud kunna rädda sitt folk
        ur min hand.»
032:018 Och till Jerusalems folk, dem som stodo på muren, ropade de med
        hög röst på judiska för att göra dem modlösa och förskräckta, så
        att man sedan skulle kunna intaga staden.
032:019 Och de talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om de
        främmande folkens gudar, vilka äro verk av människohänder.

032:020 Men vid allt detta bådo konung Hiskia och profeten Jesaja, Amos'
        son, och ropade till himmelen.
032:021 Då sände HERREN en ängel, som förgjorde alla de tappra
        stridsmännen och furstarna och hövitsmännen i den assyriske
        konungens läger, så att han med skam måste draga tillbaka till
        sitt land. Och när han en gång gick in i sin guds hus, blev han
        där nedhuggen med svärd av sina egna söner.
032:022 Så frälste HERREN Hiskia och Jerusalems invånare ur Sanheribs,
        den assyriske konungens, hand och ur alla andras hand; och han
        beskyddade dem på alla sidor.
032:023 Och många förde skänker till HERREN i Jerusalem och dyrbara
        gåvor till Hiskia, Juda konung; och han blev härefter högt aktad
        av alla folk.

032:024 Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk. Då bad han till HERREN, och
        han svarade honom och gav honom ett undertecken.
032:025 Dock återgäldade Hiskia icke det goda som hade blivit honom
        bevisat, utan hans hjärta blev högmodigt; därför kom förtörnelse
        över honom och över Juda och Jerusalem.
032:026 Men då Hiskia ödmjukade sig, mitt i sitt hjärtas högmod, och
        Jerusalems invånare med honom, drabbade HERRENS förtörnelse dem
        icke, så länge Hiskia levde.

032:027 Och Hiskias rikedom och härlighet var mycket stor; han hade
        byggt sig skattkamrar för silver och guld och ädla stenar, och
        för välluktande kryddor, och för sköldar och för allahanda
        dyrbara håvor av andra slag,
032:028 så ock förrådshus för vad som kom in av säd, vin och olja,
        ävensom stall för allt slags boskap; och hjordar hade han
        skaffat för sina fållor.
032:029 Och han hade byggt sig städer och förvärvat sig stor rikedom på
        får och fäkreatur; ty Gud hade givit honom mycket stora
        ägodelar.
032:030 Det var ock Hiskia som täppte till Gihonsvattnets övre källa och
        ledde vattnet nedåt, väster om Davids stad. Och Hiskia var
        lyckosam i allt vad han företog sig.
032:031 Jämväl när från Babels furstar de sändebud kommo, som voro
        skickade till honom för att fråga efter det under som hade skett
        i landet, övergav Gud honom allenast för att pröva honom, på det
        att han skulle förnimma allt vad som var i hans hjärta.

032:032 Vad nu mer är att säga om Hiskia och om hans fromma gärningar,
        det finnes upptecknat i »Profeten Jesajas, Amos' sons, syner», i
        boken om Judas och Israels konungar.
032:033 Och Hiskia gick till vila hos sina fäder, och han begrov honom
        på den plats där man går upp till Davids hus' gravar; och hela
        Juda och Jerusalems invånare bevisade honom ära vid hans
        död. Och hans son Manasse blev konung efter honom.

033:001 Manasse var tolv år gammal, när han blev konung, och han
        regerade femtiofem år i Jerusalem.
033:002 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, efter den styggeliga
        seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.
033:003 Han byggde åter upp de offerhöjder som hans fader Hiskia hade
        brutit ned, och reste altaren åt Baalerna och gjorde Aseror, och
        tillbad och tjänade himmelens hela härskara.
033:004 Ja, han byggde altaren i HERRENS hus, det om vilket HERREN hade
        sagt: »I Jerusalem skall mitt namn vara till evig tid.»
033:005 Han byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda
        förgårdarna till HERRENS hus.
033:006 Han lät ock sina barn gå genom eld i Hinnoms sons dal och övade
        teckentyderi, svartkonst och trolldom och skaffade sig
        andebesvärjare och spåmän och gjorde mycket som var ont i
        HERRENS ögon, så att han förtörnade honom.
033:007 Och avgudabelätet som han hade låtit göra satte han i Guds hus,
        om vilket Gud hade sagt till David och till hans son Salomo:
        »Vid detta hus och vid Jerusalem, som jag har utvalt bland alla
        Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid.
033:008 Och jag skall icke mer låta Israel vandra bort ifrån det land
        som jag har bestämt åt edra fäder, om de allenast hålla och göra
        allt vad jag har bjudit dem, alldeles efter den lag, de stadgar
        och rätter som de hava fått genom Mose.»
033:009 Men Manasse förförde Juda och Jerusalems invånare, så att de
        gjorde mer ont än de folk som HERREN hade förgjort för Israels
        barn.

033:010 Och HERREN talade till Manasse och hans folk, men de aktade icke
        därpå.
033:011 Då lät HERREN den assyriske konungens härhövitsmän komma över
        dem; de slogo Manasse i bojor och fängslade honom med
        kopparfjättrar och förde honom till Babel.
033:012 Men när han nu var i nöd, bön föll han inför HERREN, sin Gud,
        och ödmjukade sig storligen för sina fäders Gud.
033:013 Och när han så bad till honom, lät han beveka sig och hörde hans
        bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem såsom
        konung. Och då besinnade Manasse att HERREN är Gud.
033:014 Därefter byggde han en yttre mur till Davids stad västerut mot
        Gihon i dalen, intill Fiskporten, och runt omkring Ofel, och
        gjorde den mycket hög. Och han insatte krigshövitsmän i alla
        befästa städer i Juda.
033:015 Och han skaffade bort de främmande gudarna och avgudabelätet ur
        HERRENS hus, så ock alla de altaren som han hade byggt på det
        berg där HERRENS hus stod och i Jerusalem, och kastade dem
        utanför staden.
033:016 Och han upprättade HERRENS altare och offrade tackoffer och
        lovoffer därpå, och uppmanade Juda att tjäna HERREN, Israels
        Gud.
033:017 Men folket offrade ännu på höjderna, dock allenast åt HERREN,
        sin Gud.

033:018 Vad nu mer är att säga om Manasse och om hans bön till sin Gud
        och om de ord som siarna talade till honom i HERRENS, Israels
        Guds, namn, det står i Israels konungars krönika.
033:019 Och om hans bön och huru han blev bönhörd, och om all hans synd
        och otrohet, och om de platser på vilka han byggde offerhöjder
        och ställde upp sina Aseror och beläten, innan han ödmjukade sig,
        härom är skrivet i Hosais krönika.
033:020 Och Manasse gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
        där han bodde. Och hans son Amon blev konung efter honom.

033:021 Amon var tjugutvå år gammal, när han blev konung, och han
        regerade två år i Jerusalem.
033:022 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fader Manasse
        hade gjort; åt alla de beläten som hans fader Manasse hade låtit
        göra offrade Amon, och han tjänade dem.
033:023 Men han ödmjukade sig icke för HERREN, såsom hans fader Manasse
        hade gjort, utan denne Amon hopade skuld på skuld.
033:024 Och hans tjänare sammansvuro sig mot honom och dödade honom
        hemma i hans hus.
033:025 Men folket i landet dräpte alla som hade sammansvurit sig mot
        konung Amon. Därefter gjorde folket i landet hans son Josia till
        konung efter honom.

034:001 Josia var åtta år gammal, när han blev konung, och han regerade
        trettioett år i Jerusalem.
034:002 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och vandrade på sin fader
        Davids vägar och vek icke av vare sig till höger eller till
        vänster.

034:003 I sitt åttonde regeringsår, medan han ännu var en yngling,
        begynte han att söka sin fader Davids Gud; och i det tolfte året
        begynte han att rena Juda och Jerusalem från offerhöjderna och
        Aserorna och från de skurna och gjutna belätena.
034:004 Men Baalsaltarna brötos ned i hans åsyn, och solstoderna som
        voro uppställda på dem högg han ned, och Aserorna och de skurna
        och gjutna belätena slog han sönder och krossade dem till stoft
        och strödde ut stoftet på de mäns gravar, som hade offrat åt
        dem.
034:005 Och prästernas ben brände han upp på deras altaren. Så renade
        han Juda och Jerusalem.
034:006 Och i Manasses, Efraims och Simeons städer ända till Naftali
        genomsökte han överallt husen.
034:007 Och sedan han hade brutit ned altarna och krossat Aserorna och
        belätena sönder till stoft och huggit ned alla solstoder i hela
        Israels land, vände han tillbaka till Jerusalem.

034:008 Och i sitt adertonde regeringsår, medan han höll på med att rena
        landet och templet, sände han Safan, Asaljas son, och Maaseja,
        hövitsmannen i staden, och kansleren Joa, Joahas' son, för att
        sätta HERRENS, sin Guds, hus i stånd.
034:009 Och de gingo till översteprästen Hilkia och avlämnade de
        penningar som hade influtit till Guds hus, sedan de av de
        leviter som höllo vakt vid tröskeln hade blivit insamlade från
        Manasse, Efraim och hela det övriga Israel, så ock från hela
        Juda och Benjamin och från Jerusalems invånare;
034:010 de överlämnade dem åt de män som förrättade arbete såsom
        tillsyningsmän vid HERRENS hus. Sedan gåvos penningarna av dessa
        män, som förrättade arbete och hade befattning vid HERRENS hus
        med att laga huset och sätta det i stånd,
034:011 de gåvos åt timmermännen och byggningsmännen, till att inköpa
        huggen sten och trävirke till stockar, för att man därmed skulle
        timra upp de hus som Juda konungar hade förstört.
034:012 Och männen fingo vid sitt arbete handla på heder och tro; och
        tillsyningsmän över dem och föreståndare för arbetet voro Jahat
        och Obadja, leviter av Meraris barn, och Sakarja och Mesullam,
        av kehatiternas barn, så ock alla de leviter som voro kunniga på
        musikinstrumenter.
034:013 De hade ock tillsynen över bärarna, så att föreståndare funnos för
        alla arbetarna vid de särskilda göromålen. Av leviterna togos
        ock skrivare, uppsyningsmän och dörrvaktare.

034:014 När de nu togo ut penningarna som hade influtit till HERRENS
        hus, fann prästen Hilkia HERRENS lagbok, den som hade blivit
        given genom Mose
034:015 Då tog Hilkia till orda och sade till sekreteraren Safan: »Jag
        har funnit lagboken i HERRENS hus.» Och Hilkia gav boken åt
        Safan.
034:016 Och Safan bar boken till konungen och avgav därjämte sin
        berättelse inför konungen och sade: »Allt vad dina tjänare hava
        fått i uppdrag att göra, det göra de.
034:017 Och de hava tömt ut de penningar som funnos i HERRENS hus, och
        hava överlämnat dem åt tillsyningsmännen och åt arbetarna.»
034:018 Vidare berättade sekreteraren Safan för konungen och sade:
        »Prästen Hilkia har givit mig en bok.» Och Safan föreläste därur
        för konungen
034:019 När konungen nu hörde lagens ord, rev han sönder sina kläder.
034:020 Och konungen bjöd Hilkia och Ahikam, Safans son, och Abdon,
        Mikas son, och sekreteraren Safan och Asaja, konungens tjänare,
        och sade:
034:021 »Gån och frågen HERREN för mig och för dem som äro kvar av
        Israel och Juda, angående det som står i den bok som nu har
        blivit funnen. Ty stor är HERRENS vrede, den som är utgjuten
        över oss, därför att våra fäder icke hava hållit HERRENS ord och
        icke hava gjort allt som är föreskrivet i denna bok.»

034:022 Då gick Hilkia, tillika med andra som konungen sände åstad, till
        profetissan Hulda, hustru åt Sallum, klädkammarvaktaren, som var
        son till Tokehat, Hasras son; hon bodde i Jerusalem, i Nya
        staden. Och de talade med henne såsom dem bjudet var.
034:023 Då svarade hon dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Sägen till
        den man som har sänt eder till mig:
034:024 Så säger HERREN: Se, över denna plats och över dess invånare
        skall jag låta olycka komma, alla de förbannelser som äro
        skrivna i den bok som man har föreläst för Juda konung—
034:025 detta därför att de hava övergivit mig och tänt offereld åt
        andra gudar, och så hava förtörnat mig med alla sina händers
        verk. Min vrede skall utgjutas över denna plats och skall icke
        bliva utsläckt.
034:026 Men till Juda konung, som har sänt eder för att fråga HERREN,
        till honom skolen I säga så: Så säger HERREN, Israels Gud,
        angående de ord som du har hört:
034:027 Eftersom ditt hjärta blev bevekt och du ödmjukade dig inför Gud,
        när du hörde hans ord mot denna plats och mot dess invånare, ja,
        ödmjukade dig inför mig och rev sönder dina kläder och grät
        inför mig, fördenskull har jag ock hört dig, säger HERREN.
034:028 Se, jag vill samla dig till dina fäder, så att du får samlas
        till dem i din grav med frid, och dina ögon skola slippa att se
        all den olycka som jag skall låta komma över denna plats och
        dess invånare.» Och de vände tillbaka till konungen med detta
        svar.

034:029 Då sände konungen åstad och lät församla alla de äldste i Juda
        och Jerusalem.
034:030 Och konungen gick upp i HERRENS hus med alla Juda män och
        Jerusalems invånare, också prästerna och leviterna, ja, allt
        folket, ifrån den störste till den minste. Och han läste upp för
        dem allt vad som stod i förbundsboken, som hade blivit funnen i
        HERRENS hus.
034:031 Och konungen trädde fram på sin plats och slöt inför HERRENS
        ansikte det förbundet, att de skulle följa efter HERREN och
        hålla hans bud, hans vittnesbörd och hans stadgar, av allt sitt
        hjärta och av all sin själ, och göra efter förbundets ord, dem
        som voro skrivna i denna bok.
034:032 Och han lät alla som funnos i Jerusalem och Benjamin träda in i
        förbundet Och Jerusalems invånare gjorde efter Guds, sina fäders
        Guds, förbund.
034:033 Och Josia skaffade bort alla styggelser ur Israels barns alla
        landområden, och tillhöll alla dem som funnos i Israel att tjäna
        HERREN, sin Gud. Så länge han levde, veko de icke av ifrån
        HERREN, sina fäders Gud.

035:001 Därefter höll Josia HERRENS påskhögtid i Jerusalem; man slaktade
        påskalammet på fjortonde dagen i första månaden.
035:002 Och han fastställde prästernas åligganden och styrkte dem till
        tjänstgöringen i HERRENS hus.
035:003 Och han sade till leviterna som undervisade hela Israel, och som
        voro helgade åt HERREN: »Sätten den heliga arken i det hus som
        Salomo, Davids son, Israels konung, har byggt. Den skall icke
        mer vara en börda på edra axlar. Tjänen nu HERREN, eder Gud, och
        hans folk Israel.
035:004 Gören eder redo efter edra familjer, i edra avdelningar, enligt
        vad David, Israels konung, har föreskrivit, och enligt hans son
        Salomos föreskrifter,
035:005 och inställen eder i helgedomen, ordnade efter edra bröders, det
        meniga folkets, familjeskiften, så att en avdelning av en
        levitisk familj kommer på vart skifte.
035:006 Och slakten påskalammet och helgen eder och reden till det för
        edra bröder, så att I gören efter HERRENS ord genom Mose.»

035:007 Och Josia gav åt det meniga folket såsom offergärd småboskap,
        dels lamm och dels killingar, till ett antal av trettio tusen,
        alltsammans till påskoffer, åt alla som voro där tillstädes, så
        ock tre tusen fäkreatur, detta allt av konungens enskilda
        egendom.
035:008 Och hans förnämsta män gåvo efter sin fria vilja offergåvor åt
        folket, åt prästerna och leviterna. Hilkia, Sakarja och Jehiel,
        furstarna i Guds hus, gåvo åt prästerna två tusen sex hundra
        lamm och killingar till påskoffer, så ock tre hundra fäkreatur.
035:009 Men Konanja och hans bröder, Semaja och Netanel, jämte Hasabja,
        Jegiel och Josabad, de översta bland leviterna, gåvo åt
        leviterna såsom offergärd fem tusen lamm och killingar till
        påskoffer, så ock fem hundra fäkreatur.

035:010 Så blev det då ordnat för gudstjänsten; och prästerna inställde
        sig till tjänstgöring på sina platser och likaledes leviterna,
        efter sina avdelningar, såsom konungen hade bjudit.
035:011 Därefter slaktade de påskalammet, och prästerna stänkte med
        blodet som de togo emot av leviterna; och dessa drogo av huden.
035:012 Och de avskilde brännoffersstyckena och delade ut dem åt det
        meniga folket, efter deras familjeskiften, för att de skulle
        offra dem åt HERREN, såsom det var föreskrivet i Moses bok. På
        samma sätt gjorde de ock med fäkreaturen.
035:013 Och de stekte påskalammet på eld, på föreskrivet sätt; men
        tackoffersköttet kokade de i grytor, pannor och kittlar och
        delade ut det med hast åt allt det meniga folket.
035:014 Sedan redde de till åt sig själva och åt prästerna; ty
        prästerna, Arons söner, voro upptagna ända till natten med att
        offra brännoffret och fettstyckena; därför måste leviterna reda
        till både åt sig och åt prästerna, Arons söner.
035:015 Och sångarna, Asafs barn, stodo på sin plats, såsom David och
        Asaf och Heman och konungens siare Jedutun hade bjudit, och
        dörrvaktarna stodo var och en vid sin port; de behövde icke gå
        ifrån sin tjänstgöring, ty deras bröder, de andra leviterna,
        redde till åt dem.

035:016 Så blev allt ordnat för HERRENS tjänst på den dagen, i det att
        man höll påskhögtid och offrade brännoffer på HERRENS altare,
        såsom konung Josia hade bjudit.
035:017 De israeliter som voro där tillstädes höllo nu påskhögtid och
        firade det osyrade brödets högtid i sju dagar.
035:018 En påskhögtid lik denna hade icke blivit hållen i Israel sedan
        profeten Samuels tid; ty ingen av Israels konungar hade hållit
        en sådan påskhögtid som den vilken nu hölls av Josia jämte
        prästerna och leviterna och hela Juda och dem av Israel, som
        voro där tillstädes, jämväl Jerusalems invånare.
035:019 I Josias adertonde regeringsår hölls denna påskhögtid.

035:020 Efter allt detta, sedan Josia hade försatt templet i gott stånd,
        drog Neko, konungen i Egypten, upp för att strida vid Karkemis,
        som ligger vid Frat; och Josia drog ut mot honom.
035:021 Då skickade denne sändebud till honom och lät säga: »Vad har du
        med mig att göra, du Juda konung? Det är icke mot dig jag nu
        kommer, utan mot min arvfiende, och Gud har befallt mig att
        skynda. Hör upp att trotsa Gud, som är med mig, och tag dig
        till vara, så att han icke fördärvar dig.»
035:022 Men i stället för att vända om och lämna honom i fred förklädde
        Josia sig och gick att strida mot honom, utan att höra på Nekos
        ord, som dock kommo från Guds mun. Och det kom till strid på
        Megiddos slätt.
035:023 Men skyttarnas skott träffade konung Josia; och konungen sade
        till sina tjänare: »Bären mig undan, ty jag är svårt sårad.»
035:024 Då buro hans tjänare honom från stridsvagnen och satte honom i
        hans andra vagn och förde honom till Jerusalem; och han gav upp
        andan och blev begraven där hans fäder voro begravna. Och hela
        Juda och Jerusalem sörjde Josia.
035:025 Och Jeremia sjöng en klagosång över Josia. Och alla sångare och
        sångerskor talade sedan i sina klagosånger om Josia, såsom man
        gör ännu i dag; och dessa sånger blevo allmänt gängse i
        Israel. De finnas upptecknade bland »Klagosångerna».

035:026 Vad nu mer är att säga om Josia och om de fromma gärningar han
        gjorde, efter vad föreskrivet var i HERRENS lag,
035:027 och om annat som han företog sig under sin första tid såväl som
        under sin sista, det finnes upptecknat i boken om Israels och
        Juda konungar

036:001 Och folket i landet tog Josias son Joahas och gjorde honom till
        konung i Jerusalem efter hans fader.
036:002 Joahas var tjugutre år gammal, när han blev konung, och han
        regerade tre månader i Jerusalem.
036:003 Konungen i Egypten avsatte honom i Jerusalem och pålade landet
        en skatt av ett hundra talenter silver och en talent guld.
036:004 Och konungen i Egypten gjorde hans broder Eljakim till konung
        över Juda och Jerusalem och förändrade hans namn till Jojakim
        men hans broder Joahas, honom tog Neko med sig, och han förde
        honom till Egypten.

036:005 Jojakim var tjugufem år gammal när han blev konung, och han
        regerade elva år i Jerusalem. Han gjorde vad ont var i HERRENS,
        sin Guds, ögon.
036:006 Och Nebukadnessar, konungen i Babel, drog upp mot honom och
        fängslade honom med kopparfjättrar och förde honom bort till
        Babel.
036:007 Och en del av kärlen i HERRENS hus förde Nebukadnessar till
        Babel, och han satte in dem i sitt tempel i Babel.

036:008 Vad nu mer är att säga om Jojakim och om de styggelser som han gjorde, och om vad han eljest har befunnits vara skyldig till, det finnes upptecknat i boken om Israels och Juda konungar. Och hans son Jojakin blev konung efter honom.

036:009 Jojakin var åtta år gammal, när han blev konung, och han
        regerade tre månader och tio dagar i Jerusalem. Han gjorde vad
        ont var i HERRENS ögon.
036:010 Och vid följande års början sände konung Nebukadnessar och lät
        hämta honom till Babel, tillika med de dyrbara kärlen i HERRENS
        hus; och han gjorde hans broder Sidkia till konung över Juda och
        Jerusalem.

036:011 Sidkia var tjuguett år gammal, när han blev konung, och han
        regerade elva år i Jerusalem.
036:012 Han gjorde vad ont var i HERRENS, sin Guds, ögon; han ödmjukade
        sig icke för profeten Jeremia, som talade HERRENS ord.
036:013 Han avföll från konung Nebukadnessar, som hade tagit ed av honom
        vid Gud. Och han var hårdnackad och förstockade sitt hjärta, så
        att han icke omvände sig till HERREN, Israels Gud.
036:014 Alla de översta bland prästerna och folket försyndade sig ock
        storligen i otrohet mot Gud med hedningarnas alla styggelser och
        orenade HERRENS hus, som han hade helgat i Jerusalem.
036:015 Och HERREN, deras faders Gud, skickade sina budskap till dem
        titt och ofta genom sina sändebud, ty han ömkade sig över sitt
        folk och sin boning.
036:016 Men de begabbade Guds sändebud och föraktade hans ord och
        bespottade hans profeter, till dess HERRENS vrede över hans folk
        växte så, att ingen bot mer fanns.
036:017 Då sände han emot dem kaldéernas konung, och denne dräpte deras
        unga män med svärd i deras helgedomshus och skonade varken
        ynglingar eller jungfrur, ej heller gamla och gråhårsmän; allt
        blev givet i hans hand.
036:018 Och alla kärl i Guds hus, både stora och små, och skatterna i
        HERRENS hus, så ock konungens och hans förnämsta mäns skatter,
        allt förde han till Babel.
036:019 Och man brände upp Guds hus och bröt ned Jerusalems mur, och
        alla dess palats brände man upp i eld och förstörde alla de
        dyrbara föremål som funnos där.
036:020 Och dem som hade undsluppit svärdet förde han bort i fångenskap
        till Babel, och de blevo tjänare åt honom och åt hans söner,
        till dess att perserna kommo till väldet—
036:021 för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas—
        alltså till dess att landet hade fått gottgörelse för sina
        sabbater. Ty medan det låg öde, hade det sabbat—till dess att
        sjuttio år hade gått till ända.

036:022 Men i den persiske konungens Kores' första regeringsår uppväckte
        HERREN—för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle
        fullbordas—den persiske konungen Kores' ande, så att denne
        lät utropa över hela sitt rike och tillika skriftligen kungöra
        följande:
036:023 »Så säger Kores, konungen i Persien: Alla riken på jorden har
        HERREN, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att
        bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda. Vemhelst nu bland eder,
        som tillhör hans folk, med honom vare HERREN, hans Gud, och han
        drage ditupp.»

001:001 Men i den persiske konungen Kores' första regeringsår uppväckte
        HERREN—för att HERRENS ord från Jeremias mun skulle
        fullbordas—den persiske konungen Kores' ande, så att denne
        lät utropa över hela sitt rike och tillika skriftligen kungöra
        följande:
001:002 »Så säger Kores, konungen i Persien: Alla riken på jorden har
        HERREN, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att
        bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda.
001:003 Vemhelst nu bland eder, som tillhör hans folk, med honom vare
        hans Gud, och han drage upp till Jerusalem i Juda för att bygga
        på HERRENS, Israels Guds, hus; han är den Gud som bor i
        Jerusalem.
001:004 Och varhelst någon ännu finnes kvar, må han av folket på den ort
        där han bor såsom främling få hjälp med silver och guld, med
        gods och boskap, detta jämte vad som frivilligt gives till Guds
        hus i Jerusalem.»

001:005 Då stodo huvudmännen för Judas och Benjamins familjer upp,
        ävensom prästerna och leviterna, alla de vilkas ande Gud
        uppväckte till att draga upp och bygga på HERRENS hus i
        Jerusalem.
001:006 Och alla de som bodde i deras grannskap understödde dem med
        silverkärl, med guld, med gods och boskap och med dyrbara
        skänker, detta förutom allt vad man eljest frivilligt gav.

001:007 Och konung Kores utlämnade de kärl till HERRENS hus, som
        Nebukadnessar hade fört bort ifrån Jerusalem och låtit sätta in
        i sin guds hus.
001:008 Dem utlämnade nu Kores, konungen i Persien, åt skattmästaren
        Mitredat, och denne räknade upp den åt Sesbassar, hövdingen för
        Juda.
001:009 Och detta var antalet av dem: trettio bäcken av guld, ett tusen
        bäcken av silver, tjugunio andra offerkärl,
001:010 trettio bägare av guld, fyra hundra tio silverbägare av ringare
        slag, därtill ett tusen andra kärl.
001:011 Kärlen av guld och silver utgjorde tillsammans fem tusen fyra
        hundra. Allt detta förde Sesbassar med sig, när de som hade
        varit i fångenskapen drogo upp från Babel till Jerusalem.

002:001 Och dessa voro de män från hövdingdömet, som drogo upp ur den
        landsflykt och fångenskap i Babel, till vilken de hade blivit
        bortförda av Nebukadnessar, konungen i Babel, och som vände
        tillbaka till Jerusalem och Juda, var och en till sin stad,
002:002 i det att de följde med Serubbabel, Jesua, Nehemja, Seraja,
        Reelaja, Mordokai, Bilsan, Mispar, Bigvai, Rehum och Baana.

Detta var antalet män av Israels meniga folk: 002:003 Pareos' barn: två tusen ett hundra sjuttiotvå; 002:004 Sefatjas barn: tre hundra sjuttiotvå; 002:005 Aras barn: sju hundra sjuttiofem; 002:006 Pahat-Moabs barn, av Jesuas och Joabs barn: två tusen åtta hundra tolv; 002:007 Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra; 002:008 Sattus barn: nio hundra fyrtiofem; 002:009 Sackais barn: sju hundra sextio; 002:010 Banis barn: sex hundra fyrtiotvå; 002:011 Bebais barn: sex hundra tjugutre; 002:012 Asgads barn: ett tusen två hundra tjugutvå; 002:013 Adonikams barn: sex hundra sextiosex; 002:014 Bigvais barn: två tusen femtiosex; 002:015 Adins barn: fyra hundra femtiofyra; 002:016 Aters barn av Hiskia: nittioåtta; 002:017 Besais barn: tre hundra tjugutre; 002:018 Joras barn: ett hundra tolv; 002:019 Hasums barn: två hundra tjugutre; 002:020 Gibbars barn: nittiofem; 002:021 Bet-Lehems barn: ett hundra tjugutre; 002:022 männen från Netofa: femtiosex; 002:023 männen från Anatot: ett hundra tjuguåtta; 002:024 Asmavets barn: fyrtiotvå; 002:025 Kirjat-Arims, Kefiras och Beerots barn: sju hundra fyrtiotre; 002:026 Ramas och Gebas barn: sex hundra tjuguen; 002:027 männen från Mikmas: ett hundra tjugutvå; 002:028 männen från Betel och Ai: två hundra tjugutre; 002:029 Nebos barn: femtiotvå; 002:030 Magbis' barn: ett hundra femtiosex; 002:031 den andre Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra; 002:032 Harims barn: tre hundra tjugu; 002:033 Lods, Hadids och Onos barn: sju hundra tjugufem; 002:034 Jerikos barn: tre hundra fyrtiofem; 002:035 Senaas barn: tre tusen sex hundra trettio.

002:036 Av prästerna: Jedajas barn av Jesuas hus: nio hundra sjuttiotre; 002:037 Immers barn: ett tusen femtiotvå; 002:038 Pashurs barn: ett tusen två hundra fyrtiosju; 002:039 Harims barn: ett tusen sjutton.

002:040 Av leviterna: Jesuas och Kadmiels barn, av Hodaujas barn:
        sjuttiofyra;
002:041 av sångarna: Asafs barn: ett hundra tjuguåtta;
002:042 av dörrvaktarnas barn: Sallums barn, Aters barn, Talmons barn,
        Ackubs barn, Hatitas barn, Sobais barn: alla tillsammans ett
        hundra trettionio.

002:043 Av tempelträlarna: Sihas barn, Hasufas barn, Tabbaots barn, 002:044 Keros' barn, Siahas barn, Padons barn, 002:045 Lebanas barn, Hagabas barn, Ackubs barn, 002:046 Hagabs barn, Samlais barn, Hanans barn, 002:047 Giddels barn, Gahars barn, Reajas barn, 002:048 Resins barn, Nekodas barn, Gassams barn, 002:049 Ussas barn, Paseas barn, Besais barn, 002:050 Asnas barn, Meunims barn, Nefisims barn, 002:051 Bakbuks barn, Hakufas barn, Harhurs barn, 002:052 Basluts barn, Mehidas barn, Harsas barn, 002:053 Barkos' barn, Siseras barn, Temas barn, 002:054 Nesias barn, Hatifas barn.

002:055 Av Salomos tjänares barn: Sotais barn, Hassoferets barn, Perudas barn, 002:056 Jaalas barn, Darkons barn, Giddels barn, 002:057 Sefatjas barn, Hattils barn, Pokeret-Hassebaims barn, Amis barn.

002:058 Tempelträlarna och Salomos tjänares barn utgjorde tillsammans tre hundra nittiotvå.

002:059 Och dessa voro de som drogo åstad från Tel-Mela, Tel-Harsa,
        Kerub, Addan och Immer, men som icke kunde uppgiva sina familjer
        och sin släkt och huruvida de voro av Israel:
002:060 Delajas barn, Tobias barn, Nekodas barn, sex hundra femtiotvå.
002:061 Och av prästernas barn: Habajas barn, Hackos' barn, Barsillais
        barn, hans som tog en av gileaditen Barsillais döttrar till
        hustru och blev uppkallad efter deras namn.
002:062 Dessa sökte efter sina släktregister, men kunde icke finna dem;
        därför blevo de såsom ovärdiga uteslutna från prästadömet.
002:063 Och ståthållaren tillsade dem att de icke skulle få äta av det
        högheliga, förrän en präst uppstode med urim och tummim.

002:064 Hela församlingen utgjorde sammanräknad fyrtiotvå tusen tre
        hundra sextio,
002:065 förutom deras tjänare och tjänarinnor, som voro sju tusen tre
        hundra trettiosju. Och till dem hörde två hundra sångare och
        sångerskor.
002:066 De hade sju hundra trettiosex hästar, två hundra fyrtiofem
        mulåsnor,
002:067 fyra hundra trettiofem kameler och sex tusen sju hundra tjugu
        åsnor.

002:068 Och somliga av huvudmännen för familjerna gåvo, när de kommo
        till HERRENS hus i Jerusalem, frivilliga gåvor till Guds hus,
        för att det åter skulle byggas upp på samma plats.
002:069 De gåvo, efter som var och en förmådde, till arbetskassan i guld
        sextioett tusen dariker och i silver fem tusen minor, så ock ett
        hundra prästerliga livklädnader.
002:070 Och prästerna, leviterna, en del av meniga folket, sångarna,
        dörrvaktarna och tempelträlarna bosatte sig i sina städer: hela
        Israel i sina städer.

003:001 När sjunde månaden nalkades och Israels barn nu voro bosatta i
        sina städer, församlade sig folket såsom en man till Jerusalem.
003:002 Och Jesua, Josadaks son, och hans bröder, prästerna, och
        Serubbabel, Sealtiels son, och hans bröder stodo upp och byggde
        Israels Guds altare för att offra brännoffer därpå, såsom det
        var föreskrivet i gudsmannen Moses lag.
003:003 De uppförde altaret på dess plats, ty en förskräckelse hade
        kommit över dem för de främmande folken; och de offrade åt
        HERREN brännoffer därpå, morgonens och aftonens brännoffer.

003:004 Och de höllo lövhyddohögtiden, såsom det var föreskrivet, och
        offrade brännoffer för var dag till bestämt antal, på stadgat
        sätt, var dag det för den dagen bestämda antalet,
003:005 och därefter det dagliga brännoffret och de offer som hörde till
        nymånaderna och till alla HERRENS övriga helgade högtider, så
        ock alla de offer som man frivilligt frambar åt HERREN.

003:006 På första dagen i sjunde månaden begynte de att offra brännoffer
        åt HERREN, innan grunden till HERRENS tempel ännu var lagd.
003:007 Och de gåvo penningar åt stenhuggare och timmermän, så ock
        matvaror, dryckesvaror och olja åt sidonierna och tyrierna, för
        att dessa sjöledes skulle föra cederträ från Libanon till Jafo,
        i enlighet med den tillåtelse som Kores, konungen i Persien,
        hade givit dem.

003:008 Och året näst efter det då de hade kommit till Guds hus i
        Jerusalem, i andra månaden, begyntes verket av Serubbabel,
        Sealtiels son, och Jesua, Josadaks son, och deras övriga bröder,
        prästerna och leviterna, och av alla dem som ur fångenskapen
        hade kommit till Jerusalem; det begyntes därmed att de anställde
        leviterna, dem som voro tjugu år gamla eller därutöver, till att
        förestå arbetet på HERRENS hus.
003:009 Och Jesua med sina söner och bröder och Kadmiel med sina söner,
        Judas söner, allasammans, blevo anställda till att hava uppsikt
        över dem som utförde arbetet på Guds hus, sammaledes ock
        Henadads söner med sina söner och bröder, leviterna.

003:010 Och när byggningsmännen lade grunden till HERRENS tempel,
        ställdes prästerna upp i ämbetsskrud med trumpeter, så ock
        leviterna, Asafs barn, med cymbaler, till att lova HERREN, efter
        Davids, Israels konungs, anordning.
003:011 Och de sjöngo, under lov och tack till HERREN, därför att han är
        god, och därför att hans nåd varar evinnerligen över Israel.
        Och allt folket jublade högt till HERRENS lov, därför att
        grunden till HERRENS hus var lagd.
003:012 Men många av prästerna och leviterna och huvudmännen för
        familjerna, de gamle som hade sett det förra huset, gräto
        högljutt, när de sågo grunden läggas till detta hus, många åter
        jublade och voro så glada att de ropade med hög röst.
003:013 Och man kunde icke skilja mellan det högljudda, glada jubelropet
        och folkets högljudda gråt; ty folket ropade så högt att ljudet
        därav hördes vida omkring.

004:001 Men när ovännerna till Juda och Benjamin fingo höra att de som
        hade återkommit ifrån fångenskapen höllo på att bygga ett tempel
        åt HERREN, Israels Gud,
004:002 gingo de till Serubbabel och till huvudmännen för familjerna och
        sade till dem: »Vi vilja bygga tillsammans med eder, ty vi söka
        eder Gud, likasom I, och åt honom offra vi alltsedan den tid då
        den assyriske konungen Esarhaddon lät föra oss hit.»
004:003 Men Serubbabel och Jesua och de övriga huvudmännen för Israels
        familjer sade till dem: »Det är icke tillbörligt att I
        tillsammans med oss byggen ett hus åt vår Gud, utan vi vilja för
        oss själva med varandra bygga huset åt HERREN, Israels Gud,
        såsom konung Kores, konungen i Persien, har bjudit oss.»
004:004 Men folket i landet bedrev det så, att judafolkets mod föll och
        de avskräcktes från att bygga vidare.
004:005 Och de lejde mot dem män som genom sina råd gjorde deras rådslag
        om intet, så länge Kores, konungen i Persien, levde, och sedan
        ända till dess att Darejaves, konungen i Persien, kom till
        regeringen.

004:006 (Sedermera, under Ahasveros' regering, redan i begynnelsen av
        hans regering, skrev man en anklagelseskrift mot dem som bodde i
        Juda och Jerusalem.
004:007 Och i Artasastas tid skrevo Bislam, Mitredat och Tabeel samt
        dennes övriga medbröder till Artasasta, konungen i Persien. Och
        det som stod i skrivelsen var skrivet med arameiska bokstäver
        och avfattat på arameiska.
004:008 Likaledes skrevo rådsherren Rehum och sekreteraren Simsai ett
        brev om Jerusalem till konung Artasasta av följande innehåll.
004:009 De skrevo då, rådsherren Rehum och sekreteraren Simsai och de
        andra, deras medbröder: diniterna och afaresatkiterna,
        tarpeliterna, afaresiterna, arkeviterna, babylonierna,
        susaniterna, dehaviterna, elamiterna
004:010 och de andra folk som den store och mäktige Asenappar hade fört
        bort och låtit bosätta sig i staden Samaria och annorstädes i
        landet på andra sidan floden o. s. v.
004:011 Och detta är vad som stod skrivet i det brev som de sände till
        konung Artasasta: »Dina tjänare, männen på andra sidan floden
        o. s. v.
004:012 Det vare veterligt för konungen att de judar som drogo upp från
        dig hava kommit hit till oss i Jerusalem, och de hålla nu på att
        bygga upp den upproriska och onda staden, att sätta murarna i
        stånd och att förbättra grundvalarna.
004:013 Så må nu konungen veta, att om denna stad bliver uppbyggd och
        murarna bliva satta i stånd, skola de varken giva skatt eller
        tull eller vägpenningar, och sådant skall bliva till men för
        konungarnas inkomster.
004:014 Alldenstund vi nu äta palatsets salt, och det icke är
        tillbörligt att vi åse huru skada tillskyndas konungen, därför
        sända vi nu och låta konungen veta detta,
004:015 för att man må göra efterforskningar i dina fäders krönikor; ty
        av dessa krönikor skall du finna och erfara att denna stad har
        varit en upprorisk stad, till förfång för konungar och länder,
        och att man i den har anstiftat oroligheter ända ifrån äldsta
        tider, varför ock denna stad har blivit förstörd.
004:016 Så låta vi nu konungen veta, att om denna stad bliver uppbyggd
        och dess murar bliva satta i stånd, så skall du i följd härav
        icke mer hava någon del i landet på andra sidan floden.»
004:017 Då sände konungen följande svar till rådsherren Rehum och
        sekreteraren Simsai och de andra, deras medbröder, som bodde i
        Samaria och i det övriga landet på andra sidan floden: »Frid
        o. s. v.
004:018 Den skrivelse som I haven sänt till oss har noggrant blivit
        uppläst för mig.
004:019 Och sedan jag hade givit befallning att man skulle göra
        efterforskningar, fann man att denna stad ända ifrån äldsta
        tider har plägat sätta sig upp mot konungar, och att uppror och
        oroligheter där hava anstiftats.
004:020 I Jerusalem hava ock funnits mäktiga konungar, som hava varit
        herrar över allt land som ligger på andra sidan floden, och
        skatt, tull och vägpenningar hava blivit dem givna.
004:021 Så utfärden nu en befallning att man förhindrar dessa män att
        bygga upp denna stad, till dess jag giver befallning därom.
004:022 Och sen till, att I icke handlen försumligt i denna sak, så att
        skadan icke växer, konungarna till förfång.»
004:023 Så snart nu vad som stod i konung Artasastas skrivelse hade
        blivit läst för Rehum och sekreteraren Simsai och deras
        medbröder, gingo de med hast till judarna i Jerusalem och
        hindrade dem med våld och makt.)

004:024 Så förhindrades nu arbetet på Guds hus i Jerusalem. Och det
blev förhindrat ända till den persiske konungen Darejaves' andra
regeringsår.

005:001 Men profeten Haggai och Sakarja, Iddos son, profeterna,
        profeterade för judarna i Juda och Jerusalem, i Israels Guds
        namn, efter vilket de voro uppkallade.
005:002 Och Serubbabel, Sealtiels son, och Jesua, Josadaks son, stodo då
        upp och begynte bygga på Guds hus i Jerusalem, och med dem Guds
        profeter, som understödde dem.
005:003 Vid samma tid kommo till dem Tattenai, ståthållaren i landet på
        andra sidan floden, och Setar-Bosenai och dessas medbröder, och
        sade så till dem: »Vem har givit eder tillåtelse att bygga detta
        hus och att sätta denna mur i stånd?»
005:004 Då sade vi dem vad de män hette, som uppförde byggnaden.
005:005 Och över judarnas äldste vakade deras Guds öga, så att man
        lovade att icke lägga något hinder i vägen för dem, till dess
        saken hade kommit inför Darejaves; sedan skulle man sända dem en
        skrivelse härom.

005:006 Detta är nu vad som stod skrivet i det brev som Tattenai,
        ståthållaren i landet på andra sidan floden, och Setar-Bosenai
        och hans medbröder, afarsekiterna, som bodde på andra sidan
        floden, sände till konung Darejaves;
005:007 de sände nämligen till honom en berättelse, och däri var så
        skrivet:

        »Frid vare i allo med konung Darejaves.
005:008 Det vare veterligt för konungen att vi kommo till det judiska
        hövdingdömet, till den store Gudens hus. Detta håller man nu på
        att bygga upp med stora stenar, och i väggarna lägger man in
        trävirke; och arbetet bedrives med omsorg och har god framgång
        under deras händer.
005:009 Då frågade vi de äldste där och sade till dem så: 'Vem har givit
        eder tillåtelse att bygga detta hus och att sätta denna mur i
        stånd?'
005:010 Vi frågade dem ock huru de hette, för att kunna underrätta dig
        därom, och för att teckna upp namnen på de män som stodo i
        spetsen för dem.
005:011 Och detta var det svar som de gåvo oss: 'Vi äro himmelens och
        jordens Guds tjänare, och vi bygga nu upp det hus som fordom,
        för många år sedan, var uppbyggt här, och som en stor konung i
        Israel hade byggt och fulländat.
005:012 Men eftersom våra fäder förtörnade himmelens Gud, gav han dem i
        kaldéen Nebukadnessars, den babyloniske konungens, hand; och han
        förstörde detta hus och förde folket bort till Babel.
005:013 Men i den babyloniske konungen Kores' första regeringsår gav
        konung Kores befallning att man åter skulle bygga upp detta Guds
        hus.
005:014 Och tillika tog konung Kores ur templet i Babel de kärl av guld
        och silver, som hade tillhört Guds hus, men som Nebukadnessar
        hade tagit ur templet i Jerusalem och fört till templet i Babel;
        och de överlämnades åt en man vid namn Sesbassar, som han hade
        satt till ståthållare.
005:015 Och till honom sade han: Tag dessa kärl och far åstad och sätt
        in dem i templet i Jerusalem; ty Guds hus skall åter byggas upp
        på sin plats.
005:016 Så kom då denne Sesbassar hit och lade grunden till Guds hus i
        Jerusalem. Och från den tiden och intill nu har man byggt
        därpå, och det är ännu icke färdigt.'
005:017 Om det nu täckes konungen, må man göra efterforskningar i
        konungens skattkammare därborta i Babel om det är så, att konung
        Kores har givit tillåtelse att bygga detta Guds hus i Jerusalem;
        därefter må konungen meddela oss sin vilja härom.»

006:001 Då gav konung Darejaves befallning att man skulle göra
        efterforskningar i kansliet i Babel, där skatterna nedlades.
006:002 Och i Ametas borg, i hövdingdömet Medien, fann man en bokrulle i
        vilken följande var upptecknat till hågkomst:
006:003 »I konung Kores' första regeringsår gav konung Kores denna
        befallning: 'Guds hus i Jerusalem, det huset skall byggas upp
        till att vara en plats där man frambär offer; och dess
        grundvalar skola göras fasta. Det skall byggas sextio alnar
        högt och sextio alnar brett,
006:004 med tre varv stora stenar och med ett varv nytt trävirke; och
        vad som fordras för omkostnaderna skall utgivas från konungens
        hus.
006:005 De kärl av guld och silver i Guds hus, som Nebukadnessar tog ur
        templet i Jerusalem och förde till Babel, skall man ock giva
        tillbaka, så att de komma åter till sin plats i templet i
        Jerusalem, och man skall sätta in dem i Guds hus.'—
006:006 Alltså, du Tattenai, som är ståthållare i landet på andra sidan
        floden, och du Setar-Bosenai, och I afarsekiter, de nämndas
        medbröder på andra sidan floden: hållen eder fjärran därifrån.
006:007 Lämnen arbetet på detta Guds hus ostört. Judarnas ståthållare
        och judarnas äldste må bygga detta Guds hus på dess plats.
006:008 Och härmed giver jag befallning om huru I skolen förfara med
        dessa judarnas äldste, när de bygga på detta Guds hus. Av de
        penningar som givas åt konungen i skatt från landet på andra
        sidan floden skall vad som fordras för omkostnaderna redligt
        utgivas åt dessa män, så att hinder icke uppstår i arbetet.
006:009 Och vad de behöva, ungtjurar, vädurar och lamm till brännoffer
        åt himmelens Gud, så och vete, salt, vin och olja, det skall,
        efter uppgift av prästerna i Jerusalem, utgivas åt dem dag för
        dag utan någon försummelse,
006:010 för att de må kunna frambära offer, till en välbehaglig lukt åt
        himmelens Gud, och för att de må bedja för konungens och hans
        söners liv.
006:011 Och härmed giver jag befallning, att om någon överträder denna
        förordning, så skall en bjälke brytas ut ur hans hus, och på den
        skall man upphänga och fästa honom, och hans hus skall göras
        till en plats för orenlighet, därför att han har så gjort.
006:012 Och må den Gud som har låtit sitt namn bo där slå ned alla
        konungar och folk som uträcka sin hand till att överträda denna
        förordning, och till att förstöra detta Guds hus i Jerusalem.
        Jag, Darejaves, giver denna befallning. Blive den redligt
        fullgjord!»

006:013 Alldenstund nu konung Darejaves hade sänt ett sådant bud, blev
        detta redligt fullgjort av Tattenai, ståthållaren i landet på
        andra sidan floden, och av Setar-Bosenai, så ock av deras
        medbröder.
006:014 Och judarnas äldste byggde vidare och hade god framgång i
        arbetet genom profeten Haggais och Sakarjas, Iddos sons,
        profetiska tal; man byggde och fullbordade det såsom Israels Gud
        hade befallt, och såsom Kores och Darejaves och Artasasta, den
        persiske konungen, hade befallt.

006:015 Och huset blev färdigt till den tredje dagen i månaden Adar, i
        konung Darejaves' sjätte regeringsår.
006:016 Och Israels barn, prästerna och leviterna och de övriga som hade
        återkommit ifrån fångenskapen, firade invigningen av detta Guds
        hus med glädje.
006:017 Och till invigningen av detta Guds hus offrade de ett hundra
        tjurar, två hundra vädurar och fyra hundra lamm, så ock till
        syndoffer för hela Israel tolv bockar, efter antalet av Israels
        stammar.
006:018 Och man anställde prästerna, efter deras skiften, och leviterna,
        efter deras avdelningar, till att förrätta Guds tjänst i
        Jerusalem, såsom det var föreskrivet i Moses bok.

006:019 Och de som hade återkommit ifrån fångenskapen höllo påskhögtid
        på fjortonde dagen i första månaden.
006:020 Ty prästerna och leviterna hade då allasammans renat sig, så att
        de alla voro rena; och de slaktade påskalammet för alla dem som
        hade återkommit ifrån fångenskapen, också för sina bröder,
        prästerna, likasåväl som för sig själva.
006:021 Och de israeliter som hade återvänt ifrån fångenskapen åto
        därav, jämte alla sådana som hade avskilt sig från den hedniska
        landsbefolkningens orenhet och slutit sig till dem för att söka
        HERREN, Israels Gud.
006:022 Och de höllo det osyrade brödets högtid i sju dagar med glädje;
        ty HERREN hade berett dem glädje, i det att han hade vänt den
        assyriske konungens hjärta till dem, så att han understödde dem
        i arbetet på Guds, Israels Guds, hus.

007:001 Efter en tids förlopp, under den persiske konungen Artasastas
        regering, hände sig att Esra, son till Seraja, son till Asarja,
        son till Hilkia,
007:002 son till Sallum, son till Sadok, son till Ahitub,
007:003 son till Amarja, son till Asarja, son till Merajot,
007:004 son till Seraja, son till Ussi, son till Bucki,
007:005 son till Abisua, son till Pinehas, son till Eleasar, son till
        Aron, översteprästen—
007:006 det hände sig att denne Esra drog upp från Babel; han var en
        skriftlärd, väl förfaren i Moses lag, den som HERREN, Israels
        Gud, hade utgivit. Och konungen gav honom allt vad han begärde,
        eftersom HERRENS, hans Guds, hand var över honom.
007:007 Också en del av Israels barn och av prästerna, leviterna,
        sångarna, dörrvaktarna och tempelträlarna drog upp till
        Jerusalem i Artasastas sjunde regeringsår.
007:008 Och han kom till Jerusalem i femte månaden, i konungens sjunde
        regeringsår.
007:009 Ty på första dagen i första månaden blev det bestämt att man
        skulle draga upp från Babel; och på första dagen i femte månaden
        kom han till Jerusalem, eftersom Guds goda hand var över honom.
007:010 Ty Esra hade vänt sitt hjärta till att begrunda HERRENS lag och
        göra efter den, och till att i Israel undervisa i lag och rätt.

007:011 Så stod nu skrivet i den skrivelse som konung Artasasta gav åt
        prästen Esra, den skriftlärde, som var lärd i det som HERREN
        hade bjudit och stadgat för Israel:
007:012 »Artasasta, konungarnas konung, till prästen Esra, den i
        himmelens Guds lag lärde, o. s. v. med övlig fortsättning.
007:013 Jag giver härmed befallning att var och en i mitt rike av
        Israels folk och av dess präster och leviter, som är villig att
        fara till Jerusalem, må fara med dig,
007:014 alldenstund du är sänd av konungen och hans sju rådgivare till
        att hålla undersökning om Juda och Jerusalem efter din Guds lag,
        som är i din hand,
007:015 och till att föra dit det silver och guld som konungen och hans
        rådgivare av fritt beslut hava givit åt Israels Gud, vilken har
        sin boning i Jerusalem,
007:016 så ock allt det silver och guld som du kan få i hela Babels
        hövdingdöme, tillika med de frivilliga gåvor som folket och
        prästerna giva till sin Guds hus i Jerusalem.
007:017 Alltså skall du nu för dessa penningar såsom en redlig man köpa
        tjurar, vädurar och lamm, jämte sådant som behöves till
        dithörande spisoffer och drickoffer; och detta skall du offra på
        altaret i eder Guds hus i Jerusalem.
007:018 Och vad du och dina bröder finnen för gott att göra med det
        silver och guld som bliver över, det mån I göra efter eder Guds
        vilja.
007:019 Och alla de kärl som givas dig till tempeltjänsten i din Guds
        hus skall du avlämna inför Jerusalems Gud.
007:020 Och vad du måste utbetala för det som härutöver behöves till din
        Guds hus, det må du låta utbetala ur konungens skattkammare.
007:021 Och jag, konung Artasasta, giver härmed befallning till alla
        skattmästare i landet på andra sidan floden att allt vad prästen
        Esra, den i himmelens Guds lag lärde, begär av eder, det skall
        redligt göras och givas,
007:022 ända till hundra talenter silver, hundra korer vete, hundra bat
        vin och hundra bat olja, så ock salt utan särskild föreskrift.
007:023 Allt vad himmelens Gud befaller skall noggrant göras och givas
        till himmelens Guds hus, för att icke vrede må komma över
        konungens och hans söners rike.
007:024 Och vi göra eder veterligt att ingen skall hava makt att lägga
        skatt, tull eller vägpenningar på någon präst eller levit,
        sångare, dörrvaktare, tempelträl eller annan tjänare i detta
        Guds hus.
007:025 Och du, Esra, må, efter din Guds vishet, den som har blivit dig
        betrodd, förordna domare och lagkloke till att döma allt folket
        i landet på andra sidan floden, alla dem som känna din Guds
        lagar; och om någon icke känner dessa, skolen I lära honom dem.
007:026 Och var och en som icke gör efter din Guds lag och konungens
        lag, över honom skall dom fällas med rättvisa, vare sig till död
        eller till landsförvisning eller till penningböter eller till
        fängelse.»

007:027 Lovad vare HERREN, våra fäders Gud, som ingav konungen sådant i
        hjärtat, nämligen att han skulle förhärliga HERRENS hus i
        Jerusalem,
007:028 och som lät mig finna nåd inför konungen och hans rådgivare och
        inför alla konungens mäktiga hövdingar!

007:029 Och jag kände mig frimodig, eftersom HERRENS, min Guds, hand var över mig, och jag församlade en del av huvudmännen i Israel till att draga upp med mig.

008:001 Och dessa voro de huvudmän för familjerna, som under konung Artasastas regering med mig drogo upp från Babel, och så förhöll det sig med deras släkter: 008:002 Av Pinehas' barn Gersom; av Itamars barn Daniel; av Davids barn Hattus; 008:003 av Sekanjas barn, av Pareos' barn, Sakarja och med honom i släktregistret upptagna män, ett hundra femtio; 008:004 av Pahat-Moabs barn Eljoenai, Serajas son, och med honom två hundra män; 008:005 av Sekanjas barn Jahasiels son och med honom tre hundra män; 008:006 av Adins barn Ebed, Jonatans son, och med honom femtio män; 008:007 av Elams barn Jesaja, Ataljas son, och med honom sjuttio män; 008:008 av Sefatjas barn Sebadja, Mikaels son, och med honom åttio män; 008:009 av Joabs barn Obadja, Jehiels son och med honom två hundra aderton män; 008:010 av Selomits barn Josifjas son och med honom ett hundra sextio män; 008:011 av Bebais barn Sakarja, Bebais son, och med honom tjuguåtta män; 008:012 av Asgads barn Johanan, Hackatans son, och med honom ett hundra tio män; 008:013 av Adonikams barn de sistkomna, vilka hette Elifelet, Jegiel och Semaja, och med dem sextio män; 008:014 av Bigvais barn Utai och Sabbud och med dem sjuttio män.

008:015 Och jag församlade dessa till den ström som flyter till Ahava,
        och vi voro lägrade där i tre dagar. Men när jag närmare gav
        akt på folket och prästerna, fann jag där ingen av Levi barn.
008:016 Då sände jag åstad huvudmännen Elieser, Ariel, Semaja, Elnatan,
        Jarib, Elnatan, Natan, Sakarja och Mesullam och lärarna Jojarib
        och Elnatan;
008:017 jag bjöd dem gå till Iddo, huvudmannen i Kasifja, och jag lade
        dem i munnen de ord som de skulle tala till Iddo och hans broder
        och till tempelträlarna i Kasifja, på det att man skulle sända
        till oss tjänare för vår Guds hus.
008:018 Och eftersom vår Guds goda hand var över oss, sände de till oss
        en förståndig man av Mahelis, Levis sons, Israels sons, barn,
        ävensom Serebja med hans söner och bröder, aderton män,
008:019 vidare Hasabja och med honom Jesaja, av Meraris barn, med dennes
        bröder och deras söner, tjugu män,
008:020 så ock två hundra tjugu tempelträlar, alla namngivna, av de
        tempelträlar som David och hans förnämsta män hade givit till
        leviternas tjänst.

008:021 Och jag lät där, vid Ahavaströmmen, lysa ut en fasta, för att vi
        skulle ödmjuka oss inför vår Gud, till att av honom utbedja oss
        en lyckosam resa för oss och våra kvinnor och barn och all vår
        egendom.
008:022 Ty jag blygdes för att av konungen begära krigsfolk och ryttare
        till att hjälpa oss mot fiender på vägen, eftersom vi hade sagt
        till konungen: »Vår Guds hand är över alla dem som söka honom,
        och så går det dem väl, men hans makt och hans vrede äro emot
        alla dem som övergiva honom.»
008:023 Därför fastade vi och sökte hjälp av vår Gud, och han bönhörde
        oss.

008:024 Och jag avskilde tolv av de översta bland prästerna, så ock
        Serebja och Hasabja och med dem tio av deras bröder.
008:025 Och jag vägde upp åt dem silvret och guldet och kärlen, den gärd
        till vår Guds hus, som hade blivit given av konungen och hans
        rådgivare och hövdingar och av alla de israeliter som voro där.
008:026 Jag vägde upp åt dem sex hundra femtio talenter silver jämte
        silverkärl till ett värde av ett hundra talenter, så ock ett
        hundra talenter guld,
008:027 därtill tjugu bägare av guld, till ett värde av tusen dariker,
        samt två kärl av fin, glänsande koppar, dyrbara såsom guld.
008:028 Och jag sade till dem: »I ären helgade åt HERREN, och kärlen äro
        helgade, och silvret och guldet är en frivillig gåva åt HERREN,
        edra fäders Gud.
008:029 Så vaken däröver och bevaren det, till dess I fån väga upp det i
        Jerusalem inför de översta bland prästerna och leviterna och de
        översta inom Israels familjer, i kamrarna i HERRENS hus.»
008:030 Då togo prästerna och leviterna emot det uppvägda, silvret och
        guldet och kärlen, för att de skulle föra det till Jerusalem,
        till vår Guds hus.

008:031 Och vi bröto upp från Ahavaströmmen på tolfte dagen i första
        månaden för att draga till Jerusalem; och vår Guds hand var över
        oss och räddade oss undan fiender och försåt på vägen.
008:032 Och vi kommo till Jerusalem och blevo stilla där i tre dagar.
008:033 Men på fjärde dagen uppvägdes silvret och guldet och kärlen i
        vår Guds hus, och överlämnades åt prästen Meremot, Urias son,
        och jämte honom åt Eleasar, Pinehas' son, och jämte dessa åt
        leviterna Josabad, Jesuas son, och Noadja, Binnuis som—
008:034 alltsammans efter antal och vikt, och hela vikten blev då
        upptecknad.

008:035 De landsflyktiga som hade återkommit ifrån fångenskapen offrade
        nu till brännoffer åt Israels Gud tolv tjurar för hela Israel,
        nittiosex vädurar, sjuttiosju lamm och tolv syndoffersbockar,
        alltsammans till brännoffer åt HERREN.
008:036 Och de överlämnade konungens påbud åt konungens satraper och åt
        ståthållarna i landet på andra sidan floden, och dessa gåvo
        understöd åt folket och åt Guds hus.

009:001 Sedan allt detta hade skett, trädde några av furstarna fram till
        mig och sade: »Varken folket i Israel eller prästerna och
        leviterna hava hållit sig avskilda från de främmande folken,
        såsom tillbörligt hade varit för de styggelsers skull som hava
        bedrivits av dem, av kananéerna, hetiterna, perisséerna,
        jebuséerna, ammoniterna, moabiterna, egyptierna och amoréerna.
009:002 Ty av deras döttrar hava de tagit hustrur åt sig och åt sina
        söner, och så har det heliga släktet blandat sig med de
        främmande folken; och furstarna och föreståndarna hava varit de
        första att begå sådan otrohet.»
009:003 När jag nu hörde detta, rev jag sönder min livrock och min kåpa
        och ryckte av mig huvudhår och skägg och blev sittande i djup
        sorg.
009:004 Och alla de som fruktade för vad Israels Gud hade talat mot
        sådan otrohet som den de återkomna fångarna hade begått, de
        församlade sig till mig, under det att jag förblev sittande i
        min djupa sorg ända till tiden för aftonoffret.

009:005 Men vid tiden för aftonoffret stod jag upp från min bedrövelse
        och rev sönder min livrock och min kåpa; därefter föll jag ned
        på mina knän och uträckte mina händer till HERREN, min Gud,
009:006 och sade: »Min Gud, jag skämmes och blyges för att upplyfta mitt
        ansikte till dig, min Gud, ty våra missgärningar hava växt oss
        över huvudet, och vår skuld är stor allt upp till himmelen.
009:007 Från våra fäders dagar ända till denna dag hava vi varit i stor
        skuld, och genom våra missgärningar hava vi, med våra konungar
        och präster, blivit givna i främmande konungars hand, och hava
        drabbats av svärd, fångenskap, plundring och skam, såsom det går
        oss ännu i dag.
009:008 Men nu har ett litet ögonblick nåd vederfarits oss från HERREN,
        vår Gud, så att han har låtit en räddad skara bliva kvar av oss,
        och givit oss fotfäste på sin heliga plats, för att han, vår
        Gud, så skulle låta ljus gå upp för våra ögon och giva oss något
        litet andrum i vår träldom.
009:009 Ty trälar äro vi, men i vår träldom har vår Gud icke övergivit
        oss, utan han har låtit oss finna nåd inför Persiens konungar,
        så att de hava givit oss andrum till att upprätta vår Guds hus
        och bygga upp dess ruiner och bereda oss en hägnad plats i Juda
        och Jerusalem.
009:010 Och vad skola vi nu säga, o vår Gud, efter allt detta? Vi hava
        ju övergivit dina bud,
009:011 dem som du gav genom dina tjänare profeterna, i det du sade:
        'Det land dit I nu kommen, för att taga det i besittning, är ett
        besmittat land, genom de främmande folkens besmittelse, och
        genom de styggelser med vilka de i sin orenhet hava uppfyllt det
        från den ena ändan till den andra.
009:012 Så given nu icke edra döttrar åt deras söner, och tagen icke
        deras döttrar till hustrur åt edra söner. Ja, I skolen aldrig
        fråga efter deras välfärd och lycka—detta på det att I mån
        bliva starka, så att I fån äta av landets goda och lämna det
        till besittning åt edra barn för evärdlig tid.'
009:013 Skulle vi väl nu, efter allt vad som har kommit över oss genom
        våra onda gärningar och genom den stora skuld vi hava ådragit
        oss, och sedan du, vår Gud, har skonat oss mer än våra
        missgärningar förtjänade, och låtit en skara av oss, sådan som
        denna, bliva räddad—
009:014 skulle vi väl nu på nytt bryta mot dina bud och befrynda oss med
        folk som bedriva sådana styggelser? Skulle du då icke vredgas
        på oss, ända därhän att du förgjorde oss, så att intet mer vore
        kvar och ingen räddning funnes?
009:015 HERRE, Israels Gud, du är rättfärdig, ty av oss har allenast
        blivit kvar en räddad skara, såsom i dag nogsamt synes. Och se,
        nu ligga vi här i vår skuld inför dig, ty vid sådant kan ingen
        bestå inför dig.»

010:001 Då nu Esra så bad och bekände, där han låg gråtande framför Guds
        hus, församlade sig till honom av Israel en mycket stor skara,
        män, kvinnor och barn; ty också folket grät bitterligen.
010:002 Och Sekanja, Jehiels son, av Ulams barn, tog till orda och sade
        till Esra: »Ja, vi hava varit otrogna mot vår Gud, i det att vi
        hava tagit till oss främmande kvinnor från de andra folken här i
        landet. Dock finnes ännu hopp för Israel.
010:003 Så låt oss nu sluta ett förbund med vår Gud, att vi, i kraft av
        Herrens rådslut och de mäns som frukta för vår Guds bud, vilja
        avlägsna ifrån oss alla sådana kvinnor jämte deras barn; så bör
        ju ske efter lagen.
010:004 Stå upp, ty dig åligger denna sak, och vi vilja vara med dig.
        Var frimodig och grip verket an.»

010:005 Då stod Esra upp och tog en ed av de översta bland prästerna,
        leviterna och hela Israel, att de skulle göra såsom det var
        sagt; och de gingo eden.
010:006 Och Esra stod upp från platsen framför Guds hus och gick in i
        Johanans, Eljasibs sons, tempelkammare. Och när han hade kommit
        dit, kunde han varken äta eller dricka; så sörjde han över den
        otrohet som de återkomna fångarna hade begått.

010:007 Och man lät utropa i Juda och Jerusalem, bland alla dem som hade
        återkommit ifrån fångenskapen, att de skulle församla sig i
        Jerusalem;
010:008 och vilken som icke komme till den tredje dagen därefter, i
        enlighet med furstarnas och de äldstes beslut, hans hela egendom
        skulle givas till spillo, och han själv skulle avskiljas från de
        återkomna fångarnas församling.
010:009 Så församlade sig då alla Judas och Benjamins män i Jerusalem
        till den tredje dagen, det är på tjugonde dagen i nionde
        månaden; och allt folket stannade på den öppna platsen vid Guds
        hus, skälvande både på grund av den sak som förelåg och på grund
        av det starka regnet.
010:010 Och prästen Esra stod upp och sade till dem: »I haven varit
        otrogna, i det att I haven tagit till eder främmande kvinnor och
        därigenom ökat Israels skuld.
010:011 Men bekännen det nu, HERREN, edra fäders Gud, till pris, och
        gören hans vilja: skiljen eder från de andra folken här i landet
        och från de främmande kvinnorna.»
010:012 Då svarade hela församlingen och sade med hög röst: »Såsom du
        har sagt, så tillkommer det oss att göra.
010:013 Men folket är talrikt, och regntiden är nu inne, och man kan
        icke stå härute; detta ärende kan ej heller avslutas på en dag
        eller två, ty vi hava mycket förbrutit oss härutinnan.
010:014 Må därför våra furstar stå redo för hela församlingen, och må
        alla i våra städer, som hava tagit till sig främmande kvinnor,
        infinna sig på bestämda tider, och med dem de äldste i var stad
        och domarna där, till dess att vi hava avvänt ifrån oss vår Guds
        vredes glöd i denna sak.»
010:015 Allenast Jonatan, Asaels son, och Jaseja, Tikvas son, trädde upp
        häremot, och Mesullam jämte leviten Sabbetai understödde dem.
010:016 Men de som hade återkommit ifrån fångenskapen gjorde såsom det
        var sagt. Och man utsåg prästen Esra och några av huvudmännen
        för familjerna, efter de särskilda familjerna, alla namngivna;
        och på första dagen i tionde månaden satte de sig att rannsaka
        härom.
010:017 Och till första dagen i första månaden hade de avslutat
        rannsakningen om allt som angick de män vilka hade tagit till
        sig främmande kvinnor.

010:018 Bland prästernas söner befunnos följande hava tagit till sig främmande kvinnor: Av Jesuas, Josadaks sons, barn och hans bröder: Maaseja, Elieser, Jarib och Gedalja, 010:019 vilka nu gåvo sin hand därpå att de skulle avlägsna ifrån sig sina kvinnor; och de skulle frambära en vädur såsom skuldoffer för den skuld de hade ådragit sig; 010:020 av Immers barn: Hanani och Sebadja; 010:021 av Harims barn: Maaseja, Elia, Semaja, Jehiel och Ussia; 010:022 av Pashurs barn: Eljoenai, Maaseja, Ismael, Netanel, Josabad och Eleasa. 010:023 Av leviterna: Josabad, Simei och Kelaja, som ock hette Kelita, Petaja, Juda och Elieser; 010:024 av sångarna: Eljasib; av dörrvaktarna: Sallum, Telem och Uri. 010:025 Av det övriga Israel: av Pareos' barn: Ramja, Issia, Malkia Mijamin, Eleasar, Malkia och Benaja; 010:026 av Elams barn: Mattanja, Sakarja, Jehiel, Abdi, Jeremot och Elia; 010:027 av Sattus barn: Eljoenai, Eljasib, Mattanja, Jeremot, Sabad och Asisa; 010:028 av Bebais barn: Johanan, Hananja, Sabbai, Atlai; 010:029 av Banis barn: Mesullam, Malluk, Adaja, Jasub, Seal och Jeremot; 010:030 av Pahat-Moabs barn: Adna och Kelal, Benaja, Maaseja, Mattanja, Besalel, Binnui och Manasse; 010:031 vidare Harims barn: Elieser, Issia, Malkia, Semaja, Simeon, 010:032 Benjamin, Malluk, Semarja; 010:033 av Hasums barn: Mattenai, Mattatta, Sabad, Elifelet, Jeremai, Manasse, Simei; 010:034 av Banis barn: Maadai, Amram och Uel, 010:035 Benaja, Bedeja, Keluhi, 010:036 Vanja, Meremot, Eljasib, 010:037 Mattanja, Mattenai och Jaasu, 010:038 vidare Bani, Binnui, Simei, 010:039 vidare Selemja, Natan och Adaja, 010:040 Maknaddebai, Sasai, Sarai, 010:041 Asarel, Selemja, Semarja, 010:042 Sallum, Amarja, Josef; 010:043 av Nebos barn: Jegiel, Mattitja, Sabad, Sebina, Jaddu, Joel och Benaja. 010:044 Alla dessa hade tagit främmande kvinnor till hustrur; och bland dessa funnos kvinnor som hade fött barn.

        I månaden Kisleu, i det tjugonde året, när jag var i Susans
        borg,
001:002 hände sig att Hanani, en av mina bröder, och några andra män
        kommo från Juda. Och jag frågade dem om judarna, den räddade
        skara som fanns kvar efter fångenskapen, och om Jerusalem.
001:003 De sade till mig: »De kvarblivna, de som efter fångenskapen
        finnas kvar i hövdingdömet, lida stor nöd och smälek, och
        Jerusalems mur är nedbruten, och dess portar äro uppbrända i
        eld.»
001:004 När jag hade hört detta, satt jag gråtande och sörjande i flera
        dagar och fastade och bad inför himmelens Gud.
001:005 Och jag sade: »Ack HERRE, himmelens Gud, du store och
        fruktansvärde Gud, du som håller förbund och bevarar nåd mot dem
        som älska dig och hålla dina bud,
001:006 låt ditt öra akta härpå, och låt dina ögon vara öppna, och hör
        din tjänares bön, den som jag nu beder inför dig både dag och
        natt, för Israels barn, dina tjänare, i det att jag bekänner
        Israels barns synder, dem som vi hava begått mot dig; ty också
        jag och min faders hus hava syndat.
001:007 Vi hava svårt förbrutit oss mot dig; vi hava icke hållit de bud
        och stadgar och rätter som du gav din tjänare Mose.
001:008 Men tänk på det ord som du gav din tjänare Mose, när du sade:
        'Om I ären otrogna, så skall jag förströ eder bland folken;
001:009 men om I vänden om till mig och hållen mina bud och gören efter
        dem, då vill jag, om än edra fördrivna vore vid himmelens ända,
        likväl församla dem därifrån och låta dem komma till den plats
        som jag har utvalt till boning åt mitt namn.'
001:010 De äro ju dina tjänare och ditt folk, som du har förlossat genom
        din stora kraft och din starka hand.
001:011 Ack Herre, låt ditt öra akta på din tjänares bön, ja, på vad
        dina tjänare bedja, de som vilja frukta ditt namn; låt nu din
        tjänare vara lyckosam och låt honom finna barmhärtighet inför
        denne man.»

002:001 I månaden Nisan, i Artasastas tjugonde regeringsår, vid ett
        tillfälle då vin stod framsatt för konungen, tog jag vinet och
        gav det åt honom. Och jag hade icke förr visat mig sorgsen inför
        honom;
002:002 men nu sade konungen till mig: »Varför ser du så sorgsen ut? Du
        är ju icke sjuk; du måste hava någon hjärtesorg.» Då blev jag
        övermåttan häpen.
002:003 Och jag sade till konungen: »Må konungen leva evinnerligen!
        Skulle jag icke se sorgsen ut, då den stad där mina fäders
        gravar äro ligger öde och dess portar äro förtärda av eld?»
002:004 Konungen sade till mig: »Vad är det då du begär?» Då bad jag en
        bön till himmelens Gud
002:005 och sade till konungen: »Om det så täckes konungen, och om du
        finner behag i din tjänare, så beder jag att du ville låta mig
        fara till Juda, till den stad där mina fäders gravar äro, på det
        att jag åter må bygga upp den.»
002:006 Då frågade konungen mig, allt under det att drottningen satt vid
        hans sida: »Huru länge kan din resa räcka, och när kan du komma
        tillbaka?» Då det nu alltså täcktes konungen att låta mig fara,
        uppgav jag för honom en bestämd tid.
002:007 Och jag sade till konungen: »Om det så täckes konungen, så må
        brev givas mig till ståthållarna i landet på andra sidan floden,
        att de låta mig fara därigenom, till dess jag kommer till Juda,
002:008 så ock ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga
        skogsparken, att han låter mig få virke för att därmed timra upp
        portarna till borgen som hör till templet, ävensom virke till
        stadsmuren, så ock till det hus där jag själv skall hava min
        bostad.» Och konungen beviljade mig detta, eftersom min Guds
        goda hand var över mig.

002:009 När jag så kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden,
        gav jag dem konungens brev. Och konungen hade sänt med mig
        härhövitsmän och ryttare.
002:010 Men då horoniten Sanballat och Tobia, den ammonitiske
        tjänstemannen, hörde detta, förtröt det dem högeligen att någon
        hade kommit för att se Israels barn till godo.

002:011 När jag sedan hade kommit till Jerusalem och varit där i tre
        dagar,
002:012 stod jag upp om natten jämte några få män, utan att hava omtalat
        för någon människa vad min Gud ingav mig i hjärtat att göra för
        Jerusalem; och det djur som jag red på var det enda jag hade med
        mig.
002:013 Och jag drog om natten ut genom Dalporten fram emot Drakkällan
        och Dyngporten och besåg Jerusalems murar, huru de voro
        nedbrutna, och huru dess portar voro förtärda av eld.
002:014 Och jag drog vidare till Källporten och till Konungsdammen, men
        där var det icke möjligt för djuret att komma fram med mig.
002:015 Då begav jag mig uppför dalen om natten och besåg muren och
        vände sedan åter in genom Dalporten och kom så tillbaka.

002:016 Och föreståndarna hade icke fått veta vart jag hade gått, och
        vad jag ville göra, ty jag hade ännu icke omtalat något för
        judarna, prästerna, ädlingarna, föreståndarna och de övriga, som
        skulle få med arbetet att göra.
002:017 Men nu sade jag till dem: »I sen själva i vilken nöd vi äro,
        huru Jerusalem ligger öde, och huru dess portar äro uppbrända i
        eld. Välan då, låt oss bygga upp Jerusalems mur, för att vi icke
        längre må vara till smälek.»
002:018 Och jag omtalade för dem huru min Guds hand hade varit mig
        nådig, så ock vad konungen hade lovat mig. Då sade de: »Vi vilja
        stå upp och bygga.» Och de togo mod till sig för det goda
        verket.

002:019 Men när horoniten Sanballat och Tobia, den ammonitiske
        tjänstemannen, och araben Gesem hörde detta, bespottade de oss
        och visade förakt för oss; och de sade: »Vad är det I gören?
        Viljen I sätta eder upp mot konungen?»
002:020 Då gav jag dem detta svar: »Himmelens Gud skall låta det gå oss
        väl, och vi, hans tjänare, vilja stå upp och bygga; men I haven
        ingen del eller rätt eller åminnelse i Jerusalem.»

003:001 Och översteprästen Eljasib och hans bröder, prästerna, stodo upp och byggde Fårporten, vilken de helgade, och i vilken de sedan satte in dörrarna. Vidare byggde de ända fram till Hammeatornet, som de helgade, och vidare fram till Hananeltornet. 003:002 Därbredvid byggde Jerikos män; och därbredvid byggde Sackur, Imris son. 003:003 Fiskporten byggdes av Hassenaas barn; de timrade upp den och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. 003:004 Därbredvid arbetade Meremot, son till Uria, son till Hackos, på att sätta muren i stånd; därbredvid arbetade Mesullam, son till Berekja, son till Mesesabel; och därbredvid arbetade Sadok, Baanas son. 003:005 Därbredvid arbetade tekoaiterna, men de förnämsta bland dem ville icke böja sin hals till att tjäna sin Herre. 003:006 Gamla porten sattes i stånd av Jojada, Paseas son, och Mesullam, Besodjas son; de timrade upp den och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. 003:007 Därbredvid arbetade gibeoniten Melatja och meronotiten Jadon jämte männen från Gibeon och Mispa, som lydde under ståthållaren i landet på andra sidan floden. 003:008 Därbredvid arbetade Ussiel, Harhajas son, jämte guldsmederna; och därbredvid arbetade Hananja, en av salvoberedarna. Det nästföljande stycket av Jerusalem lät man vara, ända till Breda muren. 003:009 Därbredvid arbetade Refaja, Hurs son, hövdingen över ena hälften av Jerusalems område. 003:010 Därbredvid arbetade Jedaja, Harumafs son, mitt emot sitt eget hus; och därbredvid arbetade Hattus, Hasabnejas son. 003:011 En annan sträcka sattes i stånd av Malkia, Harims son, och av Hassub, Pahat-Moabs son, och därjämte Ugnstornet. 003:012 Därbredvid arbetade Sallum, Hallohes' son, hövdingen över andra hälften av Jerusalems område, han själv med sina döttrar. 003:013 Dalporten sattes i stånd av Hanun och Sanoas invånare; de byggde upp den och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. De byggde ock ett tusen alnar på muren, ända fram till Dyngporten. 003:014 Och Dyngporten sattes i stånd av Malkia, Rekabs son, hövdingen över Bet-Hackerems område; han byggde upp den och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. 003:015 Och Källporten sattes i stånd av Sallun, Kol-Hoses son, hövdingen över Mispas område; han byggde upp den och lade tak därpå och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. Han byggde ock muren vid Vattenledningsdammen, invid den kungliga trädgården, ända fram till trapporna som föra ned från Davids stad. 003:016 Därnäst sattes ett stycke i stånd av Nehemja, Asbuks son, hövdingen över ena hälften av Bet-Surs område, nämligen stycket ända fram till platsen mitt emot Davidsgravarna och vidare fram till den grävda dammen och till Hjältehuset. 003:017 Därnäst arbetade leviterna under Rehum, Banis son; därbredvid arbetade Hasabja, hövdingen över ena hälften av Kegilas område, för sitt område. 003:018 Därnäst arbetade deras bröder under Bavai, Henadads son, hövdingen över andra hälften av Kegilas område. 003:019 Därbredvid sattes en annan sträcka i stånd av Eser, Jesuas son, hövdingen över Mispa, nämligen från platsen mitt emot uppgången till tyghuset i Vinkeln. 003:020 Därnäst sattes, under ivrigt arbete, en annan sträcka i stånd av Baruk, Sabbais son, från Vinkeln ända fram till ingången till översteprästen Eljasibs hus. 003:021 Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av Meremot, son till Uria, son till Hackos, från ingången till Eljasibs hus ända dit där Eljasibs hus slutar. 003:022 Därnäst arbetade prästerna, männen från Jordanslätten. 003:023 Därnäst arbetade Benjamin och Hassub, mitt emot sitt eget hus; därnäst arbetade Asarja, son till Maaseja, son till Ananja, utmed sitt eget hus. 003:024 Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av Binnui, Henadads son, från Asarjas hus ända fram till Vinkeln och vidare fram till Hörnet. 003:025 Palal, Usais son, satte i stånd stycket från platsen mitt emot Vinkeln och det torn som skjuter ut från det övre konungshuset, vid fängelsegården; därnäst kom Pedaja, Pareos' son. 003:026 (Men tempelträlarna bodde på Ofel ända fram till platsen mitt emot Vattenporten mot öster och det utskjutande tornet.) 003:027 Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av tekoaiterna, från platsen mitt emot det stora utskjutande tornet ända fram till Ofelmuren. 003:028 Ovanför Hästporten arbetade prästerna, var och en mitt emot sitt eget hus. 003:029 Därnäst arbetade Sadok, Immers son, mitt emot sitt eget hus; och därnäst arbetade Semaja, Sekanjas son, som hade vakten vid Östra porten. 003:030 Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av Hananja, Selemjas son, och Hanun, Salafs sjätte son; därnäst arbetade Mesullam, Berekjas son, mitt emot sin tempelkammare. 003:031 Därnäst sattes ett stycke i stånd av Malkia, en av guldsmederna, ända fram till tempelträlarnas och köpmännens hus, mitt emot Mönstringsporten och vidare fram till Hörnsalen. 003:032 Och mellan Hörnsalen och Fårporten arbetade guldsmederna och köpmännen på att sätta muren i stånd.

004:001 När nu Sanballat hörde att vi höllo på att bygga upp muren,
        vredgades han och blev högeligen förtörnad. Och han bespottade
        judarna
004:002 och talade så inför sina bröder och inför Samariens krigsfolk:
        »Vad är det dessa vanmäktiga judar göra? Skall man låta dem
        hållas? Skola de få offra? Skola de kanhända i sinom tid
        fullborda sitt verk? Skola de kunna giva liv åt stenarna i
        grushögarna, där de ligga förbrända?»
004:003 Och ammoniten Tobia, som stod bredvid honom sade: »Huru de än
        bygga, skall dock en räv komma deras stenmur att rämna, blott
        han hoppar upp på den.»

004:004 Hör, vår Gud, huru föraktade vi äro. Låt deras smädelser falla
        tillbaka på deras egna huvuden. Ja, låt dem bliva utplundrade i
        ett land dit de föras såsom fångar.
004:005 Överskyl icke deras missgärningar, och låt deras synd icke varda
        utplånad ur din åsyn, eftersom de hava varit de byggande till
        förargelse.

004:006 Och vi byggde på muren, och hela muren blev hopfogad till sin
halva höjd; och folket arbetade med gott mod.

004:007 Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och
        asdoditerna hörde att man alltjämt höll på med att laga upp
        Jerusalems murar, och att rämnorna begynte igentäppas, då blevo
        de mycket vreda.
004:008 Och de sammansvuro sig allasammans att gå åstad och angripa
        Jerusalem och störa folket i deras arbete.
004:009 Då bådo vi till vår Gud; och vi läto hålla vakt mot dem både dag
        och natt för att skydda oss mot dem.
004:010 Men judarna sade: »Bärarnas kraft sviker, och gruset är alltför
        mycket; vi förmå icke mer att bygga på muren.»
004:011 Våra ovänner åter sade: »Innan de få veta eller se något, skola
        vi stå mitt ibland dem och dräpa dem; så skola vi göra slut på
        arbetet.»
004:012 När nu de judar som bodde i deras grannskap kommo och från alla
        håll uppmanade oss, väl tio gånger, att vi skulle draga oss
        tillbaka till dem,
004:013 då ställde jag upp folket i de lägsta och mest öppna delarna av
        staden bakom muren; jag ställde upp dem efter släkter, med sina
        svärd, spjut och bågar.
004:014 Och sedan jag hade besett allt, stod jag upp och sade till
        ädlingarna och föreståndarna och det övriga folket: »Frukten
        icke för dem; tänken på Herren, den store och fruktansvärde, och
        striden för edra bröder, edra söner och döttrar, edra hustrur
        och edra hus.»

004:015 Sedan våra fiender sålunda hade fått förnimma att saken var oss
        bekant, och att Gud hade gjort deras råd om intet, kunde vi alla
        vända tillbaka till muren, var och en till sitt arbete.
004:016 Från den dagen var ena hälften av mina tjänare sysselsatt med
        arbetet, under det att andra hälften stod väpnad med sina spjut,
        sköldar, bågar och pansar, medan furstarna stodo bakom hela Juda
        hus.
004:017 De som byggde på muren och de som lassade på och buro bördor
        gjorde sitt arbete med den ena handen, och med den andra höllo
        de vapnet.
004:018 Och de som byggde hade var och en sitt svärd bundet vid sin
        länd, under det att de byggde; och bredvid mig stod en
        basunblåsare.
004:019 Jag hade nämligen sagt till ädlingarna och föreståndarna och det
        övriga folket: »Arbetet är stort och vidsträckt, och vi äro
        spridda över muren, långt ifrån varandra.
004:020 Där I nu hören basunen ljuda, dit skolen I församla eder till
        oss; vår Gud skall strida för oss.»
004:021 Så gjorde ock vi vårt arbete, under det att hälften av folket
        stod väpnad med sina spjut från morgonrodnadens uppgång, till
        dess att stjärnorna kommo fram.
004:022 Vid samma tid sade jag ock till folket att var och en med sin
        tjänare skulle stanna över natten inne i Jerusalem, så att vi om
        natten kunna hava dem till vakt och om dagen till arbete.
004:023 Och varken jag eller mina bröder eller mina tjänare eller de som
        gjorde vakt hos mig lade av kläderna; vapnen höllos av var och
        en för lika nödvändiga som vatten.

005:001 Och männen av folket med sina hustrur hovo upp ett stort rop mot
        sina judiska bröder.
005:002 Några sade: »Vi med våra söner och döttrar äro många; låt oss få
        säd, så att vi hava att äta och kunna bliva vid liv.»
005:003 Och några sade: »Våra åkrar, vingårdar och hus måste vi
        pantsätta; låt oss få säd till att stilla vår hunger.»
005:004 Och andra sade: »Vi hava måst låna penningar på våra åkrar och
        vingårdar till skatten åt konungen.
005:005 Nu äro ju våra kroppar lika goda som våra bröders kroppar, och
        våra barn lika goda som deras barn; men ändå måste vi giva våra
        söner och döttrar i träldom, ja, några av våra döttrar hava
        redan blivit givna i träldom, utan att vi förmå göra något
        därvid, eftersom våra åkrar och vingårdar äro i andras händer.»

005:006 När jag nu hörde deras rop och hörde dessa ord, blev jag mycket
        vred.
005:007 Och sedan jag hade gått till råds med mig själv, förebrådde jag
        ädlingarna och föreståndarna och sade till dem: »Det är ocker I
        bedriven mot varandra.» Därefter sammankallade jag en stor
        folkförsamling emot dem.
005:008 Och jag sade till dem: »Vi hava efter förmåga friköpt våra
        judiska bröder som voro sålda åt hedningarna. Skolen nu I sälja
        edra bröder? Skola de behöva sälja sig åt oss?» Då tego de och
        hade intet att svara.
005:009 Och jag sade: »Vad I gören är icke rätt. I borden ju vandra i
        vår Guds fruktan, så att våra fiender, hedningarna, ej finge
        orsak att smäda oss.
005:010 Också jag och mina bröder och mina tjänare hava penningar och
        säd att fordra av dem; låt oss nu avstå från vår fordran.
005:011 Given dem redan i dag tillbaka deras åkrar, vingårdar,
        olivplanteringar och hus, och skänken efter den ränta på
        penningarna, på säden, på vinet och oljan, som I haven att
        fordra av dem.»
005:012 De svarade: »Vi vilja giva det tillbaka och icke utkräva något
        av dem; vi vilja göra såsom du har sagt.» Och jag tog en ed av
        dem, sedan jag hade tillkallat prästerna, att de skulle göra så.
005:013 Därjämte skakade jag fånget på min mantel och sade: »Var och en
        som icke håller detta sitt ord, honom må Gud så skaka bort ifrån
        hans hus och hans gods; ja, varde han så utskakad och tom på
        allt.» Och hela församlingen sade: »Amen», och lovade HERREN.
        Därefter gjorde folket såsom det var sagt.

005:014 Ytterligare är att nämna att från den dag då jag förordnades att
        vara ståthållare över dem i Juda land, alltså från Artasastas
        tjugonde regeringsår ända till hans trettioandra, tolv hela år,
        varken jag eller mina bröder åto av ståthållarkosten.
005:015 De förra ståthållarna, de som hade varit före mig, hade betungat
        folket och tagit av dem mat och vin till ett värde av mer än
        fyrtio siklar silver, och jämväl deras tjänare hade förfarit
        hårt mot folket. Men så gjorde icke jag, ty jag fruktade Gud.
005:016 Dessutom höll jag i att arbeta på muren, och ingen åker köpte vi
        oss; och alla mina tjänare voro församlade vid arbetet där.
005:017 Och av judarna och deras föreståndare åto ett hundra femtio man
        vid mitt bord, förutom dem som kommo till oss ifrån folken runt
        omkring oss.
005:018 Och vad som tillreddes för var dag, nämligen en oxe och sex
        utsökta får, förutom fåglar, det tillreddes på min bekostnad;
        och var tionde dag anskaffades mycket vin av alla slag. Men
        likväl krävde jag icke ut ståthållarkosten, eftersom arbetet
        tyngde så svårt på folket.

005:019 Tänk, min Gud, på allt vad jag har gjort för detta folk, och
räkna mig det till godo!

006:001 När nu Sanballat och Tobia och araben Gesem och våra övriga
        fiender hörde att jag hade byggt upp muren, och att det icke mer
        fanns någon rämna i den—om jag ock vid den tiden ännu icke
        hade satt in dörrar i portarna—
006:002 då sände Sanballat och Gesem bud till mig och läto säga: »Kom,
        låt oss träda tillsammans i Kefirim i Onos dal.» De tänkte
        nämligen göra mig något ont.
006:003 Men jag skickade bud till dem och lät säga: »Jag har ett stort
        arbete för händer och kan icke komma ned. Arbetet kan ju icke
        vila, såsom dock måste ske, om jag lämnade det och komme ned
        till eder.»
006:004 Och de sände samma bud till mig fyra gånger; men var gång gav
        jag dem samma svar som förut.
006:005 Då sände Sanballat för femte gången till mig sin tjänare med
        samma bud, och denne hade nu med sig ett öppet brev.
006:006 Däri var skrivet: »Det förljudes bland folken, och påstås jämväl
        av Gasmu, att du och judarna haven i sinnet att avfalla, och att
        det är därför du bygger upp muren, ja, att du vill bliva deras
        konung—sådant säger man.
006:007 Du lär ock hava beställt profeter som i Jerusalem skola utropa
        och förkunna att du är konung i Juda. Eftersom nu konungen nog
        får höra talas härom, därför må du nu komma, så att vi få rådslå
        med varandra.»
006:008 Då sände jag bud till honom och lät svara: »Intet av det du
        säger har någon grund, utan det är dina egna påfund.»
006:009 De ville nämligen alla skrämma oss, i tanke att vi då skulle
        förlora allt mod till arbetet, och att detta så skulle bliva
        ogjort.

006:010 Men jag gick hem till Semaja, son till Delaja, son till
        Mehetabel; han höll sig då inne. Och han sade: »Låt oss
        tillsammans gå till Guds hus, in i templet, och sedan stänga
        igen templets dörrar. Ty de skola komma för att dräpa dig; om
        natten skola de komma för att dräpa dig.»
006:011 Men jag svarade: »Skulle en man sådan som jag vilja fly? Eller
        kan väl en man av mitt slag gå in i templet och dock bliva vid
        liv? Nej, jag vill icke gå dit.»
006:012 Jag förstod nämligen att Gud icke hade sänt honom, utan att han
        förebådade mig sådant, blott därför att Tobia och Sanballat hade
        lejt honom.
006:013 Han var lejd, för att jag skulle låta skrämma mig till att göra
        såsom han sade och därmed försynda mig; på detta sätt ville de
        framkalla ont rykte om mig, för att sedan kunna smäda mig.

006:014 Tänk, min Gud på Tobia, ävensom Sanballat, efter dessa hans
gärningar, så ock på profetissan Noadja och de andra profeterna
som ville skrämma mig!

006:015 Och muren blev färdig på tjugufemte dagen i månaden Elul, efter
        femtiotvå dagar.
006:016 När nu alla våra fiender hörde detta, betogos de, alla de
        kringboende folken, av fruktan, och sågo att de hade kommit illa
        till korta; ty de förstodo nu att detta arbete var vår Guds
        verk.

006:017 Vid denna tid sände ock Juda ädlingar många brev till Tobia, och
        brev från Tobia ankommo ock till dem.
006:018 Ty många i Juda voro genom ed förbundna med honom; han var
        nämligen måg till Sekanja, Aras son, och hans son Johanan hade
        tagit till hustru en dotter till Mesullam, Berekjas son.
006:019 Dessa plägade också inför mig tala gott om honom, och vad jag
        sade buro de fram till honom. Tobia sände ock brev för att
        skrämma mig.

007:001 När nu muren var uppbyggd, satte jag in dörrarna; och
        dörrvaktare, sångare och leviter blevo anställda.
007:002 Och till befälhavare över Jerusalem satte jag min broder Hanani
        jämte Hananja, hövitsman i borgen, ty denne hölls för en
        pålitlig man och var gudfruktig mer än många andra.
007:003 Och jag sade till dem: »Jerusalems portar må icke öppnas, förrän
        solen är högt uppe; och medan vakten ännu står kvar, skall man
        stänga dörrarna och sätta bommarna för. Och I skolen ställa ut
        vakter av Jerusalems invånare, var och en på hans post, så att
        envar får stå framför sitt eget hus.»

007:004 Och staden var vidsträckt och stor, men där fanns icke mycket folk, och husen voro icke uppbyggda.

007:005 Och min Gud ingav mig i hjärtat att jag skulle församla ädlingarna, föreståndarna och folket för att upptecknas i släktregister. Då fann jag släktförteckningen över dem som först hade dragit upp, och jag fann däri så skrivet:

007:006 »Dessa voro de män från hövdingdömet, som drogo upp ur den
        landsflykt och fångenskap till vilken de hade blivit bortförda
        av Nebukadnessar, konungen i Babel, och som vände tillbaka till
        Jerusalem och till Juda, var och en till sin stad,
007:007 i det att de följde med Serubbabel, Jesua, Nehemja, Asarja,
        Raamja, Nahamani, Mordokai, Bilsan, Misperet, Bigvai, Nehum och
        Baana.

Detta var antalet män av Israels meniga folk: 007:008 Pareos' barn: två tusen ett hundra sjuttiotvå; 007:009 Sefatjas barn: tre hundra sjuttiotvå; 007:010 Aras barn: sex hundra femtiotvå; 007:011 Pahat-Moabs barn, av Jesuas och Joabs barn: två tusen åtta hundra aderton; 007:012 Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra; 007:013 Sattus barn: åtta hundra fyrtiofem; 007:014 Sackais barn: sju hundra sextio; 007:015 Binnuis barn: sex hundra fyrtioåtta; 007:016 Bebais barn: sex hundra tjuguåtta; 007:017 Asgads barn: två tusen tre hundra tjugutvå; 007:018 Adonikams barn: sex hundra sextiosju; 007:019 Bigvais barn: två tusen sextiosju; 007:020 Adins barn: sex hundra femtiofem; 007:021 Aters barn av Hiskia: nittioåtta; 007:022 Hasums barn: tre hundra tjuguåtta; 007:023 Besais barn: tre hundra tjugufyra; 007:024 Harifs barn: ett hundra tolv; 007:025 Gibeons barn: nittiofem; 007:026 männen från Bet-Lehem och Netofa: ett hundra åttioåtta; 007:027 männen från Anatot: ett hundra tjuguåtta; 007:028 männen från Bet-Asmavet: fyrtiotvå; 007:029 männen från Kirjat-Jearim, Kefira och Beerot: sju hundra fyrtiotre; 007:030 männen från Rama och Geba: sex hundra tjuguen; 007:031 männen från Mikmas: ett hundra tjugutvå; 007:032 männen från Betel och Ai: ett hundra tjugutre; 007:033 männen från det andra Nebo: femtiotvå; 007:034 den andre Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra; 007:035 Harims barn: tre hundra tjugu; 007:036 Jerikos barn: tre hundra fyrtiofem; 007:037 Lods, Hadids och Onos barn: sju hundra tjuguen; 007:038 Senaas barn: tre tusen nio hundra trettio.

007:039 Av prästerna: Jedajas barn av Jesuas hus: nio hundra sjuttiotre; 007:040 Immers barn: ett tusen femtiotvå; 007:041 Pashurs barn: ett tusen två hundra fyrtiosju; 007:042 Harims barn: ett tusen sjutton.

007:043 Av leviterna: Jesuas barn av Kadmiel, av Hodevas barn: sjuttiofyra; 007:044 av sångarna: Asafs barn: ett hundra fyrtioåtta; 007:045 av dörrvaktarna: Sallums barn, Aters barn, Talmons barn, Ackubs barn, Hatitas barn, Sobais barn: ett hundra trettioåtta.

007:046 Av tempelträlarna: Sihas barn, Hasufas barn, Tabbaots barn, 007:047 Keros' barn, Sias barn, Padons barn, 007:048 Lebanas barn, Hagabas barn, Salmais barn, 007:049 Hanans barn, Giddels barn, Gahars barn, 007:050 Reajas barn, Resins barn, Nekodas barn, 007:051 Gassams barn, Ussas barn, Paseas barn, 007:052 Besais barn, Meunims barn, Nefusesims barn, 007:053 Bakbuks barn, Hakufas barn, Harhurs barn, 007:054 Basluts barn, Mehidas barn, Harsas barn, 007:055 Barkos' barn, Siseras barn, Temas barn, 007:056 Nesias barn, Hatifas barn.

007:057 Av Salomos tjänares barn: Sotais barn, Soferets barn, Peridas barn, 007:058 Jaalas barn, Darkons barn, Giddels barn, 007:059 Sefatjas barn, Hattils barn, Pokeret-Hassebaims barn, Amons barn.

007:060 Tempelträlarna och Salomos tjänares barn utgjorde tillsammans tre hundra nittiotvå.

007:061 Och dessa voro de som drogo åstad från Tel-Mela, Tel-Harsa,
        Kerub, Addon och Immer, men som icke kunde uppgiva sina familjer
        och sin släkt, och huruvida de voro av Israel:
007:062 Delajas barn, Tobias barn, Nekodas barn, sex hundra fyrtiotvå.
007:063 Och av prästerna: Habajas barn, Hackos' barn, Barsillais barn,
        hans som tog en av gileaditen Barsillais döttrar till hustru och
        blev uppkallad efter deras namn.
007:064 Dessa sökte efter sina släktregister, men man kunde icke finna
        dem; därför blevo de såsom ovärdiga uteslutna från prästadömet.
007:065 Och ståthållaren tillsade dem att de icke skulle få äta av det
        högheliga, förrän en präst uppstode med urim och tummim.

007:066 Hela församlingen utgjorde sammanräknad fyrtiotvå tusen tre
        hundra sextio,
007:067 förutom deras tjänare och tjänarinnor, som voro sju tusen tre
        hundra trettiosju. Och till dem hörde två hundra fyrtiofem
        sångare och sångerskor.
007:068
007:069 Och de hade fyra hundra trettiofem kameler och sex tusen sju
        hundra tjugu åsnor.

007:070 Och somliga bland huvudmännen för familjerna gåvo skänker till
        arbetet. Ståthållaren gav till kassan i guld ett tusen dariker,
        därtill femtio skålar och fem hundra trettio prästerliga
        livklädnader.
007:071 Och somliga bland huvudmännen för familjerna gåvo till
        arbetskassan i guld tjugu tusen dariker och i silver två tusen
        två hundra minor.
007:072 Och det övriga folkets gåvor utgjorde i guld tjugu tusen dariker
        och i silver två tusen minor, så ock sextiosju prästerliga
        livklädnader.
007:073 Och prästerna, leviterna, dörrvaktarna, sångarna, en del av
        meniga folket samt tempelträlarna, korteligen hela Israel,
        bosatte sig i sina städer.»

008:001 När sjunde månaden nalkades och Israels barn voro bosatta i sina
        städer, församlade sig folket, alla såsom en man, på den öppna
        platsen framför Vattenporten; och de bådo Esra, den skriftlärde,
        att hämta fram Moses lagbok, den som HERREN hade givit åt
        Israel.
008:002 Då framlade prästen Esra lagen för församlingen, för både män
        och kvinnor, alla som kunde förstå vad de hörde; detta var på
        första dagen i sjunde månaden.
008:003 Och han föreläste därur vid den öppna platsen framför
        Vattenporten, från dagningen till middagen, för män och kvinnor,
        dem som kunde förstå det; och allt folket lyssnade till
        lagboken.
008:004 Och Esra, den skriftlärde, stod på en hög träställning som man
        hade gjort för det ändamålet; och bredvid honom stodo Mattitja,
        Sema, Anaja, Uria, Hilkia och Maaseja på hans högra sida, och
        till vänster om honom Pedaja, Misael, Malkia, Hasum, Hasbaddana,
        Sakarja och Mesullam.
008:005 Och Esra öppnade boken, så att allt folket såg det, ty han stod
        högre än allt folket; och när han öppnade den, stod allt folket
        upp.
008:006 Och Esra lovade den store HERREN Gud, och allt folket svarade:
        »Amen, Amen», med uppräckta händer; och de böjde sig ned och
        tillbådo HERREN med ansiktet mot jorden.
008:007 Och Jesua, Bani, Serebja, Jamin, Ackub, Sabbetai, Hodia,
        Maaseja, Kelita, Asarja, Josabad, Hanan, Pelaja och de andra
        leviterna undervisade folket i lagen, medan folket stod där, var
        och en på sin plats.
008:008 Och de föreläste tydligt ur boken, ur Guds lag; och de utlade
        meningen, så att man förstod det som lästes.

008:009 Och Nehemja, han som var ståthållare, och prästen Esra, den
        skriftlärde, och leviterna, som undervisade folket, sade till
        allt folket: »Denna dag är helgad åt HERREN, eder Gud; sörjen
        icke och gråten icke.» Ty allt folket grät, när de hörde lagens
        ord.
008:010 Och han sade ytterligare till dem: »Gån bort och äten eder bästa
        mat och dricken edert sötaste vin, och sänden omkring gåvor
        därav till dem som icke hava något tillrett åt sig, ty denna dag
        är helgad åt vår Herre. Och varen icke bedrövade, ty fröjd i
        HERREN är eder starkhet.»
008:011 Också leviterna lugnade allt folket och sade: »Varen stilla, ty
        dagen är helig; varen icke bedrövade.»
008:012 Och allt folket gick bort och åt och drack; de sände ock omkring
        gåvor av den mat de hade tillagat och gjorde sig mycket glada;
        ty de hade aktat på det som man hade kungjort för dem.

008:013 Dagen därefter församlade sig huvudmännen för hela folkets
        familjer, så ock prästerna och leviterna, till Esra, den
        skriftlärde, för att giva närmare akt på lagens ord.
008:014 Och de funno skrivet i lagen att HERREN genom Mose hade bjudit
        att Israels barn skulle bo i lövhyddor under högtiden i sjunde
        månaden,
008:015 och att man skulle kungöra och låta utropa i alla deras städer
        och i Jerusalem och säga: »Gån ut på bergen och hämten löv av
        olivträd, planterade eller vilda, och löv av myrten, palmträd
        och andra lummiga träd, och gören lövhyddor, såsom det är
        föreskrivet.»
008:016 Då gick folket ut och hämtade sådant och gjorde sig hyddor på
        tak och på gårdar, var och en åt sig, så ock på gårdarna till
        Guds hus och på den öppna platsen vid Vattenporten och på den
        öppna platsen vid Efraimsporten.
008:017 Och hela församlingen, så många som hade kommit tillbaka ifrån
        fångenskapen, gjorde sig lövhyddor och bodde i dessa hyddor. Ty
        från Jesuas, Nuns sons, dagar ända till den dagen hade Israels
        barn icke gjort så. Och där rådde mycket stor glädje.
008:018 Och man föreläste ur Guds lagbok var dag, från den första dagen
        till den sista. Och de höllo högtid i sju dagar, och på åttonde
        dagen hölls en högtidsförsamling på föreskrivet sätt.

009:001 Men på tjugufjärde dagen i samma månad församlade sig Israels barn
        och höllo fasta och klädde sig i sorgdräkt och strödde jord på sina
        huvuden.
009:002 Och de som voro av Israels släkt avskilde sig från alla främlingar
        och trädde så fram och bekände sina synder och sina fäders
        missgärningar.
009:003 Och de stodo upp, var och en på sin plats, och man föreläste ur
        HERRENS, deras Guds, lagbok under en fjärdedel av dagen; och under
        en annan fjärdedel bekände de sina synder och tillbådo HERREN, sin
        Gud.
009:004 Och Jesua och Bani, Kadmiel, Sebanja, Bunni, Serebja, Bani och
        Kenani trädde upp på leviternas upphöjning och ropade med hög röst
        till HERREN, sin Gud.
009:005 Och leviterna Jesua och Kadmiel, Bani, Hasabneja, Serebja, Hodia,
        Sebanja och Petaja sade:

        »Stån upp och loven HERREN, eder Gud, från evighet till evighet.
        Ja, lovat vare ditt härliga namn, som är upphöjt över allt lov
        och pris.
009:006 Du allena är HERREN. Du har gjort himlarna och himlarnas himmel
        och hela deras härskara, jorden och allt vad därpå är, haven och
        allt vad som är i dem, och det är du som behåller det allt vid
        liv; och himmelens härskara tillbeder dig.
009:007 Du är HERREN Gud, som utvalde Abram och förde honom ut från det
        kaldeiska Ur och gav honom namnet Abraham.
009:008 Och du fann hans hjärta fast i tron inför dig, och du slöt med
        honom det förbundet att du skulle giva åt hans säd kananéernas,
        hetiternas, amoréernas, perisséernas, jebuséernas och girgaséernas
        land, ja, giva det åt dem; och du uppfyllde dina ord, ty du är
        rättfärdig.

009:009 Och du såg till våra fäders betryck i Egypten och hörde deras rop
        vid Röda havet.
009:010 Du gjorde tecken och under på Farao och på alla hans tjänare och på
        allt folket i hans land; ty du förnam att dessa handlade övermodigt
        mot dem, och du gjorde dig ett namn, som är detsamma än i dag.
009:011 Havet klöv du itu för dem, så att de gingo mitt igenom havet på
        torr mark; men deras förföljare lät du sjunka i djupet såsom
        stenar, i väldiga vatten.
009:012 Du ledde dem om dagen med en molnstod, och om natten med en
        eldstod, för att lysa dem på den väg de skulle gå.
009:013 Och du steg ned på berget Sinai och talade till dem från himmelen
        och gav dem rättfärdiga rätter och riktiga lagar, goda stadgar och
        bud.
009:014 Du gav dem kunskap om din heliga sabbat och gav dem bud och stadgar
        och lag genom din tjänare Mose.
009:015 Och du gav dem bröd från himmelen, när de hungrade, och lät vatten
        komma ut ur klippan, när de törstade; och du tillsade dem att gå
        och taga i besittning det land som du med upplyft hand hade lovat
        giva åt dem.

009:016 Men våra fäder, de voro övermodiga; de voro hårdnackade, så att de
        icke hörde på dina bud.
009:017 De ville icke höra och tänkte icke på de under som du hade gjort
        med dem, utan voro hårdnackade och valde i sin gensträvighet en
        anförare, för att vända tillbaka till sin träldom. Men du är en
        förlåtande Gud, nådig och barmhärtig, långmodig och stor i mildhet;
        och du övergav dem icke.
009:018 Nej, fastän de gjorde åt sig en gjuten kalv och sade: 'Detta är din
        Gud, han som har fört dig upp ur Egypten', och fastän de gjorde sig
        skyldiga till stora hädelser,
009:019 så övergav du dem likväl icke i öknen, efter din stora
        barmhärtighet. Molnstoden vek om dagen icke ifrån dem, utan ledde
        dem på vägen, ej heller eldstoden om natten, utan lyste dem på den
        väg de skulle gå.
009:020 Din gode Ande sände du att undervisa dem, och ditt manna förvägrade
        du icke deras mun, och vatten gav du dem, när de törstade.
009:021 I fyrtio år försörjde du dem i öknen, så att intet fattades dem;
        deras kläder blevo icke utslitna, och deras fötter svullnade icke.
009:022 Och du gav dem riken och folk och utskiftade lotter åt dem på
        skilda håll; och de intogo Sihons land, det land som tillhörde
        konungen i Hesbon, och det land som tillhörde Og, konungen i Basan
009:023 Och du lät deras barn bliva talrika såsom stjärnorna på himmelen,
        och förde dem in i det land varom du hade sagt till deras fäder att
        de skulle komma dit och taga det i besittning.
009:024 Så kommo då barnen och togo landet i besittning, och du kuvade för
        dem landets inbyggare, kananéerna, och gav dessa i deras hand, både
        konungarna och folken där i landet, så att de gjorde med dem vad de
        ville.
009:025 Och de intogo befästa städer och ett bördigt land och kommo i
        besittning av hus, fulla med allt gott, och av uthuggna brunnar,
        vingårdar, olivplanteringar och fruktträd i myckenhet; och de åto
        och blevo mätta och feta och gjorde sig glada dagar av ditt myckna
        goda.

009:026 Men de blevo gensträviga och satte sig upp mot dig och kastade din
        lag bakom sin rygg och dräpte dina profeter, som varnade dem och
        ville omvända dem till dig; och de gjorde sig skyldiga till stora
        hädelser.
009:027 Då gav du dem i deras ovänners hand, så att dessa förtryckte dem;
        men när de i sin nöds tid ropade till dig, hörde du det från
        himmelen, och efter din stora barmhärtighet gav du dem frälsare,
        som frälste dem ur deras ovänners hand.
009:028 När de så kommo till ro, gjorde de åter vad ont var inför dig. Då
        överlämnade du dem i deras fienders hand, så att dessa fingo råda
        över dem; men när de åter ropade till dig, då hörde du det från
        himmelen och räddade dem efter din barmhärtighet, många gånger.
009:029 Och du varnade dem och ville omvända dem till din lag; men de voro
        övermodiga och hörde icke på dina bud, utan syndade mot dina
        rätter, om vilka det gäller att den människa som gör efter dem får
        leva genom dem; de spjärnade emot i gensträvighet och voro
        hårdnackade och ville icke höra.
009:030 Du hade fördrag med dem i många år och varnade dem med din Ande
        genom dina profeter, men de lyssnade icke därtill; då gav du
        dem i de främmande folkens hand.
009:031 Men i din stora barmhärtighet gjorde du icke alldeles ände på dem
        och övergav dem icke; ty du är en nådig och barmhärtig Gud.

009:032 Och nu, vår Gud, du store, väldige och fruktansvärde Gud, du som
        håller förbund och bevarar nåd, nu må du icke akta för ringa all
        den vedermöda som har träffat oss, våra konungar, våra furstar,
        våra präster, våra fäder och hela ditt folk, ifrån de assyriska
        konungarnas dagar ända till denna dag.
009:033 Nej, du är rättfärdig vid allt det som har kommit över oss; ty du
        har visat dig trofast, men vi hava varit ogudaktiga.
009:034 Och våra konungar, våra furstar, våra präster och våra fäder
        hava icke gjort efter din lag och icke aktat på dina bud och på de
        varningar som du har låtit komma till dem.
009:035 Och fastän de sutto i sitt eget rike i det myckna goda som du hade
        givit dem, och i det rymliga och bördiga land som du hade upplåtit
        för dem, hava de ändå icke tjänat dig och icke omvänt sig från sina
        onda gärningar.
009:036 Se, vi äro nu andras tjänare; i det land som du gav åt våra fäder,
        för att de skulle äta dess frukt och dess goda, just där äro vi
        andras tjänare,
009:037 och sin rika avkastning giver det åt de konungar som du för våra
        synders skull har satt över oss. Och de råda över våra kroppar och
        vår boskap såsom de vilja, och vi äro i stor nöd.»

009:038 På grund av allt detta slöto vi ett fast förbund och uppsatte det skriftligen; och på skrivelsen, som försågs med sigill, stodo våra furstars, våra leviters och våra prästers namn.

010:001 Följande namn stodo på skrivelserna som buro sigillen: Nehemja, ståthållaren, Hakaljas son, och Sidkia, 010:002 Seraja, Asarja, Jeremia, 010:003 Pashur, Amarja, Malkia, 010:004 Hattus, Sebanja, Malluk, 010:005 Harim, Meremot, Obadja, 010:006 Daniel, Ginneton, Baruk, 010:007 Mesullam, Abia, Mijamin, 010:008 Maasja, Bilgai, Semaja; dessa voro prästerna. 010:009 Och leviterna voro: Jesua, Asanjas son, Binnui, av Henadads barn, Kadmiel, 010:010 så ock deras bröder: Sebanja, Hodia, Kelita, Pelaja, Hanan, 010:011 Mika, Rehob, Hasabja, 010:012 Sackur, Serebja, Sebanja, 010:013 Hodia, Bani och Beninu. 010:014 Folkets huvudmän voro: Pareos, Pahat-Moab, Elam, Sattu, Bani, 010:015 Bunni, Asgad, Bebai, 010:016 Adonia, Bigvai, Adin, 010:017 Ater, Hiskia, Assur, 010:018 Hodia, Hasum, Besai, 010:019 Harif, Anatot, Nobai, 010:020 Magpias, Mesullam, Hesir, 010:021 Mesesabel, Sadok, Jaddua, 010:022 Pelatja, Hanan, Anaja, 010:023 Hosea, Hananja, Hassub, 010:024 Hallohes, Pilha, Sobek, 010:025 Rehum, Hasabna, Maaseja, 010:026 Ahia, Hanan, Anan, 010:027 Malluk, Harim och Baana.

010:028 Och det övriga folket, prästerna, leviterna, dörrvaktarna, sångarna, tempelträlarna och alla de som hade avskilt sig från de främmande folken och vänt sig till Guds lag, så ock deras hustrur, söner och döttrar, alla som hade kommit till moget förstånd, 010:029 dessa slöto sig till sina förnämligare bröder och gingo ed och svuro att de skulle vandra efter Guds lag, den som hade blivit given genom Guds tjänare Mose, och att de skulle hålla och göra efter alla HERRENS, vår HERRES, bud och rätter och stadgar, 010:030 att vi icke skulle giva våra döttrar åt de främmande folken, ej heller taga deras döttrar till hustrur åt våra söner. 010:031 Och när de främmande folken förde in handelsvaror eller något slags säd till salu på sabbatsdagen, skulle vi icke köpa det av dem på sabbat eller helgdag; och vi skulle låta vart sjunde år vara friår och då avstå från alla slags krav. 010:032 Och vi fastställde för oss den förpliktelsen att såsom vår gärd årligen erlägga en tredjedels sikel till tjänsten i vår Guds hus, 010:033 nämligen till skådebröden, och till det dagliga brännoffret, och till offren på sabbaterna, vid nymånaderna och högtiderna, och till tackoffren, och till syndoffren för Israels försoning, och till allt arbete i vår Guds hus. 010:034 Och vi, prästerna, leviterna och folket, kastade lott angående vedoffret, huru man årligen skulle föra det till vår Guds hus på bestämda tider, efter våra familjer, för att antändas på HERRENS, vår Guds, altare, såsom det är föreskrivet i lagen. 010:035 Och vi skulle årligen föra till HERRENS hus förstlingen av vår mark, och förstlingen av all frukt på alla slags träd, 010:036 och de förstfödda av våra söner och av vår boskap, såsom det är föreskrivet i lagen; vi skulle föra till vår Guds hus de förstfödda både av våra fäkreatur och av vår småboskap, till prästerna som gjorde tjänst i vår Guds hus. 010:037 Och förstlingen av vårt mjöl och våra offergärder, så ock av allt slags trädfrukt, av vin och olja skulle vi föra till prästerna, in i kamrarna i vår Guds hus, och tionden av vår jord till leviterna; ty det var leviterna som skulle uppbära tionden i alla de städer vid vilka vi brukade jorden. 010:038 Och en präst, en av Arons söner, skulle vara med leviterna, när leviterna uppburo tionden; och själva skulle leviterna föra tionden av sin tionde upp till vår Guds hus, in i förrådshusets kamrar. 010:039 Ty såväl de övriga israeliterna som Levi barn skulle föra sin offergärd av säd, vin och olja in i dessa kamrar, där helgedomens kärl och de tjänstgörande prästerna, ävensom dörrvaktarna och sångarna voro. Alltså skulle vi icke försumma vår Guds hus.

011:001 Och folkets furstar bodde i Jerusalem; men det övriga folket
        kastade lott, för att så var tionde man skulle utses att bo i
        Jerusalem, den heliga staden, medan nio tiondedelar skulle bo i de
        andra städerna.
011:002 Och folket välsignade alla de män som frivilligt bosatte sig i
        Jerusalem.

011:003 Och de huvudmän i hövdingdömet, som bodde i Jerusalem, bodde var
        och en där han hade sin arvsbesittning, i sin stad; vanliga
        israeliter, präster, leviter och tempelträlar, så ock Salomos
        tjänares barn.
011:004 I Jerusalem bodde en del av Juda barn och en del av Benjamins barn,
        nämligen:

        Av Juda barn: Ataja, son till Ussia, son till Sakarja, son till
        Amarja, son till Sefatja, son till Mahalalel, av Peres' barn,
011:005 så ock Maaseja, son till Baruk, son till Kol-Hose, son till Hasaja,
        son till Adaja, son till Jojarib, son till Sakarja, silonitens son.
011:006 Peres' barn som bodde i Jerusalem utgjorde tillsammans fyra hundra
        sextioåtta stridbara män.
011:007 Och Benjamins barn voro dessa: Sallu, son till Mesullam, son till
        Joed, son till Pedaja, son till Kolaja, son till Maaseja, son till
        Itiel, son till Jesaja,
011:008 och näst honom Gabbai och Sallai, nio hundra tjuguåtta.
011:009 Joel, Sikris son, var tillsyningsman över dem, och Juda, Hassenuas
        son, var den andre i befälet över staden.

011:010 Av prästerna: Jedaja, Jojaribs son, Jakin
011:011 samt Seraja, son till Hilkia, son till Mesullam, son till Sadok,
        son till Merajot, son till Ahitub, fursten i Guds hus,
011:012 så ock deras bröder, som förrättade sysslorna i huset, åtta hundra
        tjugutvå; vidare Adaja, son till Jeroham, son till Pelalja, son
        till Amsi, son till Sakarja, son till Pashur, son till Malkia,
011:013 så ock hans bröder, huvudmän för familjer, två hundra fyrtiotvå;
        vidare Amassai, son till Asarel, son till Asai, son till
        Mesillemot, son till Immer,
011:014 så ock deras bröder, dugande män, ett hundra tjuguåtta; och
        tillsyningsman över dem var Sabdiel, Haggedolims son.

011:015 Och av leviterna: Semaja, son till Hassub, son till Asrikam, son
        till Hasabja, son till Bunni,
011:016 så ock Sabbetai och Josabad, som hade uppsikten över de yttre
        sysslorna vid Guds hus och hörde till leviternas huvudmän,
011:017 vidare Mattanja, son till Mika, son till Sabdi, son till Asaf,
        sånganföraren, som vid bönen tog upp lovsången, och Bakbukja, den
        av hans bröder, som var närmast efter honom, och Abda, son till
        Sammua, son till Galal, son till Jeditun.
011:018 Leviterna i den heliga staden utgjorde tillsammans två hundra
        åttiofyra.
011:019 Och dörrvaktarna, Ackub, Talmon och deras bröder, som höllo vakt
        vid portarna, voro ett hundra sjuttiotvå.

011:020 Och de övriga israeliterna, prästerna och leviterna bodde i alla de
        andra städerna i Juda, var och en i sin arvedel.
011:021 Men tempelträlarna bodde på Ofel, och Siha och Gispa hade uppsikten
        över tempelträlarna.
011:022 Och tillsyningsman bland leviterna i Jerusalem vid sysslorna i Guds
        hus var Ussi, son till Bani, son till Hasabja, son till Mattanja,
        son till Mika, av Asafs barn, sångarna.
011:023 Ty ett kungligt påbud var utfärdat angående dem, och en bestämd
        utanordning var för var dag fastställd för sångarna.
011:024 Och Petaja, Mesesabels son, av Seras, Judas sons, barn, gick
        konungen till handa i var sak som rörde folket.

011:025 Och i byarna med tillhörande utmarker bodde ock en del av Juda barn: i Kirjat-Arba och underlydande orter, I Dibon och underlydande orter, i Jekabseel och dess byar, 011:026 vidare i Jesua, Molada, Bet-Pelet 011:027 och Hasar-Sual, så ock i Beer-Seba och underlydande orter, 011:028 i Siklag, ävensom i Mekona och underlydande orter, 011:029 i En-Rimmon, Sorga, Jarmut, 011:030 Sanoa, Adullam och deras byar, i Lakis med dess utmarker, i Aseka och underlydande orter; och de hade sina boningsorter från Beer-Seba ända till Hinnoms dal. 011:031 Och Benjamins barn hade sina boningsorter från Geba: i Mikmas och Aja, så ock i Betel och underlydande orter, 011:032 i Anatot, Nob, Ananja, 011:033 Hasor, Rama, Gittaim, 011:034 Hadid, Seboim, Neballat, 011:035 Lod, Ono, och Timmermansdalen. 011:036 Och av leviterna blevo några avdelningar från Juda räknade till Benjamin.

012:001 Och dessa voro de präster och leviter som drogo upp med Serubbabel, Sealtiels son, och Jesua: Seraja, Jeremia, Esra, 012:002 Amarja, Malluk, Hattus, 012:003 Sekanja, Rehum, Meremot, 012:004 Iddo, Ginnetoi, Abia, 012:005 Mijamin, Maadja, Bilga, 012:006 Semaja, Jojarib, Jedaja, 012:007 Sallu, Amok, Hilkia och Jedaja. Dessa voro huvudmän för prästerna och för sina bröder i Jesuas tid. 012:008 Och leviterna voro: Jesua, Binnui, Kadmiel, Serebja, Juda och Mattanja, som jämte sina bröder förestod lovsången; 012:009 vidare Bakbukja och Unno, deras bröder, som hade sina platser mitt emot dem, så att var avdelning hade sin tjänstgöring.

012:010 Och Jesua födde Jojakim, och Jojakim födde Eljasib, och Eljasib Jojada, 012:011 och Jojada födde Jonatan, och Jonatan födde Jaddua.

012:012 Och i Jojakims tid voro huvudmännen för prästernas familjer följande: för Seraja Meraja, för Jeremia Hananja, 012:013 för Esra Mesullam, för Amarja Johanan, 012:014 för Malluki Jonatan, för Sebanja Josef, 012:015 för Harim Adna, för Merajot Helkai, 012:016 för Iddo Sakarja, för Ginneton Mesullam, 012:017 för Abia Sikri, för Minjamin, för Moadja Piltai, 012:018 för Bilga Sammua, för Semaja Jonatan, 012:019 för Jojarib Mattenai, för Jedaja Ussi, 012:020 för Sallai Kallai, för Amok Eber, 012:021 för Hilkia Hasabja, för Jedaja Netanel.

012:022 I Eljasibs, Jojadas, Johanans och Jadduas tid blevo
        huvudmännen för leviternas familjer upptecknade, ävenså prästerna
        under persern Darejaves' regering.
012:023 Huvudmännen för Levi barns familjer äro upptecknade i krönikeboken,
        ända till Johanans, Eljasibs sons, tid.
012:024 Och leviternas huvudmän voro Hasabja, Serebja och Jesua, Kadmiels
        son, samt deras bröder, som stodo mitt emot dem för att lova och
        tacka, såsom gudsmannen David hade bjudit, den ena tjänstgörande
        avdelningen jämte den andra.
012:025 Mattanja, Bakbukja, Obadja, Mesullam, Talmon och Ackub höllo såsom
        dörrvaktare vakt över förrådshusen vid portarna.

012:026 Dessa levde i Jojakims, Jesuas sons, Josadaks sons, tid, och i
Nehemjas, ståthållarens, och i prästen Esras, den skriftlärdes,
tid.

012:027 Och när Jerusalems mur skulle invigas, uppsökte man leviterna på
        alla deras orter och förde dem till Jerusalem för att hålla
        invignings- och glädjehögtid under tacksägelse och sång, med
        cymbaler, psaltare och harpor.
012:028 Då församlade sig sångarnas barn såväl från nejden runt omkring
        Jerusalem som från netofatiternas byar,
012:029 ävensom från Bet-Haggilgal och från Gebas och Asmavets utmarker; ty
        sångarna hade byggt sig byar runt omkring Jerusalem.
012:030 Och prästerna och leviterna renade sig och renade sedan folket,
        portarna och muren.

012:031 Och jag lät Juda furstar stiga upp på muren. Därefter anordnade
        jag två stora lovsångskörer och högtidståg; den ena kören gick
        till höger ovanpå muren, fram till Dyngporten.
012:032 Och dem följde Hosaja och ena hälften av Juda furstar
012:033 samt Asarja, Esra och Mesullam,
012:034 Juda, Benjamin, Semaja och Jeremia,
012:035 ävensom några av prästerna söner med trumpeter, vidare Sakarja, son
        till Jonatan, son till Semaja, son till Mattanja, son till Mikaja,
        son till Sackur, son till Asaf,
012:036 så ock hans bröder Semaja, Asarel, Milalai, Gilalai, Maai, Netanel
        och Juda samt Hanani, med gudsmannen Davids musikinstrumenter; och
        Esra, den skriftlärde, gick i spetsen för dem.
012:037 Och de gingo över Källporten och rakt fram uppför trapporna till
        Davids stad, på trappan i muren ovanför Davids hus, ända fram till
        Vattenporten mot öster.
012:038 Och efter den andra lovsångskören, som gick åt motsatt håll, följde
        jag med andra hälften av folket, ovanpå muren, upp genom Ugnstornet
        ända till Breda muren,
012:039 vidare över Efraimsporten, Gamla porten och Fiskporten och genom
        Hananeltornet, ända fram till Fårporten; och de stannade vid
        Fängelseporten.
012:040 Sedan trädde de båda lovsångskörerna upp i Guds hus, och likaså jag
        och ena hälften av föreståndarna jämte mig,
012:041 så ock prästerna Eljakim, Maaseja, Minjamin, Mikaja, Eljoenai,
        Sakarja och Hananja, med trumpeterna,
012:042 och Maaseja, Semaja, Eleasar, Ussi, Johanan, Malkia, Elam och Eser.
        Och sångarna läto sången ljuda under Jisrajas anförarskap.
012:043 Och de offrade på den dagen stora offer och voro glada, ty Gud hade
        berett dem stor glädje; också kvinnor och barn voro glada. Och
        glädjen från Jerusalem hördes vida omkring.

012:044 Vid samma tid tillsattes män som skulle förestå förrådskamrarna
        där offergärder, förstling och tionde nedlades; de skulle i dem
        hopsamla från stadsåkrarna det som efter lagen tillkom prästerna
        och leviterna. Ty glädje rådde i Juda över att prästerna och
        leviterna nu gjorde sin tjänst.
012:045 Dessa iakttogo nu vad som var att iakttaga vid gudstjänsten och vid
        reningarna, och likaså gjorde sångarna och dörrvaktarna sin tjänst,
        såsom David och hans son Salomo hade bjudit.
012:046 Ty redan i fordom tid, på Davids och Asafs tid, hans som var
        anförare för sångarna, sjöngos lov- och tacksägelsesånger till Gud.
012:047 Och nu under Serubbabels och Nehemjas tid gav hela Israel åt
        sångarna och dörrvaktarna vad som tillkom dem för var dag; och man
        gav åt leviterna deras helgade andel, och leviterna gåvo åt Arons
        söner deras helgade andel.

013:001 Vid samma tid föreläste man ur Moses bok för folket, och man fann
        däri skrivet att ingen ammonit eller moabit någonsin skulle få
        komma in i Guds församling,
013:002 därför att de icke hade kommit Israels barn till mötes med mat och
        dryck, utan hade lejt Bileam emot dem till att förbanna dem; fastän
        vår Gud förvandlade förbannelsen till välsignelse.
013:003 Och när de hade hört lagen, avskilde de allt slags främmande folk
        från Israel.
013:004 Men en tid förut hade prästen Eljasib, som var satt att förestå
        kammaren i vår Guds hus, och som var en frände till Tobia,
013:005 åt denne inrett en stor kammare, där man förut plägade lägga in
        spisoffret, rökelsen och kärlen och den tionde av säd, vin och
        olja, som var bestämd åt leviterna, sångarna och dörrvaktarna, så
        ock offergärden åt prästerna.
013:006 Men under allt detta var jag icke i Jerusalem; ty i den
        babyloniske konungen Artasastas trettioandra regeringsår hade jag
        återkommit till konungen. Men sedan jag efter någon tid hade
        utbett mig tillstånd av konungen,
013:007 begav jag mig till Jerusalem. Och när jag där förnam det onda som
        Eljasib hade gjort till förmån för Tobia, då han hade inrett åt
        honom en kammare i förgårdarna till Guds hus,
013:008 misshagade detta mig högeligen; och jag lät kasta allt Tobias bohag
        ut ur kammaren.
013:009 Därefter tillsade jag att man skulle rena kamrarna, och jag lät
        åter ställa in i dem Guds hus' kärl, så ock spisoffret och
        rökelsen.

013:010 Och när jag vidare fick veta att man icke hade givit åt leviterna
        vad dem tillkom, varför ock leviterna och sångarna, i stället för
        att förrätta sina sysslor, hade avvikit var och en till sitt
        jordagods,
013:011 då förebrådde jag föreståndarna detta och sade: »Varför har Guds
        hus blivit så försummat?» Och jag hämtade dem tillhopa och lät
        dem inställa sig på sina platser.
013:012 Och hela Juda förde fram till förrådshusen sin tionde av säd, vin
        och olja;
013:013 och jag satte prästen Selemja och Sadok, den skriftlärde, och
        Pedaja, en av leviterna, till förvaltare över förrådshusen och gav
        dem till biträde Hanan, son till Sackur, son till Mattanja; ty
        dessa voro ansedda såsom pålitliga män, och de skulle nu ombesörja
        utdelningen åt sina bröder.

013:014 Tänk fördenskull på mig, min Gud, och låt icke de fromma gärningar
bliva utplånade, som jag har gjort för min Guds hus och för
tjänstgöringen där!

013:015 Vid samma tid såg jag i Juda huru man trampade vinpressarna på
        sabbaten och förde hem säd, som man lastade på åsnor, så ock vin,
        druvor och fikon och annat lastgods av olika slag, och huru man
        förde sådant till Jerusalem på sabbatsdagen; och jag varnade dem,
        när de sålde dessa livsförnödenheter.
013:016 Och tyrierna, som vistades där, förde in fisk och alla slags varor
        och sålde dem på sabbaten till judarna, och detta i Jerusalem.
013:017 Då förebrådde jag Juda ädlingar detta och sade till dem: »Huru
        kunnen I handla så illa och därmed ohelga sabbatsdagen?
013:018 Var det icke därför att edra fäder gjorde sådant som vår Gud lät
        all denna olycka komma över oss och över denna stad? Och nu dragen
        I ännu större vrede över Israel genom att så ohelga sabbaten.»
013:019 Och så snart det begynte bliva mörkt i Jerusalems portar före
        sabbaten, tillsade jag att man skulle stänga dörrarna; jag tillsade
        ock att man icke skulle öppna dem förrän efter sabbaten. Och jag
        ställde några av mina tjänare på vakt vid portarna, för att intet
        lastgods skulle kunna föras in på sabbatsdagen.
013:020 Då stannade köpmän och försäljare av alla slags varor utanför
        Jerusalem över natten, och det både en och två gånger.
013:021 Men jag varnade dem och sade till dem: »Varför stannen I över
        natten framför muren? Om I ännu en gång gören så, skall jag låta
        min hand drabba eder.»
013:022 Och jag tillsade leviterna att de skulle rena sig och komma och
        hålla vakt vid portarna, för att sabbatsdagen måtte hållas helig.

Tänk ock därför på mig, min Gud, och hav misskund med mig efter din
stora nåd!

013:023 På den tiden såg jag också judiska män som hade tagit till sig
        asdoditiska, ammonitiska och moabitiska kvinnor.
013:024 Och deras barn talade till hälften asdoditiska—ty judiska kunde
        de icke tala riktigt—eller ock något av de andra folkens
        tungomål.
013:025 Då förebrådde jag dem detta och uttalade förbannelser över dem, ja,
        några av dem slog jag och ryckte jag i skägget. Och jag besvor dem
        vid Gud och sade: »I skolen icke giva edra döttrar åt deras söner,
        ej heller skolen I av deras döttrar taga hustrur åt edra söner
        eller åt eder själva.
013:026 Var det icke med sådant som Salomo, Israels konung, försyndade sig?
        Det fanns bland de många folken ingen konung som var hans like, ty
        han var älskad av sin Gud, och Gud satte honom till konung över
        hela Israel. Likväl kommo de främmande kvinnorna också honom att
        synda.
013:027 Och nu skulle vi om eder få höra att I haven gjort allt detta
        stora onda och varit otrogna mot vår Gud, i det att I haven tagit
        till eder främmande kvinnor!»
013:028 Och en son till Jojada, översteprästen Eljasibs son, var måg till
        horoniten Sanballat; honom drev jag bort ifrån mig.

013:029 Tänk på dem, min Gud, därför att de hava befläckat prästadömet och
prästadömets och leviternas förbund!

013:030 Så renade jag folket ifrån allt främmande väsen; och jag
        fastställde vad prästerna och leviterna skulle iakttaga, var och en
        i sin syssla,
013:031 och huru vedoffret på bestämda tider skulle avlämnas, och huru med
        förstlingsgåvorna skulle förfaras.

001:001 I Ahasveros' tid—den Ahasveros' som regerade från Indien ända till Etiopien, över ett hundra tjugusju hövdingdömen— 001:002 under den tiden, medan konung Ahasveros satt på konungatronen i Susans borg, tilldrog sig följande. 001:003 I sitt tredje regeringsår gjorde han ett gästabud för alla sina furstar och tjänare, varvid Persiens och Mediens härförare och hans förnämsta män och furstarna i hövdingdömena voro samlade inför honom. 001:004 Och han lät dem under många dagar se sin konungsliga härlighet och rikedom och sin storhets glans och prakt—under ett hundra åttio dagar. 001:005 Och när dessa dagar hade gått till ända, gjorde konungen ett sju dagars gästabud för allt det folk som fanns i Susans borg, både stora och små, i den inhägnade trädgård som hörde till konungapalatset. 001:006 Där hängde tapeter av linne, bomull och mörkblått tyg, uppsatta med vita och purpurröda snören i ringar av silver och på pelare av vit marmor. Soffor av guld och silver stodo på ett golv som var inlagt med grön och vit marmor och med pärlglänsande och svart sten. 001:007 Och dryckerna sattes fram i gyllene kärl, det ena icke likt det andra, och konungsligt vin fanns i myckenhet, såsom det hövdes hos en konung. 001:008 Och när man drack, gällde den lagen att intet tvång skulle råda; ty konungen hade befallt alla sina hovmästare att de skulle rätta sig efter vars och ens önskan. 001:009 Samtidigt gjorde ock Vasti, drottningen, ett gästabud för kvinnorna i konung Ahasveros' kungliga palats. 001:010 När då på sjunde dagen konungens hjärta var glatt av vinet, befallde han Mehuman, Bisseta, Harebona, Bigeta, Abageta, Setar och Karkas, de sju hovmän som gjorde tjänst hos konung Ahasveros, 001:011 att de skulle föra drottning Vasti, prydd med kunglig krona, inför konungen, för att han skulle låta folken och furstarna se hennes skönhet, ty hon var fager att skåda. 001:012 Men drottning Vasti ville icke komma, fastän konungen befallde henne det genom hovmännen. Då blev konungen mycket förtörnad. och hans vrede upptändes. 001:013 Och konungen frågade de vise som voro kunniga i tidstecknens tydning (ty konungens ärenden plägade så läggas fram för alla i lag och rätt kunniga; 001:014 och han hade vid sin sida Karsena, Setar, Admata, Tarsis, Meres, Marsena och Memukan, de sju furstar i Persien och Medien, som voro konungens närmaste män och innehade främsta platsen i riket); han frågade: 001:015 »Vad skall man efter lag göra med drottning Vasti, då hon nu icke har gjort vad konung Ahasveros befallde genom hovmännen?» 001:016 Memukan svarade inför konungen och furstarna: »Icke mot konungen allena har drottning Vasti gjort illa, utan mot alla furstar och alla folk i alla konung Ahasveros' hövdingdömen. 001:017 Ty vad drottningen har gjort skall komma ut bland alla kvinnor, och skall leda till att de förakta sina män, då de ju kunna säga: 'Konung Ahasveros befallde att man skulle föra drottning Vasti inför honom, men hon kom icke.' 001:018 Ja, redan i dag skola furstinnorna i Persien och Medien, när de få höra vad drottningen har gjort, åberopa detta inför alla konungens furstar, och därav skall komma förakt och förtret mer än nog. 001:019 Om det så täckes konungen, må han därför låta en kunglig befallning utgå—och må denna upptecknas i Persiens och Mediens lagar, så att den bliver orygglig—att Vasti icke mer skall få komma inför konung Ahasveros' ansikte; och hennes konungsliga värdighet give konungen åt en annan, som är bättre än hon. 001:020 När så den förordning som konungen utfärdar bliver kunnig i hela hans rike, så stort det är, då skola alla kvinnor giva sina män tillbörlig ära, både stora och små.» 001:021 Detta tal behagade konungen och furstarna, och konungen gjorde såsom Memukan hade sagt. 001:022 Skrivelser blevo sända till alla konungens hövdingdömen, till vart hövdingdöme med dess skrift och till vart folk på dess tungomål, att envar man skulle vara herre i sitt hus och tala sitt folks tungomål.

002:001 Efter en tids förlopp, sedan konung Ahasveros' vrede hade lagt sig, tänkte han åter på Vasti och vad hon hade gjort, och vad som var beslutet om henne. 002:002 Då sade konungens män som betjänade honom: »Må man för konungens räkning söka upp unga och fagra jungfrur, 002:003 och må konungen i sitt rikes alla hövdingdömen förordna vissa män som samla tillhopa alla dessa unga och fagra jungfrur till fruhuset i Susans borg och överlämna dem åt konungens hovman Hege, kvinnovaktaren, och man give dem vad nödigt är till deras beredelse. 002:004 Och den kvinna som konungen finner behag i blive drottning i Vastis ställe.» Detta tal behagade konungen, och han gjorde så. 002:005 I Susans borg fanns då en judisk man som hette Mordokai, son till Jair, son till Simei, son till Kis, en benjaminit; 002:006 denne hade blivit bortförd från Jerusalem med de fångar som fördes bort tillsammans med Jekonja, Juda konung, när denne fördes bort av Nebukadnessar, konungen i Babel. 002:007 Han var fosterfader åt Hadassa, som ock kallades Ester, hans farbroders dotter; ty hon hade varken fader eller moder. Hon var en flicka med skön gestalt, fager att skåda; och efter hennes faders och moders död hade Mordokai upptagit henne såsom sin egen dotter. 002:008 Då nu konungens befallning och påbud blev kunnigt, och många unga kvinnor samlades tillhopa till Susans borg och överlämnades åt Hegai, blev ock Ester hämtad till konungshuset och överlämnad åt kvinnovaktaren Hegai. 002:009 Och flickan behagade honom och fann nåd inför honom; därför skyndade han att giva henne vad nödigt var till hennes beredelse, så ock den kost hon skulle hava, ävensom att giva henne från konungshuset de sju tärnor som utsågos åt henne. Och han lät henne med sina tärnor flytta in i den bästa delen av fruhuset. 002:010 Men om sitt folk och sin släkt hade Ester icke yppat något, ty Mordokai hade förbjudit henne att yppa något därom. 002:011 Och Mordokai gick var dag fram och åter utanför gården till fruhuset, för att få veta huru det stod till med Ester, och vad som vederfors henne. 002:012 Nu var det så, att när ordningen kom till den ena eller andra av de unga kvinnorna att gå in till konung Ahasveros, sedan med henne hade förfarits i tolv månader såsom det var påbjudet om kvinnorna (så lång tid åtgick nämligen till att bereda dem: sex månader med myrraolja och sex månader med välluktande kryddor och annat som var nödigt till kvinnornas beredelse), 002:013 när alltså en kvinna gick in till konungen, då fick hon taga med sig ifrån fruhuset till konungshuset allt vad hon begärde. 002:014 Och sedan hon om aftonen hade gått ditin, skulle hon om morgonen, när hon gick tillbaka, gå in i det andra fruhuset och överlämnas åt konungens hovman Saasgas, som hade vakten över bihustrurna. Hon fick sedan icke mer komma in till konungen, om icke konungen hade funnit sådant behag i henne, att hon uttryckligen blev kallad till honom. 002:015 Då nu ordningen att gå in till konungen kom till Ester, dotter till Abihail, farbroder till Mordokai, som hade upptagit henne till sin dotter, begärde hon intet annat än det som konungens hovman Hegai, kvinnovaktaren, rådde henne till. Och Ester fann nåd för allas ögon, som sågo henne. 002:016 Ester blev hämtad till konung Ahasveros i hans kungliga palats i tionde månaden, det är månaden Tebet, i hans sjunde regeringsår. 002:017 Och Ester blev konungen kärare än alla de andra kvinnorna, och hon fann nåd och ynnest inför honom mer än alla de andra jungfrurna, så att han satte en kunglig krona på hennes huvud och gjorde henne till drottning i Vastis ställe. 002:018 Och konungen gjorde ett stort gästabud för alla sina furstar och tjänare, ett gästabud till Esters ära; och han beviljade skattelindring åt sina hövdingdömen och delade ut skänker, såsom det hövdes en konung. 002:019 När sedermera jungfrur för andra gången samlades tillhopa och Mordokai satt i konungens port 002:020 (men Ester hade, såsom Mordokai bjöd henne, icke yppat något om sin släkt och sitt folk, ty Ester gjorde efter Mordokais befallning, likasom när hon var under hans vård), 002:021 vid den tiden, under det att Mordokai satt i konungens port, blevo Bigetan och Teres, två av de hovmän hos konungen, som höllo vakt vid tröskeln, förbittrade på konung Ahasveros och sökte tillfälle att bära hand på honom. 002:022 Härom fick Mordokai kunskap, och han berättade det för drottning Ester; därefter omtalade Ester det för konungen på Mordokais vägnar. 002:023 Saken blev nu undersökt och så befunnen; och de blevo båda upphängda på trä. Och detta upptecknades i krönikan, för konungen.

003:001 En tid härefter upphöjde konung Ahasveros agagiten Haman,
        Hammedatas son, till hög värdighet och gav honom främsta platsen
        bland alla de furstar som voro hos honom.
003:002 Och alla konungens tjänare som voro i konungens port böjde knä
        och föllo ned för Haman, ty så hade konungen bjudit om honom.
        Men Mordokai böjde icke knä och föll icke ned för honom.
003:003 Då sade konungens tjänare som voro i konungens port till
        Mordokai: »Varför överträder du konungens bud?»
003:004 Och när de dag efter dag hade sagt så till honom, utan att han
        lyssnade till dem, berättade de det för Haman, för att se om
        Mordokais förklaring skulle få gälla: ty han hade berättat för
        dem att han var en jude.
003:005 När nu Haman såg att Mordokai icke böjde knä eller föll ned för
        honom, uppfylldes han med vrede.
003:006 Men det syntes honom för ringa att bära hand allenast på
        Mordokai, sedan man berättat för honom av vilket folk Mordokai
        var, utan Haman sökte tillfälle att utrota alla judar som funnos
        i Ahasveros' hela rike, därför att de voro Mordokais landsmän.
003:007 I första månaden, det är månaden Nisan, i Ahasveros' tolfte
        regeringsår, kastades pur, det är
        lott, inför Haman om var särskild dag och var
        särskild månad intill tolfte månaden, det är månaden Adar.
003:008 Och Haman sade till konung Ahasveros: »Här finnes ett folk som
        bor kringspritt och förstrött bland de andra folken i ditt rikes
        alla hövdingdömen. Deras lagar äro olika alla andra folks, och
        de göra icke efter konungens lagar; därför är det icke konungen
        värdigt att låta dem vara.
003:009 Om det så täckes konungen, må fördenskull en skrivelse utfärdas,
        att man skall förgöra dem. Tio tusen talenter silver skall jag
        då kunna väga upp åt tjänstemännen till att läggas in i
        konungens skattkamrar.»
003:010 Då tog konungen ringen av sin hand och gav den åt agagiten
        Haman, Hammedatas son, judarnas ovän.
003:011 Därefter sade konungen till Haman: »Silvret vare dig skänkt, och
        med folket må du göra såsom du finner för gott.»
003:012 Så blevo då konungens sekreterare tillkallade på trettonde dagen
        i första månaden, och en skrivelse, alldeles sådan som Haman
        ville, utfärdades till konungens satraper och till ståthållarna
        över de särskilda hövdingdömena och till furstarna över de
        särskilda folken, till vart hövdingdöme med dess skrift och till
        vart folk på dess tungomål. I konung Ahasveros' namn utfärdades
        skrivelsen, och den beseglades med konungens ring.
003:013 Sedan kringsändes med ilbud brev till alla konungens
        hövdingdömen, att man skulle utrota, dräpa och förgöra judarna,
        både unga och gamla, både barn och kvinnor, alla på en och samma
        dag, nämligen på trettonde dagen i tolfte månaden, det är
        månaden Adar, varvid ock deras ägodelar såsom byte skulle givas
        till plundring.
003:014 I skrivelsen stod att i vart särskilt hövdingdöme ett påbud,
        öppet för alla folk, skulle utfärdas, som innehöll att de skulle
        vara redo den dagen.
003:015 Och på grund av konungens befallning drogo ilbuden med hast
        åstad, så snart påbudet hade blivit utfärdat i Susans borg. Men
        konungen och Haman satte sig ned till att dricka, under det att
        bestörtning rådde i staden Susan.

004:001 När Mordokai fick veta allt vad som hade skett, rev han sönder
        sina kläder och klädde sig i säck och aska, och gick så ut i
        staden och uppgav högljudda och bittra klagorop.
004:002 Och han begav sig till konungens port och stannade framför den,
        ty in i konungens port fick ingen komma, som var klädd i
        sorgdräkt.
004:003 Och i vart hövdingdöme dit konungens befallning och påbud kom
        blev stor sorg bland judarna, och de fastade, gräto och klagade,
        ja, de flesta satte sig i säck och aska.
004:004 När nu Esters tjänarinnor och hovmän kommo och berättade detta
        för henne, blev drottningen högeligen förskräckt; och hon
        skickade ut kläder till Mordokai, för att man skulle kläda honom
        i dem och taga av honom sorgdräkten; men han tog icke emot dem.
004:005 Då kallade Ester till sig Hatak, en av de hovmän som konungen
        hade anställt i hennes tjänst, och bjöd honom att gå till
        Mordokai, för att få veta vad som var på färde, och varför han
        gjorde så.
004:006 När då Hatak kom ut till Mordokai på den öppna platsen i staden
        framför konungens port,
004:007 berättade Mordokai för honom allt vad som hade hänt honom, och
        uppgav beloppet av den penningsumma som Haman hade lovat väga
        upp till konungens skattkamrar, för att han skulle få förgöra
        judarna.
004:008 Och en avskrift av det skrivna påbud som hade blivit utfärdat i
        Susan om att de skulle utrotas lämnade han honom ock, för att
        han skulle visa Ester den och berätta allt för henne, och ålägga
        henne att gå in till konungen och bedja honom om misskund och
        söka nåd hos honom för sitt folk.
004:009 Och Hatak kom och berättade för Ester vad Mordokai hade sagt.
004:010 Då bjöd Ester Hatak att gå till Mordokai och säga:
004:011 »Alla konungens tjänare och folket i konungens hövdingdömen
        veta, att om någon, vare sig man eller kvinna, går in till
        konungen på den inre gården utan att vara kallad, så gäller för
        var och en samma lag: att han skall dödas, såframt icke konungen
        räcker ut mot honom den gyllene spiran, till tecken på att han
        får leva. Men jag har icke på trettio dagar varit kallad att
        komma till konungen.»
004:012 När man nu berättade för Mordokai vad Ester hade sagt,
004:013 sade Mordokai att man skulle giva Ester detta svar: »Tänk icke
        att du ensam bland alla judar skall slippa undan, därför att du
        är i konungens hus.
004:014 Nej, om du tiger stilla vid detta tillfälle, så skall nog hjälp
        och räddning beredas judarna från något annat håll, men du och
        din faders hus, I skolen förgöras. Vem vet om du icke just för
        en sådan tid som denna har kommit till konungslig värdighet?»
004:015 Då lät Ester giva Mordokai detta svar:
004:016 »Gå åstad och församla alla judar som finnas i Susan, och hållen
        fasta för mig; I skolen icke äta eller dricka något under tre
        dygn, vare sig dag eller natt. Jag med mina tärnor vill ock
        sammalunda fasta; därefter vill jag gå in till konungen, fastän
        det är emot lagen. Och skall jag gå förlorad, så må det då ske.»
004:017 Och Mordokai gick bort och gjorde alldeles såsom Ester hade
        bjudit honom.

005:001 På tredje dagen klädde Ester sig i konungslig skrud och trädde
        in på den inre gården till konungshuset, mitt emot själva
        konungshuset; konungen satt då på sin konungatron i det kungliga
        palatset, mitt emot palatsets dörr.
005:002 När nu konungen såg drottning Ester stå på gården, fann hon nåd
        för hans ögon, så att konungen räckte ut mot Ester den gyllene
        spira, som han hade i sin hand; då gick Ester fram och rörde vid
        ändan av spiran.
005:003 Och konungen sade till henne: »Vad önskar du, drottning Ester,
        och vad är din begäran? Gällde den ock hälften av riket, så
        skall den beviljas dig.»
005:004 Ester svarade: »Om det så täckes konungen, må konungen jämte
        Haman i dag komma till ett gästabud, som jag har tillrett för
        honom.»
005:005 Då sade konungen: »Skynden att hämta hit Haman, för att så må
        ske, som Ester har begärt.» Så kommo då konungen och Haman till
        gästabudet, som Ester hade tillrett.
005:006 Och när vinet dracks, sade konungen till Ester: »Vad är din bön?
        Den vare dig beviljad. Och vad är din begäran? Gällde den ock
        hälften av riket, så skall den uppfyllas.»
005:007 Ester svarade och sade: »Min bön och min begäran är:
005:008 om jag har funnit nåd för konungens ögon, och det täckes
        konungen att bevilja min bön och uppfylla min begäran, så må
        konungen och Haman komma till ännu ett gästabud, som jag vill
        tillreda för dem; då skall jag i morgon göra såsom konungen har
        befallt.»
005:009 Och Haman gick därifrån den dagen, glad och väl till mods. Men
        när han fick se Mordokai i konungens port och denne varken stod
        upp eller ens rörde sig för honom, då uppfylldes Haman med vrede
        mot Mordokai.
005:010 Men Haman betvang sig och gick hem; därefter sände han och lät
        hämta sina vänner och sin hustru Seres.
005:011 Och Haman talade för dem om sin rikedom och härlighet och om
        sina många barn och om all den storhet, som konungen hade givit
        honom, och om huru konungen i allt hade upphöjt honom över de
        andra furstarna och konungens övriga tjänare.
005:012 Och Haman sade ytterligare: »Icke heller har drottning Ester
        låtit någon annan än mig komma med konungen till det gästabud,
        som hon hade tillrett; och jämväl i morgon är jag bjuden till
        henne, jämte konungen.
005:013 Men vid allt detta kan jag dock icke vara till freds, så länge
        jag ser juden Mordokai sitta i konungens port.»
005:014 Då sade hans hustru Seres och alla hans vänner till honom: »Låt
        resa upp en påle, femtio alnar hög, och bed i morgon konungen,
        att Mordokai må bliva upphängd därpå; då kan du glad komma med
        konungen till gästabudet.» Detta behagade Haman, och han lät
        resa upp pålen.

006:001 Den natten kunde konungen icke sova; därför lät han hämta
        krönikan, där minnesvärda händelser voro upptecknade, och man
        föreläste ur den för konungen.
006:002 Då fann man där skrivet, att Mordokai hade berättat, hurusom
        Bigetana och Teres, två av de hovmän, som höllo vakt vid
        tröskeln, hade sökt tillfälle att bära hand på konung Ahasveros.
006:003 Konungen frågade: »Vilken ära och upphöjelse har vederfarits
        Mordokai för detta?» Konungens män, som betjänade honom,
        svarade: »Intet sådant har vederfarits honom.»
006:004 Då sade konungen: »Är någon nu tillstädes på gården?» Och Haman
        hade just kommit in på den yttre gården till konungshuset för
        att bedja konungen, att Mordokai måtte bliva upphängd på den
        påle, som han hade låtit sätta upp för hans räkning.
006:005 Så svarade honom då konungens tjänare: »Ja, Haman står därute på
        gården.» Konungen sade: »Låt honom komma in.»
006:006 När då Haman kom in, sade konungen till honom: »Huru skall man
        göra med den man, som konungen vill ära?» Men Haman tänkte i
        sitt hjärta: »Vem skulle konungen vilja bevisa ära mer än mig?»
006:007 Därför sade Haman till konungen: »Om konungen vill ära någon,
006:008 så skall man hämta en konungslig klädnad, som konungen själv har
        burit, och en häst, som konungen själv har ridit på, och på
        vilkens huvud en kunglig krona är fäst;
006:009 och man skall överlämna klädnaden och hästen åt en av konungens
        förnämsta furstar, och klädnaden skall sättas på den man, som
        konungen vill ära, och man skall föra honom ridande på hästen
        fram på den öppna platsen i staden och utropa framför honom: 'Så
        gör man med den man, som konungen vill ära.'»
006:010 Då sade konungen till Haman: »Skynda dig att taga klädnaden och
        hästen, såsom du har sagt, och gör så med juden Mordokai, som
        sitter i konungens port. Underlåt intet av allt vad du har
        sagt.»
006:011 Så tog då Haman klädnaden och hästen och satte klädnaden på
        Mordokai och förde honom ridande fram på den öppna platsen i
        staden och utropade framför honom: »Så gör man med den man, som
        konungen vill ära.»
006:012 Och Mordokai vände tillbaka till konungens port; men Haman
        skyndade hem, sörjande och med överhöljt huvud.
006:013 Och när Haman förtäljde för sin hustru Seres och alla sina
        vänner vad som hade hänt honom, sade hans vise män och hans
        hustru Seres till honom: »Om Mordokai, som du har begynt att stå
        tillbaka för, är av judisk börd, så förmår du intet mot honom,
        utan skall komma alldeles till korta för honom.»
006:014 Medan de ännu så talade med honom, kommo konungens hovmän för
        att skyndsamt hämta Haman till gästabudet, som Ester hade
        tillrett.

007:001 Så kommo då konungen och Haman till gästabudet hos drottning
        Ester.
007:002 Och när vinet dracks, sade konungen till Ester, också nu på
        andra dagen: »Vad är din bön, drottning Ester? Den vare dig
        beviljad. Och vad är din begäran? Gällde den ock hälften av
        riket, så skall den uppfyllas.»
007:003 Drottning Ester svarade och sade: »Om jag har funnit nåd för
        dina ögon, o konung, och det så täckes konungen, så blive mitt
        liv mig skänkt på min bön, och mitt folks på min begäran.
007:004 Ty vi äro sålda, jag och mitt folk, till att utrotas, dräpas och
        förgöras. Om vi allenast hade blivit sålda till trälar och
        trälinnor, så skulle jag hava tegat; ty den olyckan vore icke
        sådan, att vi borde besvära konungen därmed.»
007:005 Då svarade konung Ahasveros och sade till drottning Ester: »Vem
        är den, och var är den, som har fördristat sig att så göra?»
007:006 Ester sade: »En hätsk och illvillig man är det: den onde Haman
        där.» Då blev Haman förskräckt för konungen och drottningen.
007:007 Och konungen stod upp i vrede och lämnade gästabudet och gick ut
        i palatsets trädgård; men Haman trädde fram för att bedja
        drottning Ester om sitt liv, ty han såg, att konungen hade
        beslutit hans ofärd.
007:008 När konungen därefter kom tillbaka till gästabudssalen från
        palatsets trädgård, hade Haman sjunkit ned mot den soffa, där
        Ester satt; då sade konungen: »Vill han ock öva våld mot
        drottningen, härinne i min närvaro?» Knappt hade detta ord gått
        över konungens läppar, förrän man höljde över Hamans ansikte.
007:009 Och Harebona, en av hovmännen hos konungen, sade: »Vid Hamans
        hus står redan en påle, femtio alnar hög, som Haman låtit resa
        upp för Mordokai, vilkens ord en gång var konungen till sådant
        gagn.» Då sade konungen: »Hängen upp honom på den.»
007:010 Så hängde de upp Haman på den påle, som han hade låtit sätta upp
        för Mordokai. Sedan lade sig konungens vrede.

008:001 Samma dag gav konung Ahasveros åt drottning Ester Hamans,
        judarnas oväns, hus. Och Mordokai fick tillträde till konungen,
        ty Ester hade nu omtalat, vad han var för henne.
008:002 Och konungen tog av sig ringen, som han hade låtit taga ifrån
        Haman, och gav den åt Mordokai. Och Ester satte Mordokai över
        Hamans hus.
008:003 Och Ester talade ytterligare inför konungen, i det att hon föll
        ned för hans fötter; hon bönföll honom gråtande, att han skulle
        avvända agagiten Hamans onda råd och det anslag, som denne hade
        förehaft mot judarna.
008:004 Då räckte konungen ut den gyllene spiran mot Ester; och Ester
        stod upp och trädde fram inför konungen
008:005 och sade: »Om det så täckes konungen, och om jag har funnit nåd
        inför honom, och det synes konungen vara riktigt och jag är
        honom till behag, så må en skrivelse utfärdas för att återkalla
        de brev, som innehöllo agagiten Hamans, Hammedatas sons, anslag,
        och som han skrev för att förgöra judarna i alla konungens
        hövdingdömen.
008:006 Ty huru skulle jag kunna uthärda att se den olycka, som eljest
        träffade mitt folk? Ja, huru skulle jag kunna uthärda att se
        mina landsmän förgöras?»
008:007 Då sade konung Ahasveros till drottning Ester och till juden
        Mordokai: »Se, Hamans hus har jag givit åt Ester, och han själv
        har blivit upphängd på en påle, därför att han ville bära hand
        på judarna.
008:008 Men utfärden nu ock I en skrivelse angående judarna i konungen
        namn, såsom I finnen för gott, och beseglen den med konungens
        ring. Ty en skrivelse, som är utfärdad i konungens namn och
        beseglad med konungens ring, kan icke återkallas.»
008:009 Så blevo nu strax konungens sekreterare tillkallade, på
        tjugutredje dagen i tredje månaden, det är månaden Sivan, och en
        skrivelse, alldeles sådan som Mordokai ville, utfärdades till
        judarna och till satraperna, ståthållarna och furstarna i
        hövdingdömena, från Indien ända till Etiopien, ett hundra
        tjugusju hövdingdömen, till vart hövdingdöme med dess skrift
        och till vart folk på dess tungomål, jämväl till judarna med
        deras skrift och på deras tungomål.
008:010 Han utfärdade skrivelsen i konung Ahasveros' namn och beseglade
        den med konungens ring. Därefter kringsände han brev med ilbud
        till häst, som redo på kungliga travare från stuterierna,
008:011 att konungen tillstadde judarna i var särskild stad att församla
        sig till försvar för sitt liv och att i vart folk och
        hövdingdöme utrota, dräpa och förgöra alla väpnade skaror, som
        angrepe dem, ävensom barn och kvinnor, varvid deras ägodelar
        såsom byte skulle givas till plundring,
008:012 detta på en och samma dag i alla konung Ahasveros' hövdingdömen,
        nämligen på trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden
        Adar.
008:013 I skrivelsen stod, att i vart särskilt hövdingdöme ett påbud,
        öppet för alla folk, skulle utfärdas, som innehöll, att judarna
        skulle vara redo till den dagen att hämnas på sina fiender.
008:014 Och på grund av konungens befallning drogo ilbuden på de
        kungliga travarna skyndsamt och med hast åstad, så snart påbudet
        hade blivit utfärdat i Susans borg.
008:015 Men Mordokai gick ut från konungen i konungslig klädnad av
        mörkblått och vitt tyg och med en stor gyllene krona och en
        mantel av vitt och purpurrött tyg, under det att staden Susan
        jublade och var glad.
008:016 För judarna hade nu uppgått ljus och glädje, fröjd och ära.
008:017 Och i vart hövdingdöme och i var stad, dit konungens befallning
        och påbud kom, blev glädje och fröjd bland judarna, och de höllo
        gästabud och högtid. Och många ur de främmande folken blevo
        judar, ty förskräckelse för judarna hade fallit över dem.

009:001 På trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, den dag då konungens befallning och påbud skulle verkställas, och då judarnas fiender hade hoppats att bliva dem övermäktiga— fastän det vände sig så, att judarna i stället skulle bliva sina motståndare övermäktiga— 009:002 på den dagen församlade sig judarna i sina städer, i alla konung Ahasveros' hövdingdömen, för att kasta sig över dem, som sökte deras ofärd; och ingen kunde stå dem emot, ty förskräckelse för dem hade fallit över alla folk. 009:003 Och alla furstarna i hövdingdömena och satraperna och ståthållarna och konungens tjänstemän understödde judarna, ty förskräckelse för Mordokai hade fallit över dem. 009:004 Ty Mordokai var nu stor i konungens hus, och hans rykte gick ut i alla hövdingdömen, eftersom denne Mordokai lev allt större och större. 009:005 Och judarna anställde med sina svärd ett nederlag överallt bland sina fiender och dräpte och förgjorde dem och förforo såsom de ville med sina motståndare. 009:006 I Susans borg dräpte och förgjorde judarna fem hundra män. 009:007 Och Parsandata, Dalefon, Aspata, 009:008 Porata, Adalja, Aridata, 009:009 Parmasta, Arisai, Aridai och Vajsata, 009:010 judarnas ovän Hamans, Hammedatas sons, tio söner dräpte de; men till plundring räckte de icke ut sin hand. 009:011 Samma dag fick konungen veta huru många som hade blivit dräpta i Susans borg. 009:012 Då sade konungen till drottning Ester: »I Susans borg hava judarna dräpt och förgjort fem hundra män utom Hamans tio söner; vad skola de då icke hava gjort i konungens övriga hövdingdömen? Vad är nu din bön? Den vare dig beviljad. Och vad är ytterligare din begäran? Den skall uppfyllas.» 009:013 Ester svarade: »Om det så täckes konungen, så må det också i morgon tillstädjas de judar, som äro i Susan, att göra efter påbudet för i dag; och må Hamans tio söner bliva upphängda på pålen.» 009:014 Då befallde konungen, att så skulle ske, och påbudet blev utfärdat i Susan; därefter blevo Hamans tio söner upphängda. 009:015 och de judar, som voro i Susan, församlade sig också på fjortonde dagen i månaden Adar och dräpte i Susan tre hundra män; men till plundring räckte de icke ut sin hand. 009:016 Och de övriga judarna, de som voro i konungen hövdingdömen, församlade sig till försvar för sitt liv och skaffade sig ro för sina fiender, i det att dräpte sjuttiofem tusen av dessa sina motståndare; men till plundring räckte de icke ut sin hand. 009:017 Detta skedde på trettonde dagen i månaden Adar; men på fjortonde dagen vilade de och firade den såsom en gästabuds- och glädjedag. 009:018 De judar åter, som voro i Susan, hade församlat sig både den trettonde dagen och på den fjortonde; men de vilade på den femtonde dagen och firade den såsom en gästabuds- och glädjedag. 009:019 Därför fira judarna på landsbygden, de som bo i landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden Adar såsom en glädje-, gästabuds- och högtidsdag, på vilken de sända gåvor till varandra av den mat de hava tillagat. 009:020 Och Mordokai tecknade upp dessa händelser och sände skrivelser till alla judar i konung Ahasveros' hövdingdömen, både nära och fjärran, 009:021 och stadgade såsom lag för dem, att de alltid, år efter år, skulle fira den fjortonde och den femtonde dagen i månaden Adar, 009:022 eftersom det var på dessa dagar som judarna hade fått ro för sina fiender, och eftersom i denna månad deras bedrövelse hade blivit förvandlad till glädje och deras sorg till högtid. Därför skulle de fira dessa dagar såsom gästabuds- och glädjedagar, på vilka de skulle sända gåvor till varandra av den mat de hade tillagat, så ock skänker till de fattiga. 009:023 Och judarna antogo såsom sed, vad de nu hade begynt att göra, det varom Mordokai hade skrivit till dem— 009:024 detta eftersom agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars ovän, hade förehaft sitt anslag mot judarna till att förgöra dem och hade kastat pur, det är lott, till att plötsligt överfalla och förgöra dem; 009:025 varemot konungen, när han hade fått veta detta, hade givit befallning och utfärdat en skrivelse om att det onda anslag, som denne hade förehaft mot judarna, skulle vända tillbaka på hans eget huvud, så att han själv och hans söner hade blivit upphängda på pålen. 009:026 Fördenskull blevo dessa dagar kallade purim efter ordet pur; och fördenskull, i anledning av allt som stod i detta brev, och vad de själva härav hade sett, och vad som hade vederfarits dem, 009:027 stadgade judarna och antogo såsom orygglig sed för sig och sina efterkommande och för alla, som slöto sig till dem, att alltid, år efter år, fira dessa båda dagar, efter föreskriften om dem och på den för dem bestämda tiden, 009:028 och att dessa dagar skulle ihågkommas och firas i alla tider, i var släkt, i vart hövdingdöme och i var stad, så att dessa purimsdagar oryggligt skulle hållas bland judarna och deras åminnelse icke upphöra bland deras efterkommande. 009:029 Men drottning Ester, Abihails dotter, och juden Mordokai uppsatte ånyo en skrivelse, i eftertryckliga ordalag, för att stadga såsom en lag, vad som föreskrevs i detta nya brev om purim. 009:030 Och skrivelser, vänligt och välvilligt avfattade, utsändes till alla judar i de ett hundra tjugusju hövdingdömena i Ahasveros' rike, 009:031 för att stadga såsom lag, att de skulle fira dessa purimsdagar på deras bestämda tider så, som juden Mordokai och drottning Ester stadgade för dem, och så, som de stadgade för sig själva och sina efterkommande, nämligen med föreskrivna fastor och övliga klagorop.

009:032 Alltså blevo genom Esters befallning dessa föreskrifter om purim stadgade såsom lag; och den tecknades upp i en bok.

010:001 Och konung Ahasveros tog skatt både av fastlandet och av öarna i
        havet.
010:002 Och allt vad han i sin makt och sin väldighet gjorde, ävensom
        berättelsen om den storhet, till vilken konungen upphöjde
        Mordokai, det finnes upptecknat i de mediska och persiska
        konungarnas krönika.
010:003 Ty juden Mordokai var konung Ahasveros' närmaste man, och han
        var stor bland judarna och älskad av alla sina bröder, eftersom
        han sökte sitt folks bästa och lade sig ut för alla sina
        landsmän till deras välfärd.

001:001 I Us' land levde en man som hette Job; han var en ostrafflig och
        redlig man, som fruktade Gud och flydde det onda.
001:002 Åt honom föddes sju söner och tre döttrar;
001:003 och han ägde sju tusen får, tre tusen kameler, fem hundra par
        oxar och fem hundra åsninnor, därtill tjänare i stor mängd. Så
        var denne man mäktigare än någon annan i Österlandet.

001:004 Och hans söner hade för sed att gå åstad och hålla gästabud,
        den ena dagen i den enes hus, den andra dagen i den andres; de
        sände då och inbjödo sina tre systrar att äta och dricka
        tillsammans med dem.
001:005 När så en omgång av gästabudsdagar var till ända, sände Job
        efter dem för att helga dem; bittida om morgonen offrade han då
        ett brännoffer för var och en av dem. Ty Job tänkte »Kanhända
        hava mina barn syndat och i sina hjärtan talat förgripligt om
        Gud». Så gjorde Job för var gång.

001:006 Men nu hände sig en dag att Guds söner kommo och trädde fram
        inför HERREN, och Åklagaren kom också med bland dem.
001:007 Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?» Åklagaren
        svarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden och
        från en färd omkring på den.»
001:008 Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänare
        Job? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och
        redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda.»
001:009 Åklagaren svarade HERREN och sade: »Är det då för intet som Job
        fruktar Gud?
001:010 Du har ju på allt sätt beskärmat honom och hans hus och allt
        vad han äger; du har välsignat hans händers verk, och hans
        boskapshjordar hava utbrett sig i landet.
001:011 Man räck ut din hand och kom vid detta allt som han äger;
        förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot
        dig.»
001:012 HERREN sade till Åklagaren: »Välan, allt vad han äger vare
        givet i din hand; allenast mot honom själv må du icke räcka ut
        din hand.» Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte.

001:013 När nu en dag hans söner och döttrar höllo måltid och drucko
        vin i den äldste broderns hus,
001:014 Kom en budbärare till Job och sade: »Oxarna gingo för plogen,
        och åsninnorna betade därbredvid;
001:015 då föllo sabéerna in och rövade bort dem, och folket slogo de
        med svärdsegg. Jag var den ende som kom undan, för att jag
        skulle underrätta dig därom.»
001:016 Medan denne ännu talade, kom åter en och sade: »Guds eld föll
        ifrån himmelen och slog ned bland småboskapen och folket och
        förtärde dem. Jag var den ende som kom undan, för att jag
        skulle underrätta dig därom.»

001:017 Medan denne ännu talade, kom åter en och sade: Kaldéerna ställde upp sitt manskap i tre hopar och föllo så över kamelerna och rövade bort dem, och folket slogo de med svärdsegg. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.»

001:018 Under det att denne ännu talade, kom åter en annan och sade:
        Dina söner och döttrar höllo måltid och drucko vin i den äldste
        broderns hus;
001:019 då kom en stark storm fram över öknen och tog tag i husets fyra
        hörn, och det föll omkull över folket, så att de förgingos. Jag
        var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig
        därom.»

001:020 Då stod Job upp och rev sönder sin mantel och skar av håret på
        sitt huvud. Och han föll ned till jorden och tillbad
001:021 och sade:
          »Naken kom jag ur min moders liv,
          och naken skall jag vända åter dit;
          HERREN gav, och HERREN tog.
          Lovat vare HERRENS namn!»

002:001 Åter hände sig en dag att Guds söner kommo och trädde fram
        inför HERREN; och Åklagaren kom också med bland dem och trädde
        fram inför HERREN.
002:002 Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?» Åklagaren
        svarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden och
        från en färd omkring på den.»
002:003 Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänare
        Job? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och
        redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda; och ännu
        håller han fast vid sin ostrafflighet. Så har du då uppeggat
        mig mot honom till att utan sak fördärva honom.»
002:004 Åklagaren svarade HERREN och sade: »Hud för hud; allt vad man
        äger giver man ju för att själv slippa undan.
002:005 Men räck ut din hand och kom vid hans kött och ben; förvisso
        skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig.»
002:006 HERREN sade till Åklagaren: »Välan, han vare given i din hand;
        allenast hans liv må du skona.»
002:007 Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte och slog Job med
        svåra bulnader, ifrån fotbladet ända till hjässan.

002:008 Och han tog sig en lerskärva att skrapa sig med, där han satt
        mitt i askan.
002:009 Då sade hans hustru till honom: »Håller du ännu fast vid din
        ostrafflighet? Tala fritt ut om Gud, och dö.»
002:010 Man han svarade henne: »Du talar såsom en dåraktig kvinna
        skulle tala. Om vi taga emot det goda av Gud, skola vi då icke
        också taga emot det onda?»

002:011 Men tre vänner till Job fingo höra om alla de olyckor som hade träffat honom, och de kommo så, var och en från sin ort; Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naama. Och de avtalade med varandra att de skulle begiva sig åstad för att ömka honom och trösta honom.

002:012 Men när de, ännu på avstånd, lyfte upp sina ögon och sågo att
        de icke mer kunde känna igen honom, brusto de ut i gråt och
        revo sönder sina mantlar och kastade stoft mot himmelen, ned
        över sina huvuden.
002:013 Sedan sutto de med honom på jorden i sju dagar och sju nätter,
        utan att någon av dem talade ett ord till honom, eftersom de
        sågo att hans plåga var mycket stor.

003:001 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag; 003:002 Job tog till orda och sade:

003:003 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes,
och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

003:004 Må den dagen vändas i mörker,
          må Gud i höjden ej fråga efter den
          och intet dagsljus lysa däröver.
003:005 Mörkret och dödsskuggan börde den åter,
          molnen lägre sig över den;
          förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

003:006 Den natten må gripas av tjockaste mörker;
          ej må den få fröjda sig bland årets dagar,
          intet rum må den finna inom månadernas krets.
003:007 Ja, ofruktsam blive den natten,
          aldrig höje sig jubel under den.
003:008 Må den förbannas av dem som besvärja dagar,
          av dem som förmå mana upp Leviatan.
003:009 Må dess grynings stjärnor förmörkas,
          efter ljus må den bida, utan att det kommer,
          morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
003:010 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv,
          ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

003:011 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet,
förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
003:012 Varför funnos knän mig till mötes,
och varför bröst, där jag fick di?

003:013 Hade så icke skett, låge jag nu i ro,
          jag finge då sova, jag njöte då min vila,
003:014 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet,
          män som byggde sig palatslika gravar,
003:015 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld
          och hade sina hus uppfyllda av silver;
003:016 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster,
          lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

003:017 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa,
          där få de uttröttade komma till vila;
003:018 där hava alla fångar fått ro,
          de höra där ingen pådrivares röst.
003:019 Små och stora äro där varandra lika,
          trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

003:020 Varför skulle den olycklige skåda ljuset?
          Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
003:021 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer,
          och spana därefter mer än efter någon skatt,
003:022 åt dem som skulle glädjas—ja, intill jubel—
          och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
003:023 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker,
          åt en man så kringstängd av Gud?

003:024 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd,
          och såsom vatten strömma mina klagorop.
003:025 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu,
          och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
003:026 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila;
          ångest kommer över mig.

004:002 Misstycker du, om man dristar tala till dig?
Vem kan hålla tillbaka sina ord?

004:003 Se, många har du visat till rätta,
och maktlösa händer har du stärkt;
004:004 dina ord hava upprättat den som stapplade,
och åt vacklande knän har du givit kraft.

004:005 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig,
när det är dig det drabbar, förskräckes du.
004:006 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt
och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

004:007 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås?
          och var skedde det att de redliga måste gå under?
004:008 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv
          och de som utså olycka, de skörda och sådant;
004:009 för Guds andedräkt förgås de
          och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

004:010 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna,
och unglejonens tänder brytas ut;
004:011 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov,
och lejoninnans ungar bliva förströdda.

004:012 Men till mig smög sakta ett ord,
          mitt öra förnam det likasom en viskning,
004:013 När tankarna svävade om vid nattens syner
          och sömnen föll tung på människorna,
004:014 då kom en förskräckelse och bävan över mig,
          med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

004:015 En vindpust for fram över mitt ansikte,
          därvid reste sig håren på min kropp.
004:016 Och något trädde inför mina ögon,
          en skepnad vars form jag icke skönjde;
          och jag hörde en susning och en röst:

004:017 »Kan då en människa hava rätt mot Gud
          eller en man vara ren inför sin skapare?
004:018 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig,
          jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
004:019 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler,
          dem som hava sin grundval i stoftet!

          De krossas sönder så lätt som mal;
004:020 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna;
          innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
004:021 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem,
          oförtänkt måste de dö.»

005:001 Ropa fritt; vem finnes, som svarar dig,
och till vilken av de heliga kan du vända dig?
005:002 Se, dåren dräpes av sin grämelse,
och den fåkunnige dödas av sin bitterhet.

005:003 Jag såg en dåre, fast var han rotad,
          men plötsligt måste jag ropa ve över hans boning.
005:004 Ty hans barn gå nu fjärran ifrån frälsning,
          de förtrampas i porten utan räddning.
005:005 Av hans skörd äter vem som är hungrig,
          den rövas bort, om och hägnad med törnen;
          efter hans rikedom gapar ett giller.

005:006 Ty icke upp ur stoftet kommer fördärvet,
ej ur marken skjuter olyckan upp;
005:007 nej, människan varder född till olycka,
såsom eldgnistor måste flyga mot höjden.

005:008 Men vore det nu jag, så sökte jag nåd hos Gud,
          åt Gud hemställde jag min sak,
005:009 åt honom som gör stora och outrannsakliga ting,
          under, flera än någon kan räkna,
005:010 åt honom som låter regnet falla på jorden
          och sänder vatten ned över markerna,
005:011 när han vill upphöja de ringa
          och förhjälpa de sörjande till frälsning.

005:012 Han är den som gör de klokas anslag om intet,
          så att deras händer intet uträtta med förnuft;
005:013 han fångar de visa i deras klokskap
          och låter de illfundiga förhasta sig i sina rådslag:
005:014 mitt på dagen råka de ut för mörker
          och famla mitt i ljuset, likasom vore det natt.

005:015 Så frälsar han från deras tungors svärd,
han frälsar den fattige ur den övermäktiges hand.
005:016 Den arme kan så åter hava ett hopp,
och orättfärdigheten måste tillsluta sin mun.

005:017 Ja, säll är den människa som Gud agar;
          den Allsmäktiges tuktan må du icke förkasta.
005:018 Ty om han och sargar, så förbinder han ock,
          om han slår, så hela ock hans händer.
005:019 Sex gånger räddar han dig ur nöden,
          ja, sju gånger avvändes olyckan från dig.

005:020 I hungerstid förlossar han dig från döden
och i krig undan svärdets våld.
005:021 När tungor svänga gisslet, gömmes du undan;
du har intet att frukta, när förhärjelse kommer.

005:022 Ja, åt förhärjelse och dyr tid kan du då le,
          för vilddjur behöver du ej heller känna fruktan;
005:023 ty med markens stenar står du i förbund,
          och med djuren på marken har du ingått fred.
005:024 Och du får se huru din hydda står trygg;
          när du synar din boning, saknas intet däri.

005:025 Du får ock se huru din ätt förökas,
huru din avkomma bliver såsom markens örter.
005:026 I graven kommer du, när du har hunnit din mognad,
såsom sädesskylen bärgas, då dess tid är inne.

005:027 Se, detta hava vi utrannsakat, och så är det; hör därpå och betänk det väl.

006:002 Ack att min grämelse bleve vägd
          och min olycka lagd jämte den på vågen!
006:003 Se, tyngre är den nu än havets sand,
          därför kan jag icke styra mina ord.
006:004 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig,
          och min ande indricker deras gift;
          ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

006:005 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs,
          icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
006:006 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta,
          och vem finner behag i slemörtens saft?
006:007 Så vägrar nu min själ att komma vid detta,
          det är för mig en vämjelig spis.

006:008 Ack att min bön bleve hörd,
          och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
006:009 O att det täcktes Gud att krossa mig,
          att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
006:010 Då funnes ännu för mig någon tröst,
          jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning;
          jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

006:011 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas?
          Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
006:012 Min kraft är väl ej såsom stenens,
          min kropp är väl icke av koppar?
006:013 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig,
          var utväg har blivit mig stängd.

006:014 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän,
          men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
006:015 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar,
          ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
006:016 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden,
          när snön har fallit och gömt sig i dem,
006:017 men som åter försvinna, när de träffas av hettan,
          och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

006:018 Vägfarande där i trakten vika av till dem,
          men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
006:019 Temas vägfarande skådade dithän,
          Sabas köpmanståg hoppades på dem;
006:020 men de kommo på skam i sin förtröstan,
          de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

006:021 Ja, likaså ären I nu ingenting värda,
          handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
006:022 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor,
          taga av edert gods för att lösa mig ut,
006:023 att I skolen rädda mig undan min ovän,
          köpa mig fri ur våldsverkares hand?

006:024 Undervisen mig, så vill jag tiga,
lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
006:025 Gott är förvisso uppriktigt tal,
men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

006:026 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord,
och skall den förtvivlade få tala för vinden?
006:027 Då kasten I väl också lott om den faderlöse,
då lären I väl köpslå om eder vän!

006:028 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig;
          icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
006:029 Vänden om! Må sådan orätt icke ske;
          ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
006:030 Skulle väl orätt bo på min tunga,
          och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

007:001 En stridsmans liv lever ju människan på jorden,
och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
007:002 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga,
lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

007:003 Så har jag fått till arvedel månader av elände;
          nätter av vedermöda hava blivit min lott.
007:004 Så snart jag har lagt mig, är min fråga:
          »När skall jag då få stå upp?»
          Ty aftonen synes mig så lång;
          jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

007:005 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp,
med en skorpa lik jord;
min hud skrymper samman och faller sönder.

007:006 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole;
          de försvinna utan något hopp.
007:007 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt,
          att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
007:008 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig;
          bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

007:009 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort,
          så är den som har farit ned i dödsriket;
          han kommer ej åter upp därifrån.
007:010 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus,
          och hans plats vet icke av honom mer.

007:011 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun,
          jag vill taga till orda i min andes ångest,
          jag vill klaga i min själs bedrövelse.
007:012 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder,
          så att du måste sätta ut vakt mot mig?

007:013 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig,
att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
007:014 då förfärar du mig genom drömmar,
och med syner förskräcker du mig.

007:015 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd,
hellre dö än vara blott knotor!
007:016 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv.
Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

007:017 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne,
aktar på henne så noga,
007:018 synar henne var morgon,
prövar henne vart ögonblick?

007:019 Huru länge skall det dröja,
          innan du vänder din blick ifrån mig,
          lämnar mig i fred ett litet andetag?
007:020 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig,
          du människornas bespejare?

          Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp
          och låtit mig bliva en börda för mig själv?
007:021 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse,
          icke tillgiva mig min missgärning?
          Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet;
          om du söker efter mig, så är jag icke mer.

008:002 Huru länge vill du hålla på med sådant tal
och låta din muns ord komma såsom en väldig storm?
008:003 Skulle väl Gud kunna kränka rätten?
Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?

008:004 Om dina barn hava syndat mot honom
          och han gav dem i sina överträdelsers våld,
008:005 så vet, att om du själv söker Gud
          och beder till den Allsmäktige om misskund,
008:006 då, om du är ren och rättsinnig,
          ja, då skall han vakna upp till din räddning
          och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet;
008:007 och så skall din första tid synas ringa,
          då nu din sista tid har blivit så stor.

008:008 Ty fråga framfarna släkten,
          och akta på vad fäderna hava utrönt
008:009 —vi själva äro ju från i går och veta intet,
          en skugga äro våra dagar på jorden;
008:010 men de skola undervisa dig och säga dig det,
          ur sina hjärtan skola de hämta fram svar:

008:011 »Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank,
eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes?
008:012 Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd,
måste den då vissna, före allt annat gräs.

008:013 Så går det alla som förgäta Gud;
          den gudlöses hopp måste varda om intet.
008:014 Ty hans tillförsikt visar sig bräcklig
          och hans förtröstan lik spindelns väv.
008:015 Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd;
          han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet.

008:016 Lik en frodig planta växer han i solens sken,
ut över lustgården sträcka sig hans skott;
008:017 kring stenröset slingra sig hans rötter,
mellan stenarna bryter han sig fram.

008:018 Men när så Gud rycker bort honom från hans plats,
då förnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.'
008:019 Ja, så går det med hans levnads fröjd,
och ur mullen få andra växa upp.»

008:020 Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig,
          han håller ej heller de onda vid handen.
008:021 Så bida då, till dess han fyller din mun med löje
          och dina läppar med jubel.
008:022 De som hata dig varda då höljda med skam,
          och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.

009:002 Ja, förvisso vet jag att så är;
          huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
009:003 Vill han gå till rätta med henne,
          så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
009:004 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft,
          vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
009:005 honom som oförtänkt flyttar bort berg
          och omstörtar dem i sin vrede;
009:006 honom som kommer jorden att vackla från sin plats,
          och dess pelare bäva därvid;
009:007 honom som befaller solen, så går hon icke upp,
          och som sätter stjärnorna under försegling;
009:008 honom som helt allena spänner ut himmelen
          och skrider fram över havets toppar;
009:009 honom som har gjort Karlavagnen och Orion,
          Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
009:010 honom som gör stora och outrannsakliga ting
          och under, flera än någon kan räkna?

009:011 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det,
han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
009:012 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom?
Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

009:013 Gud, han ryggar icke sin vrede;
för honom har Rahabs följe måst böja sig;
009:014 huru skulle jag då våga svara honom,
välja ut ord till att tala med honom?

009:015 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara;
jag finge anropa min motpart om misskund.
009:016 Och om han än svarade mig på mitt rop,
så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

009:017 Ty med storm hemsöker han mig
och slår mig med sår på sår, utan sak.
009:018 Han unnar mig icke att hämta andan;
nej, med bedrövelser mättar han mig.

009:019 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!»,
gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
009:020 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig;
vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

009:021 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv,
jag frågar icke efter, om jag får leva.
009:022 Det må gå som det vill, nu vare det sagt:
han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

009:023 Om en landsplåga kommer med plötslig död,
          så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
009:024 Jorden är given i de ogudaktigas hand,
          och täckelse sätter han för dess domares ögon.
          Är det ej han som gör det, vem är det då?

009:025 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare,
de fly bort utan att hava sett någon lycka;
009:026 de ila åstad såsom en farkost av rör,
såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

009:027 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer,
att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
009:028 Så måste jag dock bäva för alla mina kval;
jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

009:029 Nej, såsom skyldig måste jag stå där;
          varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
009:030 Om jag än tvår mig i snö
          och renar mina händer i lutsalt,
009:031 så skall du dock sänka mig ned i pölen,
          så att mina kläder måste vämjas vid mig.

009:032 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom,
ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
009:033 ingen skiljeman finnes mellan oss,
ingen som har myndighet över oss båda.

009:034 Må han blott vända av från mig sitt ris,
och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
009:035 då skall jag tala utan att rädas för honom,
ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.

010:001 Min själ är led vid livet.
Jag vill giva fritt lopp åt min klagan,
jag vill tala i min själs bedrövelse.

010:002 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig;
låt mig veta varför du söker sak mot mig.
010:003 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk,
medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

010:004 Har du då ögon som en varelse av kött,
          eller ser du såsom människor se?
010:005 Är din ålder som en människas ålder,
          eller äro dina år såsom en mans tider,
010:006 eftersom du letar efter missgärning hos mig
          och söker att hos mig finna synd,
010:007 du som dock vet att jag icke är skyldig,
          och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

010:008 Dina händer hava danat och gjort mig,
helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
010:009 Tänk på huru du formade mig såsom lera;
och nu låter du mig åter varda till stoft!

010:010 Ja, du utgöt mig såsom mjölk,
          och såsom ostämne lät du mig stelna.
010:011 Med hud och kött beklädde du mig,
          av ben och senor vävde du mig samman.
010:012 Liv och nåd beskärde du mig,
          och genom din vård bevarades min ande.

010:013 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken,
jag vet att du hade detta i sinnet:
010:014 om jag syndade, skulle du vakta på mig
och icke lämna min missgärning ostraffad.

010:015 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig!
Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud,
jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

010:016 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig
          och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
010:017 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram
          och alltmer låta mig känna din förtörnelse;
          med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

010:018 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet?
Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
010:019 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till;
från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

010:020 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara,
          lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
010:021 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter,
          bort till mörkrets och dödsskuggans land,
010:022 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten,
          dit där dödsskugga och förvirring råder,
          ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

011:002 Skall sådant ordflöde bliva utan svar
          och en så stortalig man få rätt?
011:003 Skall ditt lösa tal nödga män till tystnad,
          så att du får bespotta, utan att någon kommer dig att blygas?
011:004 Och skall du så få säga: »Vad jag lär är rätt,
          och utan fläck har jag varit inför dina ögon»?

011:005 Nej, om allenast Gud ville tala
          och upplåta sina läppar till att svara dig,
011:006 om han ville uppenbara dig sin visdoms lönnligheter,
          huru han äger förstånd, ja, i dubbelt mått,
          då insåge du att Gud, dig till förmån,
          har lämnat åt glömskan en del av din missgärning.

011:007 Men kan väl du utrannsaka Guds djuphet
          eller fatta den Allsmäktiges fullkomlighet?
011:008 Hög såsom himmelen är den—vad kan du göra?
          djupare än dödsriket—vad kan du förstå?
011:009 Dess längd sträcker sig vidare än jorden,
          och i bredd överträffar den havet.

011:010 När han vill fara fram och spärra någon inne
          eller kalla någon till doms, vem kan då hindra honom?
011:011 Han är ju den som känner lögnens män,
          fördärv upptäcker han, utan att leta därefter.
011:012 Men lika lätt kan en dåraktig man få förstånd,
          som en vildåsnefåle kan födas till människa.

011:013 Om du nu rätt bereder ditt hjärta
          och uträcker dina händer till honom,
011:014 om du skaffar bort det fördärv som kan låda vid din hand
          och ej låter orättfärdighet bo i dina hyddor,
011:015 ja, då får du upplyfta ditt ansikte utan skam,
          du står fast och har intet att frukta.

011:016 Ja, då skall du förgäta din olycka,
          blott minnas den såsom vatten som har förrunnit.
011:017 Ditt liv skall då stråla klarare än middagens sken;
          och kommer mörker på, så är det som en gryning till morgon.
011:018 Du kan då vara trygg, ty du äger ett hopp;
          du spanar omkring dig och går sedan trygg till vila.

011:019 Ja, du får då ligga i ro, utan att någon förskräcker dig,
          och många skola söka din ynnest.
011:020 Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta;
          ingen tillflykt skall mer finnas för dem,
          och deras hopp skall vara att få giva upp andan.

012:002 Ja, visst ären I det rätta folket,
          och med eder kommer visheten att dö ut!
012:003 Dock, jämväl jag har förstånd så gott som I,
          icke står jag tillbaka för eder;
          ty vem är den som ej begriper slikt?

012:004 Så måste jag då vara ett åtlöje för min vän,
jag som fick svar, så snart jag ropade till Gud;
man ler åt en som är rättfärdig och ostrafflig!

012:005 Ja, med förakt ses olyckan av den som står säker;
          förakt väntar dem vilkas fötter vackla.
012:006 Men förhärjares hyddor åtnjuta frid,
          och trygghet få sådana som trotsa Gud,
          de som hava sin gud i sin hand.

012:007 Men fråga du boskapen, den må undervisa dig,
och fåglarna under himmelen, de må upplysa dig;
012:008 eller tala till jorden, hon må undervisa dig,
fiskarna i havet må giva dig besked.

012:009 Vem kan icke lära genom allt detta
att det är HERRENS hand som har gjort det?
012:010 I hans han är ju allt levandes själ
och alla mänskliga varelsers anda.

012:011 Skall icke öra pröva orden,
likasom munnen prövar matens smak?
012:012 Vishet tillkommer ju de gamle
och förstånd dem som länge hava levat.

012:013 Hos Honom finnes vishet och makt,
          hos honom råd och förstånd.
012:014 Se, vad han river ned, det bygges ej upp;
          för den han spärrar inne kan ingen upplåta.
012:015 Han håller vattnen tillbaka—se, se då bliver där torrt,
          han släpper dem lösa, då fördärva de landet.

012:016 Hos honom är kraft och klokhet,
          den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand.
012:017 Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt,
          och domare gör han till dårar.
012:018 Han upplöser konungars välde
          och sätter fångbälte om deras höfter.

012:019 Präster utblottar han, han för dem i landsflykt,
          och de säkrast rotade kommer han på fall.
012:020 Välbetrodda män berövar han målet
          och avhänder de äldste deras insikt.
012:021 Han utgjuter förakt över furstar
          och lossar de starkes gördel.

012:022 Han blottar djupen, så att de ej höljas av mörker,
          dödsskuggan drager han fram i ljuset.
012:023 Han låter folkslag växa till—och förgör dem;
          han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort.
012:024 Stamhövdingar i landet berövar han förståndet,
          han leder dem vilse i väglösa ödemarker.
012:025 De famla i mörkret och hava intet ljus,
          han kommer dem att ragla såsom druckna.

013:001 Ja, alltsammans har mitt öga sett,
          mitt öra har hört det och nogsamt givit akt.
013:002 Vad I veten, det vet också jag;
          icke står jag tillbaka för eder.
013:003 Men till den Allsmäktige vill jag nu tala,
          det lyster mig att gå till rätta med Gud.

013:004 Dock, I ären män som spinna ihop lögn,
          allasammans hopsätten I fåfängligt tal.
013:005 Om I ändå villen alldeles tiga!
          Det kunde tillräknas eder som vishet.
013:006 Hören nu likväl mitt klagomål,
          och akten på mina läppars gensagor.

013:007 Viljen I försvara Gud med orättfärdigt tal
          och honom till förmån bruka oärligt tal?
013:008 Skolen I visa eder partiska för honom
          eller göra eder till sakförare för Gud?
013:009 Icke kan sådant ändas väl,
          när han håller räfst med eder?
          Eller kunnen I gäckas med honom,
          såsom man kan gäckas med en människa?

013:010 Nej, förvisso skall han straffa eder,
          om I visen en hemlig partiskhet.
013:011 Sannerligen, hans majestät skall då förskräcka eder,
          och fruktan för honom skall falla över eder.
013:012 Edra tänkespråk skola då bliva visdomsord av aska,
          edra försvarsverk varda såsom vallar av ler.

013:013 Tigen nu för min, så skall jag tala,
          gånge så över mig vad det vara må.
013:014 Ja, huru det än går, vill jag fatta mitt kött mellan tänderna
          och taga min själ i min hand.
013:015 Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat;
          min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom.
013:016 Redan detta skall lända mig till frälsning,
          ty ingen gudlös dristar komma inför honom.

013:017 Hören, hören då mina ord,
          och låten min förklaring tränga in i edra öron.
013:018 Se, här lägger jag saken fram;
          jag vet att jag skall befinnas hava rätt.
013:019 Eller gives det någon som kan vederlägga mig?
          Ja, då vill jag tiga—och dö.

013:020 Allenast två ting må du ej göra mot mig,
          så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte:
013:021 din hand må du ej låta komma mig när,
          och fruktan för dig må icke förskräcka mig.
013:022 Sedan må du åklaga, och jag vill svara,
          eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.

013:023 Huru är det alltså med mina missgärningar och synder?
          Låt mig få veta min överträdelse och synd.
013:024 Varför döljer du ditt ansikte
          och aktar mig såsom din fiende?
013:025 Vill du skrämma ett löv som drives av vinden,
          vill du förfölja ett borttorkat strå?

013:026 Du skriver ju bedrövelser på min lott
          och giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar;
013:027 du sätter mina fötter i stocken,
          du vaktar på alla vägar,
          för mina fotsulor märker du ut stegen.
013:028 Och detta mot en som täres bort lik murket trä,
          en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal!

014:001 Människan, av kvinna född,
lever en liten tid och mättas av oro;
014:002 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort,
hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

014:003 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon,
ja, du drager mig till doms inför dig.
014:004 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren!
Sådant kan ju aldrig ske.

014:005 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda,
          hennes månaders antal fastställt av dig,
          har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
014:006 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro,
          låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

014:007 För ett träd finnes ju kvar något hopp;
          hugges det än ned, kan det åter skjuta skott,
          och telningar behöva ej fattas därpå.
014:008 Om än dess rot tynar hän i jorden
          och dess stubbe dör bort i mullen,
014:009 så kan det grönska upp genom vattnets ångor
          och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

014:010 Men om en man dör, så ligger han där slagen;
          om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
014:011 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö,
          och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
014:012 så ligger mannen där och står ej mer upp,
          han vaknar icke åter, så länge himmelen varar;
          aldrig väckes han upp ur sin sömn.

014:013 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket,
          fördölja mig, till dess din vrede hade upphört,
          staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig—
014:014 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död!
          Då skulle jag hålla min stridstid ut,
          ända till dess att min avlösning komme.

014:015 Du skulle då ropa på mig,
          och jag skulle svara dig;
          efter dina händers verk skulle du längta;
014:016 ja, du skulle då räkna mina steg,
          du skulle ej akta på min synd.
014:017 I en förseglad pung låge då min överträdelse,
          och du överskylde min missgärning.

014:018 Men såsom själva berget faller och förvittrar,
          och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
014:019 såsom stenar nötas sönder genom vattnet,
          och såsom mullen sköljes bort av dess flöden,
          så gör du ock människans hopp om intet.

014:020 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan;
          du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
014:021 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke;
          om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
014:022 Hennes kropp känner blott sin egen plåga,
          hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

015:002 Skall en vis man tala så i vädret
och fylla upp sitt bröst med östanvind?
015:003 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal,
med ord som ingenting bevisa?

015:004 Än mer, du gör gudsfruktan om intet
          och kommer med klagolåt inför Gud.
015:005 Ty din ondska lägger dig orden i munnen,
          och ditt behag står till illfundigt tal.
015:006 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig,
          dina egna läppar vittna emot dig.

015:007 Var du den första människa som föddes,
          och fick du liv, förrän höjderna funnos?
015:008 Blev du åhörare i Guds hemliga råd
          och fick så visheten i ditt våld?
015:009 Vad vet du då, som vi icke veta?
          Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?
015:010 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss,
          ja, en som övergår din fader i ålder.

015:011 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda,
          och det ord som i saktmod talas med dig?
015:012 Vart föres du hän av ditt sinne,
          och varför välva dina ögon så,
015:013 i det du vänder ditt raseri mot Gud
          och öser ut ord ur din mun?

015:014 Vad är en människa, att hon skulle vara ren?
          Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?
015:015 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig,
          och himlarna äro icke rena inför hans ögon;
015:016 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad,
          den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

015:017 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig;
          det som jag har skådat vill jag förtälja,
015:018 vad visa män hava gjort kunnigt,
          lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,
015:019 ifrån dem som allena fingo landet till gåva,
          och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

015:020 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar,
          under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.
015:021 Skräckröster ljuda i hans öron;
          när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.
015:022 Han har intet hopp om räddning ur mörkret,
          ty svärdet lurar på honom.

015:023 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det?
Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.
015:024 Ångest och trångmål förskräcka honom,
han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

015:025 Ty mot Gud räckte han ut sin hand,
          och mot den Allsmäktige förhävde han sig;
015:026 han stormade mot honom med trotsig hals,
          med sina sköldars ryggar i sluten hop;
015:027 han höljde sitt ansikte med fetma
          och samlade hull på sin länd;
015:028 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring,
          i hus som ej fingo bebos,
          ty till stenhopar voro de bestämda.

015:029 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej,
          hans skördar luta ej tunga mot jorden.
015:030 Han kan icke undslippa mörkret;
          hans telningar skola förtorka av hetta,
          och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

015:031 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är,
          ty fåfänglighet måste bliva hans lön.
015:032 I förtid skall hans mått varda fyllt,
          och hans krona skall ej grönska mer.
015:033 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor,
          lik ett olivträd som fäller sina blommor.

015:034 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt,
såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.
015:035 Man går havande med olycka och föder fördärv;
den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.

016:002 Över nog har jag fått höra av sådant;
usla tröstare ären I alla.
016:003 Är det nu slut på detta tal i vädret,
eller eggar dig ännu något till gensvar?

016:004 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I;
          ja, jag ville att I voren i mitt ställe!
          Då kunde jag hopsätta ord mot eder
          och skaka mot eder mitt huvud till hån.
016:005 Med munnen kunde jag då styrka eder
          och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

016:006 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga;
          och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
016:007 Nej, nu har all min kraft blivit tömd;
          du har ju förött hela mitt hus.
016:008 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd;
          min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

016:009 I vrede söndersliter och ansätter man mig,
          man biter sina tänder samman emot mig;
          ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
016:010 Man spärrar upp munnen mot mig,
          smädligt slår man mig på mina kinder;
          alla rota sig tillsammans emot mig.

016:011 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor
och kastar mig i de ogudaktigas händer.
016:012 Jag satt i god ro, då krossade han mig;
han grep mig i nacken och slog mig i smulor.

          Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
016:013 från alla sidor träffa mig hans pilar,
          han genomborrar mina njurar utan förskoning,
          min galla gjuter han ut på jorden.
016:014 Han bryter ned mig med stöt på stöt,
          han stormar emot mig såsom en kämpe.

016:015 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud,
          och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
016:016 Mitt anlete är glödande rött av gråt,
          och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
016:017 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer,
          och fastän min bön är ren!

016:018 Du jord, överskyl icke mitt blod,
och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
016:019 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne,
och i höjden den som skall tala för mig.

016:020 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje,
          därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
016:021 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud
          och åt ett människobarn mot dess nästa.
016:022 Ty få äro de år som skola upprinna,
          innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.

017:001 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut,
bland gravar får jag min lott.
017:002 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri,
och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

017:003 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv;
          vilken annan vill giva mig sitt handslag?
017:004 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd,
          därför skall du icke låta dem triumfera.
017:005 Den som förråder sina vänner till plundring,
          på hans barn skola ögonen försmäkta.

017:006 Jag är satt till ett ordspråk bland folken;
en man som man spottar i ansiktet är jag.
017:007 Därför är mitt öga skumt av grämelse,
och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

017:008 De redliga häpna över sådant,
          och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
017:009 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg,
          och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
017:010 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt,
          jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

017:011 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer,
vad som var mitt hjärtas begär.
017:012 Men natten vill man göra till dag,
ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

017:013 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning,
          i mörkret skall jag bädda mitt läger;
017:014 till graven måste jag säga: »Du är min fader»,
          till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».
017:015 Vad bliver då av mitt hopp,
          ja, mitt hopp, vem får skåda det?
017:016 Till dödsrikets bommar far det ned,
          då jag nu själv går till vila i stoftet.

018:002 Huru länge skolen I gå på jakt efter ord?
          Kommen till förstånd; sedan må vi talas vid.
018:003 Varför skola vi aktas såsom oskäliga djur,
          räknas i edra ögon såsom ett förstockat folk?
018:004 Du som i din vrede sliter sönder dig själv,
          menar du att dör din skull jorden skall bliva öde
          och klippan flyttas bort från sin plats?

018:005 Nej, den ogudaktiges ljus skall slockna ut,
          och lågan av hans eld icke giva något sken.
018:006 Ljuset skall förmörkas i hans hydda,
          och lampan slockna ut för honom.
018:007 Hans väldiga steg skola stäckas,
          hans egna rådslag bringa honom på fall.

018:008 Ty han rusar med sina fötter in i nätet,
          försåten lura, där han vandrar fram;
018:009 snaran griper honom om hälen,
          och gillret tager honom fatt;
018:010 garn till att fånga honom äro lagda på marken
          och snärjande band på hans stig.

018:011 Från alla sidor ängsla honom förskräckelser,
          de jaga honom, varhelst han går fram.
018:012 Olyckan vill uppsluka honom,
          och ofärd står redo, honom till fall.
018:013 Under hans hud frätas hans lemmar bort,
          ja, av dödens förstfödde bortfrätas hans lemmar.

018:014 Ur sin hydda, som han förtröstar på, ryckes han bort,
och till förskräckelsernas konung vandrar han hän.
018:015 I hans hydda får främlingar bo,
och svavel utströs över hans boning.

018:016 Nedantill förtorkas hans rötter,
          och ovantill vissnar hans krona bort.
018:017 Hans åminnelse förgås ifrån jorden,
          hans namn lever icke kvar i världen.
018:018 Från ljus stötes han ned i mörker
          och förjagas ifrån jordens krets.
018:019 Utan barn och avkomma bliver han i sitt folk,
          och ingen i hans boningar skall slippa undan.

018:020 Över hans ofärdsdag häpna västerns folk,
och österns män gripas av rysning.
018:021 Ja, så sker det med den orättfärdiges hem,
så går det dens hus, som ej vill veta av Gud.

019:002 Huru länge skolen I bedröva min själ
och krossa mig sönder med edra ord?
019:003 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig
och kränkt mig utan all försyn.

019:004 Om så är, att jag verkligen har farit vilse,
          då är förvillelsen min egen sak.
019:005 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig,
          och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
019:006 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt
          och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

019:007 Se, jag klagar över våld, men får intet svar;
          jag ropar, men får icke rätt.
019:008 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram,
          och över mina stigar breder han mörker.
019:009 Min ära har han avklätt mig,
          och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

019:010 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås;
          han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
019:011 Sin vrede låter han brinna mot mig
          och aktar mig såsom sina ovänners like.
019:012 Hans skaror draga samlade fram
          och bereda sig väg till anfall mot mig;
          de lägra sig runt omkring min hydda.

019:013 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder;
mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
019:014 Mina närmaste hava dragit sig undan,
och mina förtrogna hava förgätit mig.

019:015 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling;
en främmande man har jag blivit i deras ögon.
019:016 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke;
ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

019:017 Min andedräkt är vidrig för min hustru,
          jag väcker leda hos min moders barn.
019:018 Till och med de små barnen visa mig förakt;
          så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
019:019 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med;
          de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

019:020 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull;
knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

019:021 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner,
då nu Guds hand så har hemsökt mig.
019:022 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud,
och aldrig bliva mätta av mitt kött?

019:023 Ack att mina ord skreves upp,
ack att de bleve upptecknade i en bok,
019:024 ja, bleve med ett stift av järn och med bly
för evig tid inpräglade i klippan!

019:025 Dock, jag vet att min förlossare lever,
          och att han till slut skall stå fram över stoftet.
019:026 Och sedan denna min sargade hud är borta,
          skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
019:027 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp,
          för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling;
          därefter trånar jag i mitt innersta.

019:028 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!»
          —såsom vore skulden att finna hos mig—
019:029 då mån I taga eder till vara för svärdet,
          ty vreden hör till de synder som straffas med svärd;
          så mån I då besinna att en dom skall komma.

020:002 På sådant tal giva mina tankar mig ett svar,
än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.
020:003 Smädlig tillrättavisning måste jag höra,
och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.

020:004 Vet du då icke att så har varit från evig tid,
från den stund då människor sattes på jorden:
020:005 att de ogudaktigas jubel varar helt kort
och den gudlöses glädje ett ögonblick?

020:006 Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen
          och hans huvud når intill molnen,
020:007 Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck;
          de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»
020:008 Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer;
          han förjagas såsom en syn om natten.
020:009 Det öga som såg honom ser honom icke åter,
          och hans plats får ej skåda honom mer.
020:010 Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma,
          hans händer återbära hans vinning.
020:011 Bäst ungdomskraften fyller hans ben,
          skall den ligga i stoftet med honom.

020:012 Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun,
          så att han gömmer den under sin tunga,
020:013 är rädd om den och ej vill gå miste därom,
          utan håller den förvarad inom sin gom,
020:014 så förvandlas denna kost i hans inre,
          bliver huggormsetter i hans liv.
020:015 Den rikedom han har slukat måste han utspy;
          av Gud drives den ut ur hans buk.
020:016 Ja, huggormsgift kommer han att dricka,
          av etterormens tunga bliver han dräpt.
020:017 Ingen bäck får vederkvicka hans syn,
          ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.

020:018 Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav;
          hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.
020:019 Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där;
          han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.
020:020 Han visste ej av någon ro för sin buk,
          men han skall icke rädda sig med sina skatter.
020:021 Intet slapp undan hans glupskhet,
          därför äger och hans lycka intet bestånd.
020:022 Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd,
          och envar eländig vänder då mot honom sin hand.

020:023 Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld;
sin vredes glöd skall Gud sända över honom
och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.

020:024 Om han flyr undan för vapen av järn,
          så genomborras han av kopparbågens skott.
020:025 När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg,
          när den ljungande udden kommer fram ur hans galla,
          då falla dödsfasorna över honom.

020:026 Idel mörker är förvarat åt hans skatter;
          till mat gives honom eld som brinner utan pust,
          den förtär vad som är kvar i hans hydda.
020:027 Himmelen lägger hans missgärning i dagen,
          och jorden reser sig upp emot honom.
020:028 Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos,
          likt förrinnande vatten, på vredens dag.

020:029 Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.

021:002 Hören åtminstone på mina ord;
låten det vara den tröst som I given mig.
021:003 Haven fördrag med mig, så att jag får tala;
sedan jag har talat, må du bespotta.

021:004 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga?
          Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
021:005 Akten på mig, så skolen I häpna
          och nödgas lägga handen på munnen.
021:006 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv,
          och förfäran griper mitt kött.

021:007 Varför få de ogudaktiga leva,
          ja, med åldern växa till i rikedom?
021:008 De se sina barn leva kvar hos sig,
          och sin avkomma hava de inför sina ögon.
021:009 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse;
          Gud låter sitt ris icke komma vid dem.

021:010 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves;
          lätt kalva deras kor, och icke i otid.
021:011 Sina barn släppa de ut såsom en hjord,
          deras piltar hoppa lustigt omkring.
021:012 De stämma upp med pukor och harpor,
          och glädja sig vid pipors ljud.
021:013 De förnöta sina dagar i lust,
          och ned till dödsriket fara de i frid.

021:014 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss,
dina vägar vilja vi icke veta av.
021:015 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom?
och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»

021:016 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka,
och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

021:017 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa,
          huru ofta händer det att ofärd kommer över dem,
          och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
021:018 De borde ju bliva såsom halm för vinden,
          lika agnar som stormen rycker bort.

021:019 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.»
          Ja, men honom själv borde han vedergälla,
          så att han finge känna det.
021:020 Med egna ögon borde han se sitt fall,
          och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
021:021 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta,
          när hans månaders antal har nått sin ände?

021:022 »Skall man då lära Gud förstånd,
honom som dömer över de högsta?»

021:023 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid,
          där han sitter i allsköns frid och ro;
021:024 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk,
          och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
021:025 Den andre måste dö med bedrövad själ,
          och aldrig fick han njuta av någon lycka.
021:026 Tillsammans ligga de så i stoftet,
          och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

021:027 Se, jag känner väl edra tankar
och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
021:028 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus,
av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»

021:029 Haven I då ej frågat dem som vida foro,
          och akten I ej på deras vittnesbörd:
021:030 att den onde bliver sparad på ofärdens dag
          och bärgad undan på vredens dag?
021:031 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg?
          Vem vedergäller honom, vad han än må göra?

021:032 Och när han har blivit bortförd till graven,
          så vakar man sedan där vid kullen.
021:033 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor.
          I hans spår drager hela världen fram;
          före honom har och otaliga gått.

021:034 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst?
Av edra svar står allenast trolösheten kvar.

022:002 Kan en man bereda Gud något gagn,
så att det länder honom till gagn, om någon är förståndig?
022:003 Har den Allsmäktige någon båtnad av att du är rättfärdig,
eller någon vinning av att du vandrar ostraffligt?

022:004 Är det för din gudsfruktans skull som han straffar dig,
          och som han går med dig till doms?
022:005 Har då icke din ondska varit stor,
          och voro ej dina missgärningar utan ände?
022:006 Jo, du tog pant av din broder utan sak,
          du plundrade de utblottade på deras kläder.
022:007 Åt den försmäktande gav du intet vatten att dricka,
          och den hungrige nekade du bröd.

022:008 För den väldige ville du upplåta landet,
och den myndige skulle få bo däri,
022:009 men änkor lät du gå med tomma händer,
och de faderlösas armar blevo krossade.

022:010 Därför omgives du nu av snaror
och förfäras av plötslig skräck.
022:011 ja, av ett mörker där du intet ser,
och av vattenflöden som övertäcka dig.

022:012 I himmelens höjde är det ju Gud som har sin boning,
          och du ser stjärnorna däruppe, huru högt de sitta;
022:013 därför tänker du: »Vad kan Gud veta?
          Skulle han kunna döma, han som bor bortom töcknet?
022:014 Molnen äro ju ett täckelse, så att han intet ser;
          och på himlarunden är det han har sin gång.»

022:015 Vill du då hålla dig på forntidens väg,
          där fördärvets män gingo fram,
022:016 de män som bortrycktes, innan deras tid var ute,
          och såsom en ström flöt deras grundval bort,
022:017 de män som sade till Gud: »Vik ifrån oss»,
          ty vad skulle den Allsmäktige kunna göra dem?
022:018 Det var ju dock han som uppfyllde deras hus med sitt goda.
          De ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

022:019 De rättfärdiga skola se det och glädja sig,
och den oskyldige skall få bespotta dem:
022:020 »Ja, nu äro förvisso våra motståndare utrotade,
och deras överflöd har elden förtärt.»

022:021 Men sök nu förlikning och frid med honom;
därigenom skall lycka falla dig till.
022:022 Tag emot undervisning av hans mun,
och förvara hans ord i ditt hjärta.

022:023 Om du omvänder dig till den Allsmäktige, så bliver du upprättad;
          men orättfärdighet må du skaffa bort ur din hydda.
022:024 Ja kasta din gyllene skatt i stoftet
          och Ofirs-guldet ibland bäckens stenar,
022:025 så bliver den Allsmäktige din gyllene skatt,
          det ädlaste silver varder han för dig.

022:026 Ja, då skall du hava din lust i den Allsmäktige
          och kunna upplyfta ditt ansikte till Gud.
022:027 När du då beder till honom, skall han höra dig,
          och de löften du gör skall du få infria.
022:028 Allt vad du besluter skall då lyckas för dig,
          och ljus skall skina på dina vägar.
022:029 Om de leda mot djupet och du då beder: »Uppåt!»,
          så frälsar han mannen som har ödmjukat sig.
022:030 Ja han räddar och den som ej är fri ifrån skuld;
          genom dina händers renhet räddas en sådan.

023:002 Också i dag vill min klaga göra uppror.
Min hand kännes matt för min suckans skull.
023:003 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom,
huru jag kunde komma dit där han bor!

023:004 Jag skulle då lägga fram för honom min sak
och fylla min mun med bevis.
023:005 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig,
och förnimma vad han skulle säga till mig.

023:006 Icke med övermakt finge han bekämpa mig,
nej, han borde allenast lyssna till mig.
023:007 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man,
ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

023:008 Men går jag mot öster, så är han icke där;
går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
023:009 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke;
döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

023:010 Han vet ju vilken väg jag har vandrat;
          han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
023:011 Vid hans spår har min for hållit fast,
          hans väg har jag följt, utan att vika av.
023:012 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg;
          mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

023:013 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom?
Vad honom lyster, det gör han ock.
023:014 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del,
och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

023:015 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte;
          när jag betänker det, fruktar jag för honom.
023:016 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt,
          den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
023:017 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom,
          dödsnatten undanhöll han mig.

024:001 Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar?
varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?

024:002 Se, råmärken flyttar man undan,
          rövade hjordar driver man i bet;
024:003 de faderlösas åsna för man bort
          och tager änkans ko i pant.
024:004 Man tränger de fattiga undan från vägen,
          de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.

024:005 Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen;
          dit gå de och möda sig och söka något till täring;
          hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.
024:006 På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta,
          de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.
024:007 Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder;
          de hava intet att skyla sig med i kölden.
024:008 Av störtskurar från bergen genomdränkas de;
          de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.

024:009 Den faderlöse slites från sin moders bröst,
          och den betryckte drabbas av utpantning.
024:010 Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder,
          hungrande nödgas de bära på kärvar.
024:011 Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja,
          de få trampa vinpressar och därvid lida törst.
024:012 Utstötta ur människors samfund jämra de sig,
          ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop.
          Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.

024:013 Andra hava blivit fiender till ljuset;
          de känna icke dess vägar
          och hålla sig ej på dess stigar.
024:014 Vid dagningen står mördaren upp
          för att dräpa den betryckte och fattige;
          och om natten gör han sig till tjuvars like.
024:015 Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen,
          han tänker: »Intet öga får känna igen mig»,
          och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.

024:016 När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen,
          men under dagen stänga de sig inne;
          ljuset vilja de icke veta av.
024:017 Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon,
          med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.

024:018 »Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen,
          förbannad bliver hans del i landet;
          till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.
024:019 Såsom snövatten förtäres av torka och hetta,
          så förtär dödsriket den som har syndat.
024:020 Hans moders liv förgäter honom,
          maskar frossa på honom,
          ingen finnes, som bevarar hans minne;
          såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.
024:021 Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder,
          och när någon icke gör gott mot änkan.»

024:022 Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft,
          de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;
024:023 han giver dem trygghet, så att de få vila,
          och hans ögon vaka över deras vägar.
024:024 När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd,
          de sjunka då ned och dö som alla andra;
          likasom axens toppar vissna de bort.
024:025 Är det ej så, vem vill då vederlägga mig,
          vem kan göra mina ord om intet?

025:002 Hos honom är väldighet och förskräckande makt,
hos honom, som skapar frid i sina himlars höjd.
025:003 Vem finnes, som förmår räkna hans skaror?
Och vem överstrålas ej av hans ljus?

025:004 Huru skulle då en människa kunna hava rätt mot Gud
          eller en av kvinna född kunna befinnas ren?
025:005 Se, ej ens månen skiner nog klart,
          ej ens stjärnorna äro rena i hans ögon;
025:006 huru mycket mindre då människan, det krypet,
          människobarnet, den masken!

026:002 Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige,
          huru har du ej stärkt den maktlöses arm!
026:003 Vilka råd har du ej givit den ovise,
          och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!
026:004 Vem gav dig kraft att tala sådana ord,
          och vems ande var det som kom till orda ur dig?

026:005 Dödsrikets skuggor gripas av ångest,
djupets vatten och de som bo däri.
026:006 Dödsriket ligger blottat för honom,
och avgrunden har intet täckelse.

026:007 Han spänner ut nordanrymden över det tomma
          och hänger upp jorden på intet.
026:008 Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte,
          och skyarna brista icke under bördan.
026:009 Han gömmer sin tron för vår åsyn,
          han omhöljer den med sina skyar.
026:010 En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen,
          där varest ljus ändas i mörker.

026:011 Himmelens pelare skälva,
          de gripas av förfäran vid hans näpst.
026:012 Med sin kraft förskräckte han havet,
          och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab.
026:013 Blott han andades, blev himmelen klar;
          hans hand genomborrade den snabba ormen.

026:014 Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?

027:002 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt,
          den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
027:003 aldrig, så länge ännu min ande är i mig
          och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
027:004 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är,
          och min tunga bära fram oärligt tal.

027:005 Bort det, att jag skulle giva eder rätt!
Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
027:006 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke,
mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.

027:007 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där
          och min motståndare såsom orättfärdig.
027:008 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres,
          när hans själ ryckes bort av Gud?
027:009 Månne Gud skall höra hans rop,
          när nöden kommer över honom?
027:010 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige,
          kan han åkalla Gud alltid?

027:011 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga;
huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
027:012 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det;
huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?

027:013 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud,
vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:

027:014 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets;
hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
027:015 De som slippa undan läggas i graven genom pest,
och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.

027:016 Om han ock hopar silver såsom stoft
          och lägger kläder på hög såsom lera,
027:017 så är det den rättfärdige som får kläda sig
          i vad han lägger på hög,
          och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.

027:018 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen,
det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
027:019 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort;
men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.

027:020 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt,
om natten rövas han bort av stormen.
027:021 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos,
den rycker honom undan från hans plats.

027:022 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom;
för hans hand måste han flykta med hast.
027:023 Då slår man ihop händerna, honom till hån;
man visslar åt honom på platsen där han var.

028:001 Silvret har ju sin gruva,
sin fyndort har guldet, som man renar;
028:002 järn hämtas upp ur jorden,
och stenar smältas till koppar.

028:003 Man sätter då gränser för mörkret,
          och rannsakar ned till yttersta djupet,
028:004 Där spränger man schakt långt under markens bebyggare,
          där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot,
          där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.

028:005 Ovan ur jorden uppväxer bröd,
men därnere omvälves den såsom av eld.
028:006 Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste,
guldmalm hämtar man ock där.

028:007 Stigen ditned är ej känd av örnen,
och falkens öga har ej utspanat den;
028:008 den har ej blivit trampad av stolta vilddjur,
intet lejon har gått därfram.

028:009 Ja, där bär man hand på hårda stenen;
          bergen omvälvas ända ifrån rötterna.
028:010 In i klipporna bryter man sig gångar,
          där ögat får se allt vad härligt är.
028:011 Vattenådror täppas till och hindras att gråta.
          Så dragas dolda skatter fram i ljuset.

028:012 Men visheten, var finnes hon,
          och var har förståndet sin boning?
028:013 Priset för henne känner ingen människa;
          hon står ej att finna i de levandes land.
028:014 Djupet säger: »Hon är icke här»,
          och havet säger: »Hos mig är hon icke.»

028:015 Hon köper icke för ädlaste metall,
med silver gäldas ej hennes värde.
028:016 Hon väges icke upp med guld från Ofir,
ej med dyrbar onyx och safir.

028:017 Guld och glas kunna ej liknas vid henne;
          hon får ej i byte mot gyllene klenoder.
028:018 Koraller och kristall må icke ens nämnas;
          svårare är förvärva vishet än pärlor.
028:019 Etiopisk topas kan ej liknas vid henne;
          hon väges icke upp med renaste guld.

028:020 Ja, visheten, varifrån kommer väl hon,
          och var har förståndet sin boning?
028:021 Förborgad är hon för alla levandes ögon,
          för himmelens fåglar är hon fördold;
028:022 avgrunden och döden giva till känna;
          »Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»

028:023 Gud, han är den som känner vägen till henne,
han är den som vet var hon har sin boning.
028:024 Ty han förmår skåda till jordens ändar,
allt vad som finnes under himmelen ser han.

028:025 När han mätte ut åt vinden dess styrka
          och avvägde vattnen efter mått,
028:026 när han stadgade en lag för regnet
          och en väg för tordönets stråle,
028:027 då såg han och uppenbarade henne,
          då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.

028:028 Och till människorna sade han så: »Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd.»

029:002 Ack att jag vore såsom i forna månader,
såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
029:003 då hans lykta sken över mitt huvud
och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

029:004 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar,
          då Guds huldhet vilade över min hydda,
029:005 då ännu den Allsmäktige var med mig
          och mina barn stodo runt omkring mig,
029:006 då mina fötter badade i gräddmjölk
          och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

029:007 När jag då gick upp till porten i staden
          och intog mitt säte på torget,
029:008 då drogo de unga sig undan vid min åsyn,
          de gamla reste sig upp och blevo stående.
029:009 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord
          och lade handen på munnen;
029:010 furstarnas röst ljöd då dämpad,
          och deras tunga lådde vid gommen.

029:011 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll,
och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
029:012 ty jag räddade den betryckte som ropade,
och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

029:013 Den olyckliges välsignelse kom då över mig,
          och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
029:014 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad;
          rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
029:015 Ögon blev jag då åt den blinde,
          och fötter var jag åt den halte.

029:016 Jag var då en fader för de fattiga,
och den okändes sak redde jag ut.
029:017 Jag krossade den orättfärdiges käkar
och ryckte rovet undan hans tänder.

029:018 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö,
          mina dagar skola bliva många såsom sanden.
029:019 Min rot ligger ju öppen för vatten,
          och i min krona faller nattens dagg.
029:020 Min ära bliver ständigt ny,
          och min båge föryngras i min hand.»

029:021 Ja, på mig hörde man då och väntade,
man lyssnade under tystnad på mitt råd.
029:022 Sedan jag hade talat, talade ingen annan;
såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

029:023 De väntade på mig såsom på regn,
          de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
029:024 När de misströstade, log jag emot dem,
          och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
029:025 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst;
          jag tronade då såsom en konung i sin skara,
          lik en man som har tröst för de sörjande.

030:001 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

030:002 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp,
          dessa människor som sakna all manlig kraft?
030:003 Utmärglade äro de ju av brist och svält;
          de gnaga sin föda av torra öknen,
          som redan i förväg är öde och ödslig.
030:004 Saltörter plocka de där bland snåren,
          och ginströtter är vad de hava till mat.

030:005 Ur människors samkväm drives de ut,
          man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
030:006 I gruvliga klyftor måste de bo,
          i hålor under jorden och i bergens skrevor.
030:007 Bland snåren häva de upp sitt tjut,
          under nässlor ligga de skockade,
030:008 en avföda av dårar och ärelöst folk,
          utjagade ur landet med hugg och slag.

030:009 Och för sådana har jag nu blivit en visa,
          de hava mig till ämne för sitt tal;
030:010 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig,
          de hava ej försyn för att spotta åt mig.
030:011 Nej, mig till plåga, lossa de alla band,
          alla tyglar kasta de av inför mig.

030:012 Invid min högra sida upphäver sig ynglet;
          mina fötter vilja de stöta undan.
          De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
030:013 Stigen framför mig hava de rivit upp.
          De göra sitt bästa till att fördärva mig,
          de som dock själva äro hjälplösa.
030:014 Såsom genom en bred rämna bryta de in;
          de vältra sig fram under murarnas brak.
030:015 Förskräckelser välvas ned över mig.
          Såsom en storm bortrycka de min ära,
          och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

030:016 Och nu utgjuter sig min själ inom mig,
          eländesdagar hålla mig fast.
030:017 Natten bortfräter benen i min kropp,
          och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
030:018 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt,
          såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
030:019 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt,
          och själv är jag nu lik stoft och aska.

030:020 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke;
          jag står här, men de bespejar mig allenast.
030:021 Du förvandlas för mig till en grym fiende,
          med din starka hand ansätter du mig.
030:022 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän,
          och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
030:023 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden,
          till den boning dit allt levande församlas.

030:024 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen,
ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
030:025 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar,
och ömkade sig min själ ej över den fattige?

030:026 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom;
jag hoppades på ljus, men mörker kom.
030:027 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro,
eländesdagar hava ju mött mig.

030:028 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen;
          mitt i församlingen står jag upp och skriar.
030:029 En broder har jag blivit till schakalerna,
          och en frände är jag vorden till strutsarna.
030:030 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött,
          benen i min kropp äro förbrända av hetta.
030:031 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt,
          mina pipors klang i högljudd gråt.

031:001 Ett förbund slöt jag med mina ögon:
          aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.
031:002 Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden,
          vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?
031:003 Ofärd kommer ju över de orättfärdiga,
          och olycka drabbar ogärningsmän.
031:004 Ser icke han mina vägar,
          räknar han ej alla mina steg?

031:005 Har jag väl umgåtts med lögn,
och har min fot varit snar till svek?
031:006 Nej, må jag vägas på en riktig våg,
så skall Gud förnimma min ostrafflighet.

031:007 Hava mina steg vikit av ifrån vägen,
          har mitt hjärta följt efter mina ögon,
          eller låder vid min händer en fläck?
031:008 Då må en annan äta var jag har sått,
          och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.

031:009 Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna,
          så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?
031:010 Då må min hustru mala mjöl åt en annan,
          och främmande män må då famntaga henne.
031:011 Ja, sådant hade varit en skändlighet,
          en straffbar missgärning hade det varit,
031:012 en eld som skulle förtära intill avgrunden
          och förhärja till roten all min gröda.

031:013 Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt,
          när de hade någon tvist med mig?
031:014 Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp,
          och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?
031:015 Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet,
          han, densamme, har berett dem i modersskötet.

031:016 Har jag vägrat de arma vad de begärde
          eller låtit änkans ögon försmäkta?
031:017 Har jag ätit mitt brödstycke allena,
          utan att den faderlöse och har fått äta därav?
031:018 Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader,
          och från min moders liv var jag änkors ledare.

031:019 Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder,
se en fattig ej äga något att skyla sig med?
031:020 Måste ej fastmer hans länd välsigna mig,
och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?

031:021 Har jag lyft min hand mot den faderlöse,
          därför att jag såg mig hava medhåll i porten?
031:022 Då må min axel lossna från sitt fäste
          och min arm brytas av ifrån sin led.
031:023 Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud
          och skulle stå maktlös inför hans majestät.

031:024 Har jag satt mitt hopp till guldet
och kallat guldklimpen min förtröstan?
031:025 Var det min glädje att min rikedom blev så stor,
och att min hand förvärvade så mycket?

031:026 Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken,
          och månen, huru härligt den gick fram,
031:027 att mitt hjärta hemligen lät dåra sig,
          så att jag med handkyss gav dem min hyllning?
031:028 Nej, också det hade varit en straffbar missgärning;
          därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.

031:029 Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd
och fröjdats, när olycka träffade honom?
031:030 Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så,
ej att med förbannelse begära hans liv.

031:031 Och kan mitt husfolk icke bevittna
att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?
031:032 Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan,
mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.

031:033 Har jag på människovis skylt mina överträdelser
          och gömt min missgärning i min barm,
031:034 av fruktan för den stora hopen
          och av rädsla för stamfränders förakt,
          så att jag teg och ej gick utom min dörr?

031:035 Ack att någon funnes, som ville höra mig!
          Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig;
          ack att jag finge min vederparts motskrift!
031:036 Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra,
          såsom en krona skulle jag fästa den på mig.
031:037 Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg,
          lik en furste skulle jag då träda inför honom.

031:038 Har min mark höjt rop över mig,
          och hava dess fåror gråtit med varandra?
031:039 Har jag förtärt dess gröda obetald
          eller utpinat dess brukares liv?
031:040 Då må törne växa upp för vete,
          och ogräs i stället för korn.

032:001 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig
        själv för rättfärdig.
032:002 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd
        av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne
        menade sig hava rätt mot Gud;
032:003 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de
        icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
032:004 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de
        andra voro äldre till åren än han.
032:005 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att
        svara, upptändes hans vrede.

          Ung till åren är jag,
          I däremot ären gamla.
          Därför höll jag mig tillbaka och var försagd
          och lade ej fram för eder min mening.
032:007 Jag tänkte: »Må åldern tala,
          och må årens mängd förkunna visdom.»

032:008 Dock, på anden i människorna kommer det an,
          den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
032:009 Icke de åldriga äro alltid visast,
          icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
032:010 Därför säger jag nu: Hör mig;
          jag vill lägga fram min mening, också jag.

032:011 Se, jag väntade på vad I skullen tala,
          jag lyssnade efter förstånd ifrån eder,
          efter skäl som I skullen draga fram.
032:012 Ja, noga aktade jag på eder.
          Men se, ingen fanns, som vederlade Job,
          ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

032:013 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet;
Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»
032:014 Skäl mot min mening har han icke lagt fram,
ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

032:015 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer,
          målet i munnen hava de mist.
032:016 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga,
          då de stå där och ej mer hava något svar!
032:017 Nej, också jag vill svara i min ordning,
          jag vill lägga fram min mening, också jag.
032:018 Ty, fullt upp har jag av skäl,
          anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
032:019 Ja, mitt inre är såsom instängt vin,
          likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

032:020 Så vill jag då tala och skaffa mig luft,
          jag vill upplåta mina läppar och svara.
032:021 Jag får ej hava anseende till personen,
          och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
032:022 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord;
          huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!

033:001 Men hör nu, Job, mina ord,
          och lyssna till allt vad jag vill säga.
033:002 Se, jag upplåter nu mina läppar,
          min tunga tager till orda i min mun.
033:003 Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal,
          och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.

033:004 Guds ande är det som har gjort mig,
          den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv.
033:005 Om du förmår, så må du nu svara mig;
          red dig till strid mot mig, träd fram.
033:006 Se, jag är likställd med dig inför Gud,
          jag är danad av en nypa ler, också jag.
033:007 Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig,
          ej heller kan min myndighet trycka dig ned.

033:008 Men nu sade du så inför mina öron,
          så ljödo de ord jag hörde:
033:009 »Ren är jag och fri ifrån överträdelse,
          oskyldig är jag och utan missgärning;
033:010 men se, han finner på sak mot mig,
          han aktar mig såsom sin fiende.
033:011 Han sätter mina fötter i stocken,
          vaktar på alla mina vägar.»

033:012 Nej, häri har du orätt, svarar jag dig.
          Gud är ju förmer än en människa.
033:013 Huru kan du gå till rätta med honom,
          såsom gåve han aldrig svar i sin sak?
033:014 Både på ett sätt och på två talar Gud,
          om man också ej aktar därpå.

033:015 I drömmen, i nattens syn,
          när sömnen har fallit tung över människorna
          och de vila i slummer på sitt läger,
033:016 då öppnar han människornas öron
          och sätter inseglet på sina varningar till dem,
033:017 när han vill avvända någon från en ogärning
          eller hålla högmodet borta ifrån en människa.
033:018 Så bevarar han hennes själ från graven
          och hennes liv ifrån att förgås genom vapen.

033:019 Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger
          och genom ständig oro, allt intill benen.
033:020 Hennes sinne får leda vid maten,
          och hennes själ vid den föda hon älskade.
033:021 Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se,
          ja, hennes ben täras bort intill osynlighet.
033:022 Så nalkas hennes själ till graven
          och hennes liv hän till dödens makter.

033:023 Men om en ängel då finnes, som vakar över henne,
          en medlare, någon enda av de tusen,
          och denne får lära människan hennes plikt,
033:024 då förbarmar Gud sig över henne och säger;
          »Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven;
          lösepenningen har jag nu fått.»

033:025 Hennes kropp får då ny ungdomskraft,
          hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar.
033:026 När hon då beder till Gud, är han henne nådig
          och låter henne se sitt ansikte med jubel;
          han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.

033:027 Så får denne då sjunga inför människorna och säga:
          »Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten,
          dock vederfors mig ej vad jag hade förskyllt;
033:028 ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven,
          och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.»

033:029 Se, detta allt kommer Gud åstad,
både två gånger och tre, för den mannen,
033:030 till att rädda hans själ från graven,
så att han får njuta av de levandes ljus.

033:031 Akta nu härpå, du Job, och hör mig;
          tig, så att jag får tala.
033:032 Dock, har du något att säga, så svara mig;
          tala, ty gärna gåve jag dig rätt.
033:033 Varom icke, så är det du som må höra på mig;
          du må tiga, så att jag får lära dig vishet.

034:002 Hören, I vise, mina ord;
          I förståndige, lyssnen till mig.
034:003 Örat skall ju pröva orden,
          och munnen smaken hos det man vill äta.
034:004 Må vi nu utvälja åt oss vad rätt är,
          samfällt söka förstå vad gott är.

034:005 Se, Job har sagt: »Jag är oskyldig.
Gud har förhållit mig min rätt.
034:006 Fastän jag har rätt, måste jag stå såsom lögnare;
dödsskjuten är jag, jag som intet har brutit.»

034:007 Var finnes en man som är såsom Job?
          Han läskar sig med bespottelse såsom med vatten,
034:008 han gör sig till ogärningsmäns stallbroder
          och sällar sig till ogudaktiga människor.
034:009 Ty han säger: »Det gagnar en man till intet,
          om han håller sig väl med Gud.»

034:010 Hören mig därför, I förståndige män:
          Bort det, att Gud skulle begå någon orätt,
          att den Allsmäktige skulle göra vad orättfärdigt är!
034:011 Nej, han vedergäller var människa efter hennes gärningar
          och lönar envar såsom hans vandel har förtjänat.
034:012 Ty Gud gör i sanning intet som är orätt,
          den Allsmäktige kan icke kränka rätten.

034:013 Vem har bjudit honom att vårda sig om jorden,
          och vem lade på honom bördan av hela jordens krets?
034:014 Om han ville tänka allenast på sig själv
          och åter draga till sig sin anda och livsfläkt,
034:015 då skulle på en gång allt kött förgås,
          och människorna skulle vända åter till stoft.

034:016 Men märk nu väl och hör härpå,
          lyssna till vad mina ord förkunna.
034:017 Skulle den förmå regera, som hatade vad rätt är?
          Eller fördömer du den som är den störste i rättfärdighet?
034:018 Får man då säga till en konung: »Du ogärningsman»,
          eller till en furste: »Du ogudaktige»?

034:019 Gud har ju ej anseende till någon hövdings person,
han aktar den rike ej för mer än den fattige,
ty alla äro de hans händers verk.

034:020 I ett ögonblick omkomma de, mitt i natten:
folkhopar gripas av bävan och förgås,
de väldige ryckas bort, utan människohand.

034:021 Ty hans ögon vakta på var mans vägar,
          och alla deras steg, dem ser han.
034:022 Intet mörker finnes och ingen skugga så djup,
          att ogärningsmän kunna fördölja sig däri.
034:023 Ty länge behöver Gud ej vakta på en människa,
          innan hon måste stå till doms inför honom.
034:024 Han krossar de väldige utan rannsakning
          och låter så andra träda fram i deras ställe.

034:025 Ja, han märker väl vad de göra,
          han omstörtar dem om natten och låter dem förgås.
034:026 Såsom ogudaktiga tuktar han dem
          öppet, inför människors åsyn,
034:027 eftersom de veko av ifrån honom
          och ej aktade på alla hans vägar.
034:028 De bragte så den armes rop inför honom,
          och rop av betryckta fick han höra.

034:029 Vem vågar då fördöma, om han stillar larmet?
          Ja, vem vill väl skåda honom, om han döljer sitt ansikte,
          för ett folk eller för en enskild man,
034:030 när han vill rycka makten ifrån gudlösa människor
          och hindra dem att bliva snaror för folket?

034:031 Kan man väl säga till Gud: »Jag måste lida,
jag som ändå intet har förbrutit.
034:032 Visa mig du vad som går över mitt förstånd;
om jag har gjort något orätt, vill jag då ej göra så mer.»

034:033 Skall då han, för ditt klanders skull,
            giva vedergällning såsom du vill?
          Du själv, och icke jag, må döma därom;
          ja, tala du ut vad du menar.

034:034 Men kloka män skola säga så till mig,
visa män, när de få höra mig:
034:035 »Job talar utan någon insikt,
hans ord äro utan förstånd.»

034:036 Så må nu Job utstå prövningar allt framgent,
          då han vill försvara sig på ogärningsmäns sätt.
034:037 Till sin synd lägger han ju uppenbar ondska,
          oss till hån slår han ihop sina händer
          och talar stora ord mot Gud.

035:002 Menar du att sådant är riktigt?
          Kan du påstå att du har rätt mot Gud,
035:003 du som frågar vad rättfärdighet gagnar dig,
          vad den båtar dig mer än synd?
035:004 Svar härpå vill jag giva dig,
          jag ock dina vänner med dig.

035:005 Skåda upp mot himmelen och se,
          betrakta skyarna, som gå där högt över dig.
035:006 Om du syndar, vad gör du väl honom därmed?
          Och om dina överträdelser äro många, vad skadar du honom därmed?
035:007 Eller om du är rättfärdig, vad giver du honom,
          och vad undfår han av din hand?
035:008 Nej, för din like kunde din ogudaktighet något betyda
          och för en människoson din rättfärdighet.

035:009 Väl klagar man, när våldsgärningarna äro många,
          man ropar om hjälp mot de övermäktigas arm;
035:010 men ingen frågar: »Var är min Gud, min skapare,
          han som låter lovsånger ljuda mitt i natten,
035:011 han som giver oss insikt framför markens djur
          och vishet framför himmelens fåglar?»
035:012 Därför är det man får ropa utan svar
          om skydd mot de ondas övermod.

035:013 Se, på fåfängliga böner hör icke Gud,
den Allsmäktige aktar icke på slikt;
035:014 allra minst, när du påstår att du icke får skåda honom,
att du måste vänta på honom, fastän saken är uppenbar.

035:015 Och nu menar du att hans vrede ej håller någon räfst,
och att han föga bekymrar sig om människors övermod?
035:016 Ja, till fåfängligt tal spärrar Job upp sin mun,
utan insikt talar han stora ord.

036:002 Bida ännu litet, så att jag får giva dig besked,
          ty ännu något har jag att säga till Guds försvar.
036:003 Min insikt vill jag hämta vida ifrån,
          och åt min skapare vill jag skaffa rätt.
036:004 Ja, förvisso skola mina ord icke vara lögn;
          en man med fullgod insikt har du framför dig.

036:005 Se, Gud är väldig, men han försmår dock ingen,
          han som är så väldig i sitt förstånds kraft.
036:006 Den ogudaktige låter han ej bliva vid liv,
          men åt de arma skaffar han rätt.
036:007 Han tager ej sina ögon från de rättfärdiga;
          de få trona i konungars krets,
          för alltid låter han dem sitta där i höghet.

036:008 Och om de läggas bundna i kedjor
          och fångas i eländets snaror,
036:009 så vill han därmed visa dem vad de hava gjort,
          och vilka överträdelser de hava begått i sitt högmod;
036:010 han vill då öppna deras öra för tuktan
          och mana dem att vända om ifrån fördärvet.

036:011 Om de då höra på honom och underkasta sig,
          så få de framleva sina dagar i lycka
          och sina år i ljuvlig ro.
036:012 Men höra de honom ej, så förgås de genom vapen
          och omkomma, när de minst tänka det.
036:013 Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vrede
          och icke anropa honom, när han lägger dem i band,
036:014 deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden,
          och deras liv skall dela tempelbolares lott.

036:015 Genom lidandet vill han rädda den lidande,
          och genom betrycket vill han öppna hans öra.
036:016 Så sökte han ock draga dig ur nödens gap,
          ut på en rymlig plats, där intet trångmål rådde;
          och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta rätter.

036:017 Men nu bär du till fullo ogudaktighetens dom;
          ja, dom och rättvisa hålla dig nu fast.
036:018 Ty vrede borde ej få uppegga dig under din tuktans tid,
          och huru svårt du än har måst plikta,
          borde du ej därav ledas vilse.
036:019 Huru kan han lära dig bedja, om icke genom nöd
          och genom allt som nu har prövat din kraft?

036:020 Du må ej längta så ivrigt efter natten,
          den natt då folken skola ryckas bort ifrån sin plats.
036:021 Tag dig till vara, så att du ej vänder dig till
          vad fördärvligt är;
          sådant behagar dig ju mer än att lida.

036:022 Se, Gud är upphöjd genom sin kraft.
Var finnes någon mästare som är honom lik?
036:023 Vem har föreskrivit honom hans väg,
och vem kan säga: »Du gör vad orätt är?»

036:024 Tänk då på att upphöja hans gärningar,
dem vilka människorna besjunga
036:025 och som de alla skåda med lust,
de dödliga, om de än blott skönja dem i fjärran.

036:026 Ja, Gud är för hög för vårt förstånd,
          hans år äro flera än någon kan utrannsaka.
036:027 Se, vattnets droppar drager han uppåt,
          och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram;
036:028 skyarna gjuta dem ut såsom en ström,
          låta dem drypa ned över talrika människor.

036:029 Ja, kan någon fatta molnens utbredning,
          braket som utgår från hans hydda?
036:030 Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen,
          och själva havsgrunden höljer han in däri.
036:031 Ty så utför han sina domar över folken;
          så bereder han ock näring i rikligt mått.
036:032 I ljungeldsljus höljer han sina händer
          och sänder det ut mot dem som begynna strid.
036:033 Budskap om honom bär hans dunder;
          själva boskapen bebådar hans antåg.

037:001 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta,
          bävande spritter det upp.
037:002 Hören, hören huru hans röst ljuder vred,
          hören dånet som går ut ur hans mun.
037:003 Han sänder det åstad, så långt himmelen når,
          och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
037:004 Efteråt ryter så dånet,
          när han dundrar med sin väldiga röst;
          och på ljungeldarna spar han ej,
          då hans röst låter höra sig.
037:005 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst,
          stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

037:006 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden»,
          så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
037:007 Därmed fjättrar han alla människors händer,
          så att envar som han har skapat kan lära därav.
037:008 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen,
          och i sina kulor lägga de sig till ro.
037:009 Från Stjärngemaket kommer då storm
          och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
037:010 med sin andedräkt sänder Gud frost,
          och de vida vattnen betvingas.

037:011 Skyarna lastar han ock med väta
          och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
037:012 De måste sväva än hit, än dit,
          alltefter hans rådslut och de uppdrag de få,
          vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
037:013 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord,
          än är det med nåd som han låter dem komma.

037:014 Lyssna då härtill, du Job;
          stanna och betänk Guds under.
037:015 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång
          och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
037:016 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt,
          den Allvises underbara verk?
037:017 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta,
          när han låter jorden domna under sunnanvinden?
037:018 Kan du välva molnhimmelen så som han,
          så fast som en spegel av gjuten metall?

037:019 Lär oss då vad vi skola säga till honom;
för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
037:020 Ej må det bebådas honom att jag vill tala.
Månne någon begär sitt eget fördärv?

037:021 Men synes icke redan skenet?
          Strålande visar han sig ju mellan skyarna,
          där vinden har gått fram och sopat dem undan.
037:022 I guldglans kommer han från norden.
          Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
037:023 den Allsmäktige kunna vi icke fatta,
          honom som är så stor i kraft,
          honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
037:024 Fördenskull frukta människorna honom;
          men de självkloka—dem alla aktar han ej på.

038:002 Vem är du som stämplar vishet såsom mörker,
i det att du talar så utan insikt?
038:003 Omgjorda nu såsom ej man dina länder;
jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.

038:004 Var var du, när jag lade jordens grund?
          Säg det, om du har ett så stort förstånd.
038:005 Vem har fastställt hennes mått—du vet ju det?
          Och vem spände sitt mätsnöre ut över henne?
038:006 Var fingo hennes pelare sina fästen,
          och vem var det som lade hennes hörnsten,
038:007 medan morgonstjärnorna tillsammans jublade
          och alla Guds söner höjde glädjerop?

038:008 Och vem satte dörrar för havet,
          när det föddes och kom ut ur moderlivet,
038:009 när jag gav det moln till beklädnad
          och lät töcken bliva dess linda,
038:010 när jag åt det utstakade min gräns
          och satte bom och dörrar därför,
038:011 och sade: »Härintill skall du komma, men ej vidare,
          här skola dina stolta böljor lägga sig»?

038:012 Har du i din tid bjudit dagen att gry
          eller anvisat åt morgonrodnaden dess plats,
038:013 där den skulle fatta jorden i dess flikar,
          så att de ogudaktiga skakades bort därifrån?
038:014 Då ändrar den form såsom leran under signetet,
          och tingen stå fram såsom klädda i skrud;
038:015 då berövas de ogudaktiga sitt ljus,
          och den arm som lyftes för högt brytes sönder.

038:016 Har du stigit ned till havets källor
          och vandrat omkring på djupets botten?
038:017 Hava dödens portar avslöjat sig för dig,
          ja, såg du dödsskuggans portar?
038:018 Har du överskådat jordens vidder?
          Om du känner allt detta, så låt höra.

038:019 Vet du vägen dit varest ljuset bor,
          eller platsen där mörkret har sin boning,
038:020 så att du kan hämta dem ut till deras gräns
          och finna stigarna som leda till deras hus?
038:021 Visst kan du det, ty så tidigt blev du ju född,
          så stort är ju dina dagars antal!

038:022 Har du varit framme vid snöns förrådshus?
          Och haglets förrådshus, du såg väl dem
038:023 —de förråd som jag har sparat till hemsökelsens tid,
          till stridens och drabbningens dag?
038:024 Vet du vägen dit varest ljuset delar sig,
          dit där stormen sprider sig ut över jorden?

038:025 Vem har åt regnflödet öppnat en ränna
          och banat en väg för tordönets stråle,
038:026 till att sända regn över länder där ingen bor,
          över öknar, där ingen människa finnes,
038:027 till att mätta ödsliga ödemarker
          och giva växt åt gräsets brodd?

038:028 Säg om regnet har någon fader,
          och vem han är, som födde daggens droppar?
038:029 Ur vilken moders liv är det isen gick fram,
          och vem är hon som födde himmelens rimfrost?
038:030 Se, vattnet tätnar och bliver likt sten,
          så ytan sluter sig samman över djupet.

038:031 Knyter du tillhopa Sjustjärnornas knippe?
          Och förmår du att lossa Orions band?
038:032 Är det du som, när tid är, för himmelstecknen fram,
          och som leder Björninnan med hennes ungar?
038:033 Ja, förstår du himmelens lagar,
          och ordnar du dess välde över jorden?

038:034 Kan du upphöja din röst till molnen
och förmå vattenflöden att övertäcka dig?
038:035 Kan du sända ljungeldar åstad, så att de gå,
så att de svara dig: »Ja vi äro redo»?

038:036 Vem har lagt vishet i de mörka molnen,
          och vem gav förstånd åt järtecknen i luften?
038:037 Vem håller med sin vishet räkning på skyarna?
          Och himmelens läglar, vem häller ut dem,
038:038 medan mullen smälter såsom malm
          och jordkokorna klibbas tillhopa?

039:001 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan
          och stillar de unga lejonens hunger,
039:002 när de trycka sig ned i sina kulor
          eller ligga på lur i snåret?
039:003 Vem är det som skaffar mat åt korpen,
          när hans ungar ropar till Gud,
          där de sväva omkring utan föda?

039:004 Vet du tiden för stengetterna att föda,
vakar du över när hindarna bör kalva?
039:005 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga,
ja, vet du tiden för dem att föda?

039:006 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster,
hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
039:007 Deras ungar frodas och växa till på marken,
så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

039:008 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet,
          vem har lossat den skyggas band?
039:009 Se, hedmarken gav jag henne till hem,
          och saltöknen blev hennes boning.
039:010 Hon ler åt larmet i staden,
          hon hör ingen pådrivares rop.
039:011 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete,
          hon letar efter allt som är grönt.

039:012 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig
          och att stanna över natten invid din krubba?
039:013 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm
          och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
039:014 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor,
          kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
039:015 Överlåter du åt honom att föra hem din säd
          och att hämta den tillhopa till din loge?

039:016 Strutshonans vingar flaxa med fröjd,
          men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
039:017 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg
          och ruvar dem ovanpå sanden.
039:018 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem,
          att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
039:019 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes;
          att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
039:020 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet,
          han har ej tilldelat henne förstånd.
039:021 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng;
          då ler hon åt både häst och man.

039:022 Är det du som giver åt hästen hans styrka
          och kläder hans hals med brusande man?
039:023 Är det du som lär honom gräshoppans språng?
          Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
039:024 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft
          och rusar så fram mot väpnade skaror.
039:025 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran,
          han ryggar icke tillbaka för svärd.
039:026 Omkring honom ljuder ett rassel av koger,
          av ljungande spjut och lans.
039:027 Han skakas och rasar och uppslukar marken,
          han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
039:028 För var basunstöt frustar han: Huj!
          Ännu i fjärran vädrar han striden,
          anförarnas rop och larmet av härskrin.

039:029 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp
          och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
039:030 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt
          och bygger sitt näste i höjden?
039:031 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll,
          på klippans spets och på branta berget.
039:032 Därifrån spanar han efter sitt byte,
          långt bort i fjärran skådar hans ögon.
039:033 Hans ungar frossa på blod,
          och där slagna ligga, där finner man honom.

040:035 Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!

040:037 Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig?
Jag måste lägga handen på munnen.
040:038 En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer;
ja, två gånger, men jag gör det icke åter.

040:002 Omgjorda såsom en man dina länder;
          jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.
040:003 Vill du göra min rätt om intet
          och döma mig skyldig, för att själv stå såsom rättfärdig?
040:004 Har du en sådan arm som Gud,
          och förmår du dundra med din röst såsom han?
040:005 Pryd dig då med ära och höghet,
          kläd dig i majestät och härlighet.
040:006 Gjut ut din vredes förgrymmelse,
          ödmjuka med en blick allt vad högt är.
040:007 Ja, kuva med en blick allt vad högt är,
          slå ned de ogudaktiga på stället.
040:008 Göm dem i stoftet allasammans,
          ja, fjättra deras ansikten i mörkret.
040:009 Då vill jag prisa dig, också jag,
          för segern som din högra hand har berett dig.

040:010 Se, Behemot, han är ju mitt verk såväl som du.
          Han lever av gräs såsom en oxe.
040:011 Och se vilken kraft han äger i sina länder,
          vilken styrka han har i sin buks muskler.
040:012 Han bär sin svans så styv som en ceder,
          ett konstrikt flätverk äro senorna i hans lår.
040:013 Hans benpipor äro såsom rör av koppar,
          benen i hans kropp likna stänger av järn.
040:014 Förstlingen är han av vad Gud har gjort;
          hans skapare själv har givit honom hans skära.
040:015 Ty foder åt honom frambära bergen,
          där de vilda djuren alla hava sin lek.
040:016 Under lotusträd lägger han sig ned,
          i skygdet av rör och vass.
040:017 Lotusträd giva honom tak och skugga,
          pilträd hägna honom runt omkring.
040:018 Är floden än så våldsam, så ängslas han dock icke;
          han är trygg, om ock en Jordan bryter fram mot hans gap.
040:019 Vem kan fånga honom, när han är på sin vakt,
          vem borrar en snara genom hans nos?

040:020 Kan du draga upp Leviatan med krok
          och med en metrev betvinga hans tunga?
040:021 Kan du sätta en sävhank i hans nos
          eller borra en hake genom hans käft?
040:022 Menar du att han skall slösa på dig många böner
          eller tala till dig med mjuka ord?
040:023 Att han skall vilja sluta fördrag med dig,
          så att du finge honom till din träl för alltid?
040:024 Kan du hava honom till leksak såsom en fågel
          och sätta honom i band åt dina tärnor?
040:025 Pläga fiskarlag köpslå om honom
          och stycka ut hans kropp mellan krämare?
040:026 Kan du skjuta hans hud full med spjut
          och hans huvud med fiskharpuner?
040:027 Ja, försök att bära hand på honom
          du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.
040:028 Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket,
          han fälles till marken redan vid hans åsyn.

041:001 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne.
Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?
041:002 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen?
Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

041:003 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar,
om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

041:004 Vem mäktar rycka av honom hans pansar?
Vem vågar sig in mellan hans käkars par?
041:005 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem?
Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

041:006 Stolta sitta på honom sköldarnas rader;
          hopslutna äro de med fast försegling.
041:007 Tätt fogar sig den ena intill den andra,
          icke en vindfläkt tränger in mellan dem.
041:008 Var och en håller ihop med den nästa,
          de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

041:009 När han fnyser, strålar det av ljus;
          hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.
041:010 Bloss fara ut ur hans gap,
          eldgnistor springa fram därur.
041:011 Från hans näsborrar utgår rök
          såsom ur en sjudande panna på bränslet.
041:012 Hans andedräkt framgnistrar eldkol,
          och lågor bryta fram ur hans gap.

041:013 På hans hals har kraften sin boning,
och framför honom stapplar försagdhet.
041:014 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk,
det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

041:015 Hans hjärta är fast såsom sten,
          fast såsom bottenstenen i kvarnen.
041:016 När han reser sig, bäva hjältar,
          av ångest mista de all sans.
041:017 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd,
          ej heller spjut eller pil eller pansar.
041:018 Han aktar järn såsom halm
          och koppar såsom murket trä.
041:019 Bågskott skrämma honom ej bort,
          slungstenar förvandlas för honom till strå;
041:020 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå,
          han ler åt rasslet av lansar.

041:021 På sin buk bär han skarpa eggar,
          spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.
041:022 Han gör djupet sjudande som en gryta,
          likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.
041:023 Bakom honom strålar vägen av ljus,
          djupet synes bära silverhår.

041:024 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt,
otillgänglig för fruktan skapades han.
041:025 På allt vad högt är ser han med förakt,
konung är han över alla stolta vilddjur.

042:002 Ja, jag vet att du förmår allt,
          och att intet som du besluter är dig för svårt.
042:003 Vem var då jag som i oförstånd gav vishet namn av mörker?
          Jag ordade ju om vad jag icke begrep,
          om det som var mig för underbart och det jag ej kunde förstå.
042:004 Men hör nu, så vill jag tala;
          jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.
042:005 Blott hörsägner hade jag förnummit om dig,
          men nu har jag fått se dig med egna ögon.
042:006 Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig,
          i stoft och aska.

042:007 Sedan HERREN hade talat så till Job, sade han till Elifas från
        Teman: »Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner,
        därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min
        tjänare Job har gjort.
042:008 Så tagen eder nu sju tjurar och sju vädurar, och gån till min
        tjänare Job och offren dem såsom brännoffer för eder; ock låten
        min tjänare Job bedja för eder. Till äventyrs skall jag då, av
        nåd mot honom, avstå från att göra något förskräckligt mot
        eder, till straff därför att I icke haven talat om mig vad rätt
        är, såsom min tjänare Job har gjort.»

042:009 Då gingo Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från
Naaman åstad och gjorde såsom HERREN hade tillsagt dem; och
HERREN tog nådigt emot Jobs bön.

042:010 Och då nu Job bad för sina vänner, upprättade HERREN åter honom
        själv; HERREN gav Job dubbelt igen mot vad han förut hade haft.
042:011 Och alla hans bröder och systrar och alla hans forna bekanta
        kommo till honom och höllo måltid med honom i hans hus, och
        ömkade honom för alla de olyckor som HERREN hade låtit komma
        över honom. Och de gåvo honom vardera en kesita och en
        guldring.
042:012 Och HERREN välsignade slutet av Jobs levnad ännu mer än
        begynnelsen, så att han fick fjorton tusen får, sex tusen
        kameler, ett tusen par oxar och ett tusen åsninnor.
042:013 Och han fick sju söner och tre döttrar.
042:014 Den första dottern kallade han Jemima, den andra Kesia och den
        tredje Keren-Happuk.
042:015 Och så sköna kvinnor som Jobs döttrar funnos icke i hela
        landet; och deras fader gav dem arvedel bland deras bröder.
042:016 Och Job levde därefter ett hundra fyrtio år, och fick se sina
        barn och barnbarn i fyra led.
042:017 Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.

001:001 Säll är den man
              som icke vandrar
              i de ogudaktigas råd
          och icke träder in
              på syndares väg,
          ej heller sitter
              där bespottare sitta,
001:002 utan har sin lust
              i HERRENS lag
          och tänker på hans lag
              både dag och natt.
001:003 Han är såsom ett träd,
              planterat vid vattenbäckar,
          vilket bär sin frukt i sin tid,
          och vars löv icke vissna;
          och allt vad han gör, det lyckas väl.

001:004 Icke så de ogudaktiga,
          utan de äro såsom agnar
              som vinden bortför.
001:005 Därför skola de ogudaktiga
              icke bestå i domen,
          ej heller syndarna
              i de rättfärdigas församling.
001:006 Ty HERREN känner
              de rättfärdigas väg,
          men de ogudaktigas väg förgås.

002:001 Varför larma hedningarna
          och tänka folken fåfänglighet?
002:002 Jordens konungar resa sig upp,
          och furstarna rådslå med varandra,
          mot HERREN och hans smorde:
002:003 »Låt oss slita sönder deras bojor
          och kasta deras band ifrån oss.»

002:004 Han som bor i himmelen ler,
          HERREN bespottar dem.
002:005 Då talar han till dem i sin vrede,
          och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:
002:006 »Jag själv har insatt min konung
          på Sion, mitt heliga berg.»

002:007 Jag vill förtälja om vad beslutet är;
          HERREN sade till mig:
          »Du är min son,
          jag har i dag fött dig.
002:008 Begär av mig,
          så skall jag giva dig hedningarna till arvedel
          och jordens ändar till egendom.
002:009 Du skall sönderslå dem med järnspira,
          såsom lerkärl skall du krossa dem.»

002:010 Så kommen nu till förstånd, I konungar;
          låten varna eder, I domare på jorden.
002:011 Tjänen HERREN med fruktan,
          och fröjden eder med bävan.
002:012 Hyllen sonen, så att han icke vredgas
          och I förgåns på eder väg;
          ty snart kunde hans vrede upptändas.
          Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.

003:002 HERRE, huru många äro icke mina ovänner!
Ja, många resa sig upp mot mig.
003:003 Många säga om mig:
»Det finnes ingen frälsning för honom hos Gud.»

003:004 Men du, HERRE, är en sköld för mig;
du är min ära och den som upplyfter mitt huvud.
003:005 Jag höjer min röst och ropar till HERREN,
och han svarar mig från sitt heliga berg. Sela.

003:006 Jag lade mig och somnade in;
jag har åter vaknat upp, ty HERREN uppehåller mig.
003:007 Jag fruktar icke för skaror av många tusen,
som lägra sig mot mig runt omkring.

003:008 Stå upp, HERRE,
              fräls mig, min Gud;
          ty du slår alla mina fiender på kinden,
          du krossar de ogudaktigas tänder.
003:009 Hos HERREN är frälsningen;
              över ditt folk komme din välsignelse. Sela.

004:002 När jag ropar, så svara mig, du min rättfärdighets Gud, du som i trångmål skaffar mig rum; var mig nådig och hör min bön.

004:003 I herrar, huru länge skall min ära
              vara vänd i smälek,
          huru länge skolen I älska fåfänglighet
              och fara efter lögn? Sela.
004:004 Besinnen dock att HERREN
              har utvalt åt sig den fromme;
          HERREN hör,
              när jag ropar till honom.

004:005 Vredgens, men synden icke;
          eftersinnen i edra hjärtan,
              på edra läger, och varen stilla. Sela.
004:006 Offren rätta offer,
              och förtrösten på HERREN.

004:007 Många säga:
              »Vem skall låta oss se det gott är?»
          Upplyft du över oss
              ditt ansiktes ljus, o HERRE.
004:008 Du giver mig glädje i hjärtat,
              större än andras, när de få säd
              och vin i myckenhet.

004:009 I frid vill jag lägga mig ned,
              och i frid skall jag somna in,
          ty du, HERRE, låter mig bo
              avskild och i trygghet.

005:002 Lyssna till mina ord, HERRE;
          förnim min suckan.
005:003 Akta på mitt klagorop,
              du min konung och min Gud;
          ty till dig vill jag ställa min bön.
005:004 HERRE, bittida hör du nu min röst,
          bittida frambär jag mitt offer till dig
              och skådar efter dig.

005:005 Ty du är icke en Gud
              som har behag till ogudaktighet;
          den som är ond får icke bo hos dig.
005:006 De övermodiga bestå icke inför dina ögon;
          du hatar alla ogärningsmän.
005:007 Du förgör dem som tala lögn;
          de blodgiriga och falska
              äro en styggelse för HERREN.

005:008 Men jag får gå in i ditt hus,
              genom din stora nåd;
          jag får tillbedja i din fruktan,
              vänd mot ditt heliga tempel.
005:009 HERRE, led mig genom din rättfärdighet,
              för mina förföljares skull;
          gör din väg jämn för mig.

005:010 Ty i deras mun är intet visst,
              deras innersta är fördärv,
          en öppen grav är deras strupe,
              sin tunga göra de hal.
005:011 Döm dem, o Gud;
              må de komma på fall med sina anslag.
          Driv bort dem för deras många överträdelsers skull,
              eftersom de äro gensträviga mot dig.

005:012 Men låt alla dem glädjas,
              som taga sin tillflykt till dig;
          evinnerligen må de jubla,
              ty du beskärmar dem;
          i dig må de fröjda sig,
              som hava ditt namn kärt.
005:013 Ty du, HERRE, välsignar den rättfärdige;
          du betäcker honom med nåd såsom med en sköld.

006:002 HERRE, straffa mig icke i din vrede,
          och tukta mig icke i din förtörnelse.
006:003 Var mig nådig, HERRE,
              ty jag försmäktar;
          hela mig, HERRE,
              ty ända in i mitt innersta är jag förskräckt.
006:004 Ja, min själ är storligen förskräckt;
          ack HERRE, huru länge?

006:005 Vänd åter, HERRE,
              rädda min själ,
          fräls mig för din nåds skull.
006:006 Ty i döden tänker man icke på dig;
          vem tackar dig i dödsriket?

006:007 Jag är så trött av suckande;
          var natt fuktar jag min säng
          och väter mitt läger med mina tårar.
006:008 Av sorg är mitt öga förmörkat;
          det har åldrats för alla mina ovänners skull.

006:009 Viken bort ifrån mig,
              alla I ogärningsmän;
          ty HERREN har hört
              min högljudda gråt.
006:010 HERREN har hört min åkallan,
          min bön upptager HERREN.
006:011 Alla mina fiender skola komma på skam
              och storligen förskräckas;
          de skola vika tillbaka
              och komma på skam med hast.

007:001 En sång av David, som han sjöng till HERREN för benjaminiten
Kus' ords skull.

007:002 HERRE, min Gud,
              till dig tager jag min tillflykt;
          fräls mig från alla mina förföljare och rädda mig,
007:003 så att de icke, såsom lejon, sönderslita min själ
          och rycka bort henne utan räddning.

007:004 HERRE, min Gud,
              har jag gjort sådant,
          och är orätt i mina händer,
007:005 har jag med ont vedergällt ned som höll frid med mig
          eller plundrat den som var min ovän utan sak,
007:006 så förfölje fienden min själ
              och tage henne fatt
          och trampe mitt liv till jorden
          och lägge min ära i stoftet. Sela.

007:007 Stå upp, HERRE, i din vrede,
          res dig mot mina ovänners raseri
          och vakna upp till min hjälp,
              du som har påbjudit dom.
007:008 Må folkens församling omgiva dig,
          och må du över den vända åter till höjden.

007:009 HERREN håller dom över folken;
          skaffa mig rätt, HERRE,
              efter min rättfärdighet och ostrafflighet.
007:010 Låt de ogudaktigas ondska få en ände,
              men håll den rättfärdige vid makt;
          ty du, som prövar hjärtan och njurar,
              är en rättfärdig Gud.

007:011 Min sköld är i Guds hand;
          han frälsar de rättsinniga.
007:012 Gud är en rättfärdig domare
          och en Gud som dagligen vredgas.
007:013 Om någon icke vill omvända sig,
              så vässer han sitt svärd,
          sin båge spänner han och gör den redo;
007:014 och han riktar mot honom dödande skott,
          sina pilar gör han brinnande.

007:015 Se, denne är i födsloarbete med fördärv,
          han går havande med olycka,
              men han föder ett intet.
007:016 Han gräver en grop och gör den djup,
          men han faller själv i den grav som han gräver.
007:017 Den olycka han tänkte vålla vänder tillbaka på hans huvud,
          och över hans hjässa kommer hans ondska.

007:018 Jag vill tacka HERREN efter hans rättfärdighet och lovsjunga HERRENS, den Högstes, namn.

008:002 HERRE, vår Herre,
          huru härligt är icke ditt namn
              över hela jorden,
          du som har satt
              ditt majestät på himmelen!
008:003 Av barns och spenabarns mun
              har du upprättat en makt,
              för dina ovänners skull,
          till att nedslå fienden och den hämndgirige.

008:004 När jag ser din himmel,
              dina fingrars verk,
          månen och stjärnorna,
              som du har berett,
008:005 vad är då en människa, att du tänker på henne,
          eller en människoson, att du låter dig vårda om honom.

008:006 Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen;
          med ära och härlighet krönte du honom.
008:007 Du satte honom till herre över dina händers verk;
          allt lade du under hans fötter:
008:008 får och oxar, allasammans,
          så ock vildmarkens djur,
008:009 fåglarna under himmelen och fiskarna i havet,
          vad som vandrar havens vägar.

009:002 Jag vill tacka HERREN av allt mitt hjärta;
jag vill förtälja alla dina under.
009:003 Jag vill vara glad och fröjdas i dig,
jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste.

009:004 Ty mina fiender vika tillbaka,
          de falla och förgås för ditt ansikte.
009:005 Ja, du har utfört min rätt och min sak;
          du sitter på din tron
              såsom en rättfärdig domare.

009:006 Du har näpst hedningarna
              och förgjort de ogudaktiga;
          deras namn har du utplånat
              för alltid och evinnerligen.
009:007 Fienderna äro nedgjorda,
              utrotade för alltid;
          deras städer har du omstörtat,
              deras åminnelse har förgåtts.

009:008 Men HERREN tronar evinnerligen,
sin stol har han berett till doms;
009:009 och han skall döma jordens krets med rättfärdighet,
han skall skipa lag bland folken med rättvisa.

009:010 Så vare då HERREN en borg för den förtryckte,
en borg i nödens tider.
009:011 Och må de som känna ditt namn förtrösta på dig;
ty du övergiver icke dem som söka dig, HERRE.

009:012 Lovsjungen HERREN,
              som bor i Sion,
          förkunnen bland folken hans gärningar.
009:013 Ty han som utkräver blodskulder
              har kommit ihåg dem;
          han har icke förgätit de betrycktas klagorop.

009:014 Var mig nådig, HERRE;
          se huru jag plågas av dem som hata mig,
          du som lyfter mig upp från dödens portar;
009:015 på det att jag må förtälja allt ditt lov
          och i dottern Sions portar
              fröjda mig över din frälsning.

009:016 Hedningarna hava sjunkit ned
              i den grav som de grävde;
          i det nät som de lade ut
              har deras fot blivit fångad.
009:017 HERREN har gjort sig känd,
              han har hållit dom;
          han snärjer den ogudaktige
              i hans händers verk. Higgajón. Sela.

009:018 DE ogudaktiga vika tillbaka, ned i dödsriket,
alla hedningar, de som förgäta Gud.

009:019 Ty icke för alltid
              skall den fattige vara förgäten,
          de betrycktas hopp
              skall ej varda om intet evinnerligen.

009:020 Stå upp, HERRE;
låt icke människor få överhanden,
låt hedningarna bliva dömda inför ditt ansikte.

009:021 Låt, o HERRE,
              förskräckelse komma över dem;
          må hedningarna förnimma
              att de äro människor. Sela.

010:001 Varför, HERRE,
          står du så långt ifrån
          och fördöljer dig i nödens tider?
010:002 Genom de ogudaktigas övermod
              måste den arme lida.
          Må de fångas i de ränker
              som de hava uttänkt!

010:003 Ty den ogudaktige berömmer sig
              av sin själs lystnad,
          och den rovgirige talar förgripligt
              och föraktar HERREN.
010:004 Den ogudaktige säger i sitt högmod:
              »Han frågar icke därefter.»
          »Det finnes ingen Gud»,
              så äro alla hans tankar.
010:005 Trygga äro alltid hans vägar,
          dina domar gå högt över hans blickar;
          alla sina ovänner räknar han för intet.
010:006 Han säger i sitt hjärta:
              »Jag skall icke vackla,
          över mig skall i evighet
              ingen olycka komma.»
010:007 Hans mun är full av förbannelse,
              av svek och förtryck;
          hans tunga gömmer
              olycka och fördärv.

010:008 Han lägger sig i försåt vid gårdarna,
          i lönndom vill han dräpa den oskyldige;
          hans ögon lura på den olycklige.
010:009 Han ligger i försåt på lönnligt ställe,
              såsom ett lejon i sitt snår,
          han ligger i försåt för att gripa den arme;
          han griper den arme,
              i det han drager honom in i sitt nät.
010:010 Han trycker sig ned, han ligger på lur,
          och de olyckliga falla i hans klor.
010:011 Han säger i sitt hjärta:
              »Gud förgäter det,
          han har dolt sitt ansikte,
              han ser det aldrig.»

010:012 Stå upp, HERRE;
              Gud, upplyft din hand,
          förgät icke de arma.
010:013 Varför skall den ogudaktige
              få förakta Gud
          och säga i sitt hjärta
              att du icke frågar därefter?

010:014 Du har ju sett det, ty du giver akt
              på olycka och jämmer,
              för att taga det i din hand.
          Åt dig överlämnar den olycklige sin sak;
          du blev den faderlöses hjälpare.

010:015 Bryt sönder den ogudaktiges arm,
          och hemsök de ondas ogudaktighet,
              så att du icke mer finner den.
010:016 Ja, HERREN är konung
              alltid och evinnerligen;
          hedningarna utrotas ur hans land.

010:017 De ödmjukas trängtan
              hör du, HERRE;
          du gör deras hjärtan ståndaktiga;
              du låter ditt öra giva akt
010:018 för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt,
          så att människor, komna av jord,
              ej längre vålla skräck.

          Till HERREN Har jag tagit min tillflykt.
          Huru kunnen I då säga till mig:
          »Flyn såsom fåglar till edert berg;
011:002 ty se, de ogudaktiga spänna bågen,
          de hava lagt sin pil på strängen,
          för att i mörkret skjuta på de rättsinniga.
011:003 När grundvalarna upprivas,
          vad kan då den rättfärdige uträtta?»

011:004 HERREN är i sitt heliga tempel,
          HERRENS tron är i himmelen;
          hans ögon skåda,
          hans blickar pröva
              människors barn.
011:005 HERREN prövar den rättfärdige;
          men den ogudaktige och den som älskar våld,
              dem hatar hans själ.

011:006 Han skall låta ljungeldssnaror regna över de ogudaktiga;
          eld och svavel
              och glödande vind,
          det är den kalk som bliver dem beskärd.
011:007 Ty HERREN är rättfärdig,
              han älskar rättfärdigheten;
          de redliga skola skåda hans ansikte.

012:002 Fräls, HERRE;
              ty de fromma äro borta,
          de trogna äro försvunna
              ifrån människors barn.
012:003 De tala lögn,
              den ene med den andre;
          med hala läppar tala de,
              och med dubbelt hjärta.

012:004 HERREN utrote
              alla hala läppar,
          den tunga som talar stora ord,
012:005 dem som säga:
              »Genom vår tunga äro vi starka,
          våra läppar stå oss bi;
              vem är herre över oss?»

012:006 »Eftersom de arma lida övervåld
              och de fattiga klaga,
          vill jag nu stå upp»,
              säger HERREN;
          »jag vill skaffa frälsning
              åt den som längtar därefter.»

012:007 HERRENS tal
              är ett rent tal,
          likt silver som rinner ned mot jorden,
              luttrat i degeln,
              renat sju gånger.

012:008 Du, HERRE, skall bevara dem,
          du skall beskydda dem
              för detta släkte evinnerligen.
012:009 Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga,
          då nu uselheten är rådande
              bland människors barn.

013:002 Huru länge, HERRE;
              skall du så alldeles förgäta mig?
          Huru länge skall du fördölja
              ditt ansikte för mig?
013:003 Huru länge skall jag
              bekymras i min själ
          och ängslas i mitt hjärta dagligen?
          Huru länge skall min fiende
              förhäva sig över mig?

013:004 Skåda ned, svara mig,
              HERRE, min Gud;
          upplys mina ögon,
              så att jag icke somnar in i döden;
013:005 på det att min fiende icke må säga:
              »Jag blev honom övermäktig»,
          och på att mina ovänner ej må fröjda sig,
              när jag vacklar.

013:006 Jag förtröstar på din nåd,
          mitt hjärta fröjde sig över din frälsning.
          Jag vill sjunga till HERRENS ära,
              ty han har gjort väl mot mig.

          Dårarna säga i sina hjärtan:
              »Det finnes ingen Gud.»
          Fördärv och styggelse är deras verk;
              ingen finnes, som gör vad gott är.

014:002 HERREN skådar ned från himmelen
              på människors barn,
          för att se om det finnes någon förståndig,
              någon som söker Gud.

014:003 Nej, alla äro de avfälliga,
              allasammans äro de fördärvade;
          ingen finnes, som gör vad gott är,
              det finnes icke en enda.

014:004 Hava de då intet fått förnimma,
              alla dessa ogärningsmän,
          dessa som uppäta mitt folk,
              likasom åte de bröd,
          och som icke åkalla HERREN?

014:005 Jo, där överföll dem förskräckelse—
ty Gud är hos de rättfärdigas släkte.
014:006 Den betrycktes rådslag mån I söka bringa på skam,
HERREN är ju ändå hans tillflykt.

014:007 Ack att från Sion
              komme frälsning för Israel!
          När HERREN vill åter
              upprätta sitt folk,
          då skall Jakob fröjda sig,
              då skall Israel vara glad.

          HERRE, vem får bo i din hydda?
          Vem får dväljas på ditt heliga berg?
015:002 Den som vandrar ostraffligt
              och gör vad rätt är
          och talar sanning av hjärtat;
015:003 den som icke bär förtal på sin tunga,
          den som icke gör sin broder något ont
          och icke drager smälek över sin nästa;
015:004 den som aktar den förkastlige för intet,
          men ärar dem som frukta HERREN;
          den som svär sig till skada, men ej bryter sin ed;
015:005 den som icke driver ocker med sina penningar
          och icke tager mutor för att fälla den oskyldige.
          Den som så handlar, han skall icke vackla till evig tid.

          Bevara mig, Gud,
              ty jag tager min tillflykt till dig.
016:002 Jag säger till HERREN:
              »Du är ju Herren;
          för mig finnes intet gott utom dig;
016:003 de heliga som finnas i landet,
          de äro de härliga till vilka jag har allt mitt behag.»

016:004 Men de som taga sig en annan gud,
              de hava stora vedermödor;
          jag vill icke offra deras drickoffer av blod
          eller taga deras namn på mina läppar.
016:005 HERREN är min beskärda del och bägare;
          du är den som uppehåller min arvedel.

016:006 En lott har tillfallit mig i det ljuvliga,
          ja, ett arv som behagar mig väl.
016:007 Jag vill lova HERREN,
              ty han giver mig råd;
          ännu om natten
              manar mig mitt innersta.

016:008 Jag har haft HERREN
              för mina ögon alltid;
          ja, han är på min högra sida,
              jag skall icke vackla.
016:009 Fördenskull gläder sig mitt hjärta,
              och min ära fröjdar sig;
          jämväl min kropp
              får bo i trygghet.

016:010 Ty du skall icke lämna
              min själ åt dödsriket,
          du skall icke låta din fromme
              få se graven.
016:011 Du skall kungöra mig livets väg;
          inför ditt ansikte är glädje till fyllest,
          ljuvlighet i din högra hand evinnerligen.

          Hör, o HERRE, en rättfärdig sak,
          akta på mitt rop,
              lyssna till min bön;
          den kommer icke ifrån falska läppar.
017:002 Av dig må jag få min rätt;
          dina ögon må skåda vad rättvist är.

017:003 Du prövar mitt hjärta,
              du utrannsakar mig, men du finner intet;
          ingen ond tanke går ut ur min mun.
017:004 Efter dina läppars ord,
              och vad människor än må göra,
          tager jag mig till vara
              för våldsverkares stigar.
017:005 Mina steg hålla sig stadigt
              på dina vägar,
          mina fötter vackla icke.

017:006 Så åkallar jag nu dig,
              ty du, Gud, skall svara mig;
          böj ditt öra till mig,
              hör mitt tal.
017:007 Bevisa din underbara nåd,
              du som frälsar undan motståndarna
              dem som taga sin tillflykt till din högra hand.

017:008 Bevara mig såsom en ögonsten,
          beskärma mig under dina vingars skugga
017:009 för de ogudaktiga,
              som vilja fördärva mig,
          för mina dödsfiender,
              som omringa mig.

017:010 Sitt hjärta förstocka de;
          med sin mun tala de stora ord.
017:011 Nu äro de omkring mig, var vi gå,
          deras ögon speja efter
              huru de skola böja mig till jorden.

017:012 Ja, denne är lik ett lejon
              som längtar efter rov,
          lik ett ungt lejon
              som ligger i försåt.

017:013 Stå upp, HERRE;
              träd emot honom, slå honom ned,
          rädda med ditt svärd
              min själ från den ogudaktige,
017:014 ja, med din hand, från människorna, HERRE,
          från denna världens människor,
              som hava sin del i detta livet,
          och vilkas buk du fyller med dina håvor,
              som hava söner i mängd
          och lämna sitt överflöd åt sina barn.

017:015 Men jag skall skåda
              ditt ansikte i rättfärdighet;
          när jag uppvaknar,
              vill jag mätta mig av din åsyn.

018:001 För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till
HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla
hans fienders hand och ur Sauls våld.
018:002 Han sade:

          Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet,
018:003 HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare,
          min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt,
          min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.
018:004 HERREN, den högtlovade, åkallar jag,
          och från mina fiender bliver jag frälst.

018:005 Dödens band omvärvde mig,
          och fördärvets strömmar förskräckte mig.
018:006 Dödsrikets band omslöto mig,
          dödens snaror föllo över mig.
018:007 Men jag åkallade HERREN i min nöd
          och ropade till min Gud.
          Han hörde från sin himmelska boning min röst,
          och mitt rop inför honom kom till hans öron.

018:008 Då skalv jorden och bävade,
          och bergens grundvalar darrade;
          de skakades, ty hans vrede var upptänd.
018:009 Rök steg upp från hans näsa
          och förtärande eld från hans mun;
          eldsglöd ljungade från honom.
018:010 Och han sänkte himmelen och for ned,
          och töcken var under hans fötter.

018:011 Han for på keruben och flög,
          han svävade på vindens vingar.
018:012 Han gjorde mörker till sitt täckelse,
          till en hydda som omslöt honom;
          mörka vatten, tjocka moln.
018:013 Av glansen framför honom veko molnen undan;
          hagel föll, och eldsglöd for ned.

018:014 Och HERREN dundrade i himmelen,
          den Högste lät höra sin röst;
          hagel föll, och eldsglöd for ned.
018:015 Han sköt sina pilar och förskingrade dem,
          ljungeldar i mängd och förvirrade dem.
018:016 Vattnens bäddar kommo i dagen,
          och jordens grundvalar blottades,
          för din näpst, o HERRE,
          för din vredes stormvind.

018:017 Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig,
          han drog mig upp ur de stora vattnen.
018:018 Han räddade mig från min starke fiende
          och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
018:019 De överföllo mig på min olyckas dag,
          men HERREN blev mitt stöd.
018:020 Han förde mig ut på rymlig plats;
          han räddade mig, ty han hade behag till mig.

018:021 HERREN lönar mig efter min rättfärdighet;
          efter mina händers renhet vedergäller han mig.
018:022 Ty jag höll mig på HERRENS vägar
          och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
018:023 nej, alla hans rätter hade jag för ögonen,
          och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig.
018:024 Så var jag ostrafflig inför honom
          och tog mig till vara för missgärning.

018:025 Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet,
          efter mina händers renhet inför hans ögon.
018:026 Mot den fromme bevisar du dig from,
          mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig.
018:027 Mot den rene bevisar du dig ren,
          men mot den vrånge bevisar du dig avog.
018:028 Ty du frälsar ett betryckt folk,
          men stolta ögon ödmjukar du.

018:029 Ja, du låter min lampa brinna klart;
          HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset.
018:030 Ja, med dig kan jag nedslå härskaror,
          och med min Gud stormar jag murar.
018:031 Guds väg är ostrafflig;
          HERRENS tal är luttrat.
          En sköld är han för alla
              som taga sin tillflykt till honom.

018:032 Ty vem är Gud förutom HERREN,
          och vem är en klippa utom vår Gud?
018:033 Gud, du som omgjordade mig med kraft
          och lät min väg vara lyckosam,
018:034 du som gjorde mina fötter såsom hindens
          och ställde mig på mina höjder,
018:035 du som lärde mina händer att strida
          och mina armar att spänna kopparbågen!

018:036 Du gav mig din frälsnings sköld,
          och din högra hand stödde mig,
              och ditt saktmod gjorde mig stor;
018:037 du skaffade rum för mina steg, där jag gick,
          och mina fötter vacklade icke.
018:038 Jag förföljde mina fiender och hann upp dem;
          jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
018:039 Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig;
          de föllo under mina fötter.

018:040 Du omgjordade mig med kraft till striden,
          du böjde mina motståndare under mig.
018:041 Mina fiender drev du på flykten för mig,
          och dem som hatade mig förgjorde jag.
018:042 De ropade, men det fanns ingen som frälste;
          till HERREN, men han svarade dem icke.
018:043 Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden,
          jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.

018:044 Du räddade mig ur folkets strider,
          du satte mig till ett huvud över hedningar;
          folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
018:045 Vid blotta ryktet hörsammade de mig;
          främlingar visade mig underdånighet.
018:046 Ja, främlingarnas mod vissnade bort;
          med bävan övergåvo de sina borgar.

018:047 HERREN lever! Lovad vare min klippa,
          och upphöjd vare min frälsnings Gud!
018:048 Gud, som har givit mig hämnd
          och tvingat folken under mig;
018:049 du som har befriat mig från mina fiender
          och upphöjt mig över mina motståndare,
          räddat mig från våldets man!
018:050 Fördenskull vill jag tacka dig
              bland hedningarna, HERRE,
          och lovsjunga ditt namn.
018:051 Ty du giver din konung stor seger
          och gör nåd mot din smorde,
          mot David och hans säd till evig tid.

019:002 Himlarna förtälja
              Guds ära,
          och fästet förkunnar
              hans händers verk;
019:003 den ena dagen talar
              därom till den andra,
          och den ena natten
              kungör det för den andra;
019:004 det är ej ett tal eller språk
          vars ljud icke höres.

019:005 De sträcka sig ut över hela jorden,
          och deras ord gå till världens ändar.
          Åt solen har han gjort
              en hydda i dem;
019:006 och den är såsom en brudgum
              som går ut ur sin kammare,
          den fröjdar sig, såsom en hjälte,
              att löpa sin bana.
019:007 Vid himmelens ända
              är det den går upp,
          och dess omlopp når
              intill himmelens gränser,
          och intet är skylt för dess hetta.

019:008 HERRENS lag är utan brist
              och vederkvicker själen;
          HERRENS vittnesbörd är fast
              och gör den enfaldige vis.
019:009 HERRENS befallningar äro rätta
              och giva glädje åt hjärtat;
          HERRENS bud är klart
              och upplyser ögonen.
019:010 HERRENS fruktan är ren
              och består evinnerligen;
          HERRENS rätter äro sanning,
              allasammans rättfärdiga.
019:011 De äro dyrbarare än guld,
              ja, än fint guld i mängd;
          de äro sötare än honung,
              ja, än renaste honung.

019:012 Av dem hämtar ock din tjänare varning;
den som håller dem har stor lön.
019:013 Vem märker själv huru ofta han felar?
Förlåt mig mina hemliga brister.

019:014 Bevara ock din tjänare för fräcka människor;
              låt dem icke få makt med mig,
          så bliver jag ostrafflig och varder fri
              ifrån svår överträdelse.

019:015 Låt min muns tal täckas dig och mitt hjärtas tankar, HERRE, min klippa och min förlossare.

020:002 HERREN bönhöre dig
              på nödens dag,
          Jakobs Guds namn
              beskydde dig.
020:003 Han sände dig hjälp från helgedomen,
              och stödje dig från Sion.
020:004 Han tänke på alla dina spisoffer
              och upptage med välbehag ditt brännoffer. Sela.

020:005 Han give dig vad ditt hjärta begär
          och fullborde alla dina rådslag.
020:006 Må vi få jubla över din seger
          och i vår Guds namn resa upp baneret;
          HERREN uppfylle alla dina böner.

020:007 Nu vet jag att HERREN
              giver seger åt sin smorde;
          han svarar honom från sin heliga himmel,
          genom väldiga gärningar
              giver hans högra hand seger.
020:008 De andra prisa vagnar,
              de prisa hästar,
          men vi prisa HERRENS,
              vår Guds, namn.
020:009 De sjunka ned och falla,
          men vi resa oss upp och bliva beståndande.

021:002 HERRE, över din makt
              gläder sig konungen;
          huru fröjdas han icke högeligen
              över din seger!
021:003 Vad hans hjärta önskar
              har du givit honom,
          och hans läppars begäran
              har du icke vägrat honom. Sela.

021:004 Ty du kommer honom till mötes
              med välsignelser av vad gott är;
          du sätter på hans huvud
              en gyllene krona.
021:005 Han bad dig om liv,
              och du gav honom det,
          ett långt liv
              alltid och evinnerligen.

021:006 Stor är hans ära
              genom din seger;
          majestät och härlighet
              beskär du honom.
021:007 Ja, du låter honom bliva
              till välsignelse evinnerligen;
          du fröjdar honom med glädje
              inför ditt ansikte.

021:008 Ty konungen förtröstar på HERREN,
och genom den Högstes nåd skall han icke vackla.
021:009 Din hand skall nå alla dina fiender;
din högra hand skall träffa dem som hata dig.

021:010 Du skall låta dem känna det
              såsom i en glödande ugn,
              när du låter se ditt ansikte.
          HERREN skall fördärva dem i sin vrede;
              eld skall förtära dem.
021:011 Deras livsfrukt skall du utrota från jorden
          och deras avkomma från människors barn.

021:012 Ty de ville draga ont över dig;
de tänkte ut ränker, men de förmå intet.
021:013 Nej, du skall driva dem tillbaka;
med din båge skall du sikta mot deras anleten.

021:014 Upphöjd vare du, HERREN, i din makt;
vi vilja besjunga och lovsäga din hjältekraft.

022:002 Min Gud, min Gud,
              varför har du övergivit mig?
          Jag brister ut och klagar,
              men min frälsning är fjärran.
022:003 Men Gud, jag ropar om dagen,
              men du svarar icke,
          så ock om natten,
              men jag får ingen ro.

022:004 Och dock är du den Helige,
          den som tronar på Israels lovsånger.
022:005 På dig förtröstade våra fäder;
          de förtröstade, och du räddade dem.
022:006 Till dig ropade de och blevo hulpna;
          på dig förtröstade de och kommo icke på skam.

022:007 Men jag är en mask,
              och icke en människa,
          till smälek bland män,
              föraktad av folket.
022:008 Alla som se mig
              bespotta mig;
          de spärra upp munnen,
              de skaka huvudet:
022:009 »Befall dig åt HERREN!
              Han befrie honom,
          han rädde honom,
              ty han har ju behag till honom.»

022:010 Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet
          och lät mig vila trygg vid min moders bröst.
022:011 På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet;
          du är min Gud allt ifrån min moders liv.
022:012 Var icke långt ifrån mig,
              ty nöd är nära,
              och det finnes ingen hjälpare.

022:013 Tjurar i mängd omgiva mig,
          Basans oxar omringa mig.
022:014 Såsom glupande och rytande lejon
          spärrar man upp gapet mot mig.
022:015 Jag är lik vatten som utgjutes,
          alla mina leder hava skilts åt;
          mitt hjärta är såsom vax,
          det smälter i mitt liv.
022:016 Min kraft är förtorkad och lik en lerskärva,
          min tunga låder vid min gom,
          och du lägger mig i dödens stoft.
022:017 Ty hundar omgiva mig;
          de ondas hop har kringränt mig,
          mina händer och fötter hava de genomborrat.
022:018 Jag kan räkna alla mina ben;
          de skåda därpå, de se med lust på mig.
022:019 De dela mina kläder mellan sig
          och kasta lott om min klädnad.

022:020 Men du, HERRE, var icke fjärran;
          du min starkhet, skynda till min hjälp.
022:021 Rädda min själ från svärdet,
          mitt liv ur hundarnas våld.
022:022 Fräls mig från lejonets gap.
          Ja, du bönhör mig och räddar mig undan vildoxarnas horn.

022:023 Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder,
mitt i församlingen skall jag prisa dig:

022:024 I som frukten HERREN, loven honom;
          ären honom, alla Jakobs barn,
          och bäven för honom, alla Israels barn.
022:025 Ty han föraktade icke den betrycktes elände
          och höll det icke för en styggelse;
          han fördolde icke sitt ansikte för honom,
          och när han ropade, lyssnade han till honom.

022:026 Genom dig skall min lovsång ljuda
              i den stora församlingen;
          mina löften får jag infria
              inför dem som frukta honom.
022:027 De ödmjuka skola äta och bliva mätta,
          de som söka HERREN skola få lova honom;
          ja, edra hjärtan skola leva evinnerligen.
022:028 Alla jordens ändar skola betänka det
              och omvända sig till HERREN.
          Hedningarnas alla släkter
              skola tillbedja inför dig.
022:029 Ty riket är HERRENS,
              och han råder över hedningarna.
022:030 Ja, alla mäktiga på jorden
              skola äta och tillbedja;
          inför honom skola knäböja
              alla de som måste fara ned i graven,
          de som icke kunna behålla
              sin själv vid liv.
022:031 Kommande ättled skola tjäna honom;
          man skall förtälja om Herren för ett annat släkte.
022:032 Man skall träda upp och förkunna hans rättfärdighet,
          ja, bland folk som skola födas att han har gjort det.

          HERREN är min herde, mig skall intet fattas,
023:002 han låter mig vila på gröna ängar;
          han för mig till vatten där jag finner ro,
023:003 han vederkvicker min själ;
          han leder mig på rätta vägar,
              för sitt namns skull.
023:004 Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal,
              fruktar jag intet ont,
          ty du är med mig;
          din käpp och stav,
              de trösta mig.

023:005 Du bereder för mig ett bord
              i mina ovänners åsyn;
          du smörjer mitt huvud med olja
              och låter min bägare flöda över.
023:006 Godhet allenast och nåd skola följa mig
              i alla mina livsdagar,
          och jag skall åter få bo i HERRENS hus,
              evinnerligen.

          Jorden är HERRENS och allt vad därpå är,
          jordens krets och de som bo därpå.
024:002 Ty han är den som har lagt hennes grund på haven,
          den som på strömmarna har berett henne fäste.

024:003 Vem får gå upp på HERRENS berg,
          och vem får träda in i hans helgedom?
024:004 Den som har oskyldiga händer och rent hjärta,
          den som icke vänder sin själ till lögn
          och den som icke svär falskt.
024:005 Han skall undfå välsignelse av HERREN
          och rättfärdighet av sin frälsnings Gud.
024:006 Sådant är det släkte som frågar efter honom;
          de som söka ditt ansikte, de äro Jakobs barn. Sela.

024:007 Höjen, I portar, edra huvuden,
          höjen eder, I eviga dörrar,
          för att ärans konung må draga därin.
024:008 Vem är då ärans konung?
          Det är HERREN, stark och väldig,
          HERREN, väldig i strid.

024:009 Höjen, I portar, edra huvuden,
          höjen dem, I eviga dörrar,
          för att ärans konung må draga därin.
024:010 Vem är då denne ärans konung?
          Det är HERREN Sebaot;
          han är ärans konung. Sela.

025:002 Min Gud, på dig förtröstar jag;
låt mig icke komma på skam,
låt icke mina fiender fröjda sig över mig.

025:003 Nej, ingen kommer på skam, som förbidar dig;
på skam kommer de som, utan sak, handla trolöst.

025:005 Led mig i din sanning, och lär mig, ty du är min frälsnings Gud; dig förbidar jag alltid.

025:006 Tänk, HERRE, på din barmhärtighet och din nåd, ty de äro av evighet.

025:007 Tänk icke på min ungdoms synder
              och på mina överträdelser,
          utan tänk på mig efter din nåd,
              för din godhets skull, HERRE.

025:008 HERREN är god och rättfärdig,
därför undervisar han syndare om vägen.

025:010 Alla HERRENS vägar äro nåd och trofasthet
för dem som hålla hans förbund och vittnesbörd.

025:011 För ditt namns skull, HERRE,
förlåt min missgärning, ty den är stor.

025:012 Finnes det en man som fruktar HERREN,
då undervisar han honom om den väg han bör välja.

025:013 Han själv skall leva i lycka,
och hans efterkommande skola besitta landet.

025:014 HERREN har sin umgängelse med dem som frukta honom,
och sitt förbund vill han kungöra för dem.

025:018 Se till mitt lidande och min vedermöda,
och förlåt mig alla mina synder.

025:020 Bevara min själ och rädda mig;
låt mig icke komma på skam, ty jag tager min tillflykt till dig.

          Skaffa mig rätt, HERRE,
          ty jag vandrar i ostrafflighet,
          och jag förtröstar på HERREN utan att vackla.
026:002 Pröva mig, HERRE, och försök mig;
          rannsaka mina njurar och mitt hjärta.
026:003 Ty din nåd är inför mina ögon,
          och jag vandrar i din sanning.
026:004 Jag sitter icke hos lögnens män,
          och med hycklare har jag icke min umgängelse.
026:005 Jag hatar de ondas församling,
          och hos de ogudaktiga sitter jag icke.
026:006 Jag tvår mina händer i oskuld,
          och kring ditt altare, HERRE, vill jag vandra,
026:007 för att höja min röst till tacksägelse
          och förtälja alla dina under.
026:008 HERRE, jag har din boning kär
          och den plats där din härlighet bor.
026:009 Ryck icke min själ bort med syndare,
          icke mitt liv med de blodgiriga,
026:010 i vilkas händer är skändlighet,
          och vilkas högra hand är full av mutor.
026:011 Jag vandrar ju i ostrafflighet;
          förlossa mig och var mig nådig.

026:012 Ja, min fot står på jämn mark; i församlingarna skall jag lova HERREN.

          HERREN är mitt ljus och min frälsning;
              för vem skulle jag frukta?
          HERREN är mitt livs värn;
              för vem skulle jag rädas?
027:002 När de onda draga emot mig
              och vilja uppsluka mig,
          då stappla de själva och falla,
              mina motståndare och fiender.
027:003 Om ock en här lägrar sig mot mig,
              så fruktar ändå icke mitt hjärta;
          om krig uppstår mot mig,
              så är jag dock trygg.

027:004 Ett har jag begärt av HERREN,
              därefter traktar jag:
          att jag må få bo i HERRENS hus
              i alla mina livsdagar,
          för att skåda HERRENS ljuvlighet
              och betrakta hans tempel.
027:005 Ty han döljer mig i sin hydda
              på olyckans dag,
          han beskärmar mig i sitt tjäll,
              han för mig upp på en klippa.

027:006 Och nu skall mitt huvud resa sig
              över mina fiender runt omkring mig,
          och jag vill offra i hans hydda
              jublets offer,
          jag vill sjunga till HERRENS ära
              och lovsäga honom.

027:007 Hör, o HERRE!
          Jag höjer min röst och ropar,
              var mig nådig och svara mig.
027:008 Mitt hjärta förehåller dig ditt ord:
              »Söken mitt ansikte.»
          Ja, ditt ansikte, HERRE, söker jag;
027:009 fördölj icke ditt ansikte för mig.
          Driv icke bort din tjänare i vrede,
              du som har varit min hjälp;
          förskjut mig icke, övergiv mig icke,
              du min frälsnings Gud.
027:010 Nej, om än min fader och min moder övergiva mig,
              skall HERREN upptaga mig.

027:011 Visa mig, HERRE, din väg,
          och led mig på en jämn stig,
              för mina förföljares skull.
027:012 Överlämna mig icke åt mina ovänners vilja;
          ty mot mig uppstå falska vittnen
              och män som andas våld.

027:013 Ja, jag tror förvisso
              att jag skall få se HERRENS goda
              i de levandes land.
027:014 Förbida HERREN,
          var frimodig och oförfärad i ditt hjärta;
              ja, förbida HERREN.

          Till dig, HERRE, ropar jag;
          min klippa, var icke stum mot mig.
          Ja, var icke tyst mot mig, så att jag bliver lik
              dem som fara ned i graven.
028:002 Hör mina böners ljud,
              när jag ropar till dig,
          när jag upplyfter mina händer
              mot det allraheligaste i din helgedom.
028:003 Tag mig icke bort med de ogudaktiga
              och med ogärningsmännen,
          som tala vänligt med sin nästa
              men hava ondska i sina hjärtan.
028:004 Giv dem efter deras gärningar
              och efter deras onda väsende,
          giv dem efter deras händers verk,
              vedergäll dem vad de hava gjort.
028:005 Ty de akta icke på HERRENS gärningar,
              icke på hans händer verk;
          därför skall han slå dem ned
              och ej mer bygga upp dem.

028:006 Lovad vare HERREN, ty han har hört
             mina böners ljud!
028:007 HERREN är min starkhet och min sköld;
              på honom förtröstade mitt hjärta.
          Och jag vart hulpen, därför fröjdar sig mitt hjärta,
              och med min sång vill jag tacka honom.
028:008 HERREN är sitt folks starkhet,
          och ett frälsningens värn
              är han för sin smorde.
028:009 Fräls ditt folk
              och välsigna din arvedel,
          och var deras herde och bär dem
              till evig tid.

          Given åt HERREN,
              I Guds sönder,
          given åt HERREN
              ära och makt;
029:002 given åt HERREN
              hans namns ära,
          tillbedjen HERREN
              i helig skrud.

029:003 HERRENS röst går ovan vattnen;
          Gud, den härlige, dundrar,
          ja, HERREN, ovan de stora vattnen.
029:004 HERRENS röst ljuder med makt,
          HERRENS röst ljuder härligt.

029:005 HERRENS röst
              bräcker cedrar,
          HERREN bräcker
              Libanons cedrar.
029:006 Han kommer dem att hoppa
              likasom kalvar,
          Libanon och Sirjon
              såsom unga vildoxar.
029:007 HERRENS röst
              sprider ljungeldslågor.
029:008 HERRENS röst
              kommer öknen att bäva,
          HERREN kommer Kades'
              öken att bäva.
029:009 HERRENS röst
              bringar hindarna att föda;
          skogarnas klädnad
              rycker den bort.
          I hans himmelska boning
              förkunnar allting hans ära.

029:010 HERREN på sin tron
              bjöd floden komma,
          och HERREN tronar
              såsom konung evinnerligen.
029:011 HERREN skall giva
              makt åt sitt folk,
          HERREN skall välsigna
              sitt folk med frid.

030:002 Jag vill upphöja dig, HERRE, ty du har dragit mig ur djupet,
          du har icke låtit mina fiender glädja sig över mig.
030:003 HERRE, min Gud,
          jag ropade till dig, och du helade mig.
030:004 HERRE, du förde min själ upp ur dödsriket,
          du tog mig levande ut från dem som foro ned i graven.

030:005 Lovsjungen HERREN, I hans fromme,
          och prisen hans heliga namn.
030:006 Ty ett ögonblick varar hans vrede,
              men hela livet hans nåd;
          om aftonen gästar gråt,
              men om morgonen kommer jubel.

030:007 Jag sade, när det gick mig väl:
              »Jag skall aldrig vackla.»
030:008 HERRE, i din nåd
              hade du gjort mitt berg starkt;
          men du fördolde ditt ansikte,
              då förskräcktes jag.

030:009 Till dig, HERRE, ropade jag,
          och till Herren bad jag:
030:010 »Vad vinning har du av mitt blod,
              eller därav att jag far ned i graven?
          Kan stoftet tacka dig,
              kan det förkunna din trofasthet?
030:011 Hör, o HERRE, och var mig nådig;
          HERRE, var min hjälpare.»

030:012 Då förvandlade du min klagan
              i fröjdesprång;
          du klädde av mig sorgens dräkt
              och omgjordade mig med glädje.
030:013 Därför skall min ära lovsjunga dig,
              utan att tystna;
          HERRE, min Gud,
              jag vill tacka dig evinnerligen.

031:002 Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt;
          låt mig aldrig komma på skam,
              befria mig genom din rättfärdighet.
031:003 Böj ditt öra till mig,
              rädda mig snarligen;
          var mig en fast klippa,
              en bort till min frälsning.

031:004 Ty du är mitt bergfäste och min bort,
          och du skall, för ditt namns skull,
              leda och föra mig.
031:005 Du skall draga mig ur det nät
              som de lade ut för mig;
          ty du är mitt värn.

031:006 I din hand befaller jag min ande;
          du förlossar mig, HERRE,
              du trofaste Gud.
031:007 Jag hatar dem som hålla sig
              till fåfängliga avgudar,
          men jag förtröstar på HERREN.

031:008 Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd,
          att du ser till mitt lidande,
          att du låter dig vårda om min själ i nöden
031:009 och icke överlämnar mig i fiendens hand,
          utan ställer mina fötter på rymlig plats.

031:010 Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd;
          av sorg är mitt öga förmörkat,
              ja, min själ såväl som min kropp.
031:011 Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse
              och mina år i suckan;
          min kraft är bruten genom min missgärning,
              och benen i min kropp äro maktlösa.

031:012 För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek,
          ja, till stor smälek för mina grannar
              och till skräck för mina förtrogna;
          de som se mig på gatan
              fly undan för mig.
031:013 Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död;
          jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl.
031:014 Ty jag hör mig förtalas av många;
              skräck från alla sidor!
          De rådslå med varandra mot mig
          och stämpla för att taga mitt liv.

031:015 Men jag förtröstar på dig, HERRE;
          jag säger: »Du är min Gud.»
031:016 Min tid står i dina händer; rädda mig
              från mina fienders hand och mina förföljare.
031:017 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare;
              fräls mig genom din nåd.

031:018 HERRE, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig;
          låt de ogudaktiga komma på skam
              och varda tystade i dödsriket.
031:019 Må lögnaktiga läppar förstummas,
          de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige,
              med högmod och förakt.

031:020 Huru stor är icke din godhet,
              den du förvarar åt dem som frukta dig,
          och den du bevisar inför människors barn
              mot dem som taga sin tillflykt till dig!
031:021 Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm
              mot människors sammangaddning;
          du döljer dem i din hydda
              mot tungors angrepp.

031:022 Lovad vare HERREN,
          ty han har bevisat mig sin underbara nåd
              genom att beskära mig en fast stad!
031:023 Ty väl sade jag i min ångest:
          »Jag är bortdriven från dina ögon.»
          Likväl hörde du mina böners ljud,
              när jag ropade till dig.

031:024 Älsken HERREN, alla I hans fromme.
          HERREN bevarar de trogna,
          men han vedergäller i fullt mått
              den som över högmod.
031:025 Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan,
          alla I som sätten edert hopp till HERREN.

          Säll är den vilkens överträdelse är förlåten,
              vilkens synd är överskyld.
032:002 Säll är den människa
              som HERREN icke tillräknar missgärning,
          och i vilkens ande icke är något svek.

032:003 Så länge jag teg, försmäktade mina ben
              vid min ständiga klagan.
032:004 Ty dag och natt var din hand
              tung över mig;
          min livssaft förtorkades
              såsom av sommarhetta. Sela.

032:005 Då uppenbarade jag min synd för dig
              och överskylde icke min missgärning.
          Jag sade: »Jag vill bekänna
              för HERREN mina överträdelser»;
          då förlät du mig
              min synds missgärning. Sela.

032:006 Därför skola alla fromma bedja till dig
              på den tid då du är att finna;
          sannerligen, om ock stora vattenfloder komma,
              skola de icke nå till dem.
032:007 Du är mitt beskärm,
              för nöd bevarar du mig;
          med räddningens jubel
              omgiver du mig. Sela.

032:008 Jag vill lära dig och undervisa dig
              om den väg du skall vandra;
          jag vill giva dig råd
              och låta mitt öga vaka över dig.
032:009 Varen icke såsom hästar och mulåsnor
              utan förstånd,
          på vilka man lägger töm och betsel
              för att tämja dem,
              eljest får man dem ej fram.

032:010 Den ogudaktige har många plågor;
          men den som förtröstar på HERREN,
              honom omgiver han med nåd.
032:011 Varen glada i HERREN
              och fröjden eder, I rättfärdige,
          och jublen, alla I rättsinnige.

033:001 Jublen i HERREN, I rättfärdige;
          lovsång höves de redliga.
033:002 Tacken HERREN på harpa,
          lovsjungen honom till tiosträngad psaltare.
033:003 Sjungen honom en ny sång,
          spelen skönt med jubelklang.

033:004 Ty HERRENS ord är rätt,
och allt vad han gör är gjort i trofasthet.
033:005 Han älskar rättfärdighet och rätt;
jorden är full av HERRENS nåd.

033:006 Himmelen är gjord genom HERRENS ord
och all dess här genom hans muns anda.
033:007 Han samlar havets vatten såsom i en hög;
han lägger djupen i deras förvaringsrum.

033:008 Hela jorden frukte HERREN;
för honom bäve alla som bo på jordens krets.
033:009 Ty han sade, och det vart;
han bjöd, och det stod där.

033:010 HERREN gjorde hedningarnas
              råd om intet,
          han lät folkens tankar
              komma på skam.
033:011 Men HERRENS råd
              består evinnerligen,
          hans hjärtas tankar
              från släkte till släkte.
033:012 Saligt är det folk
              vars Gud HERREN är,
          det folk som han har utvalt
              till arvedel åt sig.

033:013 Ja, från himmelen skådade HERREN ned,
          han såg alla människors barn.
033:014 Från sin boning blickade han ned
          till alla dem som bo på jorden,
033:015 han som har danat allas deras hjärtan,
          han som aktar på alla deras verk.

033:016 En konung segrar icke genom sin stora styrka,
en hjälte räddas icke genom sin stora kraft.
033:017 Förgäves väntar man sig seger genom hästar,
med all sin styrka rädda de icke.

033:018 Se, HERRENS öga är vänt till dem som frukta honom,
till dem som hoppas på hans nåd;
033:019 han vill rädda deras själ från döden
och behålla dem vid liv i hungerns tid.

033:020 Vår själ väntar efter HERREN;
          han är vår hjälp och sköld.
033:021 Ty i honom gläder sig vårt hjärta,
          vi förtrösta på hans heliga namn.
033:022 Din nåd, HERRE, vare över oss,
          såsom vi hoppas på dig.

034:001 Av David, här han ställde sig vansinnig inför Abimelek, och
denne drev honom ifrån sig, och han gick sin väg.

034:003 Min själ skall berömma sig av HERREN;
de ödmjuka skola höra det och glädja sig.

034:005 Jag sökte HERREN, och han svarade mig,
och ur all min förskräckelse räddade han mig.

034:006 De som skåda upp till honom stråla av fröjd,
och deras ansikten behöva icke rodna av blygsel.

034:007 Här är en betryckt som ropade, och HERREN hörde honom
och frälste honom ur all hans nöd.

034:008 HERRENS ängel slår sitt läger omkring dem som frukta honom,
och han befriar dem.

034:009 Smaken och sen att HERREN är god;
säll är den som tager sin tillflykt till honom.

034:011 Unga lejon lida nöd och hungra,
men de som söka HERREN hava icke brist på något gott.

034:014 Avhåll då din tunga från det som är ont
och dina läppar från att tala svek.

034:015 Vänd dig bort ifrån det som är ont, och gör vad gott är,
sök friden och trakta därefter.

034:016 HERRENS ögon äro vända till de rättfärdiga
och hans öron till deras rop.

034:017 Men HERRENS ansikte är emot dem som göra det onda,
han vill utrota deras åminnelse från jorden.

034:018 När de rättfärdiga ropa, då hör HERREN
och räddar dem ur all deras nöd.

034:019 HERREN är nära dem som hava ett förkrossat hjärta
och frälsar dem som hava en bedrövad ande.

034:022 Den ogudaktige skall dödas av olyckan,
och de som hata den rättfärdige skola stå med skuld.

034:023 Men sina tjänares själar förlossar HERREN, och ingen skall stå med skuld, som tager sin tillflykt till honom.

          Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig;
              strid mot dem som strida mot mig.
035:002 Fatta sköld och skärm,
              och stå upp till min hjälp;
035:003 drag fram spjutet, och spärra vägen
              för mina förföljare.
          Säg till min själ:
              »Jag är din frälsning.»

035:004 Må de komma på skam och blygas,
              som stå efter mitt liv;
          må de vika tillbaka och varda utskämda,
              som hava ont i sinnet mot mig.
035:005 Må de bliva såsom agnar för vinden,
              och HERRENS ängel drive dem bort.
035:006 Deras väg blive mörk och slipprig,
              och HERRENS ängel drive dem bort.

035:007 Ty utan sak hava de försåtligen tillrett
              sin nätgrop för mig,
          utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.
035:008 Fördärv komme över den mannen oförtänkt,
          det nät han har utlagt må fånga honom;
          ja, till sitt fördärv falle han själv däri.

035:009 Men min själ skall fröjda sig i HERREN
              och vara glad över hans frälsning.
035:010 Alla ben i min kropp skola säga:
              »HERRE, vem är dig lik,
          du som räddar den betryckte
              från den som är honom för stark,
          den betryckte och fattige
              ifrån den som plundrar honom?»

035:011 Orättfärdiga vittnen träda fram;
de utfråga mig om det jag icke vet.
035:012 De löna mig med ont för gott;
övergiven är min själ.

035:013 Jag åter bar sorgdräkt,
              när de voro sjuka,
          jag späkte min själ med fasta,
          jag bad med nedsänkt huvud;
035:014 såsom gällde det min vän, min broder,
              så skickade jag mig;
          lik den som sörjer sin moder gick jag
              sorgklädd och lutande.

035:015 Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman;
          ja, eländiga människor, som jag icke känner,
              rota sig samman mot mig,
              de smäda mig utan uppehåll.
035:016 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd,
              bita ihop tänderna mot mig.

035:017 Herre, huru länge skall du se härpå?
          Ryck min själ undan det fördärv de bereda,
          och mitt liv undan lejonen.
035:018 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen,
          och bland mycket folk skall jag lova dig.

035:019 Låt icke dem få glädja sig över mig,
              som utan skäl äro mina fiender;
          låt icke dem som utan sak hata mig
              få blinka med ögonen.
035:020 Ty det är icke frid som de tala;
          nej, svekets ord tänka de ut
              mot de stilla i landet.
035:021 De spärra upp munnen mot mig;
          de säga: »Rätt så, rätt så,
              nu se vi det med egna ögon!»

035:022 Du, HERRE, ser det; tig icke.
          Herre, var icke långt ifrån mig.
035:023 Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt,
          för att utföra min sak, du min Gud och Herre.
035:024 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet,
              HERRE, min Gud,
          och låt dem icke få glädja sig över mig.
035:025 Låt dem icke säga i sina hjärtan:
              »Rätt så, det gick såsom vi ville!»
          Låt dem icke säga: »Vi hava fördärvat honom.»

035:026 Må alla komma på skam och blygas,
              som glädja sig över min ofärd.
          Med skam och blygd må de varda klädda,
              som förhäva sig över mig.
035:027 Men må de jubla och glädja sig,
              som unna mig min rätt,
          och må de alltid kunna säga:
              »Lovad vare HERREN,
          han som unnar sin tjänare gott!»
035:028 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet
              och hela dagen ditt lov.

036:002 I mitt hjärta betänker jag
              vad synden säger till den ogudaktige,
          till den för vilkens ögon
              Guds fruktan ej finnes.
036:003 Den intalar ju honom vad som är behagligt i hans ögon:
          att man icke skall finna hans missgärning och hata den.

036:004 Hans muns ord äro fördärv och svek;
          han vill icke göra vad förståndigt och gott är.
036:005 Fördärv tänker han ut på sitt läger,
          han träder på den väg som icke är god;
          han skyr icke för något ont.

036:006 HERRE, upp i himmelen räcker din nåd,
          och din trofasthet allt upp till skyarna.
036:007 Din rättfärdighet är såsom väldiga berg,
          dina rätter såsom det stora havsdjupet;
          både människor och djur hjälper du, HERRE.

036:008 Huru dyrbar är icke din nåd, o Gud!
          Människors barn hava sin tillflykt
              under dina vingars skugga.
036:009 De varda mättade av ditt hus' rika håvor,
          och av din ljuvlighets ström giver du dem att dricka.
036:010 Ty hos dig är livets källa,
          i ditt ljus se vi ljus.

036:011 Låt din nåd förbliva över dem som känna dig
          och din rättfärdighet över de rättsinniga.
036:012 Låt icke de högmodigas fot komma över mig
          eller de ogudaktigas hand driva mig bort.
036:013 Ja, där ligga ogärningsmännen fallna;
          de äro nedstötta och kunna icke mer resa sig.

          Harmas icke över de onda,
          avundas icke dem som göra orätt.
037:002 Ty såsom gräs varda de snart avhuggna,
          och såsom gröna örter vissna de.

037:003 Förtrösta på HERREN, och gör vad gott är,
förbliv i landet och beflita dig om redbarhet,
037:004 och hav din lust i HERREN:
då skall han giva dig vad ditt hjärta begär.

037:005 Befall din väg åt HERREN
och förtrösta på honom; han skall göra det.
037:006 Han skall låta din rättfärdighet gå fram såsom ljuset
och din rätt såsom middagens sken.

037:007 Var stilla för HERREN och förbida honom,
harmas icke över den vilkens väg är lyckosam,
över den man som umgås med ränker.

037:008 Avhåll dig från vrede och låt förbittringen fara;
harmas icke; därmed gör du blott illa.
037:009 Ty de onda skola varda utrotade,
men de som vänta efter HERREN, de skola besitta landet.

037:010 Ännu en liten tid, så är den ogudaktige icke mer;
och när du ser efter hans plats, då är han borta.
037:011 Men de ödmjuka skola besitta landet
och hugnas av stor frid.

037:012 Den ogudaktige stämplar mot den rättfärdige
och biter sina tänder samman mot honom;
037:013 men Herren ler åt honom,
ty han ser att hans dag kommer.

037:014 De ogudaktiga draga ut svärdet
          och spänna sin båge,
          för att fälla den som är betryckt och fattig,
          för att slakta dem som vandra i redlighet.
037:015 Men deras svärd skall gå in i deras eget hjärta,
          och deras bågar skola brista sönder.

037:016 Det lilla som en rättfärdig har
är bättre än många ogudaktigas stora håvor.
037:017 Ty de ogudaktigas armar skola sönderbrytas;
men HERREN uppehåller de rättfärdiga.

037:018 HERREN känner de frommas dagar,
och deras arvedel skall bestå evinnerligen.
037:019 De skola icke komma på skam i den onda tiden,
och i hungerns dagar skola de varda mättade.

037:020 Ty de ogudaktiga skola förgås;
HERRENS fiender äro såsom ängarnas prakt:
de försvinna såsom rök, ja, de försvinna.

037:021 Den ogudaktige lånar och kan icke betala,
men den rättfärdige är barmhärtig och givmild.
037:022 Ty HERRENS välsignade skola besitta landet,
men de som han förbannar skola varda utrotade.

037:023 Genom HERREN bliva en mans steg fasta,
när han har behag till hans väg.
037:024 Om han faller, störtar han dock icke till marken,
ty HERREN håller honom vid handen.

037:025 Jag har varit ung och är nu gammal,
          men jag har icke sett den rättfärdige övergiven
          eller hans barn gå efter bröd.
037:026 Han är alltid barmhärtig och villig att låna
          och hans barn äro till välsignelse.

037:027 Vänd dig bort ifrån det som är ont, och gör vad gott är,
          så skall du få bo kvar evinnerligen.
037:028 Ty HERREN älskar vad rätt är
          och övergiver icke sina fromma,
          evinnerligen bliva de bevarade;
          men de ogudaktigas avkomma varder utrotad.
037:029 De rättfärdiga skola besitta landet
          och bo däri evinnerligen.

037:030 Den rättfärdiges mun talar visdom,
och hans tunga säger vad rätt är.
037:031 Hans Guds lag är i hans hjärta;
hans steg vackla icke.

037:032 Den ogudaktige vaktar på den rättfärdige
och står efter att döda honom,
037:033 men HERREN överlämnar honom icke i hans hand
och fördömer honom icke, när han dömes.

037:034 Förbida HERREN, och håll dig på hans väg,
så skall han upphöja dig till att besitta landet;
du skall se med lust huru de ogudaktiga varda utrotade.

037:035 Jag såg en ogudaktig som trotsade på sin makt;
han utbredde sig såsom ett grönskande träd, väl rotat.
037:036 Men när man sedan gick där fram, se, då var han borta;
jag sökte efter honom, men han fanns icke mer.

037:037 Giv akt på den ostrafflige, och se på den redlige,
huru fridens man har en framtid.
037:038 Men överträdarna skola allasammans förgås,
de ogudaktigas framtid varder avskuren.

037:039 Till de rättfärdiga kommer frälsning ifrån HERREN;
          han är deras värn i nödens tid.
037:040 HERREN hjälper dem och befriar dem;
          han befriar dem från de ogudaktiga och frälsar dem,
          ty de taga sin tillflykt till honom.

038:002 HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse,
och tukta mig icke i din vrede.
038:003 Ty dina pilar hava träffat mig,
och din hand drabbar mig.

038:004 Det finnes intet helt på min kropp
              för din vredes skull,
          intet helbrägda i mina ben
              för min synds skull.
038:005 Ty mina missgärningar gå mig över huvudet;
          såsom en svår börda
              äro de mig för tunga.

038:006 Mina sår stinka och flyta
för min dårskaps skull.
038:007 Jag går krokig och mycket lutande;
hela dagen går jag sörjande.

038:008 Ty mina länder äro fulla av brand,
och intet helt finnes på min kropp.
038:009 Jag är vanmäktig och illa sönderslagen;
jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.

038:010 Herre, du känner all min trängtan,
          och min suckan är dig icke fördold.
038:011 Mitt hjärta slår häftigt,
              min kraft har övergivit mig;
           mina ögons ljus,
              också det är borta.

038:012 Mina vänner och fränder
              hålla sig fjärran ifrån min plåga,
          och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.
038:013 Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv,
          och de som söka min ofärd
              tala vad fördärvligt är;
          på svek tänka de hela dagen.

038:014 Men jag är lik en döv, som intet hör,
och lik en stum, som icke upplåter sin mun;
038:015 ja, jag är lik en man som intet hör,
och som icke har något gensvar i sin mun.

038:016 Se, på dig, HERRE, hoppas jag;
          du skall svara, Herre, min Gud.
038:017 Ty jag fruktar att de annars
              få glädja sig över mig,
          att de skola förhäva sig över mig,
              när min fot vacklar.

038:018 Ty jag är nära att falla,
och min plåga är alltid inför mig;
038:019 ja, jag måste bekänna min missgärning,
och jag sörjer över min synd.

038:020 Men mina fiender få leva och äro mäktiga,
och många äro de som hata mig utan sak,
038:021 de som löna gott med ont,
och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.

038:022 Övergiv mig icke, HERRE;
min Gud, var icke långt ifrån mig.
038:023 Skynda till min hjälp,
Herre, du min frälsning.

039:002 Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör,
          så att jag icke syndar med min tunga;
          jag vill akta på att tygla min mun,
          så länge den ogudaktige är för mina ögon.»
039:003 Jag blev stum och tyst,
          jag teg i min sorg;
              man jag upprördes av smärta.
039:004 Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst:
          när jag begrundade, upptändes en eld i mig;
          jag talade med min tunga.

039:005 HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände,
          och vad som är mina dagars mått,
          så att jag förstår huru förgänglig jag är.
039:006 Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått,
          och min livslängd är såsom intet inför dig;
          fåfänglighet allenast äro alla människor,
              huru säkra de än stå. Sela.
039:007 Såsom en drömbild allenast gå de fram,
          fåfänglighet allenast är deras ävlan;
          de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.

039:008 Och nu, vad förbidar jag, Herre?
          Till dig står mitt hopp.
039:009 Befria mig från alla mina överträdelser,
          låt mig icke bliva till smälek för dåren.
039:010 Jag tiger och upplåter icke min mun;
          ty det är du som har gjort det.
039:011 Vänd av ifrån mig din plåga;
          för din hands aga försmäktar jag.
039:012 Om du tuktar någon
              med näpst för missgärning,
          så är det ute med hans härlighet,
              såsom när mal krossas.
          Fåfänglighet allenast äro alla människor. Sela.

039:013 Hör min bön, o HERRE,
              och lyssna till mitt rop,
              tig icke vid mina tårar;
          ty jag är en främling i ditt hägn,
          en gäst såsom alla mina fäder.
039:014 Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas,
          innan jag går hädan och icke mer är till.

040:002 Stadigt förbidade jag HERREN,
              och han böjde sig till mig
          och hörde mitt rop.
040:003 Han drog mig upp ur fördärvets grop,
              ur den djupa dyn;
          han ställde mina fötter på en klippa,
              han gjorde mina steg fasta;
040:004 han lade i min mun en ny sång,
              en lovsång till vår Gud.
          Det skola många se och varda häpna,
              och skola förtrösta på HERREN.

040:005 Säll är den man som sätter
              sin förtröstan till HERREN;
          och icke vänder sig till dem som äro stolta
              och vika av i lögn.
040:006 Stora äro de under du har gjort,
              HERRE, min Gud,
          och de tankar du har tänkt för oss;
              dig är intet likt.
          Jag ville förkunna dem och tala om dem,
              men de stå icke till att räkna.

040:007 Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag
          —öppna öron har du givit mig—
          brännoffer och syndoffer begär du icke.
040:008 Därför säger jag: »Se, jag kommer;
          i bokrullen är skrivet vad jag skall göra.
040:009 Att göra din vilja, min Gud, är min lust,
          och din lag är i mitt hjärta.»

040:010 Jag bådar glädje, jag förkunnar din rättfärdighet
              i den stora församlingen;
          se, jag tillsluter icke mina läppar;
              du, HERRE, vet det.
040:011 Din rättfärdighet fördöljer jag icke
              i mitt hjärta,
          om din trohet och din frälsning talar jag;
          jag förtiger icke din nåd och din trofasthet
              för den stora församlingen.

040:012 Du, HERRE, skall icke tillsluta
              din barmhärtighet för mig;
          din nåd och din trofasthet
              må alltid bevara mig.
040:013 Ty lidanden omvärva mig,
              flera än jag kan räkna;
          mina missgärningar hava tagit mig fatt,
              så att jag icke kan se;
          de äro flera än håren på mitt huvud,
              och mitt mod har övergivit mig.

040:014 Värdes, o HERRE, rädda mig;
          HERRE, skynda till min hjälp.
040:015 Må alla de komma på skam och varda utskämda,
          som stå efter mitt liv för att förgöra det;
          må de vika tillbaka och blygas,
              som önska min ofärd.
040:016 Må de häpna i sin skam,
          som säga till mig: »Rätt så, rätt så!»

040:017 Men alla de som söka dig må fröjdas
              och vara glada i dig;
          de som åstunda din frälsning säge alltid:
              »Lovad vare HERREN!»
040:018 Är jag ock betryckt och fattig,
              Herren sörjer dock för mig.
          Min hjälp och min befriare är du;
              min Gud, dröj icke.

041:002 Säll är den som låter sig vårda om den arme;
          honom skall HERREN hjälpa
              på olyckans dag.
041:003 HERREN skall bevara honom och behålla honom vid liv,
              han skall prisas säll i landet.
          Icke skall du överlämna honom
              åt hans fienders vilja!
041:004 HERREN skall på sjukbädden
              stå honom bi;
          vid hans krankhet förvandlar du
              alldeles hans läger.

041:005 Så säger jag då: HERRE;
              var du mig nådig;
          hela du min själ,
              ty jag har syndat mot dig.
041:006 Mina fiender tala
              vad ont är mot mig:
          »När skall han dö
              och hans namn förgås?»
041:007 Kommer någon och besöker mig,
              så talar han falskhet;
          hans hjärta samlar åt honom
              vad ondskefullt är;
          sedan går han ut och talar därom.

041:008 De som hata mig tassla alla
              med varandra mot mig;
          de tänka ut mot mig
              det som är mig till skada.
041:009 »Ohjälplig ofärd
              har drabbat honom,
          han som ligger där
              skall icke mer stå upp.»
041:010 Ja, också min vän,
              som jag litade på,
          han som åt mitt bröd,
              lyfter nu mot mig sin häl.

041:011 Men du, HERRE,
              var mig nådig och upprätta mig,
              så vill jag vedergälla dem.
041:012 Att du har behag till mig,
              det vet jag därav
          att min fiende icke
              får jubla över mig.
041:013 Ty mig uppehåller du,
              för min ostrafflighets skull,
          och låter mig stå
              inför ditt ansikte evinnerligen.
                       ——

041:014 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet!
Amen, Amen.
Andra boken

042:002 Såsom hjorten trängtar
              till vattenbäckar,
          så trängtar min själ
              efter dig, o Gud.
042:003 Min själ törstar efter Gud,
              efter den levande Guden.
          När skall jag få träda fram
              inför Guds ansikte?
042:004 Mina tårar äro min spis
              både dag och natt,
          ty ständigt säger man till mig:
              »Var är nu din Gud?»
042:005 Men jag vill utgjuta inom mig min själ
              och hava i minne
          huru jag gick med hopen
              upp till Guds hus,
          under fröjderop och tacksägelse,
              i högtidsskaran.

042:006 Varför är du så bedrövad, min själ,
              och så orolig i mig?
          Hoppas på Gud;
              ty jag skall åter få tacka honom
              för frälsning genom honom.

042:007 Min Gud, bedrövad är min själ i mig;
              därför tänker jag på dig
          i Jordans land och på Hermons höjder,
              på Misars berg.
042:008 Djup ropar till djup,
              vid dånet av dina vattenfall;
          alla dina svallande böljor
              gå fram över mig.
042:009 Om dagen må HERREN
              beskära sin nåd,
          och om natten vill jag sjunga till hans ära
          och bedja till mitt livs Gud.
042:010 Jag vill säga till Gud, min klippa:
              »Varför har du förgätit mig,
          varför måste jag gå sörjande,
              trängd av fiender?»
042:011 Det är såsom krossade man benen i min kropp,
              när mina ovänner smäda mig,
          när de beständigt säga till mig:
              »Var är nu din Gud?»

042:012 Varför är du så bedrövad, min själ,
              och varför så orolig i mig?
          Hoppas på Gud;
              ty jag skall åter få tacka honom,
          min frälsning och min Gud.

043:001 Skaffa mig rätt, o Gud,
          och utför min sak
              mot ett folk utan fromhet;
          rädda mig ifrån falska
              och orättfärdiga människor.
043:002 Ty du är den Gud som är mitt värn;
              varför har du förkastat mig?
          Varför måste jag gå sörjande,
              trängd av fiender?
043:003 Sänd ditt ljus och din sanning;
              må de leda mig,
          må de föra mig till ditt heliga berg
              och till dina boningar,
043:004 så att jag får gå in till Guds altare,
          till Gud, som är min glädje och fröjd,
          och tacka dig på harpa,
              Gud, min Gud.
043:005 Varför är du så bedrövad, min själ,
              och varför så orolig i mig?
          Hoppas på Gud;
              ty jag skall åter få tacka honom,
          min frälsning och min Gud.

044:002 Gud, med våra öron hava vi hört,
              våra fäder hava förtäljt därom för oss:
          om den gärning du gjorde i deras dagar,
          i forntidens dagar.
044:003 Det var du som med din hand
          utrotade hedningarna, men planterade dem;
          du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig.
044:004 Ty icke med sitt svärd intogo de landet,
          och deras egen arm gav dem icke seger,
          utan din högra hand och din arm
          och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.

044:005 Du, densamme, är min konung, o Gud;
          så tillsäg nu Jakob seger.
044:006 Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner
          och i ditt namn förtrampa våra motståndare.
044:007 Ty icke på min båge förlitar jag mig,
          och mitt svärd kan icke giva mig seger;
044:008 nej, du giver oss seger över våra ovänner,
          och dem som hata oss låter du komma på skam.
044:009 Gud lova vi alltid,
          och ditt namn prisa vi evinnerligen. Sela.

044:010 Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd,
          och du drager icke ut med våra härar.
044:011 Du låter oss vika tillbaka för ovånnen,
          och de som hata oss taga sig byte.
044:012 Du låter oss bliva uppätna såsom får,
          och bland hedningarna han du förstrött oss.
044:013 Du säljer ditt folk för ett ringa pris,
          stor är icke den vinst du har gjort därpå.
044:014 Du låter oss bliva till smälek för våra grannar,
          till spott och hån för dem som bo omkring oss.
044:015 Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna,
          du låter folken skaka huvudet åt oss.
044:016 Hela dagen är min smälek inför mig,
          och blygsel höljer mitt ansikte,
044:017 när jag hör smädarens och lastarens tal,
          när jag ser fienden och den hämndgirige.

044:018 Allt detta har kommit över oss,
          och vi hava dock icke förgätit dig,
          ej heller svikit ditt förbund.
044:019 Våra hjärtan avföllo icke,
          och våra steg veko ej av ifrån din väg,
044:020 så att du därför har krossat oss i schakalers land
          och övertäckt oss med dödsskugga.

044:021 Om vi hade förgätit vår Guds namn
          och uträckt våra händer till en främmande gud,
044:022 månne icke Gud skulle hava utrannsakat det,
          han som känner hjärtats lönnligheter?
044:023 Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen
          och bliva aktade såsom slaktfår.

044:024 Vakna upp; varför sover du, Herre?
          Vakna, förkasta oss icke för alltid.
044:025 Varför döljer du ditt ansikte
          och förgäter vårt lidande och trångmål?
044:026 Se, vår själ är nedböjd i stoftet,
          vår kropp ligger nedtryckt till jorden.
044:027 Stå upp till vår hjälp,
          och förlossa oss för din nåds skull.

045:001 För sångmästaren, efter »Liljor»; av Koras söner; en sång, ett
kväde om kärlek.

045:002 Mitt hjärta flödar över
              av sköna ord;
          jag säger: min dikt
              gäller en konung;
          en snabb skrivares
              penna är min tunga.

045:003 Du är den skönaste
              bland människors barn,
          ljuvlighet är utgjuten
              över dina läppar;
          så se vi att Gud
              har välsignat dig evinnerligen.
045:004 Omgjorda din länd
              med ditt svärd, du hjälte,
          i ditt majestät och din härlighet.
045:005 Och drag så åstad,
              lyckosam i din härlighet,
          till försvar för sanning,
              för ödmjukhet och rättfärdighet,
          så skall din högra hand lära dig
              underbara gärningar.
045:006 Skarpa äro dina pilar;
              folk skola falla för dig;
          konungens fiender
              skola träffas i hjärtat.
045:007 Gud, din tron förbliver
              alltid och evinnerligen;
          ditt rikes spira
              är rättvisans spira.
045:008 Du älskar rättfärdighet
              och hatar orättfärdighet;
          därför har Gud,
              din Gud, smort dig
          med glädjens olja
              mer än dina medbröder.

045:009 Av myrra, aloe och kassia
              dofta alla dina kläder;
          från elfenbenspalatser
              gläder dig strängaspel.
045:010 Konungadöttrar har du
              såsom tärnor i ditt hov,
          en drottning står vid din högra sida,
              i guld från Ofir.

045:011 Hör, dotter, och giv akt,
              och böj ditt öra härtill:
          Förgät nu ditt folk
              och din faders hus,
045:012 och må konungen få hava
              sin lust i din skönhet;
          ty han är din herre,
              och för honom skall du falla ned.

045:013 Se, dottern Tyrus,
              ja, de rikaste folk
          söka nu att vinna
              din ynnest med skänker.
045:014 Idel härlighet är hon,
              konungadottern i gemaket:
          av guldvirkat tyg
              består hennes dräkt,
045:015 i brokigt vävda kläder
              föres hon till konungen;
          jungfrur, hennes väninnor,
              följa henne åt;
          de ledas in till dig.
045:016 Under glädje och fröjd
              föras de fram,
          de tåga in
              i konungens palats.

045:017 I dina fäders ställe
              skola dina söner träda;
          dem skall du sätta till furstar
              överallt i landet.
045:018 Ditt namn vill jag göra prisat
              bland alla kommande släkten;
          så skola ock folken lova dig,
              alltid och evinnerligen.

046:002 Gud är vår tillflykt
              och vår starkhet,
          en hjälp i nöden,
              väl beprövad.
046:003 Därför skulle vi icke frukta,
              om än jorden omvälvdes
          och bergen vacklade
              ned i havsdjupet;
046:004 om än dess vågor
              brusade och svallade,
          så att bergen bävade
              vid dess uppror. Sela.

046:005 En ström går fram, vars flöden
              giva glädje åt Guds stad,
          åt den Högstes heliga boning.
046:006 Gud bor därinne,
              den vacklar icke;
          Gud hjälper den,
              när morgonen gryr.
046:007 Hedningarna larma,
              riken vackla;
          han låter höra sin röst,
              då försmälter jorden.

046:009 Kommen och skåden
              HERRENS verk:
          gärningar som väcka häpnad
              gör han på jorden.
046:010 Han stillar strider
              intill jordens ända,
          bågen bryter han sönder
              och bräcker spjutet,
          i eld bränner han upp
              stridsvagnarna.
046:011 »Bliven stilla och besinnen
              att jag är Gud;
          hög varder jag bland hedningarna,
              hög på jorden.»

047:002 Klappen i händerna,
              alla folk,
          höjen jubel till Gud
              med fröjderop.
047:003 Ty HERREN är den Högste,
              fruktansvärd är han,
          en stor konung
              över hela jorden.

047:004 Han tvingar folk under oss
och folkslag under våra fötter.
047:005 Han utväljer åt oss vår arvedel,
Jakobs, hans älskades, stolthet. Sela.

047:006 Gud har farit upp under jubel,
HERREN, under basuners ljud.
047:007 Lovsjungen Gud, lovsjungen;
lovsjungen vår konung, lovsjungen.

047:008 Ty Gud är konung över hela jorden;
lovsjungen honom med en sång.
047:009 Gud är nu konung över hedningarna,
Gud har satt sig på sin heliga tron.

047:010 Folkens ypperste hava församlat sig
          till att bliva ett Abrahams Guds folk.
          Ty Gud tillhöra de som äro jordens sköldar;
          högt är han upphöjd.

048:002 Stor är HERREN
              och högt lovad,
          i vår Guds stad,
              på sitt heliga berg.
048:003 Skönt höjer det sig,
              hela jordens fröjd,
          berget Sion
              längst uppe i norr,
          den store konungens stad.
048:004 Gud har i dess palatser
              gjort sig känd såsom ett värn.

048:005 Ty se, konungarna församlade sig,
              tillhopa drogo de fram.
048:006 De sågo det, då häpnade de;
              de förskräcktes, de flydde.
048:007 Bävan grep dem där,
              ångest lik en barnaföderskas.
048:008 Så krossar du Tarsis-skepp
              med östanvinden.
048:009 Såsom vi hade hört,
              så fingo vi se det,
          i HERREN Sebaots stad,
              i vår Guds stad;
          Gud håller den vid makt
              till evig tid. Sela.

048:010 Vi tänka, o Gud, på din nåd,
              när vi stå i ditt tempel.
048:011 Såsom ditt namn, o Gud,
          så når ock ditt lov
              intill jordens ändar;
          din högra hand
              är full av rättfärdighet.
048:012 Sions berg glädje sig,
          Juda döttrar fröjde sig,
              för dina domars skull.

048:013 Gån omkring Sion
          och vandren runt därom,
              räknen dess torn;
048:014 given akt på dess murar,
              skriden genom dess palatser,
          så att I kunnen förtälja därom
              för ett kommande släkte.
048:015 Ty sådan är Gud, vår Gud,
              alltid och evinnerligen;
          intill döden skall han
              ledsaga oss.

049:002 Hören detta, alla folk,
          lyssnen härtill, I alla som leven i världen,
049:003 både låga och höga,
          rika såväl som fattiga.
049:004 Hin mun skall tala visdom,
          och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.
049:005 Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal,
          jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.

049:006 Varför skulle jag frukta i olyckans dagar,
          när mina förföljares ondska omgiver mig?
049:007 De förlita sig på sina ägodelar
          och berömma sig av sin stora rikedom.
049:008 Men sin broder kan ingen förlossa
          eller giva Gud lösepenning för honom.
049:009 För dyr är lösen för hans själ
          och kan icke betalas till evig tid,
049:010 så att han skulle få leva för alltid
          och undgå att se graven.
049:011 Nej, man skall se att visa män dö,
          att dårar och oförnuftiga förgås likasom de;
          de måste lämna sina ägodelar åt andra.

049:012 De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen,
          deras boningar från släkte till släkte;
          de uppkalla jordagods efter sina namn.
049:013 Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd,
          hon är lik fänaden, som förgöres.

049:014 Den vägen gå de, dårar som de äro,
          och de följas av andra som finna behag i deras tal. Sela.
049:015 Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket,
              där döden bliver deras herde.
          Så få de redliga makt över dem,
              när morgonen gryr,
          medan deras skepnader förtäras av dödsriket
              och ej få annan boning.
049:016 Men min själ skall Gud förlossa
              ifrån dödsrikets våld,
          ty han skall upptaga mig. Sela.

049:017 Frukta icke, när en man bliver rik,
          när hans hus växer till i härlighet.
049:018 Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig,
          och hans härlighet följer honom icke ditned.
049:019 Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv,
          ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar,
          så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte,
          till dem som aldrig mer se ljuset.

049:020 En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd, hon är lik fänaden, som förgöres.

          Gud, HERREN Gud,
          talar och kallar jorden,
          allt mellan öster och väster.
050:002 Från Sion, skönhetens fullhet,
          träder Gud fram i glans.
050:003 Vår Gud kommer, och han skall icke tiga.
          Förtärande eld går framför honom,
          och omkring honom stormar det med makt.
050:004 Han kallar på himmelen därovan
          och på jorden, för att döma sitt folk:
050:005 »Församlen till mig mina fromma,
          som sluta förbund med mig vid offer.»
050:006 Och himlarna förkunna att han är rättfärdig,
          att Gud är den som skipar rätt. Sela.

050:007 Hör, mitt folk, jag vill tala;
          Israel, låt mig varna dig.
          Gud, din Gud, är jag.
050:008 Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig;
          dina brännoffer har jag alltid inför mig.
050:009 Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus
          eller bockar ur dina fållor;
050:010 ty mina äro alla skogens djur,
          boskapen på de tusende bergen;
050:011 jag känner alla fåglar på bergen,
          och vad som rör sig på marken är mig bekant.
050:012 Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det;
          ty min är jordens krets med allt vad därpå är.
050:013 Skulle jag äta tjurars kött,
          och skulle jag dricka bockars blod?
050:014 Nej, offra lovets offer åt Gud,
          så skall du få infria dina löften till den Högste.
050:015 Och åkalla mig i nöden,
          så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.»

050:016 Men till den ogudaktige säger Gud:
          »Huru kan du tala om mina stadgar
          och föra mitt förbund på tungan,
050:017 du som hatar tuktan
          och kastar mina ord bakom dig?
050:018 Om du ser en tjuv, så håller du med honom,
          och med äktenskapsbrytare giver du dig i lag.
050:019 Din mun släpper du lös till vad ont är,
          och din tunga hopspinner svek.
050:020 Du sitter där och förtalar din broder,
          din moders son lastar du!
050:021 Så gör du, och jag tiger,
          och nu tror du att jag är såsom du.
          Nej, jag vill straffa dig och ställa dig det för ögonen.

050:022 I som förgäten Gud, märken detta,
          för att jag icke må sönderriva eder utan räddning:
050:023 den som offrar lovets offer, han ärar mig;
          och den som aktar på sin väg,
          honom skall jag låta se Guds frälsning.»

051:001 För sångmästaren; en psalm av David, 051:002 när profeten Natan kom till honom, då han hade gått in till Bat-Seba.

051:003 Gud, var mig nådig efter din godhet,
          utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet.
051:004 Två mig väl från min missgärning,
          och rena mig från synd.
051:005 Ty jag känner mina överträdelser,
          och min synd är alltid inför mig.

051:006 Mot dig allena har jag syndat
          och gjort vad ont är i dina ögon;
          på det att du må finnas rättfärdig i dina ord
          och rättvis i dina domar.

051:007 Se, i synd är jag född,
och i synd har min moder avlat mig.
051:008 Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden;
så lär mig då vishet i mitt innersta.

051:009 Skära mig med isop, så att jag varder ren;
          två mig, så att jag bliver vitare än snö.
051:010 Låt mig förnimma fröjd och glädje,
          låt de ben som du har krossat få fröjda sig.
051:011 Vänd bort ditt ansikte från mina synder,
          och utplåna alla mina missgärningar.

051:012 Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta,
och giv mig på nytt en frimodig ande.
051:013 Förkasta mig icke från ditt ansikte,
och tag icke din helige Ande ifrån mig.

051:014 Låt mig åter få fröjdas över din frälsning,
och uppehåll mig med villighetens ande.
051:015 Då skall jag lära överträdarna dina vägar,
och syndarna skola omvända sig till dig.

051:016 Rädda mig undan blodstider, Gud,
              du min frälsnings Gud,
          så skall min tunga jubla över din rättfärdighet.
051:017 Herre, upplåt mina läppar,
          så att min mun kan förkunna ditt lov.

051:018 Ty du har icke behag till offer,
              eljest skulle jag giva dig sådana;
          till brännoffer har du icke lust.
051:019 Det offer som behagar Gud
              är en förkrossad ande;
          ett förkrossat och bedrövat hjärta
              skall du, Gud, icke förakta.

051:020 Gör väl mot Sion i din nåd,
          bygg upp Jerusalems murar.
051:021 Då skall du undfå rätta offer, som behaga dig,
              brännoffer och heloffer;
          då skall man offra tjurar på ditt altare.

052:001 För sångmästaren; en sång av David, 052:002 när edoméen Doeg kom och berättade för Saul och sade till honom: »David har gått in i Ahimeleks hus.»

052:003 Varför berömmer du dig av vad ont är, du våldsverkare?
          Guds nåd varar ju beständigt.
052:004 Din tunga far efter fördärv,
          den är lik en skarp rakkniv, du arglistige.
052:005 Du älskar ont mer än gott,
          lögn mer än att tala vad rätt är. Sela.

052:006 Ja, du älskar allt fördärvligt tal,
          du falska tunga.
052:007 Därför skall ock Gud störta dig ned för alltid,
          han skall gripa dig och rycka dig ut ur din hydda
          och utrota dig ur de levandes land. Sela.

052:008 Och de rättfärdiga skola se det och frukta,
              de skola le åt honom:
052:009 »Se där är den man som icke gjorde
              Gud till sitt värn,
          utan förlitade sig på sin stora rikedom,
              trotsig i sin lystnad!»

052:010 Men jag skall vara såsom ett grönskande olivträd
              i Guds hus;
          jag förtröstar på Guds nåd
              alltid och evinnerligen.
052:011 Jag skall evinnerligen tacka dig
              för att du har gjort det;
          och inför dina fromma
              skall jag förbida ditt namn,
              ty det är gott.

053:002 Dårarna säga i sina hjärtan:
              »Det finnes ingen Gud.»
          Fördärv och styggelse är deras onda verk;
              ingen finnes, som gör vad gott är.

053:003 Gud skådar ned från himmelen
              på människors barn,
          för att se om det finnes någon förståndig,
              någon som söker Gud.

053:004 Nej, alla hava de avfallit,
              allasammans äro de fördärvade;
          ingen finnes, som gör vad gott är,
              det finnes icke en enda.

053:005 Hava de då intet fått förnimma,
              dessa ogärningsmän,
          dessa som uppäta mitt folk,
              likasom åte de bröd,
          och som icke åkalla Gud?

053:006 Jo, där överföll dem förskräckelse,
              varest intet förskräckligt var;
          ty Gud förströdde deras ben,
              när de lägrade sig mot dig.
          Så lät du dem komma på skam,
              ja, Gud förkastade dem.

053:007 Ack att från Sion
              komme frälsning för Israel!
          När Gud vill åter
              upprätta sitt folk,
          då skall Jakob fröjda sig,
              då skall Israel vara glad.

054:001 För sångmästaren, med strängaspel; en sång av David, 054:002 när sifiterna kommo och sade till Saul: »David håller sig nu gömd hos oss.»

054:003 Gud, fräls mig genom ditt namn,
              och skaffa mig rätt genom din makt.
054:004 Gud, hör min bön,
          lyssna till min muns tal.
054:005 Ty främlingar resa sig upp mot mig,
          och våldsverkare stå efter mitt liv;
          de hava icke Gud för ögonen. Sela.

054:006 Se, Gud är min hjälpare,
          Herren uppehåller min själ.
054:007 Må det onda falla tillbaka på mina förföljare,
          förgör dem, du som är trofast.
054:008 Då skall jag offra åt dig med villigt hjärta;
          jag skall prisa ditt namn, o HERRE,
              ty det är gott.
054:009 Ja, ur all nöd räddar det mig,
          och mitt öga får se med lust på mina fiender.

055:002 Lyssna, Gud, till min bön,
          och fördölj dig icke för min åkallan.
055:003 Akta på mig och svara mig.
          I mitt bekymmer är jag utan ro och måste klaga,
055:004 vid fiendens rop,
              vid den ogudaktiges skri.

          Ty de vilja draga fördärv över mig,
              och i vrede ansätta de mig.
055:005 Mitt hjärta ängslas i mitt bröst,
          och dödens fasor hava fallit över mig.
055:006 Fruktan och bävan kommer över mig,
              och förfäran övertäcker mig.

055:007 Därför säger jag:
          Ack att jag hade vingar såsom duvan!
              Då skulle jag flyga bort och söka mig ett bo.
055:008 Ja, långt bort skulle jag fly,
              jag skulle taga härbärge i öknen. Sela.
055:009 Jag skulle skynda att söka mig en tillflykt
              undan stormvind och oväder.

055:010 Fördärva dem, Herre;
              gör deras tungor oense.
          Ty våld och genstridighet
              ser jag i staden.
055:011 Dag och natt gå de omkring den,
              ovanpå dess murar,
          ondska och olycka råda därinne;
055:012 ja, fördärv råder därinne,
          och från dess torg vika icke
              förtryck och svek.

055:013 Se, det är icke en fiende som smädar mig,
              det kunde jag fördraga;
          det är icke min ovän som förhäver sig mot mig,
              för honom kunde jag gömma mig undan.
055:014 Nej, du gör det, du som var min jämlike,
              min vän och förtrogne,
055:015 du som levde med mig
              i ljuvlig förtrolighet,
          du som i Guds hus gick med mig
              i högtidsskaran.

055:016 Döden komme över dem oförtänkt,
levande fare de ned i dödsriket;
ty ondska råder i deras boning, i deras hjärtan.

055:017 Men jag ropar till Gud;
              HERREN skall frälsa mig.
055:018 Afton och morgon och middag
              vill jag utgjuta mitt bekymmer och klaga,
              och han skall höra min röst.
055:019 Han förlossar min själ och skaffar henne ro,
              så att de icke komma vid mig;
          ty de äro många, som stå mig emot.

055:020 Gud skall höra det och giva dem svar,
              han som sitter på sin tron av ålder. Sela.
          Ty de vilja icke ändra sig,
              och de frukta ej Gud.

055:021 Den mannen bär händer på sin vän;
              han bryter sitt förbund.
055:022 Orden i hans mun äro hala såsom smör,
              men stridslust fyller hans hjärta;
          hans ord äro lenare än olja,
              dock äro de dragna svärd.

055:023 Kasta din börda på HERREN,
              han skall uppehålla dig;
          han skall i evighet icke tillstädja
              att den rättfärdige vacklar.
055:024 Gud, du skall störta dem ned
              i gravens djup;
          de blodgiriga och falska skola ej nå
              sin halva ålder.
          Men jag förtröstar på dig.

056:001 För sångmästaren, efter »Den stumma duvan i fjärran»; en sång av
David, når filistéerna grepo honom i Gat.

056:002 Var mig nådig, o Gud,
              ty människor stå mig efter livet;
          beständigt tränga mig stridsmän.
056:003 Mina förföljare stå mig beständigt efter livet;
          ja, de äro många, som i högmod strida mot mig.
056:004 Men när fruktan kommer över mig,
          sätter jag min förtröstan på dig.

056:005 Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord,
på Gud förtröstar jag och skall icke frukta;
vad kan det som är kött göra mig?

056:006 Beständigt förbittra de livet för mig,
          alla deras tankar gå ut på att skada mig.
056:007 De rota sig samman, de lägga försåt,
          de vakta på mina steg,
              ty de stå efter mitt liv.
056:008 Skulle de räddas med all sin ondska?
          Nej, slå ned folken,
              Gud, i din vrede.

056:009 Du har räknat min flykts dagar.
          Samla mina tårar i din lägel;
              de stå ju i din bok.
056:010 Så måste då mina fiender vika tillbaka
              på den dag då jag ropar;
          det vet jag, att Gud står mig bi.

056:011 Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord;
med HERRENS hjälp skall jag få prisa hans ord.
056:012 På Gud förtröstar jag och skall icke frukta;
vad kunna människor göra mig?

056:013 Jag har löften att infria till dig, o Gud;
          jag vill betala dig lovoffer.
056:014 Ty du har räddat min själ från döden,
          ja, mina fötter ifrån fall,
          så att jag kan vandra inför Gud
              i de levandes ljus.

057:001 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan.

057:002 Var mig nådig, o Gud, var mig nådig; ty till dig tager min själ sin tillflykt. Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt, till dess att det onda är förbi.

057:003 Jag ropar till Gud den Högste,
          till Gud, som fullbordar sitt verk för mig.
057:004 Han skall sända från himmelen och frälsa mig,
          när jag smädas av människor som stå mig efter livet. Sela.
          Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet.

057:005 Min själ är omgiven av lejon, jag måste ligga bland eldsprutare, bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar, och vilkas tungor äro skarpa svärd.

057:006 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.

057:007 De lägga ut nät för mina fötter,
              min själ böjes ned,
          de gräva för mig en grop,
              men de falla själva däri. Sela.

057:008 Mitt hjärta är frimodigt, o Gud,
          mitt hjärta är frimodigt;
              jag vill sjunga och lova.
057:009 Vakna upp, min ära;
          upp, psaltare och harpa!
              Jag vill väcka morgonrodnaden.

057:010 Jag vill tacka dig bland folken, Herre;
jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.
057:011 Ty din nåd är stor allt upp till himmelen
och din trofasthet allt upp till skyarna.

057:012 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.

058:002 Talen I väl i eder stumhet
              vad rättfärdigt är?
          Dömen I såsom rätt är,
              I människors barn?
058:003 Nej, i hjärtat uppgören I
              onda anslag;
          I vägen ut i landet
              edra händers våld.

058:004 De ogudaktiga äro avfälliga
              allt ifrån modersskötet;
          de lögnaktiga fara vilse
              ända från sin moders liv.
058:005 Gift är i dem,
              likt ormens gift;
          en döv huggorm likna de,
              en som tillstoppar sitt öra,
058:006 så att han icke hör tjusarnas röst,
              icke den förfarne besvärjarens.

058:007 Gud, krossa tänderna
              i deras mun;
          bryt ut, o HERRE,
              de unga lejonens kindtänder.
058:008 Låt dem bliva till intet,
              likasom vatten som förrinner.
          När någon skjuter sina pilar,
              blive de såsom utan udd.
058:009 Må han vara lik snigeln,
              som upplöses och förgås,
          lik en kvinnas foster,
              som ej fick skåda solen.

058:010 Förrän edra grytor
              hava hunnit märka bränslet,
          och medan köttet ännu är rått,
              skall en glödvind rycka bort det.
058:011 Den rättfärdige skall glädja sig,
              när han skådar hämnden,
          han skall två sina fötter
              i den ogudaktiges blod.
058:012 Och människorna skola säga:
              »Ja, den rättfärdige får sin lön;
          ja, det finnes en Gud
              som dömer på jorden.»

059:001 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när Saul
sände och lät bevaka hans hus för att döda honom.

059:002 Rädda mig, min Gud, från mina fiender,
          beskydda mig för mina motståndare.
059:003 Rädda mig från ogärningsmännen,
          och fräls mig från de blodgiriga.
059:004 Ty se, de ligga i försåt för mig;
          grymma människor rota sig samman mot mig,
          utan någon min överträdelse
              eller synd, o HERRE.
059:005 Utan någon min missgärning
              löpa de fram och göra sig redo;
          vakna upp, kom mig till mötes,
              och se härtill.
059:006 Ja, du HERRE Gud Sebaot,
              Israels Gud,
          vakna och hemsök alla hedningar,
          hemsök utan nåd alla trolösa ogärningsmän. Sela.

059:007 Var afton komma de tillbaka,
          de tjuta såsom hundar
              och stryka omkring i staden.
059:008 Se, deras mun flödar över,
          svärd äro på deras läppar,
              ty »vem skulle höra det?»
059:009 Men du, HERRE, ler åt dem;
              du bespottar alla hedningar.

059:010 Mot deras makt vill jag hålla mig till dig,
ty Gud är min borg.
059:011 Min Gud kommer mig till mötes med sin nåd,
Gud låter mig se med lust på mina förföljare.

059:012 Dräp dem icke,
              på det att mitt folk ej må förgäta det;
          låt dem genom din kraft driva ostadiga omkring,
          och slå dem ned,
              du vår sköld, o Herre.

059:013 Vart ord på deras läppar
              är en synd i deras mun.
          Må de fångas i sitt högmod,
          genom den förbannelse och lögn som de tala.
059:014 Förgör dem i vrede,
              förgör dem, så att de ej mer äro till;
          och må de förnimma
              att det är Gud som råder i Jakob,
              allt intill jordens ändar. Sela.

059:015 Ja, var afton komma de tillbaka,
          de tjuta såsom hundar
              och stryka omkring i staden.
059:016 De driva omkring efter rov;
          om de icke bliva mätta, så stanna de kvar över natten.

059:017 Men jag vill sjunga om din makt
          och jubla var morgon över din nåd;
          ty du var för mig en borg
          och en tillflykt, när jag var i nöd.
059:018 Min starkhet, dig vill jag lovsjunga,
          ty Gud är min borg,
              min nåderike Gud.

060:001 För sångmästaren, efter »Vittnesbördets lilja»; en sång, till
att inläras; av David,
060:002 när han var i fejd med Aram-Naharaim och Aram-Soba, och Joab kom
tillbaka och slog edoméerna i Saltdalen, tolv tusen man.

060:003 Gud, du har förkastat och förskingrat oss,
          du har varit vred; upprätta oss igen.
060:004 Du har kommit jorden att bäva och rämna;
          hela nu dess revor, ty den vacklar.
060:005 Du har låtit ditt folk se hårda ting,
          du har iskänkt åt oss rusande vin.

060:006 Men åt dem som frukta dig gav du ett baner,
dit de kunde samla sig för att undfly bågen. Sela.
060:007 På det att dina vänner må varda räddade,
må du giva seger med din högra hand och bönhöra oss.

060:008 Gud har talat i sin helgedom:
          »Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem
          och skall avmäta Suckots dal.
060:009 Mitt är Gilead, och mitt är Manasse,
          Efraim är mitt huvuds värn,
          Juda min härskarstav;
060:010 Moab är mitt tvagningskärl,
          på Edom kastar jag min sko;
          höj jubelrop till min ära, du filistéernas land.»

060:011 Vem skall föra mig till den fasta staden,
          vem leder mig till Edom?
060:012 Har icke du, o Gud, förkastat oss,
          så att du ej drager ut med våra härar, o Gud?
060:013 Giv oss hjälp mot ovännen;
          ty människors hjälp är fåfänglighet.
060:014 Med Gud kunna vi göra mäktiga ting;
          han skall förtrampa våra ovänner.

061:002 Hör, o Gud, mitt rop,
          akta på min bön.
061:003 Från jordens ända
              ropar jag till dig,
              ty mitt hjärta försmäktar;
          för mig upp på en klippa,
              som är mig alltför hög.
061:004 Ty du är min tillflykt,
          ett starkt torn mot fienden.
061:005 Låt mig bo i din hydda evinnerligen;
          under dina vingars beskärm tager jag min tillflykt. Sela.

061:006 Ty du, o Gud,
              hör mina löften,
          åt dem som frukta ditt namn
              giver du en arvedel.
061:007 Du förökar konungens dagar;
          hans år skola vara från släkte till släkte.
061:008 Må han sitta på sin tron
              inför Gud evinnerligen;
          låt nåd och trofasthet
              bevara honom.
061:009 Då skall jag lovsjunga
              ditt namn till evig tid,
          i det jag får infria mina löften
              dag efter dag.

062:002 Allenast hos Gud söker min själ sin ro;
från honom kommer min frälsning.
062:003 Allenast han är min klippa och min frälsning,
min borg, jag skall ej mycket vackla.

062:004 Huru länge viljen I rasa mot denne man,
              samfällt slå honom ned,
          såsom vore han en lutande vägg,
              en sönderbräckt mur?
062:005 De rådslå allenast om att stöta honom ned från hans höjd,
              de hava behag till lögn;
          med munnen välsigna de,
              men i sitt innersta förbanna de. Sela.

062:006 Allenast i Gud må du hava din ro, min själ;
              ty från honom kommer mitt hopp.
062:007 Allenast han är min klippa och min frälsning,
              min borg, jag skall icke vackla.
062:008 Hos Gud är min frälsning och min ära;
          min starka klippa,
              min tillflykt har jag i Gud.
062:009 Förtrösta på honom
              alltid, du folk;
          utgjuten för honom edra hjärtan.
          Gud är vår tillflykt. Sela.

062:010 Allenast ett intet äro människors barn,
              myndiga herrar fåfänglighet;
          i vågskålen äro de för lätta,
              mindre än intet äro de allasammans.
062:011 Förliten eder icke på orätt vinning,
              sätten icke ett fåfängligt hopp till rov:
          om ock eder rikedom växer,
              så akten icke därpå.

062:012 En gång har Gud sagt det,
              ja, två gånger har jag hört det,
          att hos Gud är makten;
062:013 och hos dig, Herre, är nåd.
          Ty du vedergäller
              var och en efter hans gärningar.

063:002 Gud, du är min Gud,
              bittida söker jag dig;
          min själ törstar efter dig,
          min kropp längtar efter dig,
              i ett torrt land,
              som försmäktar utan vatten.

063:003 Så skådar jag nu efter dig i helgedomen,
för att få se din makt och ära.
063:004 Ty din nåd är bättre än liv;
mina läppar skola prisa dig.

063:005 Så skall jag då lova dig, så länge jag lever;
i ditt namn skall jag upplyfta mina händer.

063:006 Min själ varder mättad
              såsom av märg och fett;
          och med jublande läppar
              lovsjunger min mun,
063:007 när jag kommer ihåg dig på mitt läger
          och under nattens väkter tänker på dig.

063:008 Ty du är min hjälp,
och under dina vingars skugga jublar jag.
063:009 Min själ håller sig intill dig;
din högra hand uppehåller mig.

063:010 Men dessa som stå efter mitt liv
              och vilja fördärva det,
          de skola fara ned i jordens djup.
063:011 De skola givas till pris åt svärdet,
          rovdjurs byte skola de varda.

063:012 Men konungen skall glädja sig i Gud; berömma sig skall var och en som svär vid honom, ty de lögnaktigas mun skall varda tillstoppad.

064:002 Hör, o Gud,
              min röst, när jag klagar,
          bevara mitt liv,
              ty fienden förskräcker mig.
064:003 Fördölj mig för de ondas hemliga råd,
          för ogärningsmännens larmande hop;
064:004 ty de vässa sina tungor likasom svärd,
          med bittra ord lägga de an såsom med pilar,
064:005 för att i lönndom skjuta den ostrafflige;
          plötsligt skjuta de på honom, utan försyn.

064:006 De befästa sig i sitt onda uppsåt,
          de orda om huru de skola lägga ut snaror;
          de säga: »Vem skulle se oss?»
064:007 De tänka ut onda anslag:
          »Nu äro vi redo med det råd vi hava uttänkt!»
          Ja, djupa äro männens tankar och hjärtan.

064:008 Då skjuter Gud dem;
plötsligt sårar dem hans pil.
064:009 De bringas på fall och få straff för sina tungors skull;
var och en som ser dem rister huvudet.

064:010 Och alla människor varda förskräckta;
          de förkunna vad Gud har gjort
          och förstå hans verk.
064:011 Den rättfärdige skall glädja sig i HERREN
              och taga sin tillflykt till honom,
          och alla rättsinniga
              skola berömma sig.

065:002 Gud, dig lovar man
              i stillhet i Sion,
          och till dig får man infria löfte.
065:003 Du som hör bön,
          till dig kommer allt kött.
065:004 Mina missgärningar voro mig övermäktiga;
          men du förlåter våra överträdelser.
065:005 Säll är den som du utväljer och låter komma till dig,
              så att han får bo i dina gårdar.
          Må vi få mätta oss med det goda i ditt hus,
              det heliga i ditt tempel.

065:006 Med underbara gärningar bönhör du oss i rättfärdighet,
              du vår frälsnings Gud,
          du som är en tillflykt för alla jordens ändar
              och för havet i fjärran;
065:007 du som gör bergen fasta genom din kraft,
              ty du är omgjordad med makt;
065:008 du som stillar havens brus,
              deras böljors brus
              och folkens larm.
065:009 De som bo vid jordens ändar
              häpna för dina tecken;
          österland och västerland
              uppfyller du med jubel.

065:010 Du låter dig vårda om landet och giver det överflöd,
              rikedom i ymnigt mått;
          Guds källa har vatten till fyllest.
          Du bereder säd åt människorna,
              när du så bereder jorden.
065:011 Dess fåror vattnar du,
              du jämnar det som är upplöjt;
          med regnskurar uppmjukar du den,
              det som växer därpå välsignar du.
065:012 Du kröner året med ditt goda,
          och dina spår drypa av fetma.
065:013 Betesmarkerna i öknen drypa,
          och höjderna omgjorda sig med fröjd.
065:014 Ängarna hölja sig i hjordar,
          och dalarna betäckas med säd;
          man höjer jubelrop och sjunger.

          Höjen jubel till Gud, alla länder;
066:002 lovsjungen hans namns ära,
          given honom ära och pris.
066:003 Sägen till Gud:
              Huru underbara äro icke dina gärningar!
          För din stora makts skull
              visa dina fiender dig underdånighet.
066:004 Alla länder skola tillbedja och lovsjunga dig;
          de skola lovsjunga ditt namn. Sela.

066:005 Kommen och sen
              vad Gud har gjort;
          underbara äro hans gärningar
              mot människors barn.
066:006 Han förvandlade havet till torrt land;
          till fots gingo de genom floden;
          då gladdes vi över honom.
066:007 Genom sin makt råder han evinnerligen,
          hans ögon giva akt på hedningarna;
          de gensträviga må icke förhäva sig. Sela.

066:008 Prisen, I folk, vår Gud,
          och låten hans lov ljuda högt;
066:009 ty han har beskärt liv åt vår själ
          och har icke låtit vår fot vackla.
066:010 Ty väl prövade de oss, o Gud,
          du luttrade oss, såsom silver luttras;
066:011 du förde oss in i fängelse,
          du lade en tung börda på vår rygg;
066:012 du lät människor fara fram över vårt huvud,
          vi måste gå genom eld och vatten.
          Men du har fört oss ut och vederkvickt oss.

066:013 Så kommer jag då till ditt hus med brännoffer,
          jag vill infria mina löften till dig,
066:014 dem till vilka mina låppar öppnade sig,
          och som min mun uttalade i min nöd.
066:015 Brännoffer av feta får vill jag frambära åt dig,
          med offerånga av vädurar;
          jag vill offra både tjurar och bockar. Sela.

066:016 Kommen och hören, så vill jag förtälja
              för eder, I alla som frukten Gud,
              vad han har gjort mot min själ.
066:017 Till honom ropade jag med min mun,
          och lovsång var redan på min tunga.
066:018 Om jag hade förehaft något orätt i mitt hjärta,
          så skulle Herren icke höra mig.
066:019 Men Gud har hört mig,
          han har aktat på mitt bönerop.
066:020 Lovad vare Gud,
              som icke har förkastat min bön
              eller vänt ifrån mig sin nåd!

067:002 Gud vare oss nådig och välsigne oss,
han låte sitt ansikte lysa och ledsaga oss, Sela,
067:003 för att man på jorden må känna din väg,
bland alla hedningar din frälsning.

067:005 Folkslagen glädje sig och juble, ty du dömer folken rätt, och du leder folkslagen på jorden. Sela.

067:007 Jorden har givit sin gröda.
          Gud, vår Gud, välsigne oss.
067:008 Gud välsigne oss,
          och alla jordens ändar
              frukte honom.

068:002 Gud står upp;
              hans fiender varda förskingrade,
          och de som hata honom
              fly för hans ansikte.
068:003 Såsom rök fördrives,
              så fördrivas de av dig;
          likasom vaxet
              smälter för eld,
          så förgås de ogudaktiga
              för Guds ansikte.
068:004 Men de rättfärdiga äro glada,
              de fröjda sig inför Gud
              och jubla i glädje.

068:005 Sjungen till Guds ära,
              lovsägen hans namn.
          Gören väg för honom
              som drager fram genom öknarna.
          Hans namn är HERREN,
              fröjdens inför honom;
068:006 de faderlösas fader
              och änkors försvarare,
          Gud i sin heliga boning,
068:007 en Gud som förhjälper
              de ensamma till ett hem,
          och som för de fångna
              ut till lycka;
          allenast de gensträviga
              måste bo i en öken.

068:008 Gud, när du drog ut
              i spetsen för ditt folk,
              när du gick fram i ödemarken, Sela,
068:009 då bävade jorden,
              då utgöt himmelen sina flöden
              inför Guds ansikte;
          ja, Sinai bävade
              för Guds ansikte;
              Israels Guds.
068:010 Ett nåderikt regn
              lät du falla, o Gud;
          ditt arvland, som försmäktade,
              vederkvickte du.
068:011 Din skara fick bo däri;
          genom din godhet beredde du det
              åt de betryckta, o Gud.

068:012 Herren låter höra sitt ord,
          stor är skaran av kvinnor som båda glädje:
068:013 »Härskarornas konungar
              fly, de fly,
          och husmodern därhemma
              får utskifta byte.
068:014 Viljen I då ligga stilla
              inom edra hägnader?
          Duvans vingar
              äro höljda i silver,
          och hennes fjädrar
              skimra av guld.
068:015 När den Allsmäktige förströr
              konungarna i landet,
              faller snö på Salmon.»

068:016 Ett Guds berg
              är Basans berg,
          ett högtoppigt berg
              är Basans berg.
068:017 Men varför sen I så avogt,
              I höga berg,
          på det berg som Gud
              har utkorat till sitt säte,
          det där ock HERREN
              skall bo för alltid?
068:018 Guds vagnar äro tiotusenden,
              tusen och åter tusen;
          Herren drog fram med dem,
              Sinai är nu i helgedomen.
068:019 Du for upp i höjden,
              du tog fångar,
          du undfick gåvor
              bland människorna,
          ja, också de gensträviga
              skola bo hos HERREN Gud.

068:020 Lovad vare Herren!
          Dag efter dag bär han oss;
              Gud är vår frälsning. Sela.
068:021 Gud är för oss
              en Gud som frälsar,
          och hos HERREN, Herren
              finnes räddning från döden.
068:022 Men Gud sönderkrossar
              sina fienders huvuden,
          krossar hjässan
              på den som går där med skuld.
068:023 Herren säger:
              »Från Basan skall jag hämta dem,
          från havets djup
              skall jag hämta dem upp,
068:024 så att du kan stampa
              med din fot i blod
          och låta dina hundars tunga
              få sin del av fienderna.»

068:025 Man ser, o Gud,
              ditt högtidståg,
          min Guds, min konungs, tåg
              inne i helgedomen.
068:026 Främst gå sångare,
              harpospelare följa efter,
          mitt ibland unga kvinnor
              som slå på pukor.
068:027 Lova Gud i församlingarna,
          loven Herren, I av Israels brunn.
068:028 Där går Benjamin,
              den yngste, han för dem an;
          där går skaran
              av Juda furstar,
          Sebulons furstar,
              Naftalis furstar.

068:029 Din Gud har beskärt dig makt;
              så håll nu vid makt, o Gud,
              vad du har gjort för oss.
068:030 I ditt tempel i Jerusalem
              bäre konungar fram
              sina skänker åt dig.
068:031 Näps odjuret i vassen,
              tjurarnas hop
              med deras kalvar, folken,
          må de ödmjukt hylla dig
              med sina silverstycken.
          Ja, han förströr de folk
              som finna behag i krig.
068:032 De mäktige skola komma
              hit från Egypten,
          Etiopien skall skynda hit till Gud,
              med gåvor i händerna.

068:033 I riken på jorden,
              sjungen till Guds ära;
          lovsägen Herren, Sela,
068:034 honom som far fram
              på urtidshimlarnas himmel.
          Ja, där låter han höra sin röst,
              en mäktig röst.
068:035 Given Gud makten;
          över Israel är hans härlighet,
              och hans makt är i skyarna.
068:036 Fruktansvärd är du,
              Gud, i din helgedom;
          Israels Gud,
              han giver makt
              och styrka åt sitt folk.
          Lovad vare Gud!

069:002 Fräls mig, Gud; ty vattnen
              tränga mig inpå livet.
069:003 Jag har sjunkit ned i djup dy,
              där ingen botten är;
          jag har kommit i djupa vatten,
              och svallet vill fördränka mig.
069:004 Jag har ropat mig trött,
              min strupe är förtorkad;
          mina ögon försmäkta
              av förbidan efter min Gud.
069:005 Flera än håren på mitt huvud
              äro de som hata mig utan sak;
          många äro de som vilja förgöra mig,
              de som äro mina fiender utan skäl;
          vad jag icke har rövat,
              det måste jag gälda.
069:006 Du, o Gud,
              känner min dårskap,
          och mina skulder äro icke
              förborgade för dig.
069:007 Låt icke i mig dem komma på skam,
              som förbida dig, Herre,
              HERRE Sebaot;
          Låt icke i mig dem varda till blygd,
              som söka dig,
              du Israels Gud.

069:008 Ty för din skull bär jag smälek,
          för din skull höljer blygsel mitt ansikte;
069:009 främmande har jag blivit för mina bröder
          och en främling för min moders barn.
069:010 Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig,
          och dina smädares smädelser hava fallit över mig.
069:011 Jag grät, ja, min själ grät under fasta,
          men det blev mig till smälek.
069:012 Jag klädde mig i sorgdräkt,
          men jag blev för dem ett ordspråk.
069:013 Om mig tassla de, när de sitta i porten;
          i dryckeslag göra de visor om mig.

069:014 Men jag kommer med min bön till dig,
              HERRE, i behaglig tid,
          genom din stora nåd, o Gud;
          svara mig i din frälsande trofasthet.
069:015 Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned;
          låt mig bliva räddad från dem som hata mig
              och från de djupa vattnen.
069:016 Låt icke vattensvallet fördränka mig
          eller djupet uppsluka mig;
          och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.
069:017 Svara mig, HERRE,
              ty god är din nåd;
          vänd dig till mig
              efter din stora barmhärtighet.
069:018 Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare,
          ty jag är i nöd; skynda att svara mig.
069:019 Kom till min själ och förlossa henne;
          befria mig för mina fienders skull.
069:020 Du känner min smälek,
              min skam och blygd;
          du ser alla mina ovänner.
069:021 Smälek har krossat mitt hjärta,
              så att jag är vanmäktig;
          jag väntade på medlidande, men där var intet,
          och på tröstare, men jag fann ingen.
069:022 De gåvo mig galla att äta,
          och ättika att dricka, i min törst.

069:023 Må deras bord framför dem bliva till en snara
          och till ett giller, bäst de gå där säkra;
069:024 må deras ögon förmörkas, så att de icke se;
          gör deras länder vacklande alltid.
069:025 Gjut ut över dem din ogunst,
          och låt din vredes glöd hinna upp dem.
069:026 Deras gård blive öde,
          ingen må finnas, som bor i deras hyddor,
069:027 eftersom de förfölja dem som du själv har slagit
          och orda om huru de plågas, som du har stungit.
069:028 Låt dem gå från missgärning till missgärning,
          och låt dem icke komma till din rättfärdighet.
069:029 Må de utplånas ur de levandes bok
          och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

069:030 Men mig som är betryckt och plågad,
          mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.
069:031 Jag vill lova Guds namn med sång
          och upphöja honom med tacksägelse.
069:032 Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur,
          något offerdjur med horn och klövar.
069:033 När de ödmjuka se det, skola de glädja sig;
          I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.
069:034 Ty HERREN lyssnar till de fattiga
          och föraktar icke sina fångna.
069:035 Honom love himmelen och jorden,
          havet och allt vad som rör sig däri.
069:036 Ty Gud skall frälsa Sion,
          han skall bygga upp Juda städer;
          man skall bo i dem och besitta landet.
069:037 Hans tjänares barn skola få det till arvedel,
          och de som älska hans namn skola bo däri.

070:002 Gud, kom till min räddning;
          HERRE, skynda till min hjälp.
070:003 Må de komma på skam och varda utskämda,
              som stå efter mitt liv;
          må de vika tillbaka och blygas,
              som önska min ofärd.
070:004 Må de vända tillbaka i sin skam,
          som säga: »Rätt så, rätt så!»

070:005 Men alla de som söka dig må fröjdas
              och vara glada i dig;
          och de som åstunda din frälsning säge alltid:
              »Lovad vare Gud!»
070:006 Jag är betryckt och fattig;
              Gud, skynda till mig.
          Min hjälp och min befriare är du;
              HERRE, dröj icke.

071:001 Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt;
          låt mig aldrig komma på skam.
071:002 Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet;
          böj ditt öra till mig och fräls mig.
071:003 Var mig en klippa där jag får bo,
              och dit jag alltid kan fly,
              du som beskär mig frälsning.
          Ty du är mitt bergfäste och min borg.
071:004 Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld,
          ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.

071:005 Ty du är mitt hopp, o Herre,
          HERRE, du är min förtröstan allt ifrån min ungdom.
071:006 Du har varit mitt stöd allt ifrån moderlivet,
          ja, du har förlöst mig ur min moders liv;
          dig gäller ständigt mitt lov.

071:007 Jag har blivit såsom ett vidunder för många;
          men du är min starka tillflykt.
071:008 Låt min mun vara full av ditt lov,
          hela dagen av din ära.
071:009 Förkasta mig icke i min ålderdoms tid,
          övergiv mig ej, när min kraft försvinner.

071:010 Ty mina fiender säga så om mig,
          och de som vakta på min själ
              rådslå så med varandra:
071:011 »Gud har övergivit honom;
          förföljen och gripen honom,
              ty det finnes ingen som räddar.»

071:012 Gud, var icke långt ifrån mig;
          min Gud, skynda till min hjälp.
071:013 Må de komma på skam och förgås,
              som stå emot min själ;
          må de höljas med smälek och blygd,
              som söka min ofärd.

071:014 Men jag skall alltid hoppas
          och än mer föröka allt ditt lov.
071:015 Min mun skall förtälja din rättfärdighet,
          hela dagen din frälsning,
          ty jag känner intet mått därpå.
071:016 Jag skall frambära Herrens, HERRENS väldiga gärningar;
          jag skall prisa din rättfärdighet, ja, din allenast.

071:017 Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom;
          och intill nu förkunnar jag dina under.
071:018 Så övergiv mig ej heller, o Gud,
          i min ålderdom, när jag varder grå,
          till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte,
          om din makt för alla dem som skola komma.

071:019 Din rättfärdighet når till himmelen, o Gud.
          Du som har gjort så stora ting,
              o Gud, vem är dig lik?
071:020 Du som har låtit oss pröva
              så mycken nöd och olycka,
          du skall åter göra oss levande
              och föra oss upp igen
              du jordens djup.
071:021 Ja, låt mig växa till alltmer;
              och trösta mig igen.

071:022 Så vill ock jag tacka dig
              med psaltarspel
              för din trofasthet, min Gud;
          jag vill lovsjunga dig till harpa,
              du Israels Helige.
071:023 Mina läppar skola jubla,
              ty jag vill lovsjunga dig;
          ja, jubla skall min själ,
              som du har förlossat.
071:024 Och min tunga skall hela dagen
              tala om din rättfärdighet;
          ty de som sökte min ofärd
              hava kommit på skam och måst blygas.

          Gud, giv åt konungen dina rätter
              och din rättfärdighet åt konungasonen.
072:002 Han döme ditt folk med rättfärdighet
              och dina betryckta med rätt.
072:003 Bergen bäre frid åt folket,
              så ock höjderna, genom rättfärdighet.
072:004 Han skaffe rätt åt de betryckta i folket,
          han frälse de fattiga
              och krosse förtryckaren.
072:005 Dig frukte man, så länge solen varar,
              och så länge månen skiner,
              från släkte till släkte.
072:006 Han vare lik regnet som faller på ängen,
          lik en regnskur som vattnar jorden.
072:007 I hans dagar blomstre den rättfärdige,
          och stor frid råde,
              till dess ingen måne mer finnes.

072:008 Må han härska från hav till hav
          och ifrån floden intill jordens ändar.
072:009 För honom buge sig öknens inbyggare,
          och hans fiender slicke stoftet.
072:010 Konungarna från Tarsis och havsländerna
              hembäre skänker,
          konungarna av Saba och Seba
              bäre fram gåvor.
072:011 Ja, alla konungar falle ned för honom,
              alla hedningar tjäne honom.

072:012 Ty han skall rädda den fattige som ropar
          och den betryckte och den som ingen hjälpare har.
072:013 Han skall vara mild mot den arme och fattige;
          de fattigas själar skall han frälsa.
072:014 Ifrån förtryck och våld skall han förlossa deras själ,
          och deras blod skall aktas dyrt i hans ögon.

072:015 Må han leva; må man föra till honom
              guld från Saba.
          Ständigt bedje man för honom,
              alltid välsigne man honom.
072:016 Ymnigt växe säden i landet,
              ända till bergens topp;
          dess frukt må susa
              likasom Libanons skog;
          och folk blomstre upp i städerna
              såsom örter på marken.
072:017 Hans namn förblive evinnerligen;
          så länge solen skiner, fortplante sig hans namn.
          Och i honom välsigne man sig;
              alla hedningar prise honom säll.

072:018 Lovad vare HERREN Gud, Israels Gud, som allena gör under! 072:019 Och lovat vare hans härliga namn evinnerligen, och hela jorden vare full av hans ära! Amen, Amen.

073:001 En psalm av Asaf.
          Sannerligen, Gud är god mot Israel,
          mot dem som hava rena hjärtan.
073:002 Men jag hade så när stapplat med mina fötter,
          mina steg voro nära att slinta;
073:003 ty jag upptändes av avund mot de övermodiga,
          när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.

073:004 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död,
          och deras hull är frodigt.
073:005 De komma icke i olycka såsom andra dödliga
          och varda icke plågade såsom andra människor.
073:006 Därför är högmod deras halsprydnad,
          våld den klädnad som höljer dem.
073:007 Ur fetma skåda deras ögon fram,
          deras hjärtans inbillningar hava intet mått.
073:008 De håna och tala förtryck i sin ondska;
          med höga åthävor tala de.
073:009 Med sin mun stiga de upp i himmelen,
          och deras tunga far fram på jorden;
073:010 därför vänder sig deras folk till dem
          och super så in vattnet i fulla drag.
073:011 Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det?
          Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?»
073:012 Ja, så är det med de ogudaktiga;
          det går dem alltid väl, och de växa i makt.

073:013 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent
          och tvådde mina händer i oskuld;
073:014 jag vart dock plågad hela dagen,
          och var morgon kom tuktan över mig.
073:015 Om jag hade sagt: »Så vill jag lära»,
          då hade jag svikit dina barns släkte.

073:016 När jag nu tänkte efter för att begripa detta,
          syntes det mig alltför svårt,
073:017 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut
          och aktade på dess ände.
073:018 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem,
          du störtar dem ned i fördärv.
073:019 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick!
          De förgås och få en ände med förskräckelse.
073:020 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre,
          så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.
073:021 När mitt hjärta förbittrades
          och jag kände styng i mitt inre,
073:022 då var jag oförnuftig och förstod intet;
          såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.

073:023 Dock förbliver jag städse hos dig;
          du håller mig vid min högra hand.
073:024 Du skall leda mig efter ditt råd
          och sedan upptaga mig med ära.
073:025 Vem har jag i himmelen utom dig!
          Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.
073:026 Om än min kropp och min själ försmäkta,
          så är dock Gud mitt hjärtas klippa
          och min del evinnerligen.
073:027 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås;
          du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.
073:028 Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud;
          jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN,
          för att kunna förtälja alla dina gärningar.

          Varför, o Gud,
              har du så alldeles förkastat oss,
          varför ryker din vredes eld
              mot fåren i din hjord?
074:002 Tänk på din menighet,
              som du i fordom tid förvärvade,
          som du förlossade, till att bliva
              din arvedels stam;
          tänk på Sions berg,
              där du har din boning.

074:003 Vänd dina steg till den plats
              där evig förödelse råder;
          allt har ju fienden
              fördärvat i helgedomen.
074:004 Dina ovänner hava skränat
              inne i ditt församlingshus,
          de hava satt upp sina tecken
              såsom rätta tecken.
074:005 Det var en syn, såsom när man höjer
              yxor mot en tjock skog.

074:006 Och alla dess snidverk hava de nu krossat
              med yxa och bila.
074:007 De hava satt eld på din helgedom
          och oskärat ända till grunden
              ditt namns boning.
074:008 De hava sagt i sina hjärtan:
              »Vi vilja alldeles kuva dem.»
          Alla Guds församlingshus
              hava de bränt upp här i landet.

074:009 Våra tecken se vi icke;
              ingen profet finnes mer,
          och hos oss är ingen
              som vet för huru länge.
074:010 Huru länge, och Gud,
              skall ovännen få smäda
          och fienden oavlåtligen
              få förakta ditt namn?
074:011 Varför håller du tillbaka din hand,
              din högra hand?
          Drag den fram ur din barm
              och förgör dem.

074:012 Gud, du är ju
              min konung av ålder,
          du är den som skaffar
              frälsning på jorden.
074:013 Det var du som delade
              havet genom din makt;
          du krossade drakarnas
              huvuden mot vattnet.
074:014 Det var du som bräckte
              Leviatans huvuden
          och gav honom till mat
              åt öknens skaror.

074:015 Det var du som lät källa
              och bäck bryta fram;
          du lät ock starka
              strömmar uttorka.
074:016 Din är dagen,
              din är ock natten,
          du har berett
              ljuset och solen.
074:017 Det är du som har fastställt
              alla jordens gränser;
          sommar och vinter
              äro skapade av dig.

074:018 Så tänk nu på huru fienden
              smädar HERREN,
          och huru ett dåraktigt folk
              föraktar ditt namn.
074:019 Lämna ej ut åt vilddjuren
              din turturduvas själ;
          förgät icke för alltid
              dina betrycktas liv.
074:020 Tänk på förbundet;
              ty i landets smygvrår
              finnes fullt upp av våldsnästen.
074:021 Låt icke den förtryckte
              vika tillbaka med blygd,
          låt den betryckte och den fattige
              lova ditt namn.

074:022 Stå upp, o Gud;
              utför din sak.
          Betänk huru du varder smädad
              hela dagen av dåren.
074:023 Glöm icke bort
              dina ovänners rop,
          dina motståndares larm,
              som alltjämt höjes.

075:002 Vi tacka dig,
              o Gud, vi tacka dig.
          Ditt namn är oss nära;
              man förtäljer dina under.

075:003 »Om jag än bidar min tid,
så dömer jag dock rätt.
075:004 Om än jorden är i upplösning med alla som bo därpå,
så håller dock jag dess pelare stadiga.» Sela.

075:005 Jag säger till de övermodiga: »Varen icke övermodiga»,
och till de ogudaktiga: »Upphöjen ej hornet.»
075:006 Ja, upphöjen icke så högt edert horn,
talen ej så hårdnackat vad fräckt är.

075:007 Ty icke från öster eller väster,
ej heller från bergsöknen kommer hjälpen;
075:008 nej, Gud är den som dömer;
den ene ödmjukar han, den andre upphöjer han.

075:009 Ty en kalk är i HERRENS hand, den skummar av vin och är full av tillblandad dryck, och han skänker i därav; sannerligen, alla ogudaktiga på jorden måste dricka dess drägg i botten.

075:010 Men jag skall förkunna det evinnerligen,
jag skall lovsjunga Jakobs Gud.
075:011 Och de ogudaktigas alla horn skall jag få hugga av;
men den rättfärdiges horn skola varda upphöjda.

076:002 Gud är känd i Juda,
          i Israel är hans namn stort;
076:003 i Salem vart hans hydda rest
          och hans boning på Sion.
076:004 Där bröt han sönder bågens ljungeldar,
          sköld och svärd och vad till kriget hör. Sela.

076:005 Full av ljus och härlighet
          går du fram ifrån segerbytenas berg.
076:006 De stormodiga äro avväpnade,
          de hava slumrat in och sova;
          alla stridsmännen hava måst låta händerna falla.
076:007 För din näpst, du Jakobs Gud,
          ligga domnade både man och häst.

076:008 Du, du är fruktansvärd;
          vem kan bestå inför dig, när du vredgas?
076:009 Från himmelen lät du höra din dom;
          då förskräcktes jorden och vart stilla,
076:010 då när Gud stod upp till dom,
          till att frälsa alla ödmjuka på jorden. Sela.

076:011 Ty människors vrede varder dig till pris;
          du har vrede till övers att omgjorda dit med.
076:012 Gören löften och infrien dem
              åt HERREN, eder Gud;
          alla de som äro omkring honom
              bäre fram skänker åt den Fruktansvärde.
076:013 Ty han stäcker furstarnas övermod;
          fruktansvärd är han för konungarna på jorden.

077:002 Jag vill höja min röst till Gud och ropa;
          jag vill höja min röst till Gud,
              för att han må lyssna till mig.
077:003 På min nöds dag söker jag Herren;
          min hand är utsträckt om natten
              och förtröttas icke;
          min själ vill icke låta trösta sig.
077:004 Jag vill tänka på Gud och klaga;
          jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. Sela.

077:005 Mina ögonlock håller du öppna;
          jag är full av oro och kan icke tala.
077:006 Jag tänker på forntidens dagar,
          på år som längesedan hava gått.
077:007 Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel;
          i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer,
          och min ande skall eftersinna.

077:008 Skall då Herren förkasta evinnerligen
          och ingen nåd mer bevisa?
077:009 Är det då ute med hans godhet för beständigt,
          har hans ord blivit till intet för alla tider?
077:010 Har Gud förgätit att vara nådig
          eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? Sela.

077:011 Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid,
          den Högstes högra hand är ej såsom förr.
077:012 Jag vill prisa HERRENS gärningar,
          ja, jag vill tänka på dina fordomtima under;
077:013 jag vill begrunda alla dina gärningar
          och eftersinna dina verk.

077:014 Gud, i helighet går din väg;
          vem är en gud så stor som Gud?
077:015 Du är Gud, en Gud som gör under;
          du har uppenbarat din makt bland folken.
077:016 Med väldig arm förlossade du ditt folk,
          Jakobs och Josefs barn. Sela.

077:017 Vattnen sågo dig, och Gud,
          vattnen sågo dig och våndades,
          själva djupen darrade.
077:018 Molnen göto ut strömmar av vatten,
          skyarna läto höra sin röst,
          och dina pilar foro omkring.
077:019 Ditt dunder ljöd i stormvirveln,
          ljungeldar lyste upp jordens krets,
          jorden darrade och bävade.
077:020 Genom havet gick din väg,
          din stig genom stora vatten,
          och dina fotspår fann man icke.
077:021 Så förde du ditt folk såsom en hjord
          genom Moses och Arons hand.

          Lyssna, mitt folk, till min undervisning;
          böjen edra öron till min muns ord.
078:002 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal,
          uppenbara förborgade ting ifrån fordom.
078:003 Vad vi hava hört och känna,
          och vad våra fäder hava förtäljt för oss,
078:004 det vilja vi icke dölja för deras barn;
          för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov
          och hans makt och de under han har gjort.

078:005 Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob
          och stiftade en lag i Israel;
          han påbjöd den för våra fäder,
          och de skulle kungöra den för sina barn.
078:006 Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte,
          för barn som en gång skulle födas,
          och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.

078:007 Då skulle de sätta sitt hopp till Gud
          och icke förgäta Guds verk,
          utan taga hans bud i akt.
078:008 Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder,
          ett gensträvigt och upproriskt släkte,
          ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt,
          och vars ande icke var trofast mot Gud.

078:009 Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar,
          vände om på stridens dag.
078:010 De höllo icke Guds förbund,
          och efter hans lag ville de ej vandra.
078:011 De glömde hans gärningar
          och de under han hade låtit dem se.

078:012 Ja, inför deras fäder hade han gjort under,
          i Egyptens land, på Soans mark.
078:013 Han klöv havet och lät dem gå därigenom
          och lät vattnet stå såsom en hög.
078:014 Han ledde dem om dagen med molnskyn,
          och hela natten med eldens sken.
078:015 Han klöv sönder klippor i öknen
          och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
078:016 Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan
          och vatten flyta ned såsom strömmar.

078:017 Likväl syndade de allt framgent mot honom
          och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
078:018 De frestade Gud i sina hjärtan,
          i det de begärde mat för sin lystnad.
078:019 Och de talade mot Gud, de sade:
              »Kan väl Gud
              duka ett bord i öknen?
078:020 Se, visst slog han klippan,
              så att vatten flödade
              och bäckar strömmade fram,
          men kan han ock giva bröd
          eller skaffa kött åt sitt folk?»

078:021 Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det;
          och eld upptändes i Jakob,
          jag, vrede kom över Israel,
078:022 eftersom de icke trodde på Gud
          och ej förtröstade på hans frälsning.

078:023 Och han gav befallning åt skyarna i höjden
          och öppnade himmelens dörrar;
078:024 han lät manna regna över dem till föda,
          och korn från himmelen gav han dem.
078:025 Änglabröd fingo människor äta;
          han sände dem mat till fyllest.

078:026 Han lät östanvinden fara ut på himmelen,
          och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
078:027 Och han lät kött regna över dem såsom stoft,
          bevingade fåglar såsom havets sand;
078:028 han lät det falla ned i sitt läger,
          runt omkring sin boning.

078:029 Då åto de och blevo övermätta;
          han lät dem få vad de hade lystnad efter.
078:030 Men ännu hade de icke stillat sin lystnad,
          ännu var maten i deras mun,
078:031 då kom Guds vrede över dem;
          han sände död bland deras ypperste
          och slog ned Israels unga män.

078:032 Likväl syndade de alltjämt
och trodde icke på hans under.
078:033 Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse
och deras år i plötslig undergång.

078:034 När han dräpte folket, frågade de efter honom
          och vände om och sökte Gud.
078:035 De tänkte då på att Gud var deras klippa,
          och att Gud den Högste var deras förlossare;
078:036 och de talade inställsamt för honom med sin mun
          och skrymtade för honom med sin tunga.
078:037 Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom,
          och de voro icke trogna i hans förbund.

078:038 Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning,
          och han vill icke fördärva.
          Därför avvände han ofta sin vrede
          och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
078:039 Ty han tänkte därpå att de voro kött,
          en vind som far bort och icke kommer åter.

078:040 Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen
          och bedrövade honom i ödemarken!
078:041 Ja, de frestade Gud allt framgent
          och förtörnade Israels Helige.
078:042 De betänkte icke vad hans hand hade uträttat
          på den tid då han förlossade dem från ovännen,
078:043 då han gjorde sina tecken i Egypten
          och sina under på Soans mark.

078:044 Där förvandlade han deras strömmar till blod,
så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
078:045 han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem,
och paddor, som voro dem till fördärv.

078:046 Han gav deras gröda åt gräsmaskar
          och deras arbetes frukt åt gräshoppor;
078:047 han slog deras vinträd med hagel
          och deras fikonträd med hagelstenar;
078:048 han gav deras husdjur till pris åt hagel
          och deras boskap åt ljungeldar.

078:049 Han sände över dem sin vredes glöd,
          förgrymmelse och ogunst och nöd,
          en skara av olycksänglar.
078:050 Han gav fritt lopp åt sin vrede;
          han skonade icke deras själ från döden,
          utan gav deras liv till pris åt pesten.
078:051 Och han slog allt förstfött i Egypten,
          kraftens förstling i Hams hyddor.

078:052 Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord
          och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.
078:053 Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta;
          men deras fiender övertäcktes av havet.
078:054 Och han lät dem komma till sitt heliga land,
          till det berg som hans högra hand hade förvärvat.
078:055 Han förjagade hedningarna för dem
          och gav dem deras land till arvslott
          och lät Israels stammar bo i deras hyddor.

078:056 Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste
          och höllo icke hans vittnesbörd;
078:057 de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder,
          de vände om, lika en båge som sviker.
078:058 De förtörnade honom med sina offerhöjder
          och retade honom genom sina beläten.

078:059 Gud förnam det och vart förgrymmad
          och förkastade Israel med harm.
078:060 Och han försköt sin boning i Silo,
          det tält han hade slagit upp bland människorna;
078:061 han gav sin makt i fångenskap
          och sin ära i fiendehand.

078:062 Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet,
          och på sin arvedel förgrymmades han.
078:063 Deras unga män förtärdes av eld,
          och deras jungfrur blevo utan brudsång.
078:064 Deras präster föllo för svärd,
          och inga änkor kunde hålla klagogråt.

078:065 Då vaknade Herren såsom ur en sömn,
          han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.
078:066 Och han slog sina ovänner tillbaka,
          evig smälek lät han komma över dem.
078:067 Han förkastade ock Josefs hydda
          och utvalde icke Efraims stam.

078:068 Men han utvalde Juda stam,
          Sions berg, som han älskade.
078:069 Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen,
          fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.
078:070 Och han utvalde sin tjänare David
          och tog honom ifrån fårhjordens fållor.

078:071 Ja, ifrån fåren hämtade han honom
          och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk,
          och för Israel, sin arvedel.
078:072 Och han var deras herde med redligt hjärta
          och ledde dem med förståndig hand.

          Gud, hedningarna hava fallit in i din arvedel,
          de hava orenat ditt heliga tempel,
          de hava gjort Jerusalem till en stenhop.
079:002 De hava givit dina tjänares kroppar
          till mat åt himmelens fåglar,
          dina frommas kött åt markens djur.
079:003 De hava utgjutit deras blod såsom vatten,
              runt omkring Jerusalem,
          och ingen fanns, som begrov dem.
079:004 Vi hava blivit till smälek för våra grannar,
          till spott och hån för dem som bo omkring oss.

079:005 Huru länge, o HERRE,
              skall du så oavlåtligen vredgas,
          huru länge skall din nitälskan
              brinna såsom eld?
079:006 Utgjut din förtörnelse
              över hedningarna, som ej känna dig,
          och över de riken
              som icke åkalla ditt namn.
079:007 Ty de hava uppätit Jakob,
              och hans boning hava de förött.

079:008 Tänk ej, oss till men,
              på förfädernas missgärningar,
          låt din barmhärtighet snarligen
              komma oss till mötes,
              ty vi äro i stort elände.
079:009 Hjälp oss, du vår frälsnings Gud,
              för ditt namns äras skull;
          rädda oss och förlåt oss
              våra synder för ditt namns skull.

079:010 Varför skulle hedningarna få säga:
              »Var är nu deras Gud?»
          Låt det inför våra ögon
              bliva kunnigt på hedningarna
          huru du hämnas dina tjänares
              utgjutna blod.
079:011 Låt de fångnas klagan
              komma inför ditt ansikte,
          låt efter din arms väldighet
              dödens barn bliva vid liv.
079:012 Och giv våra grannar sjufalt
              tillbaka i deras sköte
          den smädelse varmed de hava
              smädat dig, Herre.

079:013 Men vi som äro ditt folk
              och får i din hjord,
          vi vilja tacka dig evinnerligen,
          vi vilja förtälja ditt lov
              från släkte till släkte.

080:001 För sångmästaren, efter »Liljor»; ett vittnesbörd; av Asaf; en
psalm.

080:002 Lyssna, du Israels herde,
          du som leder Josef såsom din hjord;
          du som tronar på keruberna, träd fram i glans.
080:003 Låt din makt vakna upp
          till att gå framför Efraim och Benjamin och Manasse,
          och kom till vår frälsning.

080:004 Gud, upprätta oss,
och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

080:005 HERRE Gud Sebaot,
          huru länge skall du vredgas
              vid ditt folks bön?
080:006 Du har låtit dem äta tårebröd
          och givit dem tårar att dricka i fullt mått.
080:007 Du gör oss till ett trätoämne för våra grannar,
          och våra fiender bespotta oss.

080:008 Gud Sebaot, upprätta oss,
och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

080:009 Ett vinträd flyttade du från Egypten,
          du förjagade hedningarna och planterade det.
080:010 Du röjde rum för det,
          och det slog rötter
              och uppfyllde landet.
080:011 Bergen blevo betäckta av dess skugga
          och Guds cedrar av dess rankor;
080:012 det utbredde sina revor ända till havet
          och sina telningar intill floden.

080:013 Varför har du då brutit ned dess hägnad,
så att alla vägfarande riva till sig därav?
080:014 Vildsvinet från skogen frossar därpå,
och djuren på marken äta därav.

080:015 Gud Sebaot, vänd åter,
          skåda ned från himmelen och se härtill,
          och låt dig vårda om detta vinträd.
080:016 Skydda trädet som din högra hand har planterat,
          och den son som du har fostrat åt dig.
080:017 Det är förbränt av eld och kringhugget;
          för ditt ansiktes näpst förgås de.
080:018 Håll din hand över din högra hands man,
          över den människoson som du har fostrat åt dig.
080:019 Då skola vi icke vika ifrån dig;
          behåll oss vid liv, så skola vi åkalla ditt namn.

080:020 HERRE Gud Sebaot, upprätta oss; låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

081:002 Höjen glädjerop till Gud, vår starkhet,
          höjen jubel till Jakobs Gud.
081:003 Stämmen upp lovsång och låten pukor ljuda,
          ljuvliga harpor tillsammans med psaltare.
081:004 Stöten i basun vid nymånaden,
          vid fullmånen, på vår högtidsdag.

081:005 Ty detta är en stadga för Israel,
en Jakobs Guds rätt.
081:006 Det bestämde han till ett vittnesbörd i Josef,
när han drog ut mot Egyptens land.

          Jag hör ett tal som är mig nytt:
081:007 »Jag lyfte bördan från hans skuldra,
          hans händer blevo fria ifrån lastkorgen.
081:008 I nöden ropade du, och jag räddade dig;
          jag svarade dig, höljd i tordön,
          jag prövade dig vid Meribas vatten. Sela.

081:009 Hör, mitt folk, och låt mig varna dig;
          Israel, o att du ville höra mig!
081:010 Hos dig skall icke finnas någon annan gud,
          och du skall ej tillbedja någon främmande gud.
081:011 Jag är HERREN, din Gud,
          som har fört dig upp ur Egyptens land;
          låt din mun vitt upp, så att jag får uppfylla den.

081:012 Men mitt folk ville ej höra min röst,
och Israel var mig icke till viljes.
081:013 Då lät jag dem gå i deras hjärtans hårdhet,
det fingo vandra efter sina egna rådslag.

081:014 O att mitt folk ville höra mig,
och att Israel ville vandra på mina vägar!
081:015 Då skulle jag snart kuva deras fiender
och vända min hand mot deras ovänner.

081:016 De som hata HERREN skulle då visa honom underdånighet,
och hans folks tid skulle vara evinnerligen.
081:017 Och han skulle bespisa det med bästa vete;
ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig.»

082:002 »Huru länge skolen I döma orätt
          och vara partiska för de ogudaktiga? Sela.
082:003 Skaffen den arme och faderlöse rätt,
          given den betryckte och torftige rättvisa.
082:004 Befrien den arme och fattige,
          rädden honom från de ogudaktigas hand.

082:005 Men de veta intet och hava intet förstånd,
          de vandra i mörker;
          jordens alla grundvalar vackla.
082:006 Jag har väl sagt att I ären gudar
          och allasammans den Högstes söner;
082:007 men I måsten dock dö, såsom människor dö,
          och falla, likaväl som var furste faller.»

082:008 Ja, stå upp, o Gud;
              håll dom över jorden,
          ty med arvsrätt råder du
              över alla folk.

083:002 Gud, var icke så tyst,
          tig icke och var icke så stilla, o Gud.
083:003 Ty se, dina fiender larma,
          och de som hata dig resa upp huvudet.
083:004 Mot ditt folk förehava de listiga anslag
          och rådslå mot dem som du beskyddar.
083:005 De säga: »Kom, låt oss utrota dem,
              så att de ej mer äro ett folk,
          och så att ingen mer tänker
              på Israels namn.»

083:006 Ty endräktigt rådslå dem med varandra,
          de sluta mot dig ett förbund:
083:007 Edoms tält och ismaeliterna,
          Moab och hagariterna,
083:008 Gebal och Ammon och Amalek,
          filistéerna tillika med dem som bo i Tyrus;
083:009 Assur har ock slutit sig till dem,
          han har lånat sin arm åt Lots barn. Sela.

083:010 Gör med dem såsom du gjorde med Midjan,
          såsom med Sisera och Jabin vid Kisons bäck,
083:011 dem som förgjordes vid En-Dor
          och blevo till gödning åt marken.
083:012 Låt det gå deras ädlingar
              såsom det gick Oreb och Seeb,
          och alla deras furstar
              såsom det gick Seba och Salmunna,
083:013 eftersom de säga: »Guds ängder
              vilja vi intaga åt oss.»

083:014 Min Gud, låt dem bliva såsom virvlande löv,
          såsom strå för vinden.
083:015 Lik en eld som förbränner skog
          och lik en låga som avsvedjar berg
083:016 förfölje du dem med ditt oväder,
          och förskräcke du dem med din storm.
083:017 Gör deras ansikten fulla med skam,
          så att de söka ditt namn, o HERRE.

083:018 Ja, må de komma på skam och förskräckas till evig tid,
          må de få blygas och förgås.
083:019 Och må de förnimma att du allena
              bär namnet »HERREN»,
          den Högste över hela jorden.

084:002 Huru ljuvliga äro icke dina boningar,
              HERRE Sebaot!
084:003 Min själ längtar och trängtar
              efter HERRENS gårdar,
          min själ och min kropp
              jubla mot levande Gud.
084:004 Ty sparven har funnit ett hus
              och svalan ett bo åt sig,
          där hon kan lägga sina ungar:
          dina altaren, HERRE Sebaot,
              min konung och min Gud.

084:006 Saliga äro de människor
              som i dig hava sin starkhet,
              de vilkas håg står till dina vägar.
084:007 När de vandra genom Tåredalen,
              göra de den rik på källor,
          och höstregnet höljer den med välsignelser.
084:008 De gå från kraft till kraft;
          så träda de fram inför Gud på Sion.

084:009 HERRE Gud Sebaot,
              hör min bön,
          lyssna, du Jakobs Gud. Sela.
084:010 Gud, vår sköld, ser härtill,
          och akta på din smordes ansikte.

084:011 Ty en dag i dina gårdar är bättre
              än eljest tusen.
          Jag vill hellre vakta dörren
              i min Guds hus
          än dväljas i de ogudaktigas hyddor.
084:012 Ty HERREN Gud
              är sol och sköld;
          HERREN giver
              nåd och ära;
          han vägrar icke dem något gott,
              som vandra i ostrafflighet.
084:013 HERRE Sebaot,
          salig är den människa
              som förtröstar på dig.

085:002 HERRE, du var förr ditt land nådig,
          du upprättade åter Jakobs hus.
085:003 Du förlät ditt folks missgärning,
          du överskylde all dess synd. Sela.
085:004 Du lät all din förgrymmelse fara
          och vände dig ifrån din vredes glöd.

085:005 Så vänd dig nu åter till oss, du vår frälsnings Gud,
          och upphör med din förtörnelse mot oss.
085:006 Vill du då vredgas på oss evinnerligen
          och låta din vrede vara från släkte till släkte?
085:007 Vill du icke åter giva oss liv,
          så att ditt folk får glädjas i dig?
085:008 HERRE, låt oss se din nåd,
          och giv oss din frälsning.

085:009 Jag vill höra vad Gud, HERREN, talar:
          se, han talar frid till sitt folk
              och till sina fromma;
          må de blott icke vända åter till dårskap.
085:010 Ja, hans frälsning är nära dem som frukta honom,
          och så skall ära bo i vårt land.
085:011 Godhet och trofasthet skola där mötas,
          rättfärdighet och frid kyssas;
085:012 trofasthet skall växa upp ur jorden
          och rättfärdighet blicka ned från himmelen.
085:013 HERREN skall giva oss vad gott är,
          och vårt land skall giva sin gröda.
085:014 Rättfärdighet skall gå framför honom,
          den skall ock stadigt följa i hans spår.

          HERRE, böj till mig ditt öra
              och svara mig,
          ty jag är betryckt och fattig.
086:002 Bevara min själ,
              ty jag är from;
          du min Gud,
              fräls din tjänare,
              som förtröstar på dig.
086:003 Var mig nådig, o Herre,
              ty hela dagen
              ropar jag till dig.
086:004 Gläd din tjänares själ,
              ty till dig, Herre,
              upplyfter jag min själ.
086:005 Ty du, o Herre,
              är god och förlåtande
          och stor i nåd mot alla
              som åkalla dig.
086:006 Lyssna, HERRE, till mitt bedjande,
          och akta på mina böners ljud.
086:007 På min nöds dag åkallar jag dig,
          ty du skall svara mig.

086:008 Ingen är dig lik bland gudarna, Herre,
          och intet är såsom dina verk.
086:009 Hedningarna, som du har gjort,
              skola alla komma
              och tillbedja inför dig, Herre,
          och skola ära ditt namn.
086:010 Ty du är stor,
              och du gör stora under;
          du allena är Gud.

086:011 Visa mig, HERRE, din väg;
          jag vill vandra i din sanning.
          Behåll mitt hjärta vid det ena
              att jag fruktar ditt namn.
086:012 Då vill jag tacka dig, Herre, min Gud,
              av allt mitt hjärta
          och ära ditt namn evinnerligen;
086:013 ty din nåd är stor över mig,
          och du räddar min själ
              ur dödsrikets djup.

086:014 Gud, fräcka människor
              hava rest sig upp mot mig,
          och våldsverkarnas hop
              står efter mitt liv;
          de hava icke dig för ögonen.
086:015 Men du, Herre,
              är en barmhärtig och nådig Gud,
          långmodig och stor
              i mildhet och trofasthet.

086:016 Vänd dig till mig och var mig nådig,
          giv åt din tjänare din makt,
          och fräls din tjänarinnas son.
086:017 Gör ett tecken med mig, så att det går mig väl;
          och må de som hata mig se med blygd
          att du, o HERRE,
              hjälper mig och tröstar mig.

          Den stad han har grundat står på de heliga bergen;
087:002 HERREN älskar Sions portar
          mest bland alla Jakobs boningar.
087:003 Härliga ting äro talade om dig,
          du Guds stad. Sela.

087:004 »Rahab och Babel
              skall jag nämna bland mina bekännare;
          så ock Filisteen och Tyrus och Kus,
          dessa äro födda där.»

087:005 Ja, om Sion skall det sägas:
»Den ene som den andre är född därinne.»
Och han, den Högste, skall hålla det vid makt.

087:006 Ja, när HERREN tecknar upp folken,
              då skall han räkna så:
          »Dessa äro födda där.» Sela.
087:007 Och under sång och dans skall man säga:
          »Alla mina källor äro i dig.»

088:001 En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till
Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman.

088:002 HERRE, min frälsnings Gud,
dag och natt ropar jag inför dig.
088:003 Låt min bön komma inför ditt ansikte,
böj ditt öra till mitt rop.

088:004 Ty min själ är mättad med lidanden,
          och mitt liv har kommit nära dödsriket.
088:005 Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven,
          jag är såsom en man utan livskraft.
088:006 Jag är övergiven bland de döda,
          lik de slagna som ligga i graven,
          dem på vilka du icke mer tänker,
          och som äro avskilda från din hand.
088:007 Ja, du har sänkt mig ned underst i graven,
          ned i mörkret, ned i djupet.
088:008 Din vrede vilar tungt på mig,
          och alla dina böljors svall låter du gå över mig. Sela.

088:009 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig;
          du har gjort mig till en styggelse för dem;
          jag ligger fången och kan icke komma ut.
088:010 Mitt öga förtvinar av lidande;
          HERRE, jag åkallar dig dagligen,
          jag uträcker mina händer till dig.

088:011 Gör du väl under för de döda,
          eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? Sela.
088:012 Förtäljer man i graven om din nåd,
          i avgrunden om din trofasthet?
088:013 Känner man i mörkret dina under,
          och din rättfärdighet i glömskans land?

088:014 Men jag ropar till dig, HERRE,
och bittida kommer min bön dig till mötes.
088:015 Varför förkastar du, HERRE, min själ,
varför döljer du ditt ansikte för mig?

088:016 Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom;
          jag måste bära dina förskräckelser,
          så att jag är nära att förtvivla.
088:017 Din vredes lågor gå över mig,
          dina fasor förgöra mig.
088:018 De omgiva mig beständigt såsom vatten,
          de kringränna mig allasammans.
088:019 Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig;
          i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.

089:002 Jag vill sjunga om HERRENS
              nådegärningar evinnerligen;
          jag vill låta min mun förkunna din trofasthet,
              från släkte till släkte.
089:003 Ja, jag säger: För evig tid
              skall nåd byggas upp;
          i himmelen, där befäster du
              din trofasthet.

089:004 »Jag har slutit ett förbund med min utvalde,
med ed har jag lovat min tjänare David:
089:005 'Jag skall befästa din säd för evig tid
och bygga din tron från släkte till släkte.'» Sela.

089:006 Av himlarna prisas
              dina under, o HERRE,
          och i de heligas församling
              din trofasthet.
089:007 Ty vilken i skyn
              kan liknas vid HERREN,
          vilken bland Guds söner
              kan aktas lik HERREN?

089:008 Ja, Gud är mycket förskräcklig
              i de heligas råd
          och fruktansvärd utöver alla
              som äro omkring honom.
089:009 HERRE, härskarornas Gud,
              vem är dig lik?
          Stark är HERREN;
              och din trofasthet är runt omkring dig.

089:010 Du är den som råder
              över havets uppror;
          när dess böljor resa sig,
              stillar du dem.
089:011 Du krossade Rahab,
              så att han låg lik en slagen;
          med din mäktiga arm
              förströdde du dina fiender.

089:012 Din är himmelen,
              din är ock jorden;
          du har grundat jordens krets
              med allt vad därpå är.
089:013 Norr och söder,
              dem har du skapat;
          Tabor och Hermon
              jubla i ditt namn.

089:014 Du har en arm
              med hjältekraft,
          mäktig är din hand,
              hög är din högra hand.
089:015 Rättfärdighet och rätt
              äro din trons fäste,
          nåd och sanning
              stå inför ditt ansikte.

089:016 Saligt är det folk
              som vet vad jubel är,
          de som vandra, o HERRE,
              i ditt ansiktes ljus.

089:017 I ditt namn fröjda de sig alltid,
och genom din rättfärdighet upphöjas de.

089:018 Ty du är deras starkhet och prydnad,
och genom din nåd upphöjer du vårt horn.
089:019 Ty han som är vår sköld tillhör HERREN,
vår konung tillhör Israels Helige.

089:020 På den tiden talade du i en syn
              till dina fromma och sade:
          »Jag har lagt hjälp i en hjältes hans,
          jag har upphöjt en yngling ur folket.

089:021 Jag har funnit min tjänare David
och smort honom med min helig olja.
089:022 Min hand skall stadigt vara med honom,
och min arm skall styrka honom.

089:023 Ingen fiende skall oförtänkt komma över honom,
och ingen orättfärdig skall förtrycka honom;
089:024 nej, jag skall krossa hans ovänner framför honom,
och jag skall hemsöka dem som hata honom.

089:025 Min trofasthet och min nåd skola vara med honom,
och i mitt namn skall hans horn varda upphöjt.
089:026 Jag skall lägga havet under hans hand
och strömmarna under hans högra hand.

089:027 Han skall kalla mig så: 'Du min fader,
min Gud och min frälsnings klippa.'
089:028 Ja, jag skall göra honom till den förstfödde,
till den högste bland konungarna på jorden.

089:029 Jag skall bevara min nåd åt honom evinnerligen,
och mitt förbund med honom skall förbliva fast.
089:030 Jag skall låta hans säd bestå till evig tid,
och hans tron, så länge himmelen varar.

089:031 Om hans barn övergiva min lag
          och icke vandra efter mina rätter,
089:032 om de bryta mot mina stadgar
          och icke hålla mina bud,
089:033 då skall jag väl hemsöka deras överträdelse med ris
          och deras missgärning med plågor,
089:034 men min nåd skall jag ej taga ifrån honom,
          och jag skall icke svika i trofasthet.

089:035 Jag skall icke bryta mitt förbund,
och vad mina läppar hava talat skall jag ej förändra.
089:036 En gång har jag svurit det vid min helighet,
och mitt löfte till David skall jag icke bryta.

089:037 Hans säd skall förbliva evinnerligen
och hans tron inför mig så länge som solen;
089:038 såsom månen skall den bestå evinnerligen.
Och trofast är vittnet i skyn.» Sela.

089:039 Men nu har du förkastat och förskjutit din smorde
          och handlat i vrede mot honom.
089:040 Du har upplöst förbundet med din tjänare,
          du har oskärat hans krona
              och kastat den ned till jorden.

089:041 Du har brutit ned alla hans murar,
du har gjort hans fästen till spillror.
089:042 Alla som gå vägen fram plundra honom,
han har blivit till smälek för sina grannar.

089:043 Du har upphöjt hans ovänners högra hand
och berett alla hans fiender glädje.
089:044 Ja, du har låtit hans svärdsegg vika tillbaka
och icke hållit honom uppe i striden.

089:045 Du har gjort slut på hans glans
och slagit hans tron till jorden.
089:046 Du har förkortat hans ungdoms dagar,
du har höljt honom med skam. Sela.

089:047 Huru länge, o HERRE,
              skall du så alldeles fördölja dig?
          Huru länge skall din vrede
              brinna såsom eld?
089:048 Tänk på huru kort
              mitt liv varar,
          och huru förgängliga du har skapat
              alla människors barn.

089:049 Ty vilken är den man som får leva
              och undgår att se döden?
          Vem räddar din själ
              från dödsrikets våld? Sela.
089:050 Herre, var äro
              din forna nådegärningar,
          vad du lovade David med ed
              i din trofasthet.

089:051 Tänk, Herre,
              på dina tjänares smälek,
          på vad jag måste fördraga
              av alla de många folken;
089:052 tänk på huru dina fiender
              smäda, o HERRE,
          huru de smäda
              din smordes fotspår.
                       ——

          Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.
090:002 Förrän bergen blevo till
          och du frambragte jorden och världen,
          ja, från evighet till evighet
              är du, o Gud.

090:003 Du låter människorna vända åter till stoft,
          du säger: »Vänden åter, I människors barn.»
090:004 Ty tusen år äro i dina ögon
          såsom den dag som förgick i går;
          ja, de äro såsom en nattväkt.

090:005 Du sköljer dem bort; de äro såsom en sömn.
Om morgonen likna de gräset som frodas;
090:006 det blomstrar upp och frodas om morgonen,
men om aftonen torkar det bort och förvissnar.

090:007 Ty vi förgås genom din vrede,
och genom din förtörnelse ryckas vi plötsligt bort.
090:008 Du ställer våra missgärningar inför dig,
våra förborgade synder i ditt ansiktes ljus.

090:009 Ja, alla våra dagar försvinna genom din förgrymmelse,
          vi lykta våra år såsom en suck.
090:010 Vårt liv varar sjuttio år
          eller åttio år, om det bliver långt;
          och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet,
          ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort.

090:011 Vem besinnar din vredes makt
och din förgrymmelse, så att han fruktar dig?
090:012 Lär oss betänka huru få våra dagar äro,
för att vi må undfå visa hjärtan.

090:013 HERRE, vänd åter. Huru länge dröjer du?
Förbarma dig över dina tjänare.
090:014 Mätta oss med din nåd, när morgonen gryr,
så att vi få jubla och vara glada i alla våra livsdagar.

090:015 Giv oss glädje så många dagar som du har plågat oss,
så många år som vi hava lidit olycka.
090:016 Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare
och din härlighet över deras barn.

090:017 Och HERRENS, vår Guds, ljuvlighet
              komme över oss.
          Må du främja för oss
              våra händers verk;
          ja, våra händers verk främje du.

091:001 Den som sitter under den Högstes beskärm
och vilar under den Allsmäktiges skugga,
091:002 han säger: »I HERREN har jag min tillflykt och min borg,
min Gud, på vilken jag förtröstar.»

091:003 Ja, han skall rädda dig ifrån fågelfängarens snara
          och ifrån pesten, som fördärvar.
091:004 Med sina fjädrar skall han betäcka dig,
          och under hans vingar skall du finna tillflykt;
          hans trofasthet är sköld och skärm.

091:005 Du skall icke behöva frukta nattens fasor,
icke pilen, som flyger om dagen,
091:006 icke pesten, som går fram i mörkret,
eller farsoten, som ödelägger vid middagens ljus.

091:007 Om ock tusen falla vid din sida,
          ja, tio tusen vid din högra sida,
          så skall det dock icke drabba dig.
091:008 Dina ögon skola blott skåda därpå med lust,
          och du skall se de ogudaktigas lön.
091:009 Ty du har sagt: »Du, HERRE, är mitt skygd»,
          och du har gjort den Högste till din tillflykt.

091:010 Ingen olycka skall vederfaras dig,
          och ingen plåga skall nalkas din hydda.
091:011 Ty han skall giva sina änglar befallning om dig,
          att de skola bevara dig på alla dina vägar.
091:012 De skola bära dig på händerna,
          så att du icke stöter din fot mot någon sten.
091:013 Över lejon och huggormar skall du gå fram,
          du skall trampa ned unga lejon och drakar.

091:014 »Han håller sig intill mig, därför skall jag befria honom;
          jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn.
091:015 Han åkallar mig, och jag skall svara honom;
          jag är med honom i nöden,
          jag skall rädda honom och låta honom komma till ära.
091:016 Jag skall mätta honom med långt liv
          och låta honom se min frälsning.»

092:002 Det är gott att tacka HERREN
          och att lovsjunga ditt namn, du den Högste,
092:003 att om morgonen förkunna din nåd,
          och när natten har kommit din trofasthet,
092:004 med tiosträngat instrument och psaltare,
          med spel på harpa.

092:005 Ty du gläder mig, HERRE, med dina gärningar;
          jag vill jubla över dina händers verk.
092:006 Huru stora äro icke dina verk, o HERRE!
          Ja, övermåttan djupa äro dina tankar.
092:007 En oförnuftig man besinnar det ej,
          och en dåre förstår icke sådant.

092:008 Om ock de ogudaktiga grönska såsom gräs
          och ogärningsmännen blomstra allasammans,
          så sker det till fördärv för evig tid.
092:009 Men du, HERRE, är hög evinnerligen.
092:010 Ty se, dina fiender, HERRE,
          se, dina fiender förgås,
          alla ogärningsmännen bliva förströdda.

092:011 Men mitt horn gör du högt såsom vildoxens;
          jag varder övergjuten med frisk olja.
092:012 Och med lust får mitt öga skåda på mina förföljare
          och mina öron höra om de onda
              som resa sig upp mot mig.
092:013 Den rättfärdige grönskar såsom ett palmträd,
          såsom en ceder på Libanon växer han till.

092:014 Ja, sådana äro planterade i HERRENS hus;
          de grönska i vår Guds gårdar.
092:015 Ännu när de bliva gamla, skjuta de skott,
          de frodas och grönska;
092:016 så för att de skola förkunna att HERREN är rättfärdig,
          min klippa, han i vilken orätt icke finnes.

093:001 HERREN är min konung!
              Han har klätt sig i härlighet.
          HERREN har klätt sig,
              omgjordat sig med makt;
          därför står jordkretsen fast
              och vacklar icke.
093:002 Din tron står fast ifrån fordom tid,
              du är från evighet.

093:003 HERRE, strömmarna hava upphävt,
strömmarna hava upphävt sin röst,
ja, strömmarna upphäva sitt dån.

093:004 Men väldig är HERREN i höjden,
mer än bruset av stora vatten,
väldiga vatten, havets bränningar.

093:005 Dina vittnesbörd äro fasta alltigenom;
helighet höves ditt hus,
HERRE, evinnerligen.

094:001 Du hämndens Gud, o HERRE,
du hämndens Gud, träd fram i glans.
094:002 Res dig, du jordens domare,
vedergäll de högmodiga vad de hava gjort.

094:003 Huru länge skola de ogudaktiga, o HERRE,
huru länge skola de ogudaktiga triumfera?
094:004 Deras mun flödar över av fräckt tal;
de förhäva sig, alla ogärningsmännen.

094:005 Ditt folk, o HERRE, krossa de,
          och din arvedel förtrycka de.
094:006 Änkor och främlingar dräpa de,
          och faderlösa mörda de.
094:007 Och de säga: »HERREN ser det icke,
          Jakobs Gud märker det icke.»

094:008 Märken själva, I oförnuftiga bland folket;
I dårar, när kommen I till förstånd?

094:009 Den som har planterat örat,
              skulle han icke höra?
          Den som har danat ögat,
              skulle han icke se?
094:010 Den som håller hedningarna i tukt,
              skulle han icke straffa,
          han som lär människorna förstånd?
094:011 HERREN känner
              människornas tankar,
          han vet att de själva äro fåfänglighet.

094:012 Säll är den man
              som du, HERRE, undervisar,
          och som du lär genom din lag,
094:013 för att skaffa honom ro för olyckans dagar,
          till dess de ogudaktigas grav varder grävd.

094:014 Ty HERREN förskjuter icke sitt folk,
och sin arvedel övergiver han icke.
094:015 Nej, rättfärdighet skall åter gälla i rätten,
och alla rättsinniga skola hålla sig därtill.

094:016 Vem står upp till att försvara mig mot de onda,
vem bistår mig mot ogärningsmännen?
094:017 Om HERREN icke vore min hjälp,
så bodde min själ snart i det tysta.

094:018 När jag tänkte: »Min fot vacklar»,
då stödde mig din når, o HERRE:
094:019 När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta,
då gladde din tröst min själ.

094:020 Kan fördärvets domarsäte hava gemenskap med dig,
det säte där man över våld i lagens namn,
094:021 där de tränga den rättfärdiges själ
och fördöma oskyldigt blod?

094:022 Men HERREN bliver för mig en borg,
          min Gud bliver min tillflykts klippa.
094:023 Och han låter deras fördärv vända tillbaka över dem
          och förgör dem för deras ondskas skull.
          Ja, HERREN, vår Gud, förgör dem.

095:001 Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN,
jubel till vår frälsnings klippa.
095:002 Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse
och höja jubel till honom med lovsånger.

095:003 Ty HERREN är en stor Gud,
          en stor konung över alla gudar.
095:004 Han har jordens djup i sin hand,
          och bergens höjder äro hans;
095:005 hans är havet, ty han har gjort det,
          och hans händer hava danat det torra.

095:006 Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla,
          låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.
095:007 Ty han är vår Gud,
          och vi äro det folk som han har till sin hjord,
          vi äro får som stå under hans vård.
095:008 O att I villen i dag höra hans röst!

          Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba,
          såsom på Massas dag i öknen,
095:009 där edra fäder frestade mig,
          där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.
095:010 I fyrtio år var det släktet mig till leda,
          och jag sade: »De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta,
          och de vilja icke veta av mina vägar.»
095:011 Så svor jag då i min vrede:
          »De skola icke komma in i min vila.»

096:001 Sjungen till HERRENS ära
              en ny sång,
          sjungen till HERRENS ära,
              alla länder.
096:002 Sjungen till HERRENS ära,
              loven hans namn.
          Båden glädje var dag,
              förkunnen hans frälsning.
096:003 Förtäljen bland hedningarna hans ära,
          bland alla folk hans under.

096:004 Ty stor är HERREN
              och högt lovad,
          fruktansvärd är han
              mer än alla gudar.
096:005 Ty folkens alla gudar äro avgudar,
          men HERREN är den som har gjort himmelen.
096:006 Majestät och härlighet äro inför hans ansikte,
          makt och glans i hans helgedom.

096:007 Given åt HERREN,
              I folkens släkter,
          given åt HERREN
              ära och makt;
096:008 given åt HERREN
              hans namns ära,
          bären fram skänker,
              och kommen i hans gårdar.
096:009 Tillbedjen HERREN
              i helig skrud,
          bäven för hans ansikte,
              alla länder.
096:010 Sägen bland hedningarna:
              »HERREN är nu konung!
          Därför står jordkretsen fast och vacklar icke;
          han dömer folken med rättvisa.»

096:011 Himmelen vare glad,
              och jorden fröjde sig;
          havet bruse
              och allt vad däri är.
096:012 Marken glädje sig
              och allt som är därpå,
          ja, då juble
              alla skogens träd.
096:013 inför HERREN, ty han kommer,
          ty han kommer för att döma jorden.
          Han skall döma jordens krets med rättfärdighet
          och folken med sin trofasthet.

097:001 HERREN är nu konung!
              Därför fröjde sig jorden;
          havsländerna glädje sig, så många som de äro.
097:002 Moln och töcken omgiva honom,
          rättfärdighet och rätt
              äro hans trons fäste.
097:003 Eld går framför honom
          och förbränner hans ovänner runt omkring.

097:004 Hans ljungeldar lysa upp jordens krets;
          jorden ser det och bävar.
097:005 Bergen smälta
              såsom vax för HERREN,
          för hela jordens Herre.
097:006 Himlarna förkunna hans rättfärdighet,
          och alla folk se hans ära.

097:007 Alla de skola komma på skam, som dyrka beläten,
          de som berömma sig av avgudar.
          Alla gudar skola tillbedja honom.
097:008 Sion hör det och gläder sig,
          och Juda döttrar fröjda sig
          för dina domars skull, HERRE.
097:009 Ty du, HERRE, är den Högste
              över hela jorden;
          du är högt upphöjd
              över alla gudar.

097:010 I som älsken HERREN, haten det onda.
          Han bevarar sina frommas själar,
          ur de ogudaktigas hand räddar han dem.
097:011 Ljus är utsått för den rättfärdige
          och glädje för de rättsinniga.
097:012 Glädjens, I rättfärdige, i HERREN,
          och prisen hans heliga namn.

          Sjungen till HERREN ära
              en ny sång,
          ty han har gjort under.
          Han har vunnit seger med sin högra hand
          och med sin väldiga arm.
098:002 HERREN har låtit sin frälsning bliva kunnig,
          han har uppenbarat sin rättfärdighet
              för hedningarnas ögon.
098:003 Han har tänkt på sin nåd och trofasthet
              mot Israels hus;
          alla jordens ändar hava sett
              huru vår Gud frälsar.

098:004 Höjen jubel till HERREN, alla länder;
          bristen ut i glädjerop och lovsjungen.
098:005 Lovsjungen HERREN med harpa,
          med harpa och med lovsångs ljud.
098:006 Höjen jubel med trumpeter och med basuners ljud
          inför HERREN, konungen.

098:007 Havet bruse och allt vad däri är,
          jordens krets och de som bo därpå.
098:008 Strömmarna klappe i händerna,
          bergen juble med varandra,
098:009 inför HERREN, ty han kommer
              för att döma jorden.
          Han skall döma jordens krets med rättfärdighet
          och folken med rättvisa.

099:001 HERREN är nu konung!
              Därför darra folken.
          Han som tronar på keruberna!
              Därför skälver jorden.
099:002 HERREN är stor i Sion,
          och upphöjd är han
              över alla folk.
099:003 Därför prisar man ditt namn,
              det stora och fruktansvärda.
          Helig är han.

099:004 Och konungen i sin makt
              älskar vad rätt är.
          Ja, du håller rättvisa vid makt,
          rätt och rättfärdighet
              övar du i Jakob.
099:005 Upphöjen HERREN, vår Gud,
          och tillbedjen vid hans fotapall.
          Helig är han.

099:006 Mose och Aron voro bland hans präster,
          och Samuel bland dem som åkallade hans namn;
          de ropade till HERREN,
              och han svarade dem.
099:007 I molnstoden talade
              han då till dem;
          de höllo hans vittnesbörd
              och den lag som han gav dem.

099:008 Ja, HERRE, vår Gud,
              du svarade dem;
          du var mot dem
              en förlåtande Gud—
          och en hämnare över deras gärningar.
099:009 Upphöjen HERREN, vår Gud,
          och tillbedjen inför hans heliga berg.
          Ty helig är HERREN, vår Gud.

          Höjen jubel till HERREN, alla länder.
100:002 Tjänen HERREN med glädje,
          kommen inför hans ansikte med fröjderop.
100:003 Förnimmen att HERREN är Gud.
          Han har gjort oss, och icke vi själva,
          till sitt folk och till får i sin hjord.
100:004 Gån in i hans portar med tacksägelse,
          i hans gårdar med lov;
          tacken honom, loven hans namn.
100:005 Ty HERREN är god,
              hans nåd varar evinnerligen
          och hans trofasthet från släkte till släkte.

          Om nåd och rätt vill jag sjunga,
              dig, HERRE, lovsäga.
101:002 Jag vill akta på ostrafflighetens väg—
              när kommer du till mig?

          Jag vill föra en ostrafflig vandel,
              där jag bor i mitt hus.
101:003 Jag vänder mitt öga ej till det
              som fördärvligt är.

          Att öva orättfärdighet hatar jag;
              sådant skall ej låda vid mig.
101:004 Ett vrångt hjärta vare fjärran ifrån mig;
              vad ont är vill jag ej veta av.

101:005 Den som i hemlighet förtalar sin nästa,
              honom vill jag förgöra;
          den som har stolta ögon och högmodigt hjärta,
              honom lider jag icke.

101:006 Mina ögon se efter de trogna i landet,
              för att de må bo hos mig;
          den som vandrar på ostrafflighetens väg,
              han får vara min tjänare.

101:007 Den får icke bo i mitt hus,
              som övar svek;
          den som talar lögn skall ej bestå
              inför mina ögon.

101:008 Morgon efter morgon skall jag förgöra
              alla ogudaktiga i landet
          och utrota alla ogärningsmän
              ur HERRENS stad.

102:001 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt
bekymmer inför HERREN.

102:002 HERRE, hör min bön,
          och låt mitt rop komma inför dig.
102:003 Dölj icke ditt ansikte för mig,
              när jag är i nöd.
          Böj ditt öra till mig;
          när jag ropar,
              så skynda att svara mig.

102:004 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök,
          benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
102:005 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat;
          ty jag förgäter att äta mitt bröd.
102:006 För min högljudda suckans skull
          tränga benen i min kropp ut till huden.

102:007 Jag är lik en pelikan i öknen,
          jag är såsom en uggla bland ruiner.
102:008 Jag får ingen sömn och har blivit lik
              en ensam fågel på taket.
102:009 Hela dagen smäda mig mina fiender;
          de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

102:010 Ty jag äter aska såsom bröd
          och blandar min dryck med gråt,
102:011 för din vredes och förtörnelses skull,
          därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
102:012 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges,
          och jag själv förvissnar såsom gräs.

102:013 Men du, o HERRE,
              tronar evinnerligen,
          och din åminnelse varar från släkte till släkte.
102:014 Du skall stå upp
              och förbarma dig över Sion;
          se, det är tid att du bevisar det nåd;
              ja, stunden har kommit.
102:015 Ty dina tjänare hava dess stenar kära
          och ömka sig över dess grus.

102:016 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn
          och alla jordens konungar din härlighet,
102:017 när en gång HERREN har byggt upp Sion
          och uppenbarat sig i sin härlighet;
102:018 när han har vänt sig till de utblottades bön
          och upphört att förakta deras bön.

102:019 Det skall tecknas upp
              för ett kommande släkte,
          och det folk som varder skapat
              skall lova HERREN,
102:020 att han har blickat ned
              från sin heliga höjd,
          att HERREN har skådat
              från himmelen ned till jorden,
102:021 för att höra den fångnes klagan,
          för att befria dödens barn,
102:022 på det att man i Sion
              må förkunna HERRENS namn
          och hans lov i Jerusalem,
102:023 när alla folk församlas,
          och alla riken, för att tjäna HERREN.

102:024 Han har på vägen nedböjt min kraft,
          han har förkortat mina dagar.
102:025 Jag säger: Min Gud,
              tag mig icke bort i mina halva dagar,
          du vilkens år vara från släkte till släkte.
102:026 I urtiden lade du jordens grund,
          och himlarna äro dina händer verk:
102:027 de skola förgås, men du förbliver,
          de skola alla nötas ut såsom en klädnad;
          du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt,
          och de fara hän.

102:028 Men du är densamme,
och dina år skola icke hava någon ände.
102:029 Dina tjänares barn skola få bo i landet,
och deras avkomma skall bestå inför dig.

          Lova HERREN, min själ,
          och allt det i mig är hans heliga namn.
103:002 Lova HERREN, min själ,
          och förgät icke vad gott han har gjort,
103:003 han som förlåter dig alla dina missgärningar
          och helar alla dina brister,
103:004 han som förlossar ditt liv från graven
          och kröner dig med nåd och barmhärtighet,
103:005 han som mättar ditt begär med sitt goda,
          så att du bliver ung på nytt såsom en örn.

103:006 HERREN gör rättfärdighetens verk
          och skaffar rätt åt alla förtryckta.
103:007 Han lät Mose se sina vägar,
          Israels barn sina gärningar.
103:008 Barmhärtig och nådig är HERREN,
          långmodig och stor i mildhet.
103:009 Han går icke ständigt till rätta
          och behåller ej vrede evinnerligen.
103:010 Han handlar icke med oss efter våra synder
          och vedergäller oss icke efter våra missgärningar.

103:011 Ty så hög som himmelen är över jorden,
          så väldig är hans nåd över dem som frukta honom.
103:012 Så långt som öster är från väster
          låter han våra överträdelser vara från oss.
103:013 Såsom en fader förbarmar sig över barnen,
          så förbarmar sig HERREN över dem som frukta honom.
103:014 Ty han vet vad för ett verk vi äro,
          han tänker därpå att vi äro stoft.

103:015 En människas dagar äro såsom gräset,
          hon blomstrar såsom ett blomster på marken.
103:016 När vinden går däröver, då är det icke mer,
          och dess plats vet icke mer därav.
103:017 Men HERRENS nåd varar från evighet till evighet
          över dem som frukta honom,
          och hans rättfärdighet intill barnbarn,
103:018 när man håller hans förbund
          och tänker på hans befallningar och gör efter dem.

103:019 HERREN har ställt sin tron i himmelen,
          och hans konungavälde omfattar allt.
103:020 Loven HERREN, I hans änglar,
          I starke hjältar, som uträtten hans befallning,
          så snart I hören ljudet av hans befallning.
103:021 Loven HERREN, I alla hans härskaror,
          I hans tjänare, som uträtten hans vilja.
103:022 Loven HERREN, I alla hans verk,
          varhelst hans herradöme är.
          Min själ, lova HERREN.

104:001 Lova HERREN, min själ.
          HERRE, min Gud, du är hög och stor,
          i majestät och härlighet är du klädd.
104:002 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel,
          du spänner ut himmelen såsom ett tält;
104:003 du timrar på vattnen dina salar,
          molnen gör du till din vagn,
          och du far fram på vindens vingar.
104:004 Du gör vindar till dina sändebud,
          eldslågor till dina tjänare.

104:005 Du grundade jorden på hennes fästen,
          så att hon icke vacklar till evig tid.
104:006 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad;
          uppöver bergen stodo vattnen.
104:007 Men för din näpst flydde de;
          för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
104:008 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig,
          på den plats som du hade bestämt för dem.
104:009 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida,
          så att de icke åter skulle betäcka jorden.

104:010 Du lät källor flyta fram i dalarna,
          mellan bergen togo de sin väg.
104:011 De vattna alla markens djur,
          vildåsnorna släcka i dem sin törst.
104:012 Vid dem bo himmelens fåglar,
          från trädens grenar höja de sin röst.

104:013 Du vattnar bergen från dina salar,
          jorden mättas av den frukt du skapar.
104:014 Du låter gräs skjuta upp för djuren
          och örter till människans tjänst.
          Så framalstrar du bröd ur jorden
104:015 och vin, som gläder människans hjärta;
          så gör du hennes ansikte glänsande av olja,
          och brödet styrker människans hjärta.
104:016 HERRENS träd varda ock mättade,
          Libanons cedrar, som han har planterat;
104:017 fåglarna bygga där sina nästen,
          hägern gör sitt bo i cypresserna.
104:018 Stenbockarna hava fått de höga bergen,
          klyftorna är klippdassarnas tillflykt.

104:019 Du gjorde månen till att bestämma tiderna;
          solen vet stunden då den skall gå ned.
104:020 Du sänder mörker, och det bliver natt;
          då komma alla skogens djur i rörelse,
104:021 de unga lejonen ryta efter rov
          och begära sin föda av Gud.
104:022 Solen går upp; då draga de sig tillbaka
          och lägga sig ned i sina kulor.
104:023 Människan går då ut till sin gärning
          och till sitt arbete intill aftonen.

104:024 Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE!
          Med vishet har du gjort dem alla.
          Jorden är full av vad du har skapat.
104:025 Se ock havet, det stora ock vida:
          ett tallöst vimmel rör sig däri,
          djur både stora och små.
104:026 Där gå skeppen sin väg fram,
          Leviatan, som du har skapat att leka däri.

104:027 Alla vänta de efter dig,
          att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
104:028 Du giver dem, då samla de in;
          du upplåter din hand,
              då varda de mättade med goda håvor.
104:029 Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de;
          du tager bort deras ande, då förgås de
          och vända åter till sitt stoft igen.
104:030 Du sänder ut din ande, då varda de skapade,
          och du förnyar jordens anlete.

104:031 HERRENS ära förblive evinnerligen;
          må HERREN glädja sig över sina verk,
104:032 han som skådar på jorden, och hon bävar,
          han som rör vid bergen, och de ryka.
104:033 Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever;
          jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
104:034 Mitt tal behage honom väl;
          må jag själv få glädja mig i HERREN.
104:035 Men må syndare försvinna ifrån jorden
          och inga ogudaktiga mer vara till.
          Lova HERREN, min själ

105:001 Tacken HERREN,
              åkallen hans namn,
          gören hans gärningar kunniga bland folken.
105:002 Sjungen till hans ära,
              lovsägen honom,
          talen om alla hans under.
105:003 Berömmen eder av hans heliga namn;
          glädje sig av hjärtat
              de som söka HERREN.

105:004 Frågen efter HERREN och hans makt,
          söken hans ansikte beständigt.
105:005 Tänken på de underbara verk som han har gjort,
          på hans under och hans muns domar,
105:006 I Abrahams, hans tjänares, säd,
          I Jakobs barn, hans utvalda.

105:007 Han är HERREN, vår Gud;
          över hela jorden gå hans domar.
105:008 Han tänker evinnerligen på sitt förbund,
          intill tusen släkten på vad han har stadgat,
105:009 på det förbund han slöt med Abraham
          och på sin ed till Isak.

105:010 Han fastställde det för Jakob till en stadga,
          för Israel till ett evigt förbund;
105:011 han sade: »Åt dig vill jag giva Kanaans land,
          det skall bliva eder arvedels lott.»
105:012 Då voro de ännu en liten hop,
          de voro ringa och främlingar därinne.

105:013 Och de vandrade åstad ifrån folk till folk,
          ifrån ett rike bort till ett annat.
105:014 Han tillstadde ingen att göra dem skada,
          han straffade konungar för deras skull:
105:015 »Kommen icke vid mina smorda,
          och gören ej mina profeter något ont.»

105:016 Och när han bjöd hungersnöd komma över landet
          och fördärvade allt deras livsuppehälle,
105:017 då sände han åstad en man framför dem:
          Josef blev såld till träl.
105:018 Man slog hans fötter i bojor,
          i järn fick han ligga fjättrad,
105:019 till den tid då hans ord uppfylldes,
          då HERRENS tal bevisade hans oskuld.

105:020 Då sände konungen och lät släppa honom lös,
          folkens behärskare gav honom fri.
105:021 Han satte honom till herre över sitt hus,
          till att råda över all hans egendom;
105:022 han skulle binda hans furstar efter sin vilja
          och lära hans äldste vishet.

105:023 Och Israel kom till Egypten,
          Jakob blev en gäst i Hams land.
105:024 Och HERREN gjorde sitt folk mycket fruktsamt
          och mäktigare än dess ovänner voro,
105:025 de vilkas hjärtan han vände till att hata hans folk,
          till att lägga onda råd mot hans tjänare.

105:026 Han sände Mose, sin tjänare,
          och Aron, som han hade utvalt.
105:027 De gjorde hans tecken ibland dem
          och under i Hams land.
105:028 Han sände mörker och lät allt bliva mörkt;
          och de stodo icke emot hans ord.

105:029 Han förvandlade deras vatten till blod
          och lät så deras fiskar dö.
105:030 Deras land kom att vimla av paddor,
          ända in i deras konungars kamrar.
105:031 Han bjöd, och flugsvärmar kommo,
          mygg i hela deras land.

105:032 Han gav dem hagel för regn,
eldslågor sände han i deras land.
105:033 Och han slog deras vinträd och fikonträd
och bröt sönder träden i deras land.

105:034 Han bjöd, och gräshoppor kommo,
          och gräsmaskar i tallös mängd.
105:035 De åto upp alla örter i deras land,
          de åto upp frukten på deras mark.
105:036 Och han slog allt förstfött i deras land,
          förstlingen av all deras kraft.

105:037 Så förde han dem ut, med silver och guld,
          och i hans stammar var ingen som stapplade.
105:038 Egyptierna gladde sig, när de drogo ut;
          ty förskräckelse för Israel hade fallit över dem.
105:039 Han bredde ut ett moln till skygd,
          och en eld för att lysa om natten.

105:040 De begärde, då lät han vaktlar komma,
          och med bröd från himmelen mättade han dem.
105:041 Han öppnade klippan, och vatten flödade;
          det gick genom öknen såsom en ström.
105:042 Ty han tänkte på sitt heliga ord,
          på sin tjänare Abraham.

105:043 Så förde han ut sitt folk med fröjd,
          med jubel dem som han hade utvalt.
105:044 Han gav åt dem hedningarnas länder,
          och folkens förvärv fingo de till besittning,
105:045 för att de skulle hålla hans stadgar
          och taga hans lagar i akt.

106:001 Halleluja!
          Tacken HERREN, ty han är god,
          ty hans nåd varar evinnerligen.
106:002 Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar
          och förkunna allt hans lov?
106:003 Saliga äro de som akta på vad rätt är,
          de som alltid öva rättfärdighet.

106:004 Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk,
          besök mig med din frälsning,
106:005 så att jag med lust får se dina utvaldas lycka,
          glädja mig med ditt folks glädje,
          berömma mig med din arvedel.

106:006 Vi hava syndat likasom våra fäder,
          vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.
106:007 Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under;
          de tänkte icke på dina många nådegärningar,
          utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.

106:008 Men han frälste dem för sitt namns skull,
för att göra sin makt kunnig.
106:009 Han näpste Röda havet, så att det blev torrt,
och förde dem genom djupen såsom genom en öken.

106:010 Han frälste dem från deras motståndares hand
och förlossade dem ifrån fiendens hand.
106:011 Vattnet övertäckte deras ovänner;
icke en enda av dem blev kvar.

106:012 Då trodde de på hans ord,
då sjöngo de hans lov.
106:013 Men snart glömde de hans gärningar,
de förbidade icke hans råd.

106:014 De grepos av lystnad i öknen
och frestade Gud i ödemarken.
106:015 Då gav han dem vad de begärde,
men sände tärande sjukdom över dem.

106:016 Och de upptändes av avund mot Mose i lägret,
          mot Aron, HERRENS helige.
106:017 Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan
          och övertäckte Abirams hop.
106:018 Och eld begynte brinna i deras hop,
          en låga brände upp de ogudaktiga.

106:019 De gjorde en kalv vid Horeb
och tillbådo ett gjutet beläte;
106:020 sin ära bytte de bort
mot bilden av en oxe, som äter gräs.

106:021 De glömde Gud, sin frälsare,
som hade gjort så stora ting i Egypten,
106:022 så underbara verk i Hams land,
så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.

106:023 Då hotade han att förgöra dem;
          men Mose, den man som han hade utvalt,
          trädde fram såsom medlare inför honom
          till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.

106:024 De föraktade det ljuvliga landet
och trodde icke på hans ord.
106:025 De knorrade i sina tält
och lyssnade icke till HERRENS röst.

106:026 Då lyfte han upp sin hand mot dem
och svor att slå ned dem i öknen,
106:027 att slå ned deras barn ibland hedningarna
och förströ dem i länderna.

106:028 Och de slöto sig till Baal-Peor
och åto det som var offrat åt döda.
106:029 De förtörnade Gud med sina gärningar,
och en hemsökelse bröt in över dem.

106:030 Men Pinehas trädde fram och skipade rätt,
och så upphörde hemsökelsen;
106:031 det vart honom räknat till rättfärdighet
från släkte till släkte, för evig tid.

106:032 De förtörnade honom ock vid Meribas vatten,
och det gick Mose illa för deras skull.
106:033 Ty de voro gensträviga mot hans Ande,
och han talade obetänksamt med sina läppar.

106:034 De förgjorde icke de folk
          om vilka HERREN hade givit dem befallning,
106:035 utan beblandade sig med hedningarna
          och lärde sig deras gärningar.
106:036 De tjänade deras avgudar,
          och dessa blevo dem till en snara.

106:037 Och de offrade sina söner och döttrar
          till offer åt onda andar.
106:038 Ja, de utgöto oskyldigt blod,
          sina söners och döttrars blod
          och offrade dessa åt Kanaans avgudar;
          och landet vart ohelgat genom blodskulder.
106:039 Så blevo de orena genom sina gärningar
          och betedde sig trolöst i sina verk.

106:040 Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk,
och hans arvedel blev honom en styggelse.
106:041 Och han gav dem i hedningars hand,
så att de som hatade dem fingo råda över dem.

106:042 Deras fiender trängde dem,
          och de blevo kuvade under deras hand.
106:043 Många gånger räddade han dem,
          men de voro gensträviga i sin egenvilja
          och förgingos så genom sin missgärning.

106:044 Men han såg till dem i deras nöd,
          när han hörde deras rop.
106:045 Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund
          och ömkade sig efter sin stora nåd.
106:046 Och han lät dem finna barmhärtighet
          inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.

106:047 Fräls oss, HERRE, vår Gud,
          och församla oss från hedningarna,
          så att vi få prisa ditt heliga namn
          och berömma oss av ditt lov.
                       ——

106:048 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: »Amen, Halleluja!»

107:001 Tacken HERREN, ty han är god,
          ty hans nåd varar evinnerligen.
107:002 Så säge HERRENS förlossade,
          de som han har förlossat ur nöden,
107:003 de som han har församlat ifrån länderna,
          från öster och från väster,
          från norr och från havssidan.

107:004 De irrade omkring i öknen på öde stigar,
          de funno ingen stad där de kunde bo;
107:005 de hungrade och törstade,
          deras själ försmäktade i dem.
107:006 Men de ropade till HERREN i sin nöd,
          och han räddade dem ur deras trångmål.
107:007 Och han ledde dem på en rätt väg,
          så att de kommo till en stad där de kunde bo.
107:008 De må tacka HERREN för hans nåd
          och för hans under med människors barn,
107:009 att han mättade den försmäktande själen
          och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.

107:010 De sutto i mörker och dödsskugga,
          fångna i elände och järnbojor,
107:011 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord
          och hade föraktat den Högstes råd.
107:012 Han kuvade deras hjärtan med olycka;
          de kommo på fall och hade ingen hjälpare.
107:013 Men de ropade till HERREN i sin nöd,
          och han frälste dem ur deras trångmål;
107:014 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan,
          och deras bojor slet han sönder.
107:015 De må tacka HERREN för hans nåd
          och för hans under med människors barn,
107:016 att han krossade kopparportarna
          och bröt sönder järnbommarna.

107:017 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse,
          och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;
107:018 deras själ vämjdes vid all mat,
          och de voro nära dödens portar.
107:019 Men de ropade till HERREN i sin nöd,
          och han frälste dem ur deras trångmål.
107:020 Han sände sitt ord och botade dem
          och räddade dem från graven.
107:021 De må tacka HERREN för hans nåd
          och för hans under med människors barn;
107:022 de må offra lovets offer
          och förtälja hans verk med jubel.

107:023 De foro på havet med skepp
          och drevo sin handel på stora vatten;
107:024 där fingo de se HERRENS gärningar
          och hans under på havsdjupet.
107:025 Med sitt ord uppväckte han stormvinden,
          så att den hävde upp dess böljor.
107:026 De foro upp mot himmelen, ned i djupen;
          deras själ upplöstes av ångest.
107:027 De raglade och stapplade såsom druckna,
          och all deras vishet blev till intet.
107:028 Men de ropade till HERREN i sin nöd,
          och han förde dem ut ur deras trångmål.
107:029 Han förbytte stormen i lugn,
          så att böljorna omkring dem tystnade.
107:030 Och de blevo glada att det vart stilla,
          och han förde dem till den hamn dit de ville.
107:031 De må tacka HERREN för hans nåd
          och för hans under med människors barn;
107:032 de må upphöja honom i folkets församling
          och lova honom där de äldste sitta.

107:033 Han gjorde strömmar till öken,
          källsprång till torr mark,
107:034 bördigt land till salthed,
          för dess inbyggares ondskas skull.
107:035 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö
          och torrt land till källsprång.
107:036 Och han lät de hungrande bo där,
          och de byggde en stad där de kunde bo.
107:037 De besådde åkrar och planterade vingårdar,
          som gåvo dem sin frukt i avkastning.
107:038 Han välsignade dem, och de förökades storligen,
          och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.
107:039 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda,
          i det olycka och bedrövelse tryckte dem,
107:040 men han som utgjuter förakt över furstar
          och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,
107:041 han upphöjde då den fattige ur eländet
          och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.
107:042 De redliga se det och glädja sig,
          och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.

108:002 Mitt hjärta är frimodigt, o Gud,
jag vill sjunga och lova; ja, så vill min ära.
108:003 Vakna upp, psaltare och harpa;
jag vill väcka morgonrodnaden.

108:004 Jag vill tacka dig bland folken, HERREN,
och lovsjunga dig bland folkslagen.
108:005 Ty din nåd är stor ända uppöver himmelen,
och din trofasthet allt upp till skyarna.

108:006 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen,
och över hela jorden sträcke sig din ära.

108:007 På det att dina vänner må varda räddade,
må du giva seger med din högra hand och bönhöra mig.

108:008 Gud har talat i sin helgedom:
          »Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem
          och skall avmäta Suckots dal.
108:009 Mitt är Gilead, mitt är Manasse,
          Efraim är mitt huvuds värn,
108:010 Juda min härskarstav;
          Moab är mitt tvagningskärl,
          på Edom kastar jag min sko;
          över filistéernas land höjer jag jubelrop.»

108:011 Vem skall föra mig till den fasta staden,
          vem leder mig till Edom?
108:012 Har icke du, o Gud, förkastat oss,
          så att du ej drager ut med våra härar, o Gud?
108:013 Giv oss hjälp mot ovännen;
          ty människors hjälp är fåfänglighet.
108:014 Med Gud kunna vi göra mäktiga ting;
          han skall förtrampa våra ovänner.

          Min lovsångs Gud, tig icke.
109:002 Ty sin ogudaktiga mun,
              sin falska mun
              hava de upplåtit mot mig,
          de hava talat mot mig
              med lögnaktig tunga.
109:003 Med hätska ord
              hava de omgivit mig,
          de hava begynt strid
              mot mig utan sak.
109:004 Till lön för min kärlek
              stå de mig emot,
          men jag beder allenast.
109:005 De hava bevisat mig
              ont för gott
          och hat för min kärlek.

109:006 Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida. 109:007 När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd. 109:008 Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan. 109:009 Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka. 109:010 Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem. 109:011 Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods. 109:012 Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa. 109:013 Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat. 109:014 Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad. 109:015 Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden. 109:016 Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem. 109:017 Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom. 109:018 Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben. 109:019 Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med. 109:020 Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.

109:021 Men du, HERRE, Herre,
          stå mig bi för ditt namn skull;
          god är ju din nåd, så må du då rädda mig.
109:022 Ty jag är betryckt och fattig,
          och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.
109:023 Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort;
          jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.
109:024 Mina knän äro vacklande av fasta,
          och min kropp förlorar sitt hull.
109:025 Till smälek har jag blivit inför dem;
          när de se mig, skaka de huvudet.

109:026 Hjälp mig, HERRE, min Gud;
          fräls mig efter din nåd;
109:027 och må de förnimma att det är din hand,
          att du, HERRE, har gjort det.
109:028 Om de förbanna,
              så välsigna du;
          om de resa sig upp,
              så komme de på skam,
          men må din tjänare få glädja sig.
109:029 Mina motståndare varde klädda i blygd
          och höljda i skam såsom i en mantel.

109:030 Min mun skall storligen
          tacka HERREN;
          mitt ibland många vill jag lova honom.
109:031 Ty han står på den fattiges högra sida
          för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.

          HERREN sade till min herre:
          »Sätt dig på min högra sida,
          till dess jag har lagt dina fiender
              dig till en fotapall.»
110:002 Din makts spira skall HERREN
              utsträcka från Sion;
          du skall härska mitt ibland dina fiender.
110:003 Villigt kommer ditt folk,
              när du samlar din här;
          i helig skrud kommer
              din unga skara inför dig,
          såsom daggen kommer
              ur morgonrodnadens sköte.

110:004 HERREN har svurit
          och skall icke ångra sig:
          »Du är en präst till evig tid
          efter Melki-Sedeks sätt.»
110:005 Herren är på din högra sida,
          han skall krossa konungar
              på sin vredes dag.
110:006 Han skall hålla dom bland hedningarna,
              överallt skola döda ligga;
          han skall sönderkrossa huvuden
              vida omkring på jorden.
110:007 Ur bäcken skall han dricka på vägen;
          därför skall han upplyfta huvudet.

111:001 Halleluja!
          Jag vill tacka HERREN av allt hjärta
          i de rättsinnigas råd och församling.
111:002 Stora äro HERRENS verk,
          de begrundas av alla som hava sin lust i dem.
111:003 Majestät och härlighet är vad han gör,
          och hans rättfärdighet förbliver evinnerligen.
111:004 Han har så gjort, att hans under äro i åminnelse;
          nådig och barmhärtig är HERREN.
111:005 Han giver mat åt dem som frukta honom,
          han tänker evinnerligen på sitt förbund.
111:006 Sina gärningars kraft har han gjort kunnig för sitt folk,
          i det han gav dem hedningarnas arvedel.
111:007 Hans händers verk äro trofasthet och rätt,
          oryggliga äro alla hans ordningar.
111:008 De stå fasta för alltid och för evigt,
          de fullbordas med trofasthet och rättvisa.
111:009 Han har sänt sitt folk förlossning,
          han har stadgat sitt förbund för evig tid;
          heligt och fruktansvärt är hans namn.
111:010 HERRENS fruktan är vishetens begynnelse,
          ett gott förstånd få alla de som göra därefter.
          Hans lov förbliver evinnerligen.

112:001 Halleluja!
          Säll är den man som fruktar HERREN
          och har sin stora lust i hans bud.
112:002 Hans efterkommande skola bliva väldiga på jorden;
          de redligas släkte skall varda välsignat.
112:003 Gods och rikedom skall finnas i hans hus,
          och hans rättfärdighet består evinnerligen.
112:004 För de redliga går han upp såsom ett ljus i mörkret,
          nådig och barmhärtig och rättfärdig.
112:005 Väl den som är barmhärtig och giver lån,
          den som stöder all sin sak på rätt!
112:006 Ty han skall icke vackla till evig tid;
          den rättfärdige skall vara i evig åminnelse.
112:007 För ont budskap fruktar han icke;
          hans hjärta är frimodigt, det förtröstar på HERREN.
112:008 Hans hjärta är fast, det fruktar icke,
          till dess han får se med lust på sina ovänner.
112:009 Han utströr, han giver åt de fattiga,
          hans rättfärdighet förbliver evinnerligen;
          hans horn skall varda upphöjt med ära.
112:010 Den ogudaktige skall se det och harmas;
          han skall bita sina tänder samman och täras bort.
          Vad de ogudaktiga önska bliver till intet.

113:001 Halleluja!
          Loven, I HERRENS tjänare,
          loven HERRENS namn.
113:002 Välsignat vare HERRENS namn
          från nu och till evig tid.
113:003 Från solens uppgång ända till dess nedgång
          vare HERRENS namn högtlovat.
113:004 HERREN är hög över alla folk,
          hans ära når över himmelen.
113:005 Ja, vem är såsom HERREN, vår Gud,
          han som sitter så högt,
113:006 han som ser ned så djupt—
          ja, vem i himmelen och på jorden?
113:007 Han som upprättar den ringe ur stoftet,
          han som lyfter den fattige ur dyn,
113:008 för att sätta honom bredvid furstar,
          bredvid sitt folks furstar;
113:009 han som låter den ofruktsamma hustrun
          sitta med glädje såsom moder, omgiven av barn!

114:001 När Israel drog ut ur Egypten,
Jakobs hus ut ifrån folket med främmande tunga,
114:002 då vart Juda hans helgedom,
Israel hans herradöme.

114:003 Havet såg det och flydde,
Jordan vände tillbaka.
114:004 Bergen hoppade såsom vädurar,
höjderna såsom lamm.

114:005 Varför flyr du undan, du hav?
Du Jordan, varför vänder du tillbaka?
114:006 I berg, varför hoppen I såsom vädurar,
I höjder, såsom lamm?

114:007 För Herren må du väl bäva, du jord,
för Jakobs Guds ansikte,
114:008 för honom som förvandlar klippan till en vattenrik sjö,
hårda stenen till en vattenkälla.

115:001 Icke åt oss, HERRE, icke åt oss,
          utan åt ditt namn giv äran,
          för din nåds, för din sannings skull.
115:002 Varför skulle hedningarna få säga:
          »Var är nu deras Gud?»

115:003 Vår Gud är ju i himmelen;
han kan göra allt vad han vill.
115:004 Men deras avgudar äro silver och guld,
verk av människohänder.

115:005 De hava mun och tala icke,
          de hava ögon och se icke,
115:006 de hava öron och höra icke,
          de hava näsa och lukta icke.
115:007 Med sina händer taga de icke,
          med sina fötter gå de icke;
          de hava intet ljud i sin strupe.
115:008 De som hava gjort dem skola bliva dem lika,
          ja, alla som förtrösta på dem.

115:009 I av Israel, förtrösten på HERREN.
          Ja, han är deras hjälp och sköld.
115:010 I av Arons hus, förtrösten på HERREN.
          Ja, han är deras hjälp och sköld.
115:011 I som frukten HERREN, förtrösten på HERREN.
          Ja, han är deras hjälp och sköld.

115:012 HERREN har tänkt på oss, han skall välsigna,
          han skall välsigna Israels hus,
          han skall välsigna Arons hus,
115:013 han skall välsigna dem som frukta HERREN,
          de små såväl som de stora.

115:014 Ja, HERREN föröke eder,
          seder själva och edra barn.
115:015 Varen välsignade av HERREN,
          av honom som har gjort himmel och jord.
115:016 Himmelen är HERRENS himmel,
          och jorden har han givit åt människors barn.

115:017 De döda prisa icke HERREN,
ingen som har farit ned i det tysta.
115:018 Men vi, vi skola lova HERREN
från nu och till evig tid.

116:001 Jag har HERREN kär, ty han hör
min röst och mina böner.
116:002 Ja, han har böjt sitt öra till mig;
i hela mitt liv skall jag åkalla honom.

116:003 Dödens band omvärvde mig,
          och dödsrikets ångest grep mig;
          jag kom i nöd och bedrövelse.
116:004 Men jag åkallade HERRENS namn:
          »Ack HERRE, rädda min själ.»
116:005 HERREN är nådig och rättfärdig,
          vår Gud är barmhärtig.
116:006 HERREN bevarar de enfaldiga;
          jag var i elände, och han frälste mig.
116:007 Vänd nu åter till din ro, min själ,
          ty HERREN har gjort väl mot dig.

116:008 Ja, du har räddat min själ från döden,
mitt öga från tårar, min fot ifrån fall;
116:009 jag skall få vandra inför HERREN
i de levandes land.

116:010 Jag tror, ty därför talar jag,
jag som var storligen plågad,
116:011 jag som måste säga i min ångest:
»Alla människor äro lögnaktiga.»

116:012 Huru skall jag vedergälla HERREN
          alla hans välgärningar mot mig?
116:013 Jag vill taga frälsningens bägare
          och åkalla HERRENS namn.
116:014 Jag vill infria åt HERREN mina löften,
          ja, i hela hans folks åsyn.

116:015 Dyrt aktad i HERRENS ögon
          är hans frommas död.
116:016 Ack HERRE, jag är ju din tjänare,
          jag är din tjänare, din tjänarinnas son;
          du har lossat mina band.

116:017 Dig vill jag offra lovets offer,
          och HERRENS namn vill jag åkalla.
116:018 Jag vill infria åt HERREN mina löften,
          ja, i hela hans folks åsyn,
116:019 i gårdarna till HERRENS hus,
          mitt i dig, Jerusalem.

117:001 Loven HERREN, alla hedningar,
prisen honom, alla folk.
117:002 Ty hans nåd är väldig över oss,
och HERRENS sanning varar i evighet.

118:002 Så säge Israel,
          ty hans nåd varar evinnerligen.
118:003 Så säge Arons hus,
          ty hans nåd varar evinnerligen.
118:004 Så säge de som frukta HERREN,
          ty hans nåd varar evinnerligen.

118:005 I mitt trångmål åkallade jag HERREN,
          och HERREN svarade mig och ställde mig på rymlig plats.
118:006 HERREN står mig bi, jag skall icke frukta;
          vad kunna människor göra mig?
118:007 HERREN står mig bi, han är min hjälpare,
          och jag skall få se med lust på dem som hata mig.

118:008 Bättre är att taga sin tillflykt till HERREN
än att förlita sig på människor.
118:009 Bättre är att taga sin tillflykt till HERREN
än att förlita sig på furstar.

118:010 Alla hedningar omringa mig,
          men i HERRENS namn skall jag förgöra dem.
118:011 De omringa mig, ja, de omringa mig,
          men i HERRENS namn skall jag förgöra dem.
118:012 De omringa mig såsom bin,
          men de slockna såsom eld i törne;
          i HERRENS namn skall jag förgöra dem.

118:013 Man stöter mig hårdeligen, för att jag skall falla,
men HERREN hjälper mig.
118:014 HERREN är min starkhet och min lovsång,
och han blev mig till frälsning.

118:015 Man sjunger med jubel om frälsning
          i de rättfärdigas hyddor:
          »HERRENS högra hand gör mäktiga ting.
118:016 HERRENS högra han upphöjer,
          HERRENS högra hand gör mäktiga ting.»

118:017 Jag skall icke dö, utan leva
och förtälja HERRENS gärningar.
118:018 Väl tuktade mig HERREN,
men han gav mig icke åt döden.

118:019 Öppnen för mig rättfärdighetens portar;
          jag vill gå in genom dem och tacka HERREN.
118:020 Detta är HERRENS port,
          de rättfärdiga skola gå in genom den.
118:021 Jag tackar dig för att du svarade mig
          och blev mig till frälsning.

118:022 Den sten som byggningsmännen förkastade
har blivit en hörnsten.
118:023 Av HERREN har den blivit detta;
underbart är det i våra ögon.

118:024 Detta är den dag som HERREN har gjort;
låtom oss på den fröjdas och vara glada.
118:025 Ack HERRE, fräls!
Ack HERRE, låt väl gå!

118:026 Välsignad vare han som kommer,
              i HERRENS namn.
          Vi välsigna eder
              från HERRENS hus.
118:027 HERREN är Gud,
              och han gav oss ljus.
          Ordnen eder i högtidsled,
              med lövrika kvistar i händerna,
              fram till altarets horn.
118:028 Du är min Gud, och jag vill tacka dig;
          min Gud, jag vill upphöja dig.
118:029 Tacka HERREN, ty han är god,
          ty hans nåd varar evinnerligen.

119:001 Saliga äro de vilkas väg är ostrafflig,
          de som vandra efter HERRENS lag.
119:002 Saliga äro de som taga hans vittnesbörd i akt,
          de som av allt hjärta söka honom,
119:003 de som icke göra vad orätt är,
          utan vandra på hans vägar.
119:004 Du har givit befallningar,
          för att de skola hållas med all flit.
119:005 O att mina vägar vore rätta,
          så att jag hölle dina stadgar!
119:006 Då skulle jag icke komma på skam,
          när jag skådade på alla dina bud.
119:007 Jag vill tacka dig av uppriktigt hjärta,
          när jag får lära din rättfärdighets rätter.
119:008 Dina stadgar vill jag hålla;
          övergiv mig icke så helt och hållet.

119:009 Huru skall en yngling bevara sin väg obesmittad?
          När han håller sig efter ditt ord.
119:010 Jag söker dig av allt mitt hjärta;
          låt mig icke fara vilse från dina bud.
119:011 Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta,
          för att jag icke skall synda mot dig.
119:012 Lovad vare du, HERRE!
          Lär mig dina stadgar.
119:013 Med mina läppar förtäljer jag
          alla din muns rätter.
119:014 Jag fröjdar mig över dina vittnesbörds väg
          såsom över alla skatter.
119:015 Jag vill begrunda dina befallningar
          och skåda på dina stigar.
119:016 Jag har min lust i dina stadgar,
          jag förgäter icke ditt ord.

119:017 Gör väl mot din tjänare, så att jag får leva,
          då vill jag hålla ditt ord.
119:018 Öppna mina ögon, så att jag kan skåda
          undren i din lag.
119:019 Jag är en främling på jorden;
          fördölj icke dina bud för mig.
119:020 Min själ är sönderkrossad
          av ständig trängtan efter dina rätter.
119:021 Du näpser de fräcka, de förbannade,
          dem som fara vilse från dina bud.
119:022 Tag bort ifrån mig smälek och förakt,
          ty jag tager i akt dina vittnesbörd.
119:023 Ja, furstar sitta och lägga råd mot mig,
          men din tjänare begrundar dina stadgar;
119:024 ja, dina vittnesbörd äro min lust,
          de äro mina rådgivare.

119:025 Min själ ligger nedtryckt i stoftet;
          behåll mig vid liv efter ditt ord.
119:026 Jag förtäljde om mina vägar, och du svarade mig;
          lär mig dina stadgar.
119:027 Lär mig att förstå dina befallningars väg,
          så vill jag begrunda dina under.
119:028 Min själ gråter av bedrövelse;
          upprätta mig efter ditt ord.
119:029 Låt lögnens väg vara fjärran ifrån mig,
          och förunna mig din undervisning.
119:030 Jag har utvalt sanningens väg,
          dina rätter har jag ställt framför mig.
119:031 Jag håller mig till dina vittnesbörd;
          HERRE, låt mig icke komma på skam.
119:032 Jag vill löpa dina buds väg,
          ty du tröstar mitt hjärta.

119:033 Visa mig, HERRE, dina stadgars väg,
          så vill jag taga den i akt intill änden.
119:034 Giv mig förstånd, så vill jag taga din lag i akt
          och hålla den av allt hjärta.
119:035 Led mig på dina buds stig,
          ty till den har jag behag.
119:036 Böj mitt hjärta till dina vittnesbörd,
          och låt det icke vika av till orätt vinning.
119:037 Vänd bort mina ögon, så att de icke se efter fåfänglighet;
          behåll mig vid liv på dina vägar.
119:038 Uppfyll på din tjänare ditt tal,
          ty det leder till din fruktan.
119:039 Vänd bort ifrån mig den smälek som jag fruktar;
          ty dina rätter äro goda.
119:040 Se, jag längtar efter dina befallningar;
          behåll mig vid liv genom din rättfärdighet.

119:041 Din nåd komme över mig, HERRE,
          din frälsning efter ditt tal;
119:042 Så kan jag giva den svar, som smädar mig;
          ty jag förtröstar på ditt ord.
119:043 Ryck icke sanningens ord
              så helt och hållet bort ifrån min mun,
          ty jag hoppas på dina domar.
119:044 Så vill jag hålla din lag beständigt,
          ja, alltid och evinnerligen.
119:045 Låt mig gå fram på rymlig plats,
          ty jag begrundar dina befallningar.
119:046 Jag vill tala om dina vittnesbörd inför konungar,
          och jag skall icke komma på skam.
119:047 Jag vill hava min lust i dina bud,
          ty de äro mig kära;
119:048 jag vill lyfta mina händer upp till dina bud,
              ty de äro mig kära,
          och jag vill begrunda dina stadgar.

119:049 Tänk på ordet till din tjänare,
          eftersom du har givit mig hopp.
119:050 Det är min tröst i mitt lidande
          att ditt tal behåller mig vid liv.
119:051 De fräcka bespotta mig övermåttan;
          likväl viker jag icke ifrån din lag.
119:052 Jag tänker på dina domar i forna tider,
          HERRE, och jag varder tröstar.
119:053 Glödande harm griper mig för de ogudaktigas skull,
          därför att de övergiva din lag.
119:054 Dina stadgar äro lovsånger för mig
          i det hus där jag dväljes.
119:055 Jag tänker om natten på ditt namn,
          HERRE, och jag håller din lag.
119:056 Detta har blivit mig beskärt:
          att jag får taga dina befallningar i akt.

119:057 Min del är HERREN;
          jag har beslutit att hålla dina ord.
119:058 Jag bönfaller inför dig av allt hjärta;
          var mig nådig efter ditt tal.
119:059 Jag betänker mina vägar
          och vänder mina fötter till dina vittnesbörd.
119:060 Jag skyndar mig och dröjer icke
          att hålla dina bud.
119:061 De ogudaktigas snaror omgiva mig,
          men jag förgäter icke din lag.
119:062 Mitt i natten står jag upp för att tacka dig
          för din rättfärdighets rätter.
119:063 Jag sluter mig till alla dem som frukta dig
          och till dem som hålla dina befallningar.
119:064 Jorden är full av din nåd, o HERRE;
          lär mig dina stadgar.

119:065 Du gör din tjänare gott,
          HERRE, efter ditt ord.
119:066 Lär mig gott förstånd och kunskap,
          ty jag tror på dina bud.
119:067 Förrän jag fick lida, for jag vilse,
          men nu håller jag mig vid ditt tal.
119:068 Du är god och gör vad gott är;
          lär mig dina stadgar.
119:069 De fräcka hopspinna lögn mot mig,
          men jag vill av allt hjärta taga dina befallningar i akt.
119:070 Deras hjärtan äro okänsliga såsom fett,
          men jag har min lust i din lag.
119:071 Det var mig gott att jag vart tuktad,
          så att jag fick lära mig dina stadgar.
119:072 Din muns lag är mig bättre
          än tusentals stycken guld och silver.

119:073 Dina händer hava gjort och berett mig;
          giv mig förstånd, så att jag kan lära dina bud.
119:074 De som frukta dig skola se mig och glädjas,
          ty jag hoppas på ditt ord.
119:075 HERRE, jag vet att dina domar äro rättfärdiga,
          och att du har tuktat mig i trofasthet.
119:076 Din nåd vare min tröst,
          såsom du har lovat din tjänare.
119:077 Din barmhärtighet komme över mig, så att jag får leva;
          ty din lag är min lust.
119:078 På skam komme de fräcka,
              ty de hava gjort mig orätt utan sak;
          men jag vill begrunda dina befallningar.
119:079 Till mig må de vända sig, som frukta dig,
          och de om känna dina vittnesbörd.
119:080 Mitt hjärta vare ostraffligt i dina stadgar,
          så att jag icke kommer på skam.

119:081 Min själ trängtar efter din frälsning,
          jag hoppas på ditt ord.
119:082 Mina ögon trängta efter ditt tal,
          och jag säger: »När vill du trösta mig?»
119:083 Ty jag är såsom en vinlägel i rök,
          men jag förgäter icke dina stadgar.
119:084 Huru få äro icke din tjänares dagar!
          När vill du hålla dom över mina förföljare?
119:085 De fräcka gräva gropar för mig,
          de som icke leva efter din lag.
119:086 Alla dina bud äro sanning;
          utan sak förföljer man mig; hjälp mig.
119:087 De hava så när fördärvat mig på jorden,
          fastän jag icke har övergivit dina befallningar.
119:088 Behåll mig vid liv efter din nåd,
          så vill jag hålla din muns vittnesbörd.

119:089 Evinnerligen, HERRE,
          står ditt ord fast i himmelen.
119:090 Från släkte till släkte varar din trofasthet;
          du har grundat jorden, och den består.
119:091 Till att utföra dina rätter består allt än i dag,
          ty allting måste tjäna dig.
119:092 Om din lag icke hade varit min lust,
          så hade jag förgåtts i mitt elände.
119:093 Aldrig skall jag förgäta dina befallningar,
          ty genom dem har du behållit mig vid liv.
119:094 Jag är din, fräls mig;
          ty jag begrundar dina befallningar.
119:095 På mig vakta de ogudaktiga för att förgöra mig;
          men jag aktar på dina vittnesbörd.
119:096 På all annan fullkomlighet har jag sett en ände,
          men ditt bud är omätligt i vidd.

119:097 Huru kär har jag icke din lag!
          Hela dagen begrundar jag den.
119:098 Visare än mina fiender äro, göra mig dina bud,
          ty de tillhöra mig för evig tid.
119:099 Jag är klokare än alla mina lärare,
          ty jag begrundar dina vittnesbörd.
119:100 Jag är förståndigare än de gamle,
          ty jag tager dina befallningar i akt.
119:101 Jag avhåller mina fötter ifrån alla onda vägar,
          för att jag må hålla ditt ord.
119:102 Jag viker icke ifrån dina rätter,
          ty du undervisar mig.
119:103 Huru ljuvt för min tunga är icke ditt tal!
          Det är ljuvare än honung för min mun.
119:104 Av dina befallningar får jag förstånd;
          därför hatar jag alla lögnens vägar.

119:105 Ditt ord är mina fötters lykta
          och ett ljus på min stig.
119:106 Jag har svurit och hållit det:
          att taga din rättfärdighets rätter i akt.
119:107 Jag är storligen plågad;
          HERRE, behåll mig vid liv efter ditt ord.
119:108 Låt min muns frivilliga offer behaga dig, HERRE,
          och lär mig dina rätter.
119:109 Jag bär min själ alltid i min hand,
          men jag förgäter icke din lag.
119:110 De ogudaktiga lägga ut snaror för mig,
          men jag far icke vilse från dina befallningar.
119:111 Jag har dina vittnesbörd till min eviga arvedel,
          ty de äro mitt hjärtas fröjd.
119:112 Jag har böjt mitt hjärta till att göra efter dina stadgar,
          alltid och intill änden.

119:113 Jag hatar dem som halta på båda sidor,
          men din lag har jag kär.
119:114 Du är mitt beskärm och min sköld;
          jag hoppas på ditt ord.
119:115 Viken bort ifrån mig, I onde;
          jag vill taga min Guds bud i akt.
119:116 Uppehåll mig efter ditt tal, så att jag får leva,
          och låt mig icke komma på skam med mitt hopp.
119:117 Stöd mig, så att jag varder frälst,
          så vill jag alltid se med lust på dina stadgar.
119:118 Du aktar för intet alla som fara vilse från dina stadgar,
          ty förgäves är deras svek.
119:119 Du förkastar såsom slagg alla ogudaktiga på jorden;
          därför har jag dina vittnesbörd kära.
119:120 Av fruktan för dig ryser mitt kött,
          och jag rädes för dina domar.

119:121 Jag övar rätt och rättfärdighet;
          du skall icke överlämna mig åt mina förtryckare.
119:122 Tag dig an din tjänares sak, och låt det gå honom väl;
          låt icke de fräcka förtrycka mig.
119:123 Mina ögon trängta efter din frälsning
          och efter din rättfärdighets tal.
119:124 Gör med din tjänare efter din nåd,
          och lär mig dina stadgar.
119:125 Jag är din tjänare; giv mig förstånd,
          så att jag kan känna dina vittnesbörd.
119:126 Det är tid för HERREN att handla,
          ty de hava gjort din lag om intet.
119:127 Därför har jag dina bud kära
          mer än guld, jag, mer än fint guld.
119:128 Därför håller jag alla dina befallningar i allo för rätta,
          men alla lögnens vägar hatar jag.

119:129 Underbara äro dina vittnesbörd,
          därför tager min själ dem i akt.
119:130 När dina ord upplåtas, giva de ljus
          och skänka förstånd åt de enfaldiga.
119:131 Jag spärrar upp min mun och flämtar,
          ty jag längtar ivrigt efter dina bud.
119:132 Vänd dig till mig och var mig nådig,
          såsom rätt är mot dem som hava ditt namn kärt.
119:133 Gör mina steg fasta genom ditt tal,
          och låt ingen orätt varda mig övermäktig.
119:134 Förlossa mig från människors förtryck,
          så vill jag hålla dina befallningar.
119:135 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare,
          och lär mig dina stadgar.
119:136 Vattenbäckar rinna ned från mina ögon,
          därför att man icke håller din lag.

119:137 HERRE, du är rättfärdig,
          och dina domar äro rättvisa.
119:138 Du har påbjudit dina vittnesbörd i rättfärdighet
          och i stor trofasthet.
119:139 Jag förtäres av nitälskan,
          därför att mina ovänner förgäta dina ord.
119:140 Ditt tal är väl luttrat,
          och din tjänare har det kärt.
119:141 Jag är ringa och föraktad,
          men jag förgäter icke dina befallningar.
119:142 Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet,
          och din lag är sanning.
119:143 Nöd och trångmål hava träffat mig,
          men dina bud äro min lust.
119:144 Dina vittnesbörd äro rättfärdiga evinnerligen;
          giv mig förstånd, så att jag får leva.

119:145 Jag ropar av allt hjärta, svara mig, HERRE;
          jag vill taga dina stadgar i akt.
119:146 Jag ropar till dig, fräls mig,
          så vill jag hålla dina vittnesbörd.
119:147 Jag kommer tidigt i morgongryningen och ropar;
          jag hoppas på dina ord.
119:148 Mina ögon hasta före nattens väkter
          till att begrunda ditt tal.
119:149 Hör min röst efter din nåd;
          HERRE, behåll mig vid liv efter dina rätter.
119:150 Nära äro de som jaga efter skändlighet,
          de som äro långt ifrån din lag.
119:151 Nära är ock du, HERRE,
          och alla dina bud äro sanning.
119:152 Längesedan vet jag genom dina vittnesbörd
          att du har stadgat dem för evig tid.

119:153 Se till mitt lidande och rädda mig,
          ty jag förgäter icke din lag.
119:154 Utför min sak och förlossa mig;
          behåll mig vid liv efter ditt tal.
119:155 Frälsning är långt borta från de ogudaktiga,
          ty de fråga icke efter dina stadgar.
119:156 HERRE, din barmhärtighet är stor;
          behåll mig vid liv efter dina rätter.
119:157 Mina förföljare och ovänner äro många,
          men jag viker icke ifrån dina vittnesbörd.
119:158 När jag ser de trolösa, känner jag leda vid dem,
          därför att de icke hålla sig vid ditt tal.
119:159 Se därtill att jag har dina befallningar kära;
          HERRE, behåll mig vid liv efter din nåd.
119:160 Summan av ditt ord är sanning,
          och alla din rättfärdighets rätter vara evinnerligen.

119:161 Furstar förfölja mig utan sak,
          men mitt hjärta fruktar för dina ord.
119:162 Jag fröjdar mig över ditt tal
          såsom den som vinner stort byte.
119:163 Jag hatar lögnen, den skall vara mig en styggelse;
          men din lag har jag kär.
119:164 Jag lovar dig sju gånger om dagen
          för din rättfärdighets rätter.
119:165 Stor frid äga de som hava din lag kär,
          och intet finnes, som bringar dem på fall.
119:166 Jag väntar efter din frälsning, HERRE,
          och jag gör efter dina bud.
119:167 Min själ håller dina vittnesbörd,
          och jag har dem storligen kära.
119:168 Jag håller dina befallningar och vittnesbörd,
          ty du känner alla mina vägar.

119:169 HERRE, mitt rop komme inför ditt ansikte;
          giv mig förstånd efter ditt ord.
119:170 Min bön komme inför ditt ansikte;
          rädda mig efter ditt tal.
119:171 Mina läppar må flöda över av lov,
          ty du lär mig dina stadgar.
119:172 Min tunga sjunge om ditt ord,
          ty alla dina bud äro rättfärdiga.
119:173 Din hand vare mig till hjälp,
          ty jag har utvalt dina befallningar.
119:174 Jag längtar efter din frälsning, HERRE,
          och din lag är min lust.
119:175 Låt min själ leva, så skall hon lova dig;
          och låt dina rätter hjälpa mig.
119:176 Om jag far vilse, så uppsök din tjänare
              såsom ett förlorat får,
          ty jag förgäter icke dina bud.

          Jag ropar till HERREN i min nöd,
          och han svarar mig.
120:002 HERRE, rädda min själ
              från lögnaktiga läppar,
              från en falsk tunga.
120:003 Varmed bliver du lönad,
              både nu och allt framgent,
              du falska tunga?
120:004 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar
              och med glödande ginstkol.

120:005 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land
          och bo ibland Kedars hyddor!
120:006 Länge nog har min själ måst bo
              ibland dem som hata friden.
120:007 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord,
              äro de redo till strid.

          Jag lyfter mina ögon upp till bergen:
          varifrån skall min hjälp komma?
121:002 Min hjälp kommer från HERREN,
          som har gjort himmel och jord.

121:003 Icke skall han låta din fot vackla,
          icke slumrar han som bevarar dig!
121:004 Nej, han som bevarar Israel,
              han slumrar icke,
              han sover icke.

121:005 HERREN är den som bevarar dig,
              HERREN är ditt skygd
              på din högra sida.
121:006 Solen skall icke
              skada dig om dagen,
              ej heller månen om natten.

121:007 HERREN skall bevara dig
              för allt ont,
              han skall bevara din själ.
121:008 HERREN skall bevara
              din utgång och din ingång,
              från nu och till evig tid.

122:002 Våra fötter fingo träda in
          i dina portar, Jerusalem,
122:003 Jerusalem, du nyuppbyggda stad,
          där hus sluter sig väl till hus,
122:004 dit stammarna draga upp,
              HERRENS stammar,
              efter lagen för Israel,
          till att prisa HERRENS namn.
122:005 Ty där äro ställda
              domarstolar,
          stolar för Davids hus.

122:006 Önsken Jerusalem frid;
          ja, dem gånge väl, som älska dig.
122:007 Frid vare inom dina murar,
          välgång i dina palats!
122:008 För mina bröders och vänners skull
          vill jag tillsäga dig frid.
122:009 För HERRENS, vår Guds, hus' skull
          vill jag söka din välfärd.

          Jag lyfter mina ögon upp till dig,
              du som bor i himmelen.
123:002 Ja, såsom tjänares ögon skåda
              på deras herres hand,
          såsom en tjänarinnas ögon
              på hennes frus hand,
          så skåda våra ögon
              upp till HERREN, vår Gud,
              till dess han varder oss nådig.

123:003 Var oss nådig, HERRE, var oss nådig,
          ty vi äro rikligen mättade med förakt.
123:004 Rikligen mättad är vår själ
              med de säkras bespottelse,
              med de högmodigas förakt.

          Om HERREN icke hade varit med oss
          —så säge Israel—
124:002 om HERREN icke hade varit med oss,
          när människorna reste sig upp emot oss,
124:003 då hade de uppslukat oss levande,
          när deras vrede upptändes mot oss;
124:004 då hade vattnen fördränkt oss,
          strömmen gått över vår själ;
124:005 ja, då hade de gått över vår själ,
          de svallande vattnen.

124:006 Lovad vare HERREN
          för att han ej gav oss
              till rov åt deras tänder!
124:007 Vår själ kom undan såsom en fågel
              ur fågelfängarnas snara;
          snaran gick sönder,
              och vi kommo undan.

          De som förtrösta på HERREN,
          de likna Sions berg, som icke vacklar,
              utan förbliver evinnerligen.
125:002 Jerusalem omhägnas av berg,
          och HERREN omhägnar sitt folk,
              ifrån nu och till evig tid.
125:003 Ty ogudaktighetens spira skall icke förbliva
              över de rättfärdigas arvslott,
          på det att de rättfärdiga ej må uträcka
              sina händer till orättfärdighet.

125:004 Gör gott, o HERRE, mot de goda
          och mot dem som hava redliga hjärtan.
125:005 Men dem som vika av på vrånga vägar,
          dem rycke HERREN bort
              tillika med ogärningsmännen.
          Frid vare över Israel!

          När HERREN åter
              upprättade Sion,
          då voro vi såsom drömmande.
126:002 Då blev vår mun
              uppfylld med löje
          och vår tunga med jubel;
          då sade man bland hedningarna:
              »HERREN har gjort
              stora ting med dem.»
126:003 Ja, HERREN hade gjort
              stora ting med oss;
          däröver voro vi glada.

126:004 HERRE, upprätta oss igen,
          såsom du återför
              bäckarna i Sydlandet.
126:005 De som så med tårar
              skola skörda med jubel.
126:006 De gå åstad gråtande
              och bära sitt utsäde;
          de komma åter med jubel
              och bära sina kärvar.

          Om HERREN icke bygger huset,
          så arbeta de fåfängt, som bygga därpå.
          Om HERREN icke bevarar staden,
          så vakar väktaren fåfängt.
127:002 Det är fåfängt att I bittida stån upp
          och sent gån till vila,
          och äten eder bröd med vedermöda;
          detsamma giver han åt sina vänner,
              medan de sova.

127:003 Se, barn äro en HERRENS gåva,
              livsfrukt en lön.
127:004 Likasom pilar i en hjältes hand,
              så äro söner som man får vid unga år.
127:005 Säll är den man som har sitt koger
              fyllt av sådana.
          De komma icke på skam, när de mot fiender
              föra sin talan i porten.

          Säll är envar som fruktar HERREN
              och vandrar på hans vägar.
128:002 Ja, av dina händers arbete
              får du njuta frukten;
              säll är du, och väl dig!
128:003 Lik ett fruktsamt vinträd varder din hustru,
              därinne i ditt hus,
          lika olivtelningar dina barn,
              omkring ditt bord.
128:004 Ty se, så varder den man välsignad,
              som fruktar HERREN.

128:005 HERREN välsigne dig från Sion;
          må du få se Jerusalems välgång
              i alla dina livsdagar,
128:006 och må du få se barn av dina barn.
              Frid över Israel!

          Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom
              —så säge Israel—
129:002 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom,
              dock blevo de mig ej övermäktiga.
129:003 På min rygg hava plöjare plöjt
              och dragit upp långa fåror.
129:004 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av
              de ogudaktigas band.

129:005 De skola komma på skam och vika tillbaka,
              så många som hata Sion.
129:006 De skola bliva lika gräs på taken,
          som vissnar, förrän det har vuxit upp;
129:007 ingen skördeman fyller därmed sin hand,
              ingen kärvbindare sin famn,
129:008 och de som gå där fram kunna icke säga:
          »HERRENS välsignelse vare över eder!
          Vi välsigna eder
              i HERRENS namn.»

          Ur djupen ropar jag till dig, HERRE.
130:002 Herre, hör min röst,
          låt dina öron akta på
              mina böners ljud.

130:003 Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar,
Herre, vem kan då bestå?
130:004 Dock, hos dig är ju förlåtelse,
på det att man må frukta dig.

130:005 Jag väntar efter HERREN,
              min själ väntar,
              och jag hoppas på hans ord.
130:006 Min själ väntar efter Herren
              mer än väktarna efter morgonen,
              ja, mer än väktarna efter morgonen.

130:007 Hoppas på HERREN, Israel;
              ty hos HERREN är nåd,
          och mycken förlossning är hos honom.
130:008 Och han skall förlossa Israel
              från alla dess missgärningar.

          HERRE, mitt hjärta står icke efter vad högt är,
          och mina ögon se ej efter vad upphöjt är,
          och jag umgås icke med stora ting,
          med ting som äro mig för svåra.
131:002 Nej, jag har lugnat och stillat min själ;
          såsom ett avvant barn i sin moders famn,
          ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.

          Tänk, HERRE, David till godo,
          på allt vad han fick lida,
132:002 han som svor HERREN en ed
          och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;
132:003 »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor,
          ej heller bestiga mitt viloläger,
132:004 jag skall icke unna mina ögon sömn
          eller mina ögonlock slummer,
132:005 förrän jag har funnit en plats åt HERREN,
          en boning åt den Starke i Jakob.»

132:006 Ja, vi hörde därom i Efrata,
vi förnummo det i skogsbygden.
132:007 Låtom oss gå in i hans boning,
tillbedja vid hans fotapall.

132:008 Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad,
          du och din makts ark.
132:009 Dina präster vare klädda i rättfärdighet,
          och dina fromma juble.
132:010 För din tjänare Davids skull
          må du icke visa tillbaka din smorde.

132:011 HERREN har svurit David
          en osviklig ed, som han icke skall rygga:
          »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.
132:012 Om dina barn hålla mitt förbund
          och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem,
          så skola ock deras barn till evig tid
          få sitta på din tron.
132:013 Ty HERREN har utvalt Sion,
          där vill han hava sin boning.
132:014 Detta är min vilostad till evig tid;
          här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.
132:015 Dess förråd skall jag rikligen välsigna,
          åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.
132:016 Dess präster skall jag kläda i frälsning,
          och dess fromma skola jubla högt.
132:017 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David;
          där har jag rett till en lampa åt min smorde.
132:018 Hans fiender skall jag kläda i skam,
          men på honom skall hans krona glänsa.»

          Se huru gott och ljuvligt det är
          att bröder bo endräktigt tillsammans.
133:002 Det är likt den dyrbara oljan på huvudet,
              som flyter ned i skägget,
          ned i Arons skägg, som flyter ned
              över linningen på hans kläder.
133:003 Det är likt Hermons dagg, som faller ned
              på Sions-bergen.
          Ty där beskär HERREN välsignelse,
              liv till evig tid.

          Upp, välsignen HERREN,
              alla I HERRENS tjänare,
          I som stån om natten
              i HERRENS hus.
134:002 Lyften edra händer upp mot helgedomen
              och välsignen HERREN.

135:001 Halleluja!
          Loven HERRENS namn,
          loven det, i HERRENS tjänare,
135:002 I som stån i HERRENS hus,
          i gårdarna till vår Guds hus.
135:003 Loven HERREN, ty HERREN är god,
          lovsjungen hans namn, ty det är ljuvligt.

135:004 Se, HERREN har utvalt Jakob åt sig,
Israel till sin egendom.
135:005 Ty jag vet att HERREN är stor,
att vår Herre är förmer än alla gudar.

135:006 HERREN kan göra
              allt vad han vill,
          i himmelen och på jorden,
          i haven och i alla djup;
135:007 han som låter regnskyar stiga upp
              från jordens ända,
          han som låter ljungeldar komma med regn
          och för vinden ut ur dess förvaringsrum;
135:008 han som slog de förstfödda i Egypten,
          både människor och boskap;
135:009 han som sände tecken och under
              över dig, Egypten,
          över Farao och alla hans tjänare;
135:010 han som slog stora folk
          och dräpte mäktiga konungar:
135:011 Sihon, amoréernas konung,
          och Og, konungen i Basan,
          med alla Kanaans riken,
135:012 och gav deras land till arvedel,
          till arvedel åt sitt folk Israel.

135:013 HERRE, ditt namn varar evinnerligen,
HERRE, din åminnelse från släkte till släkte.
135:014 Ty HERREN skaffar rätt åt sitt folk,
och över sina tjänare förbarmar han sig.

135:015 Hedningarnas avgudar äro silver och guld,
          verk av människohänder.
135:016 De hava mun och tala icke,
          de hava ögon och se icke,
135:017 de hava öron och lyssna icke till,
          och ingen ande är i deras mun.
135:018 De som hava gjort dem skola bliva dem lika,
          ja, alla som förtrösta på dem.

135:019 I av Israels hus, loven HERREN;
          I av Arons hus, loven HERREN;
135:020 I av Levis hus, loven HERREN;
          I som frukten HERREN, loven HERREN.
135:021 Lovad vare HERREN från Sion,
          han som bor i Jerusalem!

136:001 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen. 136:002 Tacken gudarnas Gud, ty hans nåd varar evinnerligen. 136:003 Tacken herrarnas HERRE, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:004 honom som allena gör stora under, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:005 honom som har gjort himmelen med förstånd, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:006 honom som har utbrett jorden över vattnen, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:007 honom som har gjort de stora ljusen, ty hans nåd varar evinnerligen: 136:008 solen till att råda över dagen, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:009 månen och stjärnorna till att råda över natten, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:010 honom som slog Egypten i dess förstfödda, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:011 och som förde Israel ut därifrån, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:012 med stark hand och uträckt arm, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:013 honom som delade Röda havet itu, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:014 och lät Israel gå mitt därigenom, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:015 och kringströdde Farao och hans här i Röda havet, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:016 honom som förde sitt folk genom öknen, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:017 honom som slog stora konungar, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:018 och dräpte väldiga konungar, ty hans nåd varar evinnerligen: 136:019 Sihon, amoréernas konung, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:020 och Og, konungen i Basan, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:021 och som gav deras land till arvedel, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:022 till arvedel åt sin tjänare Israel, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:023 honom som tänkte på oss i vår förnedring, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:024 och som ryckte oss ur våra ovänners våld, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:025 honom som giver mat åt allt levande, ty hans nåd varar evinnerligen. 136:026 Tacken himmelens Gud, ty hans nåd varar evinnerligen.

137:001 Vid Babels floder,
              där sutto vi och gräto,
          när vi tänkte på Sion.
137:002 I pilträden som där voro
              hängde vi upp våra harpor.

137:003 Ty de som höllo oss fångna
              bådo oss där att sjunga,
          och våra plågare
              bådo oss vara glada:
          »Sjungen för oss
              en av Sions sånger.»

137:004 Huru skulle vi kunna sjunga
              HERRENS sång
              i främmande land?
137:005 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,
              så förgäte min högra hand sin tjänst.

137:006 Min tunga låde vid min gom,
              om jag upphör att tänka på dig,
          om jag icke låter Jerusalem
              vara min allra högsta glädje.

137:007 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,
              och straffa Edoms barn,
          dem som ropade: »Riven ned, riven ned det
              ända till grunden.»

137:008 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,
          säll är den som får vedergälla dig
          allt vad du har gjort oss.
137:009 Säll är den som får gripa dina späda barn
          och krossa dem mot klippan.

          Jag vill tacka dig av allt mitt hjärta;
          inför gudarna vill jag lovsjunga dig.
138:002 Jag vill tillbedja, vänd mot ditt heliga tempel,
          och prisa ditt namn
              för din nåd och sanning,
          ty du har gjort ditt löftesord stort
          utöver allt vad ditt namn hade sagt.
138:003 När jag ropade, svarade du mig;
          du gav mig frimodighet, och min själ fick kraft.

138:004 HERRE, alla jordens konungar skola tacka dig,
          när de få höra din muns tal.
138:005 De skola sjunga om HERRENS vägar,
          ty HERRENS ära är stor.
138:006 Ja, HERREN är hög, men han ser till det låga,
          och han känner den högmodige fjärran ifrån.

138:007 Om ock min väg går genom nöd,
              så behåller du mig vid liv;
          du räcker ut din hand till värn
              mot mina fienders vrede,
          och din högra hand frälsar mig.
138:008 HERREN skall fullborda sitt verk för mig.
          HERRE, din nåd varar evinnerligen;
          övergiv icke dina händers verk.

          HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
139:002 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det;
          du förstår mina tankar fjärran ifrån.
139:003 Evad jag går eller ligger, utforskar du det,
          och med alla mina vägar är du förtrogen.
139:004 Ty förrän ett ord är på min tunga,
          se, så känner du, HERRE, det till fullo.
139:005 Du omsluter mig på alla sidor
          och håller mig i din hand.
139:006 En sådan kunskap är mig alltför underbar;
          den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

139:007 Vart skall jag gå för din Ande,
och vart skall jag fly för ditt ansikte?
139:008 Fore jag upp till himmelen, så är du där,
och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

139:009 Toge jag morgonrodnadens vingar,
          gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
139:010 så skulle också där din hand leda mig
          och din högra hand fatta mig.
139:011 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig
          och ljuset bliva natt omkring mig»,
139:012 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig,
          natten skulle lysa såsom dagen:
          ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

139:013 Ty du har skapat mina njurar,
          du sammanvävde mig i min moders liv.
139:014 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart;
          ja, underbara äro dina verk,
          min själ vet det väl.
139:015 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig,
          när jag bereddes i det fördolda,
          när jag bildades i jordens djup.
139:016 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad;
          alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok,
          de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

139:017 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud,
huru stor är icke deras mångfald!
139:018 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden;
när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

139:019 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga!
          Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
139:020 de som tala om dig med ränker i sinnet,
          de som hava bragt dina städer i fördärv!
139:021 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE?
          Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
139:022 Jag hatar dem med starkaste hat;
          ja, mina fiender hava de blivit.

139:023 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta;
pröva mig och känn mina tankar,
139:024 och se till, om jag är stadd på en olycksväg,
och led mig på den eviga vägen.

140:002 Rädda mig, HERRE,
              från onda människor,
          bevara mig från våldets män,
140:003 för dem som uttänka
              ont i sina hjärtan
          och dagligen rota sig samman till strid.
140:004 De vässa sina tungor
              likasom ormar,
          huggormsgift är inom deras läppar. Sela.

140:005 Bevara mig, HERRE,
              för de ogudaktigas händer,
          beskydda mig för våldets män,
          som uttänka planer
              för att bringa mig på fall.
140:006 Stolta människor lägga ut för mig
              snaror och garn;
          de breda ut nät
              invid vägens rand,
          giller sätta de för mig. Sela.

140:007 Jag säger till HERREN:
              »Du är min Gud.»
          Lyssna, o HERRE,
              till mina böners ljud.
140:008 HERRE, Herre,
              du min starka hjälp,
          du beskärmar mitt huvud,
              på stridens dag.
140:009 Tillstäd icke, HERRE;
              vad de ogudaktiga begära;
          låt deras anslag ej lyckas,
              de skulle eljest förhäva sig. Sela.

140:010 Över de mäns huvuden,
              som omringa mig,
          må den olycka komma,
              som deras läppar bereda.
140:011 Eldsglöd må regna över dem;
          må de kastas i eld,
          i djup som de ej komma upp ur.
140:012 En förtalets man
              skall ej bestå i landet;
          en ond våldsman skall jagas,
              med slag på slag.

140:013 Jag vet att HERREN skall utföra
              den betrycktes sak
              och skaffa de fattiga rätt.
140:014 Ja, de rättfärdiga skola prisa ditt namn
          och de redliga bo inför ditt ansikte.

          HERRE, jag ropar till dig,
              skynda till mig;
          lyssna till min röst,
              då jag nu ropar till dig.
141:002 Min bön gälle inför dig
              såsom ett rökoffer,
          mina händers upplyftande
              såsom ett aftonoffer.

141:003 Sätt, o HERRE,
              en vakt för min mun,
          bevaka mina läppars dörr.
141:004 Låt icke mitt hjärta
              vika av till något ont,
          till att öva ogudaktighetens gärningar
          tillsammans med män som göra vad orätt är;
          av deras läckerheter vill jag icke äta.

141:005 Må den rättfärdige slå mig
              i kärlek och straffa mig;
          det är såsom olja på huvudet,
              och mitt huvud skall icke försmå det.

          Ty ännu en tid, så skall min bön uppfyllas,
          genom att det går dem illa;
141:006 deras ledare skola störtas
              ned utför klippan,
          och man skall då höra
              att mina ord äro ljuvliga.

141:007 Såsom när man har plöjt
              och ristat upp jorden,
          så ligga våra ben kringströdda
              vid dödsrikets rand.
141:008 Ja, till dig, HERRE,
              Herre, se mina ögon;
          till dig tager jag min tillflykt,
              förkasta icke min själ.

141:009 Bevara mig för de snaror
              som de lägga ut på min väg
          och för ogärningsmännens giller.
141:010 De ogudaktiga falle i sina egna garn,
          medan jag går oskadd förbi.

142:002 Jag höjer min röst och ropar till HERREN,
          jag höjer min röst och beder till HERREN.
142:003 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer,
          min nöd kungör jag för honom.
142:004 När min ande försmäktar i mig,
          är du den som känner min stig.

          På den väg där jag skall gå
          hava de lagt ut snaror för mig.
142:005 Skåda på min högra sida och se:
          där finnes ingen som kännes vid mig.
          Ingen tillflykt återstår för mig,
          ingen finnes, som frågar efter min själ.

142:006 Jag ropar till dig, o HERRE,
          jag säger: »Du är min tillflykt,
          min del i de levandes land.»
142:007 Akta på mitt rop,
          ty jag är i stort elände;
          rädda mig från mina förföljare,
          ty de äro mig övermäktiga.
142:008 För min själ ut ur fängelset,
          så att jag får prisa ditt namn.
          Omkring mig skola de rättfärdiga församlas,
          när du gör väl mot mig.

          HERRE, hör min bön,
          lyssna till min åkallan,
          svara mig i din rättfärdighet, för din trofasthets skull.
143:002 Och gå icke till doms med din tjänare,
          ty inför dig är ingen levande rättfärdig.

143:003 Se, fienden förföljer min själ,
          han trampar mitt liv till jorden;
          han lägger mig i mörker
          såsom de längesedan döda.
143:004 Och min ande försmäktar i mig,
          mitt hjärta är stelnat i mitt bröst.

143:005 Jag tänker på forna dagar,
          jag begrundar alla dina gärningar,
          dina händers verk eftersinnar jag.
143:006 Jag uträcker mina händer till dig;
          såsom ett törstigt land
              längtar min själ efter dig. Sela.

143:007 HERRE, skynda att svara mig,
              ty min ande förgås;
          dölj icke ditt ansikte för mig,
          må jag ej varda lik dem
              som hava farit ned i graven.
143:008 Låt mig bittida förnimma din nåd,
              ty jag förtröstar på dig.
          Kungör mig den väg som jag bör vandra,
          ty till dig upplyfter jag min själ.

143:009 Rädda mig från mina fiender, HERRE;
              hos dig söker jag skygd.
143:010 Lär mig att göra din vilja,
              ty du är min Gud;
          din gode Ande lede mig
              på jämn mark.

143:011 HERRE, behåll mig vid liv
              för ditt namns skull;
          tag min själ ut ur nöden
              för din rättfärdighets skull.
143:012 Utrota mina fiender för din nåds skull,
          och förgör alla dem som tränga min själ;
          ty jag är din tjänare.

          Lovad vare HERREN, min klippa,
          han som lärde mina armar att kriga,
          mina händer att strida;
144:002 min nåds Gud och min borg,
          mitt värn och min räddare,
          min sköld och min tillflykt,
          han som lägger mitt folk under mig.

144:003 HERRE, vad är en människa, att du vill veta av henne,
en människoson, att du tänker på honom?
144:004 En människa är lik en fläkt,
hennes dagar såsom en försvinnande skugga.

144:005 HERRE, sänk din himmel och far ned,
          rör vid bergen, så att de ryka.
144:006 Låt ljungeldar ljunga och skingra dem,
          skjut dina pilar och förvirra dem.
144:007 Räck ut dina händer från höjden,
          fräls mig och rädda mig
              ur de stora vattnen,
              ur främlingarnas hand,
144:008 vilkas mun talar lögn
              och vilkas högra hand
              är en falskhetens hand.

144:009 Gud, en ny sång
              vill jag sjunga till din ära,
          till tiosträngad psaltare
              vill jag lovsjunga dig,
144:010 dig som giver seger åt konungarna,
          dig som frälste din tjänare David
              från det onda svärdet.
144:011 Fräls mig och rädda mig
              ur främlingarnas hand,
          vilkas mun talar lögn,
              och vilkas högra hand
              är en falskhetens hand.

144:012 När våra söner stå i sin ungdom
              såsom högväxta plantor,
          våra döttrar lika hörnstoder,
              huggna såsom för palatser;
144:013 när våra visthus äro fulla
              och skänka förråd på förråd;
          när våra får öka sig tusenfalt,
              ja, tiotusenfalt på våra utmarker;
144:014 när våra oxar gå rikt lastade;
          när ingen rämna har brutits i muren
              och ingen nödgas draga ut såsom fånge,
          när intet klagorop höres på våra gator—
144:015 saligt är det folk som det så går;
          ja, saligt är det folk vars Gud HERREN är.

Jag vill upphöja dig, min Gud, du konung,
och lova ditt namn alltid och evinnerligen.

145:004 Det ena släktet prisar för det andra dina verk,
de förkunna dina väldiga gärningar.

145:005 Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda
och dina underfulla verk.

145:006 Man skall tala om dina fruktansvärda gärningars makt;
dina storverk skall jag förtälja.

145:007 Man skall utbreda ryktet om din stora godhet
och jubla över din rättfärdighet.

145:012 Så skola de kungöra för människors barn dina väldiga gärningar
och ditt rikes ära och härlighet.

145:013 Ditt rike är ett rike för alla evigheter,
och ditt herradöme varar från släkte till släkte.

145:014 HERREN uppehåller alla dem som äro på väg att falla,
och han upprättar alla nedböjda.

145:018 HERREN är nära alla dem som åkalla honom,
alla dem som åkalla honom uppriktigt.

145:019 Han gör vad de gudfruktiga begära
och hör deras rop och frälsar dem.

145:020 HERREN bevarar alla dem som älska honom,
men alla ogudaktiga skall han förgöra.

145:021 Min mun skall uttala HERREN lov,
och allt kött skall prisa hans heliga namn
alltid och evinnerligen.

146:001 Halleluja!
Lova HERREN, min själ.
146:002 Jag vill lova HERREN, så länge jag lever,
jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.

146:003 Förliten eder icke på furstar,
          icke på en människoson, han kan icke hjälpa.
146:004 Hans ande måste sin väg,
              han vänder tillbaka till den jord
              varav han är kommen;
          då varda hans anslag om intet.

146:005 Säll är den vilkens hjälp är Jakobs Gud,
          den vilkens hopp står till HERREN, hans Gud,
146:006 till honom som har gjort himmelen och jorden
          och havet och allt vad i dem är,
          till honom som håller tro evinnerligen,
146:007 som skaffar rätt åt de förtryckta,
          som giver bröd åt de hungrande.

          HERREN löser de fångna,
146:008 HERREN öppnar de blindas ögon,
          HERREN upprättar de nedböjda,
          HERREN älskar de rättfärdiga,
146:009 HERREN bevarar främlingar,
          faderlösa och änkor uppehåller han;
          men de ogudaktigas väg vänder han i villa.

146:010 HERREN är konung evinnerligen, din Gud, Sion, från släkte till släkte.

147:001 Halleluja!
          Ja, det är gott att lovsjunga vår Gud,
          ja, det är ljuvligt; lovsång höves oss.
147:002 HERREN är den som bygger upp Jerusalem,
          Israels fördrivna samlar han tillhopa.
147:003 Han helar dem som hava förkrossade hjärtan,
          och deras sår förbinder han.
147:004 Han bestämmer stjärnornas mängd,
          han nämner dem alla vid namn.
147:005 Vår Herre är stor och väldig i kraft,
          hans förstånd har ingen gräns.
147:006 HERREN uppehåller de ödmjuka,
          men de ogudaktiga slår han till jorden.

147:007 Höjen sång till HERREN med tacksägelse,
          lovsjungen vår Gud till harpa,
147:008 honom som betäcker himmelen med moln,
          honom som bereder regn åt jorden,
          honom som låter gräs skjuta upp på bergen,
147:009 honom som giver föda åt djuren,
          åt korpens ungar som ropa.
147:010 Han har icke sin lust i hästens styrka,
          hans behag står ej till mannens snabbhet.
147:011 HERRENS behag står till dem som frukta honom,
          till dem som hoppas på hans nåd.

147:012 Jerusalem, prisa HERREN;
          Sion, lova din Gud.
147:013 Ty han har gjort bommarna för dina portar fasta;
          han har välsignat dina barn i dig.
147:014 Han skaffar dina gränser frid,
          han mättar dig med bästa vete.
147:015 Han låter sitt tal gå ut till jorden,
          hans ord löper åstad med hast.
147:016 Han låter snö falla såsom ull,
          rimfrost strör han ut såsom aska.
147:017 Han kastar sitt hagel såsom smulor;
          vem kan bestå för hans frost?
147:018 Åter sänder han sitt ord, då smälter det frusna;
          sin vind låter han blåsa, då strömmar vatten.
147:019 Han har förkunnat för Jakob sitt ord,
          för Israel sina stadgar och rätter.
147:020 Så har han icke gjort för något hednafolk;
          och hans rätter, dem känna de icke.

          Loven HERREN från himmelen,
          loven honom i höjden.
148:002 Loven honom, alla hans änglar,
          loven honom, all hans här.
148:003 Loven honom, sol och måne,
          loven honom, alla lysande stjärnor.
148:004 Loven honom, I himlars himlar
          och I vatten ovan himmelen.

148:005 Ja, de må lova HERRENS namn,
          ty han bjöd, och de blevo skapade.
148:006 Och han gav dem deras plats
              för alltid och för evigt;
          han gav dem en lag,
              och ingen överträder den.

148:007 Loven HERREN från jorden,
          I havsdjur och alla djup,
148:008 eld och hagel,
              snö och töcken,
          du stormande vind,
              som uträttar hans befallning,
148:009 I berg och alla höjder,
          I fruktträd och alla cedrar,
148:010 I vilda djur och all boskap,
          I kräldjur och bevingade fåglar,
148:011 I jordens konungar och alla folk,
          I furstar och alla domare på jorden,
148:012 I ynglingar, så ock I jungfrur,
          I gamle med de unga.

148:013 Ja, de må lova HERRENS namn,
          ty hans namn allena är högt,
          hans majestät når över jorden och himmelen.
148:014 Och han har upphöjt ett horn åt sitt folk—
          ett ämne till lovsång
              för alla hans fromma,
          för Israels barn,
              det folk som står honom nära.

          Sjungen till HERRENS ära en ny sång,
          hans lov i de frommas församling.
149:002 Israel glädje sig över sin skapare,
          Sions barn fröjde sig över sin konung.
149:003 Må de lova hans namn under dans,
          till puka och harpa må de lovsjunga honom.
149:004 Ty HERREN har behag till sitt folk,
          han smyckar de ödmjuka med frälsning.
149:005 De fromma fröjde sig och give honom ära,
          de juble på sina läger.
149:006 Guds lov skall vara i deras mun
          och ett tveeggat svärd i deras hand,
149:007 för att utkräva hämnd på hedningarna
          och hemsöka folken med tuktan,
149:008 för att binda deras konungar med kedjor
          och deras ädlingar med järnbojor,
149:009 för att utföra på dem den dom som är skriven.
          En härlighet bliver det för alla hans fromma.

          Loven Gud i hans helgedom,
          loven honom i hans makts fäste.
150:002 Loven honom för hans väldiga gärningar,
          loven honom efter hans stora härlighet
150:003 Loven honom med basunklang,
          loven honom med psaltare och harpa.
150:004 Loven honom med puka och dans,
          loven honom med strängaspel och pipa.
150:005 Loven honom med ljudande cymbaler,
          loven honom med klingande cymbaler.
150:006 Allt vad anda har love HERREN.

001:002 Av dem kan man lära vishet och tukt,
001:003 så ock att förstå förståndigt tal.
        Av dem kan man undfå tuktan till insikt och lära
        rättfärdighet, rätt och redlighet.
001:004 De kunna giva åt de fåkunniga klokhet,
        åt den unge kunskap och eftertänksamhet.
001:005 Genom att höra på dem förökar den vise sin lärdom
        och förvärvar den förståndige rådklokhet.
001:006 Av dem lär man förstå ordspråk och djupsinnigt tal,
        de vises ord och deras gåtor.

001:007 HERRENS fruktan är begynnelsen till kunskap;
        vishet och tuktan föraktas av oförnuftiga.
001:008 Hör, min son, din faders tuktan,
        och förkasta icke din moders undervisning.
001:009 Ty sådant är en skön krans för ditt huvud
        och en kedja till prydnad för din hals.

001:010 Min son, om syndare locka dig,
        så följ icke.
001:011 Om de säga: »Kom med oss;
        vi vilja lägga oss på lur efter blod,
        sätta försåt för de oskyldiga, utan sak;
001:012 såsom dödsriket vilja vi uppsluka dem levande,
        friska och sunda, såsom fore de ned i graven;
001:013 allt vad dyrbart är skola vi vinna,
        vi skola fylla våra hus med byte;
001:014 dela du med oss vår lott,
        alla skola vi hava samma pung»—
001:015 då, min son, må du ej vandra samma väg som de.
        Nej, håll din fot ifrån deras stig,
001:016 ty deras fötter hasta till vad ont är,
        och äro snara, när det gäller att utgjuta blod.
001:017 Ty väl är det fåfängt, då man vill fånga fåglar,
        att breda ut nätet i hela flockens åsyn.
001:018 Men dessa ligga på lur efter sitt eget blod,
        de sätta försåt för sina egna liv.
001:019 Så går det envar som söker orätt vinning:
        sin egen herre berövar den livet.

001:020 Visheten höjer sitt rop på gatan,
        på torgen låter hon höra sin röst.
001:021 I bullrande gathörn predikar hon;
        där portarna i staden öppna sig,
        där talar hon sina ord:
001:022 Huru länge, I fåkunnige, skolen I älska fåkunnighet?
        Huru länge skola bespottarna hava sin lust i bespottelse
        och dårarna hata kunskap?
001:023 Vänden om och akten på min tillrättavisning;
        se, då skall jag låta min ande flöda för eder
        jag skall låta eder förnimma mina ord.

001:024 Eftersom I icke villen höra, när jag ropade,
        eftersom ingen aktade på, när jag räckte ut min hand,
001:025 eftersom I läten allt mitt råd fara
        och icke villen veta av min tillrättavisning
001:026 därför skall ock jag le vid eder ofärd
        och bespotta, när det kommer, som I frukten,
001:027 ja, när det I frukten kommer såsom ett oväder,
        när ofärden nalkas eder såsom en storm
        och över eder kommer nöd och ångest.

001:028 Då skall man ropa till mig, men jag skall icke svara,
        man skall söka mig, men icke finna mig.
001:029 Därför att de hatade kunskap
        och icke funno behag i HERRENS fruktan,
001:030 ej heller ville följa mitt råd,
        utan föraktade all min tillrättavisning,
001:031 därför skola de få äta sina gärningars frukt
        och varda mättade av sina egna anslag.
001:032 Ty av sin avfällighet skola de fåkunniga dräpas.
        och genom sin säkerhet skola dårarna förgås.
001:033 Men den som hör mig, han skall bo i trygghet
        och vara säker mot olyckans skräck.

002:001 Min son, om du tager emot mina ord
        och gömmer mina bud inom dig,
002:002 så att du låter ditt öra akta på visheten
        och böjer ditt hjärta till klokheten,
002:003 ja, om du ropar efter förståndet
        och höjer din röst till att kalla på klokheten,
002:004 Om du söker efter henne såsom efter silver
        och letar efter henne såsom efter en skatt,
002:005 då skall du förstå HERRENS fruktan,
        och Guds kunskap skall du då finna.
002:006 Ty HERREN är den som giver vishet;
        från hans mun kommer kunskap och förstånd.
002:007 Åt de redliga förvarar han sällhet,
        han är en sköld för dem som vandra i ostrafflighet,
002:008 ty han beskyddar det rättas stigar,
        och sina frommas väg bevarar han.

002:009 Då skall du förstå rättfärdighet och rätt
        och redlighet, ja, det godas alla vägar.
002:010 Ty visheten skall draga in i ditt hjärta
        och kunskapen kännas ljuvlig för din själ,
002:011 eftertänksamheten skall vaka över dig,
        klokheten skall beskydda dig.

002:012 Så skall hon rädda dig från de ondas väg,
        från män som tala vad vrångt är,
002:013 från dem som hava övergivit det rättas stigar.
        för att färdas på mörkrets vägar,
002:014 från dem som glädjas att göra om
        och fröjda sig åt ondskans vrånga väsen,
002:015 från dem som gå på krokiga stiga
        och vandra på förvända vägar.

002:016 Så skall hon rädda dig ifrån främmande kvinnor,
        från din nästas hustru, som talar hala ord,
002:017 från henne som har övergivit sin ungdoms vän
        och förgätit sin Guds förbund.
002:018 Ty en sådan sjunker med sitt hus ned i döden,
        och till skuggornas boning leda hennes stigar.
002:019 Ingen som har gått in till henne vänder åter
        Och hittar tillbaka till livets vägar.

002:020 Ja, så skall du vandra på de godas väg
        och hålla dig på de rättfärdigas stigar.
002:021 Ty de redliga skola förbliva boende i landet
        och de ostraffliga få stanna kvar däri.
002:022 Men de ogudaktiga skola utrotas ur landet
        och de trolösa ryckas bort därur.

003:001 Min son, förgät icke min undervisning,
och låt ditt hjärta bevara mina bud.
003:002 Ty långt liv och många levnadsår
och frid, mer och mer, skola de bereda dig.

003:003 Låt dhet och sanning ej vika ifrån dig;
        bind dem omkring din hals,
        skriv dem på ditt hjärtas tavla;
003:004 så skall du finna nåd och få gott förstånd,
        i Guds och i människors ögon.

003:005 Förtrösta på HERREN av allt ditt hjärta,
och förlita dig icke på ditt förstånd.
003:006 På alla dina vägar må du akta på honom,
så skall han göra dina stigar jämna.

003:007 Håll dig icke själv för vis;
frukta HERREN, och fly det onda.
003:008 Det skall vara ett hälsomedel för din kropp
och en vederkvickelse för benen däri.

003:009 Ära HERREN med dina ägodelar!
och med förstlingen av all din gröda,
003:010 så skola dina lador fyllas med ymnighet,
och av vinmust skola dina pressar flöda över.

003:011 Min son, förkasta icke HERRENS tuktan,
och förargas icke, när du agas av honom.
003:012 Ty den HERREN älskar, den agar han,
likasom en fader sin son, som han har kär.

003:013 Säll är den människa som har funnit visheten,
        den människa som undfår förstånd.
003:014 Ty bättre är att förvärva henne än att förvärva silver,
        och den vinning hon giver är bättre än guld.
003:015 Dyrbarare är hon än pärlor;
        allt vad härligt du äger går ej upp emot henne.
003:016 Långt liv bär hon i sin högra hand,
        i sin vänstra rikedom och ära.
003:017 Hennes vägar äro ljuvliga vägar,
        och alla hennes stigar äro trygga.
003:018 Ett livets träd är hon för dem som få henne fatt,
        och sälla må de prisa, som hålla henne kvar.

003:019 Genom vishet har HERREN lagt jordens grund,
himmelen har han berett med förstånd.
003:020 Genom hans insikt bröto djupens vatten fram,
och genom den låta skyarna dagg drypa ned.

003:021 Min son, låt detta icke vika ifrån dina ögon,
        tag klokhet och eftertänksamhet i akt;
003:022 så skola de lända din själ till liv
        bliva ett smycke för din hals.
003:023 Då skall du vandra din väg fram i trygghet,
        och din fot skall du då icke stöta.
003:024 När du lägger dig, skall intet förskräcka dig,
        och sedan du har lagt dig, skall du sova sött.
003:025 Du behöver då ej frukta för plötslig skräck,
        ej för ovädret, när det kommer över de ogudaktiga.
003:026 Ty HERREN skall då vara ditt hopp,
        och han skall bevara din fot för snaran.

003:027 Neka icke den behövande din hjälp,
        är det står i din makt att giva den.
003:028 Säg icke till din nästa: »Gå din väg och kom igen;
        i morgon vill jag giva dig», fastän du kunde strax.
003:029 Stämpla intet ont mot din nästa,
        när han menar sig bo trygg i din närhet.
003:030 Tvista icke med någon utan sak,
        då han icke har gjort dig något ont.
003:031 Avundas icke den orättrådige,
        och finn ej behag i någon av hans vägar.
003:032 Ty en styggelse för HERREN är den vrånge,
        men med de redliga har han sin umgängelse.
003:033 HERRENS förbannelse vilar över den ogudaktiges hus,
        men de rättfärdigas boning välsignar han.
003:034 Har han att skaffa med bespottare, så bespottar också han;
        men de ödmjuka giver han nåd.
003:035 De visa få ära till arvedel,
        men dårarna få uppbära skam.

004:001 Hören, I barn, en faders tuktan, och akten därpå, så att I lären förstånd. 004:002 Ty god lärdom giver jag eder; min undervisning mån I icke låta fara. 004:003 Ty själv har jag varit barn och haft en fader, arit späd och för min moder ende sonen. 004:004 Då undervisade han mig och sade till mig:

        Låt ditt hjärta hålla fast vid mina ord;
        bevara mina bud, så får du leva.
004:005 Sök förvärva vishet, sök förvärva förstånd,
        förgät icke min muns tal och vik icke därifrån.
004:006 Övergiv henne icke, så skall hon bevara dig;
        älska henne, så skall hon beskydda dig.
004:007 Vishetens begynnelse är: »Sök förvärva vishet»;
        ja, för allt ditt förvärv sök förvärva förstånd.
004:008 Akta henne högt, så skall hon upphöja dig;
        hon skall göra dig ärad, om du sluter henne i din famn.
004:009 Hon skall sätta på ditt huvud en skön krans;
        en ärekrona skall hon räcka åt dig.

004:010 Hör, min son, och tag emot mina ord,
        så skola dina levnadsår bliva många.
004:011 Om vishetens väg undervisar jag dig,
        jag leder dig på det rättas stigar.
004:012 När du går, skall sedan intet vara till hinder för dina steg,
        och när du löper, skall du icke falla;
004:013 håll blott oavlåtligt fast vid min tuktan;
        bevara henne, ty hon är ditt liv.

004:014 Träd icke in på de ogudaktigas stig,
        och skrid icke fram på de ondas väg.
004:015 Undfly den, gå ej in på den,
        vik av ifrån den och gå undan.
004:016 Ty de kunna icke sova, om de ej få göra vad ont är,
        sömnen förtages dem, om de ej få vålla någons fall.
004:017 Ja, ogudaktighet är det bröd som de äta,
        och våld är det vin som de dricka.

004:018 De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus,
som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd;
004:019 men de ogudaktigas väg är såsom tjocka mörkret:
de märka icke det som skall vålla deras fall.

004:020 Min son, akta på mitt tal,
        böj ditt öra till mina ord.
004:021 Låt dem icke vika ifrån dina ögon,
        bevara dem i ditt hjärtas djup.
004:022 Ty de äro liv för envar som finner dem,
        och en läkedom för hela hans kropp.
004:023 Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta,
        ty därifrån utgår livet.
004:024 Skaffa bort ifrån dig munnens vrånghet,
        och låt läpparnas falskhet vara fjärran ifrån dig.
004:025 Låt dina ögon skåda rätt framåt
        och dina blickar vara riktade rakt ut.
004:026 Akta på den stig där din fot går fram,
        och låt alla dina vägar vara rätta.
004:027 Vik ej av, vare sig till höger eller till vänster,
        vänd din fot bort ifrån vad ont är.

005:001 Min son, akta på min vishet,
böj ditt öra till mitt förstånd,
005:002 så att du bevarar eftertänksamhet
och låter dina läppar taga kunskap i akt.

005:003 Se, av honung drypa en trolös kvinnas läppar,
        och halare än olja är hennes mun.
005:004 Men på sistone bliver hon bitter såsom malört
        och skarp såsom ett tveeggat svärd.
005:005 Hennes fötter styra nedåt mot döden
        till dödsriket draga hennes steg.
005:006 Livets väg vill hon ej akta på;
        hennes stigar äro villostigar, fastän hon ej vet det.

005:007 Så hören mig nu, I barn,
        och viken icke ifrån min muns tal.
005:008 Låt din väg vara fjärran ifrån henne,
        och nalkas icke dörren till hennes hus.
005:009 Må du ej åt andra få offra din ära,
        ej dina år åt en som hämnas grymt;
005:010 må icke främmande få mätta sig av ditt gods
        och dina mödors frukt komma i en annans hus,
005:011 så att du själv på sistone måste sucka,
        när ditt hull och ditt kött är förtärt.
005:012 och säga: »Huru kunde jag så hata tuktan,
        huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning!
005:013 Varför lyssnade jag icke till mina lärares röst,
        och böjde icke mitt öra till dem som ville undervisa mig?
005:014 Föga fattas nu att jag har drabbats av allt vad ont är,
        mitt i församling och menighet.

005:015 Drick vatten ur din egen brunn
        det vatten som rinner ur din egen källa.
005:016 Icke vill du att dina flöden skola strömma ut på gatan,
        dina vattenbäckar på torgen?
005:017 Nej, dig allena må de tillhöra,
        och ingen främmande jämte dig.
005:018 Din brunn må vara välsignad,
        och av din ungdoms hustru må du hämta din glädje;
005:019 hon, den älskliga hinden, den täcka gasellen,
        hennes barm förnöje dig alltid,
        i hennes kärlek finne du ständig din lust.
005:020 Min son, icke skall du hava din lust i en främmande kvinna?
        Icke skall du sluta din nästas hustru i din famn?

005:021 Se, för HERRENS ögon ligga var människas vägar blottade,
        och på alla hennes stigar giver han akt.
005:022 Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar
        och fastnar i sin egen synds snaror.
005:023 Han måste dö, därför att han icke lät tukta sig;
        ja, genom sin stora dårskap kommer han på fall.

006:001 Min son, om du har gått i borgen för din nästa
        och givit ditt handslag för en främmande,
006:002 om du har blivit bunden genom din muns tal,
        ja, fångad genom din muns tal,
006:003 då, min son, må du göra detta för att rädda dig,
        eftersom du har kommit i din nästas våld:
        gå och kasta dig ned för honom och ansätt honom,
006:004 unna dina ögon ingen sömn
        och dina ögonlock ingen slummer.
006:005 Sök räddning såsom en gasell ur jägarens våld,
        och såsom en fågel ur fågelfängarens våld.

006:006 Gå bort till myran, du late;
        se huru hon gör, och bliv vis.
006:007 Hon har ingen furste över sig,
        ingen tillsyningsman eller herre;
006:008 dock bereder hon om sommaren sin föda
        och samlar under skördetiden in sin mat.
006:009 Huru länge vill du ligga, du late?
        När vill du stå upp ifrån din sömn?
006:010 Ja, sov ännu litet, slumra ännu litet,
        lägg ännu litet händerna i kors för att vila,
006:011 så skall fattigdomen komma över dig såsom en rövare
        och armodet såsom en väpnad man.

006:012 En fördärvlig människa, ja, en ogärningsman
        är den som går omkring med vrånghet i munnen,
006:013 som blinkar med ögonen, skrapar med fötterna,
        giver tecken med fingrarna.
006:014 Svek bär en sådan i sitt hjärta,
        ont bringar han alltid å bane,
        trätor kommer han åstad.
006:015 Därför skall ofärd plötsligt komma över honom;
        oförtänkt varder han krossad utan räddning.

006:016 Sex ting är det som HERREN hatar,
        ja, sju äro styggelser för hans själ
006:017 stolta ögon, en lögnaktig tunga,
        händer som utgjuta oskyldigt blod,
006:018 ett hjärta som hopsmider fördärvliga anslag,
        fötter som äro snara till att löpa efter vad ont är,
006:019 den som främjar lögn genom falskt vittnesbörd,
        och den som vållar trätor mellan bröder.

006:020 Min son, bevara din faders bud,
        och förkasta icke din moders undervisning.
006:021 Hav dem alltid bundna vid ditt hjärta,
        fäst dem omkring din hals.
006:022 När du går, må de leda dig,
        när du ligger, må de vaka över dig,
        och när du vaknar upp, må de tala till dig.
006:023 Ty budet är en lykta och undervisningen ett ljus,
        och tillrättavisningar till tukt äro en livets väg.
006:024 De kunna bevara dig för onda kvinnor,
        för din nästas hustrus hala tunga.
006:025 Hav icke begärelse i ditt hjärta till hennes skönhet,
        och låt henne icke fånga dig med sina blickar.
006:026 Ty för skökan måste du lämna din sista brödkaka,
        och den gifta kvinnan går på jakt efter ditt dyra liv.
006:027 Kan väl någon hämta eld i sitt mantelveck
        utan att hans kläder bliva förbrända?
006:028 Eller kan någon gå på glödande kol,
        utan att hans fötter varda svedda?
006:029 Så sker ock med den som går in till sin nästas hustru;
        ostraffad bliver ingen som kommer vid henne.
006:030 Föraktar man icke tjuven som stjäl
        för att mätta sitt begär, när han hungrar?
006:031 Och han måste ju, om han ertappas, betala sjufalt igen
        och giva allt vad han äger i sitt hus.
006:032 Så är ock den utan förstånd, som förför en annans hustru;
        ja, en självspilling är den som sådant gör.
006:033 Plåga och skam är vad han vinner,
        och hans smälek utplånas icke.
006:034 Ty svartsjuk är mannens vrede,
        och han skonar icke på hämndens dag;
006:035 lösepenning aktar han alls icke på,
        och bryr sig ej om att du bjuder stora skänker.

007:001 Min son, tag vara på mina ord,
        och göm mina bud inom dig.
007:002 Håll mina bud, så får du leva,
        och bevara min undervisning såsom din ögonsten.
007:003 Bind dem vid dina fingrar,
        skriv dem på ditt hjärtas tavla.
007:004 Säg till visheten: »Du är min syster»,
        och kalla förståndet din förtrogna,
007:005 så att de bevara dig för främmande kvinnor,
        för din nästas hustru, som talar hala ord.

007:006 Ty ut genom fönstret i mitt hus,
        fram genom gallret där blickade jag;
007:007 då såg jag bland de fåkunniga,
        jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.
007:008 Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde,
        på vägen till hennes hus skred han fram,
007:009 skymningen, på aftonen av dagen,
        nattens dunkel, när mörker rådde
007:010 Se, då kom där en kvinna honom till mötes;
        hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.
007:011 Yster och lättsinnig var hon,
        hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.
007:012 Än var hon på gatan, än var hon på torgen
        vid vart gathörn stod hon på lur.

007:013 Hon tog nu honom fatt och kysste honom
        och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:
007:014 »Tackoffer har jag haft att frambära;
        i dag har jag fått infria mina löften.
007:015 Därför gick jag ut till att möta dig
        jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.
007:016 Jag har bäddat min säng med sköna täcken,
        med brokigt linne från Egypten.
007:017 Jag har bestänkt min bädd med myrra,
        med aloe och med kanel.
007:018 Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen,
        och förlusta oss med varandra i älskog.
007:019 Ty min man är nu icke hemma
        han har rest en lång väg bort.
007:020 Sin penningpung tog han med sig;
        först vid fullmånstiden kommer han hem.»

007:021 Så förleder hon honom med allahanda fagert tal;
        genom sina läppars halhet förför hon honom.
007:022 Han följer efter henne med hast,
        lik oxen som går för att slaktas,
        och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;
007:023 ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever,
        lik fågeln som skyndar till snaran,
        utan att förstå att det gäller dess liv.

007:024 Så hören mig nu, I barn,
        och given akt på min muns tal.
007:025 Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar,
        och förvilla dig ej in på hennes stigar.
007:026 Ty många som ligga slagna äro fällda av henne,
        och stor är hopen av dem hon har dräpt.
007:027 Genom hennes hus gå dödsrikets vägar,
        de som föra nedåt till dödens kamrar.

008:001 Hör, visheten ropar,
        och förståndet höjer sin röst.
008:002 Uppe på höjderna står hon,
        vid vägen, där stigarna mötas.
008:003 Invid portarna, vid ingången till staden
        där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

008:004 Till eder, I man, vill jag ropa,
        och min röst skall utgå till människors barn.
008:005 Lären klokhet, I fåkunnige,
        och I dårar, lären förstånd.
008:006 Hören, ty om höga ting vill jag tala,
        och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.
008:007 Ja, sanning skall min mun tala,
        en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.
008:008 Rättfärdiga äro alla min muns ord;
        i dem finnes intet falskt eller vrångt.
008:009 De äro alla sanna för den förståndige
        och rätta för dem som hava funnit kunskap.

008:010 Så tagen emot min tuktan hellre än silver,
och kunskap hellre än utvalt guld.
008:011 Ty visheten är bättre än pärlor;
allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

008:012 Jag, visheten, är förtrogen med klokheten,
        och jag råder över eftertänksam insikt.
008:013 Att frukta HERREN är att hata det onda;
        ja, högfärd, högmod, en ond vandel
        och en ränkfull mun, det hatar jag.
008:014 Hos mig finnes råd och utväg;
        jag är förstånd, hos mig är makt.
008:015 Genom mig regera konungarna
        och stadga furstarna vad rätt är.
008:016 Genom mig härska härskarna
        och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

008:017 Jag älskar dem som älska mig,
        och de som söka mig, de finna mig.
008:018 Rikedom och ära vinnas hos mig,
        ädla skatter och rättfärdighet.
008:019 Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld
        och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.
008:020 På rättfärdighetens väg går jag fram,
        mitt på det rättas stigar,
008:021 till att giva dem som älska mig en rik arvedel
        och till att fylla deras förrådshus.

008:022 HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk,
        i urminnes tid, innan han gjorde något annat.
008:023 Från evighet är jag insatt, från begynnelsen,
        ända ifrån jordens urtidsdagar.
008:024 Innan djupen voro till, blev jag född,
        innan källor ännu funnos, fyllda med vatten
008:025 Förrän bergens grund var lagd,
        förrän höjderna funnos, blev jag född,
008:026 när han ännu icke hade skapat land och mark,
        ej ens det första av jordkretsens stoft.
008:027 När han beredde himmelen, var jag tillstädes,
        när han spände ett valv över djupet,
008:028 när han fäste skyarna i höjden,
        när djupets källor bröto fram med makt,
008:029 när han satte för havet dess gräns,
        så att vattnet icke skulle överträda hans befallning,
        när han fastställde jordens grundvalar—
008:030 då fostrades jag såsom ett barn hos honom,
        då hade jag dag efter dag min lust
        och min lek inför hans ansikte beständigt;
008:031 jag hade min lek på hans jordkrets
        och min lust bland människors barn.

008:032 Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar. 008:033 Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara. 008:034 Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag och håller vakt vid dörrposterna i mina portar. 008:035 Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN. 008:036 Men den som går miste om mig han skadar sig själv; 008:037 alla de som hata mig, de älska döden.

009:001 Visheten har byggt sig ett hus,
        hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.
009:002 Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin,
        hon har jämväl dukat sitt bord
009:003 Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning
        uppe på stadens översta höjder:
009:004 »Den som är fåkunnig, han komme hit.»
        Ja, till den oförståndige säger hon så:
009:005 »Kommen och äten av mitt bröd,
        och dricken av vinet som jag har blandat.
009:006 Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva,
        och gån fram på förståndets väg.
009:007 (Den som varnar en bespottare, han får skam igen,
        och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.
009:008 Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig;
        tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.
009:009 Giv åt den vise, så bliver han ännu visare;
        undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.
009:010 HERRENS fruktan är vishetens begynnelse,
        och att känna den Helige är förstånd.)
009:011 Ty genom mig skola dina dagar bliva många
        och levnadsår givas dig i förökat mått.
009:012 Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn,
        och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena.»

009:013 En dåraktig, yster kvinna
        är fåkunnigheten, och intet förstå hon.
009:014 Hon har satt sig vid ingången till sitt hus,
        på sin stol, högt uppe i staden,
009:015 för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen,
        dem som där vandra sin stig rätt fram:
009:016 »Den som är fåkunnig, han komme hit.»
        Ja, till den oförståndige säger hon så:
009:017 »Stulet vatten är sött,
        bröd i lönndom smakar ljuvligt.»
009:018 han vet icke att det bär till skuggornas boning,
        hennes gäster hamna i dödsrikets djup.

En vis son gör sin fader glädje,
men en dåraktig son är sin moders bedrövelse.

010:002 Ogudaktighetens skatter gagna till intet
men rättfärdigheten räddar från döden.

010:003 HERREN lämnar ej den rättfärdiges hunger omättad,
men de ogudaktigas lystnad avvisar han.

010:004 Fattig bliver den som arbetar med lat hand,
men de idogas hand skaffar rikedom.

010:005 En förståndig son samlar om sommaren,
men en vanartig son sover i skördetiden.

010:006 Välsignelser komma över den rättfärdiges huvud,
men de ogudaktigas mun gömmer på orätt.

010:007 Den rättfärdiges åminnelse lever i välsignelse,
men de ogudaktigas namn multnar bort.

010:008 Den som har ett vist hjärta tager emot tillsägelser,
men den som har oförnuftiga läppar går till sin undergång.

010:009 Den som vandrar i ostrafflighet, han vandrar trygg,
men den som går vrånga vägar, han bliver röjd.

010:010 Den som blinkar med ögonen, han kommer ont åstad,
och den som har oförnuftiga läppar går till sin undergång.

010:011 Den rättfärdiges mun är en livets källa,
men de ogudaktigas mun gömmer på orätt.

010:013 På den förståndiges läppar finner man vishet,
men till den oförståndiges rygg hör ris.

010:014 De visa gömma på sin kunskap,
men den oförnuftiges mun är en överhängande olycka.

010:015 Den rikes skatter äro honom en fast stad,
men de armas fattigdom är deras olycka.

010:016 Den rättfärdiges förvärv bliver honom till liv;
den ogudaktiges vinning bliver honom till synd.

010:017 Att taga vara på tuktan är vägen till livet,
men den som ej aktar på tillrättavisning, han far vilse.

010:018 Den som gömmer på hat är en lögnare med sina läppar,
och den som utsprider förtal, han är en dåre.

010:019 Där många ord äro bliver överträdelse icke borta;
men den som styr sina läppar, han är förståndig.

010:020 Den rättfärdiges tunga är utvalt silver,
men de ogudaktigas förstånd är föga värt.

010:021 Den rättfärdiges läppar vederkvicka många,
men de oförnuftiga dö genom brist på förstånd.

010:022 Det är HERRENS välsignelse som giver rikedom,
och egen möda lägger intet därtill

010:023 Dårens fröjd är att öva skändlighet,
men den förståndiges är att vara vis.

010:024 Vad den ogudaktige fruktar, det vederfares honom,
och vad de rättfärdiga önska, del varder dem givet.

010:025 När stormen kommer, är det ute med den ogudaktige;
men den rättfärdige är en grundval som evinnerligen består.

010:026 Såsom syra för tänderna och såsom rök för ögonen,
så är den late för den som har sänt honom åstad.

010:027 HERRENS fruktan förlänger livet
men de ogudaktigas år varda förkortade.

010:028 De rättfärdigas väntan får en glad fullbordan,
men de ogudaktigas hopp varder om intet.

010:029 HERRENS vägar äro den ostraffliges värn,
men till olycka för ogärningsmännen.

010:030 Den rättfärdige skall aldrig vackla
men de ogudaktiga skola icke förbliva boende i landet.

010:031 Den rättfärdiges mun bär vishet såsom frukt,
men en vrång tunga bliver utrotad.

010:032 Den rättfärdiges läppar förstå vad välbehagligt är,
men de ogudaktigas mun är idel vrånghet.

011:001 Falsk våg är en styggelse för HERREN,
men full vikt behagar honom väl.

011:002 När högfärd kommer, kommer ock smälek,
men hos de ödmjuka är vishet.

011:003 De redligas ostrafflighet vägleder dem,
men de trolösas vrånghet är dem till fördärv.

011:004 Gods hjälper intet på vredens dag
men rättfärdighet räddar från döden.

011:005 Den ostraffliges rättfärdighet gör hans väg jämn,
men genom sin ogudaktighet faller den ogudaktige.

011:006 De redligas rättfärdighet räddar dem,
men de trolösa fångas genom sin egen lystnad.

011:007 När en ogudaktig dör, varder hans hopp om intet;
ja, ondskans väntan bliver om intet.

011:008 Den rättfärdige räddas ur nöden,
och den ogudaktige får träda i hans ställe.

011:009 Genom sin mun fördärvar den gudlöse sin nästa,
men genom sitt förstånd bliva de rättfärdiga räddade.

011:010 När det går de rättfärdiga väl, fröjdar sig staden,
och när de ogudaktiga förgås, råder jubel.

011:011 Genom de redligas välsignelse varder en stad upphöjd,
men genom de ogudaktigas mun brytes den ned.

011:012 Den är utan vett, som visar förakt för sin nästa;
en man med förstånd tiger stilla.

011:013 Den som går med förtal, han förråder din hemlighet,
den som har ett trofast hjärta döljer vad han får veta.

011:014 Där ingen rådklokhet finnes kommer folket på fall,
där de rådvisa äro många, där går det väl.

011:015 En som går i borgen för en annan, honom går det illa,
den som skyr att giva handslag, han är trygg.

011:017 En barmhärtig man gör väl mot sig själv
men den grymme misshandlar sitt eget kött.

011:018 Den ogudaktige gör en bedräglig vinst,
men den som utsår rättfärdighet får en säker lön.

011:019 Den som står fast i rättfärdighet, han vinner liv,
men den som far efter ont drager över sig död.

011:020 En styggelse för HERREN äro de vrånghjärtade,
men de vilkas väg är ostrafflig behaga honom väl.

011:021 De onda bliva förvisso icke ostraffade,
men de rättfärdigas avkomma får gå fri.

011:022 Såsom en gyllene ring i svinets tryne,
så är skönhet hos en kvinna som saknar vett.

011:023 Vad de rättfärdiga önska får i allo en god fullbordan,
men vad de ogudaktiga kunna hoppas är vrede.

011:024 Den ene utströr och får dock mer,
den andre spar över hövan, men bliver allenast fattigare.

011:025 Den frikostige varder rikligen mättad,
och den som vederkvicker andra, han bliver själv vederkvickt.

011:026 Den som håller inne sin säd, honom förbannar folket,
den som lämnar ut sin säd, över hans huvud kommer välsignelse.

011:027 Den som vinnlägger sig om vad gott är, han strävar efter nåd,
men den son söker vad ont är, över honom kommer ock ont.

011:028 Den som förtröstar på sin rikedom, han kommer på fall,
men de rättfärdiga skola grönska likasom löv.

011:029 Den som drager olycka över sitt hus, han får vind till arvedel,
och den oförnuftige bliver träl åt den som har ett vist hjärta.

011:030 Den rättfärdiges frukt är ett livets träd,
och den som är vis, han vinner hjärtan.

011:031 Se, den rättfärdige får sin lön på jorden;
huru mycket mer då den ogudaktige och syndaren!

012:001 Den som älskar tuktan, han älskar kunskap,
men oförnuftig är den som hatar tillrättavisning.

012:002 Den gode undfår nåd av HERREN,
men den ränkfulle varder av honom fördömd.

012:003 Ingen människa bliver beståndande genom ogudaktighet,
men de rättfärdigas rot kan icke rubbas.

012:004 En idog hustru är sin mans krona,
men en vanartig är såsom röta i hans ben.

012:005 De rättfärdigas tankar gå ut på vad rätt är,
men de ogudaktigas rådklokhet går ut på svek.

012:006 De ogudaktigas ord ligga på lur efter blod,
men de redliga räddas genom sin mun.

012:007 De ogudaktiga varda omstörtade och äro så icke mer,
men de rättfärdigas hus består.

012:008 I mån av sitt vett varder en man prisad,
men den som har ett förvänt förstånd, han bliver föraktad.

012:009 Bättre är en ringa man, som likväl har en tjänare,
än den som vill vara förnäm och saknar bröd.

012:010 Den rättfärdige vet huru hans boskap känner det,
men de ogudaktigas hjärtelag är grymt.

012:011 Den som brukar sin åker får bröd till fyllest,
men oförståndig är den som far efter fåfängliga ting.

012:012 Den ogudaktige vill in i det nät som fångar de onda,
men de rättfärdigas rot skjuter skott.

012:013 Den som är ond bliver snärjd i sina läppars synd,
men den rättfärdige undkommer ur nöden

012:014 Sin muns frukt får envar njuta sig fullt till godo, och vad en människas händer hava förövat, det varder henne vedergällt.

012:015 Den oförnuftige tycker sin egen väg vara den rätta,
med den som är vis lyssnar till råd.

012:016 Den oförnuftiges förtörnelse bliver kunnig samma dag,
men den som är klok, han döljer sin skam

012:017 Den som talar vad rätt är, han främjar sanning,
men ett falskt vittne talar svek.

012:018 Mången talar i obetänksamhet ord som stinga likasom svärd,
men de visas tunga är en läkedom.

012:019 Sannfärdiga läppar bestå evinnerligen,
men en lögnaktig tunga allenast ett ögonblick.

012:020 De som bringa ont å bane hava falskhet i hjärtat,
men de som stifta frid, de undfå glädje.

012:021 Intet ont vederfares den rättfärdige,
men över de ogudaktiga kommer olycka i fullt mått.

012:022 En styggelse för HERREN äro lögnaktiga låppar,
men de som handla redligt behaga honom väl.

012:023 En klok man döljer sin kunskap,
men dårars hjärtan ropa ut sitt oförnuft.

012:024 De idogas hand kommer till välde,
men en lat hand måste göra trältjänst.

012:025 Sorg i en mans hjärta trycker det ned,
men ett vänligt ord skaffar det glädje.

012:026 Den rättfärdige visar sin vän till rätta,
men de ogudaktigas väg för dem själva vilse.

012:027 Den late får icke upp något villebråd,
men idoghet är för människan en dyrbar skatt.

012:028 På rättfärdighetens väg är liv,
och där dess stig går fram är frihet ifrån död.

013:001 En vis son hör på sin faders tuktan,
men en bespottare hör icke på någon näpst.
013:002 Sin muns frukt får envar njuta sig till godo,
de trolösa hungra efter våld.

013:003 Den som bevakar sin mun, han bevarar sitt liv,
men den som är lösmunt kommer i olycka

013:004 Den late är full av lystnad, och han får dock intet,
men de idogas hunger varder rikligen mättad.

013:005 Den rättfärdige skyr lögnaktigt tal,
men den ogudaktige är förhatlig och skändlig.

013:006 Rättfärdighet bevarar den vilkens väg är ostrafflig,
men ogudaktighet kommer syndarna på fall.

013:007 Den ene vill hållas för rik och har dock alls intet,
den andre vill hållas för fattig och har dock stora ägodelar.

013:008 Den rike måste giva sin rikedom såsom lösepenning för sitt liv,
den fattige hör icke av något

013:009 De rättfärdigas ljus brinner glatt,
men de ogudaktigas lampa slocknar ut.

013:010 Genom övermod kommer man allenast split åstad,
men hos dem som taga emot råd är vishet.

013:011 Lättfånget gods försvinner,
men den som samlar efter hand får mycket.

013:012 Förlängd väntan tär på hjärtat,
men en uppfylld önskan är ett livets träd.

013:013 Den som föraktar ordet hemfaller åt dess dom,
men den som fruktar budet, han får vedergällning.

013:014 Den vises undervisning är en livets källa;
genom den undviker man dödens snaror.

013:015 Ett gott förstånd bereder ynnest,
men de trolösas väg är alltid sig lik.

013:016 Var och en som är klok går till väga med förstånd,
men dåren breder ut sitt oförnuft.

013:017 En ogudaktig budbärare störtar i olycka,
men ett tillförlitligt sändebud är en läkedom.

013:018 Fattigdom och skam får den som ej vill veta av tuktan,
men den som tager vara på tillrättavisning, han kommer till ära.

013:019 Uppfylld önskan är ljuvlig för själen,
men att fly det onda är en styggelse för dårar.

013:020 Hav din umgängelse med de visa, så varder du vis;
den som giver sig i sällskap med dårar, honom går det illa.

013:021 Syndare förföljas av olycka,
men de rättfärdiga få till lön vad gott är.

013:022 Den gode lämnar arv åt barnbarn,
men syndarens gods förvaras åt den rättfärdige.

013:023 De fattigas nyodling giver riklig föda,
men mången förgås genom sin orättrådighet.

013:024 Den som spar sitt ris, han hatar sin son,
men den som älskar honom agar honom i tid.

013:025 Den rättfärdige får äta, så att hans hunger bliver mättad,
men de ogudaktigas buk måste lida brist.

014:001 Genom visa kvinnor varder huset uppbyggt,
men oförnuft river ned det med egna händer.

014:002 Den som fruktar HERREN, han vandrar i redlighet,
men den som föraktar honom, han går krokiga vägar.

014:003 I den oförnuftiges mun är ett gissel för hans högmod,
men de visa bevaras genom sina läppar.

014:004 Där inga dragare finnas, där förbliver krubban tom,
men riklig vinning får man genom oxars kraft.

014:005 Ett sannfärdigt vittne ljuger icke,
men ett falskt vittne främjar lögn.

014:006 Bespottaren söker vishet och finner ingen,
men för den förståndige är kunskap lätt.

014:007 Gå bort ifrån den man som är dåraktig;
aldrig fann du på hans läppar något förstånd.

014:008 Det är den klokes vishet, att han aktar på sin väg,
men det är dårars oförnuft, att de öva svek.

014:009 De oförnuftiga bespottas av sitt eget skuldoffer,
men bland de redliga råder gott behag.

014:010 Hjärtat känner självt bäst sin egen sorg,
ej heller kan en främmande intränga i dess glädje.

014:012 Mången håller sin väg för den i rätta,
men på sistone leder den dock till döden.

014:013 Mitt under löjet kan hjärtat sörja,
och slutet på glädjen bliver bedrövelse.

014:014 Av sina gärningars frukt varder den avfällige mättad,
och den gode bliver upphöjd över honom.

014:016 Den vise tager sig till vara och flyr det onda,
men dåren är övermodig och sorglös.

014:017 Den som är snar till vrede gör vad oförnuftigt är,
och en ränkfull man bliver hatad.

014:018 De fåkunniga hava fått oförnuft till sin arvedel,
men de kloka bliva krönta med kunskap.

014:019 De onda måste falla ned inför de goda,
och de ogudaktiga vid den rättfärdiges portar.

014:020 Jämväl av sina närmaste är den fattige hatad,
men den rike har många vänner.

014:021 Den som visar förakt för sin nästa, han begår synd,
men säll är den som förbarmar sig över de betryckta.

014:022 De som bringa ont å bane skola förvisso fara vilse,
men barmhärtighet och trofasthet röna de som bringa gott å bane.

014:024 De visas rikedom är för dem en krona
men dårarnas oförnuft förbliver oförnuft.

014:025 Ett sannfärdigt vittne räddar liv,
men den som främjar lögn, han är full av svek.

014:026 Den som fruktar HERREN har ett tryggt fäste,
och hans barn få där en tillflykt.

014:027 I HERRENS fruktan är en livets källa
genom dem undviker man dödens snaror

014:028 Att hava många undersåtar är en konungs härlighet,
men brist på folk är en furstes olycka.

014:029 Den som är tålmodig visar gott förstånd,
men den som är snar till vrede går långt i oförnuft.

014:030 Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv,
men bittert sinne är röta i benen.

014:031 Den som förtrycker den arme smädar hans skapare,
men den som förbarmar sig över de fattiga, han ärar honom.

014:032 Genom sin ondska kommer de ogudaktige på fall,
men den rättfärdige är frimodig in i döden.

014:033 I den förståndiges hjärta bor visheten,
och i dårarnas krets gör hon sig kunnig.

014:035 En förståndig tjänare behaga konungen väl,
men över en vanartig skall han vrede komma.

015:002 De visas tunga meddelar god kunskap,
men dårars mun flödar över av oförnuft.

015:004 En saktmodig tunga är ett livets träd,
men en vrång tunga giver hjärtesår.

015:005 Den oförnuftige föraktar sin faders tuktan,
men den som tager vara på tillrättavisning, han varder klok.

015:006 Den rättfärdiges hus gömmer stor rikedom,
men i de ogudaktigas vinning är olycka.

015:007 De visas läppar strö ut kunskap,
men dårars hjärtan äro icke såsom sig bör.

015:008 De ogudaktigas offer är en styggelse för HERREN,
men de redligas bön behagar honom väl.

015:009 En styggelse för HERREN är den ogudaktiges väg,
men den som far efter rättfärdighet, honom älskar han.

015:010 Svår tuktan drabbar den som övergiver vägen;
den som hatar tillrättavisning, han måste dö.

015:011 Dödsriket och avgrunden ligga uppenbara inför HERREN;
huru mycket mer då människornas hjärtan!

015:012 Bespottaren finner ej behag i tillrättavisning;
till dem som äro visa går han icke.

015:013 Ett glatt hjärta gör ansiktet ljust,
men vid hjärtesorg är modet brutet.

015:014 Den förståndiges hjärta söker kunskap,
men dårars mun far med oförnuft.

015:015 Den betryckte har aldrig en glad dag,
men ett gott mod är ett ständigt gästabud.

015:019 Den lates stig är såsom spärrad av törne,
men de redliga hava en banad stig.

015:020 En vis son gör sin fader glädje,
och en dåraktig människa är den som föraktar sin moder.

015:021 I oförnuft har den vettlöse sin glädje,
men en förståndig man går sin väg rätt fram.

015:022 Där rådplägning fattas varda planerna om intet,
men beståndande bliva de, där de rådvisa äro många.

015:023 En man gläder sig, när hans mun kan giva svar;
ja, ett ord i sinom tid, det är gott.

015:024 Den förståndige vandrar livets väg uppåt,
Då att han undviker dödsriket därnere.

015:025 Den högmodiges hus rycker HERREN bort,
men änkans råmärke låter han stå fast.

015:027 Den som söker orätt vinning drager olycka över sitt hus,
men den som hatar mutor, han får leva.

015:028 Den rättfärdiges hjärta betänker vad svaras bör,
men de ogudaktigas mun flödar över av onda ord.

015:029 HERREN är fjärran ifrån de ogudaktiga,
men de rättfärdigas bön hör han.

015:030 En mild blick gör hjärtat glatt,
ett gott budskap giver märg åt benen.

015:031 Den vilkens öra hör på hälsosam tillrättavisning,
han skall få dväljas i de vises krets.

015:032 Den som ej vill veta av tuktan frågar icke efter sitt liv,
men den som hör på tillrättavisning, han förvärvar förstånd.

015:033 HERRENS fruktan är en tuktan till vishet,
och ödmjukhet går före ära.

016:001 En människa gör upp planer i sitt hjärta,
men från HERREN kommer vad tungan svarar.

016:002 Var man tycker sina vägar vara goda,
men HERREN är den som prövar andarna.

016:004 HERREN har gjort var sak för dess särskilda mål,
så ock den ogudaktige för olyckans dag.

016:005 En styggelse för HERREN är var högmodig man;
en sådan bliver förvisso icke ostraffad.

016:006 Genom barmhärtighet och trofasthet försonas missgärning,
och genom HERRENS fruktan undflyr man det onda.

016:007 Om en mans vägar behaga HERREN väl
så gör han ock hans fiender till hans vänner.

016:008 Bättre är något litet med rättfärdighet
än stor vinning med orätt.

016:009 Människans hjärta tänker ut en väg,
men HERREN är den som styr hennes steg.

016:011 Våg och rätt vägning äro från HERREN,
alla vikter i pungen äro hans verk.
016:012 En styggelse för konungar äro ogudaktiga gärningar,
ty genom rättfärdighet bliver tronen befäst.

016:013 Rättfärdiga läppar behaga konungar väl,
Och den som talar vad rätt är, han bliver älskad.

016:015 När konungen låter sitt ansikte lysa, är där liv,
och hans välbehag är såsom ett moln med vårregn.

016:016 Långt bättre är att förvärva vishet än guld
förstånd är mer värt att förvärvas än silver.

016:017 De redligas väg är att fly det onda;
den som aktar på sin väg, han bevarar sitt liv.

016:019 Bättre är att vara ödmjuk bland de betryckta
än att utskifta byte med de högmodiga.

016:020 Den som aktar på ordet, han finner lycka,
och säll är den som förtröstar på HERREN.

016:021 Den som har ett vist hjärta, honom kallar man förståndig,
och där sötma är på läpparna hämtas mer lärdom.

016:022 En livets källa är förståndet för den som äger det,
men oförnuftet är de oförnuftigas tuktan.

016:023 Den vises hjärta gör hans mun förståndig
och lägger lärdom på hans läppar, allt mer och mer.

016:024 Milda ord äro honungskakor;
de äro ljuvliga för själen och en läkedom för kroppen.

016:025 Mången håller sin väg för den rätta,
men på sistone leder den dock till döden.

016:026 Arbetarens hunger hjälper honom att arbeta
ty hans egen mun driver på honom.

016:027 Fördärvlig är den människa som gräver gropar för att skada;
det är såsom brunne en eld på hennes läppar.

016:028 En vrång människa kommer träta åstad,
och en örontasslare gör vänner oense.

016:029 Den orättrådige förför sin nästa
och leder honom in på en väg som icke är god.

016:030 Den som ser under lugg, han umgås med vrånga tankar;
den som biter ihop läpparna, han är färdig med något ont.

016:032 Bättre är en tålmodig man än en stark,
och bättre den som styr sitt sinne än den som intager en stad.

017:001 Bättre är ett torrt brödstycke med ro
än ett hus fullt av högtidsmat med kiv.

017:002 En förståndig tjänare får råda över en vanartig son,
och bland bröderna får han skifta arv.

017:003 Degeln prövar silver och smältugnen guld,
så prövar HERREN hjärtan.

017:004 En ond människa aktar på ondskefulla läppar,
falskheten lyssnar till fördärvliga tungor.

017:005 Den som bespottar den fattige smädar hans skapare;
den som gläder sig åt andras ofärd bliver icke ostraffad.

017:007 Stortaliga läppar hövas icke dåren,
mycket mindre lögnaktiga läppar en furste.

017:008 En gåva är en lyckosten i dens ögon, som ger den;
vart den än kommer bereder den framgång.

017:009 Den som skyler vad som är brutet, han vill främja kärlek,
men den som river upp gammalt, han gör vänner oense.

017:010 En förebråelse verkar mer på den förståndige
än hundra slag på dåren.

017:011 Upprorsmakaren vill allenast vad ont är,
men en budbärare utan förbarmande skall sändas mot honom.

017:012 Bättre är att möta en björninna från vilken man har tagit ungarna,
än att möta en dåre i hans oförnuft.

017:013 Den som vedergäller gott med ont,
från hans hus skall olyckan icke vika.

017:014 Att begynna träta är att släppa ett vattenflöde löst;
håll därför inne, förrän kivet har brutit ut.

017:015 Den som friar den skyldige och den som fäller den oskyldige,
de äro båda en styggelse för HERREN.

017:016 Vartill gagna väl penningar i dårens hand?
Han kunde köpa sig vishet, men han saknar förstånd.

017:017 En väns kärlek består alltid.
och en broder födes till hjälp i nöden.

017:018 En människa utan förstånd är den som giver handslag,
den som går i borgen för sin nästa.

017:019 Den som älskar split, han älskar överträdelse;
Men som bygger sin dörr hög, han far efter fall.

017:020 Den som har ett vrångt hjärta vinner ingen framgång,
och den som har en förvänd tunga, han faller i olycka.

017:021 Den som har fött en dåraktig son får bedrövelse av honom,
en dåres fader har ingen glädje.

017:022 Ett glatt hjärta är en god läkedom,
men ett brutet mod tager märgen ur benen.

017:023 Den ogudaktige tager gärna skänker i lönndom,
för att han skall vränga rättens vägar.

017:024 Den förståndige har sin blick på visheten,
men dårens ögon äro vid jordens ända.

017:025 En dåraktig son är sin faders grämelse
och en bitter sorg för henne som har fött honom.

017:026 Att pliktfälla jämväl den rättfärdige är icke tillbörligt;
att slå ädla män strider mot rättvisan.

017:027 Den som har vett, han spar sina ord;
och lugn till sinnes är en man med förstånd.

017:028 Om den oförnuftige tege, så aktades också han för vis;
den som tillsluter sina läppar är förståndig.

018:001 Den egensinnige följer sin egen lystnad,
med all makt söker han strid.

018:002 Dåren frågar ej efter förstånd,
allenast efter att få lägga fram vad han har i hjärtat.

018:003 Där den ogudaktige kommer, där kommer förakt,
och med skamlig vandel följer smälek.

018:004 Orden i en mans mun äro såsom ett djupt vatten,
såsom en flödande bäck, en vishetens källa.

018:005 Att vara partisk för den skyldige är icke tillbörligt
ej heller att vränga rätten för den oskyldige.

018:007 Dårens mun är honom själv till olycka,
och hans läppar äro en snara hans liv.

018:008 Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar
och tränga ned till hjärtats innandömen.

018:009 Den som är försumlig i sitt arbete,
han är allaredan en broder till rövaren.

018:010 HERRENS namn är ett starkt torn;
den rättfärdige hastar dit och varder beskyddad.

018:011 Den rikes skatter äro honom en fast stad,
höga murar likna de, i hans inbillning.

018:012 Före fall går högmod i mannens hjärta,
och ödmjukhet går före ära.

018:013 Om någon giver svar, förrän han har hört,
så tillräknas det honom såsom oförnuft och skam.

018:014 Mod uppehåller mannen i hans svaghet;
men ett brutet mod, vem kan bära det?

018:015 Den förståndiges hjärta förvärvar kunskap,
och de visas öron söka kunskap.

018:016 Gåvor öppna väg för en människa
och föra henne fram inför de store.

018:017 Den som först lägger fram sin sak har rätt;
sedan kommer vederparten och uppdagar huru det är.

018:018 Lottkastning gör en ände på trätor,
den skiljer mellan mäktiga män.

018:019 En förorättad broder är svårare att vinna än en fast stad,
och trätor äro såsom bommar för ett slott.

018:020 Av sin muns frukt får envar sin buk mättad,
han varder mättad av sina läppars gröda.

018:021 Död och liv har tungan i sitt våld,
de som gärna bruka henne få äta hennes frukt.

018:022 Den som har funnit en rätt hustru, han har funnit lycka
och har undfått nåd av HERREN.

018:024 Den som ävlas att få vänner, han kommer i olycka;
men vänner finnas, mer trogna än en broder.

019:001 Bättre är en fattig man som vandrar i ostrafflighet
än en man som har vrånga läppar och därtill är en dåre.

019:002 Ett obetänksamt sinne, redan det är illa;
och den som är snar på foten, han stiger miste.

019:003 En människas eget oförnuft kommer henne på fall,
och dock är det på HERREN som hennes hjärta vredgas

019:004 Gods skaffar många vänner,
men den arme bliver övergiven av sin vän.

019:005 Ett falskt vittne bliver icke ostraffat,
och den som främjar lögn, han kommer icke undan.

019:006 Många söka en furstes ynnest,
och alla äro vänner till den givmilde.

019:007 Den fattige är hatad av alla sina fränder, ännu längre draga sig hans vänner bort ifrån honom; han far efter löften som äro ett intet.

019:008 Den som förvärvar förstånd har sitt liv kärt;
den som tager vara på insikt, han finner lycka

019:009 Ett falskt vittne bliver icke ostraffat,
och den som främjar lögn, han skall förgås.

019:010 Det höves icke dåren att hava goda dagar,
mycket mindre en träl att råda över furstar.

019:011 Förstånd gör en människa tålmodig,
och det är hennes ära att tillgiva vad någon har brutit.

019:012 En konungs vrede är såsom ett ungt lejons rytande,
hans nåd är såsom dagg på gräset.

019:013 En dåraktig son är sin faders fördärv,
och en kvinnas trätor äro ett oavlåtligt takdropp.

019:014 Gård och gods får man i arv från sina fäder,
men en förståndig hustru är en gåva från HERREN.

019:016 Den som håller budet får behålla sitt liv;
den som ej aktar på sin vandel han varder dödad.

019:017 Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt HERREN
och får vedergällning av honom för vad gott han har gjort.

019:018 Tukta din son, medan något hopp är,
och åtrå icke att vålla hans död.

019:019 Den som förgår sig i vrede, han må plikta därför,
ty om du vill ställa till rätta, så gör du det allenast värre.

019:020 Hör råd och tag emot tuktan,
på det att du för framtiden må bliva vis.

019:021 Många planer har en man i sitt hjärta,
men HERRENS råd, det bliver beståndande.

019:022 Efter en människas goda vilja räknas hennes barmhärtighet,
och en fattig man är bättre än en som ljuger.

019:023 HERRENS fruktan för till liv;
så får man vila mätt och hemsökes icke av något ont.

019:024 Den late sticker sin hand i fatet,
men gitter icke föra den åter till munnen.

019:025 Slår man bespottaren, så bliver den fåkunnige klok;
och tillrättavisar man den förståndige, så vinner han kunskap.

019:026 Den som övar våld mot sin fader eller driver bort sin moder,
han är en vanartig och skändlig son.

019:027 Min son, om du icke vill höra tuktan,
så far du vilse från de ord som giva kunskap.

019:028 Ett ont vittne bespottar vad rätt är,
och de ogudaktigas mun är glupsk efter orätt.

020:001 En bespottare är vinet, en larmare är rusdrycken,
och ovis är envar som raglar därav.

020:002 Såsom ett ungt lejons rytande är den skräck en konung ingiver;
den som ådrager sig hans vrede har förverkat sitt liv.

020:003 Det är en ära för en man att hålla sig ifrån kiv,
den oförnuftige söker alltid strid.

020:004 När hösten kommer, vill den late icke plöja;
därför söker han vid skördetiden förgäves efter frukt.

020:005 Planerna i en mans hjärta äro såsom ett djupt vatten,
men en man med förstånd hämtar ändå upp dem.

020:006 Många finnas, som ropa ut var och en sin barmhärtighet;
men vem kan finna en man som är att lita på?

020:007 Den som vandrar i ostrafflighet såsom en rättfärdig man,
hans barn går det val efter honom.

020:008 En konung, som sitter på domarstolen,
rensar med sina ögons kastskovel bort allt vad ont är.

020:009 Vem kan säga: »Jag har bevarat mitt hjärta rent,
jag är fri ifrån synd»?

020:010 Två slags vikt och två slags mått,
det ena som det andra är en styggelse för HERREN.

020:011 Redan barnet röjer sig i sina gärningar,
om dess vandel är rättskaffens och redlig.

020:012 Örat, som hör, och ögat, som ser,
det ena som det andra har HERREN gjort.

020:013 Älska icke sömn, på det att du icke må bliva fattig;
håll dina ögon öppna, så får du bröd till fyllest.

020:014 »Uselt, uselt», säger köparen;
men när han går sin väg, rosar han sitt köp.

020:015 Man må hava guld, så ock pärlor i myckenhet,
den dyrbaraste klenoden äro dock läppar som tala förstånd.

020:016 Tag kläderna av honom, ty han har gått i borgen för en annan,
och panta ut vad han har, för de främmandes skull.

020:017 Orättfånget bröd smakar mannen ljuvligt,
men efteråt bliver hans mun full av stenar.

020:018 Planer hava framgång, när de äro väl överlagda,
och med rådklokhet må man föra krig.

020:019 Den som går med förtal, han förråder hemligheter;
med den som är lösmunt må du ej giva dig i lag.

020:020 Den som uttalar förbannelser över fader eller moder,
hans lampa skall slockna ut mitt i mörkret.

020:021 Det förvärv man i förstone ävlas efter,
det varder på sistone icke välsignat.

020:022 Säg icke: »Jag vill vedergälla ont med ont»;
förbida HERREN, han skall hjälpa dig.

020:023 Tvåfaldig vikt är en styggelse för HERREN,
och falsk våg är icke något gott.

020:024 Av HERREN bero en mans steg;
ja, en människa förstår icke själv sin väg.

020:025 Det är farligt för en människa att obetänksamt helga något
och att överväga sina löften, först när de äro gjorda.

020:026 En vis konung rensar bort de ogudaktiga såsom med en kastskovel
och låter tröskhjulet gå över dem.

020:027 Anden i människan är en HERRENS lykta;
den utrannsakar alla hjärtats innandömen.

020:028 Mildhet och trofasthet äro en konungs vakt;
genom mildhet stöder han sin tron.

020:029 De ungas ära är deras kraft,
och de gamlas prydnad äro deras grå hår.

020:030 Sår som svida rena från ondska,
ja, tuktan renar hjärtats innandömen.

021:001 Konungars hjärtan äro i HERRENS hand såsom vattenbäckar:
han leder dem varthelst han vill.

021:002 Var man tycker sin väg vara den rätta,
men HERREN är den som prövar hjärtan.

021:003 Att öva rättfärdighet och rätt,
det är mer värt för HERREN än offer.

021:004 Stolta ögon och högmodigt hjärta—
de ogudaktigas lykta är dem till synd.

021:005 Den idoges omtanke leder allenast till vinning,
men all fikenhet allenast till förlust.

021:006 De skatter som förvärvas genom falsk tunga,
de äro en försvinnande dunst och hasta till döden.

021:007 De ogudaktigas övervåld bortrycker dem själva,
eftersom de icke vilja göra vad rätt är.

021:008 En oärlig mans väg är idel vrånghet,
men en rättskaffens man handla redligt

021:009 Bättre är att bo i en vrå på taket
än att hava hela huset gemensamt med en trätgirig kvinna.

021:010 Den ogudaktiges själ har lust till det onda;
hans nästa finner ingen barmhärtighet hos honom.

021:011 Straffar man bespottaren, så bliver den fåkunnige vis:
och undervisar man den vise, så inhämtar han kunskap.

021:012 Den Rättfärdige giver akt på den ogudaktiges hus,
han störtar de ogudaktiga i olycka.

021:013 Den som tillsluter sitt öra för den armes rop,
han skall själv ropa utan att få svar.

021:014 En hemlig gåva stillar vrede
och en skänk i lönndom våldsammaste förbittring.

021:015 Det är den rättfärdiges glädje att rätt skipa,
men det är ogärningsmännens skräck.

021:016 Den människa som far vilse ifrån förståndets väg,
hon hamnar i skuggornas krets.

021:017 Den som älskar glada dagar varder fattig;
den som älskar vin och olja bliver icke rik.

021:018 Den ogudaktige varder given såsom lösepenning för den rättfärdige,
och den trolöse sättes i de redligas ställe.

021:019 Bättre är att bo i ett öde land
än med en trätgirig och besvärlig kvinna.

021:020 Dyrbara skatter och salvor har den vise i sin boning,
men en dåraktig människa förslösar sitt gods.

021:021 Den som far efter rättfärdighet och godhet,
han finner liv, rättfärdighet och ära.

021:022 En vis man kan storma en stad full av hjältar
och bryta ned det fäste som var dess förtröstan.

021:024 Bespottare må den kallas, som är fräck och övermodig,
den som far fram med fräck förmätenhet.

021:025 Den lates begärelse för honom till döden,
i det att hans händer icke vilja arbeta.

021:026 Den snikne är alltid full av snikenhet;
men den rättfärdige giver och spar icke.

021:027 De ogudaktigas offer är en styggelse;
mycket mer, när det frambäres i skändligt uppsåt.

021:028 Ett lögnaktigt vittne skall förgås;
men en man som hör på får allt framgent tala.

021:029 En ogudaktig man uppträder fräckt;
men den redlige vandrar sina vägar ståndaktigt.

021:031 Hästar rustas ut för stridens dag,
men från HERREN är det som segern kommer.

022:001 Ett gott namn är mer värt än stor rikedom,
ett gott anseende är bättre än silver och guld.

022:003 Den kloke ser faran och söker skydd;
men de fåkunniga löpa åstad och få plikta därför.

022:005 Törnen och snaror ligga på den vrånges väg;
den som vill bevara sitt liv håller sig fjärran ifrån dem.

022:006 Vänj den unge vid den väg han bör vandra,
så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.

022:007 Den rike råder över de fattiga,
och låntagaren bliver långivarens träl.

022:008 Den som sår vad orätt är, han får skörda fördärv,
och hans övermods ris får en ände.

022:009 Den som unnar andra gott, han varder välsignad,
ty han giver av sitt bröd åt den arme.

022:010 Driv ut bespottaren, så upphör trätan,
och tvist och smädelse få en ände.

022:011 Den som älskar hjärtats renhet,
den vilkens läppar tala ljuvligt, hans vän är konungen.

022:012 HERRENS ögon bevara den förståndige;
därför omstörtar han den trolöses planer.

022:013 Den late säger: »Ett lejon är på gatan;
därute på torget kunde jag bliva dräpt.»

022:014 En trolös kvinnas mun är en djup grop;
den som har träffats av HERRENS vrede, han faller däri.

022:016 Den som förtrycker den arme bereder honom vinning
men den som giver åt den rike vållar honom allenast förlust.

022:017 Böj ditt öra härtill, och hör de vises ord,
        och lägg mina lärdomar på hjärtat.
022:018 Ty det bliver dig ljuvligt, om du bevarar dem i ditt innersta;
        må de alla ligga redo på dina läppar.
022:019 För att du skall sätta din förtröstan till HERREN,
        undervisar jag i dag just dig.

022:020 Ja, redan förut har jag ju skrivit regler för dig
och meddelat dig råd och insikt,
022:021 för att lära dig tillförlitliga sanningsord,
så att du rätt kan svara den som har sänt dig åstad.

022:022 Plundra icke den arme, därför att han är arm,
och förtrampa icke den fattige porten.
022:023 Ty HERREN skall utföra deras sak,
och dem som röva från dem skall han beröva livet.

022:024 Giv dig icke i sällskap med den som lätt vredgas
eller i lag med en snarsticken man,
022:025 på det att du icke må lära dig hans vägar
och bereda en snara för ditt liv.

022:026 Var icke en av dem som giva handslag,
en av dem som gå i borgen för lån.
022:027 Icke vill du att man skall taga ifrån dig sängen där du ligger,
om du icke har något att betala med?

022:028 Flytta icke ett gammalt råmärke, ett sådant som dina fäder hava satt upp.

022:029 Ser du en man som är väl förfaren i sin syssla, hans plats är att tjäna konungar; icke må han tjäna ringa män.

023:001 När du sitter till bords med en furste,
        så besinna väl vad du har framför dig,
023:002 och sätt en kniv på din strupe,
        om du är alltför hungrig.
023:003 Var ej lysten efter hans smakliga rätter,
        ty de äro en bedräglig kost.

023:004 Möda dig icke för att bliva rik;
        avstå från att bruka klokskap.
023:005 Låt icke dina blickar flyga efter det som ej har bestånd;
        ty förvisso gör det sig vingar
        och flyger sin väg, såsom örnen mot himmelen.

023:006 Ät icke den missunnsammes bröd,
och var ej lysten efter hans smakliga rätter;

023:007 ty han förfar efter sina själviska beräkningar.
        »Ät och drick» kan han val säga till dig,
        men hans hjärta är icke med dig.
023:008 Den bit du har ätit måste du utspy,
        och dina vänliga ord har du förspillt.

023:010 Flytta icke ett gammalt råmärke,
och gör icke intrång på de faderlösas åkrar.
023:011 Ty deras bördeman är stark;
han skall utföra deras sak mot dig.

023:012 Vänd ditt hjärta till tuktan
och dina öron till de ord som giva kunskap.

023:013 Låt icke gossen vara utan aga;
ty om du slår honom med riset, så bevaras han från döden;
023:014 ja, om du slår honom med riset,
så räddar du hans själ undan dödsriket.

023:015 Min son, om ditt hjärta bliver vist,
så gläder sig ock mitt hjärta;
023:016 ja, mitt innersta fröjdar sig,
när dina läppar tala vad rätt är.

023:017 Låt icke ditt hjärta avundas syndare,
men nitälska för HERRENS fruktan beständigt.
023:018 Förvisso har du då en framtid,
och ditt hopp varder icke om intet.

023:019 Hör, du min son, och bliv vis,
        och låt ditt hjärta gå rätta vägar.
023:020 Var icke bland vindrinkare,
        icke bland dem som äro överdådiga i mat.
023:021 Ty drinkare och frossare bliva fattiga,
        och sömnaktighet giver trasiga kläder.

023:022 Hör din fader, som har fött dig,
        och förakta icke din moder, när hon varder gammal.
023:023 Sök förvärva sanning, och avhänd dig henne icke,
        sök vishet och tukt och förstånd.
023:024 Stor fröjd har den rättfärdiges fader;
        den som har fått en vis son har glädje av honom.
023:025 Må då din fader och din moder få glädje,
        och må hon som har fött dig kunna fröjda sig.

023:026 Giv mig, min son, ditt hjärta,
        och låt mina vägar behaga dina ögon.
023:027 Ty skökan är en djup grop,
        och nästans hustru är en trång brunn.
023:028 Ja, såsom en rövare ligger hon på lur
        och de trolösas antal förökar hon bland människorna.

023:029 Var är ve, var är jämmer?
        Var äro trätor, var är klagan?
        Var äro sår utan sak?
        Var äro ögon höljda i dunkel?
023:030 Jo, där man länge sitter kvar vid vinet,
        där man samlas för att pröva kryddade drycker.
023:031 Så se då icke på vinet, att det är så rött,
        att det giver sådan glans i bägaren,
        och att det så lätt rinner ned.
023:032 På sistone stinger det ju såsom ormen,
        och likt basilisken sprutar det gift.
023:033 Dina ögon få då skåda sällsamma syner,
        och ditt hjärta talar förvända ting.
023:034 Det är dig såsom låge du i havets djup,
        eller såsom svävade du uppe i en mast:
023:035 »De slå mig, men åt vållar mig ingen smärta,
        de stöta mig, men jag känner det icke.
        När skall jag då vakna upp,
        så att jag återigen får skaffa mig sådant?»

024:001 Avundas icke onda människor,
och hav ingen lust till att vara med dem.
024:002 Ty på övervåld tänka deras hjärtan,
och deras läppar tala olycka.

024:003 Genom vishet varder ett hus uppbyggt,
och genom förstånd hålles det vid makt.
024:004 Genom klokhet bliva kamrarna fyllda
med allt vad dyrbart och ljuvligt är.

024:005 En vis man är stark,
och en man med förstånd är väldig i kraft.
024:006 Ja, med rådklokhet skall man föra krig,
och där de rådvisa äro många, där går det väl.

024:007 Sällsynt korall är visheten för den oförnuftige,
i porten kan han icke upplåta sin mun.

024:009 Ett oförnuftigt påfund är synden,
och bespottaren är en styggelse för människor.

024:010 Låter du modet falla, när nöd kommer på,
så saknar du nödig kraft.

024:011 Rädda dem som släpas till döden,
och bistå dem som stappla till avrättsplatsen.

024:012 Om du säger: »Se, vi visste det icke»,
        så betänk om ej han som prövar hjärtan märker det,
        och om ej han som har akt på din själ vet det.
        Och han skall vedergälla var och en efter hans gärningar.

024:013 Ät honung, min son, ty det är gott,
        och självrunnen honung är söt för din mun.
024:014 Lik sådan må du räkna visheten för din själ.
        Om du finner henne, så har du en framtid,
        och ditt hopp varder då icke om intet.

024:015 Lura icke, du ogudaktige, på den rättfärdiges boning,
öva intet våld mot hans vilostad.
024:016 Ty den rättfärdige faller sju gånger och står åter upp;
men de ogudaktiga störta över ända olyckan.

024:017 Gläd dig icke, när din fiende faller,
och låt ej ditt hjärta fröjda sig, när han störtar över ända,
024:018 på det att HERREN ej må se det med misshag
och flytta sin vrede ifrån honom.

024:019 Harmas icke över de onda,
avundas icke de ogudaktiga.
024:020 Ty den som är ond har ingen framtid;
de ogudaktigas lampa skall slockna ut.

024:021 Min son, frukta HERREN och konungen;
giv dig icke i lag med upprorsmän.
024:022 Ty plötsligt skall ofärd komma över dem,
och vem vet när deras år få en olycklig ände?

        Att hava anseende till personen,
        när man dömer, är icke tillbörligt.
024:024 Den som säger till den skyldige: »Du är oskyldig»,
        honom skola folk förbanna,
        honom skola folkslag önska ofärd.
024:025 Men dem som skipa rättvisa skall det gå väl,
        och över dem skall komma välsignelse av vad gott är.

024:027 Fullborda ditt arbete på marken, gör allting redo åt dig på åkern; sedan må du bygga dig bo.

024:028 Bär icke vittnesbörd mot din nästa utan sak;
icke vill du bedraga med dina läppar?
024:029 Säg icke: »Såsom han gjorde mot mig vill jag göra mot honom,
jag vill vedergälla mannen efter hans gärningar.»

024:030 Jag gick förbi en lat mans åker,
        en oförståndig människas vingård.
024:031 Och se, den var alldeles full av ogräs,
        dess mark var övertäckt av nässlor,
        och dess stenmur låg nedriven.
024:032 Och jag betraktade det och aktade därpå,
        jag såg det och tog varning därav.
024:033 Ja, sov ännu litet, slumra ännu litet,
        lägg ännu litet händerna i kors för att vila,
024:034 så skall fattigdomen komma farande över dig,
        och armodet såsom en väpnad man.

025:001 Dessa ordspråk äro ock av Salomo; och Hiskias, Juda konungs,
män hava gjort detta utdrag.

025:002 Det är Guds ära att fördölja en sak,
men konungars ära att utforska en sak.

025:003 Himmelens höjd och jordens djup
och konungars hjärtan kan ingen utrannsaka.

025:004 Skaffa slagget bort ifrån silvret,
så får guldsmeden fram en klenod därav.

025:005 Skaffa de ogudaktiga bort ur konungens tjänst,
så varder hans tron befäst genom rättfärdighet.

025:006 Förhäv dig icke inför konungen,
        och träd icke fram på de stores plats.
025:007 Ty det är bättre att man säger till dig: »Stig hitupp»,
        än att man flyttar ned dig för någon förnämligare man,
        någon som dina ögon redan hava sett.

025:008 Var icke för hastig att begynna en tvist;
vad vill du eljest göra längre fram,
om din vederpart kommer dig på skam?

025:009 Utför din egen sak mot din vederpart,
men uppenbara icke en annans hemlighet,
025:010 på det att icke envar som hör det må lasta dig
och ditt rykte bliva ont för beständigt.

025:012 Såsom en gyllene örring passar till ett bröstspänne av fint guld,
så passar en vis bestraffare till ett hörsamt öra.

025:013 Såsom snöns svalka på en skördedag, så är en pålitlig budbärare för avsändaren; sin herres själ vederkvicker han.

025:014 Såsom regnskyar och blåst, och likväl intet regn,
så är en man som skryter med givmildhet, men icke håller ord.

025:016 Om du finner honung, så ät icke mer än du tål,
så att du ej bliver övermätt därav och får utspy den.
025:017 Låt din fot icke för ofta komma i din väns hus,
Så att han ej bliver mätt på dig och får motvilja mot dig.

025:018 En stridshammare och ett svärd och en skarp pil
är den som bär falskt vittnesbörd mot sin nästa.

025:019 Såsom en gnagande tand och såsom ett skadedjurs fot
är den trolöses tillförsikt på nödens dag.

025:020 Såsom att taga av dig manteln på en vinterdag,
och såsom syra på lutsalt,
så är det att sjunga visor för ett sorgset hjärta.

025:021 Om din ovän är hungrig, så giv honom att äta,
och om han är törstig, så giv honom att dricka;
025:022 så samlar du glödande kol på hans huvud,
och HERREN skall vedergälla dig.

025:024 Bättre är att bo i en vrå på taket
än att hava hela huset gemensamt med en trätgirig kvinna.

025:025 Såsom friskt vatten för den försmäktande,
så är ett gott budskap ifrån fjärran land.

025:026 Såsom en grumlad källa och en fördärvad brunn,
så är en rättfärdig som vacklar inför den ogudaktige.

025:027 Att äta för mycket honung är icke gott,
och den som vinner ära får sin ära nagelfaren.

025:028 Såsom en stad vars murar äro nedbrutna och borta,
så är en man som icke kan styra sitt sinne.

026:001 Såsom snö icke hör till sommaren och regn icke till skördetiden,
så höves det ej heller att dåren får ära.

026:002 Såsom sparven far sin kos, och såsom svalan flyger bort,
så far en oförtjänt förbannelse förbi.

026:004 Svara icke dåren efter hans oförnuft,
så att du icke själv bliver honom lik.

026:005 Svara dåren efter hans oförnuft,
för att han icke må tycka sig vara vis.

026:006 Den som sänder bud med en dåre,
han hugger själv av sig fötterna, och får olycka till dryck.

026:007 Lika den lames ben, som hänga kraftlösa ned,
äro ordspråk i dårars mun.

026:008 Såsom att binda slungstenen fast vid slungan,
så är det att giva ära åt en dåre.

026:009 Såsom när en törntagg kommer i en drucken mans hand,
så är det med ordspråk i dårars mun.

026:010 En mästare gör själv allt,
men dåren lejer, och lejer vem som kommer.

026:011 Lik en hund som vänder åter till i sina spyor
dåre som på nytt begynner sitt oförnuft.

026:012 Ser du en man som tycker sig själv vara vis,
det är mer hopp om en dåre än om honom.

026:013 Den late säger: »Ett vilddjur är på vägen,
ja, ett lejon är på gatorna.

026:014 Dörren vänder sig på sitt gångjärn,
och den late vänder sig i sin säng.

026:015 Den late sticker sin hand i fatet,
men finner det mödosamt att föra den åter till munnen.

026:017 Lik en som griper en hund i öronen
är den som förivrar sig vid andras kiv, där han går fram.

026:018 Lik en rasande, som slungar ut brandpilar
och skjuter och dödar,
026:019 är en man som bedrager sin nästa
och sedan säger: »Jag gjorde det ju på skämt.»

026:020 När veden tager slut, slocknar elden.
och när örontasslaren är borta, stillas trätan.

026:021 Såsom glöd kommer av kol, och eld av ved,
så upptändes kiv av en trätgirig man.

026:022 Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar
och tränga ned till hjärtats innandömen.

026:023 Såsom silverglasering på ett söndrigt lerkärl
äro kärleksglödande läppar, där hjärtat är ondskefullt.

026:024 En fiende förställer sig i sitt tal,
men i sitt hjärta bär han på svek.
026:025 Om han gör sin röst ljuvlig, så tro honom dock icke,
ty sjufaldig styggelse är i hans hjärta.

026:026 Hatet brukar list att fördölja sig med,
men den hatfulles ondska varder dock uppenbar i församlingen.

026:027 Den som gräver en grop, han faller själv däri,
och den som vältrar upp en sten, på honom rullar den tillbaka.

026:028 En lögnaktig tunga hatar dem hon har krossat,
och en hal mun kommer fall åstad.

027:001 Beröm dig icke av morgondagen,
ty du vet icke vad en dag kan bära i sitt sköte.

027:002 Må en annan berömma dig, och icke din egen mun,
främmande, och icke dina egna läppar.

027:003 Sten är tung, och sand är svår att bära,
men tyngre än båda är förargelse genom en oförnuftig man.

027:004 Vrede är en grym sak och harm en störtflod,
men vem kan bestå mot svartsjuka?

027:007 Den mätte trampar honung under fötterna,
men den hungrige finner allt vad bittert är sött.

027:008 Lik en fågel som har måst fly ifrån sitt bo
är en man som har måst fly ifrån sitt hem.

027:009 Salvor och rökelse göra hjärtat glatt,
ömhet hos en vän som giver välbetänkta råd.

027:010 Din vän och din faders vän må du icke låta fara, gå icke till din broders hus, när ofärd drabbar dig; bättre är en granne som står dig nära än broder som står dig fjärran.

027:011 Bliv vis, min son, så gläder du mitt hjärta;
jag kan då giva den svar, som smädar mig.

027:012 Den kloke ser faran och söker skydd;
de fåkunniga löpa åstad och få plikta därför.

027:013 Tag kläderna av honom, ty han har gått i borgen för en annan,
och panta ut vad han har, för den främmande kvinnans skull.

027:014 Den som välsignar sin nästa med hög röst bittida om morgonen,
honom kan det tillräknas såsom en förbannelse.

027:015 Ett oavlåtligt takdropp på en regnig dag
och en trätgirig kvinna, det kan aktas lika.
027:016 Den som vill lägga band på en sådan vill lägga band på vinden,
och hala oljan möter hans högra hand.

027:017 Järn giver skärpa åt järn;
så skärper den ena människan den andra.

027:018 Den som vårdar sitt fikonträd, han får äta dess frukt;
och den som vårdar sig om sin herre, han kommer till ära.

027:019 Såsom spegelbilden i vattnet liknar ansiktet,
så avspeglar den ena människans hjärta den andras.

027:020 Dödsriket och avgrunden kunna icke mättas;
så bliva ej heller människans ögon mätta.

027:021 Silvret prövas genom degeln och guldet genom smältugnen,
så ock en man genom sitt rykte.

027:022 Om du stötte den oförnuftige mortel med en stöt, bland grynen, så skulle hans oförnuft ändå gå ur honom.

027:024 Ty rikedom varar icke evinnerligen;
        består ens en krona från släkte till släkte?
027:025 När ny brodd skjuter upp efter gräset som försvann,
        och när foder samlas in på bergen,
027:026 då äger du lamm till att bereda dig kläder
        och bockar till att köpa dig åker;
027:027 då giva dig getterna mjölk nog,
        till föda åt dig själv och ditt hus
        och till underhåll åt dina tjänarinnor.

028:001 De ogudaktiga fly, om ock ingen förföljer dem;
men de rättfärdiga äro oförskräckta såsom unga lejon.

028:002 För sin överträdelses skull får ett land många herrar;
men där folket har förstånd och inser vad rätt är,
där bliver det beståndande.

028:003 En usel herre, som förtrycker de arma,
är ett regn som förhärjar i stället för att giva bröd.

028:004 De som övergiva lagen prisa de ogudaktiga,
men de som hålla lagen gå till strids mot dem.

028:005 Onda människor förstå icke vad rätt är,
men de som söka HERREN, de förstå allt.

028:006 Bättre är en fattig man som vandrar i ostrafflighet
rik som i vrånghet går dubbla vägar.

028:007 Den yngling är förståndig, som tager lagen i akt;
men som giver sig i sällskap med slösare gör sin fader skam.

028:008 De som förökar sitt gods genom ocker och räntor,
han samlar åt den som förbarmar sig över de arma.

028:009 Om någon vänder bort sitt öra och icke vill höra lagen,
så är till och med hans bön en styggelse.

028:010 Den som leder de redliga vilse in på en ond väg, han faller själv i sin grop; men de ostraffliga få till sin arvedel vad gott är.

028:011 En rik man tycker sig vara vis, men en fattig man med förstånd uppdagar hurudan han är.

028:012 När de rättfärdiga triumfera, står allt härligt till; men när de ogudaktiga komma till makt, får man leta efter människor.

028:013 Den som fördöljer sina överträdelser, honom går det icke väl;
men den som bekänner och övergiver dem, han får barmhärtighet.

028:014 Säll är den människa som ständigt tager sig till vara;
men den som förhärdar sitt hjärta, han faller i olycka.

028:015 Lik ett rytande lejon och en glupande björn
är en ogudaktig furste över ett fattigt folk.

028:016 Du furste utan förstånd, du som övar mycket våld,
att den som hatar orätt vinning, han skall länge leva.

028:017 En människa som tryckes av blodskuld bliver en flykting ända till sin grav, och ingen må hjälpa en sådan.

028:018 Den som vandrar ostraffligt, han bliver frälst;
men den som i vrånghet går dubbla vägar, han faller på en av dem.

028:019 Den som brukar sin åker får bröd till fyllest;
men den som far efter fåfängliga ting får fattigdom till fyllest.

028:020 En redlig man får mycken välsignelse;
men den som fikar efter att varda rik, kan bliver icke ostraffad.

028:021 Att hava anseende till personen är icke tillbörligt;
men för ett stycke bröd gör sig mången till överträdare.

028:022 Den missunnsamme ävlas efter ägodelar
och förstår icke att brist skall komma över honom.

028:023 Den som tillrättavisar en avfälling skall vinna ynnest,
mer än den som gör sin tunga hal.

028:024 Den som plundrar sin fader eller sin moder och säger: »Det är ingen synd», han är stallbroder till rövaren.

028:025 Den som är lysten efter vinning uppväcker träta;
men den som förtröstar på HERREN varder rikligen mättad.

028:026 Den som förlitar sig på sitt förstånd, han är en dåre;
men den som vandrar i vishet, han bliver hulpen.

028:027 Den som giver åt den fattige, honom skall intet fattas;
men den som tillsluter sina ögon drabbas av mycken förbannelse.

028:028 När de ogudaktiga komma till makt, gömma sig människorna;
men när de förgås, växa de rättfärdiga till.

029:001 Den som får mycken tillrättavisning, men förbliver hårdnackad,
han varder oförtänkt krossad utan räddning.

029:002 När de rättfärdiga växa till, gläder sig folket,
men när den ogudaktige kommer till välde, suckar folket.

029:003 Den som älskar vishet gör sin fader glädje;
men den som giver sig i sällskap med skökor förstör vad han äger.

029:004 Genom rättvisa håller en konung sitt land vid makt;
men den som utpressar gärder, har fördärvar det.

029:005 Den man som smickrar sin nästa
han breder ut ett nät för han fötter.

029:006 En ond människas överträdelse bliver henne en snara,
men den rättfärdige får jubla och glädjas.

029:007 Den rättfärdige vårdar sig om de armas sak,
men den ogudaktige förstår intet.

029:009 När en vis man vill gå till rätta med en oförnuftig man,
då vredgas denne eller ler, och har ingen ro.

029:010 De blodgiriga hata den som är ostrafflig,
men de redliga söka skydda hans liv.

029:012 Den furste som aktar på lögnaktigt tal,
hans tjänare äro alla ogudaktiga.

029:013 Den fattige och förtryckaren få leva jämte varandra;
av HERREN få bådas ögon sitt ljus.

029:014 Den konung som dömer de armas rätt.
hans tron skall bestå evinnerligen.

029:015 Ris och tillrättavisning giver vishet,
men ett oupptuktat barn drager skam över sin moder.

029:016 Där de ogudaktiga växa till, där växer överträdelsen till,
men de rättfärdiga skola se deras fall med lust.

029:017 Tukta din son, så skall han bliva dig till hugnad
och giva ljuvlig spis åt din själ.

029:018 Där profetia icke finnes, där bliver folket tygellöst;
men säll är den som håller lagen.

029:019 Med ord kan man icke tukta en tjänare
ty om han än förstår, så rättar han sig icke därefter.

029:020 Ser du en man som är snar till att tala,
det är mer hopp om en dåre än om honom.

029:021 Om någon är för efterlåten mot sin tjänare i hans ungdom,
så visar denne honom på sistone förakt.

029:022 En snarsticken man uppväcker träta,
och den som lätt förtörnas begår ofta överträdelse.

029:023 En människas högmod bliver henne till förödmjukelse,
men den ödmjuke vinner ära.

029:024 Den som skiftar rov med en tjuv hatar sitt eget liv;
när han hör edsförpliktelsen, yppar han intet.

029:025 Människofruktan har med sig snaror,
men den som förtröstar på HERREN, han varder beskyddad.

029:026 Många söka en furstes ynnest,
men av HERREN får var och en sin rätt.

029:027 En orättfärdig man är en styggelse för de rättfärdiga,
och den som vandrar i redlighet är en styggelse för den ogudaktige.

030:001 Detta är Agurs, Jakes sons, ord och utsaga. Så talade den mannen
till Itiel—till Itiel och Ukal:

030:002 Ja, jag är för oförnuftig för att kunna räknas såsom människa,
jag har icke mänskligt förstånd;
030:003 vishet har jag icke fått lära,
så att jag äger kunskap om den Helige.

030:004 Vem har stigit upp till himmelen och åter farit ned?
        Vem har samlat vinden i sina händer?
        Vem har knutit in vattnet i ett kläde?
        Vem har fastställt jordens alla gränser?
        Vad heter han, och vad heter hans son—du vet ju det?

030:005 Allt Guds tal är luttrat;
han är en sköld för dem som taga sin tillflykt till honom.
030:006 Lägg icke något till hans ord,
på det att han icke må beslå dig med lögn.

030:007 Om två ting beder jag dig,
        vägra mig dem icke, intill min död:
030:008 Låt fåfänglighet och lögn vara fjärran ifrån mig;
        och giv mig icke fattigdom, ej heller rikedom,
        men låt mig få det bröd mig tillkommer.
030:009 Jag kunde eljest, om jag bleve alltför matt, förneka dig,
        att jag sporde: »Vem är HERREN?»
        eller om jag bleve alltför fattig, kunde jag bliva en tjuv,
        ja, förgripa mig på min Guds namn.

030:010 Förtala icke en tjänare inför hans herre;
han kunde eljest förbanna dig, så att du stode där med skam.

030:011 Ett släkte där man förbannar sin fader,
        och där man icke välsignar sin moder;
030:012 ett släkte som tycker sig vara rent,
        fastän det icke har avtvått sin orenlighet;
030:013 ett släkte—huru stolta äro icke dess ögon,
        och huru fulla av högmod äro icke dess blickar!
030:014 ett släkte vars tänder äro svärd,
        och vars kindtänder äro knivar,
        så att de äta ut de betryckta ur landet
        och de fattiga ur människornas krets!

030:015 Blodigeln har två döttrar:
        »Giv hit, giv hit.»
        Tre finnas, som icke kunna mättas,
        ja, fyra, som aldrig säga: »Det är nog»:
030:016 dödsriket och den ofruktsammas kved,
        jorden, som icke kan mättas med vatten,
        och elden, som aldrig säger: »Det är nog.»

030:017 Den som bespottar sin fader och försmår att lyda sin moder hans öga skola korparna vid bäcken hacka ut, och örnens ungar skola äta upp det.

030:018 Tre ting äro mig för underbara,
        ja, fyra finnas, som jag icke kan spåra:
030:019 örnens väg under himmelen,
        ormens väg över klippan,
        skeppets väg mitt i havet
        och en mans väg hos en ung kvinna.

030:020 Sådant är äktenskapsbryterskans sätt:
hon njuter sig mätt och stryker sig så om munnen
och säger: »Jag har intet orätt gjort.»

030:021 Tre finnas, under vilka jorden darrar,
        ja, fyra, under vilka den ej kan uthärda:
030:022 under en träl, när han bliver konung,
        och en dåre, när han får äta sig mätt,
030:023 under en försmådd kvinna, när hon får man
        och en tjänstekvinna, när hon tränger undan sin fru.

030:024 Fyra finnas, som äro små på jorden,
        och likväl är stor vishet dem beskärd:
030:025 myrorna äro ett svagt folk,
        men de bereda om sommaren sin föda;
030:026 klippdassarna äro ett folk med ringa kraft,
        men i klippan bygga de sig hus;
030:027 gräshopporna hava ingen konung,
        men i härordning draga de alla ut;
030:028 gecko-ödlan kan gripas med händerna,
        dock bor hon i konungapalatser.

030:029 Tre finnas, som skrida ståtligt fram,
        ja, fyra, som hava en ståtlig gång:
030:030 lejonet, hjälten bland djuren,
        som ej viker tillbaka för någon,
030:031 en stridsrustad häst och en bock
        och en konung i spetsen för sin här.

030:032 Om du har förhävt dig, evad det var dårskap
        eller det var medveten synd, så lägg handen på munnen.
030:033 Ty såsom ost pressas ut ur mjölk,
        och såsom blod pressas ut ur näsan,
        så utpressas kiv ur vrede.

031:001 Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon
förmanade honom:

031:002 Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son,
hör, du mina löftens son.
031:003 Giv icke din kraft åt kvinnor,
vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv.

031:004 Ej konungar tillkommer det, Lemoel,
        ej konungar tillkommer det att dricka vin
        ej furstar att fråga efter starka drycker.
031:005 De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen
        och förvända rätten för alla eländets barn.
031:006 Nej, åt den olycklige give man starka drycker
        och vin åt dem som hava en bedrövad själ.
031:007 Må dessa dricka och förgäta sitt armod
        och höra upp att tänka på sin vedermöda.

031:008 Upplåt din mun till förmån för den stumme
och till att skaffa alla hjälplösa rätt.
031:009 Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa,
och skaffa den betryckte och fattige rätt.

031:010 En idog hustru, var finner man en sådan?
Långt högre än pärlor står hon i pris.

031:011 På henne förlitar sig hennes mans hjärta,
och bärgning kommer icke att fattas honom.

031:012 Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är,
i alla sina levnadsdagar.

031:014 Hon är såsom en köpmans skepp,
sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån.

031:015 Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del.

031:016 Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den;
av sina händers förvärv planterar hon en vingård.

031:017 Hon omgjordar sina länder med kraft
och lägger driftighet i sina armar.

031:018 Så förmärker hon att hennes hushållning går väl;
hennes lampa släckes icke ut om natten.

031:019 Till spinnrocken griper hon med sina händer,
och hennes fingrar fatta om sländan.

031:020 För den betryckte öppnar hon sin hand
och räcker ut sina armar mot den fattige.

031:021 Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus,
ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.

031:022 Sköna täcken gör hon åt sig,
hon har kläder av finaste linne och purpur.

031:023 Hennes man är känd i stadens portar,
där han sitter bland landets äldste.

031:024 Fina linneskjortor gör hon och säljer dem,
och bälten avyttrar hon till krämaren.

031:025 Kraft och heder är hennes klädnad,
och hon ler mot den dag som kommer.

031:026 Sin mun upplåter hon med vishet,
och har vänlig förmaning på sin tunga.

031:028 Hennes söner stå upp och prisa henne säll,
hennes man likaså och förkunnar hennes lov:

031:029 »Många idoga kvinnor hava funnits,
men du, du övergår dem allasammans.»

031:030 Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt;
men prisas må en hustru som fruktar HERREN.

031:031 Må hon få njuta sina gärningars frukt;
hennes verk skola prisa henne i portarna.

001:002 Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!

001:003 Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under
        solen?
001:004 Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen
        kvar.
001:005 Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått
        att komma till den ort där hon går upp.
001:006 Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig
        och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner
        den åter sitt kretslopp.
001:007 Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig
        fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt
        åter.
001:008 Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke
        av att se, och örat bliver icke fullt av att höra.
001:009 Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har
        hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.
001:010 Inträffar något varom man ville säga: »Se, detta är nytt», så
        har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro
        före oss.
001:011 Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola
        uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som
        leva ännu senare.

001:012 Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem.
001:013 Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom
        vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt
        besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig
        med.
001:014 När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var
        det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.

001:015 Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes
kan ej komma med i någon räkning.

001:016 Jag sade i mitt hjärta: »Se, jag har förvärvat mig stor vishet,
        och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig
        hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt
        hjärta inhämtat i rikt mått.»
001:017 Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till
        att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta
        var ett jagande efter vind.

001:018 Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.

002:001 Jag sade i mitt hjärta: »Välan, jag vill pröva huru glädje kommer dig, gör dig nu goda dagar.» Men se, också detta var fåfänglighet.

002:002 Jag måste säga om löjet: »Det är dårskap», och om glädjen: »Vad gagnar den till?»

002:003 I mitt hjärta begrundade jag huru jag skulle pläga min kropp med vin—allt under det att mitt hjärta ägnade sig åt vishet—och huru jag skulle hålla fast vid dårskap, till dess jag finge se vad som vore bäst för människors barn att göra under himmelen, de dagar de leva.

002:004 Jag företog mig stora arbeten, jag byggde hus åt mig, jag
        planterade vingårdar åt mig.
002:005 Jag anlade åt mig lustgårdar och parker och planterade i dem
        alla slags fruktträd.
002:006 Jag anlade vattendammar åt mig för att ur dem vattna den skog av
        träd, som växte upp.
002:007 Jag köpte trälar och trälinnor, och hemfödda tjänare fostrades
        åt mig; jag fick ock boskap, fäkreatur och får, i större
        myckenhet än någon som före mig hade varit i Jerusalem.
002:008 Jag samlade mig jämväl silver och guld och allt vad konungar och
        länder kunna äga; jag skaffade mig sångare och sångerskor och
        vad som är människors lust: en hustru, ja, många.

002:009 Så blev jag stor, allt mer och mer, större än någon som före mig
        hade varit i Jerusalem; och under detta bevarade jag ändå min
        vishet.
002:010 Intet som mina ögon begärde undanhöll jag dem, och ingen glädje
        nekade jag mitt hjärta. Ty mitt hjärta fann glädje i all min
        möda, och detta var min behållna del av all min möda.

002:011 Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finnes intet som kan räknas för vinning.

002:012 När jag alltså vände mig till att jämföra vishet med oförnuft
        och dårskap—ty vad kunna de människor göra, som komma efter
        konungen, annat än detsamma som man redan förut har gjort?—
002:013 då insåg jag att visheten väl har samma företräde framför
        dårskapen, som ljuset har framför mörkret:

        Dock märkte jag att det går den ene som den andre.
002:015 Då sade jag i mitt hjärta: »Såsom det går dåren, så skall det
        ock gå mig; vad gagn har då därav att jag är förmer i vishet?»
        Och jag sade i mitt hjärta att också detta var fåfänglighet.
002:016 Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som
        dårens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara
        förgätet. Och måste icke den vise dö såväl som dåren?

002:017 Och jag blev led vid livet, ty illa behagade mig vad som händer
        under solen, eftersom allt är fåfänglighet och ett jagande efter
        vind.
002:018 Ja, jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under
        solen, eftersom jag åt någon annan som skall komma efter mig
        måste lämna vad jag har gjort.
002:019 Och vem vet om denne skall vara en vis man eller en dåre? Men
        ändå skall han få råda över allt det varpå jag har nedlagt min
        möda och min vishet under solen. Också detta är fåfänglighet.

002:020 Så begynte jag då att åter förtvivla i mitt hjärta över all den
        möda som jag hade gjort mig under solen.
002:021 Ty om en människa med vishet och insikt och skicklighet har
        utstått sin möda, så måste hon dock lämna sin del åt en annan
        som icke har haft någon möda därmed. Också detta är fåfänglighet
        och ett stort elände.

002:022 Ja, vad gagn har människan av all möda och hjärteoro som hon gör
        sig under solen?
002:023 Alla hennes dagar äro ju fulla av plåga, och det besvär hon har
        är fullt av grämelse; icke ens om natten får hennes hjärta någon
        ro. Också detta är fåfänglighet.

002:024 Det är icke en lycka som beror av människan själv, att hon kan
        äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag insåg
        att också detta kommer från Guds hand, hans som har sagt:
002:025 »Vem kan äta, och vem kan njuta, mig förutan?»
002:026 Ty åt den människa som täckes honom giver han vishet och insikt
        och glädje; men åt syndaren giver han besväret att samla in och
        lägga tillhopa, för att det sedan må tillfalla någon som täckes
        Gud. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

003:001 Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin
        stund.
003:002 Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och
        rycka upp det planterade har sin tid.
003:003 Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid,
        och bygga upp har sin tid.
003:004 Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och
        dansa har sin tid.
003:005 Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin
        tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har
        sin tid.
003:006 Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har
        sin tid, och kasta bort har sin tid.
003:007 Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin
        tid, och tala har sin tid.
003:008 Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och
        fred har sin tid.

003:010 Jag såg vilket besvär Gud har givit människors barn till att plåga sig med.

003:011 Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt
        evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att
        till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som
        Gud har gjort.

003:012 Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de äro glada och
göra sig goda dagar, så länge de leva.
003:013 Men om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all
sin möda, så är också detta en Guds gåva.

003:014 Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen; man
        kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån. Och
        Gud har så gjort, för att man skall frukta honom.
003:015 Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det
        skedde ock redan förut; Gud söker blott fram det förgångna.

003:016 Ytterligare såg jag under solen att på domarsätet rådde
        orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet.
003:017 Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige och den
        orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man
        gör har sin tid hos honom.
003:018 Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker detta, på
        det att Gud må pröva dem, och på det att de själva må inse att
        de äro såsom fänad.
003:019 Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går
        det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de
        ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är
        fåfänglighet.
003:020 Alla går de till samma mål; alla have de kommit av stoft, och
        alla skola de åter varda stoft.
003:021 Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om
        fänadens ande att den far ned under jorden?

003:022 Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får. Ty vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se och hava glädje av vad som skall ske efter henne?

004:001 Och ytterligare såg jag på alla de våldsgärningar som förövas
        under solen. Jag såg förtryckta fälla tårar, och ingen fanns,
        som tröstade dem; jag såg dem lida övervåld av sina förtryckares
        hand, och ingen fanns, som tröstade dem.
004:002 Då prisade jag de döda, som redan hade fått dö, lyckliga framför
        de levande, som ännu leva;
004:003 Men lycklig framför båda prisade jag den som ännu icke hade
        kommit till, den som hade sluppit att se vad ont som göres under
        solen.

004:004 Och jag såg att all möda och all skicklighet i vad som göres icke är annat än den enes avund mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

004:006 Ja, bättre är en handfull ro än båda händerna fulla med möda och
med jagande efter vind.

004:007 Och ytterligare såg jag något som är fåfänglighet under solen:
004:008 mången finnes, som står ensam och icke har någon jämte sig,
        varken son eller broder; och likväl är det ingen ände på all
        hans möda, och hans ögon bliva icke mätta på rikedom. Och för
        vem mödar jag mig då och nekar mig själv vad gott är? Också
        detta är fåfänglighet och ett uselt besvär.

004:009 Bättre är att vara två än en, ty de två få större vinning av sin
        möda.
004:010 Om någondera faller, så kan ju den andre resa upp sin
        medbroder. Men ve den ensamme, om han faller och icke en annan
        finnes, som kan resa upp honom.
004:011 Likaledes, om två ligga tillsammans, så hava de det varmt; men
        huru skall den ensamme bliva varm?
004:012 Och om någon kan slå ned den som är ensam, så hålla dock två
        stånd mot angriparen. Och en tretvinnad tråd brister icke så
        snart.

004:013 Bättre är en gammal konung som är dåraktig och ej har förstånd
        nog att låta varna sig är en fattig yngling med vishet.
004:014 Ty ifrån fängelset gick en gång en sådan till konungavälde,
        fastän han var född i fattigdom inom den andres rike.
004:015 Jag såg huru alla som levde och rörde sig under solen följde
        ynglingen, denne nye som skulle träda i den förres ställe;
004:016 det var ingen ände på hela skaran av alla dem som han gick i
        spetsen för. Men ändå hava de efterkommande ingen glädje av
        honom. Ty också detta är fåfänglighet och ett jagande efter
        vind.

004:017 Bevara din fot, när du går till Guds hus; att komma dit för att
höra är bättre än något slaktoffer som dårarna frambära; ty de
äro oförståndiga och göra så vad ont är.

005:001 Var icke obetänksam med din mun, och låt icke ditt hjärta
förhasta sig med att uttala något ord inför Gud. Gud är ju i
himmelen, och du är på jorden; låt därför dina ord vara få.

005:002 Ty tanklöshet har med sig mångahanda besvär, och en dåres röst
har överflöd på ord.

005:003 När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke att infria det;
        ty till dårar har han icke behag. Det löfte du har givit skall
        du infria.
005:004 Det är bättre att du intet lovar, än att du gör ett löfte och
        icke infriar det.
005:005 Låt icke din mun draga skuld över hela din kropp; och säg icke
        inför Guds sändebud att det var ett förhastande. Icke vill du
        att Gud skall förtörnas för ditt tals skull, så att han
        fördärvar sina händers verk?
005:006 Se, där mycken tanklöshet och fåfänglighet är, där är ock en
        myckenhet av ord. Ja, Gud må du frukta.

005:007 Om du ser att den fattige förtryckes, och att rätt och
        rättfärdighet våldföres i landet, så förundra dig icke däröver;
        ty på den höge vaktar en högre, och andra ännu högre vakta på
        dem båda.
005:008 Och vid allt detta är det en förmån för ett land att hava en
        konung som så styr, att marken bliver brukad.

005:009 Den som så älskar penningar bliver icke mätt på penningar, och den som älskar rikedom har ingen vinning därav.

005:010 När ägodelarna förökas, bliva ock de som äta av dem många; och
        till vad gagn äro de då för ägaren, utom att hans ögon få se
        dem?
005:011 Söt är arbetarens sömn, vare sig han har litet eller mycket att
        äta; men den rikes överflöd tillstädjer honom icke att sova.

005:012 Ett bedrövligt elände som jag har sett under solen är det att
        hopsparad rikedom kan bliva sin ägare till skada.
005:013 Och om rikedomen har gått förlorad för någon genom en olycka, så
        får hans son, om han har fött en son, alls intet därav.
005:014 Sådan som han kom ur sin moders liv måste han själv åter gå
        bort, lika naken som han kom, och för sin möda får han alls
        intet som han kan taga med sig.
005:015 Också det är ett bedrövligt elände. Om han måste gå bort
        alldeles sådan som han kom, vad förmån har han då därav att han
        så mödar sig—för vind?
005:016 Nej, alla sina livsdagar framlever han i mörker; och mycken
        grämelse har han, och plåga och förtret.

005:017 Se, vad jag har funnit vara bäst och skönast för människan, det
        är att hon äter och dricker och gör sig goda dagar vid den möda
        som hon har under solen, medan de livsdagar vara, som Gud giver
        henne; ty detta är den del hon får.
005:018 Och om Gud åt någon har givit rikedom och skatter, och därtill
        förunnat honom makt att njuta härav och att göra sig till godo
        sin del och att vara glad under sin möda, så är också detta en
        Guds gåva.
005:019 Ty man tänker då icke så mycket på sina livsdagars gång, när Gud
        förlänar glädje i hjärtat.

006:001 Ett elände som jag har sett under solen, och som kommer tungt
        över människorna är det,
006:002 när Gud åt någon har givit rikedom och skatter och ära, så att
        denne för sin räkning intet saknar av allt det han önskar sig,
        och Gud sedan icke förunnar honom makt att själv njuta därav,
        utan låter en främling få njuta därav; detta är fåfänglighet och
        en usel plåga.
006:003 Om en man än finge hundra barn och finge leva i många år, ja, om
        hans livsdagar bleve än så många, men hans själ icke finge njuta
        sig mätt av hans goda, och om han så bleve utan begravning, då
        säger jag: lyckligare än han är ett ofullgånget foster.
006:004 Ty såsom ett fåfängligt ting har detta kommit till världen, och
        i mörker går det bort, och i mörker höljes dess namn;
006:005 det fick ej ens se solen, och det vet av intet. Ett sådant har
        bättre ro än han.
006:006 Ja, om han än levde i två gånger tusen år utan att få njuta
        något gott—gå icke ändå alla till samma mål?

006:007 All människans möda är för hennes mun,
och likväl bliver hennes hunger icke mättad.

006:008 Ty vad förmån har den vise framför dåren? Vad båtar det den
fattige, om han förstår att skicka sig inför de levande?

006:009 Bättre är att se något för ögonen än att fara efter något med
begäret.

006:010 Vad som är, det var redan förut nämnt vid namn; förutbestämt var
        vad en människa skulle bliva. Och hon kan icke gå till rätta
        med honom som är mäktigare än hon själv.
006:011 Ty om man ock ordar än så mycket och därmed förökar
        fåfängligheten, vad förmån har man därav?

007:001 Ty vem vet vad gott som skall hända en människa i livet, under de fåfängliga livsdagar som hon får framleva, lik en skugga? Och vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske under solen?

007:002 Bättre är gott namn än god salva,
          och bättre är dödens dag än födelsedagen.
007:003 Bättre än att gå i gästabudshus
          är det att gå i sorgehus;
          ty där är änden för alla människor,
          och den efterlevande må lägga det på hjärtat.
007:004 Bättre är grämelse än löje,
          ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl.
007:005 De visas hjärtan äro i sorgehus,
          och dårarnas hjärtan i hus där man glädes.

007:006 Bättre är att höra förebråelser av en vis man
än att få höra sång av dårar.
007:007 Ty såsom sprakandet av törne under grytan,
så är dårarnas löje.

007:008 Ty vinningslystnad gör den vise till en dåre,
och mutor fördärva hjärtat.

007:009 Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse;
bättre är en tålmodig man än en högmodig.

007:010 Var icke för hastig i ditt sinne till att gräma dig,
ty grämelse bor i dårars bröst.

007:011 Spörj icke: »Varav kommer det att forna dagar voro bättre än
våra?» Ty icke av vishet kan du fråga så.

007:012 Jämgod med arvgods är vishet, ja, hon är förmer i värde för dom
        som se solen.
007:013 Ty under vishetens beskärm är man såsom under penningens
        beskärm, men den förståndiges förmån är att visheten behåller
        sin ägare vid liv.

007:014 Se på Guds verk; vem kan göra rakt vad han har gjort krokigt?
007:015 Var alltså vid gott mod under den goda dagen, och betänk under
        den onda dagen att Gud har gjort denna såväl som den andra, för
        att människan icke skall kunna utfinna något om det som skall
        ske, när hon är borta.

007:016 Det ena som det andra har jag sett under mina fåfängliga dagar:
mången rättfärdig som har förgåtts i sin rättfärdighet, och
mången orättfärdig som länge har fått leva i sin ondska.

007:017 Var icke alltför rättfärdighet, och var icke alltför mycket vis;
        icke vill du fördärva dig själv?
007:018 Var icke alltför orättfärdig, och var icke en dåre; icke vill du
        dö i förtid?
007:019 Det är bäst att du håller fast vid det ena, utan att ändå släppa
        det andra; ty den som fruktar Gud finner en utväg ur allt detta.

007:021 Ty ingen människa är så rättfärdig på jorden, att hon gör vad gott är och icke begår någon synd.

007:022 Akta icke heller på alla ord som man talar, eljest kunde du få
höra din egen tjänare uttala förbannelser över dig.
007:023 Ditt hjärta vet ju att du själv mången gång har uttalat
förbannelser över andra.

007:024 Detta allt har jag försökt att utröna genom vishet. Jag sade:
»Jag vill bliva vis», men visheten förblev fjärran ifrån mig.
007:025 Ja, tingens väsen ligger i fjärran, djupt nere i djupet; vem kan
utgrunda det?

007:026 När jag vände mig med mitt hjärta till att eftersinna och
        begrunda, och till att söka visheten och det som är huvudsumman,
        och till att förstå ogudaktigheten i dess dårskap och
        dåraktigheten i dess oförnuft,
007:027 då fann jag något som var bittrare än döden: kvinnan, hon som
        själv är ett nät, och har ett hjärta som är en snara, och armar
        som äro bojor. Den som täckes Gud kan undkomma henne, men
        syndaren bliver hennes fånge.
007:028 Se, detta fann jag, säger Predikaren, i det jag lade det ena
        till det andra för att komma till huvudsumman.
007:029 Något gives, som min själ beständigt har sökt, men som jag icke
        har funnit: väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna
        har jag icke funnit i hela hopen.

007:030 Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder.

008:001 Vem är lik den vise, och vem förstår att så uttyda en sak? Visheten gör människans ansikte ljust, genom den förvandlas det råa i hennes uppsyn.

008:002 Jag säger er: Akta på konungens bud,
          ja, gör det för den eds skull som du har svurit vid Gud.
008:003 Förhasta dig icke att övergiva honom,
          inlåt dig ej på något som är ont;
          han kan ju göra allt vad han vill.
008:004 Ty en konungs ord är mäktigt,
          och vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

008:005 Den som håller budet skall icke veta av något ont;
          och tid och sätt skall den vises hjärta lära känna.
008:006 Ty vart företag har sin tid och sitt sätt,
          och en människas ondska kommer tungt över henne.
008:007 Hon vet ju icke vad som kommer att ske;
          vem kan säga henne huru något kommer att ske?
008:008 Ingen människa har makt över vinden, till att hejda den,
          ej heller har någon makt över dödens dag,
          ej heller finnes undflykt i krig;
          så kan ogudaktigheten icke rädda sin man.

008:009 Allt detta såg jag, när jag gav akt på allt vad som händer under
        solen, i en tid då den ena människan har makt över den andra,
        henne till olycka.
008:010 Ock likaledes såg jag att de ogudaktiga fingo komma i sin grav
        och gå till vila, under det att sådana som hade gjort vad rätt
        var måste draga bort ifrån den Heliges boning och blevo förgätna
        i staden. Också detta är fåfänglighet.

008:011 Därför att dom icke strax går över vad ont som göres, få
        människors barn dristighet att göra det ont är,
008:012 eftersom syndaren hundra gånger kan göra vad ont är och likväl
        får länge leva. Dock vet jag ju att det skall gå de gudfruktiga
        väl, därför att de frukta Gud,
008:013 men att det icke skall gå den ogudaktige väl, och att hans dagar
        icke skola förlängas, såsom skuggan förlänges, eftersom han icke
        fruktar Gud.

008:014 En fåfänglighet som händer här på jorden är det att rättfärdiga finnas, vilka det går såsom hade de gjort de ogudaktigas gärningar, och att ogudaktiga finnas, vilka det går såsom hade de gjort de rättfärdigas gärningar. Jag sade: Också detta är fåfänglighet.

008:015 Så prisade jag då glädjen och fann att intet är bättre för människan under solen, än att hon äter ock dricker och är glad, så att detta får följa henne vid hennes möda, under de livsdagar som Gud giver henne under solen.

008:016 När jag vände mitt hjärta till att förstå vishet, och till att
        betrakta det besvär som man gör sig på jorden utan att få sömn i
        sina ögon, varken dag eller natt,
008:017 då insåg jag att det är så med alla Guds verk, att människan
        icke förmår fatta vad som händer under solen; ty huru mycket en
        människa än mödar sig för att utforska det, fattar hon det ändå
        icke. Och om någon vis man tänker att han skall kunna förstå
        det, så kommer han ändå icke att kunna fatta det.

009:001 Ja, allt detta har jag besinnat, och jag har sökt pröva allt
        detta, huru de rättfärdiga och de visa och deras verk äro i Guds
        våld. Varken om kärlek eller hat kan en människa veta något
        förut; allt kan förestå henne.
009:002 Ja, allt kan vederfaras alla; det går den rättfärdige såsom den
        ogudaktige, den gode och rene såsom den orene, den som offrar
        såsom den vilken icke offrar; den gode räknas lika med syndaren,
        den som svär bliver lik den som har försyn för att svärja.

009:003 Ett elände vid allt som händer under solen är detta, att det går alla lika. Därför äro ock människornas hjärtan fulla med ondska, och oförnuft är i deras hjärtan, så länge de leva; och sedan måste de ned bland de döda.

009:004 För den som utkoras att vara i de levandes skara finnes ju ännu
        något att hoppas; ty bättre är att vara en levande hund än ett
        dött lejon.
009:005 Och väl veta de som leva att de måste dö, men de döda vet alls
        intet, och de hava ingen vinning mer att vänta, utan deras
        åminnelse är förgäten.
009:006 Både deras kärlek och deras hat och deras avund hava redan nått
        sin ände, och aldrig någonsin få de mer någon del i vad som
        händer under solen.

009:007 Välan, så ät då ditt bröd med glädje, och drick ditt vin med
        glatt hjärta, ty Gud har redan i förväg givit sitt bifall till
        vad du gör.
009:008 Låt dina kläder alltid vara vita, och låt aldrig olja fattas på
        ditt huvud.
009:009 Njut livet med någon kvinna som du älskar, så länge de
        fåfängliga livsdagar vara, som förlänas dig under solen, ja,
        under alla dina fåfängliga dagar; ty detta är den del du får i
        livet vid den möda som du gör dig under solen.
009:010 Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta; ty
        i dödsriket, dit du går, kan man icke verka eller tänka, där
        finnes ingen insikt eller vishet.

009:011 Ytterligare såg jag under solen att det icke beror av de snabba
        huru de lyckas i löpandet, icke av hjältarna huru striden
        utfaller, icke av de visa huru de få sitt bröd, icke av de kloka
        vad rikedom de förvärva, eller av de förståndiga vad ynnest de
        vinna, utan att allt för dem beror av tid och lägenhet.
009:012 Ty människan känner icke sin tid, lika litet som fiskarna, vilka
        fångas i olycksnätet, eller fåglarna, vilka fastna i
        snaran. Såsom dessa, så snärjas ock människornas barn på
        olyckans tid, när ofärd plötsligt faller över dem.

009:013 Också detta såg jag under solen, ett visdomsverk, som tycktes
        mig stort:
009:014 Det fanns en liten stad med få invånare, och mot den kom en stor
        konung och belägrade den och byggde stora bålverk mot den.
009:015 Men därinne fanns en fattig man som var vis; och denne räddade
        staden genom sin vishet. Dock, sedan tänkte ingen människa på
        denne fattige man.
009:016 Då sade jag: Väl är vishet bättre än styrka, men den fattiges
        vishet bliver icke föraktad, och hans ord varda icke hörda.

010:017 De vises ord, om de ock höras helt stilla,
äro förmer än allt ropande av en dårarnas överste.

010:018 Bättre är vishet än krigsredskap;
ty en enda som felar kan fördärva mycket gott.

010:001 Giftflugor vålla stank och jäsning i salvoberedarens salva;
så uppväger ett grand av dårskap både vishet och ära.

010:002 Den vise har sitt hjärta åt höger,
men dåren har sitt hjärta åt vänster.
010:003 Ja, varhelst dåren går kommer hans förstånd till korta,
och till alla säger han ifrån, att han är en dåre.

010:004 Om hos en furste vrede uppstår mot dig, så
håll dig dock stilla,
ty saktmod gör stora synder ogjorda.

010:005 Ett elände gives, som jag har sett under solen,
          ett fel som beror av den som har makten:
010:006 att dårskap sättes på höga platser,
          medan förnämliga män få sitta i förnedring.
010:007 Jag har sett trälar färdas till häst
          och hövdingar få gå till fots såsom trälar.

010:008 Den som gräver en grop, han faller själv däri,
och den som bryter ned en mur, honom stinger ormen.
010:009 Den som vältrar bort stenar bliver skadad av dem,
den som hugger ved kommer i fara därvid.

010:010 Om man icke slipar eggen, när ett järn har blivit slött, så måste man anstränga krafterna dess mer; och vishet är att göra allt på bästa sätt.

010:011 Om ormen får stinga, innan han har blivit tjusad, så har besvärjaren intet gagn av sin konst.

010:012 Med sin muns ord förvärvar den vise ynnest,
men dårens läppar fördärva honom själv.
010:013 Begynnelsen på hans muns ord är dårskap,
och änden på hans tal är uselt oförnuft.

010:014 Och dåren är rik på ord; dock vet ingen människa vad som skall ske; vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske?

010:015 Dårens möda bliver honom tung, ty icke ens till staden hittar han fram.

010:016 Ve dig, du land vars konung är ett barn,
          och vars furstar hålla måltid redan på morgonen!
010:017 Väl dig, du land vars konung är en ädling,
          och vars furstar hålla måltid i tillbörlig tid,
          med måttlighet, och icke för att överlasta sig!

010:018 Genom lättja förfalla husets bjälkar, och genom försumlighet dryper det in i huset.

010:019 Till sin förlustelse håller man gästabud, och vinet gör livet glatt; men penningen är det som förlänar alltsammans.

010:020 Uttala ej ens i din tanke förbannelser över en konung, och ej ens i din sovkammare förbannelser över en rik man; ty himmelens fåglar böra fram ditt tal, och de bevingade förkunna vad du har sagt.

011:001 Sänd ditt bröd över vattnet,
ty i tidens längd får du det tillbaka.

011:002 Dela vad du har i sju delar, ja, i åtta,
ty du vet icke vilken olycka som kan gå över landet.

011:003 Om molnen äro fulla av regn, så tömma de ut det på jorden; och om ett träd faller omkull, det må falla mot söder eller mot norr, så ligger det på den plats där det har fallit.

011:005 Lika litet som du vet vart vinden far,
          eller huru benen bildas i den havandes liv,
          lika litet förstår du Guds verk,
          hans som verkar alltsammans.

011:006 Så ut om morgonen din säd,
          och underlåt det ej heller om aftonen,
          ty du vet icke vilketdera som är gagneligast,
          eller om det ena jämte det andra är bäst.

011:007 Och ljuset är ljuvligt, och det är gott för ögonen att få se solen.

011:008 Ja, om en människa får leva än så många år, så må hon vara glad under dem alla, men betänka, att eftersom mörkrets dagar bliva så många, är ändå allt som händer fåfänglighet.

012:009 Gläd dig, du yngling, din ungdom,
          och låt ditt hjärta unna dig fröjd i din ungdomstid;
          ja, vandra de vägar ditt hjärta lyster
          och så, som det behagar dina ögon.
          Men vet att Gud för allt detta
          skall draga dig till doms.
012:010 Ja, låt grämelse vika ur ditt hjärta,
          och håll plåga borta från din kropp.
          Ty ungdom och blomstring är fåfänglighet.

012:001 Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid,
          förrän de onda dagarna komma
          och de år nalkas, om vilka du skall säga:
          »Jag finner icke behag i dem»;
012:002 Ja, förrän solen bliver förmörkad,
          och dagsljuset och månen och stjärnorna;
          före den ålder då molnen komma igen efter regnet,
012:003 den tid då väktarna i huset darra
          och de starka männen kröka sig;
          då malerskorna sitta fåfänga, så få som de nu hava blivit,
          och skåderskorna hava det mörkt i sina fönster;
012:004 då dörrarna åt gatan stängas till,
          medan ljudet från kvarnen försvagas;
          då man står upp, när fågeln begynner kvittra,
          och alla sångens tärnor sänka rösten;
012:005 då man fruktar för var backe
          och förskräckelser bo på vägarna;
          då mandelträdet blommar
          och gräshoppan släpar sig fram
          och kaprisknoppen bliver utan kraft,
          nu då människan skall fara till sin eviga boning
          och gråtarna redan gå och vänta på gatan;
012:006 ja, förrän silversnöret ryckes bort
          och den gyllene skålen slås sönder,
          och förrän ämbaret vid källan krossas
          och hjulet slås sönder och faller i brunnen
012:007 och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit,
          och anden vänder åter till Gud, som har givit den.

012:008 Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Allt är fåfänglighet!

012:009 För övrigt är att säga att Predikaren var en vis man, som också
        annars lärde folket insikt och övervägde och rannsakade; många
        ordspråk författade han.
012:010 Predikaren sökte efter att finna välbehagliga ord, sådant som
        med rätt kunde skrivas, och sådant som med sanning kunde sägas.

012:011 De visas ord äro såsom uddar, och lika indrivna spikar äro deras tänkespråk. De äro gåvor från en och samma Herde.

Ingen ände är på det myckna bokskrivandet,
och mycket studerande gör kroppen trött.

012:013 Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är detta: Frukta
Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till.
012:014 Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när han dömer allt
vad förborgat är, evad det är gott eller ont.

001:002 Kyssar give han mig, kyssar av sin mun!
          Ty din kärlek är mer ljuv än vin.
001:003 Ljuv är doften av dina salvor,
          ja, en utgjuten salva är ditt namn;
          fördenskull hava tärnorna dig kär.

001:004 Drag mig med dig! Med hast vilja vi följa dig. Ja, konungen har fört mig in i sina gemak; Vi vilja fröjdas och vara glada över dig, vi vilja prisa din kärlek högre än vin; med rätta har man dig kär. ——

001:005 Svart är jag, dock är jag täck,
              I Jerusalems döttrar,
          lik Kedars hyddor,
              lik Salomos tält.
001:006 Sen icke därpå att jag är så svart,
          att solen har bränt mig så.
          Min moders söner blevo vreda på mig
          och satte mig till vingårdsvakterska;
          min egen vingård kunde jag icke vakta.
001:007 »Säg mig, du som min själ har kär:
          Var för du din hjord i bet?
          Var låter du den vila om middagen?
          Må jag slippa att gå lik en vilsekommen kvinna
          vid dina vänners hjordar.»

001:008 »Om du icke vet det,
              du skönaste bland kvinnor,
          så gå blott åstad i hjordens spår,
              och för dina killingar i bet
              vid herdarnas tält.»
                       ——

001:009 »Vid ett sto i Faraos spann
              förliknar jag dig, min älskade.
001:010 Dina kinder äro så täcka med sina kedjehängen,
              din hals med sina pärlerader.
001:011 Kedjehängen av guld vilja vi skaffa åt dig
              med silverkulor på.»

001:012 »Medan konungen håller sin fest,
              sprider min nardus sin doft.
001:013 Min vän är för mig ett myrragömme,
              som jag bär i min barm.
001:014 Min vän är för mig en klase cyperblommor
              från En-Gedis vingårdar.»

001:015 »Vad du är skön, min älskade!
Vad du är skön!
Dina ögon äro duvor.»

001:016 »Vad du är skön, min vän!
              Ja, ljuvlig är du,
              och grönskande är vårt viloläger.
001:017 Bjälkarna i vår boning äro cedrar,
              och cypresser vår väggpanel.»

002:002 »Ja, såsom en lilja bland törnen,
              så är min älskade bland jungfrur.»
002:003 »Såsom ett äppelträd bland vildmarkens träd,
              så är min vän bland ynglingar;
          ljuvligt är mig att sitta i dess skugga,
          och söt är dess frukt för min mun.

002:004 I vinsalen har han fört mig in,
och kärleken är hans baner över mig.

002:005 Vederkvicken mig med druvkakor,
              styrken mig med äpplen;
          ty jag är sjuk av kärlek.»
                       ——

002:007 Jag besvär eder,
              I Jerusalems döttrar,
          vid gaseller och hindar på marken:
          Oroen icke kärleken, stören den icke,
              förrän den själv så vill.
                       ——

002:008 Hör, där är min vän!
              Ja, där kommer han,
          springande över bergen,
              hoppande fram på höjderna.
002:009 Lik en gasell är min vän
              eller lik en ung hjort.

          Se, nu står han där
              bakom vår vägg,
          han blickar in genom fönstret,
              han skådar genom gallret.
002:010 Min vän begynner tala,
              han säger till mig:

          »Stå upp, min älskade,
              du min sköna, och kom hitut.
002:011 Ty se, vintern är förbi,
              regntiden är förliden
              och har gått sin kos.
002:012 Blommorna visa sig på marken,
              tiden har kommit, då vinträden skäras,
          och turturduvan låter höra
              sin röst i vårt land.
002:013 Fikonträdets frukter begynna att mogna,
              vinträden stå redan i blom,
              de sprida sin doft.
          Stå upp, min älskade, min sköna,
          och kom hitut.

002:014 Du min duva i bergsklyftan,
              i klippväggens gömsle,
          låt mig se ditt ansikte,
              låt mig höra din röst;
          ty din röst är så ljuv,
              och ditt ansikte är så täckt.»
                       ——

002:015 Fången rävarna åt oss,
              de små rävarna,
          vingårdarnas fördärvare,
              nu då våra vingårdar stå i blom.
                       ——

002:016 Min vän är min,
              och jag är hans,
              där han för sin hjord i bet ibland liljor.
002:017 Till dess morgonvinden blåser
              och skuggorna fly,
          må du ströva omkring,
              lik en gasell, min vän,
          eller lik en ung hjort,
              på de kassiadoftande bergen.

003:001 Där jag låg på mitt läger om natten,
sökte jag honom som min själ har kär;
jag sökte honom, men fann honom icke.

003:002 »Jag vill stå upp och gå omkring i staden,
på gatorna och på torgen;
jag vill söka honom som min själ har kär.»

003:003 Väktarna mötte mig,
där de gingo omkring i staden.
»Haven I sett honom som min själ har kär?»

003:004 Knappt hade jag kommit förbi dem,
          så fann jag honom som min själ har kär.
          Jag tog honom fatt, och jag släppte honom icke,
          förrän jag hade fört honom in i min moders hus,
              in i min fostrarinnas kammare.
                       ——

003:005 Jag besvär eder,
              I Jerusalems döttrar,
          vid gaseller och hindar på marken:
          Oroen icke kärleken, stören den icke,
              förrän den själv så vill.
                       ——

003:006 Vem är hon som kommer hitupp från öknen
              såsom i stoder av rök,
          kringdoftad av myrra och rökelse
              och alla slags köpmannakryddor?

003:007 Se, det är Salomos bärstol!
          Sextio hjältar omgiva den,
              utvalda bland Israels hjältar.
003:008 Alla bära de svärd
              och äro väl förfarna i strid.
          Var och en har sitt svärd vid sin länd,
              till värn mot nattens faror.

003:009 En praktbår är det som konung Salomo
              har låtit göra åt sig
              av virke från Libanon.
003:010 Dess sidostöd äro gjorda av silver,
              ryggstödet av guld,
              sätet belagt med purpurrött tyg.
          Innantill är den prydd i kärlek
              av Jerusalems döttrar.
003:011 I Sions döttrar,
              gån ut och skåden
              konung Salomo med lust,
          skåden kransen som hans moder har krönt honom med
              på hans bröllopsdag,
              på hans hjärtefröjds dag.

004:001 Vad du är skön, min älskade, vad du är skön!
          Dina ögon äro duvor,
              där de skymta genom din slöja.
          Ditt hår är likt en hjord av getter
              som strömma nedför Gileads berg.
004:002 Dina tänder likna en hjord av nyklippta tackor,
              nyss uppkomna ur badet,
          allasammans med tvillingar,
              ofruktsam är ingen ibland dem.
004:003 Ett rosenrött snöre likna dina läppar,
              och täck är din mun.
          Lik ett brustet granatäpple är din kind,
              där den skymtar genom din slöja.
004:004 Din hals är lik Davids torn,
              det väl befästa;
          tusen sköldar hänga därpå,
              hjältarnas alla sköldar.
004:005 Din barm är lik ett killingpar,
              tvillingar av en gasell,
              som gå i bet ibland liljor.

004:006 Till dess morgonvinden blåser
              och skuggorna fly,
          vill jag gå bort till myrraberget,
              till den rökelsedoftande höjden.

004:007 Du är skön alltigenom, min älskade,
på dig finnes ingen fläck.
——

004:008 Kom med mig från Libanon, min brud,
          kom med mig från Libanon.
          Stig ned från Amanas topp,
          från toppen av Senir och Hermon,
          från lejonens hemvist,
              från pantrarnas berg.
                       ——

004:009 Du har tagit mitt hjärta, du min syster, min brud;
du har tagit mitt hjärta med en enda blick,
med en enda länk av kedjan kring din hals.

004:010 Huru skön är icke din kärlek,
              du min syster, min brud!
          Huru ljuv är icke din kärlek!
              Ja, mer ljuv än vin;
          och doften av dina salvor
              övergår all vällukt.
004:011 Av sötma drypa
              dina läppar, min brud;
          din tunga gömmer
              honung och mjölk,
          och doften av dina kläder
              är såsom Libanons doft.
                       ——

004:012 »En tillsluten lustgård
              är min syster, min brud,
          en tillsluten brunn,
              en förseglad källa.
004:013 Såsom en park av granatträd skjuter du upp,
              med de ädlaste frukter,
          med cyperblommor och nardusplantor,
004:014 med nardus och saffran,
          kalmus och kanel
              och rökelseträd av alla slag,
          med myrra och aloe
              och de yppersta kryddor av alla slag.

004:015 Ja, en källa i lustgården är du,
en brunn med friskt vatten
och ett rinnande flöde ifrån Libanon.»

004:016 »Vakna upp, du nordanvind,
              och kom, du sunnanvind;
          blås genom min lustgård,
              låt dess vällukt strömma ut.
          Må min vän komma till sin lustgård
          och äta dess ädla frukter.»

004:001 »Ja, jag kommer till min lustgård,
              du min syster, min brud;
          jag hämtar min myrra och mina välluktande kryddor,
          jag äter min honungskaka och min honung,
          jag dricker mitt vin och min mjölk.»
                       ——

005:002 Jag låg och sov, dock vakade mitt hjärta.
Hör, då klappar min vän på dörren:

          »Öppna för mig, du min syster,
          min älskade, min duva, min fromma;
          ty mitt huvud är fullt av dagg,
          mina lockar av nattens droppar.»

005:003 »Jag har lagt av mina kläder;
              skulle jag nu åter taga dem på mig?
          Jag har tvagit mina fötter;
              skulle jag nu orena dem?»

005:004 Min vän räckte in sin hand genom luckan;
          då rördes mitt hjärta över honom.
005:005 Jag stod upp för att öppna för min vän,
          och mina händer dröpo av myrra,
          mina fingrar av flytande myrra,
          som fuktade rigelns handtag.

005:006 Så öppnade jag för min vän,
men min vän var borta och försvunnen.
Min själ blev utom sig vid tanken på hans ord.

          Jag sökte honom, men fann honom icke;
          jag ropade på honom, men han svarade mig icke.
005:007 Väktarna mötte mig,
              där de gingo omkring i staden,
              de slogo mig, de sårade mig;
          de ryckte av mig min mantel,
              väktarna på murarna.

005:008 »Jag besvär eder,
              I Jerusalems döttrar,
          om I finnen min vän,
              så sägen—ja, vad skolen I säga honom?
          Att jag är sjuk av kärlek!»

005:009 »Vad är då din vän förmer än andra vänner,
              du skönaste bland kvinnor?
          Vad är din vän förmer än andra vänner,
              eftersom du så besvär oss?»

005:010 »Min vän är strålande vit och röd,
              härlig framför tio tusen.
005:011 Hans huvud är finaste guld,
              hans lockar palmträdsvippor,
              och svarta såsom korpen.
005:012 Hans ögon likna duvor
              invid vattenbäckar,
          duvor som bada sig i mjölk
              och sitta invid bräddfull rand.
005:013 Hans kinder liknar välluktrika blomstersängar,
              skrin med doftande kryddor.
          Hans läppar äro röda liljor;
              de drypa av flytande myrra.
005:014 Hans händer äro tenar av guld,
              besatta med krysoliter.
          Hans midja är formad av elfenben,
              övertäckt med safirer.
005:015 Hans ben äro pelare av vitaste marmor,
              som vila på fotstycken av finaste guld.
          Att se honom är såsom att se Libanon;
              ståtlig är han såsom en ceder.
005:016 Hans mun är idel sötma,
              hela hans väsende är ljuvlighet.
          Sådan är min vän, ja, sådan är min älskade,
              I Jerusalems döttrar.»

005:017 »Vart har han då gått, din vän,
              du skönaste bland kvinnor?
          Vart har din vän tagit vägen?
              Låt oss hjälpa dig att söka honom.»

006:001 »Min vän har gått ned till sin lustgård,
              till sina välluktrika blomstersängar,
          för att låta sin hjord beta i lustgårdarna
              och för att plocka liljor.

006:002 Jag är min väns,
och min vän är min,
där han för sin hjord i bet ibland liljor.

006:003 Du är skön såsom Tirsa, min älskade,
ljuvlig såsom Jerusalem,
överväldigande såsom en härskara.

006:004 Vänd bort ifrån mig dina ögon,
              ty de hava underkuvat mig.
          Ditt hår är likt en hjord av getter
              som strömma nedför Gilead.
006:005 Dina tänder likna en hjord av tackor,
              nyss uppkomna ur badet,
          allasammans med tvillingar,
              ofruktsam är ingen ibland dem.
006:006 Lik ett brustet granatäpple är din kind,
              där den skymtar genom din slöja.
                       ——

006:007 Sextio äro drottningarna,
          och åttio bihustrurna,
          och tärnorna en otalig skara.
006:008 Men en enda är hon,
              min duva, min fromma,
          hon, sin moders endaste,
              hon, sin fostrarinnas utkorade.
          När jungfrur se henne, prisa de henne säll,
          drottningar och bihustrur höja hennes lov.
                       ——

006:009 Vem är hon som där blickar fram lik en morgonrodnad,
              skön såsom månen,
          strålande såsom solen,
              överväldigande såsom en härskara?

006:010 Till valnötslunden gick jag ned,
          för att glädja mig åt grönskan i dalen,
          för att se om vinträden hade slagit ut,
          om granatträden hade fått blommor.
006:011 Oförtänkt satte mig då min kärlek
          upp på mitt furstefolks vagnar.

007:012 »Vänd om, vänd om,
          du brud från Sulem,
          vänd om, vänd om, så att vi få se på dig.»
          »Vad finnen I att se hos bruden från Sulem,
              där hon rör sig såsom i vapendans?»

007:001 »Huru sköna äro icke dina fötter
              i sina skor, du ädla!
          Dina höfters rundning
              är såsom ett bröstspännes kupor,
              gjorda av en konstnärs händer.
007:002 Ditt sköte är en rundad skål,
              må vinet aldrig fattas däri.
          Din midja är en vetehög,
              omhägnad av liljor.
007:003 Din barm är lik ett killingpar,
              tvillingar av en gasell.
007:004 Din hals liknar Elfenbenstornet,
          dina ögon dammarna i Hesbon,
              vid Bat-Rabbimsporten.
          Din näsa är såsom Libanonstornet,
              som skådar ut mot Damaskus.
007:005 Ditt huvud höjer sig såsom Karmel,
          och lockarna på ditt huvud hava purpurglans.
          En konung är fångad i deras snara.»
                       ——

007:007 Ja, din växt är såsom ett palmträds,
              och din barm liknar fruktklasar.
007:008 Jag tänker: I det palmträdet vill jag stiga upp,
              jag vill gripa tag i dess kvistar.
          Må din barm då vara mig
              såsom vinträdets klasar
          och doften av din andedräkt
              såsom äpplens doft
007:009 och din mun såsom ljuvaste vin!»

              »Ja, ett vin som lätt glider ned i min vän
          och fuktar de slumrandes läppar.
007:010 Jag är min väns,
              och till mig står hans åtrå.»
                       ——

007:011 Kom, min vän;
              låt oss gå ut på landsbygden
          och stanna i byarna över natten.
007:012 Bittida må vi gå till vingårdarna, för att se
              om vinträden hava slagit ut,
          om knopparna hava öppnat sig,
              om granatträden hava fått blommor.
          Där vill jag giva
              min kärlek åt dig.

007:013 Kärleksäpplena sprida sin doft, och vid våra dörrar finnas alla slags ädla frukter, både nya och gamla; åt dig, min vän, har jag förvarat dem.

008:001 Ack att du vore såsom en min broder,
              ammad vid min moders bröst!
          Om jag då mötte dig därute, så finge jag kyssa dig,
              och ingen skulle tänka illa om mig därför.
008:002 Jag finge då ledsaga dig,
              föra dig in i min moders hus,
              och du skulle undervisa mig;
          kryddat vin skulle jag giva dig att dricka,
              saft från mitt granatträd.
                       ——

008:004 Jag besvär eder,
              I Jerusalems döttrar:
          Oroen icke kärleken, stören den icke,
              förrän den själv så vill.

»Där under äppelträdet väckte jag dig; där var det som din moder hade fött dig, där födde dig hon som gav dig livet.

008:006 Hav mig såsom en signetring vid ditt hjärta, såsom en signetring på din arm.

          Ty kärleken är stark såsom döden,
          dess trängtan obetvinglig såsom dödsriket;
          dess glöd är såsom eldens glöd,
          en HERRENS låga är den.
008:007 De största vatten förmå ej utsläcka kärleken,
          strömmar kunna icke fördränka den.
          Om någon ville giva alla ägodelar i sitt hus för kärleken,
          så skulle han ändå bliva försmådd.»
                       ——

008:008 »Vi hava en syster, en helt ung,
              som ännu icke har någon barm.
          Vad skola vi göra med vår syster,
              när tiden kommer, att man vill vinna henne?»
008:009 »Är hon en mur,
              så bygga vi på den
              ett krön av silver;
          men är hon en dörr,
              så bomma vi för den
              med en cederplanka.»

008:010 »Jag är en mur,
              och min barm är såsom tornen därpå;
          så blev jag i hans ögon
              en kvinna som var ynnest värd.»
                       ——

008:011 En vingård ägde Salomo i Baal-Hamon,
          den vingården lämnade han åt väktare;
          tusen siklar silver var
          kunde de hämta ur dess frukt.

008:012 Men min vingård, den har jag själv i min vård.
          Du, Salomo, må taga dina tusen,
          och två hundra må de få, som vakta dess frukt.
                       ——

008:013 »Du lustgårdarnas inbyggerska,
vännerna lyssna efter din röst;
låt mig höra den.»

008:014 »Skynda åstad, min vän,
              lik en gasell
          eller lik en ung hjort,
              upp på de välluktrika bergen.»

001:001 Detta är Jesajas, Amos' sons, syner, vad han skådade angående
        Juda och Jerusalem i Ussias, Jotams, Ahas' och Hiskias, Juda
        konungars, tid.
001:002 Hören, I himlar,
              och lyssna, du jord;
              ty HERREN talar.
          Barn har jag uppfött och fostrat,
          men de hava avfallit från mig.
001:003 En oxe känner sin ägare
          och en åsna sin herres krubba,
          men Israel känner intet,
          mitt folk förstår intet.

001:004 Ve dig, du syndiga släkte,
          du skuldbelastade folk,
          du ogärningsmäns avföda,
              I vanartiga barn,
          som haven övergivit HERREN,
          föraktat Israels Helige
              och vikit bort ifrån honom!
001:005 Var skall man mer slå eder,
              då I så fortgån i avfällighet?
          Hela huvudet är ju krankt,
              och hela hjärtat är sjukt.
001:006 Ifrån fotbladet ända upp till huvudet
              finnes intet helt,
          blott sårmärken och blånader
              och friska sår,
          icke utkramade eller förbundna
              eller lenade med olja.
001:007 Edert land är en ödemark,
              edra städer äro uppbrända i eld,
          edra åkrar bliva i eder åsyn
              förtärda av främlingar;
          en ödeläggelse är det,
              såsom där främlingar hava omstörtat allt.
001:008 Allenast dottern Sion står kvar där,
              såsom en hydda i en vingård,
          såsom ett vaktskjul på ett gurkfält,
              såsom en inspärrad stad.
001:009 Om HERREN Sebaot icke hade lämnat
              en liten återstod kvar åt oss,
          då vore vi såsom Sodom,
              vi vore Gomorra lika.

001:010 Hören HERRENS ord,
              I Sodomsfurstar,
          lyssna till vår Guds lag,
              du Gomorra-folk.
001:011 Vad skall jag med edra många slaktoffer?
              säger HERREN.
          Jag är mätt på brännoffer av vädurar
              och på gödkalvars fett,
          och till blod av tjurar och lamm
              och bockar har jag intet behag.
001:012 När I kommen för att träda fram
              inför mitt ansikte,
          vem begär då av eder det,
              att mina förgårdar trampas ned?
001:013 Bären ej vidare fram
              fåfängliga spisoffer;
          ångan av dem är
              en styggelse för mig.
          Nymånader och sabbater
              och utlysta fester,
          ondska i förening med högtidsförsamlingar,
              sådant kan jag icke lida.
001:014 Edra nymånader och högtider
              hatar min själ;
          de hava blivit mig en börda,
              jag orkar ej bära den.
001:015 Ja, huru I än uträcken edra händer,
              så gömmer jag mina ögon för eder,
          och om I än mycket bedjen,
              så hör jag icke därpå.
          Edra händer äro fulla av blod;
001:016 tvån eder då, och renen eder.
          Skaffen edert onda väsende
              bort ifrån mina ögon.
              Hören upp att göra, vad ont är.
001:017 Lären att göra vad gott är,
          faren efter det rätt är,
              visen förtryckaren på bättre vägar,
          skaffen den faderlöse rätt,
              utfören änkans sak.

001:018 Kom, låt oss gå till rätta
              med varandra, säger HERREN.
          Om edra synder än äro blodröda,
              så kunna de bliva snövita,
          och om de äro röda såsom scharlakan,
              så kunna de bliva såsom vit ull.
001:019 Om I ären villiga att höra,
              skolen I få äta av landets goda.
001:020 Men ären I ovilliga och gensträviga,
              skolen I förtäras av svärd;
          ty så har HERRENS mun talat.

001:021 Huru har hon icke blivit en sköka, den trogna staden! Den var full av rätt, rättfärdighet bodde därinne, men nu bo där mördare. 001:022 Ditt silver har blivit slagg, ditt ädla vin är utspätt med vatten. 001:023 Dina styresmän äro upprorsmän och tjuvars stallbröder. Alla älskar de mutor och fara efter vinning. Den faderlöse skaffa de icke rätt, och änkans sak kommer icke inför dem. 001:024 Därför säger Herren, HERREN Sebaot, den Starke i Israel: Ve! Jag vill släcka min harm på mina ovänner och hämnas på mina fiender. 001:025 Jag vill vända min hand emot dig och bortrensa ditt slagg såsom med lutsalt och skaffa bort all din oädla malm. 001:026 Jag vill åter giva dig sådana domare som tillförne, och sådana rådsherrar som du förut ägde. Därefter skall du kallas »rättfärdighetens stad», »en trogen stad». 001:027 Sion skall genom rätt bliva förlossad och dess omvända genom rättfärdighet. 001:028 Men fördärv skall drabba alla överträdare och syndare, och de som övergiva HERREN, de skola förgås. 001:029 Ja, de skola komma på skam med de terebinter som voro eder fröjd; och I skolen få blygas över de lustgårdar som I haden så kära. 001:030 Ty I skolen bliva såsom en terebint med vissnade löv och varda lika en lustgård utan något vatten. 001:031 Och de väldige skola varda såsom blår, och deras verk såsom en gnista, och de skola tillsammans brinna, och ingen skall kunna släcka.

002:002 Och det skall ske i kommande dagar
              att det berg där HERRENS hus är
              skall stå där fast grundat
          och vara det yppersta ibland bergen
              och upphöjt över andra höjder;
          och alla hednafolk skola strömma dit,
002:003 ja, många folk skola gå åstad
              och skola säga:
          »Upp, låt oss draga åstad
              till HERRENS berg,
              upp till Jakobs Guds hus,
          för att han må undervisa oss om sina vägar,
              så att vi kunna vandra på hans stigar.»
          Ty från Sion skall lag utgå,
              och HERRENS ord från Jerusalem.
002:004 Och han skall döma mellan hednafolken
          och skipa rätt åt många folk.
          Då skola de smida sina svärd till plogbillar
          och sina spjut till vingårdsknivar.
          Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra
          och icke mer lära sig att strida.

002:005 I av Jakobs hus, kommen,
          låtom oss vandra i HERRENS ljus.
002:006 Ty du har förskjutit ditt folk,
              Jakobs hus,
          därför att de äro fulla av Österlandets väsende
              och öva teckentyderi såsom filistéerna;
          ja, med främlingar förbinda de sig.
002:007 Deras land är fullt av silver och guld,
          och på deras skatter är ingen ände;
          deras land är fullt av hästar,
          och på deras vagnar är ingen ände;
002:008 deras land är ock fullt av avgudar,
          och sina egna händers verk tillbedja de,
          det som deras fingrar hava gjort.
002:009 Därför bliva människorna nedböjda
              och männen ödmjukade;
          du kan icke förlåta dem.

002:010 Fly in i klippan,
              och göm dig i jorden,
          för HERRENS fruktansvärda makt
              och för hans höga majestät.
002:011 Ty människornas högmodiga ögon
              skola bliva ödmjukade,
          och männens övermod skall bliva nedböjt,
              och HERREN allena
          skall vara hög på den dagen.
002:012 Ty en dag har HERREN Sebaot bestämt,
          som skall komma över allt stolt och övermodigt
          och över allt som är upphöjt,
              och det skall bliva ödmjukat,
002:013 ja, över alla Libanons cedrar,
              de höga och stolta,
          och över alla Basans ekar;
002:014 över alla höga berg
          och alla stolta höjder,
002:015 över alla höga torn
          och alla fasta murar,
002:016 över alla Tarsis-skepp,
          ja, över allt som är skönt att skåda.
002:017 Och människornas högmod skall bliva nedböjt
          och männens övermod nedbrutet,
          och HERREN allena
              skall vara hög på den dagen.
002:018 Men avgudarna skola alldeles förgås.

002:019 Och man skall fly in i klippgrottor
              och in i jordhålor,
          för HERRENS fruktansvärda makt
              och för hans höga majestät,
          när han står upp för att förskräcka jorden.
002:020 På den dagen skola människorna kasta bort
              åt mullvadar och flädermöss
          de avgudar av silver
              och de avgudar av guld,
          som de hava gjort åt sig för att tillbedja.
002:021 Ja, de skola fly in i klipprämnor
              och in i bergsklyftor,
          för HERRENS fruktansvärda makt
              och för hans höga majestät,
          när han står upp för att förskräcka jorden.
002:022 Så förliten eder nu ej mer på människor,
              i vilkas näsa är allenast en fläkt;
          ty huru ringa äro icke de att akta!

003:001 Ty se, Herren, HERREN Sebaot skall taga bort ifrån Jerusalem och
        Juda allt slags stöd och uppehälle—all mat till uppehälle
        och all dryck till uppehälle—
003:002 hjältar och krigsmän, domare och profeter, spåmän och äldste,
003:003 underhövitsmän och högtuppsatta män, rådsherrar och slöjdkunnigt
        folk och män som äro förfarna i besvärjelsekonst.
003:004 Och jag skall giva dem ynglingar till furstar, och barnsligt
        självsvåld skall få råda över dem.
003:005 Av folket skall den ene förtrycka den andre, var och en sin
        nästa; den unge skall sätta sig upp mot den gamle, den ringe mot
        den högt ansedde.
003:006 När då så sker, att någon fattar tag i en annan i hans faders
        hus och säger: »Du äger en mantel, du skall bliva vår styresman;
        tag du hand om detta vacklande rike»—
003:007 då skall denne svara och säga: »Jag kan icke skaffa bot; i mitt
        hus finnes varken bröd eller mantel. Mig skolen I icke sätta
        till styresman över folket.»

003:008 Ty Jerusalem vacklar, och Juda faller, då de nu med sitt tal och
        sina gärningar stå emot HERREN och äro gensträviga mot hans
        härlighets blickar.
003:009 Deras uppsyn vittnar emot dem; och likasom Sodoms folk bedriva
        de sina synder uppenbart och dölja dem icke. Ve över deras
        själar, ty själva hava de berett sig olycka!
003:010 Om den rättfärdige mån I tänka att det skall gå honom väl, ty
        sådana skola äta sina gärningars frukt.
003:011 Men ve över den ogudaktige! Honom skall det gå illa, ty efter
        hans gärningar skall hans vedergällning bliva.

003:012 Mitt folks behärskare är ett barn,
          och kvinnor råda över det.
          Mitt folk, dina ledare föra dig vilse
          och fördärva den väg, som du skulle gå.

003:013 Men HERREN står redo att gå till rätta,
          han träder fram för att döma folken;
003:014 HERREN vill gå till doms
          med sitt folks äldste och med dess furstar.
          »I haven skövlat vingården;
          rov från de fattiga är i edra hus.
003:015 Huru kunnen I så krossa mitt folk
          och söndermala de fattiga?»
          Så säger Herren, HERREN Sebaot.

003:016 Och HERREN säger: Eftersom Sions döttrar äro så högmodiga, och gå med rak hals och spela med ögonen, och gå där och trippa och pingla med sina fotringar, 003:017 därför skall Herren låta Sions döttrars hjässor bliva fulla av skorv, och HERREN skall blotta deras blygd. 003:018 På den dagen skall Herren taga bort all deras ståt: fotringar, pannband och halsprydnader, 003:019 örhängen, armband och slöjor, 003:020 huvudprydnader, fotstegskedjor, gördlar, luktflaskor och amuletter, 003:021 fingerringar och näsringar, 003:022 högtidsdräkter, kåpor, mantlar och pungar, 003:023 speglar, fina linneskjortor, huvudbindlar och flor. 003:024 Och där skall vara stank i stället för vällukt, rep i stället för bälte, skalligt huvud i stället för krusat hår, hölje av säcktyg i stället för högtidsmantel, märken av brännjärn i stället för skönhet.

003:025 Dina män skola falla för svärd
och dina hjältar i krig:
003:026 hennes portar skola klaga och sörja,
och övergiven skall hon sitta på marken.

004:001 Och på den tiden skola sju kvinnor fatta i en och samma man och
säga: »Vi vilja själva föda oss och själva kläda oss; låt oss
allenast få bära ditt namn, och tag så bort vår smälek.»

004:002 På den tiden skall det som HERREN låter växa bliva till prydnad
        och härlighet, och vad landet alstrar bliva till berömmelse och
        ära, för den räddade skaran i Israel.
004:003 Och det skall ske att den som lämnas övrig i Sion och den som
        bliver kvar i Jerusalem, han skall då kallas helig, var och en
        som är upptecknad till liv i Jerusalem—
004:004 när en gång Herren har avtvått Sions döttrars orenlighet och
        bortsköljt ur Jerusalem dess blodskulder genom rättens och
        reningens ande.
004:005 Och HERREN skall över hela Sions bergs område och över dess
        högtidsskaror skapa en molnsky och en rök om dagen, och skenet
        av en lågande eld om natten; ty ett beskärmande täckelse skall
        vila över all dess härlighet.
004:006 Och ett skygd skall vara däröver till skugga under dagens hetta,
        och till en tillflykt och ett värn mot störtskurar och regn.

          Min vän hade en vingård
              på en bördig bergskulle.
005:002 Och han hackade upp den
              och rensade den från stenar
              och planterade där ädla vinträd;
          han byggde ett vakttorn därinne,
              han högg ock ut ett presskar däri.
          Så väntade han att den skulle bära äkta druvor,
              men den bar vilddruvor.
005:003 Och nu, I Jerusalems invånare
              och I Juda män,
          fällen nu eder dom
              mellan mig och min vingård.
005:004 Vad kunde mer göras för min vingård,
              än vad jag har gjort för den?
          Varför bar den då vilddruvor,
              när jag väntade att den skulle bära äkta druvor?
005:005 Så vill jag nu kungöra för eder
              vad jag skall göra med min vingård:
          Jag skall taga bort dess hägnad,
              och den skall givas till skövling;
          jag skall bryta ned dess mur,
              och den skall bliva nedtrampad.
005:006 Jag skall i grund fördärva den,
              ingen skall skära den eller gräva däri.
          Den skall fyllas med tistel och törne;
          och molnen skall jag förbjuda
              att sända ned regn på den.

005:007 Ty HERREN Sebaots vingård,
              det är Israels hus;
          och Juda folk
              är hans älsklingsplantering.
          Men när han väntade laglydnad,
              då fann han lagbrott,
          och när han väntade rättfärdighet,
              fann han skriande orättfärdighet.—

005:008 Ve eder som läggen hus till hus
          och fogen åker till åker,
          intill dess att rum ej mer finnes
          och I ären de enda som bo i landet!
005:009 Från HERREN Sebaot
              ljuder det så i mina öron:
          Sannerligen, de många husen
              skola bliva öde;
          huru stora och sköna de än äro,
              skola de bliva tomma på invånare.
005:010 Ty en vingård på tio plogland
              skall giva allenast ett batmått,
          och en homers utsäde
              skall giva blott en efa.

005:011 Ve dem som stå bittida upp
              för att hasta till starka drycker,
          och som sitta intill sena natten
              för att upphetta sig med vin!
005:012 Harpor och psaltare,
              pukor och flöjter och vin
              hava de vid sina dryckeslag,
          men på HERRENS gärningar
              akta de icke,
          på hans händers verk
              se de icke.
005:013 Därför skall mitt folk oförtänkt
              föras bort i fångenskap;
          dess ädlingar skola lida hunger
          och dess larmande skaror försmäkta av törst.
005:014 Ja, därför spärrar dödsriket
              upp sitt gap,
          det öppnar sina käftar
              utan allt mått,
          och stadens yperste
              måste fara ditned,
          jämte dess larmande och sorlande skaror,
              envar som fröjdar sig därinne.
005:015 Så bliva människorna nedböjda
              och männen ödmjukade,
          ja, ödmjukade varda
              de högmodigas ögon.
005:016 Men HERREN Sebaot
              bliver hög genom sin dom,
          Gud, den helige,
              bevisar sig helig genom rättfärdighet.
005:017 Och lamm gå där i bet
              såsom på sin egen mark,
          och på de rikas ödetomter
              söka vandrande herdar sin föda.

005:018 Ve dem som draga fram missgärningsstraff
              med lögnens tåg
          och syndastraff
              såsom med vagnslinor,
005:019 dem som säga: »Må han hasta,
              må han skynda med sitt verk,
              så att vi få se det;
          må det som Israels Helige har beslutit
              nalkas och komma,
              så att vi förnimma det!»

005:020 Ve dem som kalla det onda gott,
              och det goda ont,
          dem som göra mörker till ljus,
              och ljus till mörker,
          dem som göra surt till sött,
              och sött till surt!

005:021 Ve dem som äro visa i sina egna ögon
              och hålla sig själva för kloka!
005:022 Ve dem som äro hjältar
              i att dricka vin
          och som äro tappra
              i att blanda starka drycker,
005:023 dem som giva den skyldige rätt
              för mutors skull,
          men beröva den oskyldige
              vad som är hans rätt!

005:024 Därför, såsom eldsflamman förtär strå, och såsom halm sjunker tillsammans i lågan, så skall deras rot förruttna, och deras löv skola flyga bort såsom stoft, eftersom de förkastade HERREN Sebaots lag och föraktade Israels Heliges ord.

005:025 Därför har HERRENS vrede
              upptänts mot hans folk,
          och han uträcker sin hand
              emot det och slår det,
          så att bergen darra,
          och så att döda kroppar ligga
              såsom orenlighet på gatorna.
          Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
          hans hand är ännu uträckt.

005:026 Och han reser upp ett baner
              för hednafolken i fjärran,
          och lockar på dem att de skola komma
              från jordens ända;
          och se, snart och med hast
              komma de dit.
005:027 Ingen finnes bland dem, som är trött,
              ingen som är stapplande.
          Ingen unnar sig slummer
              och ingen sömn;
          på ingen lossnar bältet
              omkring hans länder,
          och för ingen brister
              en skorem sönder.
005:028 Deras pilar äro skarpa,
              och deras bågar äro alla spända;
          deras hästars hovar
              äro såsom av flinta,
          och deras vagnshjul likna stormvinden.
005:029 Deras skriande är såsom en lejoninnas;
              de skria såsom unga lejon,
          rytande gripa de sitt rov och bära bort det,
              och ingen finnes, som räddar.
005:030 Ett rytande över folket
              höres på den dagen,
              likt rytandet av ett hav;
          och skådar man ned på jorden,
              se, då är där mörker och nöd,
          och ljuset är förmörkat genom töcken.

006:001 I det år då konung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och
        upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet.
006:002 Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar:
        med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina
        fötter, och med två flögo de.
006:003 Och den ene ropade till den andre och sade:

»Helig, helig, helig är HERREN Sebaot;
hela jorden är full av hans härlighet.»

006:004 Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd; och huset
blev uppfyllt av rök.

006:005 Då sade jag: »Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar,
        och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon
        hava sett Konungen, HERREN Sebaot.»
006:006 Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin
        hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret.
006:007 Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: »Se, då
        nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit
        tagen ifrån dig, och din synd är försonad.»

006:008 Och jag hörde Herren tala, och han sade: »Vem skall jag sända,
och vem vill vara vår budbärare?» Och jag sade: »Se, här är jag,
sänd mig.»
006:009 Då sade han: »Gå åstad och säg till detta folk:

          'Hören alltjämt, men förstån intet;
          sen alltjämt, men förnimmen intet'.
006:010 Förstocka detta folks hjärta,
              och tillslut dess öron,
              och förblinda dess ögon,
          så att det icke kan se med sina ögon,
              eller höra med sina öron,
              eller förstå med sitt hjärta,
          och omvända sig och bliva helat.»

006:011 Men jag sade: »För huru lång tid, Herre?» Han svarade:
        »Till dess att städerna bliva öde och utan någon invånare,
        och husen utan folk, och till dess att fälten ligga öde och
        förhärjade.
006:012 Och när HERREN har fört folket bort i fjärran och ödsligheten
        bliver stor i landet,
006:013 och allenast en tiondedel ännu är kvar däri, då skall denna
        ytterligare förödas såsom en terebint eller en ek av vilken en
        stubbe har lämnats kvar, när den fälldes. Den stubben skall vara
        en helig säd.»

007:001 Och i Ahas', Jotams sons, Ussias sons, Juda konungs, tid hände
        sig att Resin, konungen i Aram, och Peka, Remaljas son, Israels
        konung, drogo upp mot Jerusalem för att erövra det (vilket de
        likväl icke förmådde göra).
007:002 Och när det blev berättat för Davids hus att araméerna hade
        lägrat sig i Efraim, då skälvde hans och hans folks hjärtan,
        såsom skogens träd skälva för vinden.

007:003 Men HERREN sade till Jesaja: »Gå åstad med din son Sear-Jasub
        och möt Ahas vid ändan av Övre dammens vattenledning, på vägen
        till Valkarfältet,
007:004 och säg till honom: Tag dig till vara och håll dig stilla;
        frukta icke och var icke försagd i ditt hjärta för dessa två
        rykande brandstumpar, för Resin med araméerna och för Remaljas
        son, i deras förgrymmelse.
007:005 Eftersom Aram med Efraim och Remaljas son hava gjort upp onda
        planer mot dig och sagt:
007:006 'Vi vilja draga upp mot Juda och slå det med skräck och erövra
        det åt oss och göra Tabals son till konung där',
007:007 därför säger Herren, HERREN: Det skall icke lyckas, det skall
        icke ske.

007:008 Ty Damaskus är Arams huvud, och Resin är Damaskus' huvud; och om
        sextiofem år skall Efraim vara krossat, så att det icke mer är
        ett folk.
007:009 Och Samaria är Efraims huvud, och Remaljas son är Samarias
        huvud. Om I icke haven tro, skolen I icke hava ro.»

007:010 Och HERREN talade ytterligare till Ahas och sade:
007:011 »Begär ett tecken från HERREN, din Gud; du må begära det vare
        sig nedifrån djupet eller uppifrån höjden.»
007:012 Men Ahas svarade: »Jag begär intet, jag vill icke fresta
        HERREN.»
007:013 Då sade han: »Så hören då, I av Davids hus: Är det eder icke
        nog att I sätten människors tålamod på prov? Viljen I ock pröva
        min Guds tålamod?
007:014 Så skall då Herren själv giva eder ett tecken: Se, den unga
        kvinnan skall varda havande och föda en son, och hon skall giva
        honom namnet Immanuel.
007:015 Gräddmjölk och honung skall bliva hans mat inemot den tid då han
        förstår att förkasta vad ont är och utvälja vad gott är.
007:016 Ty innan gossen förstår att förkasta vad ont är och utvälja vad
        gott är, skall det land för vars båda konungar du gruvar dig
        vara öde.
007:017 Och över dig och över ditt folk och över din faders hus skall
        HERREN låta dagar komma, sådana som icke hava kommit allt ifrån
        den tid då Efraim skilde sig från Juda: konungen i Assyrien.
007:018 Ty på den tiden skall HERREN locka på flugorna längst borta vid
        Egyptens strömmar och på bisvärmarna i Assyriens land;
007:019 och de skola komma och slå ned, alla tillhopa, i bergsdälder och
        stenklyftor, i alla törnsnår och på alla betesmarker.
007:020 På den tiden skall HERREN med en rakkniv som tingas på andra
        sidan floden—nämligen med konungen i Assyrien—raka av allt
        hår både på huvudet och nedtill; ja, också skägget skall den
        taga bort.

007:021 På den tiden skall en kviga och två tackor vara vad en man föder
        upp.
007:022 Men han skall få mjölk i sådan myckenhet att han kan leva av
        gräddmjölk; ja, alla som finnas kvar i landet skola leva av
        gräddmjölk och honung.
007:023 Och det skall ske på den tiden, att där nu tusen vinträd stå,
        värda tusen siklar silver, där skall överallt växa tistel och
        törne.
007:024 Med pilar och båge skall man gå dit, ty hela landet skall vara
        tistel och törne.
007:025 Och alla de berg där man nu arbetar med hackan, dem skall man ej
        mer beträda, av fruktan för tistel och törne; de skola bliva
        platser dit oxar drivas, och marker som trampas ned av får.»

008:001 Och HERREN sade till mig: »Tag dig en stor tavla och skriv på
den med tydlig stil Maher-salal Has-bas.
008:002 Och jag vill taga mig pålitliga vittnen: prästen Uria och
Sakarja, Jeberekjas son.»

008:003 Och jag gick in till profetissan, och hon blev havande och födde
        en son. Och HERREN sade till mig: »Giv honom namnet
        Maher-salal Has-bas.
008:004 Ty förrän gossen kan säga 'fader' och 'moder' skall man bära
        Damaskus' skatter och byte från Samaria fram för konungen i
        Assyrien.»

008:005 Och HERREN talade vidare till mig och sade:
008:006 »Eftersom detta folk föraktar Siloas vatten, som flyter så
        stilla, och har sin fröjd med Resin och Remaljas son,
008:007 se, därför skall HERREN låta komma över dem flodens vatten, de
        väldiga och stora, nämligen konungen i Assyrien med all hans
        härlighet. Och den skall stiga över alla sina bräddar och gå
        över alla sina stränder.
008:008 Den skall tränga fram i Juda, svämma över och utbreda sig och
        räcka ända upp till halsen; och med sina utbredda vingar, skall
        den uppfylla ditt land, Immanuel, så vitt det är.»
008:009 Rasen, I folk; I skolen dock krossas.
          Lyssnen, alla I fjärran länder.
          Rusten eder; I skolen dock krossas.
          Ja, rusten eder; I skolen dock krossas.
008:010 Gören upp planer; de varda dock om intet.
          Avtalen, vad I viljen; det skall dock ej lyckas.
          Ty Gud är med oss.

008:011 Ty så sade HERREN till mig, när hans hand kom över mig med makt
        och han varnade mig för att vandra på detta folks väg:
008:012 I skolen icke kalla för sammansvärjning allt vad detta folk
        kallar sammansvärjning, ej heller skolen I frukta vad det
        fruktar, I skolen icke förskräckas därför.
008:013 Nej, HERREN Sebaot skolen I hålla helig; honom skolen I frukta,
        och för honom skolen I förskräckas.
008:014 Så skall han varda för eder något heligt; men för de två Israels
        hus skall han bliva en stötesten och en klippa till fall och för
        Jerusalems invånare en snara och ett giller.
008:015 Många av dem skola stupa därpå, de skola falla och krossas, de
        skola snärjas och varda fångade.

008:016 Lägg vittnesbördet ombundet och lagen förseglad i mina
lärjungars hjärtan.

008:017 Så vill jag förbida HERREN, då han nu döljer sitt ansikte för
Jakobs hus; jag vill vänta efter honom.
008:018 Se, jag och barnen som HERREN har givit mig, vi äro tecken och
förebilder i Israel, från HERREN Sebaot, som bor på Sions berg.

008:019 Och när man säger till eder: »Frågen andebesvärjare och
        spåmän, dem som viska och mumla», så svaren: »Skall icke
        ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda för de
        levande?»

008:020 »Nej, hållen eder till lagen, till vittnesbördet!» Så
        skola förvisso en gång de nödgas mana, för vilka nu ingen
        morgonrodnad finnes.
008:021 De skola draga omkring i landet, nedtryckta och hungrande, och i
        sin hunger skola de förbittras och skola förbanna sin konung och
        sin Gud. Och de skola vända blicken uppåt, de skola ock skåda
        ned på jorden;
008:022 men se, där är nöd och mörker och natt av ångest. Ja, tjockt
        mörker är de fördrivnas liv.

009:001 Dock, natt skall icke förbliva där nu ångest råder. I den förgångna tiden har har han låtit Sebulons och Naftalis land vara ringa aktat, men i framtiden skall han låta det komma till ära, trakten utmed Havsvägen, landet på andra sidan Jordan, hedningarnas område.

009:002 Det folk som vandrar i mörkret
          skall se ett stort ljus;
          ja, över dem som bo i dödsskuggans land
          skall ett ljus skina klart.
009:003 Du skall göra folket talrikt,
              du skall göra dess glädje stor;
          inför dig skola de glädja sig,
              såsom man glädes under skördetiden,
          såsom man fröjdar sig,
              när man utskiftar byte.
009:004 Ty du skall bryta sönder deras bördors ok
              och deras skuldrors gissel
          och deras plågares stav,
              likasom i Midjans tid.
009:005 Och skon som krigaren bar i stridslarmet,
          och manteln som sölades i blod,
          allt sådant skall brännas upp
              och förtäras av eld.
009:006 Ty ett barn varder oss fött,
              en son bliver oss given,
          och på hans skuldror
              skall herradömet vila;
          och hans namn skall vara:
          Underbar i råd,
              Väldig Gud,
          Evig fader,
              Fridsfurste.
009:007 Så skall herradömet varda stort
              och friden utan ände
          över Davids tron
              och över hans rike;
          så skall det befästas och stödjas
              med rätt och rättfärdighet,
              från nu och till evig tid.
          HERREN Sebaots nitälskan
              skall göra detta.

009:008 Ett ord sänder Herren mot Jakob,
          och det slår ned i Israel,
009:009 och allt folket får förnimma det,
          Efraim och Samarias invånare,
          de som säga i sitt övermod
              och i sitt hjärtas stolthet:
009:010 »Tegelmurar hava fallit,
              men med huggen sten bygga vi upp nya;
          mullbärsfikonträd har man huggit ned,
              men cederträd sätta vi i deras ställe.»
009:011 Och HERREN uppreser mot dem Resins ovänner
          och uppeggar deras fiender,
009:012 araméerna från den ena sidan
              och filistéerna från den andra,
          och de äta upp Israel med glupska gap.
          Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
          hans hand är ännu uträckt.

009:013 Men folket vänder ej åter
              till honom som slår dem;
          Herren Sebaot
              söka de icke.
009:014 Därför avhugger HERREN på Israel
              både huvud och svans,
          han hugger av både palmtopp och sävstrå,
              allt på en dag—
009:015 de äldste och högst uppsatte
              de äro huvudet,
          och profeterna, de falska vägvisarna,
              de äro svansen.
009:016 Ty detta folks ledare föra det vilse,
          och de som låta leda sig gå i fördärvet.
009:017 Därför kan Herren icke glädja sig
              över dess unga män,
          ej heller hava förbarmande
              med dess faderlösa och änkor;
          ty de äro allasammans gudlösa ogärningsmän,
          och var mun talar dårskap.
          Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
          hans hand är ännu uträckt.

009:018 Ty ogudaktigheten förbränner såsom en eld,
          den förtär tistel och törne;
          den tänder på den tjocka skogen,
          så att den går upp i höga virvlar av rök.
009:019 Genom HERREN Sebaots förgrymmelse
              har landet råkat i brand,
          och folket är likasom eldsmat;
          den ene skonar icke den andre.
009:020 Man river åt sig till höger och förbliver dock hungrig,
          man tager för sig till vänster och bliver dock ej mätt;
          envar äter köttet på sin egen arm:
009:021 Manasse äter Efraim,
              och Efraim Manasse,
          och båda tillhopa vända sig mot Juda.
          Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
          hans hand är ännu uträckt.

010:001 Ve eder som stadgen orättfärdiga stadgar!
          I skriven, men våldslagar skriven I
010:002 för att vränga de ringas sak
          och beröva de fattiga i mitt folk deras rätt,
          för att göra änkor till edert byte
          och plundra de faderlösa.
010:003 Vad viljen I göra på hemsökelsens dag,
          när ovädret kommer fjärran ifrån?
          Till vem viljen I fly för att få hjälp,
          och var viljen I lämna edra skatter i förvar?
010:004 Om man ej böjer knä såsom fånge,
          så måste man falla bland de dräpta.
          Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
          hans hand är ännu uträckt.

010:005 Ve över Assur, min vredes ris,
          som bär min ogunst såsom en stav i sin hand!
010:006 Mot ett gudlöst folk sänder jag honom,
          och mot min förgrymmelses folk bjuder jag honom gå,
          för att taga rov och göra byte,
          och för att nedtrampa det såsom orenlighet på gatorna.
010:007 Men så menar icke han,
          och i sitt hjärta tänker han ej så,
          utan hans hjärta står efter att förgöra
          och efter att utrota folk i mängd.
010:008 Han säger: »Äro mina hövdingar ej allasammans konungar?
010:009 Har det icke gått Kalno såsom Karkemis,
          och Hamat såsom Arpad,
          och Samaria såsom Damaskus?
010:010 Då min hand har träffat de andra gudarnas riken,
          vilkas beläten voro förmer än Jerusalems och Samarias,
010:011 skulle jag då ej kunna göra med Jerusalem och dess gudabilder
          vad jag har gjort med Samaria och dess gudar?»

010:012 Men när Herren har fullbordat allt sitt verk på Sions berg
och i Jerusalem, då skall jag hemsöka den assyriske konungens
hjärtas högmodsfrukt och hans stolta ögons förhävelse.
010:013 Ty han säger:

          »Med min hands kraft har jag utfört detta
          och genom min vishet, ty jag har förstånd.
          Jag flyttade folkens gränser,
          deras förråd utplundrade jag,
          och i min väldighet stötte jag härskarna från tronen.
010:014 Och min hand grep efter folkens skatter
          såsom efter fågelnästen,
          och såsom man samlar övergivna ägg,
          så samlade jag jordens alla länder;
          ingen fanns, som rörde vingen
          eller öppnade näbben till något ljud.»

010:015 Skall då yxan berömma sig mot honom som hugger med den,
          eller sågen förhäva sig mot honom som sätter den i rörelse?
          Som om käppen satte i rörelse honom som lyfter den,
          eller staven lyfte en som dock är förmer än ett stycke trä!
010:016 Så skall då Herren, HERREN Sebaot
          sända tärande sjukdom i hans feta kropp,
          och under hans härlighet skall brinna en brand
          likasom en brinnande eld.
010:017 Och Israels ljus skall bliva en eld
          och hans Helige en låga,
          och den skall bränna upp och förtära dess törnen
          och dess tistlar, allt på en dag.
010:018 Och på hans skogars och parkers härlighet
          skall han alldeles göra en ände;
          det skall vara, såsom när en sjuk täres bort.
010:019 De träd som bliva kvar i hans skog
              skola vara lätt räknade;
          ett barn skall kunna teckna upp dem.

010:020 På den tiden skall kvarlevan av Israel
          och den räddade skaran av Jakobs hus
          ej vidare stödja sig vid honom som slog dem;
          i trohet skola de stödja sig
          vid HERREN, Israels Helige.
010:021 En kvarleva skall omvända sig,
              en kvarleva av Jakob,
              till Gud, den väldige.
010:022 Ty om än ditt folk, Israel,
          vore såsom sanden i havet,
          så skall dock allenast en kvarleva där omvända sig.
          Förödelsen är oryggligt besluten,
          den kommer med rättfärdighet såsom en flod.
010:023 Ty förstöring och oryggligt besluten straffdom
          skall Herren, HERREN Sebaot
          låta komma över hela jorden.

010:024 Därför säger Herren, HERREN Sebaot så: Frukta icke, mitt
        folk, du som bor i Sion, för Assur, när han slår dig med riset
        och upplyfter sin stav mot dig, såsom man gjorde i Egypten.
010:025 Ty ännu allenast en liten tid, och ogunsten skall hava en
        ände, och min vrede skall vända sig till deras fördärv.
010:026 Och HERREN Sebaot skall svänga sitt gissel över dem, såsom
        när han slog Midjan vid Orebsklippan; och sin stav, som han räckte
        ut över havet, skall han åter upplyfta, såsom han gjorde i
        Egypten.
010:027 På den tiden skall hans börda tagas bort ifrån din skuldra
        och hans ok ifrån din hals, ty oket skall brista sönder för fetmas
        skull.

010:028 Han kommer över Ajat,
              han drager fram genom Migron;
          i Mikmas lämnar han sin tross.
010:029 De draga fram över passet;
              i Geba taga de nattkvarter.
          Rama bävar;
              Sauls Gibea flyr.
010:030 Ropa högt,
              du dotter Gallim.
          Giv akt, du Laisa.
              Arma Anatot!
010:031 Madmena flyktar;
              Gebims invånare bärga sitt gods.
010:032 Ännu samma dag
              står han i Nob;
          han lyfter sin hand
              mot dottern Sions berg,
              mot Jerusalems höjd.
010:033 Men se, då avhugger Herren, HERREN Sebaot
          den lummiga kronan, med förskräckande makt;
          de resliga stammarna ligga fällda,
          de höga träden störta ned.
010:034 Den tjocka skogen nedhugges med järnet;
          Libanons skogar falla för den väldige.

011:001 Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, och en telning från dess rötter skall bära frukt. 011:002 Och på honom skall HERRENS Ande vila, vishets och förstånds Ande, råds och starkhets Ande, HERRENS kunskaps och fruktans Ande. 011:003 Han skall hava sitt välbehag i HERRENS fruktan; och han skall icke döma efter som ögonen se eller skipa lag efter som öronen höra. 011:004 Utan med rättfärdighet skall han döma de arma och med rättvisa skipa lag åt de ödmjuka på jorden. Och han skall slå jorden med sin muns stav, och med sina läppars anda döda de ogudaktiga. 011:005 Rättfärdighet skall vara bältet omkring hans länder och trofasthet bältet omkring hans höfter. 011:006 Då skola vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar; och kalvar och unga lejon och gödboskap skola sämjas tillhopa, och en liten gosse skall valla dem. 011:007 Kor och björnar skola gå och beta, deras ungar skola ligga tillhopa, och lejon skola äta halm likasom oxar. 011:008 Ett spenabarn skall leka invid en huggorms hål och ett avvant barn sträcka ut sin hand efter basiliskens öga. 011:009 Ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göra vad ont och fördärvligt är, ty landet skall vara fullt av HERRENS kunskap, likasom havsdjupet är fyllt av vattnet.

011:010 Och det skall ske på den tiden att hednafolken skola söka
        telningen från Isais rot, där han står såsom ett baner för folken;
        och hans boning skall vara idel härlighet.
011:011 Och HERREN skall på den tiden ännu en gång räcka ut sin hand,
        för att förvärva åt sig kvarlevan av sitt folk, vad som har blivit
        räddat från Assyrien, Egypten, Patros, Etiopien, Elam, Sinear,
        Hamat och havsländerna.

011:012 Och han skall resa upp ett baner för hednafolken
          och samla Israels fördrivna män;
          och Juda förskingrade kvinnor skall han hämta
          tillhopa från jordens fyra hörn.
011:013 Då skall Efraims avund upphöra
          och Juda ovänskap bliva utrotad;
          Efraim skall ej hysa avund mot Juda,
          och Juda icke ovänskap mot Efraim.
011:014 Men såsom rovfåglar skola de slå ned
              på filistéernas skuldra västerut,
          tillsammans skola de taga byte
              av österlänningarna;
          Edom och Moab
              skola gripas av deras hand,
          och Ammons barn
              skola bliva dem hörsamma.
011:015 Och HERREN skall giva till spillo
              Egyptens havsvik
          och lyfta sin hand
              mot floden i förgrymmelse;
          och han skall klyva den i sju bäckar
          och göra så, att man torrskodd kan gå däröver.
011:016 Så skall där bliva en banad väg
              för den kvarleva av hans folk,
              som har blivit räddad från Assur,
          likasom det var för Israel
              på den dag då de drogo upp
              ur Egyptens land.

          »Jag tackar dig, HERRE,
              ty väl var du vred på mig,
          men din vrede har upphört,
              och du tröstar mig.
012:002 Se, Gud är min frälsning,
              jag är trygg och fruktar icke;
          ty HERREN, HERREN
              är min starkhet och min lovsång,
          och han blev mig till frälsning.»

012:003 Och I skolen ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor 012:004 och skolen säga på den tiden:

          »Tacken HERREN,
              åkallen hans namn,
          gören hans gärningar kunniga bland folken;
              förtäljen att hans namn är högt.
012:005 Lovsjungen HERREN,
              ty han har gjort härliga ting;
          detta vare kunnigt
              över hela jorden.
012:006 Ropen av fröjd och jublen,
              I Sions invånare,
          ty Israels Helige
              är stor bland eder.

013:001 Detta är en utsaga om Babel, vad som uppenbarades för Jesaja,
Amos' son.

013:002 Resen upp ett baner på ett kalt berg,
              ropen högt till dem;
          viften med handen att de må draga in
              genom de mäktiges portar.
013:003 Jag själv har bådat upp mina invigda,
          ja, kallat mina hjältar till mitt vredesverk,
              min stolta skara, som jublar.

013:004 Hör, det larmar på bergen
              såsom av ett stort folk.
          Hör, det sorlar av riken
              med hopade hednafolk.
          HERREN Sebaot mönstrar
              sin krigarskara.
013:005 Ifrån fjärran land komma de,
              ifrån himmelens ända,
          HERREN och hans vredes redskap,
              för att fördärva hela jorden.
013:006 Jämren eder, ty nära är HERRENS dag;
          såsom våld från den Allsvåldige kommer den.
013:007 Därför sjunka alla händer ned,
          och alla människohjärtan förfäras.
013:008 Man förskräckes, man gripes
              av ångest och kval,
          ja, våndas såsom en barnaföderska.
          Häpen stirrar den ene på den andre;
          röda såsom eldslågor äro deras ansikten.
013:009 Se, HERRENS dag kommer,
              gruvlig och med förgrymmelse
              och med vredesglöd,
          för att göra jorden till en ödemark
          och utrota syndarna som där bo.
013:010 Ty himmelens stjärnor och stjärnbilder
          sända ej mer ut sitt ljus,
          solen går mörk upp,
          och månens ljus skiner icke.
013:011 Jag skall hemsöka jordens krets för dess ondska
          och de ogudaktiga för deras missgärning;
          jag skall göra slut på de fräckas övermod
          och slå ned våldsverkarnas högmod.
013:012 Jag skall göra en man mer sällsynt än fint guld,
          en människa mer sällsynt än guld från Ofir.
013:013 Därför skall jag komma himmelen att darra,
          och jorden skall bäva och vika från sin plats—
          genom HERREN Sebaots förgrymmelse,
          på hans glödande vredes dag.

013:014 Och likasom jagade gaseller
          och en hjord som ingen samlar
          vända de då hem, var och en till sitt folk,
          och fly, var och en till sitt land.
013:015 Men envar som upphinnes bliver genomborrad,
          och envar som gripes faller för svärd.
013:016 Deras späda barn krossas
              inför deras ögon,
          deras hus plundras,
              och deras kvinnor skändas.

013:017 Ty se, jag vill uppväcka mot dem mederna,
          som akta silver för intet
          och icke fråga efter guld.
013:018 Deras bågar skola fälla de unga männen,
          med frukten i moderlivet hava de intet förbarmande,
          och barnen skona de icke.
013:019 Och det skall gå med Babel, rikenas krona,
          kaldéernas ära och stolthet,
          likasom när Gud omstörtade Sodom och Gomorra.
013:020 Aldrig mer skall det bliva bebyggt,
          från släkte till släkte skall det ligga obebott;
          ingen arab skall där slå upp sitt tält,
          ingen herde lägra sig där med sin hjord.
013:021 Nej, öknens djur skola lägra sig där,
          och dess hus skola fyllas av uvar;
          strutsar skola bo där,
          och gastar skola hoppa där.
013:022 Schakaler skola tjuta i dess palatser
          och ökenhundar i praktbyggnaderna.
          Snart kommer dess tid;
          dess dagar skola ej fördröjas.

014:001 Ty HERREN skall förbarma sig över Jakob och ännu en gång
        utvälja Israel och låta dem komma till ro i deras land; och
        främlingar skola sluta sig till dem och hålla sig till Jakobs hus.
014:002 Och folk skola taga dem och föra dem hem igen; men Israels hus
        skall lägga dem under sig såsom sin arvedel i HERRENS land, och
        skall göra dem till trälar och trälinnor. Så skola de få sina
        fångvaktare till fångar och råda över sina plågare.

014:003 Och på den dag då HERREN låter dig få ro från din vedermöda
och ångest, och från den hårda träldom som har varit dig pålagd,
014:004 då skall du stämma upp denna visa över konungen i Babel, du
skall säga:

          »Vilken ände har icke plågaren fått,
              vilken ände pinoorten!
014:005 HERREN har brutit sönder
              de ogudaktigas stav,
          tyrannernas ris,
014:006 det ris som i grymhet slog folken
              med slag på slag,
          och i vrede härskade över folkslagen
              med skoningslös förföljelse.
014:007 Hela jorden har nu fått vila och ro;
              man brister ut i jubel.
014:008 Själva cypresserna glädja sig över ditt fall,
              så ock Libanons cedrar:
          'Sedan du nu ligger där, drager ingen hitupp
              för att hugga ned oss.'

014:009 Dödsriket därnere störes i sin ro för din skull,
              när det måste taga emot dig.
          Skuggorna där väckas upp för din skull,
              jordens alla väldige;
          folkens alla konungar måste stå upp
              från sina troner.
014:010 De upphäva alla sin röst
              och säga till dig:
          'Så har då också du blivit maktlös såsom vi,
              ja, blivit vår like.'
014:011 Ned till dödsriket har din härlighet måst fara,
              och dina harpors buller;
          förruttnelse är bädden under dig,
              och maskar äro ditt täcke.

014:012 Huru har du icke fallit ifrån himmelen,
              du strålande morgonstjärna!
          Huru har du icke blivit fälld till jorden,
              du folkens förgörare!
014:013 Det var du som sade i ditt hjärta:
              'Jag vill stiga upp till himmelen;
          högt ovanför Guds stjärnor
              vill jag ställa min tron;
          jag vill sätta mig på gudaförsamlingens berg
              längst uppe i norr.
014:014 Jag vill stiga upp över molnens höjder,
              göra mig lik den Högste.'

014:015 Nej, ned till dödsriket måste du fara,
              längst ned i graven.
014:016 De som se dig stirra på dig,
              de betrakta dig och säga:
          'Är detta den man som kom jorden att darra
              och riken att bäva,
014:017 den som förvandlade jordkretsen till en öken
              och förstörde dess städer,
          den som aldrig frigav sina fångar,
              så att de fingo återvända hem?'

014:018 Folkens alla konungar
              ligga allasammans med ära
              var och en i sitt vilorum;
014:019 men du ligger obegraven och bortkastad,
              lik en föraktad gren;
          du ligger där överhöljd av dräpta,
              av svärdsslagna män,
          av döda som hava farit ned i gravkammaren,
              lik ett förtrampat as.
014:020 Du skulle icke såsom de
              få vila i en grav,
          ty du fördärvade ditt land
              och dräpte ditt folk.

          Om ogärningsmännens avföda
              skall man aldrig mer tala.
014:021 Anställen ett blodbad på hans söner
              för deras fäders missgärning.
          De få ej stå upp och besitta jorden
              och fylla jordkretsens yta med städer.»

014:022 Nej, jag skall stå upp emot dem, säger HERREN Sebaot; och jag
        skall utrota ur Babel både namn och kvarleva, både barn och
        efterkommande, säger HERREN.
014:023 Och jag skall göra det till ett tillhåll för rördrommar och
        fylla det med sumpsjöar; ja, jag skall bortsopa det med
        ödeläggelsens kvast, säger HERREN Sebaot.

014:024 HERREN Sebaot har svurit och sagt:
          Sannerligen, såsom jag har tänkt, så skall det ske,
          och vad jag har beslutit, det skall fullbordas.
014:025 Jag skall krossa Assur i mitt land,
          och på mina berg skall jag förtrampa honom.
          Så skall hans ok bliva borttaget ifrån dem
          och hans börda tagas av deras skuldra.
014:026 Detta är det beslut som är fattat
              mot hela jorden;
          detta är den hand som är uträckt
              mot alla folk.
014:027 Ty HERREN Sebaot har beslutit det;
              vem kan då göra det om intet?
          Hans hand är det som är uträckt;
              vem kan avvända den?

014:029 Gläd dig icke, du filistéernas hela land,
          över att det ris som slog dig är sönderbrutet;
          ty från ormens rot skall en basilisk komma fram,
          och dennes avkomma bliver en flygande drake.
014:030 De utarmade skola sedan få bete
          och de fattiga få lägra sig i trygghet;
          men telningarna från din rot skall jag döda genom hunger,
          och vad som bliver kvar av dig skall dräpas.
014:031 Jämra dig, du port; ropa, du stad;
          försmält av ångest, du filistéernas hela land.
          Ty norrifrån kommer en rök;
          i fiendeskarornas tåg bliver ingen efter.

Jo, att det är HERREN som har grundat Sion,
och att de betryckta bland hans folk där hava sin tillflykt.

Ja, med Ar-Moab är det ute den natt då det förstöres. Ja, med Kir-Moab är det ute den natt då det förstöres. 015:002 Habbait och Dibon stiga upp på offerhöjderna för att gråta; uppe i Nebo och Medeba jämrar sig Moab; alla huvuden där äro skalliga, alla skägg avskurna. 015:003 På dess gator bär man sorgdräkt, så ock på dess tak; på dess torg jämra sig alla och flyta i tårar. 015:004 Hesbon och Eleale höja klagorop, så att det höres ända till Jahas. Därför skria ock Moabs krigare; hans själ våndas i honom. 015:005 Mitt hjärta klagar över Moab, ty hans flyktingar fly ända till Soar, till Eglat-Selisia; uppför Halluhits höjd stiger man under gråt, och på vägen till Horonaim höjas klagorop över förstörelsen. 015:006 Nimrims vatten bliva torr ökenmark, gräset förtorkas, brodden vissnar, intet grönt lämnas kvar. 015:007 Återstoden av sitt förvärv, sitt sparda gods, bär man därför nu bort över Pilträdsbäcken. 015:008 Ja, klagoropen ljuda runtom i Moabs land; till Eglaim når dess jämmer och till Beer-Elim dess jämmer. 015:009 Dimons vatten äro fulla av blod. Ja, ännu något mer skall jag låta komma över Dimon; ett lejon över Moabs räddade, över det som bliver kvar av landet.

016:001 »Sänden åstad de lamm
          som landets herre bör hava
          från Sela genom öknen
              till dottern Sions berg.»
016:002 Och såsom flyktande fåglar,
              lika skrämda fågelungar
          komma Moabs döttrar
              till Arnons vadställen.
016:003 De säga: »Giv oss råd,
              bliv medlare för oss.
          Låt din skugga vara såsom natten,
              nu mitt i middagshettan.
          Skydda de fördrivna;
              röj icke de flyktande.
016:004 Låt mina fördrivna
              finna härbärge hos dig,
          var för Moab ett beskärm
              mot fördärvaren,
          till dess att utpressaren ej mer är till
              och fördärvet får en ände
          och förtryckarna försvinna
              bort ur landet.
016:005 Så skall genom eder mildhet
              eder tron bliva befäst,
          och på den skall sitta trygg
              i Davids hydda
          en furste som far efter vad rätt är
              och främjar rättfärdighet.»

016:006 Vi hava hört om Moabs högmod,
              det övermåttan höga,
          om hans högfärd, högmod och övermod
              och opålitligheten i hans lösa tal.
016:007 Därför måste nu Moab jämra sig över Moab,
              hela landet måste jämra sig.
          Över Kir-Haresets druvkakor måsten I sucka
              i djup bedrövelse.
016:008 Ty Hesbons fält äro förvissnade,
              så ock Sibmas vinträd,
          vilkas ädla druvor
              slogo folkens herrar till marken,
          vilkas rankor nådde till Jaeser
              och förirrade sig i öknen,
          vilkas skott bredde ut sig
              och gingo över havet.
016:009 Därför gråter jag över Sibmas vinträd,
              såsom Jaeser gråter;
          med mina tårar vattnar jag dig, Hesbon,
              och dig, Eleale.
          Ty mitt i din sommar och din bärgningstid
              har ett skördeskri slagit ned.
016:010 Glädje och fröjd är nu avbärgad
              från de bördiga fälten,
          och i vingårdarna höjes intet glädjerop,
              höres intet jubel;
          ingen trampar vin i pressarna,
              på skördeskriet har jag gjort slut.
016:011 Därför klagar mitt hjärta
              såsom en harpa över Moab,
          ja, mitt innersta över Kir-Heres.
016:012 Ty huru än Moab ävlas att träda upp på offerhöjden
          och huru han än går in i sin helgedom och beder,
              så uträttar han intet därmed.

016:013 Detta är det ord, som HERREN tillförne talade till Moab.
016:014 Men nu har HERREN åter talat och sagt: Inom tre år, såsom
        dagakarlen räknar åren, skall Moab i sin härlighet, med alla
        sina stora skaror, varda aktad för intet; och vad som bliver
        kvar skall vara litet och ringa, icke mycket värt.

          Se, Damaskus skall upphöra att vara en stad;
          det skall falla och bliva en stenhop.
017:002 Aroers städer varda övergivna;
              de bliva tillhåll för hjordar,
              som lägra sig där ostörda.
017:003 Det är förbi med Efraims värn,
              med Damaskus' konungadöme
              och med kvarlevan av Aram.
          Det skall gå med dem såsom med Israels barns härlighet,
              säger HERREN Sebaot.

017:004 Och det skall ske på den tiden
          att Jakobs härlighet vändes i armod,
          och att hans feta kropp bliver mager.
017:005 Det går, såsom när skördemannen samlar ihop säden
          och med sin arm skördar axen;
          det går, såsom när man plockar ax
          i Refaims-dalen:
017:006 en ringa efterskörd lämnas kvar där,
              såsom när man slår ned oliver,
          två eller tre bär lämnas kvar
              högst uppe i toppen,
          fyra eller fem
              på trädets kvistar,
          säger HERREN, Israels Gud.

017:007 På den tiden skola människorna
              blicka upp till sin Skapare
          och deras ögon se upp
              till Israels Helige.
017:008 Människorna skola ej vända sin blick till de altaren
              som deras händer hava gjort;
          på sina fingrars verk
              skola de icke se,
              icke på Aserorna eller på solstoderna.

017:009 På den tiden skola deras fasta städer bliva lika de övergivna
fästen i skogarna och på bergstopparna, som övergåvos, när
Israels barn drogo in; allt skall bliva ödelagt.

017:010 Ty du har förgätit din frälsnings Gud,
          och du tänker icke på din fasta klippa.
          Därför planterar du ljuvliga planteringar
          och sätter i dem främmande vinträd.
017:011 Och väl får du dem att växa högt samma dag du planterar dem,
          och morgonen därefter får du dina plantor att blomma,
          men skörden försvinner på hemsökelsens dag,
          då plågan bliver olidlig.

017:012 Hör, det brusar av många folk,
          det brusar, såsom havet brusar.
          Det dånar av folkslag,
          det dånar, såsom väldiga vatten dåna.
017:013 Ja, det dånar av folkslag,
          såsom stora vatten dåna.
          Men han näpser dem, och de fly bort i fjärran;
          de jagas bort såsom agnar för vinden, uppe på bergen,
          och såsom virvlande löv för stormen.
017:014 När aftonen är inne, se, då kommer förskräckelsen,
          och förrän morgonen gryr, äro de sin kos.
          Detta bliver våra skövlares del,
          våra plundrares lott.

018:001 Hör, du land där flygfän surra,
du land bortom Etiopiens strömmar,
018:002 du som har sänt budbärare över havet,
i rörskepp hän över vattnet!

Gån åstad, I snabba sändebud, till det resliga folket med glänsande hy, till folket som är så fruktat vida omkring, det starka och segerrika folket, vars land genomskäres av strömmar.

018:003 I jordkretsens alla inbyggare,
              I som bon på jorden:
          sen till, när man reser upp
              baner på bergen,
          och när man stöter i basun,
              så lyssnen därtill.
018:004 Ty så har HERREN sagt till mig:
          »I stillhet vill jag skåda ned från min boning,
          såsom solglans glöder
              från en klar himmel,
          såsom molnet utgjuter dagg
              under skördetidens hetta.»
018:005 Ty förrän skördetiden är inne,
              just när blomningen är slut
          och blomman förbytes
              i mognad druva,
          skall han avskära rankorna
              med vingårdskniv
          och hugga av rotskotten
              och skaffa dem bort.
018:006 Alltsammans skall lämnas till pris
              åt rovfåglarna på bergen
              och åt djuren på marken;
          rovfåglarna skola där hava sina nästen över sommaren
          och markens alla djur ligga där om vintern.

018:007 På den tiden skola skänker bäras fram till HERREN Sebaot från det resliga folket med glänsande hy, från folket som är så fruktat vida omkring, det starka och segerrika folket, vars land genomskäres av strömmar—till den plats där HERREN Sebaots namn bor, till Sions berg.

Se, HERREN far fram på ett ilande moln och kommer till Egypten. Egyptens avgudar bäva då för honom, och egyptiernas hjärtan förfäras i deras bröst. 019:002 Och jag skall uppegga egyptier mot egyptier, så att broder skall strida mot broder och vän mot vän, stad mot stad och rike mot rike. 019:003 Och egyptiernas förstånd skall försvinna ur deras hjärtan, och deras råd skall jag göra om intet; de skola då fråga sina avgudar och signare, sina andebesvärjare och spåmän. 019:004 Men jag skall giva egyptierna i en hård herres hand, och en grym konung skall få råda över dem, säger Herren, HERREN Sebaot. 019:005 Och vattnet skall försvinna ur havet, och floden skall sina bort och uttorka. 019:006 Strömmarna skola utbreda stank, Egyptens kanaler skola förminskas och sina bort; rör och vass skall förvissna. 019:007 Ängarna vid Nilfloden, längs flodens strand, och alla sädesfält vid floden, de skola förtorka, fördärvas och varda till intet. 019:008 Dess fiskare skola klaga, alla som kasta ut krok i floden skola sörja; och de som lägga ut nät i vattnet skola stå där modlösa. 019:009 De som arbeta i häcklat lin skola komma på skam, så ock de som väva fina tyger. 019:010 Landets stödjepelare skola bliva krossade och alla de som arbeta för lön gripas av ångest. 019:011 Såsom idel dårar stå då Soans furstar; Faraos visaste rådgivare giva blott oförnuftiga råd. Huru kunnen I då säga till Farao: »Jag är en son av visa män, en son av forntidens konungar»? 019:012 Ja, var är dina vise? Må de förkunna för dig—ty de veta det ju— vad HERREN Sebaot har beslutit över Egypten. 019:013 Nej, Soans furstar hava blivit dårar, Nofs furstar äro bedragna, Egypten föres vilse av dem som voro hörnstenar i dess stammar. 019:014 HERREN har där utgjutit en förvirringens ande, så att de komma Egypten att ragla, vadhelst det företager sig, såsom en drucken raglar i sina spyor. 019:015 Och Egypten skall icke hava framgång i vad någon där gör, evad han är huvud eller svans, evad han är palmtopp eller sävstrå.

019:016 På den tiden skola egyptierna vara såsom kvinnor: de skola bäva
        och förskräckas för HERREN Sebaots upplyfta hand, när han lyfter
        den mot dem.
019:017 Och Juda land skall bliva en skräck för egyptierna; så ofta man
        nämner det för dem, skola de förskräckas, för det besluts skull
        som HERREN Sebaot har fattat över dem.

019:018 På den tiden skola i Egyptens land finnas fem städer som tala
Kanaans tungomål, och som svärja vid HERREN Sebaot; en av dem
skall heta Ir-Haheres.

019:019 På den tiden skall ett altare vara rest åt HERREN mitt i
        Egyptens land, så ock en stod åt HERREN vid landets gräns.
019:020 Och de skola vara till tecken och vittnesbörd för HERREN Sebaot
        i egyptiernas land: när de ropa till HERREN om hjälp mot
        förtryckare, då skall han sända dem en frälsare och försvarare,
        och han skall rädda dem.
019:021 Och HERREN skall göra sig känd för egyptierna, ja, egyptierna
        skola lära känna HERREN på den tiden; och de skola tjäna honom
        med slaktoffer och spisoffer, de skola göra löften åt HERREN och
        få infria dem.

019:022 Så skall då HERREN slå Egypten—slå, men ock hela; när de
omvända sig till HERREN, skall han bönhöra dem och hela dem.

019:023 På den tiden skall en banad väg leda från Egypten till Assyrien,
        och assyrierna skola komma in i Egypten, och egyptierna in i
        Assyrien; och egyptierna skola hålla gudstjänst tillsammans med
        assyrierna.
019:024 På den tiden skall Israel, såsom den tredje i förbundet, stå vid
        sidan av Egypten och Assyrien, till en välsignelse på jorden.
019:025 Och HERREN Sebaot skall välsigna dem och säga:

          Välsignad vare du Egypten, mitt folk,
          och du Assyrien, mina händer verk,
          och du Israel, min arvedel!

020:001 I det år då Tartan kom till Asdod, utsänd av Sargon, konungen i
        Assyrien—varefter han ock belägrade Asdod och intog det—
020:002 på den tiden talade HERREN genom Jesaja, Amos' son, och sade:
        »Upp, lös säcktygsklädnaden från dina länder, och drag dina
        skor av dina fötter.» Och denne gjorde så och gick naken och
        barfota.
020:003 Sedan sade HERREN: »Likasom min tjänare Jesaja har gått naken
        och barfota och nu i tre år varit till tecken och förebild
        angående Egypten och Etiopien,
020:004 så skall konungen i Assyrien låta fångarna ifrån Egypten och de
        bortförda från Etiopien, både unga och gamla, vandra åstad nakna
        och barfota, med blottad bak, Egypten till blygd.
020:005 Då skola de häpna och blygas över Etiopien, som var deras hopp,
        och över Egypten, som var deras stolthet.
020:006 På den dagen skola inbyggarna här i kustlandet säga: 'Se, så
        gick det med dem som voro vårt hopp, med dem till vilka vi
        flydde, för att få hjälp och bliva räddade undan konungen i
        Assyrien; huru skola vi då själva kunna undkomma?'»

          Likasom en storm
              som far fram i Sydlandet
          kommer det från öknen,
              från det fruktansvärda landet.
021:002 En gruvlig syn
              har blivit mig kungjord:
          »Härjare härja,
              rövare röva.
          Drag upp, du Elam!
              Träng på, du Mediens folk!
          På all suckan
              vill jag göra slut.»
021:003 Fördenskull darra
              nu mina länder,
          ångest griper mig,
              lik en barnaföderskas ångest;
          förvirring kommer över mig,
              så att jag icke kan höra,
          förskräckelse fattar mig,
              så att jag icke kan se.
021:004 Mitt hjärta är utom sig,
              jag kväljes av förfäran;
          skymningen, som jag längtade efter,
              vållar mig nu skräck.

021:005 Man dukar bord,
              man breder ut täcken,
              man äter och dricker.
          Nej, stån upp, I furstar;
              smörjen edra sköldar!

021:006 Ty så har Herren
              sagt till mig:
          »Gå och ställ ut en väktare;
          vad han får se, det må han förkunna.
021:007 Och om han ser ett tåg,
              ryttare par efter par,
          ett tåg av åsnor,
              ett tåg av kameler,
          då må han giva akt,
              noga giva akt.»

021:008 Och denne ropade,
              såsom ett lejon ryter:
          »Herre, här står jag
              på vakt beständigt,
              dagen igenom,
          och jag förbliver
              här på min post
              natt efter natt.
021:009 Och se, nu kommer här
              ett tåg av män,
              ryttare par efter par!»
          Och åter talade han och sade:
              »Fallet, fallet är Babel!
          Alla dess gudabeläten
              äro nedbrutna till jorden.»

021:010 O du mitt krossade,
              mitt söndertröskade folk,
          vad jag har hört
              av HERREN Sebaot,
          Israels Gud,
              det har jag förkunnat för eder.

          Man ropar till mig från Seir:
          »Väktare, vad lider natten?
          Väktare, vad lider natten?»
021:012 Väktaren svarar:
              »Morgon har kommit,
              och likväl är det natt.
          Viljen I fråga mer, så frågen;
              kommen tillbaka igen.»

          Tagen natthärbärge i Arabiens vildmark,
          I karavaner från Dedan.
021:014 Må man komma emot de törstande
          och giva dem vatten.
          Ja, inbyggarna i Temas land
          gå de flyktande till mötes med bröd.
021:015 Ty de fly undan svärd,
          undan draget svärd,
          och undan spänd båge
          och undan krigets tunga.

021:016 Ty så har Herren sagt till mig: Om ett år, såsom dagakarlen
räknar året, skall all Kedars härlighet vara förgången,
021:017 och föga skall då vara kvar av Kedars hjältars bågar, så många
de äro. Ty så har HERREN, Israels Gud, talat.

          Vad är då på färde,
              eftersom allt ditt folk
              stiger upp på taken?
022:002 Du larmuppfyllda,
              du bullrande stad,
              du glada stad!
          Dina slagna hava icke
              blivit slagna med svärd,
              ej dödats i strid.
022:003 Alla dina furstar
              hava samfällt flytt undan,
              utan bågskott blevo de fångar.
          Ja, så många som påträffades hos dig
              blevo allasammans fångar,
              huru långt bort de än flydde.
022:004 Därför säger jag:
              Vänden blicken ifrån mig,
              jag måste gråta bitterligen;
          trugen icke på mig tröst
              för att dottern mitt folk
              har blivit förstörd.
022:005 Ty en dag med förvirring, nedtrampning och bestörtning
              kommer från Herren, HERREN Sebaot,
          i Synernas dal,
              med nedbrutna murar
              och med rop upp mot berget.

022:006 Elam hade fattat kogret,
          vagnskämpar och ryttare följde honom;
          Kir hade blottat skölden.
022:007 Dina skönaste dalar voro fyllda med vagnar,
          och ryttarna hade fattat stånd vid porten.

022:008 Juda blev blottat och låg utan skydd. Då skådade du bort efter
        vapnen i Skogshuset.
022:009 Och I sågen att Davids stad hade många rämnor, och I samladen
        upp vattnet i Nedre dammen.
022:010 Husen i Jerusalem räknaden I, och I bröten ned husen för att
        befästa muren.
022:011 Och mellan de båda murarna gjorden I en behållare för vattnet
        från Gamla dammen. Men I skådaden icke upp till honom som hade
        verkat detta; till honom som för länge sedan hade bestämt det
        sågen I icke.
022:012 Herren, HERREN Sebaot kallade eder på den dagen till gråt och
        klagan, till att raka edra huvuden och hölja eder i sorgdräkt.
022:013 Men i stället hängåven I eder åt fröjd och glädje; I dödaden
        oxar och slaktaden får, I åten kött och drucken vin, I saden:
        »Låtom oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö.»
022:014 Därför ljuder från HERREN Sebaot denna uppenbarelse i mina öron:
        Sannerligen, denna eder missgärning skall icke bliva försonad,
        så länge I leven, säger Herren, HERREN Sebaot.

022:015 Så sade Herren, HERREN Sebaot: Gå bort till honom där,
        förvaltaren, överhovmästaren Sebna, och säg till honom:
022:016 Vad gör du här, och vem tänker du lägga här, eftersom du här
        hugger ut en grav åt dig? Du som hugger ut din grav så högt uppe,
        du som i klippan urholkar en boning åt dig,
022:017 du må veta att HERREN skall slunga dig långt bort, en sådan
        man som du är. Han skall rulla dig tillhopa till en klump,
022:018 han skall hopnysta dig såsom ett nystan, och kasta dig såsom en
        boll bort till ett land som har utrymme nog för dig; där skall
        du dö, och dit skola dina härliga vagnar komma, du skamfläck för
        din herres hus.

022:019 Ja, jag skall stöta dig bort ifrån din plats, och från din
        tjänst skall du bliva avsatt.
022:020 Och på den dagen skall jag kalla på min tjänare Eljakim,
        Hilkias son;
022:021 honom skall jag ikläda din livklädnad, och med ditt bälte skall
        jag omgjorda honom, och skall lägga ditt välde i hans hand, så
        att han bliver en fader för Jerusalems invånare och för Juda
        hus.
022:022 Och jag skall giva honom Davids hus' nyckel att bära; när han
        upplåter, skall ingen tillsluta, och när han tillsluter, skall
        ingen upplåta.
022:023 Och jag skall slå in honom till en stadig spik i en fast vägg,
        och han skall bliva ett äresäte för sin faders hus.
022:024 Men om då hans faders hus, så tungt det är, hänger sig på
        honom, med ättlingar och avkomlingar—alla slags småkärl av
        vad slag som helst, skålar eller allahanda krukor—
022:025 då, på den dagen, säger HERREN Sebaot, skall spiken, som var
        inslagen i den fasta väggen lossna; den skall gå sönder och
        falla ned, och bördan som hängde därpå, skall krossas. Ty så har
        HERREN talat.

Jämren eder, I Tarsis-skepp! Ty det är ödelagt, utan hus och utan
gäster; från kittéernas land når dem budskapet härom.
023:002 Sitten stumma, I kustlandets invånare!

        Köpmän från Sidon, sjöfarande män, uppfyllde dig;
023:003 av Sihors säd och Nilflodens skördar skaffade du dig vinning, i
        det du for över stora vatten och drev handel därmed bland folken.
023:004 Men stå där nu med skam, du Sidon; ty så säger havet, havets
        fäste: »Så är jag då utan avkomma och har icke fött några
        barn, icke uppfött ynglingar, icke fostrat jungfrur.»
023:005 När man får höra detta i Egypten, då bävar man vid ryktet om
        Tyrus.

023:006 Dragen bort till Tarsis och jämren eder,
              I kustlandets invånare.
023:007 Är detta eder glada stad,
              hon den urgamla,
          som av sina fötter bars till fjärran land,
              för att gästa där?
023:008 Vem beslöt detta över Tyrus,
              henne som delade ut kronor,
          vilkens köpmän voro furstar,
              vilkens krämare voro stormän på jorden?
023:009 HERREN Sebaot var den som beslöt det,
              för att slå ned all den stolta härligheten
          och ödmjuka alla stormän på jorden.

023:010 Bred nu ut dig över ditt land såsom Nilfloden,
du dotter Tarsis;
du bär ingen boja mer.

023:011 Han räckte ut sin hand över havet,
              han kom konungariken att darra;
          HERREN bjöd om Kanaans fästen
              att de skulle ödeläggas.
023:012 Han sade: »Du skall ej allt framgent
              få leva i fröjd,
          du kränkta jungfru,
              du dotter Sidon.
          Stå upp och drag bort till kittéernas land;
              dock, ej heller där får du ro.
023:013 Se, kaldéernas land,
              folket som förr ej var till,
          de vilkas land Assyrien gjorde till boning
              åt öknens djur,
          de resa där sina belägringstorn
              och omstörta stadens platser
              och göra den till en grushög.
023:014 Jämren eder, I Tarsis-skepp,
              ty edert fäste är förstört.»

023:015 På den tiden skall Tyrus ligga förgätet i sjuttio år, såsom
rådde där alltjämt en och samma konung; men efter sjuttio år
skall det gå med Tyrus, såsom det heter i visan om skökan:

023:016 »Tag din harpa
              och gå omkring i staden,
              du förgätna sköka;
          spela vackert
              och sjung flitigt,
          så att man kommer ihåg dig.»

023:017 Ty efter sjuttio år skall HERREN se till Tyrus, och det skall
        åter få begynna att taga emot skökolön och bedriva otukt med
        jordens alla konungariken i den vida världen.
023:018 Men hennes handelsförvärv och vad hon får såsom skökolön skall
        vara helgat åt HERREN; det skall icke läggas upp och icke
        gömmas, utan de som bo inför HERRENS ansikte skola av hennes
        handelsförvärv hava mat till fyllest och präktiga kläder.

024:001 Se, HERREN ödelägger jorden och föröder den; han omvälver, vad därpå är, och förströr dess inbyggare. 024:002 Och det går prästen såsom folket, husbonden såsom tjänaren, husfrun såsom tjänarinnan, säljaren såsom köparen, låntagaren såsom långivaren, gäldenären såsom borgenären. 024:003 Jorden bliver i grund ödelagd och i grund utplundrad; ty HERREN har talat detta ord. 024:004 Jorden sörjer och tvinar bort, jordkretsen försmäktar och tvinar bort, vad högt är bland jordens folk försmäktar. 024:005 Ty jorden har blivit ohelgad under sina inbyggare; de hava överträtt lagarna, de hava förvandlat rätten, brutit det eviga förbundet. 024:006 Därför uppfräter förbannelse jorden, och de som bo där måste lida, vad de hava förskyllt; därför förtäras jordens inbyggare av hetta, så att ej många människor finnas kvar. 024:007 Vinmusten sörjer, vinträdet försmäktar; de som voro så hjärteglada sucka nu alla. 024:008 Det är förbi med fröjden vid pukornas ljud, de gladas larm ha tystnat; det är förbi med fröjden vid harpans klang. 024:009 Vin dricker man icke mer under sång, rusdrycken kännes bitter för dem som dricka den. 024:010 Nedbruten ligger den öde staden; vart hus är stängt, så att ingen kommer därin. 024:011 Därute höres klagorop över vinet; all glädje är såsom en nedgången sol, all jordens fröjd har flyktat. 024:012 Ödeläggelse allenast är kvar i staden, och porten är slagen i spillror.

024:013 Ty det måste så gå på jorden bland folken, såsom det går, när
        man slår ned oliver, såsom när man gör en efterskörd, sedan
        vinbärgningen är slut.
024:014 Dessa häva då upp sin röst och jubla; fröjderop över HERRENS
        höghet ljuda borta i väster:
024:015 »Ären därför HERREN i österns bygder, även i havsländerna
        HERRENS, Israels Guds, namn.»
024:016 Från jordens ända höra vi lovsånger: »En härlig lott får den
        rättfärdige!» Men jag säger: Jag arme, jag arme, ve mig!
        Härjare härja, ja härjande fara härjare fram.
024:017 Faror, fallgropar och fällor vänta eder, I jordens inbyggare.
024:018 Och om någon flyr undan farlighetsropen, så störtar han i
        fallgropen, och om han kommer upp ur fallgropen, så fångas han i
        fällan. Ty fönstren i höjden äro öppnade, och jordens grundvalar
        bäva.
024:019 Jorden brister, ja, den brister; jorden rämnar, ja, den rämnar;
        jorden vacklar, ja, den vacklar;
024:020 jorden raglar, ja, den raglar såsom en drucken; den gungar såsom
        vaktskjulet i trädets topp. Dess överträdelse vilar tung på den,
        och den faller och kan icke mer stå upp.

024:021 På den tiden skall HERREN hemsöka höjdens här uppe i höjden och
        jordens konungar nere på jorden.
024:022 Och de skola samlas tillhopa, såsom fångar hopsamlas i
        fånggropen, och skola inneslutas i fängelse; sent omsider når
        dem hemsökelsen.
024:023 Då skall månen blygas och solen skämmas; ty HERREN Sebaot skall
        då vara konung på Sions berg och i Jerusalem, och hans äldste
        skola skåda härlighet.

025:001 HERRE, du är min Gud;
          jag vill upphöja dig, jag vill prisa ditt namn,
          ty du gör underfulla ting,
          du utför rådslut ifrån fordom tid,
          fasta och beståndande.
025:002 Ja, du har gjort staden till en stenhop,
          den befästa staden till en grushög;
          främlingarnas palats står ej mer där såsom en stad,
          aldrig skall det byggas upp igen.
025:003 Därför måste nu det vilda folket ära dig,
          den grymma hednastaden frukta dig.
025:004 Ty du har varit ett värn för den arme,
          ett värn för den fattige i hans nöd,
          en tillflykt mot störtskurar,
              ett skygd under hettan.
          Ty våldsverkarnas raseri
              är likasom en störtskur mot en vägg.
025:005 Och såsom du kuvar hettan, när det är som torrast,
          så kuvar du främlingarnas larm;
          ja, såsom hettan dämpas genom molnens skugga,
          så dämpas de grymmas segersång.

025:006 Och HERREN Sebaot skall på detta berg
          göra ett gästabud för alla folk,
          ett gästabud med feta rätter,
              ett gästabud med starkt vin,
          ja, med feta, märgfulla rätter,
              med starkt vin, väl klarat.
025:007 Och han skall på detta berg göra om intet
          det dok som höljer alla folk,
          och det täckelse som betäcker alla folkslag.
025:008 Han skall för alltid göra döden om intet;
          och Herren, HERREN
              skall avtorka tårarna
              från alla ansikten,
          och skall taga bort
              sitt folks smälek
              överallt på jorden.
          Ty så har HERREN talat.

025:009 På den tiden skall man säga:
          Se, där är vår Gud,
              som vi förbidade
              och som skulle frälsa oss.
          Ja, där är HERREN, som vi förbidade;
          låtom oss fröjdas och vara glada över hans frälsning.
025:010 Ty HERRENS hand skall vila över detta berg,
          men Moab skall bliva nedtrampad i sitt eget land,
          likasom strå trampas ned i gödselpölen.
025:011 Och huru han än där breder ut sina händer,
          lik simmaren, när han simmar,
          så skall dock hans högmod bliva nedbrutet,
          trots hans händers alla konster.
025:012 Ja, dina murars höga fäste
          störtar han omkull och ödmjukar,
          han slår det till jorden, ned i stoftet.

          »Vår stad giver oss styrka;
          murar och värn
              bereda oss frälsning.
026:002 Låten upp portarna,
          så att ett rättfärdigt folk
              får draga därin,
              ett som håller tro.
026:003 Den som är fast i sitt sinne
          bevarar du i frid, i frid;
              ty på dig förtröstar han.
026:004 Förtrösten då på HERREN
              till evig tid;
          ty HERREN, HERREN
              är en evig klippa.
026:005 Ty dem som trona i höjden,
              dem störtar han ned,
              ja, den höga staden;
          han ödmjukar den,
              ödmjukar den till jorden,
          han slår den ned i stoftet.
026:006 Den trampas under fötterna,
              under de förtrycktas fötter,
              under de armas steg.»

026:007 Men den rättfärdiges väg är jämn;
          åt den rättfärdige bereder du
              en jämnad stig.
026:008 Ja, på dina domars väg,
              HERRE, förbida vi dig;
          till ditt namn och ditt pris
              står vår själs trängtan.
026:009 Min själ trängtar efter dig om natten,
          och anden i mig söker dig bittida;
          ty när dina domar drabbar jorden,
          lära sig jordkretsens
              inbyggare rättfärdighet.
026:010 Om nåd bevisas mot den ogudaktige,
              så lär han sig icke rättfärdighet;
          i det land, där rätt skulle övas,
              gör han då vad orätt är
          och ser icke HERRENS höghet.

026:011 HERRE, din hand är upplyft,
              men de se det icke;
          må de nu med blygsel
              se din nitälskan för folket;
          ja, må eld förtära
              dina ovänner.
026:012 HERRE, du skall skaffa
              frid åt oss,
          ty allt vad vi hava uträttat
              har du utfört åt oss.
026:013 HERREN, vår Gud,
          andra herrar än du
              hava härskat över oss,
          men allenast dig prisa vi,
              allenast ditt namn.
026:014 De döda få icke liv igen,
              skuggorna stå ej åter upp;
          därför hemsökte och förgjorde du dem
          och utrotade all deras åminnelse.

026:015 Du förökade en gång folket, HERRE;
          du förökade folket och bevisade dig härlig;
          du utvidgade landets alla gränser.
026:016 HERRE, i nöden hava de nu sökt dig,
          de hava utgjutit tysta böner,
              när din tuktan kom över dem.
026:017 Såsom en havande kvinna,
              då hon är nära att föda,
          våndas och ropar
              i sina kval,
          så var det med oss
              inför ditt ansikte, o HERRE.
026:018 Vi voro också havande och våndades;
              men när vi födde, var det vind.
          Vi kunde icke bereda
              frälsning åt landet;
          inga människor födas mer
              till att bo på jordens krets.
026:019 Men dina döda må få liv igen;
              mina dödas kroppar må åter stå upp.
          Vaknen upp och jublen,
              I som liggen i graven;
          ty din dagg är en ljusets dagg,
          och jorden skall giva igen de avsomnade.
026:020 Välan då, mitt folk,
              gå in i dina kamrar
          och stäng igen dörrarna om dig;
          göm dig ett litet ögonblick,
          till dess att vreden har gått förbi.
026:021 Ty se, HERREN
              träder ut ur sin boning,
          för att hemsöka jordens inbyggare
              för deras missgärning;
          och jorden skall låta komma i dagen
              allt blod som där har blivit utgjutet,
          och skall icke längre betäcka
              dem som där hava blivit dräpta.

027:001 På den tiden skall HERREN
          med sitt svärd, det hårda,
              det stora och starka,
          hemsöka Leviatan,
              den snabba ormen,
          och Leviatan,
              den ringlande ormen,
          och skall dräpa draken,
              som ligger i havet.

027:002 På den tiden skall finnas
en vingård, rik på vin,
och man skall sjunga om den:

027:003 Jag, HERREN, är dess vaktar,
              åter och åter vattnar jag den.
          För att ingen skall skada den,
              vaktar jag den natt och dag.
027:004 Jag vredgas icke på den;
          nej, om tistel och törne
              ville begynna strid,
          så skulle jag gå löst därpå
              och bränna upp alltsammans.
027:005 Eller ock måste man söka skydd hos mig
              och göra fred med mig;
          ja, fred måste man göra med mig.

027:006 I tider som komma skall Jakob skjuta rötter
          och Israel grönska och blomstra;
          jordkretsen skola de uppfylla med sin frukt.
027:007 Har man väl plågat dem så, som han plågade deras plågare?
          Eller dräptes de så, som deras dräpta fiender blevo dräpta?
027:008 Nej, väl näpste han folket, när han förkastade och försköt det,
          väl ryckte han bort det med sin hårda vind,
              på östanstormens dag;
027:009 men därför kan ock Jakobs missgärning
              då bliva försonad
          och deras synds borttagande
              då giva fullmogen frukt,
          när alla stenar i deras altaren äro förstörda
          —såsom då man krossar sönder kalkstycken—
          och när Aseror och solstoder ej mer resas upp.

027:010 Se, den fasta staden ligger öde,
          den har blivit en folktom plats,
              övergiven såsom en öken,
          kalvar gå där i bet
          och lägra sig där
              och avbita de kvistar där finnas.
027:011 Och när grenarna äro torra, bryter man av dem,
          och kvinnor komma
              och göra upp eld med dem.
          Ty detta är icke ett folk med förstånd;
          därför visar deras skapare dem intet förbarmande,
          och deras danare dem ingen misskund.

027:012 Och det skall ske på den tiden
          att HERREN anställer en inbärgning,
          från den strida floden intill Egyptens bäck;
          och I skolen varda insamlade,
          en och en, I Israels barn.
027:013 Och det skall ske på den tiden
          att man stöter i en stor basun;
          och de som hava varit borttappade i Assyriens land
          och fördrivna till Egyptens land,
              de skola då komma;
          och de skola tillbedja HERREN
          på det heliga berget i Jerusalem.

028:001 Ve dig, du Efraims
              druckna mäns stolta krona,
          du hans strålande härlighets
              vissnande blomster
          på bergshjässan ovan de vinberusades
              bördiga dal!
028:002 Se, från Herren kommer
              en som är stark och väldig,
          lik en hagelskur,
              en förödande storm,
          lik en störtskur med väldiga,
              översvämmande vatten,
          som slår allt till jorden med mat.
028:003 Under fötterna bliver den då trampad,
              Efraims druckna mäns
              stolta krona.
028:004 Och det går med hans strålande härlighets
              vissnande blomma
          på bergshjässan ovan
              den bördiga dalen,
          såsom det går med ett fikon därnere,
              ett som har mognat före sommarskörden:
          så snart någon får syn därpå, slukar han det,
          medan han ännu har det i sin hand.
028:005 På den tiden skall HERREN Sebaot
              bliva en härlig krona
          och en strålande krans
              för kvarlevan av sitt folk;
028:006 och han skall bliva en rättens ande
              för den som skipar rätt,
          och en starkhetsmakt
              för dem som driva fienden på porten.

028:007 Men också här
              raglar man av vin,
              stapplar man av starka drycker;
          både präster och profeter
              ragla av starka drycker,
          de äro överlastade av vin,
              de stappla av starka drycker;
          de ragla, när de profetera,
              de vackla, när de skipa rätt.
028:008 Ja, alla bord äro fulla
              av vämjeliga spyor,
              ingen ren fläck finnes.
028:009 —»Vem är det då han vill lära förstånd,
          och vem skall han få att giva akt på sin predikan?
          Äro vi då nyss avvanda från modersmjölken,
              nyss tagna från modersbröstet?
028:010 Det är ju gnat på gnat, gnat på gnat,
          prat på prat, prat på prat,
          litet här, litet där!»
028:011 —Ja väl, genom stammande läppar
              och på ett främmande tungomål
          skall han tala till detta folk,
028:012 han som en gång sade till dem:
          »Här är vilostaden,
              låten den trötte få vila;
              här är vederkvickelsens ort.»
          Men sådant ville de icke höra.
028:013 Så skall då HERRENS ord bliva för dem
          »gnat på gnat, gnat på gnat,
              prat på prat, prat på prat,
              litet här, litet där».
          Och så skola de, bäst de gå där,
              falla baklänges och krossas,
              varda snärjda och fångade.

028:014 Hören därför HERRENS ord, I bespottare, I som råden över folket här i Jerusalem. 028:015 Eftersom I sägen: »Vi hava slutit ett förbund med döden, med dödsriket hava vi ingått ett fördrag; om ock gisslet far fram likt en översvämmande flod, skall det icke nå oss, ty vi hava gjort lögnen till vår tillflykt och falskheten till vårt beskärm», 028:016 därför säger Herren, HERREN så: Se, jag har lagt i Sion en grundsten, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten, fast grundad; den som tror på den behöver icke fly. 028:017 Och jag skall låta rätten vara mätsnöret och rättfärdigheten sänklodet. Och hagel skall slå ned eder lögntillflykt, och vatten skall skölja bort edert beskärm. 028:018 Och edert förbund med döden skall bliva utplånat, och edert fördrag med dödsriket skall icke bestå; när gisslet far fram likt en översvämmande flod, då solen I varda nedtrampade. 028:019 Så ofta det far fram, skall det träffa eder; ty morgon efter morgon skall det fara fram, ja, både dag och natt. Idel förskräckelse bliver det, när I måsten akta på den predikan. 028:020 Ty sängen bliver då för kort att sträcka ut sig på och täcket för knappt att svepa in sig i. 028:021 Ty HERREN skall stå upp likasom på Perasims berg, och han skall låta se sin vrede likasom i Gibeons dal. Han skall utföra sitt verk, ett sällsamt verk; han skall förrätta sitt arbete, ett förunderligt arbete. 028:022 Så hören nu upp med eder bespottelse, för att edra band ej må bliva än hårdare; ty om förstöring och oryggligt besluten straffdom över hela jorden har jag hört från Herren, HERREN Sebaot.

028:023 Lyssnen och hören min röst,
          akten härpå och hören mitt tal.
028:024 När åkermannen vill så,
              plöjer han då beständigt
          och hackar upp och harvar sin mark?
028:025 Nej, fastmer: sedan han har jämnat fältet,
          strör han ju där svartkummin
              och kastar dit kryddkummin
          och sår vete i rader
          och korn på dess särskilda plats
              och spält i kanten.
028:026 Ty hans Gud har undervisat honom
              och lärt honom det rätta sättet.
028:027 Man tröskar ju ej heller svartkummin med tröskvagn
          och låter ej vagnshjul gå över kryddkummin,
          utan klappar ut svartkummin med stav
          och kryddkummin med käpp.
028:028 Och brödsäden, tröskar man sönder den?
          Nej, man plägar icke oavlåtligt tröska den
          och driva sina vagnshjul och hästar däröver;
          man vill ju icke tröska sönder den.
028:029 Också detta kommer
              från HERREN Sebaot;
          han är underbar i råd
              och stor i vishet.

029:001 Ve dig, Ariel, Ariel,
          du stad, där David slog upp sitt läger!
          Läggen år till år
          och låten högtiderna fullborda sitt kretslopp,
029:002 så skall jag bringa Ariel i trångmål;
          jämmer skall följa på jämmer,
          och då bliver det för mig ett verkligt Ariel.
029:003 Jag skall slå läger runt omkring dig
          och omsluta dig med vallar
          och resa upp bålverk emot dig.
029:004 Då skall du tala djupt nedifrån jorden,
          och dina ord skola dämpade komma fram ur stoftet;
          din röst skall höras såsom en andes ur jorden,
          och ur stoftet skall du viska fram dina ord.
029:005 Men främlingshopen skall bliva såsom fint damm
          och våldsverkarhopen såsom bortflyende agnar;
          plötsligt och med hast skall detta ske.
029:006 Från HERREN Sebaot skall hemsökelsen komma,
          med tordön och jordbävning och stort dunder,
          med storm och oväder
          och med lågor av förtärande eld.
029:007 Och hela hopen av alla de folk
          som drogo i strid mot Ariel,
          de skola vara såsom en drömsyn om natten,
          alla som drogo i strid mot det och dess borg
          och bragte det i trångmål.
029:008 Såsom när den hungrige drömmer att han äter,
          men vaknar och känner sin buk vara tom,
          och såsom när den törstande drömmer att han dricker,
          men vaknar och känner sig törstig och försmäktande,
          så skall det gå med hela hopen av alla de folk
          som drogo i strid mot Sions berg.

029:009 Stån där med häpnad, ja, varen häpna;
              stirren eder blinda, ja, varen blinda,
          I som ären druckna, men icke av vin,
              I som raglen, men icke av starka drycker.
029:010 Ty HERREN har utgjutit över eder
              en tung sömns ande
              och har tillslutit edra ögon;
          han har höljt mörker över profeterna
              och över siarna, edra ledare.

029:011 Och så har profetsynen om allt detta blivit för eder lik orden i
        en förseglad bok: om man räcker en sådan åt någon som kan läsa
        och säger: »Läs detta», så svarar han: »Jag kan det icke, den är
        ju förseglad»,
029:012 och om man räcker den åt någon som icke kan läsa och säger: »Läs
        detta», så svarar han: »Jag kan icke läsa.»

029:013 Och HERREN har sagt:
          Eftersom detta folk nalkas mig med sin mun
          och ärar mig med sina läppar,
          men låter sitt hjärta vara långt ifrån mig,
          så att deras fruktan för mig
          består i inlärda människobud,
029:014 därför skall jag ännu en gång
              göra underbara ting mot detta folk,
              ja, underbara och förunderliga;
          de visas vishet skall förgås,
          och de förståndigas förstånd skall bliva förmörkat.

029:015 Ve eder, I som söken att dölja edra rådslag för HERREN i djupet,
        och som bedriven edra verk i mörkret, I som sägen: »Vem ser oss,
        och vem känner oss?»
029:016 Huru förvända ären I icke! Skall då leret aktas lika med
        krukmakaren? Skall verket säga om sin mästare: »Han har icke
        gjort mig»? Eller skall bilden säga om honom som har format
        den: »Han förstår intet»?

029:017 Se, ännu allenast en liten tid,
          och Libanon skall förvandlas till ett bördigt fält
          och det bördiga fältet räknas såsom vildmark.
029:018 De döva skola på den tiden
          höra vad som läses för de,
          och de blindas ögon skola se
          och vara fria ifrån dunkel och mörker;
029:019 och de ödmjuka skola då känna
              allt större glädje i HERREN;
          och de fattigaste bland människor
              skola fröjda sig i Israels Helige.
029:020 Ty våldsverkarna äro då icke mer till,
              bespottarna hava fått en ände,
          och de som stodo efter fördärv äro alla utrotade,
029:021 de som genom sitt tal gjorde att oskyldiga blevo fällda
          och snärjde den som skulle skipa rätt i porten
          och genom lögn vrängde rätten för den rättfärdige.

029:022 Därför säger HERREN så till Jakobs hus,
          han som förlossade Abraham:
          Nu skall Jakob icke mer behöva blygas,
          nu skall hans ansikte ej vidare blekna;
029:023 ty när han—hans barn—få se mina händer verk ibland sig,
          då skola de hålla mitt namn heligt,
          de skola hålla Jakobs Helige helig
          och förskräckas för Israels Gud.
029:024 De förvillade skola då få förstånd,
          och de knorrande skola taga emot lärdom.

030:001 Ve eder, I vanartiga barn,
              säger HERREN,
          I som gören upp rådslag
              som icke komma från mig,
          och sluten förbund,
              utan att min Ande är med,
          så att I därigenom hopen
              synd på synd,
030:002 I som dragen ned till Egypten,
          utan att hava rådfrågat min mun,
          för att söka eder ett värn hos Farao
          och en tillflykt under Egyptens skugga!
030:003 Se, Faraos värn
              skall bliva eder till skam,
          och tillflykten under Egyptens skugga
              skall bliva eder till blygd.
030:004 Ty om ock hans furstar äro i Soan,
          och om än hans sändebud komma ända till Hanes,
030:005 så skall dock var man få blygas över detta folk,
          som icke kan hjälpa dem,
          icke vara till bistånd och hjälp,
          utan allenast till skam och smälek.

          Genom ett farornas och ångestens land,
          där lejoninnor och lejon hava sitt tillhåll,
          jämte huggormar och flygande drakar,
          där föra de på åsnors ryggar sina rikedomar
          och på kamelers pucklar sina skatter
          till ett folk som icke kan hjälpa dem.
030:007 Ty Egyptens bistånd är fåfänglighet och tomhet;
          därför kallar jag det landet
          »Rahab, som ingenting uträttar».

030:008 Så gå nu in och skriv detta på en tavla, som må förvaras bland
        dem, och teckna upp det i en bok, så att det bevaras för
        kommande dagar, alltid och evinnerligen.
030:009 Ty det är ett gensträvigt folk, trolösa barn, barn som icke
        vilja höra HERRENS lag,
030:010 utan säga till siarna: »Upphören med edra syner», och till
        profeterna: »Profeteren icke för oss vad sant är; talen till oss
        sådant som är oss välbehagligt, profeteren bedrägliga ting;
030:011 viken av ifrån vägen, gån åt sidan från stigen, skaffen bort ur
        vår åsyn Israel Helige.»
030:012 Därför säger Israels Helige så: »Eftersom I förakten detta ord
        och förtrösten på våld och vrånghet och stödjen eder på sådant,
030:013 därför skall denna missgärning bliva för eder såsom ett
        fallfärdigt stycke på en hög mur, vilket mer och mer giver sig
        ut, till dess att muren plötsligt och med hast störtar ned och
        krossas;
030:014 den krossa, såsom när man våldsamt slår en lerkruka i bitar, så
        våldsamt att man bland bitarna icke kan finna en skärva stor nog
        att därmed taga eld från eldstaden eller ösa upp vatten ur
        dammen.»
030:015 Ty så säger Herren, HERREN, Israels Helige: »Om i vänden om och
        ären stilla, skolen I bliva frälsta, genom stillhet och
        förtröstan varden I starka.» Men i viljen icke.
030:016 I sägen: »Nej, på hästar vilja vi jaga fram»—därför skolen I
        också bliva jagade; »på snabba springare vilja vi rida åstad»—
        därför skola ock edra förföljare vara snabba.
030:017 Tusen av eder skola fly för en enda mans hot eller för fem mäns
        hot, till dess att vad som är kvar av eder bliver såsom en ensam
        stång på bergets topp, såsom ett baner på höjden.
030:018 Ja, därför väntar HERREN, till dess att han kan vara eder nådig;
        därför tronar han i höghet, till dess att han kan förbarma sig
        över eder. Ty en domens Gud är HERREN; saliga äro alla de som
        vänta efter honom.

030:019 Ja, du folk som bor på Sion, i Jerusalem, ingalunda må du gråta.
        Han skall förvisso vara dig nådig, när du ropar; så snart han
        hör din röst, skall han svara dig.
030:020 Ty väl skall Herren giva eder nödens bröd och fångenskapens
        dryck, men sedan skola dina lärare icke mer sättas å sido, utan
        dina ögon skola se upp till dina lärare.
030:021 Och om du viker av, vare sig åt höger eller åt vänster, så skola
        dina öron höra detta ord ljuda bakom dig; »Här är vägen, vandren
        på en.»
030:022 Då skolen I akta för orent silvret varmed edra skurna beläten
        äro överdragna, och guldet varmed edra gjutna beläten äro
        belagda; du skall kasta ut det såsom orenlighet och säga till
        det: »Bort härifrån!»
030:023 Och han skall giva regn åt säden som du har sått på din mark,
        och han skall av markens gröda giva dig bröd som är kraftigt och
        närande; och din boskap skall på den tiden gå i bet på vida
        ängar.
030:024 Och oxarna och åsnorna med vilka man brukar jorden, de skola äta
        saltad blandsäd om man har kastat med vanna och kastskovel.
030:025 Och på alla höga berg och alla stora höjder skola bäckar rinna
        upp med strömmande vatten—när den stora slaktningens dag
        kommer, då torn skola falla.
030:026 Och månens ljus skall bliva såsom solens ljus, och solens ljus
        skall varda sju gånger klarare, såsom ett sjufaldigt dagsljus,
        när den tid kommer, då HERREN förbinder sitt folks skador och
        helar såren efter slagen som det har fått.

030:027 Se, HERRENS namn kommer fjärran ifrån, med brinnande vrede och med tunga rökmoln; hans läppar äro fulla av förgrymmelse, och hans tunga är såsom förtärande eld; 030:028 hans andedräkt är lik en ström som svämmar över, så att den når ändå upp till halsen. Ty han vill sålla folken i förintelsens såll och lägga i folkslagens mun ett betsel, till att leda dem vilse. 030:029 Då skolen I sjunga såsom i en natt då man firar helig högtid, och edra hjärtan skola glädja sig, såsom när man under flöjters ljud tågar upp på HERRENS berg, upp till Israels klippa. 030:030 Och HERREN skall låta höra sin röst i majestät och visa huru hans arm drabbar, i vredesförgrymmelse och med förtärande eldslåga, med storm och störtskurar och hagelstenar. 030:031 Ty för HERRENS röst skall Assur bliva förfärad, när han slår honom med sitt ris. 030:032 Och så ofta staven far fram och HERREN efter sitt rådslut låter den falla på honom skola pukor och harpor ljuda. Gång på gång skall han lyfta sin arm till att strida mot honom. 030:033 Ty en Tofetplats är längesedan tillredd, ja ock för konungen är den gjord redo, och djup och vid är den; dess rund är fylld av eld och av ved i myckenhet, och lik en svavelström skall HERRENS Ande sätta den i brand.

031:001 Ve dem som draga åstad
          ned till Egypten för att få hjälp,
          i det de förlita sig på hästar,
          dem som sätta sin förtröstan på vagnar,
              därför att där finnas så många,
          och på ryttare,
              därför att mängden är så stor,
          men som ej vända sin blick
              till Israels Helige
          och icke fråga efter HERREN!
031:002 Också han är ju vis;
              han låter olyckan komma,
          och han ryggar icke sina ord.
          Han reser sig upp mot de ondas hus
          och mot den hjälp som ogärningsmännen sända.
031:003 Ty egyptierna äro människor och äro icke Gud,
          deras hästar äro kött och icke ande.
          Och HERREN skall räcka ut sin hand,
          och då skall hjälparen vackla
              och den hjälpte falla,
          och båda skola tillhopa förgås.
031:004 Ty så har HERREN sagt till mig:
          Såsom ett lejon ryter,
              ett ungt lejon över sitt rov,
          och icke skrämmes bort
              av herdarnas rop
          eller rädes för deras larm,
              när de i mängd samlas dit,
          så skall HERREN Sebaot fara ned
              för att strida på Sions berg
              och uppe på dess höjd.
031:005 Såsom fågeln breder ut sina vingar,
          så skall HERREN Sebaot
              beskärma Jerusalem;
          han skall beskärma och hjälpa,
              han skall skona och rädda.

031:006 Så vänden nu om till honom, från vilken I haven avfallit genom
        ett så djupt fall, I Israels barn.
031:007 Ty på den tiden skall var och en av eder kasta bort de avgudar
        av silver och de avgudar av guld, som edra händer hava gjort åt
        eder till synd.
031:008 Och Assur skall falla, men icke för en mans svärd; ett svärd,
        som icke är en människas, skall förtära honom. Han skall fly
        för svärd, och hans unga män skola bliva trälar.
031:009 Och hans klippa skall förgås av skräck, och hans furstar skola i
        förfäran fly ifrån baneret. Så säger HERREN, han som har sin
        eld på Sion och sin ugn i Jerusalem.

032:001 En konung skall uppstå, som skall regera med rättfärdighet,
          och härskare, som skola härska med rättvisa.
032:002 Var och en av dem skall vara
              såsom en tillflykt i stormen,
              ett skydd mot störtskuren;
          de skola vara såsom vattenbäckar i en ödemark,
              såsom skuggan av en väldig klippa
              i ett törstigt land.
032:003 Då skola de seendes ögon icke vara förblindade,
          och de hörandes öron skola lyssna till.
032:004 Då skola de lättsinnigas hjärtan
              bliva förståndiga och vinna kunskap,
          och de stammandes tungor skola tala
              flytande och tydligt.
032:005 Dåren skall då icke mer heta ädling,
          ej heller bedragaren kallas herre.
032:006 Ty en dåre talar dårskap,
          och hans hjärta reder till fördärv;
          så övar han gudlöshet
          och talar, vad förvänt är, om HERREN,
          så låter han den hungrige svälta
          och nekar den törstige en dryck vatten.
032:007 Och bedragaren brukar onda vapen,
          han tänker ut skändliga anslag
          till att fördärva de betryckta genom lögnaktiga ord,
          fördärva en fattig, som har rätt i sin talan.
032:008 Men en ädling tänker ädla tankar
          och står fast vid det som ädelt är.

032:009 I kvinnor, som ären så säkra, stån upp och hören min röst; I sorglösa jungfrur, lyssnen till mitt tal. 032:010 När år och dagar hava gått, då skolen I darra, I som ären så sorglösa, ty då är det slut med all vinbärgning, och ingen fruktskörd kommer mer. 032:011 Bäven, I som ären så säkra, darren, I som ären så sorglösa, läggen av edra kläder och blotten eder, kläden edra länder med säcktyg. 032:012 Slån eder för bröstet och klagen över de sköna fälten, över de fruktsamma vinträden, 032:013 över mitt folks åkrar som fyllas av törne och tistel, ja, över alla glädjens boningar i den yra staden. 032:014 Ty palatsen äro övergivna, den folkrika staden ligger öde, Ofelhöjden med vakttornet är förvandlad till grotthålor för evig tid, till en plats, där vildåsnor hava sin fröjd och där hjordar beta— 032:015 detta intill dess att ande från höjden bliver utgjuten över oss. Då skall öknen bliva ett bördigt fält och det bördiga fältet räknas såsom vildmark; 032:016 då skall rätten taga sin boning i öknen och rättfärdigheten bo på det bördiga fältet. 032:017 Och rättfärdighetens frukt skall vara frid och rättfärdighetens vinning vara ro med trygghet till evig tid. 032:018 Och mitt folk skall bo i fridshyddor, i trygga boningar och på säkra viloplatser. 032:019 Men under hagelskurar skall skogen fällas, och djupt skall staden bliva ödmjukad. 032:020 Sälla ären då I som fån så vid alla vatten, I som kunnen låta edra oxar och åsnor fritt ströva omkring.

033:001 Ve dig, du fördärvare,
              som själv har gått fri ifrån fördärvet!
          Ve dig, du härjare,
              som själv har undgått förhärjning!
          När du har fyllt ditt mått att fördärva,
          drabbas du själv av fördärvet;
          när du har fullbordat till härjande
          drabbas du själv av förhärjning.
033:002 HERRE, var oss nådig,
              dig förbida vi.
          Var dessas arm var morgon;
          ja, var vår frälsning i nödens tid.
033:003 För ditt väldiga dån
              fly folken bort;
          när du reser dig upp,
              förskingras folkslagen.
033:004 Och man får skövla och taga byte efter eder,
              såsom gräsmaskar skövla;
          såsom gräshoppor störta fram,
              så störtar man över det.

033:005 HERREN är hög, ty han bor i höjden; han uppfyller Sion med rätt och rättfärdighet. 033:006 Ja, trygga tider skola komma för dig! Vishet och kunskap bereda Sion frälsning i rikt mått, och HERRENS fruktan skall vara deras skatt. 033:007 Hör, deras hjältar klaga därute, fredsbudbärarna gråta bitterligen. 033:008 Vägarna äro öde, ingen går mer på stigarna. Han bryter förbund, han aktar städer ringa, människor räknar han för intet. 033:009 Landet ligger sörjande och försmäktar, Libanon blyges och står förvissnat, Saron har blivit likt en hedmark, Basans och Karmels skogar fälla sina löv. 033:010 Men nu vill jag stå upp, säger HERREN, nu vill jag resa mig upp, nu vill jag upphäva mig. 033:011 Med halm gån I havande, och strå föden I; edert raseri är en eld, som skall förtära eder själva. 033:012 Folken skola förbrännas och bliva till aska, ja, likna avhugget törne, som brinner upp i eld. 033:013 Så hören nu, I som fjärran ärer, vad jag har gjort; förnimmen min makt, I som nära ären. 033:014 Syndarna i Sion bliva förskräckta, bävan griper de gudlösa. »Vem av oss kan härda ut vid en förtärande eld, vem av oss kan bo vid en evig glöd?» 033:015 Den som vandrar i rättfärdighet och talar, vad rätt är, den som föraktar, vad som vinnes genom orätt och våld, och den som avhåller sina händer från att taga mutor, den som tillstoppar sina öron för att icke höra om blodsgärningar och tillsluter sina ögon för att icke se, vad ont är, 033:016 han skall bo på höjderna, klippfästen skola vara hans värn, sitt bröd skall han få, och vatten skall han hava beständigt. 033:017 Ja, dina ögon skola skåda en konung i hans härlighet, de skola blicka ut över ett vidsträckt land. 033:018 Då skall ditt hjärta tänka tillbaka på förskräckelsens tid: »Var är nu skatteräknaren, var är nu skattevägaren, var är den som räknade tornen?» 033:019 Du slipper då att se det fräcka folket, folket, vars obegripliga språk man ej kunde förstå, vars stammande tungomål ingen kunde tyda. 033:020 Men skåda på Sion, våra högtiders stad, låt dina ögon betrakta Jerusalem: det är en säker boning, ett tält, som icke flyttas bort, ett vars pluggar aldrig ryckas upp och av vars streck intet enda brister sönder. 033:021 Ja, vi hava där HERREN, den väldige; han är för oss såsom floder och breda strömmar; ingen roddflotta kommer där fram, och det väldigaste skepp kan ej fara däröver. 033:022 Ty HERREN är vår domare, HERREN är vår härskare, HERREN är vår konung, han frälsar oss. 033:023 Dina tåg hänga slappa, de hålla ej masten stadig, ej seglet spänt. Men då skall rövat gods utskiftas i myckenhet, ja, också de lama skola då taga byte. 033:024 Och ingen av invånarna skall säga: »Jag är svag», ty folket, som där bor, har fått sin missgärning förlåten.

034:001 Träden fram, I folk, och hören; I folkslag, akten härpå. Jorden höre och allt vad på den är, jordens krets och vad som alstras därav. 034:002 Ty HERREN är förtörnad på alla folk och vred på all deras här; han giver dem till spillo, han överlämnar dem till att slaktas. 034:003 Deras slagna kämpar ligga bortkastade, och stank stiger upp från deras döda kroppar, och bergen flyta av deras blod. 034:004 Himmelens hela härskara förgås, och himmelen själv hoprullas såsom en bokrulle; hela dess härskara faller förvissnad ned, lik vissnade löv från vinrankan, lik vissnade blad ifrån fikonträdet. 034:005 Ty mitt svärd har druckit sig rusigt i himmelen; se, det far ned på Edom till dom, på det folk jag har givit till spillo. 034:006 Ja, ett svärd har HERREN, det dryper av blod och är dränkt i fett, i lamms och bockars blod, i fett ifrån vädurars njurar; ty HERREN anställer ett offer i Bosra, ett stort slaktande i Edoms land. 034:007 Vildoxar fällas ock därvid, tjurar, både små och stora. Deras land dricker sig rusigt av blod, och deras jord bliver dränkt i fett. 034:008 Ty detta är en HERRENS hämndedag, ett vedergällningens år, då han utför Sions sak. 034:009 Då bliva Edoms bäckar förvandlade till tjära och dess jord till svavel; ja, dess land bliver förbytt i brinnande tjära. 034:010 Varken natt eller dag skall den branden slockna, evinnerligen skall röken därav stiga upp. Från släkte till släkte skall landet ligga öde, aldrig i evighet skall någon gå där fram. 034:011 Pelikaner och rördrommar skola taga det i besittning, uvar och korpar skola bo däri; ty förödelsens mätsnöre och förstörelsens murlod skall han låta komma däröver. 034:012 Av dess ädlingar skola inga finnas kvar där, som kunna utropa någon till konung; och alla dess furstar få en ände. 034:013 Dess palatser fyllas av törne, nässlor och tistlar växa i dess fästen; och det bliver en boning för ökenhundar och ett tillhåll för strutsar. 034:014 Schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur, och gastar ropa där till varandra; ja, där kan Lilit få ro, där kan hon finna en vilostad. 034:015 Där reder pilormen sitt bo och lägger sina ägg och kläcker så ut ynglet och samlar det i sitt skygd; ja, där komma gamarna tillhopa, den ene möter där den andre. 034:016 Söken efter i HERRENS bok och läsen däri; icke ett enda av de djuren skall utebliva, det ena skall icke fåfängt söka det andra. Ty det är hans mun, som bjuder det, det är hans Ande, som samlar dem tillhopa. 034:017 Det är han, som kastar lott för dem, hans hand tillskiftar dem deras mark efter mätsnöre; till evig tid skola de hava den till besittning, från släkte till släkte bo därpå.

035:001 Öknen och ödemarken skola glädja sig, och hedmarken skall fröjdas och blomstra såsom en lilja. 035:002 Den skall blomstra skönt och fröjda sig, ja, fröjda sig och jubla; Libanons härlighet skall bliva den given, Karmels och Sarons prakt. Ja, de skola få se HERRENS härlighet, vår Guds prakt. 035:003 Stärken maktlösa händer, given kraft åt vacklande knän. 035:004 Sägen till de försagda: »Varen frimodiga, frukten icke.» Se, eder Gud kommer med hämnd; vedergällning kommer från Gud, ja, själv kommer han och frälsar eder. 035:005 Då skola de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas. 035:006 Då skall den lame hoppa såsom en hjort, och den stummes tunga skall jubla. Ty vatten skola bryta fram i öknen och strömmar på hedmarken. 035:007 Av förbränt land skall bliva en sjö och av torr mark vattenkällor; på den plats, där ökenhundar lägrade sig, skall växa gräs jämte vass och rör. 035:008 Och en banad väg, en farväg, skall gå där fram, och den skall kallas »den heliga vägen»; ingen oren skall färdas därpå, den skall vara för dem själva. Den som vandrar den vägen skall icke gå vilse, om han ock hör till de fåkunniga. 035:009 Där skall icke vara något lejon, ej heller skall något annat vilddjur komma dit. Intet sådant skall finnas där, men ett frälsat folk skall vandra på den. 035:010 Ja, HERRENS förlossade skola vända tillbaka och komma till Sion med jubel; evig glädje skall kröna deras huvuden, fröjd och glädje skola de undfå, men sorg och suckan skola fly bort.

036:001 Och i konung Hiskias fjortonde regeringsår hände sig, att
        Sanherib, konungen i Assyrien, drog upp och angrep alla befästa
        städer i Juda och intog dem.
036:002 Och konungen i Assyrien sände från Lakis åstad Rab-Sake med en
        stor här till Jerusalem mot konung Hiskia; och han stannade vid
        Övre dammens vattenledning, på vägen till Valkarfältet.
036:003 Då gingo överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren
        Sebna och kansleren Joa, Asafs son, ut till honom.
036:004 Och Rab-Sake sade till dem: »Sägen till Hiskia: Så säger den
        store konungen, konungen i Assyrien: Vad är det för en
        förtröstan, som du nu har hängivit dig åt?
036:005 Jag säger: Det är allenast munväder, att du vet råd och har makt
        att föra kriget. På vem förtröstar du då, eftersom du har satt
        dig upp mot mig?
036:006 Du förtröstar väl på den bräckta rörstaven Egypten, men se, när
        någon stöder sig på den, går den i i hans hand och genomborrar
        den. Ty sådan är Farao, konungen i Egypten, för alla som
        förtrösta på honom.
036:007 Eller säger du kanhända till mig: 'Vi förtrösta på HERREN, vår
        Gud?' Var det då icke hans offerhöjder och altaren Hiskia
        avskaffade, när han sade till Juda och Jerusalem: 'Inför detta
        altare skolen I tillbedja'?
036:008 Men ingå nu ett vad med min herre, konungen i Assyrien: jag vill
        giva dig två tusen hästar, om du kan skaffa dig ryttare till
        dem.
036:009 Huru skulle du då kunna slå tillbaka en enda ståthållare, en av
        min herres ringaste tjänare? Och du sätter din förtröstan till
        Egypten i hopp om att så få vagnar och ryttare!
036:010 Menar du då att jag utan HERRENS vilja har dragit upp till
        detta land för att fördärva det? Nej, det är HERREN, som har
        sagt till mig: Drag upp mot detta land och fördärva det.»

036:011 Då sade Eljakim och Sebna och Joa till Rab-Sake: »Tala till dina
        tjänare på arameiska, ty vi förstå det språket, och tala icke
        till oss på judiska inför folket som står på muren.»
036:012 Men Rab-Sake svarade: »Är det då till din herre och till dig,
        som min herre har sänt mig att tala dessa ord? Är det icke
        fastmer till de män som sitta på muren och som jämte eder skola
        nödgas äta sin egen träck och dricka sitt eget vatten?»
036:013 Därefter trädde Rab-Sake närmare och ropade med hög röst på
        judiska och sade: »Hören den store konungens, den assyriske
        konungens, ord.
036:014 Så säger konungen: Låten icke Hiskia bedraga eder, ty han förmår
        icke rädda eder.
036:015 Och låten icke Hiskia förleda eder att förtrösta på HERREN,
        därmed att han säger: 'HERREN skall förvisso rädda oss; denna
        stad skall icke bliva given i den assyriske konungens hand.'
036:016 Hören icke på Hiskia. Ty så säger konungen i Assyrien: Gören
        upp i godo med mig och given eder åt mig, så skolen I få äta var
        och en av sitt vinträd och av sitt fikonträd och dricka var och
        en ur sin brunn,
036:017 till dess jag kommer och hämtar eder till ett land som är likt
        edert eget land, ett land med säd och vin, ett land med bröd och
        vingårdar.
036:018 Låten icke Hiskia förleda eder, när han säger: 'HERREN skall
        rädda oss.' Har väl någon av de andra folkens gudar räddat sitt
        land ur den assyriske konungens hand?
036:019 Var äro Hamats och Arpads gudar? Var äro Sefarvaims gudar?
        Eller hava de räddat Samaria ur min hand?
036:020 Vilken bland dessa länders alla gudar har väl räddat sitt land
        ur min hand, eftersom I menen, att HERREN skall rädda Jerusalem
        ur min hand?»

036:021 Men de tego och svarade honom icke ett ord, ty konungen hade så
        bjudit och sagt: »Svaren honom icke.»
036:022 Och överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna
        och kansleren Joa, Asafs son, kommo till Hiskia med sönderrivna
        kläder och berättade för honom, vad Rab-Sake hade sagt.

037:001 Då nu konung Hiskia hörde detta, rev han sönder sina kläder och
        höljde sig i sorgdräkt och gick in i HERRENS hus.
037:002 Och överhovmästaren Eljakim och sekreteraren Sebna och de äldste
        bland prästerna sände han, höljda i sorgdräkt, till profeten
        Jesaja, Amos' son.
037:003 Och de sade till denne: »Så säger Hiskia: En nödens, tuktans och
        smälekens dag är denne dag, ty fostren hava väl kommit fram till
        födseln, men kraft att föda finnes icke.
037:004 Kanhända skall HERREN, din Gud, höra Rab-Sakes ord, med vilka
        hans herre, konungen i Assyrien, har sänt honom till att smäda
        den levande Guden, så att han straffar honom för dessa ord som
        han, HERREN, din Gud, har hört. Så bed nu en bön för den
        kvarleva som ännu finnes.»
037:005 När nu konung Hiskias tjänare kommo till Jesaja,
037:006 sade Jesaja till dem: »Så skolen I säga till eder herre: Så
        säger HERREN: Frukta icke för de ord som du har hört, dem, med
        vilka den assyriske konungens tjänare hava hädat mig.
037:007 Se, jag skall låta en sådan ande komma in i honom, att han på
        grund av ett rykte som han skall få höra vänder tillbaka till
        sitt land; och jag skall låta honom falla för svärd i hans eget
        land.»

037:008 Och Rab-Sake vände tillbaka och fann den assyriske konungen
upptagen med att belägra Libna; ty han hade hört, att han hade
brutit upp från Lakis.

037:009 Men när Sanherib fick höra sägas om Tirhaka, konungen i
        Etiopien, att denne hade dragit ut för att strida mot honom,
        skickade han, så snart han hörde detta, sändebud till Hiskia och
        sade:
037:010 »Så skolen I säga till Hiskia, Juda konung: Låt icke din Gud,
        som du förtröstar på, bedraga dig, i det att du tänker:
        'Jerusalem skall icke bliva givet i den assyriske konungens
        hand.'
037:011 Du har ju hört, vad konungarna i Assyrien hava gjort med alla
        andra länder, huru de hava givit dem till spillo. Och du skulle
        nu bliva räddad!
037:012 Hava väl de folk, som mina fäder fördärvade, Gosan, Haran, Resef
        och Edens barn i Telassar, blivit räddade av sina gudar?
037:013 Var är Hamats konung och Arpads konung och konungen över
        Sefarvaims stad, över Hena och Iva?»

037:014 När Hiskia hade mottagit brevet av sändebuden och läst det,
        gick han upp i HERRENS hus, och där bredde Hiskia ut det inför
        HERRENS ansikte.
037:015 Och Hiskia bad till HERREN och sade:
037:016 »HERRE Sebaot, Israels Gud, du som tronar på keruberna, du
        allena är Gud, den som råder över alla riken på jorden; du har
        gjort himmel och jord.
037:017 HERRE, böj ditt öra härtill och hör; HERRE, öppna dina ögon och
        se. Ja, hör alla Sanheribs ord, det budskap, varmed han har
        smädat den levande Guden.
037:018 Det är sant, HERRE, att konungarna i Assyrien hava förött alla
        länder såsom ock sitt eget land.
037:019 Och de hava kastat deras gudar i elden; ty dessa voro inga
        gudar, utan verk av människohänder, trä och sten; därför kunde
        de förgöra dem.
037:020 Men fräls oss nu, HERRE, vår Gud, ur hans hand, så att alla
        riken på jorden förnimma, att du, HERRE, är den ende.»

037:021 Då sände Jesaja, Amos' son, bud till Hiskia och lät säga: »Så
säger HERREN, Israels Gud, jag, till vilken du har bett angående
Sanherib, konungen i Assyrien:
037:022 Detta är det ord, som HERREN har talat om honom:

Hon föraktar dig och bespottar dig, jungfrun dottern Sion; hon skakar huvudet efter dig, dottern Jerusalem. 037:023 Vem har du smädat och hädat, och mot vem har du upphävt din röst? Alltför högt har du upplyft dina ögon— ja, mot Israels Helige. 037:024 Genom dina tjänare smädade du HERREN, när du sade: 'Med mina många vagnar drog jag upp på bergens höjder, längst upp på Libanon; jag högg ned dess höga cedrar och väldiga cypresser; jag trängde fram till dess översta höjder, dess frodigaste skog; 037:025 jag grävde brunnar och drack ut vatten, och med min fot uttorkade jag alla Egyptens strömmar.' 037:026 Har du icke hört, att jag för länge sedan beredde detta? Av ålder bestämde jag ju så; och nu har jag fört det fram: du fick makt att ödelägga befästa städer till grusade stenhopar. 037:027 Deras invånare blevo maktlösa, de förfärades och stodo med skam. Det gick dem såsom gräset på marken och gröna örter, såsom det som växer på taken, och säd, som förgås, förrän strået har vuxit upp. 037:028 Om du sitter eller går ut eller går in, så vet jag det, och huru du rasar mot mig. 037:029 Men då du nu så rasar mot mig och då ditt övermod har nått till mina öron, skall jag sätta min krok i din näsa och mitt betsel i din mun och föra dig tillbaka samma väg, som du har kommit på.

037:030 Och detta skall för dig vara tecknet: man skall detta år äta,
        vad som växer upp av spillsäd, och nästa år självvuxen säd, men
        det tredje året skolen I få så och skörda och plantera vingårdar
        och äta deras frukt.
037:031 Och den räddade skaran av Juda hus, som bliver kvar, skall åter
        skjuta rot nedtill och bära frukt upptill.
037:032 Ty från Jerusalem skall utgå en kvarleva, en räddad skara från
        Sions berg. HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.
037:033 Därför säger HERREN så om konungen i Assyrien:

          Han skall icke komma in i denna stad
          och icke skjuta någon pil ditin;
          han skall icke mot den föra fram någon sköld
          eller kasta upp någon vall mot den.
037:034 Samma väg han kom skall han vända tillbaka,
          och in i denna stad skall han icke komma, säger HERREN.
037:035 Ty jag skall beskärma och frälsa denna stad
          för min tjänare Davids skull.»

037:036 Och HERRENS ängel gick ut och slog i assyriernas läger ett
        hundra åttiofem tusen man; och när man bittida följande morgon
        kom ut, fick man se döda kroppar ligga där överallt.
037:037 Då bröt Sanherib, konungen i Assyrien, upp och tågade tillbaka;
        och han stannade sedan i Nineve.
037:038 Men när han en gång tillbad i sin gud Nisroks tempel, blev han
        dräpt med svärd av sina söner Adrammelek och Sareser; därefter
        flydde dessa undan till Ararats land. Och hans son Esarhaddon
        blev konung efter honom.

038:001 Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk; och profeten Jesaja, Amos'
        son, kom till honom och sade till honom: »Så säger HERREN:
        Beställ om ditt hus; ty du måste dö och skall icke tillfriskna.»
038:002 Då vände Hiskia sitt ansikte mot väggen och bad till HERREN.
038:003 Och han sade: »Ack HERRE, tänk dock på huru jag har vandrat
        inför dig i trohet och med hängivet hjärta och gjort, vad gott
        är i dina ögon.» Och Hiskia grät bitterligen.
038:004 Då kom HERRENS ord till Jesaja: han sade:
038:005 »Gå och säg till Hiskia: Så säger HERREN, din fader Davids Gud:
        Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar. Se, jag skall
        föröka din livstid med femton år;
038:006 jag skall ock rädda dig och denna stad ur den assyriske
        konungens hand. Ja, jag skall beskärma denna stad.
038:007 Och detta skall för dig vara tecknet från HERREN därpå att HERREN
        skall göra, vad han nu har lovat:
038:008 se, solvisarskuggan, som nu på Ahas' solvisare har gått nedåt
        med solen, skall jag låta gå tio steg tillbaka.» Så gick solen
        tillbaka på solvisaren de tio steg, som den reda hade lagt till
        rygga.

038:009 En sång, skriven av Hiskia, Juda konung, när han hade varit sjuk och tillfrisknat från sin sjukdom: 038:010 Jag tänkte: Jag går hädan i mina bästa dagar, in genom dödsrikets portar; jag varder berövad återstoden av mina år. 038:011 Jag tänkte: Jag får icke mer se HERREN, HERREN i de levandes land. Hos dem som bo i förgängelsens rike får jag ej mer skåda människor. 038:012 Min hydda ryckes upp och flyttas bort ifrån mig såsom en herdes tält. Jag har vävt mitt liv till slut såsom en vävare sin väv, och jag skäres nu ned från bommen; innan dagen har gått över till natt, är du färdig med mig. 038:013 Jag måste ryta såsom ett lejon intill morgonen; så krossas alla bin i min kropp. Ja, innan dagen har gått över till natt, är du färdig med mig. 038:014 Jag klagade såsom en svala, såsom en trana, jag suckade såsom en duva; matta blickade mina ögon mot höjden: »HERRE, jag lider nöd; tag dig an min sak.» 038:015 Men vad skall jag väl säga, då han nu har talat till mig och själv utfört sitt verk? I ro får jag nu leva alla mina år till slut efter all min själs bedrövelse. 038:016 Herre, sådant länder till liv, min ande har i allo sitt liv därav. Och så helar du mig—ja, giv mig liv! 038:017 Se till mitt bästa kom denna bittra bedrövelse över mig. I din kärlek räddade du min själ ifrån förintelsens grop, i det du kastade alla mina synder bakom din rygg. 038:018 Ty dödsriket tackar dig icke, döden prisar dig icke, och de som hava farit ned i graven hoppas ej mer på din trofasthet. 038:019 De som leva, de som leva, de tacka dig, såsom ock jag nu gör; och fäderna göra din trofasthet kunnig för barnen. 038:020 HERREN skall frälsa mig, och mina sånger skola vi då spela i alla våra livsdagar däruppe i HERRENS hus.

038:021 Och Jesaja tillsade, att man skulle taga en fikonkaka och lägga
den såsom plåster på bulnaden, så skulle han tillfriskna.
038:022 Men Hiskia sade: »Vad för ett tecken gives mig därpå att jag
skall få gå upp i HERRENS hus?»

039:001 Vid samma tid sände Merodak-Baladan, Baladans son, konungen i
        Babel, brev och skänker till Hiskia; och han fick höra, att
        denne hade varit sjuk, men blivit återställd.
039:002 Och Hiskia gladde sig över deras ankomst och visade dem sitt
        förrådshus, sitt silver och guld, sina välluktande kryddor och
        sina dyrbara oljor och hela sitt tyghus och allt vad som fanns i
        hans skattkamrar. Intet fanns i Hiskias hus eller eljest i hans
        ägo, som han icke visade dem.

039:003 Men profeten Jesaja kom till konung Hiskia och sade till honom:
        »Vad hava dessa män sagt, och varifrån hava de kommit till dig?»
        Hiskia svarade: »De hava kommit till mig ifrån fjärran land,
        ifrån Babel.»
039:004 Han sade vidare: »Vad hava de sett i ditt hus?» Hiskia svarade:
        »Allt som är i mitt hus hava de sett: intet finnes i mina
        skattkamrar, som jag icke har visat dem.»
039:005 Då sade Jesaja till Hiskia: »Hör HERREN Sebaots ord:
039:006 Se, dagar skola komma, då allt som finnes i ditt hus och som
        dina fäder hava samlat ända till denna dag skall föras bort till
        Babel; intet skall bliva kvar, säger HERREN.
039:007 Och söner till dig, de som skola utgå av dig och som du skall
        föda, dem skall man taga, och de skola bliva hovtjänare i den
        babyloniske konungens palats.»
039:008 Hiskia sade till Jesaja: »Gott är det HERRENS ord, som du har
        talat.» Och han sade ytterligare: »Frid och trygghet skola ju
        få råda i min tid.»

040:001 Trösten, trösten mitt folk, säger eder Gud. 040:002 Talen ljuvligt till Jerusalem och prediken för det, att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad och att det har fått dubbelt igen av HERRENS hand för all sina synder. 040:003 Hör, man ropar; »Bereden väg för HERREN i öknen, banen på hedmarken en jämn väg för vår Gud. 040:004 Alla dalar skola höjas och alla berg och höjder sänkas; vad ojämnt är skall jämnas, och vad oländigt är skall bliva slät mark. 040:005 HERRENS härlighet skall varda uppenbarad, och allt kött skall tillsammans se den. Ty så har HERRENS mun talat.» 040:006 Hör, någon talar: »Predika!», och en annan svarar: »Vad skall jag predika?» »Allt kött är gräs och all dess härlighet såsom ett blomster på marken. 040:007 Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, när HERRENS andedräkt blåser därpå. 040:008 Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, men vår Guds ord förbliver evinnerligen.» 040:009 Stig upp på ett högt berg, Sion, du glädjens budbärarinna; häv upp din röst med kraft, Jerusalem, du glädjens budbärarinna: häv upp den utan fruktan, säg till Juda stöder: »Se, där är eder Gud!» 040:010 Ja, Herren, HERREN kommer med väldighet, och hans arm visar sin makt. Se, han har med sig sin lön, och hans segerbyte går framför honom. 040:011 Han för sin hjord i bet såsom en herde, han samlar lammen i sin famn och bär dem i sitt sköte och sakta för han moderfåren fram. 040:012 Vem är det, som mäter upp havens vatten i sin hand och märker ut himmelens vidd med sina utspända fingrar? Vem mäter upp stoftet på jorden med ett tredingsmått? Vem väger bergen på en våg och höjderna på en viktskål? 040:013 Vem kan utrannsaka HERRENS Ande, och vem kan giva honom råd och undervisa honom? 040:014 Går han till råds med någon, för att denne skall giva honom förstånd och lära honom den rätta stigen, lära honom kunskap och visa honom förståndets väg? 040:015 Nej, folken äro att akta såsom en droppe ur ämbaret och såsom ett grand på vågskålen; se, havsländerna lyfter han såsom ett stoftkorn. 040:016 Libanons skog vore icke nog till offerved och dess djur icke nog till brännoffer. 040:017 Folken äro allasammans såsom ett intet inför honom; såsom alls intet och idel tomhet aktas de av honom. 040:018 Vid vem viljen I då likna Gud, och vad finnes honom likt att ställa vid hans sida? 040:019 Månne ett avgudabeläte?—det gjutes av någon konstnär, och guldsmeden överdrager det sedan med guld, och med silverkedjor pryder så guldsmeden det. 040:020 Den som icke har råd att offra så mycket, han väljer ut ett stycke trä, som icke ruttnar, och söker sig en förfaren konstnär, som kan förfärdiga ett beläte, som ej faller omkull. 040:021 Haven I då intet förstånd? Hören I då intet? Blev detta icke förkunnat för eder från begynnelsen? Haven I icke förstått, vad jordens grundvalar säga? 040:022 Han är den som tronar över jordens rund, och dess inbyggare äro såsom gräshoppor; han är den som utbreder himmelen såsom ett flor och spänner ut den såsom ett tält att bo inunder. 040:023 Han är den som gör furstarna till intet, förvandlar domarna på jorden till idel tomhet. 040:024 Knappt äro de planterade, knappt äro de sådda, knappt har deras stam slagit rot i jorden, så blåser han på dem, och de förtorka, och en stormvind för dem bort såsom strå. 040:025 Vid vem viljen I då likna mig, så agg jag skulle vara såsom han? säger den Helige. 040:026 Lyften upp edra ögon mot höjden och sen: vem har skapat allt detta? Det har han som för härskaran däruppe fram i räknade hopar; han nämner dem alla vid namn. Så stor är hans makt, så väldig hans kraft, att icke en enda utebliver. 040:027 Huru kan du säga sådant, du Jakob, och tala så, du Israel: »Min väg är fördold för HERREN, och min rätt är försvunnen för min Gud»? 040:028 Vet du då icke, har du ej hört det, att HERREN är en evig Gud, han som har skapat jordens ändar? Han bliver ej trött och uppgives icke, hans förstånd är outrannsakligt. 040:029 Han giver den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka. 040:030 Ynglingar kunna bliva trötta och uppgivas, och unga män kunna falla; 040:031 men de som bida efter HERREN hämta ny kraft, de få nya vingfjädrar såsom örnarna. Så hasta de åstad utan att uppgivas, de färdas framåt utan att bliva trötta.

041:001 Tigen, I havsländer, och lyssnen till mig, och må folken hämta ny kraft; må de så komma fram och tala, ja, låt oss med varandra träda inför rätta. 041:002 Vem har i öster låtit denne uppstå, som mötes av seger, var han går fram? Vem giver folkslag i hans våld och gör honom till härskare över konungar? Vem gör deras svärd till stoft och deras bågar till strå som föres bort av vinden? 041:003 Han förjagar dem, där han går lyckosam fram, vanliga vägar trampar icke hans fot. 041:004 Vem har verkat och utfört detta? Det har han som från begynnelsen kallade människors släkten fram: jag, HERREN, som är den förste och som intill det sista är densamme. 041:005 Havsländerna se det och frukta, och jordens ändar förskräckas. Man närmar sig till varandra och kommer tillhopa. 041:006 Den ene vill hjälpa den andre; han säger till den andre: »Fatta mod!» 041:007 Träsnidaren sätter mod i guldsmeden, bleckslagaren i den som hamrar på städ. Han säger om lödningen: »Den är god» och fäster bilden med spikar, så att den ej faller omkull. 041:008 Men du Israel, min tjänare, du Jakob, som jag har utvalt, du ättling av Abraham, min vän, 041:009 du som jag har hämtat från jordens ändar och kallat hit från dess yttersta hörn och till vilken jag har sagt: »Du är min tjänare, dig har jag utvalt och icke försmått», 041:010 frukta icke, ty jag är med dig; var ej försagd, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig ock, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand. 041:011 Se, alla som äro dig hätska skola komma på skam och blygas; dina motståndare skola bliva till intet och skola förgås. 041:012 Du skall söka efter dina vedersakare, men icke finna dem; ja, de som strida mot dig skola bliva till intet och få en ände. 041:013 Ty jag är HERREN, din Gud, som håller dig vid din högra hand och som säger till dig: Frukta icke, jag hjälper dig. 041:014 Så frukta nu icke, du mask Jakob, du Israels lilla hop. Jag hjälper dig, säger HERREN; din förlossare är Israels Helige. 041:015 Se, jag gör dig till en tröskvagn, ny och med skarpa taggar, så att du skall söndertröska berg och krossa dem till stoft och göra höjder lika agnar. 041:016 Du skall kasta dem med kastskovel, och vinden skall föra dem bort och stormen förskingra dem; men du själv skall fröjda dig i HERREN och berömma dig av Israels Helige. 041:017 De betryckta och fattiga söka förgäves efter vatten, deras tunga försmäktar av törst; men jag, HERREN, skall bönhöra dem, jag, Israels Gud, skall icke övergiva dem. 041:018 Jag skall låta strömmar rinna upp på höjderna och källor i dalarna; jag skall göra öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång. 041:019 Och jag skall låta cedrar och akacieträd växa upp i öknen jämte myrten och olivträd och skall på hedmarken plantera cypress tillsammans med alm och buxbom, 041:020 för att man skall både se och veta och akta på och förstå, att HERRENS hand har gjort detta, att Israels Helige har skapat det. 041:021 Så träden nu fram med eder sak, säger HERREN; kommen med edra bevis, säger Jakobs konung. 041:022 Ja, må man komma med dem och förkunna för oss, vad som skall ske. Var äro edra forna utsagor? Läggen fram dem, för att vi må akta på dem och se till, huru de hava gått i fullbordan. Eller låten oss höra, vad som nu skall komma, 041:023 förkunnen, vad framdeles skall hända, för att vi må se, att I ären gudar. Ja, gören någonting, vad det nu vara må, så att vi alla häpna, när vi se det. 041:024 Men se, I ären ett intet, och edert verk är alls intet; den som utväljer eder är en styggelse. 041:025 Jag lät i norr en man uppstå, och han kom, ja, i öster en som skulle åkalla mitt namn; och han skulle gå fram över landsherrarna, såsom vore de lerjord, lik en krukmakare, som trampar lera. 041:026 Vem förkunnade detta förut, så att vi fingo veta det, eller i förväg, så att vi kunde säga: »Du hade rätt»? Ingen fanns, som förkunnade det, ingen, som lät oss höra det, ingen, som hörde eder tala därom. 041:027 Jag är den förste, som säger till Sion: »Se, se där äro de», den förste, som bringar Jerusalem detta glädjens budskap. 041:028 Jag ser mig om, men här finnes ingen, ingen bland dessa, som kan giva besked; ingen som kan giva ett svar på min fråga. 041:029 Se, de äro allasammans fåfänglighet, deras verk äro ett intet, deras beläten vind och tomhet.

042:001 Se, över min tjänare som jag uppehåller, min utkorade, till vilken min själ har behag, över honom har jag låtit min Ande komma; han skall utbreda rätten bland folken. 042:002 Han skall icke skria eller ropa och icke låta höra sin röst på gatorna. 042:003 Ett brutet rör skall han icke sönderkrossa, och en tynande veke skall han icke utsläcka; han skall i trofasthet utbreda rätten. 042:004 Hans kraft skall icke förtyna eller brytas, intill dess att han har grundat rätten på jorden; havsländerna vänta efter hans lag. 042:005 Så säger Gud, HERREN, han som har skapat himmelen och utspänt den, han som har utbrett jorden med vad som alstras därav, han som har givit liv åt folket som är därpå och ande åt dem som vandra där: 042:006 Jag, HERREN, har kallat dig i rättfärdighet, och jag vill fatta dig vid handen och bevara dig och fullborda i dig förbundet med folket och sätta dig till ett ljus för folkslagen, 042:007 för att du må öppna blinda ögon och föra fångar ut ur fängelset, ja, ur fångenskapen dem som sitta i mörkret. 042:008 Jag, HERREN, det är mitt namn; och jag giver icke min ära åt någon annan eller mitt lov åt belätena. 042:009 Se, vad jag förut förkunnade, det har nu kommit. Nu förkunnar jag nya ting; förrän de visa sig, låter jag eder höra om dem. 042:010 Sjungen till HERRENS ära en ny sång, hans lov från jordens ända, I som faren på havet, så ock allt vad däri är, I havsländer med edra inbyggare; 042:011 stämmen upp, du öken med dina städer och I byar, där Kedar bor; jublen, I klippornas invånare, ropen från bergens toppar. 042:012 Given HERREN ära och förkunnen hans lov i havsländerna. 042:013 HERREN drager ut såsom en hjälte, han eggar upp sig till iver såsom en krigare; han uppgiver härskri, han ropar högt och visar sin makt mot sina fiender. 042:014 I lång tid har jag tegat, jag höll mig stilla och betvang mig; men nu skall jag höja rop såsom en barnaföderska, jag vill skaffa mig luft och andas ut. 042:015 Jag skall föröda berg och höjder och låta allt gräs på dem förtorka; jag skall göra strömmar till land och låta allt gräs på dem förtorka; jag skall göra strömmar till land och låta sjöar torka ut. 042:016 Och de blinda skall jag leda på en väg som de icke känna; på stigar som de icke känna skall jag föra dem. Jag skall göra mörkret framför dem till ljus och det som är ojämnt till jämn mark. Detta är, vad jag skall göra, och jag skall ej rygga mitt ord. 042:017 Men de som förtrösta på skurna beläten och som säga till gjutna beläten: »I ären våra gudar», de skola vika tillbaka och stå där med skam. 042:018 Hören, I döve; I blinde, skåden och sen. 042:019 Vem är blind, om icke min tjänare, och så döv som den budbärare jag sänder åstad? 042:020 Du har fått se mycket, men du aktar icke därpå; fastän öronen hava blivit öppnade, lyssnar ingen till. 042:021 Det är HERRENS behag, för hans rättfärdighets skull, att han vill låta sin lag komma till makt och ära. 042:022 Men detta är ett plundrat och skövlat folk; dess ynglingar äro alla lagda i bojor, och i fängelser hållas de gömda, de hava blivit givna till plundring, och ingen finnes, som räddar, till skövling, och ingen säger: »Giv tillbaka.» 042:023 Ack att någon bland eder ville lyssna härtill, för framtiden giva akt och höra härpå! 042:024 Vem har lämnat Jakob till skövling och Israel i plundrares våld? Har icke HERREN gjort det; han, mot vilken vi hava syndat, han, på vilkens vägar man icke ville vandra och på vilkens lag man icke ville höra? 042:025 Därför utgöt han över dem i sin vrede förtörnelse och krigets raseri. Och de förbrändes därav runt omkring, men besinnade det icke; de förtärdes därav, men aktade icke därpå.

043:001 Men nu säger HERREN så, han som har skapat dig, Jakob, han som har danat dig, Israel: Frukta icke, ty jag har förlossat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min. 043:002 Om du ock måste gå genom vatten, så är jag med dig, eller genom strömmar, så skola de icke fördränka dig; måste du än gå genom eld, så skall du ej bliva svedd, och lågorna skola ej förtära dig. 043:003 Ty jag är HERREN, din Gud, Israels Helige, din frälsare; jag giver Egypten till lösepenning för dig, Etiopien och Seba i ditt ställe. 043:004 Eftersom du är så dyrbar i mina ögon, så högt aktad och så älskad av mig, därför giver jag människor till lösen för dig och folk till lösen för ditt liv. 043:005 Frukta då icke, ty jag är med dig. Jag skall låta dina barn komma från öster, och från väster skall jag samla dig tillhopa. 043:006 Jag skall säga till Norden: »Giv hit» och till södern: »Förhåll mig dem icke; för hit mina söner ifrån fjärran och mina döttrar ifrån jordens ända, 043:007 envar som är uppkallad efter mitt namn och som jag har skapat till min ära, envar som jag har danat och gjort.» 043:008 För hitut det blinda folket, som dock har ögon, och de döva, som dock hava öron. 043:009 Alla folk hava kommit tillsammans, folkslagen samla sig tillhopa. Vem bland dem finnes, som skulle kunna förutsäga sådant? Må de låta oss höra sina forna utsagor. Må de ställa fram sina vittnen och bevisa sin rätt, så att dessa, när de höra det, kunna säga: »Det är sant.» 043:010 Men I ären mina vittnen, säger HERREN, I ären min tjänare, den som jag har utvalt, på det att I mån veta och tro mig och förstå, att det är jag; före mig är ingen Gud danad, och efter mig skall ingen komma. 043:011 Jag, jag är HERREN, och förutom mig finnes ingen frälsare. 043:012 Jag har förkunnat det och skaffat frälsning, jag har kungjort det och ingen främmande gud bland eder. I ären mina vittnen, säger HERREN; och jag är Gud. 043:013 Ja, allt framgent är jag densamme, och ingen kan rädda från min hand. När jag vill göra något, vem kan då avvända det? 043:014 Så säger HERREN, eder förlossare, Israels Helige: För eder skull sänder jag mitt bud mot Babel, och jag skall driva dem allasammans på flykten, jag skall driva kaldéerna ned på skeppen som voro deras fröjd. 043:015 Jag är HERREN, eder Helige, Israels skapare, eder konung. 043:016 Så säger HERREN, han som gör en väg i havet, en stig i väldiga vatten, 043:017 han som för vagnar och hästar ditut, ja, härskara och och stridsmakt, sedan ligga de där tillhopa och kunna icke stå upp, de äro utsläckta, de hava slocknat såsom en veke: 043:018 Tänken icke på vad förr har varit, akten icke på vad fordom har skett. 043:019 Se, jag vill göra något nytt. Redan nu visar det sig; märken I det icke? Ja, jag skall göra en väg i öknen och strömmar i ödemarken, 043:020 så att markens djur skola ära mig, schakaler och strutsar, därför att jag låter vatten flyta i öknen, strömmar i ödemarken, så att mitt folk, min utkorade, kan få dricka. 043:021 Det folk, som jag har danat åt mig, skall förtälja mitt lov. 043:022 Men icke har du, Jakob, kallat mig hit, i det du har gjort dig möda för min skull, du Israel. 043:023 Icke har du framburit åt mig dina brännoffersfår eller ärat mig med dina slaktoffer; icke har jag vållat dig arbete med spisoffer, ej heller möda med rökelse. 043:024 Icke har du köpt kalmus åt mig för dina penningar eller mättat mig med dina slaktoffers fett. Nej, du har vållat mig arbete genom dina synder och möda genom dina missgärningar. 043:025 Jag, jag är den som utplånar dina överträdelser för min egen skull, och dina synder kommer jag icke mer ihåg. 043:026 Låt mig höra, vad du har att säga, och låt oss gå till rätta med varandra; tala du, för att du må finnas rättfärdig. 043:027 Men se, redan din stamfader syndade, och de som förde din talan begingo överträdelser mot mig. 043:028 Därför har jag måst låta helgedomens furstar utstå vanära och har överlämnat Jakob åt tillspillogivning, Israel åt försmädelse.

044:001 Men hör nu, du Jakob, min tjänare,
          du Israel, som jag har utvalt.
044:002 Så säger HERREN, han som har skapat dig,
          han som danade dig redan i moderlivet och som hjälper dig:
          Frukta icke, du min tjänare Jakob,
          du Jesurun, som jag har utvalt.
044:003 Ty jag skall utgjuta vatten över de törstiga
          och strömmar över det torra;
          jag skall utgjuta min Ande över din barn
          och min välsignelse över dina telningar,
044:004 så att de växa upp mitt ibland gräset
          såsom pilträd vid vattenbäckar.
044:005 Då skall den ene säga: »HERREN tillhör jag»,
          och den andre skall åberopa Jakobs namn,
          och en tredje skall skriva på sin hand: »HERRENS egen»
          och skall bruka Israel såsom ett ärenamn.
044:006 Så säger HERREN, Israels konung,
          och hans förlossare, HERREN Sebaot:
          Jag är den förste, och jag är den siste,
          och förutom mig finnes ingen Gud.
044:007 Och vem talar, såsom jag har gjort,
          alltsedan jag lät urtidsfolket framträda?
          Må han förkunna det och lägga det fram för mig.
          Ja, må de förkunna det tillkommande, vad som skall ske.
044:008 Frukten icke och varen icke förskräckta.
          Har jag icke för länge sedan låtit dig höra om detta
          och förkunnat det? I ären ju mina vittnen.
          Finnes väl någon Gud förutom mig?
          Nej, ingen annan klippa finnes, jag vet av ingen.

044:009 Avgudamakarna äro allasammans idel tomhet, och deras kära gudar
        kunna icke hjälpa. Deras bekännare se själva intet och förstå
        intet; därför måste de ock komma på skam.
044:010 Om någon formar en gud och gjuter ett beläte, så är det honom
        till intet gagn.
044:011 Se, hela dess följe skall komma på skam; konstnärerna själva äro
        ju allenast människor. Må de församlas, så många de äro, och
        träda fram; de skola då alla tillhopa med förskräckelse komma på
        skam.

044:012 Smeden tager sitt verktyg och bearbetar sitt smide i glöden, han
        formar det med hammare, han bearbetar det med kraftig arm; till
        äventyrs får han därvid svälta, så att han bliver vanmäktig, och
        försaka att dricka, så att han bliver matt.
044:013 Träsnidaren spänner ut sitt mätsnöre och gör märken på
        trästycket med sitt ritstift, han arbetar därpå med sina eggjärn
        och märker ut det med passaren; och han gör så därav en
        mansbild, en prydlig människogestalt, som får bo i ett hus.

044:014 Man fäller åt sig cedrar; man tager plantor av stenek och vanlig
        ek och uppdrager dem åt sig bland skogens träd; man planterar åt
        sig lärkträd, och regnet giver dem växt.
044:015 Detta hava människorna till bränsle; och man tager därav och
        värmer sig därmed, man tänder på det och bakar bröd därvid. Men
        därjämte förfärdigar man en gud därav och tillbeder den, man gör
        därav ett beläte och faller ned för det.
044:016 En del av träet bränner man alltså upp i eld, över en annan del
        därav tillagar man kött till att äta, steker sin stek och äter
        sig mätt; när man så har värmt sig, säger man: »Gott, nu är jag
        varm, nu njuter jag av brasan.»
044:017 Men av det som är kvar gör man en gud, man gör sig ett beläte,
        och för det faller man ned och tillbeder, man bönfaller inför
        det och säger: »Rädda mig, ty du är min gud.»—
044:018 Ja, sådana veta intet och förstå intet, ty igentäppta äro deras
        ögon, så att de icke se, och deras hjärtan, så att de intet
        begripa.
044:019 Ingen har så mycken eftertanke, så mycket vett eller förstånd,
        att han säger: »En del därav har jag bränt upp i eld, och på
        kolen har jag bakat bröd och stekt kött och har så ätit; skulle
        jag då av återstoden göra en styggelse? Skulle jag falla ned
        för ett stycke trä?»
044:020 Den som så håller sig till vad som blott är aska, han är förledd
        av ett dårat hjärta, så att han icke förstår att rädda sin själ,
        icke att tänka: »Blott fåfänglighet är, vad jag håller i min
        högra hand.»
044:021 Tänk härpå, du Jakob,
          du Israel, ty du är min tjänare;
          jag har danat dig, ja, du är min tjänare.
          Israel, du varder icke förgäten av mig.
044:022 Jag utplånar dina överträdelser såsom ett moln
          och dina synder såsom en sky.
          Vänd om till mig, ty jag förlossar dig.
044:023 Jublen, I himlar,
              ty HERREN utför sitt verk;
          höjen glädjerop, I jordens djup,
          bristen ut i jubel, I berg,
          du skog med alla dina träd;
          ty HERREN förlossar Jakob,
          han bevisar sig härlig i Israel.
044:024 Så säger HERREN, din förlossare,
          han som danade dig redan i moderlivet:
          »Jag, HERREN, är den som för allt,
          den som ensam utspänner himmelen
          och utan någons hjälp breder ut jorden.
044:025 Jag är den som gör lögnprofeternas tecken om intet
          och gör spåmännen till dårar,
          den som låter de vise komma till korta
          och gör deras klokhet till dårskap,
044:026 men som låter sin tjänares ord bliva beståndande
          och fullbordar sina sändebuds rådslag.
          Jag är den som säger om Jerusalem: »Det skall bliva bebott»
          och om Juda städer: »De skola varda uppbyggda;
          jag skall upprätta ruinerna där.»
044:027 Jag är den som säger till havsdjupet: »Sina ut;
          dina strömmar vill jag låta uttorka.»
044:028 Jag är den som säger om Kores: »Han är min herde,
          han skall fullborda all min vilja,
          och han skall säga om Jerusalem:
              'Det skall bliva uppbyggt'
          och till templet: 'Din grund skall åter varda lagd.'»

045:001 Så säger HERREN till sin smorde, till Kores som jag har fattat vid hans högra hand, då jag nu vill slå ned folken inför honom och lösa svärdet från konungarnas länd, då jag vill öppna dörrarna för honom så att inga portar mer äro stängda: 045:002 Själv skall jag gå framför dig, backarna skall jag jämna ut; kopparportarna skall jag krossa, och järnbommarna skall jag bryta sönder. 045:003 Och jag skall giva dig dolda skatter och bortgömda rikedomar, för att du må förnimma, att jag, HERREN, är den som har kallat dig vid ditt namn, jag, Israels Gud. 045:004 För min tjänare Jakobs skull, för Israels, min utkorades, skull kallade jag dig vid ditt namn och gav dig ärenamn, innan du kände mig. 045:005 Jag är HERREN och eljest ingen, utom mig finnes ingen Gud; innan du kände mig, omgjordade jag dig, 045:006 för att man skulle förnimma både i öster och i väster, att alls ingen finnes förutom mig, att jag är HERREN och eljest ingen, 045:007 jag som danar ljuset och skapar mörkret, jag som giver lyckan och skapar olyckan. Jag, HERREN, är den som gör allt detta. 045:008 Drypen, I himlar därovan, och må skyarna låta rättfärdighet strömma ned. Må jorden öppna sig, och må dess frukt bliva frälsning; rättfärdighet låte den ock växa upp. Jag, HERREN, skapar detta. 045:009 Ve dig som vill gå till rätta med din Skapare, ja, ve dig, du skärva bland andra skärvor av jord! Skall väl leret säga till krukmakaren: »Vad kan du göra?» Och skall ditt verk säga om dig: »Han har inga händer»? 045:010 Ve dig som säger till din fader: »Icke kan du avla barn» och till hans hustru: »Icke kan du föda barn»! 045:011 Så säger HERREN, Israels Helige, som ock är hans skapare: Frågen mig om det tillkommande; lämnen åt mig omsorgen om mina söner, mina händer verk. 045:012 Det är jag, som har gjort jorden och skapat människorna därpå; det är mina händer, som hava utspänt himmelen, och hela dess härskara har jag bådat upp. 045:013 Det är ock jag, som har låtit denne uppstå i rättfärdighet, och alla hans vägar skall jag göra jämna. Han skall bygga upp min stad och släppa mina fångar lösa, och det icke för betalning eller för gåvor, säger HERREN Sebaot. 045:014 Så säger HERREN: Vad egyptierna hava förvärvat med sitt arbete och etiopiernas och Sebas resliga folk med sin handel, det skall allt övergå i din hand och höra dig till. De skola följa bakom dig, i kedjor skola de gå. Och de skola falla ned inför dig och ställa sin bön till dig: »Allenast i dig är Gud, och eljest finnes ingen, alls ingen annan Gud.» 045:015 Ja, du är sannerligen en outgrundlig Gud, du Israels Gud, du frälsare 045:016 De komma alla på skam och varda till blygd, de måste allasammans gå där med blygd, alla avgudamakarna. 045:017 Men Israel bliver frälst genom HERREN med en evig frälsning; aldrig i evighet skolen I komma på skam och varda till blygd. 045:018 Ty så säger HERREN, han som har skapat himmelen, han som är Gud, han som har danat jorden och gjort den, han som har berett den och som icke har skapat den till att vara öde, utan danat den till att bebos: Jag är HERREN och eljest ingen. 045:019 Jag har icke talat i det fördolda, någonstädes i ett mörkt land; jag har icke sagt till Jakobs släkt: Förgäves skolen I söka mig. Jag är HERREN, som talar sanning, som förkunnar, vad rätt är. 045:020 Så församlen eder nu och kommen hit, träden fram allasammans, I räddade, som ären kvar av folken. Ty de hava intet förstånd, de som föra sina träbeläten omkring i högtidståg och bedja till en gud som icke kan frälsa. 045:021 Förkunnen något och läggen fram det; alla tillhopa må rådslå därom. Vem har långt förut låtit eder höra detta och för länge sedan förkunnat det? Har icke jag, HERREN, gjort det jag, förutom vilken ingen Gud mer finnes, ingen Gud, som är rättfärdig och som frälsar, nej, ingen finnes jämte mig. 045:022 Vänden eder till mig, så varden I frälsta, I jordens alla ändar; ty jag är Gud och eljest ingen. 045:023 Jag har svurit vid mig själv, från min mun har utgått ett sanningsord, ett ord, som icke skall ryggas: För mig skola alla knän böja sig, och mig skola alla tungor giva sin ed. 045:024 Så har man betygat om mig: Allenast hos HERREN finnes rättfärdighet och makt. Till honom skola komma med blygd alla de som hava varit honom hätska. 045:025 Ja, genom HERREN får all Israels släkt sin rätt, och av honom skola de berömma sig.

046:001 Bel sjunker ned, Nebo måste böja sig, deras bilder lämnas åt djur och fänad; de som I förden omkring i högtidståg, de lastas nu på ök som bära sig trötta av bördan. 046:002 Ja, de måste båda böja sig och sjunka ned; de kunna icke rädda någon börda, själva vandra de bort i fångenskap. 046:003 Så hören nu på mig, I av Jakobs hus, I alla som ären kvar av Israels hus, I som haven varit lastade på mig allt ifrån moderlivet och burna av mig allt ifrån modersskötet. 046:004 Ända till eder ålderdom är jag densamme, och intill dess I varden grå, skall jag bära eder; så har jag hittills gjort, och jag skall också framgent hålla eder uppe, jag skall bära och rädda eder. 046:005 Med vem viljen I likna och jämföra mig, och med vem viljen I sammanställa mig, så att jag skulle vara honom lik? 046:006 Man skakar ut guld ur pungen och väger upp silver på vågen, och så lejer man en guldsmed att göra det till en gud, för vilken man kan falla ned och tillbedja. 046:007 Den lyfter man på axeln och bär den bort och sätter ned den på dess plats, för att den skall stå där och ej vika från stället. Men ropar någon till den, så svarar den icke och frälsar honom icke ur hans nöd. 046:008 Tänken härpå och kommen till förnuft; besinnen eder, I överträdare. 046:009 Tänken på vad förr var, redan i forntiden; ty jag är Gud och eljest ingen, en Gud, vilkens like icke finnes; 046:010 jag som i förväg förkunnar, vad komma skall, och långt förut, vad ännu ej har skett; jag som säger: »Mitt rådslut skall gå i fullbordan, och allt vad jag vill, det gör jag»; 046:011 jag som kallar på örnen från öster och ifrån fjärran land på mitt rådsluts man. Vad jag har bestämt, det sätter jag ock i verket. 046:012 Så hören nu på mig, I stormodige, I som menen, att hjälpen är långt borta. 046:013 Se, jag låter min hjälp nalkas, den är ej långt borta, och min frälsning dröjer icke; jag giver frälsning i Sion och min härlighet åt Israel.

047:001 Stig ned och sätt dig i stoftet, du jungfru dotter Babel, sätt dig på jorden utan tron, du kaldéernas dotter; ty man skall icke mer kalla dig »den bortklemade och yppiga». 047:002 Tag till kvarnen och mal mjöl, lägg av din slöja, lyft upp släpet, blotta benet, vada genom strömmarna. 047:003 Din blygd skall varda blottad, och din skam skall ses. Hämnd skall jag utkräva och ej skona någon människa. 047:004 Vår förlossares namn är HERREN Sebaot, Israels Helige! 047:005 Sitt tyst och drag dig undan i mörkret, du kaldéernas dotter; ty du skall icke mer bliva kallad »konungarikenas drottning». 047:006 Jag förtörnades på mitt folk, jag ohelgade min arvedel och gav dem i din hand. Och du visade dem intet förbarmande; på gamla män lät du ditt ok tynga hårt. 047:007 Du tänkte: »Jag skall evinnerligen förbliva en drottning» därför ville du ej akta på och tänkte ej på änden. 047:008 Så hör nu detta, du som lever i vällust, du som tronar så trygg, du som säger i ditt hjärta: »Jag och ingen annan; aldrig skall jag sitta såsom änka, aldrig veta av, vad barnlöshet är.» 047:009 Se, båda dessa olyckor skola komma över dig med hast, på en och samma dag: både barnlöshet och änkestånd skola komma över dig i fullaste mått, trots myckenheten av dina trolldomskonster, trots dina besvärjelsers starka kraft. 047:010 Du kände dig trygg i din ondska, du tänkte: »Ingen ser mig.» Din vishet och din kunskap var det, som förförde dig, så att du så sade i ditt hjärta: »Jag och ingen annan.» 047:011 Därför skall en olycka komma över dig, som du ej förmår besvärja bort, och ett fördärv skall falla över dig, som du icke skall kunna avvända; ja, plötsligt skall ödeläggelse komma över dig, när du minst anar det. 047:012 Träd fram med de besvärjelser och många trolldomskonster som du har mödat dig med från din ungdom; se till, om du så kan skaffa hjälp, om du så kan skrämma bort faran. 047:013 Du har arbetat dig trött med dina många rådslag. Må de nu träda fram, må de frälsa dig, dessa som avmäta himmelen och spana i stjärnorna och var nymånad kungöra, varifrån ditt öde skall komma över dig. 047:014 Men se, de äro att likna vid strå som brännes upp i eld, de kunna icke rädda sitt liv ur lågornas våld. Detta är ju ingen koleld att värma sig framför, ingen brasa att sitta vid. 047:015 Ja, så går det för dig med dem som du mödade dig för. Och dina handelsvänner från ungdomstiden draga bort, var och en åt sitt håll och ingen finnes, som frälsar dig.

048:001 Hören detta, I av Jakobs hus,
          I som ären uppkallade med Israels namn
          och flutna ur Juda källa,
          I som svärjen vid HERRENS namn
          och prisen Israels Gud—
          dock icke i sanning och rättfärdighet,
048:002 allt medan I kallen eder efter den heliga staden
          och stödjen eder på Israels Gud,
          på honom vilkens namn är HERREN Sebaot.
048:003 Vad förut skedde, det hade jag för länge sedan förkunnat;
          av min mun var det förutsagt, och jag hade låtit eder höra därom.
          Plötsligt satte jag det i verket, och det inträffade.
048:004 Eftersom jag visste, att du var så styvsint,
          ja, att din nacksena var av järn
          och din panna av koppar,
048:005 därför förkunnade jag det för länge sedan
          och lät dig höra därom, innan det skedde,
          på det att du icke skulle kunna säga:
          »Min gudastod har gjort det,
          min gudabild, den skurna eller den gjutna har skickat det så.»
048:006 Du hade hört det, nu kan du se alltsammans;
          viljen I då icke erkänna det?

Nu låter jag dig åter höra om nya ting, om fördolda ting som du ej har vetat av. 048:007 Först nu hava de blivit skapade, icke tidigare, och förrän i dag fick du icke höra om dem, på det att du ej skulle kunna säga: »Det visste jag ju förut.» 048:008 Du fick icke förr höra något därom eller veta något därav, ej heller kom det tidigare för dina öron, eftersom jag visste, huru trolös du var och att du hette »överträdare» allt ifrån moderlivet. 048:009 Men för mitt namns skull är jag långmodig, och för min äras skull håller jag tillbaka min vrede, så att du icke bliver utrotad. 048:010 Se, jag har smält dig, men silver har jag icke fått; jag har prövat dig i lidandets ugn. 048:011 För min egen skull, ja, för min egen skull gör jag så, ty huru skulle jag kunna låta mitt namn bliva ohelgat? Jag giver icke min ära åt någon annan. 048:012 Hör på mig, du Jakob, du Israel, som jag har kallat. Jag är det; jag är den förste, jag är ock den siste. 048:013 Min hand har lagt jordens grund, och min högra hand har utspänt himmelen; jag kallar på dem, då stå de där båda. 048:014 Församlen eder, I alla, och hören: Vem bland dessa andra har förutsagt detta, att den man, som HERREN älskar, skall utföra hans vilja mot Babel och vara hans arm mot kaldéerna? 048:015 Jag, jag har talat detta, jag har ock kallat honom, jag har fört honom fram, så att hans väg har blivit lyckosam. 048:016 Träden hit till mig och hören detta; Mina förutsägelser har jag icke talat i det fördolda; när tiden kom, att något skulle ske, då var jag där. Och nu har Herren, HERREN sänt mig och sänt sin Ande. 048:017 Så säger HERREN, din förlossare, Israels Helige: Jag är HERREN, din Gud, den som lär dig, vad nyttigt är, den som leder dig på den väg du skall vandra. 048:018 O att du ville akta på mina bud! Då skulle frid tillflyta dig såsom en ström och din rätt såsom havets böljor; 048:019 dina barn skulle då vara såsom sanden och din livsfrukt såsom sandkornen, dess namn skulle aldrig bliva utrotat eller utplånat ur min åsyn. 048:020 Dragen ut från Babel, flyn ifrån kaldéernas land; förkunnen det med fröjderop och låten det bliva känt, utbreden ryktet därom till jordens ända; sägen: »HERREN har förlossat sin tjänare Jakob.» 048:021 De ledo ingen törst, när han förde dem genom ödemarker, ty han lät vatten strömma fram ur klippan åt dem, han klöv sönder klippan, och vattnet flödade. 048:022 Men de ogudaktiga få ingen frid, säger HERREN.

049:001 Hören på mig, I havsländer, och akten härpå, I folk, som bon i fjärran. HERREN kallade mig, när jag ännu var i moderlivet, han nämnde mitt namn, medan jag låg i min moders sköte. 049:002 Och han gjorde min mun lik ett skarpt svärd och gömde mig under sin hands skugga; han gjorde mig till en vass pil och dolde mig i sitt koger. 049:003 Och han sade till mig: »Du är min tjänare, Israel, genom vilken jag vill förhärliga mig.» 049:004 Men jag tänkte: »Förgäves har jag mödat mig, fruktlöst och fåfängt har jag förtärt min kraft; dock, min rätt är hos HERREN och min lön hos min Gud.» 049:005 Och nu säger HERREN, han som danade mig till sin tjänare, när jag ännu var i moderlivet, på det att jag måtte föra Jakob tillbaka till honom, så att Israel icke rycktes bort —ty jag är ärad i HERRENS ögon, och min Gud har blivit min starkhet— 049:006 han säger: Det är för litet för dig, då du är min tjänare, att allenast upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel; jag vill sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att min frälsning må nå till jordens ända. 049:007 Så säger HERREN, Israels förlossare, hans Helige, till den djupt föraktade som är en styggelse för människor, en träl under tyranner: Konungar skola se det och stå upp, furstar skola se det och buga sig för HERRENS skull, som har bevisat sig trofast, för Israels Heliges skull, som har utvalt dig. 049:008 Så säger HERREN: Jag bönhör dig i behaglig tid, och jag hjälper dig på frälsningens dag; jag skall bevara dig och fullborda i dig förbundet med folket, så att du skall upprätta landet och utskifta de förödda arvslotterna 049:009 och säga till de fångna: »Dragen ut», till dem som sitta i mörkret: »Kommen fram.» De skola finna bete utmed vägarna, ja, betesplatser på alla kala höjder; 049:010 de skola varken hungra eller törsta, ökenhettan och solen skola icke skada dem, ty deras förbarmare skall leda dem och skall föra dem till vattenkällor. 049:011 Och jag skall göra alla mina berg till öppna vägar, och mina farvägar skola byggas höga. 049:012 Se, där komma de fjärran ifrån, ja, somliga från norr och andra från väster, somliga ock från sinéernas land. 049:013 Jublen, I himlar, och fröjda dig, du jord, och bristen ut i jubel, I berg; ty HERREN tröstar sitt folk och förbarmar sig över sina betryckta. 049:014 Men Sion säger: »HERREN har övergivit mig, Herren har förgätit mig.» 049:015 Kan då en moder förgäta sitt barn, så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde förgäta sitt barn, så skulle dock jag icke förgäta dig. 049:016 Se, på mina händer har jag upptecknat dig; dina murar stå alltid inför mina ögon. 049:017 Redan hasta dina söner fram, under det dina förstörare och härjare draga bort ifrån dig. 049:018 Lyft upp dina ögon och se dig omkring: alla komma församlade till dig. Så sant jag lever, säger HERREN, du skall få ikläda dig dem alla såsom en skrud och lik en brud omgjorda dig med dem. 049:019 Ty om du förut låg i ruiner och var ödelagd, ja, om ock ditt land var förhärjat, så skall du nu i stället bliva för trång för dina inbyggare, och dina fördärvare skola vara långt borta. 049:020 Den tid stundar, då du skall få höra sägas av barnen som föddes under din barnlöshet: »Platsen är mig för trång, giv rum, så att jag kan bo här.» 049:021 Då skall du säga i ditt hjärta: »Vem har fött dessa åt mig? Jag var ju barnlös och ofruktsam, landsflyktig och fördriven; vem har då fostrat dessa? Se, jag var lämnad ensam kvar; varifrån komma då dessa?» 049:022 Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall upplyfta min hand till tecken åt folken och resa upp mitt baner till tecken åt folkslagen; då skola de bära dina söner hit i sin famn och föra dina döttrar fram på sina axlar. 049:023 Och konungar skola vara dina barns vårdare och furstinnor deras ammor, de skola falla ned inför dig med ansiktet mot jorden och slicka dina fötters stoft. Och du skall förnimma, att jag är HERREN och att de som förbida mig icke komma på skam. 049:024 Kan man taga ifrån hjälten hans byte eller rycka fångarna ifrån den som har segerns rätt? 049:025 Och om än så vore, säger HERREN, om man än kunde taga ifrån hjälten hans fångar och rycka bytet ur den väldiges hand, så skulle jag dock själv stå emot dina motståndare, och själv skulle jag frälsa dina barn. 049:026 Ja, jag skall tvinga dina förtryckare att äta sitt eget kött, och av sitt eget blod skola de bliva druckna såsom av druvsaft. Och allt kött skall då förnimma, att jag, HERREN, är din frälsare och att den Starke i Jakob är din förlossare.

050:001 Så säger HERREN: Var är eder moders skiljebrev, det, varmed jag skulle hava förskjutit henne? Eller finnes bland mina borgenärer någon som jag har sålt eder åt? Nej, genom edra missgärningar bleven I sålda, och för edra överträdelsers skull blev eder moder förskjuten. 050:002 Varför var ingen tillstädes, när jag kom? Varför svarade ingen, när jag ropade? Har då min arm blivit för kort, så att den ej kan förlossa, eller finnes hos mig ingen kraft till att hjälpa? Med min näpst uttorkar jag ju havet, och strömmarna gör jag till torrt land, så att fiskarna ruttna och dö av törst, eftersom vattnet är borta; 050:003 själva himmelen kläder jag i mörker och giver den sorgdräkt att bära. 050:004 Herren, HERREN har givit mig en tunga med lärdom, så att jag förstår att genom mina ord hugsvala den trötte; han väcker var morgon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungesätt. 050:005 Ja, Herren, HERREN har öppnat mitt öra, och jag har ej varit gensträvig, jag har ej vikit tillbaka. 050:006 Jag höll fram min rygg åt dem som slogo mig och mina kinder åt dem som ryckte mig i skägget; jag skylde icke mitt ansikte mot smädelse och spott. 050:007 Men Herren, HERREN hjälper mig, därför kände jag ej smädelsen, därför gjorde jag min panna hård såsom sten; jag visste ju, att jag ej skulle komma på skam. 050:008 Den som dömer mig fri är nära, vem vill då gå till rätta med mig? Må han träda fram jämte mig. Vem vill vara min anklagare? Må han komma hit till mig. 050:009 Se, Herren, HERREN hjälper mig; vem vill då döma mig skyldig? Se, de skola allasammans falla sönder såsom en klädnad; mal skall förtära dem. 050:010 Vem bland eder, som fruktar HERREN och hör hans tjänares röst? Om han än vandrar i mörkret och icke ser någon ljusning, så förtröste han dock på HERRENS namn och stödje sig vid sin Gud. 050:011 Men se, I alla som tänden upp en brand och väpnen eder med glödande pilar, I hemfallen själva åt lågorna från eder brand och åt pilarna som I haven antänt. Av min hand skall detta vederfaras eder; i kval skolen I komma att ligga.

051:001 Hören på mig, I som faren efter rättfärdighet, I som söken HERREN. Skåden på klippan, ur vilken I ären uthuggna, och på gruvan, ur vilken I haven framhämtats: 051:002 ja, skåden på Abraham, eder fader, och på Sara som födde eder. Ty när han ännu var ensam, kallade jag honom och välsignade honom och förökade honom. 051:003 Ja, HERREN skall varkunna sig över Sion, han skall varkunna sig över alla dess ruiner; han gör dess öken lik ett Eden och dess hedmark lik en HERRENS lustgård. Fröjd och glädje skall höras därinne, tacksägelse och lovsångs ljud. 051:004 Akta på mig, du mitt folk; lyssna till mig, du min menighet. Ty från mig skall lag utgå, och min rätt skall jag sätta till ett ljus för folken. 051:005 Min rättfärdighet är nära, min frälsning går fram, och mina armar skola skaffa rätt bland folken; havsländerna bida efter mig och hoppas på min arm. 051:006 Lyften upp edra ögon till himmelen, skåden ock på jorden härnere: se, himmelen skall upplösa sig såsom rök och jorden nötas ut såsom en klädnad, och dess inbyggare skola dö såsom mygg; men min frälsning förbliver evinnerligen, och min rättfärdighet varder icke om intet. 051:007 Hören på mig, I som kännen rättfärdigheten, du folk, som bär min lag i ditt hjärta; Frukten icke för människors smädelser och varen ej förfärade för deras hån. 051:008 Ty mal skall förtära dem såsom en klädnad, och mott skall förtära dem såsom ull; men min rättfärdighet förbliver evinnerligen och min frälsning ifrån släkte till släkte. 051:009 Vakna upp, vakna upp, kläd dig i makt, du HERRENS arm; vakna upp såsom i forna dagar, i förgångna tider. Var det icke du, som slog Rahab och genomborrade draken? 051:010 Var det icke du, som uttorkade havet, det stora djupets vatten, och som gjorde havsbottnen till en väg, där ett frälsat folk kunde gå fram? 051:011 Ja, HERRENS förlossade skola vända tillbaka och komma till Sion med jubel; evig glädje skall kröna deras huvuden, fröjd och glädje skola de undfå, sorg och suckan skola fly bort. 051:012 Jag, jag är den som tröstar eder. Vem är då du, att du fruktar för dödliga människor, för människobarn som bliva såsom torrt gräs? 051:013 Och därvid förgäter du HERREN, som har skapat dig, honom som har utspänt himmelen och lagt jordens grund. Ja, beständigt, dagen igenom, förskräckes du för förtryckarens vrede, såsom stode han just redo till att fördärva. Men vad bliver väl av förtryckarens vrede? 051:014 Snart skall den fjättrade lösas ur sitt tvång; han skall icke dö och hemfalla åt graven, ej heller skall han lida brist på bröd. 051:015 ty jag är HERREN, din Gud, han som rör upp havet, så att dess böljor brusa, han vilkens namn är HERREN Sebaot; 051:016 och jag har lagt mina ord i din mun och övertäckt dig med min hands skugga för att plantera en himmel och grunda en jord och för att säga till Sion: Du är mitt folk. 051:017 Vakna upp, vakna upp, stå upp, Jerusalem, du som av HERRENS hand har fått att dricka hans vredes bägare, ja, du som har tömt berusningens kalk till sista droppen. 051:018 Bland alla de söner hon hade fött fanns ingen som ledde henne, bland alla de söner hon hade fostrat ingen som fattade henne vid handen. 051:019 Dubbel är den olycka som har drabbat dig, och vem visar dig medlidande? Här är förödelse och förstöring, hunger och svärd. Huru skall jag trösta dig? 051:020 Dina söner försmäktade, de lågo vid alla gathörn, lika antiloper i jägarens garn, drabbade i fullt mått av HERRENS vrede, av din Guds näpst. 051:021 Därför må du höra detta, du arma, som är drucken, fastän icke av vin: 051:022 Så säger HERREN, som är din Herre, och din Gud, som utför sitt folks sak: Se, jag tager bort ur din hand berusningens bägare; av min vredes kalk skall du ej vidare dricka. 051:023 Och jag sätter den i dina plågares hand, deras som sade till dig: »Fall ned, så att vi få gå fram över dig»; och så nödgades du göra din rygg likasom till en mark och till en gata för dem som gingo där fram.

052:001 Vakna upp, vakna upp, ikläd dig din makt, o Sion; ikläd dig din högtidsskrud, Jerusalem, du heliga stad; ty ingen oomskuren eller oren skall vidare komma in i dig. 052:002 Skaka stoftet av dig, stå upp och intag din plats, Jerusalem; lös banden från din hals, du fångna dotter Sion. 052:003 Ty så säger HERREN: I haven blivit sålda för intet; så skolen I ock utan penningar bliva lösköpta. 052:004 Ja, så säger Herren, HERREN: Mitt folk drog i forna dagar ned till Egypten och bodde där såsom främlingar; sedan förtryckte Assur dem utan all rätt. 052:005 Och vad skall jag nu göra här, säger HERREN, nu då man har fört bort mitt folk utan sak, nu då dess tyranner så skräna, säger HERREN, och mitt namn beständigt, dagen igenom, varder smädat? 052:006 Jo, just därför skall mitt folk få lära känna mitt namn, just därför skall det förnimma på den dagen, att jag är den som talar; ja, se här är jag. 052:007 Huru ljuvliga äro icke glädjebudbärarens fotsteg, när han kommer över bergen för att förkunna frid och frambära gott budskap och förkunna frälsning, i det han säger till Sion: »Din Gud är nu konung!» 052:008 Hör, huru dina väktare upphäva sin röst och jubla allasammans, ty de se för sina ögon, huru HERREN vänder tillbaka till Sion. 052:009 Ja, bristen ut i jubel tillsammans, I Jerusalems ruiner; ty HERREN tröstar sitt folk, han förlossar Israel. 052:010 HERREN blottar sin heliga arm inför alla hedningars ögon, och alla jordens ändar få se vår Guds frälsning. 052:011 Bort, bort, dragen ut därifrån, kommen icke vid det orent är; dragen ut ifrån henne, renen eder, I som bären HERRENS kärl. 052:012 Se, I behöven icke draga ut med hast, icke vandra bort såsom flyktingar, ty HERREN går framför eder, och Israels Gud slutar edert tåg.

053:013 Se, min tjänare skall hava framgång;
          han skall bliva upphöjd och stor och högt uppsatt.
053:014 Såsom många häpnade över honom,
          därför att hans utseende var vanställt mer än andra människors
          och hans gestalt oansenligare än andra människobarns,
053:015 så skall han ock väcka förundran hos många folk;
          ja, konungar skola förstummas i förundran över honom.
          Ty vad aldrig har varit förtäljt för dem, det få de se,
          och vad de aldrig hava hört, det få de förnimma.

053:001 Men vem trodde, vad som predikades för oss, och för vem var HERRENS arm uppenbar? 053:002 Han sköt upp såsom en ringa telning inför honom, såsom ett rotskott ur förtorkad jord. Han hade ingen gestalt eller fägring; när vi sågo på honom, kunde hans utseende ej behaga oss. 053:003 Föraktat var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med krankhet; han var såsom en, för vilken man skyler sitt ansikte, så föraktat, att vi höllo honom för intet. 053:004 Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höllo honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. 053:005 Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull; näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade. 053:006 Vi gingo alla vilse såsom får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men HERREN lät allas vår missgärning drabba honom. 053:007 Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och icke öppnade sin mun, lik ett lamm, som föres bort att slaktas, och lik ett får, som är tyst inför dem som klippa det ja, han öppnade icke sin mun. 053:008 Undan våld och dom blev han borttagen, men vem i hans släkte betänker detta? Ja, han rycktes bort ifrån de levandes land, och för mitt folks överträdelses skull kom plåga över honom. 053:009 Och bland de ogudaktiga fick hans in grav bland de rika kom han först, när han var död fastän han ingen orätt hade gjort och fastän svek icke fanns i hans mun. 053:010 Det behagade HERREN att slå honom med krankhet: om hans liv så bleve ett skuldoffer, då skulle han få se avkomlingar och länge leva, och HERRENS vilja skulle genom honom hava framgång. 053:011 Ja, av den vedermöda hans själ har utstått skall han se frukt och så bliva mättad; genom sin kunskap skall han göra många rättfärdiga, han, den rättfärdige, min tjänare, i det han bär deras missgärningar. 053:012 Därför skall jag tillskifta honom hans lott bland de många, och med talrika skaror skall han få utskifta byte, eftersom han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland överträdare, han som bar mångas synder och bad för överträdarna.

054:001 Jubla, du ofruktsamma, du som icke har fött barn; brist ut i jubel och ropa av fröjd, du som icke har blivit moder. Ty den ensamma skall hava många barn, flera än den som har man, säger HERREN. 054:002 Vidga ut platsen för ditt tjäll, låt spänna ut tältet, under vilket du bor, och spar icke; förläng dina tältstreck och gör dina tältpluggar fastare. 054:003 Ty du skall utbreda dig både åt höger och vänster, och dina avkomlingar skola taga hedningarnas länder i besittning och åter befolka ödelagda städer. 054:004 Frukta icke, ty du skall ej komma på skam; blygs icke, ty du skall ej varda utskämd. Nej, du skall få förgäta din ungdoms skam, och ditt änkestånds smälek skall du icke mer komma ihåg. 054:005 Ty den som har skapat dig är din man, han vilkens namn är HERREN Sebaot; och Israels Helige är din förlossare, han som kallas hela jordens Gud. 054:006 Ty såsom en övergiven kvinna i hjärtesorg kallades du av HERREN. Sin ungdomsbrud, vill någon förskjuta henne? säger din Gud. 054:007 Ett litet ögonblick övergav jag dig, men i stor barmhärtighet vill jag åter församla dig. 054:008 I min förtörnelses översvall dolde jag ett ögonblick mitt ansikte för dig, men med evig nåd vill jag nu förbarma mig över dig, säger HERREN, din förlossare. 054:009 Ty såsom jag gjorde vid Noas flod, så gör jag ock nu: såsom jag då svor, att Noas flod icke mer skulle komma över jorden, så svär jag ock nu, att jag icke mer skall förtörnas på dig eller näpsa dig. 054:010 Ja, om än bergen vika bort och höjderna vackla, så skall min nåd icke vika ifrån dig och mitt fridsförbund icke vackla, säger HERREN; din förbarmare. 054:011 Du arma, som har blivit så hemsökt av stormar utan att få någon tröst, se, med spetsglans vill jag nu mura dina stenar och giva dig grundvalar av safirer, 054:012 jag vill göra dina tinnar av rubiner och dina portar av kristall och hela din ringmur av ädla stenar. 054:013 Och dina barn skola alla bliva HERRENS lärjungar, och stor frid skola dina barn då hava. 054:014 Genom rättfärdighet skall du bliva befäst. All tanke på förtryck vare fjärran ifrån dig, ty du skall intet hava att frukta, och all tanke på fördärv, ty sådant skall icke nalkas dig. 054:015 Om man då rotar sig samman till anfall, så kommer det ingalunda från mig; och vilka de än äro, som rota sig samman mot dig, så skola de falla för dig. 054:016 Se, jag är den som skapar smeden, vilken blåser upp kolelden och så frambringar ett vapen, sådant han vill göra det; men jag är ock den som skapar fördärvaren, vilken förstör det. 054:017 Och nu skall intet vapen, som smides mot dig, hava någon lycka; var tunga, som upphäver sig för att gå till rätta med dig, skall du få domfälld. Detta är HERRENS tjänares arvedel, den rätt de skola undfå av mig, säger HERREN.

055:001 Upp, alla I som ären törstiga, kommen hit och fån vatten; och I som inga penningar haven, kommen hit och hämten säd och äten. Ja, kommen hit och hämten säd utan penningar och för intet både vin och mjölk. 055:002 Varför given I ut penningar för det som ej är bröd och edert förvärv för det som icke kan mätta? Hören på mig, så skolen I få äta det gott är och förnöja eder med feta rätter. 055:003 Böjen edra öron hit och kommen till mig; hören, så får eder själ leva. Jag vill sluta med eder ett evigt förbund: att I skolen undfå all den trofasta nåd jag har lovat David. 055:004 Se, honom har jag satt till ett vittne för folken, till en furste och hövding för folken. 055:005 Ja, du skall kalla på folkslag som du icke känner, och folkslag, som icke känna dig, skola hasta till dig för HERRENS, din Guds, skull, för Israels Heliges skull, när han förhärligar dig. 055:006 Söken HERREN, medan han låter sig finnas; åkallen honom, medan han är nära. 055:007 Den ogudaktige övergive sin väg och den orättfärdige sina tankar och vände om till HERREN, så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall beskära mycken förlåtelse. 055:008 Se, mina tankar äro icke edra tankar, och edra vägar äro icke mina vägar, säger HERREN. 055:009 Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket äro ock mina vägar högre än edra vägar och mina tankar högre än edra tankar. 055:010 Ty likasom regnet och snön faller ifrån himmelen och icke vänder tillbaka dit igen, förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktsam och bärande, så att den giver säd till att så och bröd till att äta, 055:011 så skall det ock vara med ordet som utgår ur min mun; det skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan att hava verkat, vad jag vill, och utfört det, vartill jag hade sänt ut det. 055:012 Ty med glädje skolen I draga ut, och i frid skolen I föras åstad. Bergen och höjderna skola brista ut i jubel, där I gån fram, och alla träd på marken skola klappa i händerna. 055:013 Där törnsnår nu finnas skola cypresser växa upp, och där nässlor stå skall myrten uppväxa. Och detta skall bliva HERREN till ära och ett evigt tecken, som ej skall plånas ut.

056:001 Så säger HERREN: Akten på vad rätt är och öven rättfärdighet, ty min frälsning kommer snart, och snart bliver min rättfärdighet uppenbarad. 056:002 Säll är den människa, som gör detta, den människoson, som står fast därvid, den som håller sabbaten, så att han icke ohelgar den, och den som avhåller sin hand från att göra något ont. 056:003 Främlingen, som har slutit sig till HERREN, må icke säga så: »Säkert skall HERREN avskilja mig från sitt folk.» Ej heller må den snöpte säga: »Se, jag är ett förtorkat träd.» 056:004 Ty så säger HERREN: De snöpta, som hålla mina sabbater och utvälja det mig behagar och stå fast vid mitt förbund, 056:005 åt dem skall jag i mitt hus och inom mina murar giva en åminnelse och ett namn, en välsignelse, som är förmer än söner och döttrar; jag skall giva dem ett evigt namn, som icke skall varda utrotat. 056:006 Och främlingarna, som hava slutit sig till HERREN för att tjäna honom och för att älska HERRENS namn och så vara hans tjänare, alla som hålla sabbaten, så att de icke ohelga den, och som stå fast vid mitt förbund, 056:007 dem skall jag låta komma till mitt heliga berg och giva dem glädje i mitt bönehus, och deras brännoffer och slaktoffer skola vara mig välbehagliga på mitt altare; ty mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk. 056:008 Så säger Herren, HERREN, han som församlar de fördrivna av Israel: Jag skall församla ännu flera till honom, utöver dem som redan äro församlade till honom. 056:009 I alla djur på marken, kommen och äten, ja, I alla skogens djur. 056:010 Väktarna här äro allasammans blinda, de hava intet förstånd; de äro allasammans stumma hundar, som icke kunna skälla; de ligga och drömma och vilja gärna slumra. 056:011 Men de hundarna äro ock glupska och kunna ej bliva mätta. Ja, sådana människor äro herdar, dessa som intet kunna förstå! De vilja allasammans vandra sin egen väg; var och en söker sin egen vinning, alla, så många de äro. 056:012 »Kommen, jag skall hämta vin, och så skola vi dricka oss druckna av starka drycker. Och morgondagen skall bliva denna dag lik, en övermåttan härlig dag!»

057:001 Den rättfärdige förgås, och ingen finnes, som tänker därpå; fromma människor ryckas bort, utan att någon lägger märke därtill. Ja, genom ondskans makt ryckes den rättfärdige bort 057:002 och går då in i friden; de som hava vandrat sin väg rätt fram få ro i sina vilorum. 057:003 Men träden fram hit, I söner av teckentyderskor, I barn av äktenskapsbrytare och skökor. 057:004 Över vem gören I eder lustiga? Mot vem spärren I upp munnen och räcken I ut tungan? Sannerligen, I ären överträdelsens barn, en lögnens avföda, 057:005 I som upptändens av brånad vid terebinterna, ja, under alla gröna träd, I som slakten edra barn i dalarna, i bergsklyftornas djup. 057:006 Stenarna i din dal har du till din del, de, just de äro din lott; också åt dem utgjuter du drickoffer och frambär du spisoffer. Skulle jag giva mig till freds vid sådant? 057:007 På höga och stora berg redde du dig läger; också upp på sådana begav du dig för att offra slaktoffer. 057:008 Och bakom dörren och dörrposten satte du ditt märke. Du övergav mig; du klädde av dig och besteg ditt läger och beredde plats där. Du gjorde upp med dem, gärna delade du läger med dem vid första vink du såg. 057:009 Du begav dig till Melek med olja och tog med dig dina många salvor; du sände dina budbärare till fjärran land, ja, ända ned till dödsriket. 057:010 Om du än blev trött av din långa färd, sade du dock icke: »Förgäves!» Så länge du kunde röra din hand, mattades du icke. 057:011 För vem räddes och fruktade du då, eftersom du var så trolös och eftersom du icke tänkte på mig och ej ville akta på? Är det icke så: eftersom jag har tegat, och det sedan länge, därför fruktar du mig icke? 057:012 Men jag skall visa, huru det är med din rättfärdighet och med dina verk, de skola icke hjälpa dig. 057:013 När du ropar, då må ditt avgudafölje rädda dig. Nej, en vind skall taga dem med sig allasammans och en fläkt föra dem bort. Men den som tager sin tillflykt till mig skall få landet till arvedel och få besitta mitt heliga berg. 057:014 Ja, det skall heta: »Banen väg, banen och bereden väg; skaffen bort stötestenarna från mitt folks väg.» 057:015 Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter »den Helige»: Jag bor i helighet uppe i höjden, men ock hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande; ty jag vill giva liv åt de ödmjukas ande och liv åt de förkrossades hjärtan. 057:016 Ja, jag vill icke evinnerligen gå till rätta och icke ständigt förtörnas; eljest skulle deras ande försmäkta inför mig, de själar, som jag själv har skapat. 057:017 För hans girighetssynd förtörnades jag; jag slog honom, och i min förtörnelse höll jag mig dold. Men i sin avfällighet fortfor han att vandra på sitt hjärtas väg. 057:018 Hans vägar har jag sett, men nu vill jag hela honom och leda honom och giva honom och hans sörjande tröst. 057:019 Jag skall skapa frukt ifrån hans läppar. Frid över dem som äro fjärran och frid över dem som äro nära! säger HERREN; jag skall hela honom. 057:020 Men de ogudaktiga äro såsom ett upprört hav, ett som icke kan vara stilla, ett hav, vars vågor röra upp dy och orenlighet. 057:021 De ogudaktiga hava ingen frid, säger min Gud.

058:001 Ropa med full hals utan återhåll, häv upp din röst såsom en basun och förkunna för mitt folk deras överträdelse, för Jakobs hus deras synder. 058:002 Väl söka de mig dag ut och dag in och vilja hava kunskap om mina vägar. Såsom vore de ett folk, som övade rättfärdighet och icke övergåve sin Guds rätt, så fråga de mig om rättfärdighetens rätter och vilja, att Gud skall komma till dem: 058:003 »Vartill gagnar det, att vi fasta, när du icke ser det, vartill, att vi späka oss, när du icke märker det?» Men se, på edra fastedagar sköten I edra sysslor, och alla edra arbetare driven I blott på. 058:004 Och se, I hållen eder fasta med kiv och split, med hugg och slag av gudlösa nävar. I hållen icke mer fasta på sådant sätt, att I kunnen göra eder röst hörd i höjden. 058:005 Skulle detta vara en fasta, sådan som jag vill hava? Skulle detta vara en rätt späkningsdag? Att man hänger med huvudet såsom ett sävstrå och sätter sig i säck och aska, vill du kalla sådant att hålla fasta, att fira en dag till HERRENS behag? 058:006 Nej, detta är den fasta, som jag vill hava: att I lossen orättfärdiga bojor och lösen okets band, att I given de förtryckta fria och krossen sönder alla ok, 058:007 ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla härbärge att du kläder den nakne, var du ser honom, och ej drager dig undan för den som är ditt kött och blod. 058:008 Då skall ljus bryta fram för dig såsom en morgonrodnad, och dina sår skola läkas med hast, och din rätt skall då gå framför dig och HERRENS härlighet följa dina spår. 058:009 Då skall HERREN svara, när du åkallar honom; när du ropar, skall han säga: »Se, här är jag.» Om hos dig icke får finnas någon som pålägger ok och pekar finger och talar, vad fördärvligt är, 058:010 om du delar med dig av din nödtorft åt den hungrige och mättar den som är i betryck, då skall ljus gå upp för dig i mörkret, och din natt skall bliva lik middagens sken. 058:011 Och HERREN skall leda dig beständigt; han skall mätta dig mitt i ödemarken och giva styrka åt benen i din kropp. Och du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång, vars vatten aldrig tryter. 058:012 Och dina avkomlingar skola bygga upp de gamla ruinerna, du skall åter upprätta grundvalar ifrån forna släkten; och du skall kallas »han som murar igen revor», »han som återställer stigar, så att man kan bo i landet.» 058:013 Om du är varsam med din fot på sabbaten, så att du icke på min heliga dag utför dina sysslor; om du kallar sabbaten din lust och HERRENS helgdag en äredag, ja, om du ärar den, så att du icke går dina egna vägar eller sköter dina sysslor eller talar tomma ord, 058:014 då skall du finna din lust i HERREN, och jag skall föra dig fram över landets höjder och giva dig till näring din fader Jakobs arvedel. Ja, så har HERRENS mun talat.

059:001 Se, HERRENS arm är icke för kort, så att han ej kan frälsa, och hans öra är icke tillslutet, så att han ej kan höra. 059:002 Nej, det är edra missgärningar, som skilja eder och eder Gud från varandra, och edra synder dölja hans ansikte för eder, så att han icke hör eder. 059:003 Ty edra händer äro fläckade av blod och edra fingrar av missgärning, edra läppar tala lögn, och eder tunga frambär orättfärdighet. 059:004 Ingen höjer sin röst i rättfärdighetens namn, och ingen visar redlighet i vad till rätten hör. De förtrösta på idel tomhet, de tala falskhet, de gå havande med olycka och föda fördärv. 059:005 De kläcka ut basiliskägg och väva spindelnät. Om någon äter av deras ägg, så dör han, och trampas ett sådant sönder, så kommer en huggorm ut. 059:006 Deras spindelnät duga icke till kläder, och de kunna ej skyla sig med vad de hava tillverkat; deras verk äro fördärvliga verk, och våldsgärningar öva deras händer. 059:007 Deras fötter hasta till vad ont är och äro snara, när det gäller att utgjuta oskyldigt blod; deras tankar äro fördärvliga tankar, förödelse och förstöring är på deras vägar. 059:008 Fridens väg känna de icke, och rätten följer ej i deras spår; de gå krokiga stigar, och ingen som vandrar så vet, vad frid är. 059:009 Därför är rätten fjärran ifrån oss, och rättfärdighet tillfaller oss icke; vi bida efter ljus, men se, mörker råder, efter solsken, men vi få vandra i djupaste natt. 059:010 Vi måste famla utefter väggen såsom blinda, famla, såsom hade vi inga ögon; vi stappla mitt på dagen, såsom vore det skymning, mitt i vår fulla kraft äro vi såsom döda. 059:011 Vi brumma allasammans såsom björnar och sucka alltjämt såsom duvor; vi bida efter rätten, men den kommer icke, efter frälsningen, men den är fjärran ifrån oss. 059:012 Ty många äro våra överträdelser inför dig, och våra synder vittna emot oss; ja, våra överträdelser hava vi för våra ögon, och våra missgärningar känna vi. 059:013 Genom överträdelse och förnekelse hava vi felat mot HERREN, vi hava vikit bort ifrån vår Gud; vi hava talat förtryck och avfällighet, lögnläror hava vi förkunnat och hämtat fram ur våra hjärtan. 059:014 Rätten tränges tillbaka, och rättfärdigheten står långt borta, ja, sanningen vacklar på torget, och vad rätt är kan ej komma fram. 059:015 Så måste sanningen hålla sig undan, och den som vände sig ifrån det onda blev plundrad. Detta såg HERREN, och det misshagade honom, att det icke fanns någon rätt. 059:016 Och han såg, att ingen trädde fram; han förundrade sig över att ingen grep in. Då hjälpte honom hans egen arm, och hans rättfärdighet understödde honom. 059:017 Och han klädde sig i rättfärdighet såsom i ett pansar och satte frälsningens hjälm på sitt huvud; han klädde sig i hämndens dräkt såsom i en livklädnad och höljde sig i nitälskan såsom i en mantel. 059:018 Efter deras gärningar skall han nu vedergälla dem; vrede skall han låta komma över sina ovänner och över sina fiender lönen för vad de hava gjort; ja, havsländerna skall han vedergälla, vad de hava gjort. 059:019 Så skall HERRENS namn bliva fruktat i väster och hans härlighet, där solen går upp. När fienden bryter fram lik en ström, skall HERRENS andedräkt förjaga honom. 059:020 Men såsom en förlossare kommer HERREN för Sion och för dem i Jakob, som omvända sig från sin överträdelse, säger HERREN.

059:021 Och detta är det förbund, som jag å min sida gör med dem, säger HERREN: min Ande, som är över dig, och orden, som jag har lagt i din mun, de skola icke vika ur din mun, ej heller ur dina barns eller barnbarns mun från nu och till evig tid, säger HERREN.

060:001 Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer, och HERRENS härlighet går upp över dig. 060:002 Se, mörker övertäcker jorden och töcken folken, men över dig uppgår HERREN, och hans härlighet uppenbaras över dig. 060:003 Och folken skola vandra i ditt ljus och konungarna i glansen som går upp över dig. 060:004 Lyft upp dina ögon och se dig omkring: alla komma församlade till dig; dina söner komma fjärran ifrån, och dina döttrar bäras fram på armen. 060:005 Då, vid den synen skall du stråla av fröjd, och ditt hjärta skall bäva och vidga sig; ty havets rikedomar skola föras till dig, och folkens skatter skola falla dig till. 060:006 Skaror av kameler skola övertäcka dig, kamelfålar från Midjan och Efa; från Saba skola de alla komma, guld och rökelse skola de bära och skola förkunna HERRENS lov. 060:007 Alla Kedars hjordar skola församlas till dig, Nebajots vädurar skola vara dig till tjänst. Mig till välbehag skola de offras på mitt altare, och min härlighets hus skall jag så förhärliga. 060:008 Vilka äro dessa som komma farande lika moln, lika duvor, som flyga till sitt duvslag? 060:009 Se, havsländerna bida efter mig, och främst komma Tarsis' skepp; de vilja föra dina söner hem ifrån fjärran land, och de hava med sig silver och guld åt HERRENS, din Guds, namn, åt Israels Helige, ty han förhärligar dig. 060:010 Och främlingar skola bygga upp dina murar, och deras konungar skola betjäna dig. Ty väl har jag slagit dig i min förtörnelse, men i min nåd förbarmar jag mig nu över dig. 060:011 Och dina portar skola hållas öppna beständigt, varken dag eller natt skola de stängas, så att folkens skatter kunna föras in i dig, med deras konungar i hyllningståget. 060:012 Ty det folk eller rike, som ej vill tjäna dig, skall förgås; ja, sådana folk skola i grund förgöras. 060:013 Libanons härlighet skall komma till dig, både cypress och alm och buxbom, för att pryda platsen, där min helgedom är; ty den plats, där mina fötter stå, vill jag göra ärad. 060:014 Och bugande skola dina förtryckares söner komma till dig, och dina föraktare skola allasammans falla ned för dina fötter. Och man skall kalla dig »HERRENS stad», »Israels Heliges Sion». 060:015 I stället för att du var övergiven och hatad, så att ingen ville taga vägen genom dig, skall jag göra dig till en härlighetens boning evinnerligen och till en fröjdeort ifrån släkte till släkte. 060:016 Och du skall dia folkens mjölk, ja, konungabröst skall du dia; och du skall förnimma, att jag, HERREN, är din frälsare och att den Starke i Jakob är din förlossare. 060:017 Jag skall låta guld komma i stället för koppar och låta silver komma i stället för järn och koppar i stället för trä och järn i stället för sten. Och jag vill sätta frid till din överhet och rättfärdighet till din behärskare. 060:018 Man skall icke mer höra talas om våld i ditt land, om ödeläggelse och förstöring inom dina gränser, utan du skall kalla dina murar för »frälsning» och dina portar för »lovsång». 060:019 Solen skall icke mer vara ditt ljus om dagen, och månen skall icke mer lysa dig med sitt sken, utan HERREN skall vara ditt eviga ljus, och din Gud skall vara din härlighet. 060:020 Din sol skall då icke mer gå ned och din måne icke mer taga av; ty HERREN skall vara ditt eviga ljus, och dina sorgedagar skola hava en ände. 060:021 Och i ditt folk skola alla vara rättfärdiga, evinnerligen skola de besitta landet; de äro ju en telning, som jag har planterat, ett verk av mina händer, som jag vill förhärliga mig med. 060:022 Av den minste skola komma tusen, och av den ringaste skall bliva ett talrikt folk. Jag är HERREN; när tiden är inne, skall jag med hast fullborda detta.

061:001 Herrens, HERRENS Ande är över mig, ty HERREN har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka; han har sänt mig till att läka dem som hava ett förkrossat hjärta, till att predika frihet för de fångna och förlossning för de bundna, 061:002 till att predika ett nådens år från HERREN och en hämndens dag från vår Gud, en dag, då han skall trösta alla sörjande, 061:003 då han skall låta de sörjande i Sion få huvudprydnad i stället för aska, glädjeolja i stället för sorg, högtidskläder i stället för en bedrövad ande; och de skola kallas »rättfärdighetens terebinter», »HERRENS plantering, som han vill förhärliga sig med». 061:004 Och de skola bygga upp de gamla ruinerna och upprätta förfädernas ödeplatser; de skola återställa de förödda städerna, de platser, som hava legat öde släkte efter släkte. 061:005 Främlingar skola stå redo att föra edra hjordar i bet, och utlänningar skola bruka åt eder åkrar och vingårdar. 061:006 Men I skolen heta HERRENS präster, och man skall kalla eder vår Guds tjänare; I skolen få njuta av folkens skatter, och deras härlighet skall övergå till eder. 061:007 För eder skam skolen I få dubbelt igen, och de som ledo smälek skola nu jubla över sin del. Så skola de få dubbelt att besitta i sitt land; evig glädje skola de undfå. 061:008 Ty jag, HERREN, älskar, vad rätt är, och hatar orättfärdigt rov; och jag skall giva dem deras lön i trofasthet och sluta ett evigt förbund med dem. 061:009 Och deras släkte skall bliva känt bland folken och deras avkomma bland folkslagen; alla som se dem skola märka på dem, att de äro ett släkte, som HERREN har välsignat. 061:010 Jag gläder mig storligen i HERREN, och min själ fröjdar sig i min Gud, ty han har iklätt mig frälsningens klädnad och höljt mig i rättfärdighetens mantel, likasom när en brudgum sätter högtidsbindeln på sitt huvud eller likasom när en brud pryder sig med sina smycken. 061:011 Ty likasom jorden låter sina växter spira fram och en trädgård sin sådd växa upp, så skall Herren, HERREN låta rättfärdighet uppväxa och lovsång inför alla folk.

062:001 För Sions skull vill jag icke tiga, och för Jerusalems skull vill jag ej unna mig ro, förrän dess rätt går upp såsom solens sken och dess frälsning lyser såsom ett brinnande bloss. 062:002 Och folken skola se din rätt och alla konungar din härlighet; och du skall få ett nytt namn, som HERRENS mun skall bestämma. 062:003 Så skall du vara en härlig krona i HERRENS hand, en konungslig huvudbindel i din Guds hand. 062:004 Du skall icke mer kallas »den övergivna», ej heller skall ditt land mer kallas »ödemark», utan du skall få heta »hon som jag har min lust i», och ditt land skall få heta »äkta hustrun»; ty HERREN har sin lust i dig, och ditt land har fått sin äkta man. 062:005 Ty såsom när en ung man bliver en jungrus äkta herre, så skola dina barn bliva dina äkta herrar, och såsom en brudgum fröjdar sig över sin brud, så skall din Gud fröjda sig över dig. 062:006 På dina murar, Jerusalem, har jag ställt väktare; varken dag eller natt få de någonsin tystna. I som skolen ropa till HERREN, given eder ingen ro. 062:007 Och given honom ingen ro förrän han åter har byggt upp Jerusalem och låtit det bliva ett ämne till lovsång på jorden. 062:008 HERREN har svurit vid sin högra hand och sin starka arm: Jag skall icke mer giva din säd till mat åt dina fiender, och främlingar skola icke dricka ditt vin, frukten av din möda. 062:009 Nej, de som insamla säden skola ock äta den och skola lova HERREN, och de som inbärga vinet skola dricka det i min helgedoms gårdar. 062:010 Dragen ut, dragen ut genom portarna, bereden väg för folket; banen, ja, banen en farväg rensen den från stenar, resen upp ett baner för folken. 062:011 Hör, HERREN höjer ett rop, och det når till jordens ända: Sägen till dottern Sion: Se, din frälsning kommer. Se, han har med sig sin lön, och hans segerbyte går framför honom. 062:012 Och man skall kalla dem »det heliga folket», »HERRENS förlossade»; och dig själv skall man kalla »den mångbesökta staden», »staden, som ej varder övergiven».

063:001 Vem är han som kommer från Edom, från Bosra i högröda kläder, så präktig i sin dräkt, så stolt i sin stora kraft? »Det är jag, som talar i rättfärdighet, jag, som är en mästare till att frälsa.» 063:002 Varför är din dräkt så röd? Varför likna dina kläder en vintrampares? 063:003 »Jo, en vinpress har jag trampat, jag själv allena, och ingen i folken bistod mig. Jag trampade dem i min vrede, trampade sönder dem i min förtörnelse. Då stänkte deras blod på mina kläder, och så fick jag hela min dräkt nedfläckad. 063:004 Ty en hämndedag hade jag beslutit, och mitt förlossningsår hade kommit. 063:005 Och jag skådade omkring mig, men ingen hjälpare fanns; jag stod där i förundran, men ingen fanns, som understödde mig. Då hjälpte mig min egen arm, och min förtörnelse understödde mig. 063:006 Jag trampade ned folken i min vrede och gjorde dem druckna i min förtörnelse, och jag lät deras blod rinna ned på jorden.» 063:007 HERRENS nådegärningar vill jag förkunna, ja, HERRENS lov, efter allt vad HERREN har gjort mot oss, den nåderike mot Israels hus, vad han har gjort mot dem efter sin barmhärtighet och sin stora nåd. 063:008 Ty han sade: »De äro ju mitt folk, barn, som ej svika.» Och så blev han deras frälsare. 063:009 I all deras nöd var ingen verklig nöd, ty hans ansiktes ängel frälste dem. Därför att han älskade dem och ville skona dem, förlossade han dem. Han lyfte dem upp och bar dem alltjämt, i forna tider. 063:010 Men de voro gensträviga, och de bedrövade hans heliga Ande; därför förvandlades han till deras fiende, han själv stridde mot dem. 063:011 Då tänkte hans folk på forna tider, de tänkte på Mose: Var är nu han som förde dem upp ur havet, jämte herdarna för hans hjord? Var är han som lade i deras bröst sin helige Ande, 063:012 var är han som lät sin härliga arm gå fram vid Moses högra sida, han som klöv vattnet framför dem och så gjorde sig ett evigt namn, 063:013 han som lät dem färdas genom djupen, såsom hästar färdas genom öknen, utan att stappla? 063:014 Likasom när boskapen går ned i dalen så fördes de av HERRENS Ande till ro. Ja, så ledde du ditt folk och gjorde dig ett härligt namn. 063:015 Skåda ned från himmelen och se härtill från din heliga och härliga boning. Var äro nu din nitälskan och dina väldiga gärningar, var är ditt hjärtas varkunnsamhet och din barmhärtighet? De hålla sig tillbaka från mig. 063:016 Du är ju dock vår fader; ty Abraham vet icke av oss, och Israel känner oss icke. Men du, HERRE, är vår fader; »vår förlossare av evighet», det är ditt namn. 063:017 Varför, o HERRE, låter du oss då gå vilse från dina vägar och förhärdar våra hjärtan, så att vi ej frukta dig? Vänd tillbaka för dina tjänares skull, för din arvedels stammars skull. 063:018 Allenast helt kort fick ditt heliga folk behålla sin besittning; våra ovänner trampade ned din helgedom. 063:019 Det är oss nu så, som om du aldrig hade varit herre över oss, om om vi ej hade blivit uppkallade efter ditt namn.

064:001 O att du läte himmelen rämna och fore hitned,
          så att bergen skälvde inför dig,
064:002 likasom när ris antändes av eld
          och vatten genom eld bliver sjudande,
          så att du gjorde ditt namn kunnigt bland dina ovänner
          och folken darrade för dig!
064:003 O att du fore hitned
          med underbara gärningar som vi icke kunde vänta,
          så att bergen skälvde inför dig!
064:004 Aldrig någonsin har man ju hört,
          aldrig har något öra förnummit,
          aldrig har något öga sett en annan Gud än dig
          handla så mot dem som vänta efter honom.
064:005 Du kom dem till mötes, som övade rättfärdighet med fröjd,
          dem som på dina vägar tänkte på dig.

          Men se, du blev förtörnad, och vi stodo där såsom syndare.
          Så hava vi länge stått; skola vi väl bliva frälsta?
064:006 Vi blevo allasammans lika orena människor,
          och all vår rättfärdighet var såsom en fläckad klädnad.
          Vi vissnade allasammans såsom löv,
          och våra missgärningar förde oss bort såsom vinden.
064:007 Ingen fanns, som åkallade ditt namn,
          ingen, som vaknade upp för att hålla sig till dig;
          ty du dolde ditt ansikte för oss
          och lät oss försmäkta genom vår missgärning.
064:008 Men HERRE, du är ju vår fader;
          vi äro leret, och du är den som har danat oss,
          vi äro allasammans verk av din hand.
064:009 Var då ej så högeligen förtörnad, HERRE;
          och tänk icke evinnerligen på vår missgärning;
          nej, se därtill att vi allasammans äro ditt folk.
064:010 Dina heliga städer hava blivit en öken,
          Sion har blivit en öken,
          Jerusalem en ödemark.
064:011 Vårt heliga och härliga tempel,
          där våra fäder lovade dig,
          det har blivit uppbränt i eld;
          och allt vad dyrbart vi ägde har lämnats åt förödelsen.
064:012 Kan du vid allt detta hålla dig tillbaka, o HERRE?
          Kan du tiga stilla och plåga oss så svårt?

065:001 Jag har låtit mig bliva uppenbar för dem som icke frågade efter mig, jag har låtit mig finnas av dem som icke sökte mig; till ett folk som icke var uppkallat efter mitt namn har jag sagt: Se, här är jag, här är jag. 065:002 Hela dagen har jag uträckt mina händer till ett gensträvigt folk som vandrar på den väg som icke är god, i det att de följa sina egna tankar— 065:003 ett folk, som beständigt förtörnar mig utan att hava någon försyn, som frambär offer i lustgårdar och tänder offereld på tegelaltaren, 065:004 som har sitt tillhåll bland gravar och tillbringar natten i undangömda nästen, som äter svinens kött och har vederstygglig spis i sina kärl, 065:005 som säger: »Bort med dig, kom icke vid mig, ty jag är helig för dig.» De äro såsom rök i min näsa, en eld, som brinner beständigt. 065:006 Se, detta står upptecknat inför mina ögon; jag skall icke tiga, förrän jag har givit vedergällning, ja, vedergällning i deras sköte, 065:007 både för deras egna missgärningar och för deras fäders, säger HERREN, vedergällning för att de tände offereld på bergen och för att de smädade mig på höjderna; ja, först skall jag mäta upp lönen åt dem i deras sköte. 065:008 Så säger HERREN: Likasom man säger om en druvklase, när däri finnes saft: »Fördärva den icke, ty välsignelse är däri», så skall ock jag göra för mina tjänares skull: jag skall icke fördärva alltsammans. 065:009 Jag skall låta en avkomma utgå från Jakob, från Juda en arvinge till mina berg; ty mina utkorade skola besitta landet, och mina tjänare skola bo däri. 065:010 Saron skall bliva en betesmark för får och Akors dal en lägerplats för fäkreatur, och de skola givas åt mitt folk, när det söker mig. 065:011 Men I som övergiven HERREN och förgäten mitt heliga berg, I som duken bord åt Gad och iskänken vindryck åt Meni, 065:012 eder har jag bestämt åt svärdet, och I skolen alla få böja eder ned till att slaktas, därför att I icke svaraden, när jag kallade, och icke hörden, när jag talade, utan gjorden, vad ont var i mina ögon, och utvalden det som var mig misshagligt. 065:013 Därför säger Herren, HERREN så: Se, mina tjänare skola äta, men I skolen hungra; se, mina tjänare skola dricka, men I skolen törsta; se, mina tjänare skola glädjas, men I skolen få blygas. 065:014 Ja, mina tjänare skola jubla i sitt hjärtas fröjd, men I skolen ropa i edert hjärtas plåga och jämra eder i förtvivlan. 065:015 Och I skolen lämna edert namn till ett förbannelsens ord, så att mina utkorade skola säga: »Sådan död give dig Herren, HERREN.» Men åt sina tjänare skall han giva ett annat namn: 065:016 den som då välsignar sig i landet skall välsigna sig i »den sannfärdige Guden», och den som svär i landet, han skall svärja vid »den sannfärdige Guden». Ty de förra bedrövelserna äro då förgätna och dolda för mina ögon. 065:017 Ty se, jag vill skapa nya himlar och en ny jord; och man skall ej mer komma ihåg det förgångna eller tänka därpå. 065:018 Nej, I skolen fröjdas och jubla till evig tid över det som jag skapar; ty se, jag vill skapa Jerusalem till jubel och dess folk till fröjd. 065:019 Och jag skall jubla över Jerusalem och fröjda mig över mitt folk, och där skall icke mer höras gråt eller klagorop. 065:020 Där skola icke mer finnas barn som leva allenast några dagar, ej heller gamla män, som icke fylla sina dagars mått; nej, den som dör ung skall dö först vid hundra års ålder, och först vid hundra års ålder skall syndaren drabbas av förbannelsen. 065:021 När de bygga hus, skola de ock få bo i dem; när de plantera vingårdar, skola de ock få äta deras frukt. 065:022 När de bygga hus, skall det ej bliva andra, som få bo i dem; när de plantera något, skall det ej bliva andra, som få äta därav. Ty samma ålder, som ett träd uppnår, skall man uppnå i mitt folk, och mina utkorade skola själva njuta av sina händers verk. 065:023 De skola icke möda sig förgäves, och barnen, som de föda, drabbas ej av plötslig död; ty de äro ett släkte av HERRENS välsignade, och deras avkomlingar få leva kvar bland dem. 065:024 Och det skall ske, att förrän de ropa, skall jag svara, och medan de ännu tala, skall jag höra. 065:025 Då skola vargar gå i bet tillsammans med lamm, och lejon skola äta halm likasom oxar, och stoft skall vara ormens föda. Ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göra, vad ont och fördärvligt är, säger HERREN.

066:001 Så säger HERREN: Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall; vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad? 066:002 Min hand har ju gjort allt detta, och så har allt detta blivit till, säger HERREN. Men till den skådar jag ned, som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar för mitt ord. 066:003 Den däremot, som slaktar sin offertjur, men ock är en mandråpare, den som offrar sitt lamm, men tillika krossar nacken på en hund, den som frambär ett spisoffer, men därvid frambär svinblod, den som offrar rökelse, men därunder hyllar en fåfänglig avgud— likasom det lyster dessa att gå sina egna vägar och likasom deras själ har behag till deras styggelser, 066:004 så lyster det ock mig att fara illa fram med dem och att låta förskräckelse komma över dem, eftersom ingen svarade, när jag kallade, och eftersom de icke hörde, när jag talade, utan gjorde, vad ont var i mina ögon, och hade sin lust i att göra, vad mig misshagligt var. 066:005 Hören HERRENS ord, I som frukten för hans ord. Edra bröder, som hata eder och stöta eder bort för mitt namns skull, de säga: »Må HERREN förhärliga sig, så att vi få se eder glädje.» Men de skola komma på skam. 066:006 Hör, huru det larmar i staden, hör dånet i templet! Hör dånet, när HERREN vedergäller sina fiender, vad de hava gjort! 066:007 Innan Sion har känt någon födslovånda, föder hon barnet; innan kval har kommit över henne, bliver hon förlöst med ett gossebarn. 066:008 Vem har hört något sådant, vem har sett något dylikt? Kan då ett land komma till liv på en enda dag, eller kan ett folk födas i ett ögonblick, eftersom Sion födde fram sina barn, just då våndan begynte? 066:009 Ja, ty skulle jag väl låta fostret bliva fullgånget, men icke giva kraft att föda fram det? säger HERREN. Eller skulle jag giva kraft att föda, men sedan hålla fostret tillbaka? säger din Gud. 066:010 Glädjens med Jerusalem och fröjden eder över henne, alla I som haven henne kär; jublen högt med henne, alla I som haven sörjt över henne. 066:011 Så skolen I få dia eder mätta vid hennes hugsvalelses bröst; så skolen I få suga med lust av hennes rika barm. 066:012 Ty så säger HERREN: Se, jag vill låta frid komma över henne såsom en ström och folkens rikedomar såsom en översvämmande flod, och I skolen så få dia, I skolen bliva burna på armen och skolen få sitta i knäet och bliva smekta. 066:013 Såsom en moder tröstar sin son, så skall jag trösta eder; ja, i Jerusalem skolen I få tröst. 066:014 Och edra hjärtan skola glädja sig, när I fån se detta, och benen i edra kroppar skola hava livskraft såsom spirande gräs; och man skall förnimma, att HERRENS hand är med hans tjänare och att ogunst kommer över hans fiender. 066:015 Ty se, HERREN skall komma i eld, och hans vagnar skola vara såsom en stormvind; och han skall låta sin vrede drabba med hetta och sin näpst med eldslågor. 066:016 Ty HERREN skall hålla dom med eld, och med sitt svärd skall han slå allt kött, och många skola de vara, som bliva slagna av HERREN.

066:017 De som låta inviga sig och rena sig till gudstjänst i
        lustgårdar, anförda av en som står där i mitten, de som äta
        svinkött och annan styggelse, ja, också möss, de skola
        allasammans förgås, säger HERREN.
066:018 Jag känner deras gärningar och tankar. Den tid kommer, då jag
        skall församla alla folk och tungomål; och de skola komma och se
        min härlighet.

066:019 Och jag skall göra ett tecken bland dem; och några av dem som
        bliva räddade skall jag sända såsom budbärare till hednafolken,
        till Tarsis, till Pul och Lud, bågskyttfolken, till Tubal och
        Javan, till havsländerna i fjärran, som icke hava hört något om
        mig eller sett min härlighet; och de skola förkunna min
        härlighet bland folken.
066:020 Och på hästar och i vagnar och bärstolar och på mulåsnor och
        dromedarer skola de från alla folk föra alla edra bröder fram
        till mitt heliga berg i Jerusalem såsom ett spisoffer åt HERREN,
        säger HERREN, likasom Israels barn i rena kärl föra fram
        spisoffer till HERRENS hus.
066:021 Och jämväl sådana skall jag taga till mina präster, till mina
        leviter, säger HERREN.
066:022 Ty likasom de nya himlar och den nya jord, som jag vill göra,
        bliva beståndande inför mig, säger HERREN, så skall det ock vara
        med edra barn och med edert namn.
066:023 Och nymånadsdag efter nymånadsdag och sabbatsdag efter
        sabbatsdag skall det ske, att allt kött kommer och tillbeder
        inför mig, säger HERREN.
066:024 Och man skall gå ut och se med lust, huru de människor, som
        avföllo från mig, nu ligga där döda; ty deras mask skall icke
        dö, och deras eld skall icke utsläckas, och de skola vara till
        vämjelse för allt kött.

001:001 Detta är vad som talades av Jeremia, Hilkias son, en av
        prästerna i Anatot i Benjamins land.
001:002 Till honom kom HERRENS ord i Josias, Amons sons, Juda konungs,
        tid, i hans trettonde regeringsår,
001:003 Och sedan i Jojakims, Josias sons, Juda konungs, tid, intill
        slutet av Sidkias, Josias sons, Juda konungs, elfte regeringsår,
        då Jerusalems invånare i femte månaden fördes bort i fångenskap.
001:004 HERRENS ord kom till mig; han sade:
001:005 »Förrän jag danade dig i moderlivet, utvalde jag dig, och förrän
        du utgick ur modersskötet, helgade jag dig; jag satte dig till
        en profet för folken.»
001:006 Men jag svarade: »Ack Herre HERRE! Se, jag förstår icke att
        tala, ty jag är för ung.
001:007 Då sade HERREN till mig: »Säg icke: 'Jag är för ung', utan gå
        åstad vart jag än sänder dig, och tala vad jag än bjuder dig.
001:008 Frukta icke för dem; ty jag är med dig och vill hjälpa dig,
        säger HERREN.»
001:009 Och HERREN räckte ut sin hand och rörde vid min mun; och HERREN
        sade till mig: »Se, jag lägger mina ord i din mun.
001:010 Ja, jag sätter dig i dag över folk och riken, för att du skall
        upprycka och nedbryta, förgöra och fördärva, uppbygga och
        plantera.»
001:011 Och HERRENS ord kom till mig; han sade: »Vad ser du, Jeremia?»
        Tag svarade: »Jag ser en gren av ett mandelträd.»
001:012 Och HERREN sade till mig: »Du har sett rätt, ty jag skall
        vaka över mitt ord och låta det gå i fullbordan.»
001:013 Och HERRENS ord kom till mig för andra gången; han sade: »Vad
        ser du?» Jag svarade: »Jag ser en sjudande gryta; den synes åt
        norr till.»
001:014 Och HERREN sade till mig: »Ja, från norr skall olyckan bryta in
        över alla landets inbyggare.
001:015 Ty se, jag skall kalla på alla folkstammar i rikena norrut,
        säger HERREN; och de skola komma och resa upp var och en sitt
        säte vid ingången till Jerusalems portar och mot alla dess
        murar, runt omkring, och mot alla Juda städer.
001:016 Och jag skall gå till rätta med dem för all deras ondska, därför
        att de hava övergivit mig och tänt offereld åt andra gudar och
        tillbett sina händers verk.
001:017 Så omgjorda nu du dina länder, och stå upp och tala till dem
        allt vad Jag bjuder dig. Var icke förfärad för dem, på det att
        jag icke må låta vad förfärligt är komma över dig inför dem.
001:018 Ty se, jag själv gör dig i dag till en fast stad och till en
        järnpelare och en kopparmur mot hela landet, mot Juda konungar,
        mot dess furstar, mot dess präster och mot det meniga folket,
001:019 så att de icke skola bliva dig övermäktiga, om de vilja strida
        mot dig; ty jag är med dig, säger HERREN, och jag vill hjälpa
        dig.»

002:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade: 002:002 Gå åstad och predika för Jerusalem och säg: Så säger HERREN:

          Jag kommer ihåg, dig till godo, din ungdoms kärlek,
              huru du älskade mig under din brudtid,
          huru du följde mig i öknen,
              i landet där man intet sår.
002:003 Ja, en HERRENS heliga egendom är Israel,
              förstlingen av hans skörd;
          alla som vilja äta därav ådraga sig skuld,
              olycka kommer över dem,
              säger HERREN.

002:004 Hören HERRENS ord, I av Jakobs hus,
          I alla släkter av Israels hus.
002:005 Så säger HERREN:
          Vad orätt funno edra fäder hos mig,
          eftersom de gingo bort ifrån mig
          och följde efter fåfängliga avgudar
          och bedrevo fåfänglighet?
002:006 De frågade icke: »Var är HERREN,
          han som förde oss upp ur Egyptens land,
          han som ledde oss i öknen,
          det öde och oländiga landet,
          torrhetens och dödsskuggans land,
          det land där ingen vägfarande färdades,
          och där ingen människa bodde?»
002:007 Och jag förde eder in i det bördiga landet,
          och I fingen äta av dess frukt och dess goda.
          Men när I haden kommit ditin, orenaden I mitt land
          och gjorden min arvedel till en styggelse.
002:008 Prästerna frågade icke: »Var är HERREN?»
          De som hade lagen om händer ville icke veta av mig,
          och herdarna avföllo från mig;
          profeterna profeterade i Baals namn
          och följde efter sådana som icke kunde hjälpa.
002:009 Därför skall jag än vidare gå till rätta med eder, säger HERREN,
          ja, ännu med edra barnbarn skall jag gå till rätta.

002:010 Dragen bort till kittéernas öländer
              och sen efter,
          sänden bud till Kedar
              och forsken noga efter;
          sen till, om något sådant där har skett.
002:011 Har väl något hednafolk bytt bort sina gudar?
              Och dock äro dessa inga gudar.
          Men mitt folk har bytt bort sin ära
              mot en avgud som icke kan hjälpa.
002:012 Häpnen häröver, I himlar;
          förskräckens och bäven storligen, säger HERREN.
002:013 Ty mitt folk har begått
              en dubbel synd:
          mig hava de övergivit,
              en källa med friskt vatten,
          och de hava gjort sig brunnar,
          usla brunnar,
          som icke hålla vatten.

002:014 Är väl Israel en träl
              eller en hemfödd slav,
          eftersom han så har lämnats till plundring?
002:015 Lejon ryta mot honom,
              de låta höra sitt skri.
          De göra hans land till en ödemark,
          hans städer brännas upp,
              så att ingen kan bo i dem.
002:016 Till och med Nofs och Tapanhes' barn
              avbeta dina berg.
002:017 Men är det ej du själv som vållar dig detta,
          därmed att du övergiver HERREN din Gud,
          när han vill leda dig på den rätta vägen?
002:018 Varför vill du nu gå till Egypten
          och dricka av Sihors vatten?
          Och varför vill du gå till Assyrien
          och dricka av flodens vatten?
002:019 Det är din ondska som bereder dig tuktan,
          det är din avfällighet som ådrager dig straff.
          Märk därför och besinna
          vilken olycka och sorg det har med sig
          att du övergiver HERREN, din Gud,
          och icke vill frukta mig,
          säger Herren, HERREN Sebaot.

002:020 Ty för länge sedan bröt du sönder ditt ok och slet av dina band och sade: »Jag vill ej tjäna.» Och på alla höga kullar och under alla gröna träd lade du dig ned för att öva otukt. 002:021 Jag hade ju planterat dig såsom ett ädelt vinträd av alltigenom äkta art; huru har du då kunnat förvandlas för mig till vilda rankor av ett främmande vinträd? 002:022 Ja, om du ock tvår dig med lutsalt och tager än så mycken såpa, så förbliver dock din missgärning oren inför mig, säger Herren, HERREN. 002:023 Huru kan du säga: »Jag har ej orenat mig, jag har icke följt efter Baalerna»? Besinna vad du har bedrivit i dalen, ja, betänk vad du har gjort. Du är lik ett ystert kamelsto, som löper hit och dit. 002:024 Du är lik en vildåsna, fostrad i öknen, en som flåsar i sin brunst, och vars brånad ingen kan stävja; om någon vill till henne, behöver han ej löpa sig trött; när hennes månad kommer, träffar man henne. 002:025 Akta din fot, så att den icke tappar skon, och din strupe, så att den ej bliver torr av törst. Men du svarar: »Du mödar dig förgäves. Nej, jag älskar de främmande, och efter dem vill jag följa.» 002:026 Såsom tjuven står där med skam, när han ertappas, så skall Israels hus komma på skam, med sina konungar, och furstar, med sina präster och profeter, 002:027 dessa som säga till trästycket: »Du är min fader», och säga till stenen: »Du har fött mig.» Ty de vända ryggen till mig och icke ansiktet; men när olycka är på färde, ropa de: »Upp och fräls oss!» 002:028 Var äro då dina gudar, de som du gjorde åt dig? Må de stå upp. Kunna de frälsa dig i din olyckas tid? Ty så många som dina städer äro, så många hava dina gudar blivit, du Juda.

002:029 Huru kunnen I gå till rätta med mig?
          I haven ju alla avfallit från mig, säger HERREN.
002:030 Förgäves har jag slagit edra barn;
          de hava icke velat taga emot tuktan.
          Edert svärd har förtärt edra profeter,
          såsom vore det ett förhärjande lejon.
002:031 Du onda släkte, giv akt på HERRENS ord.
          Har jag då för Israel varit en öken
              eller ett mörkrets land,
          eftersom mitt folk säger: »Vi hava gjort oss fria,
              vi vilja ej mer komma till dig»?
002:032 Icke förgäter en jungfru sina smycken
              eller en brud sin gördel?
          Men mitt folk har förgätit mig
              sedan urminnes tid.
002:033 Huru skickligt går du icke till väga,
              när du söker älskog!
          Därför har du ock blivit förfaren
              på det ondas vägar.
002:034 Ja, på dina mantelflikar finner man blod
          av arma och oskyldiga, som du har dödat,
          icke därför att de ertappades vid inbrott,
          nej, därför att din håg står till allt sådant.
002:035 Och dock säger du: »Jag går fri ifrån straff;
          hans vrede mot mig har förvisso upphört.»
          Nej, jag vill gå till rätta med dig,
          om du än säger: »Jag har icke syndat.»
002:036 Varför har du nu så brått
          att vandra åstad på en annan väg?
          Också med Egypten skall du komma på skam,
          likasom du kom på skam med Assyrien.
002:037 Också därifrån skall du få gå din väg,
          med händerna på huvudet.
          Ty HERREN förkastar dem som du förlitar dig på,
          och du skall icke bliva lyckosam med dem.

003:001 Det är sagt: Om en man skiljer sig från sin hustru, och hon så går bort ifrån honom och bliver en annan mans hustru, icke får han då åter komma tillbaka till henne? Bleve icke då det landet ohelgat? Och du, som har bedrivit otukt med så många älskare, du vill ändå få komma tillbaka till mig! säger HERREN.

003:002 Lyft upp dina ögon till höjderna och se:
              var lät du icke skända dig?
          Vid vägarna satt du och spejade efter dem,
              såsom en arab i öknen,
          och ohelgade landet genom din otukt
              och genom din ondska.
003:003 Väl blevo regnskurarna förhållna,
              och intet vårregn föll;
          men du hade en äktenskapsbryterskas panna,
              du ville icke blygas.
003:004 Och ändå har du nyss ropat till mig: »Min fader!»,
          Min ungdoms vän är du!»
003:005 »Skulle han kunna behålla vrede evinnerligen,
              skulle han framhärda så för alltid?»
          Så talar du och gör dock vad ont är,
              ja, fullbordar det ock.

003:006 Och HERREN sade till mig i konung Josias tid: Har du sett vad
        Israel, den avfälliga kvinnan, har gjort? Hon gick upp på alla
        höga berg och bort under alla gröna träd och bedrev där otukt.
003:007 Och jag tänkte att sedan hon hade gjort allt detta, skulle hon
        vända tillbaka till mig. Men hon vände icke tillbaka. Och hennes
        syster Juda, den trolösa kvinnan, såg det.
003:008 Och jag såg, att fastän jag hade skilt mig från Israel, den
        avfälliga, och givit henne skiljebrev just för hennes
        äktenskapsbrotts skull, så skrämdes dock hennes syster Juda den
        trolösa, icke därav, utan gick likaledes åstad och bedrev otukt
003:009 och ohelgade så landet genom sin lättfärdiga otukt, i det hon
        begick äktenskapsbrott med sten och trä.
003:010 Ja, oaktat allt detta vände hennes syster Juda, den trolösa,
        icke tillbaka till mig av fullt hjärta, utan allenast med
        skrymteri, säger HERREN.

003:011 Och HERREN sade till mig: Israel, den avfälliga, har bevisat sig
        rättfärdigare än Juda, den trolösa.
003:012 Gå bort och predika så norrut och säg: Vänd om, Israel, du
        avfälliga, säger HERREN, så vill jag icke längre med ogunst se
        på eder; ty jag är nådig, säger HERREN, jag behåller icke vrede
        evinnerligen.
003:013 Allenast må du besinna din missgärning, att du har varit
        avfällig från HERREN, din Gud, och lupit hit och dit till
        främmande gudar under alla gröna träd; ja, I haven icke velat
        höra min röst, säger HERREN.
003:014 Vänden om, I avfälliga barn, säger HERREN, ty jag är eder rätte
        herre; så vill jag hämta eder, en från var stad och två från var
        släkt, och föra eder till Sion.
003:015 Och jag vill giva eder herdar efter mitt hjärta, och de skola
        föra eder i bet med förstånd och insikt.
003:016 Och det skall ske, att när I på den tiden föröken eder och
        bliven fruktsamma i landet, säger HERREN, då skall man icke mer
        tala om HERRENS förbundsark eller tänka på den; man skall icke
        komma ihåg den eller sakna den, och man skall icke göra någon ny
        sådan.
003:017 Utan på den tiden skall man kalla Jerusalem »HERRENS tron»; och
        dit skola församla sig alla hednafolk, till HERRENS namn i
        Jerusalem. Och de skola icke mer vandra efter sina onda
        hjärtans hårdhet.
003:018 På den tiden skall Juda hus gå till Israels hus, och tillsammans
        skola de komma från nordlandet in i det land som jag gav edra
        fäder till arvedel.

003:019 Jag tänkte: »Vilken plats
              skall jag ej förläna dig bland barnen,
          och vilket ljuvligt land
              skall jag icke giva dig,
          den allra härligaste arvedel bland folken!»
          Och jag tänkte: »Då skolen I kalla mig fader
          och icke mer vika bort ifrån mig.»
003:020 Men såsom när en hustru är trolös mot sin make,
          så haven I av Israels hus varit trolösa mot mig, säger HERREN.
003:021 Därför höras rop på höjderna,
          gråt och böner av Israels barn;
          ty de hava gått på förvända vägar
          och förgätit HERREN, sin Gud.
003:022 Så vänden nu om, I avfälliga barn,
          så vill jag hela eder från edert avfall.

          Ja se, vi komma till dig,
          ty du är HERREN, vår Gud.
003:023 Sannerligen, bedrägligt var vårt hopp till höjderna,
              blott tomt larm gåvo oss bergen.
          Sannerligen, det är hos HERREN, vår Gud,
              som frälsning finnes för Israel.
003:024 Men skändlighetsguden har förtärt
              frukten av våra fäders arbete,
              allt ifrån vår ungdom,
          deras får och fäkreatur,
              deras söner och döttrar.
003:025 Så vilja vi nu ligga här i vår skam,
              och blygd må hölja oss.
          Ty mot HERREN, vår Gud, hava vi syndat,
              vi och våra fäder,
              ifrån vår ungdom ända till denna dag;
          vi hava icke velat höra HERRENS, vår Guds, röst.

004:001 om du omvänder dig, Israel, säger HERREN,
              skall du få vända tillbaka till mig;
          och om du skaffar bort dina styggelser från min åsyn,
              skall du slippa vandra flyktig omkring.
004:002 Då skall du svärja i sanning, rätt och rättfärdighet:
              »Så sant HERREN lever»,
          och hednafolken skola välsigna sig i honom
              och berömma sig av honom.
004:003 Ja, så säger HERREN
          till Juda män och till Jerusalem:
          Bryten eder ny mark,
              och sån ej bland törnen.
004:004 Omskären eder åt HERREN; skaffen bort
              edert hjärtas förhud,
          I Juda män och I Jerusalems invånare.
          Eljest skall min vrede bryta fram såsom en eld
              och brinna så, att ingen kan utsläcka den,
              för edert onda väsendes skull.

004:005 Förkunnen i Juda,
          kungören i Jerusalem och påbjuden,
          ja, stöten i basun i landet,
          ropen ut med hög röst och sägen:
          »Församlen eder och låt oss fly
              in i de befästa städerna.»
004:006 Resen upp ett baner som visar åt Sion,
              bärgen edert gods och dröjen icke
          ty jag skall låta olycka komma från norr,
              med stor förstöring.
004:007 Ett lejon drager fram ur sitt snår
          och en folkfördärvare bryter upp,
              han går ut ur sin boning,
          för att göra ditt land till en ödemark;
              då bliva dina städer förstörda,
          så att ingen kan bo i dem.
004:008 Så höljen eder nu i sorgdräkt,
              klagen och jämren eder,
          ty HERRENS vredes glöd
              upphör icke över oss.

004:009 På den tiden, säger HERREN, skall det vara förbi med konungens
        och furstarnas mod, och prästerna skola bliva förfärade och
        profeterna stå häpna.
004:010 Men jag sade: »Ack Herre, HERRE, svårt bedrog du sannerligen
        detta folk och Jerusalem, då du sade: »Det skall gå eder väl.»
        Svärdet är ju nära att taga vårt liv.
004:011 På den tiden skall det sägas om detta folk och om Jerusalem: En
        brännande vind från höjderna i öknen kommer emot dottern mitt
        folk, icke en sådan vind som passar, när man kastar säd eller
        rensar korn;
004:012 nej, en våldsammare vind än som så låter jag komma. Ja, nu vill
        jag gå till rätta med dem!

004:013 Se, såsom ett moln kommer han upp
              och såsom en stormvind äro hans vagnar;
          hans hästar äro snabbare än örnar,
              ve oss, vi äro förlorade!

004:014 Så två nu ditt hjärta rent från ondska, Jerusalem, för att du må
        bliva frälst. Huru länge skola fördärvets tankar bo i ditt
        bröst?
004:015 Från Dan höres ju en budbärare ropa, och från Efraims bergsbygd
        en som bådar fördärv.
004:016 Förkunnen för folken, ja, kungören över Jerusalem att en
        belägringshär kommer ifrån fjärran land och häver upp sitt rop
        mot Juda städer.
004:017 Såsom väktare kring ett åkerfält samla de sig runt omkring
        henne, därför att hon har varit gensträvig mot mig, säger
        HERREN.
004:018 Ja, ditt eget leverne och dina egna varningar vålla dig detta;
        det är din ondskas frukt att det bliver dig så bittert, och att
        plågan träffar dig ända in i hjärtat.

004:019 I mitt innersta våndas jag,
              i mitt hjärtas djup.
          Mitt hjärta klagar i mig,
              jag kan icke tiga,
          ty basunljud hör du, min själ,
              och krigiskt härskri.
004:020 Olycka efter olycka ropas ut,
              ja, hela landet bliver förött;
          plötsligt bliva mina hyddor förödda,
              i ett ögonblick mina tält.
004:021 Huru länge skall jag se stridsbaneret
              och höra basunljud?

004:022 Ja, mitt folk är oförnuftigt,
              de vilja ej veta av mig.
          De äro dåraktiga barn
              och hava intet förstånd.
          Visa äro de till att göra vad ont är,
              men att göra vad gott är förstå de ej.

004:023 Jag såg på jorden,
              och se, den var öde och tom,
          och upp mot himmelen,
              och där lyste intet ljus.
004:024 Jag såg på bergen,
              och se, de bävade,
          och alla höjder vacklade.
004:025 Jag såg mig om,
              och då fanns där ingen människa,
          och alla himmelens fåglar
              hade flytt bort.
004:026 Jag såg mig om,
              och då var det bördiga landet en öken,
          och alla dess städer voro nedbrutna,
              för HERRENS ansikte,
              för hans vredes glöd,
004:027 Ty så säger HERREN:
              Hela landet skall bliva en ödemark,
          om jag än ej alldeles vill göra ände därpå.
004:028 Därför sörjer jorden,
          och himmelen därovan kläder sig i sorgdräkt,
          därför att jag så har talat och beslutit
          och ej kan ångra det eller taga det tillbaka.

004:029 För larmet av ryttare och bågskyttar
              tager hela staden till flykten.
          Man giver sig in i skogssnåren
              och upp bland klipporna.
          Alla städer äro övergivna,
              ingen människa bor mer i dem.
004:030 Vad vill du göra i din förödelse?
          Om du än kläder dig i scharlakan,
          om du än pryder dig med gyllene smycken
          om du än söker förstora dina ögon genom smink,
          så gör du dig dock skön förgäves.
          Dina älskare förakta dig,
              ja, de stå efter ditt liv.
004:031 Ty jag hör rop såsom av en barnaföderska,
              nödrop såsom av en förstföderska.
          Det är dottern Sion som ropar;
              hon flämtar, hon räcker ut sina händer:
          »Ack, ve mig! I mördares våld
              försmäktar min själ.»

005:001 Gån omkring på gatorna i Jerusalem,
              och sen till och given akt;
          söken på dess torg
              om I finnen någon,
          om där är någon som gör rätt
              och beflitar sig om sanning;
          då vill jag förlåta staden.
005:002 Men säga de än: »Så sant HERREN lever»,
              så svärja de dock falskt.
005:003 HERRE, är det ej sanning dina ögon söka?
          Du slog dem,
              men de kände ingen sveda.
          Du förgjorde dem,
              men de ville ej taga emot tuktan.
          De gjorde sina pannor hårdare än sten,
              de ville icke omvända sig.
005:004 Då tänkte jag:
          »Detta är allenast de ringa i folket;
              de äro dåraktiga,
          ty de känna icke HERRENS väg,
              sin Guds rätt.
005:005 Jag vill nu gå till de stora
              och tala med dem;
          de måste ju känna HERRENS väg,
              sin Guds rätt.»
          Men ock dessa hade alla brutit sönder oket
              och slitit av banden.
005:006 Därför bliva de slagna av lejonet från skogen
          och fördärvade av vargen från hedmarken;
          pantern lurar vid deras städer,
          och envar som vågar sig ut därifrån bliver ihjälriven.
          Ty många äro deras överträdelser
          och talrika deras avfällighetssynder.

005:007 Huru skulle jag då kunna förlåta dig? Dina barn hava ju
        övergivit mig och svurit vid gudar som icke äro gudar. Jag gav
        dem allt till fyllest, men de blevo mig otrogna och samlade sig
        i skaror till skökohuset.
005:008 De likna välfödda, ystra hästar; de vrenskas var och en efter sin
        nästas hustru.
005:009 Skulle jag icke för sådant hemsöka dem? säger HERREN. Och skulle
        icke min själ hämnas på ett sådant folk som detta är?
005:010 Stormen då hennes murar och för stören dem, dock utan att
        alldeles göra ände på henne. Riven bort hennes vinrankor, de äro
        ju icke HERRENS.
005:011 Ty både Israels hus och Juda hus hava varit mycket trolösa mot
        mig, säger HERREN.
005:012 De hava förnekat HERREN och sagt: »Han betyder intet. Olycka
        skall icke komma över oss, svärd och hunger skola vi icke se.
005:013 Men profeterna skola försvinna såsom en vind, och han som säges
        tala är icke i dem; dem själva skall det så gå.»
005:014 Därför säger HERREN, härskarornas Gud: Eftersom I fören ett
        sådant tal, se, därför skall jag göra mina ord i din mun till en
        eld, och detta folk till ved, och elden skall förtära dem.
005:015 Se, jag skall låta komma över eder, I av Israels hus, ett folk
        ifrån fjärran land, säger HERREN, ett starkt folk, ett urgammalt
        folk, ett folk vars tungomål du icke känner, och vars tal du
        icke förstår.
005:016 Deras koger är en öppen grav; de äro allasammans hjältar.
005:017 De skola förtära din skörd och ditt bröd, de skola förtära dina
        söner och döttrar, de skola förtära dina får och fäkreatur, de
        skola förtära dina vinträd och fikonträd. Dina befästa städer,
        som du förlitar dig på, dem skola de förstöra med svärd.
005:018 Dock vill jag på den tiden, säger HERREN, icke alldeles göra
        ände på eder.
005:019 Och om I då frågen: »Varför har HERREN, vår Gud, gjort oss allt
        detta?», så skall du svara dem: »Såsom I haven övergivit mig och
        tjänat främmande gudar i edert eget land, så skolen I nu få
        tjäna främlingar i ett land som icke är edert.»

005:020 Förkunnen detta i Jakobs hus, kungören det i Juda och sägen:
005:021 Hör detta, du dåraktiga och oförståndiga folk, I som haven ögon,
        men icke sen, I som haven öron, men icke hören.
005:022 Skullen I icke frukta mig, säger HERREN, skullen I icke bäva för
        mig, for mig som har satt stranden till en damm for havet, till
        en evärdlig gräns, som det icke kan överskrida, så att dess
        böljor, huru de än svalla, ändå intet förmå, och huru de än
        brusa, likväl icke kunna överskrida den?
005:023 Men detta folk har ett gensträvigt och upproriskt hjärta; de
        hava avfallit och gått sin väg.
005:024 De sade icke i sina hjärtan: »Låtom oss frukta HERREN, vår Gud,
        honom som giver regn i rätt tid, både höst och vår, och som
        ständigt beskär oss de bestämda skördeveckorna.»

005:025 Edra missgärningar hava nu fört dessa i olag, och edra synder
        hava förhållit för eder detta goda.
005:026 Ty bland mitt folk finnas ogudaktiga människor: de ligga i
        försåt, likasom fågelfängaren ligger på lur, de sätta ut giller
        till att fånga människor.
005:027 Såsom när en bur är full av fåglar, så äro deras hus fulla av
        svek. Därigenom hava de blivit så stora och rika; de hava
        blivit feta och skinande.
005:028 För sina ogärningar veta de icke av någon gräns, de hålla icke
        rätten vid makt, icke den faderlöses rätt, till att främja den;
        och i den fattiges sak fälla de icke rätt dom.
005:029 Skulle jag icke för sådant hemsöka dem? säger HERREN. Skulle
        icke min själ hämnas på ett sådant folk som detta är?
005:030 Förfärliga och gruvliga ting ske i landet.
005:031 Profeterna profetera lögn, och prästerna styra efter deras råd;
        och mitt folk vill så hava det. Men vad skolen I göra, när änden
        på detta kommer?

006:001 Bärgen edert gods ut ur Jerusalem,
              I Benjamins barn,
          stöten i basun i Tekoa,
              och resen upp ett högt baner
              ovanför Bet-Hackerem;
          ty en olycka hotar från norr,
              med stor förstöring.
006:002 Hon som är så fager och förklemad, dottern Sion,
              henne skall jag förgöra.
006:003 Herdar skola komma över henne
              med sina hjordar;
          de skola slå upp sina tält runt omkring henne,
              avbeta var och en sitt stycke.
006:004 Ja, invigen eder till strid mot henne.
              »Upp, låt oss draga åstad, medan middagsljuset varar!
              Ack att dagen redan lider till ända!
              Ack att aftonens skuggor förlängas!
006:005 Välan, så låt oss draga ditupp om natten
              och förstöra hennes palatser.»

006:006 Ty så säger HERREN Sebaot:
          Fällen träd och kasten upp vallar
              emot Jerusalem.
          Hon är staden som skall hemsökas,
              hon som i sig har idel förtryck
006:007 Likasom en brunn låter vatten välla fram,
              så låter hon ondska framvälla.
          Våld och förödelse hör man där,
              sår och slag
              äro beständigt inför min åsyn.
006:008 Låt varna dig, Jerusalem, så att min själ
              ej vänder sig ifrån dig,
          så att jag icke gör dig till en ödemark,
              till ett obebott land.

006:009 Så säger HERREN Sebaot:
          En efterskörd, likasom på ett vinträd,
              skall man hålla på kvarlevan av Israel.
          Räck ut din hand åter och åter,
              såsom när man plockar av druvor från rankorna.

006:010 Men inför vem skall jag tala
              och betyga för att bliva hörd?
          Se, deras öron äro oomskurna,
              så att de icke kunna höra.
          Ja, HERRENS ord har blivit till smälek bland dem;
              de hava intet behag därtill.
006:011 Därför är jag uppfylld av HERRENS vrede,
              jag förmår icke hålla den inne.
          Utgjut den över barnen på gatan
          och över alla de unga männens samkväm;
          ja, både man och kvinna skola drabbas därav,
          jämväl den gamle och den som har fyllt sina dagars mått.
006:012 Och deras hus skola gå över i främmandes ägo
          så ock deras åkrar och deras hustrur,
          ty jag vill uträcka min hand
          mot landets inbyggare, säger HERREN.
006:013 Ty alla, både små och stora,
              söka där orätt vinning,
          och både profeter och präster
              fara allasammans med lögn,
006:014 de taga det lätt med helandet
              av mitt folks skada;
          de säga: »Allt står väl till, allt står väl till»,
           och dock står icke allt väl till.
006:015 De skola komma på skam, ty de övade styggelse.
          Likväl känna de alls icke någon skam
          och veta icke av någon blygsel.
          Därför skola de falla bland de andra;
          när min hemsökelse träffar dem,
          skola de komma på fall, säger HERREN,

006:016 Så sade HERREN: »Ställen eder vid vägarna och sen till, och
        frågen efter forntidens stigar, frågen vilken väg som är den
        goda vägen, och vandren på den, så skolen I finna ro för edra
        själar.» Men de svarade: »Vi vilja icke vandra på den.»
006:017 Och när jag då satte väktare över eder och sade: »Akten på
        basunens ljud», svarade de: »Vi vilja icke akta därpå.»

006:018 Hören därför, I hednafolk, och märk, du menighet, vad som sker
        bland dem.
006:019 Ja hör, du jord: Se, jag skall låta olycka komma över detta
        folk, såsom en frukt av deras anslag, eftersom de icke akta på
        mina ord, utan förkasta min lag.
006:020 Vad frågar jag efter rökelse, komme den ock från Saba, eller
        efter bästa kalmus ifrån fjärran land? Edra brännoffer täckas
        mig icke, och edra slaktoffer behaga mig icke.
006:021 Därför säger HERREN så: Se, jag skall lägga stötestenar för
        detta folk; och genom dem skola både fader och söner komma på
        fall, den ene borgaren skall förgås med den andre.

006:022 Så säger HERREN:
          Se, ett folk kommer
              från nordlandet,
          ett stort folk reser sig
              vid jordens yttersta ända.
006:023 De föra båge och lans,
          de äro grymma och utan förbarmande.
          Dånet av dem är såsom havets brus,
              och på sina hästar rida de fram,
          rustade såsom kämpar till strid,
              mot dig, du dotter Sion.
006:024 När vi höra ryktet om dem,
              sjunka våra händer ned,
          ängslan griper oss,
              ångest lik en barnaföderskas.
006:025 Gå icke ut på marken,
              och vandra ej på vägen,
          ty fienden bär svärd;
              skräck från alla sidor!
006:026 Du dotter mitt folk, höll dig i sorgdräkt,
              vältra dig i aska,
          höj sorgelåt likasom efter ende sonen,
              och håll bitter dödsklagan;
          ty plötsligt kommer förhärjaren över oss.

006:027 Jag har satt dig till en proberare i mitt folk—såväl som till
        ett fäste—på det att du må lära känna och pröva deras väg.
006:028 De äro allasammans avfälliga och gensträviga, de gå med förtal,
        de äro koppar och järn, allasammans äro de fördärvliga
        människor.
006:029 Blåsbälgen pustar, men ur elden kommer allenast bly fram; allt
        luttrande är förgäves, slagget bliver ändå icke frånskilt.
006:030 »Ett silver som må kastas bort», så kan man kalla dem, ty HERREN
        har förkastat dem.

007:001 Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN; han sade:
007:002 Ställ dig i porten till HERRENS hus, och predika där detta ord
        och säg: Hören HERRENS ord, I alla av Juda, som gån in genom
        dessa portar för att tillbedja HERREN.
007:003 Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Bättren edert leverne och
        edert väsende, så vill jag låta eder bo kvar på denna plats.
007:004 Förliten eder icke på lögnaktigt tal, när man säger: »Här är
        HERRENS tempel, HERRENS tempel, HERRENS tempel!»
007:005 Nej, om I bättren edert leverne och edert väsende, om I dömen
        rätt mellan man och man,
007:006 om I upphören att förtrycka främlingen, den faderlöse och änkan,
        att utgjuta oskyldigt blod på denna plats och att följa efter
        andra gudar, eder själva till olycka,
007:007 då vill jag för evärdliga tider låta eder bo på denna plats, i
        det land som jag har givit åt edra fäder.

007:008 Men se, I förliten eder på lögnaktigt tal, som icke kan hjälpa.
007:009 Huru är det? I stjälen, mörden och begån äktenskapsbrott, I
        svärjen falskt, I tänden offereld åt Baal och följen efter andra
        gudar, som I icke kännen;
007:010 sedan kommen I hit och träden fram inför mitt ansikte i detta
        hus, som är uppkallat efter mitt namn, och sägen: »Med oss är
        ingen nöd»—för att därefter fortfara med alla dessa
        styggelser.
007:011 Hållen I det då för en rövarkula, detta hus, som är uppkallat
        efter mitt namn? Ja, sannerligen, också jag anser det så, säger
        HERREN.
007:012 Gån bort till den plats i Silo, där jag först lät mitt namn bo,
        och sen huru jag har gjort med den, för mitt folk Israels
        ondskas skull.
007:013 Och eftersom I haven gjort alla dessa gärningar, säger HERREN,
        och icke haven velat höra, fastän jag titt och ofta har talat
        till eder, och icke haven velat svara, fastän jag har ropat på
        eder,
007:014 därför vill jag nu med detta hus, som är uppkallat efter mitt
        namn, och som I förliten eder på, och med denna plats, som jag
        har givit åt eder och edra fäder, göra såsom jag gjorde med
        Silo.
007:015 Och jag skall kasta eder bort ifrån mitt ansikte, såsom jag har
        bortkastat alla edra bröder all Efraims släkt.

007:016 Så må du nu icke bedja för detta folk eller frambära någon
        klagan och förbön för dem eller lägga dig ut för dem hos mig, ty
        jag vill icke höra dig.
007:017 Ser du icke vad de göra i Juda städer och på Jerusalems gator?
007:018 Barnen samla tillhopa ved, fäderna tända upp eld och kvinnorna
        knåda deg, allt för att baka offerkakor åt himmelens drottning;
        och drickoffer utgjuta de åt andra gudar, mig till sorg.
007:019 Men är det då mig som de bereda sorg därmed, säger HERREN, och
        icke fastmer sig själva, så att de komma på skam?
007:020 Därför säger Herren, HERREN så: Se, min vrede och förtörnelse
        skall utgjuta sig över denna plats, över både människor och
        djur, över både träden på marken och frukten på jorden; och den
        skall brinna och icke bliva utsläckt.

007:021 Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Läggen edra brännoffer
        tillhopa med edra slaktoffer och äten så kött.
007:022 Ty på den tid då jag förde edra fäder ut ur Egyptens land gav
        jag dem icke någon befallning eller något bud angående
        brännoffer och slaktoffer;
007:023 utan detta var det bud jag gav dem: »Hören min röst, så vill jag
        vara eder Gud, och I skolen vara mitt folk; och vandren i allt
        på den väg som jag bjuder eder, på det att det må gå eder väl.»
007:024 Men de ville icke höra eller böja sitt öra till mig, utan
        vandrade efter sina egna rådslag, i sina onda hjärtans hårdhet,
        och veko tillbaka i stället för att gå framåt.
007:025 Allt ifrån den dag då edra fäder drogo ut ur Egyptens land ända
        till nu har jag dag efter dag, titt och ofta, sänt till eder
        alla mina tjänare profeterna.
007:026 Men man ville icke höra mig eller böja sitt öra till mig; de
        voro hårdnackade och gjorde ännu mer ont än deras fäder.
007:027 Och om du än säger dem allt detta, så skola de dock icke höra
        dig; och om du än ropar till dem, så skola de dock icke svara
        dig.
007:028 Säg därför till dem: »Detta är det folk som icke vill höra
        HERRENS, sin Guds, röst eller taga emot tuktan. Sanningen är
        försvunnen och utrotad ur deras mun.»

007:029 Skär av dig ditt huvudhår och kasta det bort, och stäm upp en
        klagosång på höjderna. Ty HERREN har förkastat och förskjutit
        detta släkte, som har uppväckt hans vrede.
007:030 Juda barn hava ju gjort vad ont är i mina ögon, säger HERREN; de
        hava satt upp sina styggelser i det hus som är uppkallat efter
        mitt namn, och de hava så orenat det.
007:031 Och Tofethöjderna i Hinnoms sons dal hava de byggt upp, för att
        där uppbränna sina söner och döttrar i eld, fastän jag aldrig
        har bjudit eller ens tänkt mig något sådant.
007:032 Se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då man icke mer
        skall säga »Tofet» eller »Hinnoms sons dal», utan »Dråpdalen»,
        och då man skall begrava i Tofet, därför att ingen annan plats
        finnes.
007:033 Ja, detta folks döda kroppar skola bliva mat åt himmelens fåglar
        och markens djur, och ingen skall skrämma bort dem.
007:034 Och i Juda städer och på Jerusalems gator skall jag göra slut på
        fröjderop och glädjerop, på rop för brudgum och rop för brud, ty
        landet skall bliva ödelagt.

008:001 på den tiden, säger HERREN, skall man kasta Juda konungars och
        furstars ben, och prästernas och profeternas ben, och Jerusalems
        invånares ben ut ur deras gravar
008:002 och kringströ dem inför solen och månen och himmelens hela
        härskara, som de hava älskat, tjänat och efterföljt, sökt och
        tillbett; man skall icke sedan samla dem tillhopa eller begrava
        dem, utan de skola bliva gödsel på marken.
008:003 Och alla kvarblivna, de som lämnas kvar av detta onda släkte,
        skola hellre vilja dö än leva, vilka än de orter må vara, dit
        dessa kvarlämnade bliva fördrivna av mig, säger HERREN Sebaot.

Om någon faller, står han ju upp igen; om någon går bort, vänder han ju tillbaka. 008:005 Varför går det då bort i beständig avfällighet, detta folk i Jerusalem? Varför hålla de fast vid sitt svek och vilja icke vända tillbaka? 008:006 Jag har givit akt och hört huru de tala vad orätt är; ingen enda finnes, som ångrar sin ondska, ingen säger: »Vad har jag gjort!» Alla löpa de bort, lika hästar som rusa åstad i striden. 008:007 Till och med hägern under himmelen känner ju sin bestämda tid, och turturduvan, svalan och tranan taga i akt tiden för sin återkomst; mitt folk däremot känner ej HERRENS rätter. 008:008 Huru kunnen I då säga: »Vi äro visa och hava HERRENS lag ibland oss»? Icke så, de skriftlärdes lögnpenna har förvandlat den i lögn. 008:009 Sådana visa skola komma på skam, komma till korta och bliva snärjda. De hava ju förkastat HERRENS ord, vari äro de då visa? 008:010 Så skall jag nu giva deras hustrur åt andra och deras åkrar åt erövrare Ty alla, både små och stora, söka orätt vinning; både profeter och präster fara allasammans med lögn, 008:011 de taga det lätt med helandet av dottern mitt folks skada; de säga: »Allt står väl till, allt står väl till», och dock står icke allt väl 008:012 De skola komma på skam, övade styggelse. Likväl känna de alls icke skam och veta icke av att blygas. Därför skola de falla bland de andra; när hemsökelsen träffar dem, skola de komma på fall, säger HERREN.

008:013 Jag skall bortrycka och förgöra dem, säger HERREN. Inga druvor växa på vinträden, och inga fikon på fikonträden, utan till och med löven äro vissnade: De bud jag gav dem överträda de.

008:014 Varför sitta vi här stilla?
          Församlen eder och låt oss fly
              in i de befästa städerna
              och förgås där;
          ty HERREN, vår Gud, vill förgöra oss,
              han giver oss gift att dricka
              därför att vi syndade mot HERREN.
008:015 V bida efter frid,
              men intet gott kommer,
          efter en tid då vi skulle bliva helade,
              men se, förskräckelse kommer.
008:016 Från Dan hör man
              frustandet av hans hästar;
          för hans hingstars gnäggande
              bävar hela landet.
          De komma och förtära
              landet med allt vad däri är,
              staden med dem som bo däri.
008:017 Ty se, jag sänder emot eder
              ormar, basilisker,
          mot vilka ingen besvärjelse hjälper,
              och de skola stinga eder,
              säger HERREN.

008:018 Var skall jag finna vederkvickelse i min sorg?
              Mitt hjärta är sjukt i mig.
008:019 Hör, dottern mitt folk ropar
              i fjärran land:
          »Finnes då icke HERREN i Sion?
          Är dennes konung icke mer där?»
          Ja, varför hava de förtörnat mig med sina beläten,
              med sina främmande avgudar?
008:020 Skördetiden är förbi,
              sommaren är till ända,
          och ingen frälsning har kommit oss till del.
008:021 Jag är förkrossad,
              därför att dottern mitt folk så krossas,
          jag går sörjande,
              häpnad har gripit mig.
008:022 Finnes då ingen balsam i Gilead,
              finnes ingen läkare där?
          Eller varför bliver dottern mitt folk
              icke helad från sina sår?

009:001 Ack att mitt huvud vore en vattenbrunn
          och mina ögon en tårekälla,
          så att jag kunde gråta dag och natt
          över de slagna hos dottern mitt folk!
009:002 Ack att jag hade
              ett härbärge i öknen,
          så att jag kunde övergiva mitt folk
              och draga bort ifrån dem!
          Ty de äro allasammans äktenskapsbrytare,
              en församling av trolösa.
009:003 Sin tungas båge spänna de
              till att avskjuta lögner,
          och till sanning bruka de icke
              sin makt i landet.
          Nej, de gå från ogärning till ogärning,
          men mig vilja de ej veta av, säger HERREN.
009:004 Var och en tage sig till vara för sin vän,
          och ingen förlite sig på någon sin broder;
          ty den ene brodern gör allt för att bedraga den andre,
          och den ene vännen går omkring och förtalar den andre.
009:005 Var och en handlar svikligt mot sin vän,
          och ingen talar vad sant är;
          de öva sina tungor i att tala lögn
          de arbeta sig trötta med att göra illa.
009:006 Du bor mitt ibland falskhet;
          i sin falskhet vilja de ej veta av mig, säger HERREN.

009:007 Därför säger HERREN Sebaot så.
          Se, jag måste luttra och pröva dem;
          ty vad annat kan jag göra,
          då nu dottern mitt folk är sådan?
009:008 Deras tunga är en mördande pil;
          vad den talar är svek.
          Med munnen tala de vänligt till sin nästa,
          men i hjärtat lägga de försåt för honom.
009:009 Skulle jag icke för sådant hemsöka dem? säger HERREN.
          Skulle icke min själ hämnas
          på ett sådant folk som detta är?

009:010 Över bergen vill jag gråta och sjunga sorgesång;
          jag vill höja klagosång över betesmarkerna i öknen.
          Ty de äro förbrända, så att ingen går där fram
              och inga läten av boskap där höras;
          både himmelens fåglar och fyrfotadjuren
              hava flytt och äro borta.
009:011 Jag skall göra Jerusalem till en stenhop,
              till en boning för schakaler,
          och Juda städer till en ödemark, där ingen bor.

009:012 Vem är en vis man, så att han förstår detta? Och till vem har
        HERRENS mun talat, så att han kan förklara detta: varför landet
        har blivit så fördärvat, förbränt såsom en öken, där ingen går
        fram?
009:013 Och HERREN svarade: Jo, därför att de hava övergivit min lag,
        den som jag förelade dem, och icke hava hört min röst och
        vandrat efter den
009:014 utan vandrat efter sina egna hjärtans hårdhet och efterföljt
        Baalerna, såsom deras fader lärde dem.
009:015 Därför säger HERREN Sebaot, Israels Gud, så: Se, jag skall giva
        detta folk malört att äta och gift att dricka.
009:016 Och jag skall förströ dem bland folk som varken de eller deras
        fäder hava känt, och skall sända svärdet efter dem, till dess
        att jag har gjort ände på dem.

009:017 Så säger HERREN Sebaot:
          Given akt; tillkallen gråterskor,
              för att de må komma,
          och sänden efter förfarna kvinnor,
              och låten dem komma.
009:018 Låten dem med hast stämma upp
              sorgesång över oss,
          så att våra ögon flyta i tårar
              och vatten strömmar från våra ögonlock.
009:019 Ty sorgesång höres ljuda från Sion:
              Huru har ej förstörelse drabbat oss!
          Vi hava kommit illa på skam, vi måste ju övergiva landet,
          ty våra boningar hava de slagit ned.

009:020 Ja, hören, I kvinnor,
              HERRENS ord,
          och edert öra fatte
              hans muns tal.
          Lären edra döttrar sorgesång;
              ja, lären varandra klagosång.
009:021 Ty döden stiger in genom vara fönster,
              han kommer in i våra palats;
          han utrotar barnen från gatan
          och ynglingarna från torgen.
009:022 Ja, tala: Så säger HERREN:
          Och människornas döda kroppar ligga
              såsom gödsel på marken
          och såsom kärvar efter skördemannen,
              vilka ingen samlar upp.

009:023 Så säger HERREN:
          Den vise berömme sig icke av sin vishet,
          den starke berömme sig icke av sin styrka,
          den rike berömme sig icke av sin rikedom.
009:024 Nej, den som vill berömma sig, han berömme sig därav
          att han har förstånd till att känna mig:
          att jag är HERREN, som gör nåd,
          rätt och rättfärdighet på jorden.
          Ty till sådana har jag behag, säger HERREN.

009:025 Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall hemsöka alla
        omskurna som dock äro oomskurna:
009:026 Egypten, Juda, Edom, Ammons barn, Moab och alla ökenbor med
        kantklippt hår. Ty hednafolken äro alla oomskurna, och hela
        Israels hus har ett oomskuret hjärta.

010:001 Hören det ord som HERREN talar till eder, I av Israels hus.
Så säger HERREN:

010:002 I skolen icke vänja eder vid hedningarnas sätt
          och icke förfäras för himmelens tecken,
          därför att hedningarna förfäras för dem.
010:003 Ty vad folken predika är fåfängliga avgudar.
          Se, av ett stycke trä från skogen hugger man ut dem,
          och konstnärens händer tillyxa dem;
010:004 med silver och guld pryder man dem
          och fäster dem med spikar och hammare,
          för att de icke skola falla omkull.
010:005 Lika fågelskrämmor på ett gurkfält
              stå de där och kunna ej tala;
          man måste bära dem,
              ty de kunna ej gå.
          Frukten då icke för dem,
              ty de kunna ej göra något ont;
          och att göra något gott,
              det förmå de ej heller.

010:006 Men dig, HERRE,
              är ingen lik;
          du är stor,
              ditt namn är stort i makt.
010:007 Vem skulle icke frukta dig,
              du folkens konung?
              Sådant tillkommer ju dig.
          Ty bland folkens alla vise
              och i alla deras riken
              finnes ingen som är dig lik.

010:008 Nej, allasammans äro de oförnuftiga och dårar.
          Avgudadyrkan är att dyrka trä,
010:009 silverplåt, hämtad från Tarsis,
          guld, fört ifrån Ufas,
          arbetat av en konstnär, av en guldsmeds händer.
          I blått och rött purpurtyg stå de klädda,
          allasammans blott verk av konstförfarna män.
010:010 Men HERREN är en sann Gud,
          han är en levande Gud
          och en evig konung;
          för hans förtörnelse bävar jorden,
          och folken kunna icke uthärda hans vrede.

010:011 Så skolen I säga till dem:
          De gudar som icke hava gjort himmel och jord,
          de skola utrotas från jorden och ej få finnas under himmelen.
010:012 Han har gjort jorden genom sin kraft,
          han har berett jordens krets genom sin vishet,
          och genom sitt förstånd har han utspänt himmelen.
010:013 När han vill låta höra sin röst,
          då brusa himmelens vatten,
          då låter han regnskyar stiga upp från jordens ända;
          han låter ljungeldar komma med regn
          och för vinden ut ur dess förvaringsrum.
010:014 Såsom dårar stå då alla människor där och begripa intet;
          guldsmederna komma då alla på skam med sina beläten,
          ty deras gjutna beläten äro lögn,
          och ingen ande är i dem.
010:015 De äro fåfänglighet, en tillverkning att le åt;
          när hemsökelsen kommer över dem, måste de förgås.
010:016 Men sådan är icke han som är Jakobs del;
          nej, det är han som har skapat allt,
          och Israel är hans arvedels stam.
          HERREN Sebaot är hans namn.

010:017 Samlen edert gods och fören det bort ur landet,
              I som sitten under belägring.
010:018 Ty så säger HERREN:
          Se, denna gång skall jag slunga bort
              landets inbyggare;
          jag skall bereda dem ångest,
              så att de förnimma det.

010:019 Ve mig, jag är sönderkrossad!
              Oläkligt är mitt sår.
          Men jag säger: Ja, detta är min plåga,
              jag måste bära den!
010:020 Mitt tält är förstört,
              och mina tältstreck äro alla avslitna.
          Mina barn äro borta,
              de finnas icke mer;
          ingen är kvar, som kan slå upp mitt tält
              och sätta upp mina tältdukar.
010:021 Ty herdarna voro oförnuftiga,
              de frågade icke efter HERREN;
          därför hade de ingen framgång,
              och hela deras hjord blev förskingrad.

010:022 Lyssna, något höres!
              Se, det nalkas!
          Ett stort dån kommer
              från nordlandet
          för att göra Juda städer
              till en ödemark,
              till en boning för schakaler.

010:023 Jag vet det, HERRE:
              människans väg beror ej av henne,
          det står icke i vandrarens makt
              att rätt styra sina steg.
010:024 Så tukta mig, HERRE
              likväl med måtta;
          icke i din vrede,
              på det att du ej må göra mig till intet.
010:025 Utgjut din förtörnelse över hedningarna,
              som icke känna dig,
          och över de släkter
              som ej åkalla ditt namn.
          ty de hava uppätit Jakob,
              ja, uppätit och gjort ände på honom,
          och hans boning hava de förött.

011:001 Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN; han sade:
011:002 »Hören detta förbunds ord, och talen till Juda män och till
        Jerusalems invånare;
011:003 säg till dem: Så säger HERREN, Israels Gud: Förbannad vare den
        man som icke hör detta förbunds ord,
011:004 det som jag bjöd edra fader på den tid då jag förde dem ut ur
        Egyptens land, den smältugnen, i det jag sade: Hören min röst
        och gören detta, alldeles såsom jag bjuder eder, så skolen I
        vara mitt folk, och jag skall vara eder Gud,
011:005 på det att jag må hålla den ed som jag har svurit edra fäder:
        att giva dem ett land som flyter av mjölk och honung, såsom ock
        nu har skett.» Och jag svarade och sade: »Ja, amen, HERRE.»

011:006 Och HERREN sade till mig: Predika allt detta i Juda städer och
        på gatorna i Jerusalem och säg: Hören detta förbunds ord och
        gören efter dem.
011:007 Ty både på den dag då jag förde edra fäder ut ur Egyptens land
        och sedan ända till denna dag har jag varnat dem, ja, titt och
        ofta har jag varnat dem och sagt: »Hören min röst»;
011:008 men de ville icke höra eller böja sitt öra därtill, utan
        vandrade var och en i sitt onda hjärtas hårdhet. Därför lät jag
        ock komma över dem allt vad jag hade sagt i det förbund som jag
        bjöd dem hålla, men som de dock icke höllo.

011:009 Och HERREN sade till mig: Jag vet huru Juda män och Jerusalems
        invånare hava sammansvurit sig.
011:010 De hava vänt tillbaka till sina förfäders missgärningar, deras
        som icke ville höra mina ord. Själva hava de så följt efter
        andra gudar och tjänat dem. Ja, Israels hus och Juda hus hava
        brutit det förbund som jag slöt med deras fäder.
011:011 Därför säger HERREN så: Se, jag skall låta en olycka komma över
        dem, som de icke skola kunna undkomma; och när de då ropa till
        mig, skall jag icke höra dem.
011:012 Och om så Juda städer och Jerusalems invånare gå bort och ropa
        till de gudar åt vilka de pläga tända offereld, så skola dessa
        alls icke kunna frälsa dem i deras olyckas tid.
011:013 Ty så många som dina städer äro, så många hava dina gudar
        blivit, du Juda; och så många som gatorna äro i Jerusalem, så
        många altaren haven I satt upp åt skändlighetsguden: altaren
        till att tända offereld åt Baal.

011:014 Så må du nu icke bedja för detta folk eller frambära någon
klagan och förbön för dem; ty jag vill icke höra, när de ropa
till mig för sin olyckas skull.

011:015 Vad har min älskade att göra i mitt hus, då hon, ja, hela hopen,
        övar sådan skändlighet? Kan heligt kött komma såsom offer från
        dig? När du får bedriva din ondska, då fröjdar du dig ju.
011:016 »Ett grönskande olivträd, prytt med sköna frukter», så kallade
        HERREN dig; men nu har han med stort och väldigt dån tänt upp en
        eld omkring det trädet, så att dess grenar fördärvas.
011:017 Ja, HERREN Sebaot, han som planterade dig, har beslutit olycka
        över dig, för den ondskas skull som Israels och Juda hus hava
        bedrivit till att förtörna mig, i det att de hava tänt offereld
        åt Baal.

011:018 HERREN kungjorde det för mig, så att jag fick veta det;
          ja, du lät mig se vad de förehade.
011:019 Själv var jag såsom ett menlöst lamm
          som föres bort till att slaktas;
          jag visste ej att de förehade anslag mot mig:
          »Låt oss fördärva trädet med dess frukt,
          låt oss utrota honom ur de levandes land,
          så att man icke mer kommer ihåg hans namn.»
011:020 Men HERREN Sebaot är en rättfärdig domare,
          som prövar njurar och hjärta.
          Så låt mig då få se din hämnd på dem,
          ty för dig har jag lagt fram min sak.

011:021 Därför säger HERREN så om Anatots män, dem som stå efter ditt
        liv och säga: »Profetera icke i HERRENS namn, om du icke vill dö
        för vår hand»
011:022 ja, därför säger HERREN Sebaot så: Se, jag skall hemsöka dem;
        deras unga män skola dö genom svärd, deras söner och döttrar
        skola dö genom hunger.
011:023 Och intet skall bliva kvar av dem; ty jag skall låta olycka
        drabba Anatots män, när deras hemsökelses år kommer.

012:001 HERRE, om jag vill gå till rätta med dig,
          så behåller du dock rätten.
          Likväl måste jag tala med dig om vad rätt är.
          Varför går det de ogudaktiga så väl?
          Varför hava alla trolösa så god lycka?
012:002 Du planterar dem, och de slå rot;
          de växa och bära frukt.
          Nära är du i deras mun,
          men fjärran är du från deras innersta.
012:003 Men du, HERRE, känner mig;
          du ser mig och prövar
              huru mitt hjärta är mot dig.
          Ryck dem bort såsom får till att slaktas,
          och invig dem till en dödens dag.

012:004 Huru länge skall landet ligga sörjande och gräset på marken allestädes förtorka, så att både fyrfotadjur och fåglar förgås för inbyggarnas ondskas skull, under det att dessa säga: »Han skall icke se vår undergång»

012:005 Om du icke orkar löpa
              i kapp med fotgängare,
          huru vill du då taga upp
              tävlan med hästar?
          Och om du nu känner dig trygg
              i ett fredligt land,
          huru skall det gå dig
          bland Jordanbygdens snår?
012:006 Se, till och med dina bröder
              och din faders hus
              äro ju trolösa mot dig;
          till och med dessa ropa
              med full hals
              bakom din rygg.
          Du må icke tro på dem,
          om de ock tala vänligt till dig.

012:007 Jag har övergivit mitt hus,
              förskjutit min arvedel;
          det som var kärast för min själ
              lämnade jag i fiendehand.
012:008 Hon som är min arvedel blev mot mig
              såsom ett lejon i skogen;
          hon har höjt sin röst mot mig,
              därför har jag fattat hat till henne.
012:009 Skall min arvedel vara mot mig såsom en brokig rovfågel—
              då må ock rovfåglar komma emot henne från alla sidor.
          Upp, samlen tillhopa alla markens djur,
              och låten dem komma för att äta!

012:010 Herdar i mängd fördärva min vingård
              och förtrampa min åker;
          de göra min sköna åker
              till en öde öken.
          Man gör den till en ödemark;
012:011 sörjande och öde ligger den framför mig.
          Hela landet ödelägges,
              ty ingen finnes, som vill akta på.
012:012 Över alla höjder i öknen
              rycka förhärjare fram,
          ja, HERRENS svärd förtär allt,
          från den ena ändan av landet till den andra;
              intet kött kan finna räddning.
012:013 De hava sått vete,
              men skördat tistel;
          de hava mödat sig fåfängt.
          Ja, I skolen komma på skam med eder gröda
              för HERRENS glödande vredes skull.

012:014 Så säger HERREN om alla de onda grannar som förgripa sig på den
        arvedel jag har givit åt mitt folk Israel: Se, jag skall rycka
        dem bort ur deras land, och Juda hus skall jag rycka undan ifrån
        dem.
012:015 Men därefter, sedan jag har ryckt dem bort, skall jag åter
        förbarma mig över dem och låta dem komma tillbaka, var och en
        till sin arvedel och var och en till sitt land.
012:016 Om de då rätt lära sig mitt folks vägar, så att de svärja vid
        mitt namn: »Så sant HERREN lever», likasom de förut lärde mitt
        folk att svärja vid Baal, då skola de bliva upprättade mitt
        ibland mitt folk.
012:017 Men om de icke vilja höra, så skall jag alldeles bortrycka och
        förgöra det folket, säger HERREN.

013:001 Så sade HERREN till mig: »Gå bort och köp dig en linnegördel,
        och sätt den omkring dina länder, men låt den icke komma i
        vatten.»
013:002 Och jag köpte en gördel, såsom HERREN hade befallt, och satte
        den omkring mina länder.
013:003 Då kom HERRENS ord till mig för andra gången; han sade:
013:004 »Tag gördeln som du har köpt, och som du bär omkring dina
        länder, och stå upp och gå bort till Frat, och göm den där i en
        stenklyfta.»
013:005 Och jag gick bort och gömde den vid Frat, såsom HERREN hade
        bjudit mig.
013:006 Sedan, en lång tid därefter, sade HERREN till mig: »Stå upp och
        gå bort till Frat, och hämta därifrån den gördel som jag bjöd
        dig gömma där.»
013:007 Och jag gick bort till Frat och grävde upp gördeln och hämtade
        fram den från det ställe där jag hade gömt den. Och se, gördeln
        var fördärvad, så att den icke mer dugde till något.

013:008 Då kom HERRENS ord till mig; han sade:
013:009 Så säger HERREN: På samma sätt skall jag sända fördärv över
        Judas och Jerusalems stora högmod.
013:010 Detta onda folk, som icke vill höra mitt ord, utan vandrar i
        sitt hjärtas hårdhet och följer efter andra gudar och tjänar och
        tillbeder dem, det skall bliva såsom denna gördel vilken icke
        duger till något.
013:011 Ty likasom en mans gördel sluter sig tätt omkring hans länder,
        så lät jag hela Israels hus och hela Juda hus sluta sig till
        mig, säger HERREN, på det att de skulle vara mitt folk och bliva
        mig till berömmelse, lov och ära; men de ville icke höra.

013:012 Säg därför till dem detta ord: Så säger HERREN, Israels Gud:
        Alla vinkärl äro till för att fyllas med vin. Och när de då säga
        till dig: »Skulle vi icke veta att alla vinkärl äro till för att
        fyllas med vin?»,
013:013 så svara dem: Så säger HERREN: Se, jag skall fylla detta lands
        alla inbyggare, konungarna som sitta på Davids tron, och
        prästerna och profeterna, ja, alla Jerusalems invånare, så att
        de bliva druckna.
013:014 Och jag skall krossa dem, den ene mot den andre, både fäder och
        barn, säger HERREN. Jag skall icke hava någon misskund, icke
        skona och icke förbarma mig, så att jag avstår från att fördärva
        dem.

013:015 Hören och lyssnen härtill, varen icke övermodiga;
            ty HERREN har talat.
013:016 Given HERREN, eder Gud, ära,
            förrän han låter mörkret komma,
        och förrän edra fötter snubbla på bergen,
            när det skymmer;
        ty det ljus I förbiden skall han byta i dödsskugga
            och göra till töcken.

013:017 Men om I icke hören härpå,
            så måste min själ i lönndom sörja ver sådant övermod,
        och mitt öga måste bitterligen gråta och flyta i tårar,
            därför att HERRENS hjord då bliver bortförd i fångenskap.

013:018 Säg till konungen och konungamodern:
            Sätten eder lågt ned,
        ty den härlighetens krona som prydde edert huvud
            har fallit av eder.
013:019 Städerna i Sydlandet äro tillslutna,
            och ingen finnes, som öppnar dem;
        hela Juda är bortfört i fångenskap,
            ja, bortfört helt och hållet.

013:020 Lyften upp edra ögon och sen
            huru de komma norrifrån.
        Var är nu hjorden som var dig given,
            den hjord som var din ära?
013:021 Vad vill du säga, när han sätter
            till herrar över dig män
        som du själv har lärt att komma
            till dig såsom älskare?
        Skulle du då icke gripas av vånda
            såsom en kvinna i barnsnöd?
013:022 Men om du säger i ditt hjärta:
            »Varför har det gått mig så?»,
        så vet: for din stora missgärnings skull blev
            ditt mantelsläp upplyft
            och dina fötter nesligt blottade.

013:023 Kan väl en etiopier förvandla sin hud
            eller en panter sina fläckar?
        Då skullen också I kunna göra något gott,
            I som ären så övade i ondska.
013:024 Välan, jag vill förskingra dem såsom strå
            som far bort för öknens vind.
013:025 Detta skall vara din lott och din beskärda del från mig,
            säger HERREN,
        därför att du har förgätit mig
            och förlitat dig på lögn.
013:026 Därför skall jag ock draga upp
            ditt mantelsläp över ditt ansikte,
            så att man får se din skam.
013:027 Din otukt, ditt vrenskande,
            ditt skändliga otuktsväsen—
        på höjderna, på fältet
            har jag sett dina styggelser.
        Ve dig, Jerusalem!
        Du kommer icke att bliva ren—
            på huru lång tid ännu?

014:002 Juda ligger sörjande,
              dess portar äro förfallna,
          likasom i sorgdräkt
              luta de mot jorden,
          och ett klagorop stiger
              upp från Jerusalem.
014:003 Stormännen där
              sända de små efter vatten,
          men när de komma till dammarna,
              finna de intet vatten;
          de måste vända tillbaka
              med tomma kärl.
          De stå där med skam och blygd
              och måste hölja över sina huvuden.
014:004 För markens skull, som ligger vanmäktig,
          därför att intet regn faller på jorden,
          stå åkermännen med skam
              och måste hölja över sina huvuden.
014:005 Ja, också hinden på fältet
              övergiver sin nyfödda kalv,
              därför att intet grönt finnes
014:006 Och vildåsnorna stå på höjderna
          och flämta såsom schakaler;
          deras ögon försmäkta,
              därför att gräset är borta.

014:007 Om än våra missgärningar
              vittna emot oss,
          så hjälp dock, HERRE,
              för ditt namns skull.
          Ty vår avfällighet är stor;
              mot dig hava vi syndat.
014:008 Du Israels hopp
              dess frälsare i nödens tid,
          varför är du såsom en främling i landet,
          lik en vägfarande som slår upp sitt tält
              allenast för en natt?
014:009 Varför är du lik en rådlös man,
          lik en hjälte som icke kan hjälpa?
          Du bor ju dock mitt ibland oss, HERRE,
          och vi äro uppkallade efter ditt namn;
          så övergiv oss då icke.

På detta sätt driva de gärna omkring, de hålla icke sina fötter i styr. Därför har HERREN intet behag till dem; nej, han kommer nu ihåg deras missgärning och hemsöker deras synder.

014:011 Och HERREN sade till mig: Du må icke bedja om något gott för
        detta folk.
014:012 Ty om de än fasta, så vill jag dock icke höra deras rop, och om
        de än offra brännoffer och spisoffer så har jag intet behag till
        dem, utan vill förgöra dem med svärd, hungersnöd och
        pest.
014:013 Då sade jag: »Ack Herre, HERRE! Profeterna säga ju till dem: I
        skolen icke se något svärd, ej heller skall hungersnöd träffa
        eder, nej, en varaktig frid skall jag giva eder på denna plats.»
014:014 Men HERREN sade till mig: Profeterna profetera lögn i mitt namn;
        jag har icke sänt dem eller givit dem någon befallning eller
        talat till dem. Lögnsyner och tomma spådomar och fåfängligt tal
        och sina egna hjärtans svek är det de profetera för eder.
014:015 Därför säger HERREN så om de profeter som profetera i mitt namn,
        fastän jag icke har sänt dem, och som säga att svärd och
        hungersnöd icke skola komma i detta land: Jo, genom svärd och
        hunger skola dessa profeter förgås.
014:016 Och folket som de profetera för, både män och hustrur, både
        söner och döttrar, skola komma att ligga på Jerusalems gator,
        slagna av hunger och svärd, och ingen skall begrava dem; och jag
        skall utgjuta deras ondska över dem.
014:017 Men du skall säga till dem detta ord:

          Mina ögon flyta i tårar
              natt och dag
              och få ingen ro,
          ty jungfrun, dottern mitt folk
              har drabbats av stor förstöring,
              av ett svårt och oläkligt sår.
014:018 Om jag går ut på marken,
              se, då ligga där svärdsslagna män;
          och kommer jag in i staden,
              så mötes jag där av hungerns plågor.
          Ja, både profeter och präster
              nödgas draga från ort till ort,
              till ett land som de icke känna.

014:019 Har du då alldeles förkastat Juda?
          Har din själ begynt försmå Sion?
          Eller varför har du slagit oss så,
              att ingen kan hela oss?
          Vi bida efter frid,
              men intet gott kommer,
          efter en tid då vi skulle bliva helade,
              men se, förskräckelse kommer.
014:020 HERRE, vi känna vår ogudaktighet,
              våra fäders missgärning,
              ty vi hava syndat mot dig.
014:021 För ditt namns skull,
              förkasta oss icke,
          låt din härlighets tron
              ej bliva föraktad;
          kom ihåg ditt förbund med oss,
              och bryt det icke.
014:022 Finnas väl bland hedningarnas
              fåfängliga avgudar
              sådana som kunna giva regn?
          Eller kan himmelen av sig själv
              låta regnskurar falla?
          Är det icke dig,
              HERRE, vår Gud,
              som vi måste förbida?
          Det är ju du
              som har gjort allt detta.

015:001 Men HERREN sade till mig; Om än Mose och Samuel trädde inför
        mig, så skulle min själ dock icke vända sig till detta folk.
        Driv dem bort ifrån mitt ansikte och låt dem gå.
015:002 Och om de fråga dig: »Vart skola vi gå?», så skall du svara dem:
        Så säger HERREN: I pestens våld den som hör pesten till, i
        svärdets våld den som hör svärdet till, i hungerns våld den som
        hör hungern till, i fångenskapens våld den som hör fångenskapen
        till.
015:003 Fyra slags hemsökelser skall jag låta komma över dem, säger
        HERREN: svärdet, som skall dräpa dem, hundarna, som skola släpa
        bort dem, himmelens fåglar och vilddjuren på marken, som skola
        äta upp och fördärva dem.
015:004 Och jag skall göra dem till en varnagel för alla riken på
        jorden, till straff för det som Manasse, Hiskias son, Juda
        konung, har gjort i Jerusalem.

015:005 Ty vem kan hava misskund med dig, Jerusalem,
              och vem kan ömka dig,
          och vem kan vilja komma för att fråga
              om det står väl till med dig?
015:006 Du själv försköt mig, säger HERREN;
              du gick din väg bort.
          Därför uträckte jag mot dig min hand och fördärvade dig;
              jag hade tröttnat att förbarma mig.
015:007 Ja, jag kastade dem med kastskovel
              vid landets portar,
          jag gjorde föräldrarna barnlösa, jag förgjorde mitt folk,
              då de ej ville vända om från sina vägar.
015:008 Deras änkor blevo genom mig
              talrikare än sanden i havet;
          över mödrarna till deras unga
              lät jag förhärjare komma
              mitt på ljusa dagen;
          plötsligt lät jag ångest och förskräckelse
              falla över dem.
015:009 Om en moder än hade sju söner,
              måste hon dock giva upp andan i sorg;
          hennes sol gick ned, medan det ännu var dag,
              hon måste bliva till skam och blygd.
          Och vad som är kvar av dem skall
              jag giva till pris
          åt deras fienders svärd, säger HERREN

015:010 »Ve mig, min moder, att du har fött mig, mig som är till kiv och träta för hela landet! Jag har icke drivit ocker, ej heller har någon behövt ockra på mig; likväl förbanna de mig alla.»

015:011 Men HERREN svarade: »Sannerligen, jag skall styrka dig och låta
        det gå dig väl. Sannerligen, jag skall så göra, att dina fiender
        komma och bönfalla inför dig i olyckans och nödens
        tid.
015:012 Kan man bryta sönder järn, järn från norden, eller koppar?»—
015:013 Ditt gods och dina skatter skall jag lämna till plundring, och
        det utan betalning, till straff för allt vad du har syndat i
        hela ditt land.
015:014 Och jag skall låta dina fiender föra dig in i ett land som du
        icke känner. Ty min vredes eld är upptänd; mot eder skall det
        brinna.

015:015 HERRE, du vet det.
          Tänk på mig och låt dig vårda om mig,
          och skaffa mig hämnd på mina förföljare;
          tag mig icke bort, du som är långmodig.
          Betänk huru jag bär smälek för din skull
015:016 När jag fick dina ord, blevo de min spis,
          ja, dina ord blevo för mig
          mitt hjärtas fröjd och glädje;
          ty jag är uppkallad efter ditt namn,
          HERRE, härskarornas Gud.
015:017 Jag har icke suttit i gycklares samkväm
              och förlustat mig där;
          för din hands skull har jag måst sitta ensam,
              ty du har uppfyllt mig med förgrymmelse.
015:018 Varför skall jag då plågas så oavlåtligt,
              och varför är mitt sår så ohelbart?
              Det vill ju icke läkas.
          Ja, du bliver för mig såsom en försinande bäck,
              så som ett vatten som ingen kan lita på.

015:019 Därför säger HERREN så:
          Om du vänder åter, så vill jag låta dig komma åter
              och bliva min tjänare.
          Och om du frambär ädel metall utan slagg,
              så skall du få tjäna mig såsom mun.
          Dessa skola då vända åter till dig,
              men du skall icke vända åter till dem.
015:020 Och jag skall göra dig inför detta folk
          till en fast kopparmur,
          så att de icke skola bliva dig övermäktiga,
          om de vilja strida mot dig;
          ty jag är med dig och vill frälsa dig
          och vill hjälpa dig, säger HERREN.
015:021 Jag skall hjälpa dig ut ur de ondas våld
          och skall förlossa dig ur våldsverkarnas hand.

016:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
016:002 Du skall icke taga dig någon hustru eller skaffa dig några söner
        och döttrar på denna plats.
016:003 Ty så säger HERREN om de söner och döttrar som bliva I födda på
        denna plats, och om mödrarna som hava fött dem, och om fäderna
        som hava avlat dem i detta land:
016:004 Av svåra sjukdomar skola de dö; man skall icke hålla dödsklagan
        efter dem eller begrava dem, utan de skola bliva gödsel på
        marken. Och genom svärd och hunger skola de förgås, och deras
        döda kroppar skola bliva mat åt himmelens fåglar och markens
        djur. I

016:005 Ty så säger HERREN: Du skall icke gå in i något sorgehus och
        icke begiva dig åstad för att hålla dödsklagan, ej heller ömka
        dem; ty jag har tagit bort min frid ifrån detta folk, säger
        HERREN, ja, min nåd och barmhärtighet.
016:006 Och både stora och små skola dö i detta land, utan att bliva
        begravna; och man skall icke hålla dödsklagan efter dem, och
        ingen skall för deras skull rista märken på sig eller raka sitt
        huvud.
016:007 Man skall icke bryta bröd åt någon, för att trösta honom i
        sorgen efter en död, och icke giva någon tröstebägaren att
        dricka, när han har förlorat fader eller moder.
016:008 Och i gästabudshus skall du icke heller gå in för att sitta med
        dem och äta och dricka.
016:009 Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, inför edra ögon, och
        medan I ännu leven, skall jag på denna plats göra slut på
        fröjderop och glädjerop, på rop för brudgum och rop för brud. I

016:010 När du nu förkunnar alla dessa ord för detta folk och de då
        fråga dig: »Varför har HERREN uttalat över oss all denna stora
        olycka? Och vari består den missgärning och synd som vi hava
        begått mot HERREN, vår Gud?»,
016:011 då skall du svara dem: »Jo, edra fäder övergåvo mig, säger
        HERREN, och följde efter andra gudar och tjänade och tillbådo
        dem; ja, mig övergåvo de och höllo icke min lag.
016:012 Och I själva haven gjort ännu mer ont, än edra fäder gjorde; ty
        se, I vandren var och en efter sitt onda hjärtas hårdhet, och I
        viljen icke höra mig.
016:013 Därför skall jag ock slunga eder bort ur detta land, till ett
        land son varken I eller edra fäder haven känt, och där Skolen I
        få tjäna andra gudar både dag och natt; ty jag skall icke hava
        någon misskund med eder.»

016:014 Se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då man icke mer
        skall säga: »Så sant HERREN lever, han som har fört Israels barn
        upp ur Egyptens land»,
016:015 utan: »Så sant HERREN lever, han som har fört Israels barn upp
        ur nordlandet, och ur alla andra länder till vilka han hade
        drivit dem bort.» Ty jag skall föra dem tillbaka till deras
        land, det som jag gav åt deras fäder.
016:016 Se, jag skall sända bud efter många fiskare, säger HERREN, och
        de skola fiska upp dem; och sedan skall jag sända bud efter
        många jägare, och de skola jaga dem ned från alla berg och alla
        höjder och ut ur stenklyftorna.
016:017 Ty mina ögon äro riktade på alla deras vägar; de kunna icke
        gömma sig för mitt ansikte och deras missgärning är icke fördold
        för mina ögon.
016:018 Och först skall jag i dubbelt mått vedergälla dem för deras
        missgärning och synd, för att de hava oskärat mitt land, i det
        att de hava uppfyllt min arvedel med sina styggeliga och
        skändliga avgudars döda kroppar.

016:019 HERRE, du min starkhet och mitt värn,
          du min tillflykt på nödens dag,
          till dig skola hedningarna komma
          från jordens ändar och skola säga:
          »Allenast lögn hava våra fäder fått i arv.
          fåfängliga avgudar, av vilka ingen kan hjälpa.
016:020 Kan väl en människa göra sig gudar?
          Nej, de gudarna äro inga gudar.
016:021 Därför vill jag nu denna gång låta dem förnimma det,
          jag vill låta dem känna min hand och min makt,
          för att de må veta att mitt namn är HERREN.

017:001 Juda synd är uppskriven med järnstift, med diamantgriffel; den
        är inristad på deras hjärtas tavla och på edra altarens horn,
017:002 så visst som deras barn vid gröna träd och på höga kullar komma
        ihåg sina altaren och Aseror.
017:003 Du mitt berg på fältet, ditt gods, ja, alla dina skatter skall
        jag lämna till plundring, så ock dina offerhöjder, till straff
        för vad du har syndat i hela ditt land.
017:004 Och du skall nödgas avstå—och detta genom din egen förskyllan
        —från den arvedel som jag har givit dig; och jag skall låta
        dig tjäna dina fiender i ett land som du icke känner. Ty I haven
        upptänt min vredes eld, och den skall brinna till evig tid.

017:005 Så säger HERREN:
          Förbannad är den man
          som förtröstar på människor
          och sätter kött sig till arm
          och med sitt hjärta viker av ifrån HERREN.
017:006 Han skall bliva såsom en torr buske på hedmarken
          och skall icke få se något gott komma,
          utan skall bo på förbrända platser i öknen,
          i ett land med salthedar, där ingen bor.

017:007 Men välsignad är den man
          som förtröstar på HERREN,
          den som har HERREN till sin förtröstan.
017:008 Han är lik ett träd som är planterat vid vatten,
          och som sträcker ut sina rötter till bäcken;
          ty om än hetta kommer, så förskräckes det icke,
          utan bevarar sina löv grönskande;
          och om ett torrt år kommer, så sörjer det icke
          och upphör ej heller att bara frukt.

017:009 Ett illfundigt och fördärvat ting
              är hjärtat framför allt annat;
              vem kan förstå det?
017:010 Dock, Jag, HERREN, utrannsakar hjärtat
              och prövar njurarna,
          och giver så åt var och en efter hans vägar,
              efter hans gärningars frukt.

017:011 Lik en rapphöna som ruvar på ägg, vilka hon ej själv har lagt, är den som samlar rikedom med orätt; i sina halva dagar måste han lämna den och vid sitt slut skall han stå såsom en dåre.

017:012 En härlighetens tron,
              en urgammal höjd
              är vår helgedoms plats.
017:013 HERREN är Israels hopp;
          alla som övergiva dig komma på skam.
          de som vika av ifrån mig likna en skrift i sanden;
          ty de hava övergivit HERREN,
          källan med det friska vattnet.

017:014 Hela du mig, HERRE, så varde jag helad;
fräls mig du, så varder jag frälst.
Ty du är mitt lov.

017:015 Se, dessa säga till mig:
          »Vad bliver av HERRENS ord?
              Må det fullbordas!»
017:016 Det är ju så, att jag ej har undandragit mig
              herdekallet i din efterföljd,
          och fördärvets dag
              har jag icke åstundat;
              du vet det själv.
          Vad mina läppar hava uttalat,
              det har talats inför ditt ansikte.
017:017 Så bliv då icke
              till skräck för mig;
          du som är min tillflykt
              på olyckans dag.
017:018 Låt dem som förfölja mig
              komma på skam,
          men låt icke mig
              komma på skam;
          låt dem bliva förfärade,
              men låt ej mig bliva förfärad.
          Låt en olycksdag komma över dem,
          och krossa dem i dubbelt mått.

017:019 Så sade HERREN till mig: Gå åstad och ställ dig i
        Menighetsporten, där Juda konungar gå in och gå ut, och sedan i
        Jerusalems alla andra portar;
017:020 och säg till dem: Hören HERRENS ord, I Juda konungar med hela
        Juda, och I alla Jerusalems invånare som gån in genom dessa
        portar.
017:021 Så säger HERREN: Tagen eder val till vara för att på
        sabbatsdagen bära någon börda eller föra in någon sådan genom
        Jerusalems portar.
017:022 Och fören icke på sabbatsdagen någon börda ut ur edra hus, och
        gören ej heller något annat arbete, utan helgen sabbatsdagen,
        såsom jag bjöd edra fäder,
017:023 fastän de icke ville höra eller böja sitt öra därtill, utan voro
        hårdnackade, så att de icke hörde eller togo emot tuktan.
017:024 Men om I viljen höra mig, säger HERREN, så att I på sabbatsdagen
        icke fören någon börda in genom denna stads portar, utan helgen
        sabbatsdagen, så att I på den icke gören något arbete,
017:025 då skola konungar och furstar som komma att sitta på Davids tron
        få draga in genom denna stads portar, på vagnar och hästar,
        följda av sina furstar, av Juda man och Jerusalems invånare; och
        denna stad skall då förbliva bebodd evinnerligen.
017:026 Och från Juda städer, från Jerusalems omnejd och från Benjamins
        land, från Låglandet, Bergsbygden och Sydlandet skall man komma
        och frambära brännoffer, slaktoffer, spisoffer och rökelse och
        frambära lovoffer till HERRENS hus.
017:027 Men om I icke hören mitt bud att helga sabbaten och att icke
        bära någon börda in genom Jerusalems portar på sabbatsdagen, då
        skall jag tända eld på dess portar, och elden skall förtära
        Jerusalems palatser och skall icke kunna utsläckas.

018:001 Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN; han sade
018:002 »Stå upp och gå ned till krukmakarens hus; där vill jag låta dig
        höra mina ord.»
018:003 Då gick jag ned till krukmakarens hus och fann honom upptagen
        med arbete på krukmakarskivan.
018:004 Och när kärlet som krukmakare höll på att göra av leret
        misslyckades i hans hand, begynte han omigen, och gjorde därav
        ett annat kärl så, som han ville hava det gjort.
018:005 Och HERRENS ord kom till mig han sade:
018:006 Skulle jag icke kunna göra med eder, I är Israels hus, såsom
        denne krukmakare gör? säger HERREN Jo, såsom leret är i
        krukmakarens hand, så ären ock I i min hand, I av Israels hus.
018:007 Den ena gången hotar jag ett folk och ett rike att jag vill
        upprycka, nedbryta och förgöra det;
018:008 men om då det folket omvänder sig från det onda väsende mot
        vilket jag vände mitt hot, så ångrar jag det onda som jag hade
        tänkt att göra dem.
018:009 En annan gång lovar jag ett folk och ett rike att jag vill
        uppbygga och plantera det;
018:010 men om det då gör vad ont är i mina ögon och icke hör min röst,
        så ångrar jag det goda som jag hade sagt att jag ville göra dem.
018:011 Så säg du nu till Juda man och Jerusalems invånare: Så säger
        HERREN: Se, jag bereder åt eder en olycka, och jag har i sinnet
        ett anslag mot eder. Vänden därför om, var och en från sin onda
        väg, och bättren edert leverne och edert väsende.
018:012 Men de skola svara: »Du mödar dig förgäves. Vi vilja följa vara
        egna tankar och göra var och er efter sitt onda hjärtas hårdhet.

          Frågen efter bland hednafolken
              om någon har hört något sådant.
          Alltför gruvliga ting
              har jungfrun Israel bedrivit.
018:014 Övergiver då Libanons snö
              sin upphöjda klippa,
          eller sina de friska vatten ut,
              som strömma ifrån fjärran,
018:015 eftersom mitt folk förgäter mig
              och tänder offereld åt avgudar?
          Se, av dem skola de bringas på fall,
              när de gå sin gamla stråt
          och vandra på villostigar,
              på obanade vägar.
018:016 Så göra de sitt land till ett föremål för häpnad,
              för begabberi evinnerligen;
          alla som gå där fram skola häpna
              och skaka huvudet.
018:017 Såsom en östanvind skall jag förskingra dem,
              när fienden kommer;
          jag skall visa dem ryggen och icke ansiktet,
              på deras ofärds dag.

018:018 Men de sade: »Kom, låt oss tänka ut något anslag mot Jeremia. Ty prästerna skola icke komma till korta med undervisning, ej heller de vise med råd, ej heller profeterna med förkunnelse. Ja, kom, låt oss fälla honom med vara tungor, vi behöva alls icke akta på vad han säger.»

018:019 HERRE, akta du på mig,
          och hör rad mina motståndare tala.
018:020 Skall man få vedergälla gott med ont,
          eftersom dessa hava grävt en grop för mitt liv?
          Tänk på huru jag har stått inför ditt ansikte
          för att mana gott för dem,
          till att avvända från dem din vrede.
018:021 Därför må du överlämna deras barn åt hungersnöden
          och giva dem själva till pris åt svärdet,
          så att deras hustrur bliva barnlösa och änkor,
          deras män dräpta av pesten,
          och deras ynglingar slagna med svärd striden.
018:022 Må klagorop höras från deras hus,
          i det att du plötsligt låter rövarskaror komma över dem.
          Ty de hava grävt en grop för att fånga mig,
          och snaror hava de lagt ut för mina fötter.
018:023 Men du, HERRE, känner
          alla deras mordiska anslag mot mig;
          så må du då icke förlåta dem deras missgärning
          eller utplåna deras synd ur din åsyn.
          Må de bringas på fall inför dig;
          ja, utför ditt verk mot dem på din vredes tid.

019:001 Så sade HERREN: Gå åstad och köp dig en lerkruka av krukmakaren;
        och tag med dig några av de äldste i folket och av de äldste
        bland prästerna,
019:002 och gå ut till Hinnoms sons dal, som ligger framför
        Lerskärvsporten, och predika där de ord som jag skall tala till
        dig.
019:003 Du skall säga: »Hören HERRENS ord, I Juda konungar och I
        Jerusalems invånare: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se,
        jag skall låta en sådan olycka komma över denna plats, att det
        skall genljuda i öronen på var och en som får höra det.
019:004 Eftersom de hava övergivit mig och icke aktat denna plats, utan
        där tänt offereld åt andra gudar, som varken de själva eller
        deras fäder eller Juda konungar hava känt, och eftersom de hava
        uppfyllt denna plats med oskyldigas blod,
019:005 och byggt sina Baalshöjder, för att där bränna upp sina barn i
        eld, till brännoffer åt Baal, fastän jag aldrig har bjudit eller
        talat om eller ens tänkt mig något sådant,
019:006 se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då man icke mer
        skall kalla denna plats 'Tofet' eller 'Hinnoms sons dal', utan
        'Dråpdalen'.
019:007 Och då skall jag på denna plats göra om intet Judas och
        Jerusalems råd, och jag skall låta dem falla för deras fienders
        svärd och för de mäns hand, som stå efter deras liv och jag
        skall giva deras döda kroppar till mat åt himmelens fåglar och
        markens djur.
019:008 Och jag skall göra denna stad till ett föremål för häpnad och
        begabberi; alla som gå där från skola häpna och vissla vid
        tanken på alla dess plågor.
019:009 Och jag skall låta dem äta sina egna söners och döttrars kött,
        ja, den ene skall nödgas äta den andres kött. I sådan nöd och
        sådant trångmål skola de komma genom sina fiender och genom dem
        som stå efter deras liv.»

019:010 Och du skall slå sönder krukan inför de mäns ögon, som hava gått
        med dig,
019:011 och du skall säga till dem: »Så säger HERREN Sebaot: Jag skall
        sönderslå detta folk och denna stad, på samma sätt som man slår
        sönder ett krukmakarkärl, så att det icke kan bliva helt igen;
        och man skall begrava i Tofet, därför att ingen annan plats
        finnes att begrava på.
019:012 Så skall jag göra med denna plats, säger HERREN, och med dess
        invånare; jag skall göra denna stad lik Tofet.
019:013 Och husen i Jerusalem och Juda konungars hus, de orena, skola
        bliva såsom Tofetplatsen, ja, alla de hus på vilkas tak man har
        tänt offereld åt himmelens hela härskara och utgjutit drickoffer
        åt andra gudar.»
019:014 När sedan Jeremia kom igen från Tofet, dit HERREN hade sänt
        honom för att profetera, ställde han sig i förgården till
        HERRENS hus och sade till allt folket:
019:015 »Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, över denna stad med
        alla dess lydstäder skall jag låta all den olycka komma, som jag
        har beslutit över den—detta därför att de hava varit
        hårdnackade och icke velat höra mina ord.»

020:001 Då nu Pashur, Immers son, prästen, som var överuppsyningsman i
        HERRENS hus, hörde Jeremia profetera detta,
020:002 lät han hudflänga profeten Jeremia och satte honom i stocken i
        Övre Benjaminsporten till HERRENS hus.
020:003 Men när Pashur dagen därefter släppte Jeremia lös ur stocken,
        sade Jeremia till honom: »Pashur är icke det namn varmed HERREN
        benämner dig, utan Magor-Missabib;
020:004 ty så säger HERREN: Se, jag skall göra dig till skräck såväl för
        dig själv som för alla dina vänner; och de skola falla för sina
        fienders svärd, i din egen åsyn. Och hela Juda skall jag giva i
        den babyloniske konungens hand, och han skall föra dem bort till
        Babel och dräpa dem med svärd.
020:005 Och jag skall giva denna stads alla rikedomar, allt dess gods
        och alla dyrbarheter däri, ja, Juda konungars alla skatter skall
        jag giva i deras fienders hand; och de skola göra det till sitt
        byte och taga det och föra det till Babel.
020:006 Och du själv, Pashur, skall gå i fångenskap, med alla som bo i
        ditt hus. Du skall komma till Babel; där skall du dö, och där
        skall du begravas, Sjungen till HERRENS ära, jämte alla dina
        vänner, för vilka du har profeterat lögn.»

020:007 Du, HERRE, övertalade mig, och jag lät mig övertalas;
              du grep mig och blev mig övermäktig.
          Så har jag blivit ett ständigt åtlöje;
              var man bespottar mig.
020:008 Ty' så ofta jag talar, måste jag klaga;
          jag måste ropa över våld och förtryck,
          ty HERRENS ord har blivit mig
          till smälek och hån beständigt.
020:009 Men när jag sade: »Jag vill icke tänka på honom
          eller vidare tala i hans namn»,
          då blev det i mitt hjärta såsom brunne där en eld,
              instängd i mitt innersta;
          jag mödade mig med att uthärda den,
              men jag kunde det icke.
020:010 Ty jag hör mig förtalas av många;
              skräck från alla sidor!
          »Anklagen honom!» »Ja, vi vilja anklaga honom!»
          Alla som hava varit mina vänner
              vakta på att jag skall falla:
          »Kanhända skall han låta locka sig,
              så att vi bliva honom övermäktiga
          och få taga hämnd på honom.»
020:011 Men HERREN är med mig
              såsom en väldig hjälte;
          därför skola mina förföljare komma på fall
              och intet förmå.
          Ja, de skola storligen komma på skam,
              därför att de ej hade förstånd;
          de skola drabbas av en evig blygd,
              som icke skall varda förgäten
020:012 Ty HERREN Sebaot prövar med rättfärdighet,
          han ser njurar och hjärta.
          Så skall jag då få se din hämnd på dem,
          ty för dig har jag lagt fram min sak.
020:013 Sjungen till HERRENS ära,
              loven HERREN;
          ty han räddar den fattiges själv
              ur de ondas hand.

020:014 Förbannad vare den dag
              på vilken jag föddes;
          utan välsignelse blive den dag
              då min moder födde mig.
020:015 Förbannad vare den man
              som förkunnade för min fader: »Ett
          gossebarn är dig fött»,
              och så gjorde honom stor glädje.
020:016 Gånge det den mannen såsom det gick de städer
          som HERREN omstörtade utan förbarmande.
          Må han få höra klagorop om morgonen
          och härskri om middagen.
020:017 därför att han icke dräpte mig strax i moderlivet,
          så att min moder fick bliva min grav
          och hennes liv vara havande för evigt.
020:018 Varför kom jag ut ur moderlivet
          och fick se olycka och bedrövelse,
          så att mina dagar måste försvinna i skam?

021:001 Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN, när konung
        Sidkia sände till honom Pashur, Malkias son, och prästen
        Sefanja, Maasejas son, och lät säga:
021:002 »Fråga HERREN för oss, då nu Nebukadressar, konungen i Babel,
        har angripit oss; kanhända vill HERREN handla med oss i enlighet
        med alla sina förra under, så att denne lämnar oss i fred.
021:003 Jeremia svarade dem:

        Så skolen I säga till Sidkia:
021:004 Så säger HERREN, Israels Gud Se, de vapen i eder hand, med vilka
        I utanför muren striden mot konungen i Babel och kaldéerna, som
        belägra eder, dem skall jag vända om och skall famla dem inne i
        denna stad.
021:005 Och jag skall själv strida mot eder med uträckt hand och stark
        arm, vrede och harm och stor förtörnelse.
021:006 Och jag skall slå dem som bo i denna stad, både människor och
        djur; i svår pest skola de dö.
021:007 Och därefter, säger HERREN, skall jag låta Sidkia, Juda konung,
        och hans tjänare och folket, dem som i denna stad äro kvar efter
        pesten svärdet och hungersnöden, falla i Nebukadressars, den
        babyloniske konungens, hand och i deras fienders hand, i de mäns
        hand, som stå efter deras liv. Och han skall slå dem med
        svärdsegg; han skall icke skona dem och icke hava någon misskund
        eller något förbarmande.
021:008 Och till detta folk skall du säga Så säger HERREN: Se, jag
        förelägger eder vägen till livet och vägen till döden.
021:009 Den som stannar kvar i denna stad, han skall dö genom svärd
        eller hunger eller pest, men den som går ut och giver sig åt
        kaldéerna, som belägra eder, han skall få leva och vinna sitt
        liv såsom ett byte.
021:010 Ty jag har vänt mitt ansikte mot denna stad, till dess olycka
        och icke till dess lycka, säger HERREN. Den skall bliva given i
        den babyloniske konungens hand, och han skall bränna upp den i
        eld.

021:011 Och till Juda konungs hus skall du säga: Hören HERRENS ord:
021:012 I av Davids hus, så säger HERREN: »Fällen var morgon rätt dom,
        och rädden den plundrade ur förtryckarens hand, för att icke min
        vrede må bryta fram såsom en eld och brinna så, att ingen kan
        utsläcka den»—detta för deras onda väsendes skull.

021:013 Se, jag skall vända mig mot dig, du som bor i dalen, du
        bergfäste på slätten, säger HERREN, ja, mot eder som sägen: »Vem
        kan falla över oss, och vem kan tränga in i våra boningar?»
021:014 Jag skall hemsöka eder efter edra gärningars frukt, säger
        HERREN. Ja, jag skall tända upp en eld i deras skog, och den
        skall förtära allt där runt omkring.

022:001 Så sade HERREN: Gå ned till Juda konungs hus och tala där
        följande ord;
022:002 säg: Hör HERRENS ord, du Juda konung, som sitter på Davids tron,
        hör det du med dina tjänare och ditt folk, I som gån in genom
        dessa portar.
022:003 Så säger HERREN: Öven rätt och rättfärdighet, och rädden den
        plundrade ur förtryckarens hand; förorätten icke främlingen, den
        faderlöse och änkan, gören icke övervåld mot dem, och utgjuten
        icke oskyldigt blod på denna plats.
022:004 Ty om I gören efter detta ord, så skola konungar som komma att
        sitta på Davids tron få draga in genom portarna till detta hus,
        på vagnar och hästar, följda av sina tjänare och sitt folk.
022:005 Men om I icke hören dessa ord, då har jag svurit vid mig själv,
        säger HERREN, att detta hus skall bliva ödelagt.
022:006 Ty så säger HERREN om Juda konungs hus:

          Väl är du för mig såsom ett Gilead,
              såsom Libanons topp;
          men jag skall sannerligen göra dig till en öken,
          till obebodda städer.
022:007 Och jag skall inviga fördärvare till att komma över dig,
              var och en med sina vapen,
          och de skola hugga ned dina väldiga cedrar
              och kasta dem i elden

022:008 Och många folk skola gå fram vid denna stad, och man skall fråga
varandra: »Varför har HERREN gjort så mot denna stora stad?»
022:009 Och man skall då svara Därför att de övergåvo HERREN sin Guds,
förbund och tillbådo andra gudar och tjänade dem.»

022:010 Gråten icke över en död man,
              och ömken honom icke;
          men gråten bitterligen över honom som har måst vandra bort,
              ty han skall icke mer komma tillbaka
          och återse sitt fädernesland.

022:011 Ty så säger HERREN om Sallum, Josias son, Juda konung, som blev
        konung efter sin fader Josia, och som har dragit bort ifrån
        denna plats: Han skall icke mer komma hit tillbaka,
022:012 utan på den ort dit han har blivit bortförd i fångenskap, där
        skall han dö; detta land skall han icke mer få återse.

022:013 Ve dig, du som bygger ditt hus med orättfärdighet
              och dina salar med orätt,
          du som låter din nästa arbeta för intet
              och icke giver honom hans lön,
022:014 du som säger: »Jag vill bygga mig ett stort hus
              med rymliga salar»,
          och så gör åt dig vida fönster
              och belägger huset med cederträ
              och målar det rött med dyrbar färg!
022:015 Kallar du det att vara konung,
              att du ävlas med att bygga cederhus?
          Din fader åt ju och drack,
          dock övade han rätt och rättfärdighet;
              och då gick det honom väl.
022:016 Han skaffade den betryckte och fattige rätt;
              och då gick det väl.
          Är icke detta att känna mig?
              säger HERREN.
022:017 Men dina ögon och ditt hjärta
              stå allenast efter vinning
          och efter att utgjuta den oskyldiges blod
              och att öva förtryck och våld.

          Man skall ej hålla dödsklagan efter honom och ropa:
              »Ack ve, min broder! Ack ve, syster!»
          Man skall ej hålla dödsklagan efter honom och ropa:
          »Ack ve, herre! Ack ve, huru härlig han var!»
022:019 Såsom man begraver en åsna, så skall han begravas;
              han skall släpas ut och kastas bort,
          långt utanför Jerusalems portar.

022:020 Stig upp på Libanon och ropa,
          häv upp din röst i Basan,
          och ropa från Abarim,
          ty alla dina älskare äro krossade.
022:021 Jag talade till dig, när det gick dig väl,
          men du sade: »Jag vill icke höra.»
          Sådan har din väg varit allt ifrån din ungdom,
          att du icke har velat höra min röst.
022:022 Alla dina herdar skola nu få en stormvind till sin herde,
          och dina älskare måste gå i fångenskap.
          Ja, då skall du komma på skam och få blygas
              för all din ondskas skull.
022:023 Du som bor på Libanon,
              du som har ditt näste i cedrarna,
          huru skall du icke jämra dig,
              när vånda kommer över dig,
              ångest lik en barnaföderskas!

022:024 Så sant jag lever, säger HERREN, om du, Konja, Jojakims son,
        Juda konung, än vore en signetring på min högra hand, så skulle
        jag dock rycka dig därifrån.
022:025 Och jag skall giva dig i de mäns hand, som stå efter ditt liv,
        och i de mäns hans som du fruktar för, nämligen i
        Nebukadressars, den babyloniske konungens, hand och i kaldéernas
        hand.
022:026 Och dig och din moder, den som har fött dig, skall jag slunga
        bort till ett annat land, där I icke ären födda; och där skolen
        I dö.
022:027 Till det land dit deras själ längtar att återvända, dit skola de
        icke få vända åter.

022:028 Är då han, denne Konja, ett föraktligt, krossat beläte eller ett
        värdelöst kärl? Eller varför hava de blivit bortslungade, han
        och hans avkomlingar, och kastade bort till ett land som de icke
        hava känt?
022:029 O land, land, land, hör HERRENS ord!
022:030 Så säger HERREN: Tecknen upp denne man såsom barnlös, såsom en
        man som ingen lycka har haft i sina livsdagar. Ty ingen av hans
        avkomlingar skall vara så lyckosam att han får sitta på Davids
        tron och i framtiden råda över Juda.

023:001 Ve över de herdar som fördärva och förskingra fåren i min hjord!
        säger HERREN.
023:002 Därför säger HERREN, Israels Gud, så om de herdar som föra mitt
        folk i bet: Det är I som haven förskingrat mina får och drivit
        bort dem och underlåtit att söka deras bästa. Men se, nu skall
        jag hemsöka eder för edert onda väsendes skull, säger HERREN.
023:003 Och jag skall själv församla kvarlevan av mina får ur alla de
        länder till vilka jag har drivit dem bort, och skall föra dem
        tillbaka till deras betesmarker, och de skola bliva fruktsamma
        och föröka sig.
023:004 Och jag skall låta herdar uppstå åt dem, vilka skola föra dem i
        bet; och de skola icke mer behöva frukta eller förskräckas och
        skola icke mer drabbas av hemsökelse, säger HERREN.

023:005 Se, dagar skola komma, säger HERREN,
              då jag skall låta en rättfärdig telning
              uppstå åt David.
          Han skall regera såsom konung och hava framgång,
              och han skall skaffa rätt
              och rättfärdighet på jorden.
023:006 I hans dagar skall Juda varda frälst
          och Israel bo i trygghet;
          och detta skall vara det namn han skall få:
          HERREN vår rättfärdighet.

023:007 Se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då man icke mer
        skall säga: »Så sant HERREN lever, han som har fört Israels barn
        upp ur Egyptens land»,
023:008 utan: »Så sant HERREN lever, han som har fört upp Israels hus
        släkt och hämtat dem ut ur nordlandet och ur alla andra länder
        till vilka jag hade drivit dem bort.» Och så skola de få bo i
        sitt land.

          Mitt hjärta vill brista i mitt bröst,
          alla ben i min kropp äro vanmäktiga.
          Jag är såsom en drucken man,
          en man överväldigad av vin,
          inför HERREN och inför hans heliga ord.
023:010 Ty landet är fullt av äktenskapsbrytare,
          under förbannelse ligger landet sörjande,
          och betesmarkerna i öknen äro förtorkade;
          man hastar till vad ont är
          och har sin styrka i orättrådighet.
023:011 Ty både profeter och präster äro gudlösa;
          ända inne i mitt hus har jag mött deras ondska, säger HERREN.
023:012 Därför skall deras väg bliva för dem
          såsom en slipprig stig i mörkret,
          de skola på den stöta emot och falla.
          Ty jag vill låta olycka drabba dem,
          när deras hemsökelses är kommer, säger HERREN.
023:013 Väl såg jag ock hos Samarias profeter
              vad förvänt var;
          de profeterade i Baals namn
              och förde mitt folk Israel vilse.
023:014 Men hos Jerusalems profeter
              har jag sett de gruvligaste ting:
          de leva i äktenskapsbrott och fara med lögn;
          de styrka modet hos dem som göra ont,
          så att ingen vill omvända sig från sin ondska.
          De äro alla för mig såsom Sodom, och stadens invånare såsom
          Gomorras.

Se, jag skall giva dem malört att äta och gift att dricka, ty från profeterna i Jerusalem har gudlöshet gått ut över hela landet.

023:016 Så säger HERREN Sebaot: Hören icke på de profeters ord, som
        profetera för eder, ty de bedraga eder; sina egna hjärtans syner
        tala de, icke vad som kommer från HERRENS mun.
023:017 De säga alltjämt till dem som förakta mig: »HERREN har så talat:
        Det skall gå eder väl.» Och till var och en som vandrar i sitt
        hjärtas hårdhet säga de: »Ingen olycka skall komna över eder.»
023:018 Vilken av dem har då fått tillträde till HERRENS råd, så att han
        kan förnimma och höra hans ord? Och vilken har aktat på hans
        ord och lyssnat därtill?

023:019 Se, en stormvind från HERREN är här,
          hans förtörnelse bryter fram,
              en virvlande storm!
          Över de ogudaktigas huvuden virvlar den ned.
023:020 Och HERRENS vrede skall icke upphöra,
          förrän han har utfört och fullbordat sitt hjärtas tankar;
          i kommande dagar skolen I förvisso förnimma det.

023:021 Jag sände icke dessa profeter, utan själva lupo de åstad; jag
        talade icke till dem, utan själva profeterade de.
023:022 Om de verkligen hade tillträde till mitt råd, så borde de
        förkunna mina ord för mitt folk och förmå dem att vända om från
        sin onda väg och sitt onda väsende.
023:023 Ar jag väl en Gud allenast på nära håll, säger HERREN, och icke
        en Gud också i fjärran?
023:024 Eller skulle någon kunna gömma sig på ett så lönnligt ställe att
        jag icke skulle se honom? säger HERREN. Är jag icke den som
        uppfyller himmel och jord? säger HERREN.
023:025 Jag har hört vad profeterna säga, de som profetera lögn i mitt
        namn; de säga: »Jag har haft en dröm, jag har haft en dröm.»
023:026 Huru länge skall detta vara? Hava de något i sinnet, dessa
        profeter som profetera lögn, och som äro profeter genom sina
        egna hjärtans svek,
023:027 dessa som tänka att de genom sina drömmar; dem som de förtälja
        för varandra, skola komma mitt folk att förgäta mitt namn,
        likasom deras fäder glömde mitt namn för Baal?
023:028 Den profet som har haft en dröm, han må förtälja sin dröm; men
        den som bar undfått mitt ord, han må tala mitt ord i
        sanning. Vad har halmen att skaffa med säden? säger HERREN.
023:029 Är icke mitt ord såsom en eld, säger HERREN, och likt en hammare
        som krossar sönder klippor?
023:030 Se, därför skall jag komma över profeterna, säger HERREN, dessa
        som stjäla mina ord, den ene från den andre;
023:031 ja, jag skall komma över profeterna, säger HERREN, dessa som
        frambära sin egen tungas ord, men säga: »Så säger HERREN.»
023:032 Ja, jag skall komma över dem som profetera lögndrömmar, säger
        HERREN, och som, när de förtälja dem, föra mitt folk vilse med
        sina lögner och sin stortalighet, fastän jag icke har sänt dem
        eller givit dem något uppdrag, och fastän de alls icke kunna
        hjälpa detta folk, säger HERREN.

023:033 Om nu detta folk eller en profet eller en präst gör dig denna
        fråga: »Vad förkunnar HERRENS tunga?», så skall du säga till dem
        vad som är den verkliga »tungan», och att jag därför skall
        kasta eder bort, säger HERREN.
023:034 Och den profet eller den präst eller den av folket, som säger
        »HERRENS tunga», den mannen och hans hus skall jag hemsöka.
023:035 Nej, så skolen I fråga varandra och säga eder emellan: »Vad har
        HERREN svarat?», eller: »Vad har HERREN talat?»
023:036 Men Om HERRENS »tunga» mån I icke mer orda; ty en tunga skall då
        vars och ens eget ord bliva för honom, eftersom I förvänden den
        levande Gudens, HERRENS Sebaots, vår Guds, ord.
023:037 Så skall du säga till profeten: »Vad har HERREN svarat dig?»,
        eller: vad har HERREN talat?»
023:038 Men om I sägen »HERRENS tunga», då säger HERREN så: »Eftersom I
        sägen detta ord 'HERRENS tunga', fastän jag har sänt bud till
        eder och låtit säga: I skolen icke säga 'HERRENS tunga',
023:039 därför skall jag nu alldeles förgäta eder och kasta eder bort
        ifrån mitt ansikte, med den stad som jag har givit åt eder och
        edra fäder.
023:040 Och jag skall låta en evig smälek komma över eder, och en evig
        blygd, som icke skall varda förgäten.»

024:001 HERREN lät mig se följande syn: Jag fick se två korgar med fikon
        uppställda framför HERRENS tempel; och det var efter det att
        Nebukadressar, konungen i Babel, hade fört bort ifrån Jerusalem
        Jekonja, Jojakims son, konungen i Juda, så ock Juda furstar,
        jämt timmermännen och smederna, och låtit dem komma till Babel.
024:002 I den ena korgen funnos mycket goda fikon, sådana som fikon
        ifrån förstlingsskörden äro; och i de andra korgen funnos mycket
        usla fikon, så usla att de icke kunde ätas.
024:003 Och HERREN sade till mig: »Vad ser du, Jeremia?» Jag svarade
        »Fikon; och de goda fikonen är mycket goda, men de usla fikonen
        äro mycket usla, så usla att de icke kunna ätas.»

024:004 Och HERRENS ord kom till mig han sade:
024:005 Så säger HERREN, Israels Gud: Såsom man med välbehag ser på de
        goda fikonen, så vill jag med välbehag se till de bortförda av
        Juda, dem som jag från denna plats har sänt bort till kaldéernas
        land.
024:006 Jag skall med välbehag vända mitt öga till dem och låta dem
        komma tillbaka till detta land. Jag skall uppbygga dem och icke
        slå ned dem; jag skall plantera dem och icke upprycka dem.
024:007 Och jag skall giva dem hjärtan till att känna att jag är HERREN;
        och de skola vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud. Ty de
        skola omvända sig till mig av allt sitt hjärta.
024:008 Men såsom man gör med usla fikon, som äro så usla att de icke
        kunna ätas, likaså, säger HERREN, skall jag göra med Sidkia,
        Juda konung, och med hans furstar och med kvarlevan i Jerusalem,
        ja, både med dem som hava blivit kvar här i landet och med dem
        som hava bosatt sig i Egyptens land.
024:009 På alla orter dit jag fördriver dem skall jag göra dem till en
        varnagel och en skräckbild för alla riken jorden, till en
        smälek, till ett ordspråk och en visa, och till ett exempel som
        man nämner, när man förbannar.
024:010 Och jag skall sända bland dem svärd, hungersnöd och pest, till
        dess att de bliva utrotade ur det land som jag har givit åt dem
        och deras fäder.

025:001 Detta är det ord som kom till Jeremia angående hela Juda folk, i
        Jojakims, Josias sons, Juda konungs, fjärde regeringsår, vilket
        var Nebukadressars, den babyloniske konungens, första
        regeringsår.
025:002 Och detta ord talade profeten Jeremia till hela Juda folk och
        till alla Jerusalems invånare; han sade:

025:003 Allt ifrån Josias, Amons sons, Juda konungs, trettonde
        regeringsår ända till denna dag, eller nu under tjugutre år, har
        HERRENS ord kommit till mig; men fastän jag titt och ofta har
        talat till eder, haven I icke velat höra.
025:004 Och fastän HERREN titt och ofta har sänt till eder alla sina
        tjänare profeterna, haven I icke velat höra. I böjden icke edra
        öron till att höra,
025:005 när de sade: »Vänden om, var och en från sin onda väg och sitt
        onda väsende, så skolen I för evärdliga tider få bo kvar i det
        land som HERREN har givit åt eder och edra fäder.
025:006 Och följen icke efter andra gudar, så att I tjänen och
        tillbedjen dem; och förtörnen mig icke genom edra händers verk,
        på det att jag icke må låta olycka komma över eder.
025:007 I villen icke höra på mig, säger HERREN, och så förtörnaden I
        mig genom edra händers verk, eder själva till olycka.

025:008 Därför säger HERREN Sebaot så: Eftersom I icke villen höra mina
        ord,
025:009 därför skall jag sända åstad och hämta alla nordens folkstammar,
        säger HERREN, och skall sända bud till min tjänare
        Nebukadressar, konungen i Babel; och jag skall låta dem komma
        över detta land och dess inbyggare, så ock över alla folken här
        runt omkring. Och dem skall jag giva till spillo, och skall göra
        dem till ett föremål för häpnad och begabberi, och låta deras
        land bliva ödemarker för evärdlig tid.
025:010 Och jag skall i dem göra slut på fröjderop och glädjerop, på rop
        för brudgum och rop för brud, på buller av kvarn och ljus från
        lampa.
025:011 Ja, hela detta land skall bliva ödelagt och förött, och dessa
        folk skola vara Babels konung underdåniga i sjuttio år.

025:012 Men när sjuttio år äro till ända skall jag hemsöka konungen i
        Babel och folket där för deras missgärning, säger HERREN, och
        hemsöka kaldéernas land och göra det till en ödemark för
        evärdlig tid.
025:013 Och jag skall på det landet låta alla de ord fullbordas, som jag
        har talat mot det, allt vad som är skrivet i denna bok, och vad
        Jeremia har profeterat mot alla dessa folk.
025:014 Ty också dem skola mäktiga folk och stora konungar göra sig
        underdåniga, och jag skall vedergälla dem efter deras gärningar
        och deras händers verk.

025:015 Ty så sade HERREN, Israels Gud, till mig: »Tag denna kalk med
        vredesvin ur min hand, och giv alla de folk till vilka jag
        sänder dig att dricka därur.
025:016 Må de dricka, så att de ragla och mista sansen, när det svärd
        kommer, som jag skall sända ibland dem.»
025:017 Och jag tog kalken ur HERRENS hand och gav alla de folk att
        dricka, till vilka HERREN sände mig,
025:018 nämligen Jerusalem med Juda städer och med dess konungar och
        furstar, för att så göra dem till en ödemark, och till ett
        föremål för häpnad och begabberi, och till ett exempel som man
        nämner, när man förbannar, såsom ock nu har skett;
025:019 vidare Farao, konungen i Egypten, med hans tjänare, hans furstar
        och allt hans folk,
025:020 så ock allt Erebs folk med alla konungar i Us' land och alla
        konungar i filistéernas land, både Askelon och Gasa och Ekron
        och kvarlevan i Asdod;
025:021 vidare Edom, Moab och Ammons barn;
025:022 vidare alla konungar i Tyrus, alla konungar i Sidon och
        konungarna i kustländerna på andra sidan havet;
025:023 vidare Dedan, Tema, Bus och alla dem som hava kantklippt hår;
025:024 vidare alla konungar i Arabien och alla konungar över Erebs
        folk, som bo i öknen,
025:025 så ock alla konungar i Simri, alla konungar i Elam och alla
        konungar i Medien,
025:026 slutligen alla konungar i nordlandet—både dem som bo nära och
        dem som bo fjärran, den ene såväl som den andre—och alla
        övriga riken i världen, utöver jordens yta. Och Sesaks konung
        skall dricka efter dem.

025:027 Och du skall säga till dem: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud:
        Dricken, så att I bliven druckna, och spyn, och fallen omkull
        utan att kunna stå upp; ja, fallen, när det svärd kommer, som
        jag skall sända bland eder.—
025:028 Men om de icke vilja taga emot kalken ur din hand och dricka, så
        säg till dem: Så säger HERREN Sebaot: I måsten dricka.
025:029 Ty se, med den stad som är uppkallad efter mitt namn skall jag
        begynna hemsökelsen. Skullen då I bliva ostraffade? Nej, I
        skolen icke bliva ostraffade, utan jag skall båda upp ett svärd
        mot jordens alla inbyggare, säger HERREN Sebaot.

          HERREN upphäver ett rytande från höjden
          och från sin heliga boning låter han höra sin röst;
          ja, han upphäver ett högt rytande över sin ängd
          och höjer skördeskri, såsom en vintrampare,
          över alla jordens inbyggare.
025:031 Dånet höres intill jordens ända,
          ty HERREN har sak med folken,
          han går till rätta med allt kött;
          de ogudaktiga giver han till pris åt svärdet, säger HERREN.

025:032 Så säger HERREN Sebaot: Se, en olycka går fram ifrån det ena
        folket till det andra, och ett stort oväder stiger upp från
        jordens yttersta ända.
025:033 Och de som bliva slagna av HERREN på den tiden skola ligga
        strödda från jordens ena ända till den andra; man skall icke
        hålla dödsklagan efter dem eller samla dem tillhopa och begrava
        dem, utan de skola bliva gödsel på marken.

025:034 Jämren eder, I herdar, och klagen;
          vältren eder på marken, I väldige i hjorden;
          ty tiden är inne, att I skolen slaktas.
          I skolen bliva förskingrade, I skolen komma på fall,
          såsom det händer jämväl ett dyrbart kärl.
025:035 Då finnes icke mer någon undflykt för herdarna,
          icke mer någon räddning för de väldige i hjorden.
025:036 Hör huru herdarna ropa,
          huru de väldige i hjorden jämra sig!
          Ty HERREN ödelägger deras betesmark,
025:037 och de fredliga ängderna förgöras
          genom HERRENS vredes glöd.
025:038 Han drager ut såsom ett lejon ur sitt snår.
          Ja, deras land bliver en ödemark
          under förhärjelsens glöd,
          under hans vredes glöd.

026:001 I begynnelsen av Jojakims, Josias sons, Juda konungs, regering
        kom detta ord från HERREN; han sade:
026:002 Så säger HERREN: Ställ dig i förgården till HERRENS hus och
        tala mot alla Juda städer, från vilka man kommer för att
        tillbedja i HERRENS hus, tala alla de ord som jag har bjudit dig
        tala till dem; tag intet därifrån.
026:003 Kanhända skola de då höra och vända om, var och en från sin onda
        väg; då vill jag ångra det onda som jag har i sinnet att göra
        med dem för deras onda väsendes skull.
026:004 Du skall säga till dem: Så säger HERREN: Om I icke viljen höra
        mig och vandra efter den lag som jag har förelagt eder,
026:005 och höra vad mina tjänare profeterna tala—de som jag titt och
        ofta sänder till eder, fastän I icke viljen höra—
026:006 då skall jag göra med detta hus såsom jag gjorde med Silo, och
        skall låta denna stad för alla jordens folk bliva ett exempel
        som man nämner, när man förbannar.
026:007 Och prästerna och profeterna och allt folket hörde Jeremia tala
        dessa ord i HERRENS hus.
026:008 Och när Jeremia hade slutat att tala allt vad HERREN hade bjudit
        honom tala till allt folket, grepo honom prästerna och
        profeterna och allt folket och sade: »Du måste döden dö.
026:009 Huru djärves du profetera i HERRENS namn och säga: 'Det skall gå
        detta hus likasom det gick Silo, och denna stad skall ödeläggas,
        så att ingen mer bor däri'?» Och allt folket församlade sig mot
        Jeremia i HERRENS hus.

026:010 Då nu Juda furstar hörde detta, gingo de från konungshuset upp
        till HERRENS hus och satte sig vid ingången till HERRENS nya
        port.
026:011 Då sade prästerna och profeterna till furstarna och till allt
        folket sålunda: »Denne man förtjänar döden, ty han har
        profeterat mot denna stad, såsom I haven hört med egna öron.»
026:012 Men Jeremia svarade alla furstarna och allt folket och sade:
        »Det är HERREN som har sänt mig att profetera mot detta hus och
        denna stad allt det som I haven hört.
026:013 Så bättren nu edert leverne och edert väsende, och hören
        HERRENS, eder Guds, röst; då vill HERREN ångra det onda som han
        har talat mot eder.
026:014 Och vad mig angår, så är jag i eder hand; gören med mig vad eder
        gott och rätt synes.
026:015 Men det skolen I veta, att om I döden mig, så dragen I oskyldigt
        blod över eder och över denna stad och dess invånare; ty det är
        i sanning HERREN som har sänt mig till eder att tala allt detta
        inför eder.»
026:016 Då sade furstarna och allt folket till prästerna och profeterna:
        »Denne man förtjänar icke döden, ty i HERRENS, vår Guds, namn
        har han talat till oss.

026:017 Och några av de äldste i landet stodo upp och sade till folkets
hela församling sålunda:
026:018 »Morastiten Mika profeterade i Hiskias, Juda konungs, tid och
sade till hela Juda folk:

          'Så säger HERREN Sebaot:
          Sion skall varda upplöjt till en åker,
          och Jerusalem skall bliva en stenhop
          och tempelberget en skogbevuxen höjd.'

026:019 Men lät väl Hiskia, Juda konung, med hela Juda, döda honom? Fruktade han icke i stället HERREN och bönföll inför honom, så att HERREN ångrade det onda som han hade beslutit över dem, medan tvärtom vi nu stå färdiga att draga över oss själva så mycket ont?»

026:020 Där var ock en annan man, Uria, Semajas son, från
        Kirjat-Hajearim, som profeterade i HERRENS namn; och han
        profeterade mot denna stad och detta land alldeles såsom Jeremia
        hade gjort.
026:021 När då konung Jojakim med alla sina hjältar och alla furstar
        hörde vad han sade, ville han döda honom. Men när Uria fick höra
        härom, blev han förskräckt och flydde och kom till Egypten.
026:022 Då sände konung Jojakim några män till Egypten, nämligen
        Elnatan, Akbors son, och några andra med honom, in i Egypten.
026:023 Och dessa hämtade Uria ut ur Egypten och förde honom till konung
        Jojakim; och denne lät dräpa honom med svärd, och lät så kasta
        hans döda kropp på den allmänna begravningsplatsen.

026:024 Men Ahikam, Safans son, höll sin hand över Jeremia, så att man
icke lämnade honom i folkets hand till att dödas.

027:001 I begynnelsen av Jojakims, Josias sons, Juda konungs, regering
        kom detta ord till Jeremia från HERREN;
027:002 han sade: Så har HERREN sagt till mig: Gör dig band och ok och
        sätt detta på din hals.
027:003 Sänd det sedan till konungen i Edom, konungen i Moab, konungen
        över Ammons barn, konungen i Tyrus och konungen i Sidon, genom
        de sändebud som hava kommit till Sidkia, Juda konung, i
        Jerusalem.
027:004 Och bjud dem med dessa ord framföra sitt budskap till sina
        herrar: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Så skolen I säga
        till edra herrar:
027:005 Jag är den som genom min stora kraft och min uträckta arm har
        gjort jorden, med de människor och djur som äro på jorden; och
        jag giver den åt vem jag vill.
027:006 Så giver jag nu alla dessa länder i min tjänare Nebukadnessars,
        den babyloniske konungens, hand; ja ock markens djur giver jag
        honom, för att de må tjäna honom.
027:007 Och alla folk skola vara honom och hans son och hans sonson
        underdåniga, till dess att också för hans land tiden är inne,
        att mäktiga folk och stora konungar skola göra honom sig
        underdånig.
027:008 Och det folk och det rike som icke vill vara honom,
        Nebukadnessar, konungen i Babel, underdånigt, och som icke vill
        giva sin hals under den babyloniske konungens ok, det folket
        skall jag hemsöka med svärd, hungersnöd och pest, säger HERREN,
        till dess att jag har förgjort dem genom hans hand.
027:009 Därför mån I icke höra på edra profeter och spåman, på edra
        drömmar, på edra teckentydare och trollkarlar, när dessa säga
        till eder: »I skolen icke komma att tjäna konungen i Babel»;
027:010 ty de profetera lögn för eder, och komma så åstad att I bliven
        förda långt undan från edert land, i det jag måste driva eder
        bort, så att I förgåns.
027:011 Men det folk som böjer sin hals under den babyloniske konungens
        ok och tjänar honom, det skall jag låta få ro i sitt land, säger
        HERREN, så att de kunna bruka det och bo däri.

027:012 Till Sidkia, Juda konung, talade jag på alldeles samma sätt; jag
        sade: Böjen eder hals under den babyloniske konungens ok, och
        tjänen honom och hans folk, så skolen I få leva.
027:013 Icke viljen I dö, du och ditt folk, genom svärd, hunger och
        pest, såsom HERREN har sagt att det skall ske med det folk som
        icke vill tjäna konungen i Babel?
027:014 Hören alltså icke på de profeters ord, som säga till eder »I
        skolen icke komma att tjäna konungen i Babel»; ty de profetera
        lögn för eder.
027:015 Jag har icke sänt dem, säger HERREN; det är de själva som
        profetera lögn i mitt namn, och de komma så åstad att jag måste
        driva eder bort, så att I förgåns, jämte de profeter som
        profetera för eder.

027:016 Och till prästerna och till hela detta folk talade jag och sade:
        Så säger HERREN: Hören icke på edra profeters ord, när de
        profetera för eder och säga: »Se, de kärl som höra till HERRENS
        hus skola nu snart föras tillbaka från Babel»; ty de profetera
        lögn för eder.
027:017 Hören icke på dem, utan tjänen konungen i Babel, så skolen I få
        leva. Icke viljen I att denna stad skall bliva ödelagd?
027:018 Om de verkligen äro profeter och hava HERRENS ord, så må de
        lägga sig ut hos HERREN Sebaot, för att de kärl som ännu äro
        kvar i HERRENS hus och i Juda konungs hus och i Jerusalem icke
        också må föras bort till Babel
027:019 Ty så säger HERREN Sebaot om pelarna och havet och bäckenställen
        och det övriga som ännu är kvar här i staden,
027:020 därför att Nebukadnessar, konungen i Babel, icke tog det med
        sig, när han förde bort Jekonja, Jojakims son, Juda konung, från
        Jerusalem till Babel, jämte alla ädlingar i Juda och Jerusalem—
027:021 ja, så säger HERREN Sebaot, Israels Gud, om det som ännu är kvar
        här i HERRENS hus och i Juda konungs hus och i Jerusalem:
027:022 Till Babel skall det föras, och där skall det förbliva ända till
        den dag då jag ser därtill, säger HERREN, och för det upp till
        denna plats igen.

028:001 Men samma år, i begynnelsen av Sidkias, Juda konungs, regering,
        i femte månaden av hans fjärde regeringsår, talade profeten
        Hananja, Assurs son, från Gibeon, så till mig i HERRENS hus, i
        prästernas och allt folkets närvaro; han sade:
028:002 »Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Jag skall sönderbryta den
        babyloniske konungens ok.
028:003 Inom två års tid skall jag föra tillbaka till denna plats alla
        de kärl i HERRENS hus, som Nebukadnessar, konungen i Babel, har
        tagit bort ifrån denna plats och fört till Babel.
028:004 Och Jekonja, Jojakims son, Juda konung, och alla fångar ifrån
        Juda, som hava kommit till Babel, skall jag föra tillbaka till
        denna plats, säger HERREN; ty jag skall sönderbryta den
        babyloniske konungens ok.»

028:005 Men profeten Jeremia svarade profeten Hananja, i närvaro av
        prästerna och allt det folk som stod i HERRENS hus;
028:006 profeten Jeremia sade: »Amen. Så göre HERREN. Det som du har
        profeterat må HERREN uppfylla, i det att han för tillbaka från
        Babel till denna plats de kärl som funnos i HERRENS hus, så ock
        alla fångarna.
028:007 Men hör dock detta ord som jag vill tala inför dig och allt
        folket.
028:008 Forna tiders profeter, de som hava varit före mig och dig, hava
        mot mäktiga länder och stora riken profeterat om krig, olycka
        och pest.
028:009 Därför, om nu en profet profeterar om lycka, så kan man först då
        när den profetens ord går i fullbordan veta att han är en profet
        som HERREN i sanning har sänt.»

028:010 Då tog profeten Hananja oket från profeten Jeremias hals och
        bröt sönder det.
028:011 Och Hananja sade i allt folkets närvaro: »Så säger HERREN: Just
        så skall jag inom två års tid bryta sönder den babyloniske
        konungen Nebukadnessars ok och taga det från alla folkens hals.»
        Men profeten Jeremia gick sin väg.
028:012 Sedan, efter det att profeten Hananja hade brutit sönder oket
        och tagit det från profeten Jeremias hals, kom HERRENS ord till
        Jeremia; han sade:
028:013 »Gå åstad och säg till Hananja: Så säger HERREN: Ett ok av trä
        har du brutit sönder, men i dess ställe har du skaffat ett ok av
        järn.
028:014 Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Ett ok av järn skall jag
        sätta på alla dessa folks hals, för att de må tjäna
        Nebukadnessar, konungen i Babel; ty honom skola de tjäna. Ja ock
        markens djur har jag givit honom.»
028:015 Och profeten Jeremia sade ytterligare till profeten Hananja:
        »Hör, du Hananja: HERREN har icke sänt dig; du har förlett detta
        folk att sätta sin lit till lögn.
028:016 Därför säger HERREN så: Se, jag skall taga dig bort ifrån
        jorden. I detta år skall du dö, eftersom du har predikat avfall
        från HERREN.»
028:017 Och samma år, i sjunde månaden, dog profeten Hananja.

029:001 Detta är vad som stod i det brev som profeten Jeremia sände från
        Jerusalem till de äldste som ännu levde kvar i fångenskapen, och
        till prästerna och profeterna och allt folket, dem som
        Nebukadnessar hade fört bort ifrån Jerusalem till Babel,
029:002 sedan konung Jekonja hade givit sig fången i Jerusalem, jämte
        konungamodern och hovmännen, Judas och Jerusalems furstar, så
        ock timmermännen och smederna.
029:003 Han sände brevet genom Eleasa, Safans son, och Gemarja, Hilkias
        son, när Sidkia, Juda konung, sände dessa till Babel, till
        Nebukadnessar, konungen i Babel; det lydde så:

029:004 Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud, till alla de fångar som jag
        har låtit föra bort ifrån Jerusalem till Babel:
029:005 Byggen hus och bon i dem; planteren trädgårdar och äten deras
        frukt.
029:006 Tagen hustrur, och föden söner och döttrar; och tagen hustrur åt
        edra söner och given edra döttrar åt män, och må dessa föda
        söner och döttrar; och föröken eder där, och förminskens icke.
029:007 Och söken den stads bästa, dit jag har fört eder bort i
        fångenskap, och bedjen för den till HERREN; ty då det går den
        väl, så går det ock eder val.
029:008 Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Låten icke bedraga eder
        av de profeter som äro bland eder, ej heller av edra spåman, och
        akten icke på de drömmar som I drömmen.
029:009 Ty man profeterar lögn för eder i mitt namn; jag har icke sänt
        dem, säger HERREN.

029:010 Ty så säger HERREN: Först när sjuttio år hava gått till ända i
        Babel, skall jag se till eder och uppfylla på eder mitt
        löftesord att föra eder tillbaka till denna plats.
029:011 Jag vet väl vilka tankar jag har för eder, säger HERREN,
        nämligen fridens tankar och icke ofärdens, till att giva eder en
        framtid och ett hopp.
029:012 Och I skolen åkalla mig och gå åstad och bedja till mig, och jag
        vill höra på eder.
029:013 I skolen söka mig, och I skolen ock finna mig, om I frågen efter
        mig av allt edert hjärta.
029:014 Ty jag vill låta mig finnas av eder, säger HERREN; och jag skall
        åter upprätta eder och skall församla eder från alla de folk och
        alla de arter till vilka jag har drivit eder bort, säger HERREN;
        och jag skall låta eder komma tillbaka till denna plats,
        varifrån jag har låtit föra eder bort i fångenskap.
029:015 Detta skriver jag, därför att I sägen: »HERREN har låtit
        profeter uppstå åt oss i Babel.»

029:016 Ty så säger HERREN om den konung som sitter på Davids tron, och
        om allt det folk som bor i denna stad, edra bröder som icke hava
        med eder gått bort i fångenskap,
029:017 ja, så säger HERREN Sebaot: Se, jag skall sända mot dem svärd,
        hungersnöd och pest, och låta dem räknas lika med odugliga
        fikon, som äro så usla att man icke kan äta dem.
029:018 Ja, jag skall förfölja dem med svärd, hungersnöd och pest, och
        göra dem till en varnagel för alla riken på jorden, till ett
        exempel som man nämner, när man förbannar, till ett föremål för
        häpnad, begabberi och smälek bland alla de folk till vilka jag
        skall driva dem bort—
029:019 detta därför att de icke ville höra mina ord, säger HERREN, när
        jag titt och ofta sände till dem mina tjänare profeterna. Ty I
        villen ju icke höra, säger HERREN.

029:020 Men hören nu I HERRENS ord, alla I fångna som jag från Jerusalem
        har sänt bort till Babel:
029:021 Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud, om Ahab, Kolajas son, och
        om Sidkia, Maasejas son, som i mitt namn profetera lögn för
        eder: Se, jag skall giva dem i Nebukadressars, den babyloniske
        konungens, hand, och han skall låta dräpa dem inför edra ögon.
029:022 Och alla fångar ifrån Juda, som äro i Babel, skola från dem
        hämta ett förbannelsens ord; de skola »HERREN göre med dig såsom
        med Sidkia och Ahab, vilka Babels konung lät steka i eld.»
029:023 De hava ju gjort vad som är ens galenskap i Israel, de hava
        begått äktenskapsbrott med varandras hustrur och hava fört
        lögnaktigt tal i mitt namn, sådant som jag icke hade bjudit
        dem. Jag är den som vet det och betygar det, säger HERREN.

029:024 Och till nehelamiten Semaja skall du säga sålunda:
029:025 Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Du har i ditt namn sänt
        brev till allt folket i Jerusalem och till prästen Sefanja,
        Maasejas son, och till alla de andra prästerna, så lydande:
029:026 »HERREN har satt dig till präst i prästen Jojadas ställe, för
        att i HERRENS hus skall finnas tillsyningsmän över alla
        vanvettingar som profetera, så att du kan sätta sådana i stock
        och halsjärn.
029:027 Varför har du då icke näpst Jeremia från Anatot, som profeterar
        för eder?
029:028 Därigenom att du har underlåtit detta har han kunnat sända bud
        till oss i Babel och låta säga: 'Ännu är lång tid kvar, byggen
        eder hus och bon i dem, och planteren trädgårdar och äten deras
        frukt.'»
029:029 Och prästen Sefanja har läst upp detta brev för profeten
        Jeremia.
029:030 Och nu har HERRENS ord kommit till Jeremia, han har sagt:
029:031 Sänd bud till alla de fångna och låt säga dem: Så säger HERREN
        om nehelamiten Semaja: Eftersom Semaja, utan att vara sänd av
        mig, har profeterat för eder och förlett eder att sätta eder lit
        till lögn,
029:032 därför säger HERREN så: Se, jag skall hemsöka nehelamiten Semaja
        och hans avkomlingar. Ingen av dem skall få bo ibland detta
        folk, och han skall icke få se det goda som jag vill göra med
        mitt folk, säger HERREN. Ty han har predikat avfall från
        HERREN.

030:001 Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN; han sade: 030:002 Så säger HERREN, Israels Gud: Teckna upp åt dig i en bok alla de ord som jag har talat till dig. 030:003 Ty se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag åter skall upprätta mitt folk, Israel och Juda, säger HERREN, och låta dem komma tillbaka till det land som jag har givit åt deras fäder; och de skola taga det i besittning. 030:004 Och detta är vad HERREN har talat om Israel och Juda. 030:005 Så säger HERREN:

          Ett förfärans rop fingo vi höra;
              förskräckelse utan någon räddning!
030:006 Frågen efter och sen till:
              pläga då män föda barn?
          Eller varför ser jag alla män
          hålla sina händer på länderna såsom kvinnor i barnsnöd, och
          varför hava alla ansikten blivit så dödsbleka?
030:007 Ve! Detta är en stor dag,
              en sådan att ingen är den lik.
          Ja, en tid av nöd är inne för Jakob;
              dock skall han bliva frälst därur.
030:008 Och det skall ske på den tiden,
              Säger HERREN Sebaot,
          att jag skall bryta sönder oket och taga det från din hals
              och slita av dina band.
          Ja, inga främmande skola längre
              tvinga honom att tjäna sig,
030:009 utan han skall få tjäna HERREN, sin Gud,
              och David, sin konung,
          ty honom skall jag låta uppstå åt dem.
030:010 Så frukta nu icke, du min tjänare Jakob, säger HERREN.
              och var ej förfärad du Israel;
          ty se, jag skall frälsa dig ur det avlägsna landet,
              och dina barn ur deras fångenskaps land.
          Och Jakob skall få komma tillbaka
              och leva i ro och säkerhet,
              och ingen skall förskräcka honom.
030:011 Ty jag är med dig, säger HERREN, till att frälsa dig.
          Ja, jag skall göra ände på alla de folk;
          bland vilka jag har förstrött dig;
          men på dig vill jag icke alldeles göra ände,
          jag vill blott tukta dig med måtta;
          ty alldeles ostraffad kan jag ju ej låta dig bliva.

030:012 Ty så säger HERREN:
          Ohelbar är din skada,
              oläkligt det sår du har fått.
030:013 Ingen tager sig an din sak, så att han sköter ditt sår;
              ingen helande läkedom finnes för dig.
030:014 Alla dina älskare hava förgätit dig;
              de fråga icke efter dig.
          Ty såsom man slår en fiende, så har jag slagit dig,
              med grym tuktan,
          därför att din missgärning var så stor
              och dina synder så många.
030:015 Huru kan du klaga över din skada,
              över att bot ej finnes för din plåga?
          Därför att din missgärning var så stor
              och dina synder så många,
              har jag gjort dig detta.

030:016 Så skola då alla dina uppätare nu bliva uppätna,
          och alla dina ovänner skola allasammans gå i fångenskap;
          dina skövlare skola varda skövlade,
          och alla dina plundrare skall jag lämna till plundring.
030:017 Ty jag vill hela dina sår
          och läka dig från de slag du har fått, säger HERREN,
          då man nu kallar dig »den fördrivna»,
          »det Sion som ingen frågar efter».

030:018 Så säger HERREN:
          Se, jag skall åter upprätta Jakobs hyddor
          och förbarma mig över hans boningar;
          staden skall åter bliva uppbyggd på sin höjd,
          och palatset skall stå på sin rätta plats.
030:019 Ifrån folket skall ljuda tacksägelse
          och rop av glada människor.
          Jag skall föröka dem, och de skola icke förminskas;
          jag skall låta dem komma till ära, och de skola ej aktas ringa.
030:020 Hans söner skola varda såsom fordom,
          hans menighet skall bestå inför mig,
          jag skall hemsöka alla hans förtryckare.
030:021 Hans väldige skall stamma från honom själv,
          och hans herre skall utgå från honom själv,
          och honom skall jag låta komma mig nära och nalkas mig;
          ty vilken annan vill våga sitt liv
          med att nalkas mig? säger HERREN.
030:022 Och I skolen vara mitt folk
          och jag skall vara eder Gud.

030:023 Se, en stormvind från HERREN är här,
          hans förtörnelse bryter fram,
              en härjande storm!
          Över de ogudaktigas huvuden virvlar den ned.
030:024 HERRENS vredes glöd skall icke upphöra,
          förrän han har utfört och fullbordat sitt hjärtas tankar;
          i kommande dagar skolen I förnimma det.

031:001 På den tiden, säger HERREN, skall jag vara alla Israels
släkters Gud, och de skola vara mitt folk.

031:002 Så säger HERREN:
          Det folk som undslipper svärdet
          finner nåd i öknen;
          Israel får draga åstad dit där det får ro.
031:003 Fjärran ifrån uppenbarade sig HERREN för mig:
          »Ja, med evig kärlek har jag älskat dig;
          därför låter jag min nåd förbliva över dig.
031:004 Ännu en gång skall jag upprätta dig,
          så att du varder upprättad, du jungfru Israel;
          ännu en gång skall du få utrusta dig med puka
          och draga ut i dans bland dem som göra sig glada.
031:005 Ännu en gång skall du få plantera vingårdar
          på Samariens berg,
          och planteringsmännen skola själva skörda frukten.
031:006 Ty en dag kommer, då vaktare skola ropa
          på Efraims berg:
          'Upp, låt oss draga till Sion,
          upp till HERREN, vår Gud.'»

031:007 Ty så säger HERREN:
          Jublen i glädje över Jakob,
          höjen fröjderop över honom som är huvudet bland folken,
          Låten lovsång ljuda och sägen:
          HERRE, giv frälsning åt ditt folk,
          åt kvarlevan av Israel.»
031:008 Ja, jag skall föra dem från nordlandet
          och församla dem från jordens yttersta ända—
          bland dem både blinda och halta,
          både havande kvinnor och barnaföderskor;
          i en stor skara skola de komma hit tillbaka.
031:009 Under gråt skola de komma,
          men jag skall leda dem, där de gå bedjande fram;
          Jag skall föra dem till vattenbäckar,
          på en jämn väg, där de ej skola stappla.
          Ty jag har blivit en fader för Israel,
          och Efraim är min förstfödde son.

031:010 Hören HERRENS ord, I hednafolk, och förkunnen det i havsländerna i fjärran; sägen: Han som förskingrade Israel skall ock församla det och bevara det, såsom en herde sin hjord.

031:011 Ty HERREN skall förlossa Jakob
          och lösköpa honom ur den övermäktiges hand.
031:012 Och de skola komma och jubla på Sions höjd
          och strömma dit där HERRENS goda är,
          dit där man får säd, vin och olja
          och unga hjordar av får och fä;
          deras själ skall vara lik en vattenrik trädgård,
          och de skola icke vidare försmäkta.
031:013 Då skola jungfrurna förlusta sig med dans;
          unga och gamla skola glädja sig tillsammans.
          Jag skall förvandla deras sorg i fröjd,
          trösta dem och glädja dem efter deras bedrövelse.
031:014 Och prästerna skall jag vederkvicka med feta rätter;
          och mitt folk skall bliva mättat av mitt goda, säger HERREN.

031:015 Så säger HERREN:
          Ett rop höres i Rama,
              klagan och bitter gråt;
          det är Rakel som begråter sina barn,
              hon vill icke låta trösta sig
          i sorgen över att hennes barn icke mer äro till.
031:016 Men så säger HERREN:
          Hör upp med din högljudda gråt,
          och låt dina ögon icke mer fälla tårar;
          ty ditt verk skall få sin lön, säger HERREN,
          och de skola vända tillbaka från sina fienders land.
031:017 Ja, det finnes ett hopp för din framtid, säger HERREN;
          dina barn skola vända tillbaka till sitt land.
031:018 Jag har nogsamt hört
              huru Efraim klagar:
          »Du har tuktat mig, ja, jag har blivit tuktad
              såsom en otämd kalv;
          tag mig nu åter, så att jag får vända åter;
              du är ju HERREN, min Gud.
031:019 Ty sedan jag har vänt mitt sinne,
              ångrar jag mig,
          och sedan jag har kommit till besinning,
              slår jag mig på länden;
          jag både blyges och skämmes,
              då jag nu bär min ungdoms smälek.»
031:020 Är då Efraim for mig en så dyrbar son,
              är han mitt älsklingsbarn,
          eftersom jag alltjämt tänker på honom,
              huru ofta jag än har måst hota honom?
          Ja, så mycket ömkar sig mitt hjärta över honom;
          jag måste förbarma mig över honom,
              säger HERREN.

031:021 Sätt upp vägmärken för dig,
          res åt dig vägvisare;
          giv akt på vägen,
          på stigen där du vandrade.
          Och vänd så tillbaka, du jungfru Israel,
          vänd tillbaka till dessa dina städer.
031:022 Huru länge skall du göra bukter hit och dit,
          du avfälliga dotter?
          Se, HERREN vill skapa något nytt i landet:
          det bliver nu kvinnan som tager mannen i sitt beskärm.

031:023 Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: I Juda land med dess städer
        skall man ännu en gång, när jag åter har upprättat det, få säga
        det ordet: »HERREN välsigne dig, du rättfärdighetens boning, du
        heliga berg.»
031:024 Och Juda folk med alla sina städer skall samlat bo däri, åkermän
        jämte vandrande herdar.
031:025 Ty jag skall vederkvicka trötta själar, och alla försmäktande
        själar skall jag mätta.

031:026 (Härvid uppvaknade jag och såg mig om, och min sömn hade varit
ljuvlig.)

031:027 Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall beså Israels
        land och Juda land med säd av människor och med säd av djur.
031:028 Och likasom jag har vakat över dem till att upprycka, nedbryta,
        fördärva, förgöra och plåga, så vill jag nu vaka över dem till
        att uppbygga och plantera, säger HERREN.
031:029 På den tiden skall man icke mer säga: »Fäderna hava ätit sura
        druvor, och barnens tänder bliva ömma därav.»
031:030 Nej, var och en skall dö genom sin egen missgärning; var man som
        äter sura druvor, hans tänder skola bliva ömma därav.

031:031 Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall sluta ett nytt
        förbund med Israels hus och med Juda hus;
031:032 icke ett sådant förbund som det jag slöt med deras fäder på den
        dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur Egyptens
        land det förbund med mig, som de bröto, fastän jag var deras
        rätte herre, säger HERREN.
031:033 Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus
        i kommande dagar, säger HERREN: Jag skall lägga min lag i deras
        bröst och i deras hjärtan skall jag skriva den, och jag skall
        vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.
031:034 Då skola de icke mer behöva undervisa varandra, icke den ene
        brodern den andre, och säga: »Lär känna HERREN»; ty de skola
        alla känna mig, från den minste bland dem till den störste,
        säger HERREN. Ty jag skall förlåta deras missgärning, och deras
        synd skall jag icke mer komma ihåg.

031:035 Så säger HERREN,
        han som har satt solen till att lysa om dagen
        och månen och stjärnorna till att lysa om natten, i ordnad gång,
        han som rör upp havet, så att dess böljor brusa,
        han vilkens namn är HERREN Sebaot:
031:036 Först när denna ordning icke mer består inför mig, säger HERREN,
        först då skall Israels släkt upphöra
        att inför mig alltjämt vara ett folk.
031:037 Ja, så säger HERREN:
        Först när himmelen varder uppmätt därovan
        och jordens grundvalar utrannsakade därnere,
        först då skall jag förkasta all Israels släkt,
        till straff för allt vad de hava gjort, säger HERREN.

031:038 Se, dagar skola komma, säger HERREN, då staden åter skall varda
        uppbyggd till HERRENS ära, från Hananeltornet intill Hörnporten.
031:039 Och mätsnöret skall vidare dragas rätt fram mot Garebshöjden och
        skall sedan vändas mot Goa.
031:040 Och hela lik- och askdalen och alla fälten intill bäcken Kidron
        och intill hörnet vid Hästporten österut skola vara helgade åt
        HERREN. Aldrig mer skall där tima någon omstörtning eller någon
        förstöring.

032:001 Detta är det ord som från HERREN kom till Jeremia i Sidkias,
        Juda konungs, tionde regeringsår, vilket var Nebukadressars
        adertonde regeringsår.
032:002 Vid den tiden belägrade den babyloniske konungens här Jerusalem,
        och profeten Jeremia låg då fången i fängelsegården i Juda
        konungs hus.
032:003 Ty Sidkia, Juda konung, hade låtit spärra in honom, i det han
        sade: »Huru djärves du profetera och säga: 'Så säger HERREN: Se,
        jag skall giva denna stad i de babyloniske konungens hand, och
        han skall intaga den.
032:004 Och Sidkia, Juda konung, skall icke undkomma kaldéernas hand,
        utan skall förvisso bliva given i den babyloniske konungens
        hand, så att han nödgas muntligen tala med honom och stå inför
        honom, öga mot öga.
032:005 Och Sidkia skall av honom föras till Babel och skall förbliva
        där, till dess jag ser till honom, säger HERREN. När I striden
        mot kaldéerna, skolen I icke hava någon framgång.»

032:006 Och Jeremia sade: »HERRENS ord kom till mig; han sade:
032:007 Se, Hanamel, din farbroder Sallums son, skall komma till dig och
        säga: 'Köp du min åker i Anatot, ty du har såsom bördeman rätt
        att köpa den.'»
032:008 Och Hanamel, min farbroders son, kom till mig i fängelsegården,
        såsom HERREN hade sagt, och sade till mig: »Köp min åker i
        Anatot, i Benjamins land, ty du har arvsrätt därtill och är
        bördeman; så köp den då åt dig.» Då förstod jag att det var
        HERRENS ord
032:009 och köpte åkern av Hanamel, min farbroders son, i Anatot, och
        vägde upp penningarna åt honom, sjutton siklar silver.
032:010 Jag skrev ett köpebrev och förseglade det och tillkallade
        vittnen och vägde upp penningarna på en våg.
032:011 Och jag tog köpebrevet, såväl det förseglade, som innehöll
        avtalet och de särskilda bestämmelserna, som ock det öppna
        brevet,
032:012 och gav köpebrevet åt Baruk, son till Neria, son till Mahaseja,
        i närvaro av min frände Hanamel och de vittnen som hade
        underskrivit köpebrevet, och alla andra judar som voro
        tillstädes i fängelsegården.
032:013 Och jag bjöd Baruk, i deras närvaro, och sade:
032:014 Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Tag du dessa brev, både
        detta förseglade köpebrev och detta öppna brev, och lägg dem i
        ett lerkärl, för att de må vara i behåll för lång tid.
032:015 Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Ännu en gång skall man
        komma att i detta land köpa hus och åkrar och vingårdar.»

032:016 Och sedan jag hade givit köpebrevet åt Baruk, Nerias son, bad
        jag till HERREN och sade:
032:017 »Ack Herre, HERRE, du är ju den som har gjort himmel och jord
        genom din stora kraft och din uträckta arm. Intet är så
        underbart att du icke skulle förmå det,
032:018 du som gör nåd med tusenden och vedergäller fädernas missgärning
        i deras barns sköte efter dem; du store och väldige Gud, vilkens
        namn är HERREN Sebaot;
032:019 du som är stor i råd och mäktig i gärningar; du vilkens ögon äro
        öppna över människobarnens alla vägar, så att du giver åt var
        och en efter hans vägar och efter hans gärningars frukt;
032:020 du som gjorde tecken och under i Egyptens land, och som har
        gjort sådana intill denna dag, både i Israel och bland andra
        människor, och som har gjort dig ett namn, som är detsamma än i
        dag.
032:021 Du förde ditt folk Israel ut ur Egyptens land med tecken och
        under, med stark hand och uträckt arm, och genom stor
        förskräckelse.
032:022 Och du gav dem detta land, som du med ed hade lovat deras fäder
        att giva dem, ett land som flyter av mjölk och honung.
032:023 Och de kommo och togo det i besittning, men de ville icke höra
        din röst och vandrade icke efter din lag; de gjorde intet av det
        du hade bjudit dem att göra. Därför lät du all denna olycka
        vederfaras dem.
032:024 Se, belägringsvallarna gå redan så långt fram mot staden, att
        man kan intaga den och genom svärd, hungersnöd och pest är
        staden given i de kaldeiska belägrarnas hand. Vad du hotade med,
        det har skett, och du har det nu inför dina ögon.
032:025 Och likväl, fastän staden är given i kaldéernas hand, sade du,
        Herre HERRE, till mig: 'Köp du åkern för penningar, och tag
        vittnen därpå'!»

032:026 Och HERRENS ord kom till Jeremia han sade: Se,
032:027 jag är HERREN, allt kötts Gud; skulle något vara så underbart
        att jag icke förmådde det?
032:028 Därför säger HERREN så: Se, jag vill giva denna stad i
        kaldéernas och Nebukadressars, den babyloniske konungens, hand,
        och han skall intaga den.
032:029 Och kaldéerna, som belägra denna stad, skola komma och tända eld
        på staden och bränna upp den, tillika med de hus på vilkas tak
        man har tänt offereld åt Baal och utgjutit drickoffer åt andra
        gudar, till att förtörna mig.
032:030 Ty allt ifrån sin ungdom hava Israels barn och Juda barn
        allenast gjort vad ont är i mina ögon; ja, Israels barn hava med
        sina händers verk berett mig allenast förtörnelse, säger HERREN.
032:031 Ty allt ifrån den dag då denna stad byggdes ända till nu har den
        uppväckt min vrede och förtörnelse, så att jag måste förkasta
        den från mitt ansikte,
032:032 för all den ondskas skull som Israels barn och Juda barn med
        sina konungar, furstar, präster och profeter, både Juda män och
        Jerusalems invånare, hava bedrivit, till att förtörna mig.
032:033 De vände ryggen till mig och icke ansiktet; och fastän de titt
        och ofta blevo varnade, ville de icke höra och taga emot tuktan.
032:034 De satte upp sina styggelser i det hus som är uppkallat efter
        mitt namn och orenade det så;
032:035 och Baalshöjderna i Hinnoms sons dal byggde de upp, för att där
        offra sina söner och döttrar åt Molok, fastän jag aldrig hade
        bjudit dem att göra sådan styggelse eller ens tänkt mig något
        sådant; och så förledde de Juda till synd.

032:036 Men så säger nu HERREN, Israels Gud, om denna stad, som I menen
        vara genom svärd, hungersnöd och pest given i den babyloniske
        konungens hand:
032:037 Se, jag skall församla dem ur alla de länder till vilka jag i
        min vrede och harm och stora förtörnelse har fördrivit dem, och
        jag skall föra dem tillbaka till denna plats och låta dem bo bär
        i trygghet.
032:038 Och de skola vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.
032:039 Och jag skall giva dem alla ett och samma hjärta och lära dem en
        och samma väg, så att de frukta mig beständigt; för att det må
        gå dem väl, och deras barn efter dem.
032:040 Och jag skall sluta med dem ett evigt förbund, så att jag icke
        upp hör att följa dem och göra dem gott; och min fruktan skall
        jag ingiva i deras hjärtan, så att de icke vika av ifrån mig.
032:041 Och jag skall hava min fröjd i att göra dem gott, och skall
        plantera dem i detta land med trofasthet, av allt mitt hjärta
        och all min själ.

032:042 Ty så säger HERREN: Likasom jag har låtit all denna stora olycka
        komma över detta folk, så skall jag ock låta allt det goda som
        jag lovade dem komma dem till del.
032:043 Och man skall komma att köpa åkrar i detta land, om vilket I
        sägen att det är en ödemark, där varken människor eller djur
        kunna bo, och att det är givet i kaldéernas hand.
032:044 Ja, åkrar skall man köpa för penningar, och man skall skriva och
        försegla köpebrev och tillkalla vittnen i Benjamins land, i
        Jerusalems omnejd och i Juda städer, både i Bergsbygdens och i
        Låglandets och i Sydlandets städer; ty jag skall åter upprätta
        dem, säger HERREN.

033:001 Och HERRENS ord kom till Jeremia för andra gången, medan han
        ännu var inspärrad i fängelsegården; han sade:
033:002 Så säger HERREN, han som ock utför sitt verk, HERREN, som
        bereder det för att låta det komma till stånd, han vilkens namn
        är HERREN:
033:003 Ropa till mig, så vill jag svara dig och förkunna för dig stora
        och förunderliga ting, som du icke känner.
033:004 Ty så säger HERREN, Israels Gud, om husen i denna stad och om
        Juda konungars hus, som nu brytas ned för belägringsvallarna och
        värden:
033:005 Man har kommit hitin för att strida med kaldéerna, och man skall
        så fylla husen med döda kroppar av människor som jag har slagit
        i min vrede och förtörnelse, människor som genom all sin ondska
        hava vållat att jag har måst dölja mitt ansikte för denna stad.
033:006 Dock, jag skall hela dess sår och skaffa läkedom och läka dem,
        och jag skall låta dem skåda frid och trygghet i överflöd.
033:007 Och jag skall åter upprätta Juda och Israel och uppbygga dem, så
        att de bliva såsom förut.
033:008 Och jag skall rena dem från all missgärning varmed de hava
        syndat mot mig, och förlåta alla missgärningar genom vilka de
        hava syndat mot mig och avfallit från mig.
033:009 Och staden skall bliva mig till fröjd och berömmelse, och till
        lov och ära inför alla jordens folk, när de få höra allt det
        goda som jag gör med dem; och de skola förskräckas och darra vid
        åsynen av all den lycka och all den framgång som jag bereder
        henne.

033:010 Så säger HERREN: På denna plats, om vilken I sägen att den är så
        öde att varken människor eller djur kunna bo där, ja, här i Juda
        städer och på Jerusalems gator, som äro så ödelagda att inga
        människor, inga invånare, inga djur där finnas,
033:011 här skall man ännu en gång höra fröjderop och glädjerop, rop för
        brudgum och rop för brud, rop av människor som säga: »Tacken
        HERREN Sebaot, ty HERREN är god, ty hans nåd varar
        evinnerligen», och av människor som frambära lovoffer i HERRENS
        hus. Ty jag vill åter upprätta landet, så att det bliver såsom
        förut, säger HERREN.

033:012 Så säger HERREN Sebaot: På denna plats, som nu är så öde att
        varken människor eller ens djur kunna bo här, ja ock i alla
        hithörande städer, här skola åter en gång finnas betesmarker där
        herdar kunna låta sina hjordar lägra sig.
033:013 I Bergsbygdens, Låglandets och Sydlandets städer, i Benjamins
        land i Jerusalems omnejd och i andra Juda städer skola ännu en
        gång hjordar draga fram, förbi herdar som räkna dem, säger
        HERREN.

033:014 Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall uppfylla det
löftesord som jag har talat om Israels hus och angående Juda
hus.

033:015 I de dagarna och på den tiden
              skall jag låta en rättfärdig telning
              växa upp åt David.
          Han skall skaffa rätt
              och rättfärdighet på jorden.
033:016 I de dagarna skall Juda varda frälst
          och Jerusalem bo i trygghet;
          och man skall kalla det så:
          HERREN vår rättfärdighet.

033:017 Ty så säger HERREN: Aldrig skall den tid komma, då icke en
        avkomling av David sitter på Israels hus' tron,
033:018 aldrig den tid då icke en avkomling av de levitiska prästerna
        gör tjänst inför mig och alla dagar bär fram brännoffer och
        förbränner spisoffer och anställer slaktoffer.

033:019 Och HERRENS ord kom till Jeremia; han sade:
033:020 Så säger HERREN: Först när I gören om intet mitt förbund med
        dagen och mitt förbund med natten, så att det icke bliver dag
        och natt i rätt tid,
033:021 först då skall mitt förbund med min tjänare David bliva om
        intet, så att icke längre en avkomling av honom sitter såsom
        konung på hans tron, och först då mitt förbund med de levitiska
        prästerna, som göra tjänst åt mig.
033:022 Lika oräknelig som himmelens härskara är, och lika otalig som
        sanden är i havet, lika talrik skall jag låta min tjänare Davids
        säd bliva och lika många leviterna, som göra tjänst åt mig.

033:023 Och HERRENS ord kom till Jeremia; han sade:
033:024 Har du icke märkt huru detta folk talar och säger: »De båda
        släkter som HERREN utvalde, dem har han förkastat»? Och så säga
        de föraktligt om mitt folk att det icke mer synes dem vara ett
        folk.
033:025 Men så säger HERREN: Om mitt förbund med dag och natt icke är
        beståndande, och om jag icke har stadgat en fast ordning för
        himmel och jord,
033:026 allenast då skall jag förkasta Jakobs och Davids, min tjänares,
        säd, så att jag icke mer av hans säd tager dem som skola råda
        över Abrahams, Isaks och Jakobs säd. Ty jag skall åter upprätta
        dem och förbarma mig över dem.

034:001 Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN, när
        Nebukadressar, konungen i Babel, med hela sin här och med alla
        de riken på jorden, som lydde under hans välde, och med alla
        folk angrep Jerusalem och alla dess lydstäder; han sade:
034:002 Så säger HERREN, Israels Gud: Gå åstad och säg till Sidkia, Juda
        konung, ja, säg till honom: Så säger HERREN: Se, jag skall giva
        denna stad i den babyloniske konungens hand, och han skall
        bränna upp den i eld.
034:003 Och du själv skall icke kunna undkomma hans hand, utan skall
        förvisso bliva gripen och given i hans hand, så att du nödgas
        stå inför konungen i Babel, öga mot öga; och han skall muntligen
        tala med dig, och du skall komma till Babel.
034:004 Men hör HERRENS ord, du Sidkia, Juda konung: Så säger HERREN om
        dig: Du skall icke dö genom svärd.
034:005 Nej, i frid skall du dö; och likasom man har anställt
        förbränning till dina fäders, de förra konungarnas, ära, deras
        som hava varit före dig, så skall man ock anställa förbränning
        till din ära och hålla dödsklagan efter dig: »Ack ve, Herre!»
        Ty detta har jag talat, säger HERREN.

034:006 Och profeten Jeremia talade till Sidkia, Juda konung, allt detta
        i Jerusalem,
034:007 under det att den babyloniske konungens här belägrade Jerusalem
        och allt som ännu återstod av städer i Juda, nämligen Lakis och
        Aseka; ty dessa voro de enda av Juda städer, som ännu voro kvar
        och voro befästa.

034:008 Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN, sedan konung
        Sidkia hade slutit ett förbund med allt folket i Jerusalem därom
        att de bland sig skulle utropa frihet,
034:009 så att var och en skulle släppa sin träl och sin trälinna fria,
        om det var en hebreisk man eller kvinna, på det att icke den ene
        juden skulle hava den andre till träl.
034:010 Och detta hörsammades av alla furstarna och allt folket, av dem
        som hade varit med om förbundet och lovat att var och en skulle
        släppa sin träl och sin trälinna fria, så att han icke mer
        skulle hava dem till trälar; de hörsammade det och släppte dem.
034:011 Men sedermera ändrade de sig och togo tillbaka de trälar och
        trälinnor som de hade släppt fria, och gjorde dem åter till
        trälar och trälinnor.
034:012 Då kom HERRENS ord till Jeremia från HERREN; han sade:
034:013 Så säger HERREN, Israels Gud: Jag själv slöt ett förbund med
        edra fäder på den tid då jag förde dem ut ur Egyptens land, ur
        träldomshuset; jag sade:
034:014 »När sju år äro förlidna, skall var och en av eder släppa sin
        broder, hebréen, som har sålt sig åt dig och tjänat dig i sex
        år; du skall då släppa honom fri ur din tjänst.» Dock ville edra
        fäder icke höra på mig eller böja sina öron därtill.
034:015 Men I haven nyss vänt om och gjort vad rätt är i mina ögon, i
        det att I haven utropat frihet var och en för sin broder. Och I
        haven härom slutit ett förbund inför mitt ansikte, i det hus som
        är uppkallat efter mitt namn.
034:016 Men nu haven I åter ändrat eder och ohelgat mitt namn och tagit
        tillbaka var och en sin träl och sin trälinna, dem som I haden
        släppt fria till att gå vart de ville; ja, I haven nu åter gjort
        dem till edra trälar och trälinnor.
034:017 Därför säger HERREN så: I haven icke hört på mig och utropat
        frihet var och en för sin broder och sin nästa. Så utropar då
        jag, säger HERREN, för eder frihet att hemfalla åt svärd, pest
        och hungersnöd; ja, jag skall göra eder till en varnagel för
        alla riken på jorden.
034:018 Och de män som hava överträtt mitt förbund och icke hållit
        förpliktelserna vid det förbund de slöto inför mitt ansikte—
        vid kalven som av dem blev huggen i två stycken, mellan vilka de
        gingo—
034:019 dessa män, nämligen Judas och Jerusalems furstar, hovmännen och
        prästerna och allt folket i landet, som gingo mellan styckena av
        kalven,
034:020 dem skall jag giva i deras fienders hand, i de mäns hand, som
        stå efter deras liv; och deras döda kroppar skola bliva mat åt
        himmelens fåglar och markens djur.
034:021 Och Sidkia, Juda konung, med hans furstar skall jag giva i deras
        fienders hand, i de mäns hand, som stå efter deras liv, och i
        händerna på den babyloniske konungens här, som nu har dragit
        bort ifrån eder.
034:022 Se, jag skall giva dem befallning, säger HERREN, att de åter
        skola draga mot denna stad och belägra den; och de skola då
        intaga den och bränna upp den i eld. Och Juda städer skall jag
        göra till en ödemark, där ingen bor.

035:001 Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN i Jojakims,
        Josias sons, Juda konungs, tid; han sade
035:002 Gå bort till rekabiternas släkt och tala med dem, och för dem
        till HERRENS hus, in i en av kamrarna, och giv dem vin att
        dricka.

035:003 Då tog jag med mig Jaasanja, son till Jeremia, son till
        Habassinja, jämte hans bröder och alla hans söner och
        rekabiternas hela övriga släkt,
035:004 och förde dem till HERRENS hus, in i den kammare som innehades
        av sönerna till gudsmannen Hanan, Jigdaljas son, den kammare som
        ligger bredvid furstarnas, ovanom dörrvaktaren Maasejas, Sallums
        sons, kammare.
035:005 Och jag satte fram för rekabiternas släkt kannor, fulla med vin,
        så ock bägare, och sade till dem: »Dricken vin?»
035:006 Men de svarade: »Vi dricka icke vin. Ty vår fader Jonadab,
        Rekabs son, har bjudit oss och sagt: 'I och edra barn skolen
        aldrig dricka vin;
035:007 och hus skolen I icke bygga, och säd skolen I icke så, och
        vingårdar skolen I icke plantera, ej heller äga sådana, utan I
        skolen bo i tält i all eder tid, för att I mån länge leva i det
        land där I bon såsom främlingar.'
035:008 Och vi hava hörsammat vår fader Jonadabs, Rekabs sons,
        befallning, i allt vad han har bjudit oss, så att vi med våra
        hustrur och våra söner och döttrar aldrig dricka vin,
035:009 ej heller bygga hus till att bo i, ej heller äga vingårdar eller
        åkrar eller säd.
035:010 Vi hava alltså bott i tält och hava hörsammat och gjort allt vad
        vår fader Jonadab har bjudit oss.
035:011 Men när Nebukadressar, konungen i Babel, drog upp och föll in i
        landet, sade vi: 'Välan, vi vilja begiva oss till Jerusalem,
        undan kaldéernas och araméernas här.' Och så bosatte vi oss i
        Jerusalem.»

035:012 Och HERRENS ord kom till Jeremia; han sade:
035:013 Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Gå åstad och säg till Juda
        män och till Jerusalems invånare: Skolen I då icke taga emot
        tuktan, så att I hören mina ord, säger HERREN?
035:014 Det bud som Jonadab, Rekabs son, gav sina barn, att de icke
        skulle dricka vin, det har blivit iakttaget, och ännu i dag
        dricka de icke vin, av hörsamhet mot sin faders bud. Men själv
        har jag titt och ofta talat till eder, och I haven dock icke
        hörsammat mig.
035:015 Och titt och ofta har jag sänt till eder alla mina tjänare
        profeterna och låtit säga: »Vänden om, var och en från sin onda
        väg, och bättren edert väsende, och följen icke efter andra
        gudar, så att I tjänen dem; då skolen I få bo i det land som jag
        har givit åt eder och edra fäder.» Men I böjden icke edert öra
        därtill och hörden icke på mig.
035:016 Eftersom nu detta folk icke har hörsammat mig, såsom Jonadabs,
        Rekabs sons, barn hava iakttagit det bud som deras fader gav
        dem,
035:017 därför säger HERREN, härskarornas Gud, Israels Gud, så: Se, över
        Juda och över alla Jerusalems invånare skall jag låta all den
        olycka komma, som jag har förkunnat över dem, därför att de icke
        hörde, när jag talade till dem, och icke svarade, när jag
        kallade på dem.

035:018 Och till rekabiternas släkt sade Jeremia: Så säger HERREN
        Sebaot, Israels Gud: Därför att I haven hörsammat eder fader
        Jonadabs bud och hållit alla hans bud och i alla stycken gjort
        såsom han har bjudit eder,
035:019 därför säger HERREN Sebaot, Israels Gud, så: Aldrig skall den
        tid komma, då icke en avkomling av Jonadab, Rekabs son, står
        inför mitt ansikte.

036:001 I Jojakims, Josias sons, Juda konungs, fjärde regeringsår kom
        detta ord till Jeremia från HERREN; han sade:
036:002 Tag dig en bokrulle och teckna däri upp allt vad jag har talat
        till dig angående Israel och Juda och alla hednafolk, från den
        dag då jag först talade till dig i Josias tid ända till denna
        dag.
036:003 Kanhända skall Juda hus, när de höra all den olycka som jag har
        i sinnet att göra dem, vända om, var och en från sin onda väg,
        och så skall jag förlåta dem deras missgärning och synd.

036:004 Då kallade Jeremia till sig Baruk, Nerias son; och efter
        Jeremias diktamen tecknade Baruk i en bokrulle upp alla de ord
        som HERREN hade talat till honom.
036:005 Och Jeremia bjöd Baruk och sade: »Jag är själv under tvång, så
        att jag icke kan begiva mig till HERRENS hus.
036:006 Men gå du dit; och ur den rulle som du har skrivit efter min
        diktamen må du därpå fastedagen läsa UPP HERRENS ord inför
        folket i HERRENS hus. Inför hela Juda, så många som komma in
        från sina städer, må du ock läsa upp dem.
036:007 Kanhända skola de då bönfalla inför HERREN och vända om, var och
        en från sin onda väg. Ty stor är den vrede och förtörnelse som
        HERREN har uttalat över detta folk.»
036:008 Och Baruk, Nerias son, gjorde alldeles såsom profeten Jeremia
        hade bjudit honom: i HERRENS hus läste han ur boken upp HERRENS
        ord.

036:009 I Jojakims, Josias sons, Juda konungs, femte regeringsår, i
        nionde månaden, utlystes nämligen en fasta inför HERREN, vilken
        hölls av allt folket i Jerusalem och av allt det folk som från
        Juda städer hade kommit till Jerusalem.
036:010 Då läste Baruk ur boken upp Jeremias ord; han läste upp dem i
        HERRENS hus, i sekreteraren Gemarjas, Safans sons, kammare på
        den övre förgården, vid ingången till nya porten på HERRENS hus,
        inför allt folket.
036:011 När nu Mika; son till Gemarja, son till Safan, hade hört alla
        HERRENS ord uppläsas ur boken,
036:012 gick han ned till konungshuset och in i sekreterarens kammare;
        där sutto då alla furstarna: sekreteraren Elisama, Delaja,
        Semajas son, Elnatan, Akbors son, Gemarja, Safans son, Sidkia,
        Hananjas son, och alla de andra furstarna.
036:013 Och Mika omtalade för dem allt vad han hade hört Baruk läsa upp
        ur boken inför folket.
036:014 Då sände alla furstarna Jehudi, son till Netanja, son till
        Selemja, Kusis son, åstad till Baruk och läto säga honom: »Tag
        med dig den rulle varur du har läst inför folket, och kom hit.»
        Och Baruk, Nerias son, tog rullen med sig och kom till dem.
036:015 Då sade de till honom: »Sätt dig ned och läs den inför oss.»
        Och Baruk läste inför dem.
036:016 När de då hörde allt som stod där, sågo de med förskräckelse på
        varandra och sade till Baruk: »Vi måste omtala för konungen allt
        som står här.»
036:017 Och de frågade Baruk och sade: »Tala om för oss huru det skedde
        att du efter hans diktamen tecknade upp allt detta.»
036:018 Baruk svarade dem: »Han dikterade för mig allt detta, och jag
        tecknade upp det i boken med bläck.»
036:019 Då sade furstarna till Baruk: »Gå och göm dig, du jämte Jeremia,
        och låten ingen veta var I ären.»

036:020 Därefter, sedan de hade lämnat rullen i förvar i sekreteraren
        Elisamas kammare, gingo de in till konungen på förgården och
        omtalade så allt för konungen.
036:021 Då sände konungen Jehudi att hämta rullen; och denne hämtade den
        från sekreteraren Elisamas kammare. Sedan läste Jehudi upp den
        inför konungen och inför alla furstarna, som stodo omkring
        konungen.
036:022 Konungen bodde då i vinterhuset, ty det var den nionde
        månaden. Och kolpannan stod påtänd framför honom;
036:023 och så ofta Jehudi hade läst tre eller fyra spalter, skar han av
        rullen med pennkniven och kastade stycket på elden i kolpannan,
        ända till dess att hela rullen var förtärd av elden i kolpannan.
036:024 Och varken konungen själv eller någon av hans tjänare blev
        förskräckt eller rev sönder sina kläder, när de hörde allt detta
        som upplästes.
036:025 Och fastän Elnatan, Delaja och Gemarja bådo konungen att han
        icke skulle bränna upp rullen, lyssnade han icke till dem.
036:026 I stället bjöd konungen Jerameel, konungasonen, och Seraja,
        Asriels son, och Selemja, Abdeels son, att de skulle gripa
        skrivaren Baruk och profeten Jeremia. Men HERREN gömde dem
        undan.

036:027 Men sedan konungen hade bränt upp rullen med det som Baruk efter
        Jeremias diktamen hade skrivit däri, kom HERRENS ord till
        Jeremia; han sade:
036:028 Tag dig nu åter en annan rulle och teckna däri upp allt vad som
        förut stod i den förra rullen, den som Jojakim, Juda konung,
        brände upp.
036:029 Men angående Jojakim, Juda konung, skall du säga: Så säger
        HERREN: Du har bränt upp denna rulle och sagt: »Huru kunde du
        skriva däri att konungen i Babel förvisso skall komma och
        fördärva detta land, och göra slut på både människor och djur
        däri?»
036:030 Därför säger HERREN så om Jojakim, Juda konung: Ingen ättling av
        honom skall sitta på Davids tron; och hans egen döda kropp skall
        komma att ligga utkastad, prisgiven åt hettan om dagen och åt
        kölden om natten.
036:031 Och jag skall hemsöka honom och hans avkomlingar och hans
        tjänare för deras missgärnings skull, och över dem och över
        Jerusalems invånare och över Juda män skall jag låta all den
        olycka komma, som jag har förkunnat över dem, fastän de icke
        hava velat höra.

036:032 Då tog Jeremia en annan rulle och gav den åt skrivaren Baruk, Nerias son; och efter Jeremias diktamen tecknade denne däri upp allt vad som hade stått i den bok som Jojakim, Juda konung, hade bränt upp i eld. Och till detta lades ytterligare mycket annat av samma slag.

037:001 Och Sidkia, Josias son, blev konung i stället för Konja,
        Jojakims son; ty Nebukadressar, konungen i Babel, gjorde honom
        till konung i Juda land.
037:002 Men varken han eller hans tjänare eller folket i landet hörda på
        HERRENS ord, dem som han talade genom profeten Jeremia.
037:003 Dock sände konung Sidkia åstad Jehukal, Selemjas son, och
        prästen Sefanja, Maasejas son, till profeten Jeremia och lät
        säga: »Bed för oss till HERREN, vår Gud.»
037:004 Jeremia gick då ännu ut och in bland folket, ty man hade ännu
        icke satt honom i fängelse.
037:005 Och Faraos här hade då dragit ut från Egypten; och när
        kaldéerna, som belägrade Jerusalem, hade fått höra ryktet därom,
        hade de dragit sig tillbaka från Jerusalem.
037:006 Då kom HERRENS ord till profeten Jeremia; han sade:
037:007 Så säger HERREN, Israels Gud: Så skolen I svara Juda konung, som
        har sänt eder till mig för att fråga mig: »Se, Faraos här, som
        har dragit ut till eder hjälp, skall vända tillbaka till sitt
        land Egypten.
037:008 Sedan skola kaldéerna komma tillbaka och belägra denna stad och
        de skola då intaga den och bränna upp den i eld.
037:009 Därför säger HERREN så: Bedragen icke eder själva med att tänka:
        'Kaldéerna skola nu en gång för alla draga bort ifrån oss'; ty
        de skola icke draga bort.
037:010 Nej, om I än så slogen kaldéernas hela här, när de strida mot
        eder, att allenast några svårt sårade män blevo kvar av dem, så
        skulle dessa resa sig upp, var och en i sitt tält, och skulle
        bränna upp denna stad i eld.

037:011 Men när kaldéernas här hade dragit sig tillbaka från Jerusalem
        för Faraos har,
037:012 ville Jeremia lämna Jerusalem och begiva sig till Benjamins
        land, för att där taga i besittning en jordlott bland folket.
037:013 När han då kom till Benjaminsporten, stod där såsom vakthavande
        en man vid namn Jiria, son till Selemja, son till Hananja; denne
        grep profeten Jeremia och sade: »Du vill gå över till
        kaldéerna.»
037:014 Jeremia svarade: »Det är icke sant; jag vill icke gå över till
        kaldéerna», men ingen hörde på honom. Och Jiria grep Jeremia
        och förde honom till furstarna.
037:015 Och furstarna förtörnades på Jeremia och läto hudflänga honom
        och satte honom i häkte i sekreteraren Jonatans hus, ty detta
        hade de gjort till fängelse.

037:016 Men när Jeremia hade kommit i fängelsehålan, ned i fångvalven,
        och suttit där en lång tid,
037:017 sände konung Sidkia och lät hämta honom; och hemma hos sig
        frågade konungen honom hemligen och sade: »Har något ord kommit
        från HERREN Jeremia svarade: »Ja»; och han tillade: »Du skall
        bliva given i den babyloniske konungens hand.
037:018 Därefter frågade Jeremia konung Sidkia: »Varmed har jag
        försyndat mig mot dig och dina tjänare och detta folk, eftersom
        I haven satt mig i fängelse?
037:019 Och var äro nu edra profeter, som profeterade för eder och sade:
        'Konungen i Babel skall icke komma över eder och över detta
        land'?
037:020 Så hör mig nu, herre konung; värdes upptaga min bön: sänd mig
        icke tillbaka till sekreteraren Jonatans hus, på det att jag
        icke må dö där.»
037:021 På konung Sidkias befallning satte man då Jeremia i förvar i
        fängelsegården, och gav honom en kaka bröd om dagen från
        Bagargatan, till dess att det var slut på allt brödet i
        staden. Så stannade Jeremia i fängelsegården.

038:001 Men Sefatja, Mattans son, och Gedalja, Pashurs son, och Jukal,
        Selemjas son, och Pashur, Malkias son, hörde huru Jeremia talade
        till allt folket och sade:
038:002 »Så säger HERREN: Den som stannar kvar i denna stad, han skall
        dö genom svärd eller hunger eller pest, men den som giver sig åt
        kaldéerna, han skall få leva, ja, han skall vinna sitt liv såsom
        ett byte och få leva.
038:003 Ty så säger HERREN: Denna stad skall förvisso bliva given i
        händerna på den babyloniske konungens här, och han skall intaga
        den.
038:004 Då sade furstarna till konungen: »Denne man bör dödas, eftersom
        han gör folket modlöst, både det krigsfolk som ännu är kvar här
        i staden och jämväl allt det övrig: folket, i det att han talar
        sådan: ord till dem. Ty denne man söker icke folkets välfärd,
        utan dess olycka.
038:005 Konung Sidkia svarade: »Välan han är i eder hand; ty konungen
        förmår intet mot eder.»
038:006 Då togo de Jeremia och kastad honom i konungasonen Malkias brunn
        på fängelsegården; de släppte Jeremia ditned med tåg. I brunnen
        var intet vatten, men dy, och Jeremia sjönk ned i dyn.

038:007 När nu etiopiern Ebed-Melek, en hovman, som befann sig i
        konungshuset, under det att konungen uppehöll sig i
        Benjaminsporten, fick höra att de hade sänkt Jeremia ned i
        brunnen,
038:008 begav han sig åstad från konungshuset och talade till konungen
        och sade:
038:009 »Min herre konung, dessa män hava handlat illa i allt vad de
        hava gjort mot profeten Jeremia; ty de hava kastat honom i
        brunnen, där han strax måste dö av hunger, då nu intet bröd
        finnes i staden.
038:010 Då bjöd konungen etiopiern Ebed-Melek och sade: »Tag med dig
        härifrån trettio män, och drag profeten Jeremia upp ur brunnen,
        innan han dör.»
038:011 Så tog då Ebed-Melek männen med sig och begav sig till
        konungshuset, till rummet under skattkammaren, och hämtade
        därifrån trasor av sönderrivna och utslitna kläder och lät sänka
        ned dem med tåg till Jeremia i brunnen.
038:012 Och etiopiern Ebed-Melek sade till Jeremia: »Lägg trasorna av de
        sönderrivna och utslitna kläderna under dina armar, mellan dem
        och tågen.» Och Jeremia gjorde så.
038:013 Sedan drogo de med tågen Jeremia upp ur brunnen. Men Jeremia
        måste stanna i fängelsegården.

038:014 Därefter sände konung Sidkia åstad och lät hämta profeten
        Jeremia till sig vid tredje ingången till HERRENS hus. Och
        konungen sade till Jeremia: »Jag vill fråga dig något dölj intet
        för mig.»
038:015 Jeremia sade till Sidkia: »Om jag säger dig något, så kommer du
        förvisso att låta döda mig; och om jag giver dig ett råd, så hör
        du icke på mig.»
038:016 Då gav konung Sidkia Jeremia sin ed, hemligen, och sade: »Så
        sant HERREN lever, han som har givit oss detta vårt liv: jag
        skall icke låta döda dig, ej heller skall jag lämna dig i
        händerna på dessa män som stå efter ditt liv.»
038:017 Då sade Jeremia till Sidkia: »Så säger HERREN, härskarornas Gud,
        Israels Gud: Om du giver dig åt den babyloniske konungens
        furstar, så skall du få leva, och denna stad skall då icke bliva
        uppbränd i eld, utan du och ditt hus skolen få leva.
038:018 Men om du icke giver dig åt den babyloniske konungens furstar,
        då skall denna stad bliva given i kaldéernas hand, och de skola
        bränna upp den i eld, och du själv skall icke undkomma deras
        hand.»
038:019 Konung Sidkia svarade Jeremia: »Jag rädes för de judar som hava
        gått över till kaldéerna; kanhända skall man lämna mig i deras
        händer, och de skola då hantera mig skändligt.»
038:020 Jeremia sade: »Man skall icke göra det. Hör blott HERRENS röst i
        vad jag säger dig, så skall det gå dig väl, och du skall få
        leva.
038:021 Men om du vägrar att giva dig, så är detta vad HERREN har
        uppenbarat för mig:
038:022 Se, alla de kvinnor som äro kvar i Juda konungs hus skola då
        föras ut till den babyloniske konungens furstar; och kvinnorna
        skola klaga:

          'Dina vänner sökte förleda dig,
          och de fingo makt med dig.
          Dina fötter fastnade i dyn;
              då drogo de sig undan'

038:023 Och alla dina hustrur och dina barn skall man föra ut till
        kaldéerna, och du själv skall icke undkomma deras hand, utan
        skall varda gripen av den babyloniske konungens hand och bliva
        en orsak till att denna stad brännes upp i eld.»

038:024 Då sade Sidkia till Jeremia: »Låt ingen få veta vad här har
        blivit talat; eljest måste du dö.
038:025 Och om furstarna få höra att jag har talat med dig, och de komma
        till dig och säga till dig: 'Låt oss veta vad du har sagt till
        konungen; dölj intet för oss, så skola vi icke döda dig; säg oss
        ock vad konungen har sagt till dig'—
038:026 då skall du svara dem: 'Jag bönföll inför konungen att han icke
        skulle sända mig tillbaka till Jonatans hus för att dö där.'»
038:027 Och alla furstarna kommo till Jeremia och frågade honom; men han
        svarade dem alldeles såsom konungen hade bjudit honom. Då tego
        de och gingo bort ifrån honom, eftersom ingen hade hört huru det
        verkligen hade gått till.
038:028 Men Jeremia fick stanna i fängelsegården ända till den dag då
        Jerusalem blev intaget.

039:001—efter det att Nebukadressar, konungen i Babel, med hela sin
        här hade kommit till Jerusalem och begynt belägra det i Sidkia,
        Juda konungs, nionde regeringsår, i tionde månaden,
039:002 och efter det att staden; hade blivit stormad i Sidkias elfte
        regeringsår, i fjärde månaden, på nionde dagen månaden
039:003 drogo alla den babyloniske konungens furstar därin och stannade
        i Mellersta porten: nämligen Nergal Sareser, Samgar-Nebo,
        Sarsekim, överste hovmannen, Nergal-Sareser, överste magern, och
        alla den babyloniske konungens övriga furstar.
039:004 Och när Sidkia, Juda konung, med allt sitt krigsfolk fick se
        dem, flydde de och drogo om natten ut ur staden, på den väg som
        ledde till den kungliga trädgården, genom porten mellan de båda
        murarna; och han tog vägen bort åt Hedmarken till.
039:005 Men kaldéernas här förföljde dem och de hunno upp Sidkia på
        Jeriko hedmarker. Och de togo fatt honom och förde honom till
        Nebukadressar, den babyloniske konungen, i Ribla i Hamats land;
        där höll denne rannsakning och dom med honom.
039:006 Och den babyloniske konungen lät i Ribla slakta Sidkias barn
        inför hans ögon; också alla andra Juda ädlingar lät konungen i
        Babel slakta.
039:007 Och på Sidkia själv lät han sticka ut ögonen och lät fängsla
        honom med kopparfjättrar, för att föra honom till Babel.
039:008 Och kaldéerna brände upp i eld både konungens hus och folkets
        hus och bröto ned Jerusalems murar.
039:009 Och återstoden av folket, dem som voro kvar i staden, och de
        över löpare som hade gått över till honom, och vad som för
        övrigt var kvar av folket, dem förde Nebusaradan, översten för
        drabanterna, bort till Babel.
039:010 Men av de ringaste bland folket, av dem som ingenting hade,
        lämnade Nebusaradan, översten för drabanterna, några kvar i Juda
        land, och gav dem samtidigt vingårdar och åkerfält.

039:011 Och Nebukadressar, konungen Babel, gav genom Nebusaradan,
        översten för drabanterna, befallning angående Jeremia och sade:
039:012 »Tag honom och se i honom till godo, och gör honom icke något
        ont, utan gör med honom efter som han själv begär av dig.»
039:013 Då sände Nebusaradan, översten för drabanterna, och Nebusasban,
        överste hovmannen, och Nergal-Sareser, överste magern, och alla
        den babyloniske konungens övriga väldige—
039:014 dessa sände bort och läto hämta Jeremia ifrån fängelsegården och
        lämnade honom åt Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, på
        det att denne skulle föra honom hem; så fick han stanna där
        bland folket.

039:015 Men HERRENS ord hade kommit till Jeremia, medan han var
        inspärrad i fängelsegården; han hade sagt:
039:016 Gå och säg till etiopiern Ebed-Melek: Så säger HERREN Sebaot,
        Israels Gud: Se, vad jag har förkunnat, det skall jag låta komma
        över denna stad, till dess olycka och icke till dess lycka, och
        det skall uppfyllas i din åsyn på den dagen.
039:017 Men dig skall jag rädda på den dagen, säger HERREN, och du skall
        icke bliva given i de mäns hand, som du fruktar för.
039:018 Ty jag skall förvisso låta dig komma undan, och du skall icke
        falla för svärd, utan vinna ditt liv såsom ett byte, därför att
        du har förtröstat på mig, säger HERREN.

040:001 Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN, sedan
        Nebusaradan, översten för drabanterna, hade släppt honom lös
        från Rama; denne lät nämligen hämta honom, där han låg bunden
        med kedjor bland alla andra fångar ifrån Jerusalem och Juda, som
        skulle föras bort till Babel.
040:002 Översten för drabanterna lät alltså hämta Jeremia och sade till
        honom: »HERREN, din Gud, hade förkunnat denna olycka över denna
        plats;
040:003 och HERREN har låtit den komma och har gjort såsom han hade
        sagt. I haden ju syndat mot HERREN och icke hört hans röst, och
        därför har detta vederfarits eder.
040:004 Och se, nu löser jag dig i dag ur kedjorna som dina händer hava
        varit bundna med. Om du är sinnad att komma med mig till Babel,
        så kom, och jag skall då se dig till godo; men om du icke är
        sinnad att komma med mig till Babel, så gör det icke. Se, hela
        landet ligger öppet för dig; dit dig synes gott och rätt att gå,
        dit må du gå.»
040:005 Och då han ännu dröjde att vända tillbaka, tillade han: »Vänd
        tillbaka till Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, som
        konungen i Babel har satt över Juda städer, och stanna hos honom
        bland folket. Eller gå åt vilket annat håll som helst dit det
        behagar dig att gå.» Och översten för drabanterna gav honom
        vägkost och skänker och lät honom gå.
040:006 Så begav sig då Jeremia till Gedalja, Ahikams son, i Mispa och
        stannade hos honom bland folket som var kvar i landet.

040:007 När då alla krigshövitsmännen på landsbygden jämte sina män
        fingo höra att konungen i Babel hade satt Gedalja, Ahikams son,
        över landet, och att han hade anförtrott åt honom män kvinnor
        och barn, och dem av de ringaste i landet, som man icke hade
        fört bort till Babel,
040:008 kommo de till Gedalja i Mispa, nämligen Ismael, Netanjas son,
        Johanan och Jonatan, Kareas söner, Seraja, Tanhumets son,
        netofatiten Ofais söner och Jesanja, maakatitens son, med sina
        män.
040:009 Och Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, gav dem och deras
        män sin ed och sade: »Frukten icke för att tjäna
        kaldéerna. Stannen kvar i landet, och tjänen konungen i Babel,
        så skall det gå eder väl.
040:010 Se, själv stannar jag kvar i Mispa, för att vara till tjänst åt
        kaldéer som komma till oss; men I mån insamla vin och frukt och
        olja och lägga det i edra kärl, och stanna kvar i de städer som
        I haven tagit i besittning.»
040:011 Då nu också alla de judar som voro i Moabs och Ammons barns och
        Edoms land, och de som voro i andra länder hörde att konungen i
        Babel hade låtit några av judarna bliva kvar, och att han hade
        satt över dem Gedalja, son till Ahikam, son till Safan,
040:012 vände alla dessa judar tillbaka från alla de orter dit de hade
        blivit fördrivna, och kommo till Juda land, till Gedalja i
        Mispa. Och de inbärgade vin och frukt i stor myckenhet.

040:013 Men Johanan, Kareas son, och alla krigshövitsmännen på
        landsbygden kommo till Gedalja i Mispa
040:014 och sade till honom: »Du vet väl att Baalis, Ammons barns
        konung, har sänt hit Ismael, Netanjas son, för att slå ihjäl
        dig?» Men Gedalja, Ahikams son, trodde dem icke.
040:015 Och Johanan, Kareas son, sade i hemlighet till Gedalja i Mispa:
        »Låt mig gå åstad och dräpa Ismael, Netanjas son; ingen skall få
        veta det. Varför skulle han få slå ihjäl dig och så bliva en
        orsak till att vi judar, som hava församlats till dig,
        allasammans förskingras, och vad som är kvar av Juda förgås?»
040:016 Men Gedalja, Ahikams son, sade till Johanan, Kareas son: »Du får
        icke göra detta; ty vad du säger om Ismael är icke sant.»

041:001 Men i sjunde månaden kom Ismael, son till Netanja, son till
        Elisama, av konungslig börd och en av konungens väldige, med tio
        män till Gedalja, Ahikams son, i Mispa, och de höllo måltid
        tillsammans i Mispa.
041:002 Och Ismael, Netanjas son, jämte de tio män som voro med honom,
        överföll då Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, och slog
        honom till döds med svärd, honom som konungen i Babel hade satt
        över landet.
041:003 Därjämte dräpte Ismael alla de judar som voro hos Gedalja i
        Mispa, så ock alla de kaldéer som funnos där, och som tillhörde
        krigsfolket.

041:004 Dagen efter den då han hade dödat Gedalja, och innan ännu någon
        visste av detta,
041:005 kom en skara av åttio män från Sikem, Silo och Samaria; de hade
        rakat av sig skägget och rivit sönder sina kläder och ristat
        märken på sig, och hade med sig spisoffer och rökelse till att
        frambära i HERRENS hus.
041:006 Och Ismael, Netanjas son, gick ut emot dem från Mispa, gråtande
        utan uppehåll. Och när han mötte dem, sade han till dem: »Kommen
        in till Gedalja, Ahikams son.»
041:007 Men när de hade kommit in i staden, blevo de nedstuckna av
        Ismael, Netanjas son, och de män som voro med honom, och kastade
        i brunnen.
041:008 Men bland dem funnos tio män som sade till Ismael: »Döda oss
        icke; ty vi hava förråd av vete, korn, olja och honung gömda på
        landsbygden.» Då lät han dem vara och dödade dem icke med de
        andra.
041:009 Och brunnen i vilken Ismael kastade kropparna av alla de män som
        han hade dräpt, när han dräpte Gedalja, var densamma som konung
        Asa hade låtit göra, när Baesa, Israels konung, anföll honom;
        denna fylldes nu av Ismael, Netanjas son, med ihjälslagna män.
041:010 Därefter bortförde Ismael såsom fångar allt det folk som var
        kvar i Mispa, konungadöttrarna och allt annat folk som hade
        lämnats kvar i Mispa, och som Nebusaradan, översten för
        drabanterna, hade anförtrott åt Gedalja, Ahikams son; dem
        bortförde Ismael, Netanjas son; såsom fångar och drog åstad bort
        till Ammons barn.

041:011 Men när Johanan, Kareas son, och alla de krigshövitsmän som voro
        med honom fingo höra om allt det onda som Ismael, Netanjas son,
        hade gjort,
041:012 togo de alla sina män och gingo åstad för att strida mot Ismael,
        Netanjas son; och de träffade på honom vid det stora vattnet i
        Gibeon.
041:013 Då nu hela skaran av dem som Ismael förde med sig fick se
        Johanan, Kareas son, och alla de krigshövitsmän som voro med
        honom, blevo de glada;
041:014 och de vände om, hela skaran av dem som Ismael hade bortfört
        såsom fångar ifrån Mispa, och gåvo sig åstad tillbaka till
        Johanan, Kareas son.
041:015 Men Ismael, Netanjas son, räddade sig med åtta män undan Johanan
        och begav sig till Ammons barn.

041:016 Och Johanan, Kareas son, och alla de krigshövitsmän som voro med
        honom togo med sig allt som var kvar av folket, dem av Mispas
        invånare, som han hade vunnit tillbaka från Ismael, Netanjas
        son, sedan denne hade dräpt Gedalja, Ahikams son: både krigsmän
        och kvinnor och barn och hovmän, som han hade hämtat tillbaka
        från Gibeon.
041:017 Och de drogo åstad; men i Kimhams härbärge invid Bet-Lehem
        stannade de, för att sedan draga vidare och komma till Egypten,
041:018 undan kaldéerna; ty de fruktade för dessa, eftersom Ismael,
        Netanjas son, hade dräpt Gedalja, Ahikams son, vilken konungen i
        Babel hade satt över landet

042:001 Då trädde alla krigshövitsmännen fram, jämte Johanan, Kareas
        son, och Jesanja, Hosajas son, så ock allt folket, både små och
        stora,
042:002 och sade till profeten Jeremia: »Värdes upptaga vår bön: bed för
        oss till HERREN, din Gud, för hela denna kvarleva—ty vi äro
        blott några få, som hava blivit kvar av många; du ser med egna
        ögon att det är så med oss.
042:003 Må så HERREN, din Gud, kungöra för oss vilken väg vi böra gå,
        och vad vi hava att göra.»
042:004 Profeten Jeremia svarade dem: »Jag vill lyssna till eder. Ja,
        jag vill bedja till HERREN, eder Gud, såsom I haven begärt. Och
        vadhelst HERREN svarar eder skall jag förkunna för eder; intet
        skall jag undanhålla för eder.»
042:005 Då sade de till Jeremia: »HERREN vare ett sannfärdigt och
        osvikligt vittne mot oss, om vi icke i alla stycken göra efter
        det ord varmed HERREN, din Gud, sänder dig till oss.
042:006 Det må vara gott eller ont, så vilja vi höra HERRENS, vår Guds,
        röst, hans som vi sända dig till; på det att det må gå oss väl,
        när vi höra HERRENS, vår Guds, röst.»

042:007 Och tio dagar därefter kom HERRENS ord till Jeremia.
042:008 Då kallade han till sig Johanan, Kareas son, och alla de
        krigshövitsmän som voro med honom, och allt folket, både små och
        stora,
042:009 och sade till dem: Så säger HERREN, Israels Gud, han som I haven
        sänt mig till, för att jag skulle hos honom bönfalla för eder:
042:010 Om I stannen kvar i detta land, så skall jag uppbygga eder och
        ej mer slå eder ned; jag skall plantera eder och ej mer upprycka
        eder. Ty jag ångrar det onda som jag har gjort eder.
042:011 Frukten icke mer för konungen i Babel, som I nu frukten för,
        frukten icke för honom, säger HERREN. Ty jag är med eder och
        vill frälsa eder och rädda eder ur hans hand.
042:012 Jag vill låta eder finna barmhärtighet; ja, han skall bliva
        barmhärtig mot eder och låta eder vända tillbaka till edert
        land.
042:013 Men om I sägen: »Vi vilja icke stanna i detta land», om I alltså
        icke hören HERRENS, eder Guds, röst,
042:014 utan tänken: »Nej, vi vilja begiva oss till Egyptens land, där
        vi slippa att se krig och höra basunljud och hungra efter bröd,
        där vilja vi bo»—
042:015 välan, hören då HERRENS ord, I kvarblivna av Juda: Så säger
        HERREN Sebaot, Israels Gud: Om I verkligen ställen eder färd
        till Egypten och kommen dit, för att bo där såsom främlingar,
042:016 så skall svärdet, som I frukten för, hinna upp eder där i
        Egyptens land, och hungersnöden, som I rädens för, skall följa
        efter eder dit till Egypten, och där skolen I dö.
042:017 Ja, de människor som ställa sin färd till Egypten, för att bo
        där, skola alla dö genom svärd, hunger och pest, och ingen av
        dem skall slippa undan och kunna rädda sig från den olycka som
        jag skall låta komma över dem.
042:018 Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Likasom min vrede och
        förtörnelse har utgjutit sig över Jerusalems invånare, så skall
        ock min förtörnelse utgjuta sig över eder, om I begiven eder
        till Egypten, och I skolen bliva ett exempel som man nämner, när
        man förbannar, och ett föremål för häpnad, bannande och smälek,
        och I skolen aldrig mer få se denna ort.
042:019 Ja, HERREN säger till eder, I kvarblivna av Juda: Begiven eder
        icke till Egypten. Märken väl att jag i dag har varnat eder.
042:020 Ty I bedrogen eder själva, när I sänden mig till HERREN, eder
        Gud, och saden: »Bed för oss till HERREN, vår Gud; och vadhelst
        HERREN, vår Gud, säger, det må du förkunna för oss, så vilja vi
        göra det.»
042:021 Jag har nu i dag förkunnat det för eder. Men I haven icke velat
        höra HERRENS, eder Guds, röst, i allt det varmed han har sänt
        mig till eder.
042:022 Så veten nu att I skolen dö genom svärd, hunger och pest, på den
        ort dit I åstunden att komma, för att bo där såsom främlingar.

043:001 Men när Jeremia hade talat till allt folket alla HERRENS, deras
        Guds, ord, med vilka HERREN, deras Gud, hade sänt honom till
        dem, allt som sagt är,
043:002 då svarade Asarja, Hosajas son, och Johanan, Kareas son, och
        alla de övriga fräcka männen—dessa svarade Jeremia: »Det är
        icke sant vad du säger; HERREN, vår Gud, har icke sänt dig och
        låtit säga: 'I skolen icke begiva eder till Egypten, för att bo
        där såsom främlingar.'
043:003 Nej, det är Baruk, Nerias son, som uppeggar dig mot oss, på det
        att vi må bliva givna i kaldéernas hand, för att dessa skola
        döda oss eller föra oss bort till Babel.»
043:004 Och varken Johanan, Kareas son, eller någon av krigshövitsmännen
        eller någon av folket ville höra HERRENS röst och stanna kvar i
        Juda land.
043:005 I stället togo Johanan, Kareas son, och alla krigshövitsmännen
        med sig alla de kvarblivna av Juda, dem som från alla de folk
        till vilka de hade varit fördrivna hade kommit tillbaka, för att
        bo i Juda land,
043:006 både män, kvinnor och barn, där till konungadöttrarna och alla
        andra som Nebusaradan, översten för drabanterna, hade lämnat
        kvar hos Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, jämväl
        profeten Jeremia och Baruk, Nerias son,
043:007 och begåvo sig till Egyptens land, ty de ville icke höra HERRENS
        röst. Och de kommo så fram till Tapanhes.

043:008 Och HERRENS ord kom till Jeremia i Tapanhes; han sade:
043:009 Tag dig några stora stenar och mura in dem i murbruket, där
        tegelgolvet lägges, vid ingången till Faraos hus i Tapanhes; gör
        detta inför judiska mäns ögon
043:010 och säg till dem: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, jag
        skall sända åstad och hämta min tjänare Nebukadressar, konungen
        i Babel, och hans tron skall jag sätta upp ovanpå de stenar som
        jag har låtit mura in har, och han skall på dem breda ut sin
        tronmatta.
043:011 Ty han skall komma och slå Egyptens land och giva i pestens våld
        den som hör pesten till, i fångenskapens våld den som hör
        fångenskapen till, i svärdets våld den som hör svärdet
        till.
043:012 Och jag skall tända eld på Egyptens gudahus, och han skall
        bränna upp dem och föra gudarna bort. Och han skall rensa
        Egyptens land från ohyra, likasom en herde rensar sin mantel;
        sedan skall han draga därifrån i god ro.
043:013 Och han skall slå sönder stoderna i Bet-Semes i Egyptens land,
        och Egyptens gudahus skall han bränna upp i eld.

044:001 Detta är det ord som kom till Jeremia angående alla de judar som
        bodde i Egyptens land, dem som bodde i Migdol, Tapanhes, Nof och
        Patros' land; han sade:
044:002 »Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: I haven sett all den
        olycka som jag har låtit komma över Jerusalem och över alla Juda
        städer—Se, de äro nu ödelagda, och ingen bor i dem;
044:003 detta för den ondskas skull som de bedrevo till att förtörna
        mig, i det att de gingo bort och tände offereld och tjänade
        andra gudar, som varken I själva eller edra fäder haden känt.
044:004 Och titt och ofta sände jag till eder alla mina tjänare
        profeterna och lät säga: 'Bedriven icke denna styggelse, som jag
        hatar.'
044:005 Men de ville icke höra eller böja sitt öra därtill, så att de
        omvände sig från sin ondska och upphörde att tända offereld åt
        andra gudar.
044:006 Därför blev min förtörnelse och vrede utgjuten, och den brann i
        Juda städer och på Jerusalems gator, så att de blevo ödelagda
        och förödda, såsom de nu äro.
044:007 Och nu säger HERREN, härskarornas Gud, Israels Gud, så: Varför
        bereden I eder själva stor olycka? I utroten ju ur Juda både
        man och kvinna, både barn och spenabarn bland eder, så att ingen
        kvarleva av eder kommer att återstå;
044:008 I förtörnen ju mig genom edra händers verk, i det att I tänden
        offereld åt andra gudar i Egyptens land, dit I haven kommit, för
        att bo där såsom främlingar. Härav måste ske att I varden
        utrotade, och bliven ett exempel som man nämner, när man
        förbannar, och ett föremål för smälek bland alla jordens folk.
044:009 Haven I förgätit edra fäders onda gärningar och Juda konungars
        onda gärningar och deras hustrurs onda gärningar och edra egna
        onda gärningar och edra hustrurs onda gärningar, vad de gjorde i
        Juda land och på Jerusalems gator?
044:010 Ännu i dag äro de icke ödmjukade; de frukta intet och vandra
        icke efter min lag och mina stadgar, dem som jag förelade eder
        och edra fäder.
044:011 Därför säger HERREN Sebaot, Israels Gud, så: Se, jag skall vända
        mitt ansikte mot eder till eder olycka, till att utrota hela
        Juda.
044:012 Och jag skall gripa de kvarblivna av Juda, som hava ställt sin
        färd till Egyptens land, för att bo där såsom främlingar. Och de
        skola allasammans förgås, i Egyptens land skola de falla; genom
        svärd och hunger skola de förgås, både små och stora, ja, genom
        svärd och hunger skola de dö. Och de skola bliva ett exempel som
        man nämner, när man förbannar, och ett föremål för häpnad,
        bannande och smälek.
044:013 Och jag skall hemsöka dem som bo i Egyptens land, likasom jag
        hemsökte Jerusalem, med svärd, hunger och pest.
044:014 Och bland de kvarblivna av Juda, som hava kommit för att bo
        såsom främlingar där i Egyptens land, skall ingen kunna rädda
        sig och slippa undan, så att han kan vända tillbaka till Juda
        land, dit de dock åstunda att få vända tillbaka, för att bo
        där. Nej, de skola icke få vända tillbaka dit, förutom några få
        som bliva räddade.»

044:015 Då svarade alla männen—vilka väl visste att deras hustrur
        tände offereld åt andra gudar—och alla kvinnorna, som stodo
        där i en stor hop, så ock allt folket som bodde i Egyptens land,
        i Patros, de svarade Jeremia och sade:
044:016 »I det som du har talat till oss i HERRENS namn vilja vi icke
        hörsamma dig,
044:017 utan vi vilja göra allt vad vår mun har lovat, nämligen tända
        offereld åt himmelens drottning och utgjuta drickoffer åt henne,
        såsom vi och våra fader, våra konungar och furstar gjorde i Juda
        städer och på Jerusalems gator. Då hade vi bröd nog, och det
        gick oss väl, och vi sågo icke till någon olycka.
044:018 Men från den stund då vi upphörde att tända offereld åt
        himmelens drottning och utgjuta drickoffer åt henne hava vi
        lidit brist på allt, och förgåtts genom svärd och hunger.
044:019 Och när vi nu tända offereld åt himmelens drottning och utgjuta
        drickoffer åt henne, är det då utan våra mäns samtycke som vi åt
        henne göra offerkakor, vilka äro avbilder av henne, och som vi
        utgjuta drickoffer åt henne?»

044:020 Men Jeremia sade till allt folket, till männen och kvinnorna och
        allt folket, som hade givit honom detta svar, han sade:
044:021 »Förvisso har HERREN kommit ihåg och tänkt på huru I haven tänt
        offereld i Juda städer och på. Jerusalems gator, både I själva
        och edra fäder, både edra konungar och furstar och folket i
        landet.
044:022 Och HERREN kunde icke längre hava fördrag med eder för edert
        onda väsendes skull, och för de styggelsers skull som I
        bedreven, utan edert land blev ödelagt och ett föremål för
        häpnad och förbannelse, så att ingen kunde bo där, såsom vi nu
        se.
044:023 Därför att I tänden offereld och syndaden mot HERREN och icke
        villen höra HERRENS röst eller vandra efter hans lag, efter hans
        stadgar och vittnesbörd, därför har denna olycka träffat eder,
        såsom vi nu se».

044:024 Och Jeremia sade ytterligare till allt folket och till alla
        kvinnorna: »Hören HERRENS ord, I alla av Juda, som ären i
        Egyptens land,
044:025 Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: I och edra hustrur haven
        med edra händer fullgjort vad I taladen med eder mun, när I
        saden: 'Förvisso vilja vi fullgöra de löften som vi gjorde, att
        tända offereld åt himmelens drottning och utgjuta drickoffer åt
        henne.' Välan, I mån hålla edra löften och fullgöra edra
        löften;
044:026 men hören då också HERRENS ord, I alla av Juda, som bon i
        Egyptens land: Se, jag svär vid mitt stora namn, säger HERREN,
        att i hela Egyptens land mitt namn icke mer skall varda nämnt av
        någon judisk mans mun, så att han säger: 'Så sant Herren, HERREN
        lever.'
044:027 Ty se, jag skall vaka över dem, till deras olycka, och icke till
        deras lycka, och alla män av Juda, som äro i Egyptens land,
        skola förgås genom svärd och hunger, till dess att de hava fått
        en ände.
044:028 Och allenast några som undkomma svärdet skola få vända tillbaka
        från Egyptens land till Juda land, en ringa hop. Och så skola
        alla kvarblivna av Juda, som hava kommit till Egyptens land, för
        att bo där såsom främlingar, få förnimma vilkens ord det är som
        bliver beståndande, mitt eller deras.

044:029 Och detta skall för eder vara tecknet till att jag skall hemsöka
        eder på denna ort, säger HERREN, och I skolen så förnimma att
        mina ord om eder förvisso skola bliva beståndande, eder till
        olycka:
044:030 Så säger HERREN: Se, jag skall giva Farao Hofra, konungen i
        Egypten i hans fienders hand och i de mäns hand, som stå efter
        hans liv, likasom jag har givit Sidkia, Juda konung, i
        Nebukadressars, den babyloniske konungens, hand, hans som var
        hans fiende, och som stod efter hans liv.»

045:001 Detta är det ord som profeten Jeremia talade till Baruk, Nerias
        son, när denne efter Jeremias diktamen tecknade upp dessa tal i
        en bok, under Jojakims, Josias sons, Juda konungs, fjärde
        regeringsår; han sade:
045:002 Så säger HERREN, Israels Gud, om dig, Baruk:
045:003 Du säger: »Ve mig, ty HERREN har lagt ny sorg till min förra
        plåga! Jag är så trött av suckande och finner ingen ro.»
045:004 Men så skall du svara honom: Så säger HERREN: Se, vad jag har
        byggt upp, det måste jag riva ned, och vad jag har planterat,
        det måste jag rycka upp; och detta gäller hela jorden.
045:005 Och du begär stora ting för dig! Begär icke något sådant; ty
        se, jag skall låta olycka komma över all kött, säger HERREN, men
        dig skall jag låta vinna ditt liv såsom ett byte, till vilken
        ort du än må gå.

046:001 Detta är vad som kom till profeten Jeremia såsom HERRENS ord om hednafolken.

046:002 Om Egypten, angående den egyptiske konungen Farao Nekos här, som stod invid floden Frat, vid Karkemis, och som blev slagen av Nebukadressar, konungen i Babel, i Jojakims, Josias sons, Juda konungs, fjärde regeringsår.

046:003 Reden till sköld och skärm,
              och rycken fram till strid.
046:004 Spännen för hästarna och bestigen springarna,
              och ställen upp eder,
              med hjälmarna på.
          Gören spjuten blanka,
              ikläden eder pansaren.

046:005 Men varav kommer detta som jag nu ser?
              De äro förfärade.
          De vika tillbaka;
              deras hjältar bliva slagna.
          De taga till flykten
              utan att vända sig om.
          Skräck från alla sidor!
              säger HERREN.
046:006 Ej ens den snabbaste kan fly undan,
              ej ens hjälten kan rädda sig.
          Norrut, invid floden Frat,
              där stappla de och falla.

046:007 Vem är denne som stiger upp såsom Nilfloden,
          denne vilkens vatten svalla såsom strömmar?
046:008 Det är Egypten som stiger upp såsom Nilfloden,
          och såsom strömmar svalla hans vatten.
          Han säger: »Jag vill stiga upp och övertäcka landet;
          jag vill fördärva städerna och dem som bo därinne.»
046:009 Ja, dragen ditupp, I hästar;
              stormen fram, I vagnar.
          Må hjältarna tåga fram,
              etiopier och putéer,
              rustade med sköldar,
          och ludéer, rustade med bågar,
          bågar som de spänna.
046:010 Ty detta är Herrens; HERREN Sebaots, dag,
          en hämndedag, då han skall hämnas på sina motståndare;
          nu skall svärdet frossa sig mätt
          och dricka sig rusigt av deras blod.
          Ty ett slaktoffer vill Herren, HERREN Sebaot, anställa
          i nordlandet vid floden Frat.
046:011 Drag upp till Gilead och hämta balsam,
          du jungfru dotter Egypten.
          Men förgäves skaffar du dig läkemedel i mängd;
          du kan icke bliva helad.
046:012 Folken få höra om din skam,
          och av dina klagorop bliver jorden full;
          ty den ene hjälten stapplar på den andre,
          och de falla båda tillsammans.

046:013 Detta är det ord som HERREN talade till profeten Jeremia om att
Nebukadressar, konungen i Babel, skulle komma och slå Egyptens
land:

046:014 Förkunnen i Egypten
              och kungören i Migdol,
          ja, kungören i Nof,
              så ock i Tapanhes,
          och sägen: »Träd fram och gör dig redo,
          ty svärdet frossar runt omkring dig.»
046:015 Varför äro dina väldige slagna till marken?
          De kunde ej hålla stånd, ty HERREN stötte dem bort.
046:016 Han kom många att stappla,
          och så föllo de, den ene över den andre;
          de ropade: »Upp, låt oss vända tillbaka till vårt folk
          och till vårt fädernesland,
          undan det härjande svärdet.»
046:017 Ja, man ropar där:
          »Farao är förlorad, Egyptens konung!
          Han har förfelat sin tid.»
046:018 Så sant jag lever, säger konungen,
          han vilkens namn är HERREN Sebaot,
          en skall komma, väldig såsom Tabor ibland bergen,
          såsom Karmel vid havet.
046:019 Så reden nu till åt eder, I dottern Egyptens inbyggare,
          vad man behöver, när man skall gå i landsflykt.
          Ty Nof skall bliva en ödemark
          och varda uppbränt, så att ingen kan bo där.

046:020 En skön kviga är Egypten;
          men en broms kommer farande norrifrån.
046:021 Också de legoknektar hon har i sitt land,
              lika gödda kalvar,
          ja, också de vända då om och fly allasammans,
              de kunna icke hålla stånd.
          Ty deras ofärds dag har kommit över dem,
              deras hemsökelses tid.
046:022 Tyst smyger hon undan såsom en krälande orm,
              ty med härsmakt draga de fram,
          och med yxor komma de över henne,
              såsom gällde det att hugga ved.
046:023 De fälla hennes skog, säger HERREN,
              ty ogenomtränglig är den;
          talrikare äro de än gräshoppor,
              ja, de kunna ej räknas.
046:024 På skam kommer dottern Egypten;
              hon bliver given i nordlandsfolkets hand.

046:025 Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, jag skall hemsöka Amon
        från No, så ock Farao och Egypten med dess gudar och dess
        konungar, ja, både Farao och dem som förlita sig på honom.
046:026 Och jag skall giva dem i de mans hand, som stå efter deras liv,
        i Nebukadressars, den babyloniske konungens, och i hans tjänares
        hand. Men därefter skall landet bliva bebott såsom i forna
        dagar, säger HERREN.

046:027 Så frukta då icke, du min tjänare Jakob,
              och var ej förfärad, du Israel;
          ty se, jag skall frälsa dig ur det avlägsna landet,
              och dina barn ur deras fångenskaps land.
          Och Jakob skall få komma tillbaka
              och leva i ro och säkerhet,
              och ingen skall förskräcka honom.
046:028 Ja, frukta icke, du min tjänare Jakob, säger HERREN,
              ty jag är med dig.
          Och jag skall göra ände på alla de folk
          till vilka jag har drivit dig bort;
          men på dig vill jag ej alldeles göra ände,
          jag vill blott tukta dig med måtta;
          ty alldeles ostraffad kan jag ju ej låta dig bliva.

047:001 Detta är vad som kom till profeten Jeremia såsom HERRENS ord om
        filistéerna, förrän Farao hade intagit Gasa.
047:002 Så säger HERREN:
          Se, vatten stiga upp norrifrån
              och växa till en översvämmande ström;
          de översvämma landet och allt vad däri är,
              städerna med dem som bo därinne.
          Och människorna ropa,
              alla landets inbyggare jämra sig
047:003 När bullret höres av hans hingstars hovslag,
              när hans vagnar dåna,
              när hans hjuldon rassla,
          då se ej fäderna sig om efter barnen,
              så maktlösa stå de
047:004 inför den dag som kommer
              med fördärv över alla filistéer,
          med undergång för alla dem som äro kvar
              till att försvara Tyrus och Sidon.
          Ty HERREN skall fördärva filistéerna,
              kvarlevan från Kaftors ö.
047:005 Skallighet stundar för Gasa,
              det är förbi med Askelon,
          med kvarlevan i deras dalbygd.
              Huru länge skall du rista märken på dig?

047:006 Ack ve! Du HERRENS svärd,
              när skall du äntligen få ro,
          Drag dig tillbaka i din skida,
              vila dig och var stilla.
047:007 Dock, huru skulle det kunna få ro,
              då det är HERRENS bud det utför?
          Mot Askelon, mot Kustlandet vid havet,
              mot dem har han bestämt det.

          Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud:
          Ve över Nebo, ty det är förstört!
          Kirjataim har kommit på skam och är intaget,
          fästet har kommit på skam och ligger krossat.
048:002 Moabs berömmelse är icke mer.
          I Hesbon förehar man onda anslag mot det:
          »Upp, låt oss utrota det, så att det icke mer är ett folk.»
          Också du, Madmen, skall förgöras,
          svärdet skall följa dig i spåren.
048:003 Klagorop höras från Horonaim,
          förödelse och stort brak.
048:004 Ja, Moab ligger förstört;
          högljutt klaga dess barn.
048:005 Uppför Halluhots höjd stiger man under gråt,
          och på vägen ned till Horonaim
          höras ångestfulla klagorop över förstörelsen.
048:006 Flyn, rädden edra liv,
          och bliven som torra buskar i öknen.
048:007 Ty därför att du förlitar dig på dina verk
          och dina skatter, skall ock du bliva intagen;
          och Kemos skall gå bort i fångenskap
          och hans präster och furstar med honom.
048:008 Och en förhärjare skall komma över var stad,
          så att ingen stad skall kunna rädda sig;
          dalen skall bliva förstörd och slätten ödelagd,
          såsom HERREN har sagt.
048:009 Given vingar åt Moab,
          ty flygande måste han fly bort.
          Hans städer skola bliva mark,
          och ingen skall bo i dem.
048:010 Förbannad vare den som försumligt
              utför HERRENS verk,
          förbannad vare den som dröjer
              att bloda sitt svärd.

048:011 I säkerhet har Moab levat från sin ungdom
              och har legat i ro på sin drägg;
          han har icke varit tömd ur ett kärl i ett annat,
              icke vandrat bort i fångenskap;
          därför har hans smak behållit sig,
              och hans lukt har ej förvandlats.
048:012 Se, därför skola dagar komma, säger HERREN,
          då jag skall sända till honom vintappare,
              som skola tappa honom
          och tömma hans kärl
              och krossa hans krukor.
048:013 Då skall Moab komma på skam med Kemos,
          likasom Israels hus kom på skam med Betel,
              som det förlitade sig på.
048:014 Huru kunnen I säga: »Vi äro hjältar
              och tappra män i striden»?
048:015 Moab skall ändå bliva förstört,
              dess städer skola gå upp i rök,
          och dess utvalda unga manskap
              måste ned till att slaktas;
          så säger konungen,
              han vilkens namn är HERREN Sebaot.
048:016 Snart kommer Moabs ofärd,
              och hans olycka hastar fram med fart.
048:017 Ömken honom, I alla som bon omkring honom,
              I alla som kännen hans namn.
          Sägen: »Huru sönderbruten är icke den starka spiran,
              den präktiga staven!»

048:018 Stig ned från din härlighet och sätt dig på torra marken,
              du dottern Dibons folk;
          ty Moabs förhärjare drager upp mot dig
              och förstör dina fästen.
048:019 Ställ dig vid vägen och spela omkring dig,
              du Aroers folk;
          fråga männen som fly och kvinnorna som söka rädda sig,
              säg: »Vad har hänt?»
048:020 Moab har kommit på skam, ja, det är krossat;
              jämren eder och ropen
          Förkunnen vid Arnon
              att Moab är förstört.

048:021 Domen har kommit över slättlandet, över Holon, Jahas och Mofaat, 048:022 över Dibon, Nebo och Bet-Diblataim, 048:023 över Kirjataim, Bet-Gamul och Bet-Meon, 048:024 över Keriot och Bosra och över alla andra städer i Moabs land, vare sig de ligga fjärran eller nära. 048:025 Avhugget är Moabs horn, och hans arm är sönderbruten, säger HERREN.

048:026 Gören honom drucken, ty han har förhävt sig mot HERREN;
              ja, må Moab ragla omkull i sina egna spyor
          och bliva till åtlöje, också han.
048:027 Eller var icke Israel till ett åtlöje för dig?
          Blev han då ertappad bland tjuvar,
          eftersom du skakar huvudet, så ofta du talar om honom?

048:028 Övergiven edra städer
              och byggen bo i klipporna,
              I Moabs inbyggare,
          och bliven lika duvor
              som bygga sina nästen
              bortom klyftans gap.

048:029 Vi hava hört om Moabs högmod,
              det övermåttan höga,
          om hans stolthet, högmod och högfärd
              och hans hjärtas förhävelse.
048:030 Jag känner, säger HERREN, hans övermod och opålitlighet,
              hans lösa tal och opålitliga handlingssätt.
048:031 Därför måste jag jämra mig för Moabs skull;
              över hela Moab måste jag klaga.
          Över Kir-Heres' män må man sucka.
048:032 Mer än Jaeser gråter, måste jag gråta över dig,
              du Sibmas vinträd,
          du vars rankor gingo över havet
              och nådde till Jaesers hav;
          mitt i din sommar och din vinbärgning
              har ju en förhärjare slagit ned.
048:033 Glädje och fröjd är nu avbärgad
              från de bördiga fälten
              och från Moabs land.
          På vinet i pressarna har jag gjort slut;
              man trampar ej mer vin under skördeskri,
              skördeskriet är intet skördeskri mer.
048:034 Från Hesbon, jämmerstaden, ända till Eleale,
               ända till Jahas upphäver man rop,
          och från Soar ända till Horonaim,
               till Eglat-Selisia;
          ty också Nimrims vatten
               bliva torr ökenmark.
048:035 Och jag skall i Moab så göra, säger HERREN,
              att ingen mer frambär offer på offerhöjden
          och ingen mer tänder offereld åt sin gud.

048:036 Därför klagar mitt hjärta såsom en flöjt över Moab, ja, mitt
        hjärta klagar såsom en flöjt över Kir-Heres' män: vad de hava
        kvar av sitt förvärv går ju förlorat.
048:037 Ty alla huvuden äro skalliga och alla skägg avskurna; på alla
        händer äro sårmärken och omkring länderna
        säcktyg.
048:038 På alla Moabs tak och på dess torg höres allenast dödsklagan, ty
        jag har krossat Moab såsom ett värdelöst kärl, säger HERREN.

048:039 Huru förfärad är han icke! I mån jämra eder. Huru vänder icke
Moab ryggen till med blygd! Ja, Moab bliver ett åtlöje och en
skräck för alla dem som bo däromkring.

048:040 Ty så säger HERREN: Se, en som liknar en örn svävar fram och
        breder ut sina vingar över Moab.
048:041 Keriot bliver intaget, bergfästena bliva erövrade. Och Moabs
        hjältars hjärtan bliva på den dagen såsom en kvinnas hjärta, när
        hon är barnsnöd.
048:042 Ja, Moab skall förgöras så att det icke mer är ett folk, ty det
        har förhävt sig mot HERREN.

048:043 Faror, fallgropar och fällor vänta eder, I Moabs inbyggare,
        säger HERREN.
048:044 Om någon flyr undan faran, så störtar han i fallgropen, och om
        han kommer upp ur fallgropen, så fångas han i fällan. Ty jag
        skall låta ett hemsökelsens år komma över dem, över Moab, säger
        HERREN.
048:045 I Hesbons skugga stanna de, det är ute med flyktingarnas kraft.

          Ty eld gick ut från Hesbon,
          en låga från Sihons land;
          och den förtärde Moabs tinning,
          hjässan på stridslarmets söner.
048:046 Ve dig, Moab!
          Förlorat är Kemos' folk.
          Ty dina söner äro tagna till fånga,
          och dina döttrar förda bort i fångenskap.

          Så säger HERREN:
          Har Israel nu inga barn,
          eller har han ingen arvinge mer?
          Eller varför har Malkam tagit arv, efter Gad,
          och varför bor hans folk i dess städer?
049:002 Se, därför skola dagar komma, säger HERREN
          då jag skall låta höra ett härskri
          mot Rabba i Ammons barns land;
          och då skall det bliva en öde grushög,
          och dess lydstäder skola brännas upp i eld;
          och Israel skall då taga arv
          efter dem som hava tagit hans arv, säger HERREN.
049:003 Jämra dig, du Hesbon, ty Ai är förstört;
          ropen, I Rabbas döttrar.
          Höljen eder i sorgdräkt, klagen,
          och gån omkring i gårdarna;
          ty Malkam måste vandra bort i fångenskap,
          och hans präster och furstar med honom.

049:004 Varför berömmer du dig av dina dalar, av att din dal flödar
        över, du avfälliga dotter? Du som förlitar dig på dina skatter
        och säger: »Vem skall väl komma åt mig?»,
049:005 se, jag skall låta förskräckelse komma över dig från alla dem
        som bo omkring dig, säger Herren, HERREN Sebaot. Och I skolen
        varda bortdrivna, var och en åt sitt håll och ingen skall
        församla de flyktande.
049:006 Men därefter skall jag åter upprätta Ammons barn, säger HERREN.

          Så säger HERREN Sebaot:
          Finnes då ingen vishet mer i Teman?
          Har all rådighet försvunnit ifrån de förståndiga?
              Är deras vishet uttömd?
049:008 Flyn, vänden om, gömmen eder djupt nere,
              I Dedans inbyggare.
          Ty över Esau skall jag låta ofärd komma
              på hans hemsökelses tid.
049:009 När vinbärgare komma över dig,
              skola de icke lämna kvar någon efterskörd.
          När tjuvar komma om natten,
              skola de fördärva så mycket dem lyster.
049:010 Ty jag skall blotta Esau,
              jag skall uppenbara hans gömslen,
          och han skall icke lyckas hålla sig dold;
          fördärv skall drabba hans barn, hans bröder och grannar,
              och han skall icke mer vara till.
049:011 Bekymra dig ej om dina faderlösa, jag vill behålla dem vid liv;
              och må dina änkor förtrösta på mig.

049:012 Ty så säger HERREN: Se, de som icke hade förskyllt att dricka
        kalken, de nödgas att dricka den; skulle då du bliva ostraffad?
        Nej, du skall icke bliva ostraffad, utan skall nödgas att dricka
        den.
049:013 Ty vid mig själv har jag svurit, säger HERREN, att Bosra skall
        bliva ett föremål för häpnad och smälek; det skall förödas och
        bliva ett exempel som man nämner, när man förbannar; och alla
        dess lydstäder skola bliva ödemarker för evärdlig tid.

049:014 Ett budskap har jag hört från HERREN,
              och en budbärare är utsänd bland folken:
          »Församlen eder och kommen emot det,
              och stån upp till strid.
049:015 Ty se, jag skall göra dig ringa bland folken,
              föraktad bland människorna.
049:016 Den förfäran du väckte har bedragit dig,
              ja, ditt hjärtas övermod,
          där du sitter ibland bergsklyftorna
              och håller dig fast högst uppe på höjden.
          Om du än byggde ditt näste så högt uppe som örnen,
          så skulle jag dock störta dig ned därifrån, säger HERREN.

049:017 Och Edom skall bliva ett föremål för häpnad; alla som gå där
        fram skola häpna och vissla vid tanken på alla dess plågor.
049:018 Likasom när Sodom och Gomorra med sina grannstäder omstörtades,
        säger HERREN, så skall ingen mer bo där och intet människobarn
        där vistas.

049:019 Se, lik ett lejon som drager upp från Jordanbygdens snår och
        bryter in på frodiga betesmarker skall jag i ett ögonblick jaga
        dem bort därifrån; och den som jag utväljer skall jag sätta till
        herde över dem. Ty vem är min like, och vem kan ställa mig till
        ansvar? Och vilken är den herde som kan bestå inför mig?
049:020 Hören därför det råd som HERREN har lagt mot Edom, och de tankar
        som han har mot Temans inbyggare: Ja, herdegossarna skola
        sannerligen släpas bort; sannerligen, deras betesmark skall
        häpna över dem.
049:021 Vid dånet av deras fall bävar jorden; man skriar så, att ljudet
        höres ända borta vid Röda havet.
049:022 Se, en som liknar en örn lyfter sig och svävar fram och breder
        ut sina vingar över Bosra. Och Edoms hjältars hjärtan bliva på
        den dagen såsom en kvinnas hjärta, när hon är i barnsnöd.

          Hamat och Arpad komma på skam;
          ty ett ont budskap få de höra,
              och de betagas av ångest.
          I havet råder oro;
              det kan ej vara stilla.
049:024 Damaskus förlorar modet,
              det vänder sig om till flykt,
              ty skräck har fattat det;
          ångest och vånda har gripit det,
              lik en barnaföderskas.
049:025 Varför lät man den icke vara,
              den berömda staden,
              min glädjes stad?
049:026 Så måste nu dess unga män
              falla på dess gator,
          och alla dess stridsmän
              förgöras på den dagen,
          säger HERREN Sebaot.
049:027 Och jag skall tända eld
              på Damaskus' murar,
          och elden skall förtära
              Ben-Hadads palatser.

049:028 Om Kedar och Hasors riken, som blevo slagna av Nebukadressar,
konungen i Babel.

        Så säger HERREN:
          Upp, ja, dragen åstad upp mot Kedar,
          och fördärven Österlandets söner.
049:029 Deras hyddor och deras hjordar må man taga,
          deras tält och allt deras bohag
          och deras kameler må föras bort ifrån dem
          och man må ropa över dem; »Skräck från alla sidor!»
049:030 Flyn, ja, flykten med hast,
          gömmen eder djupt nere, I Hasors inbyggare, säger HERREN,
          ty Nebukadressar, konungen i Babel,
          har lagt råd mot eder
          och tänkt ut mot eder ett anslag.
049:031 Upp, säger HERREN, ja, dragen ditupp
          mot ett fredligt folk, som bor där i trygghet,
          utan både portar och bommar,
          i sin avskilda boning.
049:032 Deras kameler skola bliva edert byte,
          och deras myckna boskap skall bliva edert rov;
          och jag skall förströ dem åt alla väderstreck,
          männen med det kantklippta håret
          och från alla sidor skall jag låta ofärd
          komma över dem, säger HERREN.
049:033 Och Hasor skall bliva en boning för schakaler
          en ödemark till evärdlig tid;
          ingen skall mer bo där
          och intet människobarn där vistas.

049:034 Detta är vad som kom till profeten Jeremia såsom HERRENS ord om
        Elam, i begynnelsen av Sidkias, Juda konungs, regering; han
        sade:
049:035 Så säger HERREN Sebaot: Se, jag skall bryta sönder Elams båge,
        deras yppersta makt.
049:036 Och från himmelens fyra ändar skall jag låta fyra vindar komma
        mot Elam, och skall förströ dess folk åt alla dessa väderstreck;
        och intet folk skall finnas, dit icke de fördrivna ifrån Elam
        skola komma.
049:037 Och jag skall göra elamiterna förfärade för sina fiender och för
        dem som stå efter deras liv, och jag skall låta olycka komma
        över dem, min vredes glöd, säger HERREN. Jag skall sända
        svärdet efter dem, till dess att jag har gjort ände på dem.
049:038 Och jag skall sätta upp min tron i Elam och förgöra där både
        konung och furstar, säger HERREN.
049:039 Men i kommande dagar skall jag åter upprätta Elam, säger HERREN.

050:001 Detta är det ord som HERREN talade om Babel, om kaldéernas land,
genom profeten Jeremia.

050:002 Förkunnen detta bland folken och kungören det, och resen upp ett
        baner; kungören det, döljen det icke. Sägen: Babel är intaget,
        Bel har kommit på skam, Merodak är krossad, ja, dess avgudar
        hava kommit på skam, dess eländiga avgudar äro krossade.
050:003 Ty ett folk drager upp mot det norrifrån, som skall göra dess
        land till en ödemark, så att ingen kan bo däri; både människor
        och djur skola fly bort.

050:004 I de dagarna och på den tiden, säger HERREN, skola Israels barn
        komma vandrande tillsammans med Juda barn; under gråt skola de
        gå åstad och söka HERREN, sin Gud.
050:005 De skola fråga efter Sion; hitåt skola deras ansikten vara
        vända: »Kommen! Må man nu hålla fast vid HERREN i ett evigt
        förbund, som aldrig varder förgätet.»

050:006 En vilsekommen hjord var mitt folk. Deras herdar hade fört dem
        vilse och läto dem irra omkring på bergen. Så strövade de från
        berg till höjd och glömde sin rätta lägerplats.
050:007 Alla som träffade på dem åto upp dem, och deras ovänner sade:
        »Vi ådraga oss ingen skuld därmed.» Så skedde, därför att de
        hade syndat mot HERREN, rättfärdighetens boning, mot HERREN,
        deras fäders hopp.

050:008 Flyn ut ur Babel, dragen bort ifrån kaldéernas land, och bliven
        lika bockar som hasta framför hjorden.
050:009 Ty se, jag skall uppväcka från nordlandet en hop av stora folk
        och föra dem upp mot Babel, och de skola rusta sig till strid
        mot det; från det hållet skall det bliva intaget. Deras pilar
        skola vara såsom en lyckosam hjältes, som icke vänder tillbaka
        utan seger.
050:010 Och Kaldeen skall lämnas till plundring; dess plundrare skola
        alla få nog, säger HERREN.
050:011 Ja, om I än glädjens och fröjden eder, I som skövlen min
        arvedel, om I än hoppen såsom kvigor på tröskplatsen och frusten
        såsom hingstar,
050:012 eder moder skall dock komma storligen på skam; hon som har fött
        eder skall få blygas. Se, bland folken skall hon bliva den
        yttersta—en öken, ett torrt land och en hedmark!
050:013 För HERRENS förtörnelses skull måste det ligga obebott och
        alltigenom vara en ödemark. Alla som gå fram vid Babel skola
        häpna och vissla vid tanken på alla dess plågor.

050:014 Rusten eder till strid mot Babel från alla sidor, I som spännen
        båge; skjuten på henne, sparen icke på pilarna; ty mot HERREN
        har hon syndat.
050:015 Höjen segerrop över henne på alla sidor: »Hon har måst giva sig;
        fallna äro hennes stödjepelare, nedrivna hennes murar!» Detta är
        ju HERRENS hämnd, så hämnens då på henne. Såsom hon har gjort,
        så mån I göra mot henne.
050:016 Utroten ur Babel både dem som så och dem som i skördens tid föra
        lien. Undan det härjande svärdet må envar nu vända om till sitt
        folk och envar fly hem till sitt land.

050:017 Israel var ett vilsekommet får som jagades av lejon. Först åts
        det upp av konungen i Assyrien, och sist har Nebukadressar,
        konungen i Babel, gnagt dess ben.
050:018 Därför säger HERREN Sebaot, Israels Gud, så: Se, jag skall
        hemsöka konungen i Babel och hans land, likasom jag har hemsökt
        konungen i Assyrien.
050:019 Och jag skall föra Israel tillbaka till hans betesmarker, och
        han skall få gå bet på Karmel och i Basan; och på Efraims berg
        och i Gilead skall han få äta sig mätt.
050:020 I de dagarna och på den tider säger HERREN, skall man söka efter
        Israels missgärning, och den skall icke mer vara till, och efter
        Juda synder, och de skola icke mer bliva funna; ty jag skall
        förlåta dem som jag låter leva kvar.

050:021 Drag ut mot Merataims land och mot inbyggarna i
        Pekod. Förfölj dem och döda dem och giv dem till spillo,
        säger HERREN, och gör i alla stycken såsom jag har befallt dig.
050:022 Krigsrop höras i landet, och stort brak.
050:023 Huru sönderbruten och krossad är den icke, den hammare som slog
        hela jorden! Huru har icke Babel blivit till häpnad bland
        folken!
050:024 Jag lade ut en snara för dig, och så blev du fångad, Babel,
        förrän du visste därav; du blev ertappad och gripen, ty det var
        med HERREN som du hade givit dig i strid.
050:025 HERREN öppnade sin rustkammare och tog fram sin vredes vapen. Ty
        ett verk hade Herren, HERREN Sebaot, att utföra i kaldéernas
        land.
050:026 Ja, kommen över det från alla sidor, öppnen dess förrådskammare,
        kasten i en hög vad där finnes, såsom man gör med säd, och given
        det till spillo; låten intet därav bliva kvar.
050:027 Nedgören alla dess tjurar, fören dem ned till att slaktas. Ve
        dem, ty deras dag har kommit, deras hemsökelses tid!
050:028 Hör huru de fly och söka rädda sig ur Babels land, för att i
        Sion förkunna HERRENS, vår Guds, hämnd, hämnden för hans tempel.

050:029 Båden upp mot Babel folk i mängd, allt vad bågskyttar heter;
        lägren eder runt omkring det, låten ingen undkomma. Vedergällen
        det efter dess gärningar; gören mot det alldeles såsom det
        självt har gjort. Ty mot HERREN har det handlat övermodigt, mot
        Israels Helige.
050:030 Därför skola dess unga man falla på dess gator, och alla dess
        stridsmän skola förgöras på den dagen, säger HERREN.

050:031 Se, jag skall vända mig mot dig, du övermodige, säger Herren,
        HERREN Sebaot, ty din dag har kommit, den tid då jag vill
        hemsöka dig.
050:032 Då skall den övermodige stappla och falla, och ingen skall kunna
        upprätta honom. Och jag skall tända eld på hans städer, och
        elden skall förtära allt omkring honom.

050:033 Så säger HERREN Sebaot: Förtryckta äro Israels barn, och Juda
        barn jämte dem. Alla de som hava fart dem i fångenskap hålla dem
        fast och vilja icke släppa dem.
050:034 Men deras förlossare är stark; HERREN Sebaot är hans namn. Han
        skall förvisso utföras deras sak, så att han skaffar ro åt
        jorden—men oro åt Babels invånare.

050:035 Svärd komme över kaldéerna, säger HERREN, över Babels invånare,
        över dess furstar och dess visa män!
050:036 Svärd komme över lögnprofeterna, så att de stå där såsom dårar!
        Svärd komme över dess hjältar, så att de bliva förfärade!
050:037 Svärd komme över dess hästar och vagnar och över allt främmande
        folk därinne, så att de bliva såsom kvinnor! Svärd komme över
        dess skatter, så att de bliva tagna såsom byte!
050:038 Torka komme över dess vatten, så att de bliva uttorkade! Ty det
        är ett belätenas land, och skräckgudar dyrka de såsom vanvettiga
        människor.
050:039 Därför skola nu schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur,
        och strutsar skola där få sin boning. Aldrig mer skall det bliva
        bebyggt, från släkte till släkte skall det vara
        obebott.
050:040 Likasom när Sodom och Gomorra med sina grannstäder omstörtades
        av Gud, säger HERREN, så skall ingen mer bo där och intet
        människobarn där vistas.

050:041 Se, ett folk kommer norrifrån; ett stort folk och många konungar
        resa sig och komma från jordens yttersta ända.
050:042 De föra båge och lans, de äro grymma och utan förbarmande. Dånet
        av dem är såsom havets brus, och på sina hästar rida de fram,
        rustade såsom kämpar till strid, mot dig, du dotter Babel.
050:043 När konungen i Babel hör ryktet om dem, sjunka hans händer ned;
        ängslan griper honom, ångest lik en barnaföderskas.

050:044 Se, lik ett lejon som drager upp från Jordanbygdens snår och
        bryter in på frodiga betesmarker skall jag i ett ögonblick jaga
        dem bort därifrån; och den som jag utväljer skall jag sätta till
        herde över dem. Ty vem är min like, och vem kan ställa mig till
        ansvar? Och vilken är den herde som kan bestå inför mig?
050:045 Hören därför det råd som HERREN har lagt mot Babel, och de
        tankar som han har mot kaldéernas land: Ja, herdegossarna skola
        sannerligen släpas bort; sannerligen, deras betesmark skall
        häpna över dem.
050:046 När man ropar: »Babel är intaget», då bävar jorden, och ett
        skriande höres bland folken.

051:001 Så säger HERREN: Se, jag skall uppväcka mot Babel och mot
        Leb-Kamais inbyggare en fördärvares ande.
051:002 Och jag skall sända främlingar mot Babel, och de skola kasta det
        med kastskovlar och ödelägga dess land. Ja, från alla sidor
        skola de komma emot det på olyckans dag.
051:003 Skyttar skola spänna sina bågar mot dem som där spänna båge, och
        mot dem som där yvas i pansar. Skonen icke dess unga män, given
        hela dess här till spillo.
051:004 Dödsslagna män skola då falla i kaldéernas land och genomborrade
        man på dess gator.
051:005 Ty Israel och Juda äro icke änkor som hava blivit övergivna av
        sin Gud, av HERREN Sebaot, därför att deras land var fullt av
        skuld mot Israels Helige.
051:006 Flyn ut ur Babel; må var och en söka rädda sitt liv, så att I
        icke förgås genom dess missgärning. Ty detta är för HERREN en
        hämndens tid, då han vill vedergälla det vad det har gjort.

051:007 Babel var i HERRENS hand en gyllene kalk som gjorde hela jorden
        drucken. Av dess vin drucko folken, och så blevo folken såsom
        vanvettiga.
051:008 Men plötsligt är nu Babel fallet och krossat. Jämren eder över
        henne, hämten balsam för hennes plåga, om hon till äventyrs kan
        helas.
051:009 »Ja, vi hava sökt hela Babel, men hon har icke kunnat helas; låt
        oss lämna henne och gå var och en till sitt land. Ty hennes
        straffdom räcker upp till himmelen och når allt upp till
        skyarna.
051:010 HERREN har låtit vår rätt gå fram; kom, låt oss förtälja i Sion
        HERRENS, vår Guds, verk.»

051:011 Vässen pilarna, fatten sköldarna. HERREN har uppväckt de
        mediska konungarnas ande; ty hans tankar äro vända mot Babel
        till att fördärva det. Ja, HERRENS hämnd är här, hämnden för
        hans tempel.
051:012 Resen upp ett baner mot Babels murar, hållen sträng vakt,
        ställen ut väktare, läggen bakhåll; ty HERREN har fattat sitt
        beslut, och han gör vad han har talat mot Babels invånare.
051:013 Du som bor vid stora vatten och är så rik på skatter, din ände
        har nu kommit, din vinningslystnads mått är fyllt.
051:014 HERREN Sebaot har svurit vid sig själv: sannerligen, om jag än
        har uppfyllt dig med människor så talrika som gräshoppor, så
        skall man dock få upphäva skördeskri över dig.

051:015 Han har gjort jorden genom sin kraft,
          han har berett jordens krets genom sin vishet,
          och genom sitt förstånd har han utspänt himmelen.
051:016 När han vill låta höra sin röst,
          då brusa himmelens vatten,
          då låter han regnskyar stiga upp från jordens ända;
          han låter ljungeldar komma med regn
          och för vinden ut ur dess förvaringsrum.
051:017 Såsom dårar stå då alla människor där och begripa intet;
          guldsmederna komma då alla på skam med sina beläten,
          ty deras gjutna beläten äro lögn,
          och ingen ande är i dem.
051:018 De äro fåfänglighet, en tillverkning att le åt;
          när hemsökelsen kommer över dem, måste de förgås.
051:019 Men sådan är icke han som är Jakobs del;
          nej, det är han som har skapat allt,
          och särskilt sin arvedels stam.
          HERREN Sebaot är hans namn.

051:020 Du var min hammare, mitt stridsvapen;
          med dig krossade jag folk, med dig fördärvade jag riken.
051:021 Med dig krossade jag häst och ryttare;
          med dig krossade jag vagn och körsven.
051:022 Med dig krossade jag man och kvinna;
          med dig krossade jag gammal och ung;
          med dig krossade jag yngling och jungfru.
051:023 Med dig krossade jag herden och hans hjord;
          med dig krossade jag åkermannen och hans oxpar;
          med dig krossade jag ståthållare och landshövding.

051:024 Men nu skall jag vedergälla Babel och alla Kaldeens inbyggare
        allt det onda som de hava förövat mot Sion, inför edra ögon,
        säger HERREN.
051:025 Se, jag skall vända mig mot dig, du fördärvets berg, säger
        HERREN, du som fördärvade hela jorden; och jag skall uträcka min
        hand mot dig och vältra dig ned från klipporna och göra dig till
        ett förbränt berg,
051:026 så att man icke av dig skall kunna taga vare sig hörnsten eller
        grundsten, utan du skall bliva en ödemark för evärdlig tid,
        säger HERREN.

051:027 Resen upp ett baner på jorden, stöten i basun ibland folken,
        invigen folk till strid mot det, båden upp mot det riken, både
        Ararats, Minnis och Askenas', tillsätten hövdingar mot det,
        dragen ditupp med hästar som likna borstiga gräshoppor.
051:028 Invigen folk till strid mot det: Mediens konungar, dess
        ståthållare och alla dess landshövdingar, och hela det land som
        lyder under deras välde.
051:029 Då darrar jorden och bävar, ty nu fullbordas vad HERREN tänkte
        mot Babel: att han ville göra Babels land till en ödemark, där
        ingen skulle bo.
051:030 Babels hjältar upphöra att strida, de sitta stilla i sina
        fästen; deras styrka har försvunnit, de hava blivit såsom
        kvinnor. Man har tänt eld på dess boningar; dess bommar äro
        sönderbrutna.
051:031 Löparna löpa mot varandra, den ene budbäraren korsar den andres
        väg, med bud till konungen i Babel om att hela hans stad år
        intagen,
051:032 att vadställena äro besatta och dammarna förbrända i eld och
        krigsmännen gripna av skräck.

051:033 Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Dottern Babel är såsom
en tröskplats, när man just har trampat till den; ännu en liten
tid, och skördetiden kommer för henne.

051:034 Uppätit mig och förgjort mig har han, Nebukadressar, konungen i
        Babel. Han har gjort mig till ett tomt kärl; lik en drake har
        han uppslukat mig, han har fyllt sin buk med mina läckerheter
        och drivit mig bort.
051:035 »Den orätt mig har skett och det som har vederfarits mitt kött,
        det komme över Babel», så må Sions invånare säga; och »Mitt blod
        komme över Kaldeens inbyggare», så må Jerusalem säga.

051:036 Därför säger HERREN så:
          Se, jag skall utföra din sak
              och utkräva din hämnd.
          Jag skall låta dess hav sina bort
              och dess brunn uttorka,
051:037 och Babel skall bliva en stenhop,
              en boning för schakaler,
          ett föremål för häpnad och begabberi,
              så att ingen kan bo där.
051:038 Alla ryta de nu såsom lejon;
          de skria såsom lejonungar.
051:039 Men när de äro som mest upptända,
              skall jag tillreda åt dem ett gästabud;
          jag skall göra dem druckna,
              så att de jubla.
          Så skola de somna in i en evig sömn,
              ur vilken de aldrig skola uppvakna,
              säger HERREN.
051:040 Jag skall föra dem ned till att slaktas såsom lamm,
          likasom vädurar och bockar.

051:041 Huru har icke Sesak blivit intaget
          och hon som var hela jordens berömmelse erövrad!
          Huru har icke Babel blivit ett föremål
          för häpnad bland folken!
051:042 Havet steg upp över Babel;
          av dess brusande böljor blev det övertäckt.
051:043 Så blev av dess städer en ödemark,
          ett torrt land och en hedmark,
          ett land där ingen bor,
          och där intet människobarn går fram.
051:044 Ja, jag skall hemsöka Bel i Babel
          och taga ut ur hans gap vad han har slukat;
          och folken skola icke mer strömma till honom.
          Babels murar skola ock falla.

051:045 Dragen ut därifrån, mitt folk; må var och en söka rädda sitt liv
        undan HERRENS vredes glöd.
051:046 Varen icke försagda i edra hjärtan, och frukten icke för de
        olycksbud som höras i landet, om än ett olycksbud kommer det ena
        året och sedan nästa år ett nytt olycksbud, och om än våld råder
        på jorden och härskare står mot härskare.

051:047 Se, därför skola dagar komma, då jag skall hemsöka Babels
        beläten, och då hela dess land skall stå med skam och alla skola
        falla slagna därinne.
051:048 Då skola himmel och jord jubla över Babel, de och allt vad i dem
        är, då nu förhärjarna komma över det norrifrån, säger HERREN.
051:049 Ja, I slagna av Israel, också Babel måste falla, likasom för
        Babel människor föllo slagna över hela jorden.

051:050 I som haven lyckats rädda eder undan svärdet, gån åstad, stannen
        icke. Kommen ihåg HERREN, i fjärran land, och tänken på
        Jerusalem.
051:051 Vi stå här med skam, ja vi måste höra smädelse; blygsel höljer
        vårt ansikte, ty främlingar hava kastat sig över vad heligt som
        fanns i HERRENS hus.
051:052 Se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då jag skall hemsöka
        dess beläten, och då slagna män skola jämra sig i hela dess
        land.
051:053 Om Babel än stege upp till himmelen, och om det gjorde sin
        befästning än så hög och stark så skulle dock förhärjare ifrån
        mig komma över det, säger HERREN.

051:054 Klagorop höras från Babel, och stort brak från kaldéernas land.
051:055 Ty HERREN förhärjar Babel och gör slut på det stora larmet
        därinne. Och deras böljor brusa såsom stora vatten; dånet av dem
        ljuder högt.
051:056 Ty över det, över Babel, kommer en förhärjare, och dess hjältar
        tagas till fånga, deras bågar brytas sönder. Se, HERREN är en
        vedergällningens Gud; han lönar till fullo.
051:057 Ja, jag skall göra dess furstar druckna, så ock dess visa män,
        dess ståthållare, dess landshövdingar och dess hjältar, och de
        skola somna in i en evig sömn, ur vilken de aldrig skola
        uppvakna, säger konungen, han vilkens namn är HERREN Sebaot.

051:058 Så säger HERREN Sebaot:
          Det vida Babels murar
              skola i grund omstörtas,
          och dess höga portar
              skola brännas upp i eld.
          Så möda sig folken
              för det som skall bliva till intet,
          och folkslagen arbeta sig trötta
              för det som skall förbrännas av elden.

051:059 Detta är vad profeten Jeremia bjöd Seraja, son till Neria, son
        till Mahaseja, när denne begav sig till Babel med Sidkia, Juda
        konung, i hans fjärde regeringsår. Seraja var nämligen den som
        hade bestyret med lägerplatserna.
051:060 Och Jeremia tecknade i en och samma bok upp alla de olyckor som
        skulle komma över Babel, allt detta som nu är skrivet om Babel.
051:061 Jeremia sade till Seraja: »När du kommer till Babel, så se till,
        att du läser upp allt detta.
051:062 Och du skall säga: 'HERRE, du har själv talat om denna ort att
        du vill fördärva den, så att ingen mer skall bo där, varken
        någon människa eller något djur; ty den skall vara en ödemark
        för evärdlig tid.'
051:063 Och när du har läst upp boken till slut, så bind en sten vid den
        och kasta den ut i Frat,
051:064 och säg: 'På detta sätt skall Babel sjunka ned och icke mer
        komma upp, för den olyckas skull som jag skall låta komma över
        det, mitt under deras ävlan.'»

052:001 Sidkia var tjuguett år gammal, när han blev konung, och han
        regerade elva år i Jerusalem. Hans moder hette Hamital, Jeremias
        dotter, från Libna.
052:002 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom Jojakim
        hade gjort.
052:003 Ty på grund av HERRENS vrede skedde vad som skedde med Jerusalem
        och Juda, till dess att han kastade dem bort ifrån sitt ansikte.

        Och Sidkia avföll från konungen i Babel.
052:004 Då, i hans nionde regeringsår, i tionde månaden, på tionde dagen
        i månaden, kom Nebukadressar, konungen i Babel, med hela sin här
        till Jerusalem, och de belägrade det; och de byggde en
        belägringsmur runt omkring det.
052:005 Så blev staden belägrad och förblev så ända till konung Sidkias
        elfte regeringsår.
052:006 Men i fjärde månaden, på nionde dagen i månaden, var
        hungersnöden så stor i staden, att mängden av folket icke hade
        något att äta.
052:007 Och staden stormades, och allt krigsfolket flydde och drog ut ur
        staden om natten genom porten mellan de båda murarna (den port
        som ledde till den kungliga trädgården), medan kaldéerna lågo
        runt omkring staden; och de togo vägen åt Hedmarken till.
052:008 Men kaldéernas här förföljde konungen, och de hunno upp Sidkia
        på Jerikos hedmarker, sedan hela hans här hade övergivit honom
        och skingrat sig.
052:009 Och de grepo konungen och förde honom till den babyloniske
        konungen i Ribla i Hamats land; där höll denne rannsakning och
        dom med honom.
052:010 Och konungen i Babel lät slakta Sidkias barn inför hans ögon;
        därjämte lät han ock slakta alla Juda furstar i Ribla.
052:011 Och på Sidkia själv lät han sticka ut ögonen och lät fängsla
        honom med kopparfjättrar. Och konungen i Babel förde honom
        därefter till Babel och lät honom sitta i fängelsehuset ända
        till hans dödsdag.

052:012 I femte månaden, på tionde dagen i månaden, detta i den
        babyloniske konungen Nebukadressars nittonde regeringsår, kom
        Nebusaradan, översten för drabanterna; denne var den babyloniske
        konungens förtroendeman vid Jerusalem.
052:013 Han brände upp HERRENS hus och konungshuset; ja, alla hus i
        Jerusalem, i synnerhet alla de förnämas hus, brände han upp i
        eld.
052:014 Och alla murar runt omkring Jerusalem brötos ned av hela den här
        av kaldéer, som översten för drabanterna hade med sig.
052:015 Och en del av de ringaste bland folket och den övriga återstoden
        av folket, dem som voro kvar i staden, och de överlöpare som
        hade gått över till konungen i Babel, så ock det hantverksfolk
        som fanns kvar, dem förde Nebusaradan, översten för drabanterna,
        bort i fångenskap.
052:016 Men av de ringaste i landet lämnade Nebusaradan, översten för
        drabanterna, några kvar till vingårdsmän och åkermän.

052:017 Kopparpelarna i HERRENS hus, bäckenställen och kopparhavet i
        HERRENS hus slogo kaldéerna sönder och förde all kopparen till
        Babel.
052:018 Och askkärlen, skovlarna, knivarna, de båda slagen av skålar och
        alla kopparkärl som hade begagnats vid gudstjänsten togo de
        bort.
052:019 Likaledes tog översten för drabanterna bort faten, fyrfaten,
        offerskålarna, askkärlen, ljusstakarna, de andra skålarna och
        bägarna, allt vad som var av rent guld eller av rent silver.
052:020 Vad angår de två pelarna, havet som var allenast ett, och de
        tolv kopparoxarna under bäckenställen, som konung Salomo hade
        låtit göra till HERRENS hus, så kunde kopparen i alla dessa
        föremål icke vägas.
052:021 Och vad pelarna angår, så var den ena pelaren aderton alnar hög,
        och en tolv alnar lång tråd mätte dess omfång, och den var fyra
        finger tjock och ihålig.
052:022 Och ovanpå den var ett pelarhuvud av koppar; och detta ena
        pelarhuvud var fem alnar högt, och ett nätverk och granatäpplen
        funnos på pelarhuvudet runt omkring, alltsammans av koppar. Och
        likadant var det på den andra pelaren med fina granatäpplen.
052:023 Och granatäpplena voro nittiosex utåt; men tillsammans voro
        granatäpplena på nätverket runt omkring ett hundra.

052:024 Och översten för drabanterna tog översteprästen Seraja jämte
        Sefanja prästen näst under honom, så ock de tre som höllo vakt
        vid tröskeln,
052:025 och från staden tog han en hovman, den som var anförare för
        krigsfolket, och sju av konungens närmaste män, som påträffades
        i staden, så ock härhövitsmannens sekreterare, som plägade
        utskriva folket i landet till krigstjänst, och sextio andra män
        av landets folk, som påträffades i staden—
052:026 dessa tog Nebusaradan, översten för drabanterna, och förde dem
        till den babyloniske konungen i Ribla.
052:027 Och konungen i Babel lät avliva dem där, i Ribla i Hamats land.
        Så blev Juda bortfört från sitt land.

052:028 Detta är antalet av dem som Nebukadressar förde bort: i det
        sjunde året tre tusen tjugutre judar,
052:029 och i Nebukadressars adertonde: regeringsår åtta hundra
        trettiotvå personer från Jerusalem.
052:030 Men i Nebukadressars tjugutredje regeringsår bortförde
        Nebusaradan, översten för drabanterna, av judarna sju hundra
        fyrtiofem personer. Hela antalet utgjorde fyra tusen sex hundra
        personer.

052:031 Men i det trettiosjunde året sedan Jojakin, Juda konung, hade
        blivit bortförd i fångenskap, i tolfte månaden, på tjugufemte
        dagen i månaden, tog Evil-Merodak, konungen i Babel—samma år
        han blev konung—Jojakin, Juda konung, till nåder och förde
        honom ut ur fängelset.
052:032 Och han talade vänligt med honom och gav honom översta platsen
        bland de konungar som voro hos honom i Babel.
052:033 Han fick lägga av sin fångdräkt och beständigt äta vid hans
        bord, så länge han levde.
052:034 Och ett ständigt underhåll gavs honom från konungen i Babel,
        visst för var dag, ända till hans dödsdag, så länge han levde.

001:001 Huru övergiven sitter hon icke, den folkrika staden! Hon har blivit lik en änka. Hon som var så mäktig bland folken, en furstinna bland länderna, hon måste nu göra trältjänst. 001:002 Bittert gråter hon i natten, och tårar rinna utför hennes kind. Ingen finnes, som tröstar henne, bland alla hennes vänner. Alla hennes närmaste hava varit trolösa mot henne; de hava blivit hennes fiender. 001:003 Juda har måst gå i landsflykt efter att hava utstått elände och svåra vedermödor; hon bor nu bland hedningarna och finner ingen ro. Alla hennes förföljare hava fallit över henne, mitt i hennes trångmål. 001:004 Vägarna till Sion ligga sörjande, då nu ingen kommer till högtiderna. Alla hennes portar äro öde, hennes präster sucka. Hennes jungfrur äro bedrövade, och själv sörjer hon bittert. 001:005 Hennes ovänner hava fått övermakten, för hennes fiender går allt väl. Ty HERREN har sänt henne bedrövelser för hennes många överträdelsers skull. Hennes barn hava måst gå i fångenskap, bortdrivna av ovännen. 001:006 Så har all dottern Sions härlighet försvunnit ifrån henne. Hennes furstar likna hjortar som icke finna något bete; vanmäktiga söka de fly bort, undan sina förföljare. 001:007 I denna sitt eländes och sin husvillhets tid kommer Jerusalem ihåg allt vad dyrbart hon ägde i forna dagar. Nu då hennes folk har fallit för ovännens hand och hon icke har någon hjälpare nu se hennes ovänner med hån på hennes undergång. 001:008 Svårt hade Jerusalem försynda sig; därför har hon blivit en styggelse. Alla som ärade henne förakta henne nu, då de se hennes blygd. Därför suckar hon ock själv och drager sig undan. 001:009 Orenhet fläckar hennes klädesfållar; hon tänkte icke på anden. Därför vart hennes fall så gruvligt; ingen finnes, som tröstar henne. Se, HERRE, till mitt elände, ty fienden förhäver sig. 001:010 Ovännen räckte ut sin hand efter allt vad dyrbart hon ägde; ja, hon fick se huru hedningar kommo in i hennes helgedom, just sådana som du hade förbjudit att komma in i din församling. 001:011 Allt hennes folk måste med suckan tigga sitt bröd; för vad dyrbart de ägde måste de köpa sig mat till att stilla sin hunger. Se, HERRE, och akta på huru föraktad jag har blivit. 001:012 Går detta eder ej till sinnes, I alla som dragen vägen fram? Akten härpå och sen till: kan någon plåga vara lik den varmed jag har blivit hemsökt, den varmed HERREN har bedrövat mig på sin glödande vredes dag? 001:013 Från höjden sände han en eld i mina ben och fördärvade dem. Han bredde ut ett nät för mina fötter, han stötte mig tillbaka. Förödelse lät han gå över mig, han gjorde mig maktlös för alltid. 001:014 Mina överträdelser knötos samman av hans hand till ett ok, hopbundna lades de på min hals; så bröt han ned min kraft. Herren gav mig i händerna på människor som jag ej kan stå emot. 001:015 Alla de tappra kämpar jag hyste aktade Herren för intet. Han lyste ut högtid, mig till fördärv, för att krossa mina unga män. Ja, vinpressen trampade Herren till ofärd för jungfrun dottern Juda. 001:016 Fördenskull gråter jag; mitt öga, det flyter i tårar; ty fjärran ifrån mig äro de som skulle trösta mig och vederkvicka min själ. Förödelse har gått över mina barn, ty fienden har blivit mig övermäktig. 001:017 Sion räcker ut sina händer, men ingen finnes, som tröstar henne; mot Jakob bådade HERREN upp ovänner från alla sidor; Jerusalem har blivit en styggelse ibland dem. 001:018 Ja, HERREN är rättfärdig, ty jag var gensträvig mot hans bud. Hören då, alla I folk, och sen min plåga: mina jungfrur och mina unga män fingo gå i fångenskap. 001:019 Jag kallade på mina vänner, men de bedrogo mig. Mina präster och mina äldste förgingos i staden, medan de tiggde sig mat för att stilla sin hunger. 001:020 Se HERRE, huru jag är i nöd, mitt innersta är upprört. Mitt hjärta vänder sig i mitt bröst, därför att jag var så gensträvig. Ute har svärdet förgjort mina barn, och inomhus pesten. 001:021 Väl hör man huru jag suckar, men ingen finnes, som tröstar mig; alla mina fiender höra om min olycka och fröjda sig över att du har gjort detta. Den dag du förkunnade har du låtit komma. Dock, dem skall det gå såsom mig. 001:021 Låt all deras ondska komma inför ditt ansikte, och hemsök dem, likasom du har hemsökt mig för alla mina överträdelsers skull ty många äro mina suckar, och mitt hjärta är sjukt.

002:001 Huru höljer icke Herren genom sin vrede dottern Sion i mörker! Från himmelen ned till jorden kastade han Israels härlighet. Han vårdade sig icke om sin fotapall på sin vredes dag. 002:002 Utan skonsamhet fördärvade Herren alla Jakobs boningar; i sin förgrymmelse bröt han ned dottern Judas fästen, ja, han slog dem till jorden, han oskärade riket och dess furstar. 002:003 I sin vredes glöd högg han av vart Israels horn; han höll sin högra hand tillbaka, när fienden kom. Jakob förbrände han lik en lågande eld, som förtär allt runt omkring. 002:004 Han spände sin båge såsom en fiende, med sin högra hand stod han fram såsom en ovän och dräpte alla som voro våra ögons lust. Över dottern Sions hydda utgöt han sin vrede såsom en eld. 002:005 Herren kom såsom en fiende och fördärvade Israel, han fördärvade alla dess palats, han förstörde dess fästen; så hopade han över dottern Juda jämmer på jämmer. 002:006 Och han bröt ned sin hydda såsom en trädgård, han förstörde sin högtidsplats. Både högtid och sabbat lät HERREN bliva förgätna i Sion, och i sin vredes förgrymmelse försköt han både konung och präst. 002:007 Herren förkastade sitt altare, han gav sin helgedom till spillo. Murarna omkring hennes palatser gav han i fiendernas hand. De hovo upp rop i HERRENS hus såsom på en högtidsdag. 002:008 HERREN hade beslutit att förstöra dottern Sions murar; han spände mätsnöret till att fördärva och drog sin hand ej tillbaka. Han lät sorg komma över vallar och murar; förfallna ligga de nu alla. 002:009 Hennes portar sjönko ned i jorden, han bräckte och krossade hennes bommar. Hennes konung och furstar leva bland hedningar, ingen lag finnes mer; hennes profeter undfå ej heller någon syn från HERREN. 002:010 Dottern Sions äldste sitta där stumma på jorden, de hava strött stoft på sina huvuden och höljt sig i sorgdräkt; Jerusalems jungfrur sänka sina huvuden mot jorden. 002:011 Mina ögon äro förtärda av gråt, mitt innersta är upprört, min lever är såsom utgjuten på jorden för dottern mitt folks skada; ty barn och spenabarn försmäkta på gatorna i staden. 002:012 De ropa till sina mödrar: »Var få vi bröd och vin?» Ty försmäktande ligga de såsom slagna på gatorna i staden; ja, de uppgiva sin anda i sina mödrars famn. 002:013 Vad jämförligt skall jag framlägga för dig, du dotter Jerusalem? Vilket liknande öde kan jag draga fram till din tröst, du jungfru dotter Sion? Din skada är ju stor såsom ett hav; vem kan hela dig? 002:014 Dina profeters syner voro falskhet och flärd, de blottade icke för dig din missgärning, så att du kunde bliva upprättad; de utsagor de förkunnade för dig voro falskhet och förförelse. 002:015 Alla vägfarande slå ihop händerna, dig till hån; de vissla och skaka huvudet åt dottern Jerusalem: »Är detta den stad som man kallade 'skönhetens fullhet', 'hela jordens fröjd'?» 002:016 Alla dina fiender spärra upp munnen emot dig, de vissla och bita samman tänderna, de säga: »Vi hava fördärvat henne. Ja, detta är den dag som vi bidade efter; nu hava vi upplevat och sett den.» 002:017 HERREN har gjort vad han hade beslutit, han har fullbordat sitt ord, vad han för länge sedan hade förordnat; han har brutit ned utan förskoning. Och han har låtit fienden glädjas över dig, han har upphöjt dina ovänners horn. 002:018 Deras hjärtan ropa till Herren. Du dottern Sions mur, låt dina tårar rinna som en bäck, både dag och natt; låt dig icke förtröttas, unna ditt öga ingen ro. 002:019 Stå upp, ropa högt i natten, när dess väkter begynna, utgjut ditt hjärta såsom vatten inför Herrens ansikte; lyft upp till honom dina händer för dina barns liv, ty de försmäkta av hunger i alla gators hörn. 002:020 Se, HERRE, och akta på vem du så har hemsökt. Skola då kvinnor nödgas äta sin livsfrukt, barnen som de hava burit i sin famn? Skall man i Herrens helgedom dräpa präster och profeter? 002:021 På jorden, ute på gatorna, ligga de, både unga och gamla; mina jungfrur och mina unga män hava fallit för svärd. Du dräpte på din vredes dag, du slaktade utan förskoning. 002:022 Såsom till en högtidsdag kallade du samman mot mig förskräckelser ifrån alla sidor; och på HERRENS vredes dag fanns ingen som blev räddad och slapp undan. Dem som jag hade burit i min famn och fostrat, dem förgjorde min fiende.

003:001 Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris. 003:002 Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus. 003:003 Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter. 003:004 Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig. 003:005 Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda. 003:006 I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda. 003:007 Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar. 003:008 Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön. 003:009 Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra. 003:010 En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt. 003:011 Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig. 003:012 Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil. 003:013 Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar. 003:014 Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen. 003:015 Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka. 003:016 Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska. 003:017 Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var. 003:018 Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.» 003:019 Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet! 003:020 Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig. 003:021 Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas: 003:022 HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet. 003:023 Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. 003:024 HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom. 003:025 HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom. 003:026 Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN. 003:027 Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom. 003:028 Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom. 003:029 Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp. 003:030 Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek. 003:031 Ty Herren förkastar icke för evig tid; 003:032 utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd. 003:033 Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse. 003:034 Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet, 003:035 att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte, 003:036 att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det? 003:037 Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd? 003:038 Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott? 003:039 Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd? 003:040 Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN. 003:041 Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen. 003:042 Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det. 003:043 Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning. 003:044 Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram. 003:045 Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken. 003:046 Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss. 003:047 Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada. 003:048 Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada. 003:049 Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke, 003:050 till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill. 003:051 Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull. 003:052 Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender. 003:053 De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig. 003:054 Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.» 003:055 Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet. 003:056 Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar. 003:057 Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.» 003:058 Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv. 003:059 Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt. 003:060 Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig. 003:061 Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig. 003:062 Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig. 003:063 Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp. 003:064 Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk. 003:065 Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem. 003:066 Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.

004:001 Huru har icke guldet berövats sin glans, den ädla metallen förvandlats! Heliga stenar ligga kringkastade i alla gators hörn. 004:002 Sions ädlaste söner som aktades lika med fint guld, huru räknas de icke nu såsom lerkärl, krukmakarhänders verk! 004:003 Själva schakalerna räcka spenarna åt sina ungar för att giva dem di; men dottern mitt folk har blivit grym, lik strutsen i öknen. 004:004 Spenabarnets tunga låder av törst vid dess gom; le späda barnen bedja om bröd, men ingen bryter sådant åt dem. 004:005 De som förr åto läckerheter försmäkta nu på gatorna; de som uppföddes i scharlakan måste nu ligga i dyn. 004:006 Så var dottern mitt folks missgärning större än Sodoms synd, Sodoms, som omstörtades i ett ögonblick, utan att människohänder kommo därvid. 004:007 Hennes furstar voro mer glänsande än snö, de voro vitare än mjölk, deras hy var rödare än korall, deras utseende var likt safirens. 004:008 Nu hava deras ansikten blivit mörkare än svart färg, man känner icke igen dem på gatorna; deras hud sitter fastklibbad vid benen, den har förtorkats och blivit såsom trä. 004:009 Lyckligare voro de som dräptes med svärd, än de äro, som dräpas av hunger, de som täras bort under kval, utan näring från marken. 004:010 Med egna händer måste ömsinta kvinnor koka sina barn för att hava dem till föda vid dottern mitt folks skada. 004:011 HERREN har uttömt sin förtörnelse, utgjutit sin vredes glöd; i Sion har han tänt upp en eld, som har förtärt dess grundvalar. 004:012 Ingen konung på jorden hade trott det, ingen som bor på jordens krets, att någon ovän eller fiende skulle komma in genom Jerusalems portar. 004:013 För dess profeters synders skull har så skett, för dess prästers missgärningar, därför att de därinne utgöto de rättfärdigas blod. 004:014 Såsom blinda irra de omkring på gatorna, fläckade av blod. så att ingen finnes, som vågar komma vid deras kläder. 004:015 »Viken undan!» »Oren!», så ropar man framför dem; »Viken undan, viken undan, kommen icke vid den!» ja, flyktiga och ostadiga måste de vara; bland hedningarna säger man om dem: »De skola ej mer finna någon boning.» 004:016 HERRENS åsyn förskingrar dem, han vill icke mer akta på dem; mot prästerna visas intet undseende, mot de äldste ingen misskund. 004:017 Ännu försmäkta våra ögon i fåfäng väntan efter hjälp; från vårt vårdtorn speja vi efter ett folk som ändå ej kan frälsa oss. 004:018 Han lurar på vara steg, så att vi ej våga gå på våra gator. Vår ände är nära, vara dagar äro ute; ja, vår ande har kommit. 004:019 Våra förföljare voro snabbare än himmelens örnar; på bergen jagade de oss, i öknen lade de försåt för oss. 004:020 HERRENS smorde, han som var vår livsfläkt, blev fångad i deras gropar, han under vilkens skugga vi hoppades att få leva bland folken. 004:021 Ja, fröjda dig och var glad, du dotter Edom, du som bor i Us' land! Också till dig skall kalken komma; du skall varda drucken och få ligga blottad. 004:022 Din missgärning är ej mer, du dotter Sion; han skall ej åter föra dig bort i fångenskap. Men din missgärning, du dotter Edom, skall han hemsöka; han skall uppenbara dina synder.

005:001 Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek. 005:002 Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars. 005:003 Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor. 005:004 Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala. 005:005 Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila. 005:006 Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med. 005:007 Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar. 005:008 Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld. 005:009 Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd. 005:010 Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull. 005:011 Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer. 005:012 Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn. 005:013 Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor. 005:014 De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel. 005:015 Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad. 005:016 Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så! 005:017 Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade, 005:018 för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå. 005:019 Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte. 005:020 Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt? 005:021 Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom. 005:022 Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?

001:001 I det trettionde året, på femte dagen i fjärde månaden, när jag
        var bland de fångna vid strömmen Kebar, öppnades himmelen, och
        jag såg en syn från Gud.
001:002 På femte dagen i månaden, när femte året gick, efter att konung
        Jojakin hade blivit bortförd i fångenskap,
001:003 kom HERRENS ord till prästen Hesekiel, Busis son, i kaldéernas
        land vid strömmen Kebar, och HERRENS hand kom där över honom.

001:004 Och jag fick se en stormvind komma norrifrån, ett stort moln med
        flammande eld, och ett sken omgav det; och mitt däri, mitt i
        elden, syntes något som var såsom glänsande malm.
001:005 Och mitt däri syntes något som liknade fyra väsenden, och dessa
        sågo ut på följande sätt: de liknade människor,
001:006 men vart väsende hade fyra ansikten, och vart och ett av dem
        hade fyra vingar,
001:007 och deras ben voro raka och deras fötter såsom fötterna på en
        kalv och de glimmade såsom glänsande koppar.
001:008 Och de hade människohänder under sina vingar på alla fyra
        sidorna. Och med de fyras ansikten och vingar förhöll det sig
        så:
001:009 deras vingar slöto sig intill varandra; och när de gingo,
        behövde de icke vända sig, utan gingo alltid rakt fram.
001:010 Och deras ansikten liknade människoansikten, och alla fyra hade
        lejonansikten på högra sidan, och alla fyra hade tjuransikten på
        vänstra sidan, och alla fyra hade ock örnansikten.
001:011 Så var det med deras ansikten. Och deras vingar voro utbredda
        upptill; vart väsende hade två vingar med vilka de slöto sig
        intill varandra, och två som betäckte deras kroppar.
001:012 Och de gingo alltid rakt fram; vart anden ville gå, dit gingo
        de, och när de gingo, behövde de icke vända sig.
001:013 Och väsendena voro till sitt utseende lika eldsglöd, som brunno
        likasom bloss, under det att elden for omkring mellan väsendena;
        och den gav ett sken ifrån sig, och ljungeldar foro ut ur elden.
001:014 Och väsendena hastade fram och tillbaka likasom blixtar.

001:015 När jag nu såg på väsendena, fick jag se ett hjul stå på jorden,
        invid väsendena, vid var och en av deras fyra framsidor.
001:016 Och det såg ut som om hjulen voro gjorda av något som liknade
        krysolit, och alla fyra voro likadana; och det såg vidare ut som
        om de voro så gjorda, att ett hjul var insatt i ett annat.
001:017 När de skulle gå, kunde de gå åt alla fyra sidorna, de behövde
        icke vända sig, när de gingo.
001:018 Och deras lötar voro höga och förskräckliga, och på alla fyra
        voro lötarna fullsatta med ögon runt omkring.
001:019 Och när väsendena gingo, gingo ock hjulen invid dem, och när
        väsendena lyfte sig upp över jorden lyfte sig ock hjulen.
001:020 Vart anden ville gå, dit gingo de, ja, varthelst anden ville gå;
        och hjulen lyfte sig jämte dem, ty väsendenas ande var i hjulen.
001:021 När väsendena gingo, gingo ock dessa; när de stodo stilla, stodo
        ock dessa stilla; när de lyfte sig upp över jorden, lyfte sig
        ock hjulen jämte dem, ty väsendenas ande var i hjulen.
001:022 Och över väsendenas huvuden syntes något som liknade ett
        himlafäste, till utseendet såsom underbar kristall, utspänt
        ovanpå deras huvuden.
001:023 Och under fästet voro deras vingar utbredda rätt emot varandra
        Vart särskilt väsende hade två vingar med vilka det kunde
        betäcka sin kropp.
001:024 Och när de gingo, lät dånet av deras vingar i mina öron såsom
        dånet av stora vatten, såsom den Allsmäktiges röst; ja, det var
        ett väldigt dån, likt dånet från en härskara. Men när de stodo
        stilla, höllo de sina vingar nedsänkta.
001:025 Och ovan fästet, som vilade på deras huvuden, dånade det; när de
        då stodo stilla, höllo de sina vingar nedsänkta.

001:026 Och ovanpå fästet, som vilade på deras huvuden, syntes något som
        såg ut att vara av safirsten, och som liknade en tron; och
        ovanpå det som liknade en tron satt en som till utseendet
        liknade en människa,
001:027 Och jag såg något som var såsom glänsande malm och omgivet runt
        omkring av något som såg ut såsom eld, ända ifrån det som såg ut
        att vara hans länder och sedan allt uppåt. Men nedåt från det
        som såg ut att vara hans länder såg jag något som såg ut såsom
        eld; och ett sken omgav honom.
001:028 Såsom bågen som synes i skyn, när det regnar, så såg skenet ut
        där runt omkring.

        Så såg det ut, som tycktes mig vara HERRENS härlighet; och när
        jag såg det, föll jag ned på mitt ansikte, och jag hörde rösten
        av en som talade

002:001 Och han sade till mig: »Du människobarn, stå upp på dina fötter,
        så vill jag tala med dig.»
002:002 När han så talade till mig, kom en andekraft i mig och reste upp
        mig på mina fötter; och jag hörde på honom som talade till mig.
002:003 Och han sade till mig: »Du människobarn, jag sänder dig till
        Israels barn, de avfälliga hedningarna som hava avfallit från
        mig; de och deras fäder hava begått överträdelser mot mig allt
        intill den dag som i dag är.
002:004 Till barnen med hårda pannor och förstockade hjärtan sänder jag
        dig, och du skall säga till dem: 'Så säger Herren, HERREN'
002:005 Och evad de höra därpå eller icke—ty de äro ett gensträvigt
        släkte—så skola de dock förnimma att en profet har varit
        ibland dem.
002:006 Och du, människobarn, frukta icke för dem, och frukta icke för
        deras ord, fastän du omgives av tistlar och törnen och bor
        ibland skorpioner. Nej, frukta icke för deras ord, och var icke
        förfärad för dem själva, då de nu äro ett gensträvigt släkte.
002:007 Utan tala mina ord till dem, evad de höra på dem eller icke, då
        de nu äro så gensträviga.
002:008 Men du, människobarn, hör nu vad jag talar till dig; var icke
        gensträvig såsom detta gensträviga släkte. Öppna din mun och ät
        vad jag giver dig.»

002:009 Och jag fick se en hand uträckas mot mig, och i den såg jag en
bokrulle.
002:010 Och denna breddes ut framför mig, och den var fullskriven innan
och utan; och där voro uppskrivna klagosånger, suckan och verop.

003:001 Och han sade till mig: »Du människobarn, ät vad du här finner,
        ät upp denna rulle, och gå sedan åstad och tala till Israels
        hus.»
003:002 Då öppnade jag min mun, och han gav mig rullen att äta.
003:003 Och han sade till mig: »Du människobarn, du måste mätta din buk
        och fylla dina inälvor med den rulle som jag nu giver dig.» Och
        jag åt, och den var i min mun söt såsom
        honung.

003:004 Och han sade till mig: »Du människobarn, gå bort till Israels
        hus och tala till dem med mina ord.
003:005 Ty du bliver ju icke sänd till ett folk med obegripligt språk
        och trög tunga, utan till Israels hus,
003:006 icke till mångahanda folk med obegripligt språk och trög tunga,
        vilkas tal du icke förstår; sannerligen, sände jag dig till
        sådana, så skulle de höra på dig
003:007 Men Israels hus vill icke höra på dig, ty de vilja icke höra på
        mig; hela Israels hus har hårda pannor och förhärdade
        hjärtan.
003:008 Men se, jag gör ditt ansikte hårt såsom deras ansikten, och din
        panna hård såsom deras pannor.
003:009 Ja, jag gör din panna hård såsom diamant, hårdare än flinta. Du
        skall icke frukta för dem och icke förfäras för dem, då de nu
        äro ett gensträvigt släkte.»
003:010 Och han sade till mig: »Du människobarn, allt vad jag talar till
        dig skall du upptaga i ditt hjärta och höra med dina öron.
003:011 Och gå bort till dina fångna landsmän, och tala till dem och säg
        till dem: 'Så säger Herren, HERREN'—evad de nu höra därpå
        eller icke.»

003:012 Och en andekraft lyfte upp mig, och jag hörde bakom mig ljudet
        av ett väldigt dån: »Lovad vare HERRENS härlighet, där varest
        den är!»,
003:013 så ock ljudet av väsendenas vingar, som rörde vid varandra, och
        ljudet av hjulen jämte dem och ljudet av ett väldigt dån.
003:014 Och en andekraft lyfte upp mig och förde mig bort, och jag
        färdades åstad, bedrövad och upprörd i min ande, och HERRENS
        hand var stark över mig.
003:015 Och jag kom till de fångna i Tel-Abib, till dem som bodde vid
        strömmen Kebar, till den plats där de bodde; och jag satt där
        ibland dem i sju dagar, försänkt i djup sorg.

003:016 Men efter sju dagar kom HERRENS ord till mig; han sade:
003:017 »Du människobarn, jag har satt dig till en väktare för Israels
        hus, för att du å mina vagnar skall varna dem, när du hör ett
        ord från min mun.
003:018 Om jag säger till den ogudaktige: 'Du måste dö' och du då icke
        varnar honom, ja, om du icke säger något till att varna den
        ogudaktige för hans ogudaktiga väg och rädda hans liv, då skall
        väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall
        jag utkräva av din hand.
003:019 Men om du varnar den ogudaktige och han likväl icke vänder om
        från sin ogudaktighet och sin ogudaktiga väg, då skall
        visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har
        räddat din själ.
003:020 Och om en rättfärdig man vänder om från sin rättfärdighet och
        gör vad orätt är, så skall jag lägga en stötesten i hans väg,
        och han skall dö. Om du då icke har varnat honom, så skall han
        väl dö genom sin synd, och den rättfärdighet som han förr har
        övat skall icke varda ihågkommen, men hans blod skall jag
        utkräva av din hand.
003:021 Men om du har varnat den rättfärdige, för att han, den
        rättfärdige, icke skall synda, och han så avhåller sig från
        synd, då skall han förvisso få leva, därför att han lät varna
        sig, och du själv har då räddat din själ.»

003:022 Och HERRENS hand kom där över mig, och han sade till mig: »Stå
        upp och gå ut på slätten; där skall jag tala med dig.»
003:023 Då stod jag upp och gick ut på slätten; och se, där stod HERRENS
        härlighet, alldeles sådan som jag hade sett den vid strömmen
        Kebar; och jag föll ned på mitt ansikte.
003:024 Men en andekraft kom i mig och reste upp mig på mina fötter. Och
        han talade med mig och sade till mig: »Gå och stäng dig inne i
        ditt hus.
003:025 Och se, du människobarn, bojor skola läggas på dig, och du skall
        bliva bunden med sådana, så att du icke kan gå ut bland de
        andra.
003:026 Och jag skall låta din tunga låda vid din gom, så att du bliver
        stum och icke kan bestraffa dem, då de nu äro ett gensträvigt
        släkte.
003:027 Men när jag talar med dig, skall jag upplåta din mun, så att du
        kan säga till dem: 'Så säger Herren, HERREN.' Den som då vill
        höra, han höre, och den som icke vill, han höre icke, då de nu
        äro ett gensträvigt släkte.»

004:001 Och du, människobarn, tag dig en tegeltavla och lägg den framför
        dig och rista på den in en stad, nämligen Jerusalem.
004:002 Och res upp bålverk mot den och bygg en belägringsmur mot den
        och kasta upp en vall mot den och slå upp läger mot den och sätt
        upp murbräckor mot den runt omkring.
004:003 Och tag dig en järnplåt och sätt upp den såsom en järnvägg
        mellan dig och staden; och vänd så ditt ansikte emot den och
        håll den belägrad och ansätt den. Detta skall vara ett tecken
        för Israels hus.

004:004 Och lägg du dig på din vänstra sida och lägg Israels hus'
        missgärning ovanpå; lika många dagar som du ligger så, skall du
        bära på deras missgärning.
004:005 Jag skall låta deras missgärningsår för dig motsvaras av ett
        lika antal dagar, nämligen av tre hundra nittio dagar; så länge
        skall du bara på Israels hus' missgärning.
004:006 Och sedan, när du har fullgjort detta, skall du lägga dig på din
        högra sida och bära på Juda hus' missgärning; i fyrtio dagar,
        var dag svarande mot ett år, skall denna min föreskrift gälla
        för dig.
004:007 Och du skall vända ditt ansikte och din blottade arm mot det
        belägrade Jerusalem och profetera mot det.

004:008 Och se, jag skall lägga bojor på dig, så att du icke kan vända
        dig från den ena sidan på den andra, förrän dina belägringsdagar
        äro slut.
004:009 Och tag dig vete, korn, bönor, linsärter, hirs och spält och
        lägg detta i ett och samma kärl och baka dig bröd därav; lika
        många dagar som du ligger på ena sidan, alltså tre hundra nittio
        dagar, skall detta vara vad du har att äta.
004:010 Den mat som du får att äta skall du äta efter vikt, tjugu siklar
        om dagen; detta skall du hava att äta från en viss timme ena
        dagen till samma timme nästa dag
004:011 Du skall ock dricka vatten efter mått, nämligen en sjättedels
        hin; så mycket skall du hava att dricka från en viss timme ena
        dagen till samma timme nästa dag.
004:012 Tillredd såsom kornkakor skall maten ätas av dig, och du skall
        tillreda den inför deras ögon på bränsle av människoträck.

004:013 Och HERREN tillade: »Likaså skola Israels barn äta sitt bröd
        orent bland hedningarna, till vilka jag skall fördriva dem.»
004:014 Men jag svarade: »Ack, Herre, HERRE! Se, jag har ännu aldrig
        blivit orenad. Jag har aldrig, från min ungdom och intill nu,
        ätit något självdött eller ihjälrivet djur; och sådant kött som
        räknas för vederstyggligt har aldrig kommit i min mun.»
004:015 Då sade han till mig: »Välan, jag vill låta dig taga kospillning
        i stället för människoträck; vid sådan må du baka ditt bröd.»
004:016 Och han sade åter till mig: »Du människobarn, se, jag vill
        fördärva livsuppehället för Jerusalem, så att de skola äta bröd
        efter vikt, och det med oro, och dricka vatten efter mått, och
        det med förfäran;
004:017 ja, så att de lida brist på bröd och vatten och gripas av
        förfäran, den ene med den andre, och försmäkta genom sin
        missgärning.

005:001 Och du, människobarn, tag dig ett skarpt svärd och bruka det
        såsom rakkniv, och för det över ditt huvud och din haka; tag dig
        så en vågskål och dela det avrakade håret.
005:002 En tredjedel skall du bränna upp i eld mitt i staden, när
        belägringsdagarna hava gått till ända; en tredjedel skall du
        taga ut och slå den med svärdet där runt omkring; och en
        tredjedel skall du strö ut för vinden, och mitt svärd skall jag
        draga ut efter dem.
005:003 Men några få strån skall du taga undan därifrån, och dem skall
        du knyta in i flikarna av din mantel.
005:004 Och av dessa strån skall du återigen taga några och kasta dem i
        elden och bränna upp dem i eld. Härifrån skall en eld gå ut
        över hela Israels hus.

005:005 Så säger Herren, HERREN: Detta år Jerusalem, som jag har satt
        mitt ibland hednafolken, med länder runt däromkring.
005:006 Men det var gensträvigt mot mina rätter på ett ännu ogudaktigare
        sätt än hednafolken, och var ännu mer gensträvigt mot mina
        stadgar än länderna runt däromkring; ty de förkastade mina
        rätter och vandrade icke efter mina stadgar.
005:007 Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom I haven rasat värre än
        hednafolken runt omkring eder, och icke haven vandrat efter mina
        stadgar och icke gjort efter mina rätter, ja, icke ens gjort
        efter de hednafolks rätter, som bo runt omkring eder,
005:008 därför säger Herren, HERREN så: Se, fördenskull skall jag också
        komma över dig och skipa rätt mitt ibland dig inför hednafolkens
        ögon;
005:009 jag skall göra med dig vad jag aldrig förr har gjort, och sådant
        som jag aldrig mer vill göra, för alla dina styggelsers
        skull.
005:010 Därför skola i dig föräldrar äta sina barn, och barn sina
        föräldrar; och jag skall skipa rätt i dig och strö ut för alla
        vindar allt som bliver kvar av dig.
005:011 Ja, så sant jag lever, säger Herren, HERREN: sannerligen, därför
        att du har orenat min helgedom med alla dina skändligheter och
        alla dina styggelser, skall jag också utan skonsamhet vända bort
        mitt öga och icke hava någon misskund.
005:012 En tredjedel av dig skall dö av pest och förgås av hunger i dig,
        en tredjedel skall falla för svärd runt omkring dig; och en
        tredjedel skall jag strö ut för alla vindar, och mitt svärd
        skall jag draga ut efter dem.
005:013 Ja, min vrede skall få uttömma sig, och jag skall släcka min
        förtörnelse på dem och hämnas på dem; och när jag så uttömmer
        min förtörnelse på dem, skola de förnimma att jag, HERREN, har
        talat i min nitälskan.
005:014 Och jag skall låta dig bliva en ödemark och en smälek bland
        folken runt omkring dig, inför var mans ögon, som går där fram.
005:015 Ja, det skall bliva till smälek och hån, till varnagel och
        skräck för folken runt omkring dig, när jag så skipar rätt i dig
        med vrede och förtörnelse och förtörnelses tuktan. Jag, HERREN,
        har talat.
005:016 När jag sänder bland dem hungerns onda pilar, som bliva till
        fördärv, ja, när jag sänder dessa till att fördärva eder och så
        låter eder hunger bliva allt värre, då skall jag förstöra för
        eder edert livsuppehälle.
005:017 Jag skall sända över eder hungersnöd och vilddjur, som skola
        döda edra barn; och pest och blodsutgjutelse skall gå över dig,
        och svärd skall jag låta komma över dig. Jag, HERREN, har talat.

006:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
006:002 Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Israels berg och
        profetera mot dem
006:003 och säg: I Israels berg, hören Herrens, HERRENS ord: Så säger
        Herren, HERREN till bergen och höjderna, till bäckarna och
        dalarna: Se, jag skall låta svärd komma över eder och förstöra
        edra offerhöjder.
006:004 Och edra altaren skola varda förödda och edra solstoder
        sönderkrossade, och dem av eder, som bliva slagna, skall jag
        låta bliva kastade inför edra eländiga avgudar.
006:005 Och jag skall låta Israels barns döda kroppar ligga där inför
        deras eländiga avgudar, och jag skall förströ edra ben runt
        omkring edra altaren.
006:006 Var I än ären bosatta skola städerna bliva öde och offerhöjderna
        ödelagda, så att edra altaren stå öde och förödda, och edra
        eländiga avgudar bliva sönderslagna och få en ände, och edra
        solstoder bliva nedhuggna, och edra verk utplånade.
006:007 Dödsslagna män skola då falla bland eder; och I skolen förnimma
        att jag är HERREN.
006:008 Och om jag låter några leva kvar, så att somliga av eder, när I
        bliven förströdda i länderna, räddas undan svärdet ute bland
        folken,
006:009 så skola dessa edra räddade ute bland folken, där de äro i
        fångenskap, tänka på mig, när jag har krossat deras trolösa
        hjärtan, som veko av ifrån mig, och deras ögon, som i trolös
        avfällighet skådade efter deras eländiga avgudar; och de skola
        känna leda vid sig själva för det onda som de hava gjort med alla
        sina styggelser.
006:010 Och de skola förnimma att jag är HERREN. Det är icke ett tomt
        ord att jag skall låta denna olycka komma över dem.

006:011 Så säger Herren, HERREN: Slå dina händer tillsammans, och stampa
        med dina fötter, och ropa ack och ve över alla de onda
        styggelserna i Israels hus, ty genom svärd, hunger och pest
        måste de falla.
006:012 Den som är långt borta skall dö av pest, och den som är nära
        skall falla för svärd, och den som bliver kvar och varder
        bevarad skall dö av hunger; så skall jag uttömma min vrede på
        dem.
006:013 Och I skolen förnimma att jag är HERREN, när deras slagna män
        ligga där mitt ibland sina eländiga avgudar, runt omkring sina
        altaren, på alla höga kullar, på alla bergstoppar, under alla
        gröna träd och under alla lummiga terebinter, varhelst de hava
        låtit en välbehaglig lukt uppstiga till alla sina oländiga
        avgudar.
006:014 Och jag skall uträcka min hand mot dem och göra landet mer öde
        och tomt än öknen vid Dibla, var de än äro bosatta; och de skola
        förnimma att jag är HERREN.

007:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
007:002 Du människobarn, så säger Herren, HERREN till Israels land:
        Änden! Ja, änden kommer över landets fyra hörn.
007:003 Nu kommer änden över dig, ty jag skall sända min vrede mot dig
        och döma dig efter dina gärningar och låta alla dina styggelser
        komma över dig.
007:004 Jag skall icke visa dig någon skonsamhet och icke hava någon
        misskund; nej, jag skall låta dina gärningar komma över dig, och
        dina styggelser skola vila på dig. Och I skolen förnimma att jag
        är HERREN.

007:005 Så säger Herren, HERREN: Se, en olycka kommer, en olycka ensam i
        sitt slag!
007:006 En ände kommer, ja, änden kommer, den vaknar upp och kommer över
        dig.
007:007 Ja se, det kommer! Nu kommer ordningen till dig, du folk som bor
        här i landet; din stund kommer, förvirringens dag är nära, då
        intet skördeskri mer skall höras på bergen.
007:008 Nu skall jag snart utgjuta min förtörnelse över dig och uttömma
        min vrede på dig, och döma dig efter dina gärningar och låta
        alla dina styggelser komma över dig.
007:009 Jag skall icke visa någon skonsamhet och icke hava någon
        misskund, jag skall giva dig efter dina gärningar, och dina
        styggelser skola vila på dig. Och I skolen förnimma att jag,
        HERREN, är den som slår.
007:010 Se, dagen är inne; se, det kommer! Ordningen går sin gång, riset
        blomstrar upp, övermodet grönskar;
007:011 våldet reser sig till ett ris för ogudaktigheten. Då bliver
        intet kvar av dem, intet av hela deras hop, intet av deras gods,
        och till intet bliver deras härlighet.
007:012 Stunden kommer, dagen nalkas; köparen må icke glädja sig, och
        säljaren må icke sörja, ty vredesglöd kommer över hela hopen
        därinne.
007:013 Säljaren skall icke få tillbaka vad han har sålt, om han ens får
        förbliva vid liv. Ty profetian om hela hopen därinne skall icke
        ryggas och ingen som lever i missgärning skall kunna hålla
        stånd.
007:014 Man stöter i basun och rustar allt i ordning, men ingen drager
        ut till strid; ty min vredesglöd går fram över hela hopen
        därinne.
007:015 Ute härjar svärdet och därinne pest och hungersnöd, den som är
        ute på marken dör genom svärdet, och den som är i staden, honom
        förtär hungersnöd och pest.
007:016 Och om några av dem bliva räddade, så skola de söka sin
        tillflykt i bergen och vara lika klyftornas duvor, som
        allasammans klaga. Så skall det gå var och en genom hans
        missgärning.
007:017 Alla händer skola sjunka ned, och alla knän skola bliva såsom
        vatten.
007:018 Människorna skola kläda sig i sorgdräkt, och förfäran skall
        övertäcka dem, alla ansikten skola höljas av skam, och alla
        huvuden skola bliva skalliga.
007:019 Man skall kasta sitt silver ut på gatorna och akta sitt guld
        såsom orenlighet. Deras silver och guld skall icke kunna rädda
        dem på HERRENS vredes dag, de skola icke kunna mätta sig därmed
        eller därmed fylla sin buk; ty det har varit för dem en
        stötesten till missgärning.
007:020 Dess sköna glans brukade man till högfärd, ja, de gjorde därav
        sina styggeliga bilder, sina skändliga avgudar. Därför skall jag
        göra det till orenlighet för dem.
007:021 Jag skall giva det såsom byte i främlingars hand och såsom rov
        åt de ogudaktigaste på jorden, för att de må ohelga det.
007:022 Och jag skall vända bort mitt ansikte ifrån dem, så att man får
        ohelga min klenod; våldsmän skola få draga därin och ohelga den.

007:023 Gör kedjorna redo; ty landet är fullt av blodsdomar, och staden
        är full av orätt.
007:024 Och jag skall låta de värsta hednafolk komma och taga deras hus
        i besittning. Så skall jag göra slut på de fräckas övermod, och
        deras helgedomar skola varda oskärade.
007:025 Förskräckelse skall komma, och när de söka räddning, skall ingen
        vara att finna.
007:026 Den ena olyckan skall komma efter den andra, det ena sorgebudet
        skall följa det andra. Man skall få tigga profeterna om syner,
        prästerna skola komma till korta med sin undervisning och de
        äldste med sina råd.
007:027 Konungen skall sörja, hövdingarna skola kläda sig i
        förskräckelse, och folket i landet skall stå där med darrande
        händer. Jag skall göra med den efter deras gärningar och skipa
        rätt åt dem såsom rätt är åt dem; och de skola förnimma att jag
        är HERREN.

008:001 Och i sjätte året, i sjätte månaden, på femte dagen i månaden,
        när jag satt i mitt hus och de äldste i Juda sutto hos mig, kom
        Herrens, HERRENS hand där över mig.
008:002 Och jag fick se något som till utseendet liknade eld; allt, ända
        ifrån det som såg ut att vara hans länder och sedan allt nedåt,
        var eld. Men från hans länder och sedan allt uppåt syntes något
        som liknade strålande ljus, och som var såsom glänsande malm.
008:003 Och han räckte ut något som var bildat såsom en hand och fattade
        mig vid en lock av mitt huvudhår; och en andekraft lyfte mig upp
        mellan himmel och jord och förde mig, i en syn från Gud, till
        Jerusalem, dit där man går in till den inre förgården genom den
        port som vetter åt norr, där varest avgudabelätet, det som hade
        uppväckt Guds nitälskan, hade sin plats.
008:004 Och se, där syntes Israels Guds härlighet, alldeles sådan som
        jag hade sett den på slätten.
008:005 Och han sade till mig: »Du människobarn, lyft upp dina ögon mot
        norr.» När jag nu lyfte upp mina ögon mot norr, fick jag se
        avgudabelätet, det som hade uppväckt Guds nitälskan, stå där
        norr om altarporten, vid själva ingången.
008:006 Och han sade till mig: »Du människobarn, ser du vad de göra här?
        Stora äro de styggelser som Israels hus här bedriver, så att jag
        måste draga långt bort ifrån min helgedom; men du skall få se
        ännu flera, större styggelser.»

008:007 Sedan förde han mig till förgårdens ingång, och jag fick där se
        ett hål i väggen.
008:008 Och han sade till mig: »Du människobarn, bryt igenom väggen.» Då
        bröt jag igenom väggen och fick nu se en dörr.
008:009 Och han sade till mig: »Gå in och se vilka onda styggelser de
        här bedriva.»
008:010 När jag nu kom in, fick jag se allahanda bilder av
        vederstyggliga kräldjur och fyrfotadjur, så ock Israels hus'
        alla eländiga avgudar, inristade runt omkring på väggarna.
008:011 Och framför dem stodo sjuttio av: de äldste i Israels hus, och
        Jaasanja, Safans son, stod mitt ibland dem, och var och en av
        dem hade sitt rökelsekar i handen, och vällukt steg upp från
        rökelsemolnet.
008:012 Och han sade till mig: »Du människobarn, ser du vad de äldste i
        Israels hus bedriva i mörkret, var och en i sin avgudakammare?
        Ty de säga: 'HERREN ser oss icke, HERREN har övergivit landet.'»

008:013 Därefter sade han till mig: »Du skall få se ännu flera, större
        styggelser som dessa bedriva.»
008:014 Och han förde mig fram mot ingången till norra porten på HERRENS
        hus, och se, där sutto kvinnor som begräto Tammus.
008:015 Och han sade till mig: »Du människobarn, ser du detta? Men du
        skall få se ännu flera styggelser, större än dessa.»
008:016 Och han förde mig till den inre förgården till HERRENS hus, och
        se, vid ingången till HERRENS tempel, mellan förhuset och
        altaret, stodo vid pass tjugufem män, som vände ryggarna åt
        HERRENS tempel och ansiktena åt öster, och som tillbådo solen i
        öster.
008:017 Och han sade till mig: »Du människobarn, ser du detta? Är det
        icke nog för Juda hus att bedriva de styggelser som de här hava
        bedrivit, eftersom de nu ock hava uppfyllt landet med orätt och
        åter hava förtörnat mig? Se nu huru de sätta vinträdskvisten för
        näsan!
008:018 Därför skall också jag utföra mitt: verk i vrede; jag skall icke
        visa någon skonsamhet och icke hava någon misskund. Och om de än
        ropa med hög röst inför mig, skall jag dock icke höra dem.»

009:001 Och jag hörde honom ropa med hög röst och säga: »Kommen hit med
        hemsökelser över staden, och var och en have sitt mordvapen i
        handen.»
009:002 Och se, då kommo sex män från övre porten, den som vetter åt
        norr och var och en hade sin stridshammare i handen; och bland
        dem fanns en man som var klädd i linnekläder och hade ett
        skrivtyg vid sin länd. Och de kommo och ställde sig vid sidan
        av kopparaltaret.
009:003 Och Israels Guds härlighet hade lyft sig från keruben, som den
        vilade på, och hade flyttat sig till tempelhusets tröskel, och
        ropade nu till mannen som var klädd i linnekläderna och hade
        skrivtyget vid sin länd;
009:004 HERREN sade till honom: »Gå igenom Jerusalems stad, och teckna
        med ett tecken på pannan de män som sucka och jämra sig över
        alla styggelser som bedrivas därinne.»
009:005 Och till de andra hörde jag honom säga: »Dragen fram i staden
        efter honom och slån ned folket; visen ingen skonsamhet och
        haven ingen misskund.
009:006 Både åldringar och ynglingar och jungfrur, både barn och kvinnor
        skolen I dräpa och förgöra, men I mån icke komma vid någon som
        har tecknet på sig, och I skolen begynna vid min helgedom.» Och
        de begynte med de äldste, med de män som stodo framför
        tempelhuset.
009:007 Han sade nämligen till dem: »Orenen tempelhuset, och fyllen upp
        förgårdarna med slagna; dragen sedan ut.» Och de drogo ut och
        slogo ned folket i staden.

009:008 Då nu jag blev lämnad kvar, när de så slogo folket, föll jag ned
        på mitt ansikte och ropade och sade: »Ack, Herre, HERRE, vill du
        då förgöra hela kvarlevan av Israel, eftersom du så utgjuter din
        vrede över Jerusalem?»
009:009 Han sade till mig: »Israels och Juda hus' missgärning är alltför
        stor; landet är uppfyllt med orätt, och staden är full av
        lagvrängning. Ty de säga: 'HERREN har övergivit landet, HERREN
        ser det icke.'
009:010 Därför skall icke heller jag visa någon skonsamhet eller hava
        någon misskund, utan skall låta deras gärningar komma över deras
        huvuden.»
009:011 Och mannen som var klädd i linnekläderna och hade skrivtyget vid
        sin länd kom nu tillbaka och gav besked och sade: »Jag har gjort
        såsom du bjöd mig.»

010:001 Och jag fick se att på fästet, som vilade på kerubernas huvuden,
        fanns något som tycktes vara av safirsten, något som till
        utseendet liknade en tron; detta syntes ovanpå dem.
010:002 Och han sade till mannen som var klädd i linnekläderna, han
        sade: »Gå in mellan rundlarna, in under keruben, och tag dina
        händer fulla med eldsglöd från platsen mellan keruberna, och
        strö ut dem över staden.» Och jag såg honom gå.
010:003 Och keruberna stodo till höger om huset, när mannen gick ditin,
        och molnet uppfyllde den inre förgården.
010:004 Men HERRENS härlighet höjde sig upp från keruben och flyttade
        sig till husets tröskel; och huset uppfylldes då av molnet, och
        förgården blev full av glansen från HERRENS härlighet.
010:005 Och dånet av kerubernas vingar hördes ända till den yttre
        förgården, likt Gud den Allsmäktiges röst, då han talar.
010:006 Och när han nu bjöd mannen som var klädd i linnekläderna och
        sade: »Tag eld från platsen mellan rundlarna, inne mellan
        keruberna», då gick denne ditin och ställde sig bredvid ett av
        hjulen.
010:007 Då räckte keruben där ut sin hand, mellan de andra keruberna,
        till elden som brann mellan keruberna, och tog därav och lade i
        händerna på honom som var klädd i linnekläderna; och denne tog
        det och gick så ut.

010:008 Och under vingarna på keruberna så syntes något som var bildat
        såsom en människohand.
010:009 Och jag fick se fyra hjul stå invid keruberna ett hjul invid var
        kerub och det såg ut som om hjulen voro av något som liknade
        krysolitsten.
010:010 De sågo alla fyra likadana ut, och ett hjul tycktes vara insatt
        i ett annat.
010:011 När de skulle gå, kunde de gå åt alla fyra sidorna, de behövde
        icke vända sig, när de gingo. Ty åt det håll dit den främste
        begav sig gingo de andra efter, utan att de behövde vända sig,
        när de gingo.
010:012 Och hela deras kropp, deras rygg, deras händer och deras vingar,
        så ock hjulen, voro fulla med ögon runt omkring; de fyra hade
        nämligen var sitt hjul.
010:013 Och jag hörde att hjulen kallades »rundlar».
010:014 Och var och en hade fyra ansikten; det första ansiktet var en
        kerubs, det andra en människas, det tredje ett lejons, det
        fjärde en örns.
010:015 Och keruberna höjde sig upp; de var samma väsenden som jag hade
        sett vid strömmen Kebar.
010:016 Och när keruberna gingo, gingo ock hjulen invid dem; och när
        keruberna lyfte sina vingar för att höja sig över jorden, skilde
        sig hjulen icke ifrån dem.
010:017 När de stodo stilla, stodo ock dessa stilla, och när de höjde
        sig, höjde sig ock dessa med dem, ty väsendenas ande var i dem.

010:018 Och HERRENS härlighet flyttade I sig bort ifrån husets tröskel
        och stannade över keruberna.
010:019 Då såg jag huru keruberna lyfte sina vingar och höjde sig från
        jorden, när de begåvo sig bort, och hjulen jämte dem; och de
        stannade vid ingången till östra porten på HERRENS hus, och
        Israels Guds härlighet vilade ovanpå dem.
010:020 Det var samma väsenden som jag: hade sett under Israels Gud vid
        strömmen Kebar, och jag märkte att det var keruber.
010:021 Var och en hade fyra ansikten och fyra vingar, och under deras
        vingar var något som liknade människohänder.
010:022 Och deras ansikten voro likadana som de ansikten jag hade sett
        vid strömmen Kebar, så sågo de ut, och sådana voro de. Och de
        gingo alla rakt fram.

011:001 Och en andekraft lyfte upp mig och förde mig till östra porten
        på HERRENS hus, den som vetter åt öster. Där fick jag se
        tjugufem män stå vid ingången till porten; och jag såg bland dem
        Jaasanja, Assurs son, och Pelatja, Benajas son, som voro furstar
        i folket.
011:002 Och han sade till mig: »Du människobarn, det är dessa män som
        tänka ut vad fördärvligt är och råda till vad ont är, här i
        staden;
011:003 det är de som säga: 'Hus byggas icke upp så snart. Här är
        grytan, och vi äro köttet.
011:004 Profetera därför mot dem, ja, profetera, du människobarn.»

011:005 Då föll HERRENS Ande över mig, han sade till mig: »Säg: Så säger
        HERREN: Sådant sägen I, I av Israels hus, och edra hjärtans
        tankar känner jag väl.
011:006 Många ligga genom eder slagna här i staden; I haven uppfyllt
        dess gator med slagna.
011:007 Därför säger Herren, HERREN så: De slagna vilkas fall I haven
        vållat i staden, de äro köttet, och den är grytan; men eder
        själva skall man föra bort ur den.
011:008 I frukten för svärd, och svärd skall jag ock låta komma över
        eder, säger Herren, HERREN.
011:009 Jag skall föra eder bort härifrån och giva eder i främlingars
        hand; och jag skall hålla dom över eder.
011:010 För svärd skolen I falla; vid Israels gräns skall jag döma
        eder. Och I skolen förnimma att jag är HERREN.
011:011 Staden skall icke vara en gryta för eder, och I skolen icke vara
        köttet i den; nej, vid Israels gräns skall jag döma eder.
011:012 Då skolen I förnimma att jag är HERREN, I som icke haven vandrat
        efter mina stadgar och icke haven gjort efter mina rätter, utan
        haven gjort efter de hednafolks rätter, som bo runt omkring
        eder.»

011:013 Medan jag så profeterade, hade Pelatja, Benajas son, uppgivit
        andan. Då föll jag ned på mitt ansikte och ropade med hög röst
        och sade: »Ack, Herre, HERRE, vill du då alldeles göra ände på
        kvarlevan av Israel?»
011:014 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
011:015 »Du människobarn, dina bröder, ja, dina bröder dina nära fränder
        och hela Israels hus, alla de till vilka Jerusalems invånare
        säga: 'Hållen eder borta från HERREN; det är åt oss som landet
        har blivit givet till besittning'—
011:016 om dem skall du alltså säga: Så säger Herren, HERREN: Ja, väl
        har jag fört dem långt bort ibland folken och förstrött dem i
        länderna, och med nöd har jag varit för dem en helgedom i de
        länder dit de hava kommit;
011:017 men därför skall du nu säga: Så säger Herren, HERREN: Jag skall
        församla eder ifrån folkslagen och hämta eder tillhopa från de
        länder dit I haven blivit förströdda, och skall giva eder
        Israels land.
011:018 Och när de hava kommit dit, skola de skaffa bort därifrån alla
        de skändliga och styggeliga avgudar som nu finnas där.
011:019 Och jag skall giva dem alla ett och samma hjärta, och en ny ande
        skall jag låta komma i deras bröst; jag skall taga bort
        stenhjärtat ur deras kropp och giva dem ett hjärta av kött,
011:020 så att de vandra efter mina stadgar och hålla mina rätter och
        göra efter dem, och de skola vara mitt folk, och jag skall vara
        deras Gud.
011:021 Men de vilkas hjärtan efterfölja de skändliga och styggeliga
        avgudarnas hjärtan, deras gärningar skall jag låta komma över
        deras huvuden, säger Herren, HERREN.»
011:022 Och keruberna, följda av hjulen, lyfte sina vingar, och Israels
        Guds härlighet vilade ovanpå dem.
011:023 Och HERRENS härlighet höjde sig och lämnade staden och stannade
        på berget öster om staden.
011:024 Men mig hade en andekraft lyft upp och fört bort till de fångna
        i Kaldeen, så hade skett i synen, genom Guds Ande. Sedan
        försvann för mig den syn jag hade fått se.
011:025 Och jag talade till de fångna alla de ord som HERREN hade
        uppenbarat för mig.

012:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade;
012:002 »Du människobarn, du bor mitt i det gensträviga släktet, bland
        människor som hava ögon att se med, men dock icke se, och öron
        att höra med, men dock icke höra, eftersom de äro ett så
        gensträvigt släkte.
012:003 Så red nu till åt dig, du människobarn, vad man behöver, när man
        skall gå i landsflykt. Och vandra i deras åsyn åstad på ljusa
        dagen, ja, vandra i deras åsyn åstad från det ställe där du nu
        bor bort till en annan ort—om de till äventyrs ville akta
        därpå, då de nu äro ett så gensträvigt släkte.
012:004 För ut ditt bohag, på ljusa dagen och i deras åsyn, såsom skulle
        du gå i landsflykt, och vandra så i deras åsyn själv åstad på
        aftonen, såsom landsflyktiga pläga.
012:005 Gör dig i deras åsyn en öppning i väggen, och för bohaget ut
        genom den.
012:006 Lyft det sedan i deras åsyn upp på axeln och för bort det, när
        det har blivit alldeles mörkt; och betäck ditt ansikte, så att
        du icke ser landet. Ty jag gör dig till ett tecken för Israels
        hus.»
012:007 Och jag gjorde såsom han bjöd mig; på ljusa dagen förde jag ut
        mitt bohag, såsom skulle jag gå i landsflykt. Sedan, om aftonen,
        gjorde jag mig med handen en öppning i väggen, och när det hade
        blivit alldeles mörkt, förde jag det ut genom den och bar det så
        på axeln, i deras åsyn.

012:008 Och HERRENS ord kom till mig den följande morgonen; han sade:
012:009 Du människobarn, säkert har Israels hus, det gensträviga
        släktet, frågat dig: »Vad är det du gör?»
012:010 Så svara dem nu: Så säger Herren, HERREN: Denna utsaga gäller
        fursten i Jerusalem och alla dem av Israels hus, som äro
        därinne.
012:011 Säg: Jag är ett tecken för eder; såsom jag har gjort, så skall
        det gå dem: de skola vandra bort i landsflykt och fångenskap.
012:012 Och fursten som de hava ibland sig skall lyfta upp sin börda på
        axeln, när det har blivit alldeles mörkt, och skall så draga
        ut. Man skall göra en öppning i väggen, så att han genom den kan
        bära ut sin börda; och han skall betäcka sitt ansikte, så att
        han icke ser landet med sitt öga.
012:013 Och jag skall breda ut mitt nät över honom, och han skall bliva
        fångad i min snara; och jag skall föra honom till Babel i
        kaldéernas land, som han dock icke skall se; och där skall han
        dö.
012:014 Och alla som äro omkring honom, till hans hjälp, och alla hans
        härskaror skall jag förströ åt alla väderstreck, och mitt svärd
        skall jag draga ut efter dem.
012:015 Och de skola förnimma att jag är HERREN, när jag förskingrar dem
        bland folken och förströr dem i länderna.
012:016 Men några få av dem skall jag låta bliva kvar efter svärd,
        hungersnöd och pest, för att de bland de folk till vilka de
        komma skola kunna förtälja om alla sina styggelser; och de skola
        förnimma att jag är HERREN.

012:017 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
012:018 Du människobarn, ät nu ditt bröd med bävan, och drick ditt
        vatten darrande och med oro.
012:019 Och säg till folket i landet: Så säger Herren, HERREN om
        Jerusalems invånare i Israels land: De skola äta sitt bröd med
        oro och dricka sitt vatten med förfäran; så skall landet bliva
        ödelagt och plundrat på allt vad däri är, för den orätts skull
        som alla dess inbyggare hava övat.
012:020 Och de städer som nu äro bebodda skola komma att ligga öde, och
        landet skall bliva en ödemark; och I skolen förnimma att jag är
        HERREN.

012:021 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
012:022 Du människobarn, vad är det för ett ordspråk I haven i Israels
        land, när I sägen: »Tiden går, och av alla profetsynerna bliver
        intet»?
012:023 Säg nu till dem: Så säger Herren, HERREN: Jag skall göra slut på
        det ordspråket, så att man icke mer skall bruka det i
        Israel. Tala i stället så till dem: »Tiden kommer snart, med
        alla profetsynernas fullbordan.»
012:024 Ty inga falska profetsyner och inga lögnaktiga spådomar skola
        mer finnas i Israels hus;
012:025 nej, jag, HERREN, skall tala det ord som jag vill tala, och det
        skall fullbordas, utan att länge fördröjas. Ja, du gensträviga
        släkte, i edra dagar skall jag tala ett ord och skall ock
        fullborda det, säger Herren, HERREN.

012:026 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
012:027 Du människobarn, se, Israels hus säger: »Den syn som han skådar
        gäller dagar som icke komma så snart; han profeterar om tider
        som ännu äro långt borta.»
012:028 Säg därför till dem: Så säger Herren, HERREN: Intet av vad jag
        har talat skall längre fördröjas; vad jag talar, det skall ske,
        säger Herren, HERREN.

013:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
013:002 Du människobarn, profetera mot Israels profeterande profeter;
        säg till dem som profetera efter sina egna hjärtans ingivelser:
        Hören HERRENS ord.
013:003 Så säger Herren, HERREN: Ve eder, I dåraktiga profeter, som
        följen eder egen ande och syner som I icke haven sett!—
013:004 Lika rävar på öde platser äro dina profeter, Israel.
013:005 I haven icke trätt fram i gapet eller fört upp någon mur omkring
        Israels hus, så att det har kunnat bestå i striden på HERRENS
        dag.
013:006 Nej, deras syner voro falskhet och deras spådomar lögn, fastän
        de sade »Så har HERREN sagt.» HERREN hade ju icke sänt dem, men
        de hoppades att deras tal ändå skulle gå i fullbordan.
013:007 Ja, förvisso var det falska syner som I skådaden och lögnaktiga
        spådomar som I uttaladen, fastän I saden: »Så har HERREN sagt.»
        Jag hade ju icke talat något sådant.

013:008 Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom edert tal är falskhet
        och edra syner äro lögn, se, därför skall jag komma över eder,
        säger Herren, HERREN.
013:009 Och min hand skall drabba profeterna som skåda falska syner och
        spå lögnaktiga spådomar. De skola icke få en plats i mitt folks
        församling och skola icke bliva upptagna i förteckningen på
        Israels hus, ej heller skola de få komma till Israels land; och
        I skolen förnimma att jag är Herren, HERREN.
013:010 Eftersom, ja, eftersom de förde mitt folk vilse, i det att de
        sade: »Allt står väl till», och dock stod icke allt väl till,
        och eftersom de, när folket bygger upp en mur, vitmena den,
013:011 därför må du säga till dessa vitmenare att den måste falla. Ett
        slagregn skall komma—ja, I skolen fara ned, I hagelstenar,
        och du skall bryta ned den, du stormvind!
013:012 Och när så väggen faller, då skall man förvisso säga till eder:
        »Var är nu vitmeningen som I ströken på?»
013:013 Därför säger Herren, HERREN så; Jag skall i min förtörnelse låta
        en stormvind bryta lös, ett slagregn skall komma genom min
        vrede, och hagelstenar genom min förtörnelse, så att det bliver
        en ände därpå.
013:014 Och jag skall förstöra väggen som I beströken med vitmening, jag
        skall slå den till jorden, så att dess grundval bliver
        blottad. Och när den faller, skolen I förgås därinne; och I
        skolen förnimma att jag är HERREN.
013:015 Och jag skall uttömma min förtörnelse på väggen och på dem som
        hava bestrukit den med vitmening; och så skall jag säga till
        eder: Det är ute med väggen, det är ute med dess vitmenare,
013:016 med Israels profeter, som profeterade om Jerusalem och skådade
        syner, det till behag, om att allt stod väl till, och dock stod
        icke allt väl till, säger Herren, HERREN.

013:017 Och du, människobarn, vänd ditt ansikte mot dina landsmaninnor
        som profetera efter sina egna hjärtans ingivelser; profetera mot
        dem
013:018 och säg: Så säger Herren, HERREN: Ve eder som syn bindlar till
        alla handleder och gören slöjor till alla huvuden, både ungas
        och gamlas, för att så fånga själar! Skullen I få fånga själar
        bland mitt folk och döma somliga själar till liv, eder till
        vinning,
013:019 I som för några nävar korn och några bitar bröd ohelgen mig hos
        mitt folk, därmed att I dömen till döden själar som icke skola
        dö, och dömen till liv själar som icke skola leva, i det att I
        ljugen för mitt folk, som gärna hör lögn?
013:020 Nej, och därför säger Herren, HERREN så: Se, jag skall väl nå
        edra bindlar, i vilka I fången själarna såsom fåglar, och skall
        slita dem från edra armar; och jag skall giva själarna fria, de
        själar som I haven fångat såsom fåglar.
013:021 Och jag skall slita sönder edra slöjor och rädda mitt folk ur
        eder hand, och de skola icke mer vara ett byte i eder hand; och
        I skolen förnimma att jag är HERREN.
013:022 Eftersom I genom lögnaktigt tal haven gjort den rättfärdige
        försagd i hjärtat, honom som jag ingalunda ville plåga, men
        däremot haven styrkt den ogudaktiges mod, så att han icke vänder
        om från sin onda väg och räddar sitt liv,
013:023 därför skolen I icke få fortsätta att skåda falska syner och att
        öva spådom; utan jag skall rädda mitt folk ur eder hand, och I
        skolen förnimma att jag är HERREN.

014:001 Och några av de äldste i Israel kommo till mig och satte sig ned
        hos mig.
014:002 Då kom HERRENS ord till mig; han sade:
014:003 Du människobarn, dessa män hava låtit sina eländiga avgudar få
        insteg i sina hjärtan och hava ställt upp framför sig vad som är
        dem en stötesten till missgärning. Skulle jag väl låta fråga mig
        av sådana?
014:004 Nej; tala därför med dem och säg till dem: Så säger Herren,
        HERREN: Var och en av Israels hus, som låter sina eländiga
        avgudar få insteg i sitt hjärta och ställer upp framför sig vad
        som är honom en stötesten till missgärning, och så kommer till
        profeten, honom skall jag, HERREN, giva svar såsom han har
        förtjänat genom sina många eländiga avgudar.
014:005 Så skall jag gripa Israels barn i hjärtat, därför att de
        allasammans hava vikit bort ifrån mig genom sina eländiga
        avgudar.
014:006 Säg därför till Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Vänden om,
        ja, vänden eder bort ifrån edra eländiga avgudar, vänden edra
        ansikten bort ifrån alla edra styggelser.
014:007 Ty om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bo i
        Israel, viker bort ifrån mig, och låter sina eländiga avgudar få
        insteg i sitt hjärta och ställer upp framför sig vad som är
        honom en stötesten till missgärning, och så kommer till
        profeten, för att denne skall fråga mig för honom, så vill jag,
        HERREN, själv giva honom svar:
014:008 jag skall vända mitt ansikte mot den mannen och göra honom till
        ett tecken och till ett ordspråk, och utrota honom ur mitt folk;
        och I skolen förnimma att jag är HERREN.
014:009 Men om profeten låter förföra sig och talar något ord, så har
        jag, HERREN, låtit den profeten bliva förförd; och jag skall
        uträcka min hand mot honom och förgöra honom ur mitt folk
        Israel.
014:010 Och de skola båda bära på sin missgärning: profetens missgärning
        skall räknas lika med den frågandes missgärning—
014:011 på det att Israels barn icke mer må gå bort ifrån mig och fara
        vilse, ej heller mer orena sig med alla sina överträdelser, utan
        vara mitt folk, såsom jag skall vara deras Gud, säger Herren,
        HERREN.

014:012 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
014:013 Du människobarn, om ett land syndade mot mig och beginge
        otrohet, så att jag måste uträcka min hand mot det och fördärva
        dess livsuppehälle och sända hungersnöd över det och utrota
        därur både människor och djur,
014:014 och om då därinne funnes dessa tre män: Noa, Daniel och Job, så
        skulle de genom sin rättfärdighet rädda allenast sina egna liv,
        säger Herren, HERREN.
014:015 Om jag läte vilddjur draga fram genom landet och göra det
        folktomt, så att det bleve så öde att ingen vågade draga där
        fram för djuren skull,
014:016 då skulle, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, dessa tre
        män, om de vore därinne, icke kunna rädda vare sig söner eller
        döttrar; allenast de själva skulle räddas, men landet måste
        bliva öde.
014:017 Eller om jag läte svärd komma över det landet, i det att jag
        sade: »Svärdet fare fram genom landet!», och jag så utrotade
        därur både människor och djur,
014:018 och om då dessa tre män vore därinne, så skulle de, så sant jag
        lever, säger Herren, HERREN, icke kunna rädda söner eller
        döttrar; allenast de själva skulle räddas.
014:019 Eller om jag sände pest i det landet och utgöte min vrede
        däröver i blod, för att utrota därur både människor och djur,
014:020 och om då Noa, Daniel och Job vore därinne, så skulle de, så
        sant jag lever, säger Herren, HERREN, icke kunna rädda vare sig
        son eller dotter; de skulle genom sin rättfärdighet rädda
        allenast sina egna liv.
014:021 Och så säger Herren, HERREN: Men huru mycket värre bliver det
        icke, när jag på en gång sänder mina fyra svåra straffdomar:
        svärd, hungersnöd, vilddjur och pest, över Jerusalem, för att
        utrota därur både människor och djur!
014:022 Likväl skola några räddade bliva kvar där, några söner och
        döttrar, som skola föras bort. Och se, dessa skola draga bort
        till eder; och när I fån se deras vandel och deras gärningar, då
        skolen I trösta eder för den olycka som jag har låtit komma över
        Jerusalem, ja, för allt som jag har låtit komma över
        det.
014:023 De skola vara eder till tröst, när I sen deras vandel och deras
        gärningar; I skolen då förstå att jag icke utan sak har gjort
        allt vad jag har gjort mot det, säger Herren, HERREN.

015:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
015:002 Du människobarn, varutinnan är vinstockens trä förmer än annat
        trä, vinstockens, vars rankor växa upp bland skogens andra träd?
015:003 Tager man väl virke därav till att förfärdiga något nyttigt? Gör
        man ens därav en plugg för att på den hänga upp någonting?
015:004 Och om det nu därtill har varit livet till mat åt elden, så att
        dess båda ändar hava blivit förtärda av eld, och vad däremellan
        finnes är svett, duger det då till något nyttigt?
015:005 Icke ens medan det ännu var oskadat, kunde man förfärdiga något
        nyttigt därav; huru mycket mindre kan man förfärdiga något
        nyttigt därav, sedan det endels har blivit förtärt av elden och
        endels är svett!

015:006 Därför säger Herren, HERREN så: Såsom det händer med vinstockens
        trä bland annat trä från skogen, att Jag lämnar det till mat åt
        elden, så skall jag ock göra med Jerusalems invånare.
015:007 Jag skall vända mitt ansikte mot dem; ur elden hava de kommit
        undan, men eld skall dock förtära dem. Och I skolen förnimma
        att jag är HERREN, när jag vänder mitt ansikte mot dem.
015:008 Och jag skall göra landet till en ödemark, därför att de hava
        varit otrogna, säger Herren, HERREN.

016:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
016:002 Du människobarn, förehåll Jerusalem dess styggelser
016:003 och säg: Så säger Herren, HERREN till Jerusalem: Från Kanaans
        land stammar du, och där är du född; din fader var en amoré och
        din moder en hetitisk kvinna.
016:004 Och vid din födelse gick det så till. När du föddes, skar ingen
        av din navelsträng, och du blev icke rentvagen med vatten, ej
        heller ingniden med salt och lindad.
016:005 Ingen såg på dig med så mycken ömkan, att han villa göra något
        sådant med dig eller visa dig någon misskund, utan man kastade
        ut dig på öppna fältet den dag du föddes; så ringa aktade man
        ditt liv.
016:006 Då gick jag förbi där du låg och fick se dig sprattla i ditt
        blod, och jag sade till dig: »Du skall få bliva vid liv, du som
        ligger där i ditt blod.» Ja, jag sade till dig: »Du skall få
        bliva vid liv, du som ligger där i ditt blod;
016:007 ja, jag skall föröka dig till många tusen, såsom växterna äro på
        marken.» Och du sköt upp och blev stor och mycket fager; dina
        bröst hade höjt sig, och ditt hår hade växt, men du var ännu
        naken och blottad.
016:008 Då gick jag åter förbi där du var och fick se att din tid var
        inne, din älskogstid; och jag bredde min mantel över dig och
        betäckte din blygd. Och så gav jag dig min ed och ingick
        förbund med dig, säger Herren, HERREN, och du blev min.
016:009 Och jag tvådde dig med vatten och sköljde blodet av dig, och
        smorde dig med olja,
016:010 och klädde på dig brokigt vävda kläder och satte på dig skor av
        tahasskinn och en huvudbindel av fint linne och en slöja av
        silke.
016:011 Och jag prydde dig med smycken: jag satte armband på dina armar
        och en kedja om din hals,
016:012 jag satte en ring i din näsa och örhängen i dina öron och en
        härlig krona på ditt huvud.
016:013 Så blev du prydd med guld och silver, och dina kläder voro av
        fint linne, av siden och av tyg i brokig vävnad. Fint mjöl,
        honung och olja fick du äta. Du blev övermåttan skön, och så
        vart du omsider en drottning.
016:014 Och ryktet om dig gick ut bland folken för din skönhets skull,
        ty den var fullkomlig genom de härliga prydnader som jag hade
        satt på dig, säger Herren, HERREN.

016:015 Men du förlitade dig på din skönhet och bedrev otukt, sedan du
        nu hade fått sådant rykte; du slösade din otukt på var och en
        som gick där fram: det vore ju något för honom.
016:016 Och du tog dina kläder och gjorde dig med dem brokiga
        offerhöjder och bedrev på dessa otukt, sådana gärningar som
        eljest aldrig någonsin hava förekommit, ej heller mer skola
        göras.
016:017 Och du tog dina härliga smycken, det guld och silver som jag
        hade givit dig, och gjorde dig så mansbilder, med vilka du
        bedrev otukt.
016:018 Och du tog dina brokigt vävda kläder och höljde dem i dessa; och
        min olja och min rökelse satte du fram för dem.
016:019 Och det bröd som jag hade givit dig—ty fint mjöl, olja och
        honung hade jag ju låtit dig få att äta—detta satte du fram
        för dem till en välbehaglig lukt; ja, därhän kom det, säger
        Herren, HERREN.
016:020 Och du tog dina söner och döttrar, dem som du hade fött åt mig,
        och offrade dessa åt dem till spis. Var det då icke nog att du
        bedrev otukt?
016:021 Skulle du också slakta mina söner och giva dem till pris såsom
        offer åt dessa?
016:022 Och vid alla dina styggelser och din otukt tänkte du icke på din
        ungdoms dagar, då du var naken och blottad och låg där
        sprattlande i ditt blod.
016:023 Och sedan du hade bedrivit all denna ondska—ve, ve dig! säger
        Herren, HERREN—
016:024 byggde du dig kummel och gjorde dig höjdaltaren på alla öppna
        platser.
016:025 I alla gathörn byggde du dig höjd altaren och lät din skönhet
        skända och spärrade ut benen åt alla som gingo där fram; ja, du
        bedrev mycken otukt.
016:026 Du bedrev otukt med egyptierna, dina grannar med det stora
        köttet, ja, mycken otukt till att förtörna mig.
016:027 Men se, då uträckte jag min hand mot dig och minskade ditt
        underhåll och gav dig till pris åt dina fiender, filistéernas
        döttrar, som blygdes över ditt skändliga väsende.
016:028 Men sedan bedrev du otukt med assyrierna, ty du hade ännu icke
        blivit mätt; ja, du bedrev otukt med dem och blev ändå icke
        mätt.
016:029 Du gick med din otukt ända bort till krämarlandet, kaldéernas
        land; men icke ens så blev du mätt.
016:030 Huru älskogskrankt var icke ditt hjärta, säger Herren, HERREN,
        eftersom du gjorde allt detta, sådana gärningar som allenast den
        fräckaste sköka kan göra.
016:031 Med dina döttrar uppförde du åt dig kummel i alla gathörn och
        höjdaltaren på alla öppna platser. Men däri var du olik andra
        skökor, att du försmådde skökolön,
016:032 du äktenskapsbryterska, som i stället för den man du hade tog
        andra män till dig.
016:033 Åt alla andra skökor måste man giva skänker, men här var det du
        som gav skänker åt alla dina älskare och mutade dem, för att de
        skulle komma till dig från alla håll och bedriva otukt med dig.
016:034 Så gjorde du vid din otukt tvärt emot vad andra kvinnor göra;
        efter dig lopp ingen för att bedriva otukt, men du gav skökolön,
        utan att själv få någon skökolön; du gjorde tvärt emot andra.

016:035 Hör därför HERRENS ord, du sköka.
016:036 Så säger Herren, HERREN: Eftersom du har varit så frikostig med
        din skam och blottat din blygd i otukt med din älskare, därför,
        och för alla dina vederstyggliga eländiga avgudars skull och för
        dina söners blods skull, dina söners, som du gav åt dessa,
016:037 se, därför skall jag församla alla dina älskare, dem som du har
        varit till behag, ja, alla dem som du har älskat mer eller
        mindre; dem skall jag församla mot dig från alla håll och blotta
        din blygd inför dem, så att de få se all din blygd.
016:038 Och jag skall döma dig efter den lag som gäller för
        äktenskapsbryterskor och blodsutgjuterskor, och skall låta dig
        bliva ett blodigt offer för min vrede och nitälskan.
016:039 Och jag skall giva dig i deras hand, och de skola slå ned dina
        kummel och bryta ned dina höjdaltaren, och slita av dig kläderna
        och taga ifrån dig dina härliga smycken och låta dig ligga naken
        och blottad.
016:040 Och de skola sammankalla en församling mot dig, och man skall
        stena dig och hugga sönder dig med svärd;
016:041 och dina hus skall man bränna upp i eld. Så skall man hålla dom
        över dig inför många kvinnors ögon. Och så skall jag göra slut
        på din otukt, och du skall icke mer kunna giva någon skökolön.
016:042 Och jag skall släcka min vrede på dig, så att min nitälskan kan
        vika ifrån dig, och så att jag får ro och slipper att mer
        förtörnas.
016:043 Eftersom du icke tänkte på din ungdoms dagar, utan var avog mot
        mig i allt detta, se, därför skall också jag låta dina gärningar
        komma över ditt huvud, säger Herren, HERREN, på det att du icke
        mer må lägga sådan skändlighet till alla dina andra
        styggelser.

016:044 Se, alla som bruka ordspråk skola på dig tillämpa det
        ordspråket: »Sådan moder, sådan dotter.»
016:045 Ja, du är din moders dotter, hennes som övergav sin man och sina
        barn; du är dina systrars syster deras som övergåvo sina män och
        sina barn; eder moder var en hetitisk kvinna och eder fader en
        amoré.
016:046 Din större syster var Samaria med sina döttrar, hon som bodde
        norrut från dig; och din mindre syster, som bodde söderut från
        dig, var Sodom med sina döttrar.
016:047 Men du nöjde dig icke med att vandra på deras vägar och att göra
        efter deras styggelser; inom kort bedrev du värre ting än de, på
        alla dina vägar.
016:048 Så sant jag lever, säger Herren, HERREN: din syster Sodom och
        hennes döttrar hava icke gjort vad du och dina döttrar haven
        gjort.
016:049 Se, detta var din syster Sodoms missgärning: fastän höghet,
        överflöd och tryggad ro hade blivit henne och hennes döttrar
        beskärd, understödde hon likväl icke den arme och fattige.
016:050 Tvärtom blevo de högfärdiga och bedrevo vad styggeligt var inför
        mig; därför försköt jag dem, när jag såg detta.
016:051 Ej heller Samaria har syndat hälften så mycket som du. Du har
        gjort så många flera styggelser än dessa, att du genom alla de
        styggelser du har bedrivit har kommit dina systrar att synas
        rättfärdiga.
016:052 Så må också du nu bara din skam, du som nu kan lända dina
        systrar till ursäkt; ty därigenom att du har bedrivit ännu
        vederstyggligare synder än de, stå nu såsom rättfärdiga i
        jämförelse med dig. Ja, blygs och bär din skam över att du så
        har kommit dina systrar att synas rättfärdiga.
016:053 Därför skall jag ock åter upp rätta dem, Sodom med hennes
        döttrar och Samaria med hennes döttrar. Dig skall jag ock åter
        upprätta mitt ibland dem,
016:054 för att du må bära din skam och skämmas för allt vad du har
        gjort, och därmed bliva dem till tröst.
016:055 Och med dina systrar skall så ske: Sodom och hennes döttrar
        skola åter bliva vad de fordom voro, och Samaria och hennes
        döttrar skola åter bliva vad de fordom voro Också du själv och
        dina döttrar skolen åter bliva vad I fordom voren.
016:056 Men om du förr icke ens hördes nämna din syster Sodom, under din
        höghetstid,
016:057 innan ännu din egen ondska hade blivit uppenbarad—såsom den
        blev på den tid då du vart till smälek för Arams döttrar och för
        alla de kringboende filistéernas döttrar, som hånade dig på alla
        sidor—
016:058 Så måste du nu själv bära på din skändlighet och dina
        styggelser, säger HERREN.

016:059 Ty så säger Herren, HERREN: Jag har handlat med dig efter dina
        gärningar, ty du hade ju föraktat eden och brutit
        förbundet.
016:060 Men jag vill nu tänka på det förbund som jag slöt med dig i din
        ungdoms dagar, och upprätta med dig ett evigt förbund.
016:061 Då skall du tänka tillbaka på dina vägar och skämmas, när du får
        taga till dig dina systrar, de större jämte de mindre; ty jag
        skall giva dem åt dig till döttrar, dock icke för din trohet i
        förbundet.
016:062 Men jag skall upprätta mitt förbund med dig, och du skall
        förnimma att jag är HERREN;
016:063 och så skall du tänka därpå och blygas, så att du av skam icke
        mer kan upplåta din mun, då när jag förlåter dig allt vad du har
        gjort, säger Herren, HERREN.

017:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
017:002 Du människobarn, förelägg Israels hus en gåta, och tala till det
        en liknelse;
017:003 säg: Så säger Herren, HERREN: Den stora örnen med de stora
        vingarna och de långa pennorna, han som är så full med brokiga
        fjädrar, han kom till Libanon och tog bort toppen på cedern.
017:004 Han bröt av dess översta kvist och förde den till krämarlandet
        och satte den i en köpmansstad.
017:005 Sedan tog han en telning som växte i landet och planterade den i
        fruktbar jordmån; han tog den och satte den bland pilträd, på
        ett ställe där mycket vatten fanns.
017:006 Och den fick växa upp och bliva ett utgrenat vinträd, dock med
        låg stam, för att dess rankor skulle vända sig till honom och
        dess rötter vara under honom. Den blev alltså ett vinträd som
        bar grenar och sköt skott.
017:007 Men där var ock en annan stor örn med stora vingar och fjädrar i
        mängd; och se, till denne böjde nu vinträdet längtansfullt sina
        grenar, och från platsen där det var planterat sträckte det sina
        rankor mot honom, för att han skulle vattna det.
017:008 Och dock var det planterat i god jordmån, på ett ställe där
        mycket vatten fanns, så att det kunde få grenar och bära frukt
        och bliva ett härligt vinträd.
017:009 Säg vidare: Så säger Herren, HERREN: Kan det nu gå det väl?
        Skall man icke rycka upp dess rötter och riva av dess frukt, så
        att det förtorkar, och så att alla blad som hava vuxit ut därpå
        förtorka? Och sedan skall varken stor kraft eller mycket folk
        behövas för att flytta det bort ifrån dess rötter.
017:010 Visst står det fast planterat, men kan det gå det väl? Skall det
        icke alldeles förtorka, när östanvinden når det, ja, förtorka på
        den plats där det har vuxit upp?

017:011 Och HERRENS ord kom till mig, han sade:
017:012 Säg till det gensträviga släktet Förstån I icke vad detta
        betyder? Så säg då: Se, konungen i Babel kom till Jerusalem och
        tog dess konung och dess furstar och hämtade dem till sig i
        Babel.
017:013 Och han tog en ättling av konungahuset och slöt förbund med
        honom och lät honom anlägga ed. Men de mäktige i landet hade
        han fört bort med sig,
017:014 för att landet skulle bliva ett oansenligt rike, som icke kunde
        uppresa sig, och som skulle nödgas hålla förbundet med honom, om
        det ville bestå.
017:015 Men han avföll från honom och skickade sina sändebud till
        Egypten, för att man där skulle giva honom hästar och mycket
        folk. Kan det gå den väl, som så gör? Kan han undkomma? Kan
        den som bryter förbund undkomma?
017:016 Så sant jag lever, säger Herren, HERREN: där den konung bor, som
        gjorde honom till konung, den vilkens ed han likväl föraktade,
        och vilkens förbund han bröt, där, hos honom i Babel, skall han
        sannerligen dö.
017:017 Och Farao skall icke med stor härsmakt och mycket folk bistå
        honom i kriget, när en vall kastas upp och en belägringsmur
        bygges, till undergång för många människor.
017:018 Eftersom han föraktade eden och bröt förbundet och gjorde allt
        detta fastän han hade givit sitt löfte, därför skall han icke
        undkomma.
017:019 Ja, därför säger Herren, HERREN så: Så sant jag lever, jag skall
        förvisso låta min ed, som han har föraktat, och mitt förbund,
        som han har brutit, komma över hans huvud.
017:020 Och jag skall breda ut mitt nät över honom, och han skall bliva
        fångad i min snara; och jag skall föra honom till Babel och där
        hålla dom över honom, för den otrohets skull som han har begått
        mot mig.
017:021 Och alla flyktingar ur alla hans härskaror skola falla för
        svärd, och om några bliva räddade, så skola de varda förströdda
        åt alla väderstreck. Och I skolen förnimma att jag, HERREN, har
        talat.

017:022 Så säger Herren, HERREN: Jag vill ock själv taga en kvist av
        toppen på den höga cedern och sätta den; av dess översta skott
        skall jag avbryta en späd kvist och själv plantera den på ett
        högt och brant berg.
017:023 På Israels stolta berg skall jag plantera den, och den skall
        bära grenar och få frukt och bliva en härlig ceder. Och allt vad
        fåglar heter av alla slag skall bo under den; de skola bo i
        skuggan av dess grenar.
017:024 Och alla träd på marken skola förnimma att det är jag, HERREN,
        som förödmjukar höga träd och upphöjer låga träd, som låter
        friska träd förtorka och gör torra träd grönskande. Jag, HERREN,
        har talat det, och jag fullbordar det också.

018:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
018:002 Vad orsak haven I till att bruka detta ordspråk i Israels land:
        »Fäderna äta sura druvor, och barnens tänder bliva ömma därav»?
018:003 Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, I skolen ingen orsak
        mer hava att bruka detta ordspråk i Israel.
018:004 Se, alla själar äro mina, faderns själ såväl som sonens är min;
        den som syndar, han skall dö.
018:005 Om nu en man är rättfärdig och övar rätt och rättfärdighet,
018:006 om han icke håller offermåltid på bergen, ej heller upplyfter
        sina ögon till Israels hus' eländiga avgudar, om han icke
        skändar sin nästas hustru, ej heller kommer vid en kvinna under
        hennes orenhets tid,
018:007 om han icke förtrycker någon, utan giver tillbaka den pant han
        har fått för skuld, om han icke tager rov, utan giver sitt bröd
        åt den hungrige och kläder den nakne,
018:008 om han icke ockrar eller tager ränta, om han håller sin hand
        tillbaka från vad orätt är och fäller rätta domar människor
        emellan—
018:009 ja, om han så vandrar efter mina stadgar och håller mina rätter,
        i det att han gör vad redligt är, då är han rättfärdig och skall
        förvisso få leva, säger Herren, HERREN.

018:010 Men om han så föder en son som bliver en våldsverkare, vilken
        utgjuter blod eller gör allenast något av allt detta
018:011 som han själv icke gjorde, en som håller offermåltid på bergen,
        skändar sin nästas hustru,
018:012 förtrycker den arme och fattige, tager rov, icke giver pant
        tillbaka, upplyfter sina ögon till de eländiga avgudarna,
        bedriver vad styggeligt är,
018:013 ockrar och tager ränta—skulle då denne få leva? Nej, han
        skall icke få leva, utan eftersom han bedriver sådana
        styggelser, skall han straffas med döden; hans blod skall komma
        över honom.
018:014 Och om sedan denne föder en son, vilken ser alla de synder som
        hans fader begår, och vid åsynen av dem själv tager sig till
        vara för att göra sådant,
018:015 en som icke håller offermåltid på bergen, icke upplyfter sina
        ögon till Israels hus' eländiga avgudar, icke skändar sin nästas
        hustru,
018:016 en som icke förtrycker någon, icke fordrar pant eller tager rov,
        utan giver sitt bröd åt den hungrige och kläder den nakne,
018:017 en som icke förgriper sig på den arme, ej heller ockrar eller
        tager ränta, utan gör efter mina rätter och vandrar efter mina
        stadgar, då skall denne icke dö genom sin faders missgärning,
        utan skall förvisso få leva.
018:018 Hans fader däremot, som begick våldsgärningar och rövade från
        sin broder och gjorde bland sina fränder det som icke var gott,
        se, han måste dö genom sin missgärning.

018:019 Huru kunnen I nu fråga: »Varför skulle icke sonen bära på sin
        faders missgärning?» Jo, sonen övade ju rätt och rättfärdighet
        och höll alla mina stadgar och gjorde efter dem; därför skall
        han förvisso få leva.
018:020 Den som syndar, han skall dö; en son skall icke bära på sin
        faders missgärning, och en fader skall icke bära på sin sons
        missgärning. Över den rättfärdige skall hans rättfärdighet
        komma, och över den ogudaktige skall hans ogudaktighet komma.
018:021 Men om den ogudaktige omvänder sig från alla de synder som han
        har begått, och håller alla mina stadgar och övar rätt och
        rättfärdighet, då skall han förvisso leva och icke dö.
018:022 Ingen av de överträdelser han har begått skall du tillräknas
        honom; genom den rättfärdighet han har övat skall han få leva.
018:023 Menar du att jag har lust till den ogudaktiges död, säger
        Herren, HERREN, och icke fastmer därtill att han vänder om från
        sin väg och får leva?

018:024 Men om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör vad orätt är, alla sådana styggelser som den ogudaktige gör— skulle han då få leva, om han gör så? Nej, intet av all den rättfärdighet han har övat skall då ihågkommas, utan genom den otrohet han har begått och den synd han har övat skall han dö.

018:025 Men nu sägen I: »Herrens väg är icke alltid densamma.» Hören då,
        I av Israels hus: Skulle verkligen min väg icke alltid vara
        densamma? Är det icke fastmer eder väg som icke alltid är
        densamma?
018:026 Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör vad
        orätt är, så måste han dö till straff därför; genom det orätta
        som han gör måste han dö.
018:027 Men om den ogudaktige vänder om från den ogudaktighet som han
        har övat, och i stället övar rätt och rättfärdighet, då får han
        behålla sin själ vid liv.
018:028 Ja, eftersom han kom till insikt och vände om från alla de
        överträdelser han hade begått, skall han förvisso leva och icke
        dö.
018:029 Och ändå säga de av Israels hus: »Herrens väg är icke alltid
        densamma»! Skulle verkligen mina vägar icke alltid vara desamma,
        I av Israels hus? Är det icke fastmer eder väg som icke alltid
        är densamma?

018:030 Alltså: jag skall döma var och en av eder efter hans vägar, I av
        Israels hus, säger Herren, HERREN. Vänden om, ja, vänden eder
        bort ifrån alla edra överträdelser, för att eder missgärning
        icke må bliva eder till en stötesten.
018:031 Kasten bort ifrån eder alla de överträdelser som I haven begått,
        och skaffen eder ett nytt hjärta och en ny ande; ty icke viljen
        I väl dö, I av Israels hus?
018:032 Jag har ju ingen lust till någons död, säger Herren
        HERREN. Omvänden eder därför, så fån I leva.

              Huru var icke din moder en lejoninna!
              Bland lejon låg hon;
          hon födde upp sina ungar
              bland kraftiga lejon.
019:003 Så födde hon upp en av sina ungar,
              så att han blev ett kraftigt lejon;
          han lärde sig att taga rov,
              människor åt han upp.
019:004 Men folken fingo höra om honom
              och han blev fångad i deras grop;
          och man förde honom med krok i nosen
              till Egyptens land.

019:005 När hon nu såg att hon fick vänta förgäves,
              och att hennes hopp blev om intet,
          då tog hon en annan av sina ungar
              och gjorde denne till ett kraftigt lejon.
019:006 Stolt gick han omkring bland lejonen,
              ja, han blev ett kraftigt lejon;
          han lärde sig att taga rov,
              människor åt han upp.
019:007 Han våldförde deras änkor,
              deras städer förödde han.
          Och landet med vad däri var blev förfärat
              vid dånet av hans rytande.
019:008 Då bådade man upp folk mot honom
              runt omkring från länderna;
          och de bredde ut sitt nät för honom,
              och han blev fångad i deras grop
019:009 Sedan satte de honom i en bur, med krok i nosen,
              och förde honom till konungen Babel
          Där satte man honom in i fasta borgar,
          för att hans röst ej mer skulle höras
              bort till Israels berg.

019:010 Medan de levde i ro, var din moder såsom ett vinträd,
              planterat vid vatten.
          Och det blev ett fruktsamt träd, rikt på skott,
              genom det myckna vattnet.
019:011 Det fick starka grenar,
              tjänliga till härskarspiror,
          och dess stam växte hög,
              omgiven av lövverk,
          så att det syntes vida, ty det var högt
              och rikt på rankor.

019:012 Då ryckte man upp det i vrede,
              och det blev kastat på jorden,
          och stormen från öster
              förtorkade dess frukt.
          Dess starka grenar
              brötos av och torkade bort,
              elden fick förtära dem.
019:013 Nu är det utplanterat i öknen,
              i ett torrt och törstande land.
019:014 Och eld har gått ut från dess yppersta gren
              och har förtärt dess frukt.
          Så finnes där nu ingen stark gren kvar,
           ingen härskarspira!

020:001 I sjunde året, på tionde dagen i femte månaden, kommo några av
        de äldste i Israel för att fråga HERREN; och de satte sig ned
        hos mig.
020:002 Då kom HERRENS ord till mig han sade:
020:003 Du människobarn, tala med de äldste i Israel och säg till dem:
        Så säger Herren, HERREN: Haven I kommit för att fråga mig? Så
        sant jag lever, jag låter icke fråga mig av eder, säger Herren,
        HERREN.
020:004 Men vill du döma dem, ja, vill du döma, du människobarn, så
        förehåll dem deras fäders styggelser
020:005 och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: På den dag då jag
        utvalde Israel, då upplyfte jag min hand till ed inför Jakobs
        hus' barn och gjorde mig känd för dem i Egyptens land; jag
        upplyfte min hand till ed inför dem och sade: »Jag är HERREN,
        eder Gud.
020:006 På den dagen lovade jag dem med upplyft hand att föra dem ut ur
        Egyptens land, till det land som jag hade utsett åt dem, ett
        land som skulle flyta av mjölk och honung, och som vore
        härligast bland alla länder.
020:007 Och jag sade till dem: »Var och en av eder kaste bort sina ögons
        styggelser, och ingen orene sig på Egyptens eländiga avgudar;
        jag är HERREN, eder Gud.»
020:008 Men de voro gensträviga mot mig och ville icke höra på mig; de
        kastade icke bort var och en sina ögons styggelser, och de
        övergåvo icke Egyptens eländiga avgudar. Då tänkte jag på att
        utgjuta min förtörnelse över dem och att uttömma min vrede på
        dem mitt i Egyptens land.
020:009 Men vad jag gjorde, det gjorde jag för mitt namns skull, för att
        detta icke skulle bliva vanärat i de folks ögon, bland vilka de
        levde, och i vilkas åsyn jag gjorde mig känd för dem, i det jag
        förde dem ut ur Egyptens land.

020:010 Så förde jag dem då ut ur Egyptens land och lät dem komma in i
        öknen.
020:011 Och jag gav dem mina stadgar och kungjorde för dem mina rätter;
        den människa som gör efter dem får leva genom dem.
020:012 Jag gav dem ock mina sabbater, till att vara ett tecken mellan
        mig och dem, för att man skulle veta att jag är HERREN, som
        helgar dem.
020:013 Men Israels hus var gensträvigt mot mig i öknen; de vandrade
        icke efter mina stadgar, utan föraktade mina rätter, fastän den
        människa som gör efter dem får leva genom dem; de ohelgade ock
        svårt mina sabbater. Då tänkte jag på att utgjuta min
        förtörnelse över dem i öknen och så förgöra dem.
020:014 Men vad jag gjorde, det gjorde jag för mitt namns skull, för att
        detta icke skulle bliva vanärat i de folks ögon, i vilkas åsyn
        jag hade fört dem ut.
020:015 Likväl upplyfte jag min hand inför dem i öknen och svor att jag
        icke skulle låta dem komma in i det land som jag hade givit dem,
        ett land som skulle flyta av mjölk och honung, och som vore
        härligast bland alla länder—
020:016 detta därför att de föraktade mina rätter och icke vandrade
        efter mina stadgar, utan ohelgade mina sabbater, i det att deras
        hjärtan följde efter deras eländiga avgudar.
020:017 Men jag visade dem skonsamhet och fördärvade dem icke; jag
        gjorde icke alldeles ände på dem i öknen.

020:018 Och jag sade till deras barn i öknen: »I skolen icke vandra
        efter edra fäders stadgar och icke hålla deras rätter, ej heller
        orena eder på deras eländiga avgudar.
020:019 Jag är HERREN, eder Gud; vandren efter mina stadgar och håller
        mina rätter och gören efter dem.
020:020 Och helgen mina sabbater, och må de vara ett tecken mellan mig
        och eder, för att man må veta att jag är HERREN, eder Gud.
020:021 Men deras barn voro gensträviga mot mig; de vandrade icke efter
        mina stadgar och höllo icke mina rätter, så att de gjorde efter
        dem fastän den människa som gör efter dem får leva genom dem; de
        ohelgade ock mina sabbater. Då tänkte jag på att utgjuta min
        förtörnelse över dem och att uttömma min vrede på dem i öknen.
020:022 Men jag drog min hand tillbaka, och vad jag gjorde, det gjorde
        jag för mitt namns skull, för att detta icke skulle bliva
        vanärat i de folks ögon, i vilkas åsyn jag hade fört dem ut.
020:023 Likväl upplyfte jag min hand inför dem i öknen och svor att
        förskingra dem bland folken och förströ dem i länderna,
020:024 eftersom de icke gjorde efter mina rätter, utan föraktade mina
        stadgar och ohelgade mina sabbater, och eftersom deras ögon
        hängde vid deras fäders eländiga avgudar.
020:025 Därför gav jag dem ock stadgar som icke voro till deras båtnad,
        och rätter genom vilka de icke kunde bliva vid liv.
020:026 Och jag lät dem orena sig med sina offerskänker, med att låta
        allt som öppnade moderlivet gå genom eld, ty jag ville slå dem
        med förfäran, på det att de skulle förstå att jag är HERREN.

020:027 Tala därför till Israels hus, du människobarn, och säg till dem:
        Så säger Herren, HERREN: Också därmed hava edra fäder hädat mig,
        att de hava begått otrohet mot mig.
020:028 När jag hade låtit dem komma in i det land som jag med upplyft
        hand hade lovat att giva dem, och när de så där fingo se någon
        hög kulle eller något lummigt träd, då offrade de där sina
        slaktoffer och framburo där sina offergåvor, mig till
        förtörnelse, och läto där sina offers välbehagliga lukt uppstiga
        och utgöto där sina drickoffer.
020:029 Då sade jag till dem: »Vad är detta för en offerhöjd, denna
        som I kommen till?» Därav fick en sådan plats namnet
        »offerhöjd», såsom man säger ännu i dag.

020:030 Säg därför till Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Skolen då
        I orena eder på samma sätt som edra fäder gjorde, och i trolös
        avfällighet löpa efter deras styggelser?
020:031 I orenen eder ännu i dag på alla edra eländiga avgudar, i det
        att I frambären åt dem edra offerskänker och låten edra barn gå
        genom eld. Skulle jag då låta fråga mig av eder, I av Israels
        hus? Nej, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, ja låter icke
        fråga mig av eder.
020:032 Och förvisso skall icke det få ske som har kommit eder i sinnet,
        då I tänken: »Vi vilja bliva såsom hedningarna, såsom folken i
        andra länder: vi vilja tjäna trä och sten.
020:033 Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, med stark hand och
        uträckt arm och utgjuten förtörnelse skall jag sannerligen
        regera över eder.
020:034 Och med stark hand och uträckt arm och utgjuten förtörnelse
        skall jag föra eder ut ifrån folken och församla eder från de
        länder i vilka I ären förströdda.
020:035 Och jag skall föra eder in i Folkens öken, och där skall jag gå
        till rätta med eder, ansikte mot ansikte.
020:036 Likasom jag gick till rätta med edra fäder i öknen vid Egyptens
        land, så skall jag ock gå till rätta med eder, säger Herren,
        HERREN.
020:037 Och jag skall låta eder draga fram under staven och tvinga eder
        in i förbundets band.
020:038 Och jag skall rensa bort ifrån eder dem som sätta sig upp emot
        mig och avfalla från mig, jag skall skaffa bort dem ur det land
        där de nu bo, men in i Israels land skola de icke få komma; och
        I skolen förnimma att jag är HERREN.

020:039 Men hören nu, I av Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Välan,
        gån åstad och tjänen edra eländiga avgudar, var och en dem han
        har. Sedan skolen I förvisso komma att höra på mig, och I
        skolen då icke mer ohelga mitt heliga namn med edra offerskänker
        och edra eländiga avgudar.
020:040 Ty på mitt heliga berg, på Israels höga berg, säger Herren,
        HERREN där skall hela Israels hus tjäna mig, så många därav som
        finnas i landet; där skall jag finna behag i dem, där skall jag
        hava lust till edra offergärder och till förstlingen av edra
        gåvor, vadhelst I viljen helga.
020:041 Vid den välbehagliga lukten skall jag finna behag i eder, när
        tiden kommer, att jag för eder ut ifrån folken och församlar
        eder från de länder i vilka I ären förströdda. Och jag skall
        bevisa mig helig på eder inför folkens ögon.
020:042 Ja, I skolen förnimma att jag är HERREN, när jag låter eder
        komma in i Israels land, det land som jag med upplyft hand
        lovade att giva åt edra fäder.
020:043 Och där skolen I tänka tillbaka på edra vägar och på alla de
        gärningar som I orenaden eder med; och I skolen känna leda vid
        eder själva för allt det onda som I haven gjort.
020:044 Och I skolen förnimma att jag är HERREN, när jag så handlar med
        eder, för mitt namns skull och icke efter edra onda vägar och
        edra skändliga gärningar, I av Israels hus, säger Herren,
        HERREN.

020:045 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
020:046 Du människobarn, vänd ditt ansikte söderut och predika mot
        söder; ja, profetera mot skogslandet söderut;
020:047 säg till skogen söderut: Hör HERRENS ord: Så säger Herren,
        HERREN: Se, jag skall tända upp en eld i dig, och den skall
        förtära alla träd i dig, både de friska och de torra; den
        flammande lågan skall icke kunna släckas, och av den skola allas
        ansikten förbrännas, allas mellan söder och norr.
020:048 Och allt kött skall se att jag, HERREN, har upptänt den; den
        skall icke kunna släckas.

020:049 Och jag sade: »Ack, Herre, HERRE! Dessa säga om mig: 'Denne
talar ju gåtor.'»

021:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
021:002 Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Jerusalem och predika mot
        helgedomarna, ja, profetera mot Israels land.
021:003 Och säg till Israels land: Så säger HERREN: Se, jag skall vända
        mig mot dig och draga ut mitt svärd ur skidan och utrota ur dig
        både rättfärdiga och ogudaktiga.
021:004 Ja, eftersom jag skall utrota ur dig både rättfärdiga och
        ogudaktiga, därför skall mitt svärd fara ut ur skidan och vända
        sig mot allt kött mellan söder och norr;
021:005 och allt kött skall förnimma att jag, HERREN, har dragit ut mitt
        svärd ur skidan; det skall icke mer stickas in igen.
021:006 Men du, människobarn, må sucka, ja, du må sucka inför deras
        ögon, som om dina länder skulle brista sönder i din bittra
        smärta.
021:007 Och när de fråga dig: »Varför suckar du?», då skall du svara:
        »För ett olycksbud, som när det kommer, skall göra att alla
        hjärtan förfäras och alla händer sjunka ned och alla sinnen
        omtöcknas och alla knän bliva såsom vatten. Se, det kommer, ja,
        det fullbordas! säger Herren, HERREN.»

021:008 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
021:009 Du människobarn, profetera och säg: Så säger HERREN: Säg: Ett
        svärd, ja, ett svärd har blivit vässt och har blivit fejat.
021:010 Det har blivit vässt, för att det skall anställa ett slaktande;
        det har blivit fejat, för att det skall blixtra. Eller skola vi
        få fröjd därav? Fröjd av det som bliver ett tuktoris för min
        son, ett för vilket intet trä kan bestå!
021:011 Nej, han har lämnat det till att fejas, för att det skall fattas
        i handen; svärdet har blivit vässt och fejat för att sättas i en
        dråpares hand.
021:012 Ropa och jämra dig, du människobarn, ty det drabbar mitt folk,
        det drabbar alla Israels hövdingar. De äro med mitt folk
        hemfallna åt svärdet; därför må du slå dig på länden.
021:013 Ty rannsakning har redan skett; huru skulle det då vara möjligt
        att riset icke drabbade, det ris för vilket intet kan bestå?
        säger Herren, HERREN.
021:014 Men du, människobarn, profetera och slå händerna tillsammans; må
        svärdet fördubblas, ja, bliva såsom tre, må det bliva ett
        mordsvärd, ett mordsvärd jämväl för den störste, svärdet som
        drabbar dem från alla håll.
021:015 Ja, för att deras hjärtan må försmälta av ångest, och för att
        många må falla, skall jag sända det blänkande svärdet mot alla
        deras portar. Ack, det är gjort likt en blixt, det är draget för
        att slakta!
021:016 Hugg lös med all makt åt höger, måtta åt vänster, varthelst din
        egg kan bliva riktad.
021:017 Också jag skall slå mina händer tillsammans och släcka min
        vrede. Jag, HERREN, har talat.

021:018 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
021:019 Du människobarn, märk ut åt dig två vägar på vilka den
        babyloniske konungens svärd kan gå fram; låt båda gå ut från ett
        och samma land. Skär så ut en vägvisare, skär ut den för den
        plats där stadsvägarna skilja sig.
021:020 Märk ut såsom det håll dit svärdet kan gå dels Rabba i Ammons
        barns land, dels Juda med det befästa Jerusalem.
021:021 Ty konungen i Babel står redan vid vägskälet där de båda vägarna
        begynna; han vill låta spå åt sig, han skakar pilarna, han
        rådfrågar sina husgudar, han ser på levern.
021:022 I sin högra hand får han då ut lotten »Jerusalem», för att han
        där skall sätta upp murbräckor, öppna sin mun till krigsrop,
        upphäva sin röst till härskri, för att han där skall sätta upp
        murbräckor mot portarna, kasta upp en vall och bygga en
        belägringsmur.—
021:023 Detta synes dem vara en falsk spådom: de hava ju heliga eder.
        Men han uppväcker minnet av deras missgärning, och så ryckas de
        bort.
021:024 Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom I haven uppväckt minnet
        av eder missgärning i det att edra överträdelser hava blivit
        uppenbara, så att eder syndfullhet visar sig i allt vad I gören,
        ja, eftersom minnet av eder har blivit uppväckt, därför skolen I
        komma att med makt ryckas bort.
021:025 Och du, dödsdömde, ogudaktige furste över Israel, du vilkens dag
        kommer, när din missgärning har nått sin gräns,
021:026 så säger Herren, HERREN: Tag av dig huvudbindeln, lyft av dig
        kronan. Det som nu är skall icke förbliva vad det är; vad lågt
        är skall upphöjas, och vad högt är skall förödmjukas.
021:027 Omstörtas, omstörtas, omstörtas skall detta av mig; också detta
        skall vara utan bestånd, till dess han kommer, som har rätt
        därtill, den som jag har givit det åt.

021:028 Och du, människobarn, profetera Och såg: Så säger Herren, HERREN
        om Ammons barn och om deras smädelser: Säg: Ett svärd, ja, ett
        svärd är draget, det är fejat för att slakta för att varda
        mättat och för att blixtra,
021:029 mitt under det att man skådar åt dig falska profetsyner och spår
        åt dig lögnaktiga spådomar om att du skall sättas på de
        dödsdömda ogudaktigas hals, vilkas dag kommer, när missgärningen
        har nått sin gräns.
021:030 Må det stickas i skidan igen. I den trakt där du är skapad, i
        det land varifrån du stammar, där skall jag döma dig.
021:031 Jag skall Utgjuta min vrede över dig, jag skall mot dig blåsa
        upp min förgrymmelses eld; och jag skall giva dig till pris åt
        vilda människor, åt män som äro mästare i att fördärva.
021:032 Du skall bliva till mat åt elden, ditt blod skall flyta i
        landet; ingen skall mer tänka på dig. Ty jag, HERREN, har talat.

022:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
022:002 Du människobarn, vill du döma ja, vill du döma blodstaden?
        Förehåll henne då alla hennes styggelser
022:003 och säg: Så säger Herren, HERREN: Du stad som utgjuter dina
        invånares blod, så att din stund måste komma, du som gör
        eländiga avgudar åt dig och så bliver orenad!
022:004 Genom det blod som du har utgjutit har du ådragit dig skuld, och
        genom de eländiga avgudar som du har gjort har du orenat dig; så
        har du påskyndat dina dagars slut och nu hunnit gränsen för dina
        år. Därför skall jag låta dig bliva till smälek för folken och
        till spott för alla länder.
022:005 Ja, både nära och fjärran skall man bespotta dig, du vilkens
        namn är skändat, du förvirringens stad.

022:006 Se, hos dig trotsa Israels hövdingar var och en på sin arm, om
        det gäller att utgjuta blod.
022:007 Över fader och moder uttalar man förbannelser hos dig; mot
        främlingen övar man våld hos dig; den faderlöse och änkan
        förtrycker man hos dig.
022:008 Mina heliga ting föraktar du, och mina sabbater ohelgar du.
022:009 Förtalare finnas hos dig, om det gäller att utgjuta blod. Man
        håller hos dig offermåltider på bergen; man bedriver hos dig vad
        skändligt är.
022:010 Man blottar sin faders blygd hos dig; man kränker hos dig
        kvinnan, när hon har sin orenhets tid.
022:011 Man bedriver styggelse, var och en med sin nästas hustru; ja,
        man orenar i skändlighet sin sons hustru; man kränker hos dig
        sin syster, sin faders dotter.
022:012 Man tager hos dig mutor för att utgjuta blod; ja, du ockrar och
        tager ränta och skinnar din nästa med våld, och mig förgäter du,
        säger Herren, HERREN.
022:013 Men se, jag slår mina händer tillsammans i harm över det
        skinneri du övar, och i harm över det blod som du utgjuter hos
        dig.
022:014 Menar du att ditt mod skall bestå, eller att dina händer skola
        vara starka nog, när tiden kommer, att jag utför mitt verk på
        dig? Jag HERREN, har talat, och jag fullbordar det också.
022:015 Jag skall förskingra dig bland folken och förströ dig i
        länderna; så skall jag taga bort ifrån dig all din orenhet.
022:016 Du skall bliva vanärad inför folkens ögon, genom din egen skuld;
        och du skall förnimma att jag är HERREN.

022:017 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
022:018 Du människobarn, Israels hus har för mig blivit slagg; de äro
        allasammans blott koppar, tenn, järn och bly i ugnen; de äro ett
        silver som kan räknas för slagg.
022:019 Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom I allasammans haven
        blivit slagg, se, därför skall jag hopsamla eder i Jerusalem.
022:020 Likasom man hopsamlar silver, koppar, järn, bly och tenn i ugnen
        och där blåser upp eld under det och smälter det, så skall jag i
        min vrede och förtörnelse hopsamla eder och kasta eder i ugnen
        och smälta eder.
022:021 Ja, jag skall samla eder tillhopa; och blåsa upp min
        förgrymmelses eld under eder, för att I man smältas däri.
022:022 Likasom silver smältes i ugnen, så skolen I smältas däri; och I
        skolen förnimma att det är jag, HERREN, som utgjuter min
        förtörnelse över eder.

022:023 Och HERRENS ord kom till mig; han sade: Du människobarn, säg
        till dem:
022:024 Du är ett land som icke bliver renat, icke varder sköljt av regn
        på vredens dag.
022:025 De profeter som där finnas hava sammansvurit sig och blivit
        såsom rytande, rovgiriga lejon; de äta upp själar, de riva till
        sig gods och dyrbarheter och göra många till änkor därinne.
022:026 Prästerna där våldföra min lag och ohelga mina heliga ting; de
        göra ingen åtskillnad mellan heligt och oheligt och undervisa
        icke om skillnaden mellan rent och orent. De tillsluta sina
        ögon för mina sabbater, och så bliver jag ohelgad mitt ibland
        dem.
022:027 Furstarna därinne äro såsom rovgiriga vargar; de utgjuta blod
        och förgöra själar för att skaffa sig vinning.
022:028 De profeter som de hava tjäna dem såsom vitmenare; de skåda åt
        dem falska profetsyner och spå åt dem lögnaktiga spådomar; de
        säga: »Så säger Herren, HERREN», och det fastän HERREN icke har
        talat.
022:029 Folket i landet begår våldsgärningar och tager rov; den arme och
        fattige förtrycka de, och mot främlingen öva de våld, utan lag
        och rätt.
022:030 Jag söker bland dem efter någon som skulle kunna uppföra en mur
        och träda fram i gapet inför mig till försvar för landet, på det
        att jag icke må fördärva det; men jag finner ingen.
022:031 Därför utgjuter jag min vrede över dem och gör ände på dem med
        min förgrymmelses eld. Deras gärningar skall jag låta komma över
        deras huvuden, säger Herren, HERREN.

023:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
023:002 Du människobarn, det var en gång två kvinnor, döttrar till en
        och samma moder.
023:003 Dessa bedrevo otukt i Egypten; de gjorde det redan i sin ungdom.
        Där kramades deras bröst, och där smekte man deras jungfruliga
        barm.
023:004 Den äldre hette Ohola, och hennes syster Oholiba. Därefter blevo
        de mina, och födde söner och döttrar. Och om deras namn är att
        veta att Ohola är Samaria, och Oholiba Jerusalem.

023:005 Men Ohola bedrev otukt i stället för att hålla sig till mig; hon
        upptändes av lusta till sina älskare hennes grannar assyrierna,
023:006 där de kommo klädda i mörkblå purpur och voro ståthållare och
        landshövdingar, vackra unga män allasammans, ryttare som redo på
        hästar.
023:007 Hon gav åt dem sin trolösa älskog, åt Assurs alla yppersta
        söner; och varhelst hon upptändes av lusta, där orenade hon sig
        på alla deras eländiga avgudar
023:008 Men ändå uppgav hon icke sin otukt med egyptierna, som hade fått
        ligga hos henne i hennes ungdom, och som hade smekt hennes
        jungfruliga barm och slösat på henne sin otukt.
023:009 Därför gav jag henne till pris åt hennes älskare, åt Assurs
        söner, till vilka hon var upptänd av lusta.
023:010 Och sedan dessa hade blottat hennes blygd, förde de bort hennes
        söner och döttrar och dräpte henne själv med svärd; så blev hon
        en varnagel för andra kvinnor, då nu dom blev hållen över henne.

023:011 Men fastän hennes syster Oholiba såg detta, upptändes hon av
        lusta ännu värre och drev sin otukt ännu längre än systern.
023:012 Hon upptändes av lusta till Assurs söner; de voro ju ståthållare
        och landshövdingar och voro hennes grannar, de kommo klädda i
        präktig dräkt, ryttare som redo på hästar, vackra unga män
        allasammans.
023:013 Och jag såg att också hon orenade sig; båda gingo de samma väg.
023:014 Men denna drev sin otukt ännu längre. Ty när hon fick se
        mansbilder inristade i väggen, beläten av kaldéer, som man hade
        inristat och målat röda med dyrbar färg,
023:015 framställda med gördlar kring sina länder och med ståtliga
        huvudbonader, allasammans lika kämpar, ja, när hon fick se dessa
        bilder av Babels söner, av de män som hade sitt fädernesland i
        Kaldeen;
023:016 då upptändes hon av lusta till dem, strax när hon såg dem för
        sina ögon. Och hon sände bud till dem i Kaldeen;
023:017 och Babels söner kommo till henne och lågo hos henne i älskog
        och orenade henne genom sin otukt. Först sedan hon hade blivit
        orenad av dem, vände sig hennes själ ifrån dem.
023:018 Men när hon så öppet bedrev sin otukt och blottade sin blygd, då
        vände sig min själ ifrån henne, likasom den hade vänt sig ifrån
        hennes syster.

023:019 Dock drev hon sin otukt ännu längre: hon mindes sin ungdoms
        dagar, då hon bedrev otukt i Egyptens land;
023:020 och så upptändes hon åter av lusta till bolarna där, som hade
        kött såsom åsnor och flöde såsom hästar.
023:021 Ja, din håg stod åter till din ungdoms skändlighet, när
        egyptierna smekte din barm, därför att du hade så ungdomliga
        bröst.

023:022 Därför, du Oholiba, säger Herren, HERREN så: Se, jag skall
        uppväcka mot dig dina älskare, dem som din själ har vänt sig
        ifrån, och jag skall låta dem komma över dig från alla sidor,
023:023 Babels söner och alla kaldéer, pekodéer, soéer och koéer och
        alla Assurs söner med dem, vackra unga män, ståthållare och
        landshövdingar allasammans, kämpar och berömliga män, som rida
        på hästar allasammans.
023:024 De skola komma över dig med vagnar och hjuldon i mängd och med
        skaror av folk; rustade med skärmar och sköldar och klädda
        hjälmar skola de anfalla dig från alla sidor. Och jag skall
        överlämna domen åt dem, och de skola döma dig efter sina rätter.
023:025 Jag skall låta min nitälskan gå över dig, så att de fara grymt
        fram mot dig; de skola skära av dig näsa och öron, och de som
        bliva kvar av dig skola falla för svärd. Man skall föra bort
        dina söner och döttrar, och vad som bliver kvar av dig skall
        förtäras av eld.
023:026 Man skall slita av dig dina kläder och taga ifrån dig dina
        härliga smycken.
023:027 Så skall jag göra slut på din skändlighet och på den otukt som
        du begynte öva i Egyptens land; och du skall icke mer lyfta upp
        dina ögon till dem och icke mer tänka på Egypten.
023:028 Ty så säger Herren, HERREN: Se, jag vill giva dig till pris åt
        dem som du nu hatar, åt dem som din själ har vänt sig bort
        ifrån.
023:029 Och de skola fara fram mot dig såsom fiender, och skola taga
        ifrån dig allt vad du har förvärvat och lämna dig naken och
        blottad; ja, din otuktiga blygd skall varda blottad, med din
        skändlighet och din otukt.
023:030 Detta skall man göra dig, därför att du i otukt lopp efter
        hedningarna och orenade dig på deras eländiga avgudar.
023:031 Du vandrade på din systers väg; därför skall jag sätta i din
        hand samma kalk som gavs åt henne.
023:032 Ja, så säger Herren, HERREN: Du skall nödgas dricka din systers
        kalk, så djup och så vid som den är, och den skall bringa dig
        åtlöje och smälek i fullt mått.
023:033 Du skall bliva drucken och bliva full av bedrövelse, ty en
        ödeläggelsens och förödelsens kalk är din syster Samarias kalk.
023:034 Du skall nödgas dricka ut den till sista droppen, ja ock slicka
        dess skärvor, och du skall sarga ditt bröst. Ty jag har talat,
        säger Herren, HERREN.
023:035 Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom du har förgätit mig och
        kastat mig bakom din rygg, därför måste du ock bära på din
        skändlighet och din otukt.

023:036 Och HERREN sade till mig: Du människobarn, vill du döma Ohola
        och Oholiba? Förehåll dem då deras styggelser.
023:037 Ty de hava begått äktenskapsbrott, och blod låder vid deras
        händer. Ja, med sina eländiga avgudar hava de begått
        äktenskapsbrott; och till mat åt dem hava de offrat sina barn,
        dem som de hade fött åt mig.
023:038 Därtill gjorde de mig detta: samma dag som de orenade min
        helgedom ohelgade de ock mina sabbater.
023:039 Ty samma dag som de slaktade sina barn åt de eländiga avgudarna
        gingo de in i min helgedom och ohelgade den. Se, sådant hava de
        gjort i mitt hus.

023:040 Än mer, de sände bud efter män som skulle komma fjärran ifrån;
        budbärare skickades till dem, och se, de kommo, de män för vilka
        du hade tvått dig och sminkat dina ögon och prytt dig med
        smycken.
023:041 Och du satt på en härlig vilobädd, med ett dukat bord framför,
        och du hade där ställt fram min rökelse och min olja.
023:042 Sorglöst larm hördes därinne, och till de män ur hopen, som voro
        där, hämtade man ytterligare in dryckesbröder från öknen. Och
        dessa satte armband på kvinnornas armar och härliga kronor på
        deras huvuden.
023:043 Då sade jag: »Skall hon, den utlevade, få hålla i med att begå
        äktenskapsbrott? Skall man alltjämt få bedriva otukt med henne,
        då hon är en sådan?»
023:044 Ty man gick in till henne, såsom man går in till en sköka; ja,
        så gick man in till Ohola och till Oholiba, de skändliga
        kvinnorna.
023:045 Men rättfärdiga man skola döma dem efter den lag som gäller för
        äktenskapsbryterskor och blodsutgjuterskor; ty
        äktenskapsbryterskor äro de, och blod låder vid deras händer.
023:046 Ja, så säger Herren, HERREN: Må man sammankalla en församling
        mot dem och prisgiva dem åt misshandling och plundring.
023:047 Och församlingen skall stena dem och hugga dem i stycken med
        svärd, och dräpa deras söner och döttrar, och bränna upp deras
        hus i eld.
023:048 Så skall jag göra slut på skändligheten i landet, och alla
        kvinnor må låta varna sig, så att de icke bedriva sådan
        skändlighet som I.
023:049 Och man skall låta eder skändlighet komma över eder, och I
        skolen få bära på de synder I haven begått med edra eländiga
        avgudar; och I skolen förnimma att jag är Herren, HERREN.

024:001 Och HERRENS ord kom till mig i nionde året, på tionde dagen i
        tionde månaden; han sade:
024:002 Du människobarn, skriv upp åt dig namnet på denna dag, just
        denna dag; ty konungen i Babel har på just denna dag ryckt fram
        mot Jerusalem.
024:003 Och tala till det gensträviga släktet i en liknelse; säg till
        dem: Så säger Herren, HERREN: Sätt på grytan, och när du har
        satt på den, så gjut vatten däri.
024:004 Lägg sedan köttstyckena tillhopa däri, allahanda goda stycken,
        av låret och bogen; och fyll den så med de bästa märgbenen.
024:005 Tag härtill det bästa av hjorden; och lägg bränsle under den för
        att koka benen. Låt den koka starkt, så att ock benen bliva
        kokta i den.

024:006 Så säger nu Herren, HERREN: Ve över blodstaden, den rostiga
        grytan, varifrån rosten icke har kunnat tagas bort! Det ena
        köttstycket efter det andra har man redan tagit ut därur, utan
        att kasta lott om ordningen.
024:007 Ty det blod hon har utgjutit är ännu kvar därinne; på kala
        klippan lät hon det rinna ned; hon utgöt det icke på sådan mark
        att mullen har kunnat skyla det.
024:008 För att vreden skulle hava sin gång, och för att jag skulle
        utkräva hämnd, lät jag det blod hon utgöt komma på kala klippan,
        där det icke kunde skylas.

024:009 Därför säger Herren, HERREN så: Ve över blodstaden! Jag skall nu
        ytterligare öka på bränslet därunder.
024:010 Ja, lägg på mer ved, tänd upp eld, låt köttet bliva förstört och
        spadet koka in och benen bliva förbrända.
024:011 Och låt den sedan stå tom på eldsglöden, till dess att den
        bliver så upphettad att dess koppar glödgas och orenligheten
        smältes bort därur och rosten försvinner.
024:012 Tung möda har den kostat, och ändå har dess myckna rost icke
        gått bort. Så må nu dess röst komma i elden!
024:013 Därför att din orenhet är så skändlig, och därför att du icke
        blev ren, huru jag än sökte rena dig, därför skall du nu icke
        mer bliva fri ifrån din orenhet, förrän jag har släckt min vrede
        på dig.
024:014 Jag, HERREN, har talat. Det kommer! Jag skall fullborda det!
        Jag skall icke släppa efter och icke skona och icke ångra mig.
        Efter dina vägar och dina gärningar skall man döma dig, säger
        Herren, HERREN.

024:015 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
024:016 Du människobarn, se, genom en plötslig död skall jag taga ifrån
        dig den som är dina ögons lust, men du må icke hålla dödsklagan
        eller gråta eller fälla tårar.
024:017 Tyst må du jämra dig; men du skall icke hålla sorgefest såsom
        efter en död. Nej, sätt på dig din huvudbindel och tag skor på
        dina fötter; skyl icke ditt skägg, och ät icke det särskilda
        bröd som eljest är övligt.

024:018 Sedan talade jag nästa morgon till folket, men på aftonen dog
        min hustru; och följande morgon gjorde jag såsom mig var
        befallt.
024:019 Då sade folket till mig: »Vill du icke omtala för oss vad det
        betyder att du så gör?»
024:020 Jag svarade dem: HERRENS ord kom till mig; han sade:
024:021 Säg till Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Se, jag vill
        ohelga min helgedom, eder stolta härlighet, edra ögons lust och
        eder själs längtan. Och edra söner och döttrar, som I haven måst
        övergiva, skola falla för svärd.
024:022 Då skolen I komma att göra såsom jag har gjort: I skolen icke
        skyla skägget och icke äta det övliga brödet.
024:023 Och I skolen behålla huvudbindlarna på edra huvuden och skorna
        på edra fötter; I skolen icke hålla dödsklagan eller gråta, utan
        skolen sitta där försmäktande genom edra missgärningar och sucka
        med varandra.
024:024 Hesekiel skall vara ett tecken för eder; alldeles såsom han gör
        skolen I komma att göra. När detta händer, skolen I förnimma att
        jag är Herren, HERREN.

024:025 Men du, människobarn, må veta att på den tid då jag tager ifrån
        dem deras värn, deras härliga fröjd, deras ögons lust och deras
        själs begär, deras söner och döttrar,
024:026 på den tiden skall en räddad flykting komma till dig och
        förkunna detta.
024:027 Och då när flyktingen är där, skall din mun upplåtas, och du
        skall tala och icke mer vara stum; och du skall vara ett tecken
        för dem, och de skola förnimma att jag är HERREN.

025:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
025:002 Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Ammons barn och
        profetera mot dem.
025:003 Och säg till Ammons barn: Hören Herrens, HERRENS ord: Så säger
        Herren, HERREN: Eftersom du ropar: »Rätt så!» över min helgedom,
        som har blivit oskärad, och över Israels land, som har blivit
        ödelagt, och över Juda folk, som har måst vandra bort i
        fångenskap,
025:004 se, därför vill jag giva dig till besittning åt
        österlänningarna, så att de få slå upp sina tältläger i dig och
        sätta upp sina boningar i dig; de skola få äta din frukt, och de
        skola dricka din mjölk.
025:005 Och jag skall göra Rabba till en betesmark för kameler och
        Ammons barns land till en lägerplats för får; och I skolen
        förnimma att Jag är HERREN.
025:006 Ty så säger Herren, HERREN: Eftersom du klappar i händerna och
        stampar med fötterna och i ditt sinnes hela övermod gläder dig
        vid Israels lands ofärd,
025:007 se, därför skall jag uträcka min hand mot dig och giva dig till
        byte åt hedningarna och utrota dig ifrån folken och utplåna dig
        ur länderna; jag skall förgöra dig, och du skall förnimma att
        jag är HERREN.

025:008 Så säger Herren, HERREN: Eftersom Moab och Seir säga: »Se, nu är
        det med Juda hus likasom med alla andra folk»,
025:009 se, därför skall jag lägga Moabs bergsluttning öppen och
        förstöra dess städer, Ja, dess städer så många de äro, vad
        härligast är i landet, Bet-Hajesimot, Baal-Meon och Kirjatama.
025:010 Åt österlänningarna skall jag giva det till besittning, likasom
        jag skall göra med Ammons barns land, så att man icke mer tänker
        på Ammons barn ibland folken.
025:011 Ja, över Moab skall jag hålla dom, och de skola förnimma att jag
        är HERREN.

025:012 Så säger Herren, HERREN: Eftersom Edom har handlat så
        hämndgirigt mot Juda hus och ådragit sig svår skuld genom sin
        hämnd på dem,
025:013 därför säger Herren, HERREN så: Jag skall uträcka min hand mot
        Edom och utrota därur både människor och djur. Och jag skall
        göra det till en ödemark ända från Teman, och ända borta i Dedan
        skola de falla för svärd.
025:014 Och jag skall utföra min hämnd på Edom genom mitt folk Israel,
        och dessa skola göra med Edom efter min vrede och förtörnelse;
        och det skall så få känna min hämnd, säger Herren, HERREN.

025:015 Så säger Herren, HERREN: Eftersom filistéerna hava handlat så
        hämndgirigt, ja, eftersom de i sitt sinnes övermod hava velat
        utkräva hämnd och i sin eviga fiendskap hava velat bereda
        fördärv,
025:016 därför säger Herren, HERREN så: Se, jag vill uträcka min hand
        mot filistéerna och utrota keretéerna och förgöra vad som är
        kvar av Kustlandet vid havet.
025:017 Och jag skall taga stor hämnd på dem och tukta dem i
        förtörnelse. Och när jag låter min hämnd drabba dem, då skola
        de förnimma att jag är HERREN.

026:001 Och i elfte året, på första dagen i månaden, kom HERRENS ord till mig; han sade: 026:002 Du människobarn, eftersom Tyrus sade om Jerusalem:

          »Rätt så, uppbruten är nu
              folkens port,
          den är öppnad för mig;
          jag bliver rik, nu då hon är förödd»,
026:003 därför säger Herren, HERREN så:

          Se, jag skall komma
              över dig, Tyrus,
          och jag skall upphäva
              många folk mot dig,
          likasom havet
              upphäver sina böljor.
026:004 De skola förstöra Tyrus' murar
              och riva ned dess torn.
          Så skall jag sopa bort själva dess grus
              och förvandla staden
              till en kal klippa.
026:005 En torkplats för fisknät
              skall den vara ute i havet;
          ty jag har talat,
              säger Herren, HERREN.
          Ja, den skall bliva
              ett byte för folken;
026:006 och dess döttrar på fastlandet
              skola dräpas med svärd.
          De skola förnimma
              att jag är HERREN.

026:007 Ty så säger Herren, HERREN: Se, jag vill låta Nebukadressar, konungen i Babel, konungarnas konung, komma norrifrån över Tyrus, med hästar och vagnar och ryttare och med en stor hop folk.

026:008 Dina döttrar på fastlandet skall han dräpa med svärd; han skall bygga en belägringsmur mot dig och kasta upp mot dig en vall och resa ett sköldtak mot dig. 026:009 Sin murbräckas stötar skall han rikta mot dina murar och skall med sina krigsredskap bryta ned dina torn. 026:010 Hans hästar äro så många att dammet skall överhölja dig. Vid dånet av hans ryttare och av hans hjuldon och vagnar skola dina murar darra, när han drager in genom dina portar, såsom man drager in i en erövrad stad. 026:011 Med sina hästars hovar skall han trampa sönder alla dina gator; ditt folk skall han dräpa med svärd, och dina stolta stoder skola störta till jorden. 026:012 Man skall röva dina skatter och plundra dina handelsvaror; man skall riva dina murar och bryta ned dina sköna hus; och stenarna, trävirket och gruset skall man kasta i havet. 026:013 Jag skall göra slut på dina sångers buller, och man skall icke mer höra klangen av dina harpor. 026:014 Ja, jag skall göra dig till en kal klippa en torkplats för fisknät skall du bliva; aldrig mer skall du varda uppbyggd. Ty jag, HERREN, har talat, säger Herren, HERREN.

          Sannerligen, vid dånet av ditt fall,
              när de slagna jämra sig,
          vid det att man dräper och mördar i dig,
              skola havsländerna bäva.
026:016 Och alla hövdingar vid havet
              skola stiga ned från sina troner,
          de skola lägga bort sina mantlar
          och taga av sig sina brokigt vävda kläder;
          förskräckelse bliver deras klädnad,
              och nere på jorden skola de sitta;
          deras förskräckelse varder ständigt ny,
              och de häpna över ditt öde.
026:017 De stämma upp en klagosång över dig
              och säga om dig:

          Huru har du icke blivit förstörd, du havsfolkens tillhåll,
              du högtprisade stad,
          du som var så mäktig på havet,
              där du låg med dina invånare,
          vilka fyllde människorna med skräck
              för alla som bodde i dig!
026:018 Nu förskräckas havsländerna
              på ditt falls dag,
          och öarna i havet
              förfäras vid din undergång.

026:019 Ty så säger Herren, HERREN:
          När jag gör dig till en ödelagd stad,
          lik någon stad som ingen bebor,
          ja, när jag låter djupet upphäva sig mot dig
          och de stora vattnen betäcka dig,
026:020 då störtar jag dig ned till dem som hava farit ned i graven,
          till folk som levde för länge sedan;
          och lik en längesedan ödelagd plats
          får du ligga där i jordens djup,
          hos dem som hava farit ned i graven.
          Så skall du förbliva obebodd,
          medan jag gör härliga ting i de levandes land.
026:021 Jag skall låta dig taga en ande med förskräckelse,
          så att man aldrig i evighet skall finna dig,
          huru man än söker efter dig,
          säger Herren, HERREN.

027:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade: 027:002 Du människobarn, stäm upp en klagosång över Tyrus; 027:003 säg till Tyrus:

          Du som bor vid havets portar
              och driver köpenskap med folken,
          hän till många havsländer,
              så säger Herren, HERREN:

          O Tyrus, du säger själv: »Jag är skönhetens fullhet.»
027:004 Ja, dig som har ditt rike ute i havet,
              dig gjorde dina byggningsmän fullkomlig i skönhet.
027:005 Av cypress från Senir timrade de
              allt plankverk på dig;
          de hämtade en ceder från Libanon
              för att göra din mast.
027:006 Av ekar från Basan
              tillverkade de dina åror.
          Ditt däck prydde de med elfenben i ädelt trä
              från kittéernas öländer.
027:007 Ditt segel var av fint linne,
              med brokig vävnad från Egypten,
              och det stod såsom ditt baner.
          Mörkblått och purpurrött tyg
              från Elisas öländer
              hade du till soltält.
027:008 Sidons och Arvads invånare
              voro roddare åt dig;
          de förfarna män du själv hade, o Tyrus,
              dem tog du till skeppare.
027:009 Gebals äldste och dess förfarnaste män
              tjänade dig
              med att bota dina läckor.

Alla havets skepp med sina sjömän tjänade dig vid ditt varubyte. 027:010 Perser, ludéer och putéer funnos i din här och voro ditt krigsfolk. Sköldar och hjälmar hängde de upp i dig; dessa gåvo dig glans. 027:011 Arvads söner stodo med din här runt om på dina murar, gamadéer hade sin plats i dina torn. Sina stora sköldar hängde de upp runt om på dina murar; de gjorde din skönhet fullkomlig. 027:012 Tarsis var din handelsvän, ty du var rik på allt slags gods silver, järn, tenn och bly gavs dig såsom betalning. 027:013 Javan, Tubal och Mesek, de drevo köpenskap med dig; trälar och kopparkärl gåvo de dig i utbyte. 027:014 Vagnshästar, ridhästar och mulåsnor gåvos åt dig såsom betalning från Togarmas land. 027:015 Dedans söner drevo köpenskap med dig ja, många havsländer drevo handel i din tjänst; elfenben och ebenholts tillförde de dig såsom hyllningsgåvor. 027:016 Aram var din handelsvän, ty du var rik på konstarbeten; karbunkelstenar, purpurrött tyg, brokiga vävnader och fint linne. koraller och rubiner gåvo de dig såsom betalning. 027:017 Juda och Israels land drevo köpenskap med dig; vete från Minnit, bakverk och honung, olja och balsam gåvo de dig i utbyte. 027:018 Damaskus var din handelsvän, ty du var rik på konstarbeten, ja, på allt slags gods; de kommo med vin från Helbon och med ull från Sahar. 027:019 Vedan och Javan gåvo dig spånad såsom betalning; konstsmitt järn och kassia och kalmus fick du i utbyte. 027:020 Dedan drev köpenskap hos dig med sadeltäcken att rida på. 027:021 Araberna och Kedars alla furstar, de drevo handel i din tjänst; med lamm och vädurar och bockar drevo de handel hos dig. 027:022 Sabas och Raemas köpmän drevo köpenskap med dig; kryddor av allra yppersta slag och alla slags ädla stenar och guld gåvo de dig såsom betalning. 027:023 Haran, Kanne och Eden, Sabas köpmän, Assur och Kilmad drevo köpenskap med dig. 027:024 De drevo köpenskap hos dig med sköna kläder, med mörkblå, brokigt vävda mantlar, med mångfärgade täcken, med välspunna, starka tåg, på din marknad. 027:025 Tarsis-skepp foro åstad med dina bytesvaror.

Så fylldes du med gods och blev tungt lastad, där du låg i havet. 027:026 Och dina roddare förde dig åstad, ut på de vida vattnen. Då kom östanvinden och krossade dig. där du låg i havet. 027:027 Ditt gods, dina handels- och bytesvaror, dina sjömän och skeppare, dina läckors botare och dina bytesmäklare, allt krigsfolk på dig, allt manskap som fanns ombord på dig, de sjunka nu ned i havet, på ditt falls dag. 027:028 Vid dina skeppares klagorop bäva markerna, 027:029 och alla som ro med åror övergiva sina skepp; sjömän och alla skeppare på havet begiva sig i land. 027:030 De ropa högt över ditt öde och klaga bittert; de strö stoft på sina huvuden och vältra sig i aska. 027:031 De raka sig skalliga för din skull och hölja sig i sorgdräkt; de gråta över dig i bitter sorg, under bitter klagan. 027:032 Med jämmer stämma de upp en klagosång om dig, en klagosång över ditt öde: »Vem var såsom Tyrus, hon som nu ligger i det tysta ute i havet?» 027:033 Där dina handelsvaror sattes i land från havet mättade du många folk; med ditt myckna gods och dina många bytesvaror riktade du jordens konungar. 027:034 Men nu, då du har förlist och försvunnit ifrån havet, ned i vattnens djup, nu hava dina bytesvaror och allt ditt manskap sjunkit med dig. 027:035 Havsländernas alla inbyggare häpna över ditt öde, deras konungar stå rysande, med förfäran i sina ansikten. 027:036 Köpmännen ute bland folken vissla åt dig; du har tagit en ände med förskräckelse till evig tid.

028:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade: 028:002 Du människobarn, säg till fursten i Tyrus: Så säger Herren, HERREN:

          Eftersom ditt hjärta är så högmodigt
              och du säger: »Jag är en gud,
          ja, på ett gudasäte tronar jag
              mitt ute i havet»,
          du som dock är en människa och icke en gud,
          huru mycket du än i ditt hjärta tycker dig vara en gud—
028:003 och sant är att du är visare än Daniel;
          ingen hemlighet är förborgad för dig;
028:004 genom din vishet och ditt förstånd
              har du skaffat dig rikedom,
          guld och silver har du skaffat dig
              i dina förrådshus;
028:005 och genom den stora vishet varmed du drev din köpenskap
              har du ökat din rikedom,
          och så har ditt hjärta blivit högmodigt
              för din rikedoms skull—
028:006 därför säger Herren, HERREN så:
          Eftersom du i ditt hjärta
              tycker dig vara en gud,
028:007 se, därför skall jag låta främlingar komma över dig,
              de grymmaste folk;
          och de skola draga ut sina svärd
              mot din visdoms skönhet
          och skola oskära din glans.
028:008 De skola störta dig ned i graven, och du skall dö
              såsom en dödsslagen man,
              mitt ute i havet.
028:009 Månne du då skall säga till din dråpare:
              »Jag är en gud»,
          du som ej är en gud, utan en människa,
              i dens våld, som slår dig till döds?
028:010 Såsom de oomskurna dö, så skall du dö,
              för främlingars hand.
          Ty jag har talat,
              säger Herren, HERREN.

028:011 Och HERRENS ord kom till mig han sade: 028:012 Du människobarn, stäm upp en klagosång över konungen i Tyrus och säg till honom: Så säger Herren, HERREN:

          Du var ypperst bland härliga skapelser,
          full med vishet och fullkomlig i skönhet.
028:013 I Eden, Guds lustgård, bodde du,
          höljd i alla slags ädla stenar:
          karneol, topas och kalcedon,
          krysolit, onyx och jaspis,
          safir, karbunkel och smaragd, jämte guld;
          du var prydd med smycken och klenoder,
          beredda den dag då du skapades.
028:014 Du var en kerub, som skuggade vida,
          och jag hade satt dig att vara på det heliga gudaberget,
          du fick där gå omkring bland gnistrande stenar.
028:015 Lyckosam var du på dina vägar
          från den dag då du skapades,
          till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig.

028:016 Men under din myckna köpenskap
          blev ditt inre fyllt med orätt, och du föll i synd.
          Då förvisade jag dig från gudaberget
          och förgjorde dig, du vittskuggande kerub;
          du fick ej stanna bland de gnistrande stenarna.
028:017 Eftersom ditt hjärta högmodades över din skönhet
              och du förspillde din vishet för ditt pråls skull,
          därför slog jag dig ned till jorden
          och gav dig till pris åt konungarna,
          så att de fingo se sin lust på dig.
028:018 Genom dina många missgärningar vid din orättrådiga köpenskap
          ohelgade du dina helgedomar.
          Därför lät jag eld gå ut ifrån dig,
              och av den blev du förtärd.
          Jag lät dig ligga såsom aska på jorden
              inför alla som besökte dig.
028:019 Alla som kände dig bland folken
              häpnade över ditt öde.
          Du tog en ände med förskräckelse
              för evig tid.

028:020 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
028:021 Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Sidon och profetera mot
        det
028:022 och säg: Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall komma över dig,
        Sidon, och förhärliga mig i dig. Ja, att jag är HERREN, det
        skall man förnimma, när jag håller dom över henne och bevisar
        mig helig på henne.
028:023 Och jag skall sända över henne pest och blod på hennes gator,
        och dödsslagna män skola falla därinne för ett svärd som skall
        drabba henne från alla sidor; och man skall förnimma att jag är
        HERREN.
028:024 Sedan skall för Israels hus icke mer finnas någon stingande tagg
        eller något sårande törne bland alla de grannfolk som nu håna
        dem; och man skall förnimma att jag är Herren, HERREN.
028:025 Ja, så säger Herren, HERREN: När jag församlar Israels barn från
        de folk bland vilka de äro förströdda, då skall jag bevisa mig
        helig på dem inför folkens ögon, och de skola sedan få bo i sitt
        land, det som jag har givit åt min tjänare Jakob.
028:026 De skola bo där i trygghet och bygga hus och plantera vingårdar
        ja, de skola bo i trygghet, när jag håller dom över alla som
        håna dem på alla sidor; och de skola förnimma att jag är HERREN,
        deras Gud.

029:001 I tionde året, på tolfte dagen i
        tionde månaden, kom HERRENS
        ord till mig; han sade:
029:002 Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Farao, konungen i
        Egypten, och profetera mot honom och mot hela Egypten.
029:003 Tala och säg: Så säger Herren, HERREN:

          Se, jag skall komma över dig, Farao,
              du Egyptens konung,
          du stora drake, som ligger där
              i dina strömmar
          och säger: »Min Nilflod är min;
              själv har jag gjort mig.»
029:004 Jag skall sätta krokar i dina käftar
              och låta fiskarna i dina strömmar
              fastna vid dina fjäll,
          och så skall jag draga dig upp ur dina strömmar
              med alla de fiskar i dina strömmar,
          som hänga fast vid dina fjäll.
029:005 Och jag skall kasta dig ut i öknen
              med alla fiskarna ifrån dina strömmar;
          du skall falla på marken
              och ej tagas bort därifrån eller upphämtas,
          ty åt markens djur och himmelens fåglar
              vill jag giva dig till mat;
029:006 och alla Egyptens inbyggare skola förnimma
              att jag är HERREN.
          Ty de äro en rörstav
              för Israels barn;
029:007 ja, när dessa fatta i dig med handen, går du sönder
          och sårar envar av dem i sidan;
          och när de stödja sig på dig, brytes du av
          och lämnar dem alla med vacklande länder.

029:008 Därför säger Herren, HERREN så: Se, jag vill låta svärd komma
        över dig, och jag skall utrota ur dig både människor och djur.
029:009 Och Egyptens land skall bliva förött och ödelagt, och man skall
        förnimma att jag är HERREN. Detta därför att han sade:
        »Nilfloden är min; själv har jag gjort den.
029:010 Ja, därför skall jag komma över dig och dina strömmar, och göra
        Egyptens land till en ödemark, ett ödelagt land, från Migdol
        till Sevene, fram till Etiopiens gräns.
029:011 Ingen människofot skall gå där fram, och ingen fot av något
        boskapsdjur skall gå där fram; och det skall ligga obebott i
        fyrtio år.
029:012 Och jag skall göra Egyptens land till en ödemark bland ödelagda
        länder, och dess städer skola ligga öde bland förhärjade städer
        i fyrtio år; och jag skall förskingra egyptierna bland folken
        och förströ dem i länderna.

029:013 Ty så säger Herren, HERREN: När fyrtio år äro förlidna, skall
        jag församla egyptierna från de folk bland vilka de äro
        förskingrade.
029:014 Och jag skall åter upprätta Egypten och låta egyptierna komma
        tillbaka till Patros' land, varifrån de stamma. Där skola de
        bliva ett oansenligt rike,
029:015 ja, ett rike oansenligare än andra riken, så att det icke mer
        skall kunna upphäva sig över folken; jag skall låta dem bliva så
        få att de icke kunna råda över folken.
029:016 Och Israels barn skola icke mer sätta sitt hopp till dem som
        allenast uppväcka minnet av deras missgärning, när de vända sig
        till dem; och de skola förnimma att jag är Herren, HERREN.

029:017 I tjugusjunde året, på första dagen i första månaden, kom
        HERRENS ord till mig; han sade:
029:018 Du människobarn, Nebukadressar konungen i Babel, har låtit sin
        här förrätta ett svårt arbete mot Tyrus; alla huvuden hava
        blivit skalliga och alla skuldror sönderskavda. Men han och hans
        här hava icke fått någon lön från Tyrus för det arbete som han
        har förrättat mot det.
029:019 Därför säger Herren, HERREN så: Se, jag vill giva Egyptens land
        åt Nebukadressar, konungen i Babel; och han skall föra bort dess
        rikedomar och taga rov därifrån och göra byte där, och detta
        skall hans här få till lön.
029:020 Såsom en vedergällning för hans arbete giver jag honom Egyptens
        land; ty för min räkning hava de utfört sitt verk, säger Herren,
        HERREN.
029:021 På den tiden skall jag låta ett horn växa upp åt Israels hus,
        och du skall få upplåta din mun mitt ibland dem; och de skola
        förnimma att jag är HERREN.

030:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
030:002 Du människobarn, profetera och säg: Så säger Herren, HERREN:
        Jämren eder: »Ack ve, vilken dag!»
030:003 Ty dagen är nära, HERRENS dag är nära; en molnhöljd dag är det,
        hednafolkens stund är inne.
030:004 Ett svärd kommer över Egypten, och Etiopien fattas av ångest,
        när de slagna falla i Egypten och dess rikedomar föras bort och
        dess grundvalar upprivas.
030:005 Etiopier, putéer och ludéer, och hela hopen av främmande folk,
        och kubéer och förbundslandets söner skola med dem falla för
        svärd.
030:006 Så säger HERREN: Ja, Egyptens försvarare skola falla, och dess
        stolta makt skall störtas ned; från Migdol till Sevene skola de
        som bo där falla för svärd, säger Herren, HERREN.
030:007 Och deras land skall ligga öde bland ödelagda länder, och
        städerna där skola vara bland förhärjade städer.
030:008 Och man skall förnimma att jag är HERREN, när jag tänder eld på
        Egypten och låter alla dess hjälpare varda krossade.
030:009 På den dagen skola sändebud draga ut från mig på skepp, för att
        injaga skräck hos Etiopien mitt i dess trygghet; och man skall
        där fattas av ångest på Egyptens dag; ty se, det kommer!

030:010 Så säger Herren, HERREN: Ja, jag skall göra slut på Egyptens
        rikedomar genom Nebukadressar, konungen i Babel.
030:011 Han och hans folk med honom, de grymmaste hedningar, skola
        hämtas dit till att fördärva landet; de skola draga sina svärd
        mot Egypten och uppfylla landet med slagna.
030:012 Och jag skall göra strömmarna till torr mark och sälja landet i
        onda mäns hand. Jag skall ödelägga landet med allt vad däri är,
        genom främmande män. Jag, HERREN, har talat.

030:013 Så säger Herren, HERREN: Jag skall ock förstöra de eländiga
        avgudarna och göra slut på avgudarna i Nof, och ur Egyptens land
        skall ingen furste mer uppstå; och jag skall låta fruktan komma
        över Egyptens land.
030:014 Jag skall ödelägga Patros och tända eld på Soan och hålla dom
        över No.
030:015 Och jag skall utgjuta min vrede över Sin, Egyptens värn, och
        utrota den larmande hopen i No.
030:016 Ja, jag skall tända eld på Egypten, Sin skall gripas av ångest,
        No skall bliva intaget och Nof överfallas på ljusa dagen.
030:017 Avens och Pi-Besets unga män skola falla för svärd, och själva
        skola de vandra bort i fångenskap.
030:018 I Tehafnehes bliver dagen mörk, när jag där bryter sönder
        Egyptens ok och dess stolta makt där får en ände; ja, ett moln
        skall övertäcka det, och dess döttrar skola vandra bort i
        fångenskap.
030:019 Jag skall hålla dom över Egypten, och man skall förnimma att jag
        är HERREN.

030:020 I elfte året, på sjunde dagen i första månaden, kom HERRENS ord
        till mig; han sade:
030:021 Du människobarn, jag har brutit sönder Faraos, den egyptiske
        konungens, arm; och se, den har icke blivit förbunden, man har
        icke brukat läkemedel, icke lindat den, icke lagt på den
        förband, för att åter göra den stark nog till att föra svärdet.
030:022 Därför säger Herren, HERREN så: Se, jag skall komma över Farao,
        konungen i Egypten, och bryta sönder hans armar, både den som
        ännu är stark och den som redan är sönderbruten, och skall låta
        svärdet falla ur hans hand.
030:023 Och jag skall förskingra egyptierna bland folken och förströ dem
        i länderna.
030:024 Den babyloniske konungens armar skall jag stärka, och jag skall
        sätta milt svärd i hans hand; men Faraos armar skall jag bryta
        sönder, så att han upphäver jämmerrop inför honom, såsom en
        dödsslagen kämpe gör.
030:025 Ja, jag skall stärka den babyloniske konungens armar, men Faraos
        armar skola sjunka ned; och man skall förnimma att jag är
        HERREN, när jag sätter mitt svärd i den babyloniske konungens
        hand, för att han skall svänga det mot Egyptens land.
030:026 Och jag skall förskingra egyptierna bland folken och förströ dem
        i länderna; och de skola förnimma att jag är HERREN.

031:001 I elfte året, på första dagen i tredje månaden, kom HERRENS ord
till mig; han sade:
031:002 Du människobarn, säg till Farao, konungen i Egypten, och till
hans larmande hop:

Vem kan förliknas med dig i din storhet? 031:003 Se, du är ett ädelt träd, en ceder på Libanon, med sköna grenar och skuggrik krona och hög stam, en som med sin topp räcker upp bland molnen. 031:004 Vatten gåvo den växt, djupets källor gjorde den hög. Ty med sina strömmar omflöto de platsen där den var planterad; först sedan sände de sina flöden till alla andra träd på marken. 031:005 Så fick den högre stam än alla träd på marken, den fick talrika kvistar och långa grenar, genom det myckna vatten den hade, när den sköt skott. 031:006 Alla himmelens fåglar byggde sig nästen bland dess kvistar, under dess grenar födde alla markens djur sina ungar, och i dess skugga bodde allahanda stora folk. 031:007 Och den blev skön genom sin storhet och genom sina grenars längd, där den stod med sin rot invid stora vatten. 031:008 Ingen ceder i Guds lustgård gick upp emot denna, ingen cypress hade kvistar som kunde förliknas med dennas, ingen lönn bar grenar, jämförliga med dennas; nej, intet träd i Guds lustgård liknade den i skönhet 031:009 Så skön hade jag låtit den bliva, i dess rikedom på grenar, att alla Edens träd i Guds lustgård måste avundas den.

031:010 Därför säger Herren, HERREN så Eftersom du växte så hög, ja,
        eftersom ditt träd sträckte sin topp upp bland molnen och
        förhävde sig i sitt hjärta över att det var så högt,
031:011 därför skall jag prisgiva det åt en som är väldig bland
        folken. Han skall förvisso utföra sitt verk därpå, ty för dess
        ogudaktighets skull har jag förkastat det.

031:012 Ja, främlingar hava fått hugga ned det, de grymmaste folk, och
        hava låtit det ligga. Dess kvistar hava nu fallit på bergen och
        i alla dalar; dess grenar hava blivit avbrutna och kastade i
        alla landets bäckar, och alla folk på jorden hava måst draga
        bort därifrån och försaka dess skugga och låta det ligga.
031:013 På dess kullfallna stam bo alla himmelens fåglar, och på dess
        grenar lägra sig alla markens djur.
031:014 Så sker, för att ett träd som växer vid vatten aldrig skall yvas
        över sin höjd och sträcka sin topp upp bland molnen; ja, för att
        icke ens de väldigaste av dem skola stå och yvas, intet träd som
        har haft vatten att dricka. Ty de äro allasammans hemfallna åt
        döden och måste ned i jordens djup, till att vara där bland
        människors barn, hos dem som hava farit ned i graven.

031:015 Så säger Herren, HERREN: På den dag då det for ned till
        dödsriket lät jag djupet för dess skull hölja sig i sorgdräkt;
        jag hämmade strömmarna där, och de stora vattnen höllos
        tillbaka. Jag lät Libanon för dess skull kläda sig i svart, och
        alla träd på marken förtvinade i sorg över det.
031:016 Genom dånet av dess fall kom jag folken att bäva, när jag
        störtade det ned i dödsriket, till dem som hade farit ned i
        graven. Men då tröstade sig i jordens djup alla Edens träd, de
        yppersta och bästa på Libanon, alla de som hade haft vatten att
        dricka.
031:017 Också de hade, såsom det trädet, måst fara ned till dödsriket,
        till dem som voro slagna med svärd; dit foro ock de som hade
        varit dess stöd och hade bott i dess skugga bland folken.
031:018 Kan nu något bland Edens träd förliknas med dig i härlighet och
        storhet? Och dock skall du, såsom Edens träd, störtas ned i
        jordens djup och ligga där bland oomskurna, hos dem som äro
        slagna med svärd. Så skall det gå Farao och hela hans larmande
        hop, säger Herren, HERREN.

032:001 I tolfte året, på första dagen i tolfte månaden, kom HERRENS ord
till mig; han sade:
032:002 Du människobarn, stäm upp en klagosång över Farao, konungen i
Egypten, och säg till honom:

          Det är förbi med dig, du lejon bland folken!
          Och du var dock lik draken i havet,
              där du for fram i dina strömmar
          och rörde upp vattnet med dina fötter
              och grumlade dess strömmar.

032:003 Så säger nu Herren, HERREN: Jag skall breda ut mitt nät över dig genom skaror av många folk, och de skola draga upp dig i mitt garn. 032:004 Jag skall kasta dig upp på jorden, jag skall slunga dig bort på marken och låta alla himmelens fåglar slå ned på dig och låta de vilda djuren på hela jorden mätta sig med dig. 032:005 Jag skall kasta ditt kött på bergen och fylla dalarna med ditt stora skrov. 032:006 Och landet som du har nedsölat skall jag vattna med ditt blod ända upp till bergen, och bäckarna skola bliva fulla av dig. 032:007 Och när jag utsläcker dig, skall jag övertäcka himmelen och förmörka dess stjärnor; jag skall övertäcka solen med moln, och månens ljus skall icke lysa mer. 032:008 Alla ljus på himmelen skall jag förmörka för din skull och låta mörker komma över ditt land, säger Herren, HERREN. 032:009 Och många folks hjärtan skall jag slå med skräck, när jag gör din undergång bekant bland folkslagen, ja, i länder som du icke känner. 032:010 Jag skall komma många folk att häpna för din skull, och deras konungar skola för din skull gripas av bävan, när jag i deras åsyn svänger mitt svärd; vart ögonblick skola de frukta, envar för sitt liv, på ditt falls dag. 032:011 Ty så säger Herren, HERREN: Den babyloniske konungens svärd skall komma över dig. 032:012 Jag skall låta din larmande hop falla för hjältars svärd, grymmast bland hedningar äro de alla. De skola föröda Egyptens härlighet, och hela dess larmande hop skall förgöras; 032:013 jag skall utrota all dess boskap, den som betar vid det myckna vattnet. Av människofot skall det icke mer röras upp, ej heller röras upp av boskapsklövar. 032:014 Sedan skall jag låta deras vatten sjunka undan och deras strömmar flyta bort såsom olja, säger Herren, HERREN, 032:015 i det jag gör Egyptens land till en ödslig ödemark och berövar landet allt vad däri är, när jag nu slår alla dess inbyggare, så att man förnimmer att jag är HERREN.

032:016 Detta är en klagosång som man skall sjunga,
          ja, folkens döttrar skola sjunga den;
          de skola sjunga den över Egypten
              med hela dess larmande hop,
          säger Herren, HERREN.

032:017 I tolfte året, på femtonde dagen i månaden, kom HERRENS ord
        till mig; han sade:
032:018 Du människobarn, sjung sorgesång över Egyptens larmande
        hop. Bjud henne att såsom döttrarna av de väldigaste folk fara
        ned i jordens djup, till dem som redan hava farit ned i graven.

032:019 Finnes någon så ringa att du är förmer än hon? Nej, far du ned
        och låt dig bäddas bland de oomskurna.
032:020 Bland män som äro slagna med svärd skola ock dina falla. Svärdet
        är redo; släpen bort henne med hela hennes larmande hop.
032:021 Mäktiga hjältar skola tala till Farao ur dödsriket, till honom
        och till hans hjälpare: »Ja, de hava måst fara hitned, och nu
        ligga de där, de oomskurna, slagna med svärd.»

032:022 Där ligger redan Assur med hela sin skara; runt omkring honom
        har denna sin gravplats. Allasammans ligga de där slagna, fallna
        för svärd.
032:023 Sin grav har han fått längst ned i underjorden, och runt omkring
        honom ligger hans skara begraven. Allasammans ligga de slagna,
        fallna för svärd, de man som en gång utbredde skräck i de
        levandes land.

032:024 Där ligger Elam med hela sin larmande hop, vilande runt omkring
        hans grav. Allasammans ligga de slagna, männen som föllo för
        svärd, och som oomskurna måste fara, ned i jordens djup, desamma
        som en gång utbredde skräck omkring sig i de levandes land; nu
        måste de bära sin skam bland de andra som hava farit ned i
        graven.
032:025 Ja, bland slagna har han fått sitt läger med hela sin larmande
        hop; runt omkring honom har denna sin gravplats. Allasammans
        ligga de där oomskurna, slagna med svärd; en gång utbredde sig
        ju skräck omkring dem i de levandes land, men de måste nu bära
        sin skam bland dem som hava farit ned i graven. Ja, bland
        slagna har han fått sin plats.

032:026 Där ligger Mesek-Tubal med hela sin larmande hop; runt omkring
        honom har denna sin gravplats. Allasammans ligga de där
        oomskurna, slagna med svärd; en gång utbredde de ju skräck
        omkring sig i de levandes land.
032:027 Men dessa fallna män ur de oomskurnas hop, de få icke vila bland
        hjältarna, bland dem som hava farit ned till dödsriket i sin
        krigiska rustning och fått sina svärd lagda under sina
        huvuden. Nej, deras missgärningar hava kommit över deras ben. De
        utbredde ju skräck i de levandes land, såsom hjältar göra.
032:028 Ja, också du skall bliva krossad bland de oomskurna och få ligga
        bland dem som äro slagna med svärd.

032:029 Där ligger Edom med sina konungar och alla sina hövdingar; huru mäktiga de än voro, hava de nu fått sin plats bland dem som äro slagna med svärd; de måste ligga bland de oomskurna, bland dem som hava farit ned i graven.

032:030 Där ligga Nordlandets furstar allasammans, med alla sidonier, ty de hava måst fara ned till de slagna, de hava kommit på skam, trots den skräck de utbredde genom sina väldiga gärningar. Och de ligga där oomskurna bland dem som hava blivit slagna med svärd; de måste bära sin skam bland dem som hava farit ned i graven.

032:031 Dem skall nu Farao få se, och han skall så trösta sig över hela
        sin larmande hop. Ja, Farao och hela hans har äro slagna med
        svärd, säger Herren, HERREN.
032:032 Ty väl utbredde jag skräck för honom i de levandes land, men nu
        måste han, Farao, med hela sin larmande hop, låta sig bäddas
        bland de oomskurna, hos dem som äro slagna med svärd, säger
        Herren, HERREN.

033:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
033:002 Du människobarn, tala till dina landsmän och säg till dem: Om
        jag vill låta svärdet komma över ett land, och folket i landet
        har utsett bland sig en man som det har gjort till sin väktare,
033:003 och denne ser svärdet komma över landet och stöter i basunen och
        varnar folket,
033:004 men den som får höra basunljudet ända icke låter varna sig, och
        svärdet sedan kommer och tager honom bort, då kommer hans blod
        över hans eget huvud.
033:005 Ty han hörde ju basunljudet, men lät icke varna sig; därför
        kommer hans blod över honom själv. Om han hade låtit varna sig,
        så hade han räddat sitt liv.—
033:006 Men om väktaren ser svärdet komma och icke stöter i basunen och
        folket så icke bliver varnat, och svärdet sedan kommer och tager
        bort någon bland dem, då bliver visserligen denne borttagen
        genom sin egen missgärning, men hans blod skall jag utkräva av
        väktarens hand.

033:007 Dig, du människobarn, har jag satt till en väktare för Israels
        hus, för att du å mina vägnar skall varna dem, när du hör ett
        ord från min mun.
033:008 Om jag säger till den ogudaktige: »Du ogudaktige, du måste dö»,
        och du då icke säger något till att varna den ogudaktige för
        hans väg, så skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning,
        men hans blod skall jag utkräva av din hand.
033:009 Men om du varnar den ogudaktige för hans väg, på det att han må
        vända om ifrån den, och han likväl icke vänder om ifrån sin väg,
        då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv
        har räddat din själ.

033:010 Och du, människobarn, säg till Israels hus: I sägen så: »Våra
        överträdelser och synder tynga på oss och vi försmäkta genom
        dem. Huru kunna vi då bliva vid liv?»
033:011 Men svara dem: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag har
        ingen lust till den ogudaktiges död, utan fastmer därtill att
        den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Så vänden då
        om, ja, vänden om från edra onda vägar; ty icke viljen I väl dö,
        I av Israels hus?

033:012 Men du, människobarn, säg till dina landsmän: Den rättfärdiges
        rättfärdighet skall icke rädda honom, när han begår
        överträdelser; och den ogudaktige skall icke komma på fall genom
        sin ogudaktighet, när han vänder om från sin ogudaktighet, lika
        litet som den rättfärdige skall kunna leva genom sin
        rättfärdighet, när han syndar.
033:013 Om jag säger till den rättfärdige att han skall få leva, och han
        sedan i förlitande på sin rättfärdighet gör vad orätt är, så
        skall intet ihågkommas av all hans rättfärdighet, utan genom det
        orätta som han gör skall han dö.
033:014 Och om jag säger till den ogudaktige: »Du måste dö», och han
        sedan vänder om från sin synd och övar rätt och rättfärdighet,
033:015 så att han, den ogudaktige, give tillbaka den pant han har fått
        och ersätter vad han har rövat och vandrar efter livets stadgar,
        så att han icke gör vad orätt är, då skall han förvisso leva och
        icke dö.
033:016 Ingen av de synder han har begått skall då tillräknas honom; han
        har övat rätt och rättfärdighet, därför skall han förvisso få
        leva.—
033:017 Men nu säga dina landsmän: »Herrens väg är icke alltid
        densamma», då det fastmer är deras egen väg som icke alltid är
        densamma.
033:018 Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör vad
        orätt är, så måste han just därför dö.
033:019 Men om den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och övar
        rätt och rättfärdighet, då skall han just därför få leva.
033:020 Och ändå sägen I: »Herrens väg är icke alltid densamma.» Jo, jag
        skall döma var och en av eder efter hans vägar, I av Israels
        hus.

033:021 I det tolfte året sedan vi hade blivit bortförda i fångenskap,
        på femte dagen i tionde månaden, kom en flykting ifrån Jerusalem
        till mig med budskapet: »Staden är intagen.»
033:022 Nu hade på aftonen före flyktingens ankomst HERRENS hand kommit
        över mig; men på morgonen öppnade han åter min mun, just före
        mannens ankomst, så att jag, då nu min mun blev öppnad, upphörde
        att vara stum.
033:023 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
033:024 Du människobarn, de som bo ibland ruinerna där borta i Israels
        land säga »Abraham var en ensam man, och han fick dock landet
        till besittning. Vi äro många, oss måste väl landet då vara
        givet till besittning!»
033:025 Säg därför till dem: Så säger Herren, HERREN: I äten kött med
        blodet i, I upplyften edra ögon till edra eländiga avgudar, och
        I utgjuten blod; och likväl skullen I få hava landet till
        besittning!
033:026 I trotsen på edra svärd, I bedriven vad styggeligt är, I skänden
        varandras hustrur; och likväl skullen I få hava landet till
        besittning!
033:027 Nej; så skall du säga till dem: Så säger Herren, HERREN: Så sant
        jag lever, de som bo där bland ruinerna skola falla för svärd;
        och dem som bo på landsbygden skall jag giva till mat åt de
        vilda djuren, och de som bo i bergfästen eller i grottor skola
        dö genom pest.
033:028 Jag skall göra landet öde och tomt, och dess stolta makt skall
        få en ände; och Israels berg skola ödeläggas, så att ingen går
        där fram.
033:029 Och de skola förnimma att jag är HERREN, när jag gör landet öde
        och tomt, för alla de styggelsers skull som de hava bedrivit.

033:030 Men du, människobarn, dina landsmän, som orda om dig invid
        väggarna och i ingångarna till husen, de tala sinsemellan, den
        ene med den andre, och säga: »Kom, låt oss höra vad det är för
        ett ord som nu utgår från HERREN.»
033:031 Och de komma till dig, såsom gällde det en folkförsamling, och
        sätta sig hos dig såsom mitt folk; och de höra dina ord, men
        göra icke efter dem. Ty väl hopgöra de med munnen ljuvliga ord,
        men deras hjärtan stå blott efter egen vinning.
033:032 Och se, du är för dem, såsom när någon som har vacker röst och
        spelar väl sjunger en kärleksvisa; de höra väl dina ord, men
        göra icke efter dem.
033:033 Men när det kommer—ty se det kommer!—då skola de förnimma
        att en profet har varit ibland dem.

034:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
034:002 Du människobarn, profetera mot Israels herdar, profetera och säg
        till dem, till herdarna: Så säger Herren, HERREN: Ve eder, I
        Israels herdar, som haven sörjt allenast för eder själva! Var
        det då icke för hjorden som herdarna borde sörja?
034:003 I stället åten I upp det feta, med ullen klädden I eder, det
        gödda slaktaden I; men om hjorden vårdaden I eder icke.
034:004 De svaga stärkten I icke, det sjuka heladen I icke, det sargade
        förbunden I icke, det fördrivna förden I icke tillbaka, det
        förlorade uppsökten I icke, utan med förtryck och hårdhet fören
        I fram mot dem.
034:005 Så blevo de förskingrade, därför att de icke hade någon herde,
        de blevo till mat åt alla markens djur, ja, de blevo
        förskingrade.
034:006 Mina får gå nu vilse på alla berg och alla höga kullar; över
        hela jorden äro mina får förskingrade, utan att någon frågar
        efter dem eller uppsöker dem.
034:007 Hören därför HERRENS ord, I herdar:
034:008 Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, sannerligen, eftersom
        mina får hava lämnats till rov, ja, eftersom mina får hava
        blivit till mat åt alla markens djur, då de nu icke hava någon
        herde, och eftersom mina herdar icke fråga efter mina får ja,
        eftersom herdarna sörja för sig själva och icke sörja för mina
        får,
034:009 därför, I herdar: Hören HERRENS ord:
034:010 Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall komma över herdarna och
        utkräva mina får ur deras hand och göra slut på deras
        herdetjänst; och herdarna skola då icke mer kunna sörja för sig
        själva, ty jag skall rädda mina får ur deras gap, så att de icke
        bliva till mat åt dem.

034:011 Ty så säger Herren, HERREN: Se, jag skall själv taga mig an mina
        får och leta dem tillsammans.
034:012 Likasom en herde letar tillsammans sin hjord, när hans får äro
        förströdda omkring honom, så skall ock jag leta tillsammans mina
        får och rädda dem från alla de orter till vilka de förskingrades
        på en dag av moln och töcken.
034:013 Och jag skall föra dem ut ifrån folken och församla dem ur
        länderna, och skall låta dem komma till sitt eget land och föra
        dem i bet på Israels berg, vid bäckarna och var man eljest kan
        bo i landet.
034:014 På goda betesplatser skall jag föra dem i bet, på Israels höga
        berg skola de få sina betesmarker; där skola de lägra sig på
        goda betesmarker, och fett bete skola de hava på Israels berg.
034:015 Jag skall själv föra mina får i bet och själv utse lägerplatser
        åt dem, säger Herren, HERREN.
034:016 Det förlorade skall jag uppsöka, det fördrivna skall jag föra
        tillbaka, det sargade skall jag förbinda, och det svaga skall
        jag stärka. Men det feta och det starka skall jag förgöra; ja,
        jag skall sköta det såsom rätt är.

034:017 Men I, mina får, så säger Herren, HERREN: Se, jag vill döma
        mellan får och får, mellan vädurar och bockar.
034:018 Är det eder icke nog att I fån beta på den bästa betesplatsen,
        eftersom I med edra fötter trampen ned vad som är kvar på eder
        betesplats? Och är det eder icke nog att I fån dricka det
        klaraste vattnet, eftersom I med edra fötter grumlen vad som har
        lämnats kvar?
034:019 Skola mina får beta av det som edra fötter hava trampat ned, och
        dricka vad edra fötter hava grumlat?
034:020 Nej; därför säger Herren, HERREN så till dem: Se, jag skall
        själv döma mellan de feta fåren och de magra fåren.
034:021 Eftersom I med sida och bog stöten undan alla de svaga och med
        edra horn stången dem, till dess att I haven drivit dem ut och
        förskingrat dem,
034:022 därför skall jag frälsa mina får, så att de icke mer bliva till
        rov, och skall döma mellan får och får.
034:023 Och jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och
        han skall föra dem i bet, nämligen min tjänare David; ja, han
        skall föra dem i bet, han skall vara deras herde.
034:024 Jag, HERREN, skall vara deras Gud, men min tjänare David skall
        vara hövding bland dem. Jag, HERREN, har talat.
034:025 Och jag skall med dem sluta ett fridsförbund; jag skall göra
        ände på vilddjuren i landet, så att man i trygghet kan bo mitt i
        öknen och sova i skogarna.
034:026 Och jag skall låta dem själva och landet runt omkring min höjd
        bliva till välsignelse. Jag skall låta regn falla i rätt tid;
        regnskurar till välsignelse skall det bliva.
034:027 Träden på marken skola bära sin frukt, och jorden skall giva sin
        gröda, och själva skola de bo i sitt land i trygghet; och de
        skola förnimma att jag är HERREN, när jag bryter sönder deras ok
        och räddar dem från de människors hand, som hava hållit dem i
        träldom.
034:028 De skola sedan icke mer bliva ett byte för folken, och markens
        djur skola ej äta upp dem, utan de skola bo i trygghet, och
        ingen skall förskräcka dem.
034:029 Och jag skall åt dem låta en plantering växa upp, som skall
        bliva dem till berömmelse; och de som bo i landet skola icke mer
        ryckas bort av hunger, ej heller skola de mer lida smälek av
        folken.
034:030 Och de skola förnimma att jag, HERREN, deras Gud, är med dem,
        och att de, Israels hus, äro mitt folk, säger Herren, HERREN.
034:031 Ja, I ären mina får, I ären får i min hjord, människor som I
        ären, och jag är eder Gud, säger Herren, HERREN.

035:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
035:002 Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Seirs berg och profetera
        mot det;
035:003 säg till det: Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall komma över
        dig, du Seirs berg, och uträcka min hand mot dig och göra dig
        öde och tomt.
035:004 Jag skall göra dina städer till ruiner, och självt skall du
        bliva öde; och du skall förnimma att jag är HERREN.
035:005 Eftersom du har hyst en evig fiendskap mot Israels barn och
        givit dem till pris åt svärdet under deras ofärds tid, den tid
        då missgärningen hade nått sin gräns,
035:006 därför, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, skall jag
        förvandla dig till blod, och blod skall förfölja dig; eftersom
        du icke har hatat blod, skall blod förfölja dig.
035:007 Ja, jag skall göra Seirs berg tomt och öde och utrota därifrån
        envar som färdas där, fram eller tillbaka.
035:008 Och jag skall uppfylla dess berg med dess slagna män; ja, på
        dina höjder, i dina dalar och vid alla dina bäckar skola
        svärdsslagna män falla.
035:009 Jag skall göra dig till en ödemark för evärdlig tid, och dina
        städer skola icke mer bliva bebodda; och I skolen förnimma att
        jag är HERREN.
035:010 Eftersom du sade: »De båda folken och de båda länderna skola
        bliva mina, vi skola taga dem i besittning»—detta fastän
        HERREN bodde där—
035:011 därför, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, skall jag
        utföra mitt verk med samma vrede och nitälskan varmed du i din
        hätskhet har utfört ditt verk mot dem; och jag skall göra mig
        känd bland dem, när jag dömer dig.
035:012 Och du skall förnimma att jag är HERREN. Jag har hört alla de
        smädelser som du har talat mot Israels berg, i det du har sagt:
        »Det är en ödemark; de äro givna åt oss till mat.»
035:013 Ja, I spärraden upp munnen mot mig och togen den full av ord mot
        mig; jag har väl hört det.

035:014 Så säger Herren, HERREN: Till hela jordens glädje skall jag göra
        dig till en ödemark.
035:015 Därför att du gladde dig åt att Israels hus' arvedel blev
        ödelagd, därför skall jag göra likaså med dig. Du skall bliva en
        ödemark, du Seirs berg, du hela Edom, så långt du sträcker dig;
        och man skall förnimma att jag är HERREN.

036:001 Och du, människobarn, profetera om Israels berg och säg: I
        Israels berg, hören HERRENS ord.
036:002 Så säger Herren, HERREN: Eftersom fienden säger om eder: »Rätt
        så, de urgamla offerhöjderna hava nu blivit vår besittning»,
036:003 därför må du profetera och säga: Så säger Herren, HERREN:
        Eftersom, ja, eftersom man har förött eder och fikar efter eder
        från alla sidor, för att I måtten tillfalla de övriga folken
        såsom deras besittning och eftersom I ären så utsatta för onda
        tungors hån och folks förtal,
036:004 därför, I Israels berg, mån I nu höra Herrens, HERRENS ord: Så
        säger Herren, HERREN till bergen och höjderna, till bäckarna och
        dalarna, till de förödda ruinerna och de övergivna städerna, som
        hava lämnats till rov och spott åt de övriga folken runt
        omkring,
036:005 ja, därför säger Herren, HERREN så: Sannerligen, i brinnande
        nitälskan talar jag mot de övriga folken och mot Edom, så långt
        det sträcker sig, ja, mot dessa som med hela sitt hjärtas glädje
        och i sitt sinnes övermod hava tillägnat sig mitt land såsom
        besittning, för att driva ut dess inbyggare och göra det till
        sitt byte.
036:006 Profetera alltså om Israels land och säg till bergen och
        höjderna, till bäckarna och dalarna: Så säger Herren, HERREN:
        Se, i nitälskan och vrede är det som jag talar, eftersom I liden
        sådan smälek av folken.
036:007 Därför säger Herren, HERREN så Jag upplyfter min hand och
        betygar: Sannerligen, folken runt omkring eder skola själva få
        lida smälek.
036:008 Men I, Israels berg, I skolen åter grönska och bära frukt åt
        mitt folk Israel, ty snart skola de komma åter.
036:009 Ty se, jag skall komma till eder, jag skall vända mig till eder,
        och I skolen bliva brukade och besådda.
036:010 Och jag skall församla på eder människor i myckenhet, alla
        Israels barn, så många de äro; och städerna skola ånyo bliva
        bebodda och ruinerna åter byggas upp.
036:011 Ja, jag skall församla på eder människor och boskap i myckenhet,
        och de skola föröka sig och bliva fruktsamma. Jag skall låta
        eder bliva bebodda, alldeles såsom I fordom voren; ja, jag skall
        göra eder ännu mer gott, än I förut fingen röna; och I skolen
        förnimma att jag är HERREN.
036:012 Jag skall låta människor åter vandra fram över eder, nämligen
        mitt folk Israel; de skola hava dig till besittning, och du
        skall vara deras arvedel; och du skall icke vidare döda deras
        barn.
036:013 Så säger Herren, HERREN: Eftersom man säger till dig: »Du är en
        människoäterska, du har dödat ditt eget folks barn»,
036:014 därför skall du nu icke mer få äta upp människor och icke mer få
        döda ditt folks barn, säger Herren, HERREN.
036:015 Jag skall icke mer låta dig höra smälek av folken, och du skall
        icke mer nödgas bära folkslagens förakt; ej heller skall du mer
        bringa ditt folk på fall, säger Herren, HERREN.

036:016 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
036:017 Du människobarn när Israels barn ännu bodde i sitt land, då
        orenade de det genom sitt väsende och sina gärningar; såsom en
        kvinnas orenhet var deras väsende för mig.
036:018 Då utgöt jag min vrede över dem, för det blods skull som de hade
        utgjutit över landet, och därför att de hade orenat det med sina
        eländiga avgudar.
036:019 Jag förskingrade dem bland folken, och de blevo förströdda i
        länderna; efter deras väsende och deras gärningar dömde jag dem.
036:020 Men till vilka folk de än kommo vanärade de mitt heliga namn, i
        det att man sade om dem: »Detta är HERRENS folk, och de hava
        likväl måst draga ut ur sitt land.
036:021 Då ville jag skona mitt heliga namn, som Israels barn vanärade
        bland de folk till vilka de kommo.
036:022 Säg därför till Israels barn: Så säger Herren, HERREN: Icke för
        eder skull gör jag detta, I Israels barn, utan för mitt heliga
        namns skull, som I haven vanärat bland de folk till vilka I
        haven kommit.
036:023 Jag vill nu helga mitt stora namn, som har blivit vanärat bland
        folken, i det att I haven vanärat det bland dem; och folken
        skola förnimma att jag är HERREN, säger Herren, HERREN, när jag
        bevisar mig helig på eder inför deras ögon.
036:024 Ty jag skall hämta eder ifrån folken och församla eder ifrån
        alla länder och föra eder till edert land.
036:025 Och jag skall stänka rent vatten på eder, så att I bliven rena;
        jag skall rena eder från all eder orenhet och från alla edra
        eländiga avgudar.
036:026 Och jag skall giva eder ett nytt hjärta och låta en ny ande
        komma i edert bröst; jag skall taga bort stenhjärtat ur eder
        kropp och giva eder ett hjärta av kött.
036:027 Jag skall låta min Ande komma i edert bröst och så göra, att I
        vandren efter mina stadgar och hållen mina rätter och gören
        efter dem.
036:028 Så skolen I få bo i det land som jag gav åt edra fäder, och I
        skolen vara mitt folk, och jag skall vara eder Gud.
036:029 Och jag skall frälsa eder från all eder orenhet. Och jag skall
        kalla fram säden och låta den bliva ymnig och skall icke mer
        låta någon hungersnöd komma över eder.
036:030 Ja, ymnig skall jag låta trädens frukt och markens gröda bliva,
        för att I icke mer skolen lida hungersnödens smälek bland
        folken.
036:031 Då skolen I tänka på edra onda vägar och på edra gärningar, som
        icke voro goda; och I skolen känna leda vid eder själva för edra
        missgärningars och styggelsers skull.
036:032 Men icke för eder skull gör jag detta, säger Herren, HERREN; det
        vare eder kunnigt. I mån skämmas och blygas för edra vägar, I
        Israels barn.

036:033 Så säger Herren, HERREN: När jag har renat eder från alla edra
        missgärningar, då skall jag låta städerna ånyo bliva bebodda,
        och då skola ruinerna åter byggas upp,
036:034 och det förödda landet skall åter bliva brukat, i stället för
        att det har legat såsom en ödemark inför var man som har gått
        där fram.
036:035 Och då skall man säga: »Det landet som var så förött har nu
        blivit såsom Edens lustgård, och städerna som voro så ödelagda,
        förödda och förstörda, de äro nu bebodda och befästa.»
036:036 Då skola de folk som äro kvar runt omkring eder förnimma att
        jag, HERREN, nu åter har byggt upp det som var förstört och ånyo
        planterat det som var förött. Jag, HERREN, har talat det, och
        jag fullbordar det också.

036:037 Så säger Herren, HERREN; Också på detta sätt vill jag bönhöra
        Israels barn, så vill jag handla med dem: jag skall där föröka
        människorna, så att de bliva såsom fårhjordar.
036:038 Såsom hjordar av offerdjur, såsom fårhjordar i Jerusalem vid
        dess högtider, så skola de hjordar av människor vara, som skola
        uppfylla de ödelagda städerna. Och man skall förnimma att jag är
        HERREN.

037:001 HERRENS hand kom över mig, och genom HERRENS Ande fördes jag
        åstad och sattes ned mitt på slätten, som nu låg full med ben.
037:002 Och han förde mig fram runt omkring dem, och jag såg att de lågo
        där i stor myckenhet utöver dalen och jag såg att de voro
        alldeles förtorkade.
037:003 Och han sade till mig: »Du människobarn, kunna väl dessa ben
        åter bliva levande?» Jag svarade: »Herre, HERRE, du vet det.»
037:004 Då sade han till mig: »Profetera över dessa ben och säg till
        dem: I förtorkade ben, hören HERRENS ord;
037:005 Så säger Herren, HERREN till dessa ben: Se, jag skall låta ande
        komma in i eder, så att I åter bliven levande.
037:006 Jag skall fästa senor vid eder och låta kött växa på eder och
        övertäcka eder med hud och giva eder ande, så att I åter bliven
        levande; och I skolen förnimma att jag är HERREN.»

037:007 Och jag profeterade, såsom det hade blivit mig bjudet. Och när
        jag nu profeterade, hördes ett rassel, och där blev ett gny, och
        benen kommo åter tillhopa, så att det ena benet fogades till det
        andra.
037:008 Och jag såg huru senor och kött växte på dem, och huru de
        övertäcktes med hud därovanpå; men ingen ande var ännu i dem.
037:009 Då sade han till mig: »Profetera och tala till anden, ja,
        profetera, du människobarn, och säg till anden: Så säger Herren,
        HERREN: Kom, du ande, från de fyra väderstrecken och blås på
        dessa dräpta, så att de åter bliva levande.»
037:010 Och jag profeterade, såsom han hade bjudit mig. Då kom anden in
        i dem, och de blevo åter levande och reste sig upp på sina
        fötter, en övermåttan stor skara.
037:011 Och han sade till mig: »Du människobarn, dessa ben, de äro alla
        Israels barn. Se, de säga: 'Våra ben äro förtorkade, vårt hopp
        har blivit om intet, det är ute med oss.'
037:012 Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: Se,
        jag vill öppna edra gravar och hämta eder, mitt folk, upp ur
        edra gravar och låta eder komma till Israels land.
037:013 Och I skolen förnimma att jag är HERREN, när jag öppnar edra
        gravar och hämtar eder, mitt folk, upp ur edra gravar.
037:014 Och jag skall låta min ande komma in i eder, så att I åter
        bliven levande, och jag skall låta eder få bo i edert land; och
        I skolen förnimma att jag, HERREN, har tala det, och att jag
        också har fullborda det, säger HERREN.»

037:015 Och HERRENS ord kom till mig han sade:
037:016 Du människobarn, tag dig en trästav och skriv på den: »För Juda
        och hans fränder bland Israels barn.» Tag sedan en annan trästav
        och skriv på den: »En stav för Josef, Efraim, och för hans
        fränder av hela Israels hus.»
037:017 Foga dem sedan tillhopa med varandra till en enda stav, så att
        de bliva förenade till ett i din hand.
037:018 När då dina landsmän säga till dig: »Förklara för oss vad du
        menar härmed»,
037:019 så svara dem: »Så säger Herren, HERREN: Se, jag vill taga Josefs
        stav, den som är i Efraims hand, vilken stav ock gäller för de
        stammar av Israel, som äro hans fränder, och intill denna vill
        jag lägga Judas stav, båda tillhopa, och så göra dem till en
        enda stav, så att de bliva ett i min hand.»
037:020 Och stavarna som du har skrivit på skall du hålla i din hand
        inför deras ögon.
037:021 Och du skall tala till dem: Så säger Herren, HERREN: Se, jag
        skall hämta Israels barn ut ifrån de folk till vilka de hava
        måst vandra bort; jag skall samla dem tillhopa från alla håll
        och föra dem in i deras land.
037:022 Och jag skall göra dem till ett enda folk i landet, på Israels
        berg; en och samma konung skola de alla hava; de skola icke mer
        vara två folk och icke mer vara delade i två riken.

037:023 Sedan skola de icke mer orena sig med sina eländiga avgudar och
        styggelser och med alla slags överträdelser. Och jag skall
        frälsa dem och hämta dem från alla orter där de hava syndat, och
        skall rena dem, så att de bliva mitt folk, och jag skall vara
        deras Gud.
037:024 Och min tjänare David skall vara konung över dem, och de skola
        så alla hava en och samma herde; och de skola vandra efter mina
        rätter och hålla mina stadgar och göra efter dem.
037:025 Så skola de få bo i det land som jag gav åt min tjänare Jakob,
        det vari edra fäder bodde. De skola själva få bo där, så ock
        deras barn och deras barnbarn till evig tid; och min tjänare
        David skall vara deras hövding evinnerligen.
037:026 Och jag skall med dem sluta ett fridsförbund; ett evigt förbund
        med dem skall det vara. Jag skall insätta dem och föröka dem och
        låta min helgedom stå bland dem evinnerligen.
037:027 Ja, min boning skall vara hos dem, och jag skall vara deras Gud,
        och de skola vara mitt folk.
037:028 Så skola folken förnimma att jag är HERREN, som helgar Israel,
        då nu min helgedom förbliver ibland dem evinnerligen.

038:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
038:002 Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Gog i Magogs land, mot
        hövdingen över Ros, Mesek och Tubal, och profetera mot honom
038:003 och säg: Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall komma över dig,
        Gog, du hövding över Ros, Mesek och Tubal.
038:004 Jag skall locka dig åstad, jag skall sätta krokar i dina käftar
        och föra dig ut med hela din här, hästar och ryttare,
        allasammans i präktig rustning, en stor skara, väpnad med
        skärmar och sköldar, och allasammans med svärd i hand.
038:005 Perser, etiopier och putéer är, med dem, allasammans med sköld
        och hjälm,
038:006 Gomer och alla dess härskaror, Togarmas folk ifrån den yttersta
        norden och alla dess härskaror; ja, många folk har du med dig.
038:007 Rusta dig och gör dig redo med alla de skaror som hava församlat
        sig till dig; och bliv du deras hövitsman.
038:008 När lång tid har gått, skall du bliva uppbådad; i kommande år
        skall du få tåga in i ett land som då har fått ro efter svärdet,
        och vart folk då har blivit hopsamlat från många andra folk, ja,
        upp till Israels berg, som så länge lågo öde, men vilkas folk då
        har blivit hämtat fram ifrån de andra folken, så att alla nu bo
        där i trygghet.
038:009 Dit skall du draga upp, du skall komma såsom ett oväder och vara
        såsom ett moln som övertäcker landet, du med alla dina härskaror
        och med många folk som följa dig.

038:010 Så säger Herren, HERREN: På den tiden skola planer uppstå i ditt
        hjärta, och du skall tänka ut onda anslag.
038:011 Du skall säga: »Jag vill draga upp mot det obefästa landet, jag
        vill komma över dessa säkra, som bo där i trygghet, ja, som
        allasammans bo där utan murar och varken hava bommar eller
        portar.»
038:012 Ty du vill taga rov och göra byte och vända din hand mot
        ödemarker som nu åter äro bebyggda, och mot ett folk som har
        blivit hopsamlat från hedningarna, och som nu förvärvar sig
        boskap och gods, där det bor på jordens mittelhöjd.
038:013 Saba och Dedan och Tarsis' köpmän och alla dess unga lejon skola
        då utfråga dig: »Har du kommit för att taga rov, har du
        församlat dina skaror till att göra byte till att föra bort
        silver och guld, till att taga boskap och gods, ja, till att
        taga stort rov?»

038:014 Profetera därför, du människobarn och säg till Gog: Så säger
        Herren HERREN: Se, på den tiden, när mitt folk Israel åter bor i
        trygghet, då skall du förnimma det.
038:015 Du skall då komma från ditt land längst uppe i norr, du själv
        och många folk med dig, allasammans ridande på hästar, en stor
        skara, en talrik här.
038:016 Du skall draga upp mot mitt folk Israel och komma såsom ett moln
        för att övertäcka landet. I kommande dagar skall detta ske; jag
        skall då låta dig komma över mitt land, för att folken skola
        lära känna mig, när jag inför deras ögon bevisar mig helig på
        dig, du Gog.

038:017 Så säger Herren, HERREN: Du är ju den om vilken jag i forna tider talade genom mina tjänare, Israels profeter, som i de tiderna, år efter år, profeterade om att jag skulle låta dig komma över dem.

038:018 Men på den dagen, den dag då Gog kommer över Israels land, säger
        Herren, HERREN, då skall jag giva luft åt min vrede.
038:019 Ja, i min nitälskan och min vredes eld betygar jag det: på den
        dagen skall det förvisso bliva en stor jordbävning i Israels
        land.
038:020 Då skola de bäva för mig, både fiskarna i havet och fåglarna
        under himmelen och djuren på marken och alla kräldjur som röra
        sig på jorden och alla människor på jordens yta. Och bergen
        skola slås ned och klipporna störta omkull och alla murar falla
        till jorden.
038:021 Och jag skall båda upp svärd mot honom på alla mina berg, säger
        Herren, HERREN; den enes svärd skall vara vänt mot den andres.
038:022 Och jag skall gå till rätta med honom medelst pest och blod; och
        slagregn och hagelstenar, eld och svavel skall jag låta regna
        över honom och hans härskaror och över de många folk som följa
        honom.
038:023 Så skall jag bevisa mig stor och helig och göra mig känd inför
        många folks ögon; och de skola förnimma att jag är HERREN.

039:001 Och du, människobarn, profetera mot Gog och säg: Så säger
        Herren, HERREN: Se, jag skall komma över dig, Gog, du hövding
        över Ros, Mesek och Tubal.
039:002 Jag skall locka dig åstad och leda dig fram och föra dig från
        landet längst uppe i norr och låta dig komma till Israels berg.
039:003 Där skall jag slå bågen ur din vänstra hand och låta pilarna
        falla ur din högra hand.
039:004 På Israels berg skall du falla, med alla dina härskaror och med
        de folk som följa dig; jag skall giva dig till mat åt rovfåglar
        av alla slag och åt markens djur.
039:005 Ute på marken skall du falla. Ty jag har talat, säger Herren,
        HERREN.
039:006 Och jag skall sända eld över Magog och över dem som bo trygga i
        havsländerna; och de skola förnimma att jag är HERREN.
039:007 Och jag skall göra mitt heliga namn kunnigt bland mitt folk
        Israel, jag skall icke mer låta mitt heliga namn bliva ohelgat;
        och folken skola förnimma att jag är HERREN, helig i Israel.
039:008 Se, det kommer, ja, det fullbordas! säger Herren, HERREN. Detta
        är den dag om vilken jag har talat.
039:009 Sedan skola invånarna i Israels städer gå ditut och taga
        rustningar, sköldar och skärmar, bågar och pilar, handpåkar och
        spjut såsom bränsle till att elda med, och de skola elda därmed
        i sju år.
039:010 De skola icke behöva hämta trä från marken eller hugga ved i
        skogarna, ty de skola elda med rustningarna. Så skola de taga
        rov av sina rövare och plundra sina plundrare, säger Herren,
        HERREN.

039:011 På den tiden skall jag där i Israel giva åt Gog en plats till
        grav, nämligen »De framtågandes dal» öster om havet, och den
        skall stänga vägen för andra som vilja tåga där fram. Där skall
        man begrava Gog och hela hans larmande hop, och man skall kalla
        den »Gogs larmande hops dal».
039:012 Och i sju månader skola Israels barn hålla på med att begrava
        dem, för att rena landet.
039:013 Allt folket i landet skall hålla på med begravandet, och detta
        skall lända dem till berömmelse. Så skall ske på den tid då jag
        förhärligar mig, säger Herren, HERREN.
039:014 Och man skall avskilja män som beständigt skola genomvandra
        landet och begrava dem som tågade där fram, och som ännu ligga
        kvar ovan jord, och de skola så rena landet; efter sju månaders
        förlopp skola dessa begynna sitt letande.
039:015 När så någon av dessa män, som genomvandra landet, på sin färd
        får se människoben, då skall han sätta upp en vård därbredvid,
        till dess att dödgrävarna hinna begrava dem i »Gogs larmande
        hops dal».
039:016 Där skall ock finnas en stad med namnet Hamona. På detta sätt
        skola de rena landet.

039:017 Du människobarn, så säger Herren, HERREN: Säg till alla slags
        fåglar och till alla markens djur: Församlen eder och kommen
        hit; samlen eder tillhopa från alla håll till mitt slaktoffer,
        till ett stort slaktoffer som jag vill anställa åt eder på
        Israels berg; I skolen få äta kött och dricka blod.
039:018 I skolen få äta kött av hjältar och dricka blod av jordens
        hövdingar: av vädurar och lamm och bockar och tjurar,
        allasammans gödda i Basan.
039:019 I skolen få äta eder mätta av fett och dricka eder druckna av
        blod från det slaktoffer som jag anställer åt eder.
039:020 Ja, mätten eder vid mitt bord av ridhästar och vagnshästar, av
        hjältar och allt slags krigsfolk, säger Herren, HERREN.

039:021 Och jag skall uppenbara min härlighet bland folken, så att alla
        folk skola se den dom som jag har utfört, och se huru jag har
        låtit min hand drabba dem.
039:022 Och Israels barn skola förnimma att jag, HERREN, är deras Gud,
        från den dagen och allt framgent.
039:023 Och folken skola förnimma att Israels barn blevo bortförda i
        fångenskap för sin missgärnings skull, eftersom de voro trolösa
        mot mig, så att jag måste fördölja mitt ansikte för dem; och jag
        gav dem då i deras ovänners hand, så att de allasammans föllo
        för svärd.
039:024 Efter deras orenhet och deras överträdelser handlade jag med dem
        och fördolde mitt ansikte för dem.

039:025 Därför säger Herren, HERREN så: Nu skall jag åter upprätta Jakob
        och förbarma mig över hela Israels hus och nitälska för mitt
        heliga namn.
039:026 Och de skola förgäta sin skam och all den otrohet som de hava
        begått mot mig, då de nu få bo i trygghet i sitt land, utan att
        någon förskräcker dem.
039:027 Ja, när jag låter dem vända tillbaka ifrån folkslagen och
        församlar dem från deras fienders länder, då skall jag bevisa
        mig helig på dem inför många folks ögon.
039:028 Och de skola förnimma att jag är HERREN, deras Gud, ty om jag än
        drev dem bort i fångenskap bland folken, så samlade jag dem
        sedan tillhopa till deras land och lät ingen enda av dem bliva
        kvar därute;
039:029 och jag skall därefter icke mer fördölja mitt ansikte för dem,
        ty jag skall utgjuta min Ande över Israels hus, säger Herren,
        HERREN'.

040:001 I det tjugufemte året sedan vi hade blivit bortförda i
        fångenskap, vid årets begynnelse, på tionde dagen i månaden, i
        det fjortonde året sedan staden hade blivit intagen, på just den
        dagen kom HERRENS hand över mig, och han förde mig ditbort.
040:002 I en syn från Gud förde han mig till Israels land och satte mig
        ned på ett mycket högt berg, och på detta var likasom en stad
        byggd söderut.
040:003 Och dit förde han mig, och se, där stod en man vilkens utseende
        var såsom koppar; han hade ett linnesnöre i sin hand, så ock en
        mätstång; och han stod vid porten.
040:004 Och mannen talade till mig: »Du människobarn, se med dina ögon
        och hör med dina öron, och akta på allt som jag kommer att visa
        dig, ty du har blivit förd hit, för att jag skall visa dig det;
        förkunna för Israels hus allt vad du får se.»

040:005 Och jag såg att en mur gick utomkring huset, runt omkring det.
        Och mätstången som mannen hade i sin hand var sex alnar lång,
        var aln en handsbredd längre än en vanlig aln. Och han mätte
        murbyggnadens bredd: den var en stång, och dess höjd: den var en
        stång.
040:006 Därefter gick han till en port som låg mot öster och steg uppför
        dess trappsteg; och han mätte portens ena tröskel: den var en
        stång bred och sedan den andra tröskeln: den var en stång bred.
040:007 Och var vaktkammare var en stång lång och en stång bred, och
        avståndet mellan vaktkamrarna var fem alnar; och porttröskeln
        invid portens förhus på inre sidan mätte en stång.
040:008 Och han mätte upp portens förhus på inre sidan: det mätte en
        stång.
040:009 Han mätte upp portens förhus det höll åtta alnar, och dess
        murpelare: de höllo två alnar. Och portens förhus låg på inre
        sidan.
040:010 Och vaktkamrarna i porten mot öster voro tre på var sida, alla
        tre lika stora; och murpelarna på båda sidorna voro lika stora.
040:011 Och han mätte portöppningens bredd: den var tio alnar, och
        portens längd: den var tretton alnar.
040:012 Och framför vaktkamrarna var en avskrankning, som höll en aln;
        en aln höll ock avskrankningen på motsatta sidan; och var
        vaktkammare, på vardera sidan, höll sex alnar.
040:013 Och han mätte porten från den ena vaktkammarens tak till den
        andras: den var tjugufem alnar bred; och dörr låg mot dörr.
040:014 Och han tog upp murpelarna till sextio alnar; och intill
        förgårdens murpelare sträckte sig porten runt omkring.
040:015 Och avståndet mellan ingångsportens framsida och förhusets
        framsida vid den inre portöppningen var femtio alnar.
040:016 Och slutna fönster funnos till vaktkamrarna och till deras
        murpelare invändigt i porten runt omkring, och likaledes i
        förhusen; fönstren sutto runt omkring invändigt, och murpelarna
        voro prydda med palmer.

040:017 Och han förde mig till den yttre förgården, och jag såg att där
        voro tempelkamrar och ett stengolv, anlagt runt omkring
        förgården; trettio tempelkamrar voro uppbyggda på stengolvet.
040:018 Och stengolvet gick utefter portarnas sidoväggar, så att det
        motsvarade portarnas längd; detta var det nedre stengolvet.
040:019 Och han mätte avståndet från den nedre portens framsida till den
        inre förgårdens yttre framsida: det var hundra alnar, både på
        östra sidan och på norra.
040:020 Sedan mätte han ock längden och bredden på den port som låg mot
        norr på den yttre förgården.
040:021 Också den hade tre vaktkamrar på var sida och likaledes
        murpelare och förhus, lika stora som den förra portens; den var
        femtio alnar lång och tjugufem alnar bred.
040:022 Och fönstren, förhuset och palmerna däri voro lika stora som i
        den port som låg mot öster; och man steg upp till den på sju
        trappsteg, och dess förhus låg framför dessa.
040:023 Och en port till den inre förgården fanns mitt emot denna port,
        det var i norr såsom i öster; och han mätte avståndet från den
        ena porten till den andra: det var hundra alnar.
040:024 Därefter lät han mig gå till södra sidan, och jag såg att också
        på södra sidan fanns en port. Och han mätte dess murpelare och
        förhus; de voro lika stora som de andra.
040:025 Och fönster funnos på den och på dess förhus runt omkring,
        likadana som de andra fönstren. Den var femtio alnar lång och
        tjugufem alnar bred.
040:026 Och trappan ditupp utgjordes av sju trappsteg, och dess förhus
        låg framför dessa; och den var prydd med palmer på sina
        murpelare, på båda sidor.
040:027 Och en port till den inre förgården fanns ock på södra sidan;
        och han mätte avståndet från den ena porten till den andra på
        södra sidan: det var hundra alnar.

040:028 Därefter förde han mig till den inre förgården genom södra
        porten. Och han mätte den södra porten den var lika stor som de
        andra
040:029 Och dess vaktkamrar, murpelare och förhus voro lika stora som de
        andra, och fönster funnos på den och på dess förhus runt
        omkring. Den var femtio alnar lång och tjugu fem alnar bred.
040:030 Och förhus funnos runt omkring tjugufem alnar långa och fem
        alnar breda.
040:031 Och dess förhus låg utåt den yttre förgården, och dess murpelare
        voro prydda med palmer; och uppgången därtill utgjordes av åtta
        trappsteg.

040:032 Sedan förde han mig till den inre förgårdens östra sida och
        mätte porten där; den var lika stor som de andra.
040:033 Och dess vaktkamrar, murpelare och förhus voro lika stora som de
        andra, och fönster funnos på den och på dess förhus runt
        omkring. Den var femtio alnar lång och tjugufem alnar bred.
040:034 Och dess förhus låg mot den yttre förgården, och dess murpelare
        voro prydda med palmer på båda sidor; och uppgången därtill
        utgjordes av åtta trappsteg.

040:035 Därefter förde han mig till den norra porten och mätte den; den
        var lika stor som de andra.
040:036 Så ock dess vaktkamrar, murpelare och förhus, och fönster funnos
        på den runt omkring. Den var femtio alnar lång och tjugufem
        alnar bred.
040:037 Och dess murpelare stodo vid den yttre förgården, och dess
        murpelare voro prydda med palmer på båda sidor; och uppgången
        därtill utgjordes av åtta trappsteg.

040:038 Och en tempelkammare med sin ingång fanns vid murpelarna, i
        portarna; där skulle man skölja brännoffren.
040:039 Och i portens förhus stodo två bord på var sida, och på dem
        skulle man slakta brännoffers-, syndoffers- och
        skuldoffersdjuren.
040:040 Och vid den yttre sidovägg som låg norrut, när man steg upp till
        portens ingång, stodo två bord; och vid den andra sidoväggen på
        porten förhus stodo ock två bord.
040:041 Alltså stodo vid portens sidoväggar fyra bord på var sida, eller
        tillsammans åtta bord, på vilka man skulle slakta.
040:042 Och för brännoffret stodo där fyra bord av huggna stenar, en och
        en halv aln långa, en och en halv aln breda och en aln höga; på
        dessa skulle man lägga de redskap som man slaktade brännoffers-
        och slaktoffersdjuren med.
040:043 Och dubbelkrokar, en handsbredd långa, voro fästa innantill runt
        om kring; och på borden skulle offerköttet läggas.

040:044 Och utanför den inre porten funnos för sångarna, på den inre
        gården, tempelkamrar, som lågo vid den norra portens sidovägg,
        med sin framsida åt söder; och en annan låg vid den östra
        portens sidovägg med sin framsida åt norr.
040:045 Och han talade till mig: »Denna tempelkammare, vars framsida
        ligger mot söder, är för de präster som förrätta tjänsten inne i
        huset.
040:046 Och den tempelkammare vars framsida ligger mot norr är för de
        präster som förrätta tjänsten vid altaret, alltså för Sadoks
        söner, vilka äro de av Levi barn, som få träda fram till HERREN
        för att göra tjänst inför honom.»
040:047 Och han mätte förgården; den var hundra alnar lång och hundra
        alnar bred, en liksidig fyrkant; och altaret stod framför huset.

041:048 Sedan förde han mig till huset förhus. Och han mätte för
        husets murpelare: de höllo fem alnar var på sin sida, så ock
        porten bredd: den var på var sida tre alnar.
041:049 Förhuset var tjugu alnar lång och elva alnar brett, nämligen vid
        trappstegen på vilka man steg ditupp. Och vid murpelarna stodo
        pelare, en på var sida.

041:001 Därefter förde han mig till tempelsalen. Och han mätte
        murpelarna de voro sex alnar breda, var på sin sida—
        tabernaklets bredd.
041:002 Och ingången var tio alnar bred, och sidoväggarna vid ingången
        voro på var sida fem alnar. Sedan mätte han salens längd: den
        var fyrtio alnar, och dess bredd: den var tjugu alnar.

041:003 Därefter gick han in i det innersta rummet. Och han mätte
        murpelarna vid ingången: de höllo två alnar, och ingången: den
        höll sex alnar, och ingångens bredd: den var sju alnar.
041:004 Och han mätte dess längd: den var tjugu alnar, och dess bredd:
        den var tjugu alnar, framför tempelsalen. Och han sade till mig:
        »Detta är det allraheligaste.»

041:005 Därefter mätte han husets mur: den höll sex alnar, och
        sidokamrarnas bredd: den var fyra alnar, runt omkring hela
        huset.
041:006 Och sidokamrarna lågo den ena ovanför den andra, i trettiotre
        omgångar; och på den mur som sträckte sig innanför sidokamrarna
        runt omkring funnos avsatser, på vilka de skulle hava sitt
        fäste; ty i själva husväggen skulle de icke vara infästa.
041:007 Härigenom blevo sidokamrarna, där de lågo kring huset, bredare
        alltefter som de lågo högre upp. Ty husets kringbyggnad
        sträckte sig med övervåning ovanpå övervåning runt omkring
        huset. Därför växte bredden inåt, alltefter som våningen låg
        högre upp. Och från den nedersta våningen steg man så upp i den
        översta genom den mellersta.
041:008 Och jag såg att huset låg på en upphöjd fot, som sträckte sig
        runt däromkring; sidokamrarnas grundvalar voro nämligen en hel
        stång höga, sex alnar till kanten.
041:009 Sidokamrarnas yttermur var fem alnar tjock; och den plats som
        blev fri tillhörde husets sidokamrar.
041:010 Och mellanrummet bort till tempelkamrarna var tjugu alnar brett
        runt omkring hela huset.
041:011 Och ingångarna till sidokamrarna lågo utåt den fria platsen, en
        ingång mot norr och en ingång åt söder; den fria platsen var fem
        alnar bred, runt omkring.

041:012 Och den byggnad som låg invid den avsöndrade platsen på västra
sidan var sjuttio alnar bred, och byggnadens mur var fem alnar
tjock runt omkring och nittio alnar lång.

041:013 Och han mätte huset: det var hundra alnar långt. Och den
        avsöndrade platsen jämte byggnaden med dess murar utgjorde en
        längd av hundra alnar.
041:014 Och bredden på husets framsida jämte den avsöndrade platsen åt
        öster utgjorde en längd av hundra alnar.
041:015 Och han mätte längden på den byggnad som låg invid den
        avsöndrade platsen, på dennas baksida, och mätte avsatserna på
        dess framvägg åt båda sidor—de höllo hundra alnar—vidare
        det inre tempelrummet och förgårdsförhusen,
041:016 trösklarna och de slutna fönstren, avsatserna på framväggen runt
        omkring, i deras tre våningar, platsen invid tröskeln—som var
        av polerat trä—runt omkring,
041:017 så ock avståndet från marken upp till fönstren. Och fönstren
        voro täckta. Men ovanför dörren, både in emot det inre rummet
        och utåt, och eljest utefter hela väggen runt omkring, innantill
        och utantill, funnos avmätta fält,
041:018 på vilka framställdes keruber och palmer, var palm mellan två
        keruber. Och var kerub hade två ansikten:
041:019 ett människoansikte åt palmen på ena sidan, och ett lejonansikte
        åt palmen på andra sidan; så var gjort på hela huset runt
        omkring.
041:020 Från marken ända upp över ingången funnos keruber och palmer
        framställda, så ock på tempelsalens väggar.
041:021 Tempelsalens dörröppning var fyrkantig, och framsidan av det
        heligaste hade sitt givna utseende.
041:022 Altaret var av trä, tre alnar högt och två alnar långt, och det
        hade hörn; och dess långsidor och väggar voro av trä. Och han
        talade till mig: »Detta är det bord som skall stå inför HERRENS
        ansikte.»

041:023 Och både tempelsalen och det heligaste hade dubbeldörrar.
041:024 Och var dörr hade två dörrskivor, två vridbara dörrskivor: den
        ena dörren hade två dörrskivor, och likaledes den andra två.
041:025 Och på dem, på dörrarna till tempelsalen, funnos framställda
        keruber och palmer, likasom på väggarna; och på förhusets
        framsida, utantill, var ett trapphus av trä.
041:026 Och slutna fönster och palmer funnos på förhusets sidoväggar, på
        båda sidor, så ock i husets sidokamrar och i
        trapphusen.

042:001 Och han lät mig gå ut på den yttre förgården den väg som gick åt
        norr, och förde mig därefter till den byggnad med tempelkamrar,
        som låg invid den avsöndrade platsen och tillika invid
        murbyggnaden norrut,
042:002 till långsidan, som mätte hundra alnar, med sin ingång i norr;
        men bredden var femtio alnar.
042:003 Ut emot den tjugu alnar breda platsen på den inre förgården och
        ut emot stengolvet på den yttre förgården lågo avsatserna på det
        ena husets framvägg mitt emot avsatserna på det andra husets
        framvägg, i tre våningar.
042:004 Och framför tempelkamrarna gick en tio alnar bred gång till den
        inre förgården, en alnsbred väg; och ingångarna lågo mot norr.
042:005 Men de översta tempelkamrarna voro mindre än de andra, ty
        avsatserna på framväggen togo bort mer rum från dem än från de
        nedersta och mellersta kamrarna i byggnaden.
042:006 Ty kamrarna lågo i tre våningar och hade inga pelare, såsom
        förgårdarna hade; därför blevo de översta våningens kamrar mer
        indragna än den nedersta och den mellersta våningens.
042:007 Och en yttre skiljemur gick utmed tempelkamrarna åt den yttre
        förgården till, framför tempelkamrarna, och den var femtio alnar
        lång.
042:008 Ty längden på tempelkammarbyggnaden utåt den yttre förgården var
        femtio alnar, men åt templet till hundra alnar.
042:009 Och nedanför dessa tempelkamrar var ingången från öster, när man
        ville komma till dem från den yttre förgården.

042:010 Där förgårdens skiljemur var som tjockast, lågo ock på östra
        sidan tempelkamrar invid den avsöndrade platsen och tillika
        invid murbyggnaden.
042:011 Och en väg gick framför dem, likadan som vägen framför
        tempelkamrarna på norra sidan; och de hade samma längd och
        bredd. Och alla utgångar här voro såsom där, både i fråga om
        övriga anordningar och i fråga om själva dörröppningarna.
042:012 Och såsom det var med dörröppningarna på tempelkamrarna vid
        södra sidan, så fanns också har en dörröppning, vid vilken en
        väg begynte, en väg som gick utefter den behöriga skiljemuren,
        och som låg österut, när man gick in i tempelkamrarna.

042:013 Och han sade till mig: »De norra och södra tempelkamrarna invid
        den avsöndrade platsen skola vara de heliga tempelkamrar i vilka
        prästerna, som få träda fram inför HERREN, skola äta det
        högheliga; där skola de förvara det högheliga, såväl spisoffer
        som syndoffer och skuldoffer ty det är en helig plats.
042:014 När prästerna—som från helgedomen icke strax få begiva sig
        till den yttre förgården—hava kommit ditin, skola de där
        lämna kvar de kläder i vilka de hava gjort tjänst, ty dessa äro
        heliga; först när de hava iklätt sig andra kläder, få de träda
        ut på den plats som är för folket.»

042:015 När han nu hade slutat uppmätningen av det inre huset, lät han
        mig gå ut till den port som låg mot öster. Och han mätte platsen
        runt omkring.
042:016 Han mätte med sin mätstång åt östra sidan: den höll efter
        mätstången fem hundra stänger runt omkring.
042:017 Han mätte åt norra sidan: den höll efter mätstången fem hundra
        stänger runt omkring.
042:018 Han mätte ock åt södra sidan: den höll efter mätstången fem
        hundra stänger.
042:019 Han vände sig mot västra sidan och mätte med mätstången fem
        hundra stänger.
042:020 Åt alla fyra sidorna mätte han platsen. Den var omgiven av en
        mur, som utefter platsens längd höll fem hundra stänger och
        utefter dess bredd fem hundra stänger. Och den skulle skilja det
        heliga från det som icke var heligt.

043:001 Och han lät mig gå åstad till porten, den port som vette åt
        öster.
043:002 Då såg jag Israels Guds härlighet komma österifrån, och dånet
        därvid var såsom dånet av stora vatten, och jorden lyste av hans
        härlighet.
043:003 Och den syn som jag då såg var likadan som den jag såg, när jag
        kom för att fördärva staden; det var en syn likadan som den jag
        såg vid strömmen Kebar. Och jag föll ned på mitt ansikte.
043:004 Och HERRENS härlighet kom in i huset genom den port som låg mot
        öster.
043:005 Och en andekraft lyfte upp mig och förde mig in på den inre
        förgården, och jag såg att HERRENS härlighet uppfyllde huset.
043:006 Då hörde jag en röst tala till mig från huset, under det att en
        man stod bredvid mig.
043:007 Den sade till mig: Du människobarn, detta är den plats där min
        tron är, den plats där mina fötter skola stå, där jag vill bo
        ibland Israels barn evinnerligen. Och Israels hus skall icke mer
        orena mitt eviga namn, varken de själva eller deras konungar,
        med sin trolösa avfällighet, med sina konungars döda kroppar och
        med sina offerhöjder:
043:008 de som satte sin tröskel invid min tröskel, och sin dörrpost vid
        sidan av min dörrpost, så att allenast muren var mellan mig och
        dem, och som så orenade mitt heliga namn med de styggelser de
        bedrevo, varför jag ock förgjorde dem i min vrede.
043:009 Men nu skola de skaffa sin trolösa avfällighet och sina
        konungars döda kroppar långt bort ifrån mig, så att jag kan bo
        ibland dem evinnerligen.

043:010 Men du, människobarn, förkunna nu för Israels barn om detta hus,
        på det att de må blygas för sina missgärningar. Må de mäta det
        härliga byggnadsverket.
043:011 Om de då blygas för allt vad de hava gjort, så kungör för dem
        och teckna för deras ögon upp husets form och inredning, dess
        utgångar och ingångar, alla dess former och alla stadgar därom,
        alla dess former och alla lagar därom, så att de akta på hela
        dess form och alla stadgar därom och göra efter dem.
043:012 Detta är lagen om huset: på toppen av berget skall hela dess
        område runt omkring vara högheligt. Ja, detta är lagen om
        huset.

043:013 Men dessa voro måtten på altaret i alnar, var aln en handsbredd
        längre an en vanlig aln: Dess bottenram var en aln hög och en
        aln bred, och kanten på ramen, runt omkring utmed randen, var
        ett kvarter hög; detta var altarets underlag.
043:014 Avståndet från bottenramen vid marken upp till den nedre
        avsatsen var två alnar, och bredden var en aln. Avståndet från
        den mindre avsatsen upp till den större var fyra alnar, och
        bredden var en aln.
043:015 Altarhärden höll fyra alnar; och från altarhärden stodo de fyra
        hornen uppåt.
043:016 Och altarhärden var tolv alnar lång och tolv alnar bred, så att
        dess fyra sidor bildade en liksidig fyrkant.
043:017 Och avsatsen var fjorton alnar lång och fjorton alnar bred,
        utefter sina fyra sidor. Kanten runt omkring den höll en halv
        aln, och dess bottenram sträckte sig en aln runt omkring. Och
        altarets trappsteg vette åt öster.

043:018 Och han sade till mig: »Du människobarn, så säger Herren,
        HERREN: Dessa äro stadgarna om altaret för den dag då det bliver
        färdigt, så att man kan offra brännoffer och stänka blod därpå.
043:019 Då skall du åt de levitiska prästerna giva en ungtjur till
        syndoffer, åt dem som äro av Sadoks säd, och som få träda fram
        till mig, säger Herren, HERREN, för att göra tjänst inför mig.
043:020 Och du skall taga något av dess blod och stryka på altarets fyra
        hörn och på avsatsens fyra hörn och på kanten runt omkring; så
        skall du rena det och bringa försoning för det.
043:021 Sedan skall du taga syndofferstjuren, och utanför helgedomen
        skall den brännas upp på en därtill bestämd plats, som hör till
        huset.
043:022 Och nästa dag skall du föra fram en felfri bock till syndoffer;
        och man skall rena altaret med den, på samma sätt som man renade
        det med tjuren.
043:023 När du så har fullbordat reningen, skall du föra fram en felfri
        ungtjur och en felfri vädur av småboskapen.
043:024 Dem skall du föra fram inför HERREN, och prästerna skola strö
        salt på dem och offra dem såsom brännoffer åt HERREN.
043:025 Under sju dagar skall du dagligen offra en syndoffersbock; och
        en ungtjur och en vädur av småboskapen, båda felfria, skall man
        likaledes offra.
043:026 Under sju dagar skall man sålunda bringa försoning för altaret
        och rena det och inviga det.
043:027 Men sedan dessa dagar hava gått till ända, skola prästerna på
        åttonde dagen och allt framgent offra på altaret edra brännoffer
        och tackoffer; och jag skall då hava behag till eder, säger
        Herren, HERREN».

044:001 Därefter förde han mig tillbaka mot helgedomens yttre port, den
        kom vette åt öster; den var nu stängd.
044:002 Och HERREN sade till mig: »Denna port skall förbliva stängd och
        icke mer öppnas, och ingen skall gå in genom den, ty HERREN,
        Israels Gud, har gått in genom den; därför skall den vara
        stängd.
044:003 Dock skall fursten, eftersom han är furste, få sitta där och
        hålla måltid inför HERRENS ansikte; han skall då gå in genom
        portens förhus, och samma väg skall han gå ut igen.»

044:004 Därefter förde han mig genom norra porten till platsen framför
        huset; och jag fick se huru HERRENS härlighet uppfyllde HERRENS
        hus. Då föll jag ned på mitt ansikte.
044:005 och HERREN sade till mig: Du människobarn, akta på och se med
        dina ögon, och hör med dina öron allt vad jag nu talar med dig
        om alla stadgar angående HERRENS hus och om alla lagar som röra
        det; och giv akt på huru man går in i huset genom alla
        helgedomens utgångar.
044:006 Och säg till Israels hus, det gensträviga: Så säger Herren,
        HERREN: Nu må det vara nog med alla de styggelser I haven
        bedrivit, I av Israels hus,
044:007 I som haven låtit främlingar med oomskuret hjärta och oomskuret
        kött komma in i min helgedom och vara där, så att mitt hus har
        blivit ohelgat, under det att I framburen min spis, fett och
        blod. Så har mitt förbund blivit brutet, för att icke nämna alla
        edra andra styggelser.
044:008 I haven icke själva förrättat tjänsten vid mina heliga föremål,
        utan haven satt andra till att åt eder förrätta tjänsten i min
        helgedom.
044:009 Så säger Herren, HERREN: Ingen främling med oomskuret hjärta och
        oomskuret kött får komma in i min helgedom, ingen av de
        främlingar som finnas bland Israels barn.
044:010 Utan de leviter som gingo bort ifrån mig, när Israel for vilse
        de som då själva foro vilse och gingo bort ifrån mig och följde
        sina eländiga avgudar, de skola bära på sin missgärning
044:011 och skola i min helgedom bestrida vakttjänstgöringen vid husets
        portar och annan tjänstgöring i huset; de skola slakta
        brännoffer och slaktoffer åt folket, och skola stå inför dem
        till att betjäna dem.
044:012 Eftersom de betjänade dem inför deras eländiga avgudar och så
        blevo för Israels hus en stötesten till missgärning, därför
        betygar jag om dem med upplyft hand, säger Herren, HERREN, att
        de skola få bära på sin missgärning.
044:013 De skola icke få nalkas mig, till att förrätta prästerlig tjänst
        inför mig, eller till att nalkas något av mina heliga föremål,
        nämligen de högheliga, utan de skola bära på sin skam och på de
        styggeliga synder som de hava bedrivit.
044:014 Och jag skall sätta dem till att förrätta tjänsten i huset vid
        allt tjänararbete där, allt som där skall utföras.

044:015 Men de levitiska präster, nämligen Sadoks söner, som förrättade
        tjänsten vid min helgedom, när de övriga israeliterna foro vilse
        och gingo bort ifrån mig, de skola få träda fram till mig för
        att göra tjänst inför mig; de skola stå inför mitt ansikte för
        att offra åt mig fett och blod, säger Herren, HERREN.
044:016 De skola gå in i min helgedom, och de skola träda fram till mitt
        bord för att göra tjänst inför mig och förrätta vad som är att
        förrätta åt mig.
044:017 Och när de komma in i den inre förgårdens portar, skola de
        ikläda sig linnekläder; de få icke hava på sig något av ylle,
        när de göra tjänst i den inre förgårdens portar och inne i
        huset.
044:018 De skola hava huvudbonader av linne på sina huvuden, och
        benkläder av linne omkring sina länder; de skola icke omgjorda
        sig med något som framkallar svett.
044:019 Och när de sedan gå ut på den yttre förgården, till folket på
        den yttre förgården, skola de taga av sig de kläder i vilka de
        hava gjort tjänst, och skola lämna dem kvar i helgedomens
        tempelkamrar och ikläda sig andra kläder, för att de icke må
        göra folket heligt med sina kläder.
044:020 De skola icke raka huvudet, men skola icke heller låta håret
        växa fritt, utan skola klippa sitt huvudhår kort.
044:021 Och vin får ingen präst dricka, när han har kommit in på den
        inre förgården.
044:022 En änka eller en frånskild kvinna får han icke taga till hustru
        åt sig, utan allenast en jungfru av Israels barns släkt; dock
        får han taga en änka, om hon är änka efter en präst.
044:023 Och de skola lära mitt folk att skilja mellan heligt och oheligt
        och undervisa dem om skillnaden mellan orent och rent.
044:024 Och i rättssaker skola de uppträda såsom domare och skola avdöma
        dem efter mina rätter. Och mina lagar och stadgar skola de
        iakttaga vid alla mina högtider, och mina sabbater skola de
        hålla heliga.
044:025 Ingen av dem får orena sig genom att gå in till någon död
        människa; allenast genom fader eller moder eller son eller
        dotter eller broder, eller genom en syster som icke har tillhört
        någon man må han ådraga sig orenhet.
044:026 Men när han därefter har blivit ren, skall man räkna för honom
        ytterligare sju dagar;
044:027 och på den dag då han går in i helgedomen, på den inre
        förgården, för att göra tjänst i helgedomen, då skall han bära
        fram ett syndoffer för sig, säger Herren, HERREN.
044:028 Och deras arvedel skall bestå däri att jag själv skall vara
        deras arvedel. Och I skolen icke giva dem någon besittning i
        Israel, ty jag själv är deras besittning.
044:029 Spisoffret och syndoffret och skuldoffret få de äta, och allt
        tillspillogivet i Israel skall höra dem till.
044:030 Och det första av alla förstlingsfrukter av alla slag, och alla
        offergärder av alla slag, vadhelst I frambären såsom offergärd,
        detta skall höra prästerna till; och förstlingen av edert mjöl
        skolen I giva åt prästen, för att du må bringa välsignelse över
        ditt hus.
044:031 Intet självdött eller ihjälrivet djur, vare sig fågel eller
        boskapsdjur, få prästerna äta.

045:001 Och när I genom lottkastning fördelen landet till arvedel, då
        skolen I åt HERREN giva en offergärd, en helig del av landet, i
        längd tjugufem tusen alnar och i bredd tio tusen; detta stycke
        skall vara heligt till hela sitt omfång runt omkring.
045:002 Härav skall tagas till helgedomen en liksidig fyrkant, fem
        hundra alnar i längd och fem hundra i bredd, runt omkring, och
        till utmark där runt omkring femtio alnar.
045:003 Av det tillmätta stycket skall du alltså avmäta ett område,
        tjugufem tusen alnar i längd och tio tusen i bredd; där skall
        helgedomen, det högheliga, ligga.
045:004 Detta skall vara en helig del av landet, och det skall tillhöra
        prästerna, som göra tjänst i helgedomen, dem som få träda fram
        till att göra tjänst inför HERREN; detta skall vara en plats åt
        dem för deras hus, så ock en helig plats för helgedomen.
045:005 Och ett stycke, tjugufem tusen alnar i längd och tio tusen i
        bredd, skall tillhöra leviterna, som göra tjänst i huset, såsom
        deras besittning, med tjugu tempelkamrar.
045:006 Och åt staden skolen I giva till besittning ett område, fem
        tusen alnar i bredd och tjugufem tusen i längd, motsvarande det
        heliga offergärdsområdet; det skall höra hela Israels hus till.
045:007 Och fursten skall på båda sidor om det heliga offergärdsområdet
        och stadens besittning få ett område, beläget invid det heliga
        offergärdsområdet och stadens besittning, dels på västra sidan,
        västerut, dels ock på östra sidan, österut, och I längd
        motsvarande en stamlotts utsträckning från västra gränsen till
        östra.
045:008 Detta skall han hava till sitt land, till besittning i
        Israel. Och mina furstar skola då icke mer förtrycka mitt folk,
        utan skola låta Israels hus få behålla sitt land efter sina
        stammar.

045:009 Så säger Herren, HERREN: Nu må det vara nog, I Israels furstar.
        Skaffen bort våld och förtryck, och öven rätt och rättfärdighet;
        hören upp att driva mitt folk ifrån hus och hem, säger Herren,
        HERREN.
045:010 Riktig våg, riktig efa, riktigt bat-mått skolen I hava.
045:011 Efan och bat-måttet skola hålla samma mått, så att bat-måttet
        rymmer tiondedelen av en homer, och likaledes efan tiondedelen
        av en homer; ty efter homern skall man bestämma måtten.
045:012 Sikeln skall innehålla tjugu gera; tjugu siklar, tjugufem
        siklar, femton siklar skall minan innehålla hos eder.

045:013 Detta är den offergärd I skolen giva: en sjättedels efa av var
        homer vete och en sjättedels efa av var homer korn;
045:014 vidare den stadgade gärden av olja, räknat efter bat av olja: en
        tiondedels bat av var kor (som är ett mått på tio bat och lika
        med en homer, ty tio bat utgöra en homer);
045:015 vidare av småboskapen från Israels betesmarker ett djur på vart
        tvåhundratal, till spisoffer, brännoffer och tackoffer, för att
        bringa försoning för folket, säger Herren, HERREN.
045:016 Allt folket i landet skall vara förpliktat till denna offergärd
        åt fursten i Israel.
045:017 Men fursten skall det åligga att frambära brännoffer, spisoffer
        och drickoffer på festerna, nymånaderna och sabbaterna, vid alla
        Israels hus' högtider. Han skall anskaffa syndoffer, spisoffer,
        brännoffer och tackoffer till att bringa försoning för Israels
        hus.

045:018 Så säger Herren, HERREN: På första dagen i första månaden skall
        du taga en felfri ungtjur och rena helgedomen.
045:019 Och prästen skall taga något av syndoffrets blod och stryka på
        husets dörrpost och på altaravsatsens fyra hörn och på
        dörrposten till den inre förgårdens port.
045:020 Så skall du ock göra på sjunde dagen i månaden, om så är, att
        någon har syndat ouppsåtligen och av fåkunnighet; på detta sätt
        skolen I bringa försoning för huset.
045:021 På fjortonde dagen i första månaden skolen I fira påskhögtid; i
        sju dagar skolen I hålla högtid, och man skall då äta osyrat
        bröd.
045:022 På den dagen skall fursten för sig själv och för allt folket i
        landet offra en tjur till syndoffer.
045:023 Men sedan, under högtidens sju dagar, skall han dagligen under
        de sju dagarna offra såsom brännoffer åt HERREN sju tjurar och
        sju vädurar, alla felfria, och såsom syndoffer en bock dagligen.
045:024 Och såsom spisoffer skall han offra en efa till var tjur och en
        efa till var vädur, jämte en hin olja till var efa.
045:025 På femtonde dagen i sjunde månaden skall han vid högtiden
        frambära likadana offer under de sju dagarna, likadana
        syndoffer, brännoffer och spisoffer och lika mycket olja.

046:001 Så säger Herren, HERREN: Den inre förgårdens port, den som
        vetter åt öster, skall vara stängd under de sex arbetsdagarna,
        men på sabbatsdagen skall den öppnas; likaledes skall den öppnas
        på nymånadsdagen.
046:002 Och då skall fursten utifrån gå in genom portens förhus och
        ställa sig vid portens dörrpost; och när prästerna offra hans
        brännoffer och hans tackoffer, skall han tillbedja på portens
        tröskel och därefter gå ut. Men porten skall icke stängas förren
        om aftonen.
046:003 Och folket i landet skall på sabbater och nymånader tillbedja
        inför HERREN vid ingången till samma port.
046:004 Och brännoffret som fursten skall frambära åt HERREN skall på
        sabbatsdagen utgöras av sex felfria lamm och en felfri vädur.
046:005 Och såsom spisoffer skall han frambära en efa till väduren, men
        till lammen såsom spisoffer så mycket han vill giva, jämte en
        hin olja till var efa.
046:006 Men på nymånadsdagen skall han frambära en felfri ungtjur, sex
        lamm och en vädur, allasammans felfria.
046:007 Och såsom spisoffer skall han offra en efa till tjuren och en
        efa till väduren, och till lammen så mycket han vill anskaffa,
        jämte en hin olja till var efa.
046:008 Och när fursten vill gå in, skall han gå in genom portens
        förhus, och samma väg skall han gå ut igen.
046:009 Men när folket i landet kommer inför HERRENS ansikte vid
        högtiderna, då skall den som har gått in genom norra porten för
        att tillbedja gå ut genom södra porten, och den som har gått in
        genom södra porten skall gå ut genom norra porten; ingen skall
        gå tillbaka genom samma port som han har kommit in igenom, utan
        man skall gå ut genom den motsatta.
046:010 Och fursten skall gå in tillsammans med de andra, när de gå in;
        och när de gå ut, skola de gå ut tillsammans.
046:011 Men vid fester och högtider skall spisoffret utgöras av en efa
        till var tjur och en efa till var vädur, och till lammen av så
        mycket han vill giva, jämte en hin olja till var efa.
046:012 Och när fursten vill offra ett frivilligt offer, vare sig ett
        brännoffer eller ett tackoffer såsom frivilligt offer åt HERREN,
        då skall man öppna åt honom den port som vetter åt öster, och
        han skall offra sitt brännoffer och sitt tackoffer alldeles så,
        som han plägar offra på sabbatsdagen; och därefter skall han gå
        ut och sedan han har gått ut, skall man stänga porten.

046:013 Du skall dagligen offra såsom brännoffer åt HERREN ett felfritt
        årsgammalt lamm; var morgon skall du offra ett sådant.
046:014 Och såsom spisoffer skall du därtill offra var morgon en
        sjättedels efa, så ock en tredjedels hin olja för att fukta
        mjölet—detta såsom spisoffer åt HERREN, såsom evärdlig rätt
        för beständigt.
046:015 I skolen offra lammet och spisoffret och oljan var morgon såsom
        dagligt brännoffer.

046:016 Så säger Herren, HERREN: Om fursten giver någon av sina söner en
        gåva, så bliver det dennes arvedel, det skall höra hans söner
        till; de skola besitta det såsom arv.
046:017 Men om han av sin arvedel giver något såsom gåva åt någon av
        sina tjänare, så skall detta tillhöra denne intill friåret; då
        skall det återgå till fursten. Hans arvedel är det ju, och hans
        söner skall det tillfalla.
046:018 Fursten må icke taga något av folkets arvedel och så kränka den
        i deras besittningsrätt; allenast av sin egen besittning må han
        giva arvedelar åt sina söner, för att ingen av mitt folk skall
        bliva undanträngd från sin särskilda besittning.
046:019 Och han förde mig genom den ingång som låg vid sidan av porten
        till de heliga tempelkamrar som voro bestämda för prästerna, och
        som vette åt norr; och jag såg att där var en plats längst uppe
        i väster.
046:020 Och han sade till mig: »Detta är den plats där prästerna skola
        koka skuldoffret och syndoffret, och där de skola baka
        spisoffret, för att icke behöva bära ut det på den yttre
        förgården och så göra folket heligt.»
046:021 Därefter lät han mig gå ut på den yttre förgården och förde mig
        omkring till förgårdens fyra hörn; och jag såg då att i vart och
        ett av förgårdens hörn fanns en gård.
046:022 I förgårdens fyra hörn funnos kringstängda gårdar, fyrtio alnar
        långa och trettio alnar breda; dessa fyra hörngårdar voro lika
        stora.
046:023 Och runt omkring inuti dem gick en mur, runt omkring i alla
        fyra; och nedtill vid muren runt omkring hade man inrättat
        eldstäder till kokning.
046:024 Och han sade till mig: »Detta är de kök i vilka husets tjänare
        skola koka folkets slaktoffer.»

047:001 Därefter förde han mig tillbaka till husets ingång, och där fick
        jag se vatten rinna fram under husets tröskel på östra sidan, ty
        husets framsida låg mot öster; och vattnet flöt ned under husets
        södra sidovägg, söder om altaret.
047:002 Sedan lät han mig gå ut genom norra porten och förde mig omkring
        på en yttre väg till den yttre porten, den som vette åt
        öster. Där fick jag se vatten välla fram på södra sidan.
047:003 Sedan gick mannen, med ett mätsnöre i handen, ett stycke mot
        öster och mätte därvid upp tusen alnar och lät mig så gå över
        vattnet, och vattnet räckte mig där till fotknölarna.
047:004 Åter mätte han upp tusen alnar och lät mig så gå över vattnet,
        och vattnet räckte mig där till knäna. Åter mätte han upp tusen
        alnar och lät mig så gå över vattnet, som där räckte mig upp
        till länderna.
047:005 Ännu en gång mätte han upp tusen alnar, och nu var det en ström
        som jag icke kunde gå över. Ty vattnet gick så högt att man
        måste simma; det var en ström som man icke kunde gå över.
047:006 Och han sade till mig: »Nu har du ju sett det, du människobarn?»
        Sedan förde han mig tillbaka upp på strömmens strand.
047:007 Och när han hade fört mig dit tillbaka, fick jag se träd i stor
        myckenhet stå på strömmens strand, på båda sidor.
047:008 Och han sade till mig: »Detta vatten rinner fram mot Östra
        kretsen och flyter ned på Hedmarken och faller därefter ut i
        havet. Vattnet som fick bryta fram går alltså till havet, och så
        bliver vattnet där sunt.
047:009 Och överallt dit den dubbla strömmen kommer, där upplivas alla
        levande varelser som röra sig i stim, och fiskarna bliva där
        mycket talrika; ty när detta vatten kommer dit, bliver
        havsvattnet sunt, och allt får liv, där strömmen kommer.
047:010 Och fiskare skola stå utmed den från En-Gedi ända till
        En-Eglaim, och såsom ett enda fiskeläge skall den sträckan
        vara. Där skola finnas fiskar av olika slag i stor myckenhet,
        alldeles såsom i Stora havet.
047:011 Men gölar och dammar där skola icke bliva sunda, utan skola
        tjäna till saltberedning.
047:012 Och vid strömmen, på dess båda stränder, skola allahanda
        fruktträd växa upp, vilkas löv icke skola vissna, och vilkas
        frukt icke skall taga slut, utan var månad skola träden bara ny
        frukt, ty deras vatten kommer från helgedomen. Och deras frukter
        skola tjäna till föda och deras löv till läkedom.»

047:013 Så säger Herren, HERREN: Dessa äro de gränser efter vilka I
        skolen utskifta landet såsom arvedel åt Israels tolv stammar
        (varvid Josef får mer än en lott).
047:014 I skolen få det till arvedel, den ene såväl som den andre,
        därför att jag med upplyft hand har lovat att giva det åt edra
        fader; så skall nu detta land tillfalla eder såsom arvsegendom.
047:015 Detta skall vara landets gräns på norra sidan: från Stora havet
        längs Hetlonsvägen, dit fram där vägen går till Sedad,
047:016 Hamat, Berota, Sibraim, som ligger mellan Damaskus' och Hamat
        områden, det mellersta Haser, som ligger invid Haurans område.
047:017 Så skall gränsen gå från havet till Hasar-Enon vid Damaskus'
        område och vidare allt längre norrut och upp mot Hamats
        område. Detta är norra sidan.
047:018 Och på östra sidan skall gränsen begynna mellan Hauran och
        Damaskus och gå mellan Gilead och Israels land och utgöras av
        Jordan; från nordgränsen nedåt, utmed Östra havet, skolen I mäta
        ut den. Detta är östra sidan.
047:019 Och på sydsidan, söderut, skall gränsen gå från Tamar till
        Meribots vatten vid Kades, till bäcken, fram till Stora
        havet. Detta är sydsidan, söderut.
047:020 Och på västra sidan skall gränsen utgöras av Stora havet och gå
        från sydgränsen till en punkt mitt emot det ställe där vägen går
        till Hamat. Detta är västra sidan.
047:021 Och I skolen utskifta detta land åt eder efter Israels stammar.
047:022 I skolen utdela det genom lottkastning till arvedel åt eder
        själva och åt främlingarna som bo ibland eder och hava fött barn
        ibland eder. Ty de skola av eder hållas lika med infödda
        israeliter; de skola tillfalla eder såsom en arvedel bland
        Israels stammar.
047:023 I den stam där främlingen bor, där skolen I giva honom hans
        arvedel, säger Herren, HERREN.

048:001 Och dessa äro namnen på stammarna. Vid norra gränsen längs efter
        Hetlonsvägen, dit fram där vägen går till Hamat, vidare bort mot
        Hasar-Enan—med Damaskus' område jämte Hamat i norr—där
        skall Dan hava en lott, så att hela sträckan från östra sidan
        till västra tillhör honom.
048:002 Och närmast Dans område skall Aser hava en lott, från östra
        sidan till västra.
048:003 Och närmast Asers område skall Naftali hava en lott, från östra
        sidan till västra.
048:004 Och närmast Naftalis område skall Manasse hava en lott, från
        östra sidan till västra.
048:005 Och närmast Manasses område skall Efraim hava en lott, från
        östra sidan till västra.
048:006 Och närmast Efraims område skall Ruben hava en lott, från östra
        sidan till västra.
048:007 Och närmast Rubens område skall Juda hava en lott, från östra
        sidan till västra.

048:008 Och närmast Juda område skall från östra sidan till västra
        sträcka sig det offergärdsområde som I skolen giva såsom gärd,
        tjugufem tusen alnar i bredd, och i längd lika med en stamlotts
        längd från östra sidan till västra; och helgedomen skall ligga
        där i mitten.
048:009 Det offergärdsområde som I skolen giva såsom gärd åt HERREN
        skall vara i längd tjugufem tusen alnar och i bredd tio tusen.
048:010 Och av detta heliga offergärdsområde skall ett stycke tillhöra
        prästerna, i norr tjugufem tusen alnar, i väster tio tusen i
        bredd, i öster likaledes tio tusen i bredd och i söder tjugufem
        tusen i längd; och HERRENS helgedom skall ligga där i mitten.
048:011 Det skall tillhöra prästerna, dem som hava blivit helgade bland
        Sadoks söner, dem som hava förrättat tjänsten åt mig, och som
        icke, såsom leviterna gjorde, foro vilse, när de övriga
        israeliterna foro vilse.
048:012 Därför skall en särskild offergärdsdel av den från landet
        avtagna offergärden tillhöra dem såsom ett högheligt område
        invid leviternas.
048:013 Men leviterna skola få ett område motsvarande prästernas, i
        längd tjugufem tusen alnar och i bredd tiotusen—längden
        överallt tjugufem tusen och bredden tio tusen.
048:014 Och de få icke sälja något därav; det bästa landet må man icke
        byta bort eller eljest överlåta åt någon annan, ty det är helgat
        åt HERREN.
048:015 Men de fem tusen alnar som bliva över på bredden invid de
        tjugufem tusen skola utgöra ett icke heligt område för staden,
        dels till att bo på, dels såsom utmark; och staden skall ligga
        där i mitten.
048:016 Och detta är måttet på den: norra sidan fyra tusen fem hundra
        alnar, södra sidan fyra tusen fem hundra, på östra sidan fyra
        tusen fem hundra, och västra sidan fyra tusen fem hundra.
048:017 Och staden skall hava en utmark, som norrut är två hundra femtio
        alnar, söderut två hundra femtio, österut två hundra femtio och
        västerut två hundra femtio.
048:018 Och vad som bliver över på långsidan utmed det heliga
        offergärdsområdet, nämligen tio tusen alnar österut och tio
        tusen västerut—ty det skall sträcka sig utmed det heliga
        offergärdsområdet—av detta skall avkastningen tjäna till föda
        åt stadens bebyggare.
048:019 Alla stadens bebyggare från alla Israels stammar skola bruka
        det.
048:020 Hela offergärdsområdet skall alltså vara tjugufem tusen alnar i
        längd och tjugufem tusen i bredd; det heliga offergärdsområde
        som I given såsom gärd skall bilda en fyrkant, stadens
        besittning inberäknad.
048:021 Och fursten skall få vad som bliver över på båda sidor om det
        heliga offergärdsområdet och stadens besittning, nämligen landet
        invid det tjugufem tusen alnar breda offergärdsområdet, ända
        till östra gränsen, och likaledes västerut landet utefter det
        tjugufem tusen alnar breda området, ända till västra
        gränsen. Dessa områden, motsvarande stamlotterna, skola tillhöra
        fursten. Och det heliga offergärdsområdet med det heliga huset
        skall ligga mitt emellan dem.
048:022 Med sin gräns å ena sidan mot leviternas besittning, å andra
        sidan mot stadens, skall detta område ligga mitt emellan
        furstens besittningar. Och furstens besittningar skola ligga
        mellan Juda område och Benjamins område.

048:023 Därefter skola de återstående stammarna komma. Först skall
        Benjamin hava en lott från östra sidan till västra.
048:024 Och närmast Benjamins område skall Simeon hava en lott, från
        östra sidan till västra.
048:025 Och närmast Simeons område skall Isaskar hava en lott, från
        östra sidan till västra.
048:026 Och närmast Isaskars område skall Sebulon hava en lott, från
        östra sidan till västra.
048:027 Och närmast Sebulons område skall Gad hava en lott, från östra
        sida till västra.
048:028 Och närmast Gads område, på dess sydsida, söderut, skall gränser
        gå från Tamar över Meribas vatten vid Kades till bäcken, fram
        emot Stora havet.
048:029 Detta är det land som I genom lottkastning skolen utdela åt
        Israels stammar till arvedel; och detta skall vara deras
        stamlotter, säger Herren, HERREN.

048:030 Och följande utgångar skall staden hava: På norra sidan skall
        den hålla ett mått av fyra tusen fem hundra alnar,
048:031 och av stadens portar, uppkallade efter Israels stammars namn,
        skola tre ligga i norr: den första Rubens port, den andra Juda
        port, den tredje Levi port.
048:032 Och på östra sidan skall den ock hålla fyra tusen fem hundra
        alnar och hava tre portar: den första Josefs port, den andra
        Benjamins port, den tredje Dans port.
048:033 Sammalunda skall ock södra sidan hålla ett mått av fyra tusen
        fem hundra alnar och hava tre portar: den första Simeons port,
        den andra Isaskars port, den tredje Sebulons port.
048:034 Västra sidan skall hålla fyra tusen fem hundra alnar och hava
        tre portar: den första Gads port, den andra Asers port, den
        tredje Naftali port.
048:035 Runt omkring skall den hålla aderton tusen alnar. Och stadens
        namn skall allt framgent vara: Här är HERREN.

001:001 I Jojakims, Juda konungs, tredje regeringsår kom Nebukadnessar,
        konungen i Babel, mot Jerusalem och belägrade det.
001:002 Och Herren gav Jojakim, Juda konung, i hans hand, så ock en del
        av kärlen i Guds hus; och han förde dem till Sinears land, in i
        sin guds hus. Och kärlen förde han in i sin guds skattkammare.

001:003 Och konungen befallde Aspenas, sin överste hovman, att han
        skulle av Israels barn taga till sig ynglingar av konungslig
        släkt eller av förnäm börd,
001:004 sådana som icke hade något lyte, utan voro fagra att skåda och
        utrustade med förstånd till att inhämta allt slags visdom, kloka
        och läraktiga ynglingar, som kunde bliva dugliga att tjäna i
        konungens palats; dem skulle han låta undervisa i kaldéernas
        skrift och tungomål.
001:005 Och konungen bestämde åt dem ett visst underhåll för var dag, av
        konungens egen mat och av det vin han själv drack, och befallde
        att man skulle uppfostra dem i tre år; när den tiden vore
        förliden, skulle de få göra tjänst hos konungen.

001:006 Bland dessa voro nu Daniel, Hananja, Misael och Asarja, av Juda
barn.
001:007 Men överste hovmannen gav dem andra namn: Daniel kallade han
Beltesassar, Hananja Sadrak, Misael Mesak och Asarja Abed-Nego.

001:008 Men Daniel lät sig angeläget vara att icke orena sig med
        konungens mat eller med vinet som denne drack av; och han bad
        överste hovmannen att han icke skulle nödgas orena sig.
001:009 Och Gud lät Daniel finna nåd och barmhärtighet inför överste
        hovmannen.
001:010 Men överste hovmannen sade till Daniel: »Jag fruktar att min
        herre, konungen, som har beställt om eder mat och dryck, då
        skall finna edra ansikten magrare än de ynglingars som äro
        jämnåriga med eder, och att I så skolen draga skuld över mitt
        huvud inför konungen.»

001:011 Då sade Daniel till hovmästaren som av överste hovmannen hade
        blivit satt till att hava uppsikt över Daniel, Hananja, Misael
        och Asarja:
001:012 »Gör ett försök med dina tjänare i tio dagar, och låt giva oss
        grönsaker att äta och vatten att dricka.
001:013 Sedan må du jämföra vårt utseende med de ynglingars som hava
        ätit av konungens mat; och efter vad du då anser må du göra med
        dina tjänare.»

001:014 Och han lyssnade till denna deras begäran och gjorde ett försök
        med dem i tio dagar.
001:015 Och efter de tio dagarnas förlopp befunnos de vara fagrare att
        skåda och stadda vid bättre hull än alla de ynglingar som hade
        ätit av konungens mat.
001:016 Då lät hovmästaren dem allt fortfarande slippa den mat som hade
        varit bestämd för dem och det vin som de skulle hava druckit,
        och gav dem grönsaker.

001:017 Åt dessa fyra ynglingar gav nu Gud kunskap och insikt i allt
        slags skrift och visdom; och Daniel fick förstånd på alla slags
        syner och drömmar.
001:018 Och när den tid var förliden, efter vilken de, enligt konungens
        befallning, skulle föras fram för honom, blevo de av överste
        hovmannen förda inför Nebukadnessar
001:019 När då konungen talade med dem, fanns bland dem alla ingen som
        kunde förliknas med Daniel, Hananja, Misael och Asarja; och de
        fingo så göra tjänst hos konungen.
001:020 Och närhelst konungen tillfrågade dem i en sak som fordrade
        vishet i förståndet, fann han dem vara tio gånger klokare än
        någon av de spåmän och besvärjare som funnos i hela hans rike.
001:021 Och Daniel fortfor så intill konung Kores' första regeringsår.

002:001 I sitt andra regeringsår hade Nebukadnessar drömmar av vilka han
        blev orolig till sinnes, och sömnen vek bort ifrån honom.
002:002 Då lät konungen tillkalla sina spåmän, besvärjare, trollkarlar
        och kaldéer, för att de skulle giva konungen till känna vad
        han hade drömt, och de kommo och trädde fram för konungen.

002:003 Och konungen sade till dem: »Jag har haft en dröm, och jag är
        orolig till sinnes och ville veta vad jag har drömt.»
002:004 Då talade kaldéerna till konungen på arameiska: »Må du leva
        evinnerligen, o konung! Förtälj drömmen för dina tjänare, så
        skola vi meddela uttydningen.»
002:005 Konungen svarade och sade till kaldéerna: »Nej, mitt oryggliga
        beslut är, att om I icke sägen mig drömmen och dess uttydning,
        skolen I huggas i stycken, och edra hus skola göras till platser
        för orenlighet.
002:006 Men om I meddelen drömmen och dess uttydning, så skolen I få
        gåvor och skänker och stor ära av mig. Meddelen mig alltså nu
        drömmen och dess uttydning.»
002:007 De svarade för andra gången och sade: »Konungen må förtälja
        drömmen för sina tjänare, så skola vi meddela uttydningen.»
002:008 Konungen svarade och sade: »Jag märker nogsamt att I viljen
        vinna tid, eftersom I sen att mitt beslut är oryggligt,
002:009 att om I icke sägen mig drömmen, domen över eder icke kan bliva
        annat än en. Ja, I haven kommit överens om att inför mig föra
        lögnaktigt och bedrägligt tal, i hopp att tiderna skola förändra
        sig. Sägen mig alltså nu vad jag har drömt, så märker jag att I
        ock kunnen meddela mig uttydningen därpå.»
002:010 Då svarade kaldéerna konungen och sade: »Det finnes ingen
        människa på jorden, som förmår meddela konungen det som han vill
        veta; aldrig har ju heller någon konung, huru stor och mäktig
        han än var, begärt sådant som detta av någon spåman eller
        besvärjare eller kaldé.
002:011 Ty det som konungen begär är alltför svårt, och ingen finnes,
        som kan meddela konungen det, förutom gudarna; och de hava icke
        sin boning ibland de dödliga.

002:012 Då blev konungen vred och mycket förtörnad och befallde att man
        skulle förgöra alla de vise i Babel.
002:013 När alltså påbudet härom hade blivit utfärdat och man skulle
        döda de vise, sökte man ock efter Daniel och hans medbröder för
        att döda dem.
002:014 Då vände sig Daniel med kloka och förståndiga ord till Arjok,
        översten för konungens drabanter, vilken hade dragit ut för att
        döda de vise i Babel.
002:015 Han tog till orda och frågade Arjok, konungens hövitsman:
        »Varför har detta stränga påbud blivit utfärdat av konungen?» Då
        omtalade Arjok för Daniel vad som var på färde.
002:016 Och Daniel gick in och bad konungen att tid måtte beviljas
        honom, så skulle han meddela konungen uttydningen.
002:017 Därefter gick Daniel hem och omtalade för Hananja, Misael och
        Asarja, sina medbröder, vad som var på färde,
002:018 och han uppmanade dem att bedja himmelens Gud om förbarmande, så
        att denna hemlighet bleve uppenbarad, på det att icke Daniel och
        hans medbröder måtte förgöras tillika med de övriga vise Babel.

002:019 Då blev hemligheten uppenbarad för Daniel i en syn om
        natten. Och Daniel lovade himmelens Gud därför;
002:020 Daniel hov upp sin röst och sade: »Lovat vare Guds namn från
        evighet till evighet! Ty vishet och makt höra honom till.
002:021 Han låter tider och stunder omskifta, han avsätter konungar och
        tillsätter konungar, han giver åt de visa deras vishet och åt de
        förståndiga deras förstånd.
002:022 Han uppenbarar det som är djupt och förborgat, han vet vad i
        mörkret är, och hos honom bor ljuset.
002:023 Dig, mina fäders Gud, tackar och prisar jag för att du har givit
        mig vishet och förmåga, och för att du nu har uppenbarat för mig
        det vi bådo dig om; ty det som konungen ville veta har du
        uppenbarat för oss.»

002:024 I följd härav gick Daniel in till Arjok, som av konungen hade
        fått befallning att förgöra de vise i Babel; han gick åstad och
        sade till honom så: »De vise i Babel må du icke förgöra. För mig
        in till konungen, så skall jag meddela konungen uttydningen.»
002:025 Då förde Arjok med hast Daniel inför konungen och sade till
        honom så: »Jag har bland de judiska fångarna funnit en man som
        kan säga konungen uttydningen.»
002:026 Konungen svarade och sade till Daniel, som hade fått namnet
        Beltesassar: »Förmår du säga mig den dröm som jag har haft och
        dess uttydning?»
002:027 Daniel svarade konungen och sade:

        »Den hemlighet som konungen begär att få veta kunna inga vise,
        besvärjare, spåmän eller stjärntydare meddela konungen.
002:028 Men det finnes en Gud i himmelen, som kan uppenbara hemligheter,
        och han har låtit konung Nebukadnessar veta vad som skall ske i
        kommande dagar. Detta var din dröm och den syn du hade på ditt
        läger:

002:029 När du, o konung, låg på ditt läger, uppstego hos dig tankar på
        vad som skall ske i framtiden; och han som uppenbarar
        hemligheter lät dig veta vad som skall ske.
002:030 Och för mig har denna hemlighet blivit uppenbarad, icke i kraft
        av någon vishet som jag äger framför alla andra levande
        varelser, utan på det att uttydningen må bliva kungjord för
        konungen, så att du förstår ditt hjärtas tankar.

002:031 Du, o konung, såg i din syn en stor bildstod stå framför dig,
        och den stoden var hög och dess glans övermåttan stor, och den
        var förskräcklig att skåda.
002:032 Bildstodens huvud var av bästa guld, dess bröst och armar voro
        av silver, dess buk och länder av koppar; dess ben voro av järn,
002:033 dess fötter delvis av järn och delvis av lera.
002:034 Medan du nu betraktade den, blev en sten lösriven, dock icke
        genom människohänder, och den träffade bildstoden på fötterna,
        som voro av järn och lera, och krossade dem.
002:035 Då blev på en gång alltsammans krossat, järnet, leran, kopparen,
        silvret och guldet, och det blev såsom agnar på en tröskloge om
        sommaren, och vinden förde bort det, så att man icke mer kunde
        finna något spår därav. Men av stenen som hade träffat
        bildstoden blev ett stort berg, som uppfyllde hela jorden.

002:036 Detta var drömmen; och vi vilja nu säga konungen uttydningen:
002:037 Du, o konung, konungarnas konung, åt vilken himmelens Gud har
        givit rike, väldighet, makt och ära,
002:038 och i vilkens hand han har givit människors barn och djuren på
        marken och fåglarna under himmelen, varhelst varelser bo, och
        som han har satt till herre över allasammans, du är det gyllene
        huvudet.
002:039 Men efter dig skall uppstå ett annat rike, ringare än ditt, och
        därefter ännu ett tredje rike, ett som är av koppar, och det
        skall råda över hela jorden.
002:040 Ett fjärde rike skall ock uppstå och vara starkt såsom järn, ty
        järnet krossar och sönderslår ju allt; och såsom järnet förstör
        allt annat, så skall ock detta krossa och förstöra.
002:041 Men att du såg fötterna och tårna vara delvis av krukmakarlera
        och delvis av järn, det betyder att det skall vara ett söndrat
        rike, dock så att det har något av järnets fasthet, ty du såg ju
        järn vara där, blandat med lerjord.
002:042 Och att tårna på fötterna voro delvis av järn och delvis av
        lera, det betyder att riket skall vara delvis starkt och delvis
        svagt.
002:043 Och att du såg järnet vara blandat med lerjord, det betyder att
        väl en beblandning där skall äga rum genom människosäd, men att
        delarna likväl icke skola hålla ihop med varandra, lika litet
        som järn kan förbinda sig med lera.

002:044 Men i de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike
        som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall
        bliva överlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra
        en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå
        evinnerligen;
002:045 ty du såg ju att en sten blev lösriven från berget, dock icke
        genom människohänder, och att den krossade järnet, kopparen,
        leran, silvret och guldet.

        Så har en stor Gud uppenbarat för konungen vad som skall ske i
        framtiden, och drömmen är viss, och dess uttydning är
        tillförlitlig.»

002:046 Då föll konung Nebukadnessar på sitt ansikte och tillbad inför
        Daniel, och befallde att man skulle offra åt honom spisoffer och
        rökoffer.
002:047 Och konungen svarade Daniel och sade: »I sanning, eder Gud är en
        Gud över andra gudar och en herre över konungar och en
        uppenbarare av hemligheter, eftersom du har kunnat uppenbara
        denna hemlighet.»

002:048 Därefter upphöjde konungen Daniel och gav honom många stora
        skänker och satte honom till herre över hela Babels hövdingdöme
        och till högste föreståndare för alla de vise i Babel.
002:049 Och på Daniels bön förordnade konungen Sadrak, Mesak och
        Abed-Nego att förvalta Babels hövdingdöme; men Daniel själv
        stannade vid konungens hov.

003:001 Konung Nebukadnessar lät göra en gyllene bildstod, sextio alnar
        hög och sex alnar bred; den lät han ställa upp på Duraslätten i
        Babels hövdingdöme.
003:002 Och konung Nebukadnessar sände åstad och lät församla satraper,
        landshövdingar och ståthållare, fogdar, skattmästare, domare,
        lagtolkare och alla andra makthavande i hövdingdömena, för att
        de skulle komma till invigningen av den bildstod som konung
        Nebukadnessar hade låtit ställa upp.
003:003 Då församlade sig satraperna, landshövdingarna och ståthållarna,
        fogdarna, skattmästarna, domarna, lagtolkarna och alla andra
        makthavande i hövdingdömena till invigningen av den bildstod som
        konung Nebukadnessar hade låtit ställa upp och när de så stodo
        framför den bildstod som Nebukadnessar hade låtit ställa upp,
003:004 utropade en härold med hög röst: »Detta vare eder befallt, I folk
        och stammar och tungomål:
003:005 När I hören ljudet av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare,
        säckpipor och allahanda andra instrumenter, skolen I falla ned
        och tillbedja den gyllene bildstod som konung Nebukadnessar har
        låtit ställa upp.
003:006 Men den som icke faller ned och tillbeder, han skall i samma
        stund kastas i den brinnande ugnen.»

003:007 Så snart nu allt folket hörde ljudet av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare och allahanda andra instrumenter, föllo de alltså ned, alla folk och stammar och tungomål, och tillbådo den gyllene bildstod som konung Nebukadnessar hade låtit ställa upp.

003:008 Men strax därefter kommo några kaldeiska män fram och anklagade
        judarna.
003:009 De togo till orda och sade till konung Nebukadnessar: Må du leva
        evinnerligen, o konung!
003:010 Du, o konung, har givit befallning att alla människor, när de
        hörde ljudet av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare,
        säckpipor och allahanda andra instrumenter, skulle falla ned och
        tillbedja den gyllene bildstoden,
003:011 och att var och en som icke fölle ned och tillbåde skulle kastas
        i den brinnande ugnen.
003:012 Men nu äro här några judiska män, Sadrak, Mesak och Abed-Nego,
        vilka du har förordnat att förvalta Babels hövdingdöme. Dessa
        män hava icke aktat på dig, o konung. De dyrka icke dina gudar;
        och den gyllene bildstod som du har låtit ställa upp tillbedja
        de icke.»

003:013 Då befallde Nebukadnessar i vrede och förbittring att man skulle
        föra fram Sadrak, Mesak och Abed-Nego. Och när man hade fört
        fram männen inför konungen,
003:014 talade Nebukadnessar till dem och sade: »Är det av förakt som I,
        Sadrak, Mesak och Abed-Nego, icke dyrken mina gudar och icke
        tillbedjen den gyllene bildstod som jag har låtit ställa upp?
003:015 Välan, allt må vara gott, om I ären redo, att när I hören ljudet
        av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare, säckpipor och
        allahanda andra instrumenter, falla ned och tillbedja den
        bildstod som jag har låtit göra. Men om I icke tillbedjen, då
        skolen I i samma stund bliva kastade i den brinnande ugnen; och
        vilken är väl den gud som då kan rädda eder ur min hand?»
003:016 Då svarade Sadrak, Mesak och Abed-Nego och sade till konungen:
        »O Nebukadnessar, vi behöva icke giva dig något svar på detta.
003:017 Om vår Gud, den som vi dyrka, förmår rädda oss, så skall han ock
        rädda oss ur den brinnande ugnen och ur din hand, o konung.
003:018 Men om han icke vill det, så må du veta, o konung, att vi ändå
        icke dyrka dina gudar, och att vi icke vilja tillbedja den
        gyllene bildstod som du har låtit ställa upp.»

003:019 Då uppfylldes Nebukadnessar av vrede mot Sadrak, Mesak och
        Abed-Nego, så att hans ansikte förvandlades. Och han hov upp sin
        röst och befallde att man skulle göra ugnen sju gånger hetare,
        än man någonsin hade sett den vara.
003:020 Och några handfasta män i hans här fingo befallning att binda
        Sadrak, Mesak och Abed-Nego och kasta dem i den brinnande ugnen.
003:021 Så blevo dessa med sina underkläder, livrockar, mössor och andra
        kläder bundna och kastade i den brinnande ugnen.
003:022 Men eftersom konungens befallning hade varit så sträng, och
        ugnen därför hade blivit så övermåttan starkt upphettad, blevo
        de män som förde Sadrak, Mesak och Abed-Nego ditupp själva
        dödade av eldslågorna,
003:023 vid det att de tre männen Sadrak, Mesak och Abed-Nego bundna
        kastades ned i den brinnande ugnen.

003:024 Då blev konung Nebukadnessar förskräckt och stod upp med hast
        och frågade sina rådsherrar och sade: »Var det icke tre män som
        vi läto kasta bundna i elden? De svarade och sade till konungen:
        »Jo förvisso, o konung.»
003:025 Han fortfor och sade: »Och ändå ser jag nu fyra män, som gå lösa
        och lediga inne i elden, och ingen skada har skett dem; och den
        fjärde ser så ut, som vore han en gudason.»
003:026 Därefter trädde Nebukadnessar fram till öppningen på den
        brinnande ugnen och hov upp sin röst och sade: »Sadrak, Mesak
        och Abed-Nego, I den högste Gudens tjänare kommen hitut.» Då
        gingo Sadrak, Mesak och Abed-Nego ut ur elden.
003:027 Och satraperna, landshövdingarna och ståthållarna och konungens
        rådsherrar församlade sig där, och fingo då se att elden icke
        hade haft någon makt över männens kroppar, och att håret på
        deras huvuden icke var svett, och att deras kläder icke hade
        blivit skadade; ja, man kunde icke ens känna lukten av något
        bränt på dem.

003:028 Då hov Nebukadnessar upp sin röst och sade: »Lovad vare Sadraks,
        Mesaks och Abed-Negos Gud, som sände sin ängel och räddade sina
        tjänare, vilka så förtröstade på honom, att de överträdde
        konungens befallning och vågade sina liv för att icke nödgas
        dyrka eller tillbedja någon annan gud än sin egen Gud!
003:029 Och härmed giver jag nu befallning att vilken som helst av alla
        folk och stammar och tungomål, som säger något otillbörligt om
        Sadraks, Mesaks och Abed-Negos Gud, han skall huggas i stycken,
        och hans hus skall göras till en plats för orenlighet; ty ingen
        gud finnes, som så kan hjälpa som denne.

003:030 Därefter lät konungen Sadrak, Mesak och Abed-Nego komma till
stor ära och makt i Babels hövdingdöme.

004:031 Konung Nebukadnessar till alla folk och stammar och tungomål som
finnas på hela jorden. Mycken frid vare med eder!

004:032 Jag har funnit för gott att härmed kungöra de tecken och under
        som den högste Guden har gjort med mig.
004:033 Ty stora äro förvisso hans tecken, och mäktiga äro hans
        under. Hans rike är ett evigt rike, och hans välde varar från
        släkte till släkte.

004:001 Jag, Nebukadnessar, satt i god ro i mitt hus och levde lycklig i
        mitt palats.
004:002 Då hade jag en dröm som förskräckte mig; jag ängslades genom
        drömbilder på mitt läger och genom en syn som jag såg.
004:003 Därför gav jag befallning att man skulle hämta alla de vise i
        Babel till mig, för att de skulle säga mig drömmens uttydning.
004:004 Så kommo nu spåmännen, besvärjarna, kaldéerna och stjärntydarna,
        och jag förtäljde drömmen för dem, men de kunde icke säga mig
        dess uttydning.
004:005 Slutligen kom ock Daniel inför mig, han som hade fått namnet
        Beltesassar efter min guds namn, och i vilken heliga gudars ande
        är; och jag förtäljde drömmen för honom sålunda:

004:006 »Beltesassar, du som är den överste bland spåmännen, du om vilken jag vet att heliga gudars ande är i dig, och att ingen hemlighet är dig för svår, säg mig vad jag såg i min dröm, och vad den betyder.

004:007 Detta var den syn jag hade på mitt läger: Jag såg i min syn ett
        träd stå mitt på jorden, och det var mycket högt.
004:008 Ja, stort och väldigt var trädet, och så högt att det räckte upp
        till himmelen och syntes allt intill jordens ända.
004:009 Dess lövverk var skönt, och de bar mycken frukt, så att det hade
        föda åt alla. Markens djur funno skugga därunder, och himmelens
        fåglar bodde på dess grenar, och allt kött hade sin föda därav.
004:010 Vidare såg jag, i den syn jag hade på mitt läger, huru en helig
        ängel steg ned från himmelen.
004:011 Han ropade med hög röst och sade: 'Huggen ned trädet och skären
        av dess grenar, riven bort dess lövverk och förströn dess frukt,
        så att djuren som ligga därunder fara sin väg och fåglarna flyga
        bort ifrån dess grenar.
004:012 Dock må stubben med rötterna lämnas kvar i jorden, bunden med
        kedjor av järn och koppar, bland markens gräs; av himmelens dagg
        skall han vätas och hava sin lott med djuren bland markens
        örter.
004:013 Hans hjärta skall förvandlas, så att det icke mer är en
        människas, och ett djurs hjärta skall givas åt honom, och sju
        tider skola så gå fram över honom.
004:014 Så är det förordnat genom änglarnas rådslut, och så är det
        befallt om denna sak av de heliga, för att de levande skola
        besinna att den Högste råder över människors riken och giver dem
        åt vem han vill, ja, upphöjer den lägste bland människor till
        att härska över dem.'

004:015 Sådan var den dröm som jag, konung Nebukadnessar, hade. Och du,
        Beltesassar, må nu säga uttydningen; ty ingen av de vise i mitt
        rike kan säga mig uttydningen, men du kan det väl, ty heliga
        gudars ande är i dig.»

004:016 Då stod Daniel, som också hade namnet Beltesassar, en stund
        häpen, uppfylld av oroliga tankar. Men konungen tog åter till
        orda och sade: »Beltesassar, låt icke drömmen och vad den
        betyder förskräcka dig. Beltesassar svarade och sade:
        »Min herre, o att drömmen gällde dem som hata dig, och dess
        betydelse dina fiender!
004:017 Trädet som du såg, vilket var så stort och väldigt och så högt
        att det räckte upp till himmelen och syntes över hela jorden,
004:018 och som hade ett så skönt lövverk och bar mycken frukt, så att
        det hade föda åt alla, trädet under vilket markens djur bodde,
        och på vars grenar himmelens fåglar hade sina nästen,
004:019 det är du själv, o konung, du som har blivit så stor och väldig,
        du vilkens storhet har vuxit, till dess att den har nått upp
        till himmelen, och vilkens välde sträcker sig till jordens ända.
004:020 Men att konungen såg en helig ängel stiga ned från himmelen,
        vilken sade: 'Huggen ned trädet och förstören det; dock må
        stubben med rötterna lämnas kvar i jorden, bunden med kedjor av
        järn och koppar, bland markens gräs; av himmelens dagg skall han
        vätas och hava sin lott med markens djur, till dess att sju
        tider hava gått fram över honom',
004:021 detta betyder följande, o konung, och detta är den Högstes
        rådslut, som har drabbat min herre konungen:
004:022 Du skall bliva utstött från människorna och nödgas bo ibland
        markens djur och äta gräs såsom en oxe och vätas av himmelens
        dagg; och sju tider skola så gå fram över dig, till dess du
        besinnar att den Högste råder över människors riken och giver
        dem åt vem han vill.
004:023 Men att det befalldes att trädets stubbe med rötterna skulle
        lämnas kvar, det betyder att du skall återfå ditt rike, när du
        har besinnat att det är himmelen som har makten.

004:024 Därför, o konung, må du låta mitt råd täckas dig: gör dig fri ifrån dina synder genom att göra gott, och ifrån dina missgärningar genom att öva barmhärtighet mot de fattiga, om till äventyrs din lycka så kunde bliva beståndande.»

004:025 Allt detta drabbade också konung Nebukadnessar.
004:026 Tolv månader därefter, när konungen en gång gick omkring på
        taket av det kungliga palatset i Babel,
004:027 hov han upp sin röst och sade: »Se, detta är det stora Babel,
        som jag har byggt upp till ett konungasäte genom min väldiga
        makt, min härlighet till ära!»
004:028 Medan ordet ännu var i konungens mun, kom en röst från himmelen:
        »Dig, konung Nebukadnessar, vare det sagt: Ditt rike har blivit
        taget ifrån dig;
004:029 du skall bliva utstött från människorna och nödgas bo ibland
        markens djur och äta gräs såsom en oxe; och sju tider skola så
        gå fram över dig, till dess du besinnar att den Högste råder
        över människors riken och giver dem åt vem han vill.»
004:030 I samma stund gick det ordet i fullbordan på Nebukadnessar; han
        blev utstött från människorna och måste äta gräs såsom en oxe,
        och av himmelens dagg vättes hans kropp, till dess att hans hår
        växte och blev såsom örnfjädrar, och till dess att hans naglar
        blevo såsom fågelklor.

004:031 Men när tiden var förliden, upplyfte jag, Nebukadnessar, mina
        ögon till himmelen och fick åter mitt förstånd. Då lovade jag
        den Högste, jag prisade och ärade honom som lever evinnerligen,
        honom vilkens välde är ett evigt välde, och vilkens rike varar
        från släkte till släkte,
004:032 honom mot vilken alla som bo på jorden äro att akta såsom intet,
        ty han gör vad han vill både med himmelens här och med dem som
        bo på jorden, och ingen kan stå emot hans hand eller säga till
        honom: »Vad gör du?»

004:033 Så fick jag då på den tiden åter mitt förstånd, och jag fick
        tillbaka min härlighet och glans, mitt rike till ära; och mina
        rådsherrar och stormän sökte upp mig. Och jag blev åter insatt i
        mitt rike, och ännu större makt blev mig given.
004:034 Därför prisar nu jag, Nebukadnessar, och upphöjer och ärar
        himmelens konung, ty alla hans gärningar äro sanning, och hans
        vägar äro rätta, och dem som vandra i högmod kan han ödmjuka.

005:001 Konung Belsassar gjorde ett stort gästabud för sina tusen
        stormän och höll dryckeslag med de tusen.
005:002 Medan nu Belsassar var under vinets välde, befallde han att man
        skulle bära fram de kärl av guld och silver, som hans fader
        Nebukadnessar hade tagit ur templet i Jerusalem; ur dem skulle
        så konungen och hans stormän, hans gemåler och bihustrur dricka.
005:003 Då bar man fram de gyllene kärl som hade blivit tagna ur
        tempelsalen i Guds hus i Jerusalem; och konungen och hans
        stormän, hans gemåler och bihustrur drucko ur dem.
005:004 Medan de så drucko vin, prisade de sina gudar av guld och
        silver, av koppar, järn, trä och sten.

005:005 Då visade sig i samma stund fingrar såsom av en människohand,
        vilka mitt emot den stora ljusstaken skrevo på den vitmenade
        väggen i konungens palats; och konungen såg handen som skrev.
005:006 Då vek färgen bort ifrån konungens ansikte, och han uppfylldes
        av oroliga tankar, så att hans länder skälvde och hans knän
        slogo emot varandra.
005:007 Och konungen ropade med hög röst och befallde att man skulle
        hämta besvärjarna, kaldéerna ock stjärntydarna. Och konungen lät
        säga så till de vise i Babel: »Vemhelst som kan läsa denna
        skrift och meddela mig dess uttydning, han skall bliva klädd i
        purpur, och den gyllene kedjan skall hängas om hans hals, och
        han skall bliva den tredje herren i riket.»

005:008 Då kommo alla konungens vise tillstädes, men de kunde icke läsa
        skriften eller säga konungen dess uttydning.
005:009 Då blev konung Belsassar ännu mer förskräckt, och färgen vek
        bort ifrån hans ansikte, och hans stormän stodo bestörta.
005:010 Men när konungens och hans stormäns tal kom för konungamodern,
        begav hon sig till gästabudssalen; där tog hon till orda och
        sade: »Må du leva evinnerligen, o konung! Låt icke oroliga
        tankar uppfylla dig, och må färgen icke vika bort ifrån ditt
        ansikte.
005:011 I ditt rike finnes en man i vilken heliga gudars ande är. I din
        faders dagar befanns han hava insikt och förstånd och vishet,
        lik gudars vishet; och din fader, konung Nebukadnessar, satte
        honom till den överste bland spåmännen, besvärjarna, kaldéerna
        och stjärntydarna; ja, detta gjorde din fader konungen,
005:012 eftersom en övermåttan hög ande och klokhet och förstånd och
        skicklighet att uttyda drömmar och lösa gåtor och reda ut
        invecklade ting fanns hos denne Daniel, åt vilken konungen hade
        givit namnet Beltesassar. Låt därför nu tillkalla Daniel; han
        skall meddela uttydningen.»

005:013 När så Daniel hade blivit hämtad till konungen, talade denne
        till Daniel och sade: »Du är ju Daniel, en av de judiska fångar
        som min fader konungen förde hit från Juda?
005:014 Jag har hört sägas om dig att gudars ande är i dig, och att du
        har befunnits hava insikt och förstånd och övermåttan stor
        vishet.
005:015 Nu är det så, att de vise och besvärjarna hava blivit hämtade
        hit till mig för att läsa denna skrift och säga mig dess
        uttydning; men de kunna icke meddela mig någon uttydning därpå.
005:016 Men om dig har jag hört att du kan giva uttydningar och reda ut
        invecklade ting. Om du alltså nu kan läsa skriften och säga mig
        dess uttydning, så skall du bliva klädd i purpur, och den
        gyllene kedjan skall hängas om din hals, och du skall bliva den
        tredje herren i riket.»

»Dina gåvor må du själv behålla, och dina skänker må du giva åt en annan; dem förutan skall jag läsa skriften för konungen och säga honom uttydningen:

005:018 Åt din fader Nebukadnessar, o konung, gav den högste Guden rike,
        storhet, ära och härlighet;
005:019 och för den storhets skull som han hade givit honom darrade alla
        folk och stammar och tungomål, i förskräckelse för honom. Vem
        han ville dödade han, och vem han ville lät han leva; vem han
        ville upphöjde han, och vem han ville ödmjukade han.
005:020 Men när hans hjärta förhävde sig och hans ande blev stolt och
        övermodig, då störtades han från sin konungatron, och hans ära
        togs ifrån honom.
005:021 Han blev utstött från människors barn, och hans hjärta blev likt
        ett djurs, och han måste bo ibland vildåsnor och äta gräs såsom
        en oxe, och av himmelens dagg vättes hans kropp—detta till
        dess han besinnade att den högste Guden råder över människors
        riken och upphöjer vem han vill till att härska över dem.
005:022 Men du, Belsassar, hans son, som har vetat allt detta, har ändå
        icke ödmjukat ditt hjärta,
005:023 utan förhävt dig mot himmelens Herre och låtit bära fram inför
        dig kärlen från hans hus; och du och dina stormän, dina gemåler
        och bihustrur haven druckit vin ur dem och du har därunder
        prisat dina gudar av silver och guld, av koppar, järn, trä och
        sten, som varken se eller höra eller veta något. Men den Gud som
        har i sitt våld din ande och alla dina vägar, honom har du icke
        ärat.

005:024 Därför har nu av honom denna hand blivit sänd och denna skrift
        blivit tecknad.
005:025 Och så lyder den skrift som här är tecknad: Mene mene tekel
        u-farsin.
005:026 Och detta är uttydningen därpå: Mene, det betyder: Gud har
        räknat ditt rikes dagar och gjort ände på det
005:027 Tekel, det betyder: du är vägd på en våg och befunnen för
        lätt.
005:028 Peres, det betyder: ditt rike har blivit styckat och givet åt
        meder och perser.»

005:029 Då befallde Belsassar att man skulle kläda Daniel i purpur, och att den gyllene kedjan skulle hängas om hans hals, och att man skulle utropa om honom att han skulle vara den tredje herren i riket.

005:031 Och Darejaves av Medien mottog riket, när han var sextiotvå år gammal.

006:001 Darejaves fann för gott att sätta över riket ett hundra tjugu
        satraper, för att sådana skulle finnas överallt i riket.
006:002 Och över dem satte han tre furstar, av vilka Daniel var en;
        inför dessa skulle satraperna avlägga räkenskap, så att konungen
        icke lede något men.
006:003 Men Daniel gjorde sig bemärkt framför de andra furstarna och
        satraperna, ty en övermåttan hög ande var i honom, och konungen
        var betänkt på att sätta honom över hela riket.

006:004 Då sökte de andra furstarna och satraperna att finna någon sak
        mot Daniel i det som angick riket. Men de kunde icke finna någon
        sådan sak eller något som var orätt, eftersom han var trogen i
        sin tjänst; ingen försummelse och intet orätt var att finna hos
        honom.
006:005 Då sade männen: »Vi lära icke finna någon sak mot denne Daniel,
        om vi icke till äventyrs kunna finna en sådan i hans
        gudsdyrkan.»

006:006 Därefter skyndade furstarna och satraperna in till konungen och
        sade till honom så: »Må du leva evinnerligen, konung Darejaves!
006:007 Alla rikets furstar, landshövdingarna och satraperna,
        rådsherrarna och ståthållarna hava rådslagit om att en kunglig
        förordning borde utfärdas och ett förbud stadgas, av det
        innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vänder sig
        med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än till
        dig, o konung, han skall kastas i lejongropen.
006:008 Så låt nu, o konung, härom utfärda ett förbud och sätta upp en
        skrivelse, som efter Mediens och Persiens oryggliga lag icke kan
        återkallas.»
006:009 I överensstämmelse härmed lät då konung Darejaves sätta upp en
        skrivelse och utfärda ett förbud.

006:010 Men så snart Daniel hade fått veta att skrivelsen var uppsatt,
        gick han in i sitt hus, varest han i sin övre sal hade fönster
        som voro öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han tre gånger
        om dagen ned på sina knän och bad och tackade sin Gud, såsom han
        förut hade plägat göra.
006:011 När männen nu skyndade till, funno de Daniel bedjande och
        åkallande sin Gud.
006:012 Därefter gingo de till konungen och frågade honom angående det
        kungliga förbudet: »Har du icke låtit sätta upp ett förbud, av
        det innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vänder
        sig med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än
        till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen?» Konungen
        svarade och sade: »Jo, och det påbudet står fast efter Mediens
        och Persiens oryggliga lag.»
006:013 Då svarade de och sade till konungen: »Daniel, en av de judiska
        fångarna, aktar varken på dig eller på det förbud som du har
        låtit sätta upp, utan förrättar sin bön tre gånger om dagen.»
006:014 När konungen hörde detta, blev han mycket bedrövad och gjorde
        sig bekymmer över huru han skulle kunna rädda Daniel; ända till
        solnedgången mödade han sig med att söka en utväg att hjälpa
        honom.
006:015 Då skyndade männen till konungen och sade till honom: »Vet, o
        konung, att det är en Mediens och Persiens lag att intet förbud
        och ingen förordning som konungen utfärdar kan återkallas.»
006:016 Då lät konungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen och
        konungen talade till Daniel och sade: »Din Gud, den som du så
        oavlåtligen dyrkar, han må rädda dig.»
006:017 Och man förde fram en sten och lade den över gropens öppning,
        och konungen förseglade den med sitt eget och med sina stormäns
        signet, för att ingen förändring skulle kunna göras i det som nu
        hade skett med Daniel.

006:018 Därefter gick konungen hem till sitt palats och tillbragte hela
        natten under fasta och lät inga kvinnor komma inför sig; och
        sömnen flydde honom.
006:019 Sedan om morgonen, när det dagades, stod konungen upp och gick
        med hast till lejongropen.
006:020 Och när han hade kommit nära intill gropen, ropade han på Daniel
        med ängslig röst; konungen talade till Daniel och sade: »Daniel,
        du den levande Gudens tjänare, har väl din Gud, den som du så
        oavlåtligen dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?»
006:021 Då svarade Daniel konungen: »Må du leva evinnerligen, o konung!
006:022 Min Gud har sänt sin ängel och tillslutit lejonens gap, så att
        de icke hava gjort mig någon skada. Ty jag har inför honom
        befunnits oskyldig; ej heller har jag förbrutit mig mot dig, o
        konung.

006:023 Då blev konungen mycket glad, och befallde att man skulle taga
        Daniel upp ur gropen. Och när Daniel hade blivit tagen upp ur
        gropen, kunde man icke upptäcka någon skada på honom; ty han
        hade trott på sin Gud.
006:024 Sedan lät konungen hämta de män som hade anklagat Daniel, och
        han lät kasta dem i lejongropen, med deras barn och hustrur; och
        innan de ännu hade hunnit till bottnen i gropen, föllo lejonen
        över dem och krossade alla deras ben.

006:025 Därefter lät konung Darejaves skriva till alla folk och stammar
        och tungomål som funnos på hela jorden: »Mycken frid vare med
        eder!
006:026 Härmed giver jag befallning att man inom mitt rikes hela område
        skall bäva och frukta för Daniels Gud. Ty han är den levande
        Guden, som förbliver evinnerligen; och hans rike är sådant att
        det icke kan förstöras, och hans välde består intill änden.
006:027 Han är en räddare och hjälpare, och han gör tecken och under i
        himmelen och på jorden, han som har räddat Daniel ur lejonens
        våld.»

006:028 Och denne Daniel steg i ära och makt under Darejaves' och under
persern Kores' regeringar.

007:001 I den babyloniske konungen Belsassars första regeringsår hade
Daniel en dröm och såg en syn på sitt läger. Sedan tecknade han
upp drömmen och meddelade huvudsumman av dess innehåll.
007:002 Detta är Daniels berättelse:

        Jag hade en syn om natten, och såg i den huru himmelens fyra
        vindar stormade fram mot det stora havet.
007:003 Och fyra stora djur stego upp ur havet, det ena icke likt det
        andra.

007:004 Det första liknade ett lejon, men det hade vingar såsom en
        örn. Medan jag ännu såg härpå, rycktes vingarna av djuret, och
        det restes upp från jorden, så att det blev ställt på två fötter
        såsom en människa, och ett mänskligt hjärta blev givet åt det.

007:005 Sedan fick jag se ännu ett djur, det andra i ordningen; det var
        likt en björn, och det reste upp sin ena sida, och det hade tre
        revben i sitt gap, mellan tänderna. Och till det djuret blev så
        sagt: »Stå upp och sluka mycket kött.»

007:006 Därefter fick jag se ett annat djur, som liknade en panter, men
på sina sidor hade det fyra fågelvingar; och djuret hade fyra
huvuden, och välde blev givet åt det.

007:007 Därefter fick jag i min syn om natten se ett fjärde djur,
        övermåttan förskräckligt, fruktansvärt och starkt; det hade
        stora tänder av järn, det uppslukade och krossade, och vad som
        blev kvar trampade det under fötterna; det var olikt alla de
        förra djuren och hade tio horn.
007:008 Men under det att jag betraktade hornen, fick jag se huru mellan
        dem ett annat horn sköt upp, ett litet, för vilket tre av de
        förra hornen blevo bortstötta; och se, det hornet hade ögon lika
        människoögon, och en mun som talade stora ord.

007:009 Medan jag ännu såg härpå, blevo troner framsatta, och en som var
        gammal satte sig ned. Hans klädnad var snövit, och håret på hans
        huvud var såsom ren ull; hans tron var av eldslågor, och hjulen
        därpå voro av flammande eld.
007:010 En flod av eld strömmade ut från honom, tusen gånger tusen voro
        hans tjänare, och tio tusen gånger tio tusen stodo där till hans
        tjänst. Så satte man sig ned till doms, och böcker blevo
        upplåtna.
007:011 Medan jag nu såg härpå, skedde det att, för de stora ords skull
        som hornet talade—medan jag ännu såg härpå—djuret dödades
        och dess kropp förstördes och kastades i elden för att brännas
        upp.
007:012 Från de övriga djuren togs ock deras välde, ty deras livslängd
        var bestämd till tid och stund.

007:013 Sedan fick jag, i min syn om natten, se huru en som liknade en
        människoson kom med himmelens skyar; och han nalkades den gamle
        och fördes fram inför honom.
007:014 Åt denne gavs välde och ära och rike, och alla folk och stammar
        och tungomål måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde,
        som icke skall tagas ifrån honom, och hans rike skall icke
        förstöras.

007:015 Då kände jag, Daniel, min ande oroas i sin boning, och den syn
        som jag hade haft förskräckte mig.
007:016 Jag gick fram till en av dem som stodo där och bad honom om en
        tillförlitlig förklaring på allt detta Och han svarade mig och
        sade mig uttydningen därpå:
007:017 »De fyra stora djuren betyda att fyra konungar skola uppstå på
        jorden.
007:018 Men sedan skola den Högstes heliga undfå riket och taga det i
        besittning för evig tid, ja, för evigheters evighet.»

007:019 Därefter ville jag hava tillförlitlig förklaring angående det
        fjärde djuret, som var olikt alla de andra, det som var så
        övermåttan förskräckligt och hade tänder av järn och klor av
        koppar, det som uppslukade och krossade och sedan trampade under
        fötterna vad som blev kvar;
007:020 så ock angående de tio hornen på dess huvud, och angående det
        nya hornet, det som sedan sköt upp, och för vilket tre andra
        föllo av, det hornet som hade Ögon, och en mun som talade stora
        ord, det som var större att skåda än de övriga,
007:021 det hornet som jag ock hade sett; föra krig mot de heliga och
        bliva dem övermäktigt,
007:022 till dess att den gamle kom och rätt blev skipad åt den Högstes
        heliga och tiden var inne, då de heliga fingo taga riket i
        besittning.

007:023 Då svarade han så: »Det fjärde djuret betyder att ett fjärde
        rike skall uppstå på jorden, ett som är olikt alla de andra
        rikena. Det skall uppsluka hela jorden och förtrampa och krossa
        den.
007:024 Och de tio hornen betyda att tio konungar skola uppstå i det
        riket; och efter dem skall uppstå en annan, som skall vara olik
        de förra, och som skall slå ned tre konungar.
007:025 Och denne skall upphäva sitt tal mot den Högste och föröda den
        Högstes heliga; han skall sätta sig i sinnet att förändra heliga
        tider och lagar; och de skola givas i hans hand under en tid,
        och tider, och en halv tid.
007:026 Men dom skall bliva hållen, och hans välde skall tagas ifrån
        honom och fördärvas och förgöras i grund.
007:027 Men rike och välde och storhet, utöver alla riken under
        himmelen, skall givas åt den Högstes heligas folk. Dess rike
        skall vara ett evigt rike, och alla välden skola tjäna och lyda
        det.»

007:028 Här slutar berättelsen. Men jag, Daniel, uppfylldes av många
oroliga tankar, och färgen vek bort ifrån mitt ansikte; men jag
bevarade i mitt hjärta vad som hade hänt.

008:001 I konung Belsassars tredje regeringsår såg jag, Daniel, en syn,
        en som kom efter den jag förut hade sett.
008:002 Då jag nu i denna syn såg till, tyckte jag mig vara i Susans
        borg i hövdingdömet Elam; och då jag vidare såg till i synen,
        fann jag mig vara vid floden Ulai.
008:003 Och när jag lyfte upp mina ögon, fick jag se en vädur stå
        framför floden, och han hade två horn; och båda hornen voro
        höga, men det ena var högre än det andra, och detta som var
        högre sköt sist upp.
008:004 Jag såg väduren stöta med hornen västerut och norrut och
        söderut, och intet djur kunde stå honom emot, och ingen kunde
        rädda ur hans våld; han for fram såsom han ville och företog sig
        stora ting.

008:005 Och när jag vidare gav akt, fick jag se en bock komma
        västerifrån och gå fram över hela jorden, dock utan att röra vid
        jorden; och bocken hade ett ansenligt horn i pannan.
008:006 Och han nalkades väduren med de båda hornen, den som jag hade
        sett stå framför floden, och sprang emot honom i väldig vrede.
008:007 Jag såg honom komma ända inpå väduren och störta över honom i
        förbittring, och han stötte till väduren och krossade hans båda
        horn, så att väduren icke hade någon kraft att stå emot
        honom. Sedan slog han honom till jorden och trampade på honom;
        och ingen fanns, som kunde rädda väduren ur hans våld.

008:008 Och bocken företog sig mycket stora ting. Men när han hade
        blivit som starkast, brast det stora hornet sönder, och fyra
        andra ansenliga horn sköto upp i dess ställe, åt himmelens fyra
        väderstreck.
008:009 Och från ett av dem gick ut ett nytt horn, i begynnelsen litet,
        och det växte övermåttan söderut och österut och åt »det härliga
        landet» till.
008:010 Och det växte ända upp till himmelens härskara och kastade några
        av denna härskara, av stjärnorna, ned till jorden och trampade
        på dem.
008:011 Ja, till och med mot härskarornas furste företog han sig stora
        ting: han tog bort ifrån honom det dagliga offret, och hans
        helgedoms boning slogs ned.
008:012 Jämte det dagliga offret bliver ock en härskara prisgiven, för
        överträdelses skull. Och det slår sanningen ned till jorden och
        lyckas väl i vad det företager sig.

008:013 Sedan hörde jag en av de heliga tala, och en annan helig frågade
        denne som talade: »Huru lång tid avser synen om det dagliga
        offret, och om överträdelsen som kommer åstad förödelse, och om
        förtrampandet av både helgedom och härskara?»
008:014 Då svarade han mig: »Två tusen tre hundra aftnar och morgnar;
        därefter skall helgedomen komma till sin rätt igen.»

008:015 När nu jag, Daniel, hade sett denna syn och sökte att förstå
        den, fick jag se en som såg ut såsom en man stå framför mig.
008:016 Och mitt över Ulai hörde jag rösten av en människa som ropade
        och sade: »Gabriel, uttyd synen för denne.»
008:017 Då kom han intill platsen där jag stod, men jag blev förskräckt,
        när han kom, och föll ned på mitt ansikte. Och han sade till
        mig: »Giv akt härpå, du människobarn; ty synen syftar på ändens
        tid.»
008:018 Medan han så talade med mig, låg jag i vanmakt, med mitt ansikte
        mot jorden; men han rörde vid mig och reste upp mig igen.

008:019 Därefter sade han: »Se, jag vill kungöra för dig vad som skall
        ske, när det lider mot slutet med vreden ty på ändens tid syftar
        detta.
008:020 Väduren som du såg, han med de två hornen, betyder Mediens och
        Persiens konungar.
008:021 Men bocken är Javans konung, och det stora hornet i hans panna
        är den förste konungen.
008:022 Men att det brast sönder, och att fyra andra uppstodo i dess
        ställe, det betyder att fyra riken skola uppstå av hans folk,
        dock icke jämlika med honom i kraft.
008:023 Och vid slutet av deras välde, när överträdarna hava fyllt sitt
        mått, skall en fräck och arglistig konung uppstå;
008:024 han skall bliva stor i kraft, dock icke jämlik med den förre i
        kraft och han skall komma åstad så stort fördärv att man måste
        förundra sig; och han skall lyckas väl och få fullborda sitt
        uppsåt. Ja, han skall fördärva många, och jämväl de heligas
        folk.
008:025 Därigenom att han är så klok, skall han lyckas så väl med sitt
        svek, han skall föresätta sig stora ting, oförtänkt skall han
        fördärva många. Ja, mot furstarnas furste skall han sätta sig
        upp; men utan människohand skall han då varda krossad.
008:026 Och synen angående aftnarna och morgnarna, varom nu är talat, är
        sanning. Men göm du den synen, ty den syftar på en avlägsen
        framtid.»
008:027 Men jag, Daniel, blev maktlös och låg sjuk en tid. Sedan stod
        jag upp och förrättade min tjänst hos konungen; och jag var
        häpen över synen, men ingen förstod den.

009:001 I Darejaves', Ahasveros' sons, första regeringsår—hans som
        var av medisk släkt, men som hade blivit upphöjd till konung
        över kaldéernas rike—
009:002 i dennes första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna
        lägga märke till det antal år, som HERREN hade angivit för
        profeten Jeremia, när han sade att han ville låta sjuttio år gå
        till ända, medan Jerusalem låg öde.
009:003 Då vände jag mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och
        åkallan, och fastade därvid i säck och aska.
009:004 Jag bad till HERREN, min Gud, och bekände och sade:
        »Ack Herre, du store och fruktansvärde Gud, du som håller
        förbund och bevarar nåd mot dem som älska dig och hålla dina
        bud!
009:005 Vi hava syndat och gjort illa och varit ogudaktiga och
        avfälliga; vi hava vikit av ifrån dina bud och rätter.
009:006 Vi hava icke hörsammat dina tjänare profeterna, som talade i
        ditt namn till våra konungar, furstar och fader och till allt
        folket i landet.
009:007 Du, Herre, är rättfärdig, men vi måste blygas, såsom vi ock nu
        göra, vi Juda man och Jerusalems invånare, ja, hela Israel, både
        de som bo nära och de som bo fjärran i alla andra länder dit du
        har fördrivit dem, därför att de voro otrogna mot dig.
009:008 Ja, Herre, vi med våra konungar, furstar och fäder måste blygas,
        därför att vi hava syndat mot dig.
009:009 Men hos Herren, vår Gud, är barmhärtighet och förlåtelse. Ty vi
        voro avfälliga från
009:010 och hörde icke HERRENS, vår Guds, röst, så att vi vandrade efter
        hans lagar, dem som han förelade oss genom sina tjänare
        profeterna.
009:011 Nej, hela Israel överträdde din lag och vek av, utan att höra
        din röst. Därför utgöt sig ock över oss den förbannelse som han
        hade svurit att sända, och som står skriven i Moses, Guds
        tjänares, lag; ty vi hade ju syndat mot honom.
009:012 Han höll sina ord, vad han hade talat mot oss, och mot domarna
        som dömde oss; och han lät en så stor olycka komma över oss, att
        ingenstädes under himmelen något sådant har skett, som det som
        nu har skett i Jerusalem.
009:013 I enlighet med vad som står skrivet i Moses lag kom all denna
        olycka över oss, men ändå sökte vi icke att blidka HERREN, vår
        Gud, genom att omvända oss från våra missgärningar och akta på
        din sanning.
009:014 Därför vakade ock HERREN över att olyckan drabbade oss; ty
        HERREN, vår Gud, är rättfärdig i alla de gärningar som han gör,
        men hörde icke hans röst.

009:015 Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens
        land med stark hand, och så gjorde dig ett namn, som är detsamma
        än i dag! Vi hava syndat, vi hava varit ogudaktiga.
009:016 Men Herre, låt, för all din rättfärdighets skull, din vrede och
        förtörnelse vända sig ifrån din stad Jerusalem, ditt heliga
        berg; ty genom våra synder och genom våra faders missgärningar
        hava Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla som bo
        omkring oss.
009:017 Och hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan, och låt
        ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom, för Herrens skull.
009:018 Böj, min Gud, ditt öra härtill och hör; öppna dina ögon och se
        vilken förödelse som har övergått oss, och se till staden som är
        uppkallad efter ditt namn. Ty icke i förlitande på vad
        rättfärdigt vi hava gjort bönfalla vi inför dig, utan i
        förlitande på din stora barmhärtighet.
009:019 O Herre, hör, o Herre, förlåt; o Herre, akta härpå, och utför
        ditt verk utan att dröja—för din egen skull, min Gud, ty din
        stad och ditt folk äro uppkallade efter ditt namn.»

009:020 Medan jag ännu så talade och bad och bekände min egen och mitt
        folk Israels synd och inför HERREN, min Gud, frambar min förbön
        för min Guds heliga berg—
009:021 medan jag alltså ännu så talade i min bön, kom Gabriel till mig
        i flygande hast, den man som jag förut hade sett i min syn; och
        det var vid tiden för aftonoffret.
009:022 Han undervisade mig och talade till mig och sade:

        »Daniel, jag har nu begivit mig hit för att lära dig förstånd.
009:023 Redan när du begynte din bön, utgick befallning, och jag har
        kommit för att giva dig besked, ty du är högt benådad. Så giv nu
        akt på ordet, och akta på synen.

009:024 Sjuttio veckor äro bestämda över ditt folk och över din heliga
        stad, innan en gräns sättes för överträdelsen och synderna få en
        ände och missgärningen varder försonad och en evig rättfärdighet
        framhavd, och innan syn och profetia beseglas och en höghelig
        helgedom bliver smord.
009:025 Så vet nu och förstå: Från den tid då ordet om att Jerusalem
        åter skulle byggas upp utgick, till dess en smord, en furste,
        kommer, skola sju veckor förgå; och under sextiotvå veckor skall
        det åter byggas upp med sina gator och sina vallgravar, om ock i
        tider av trångmål.
009:026 Men efter de sextiotvå veckorna skall en som är smord förgöras,
        utan att någon efterföljer honom. Och staden och helgedomen
        skall en anryckande furstes folk förstöra; men själv skall denne
        få sin ände i störtfloden. Och intill änden skall strid vara;
        förödelse är oryggligt besluten.
009:027 Och han skall med många sluta ett starkt förbund för en vecka,
        och för en halv vecka skola genom honom slaktoffer och spisoffer
        vara avskaffade; och på styggelsens vinge skall förödaren
        komma. Detta skall fortgå, till dess att förstöring och
        oryggligt besluten straffdom utgjuter sig över förödaren.»

010:001 I den persiske konungen Kores' tredje regeringsår fick Daniel, som ock kallades Beltesassar, en uppenbarelse; den uppenbarelsen är sanning och bådar stor vedermöda. Och han aktade på uppenbarelsen och lade märke till synen.

010:002 Jag, Daniel, hade då gått sörjande tre veckors tid.
010:003 Jag åt ingen smaklig mat, kött och vin kommo icke i min mun, ej
        heller smorde jag min kropp med olja, förrän de tre veckorna
        hade gått till ända.
010:004 På tjugufjärde dagen i första månaden, när jag var vid stranden
        av den stora floden, nämligen Hiddekel,
010:005 fick jag, då jag lyfte upp mina ögon, se en man stå där, klädd i
        linnekläder och omgjordad kring sina länder med ett bälte av
        guld från Ufas.
010:006 Hans kropp var såsom av krysolit hans ansikte liknade en
        ljungeld hans ögon voro såsom eldbloss, han armar och fötter
        såsom glänsande koppar; och ljudet av hans tal var såsom ett
        väldigt dån.
010:007 Och jag, Daniel, var den ende som såg synen; de män som voro med
        mig sågo den icke, men en stor förskräckelse föll över dem, så
        att de flydde bort och gömde sig.
010:008 Så blev jag allena kvar, och när jag såg den stora synen,
        förgick all min kraft; färgen vek bort ifrån mitt ansikte, så
        att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft mer kvar.

010:009 Då hörde jag ljudet av hans tal; och på samma gång jag hörde
        ljudet av hans tal, där jag låg i vanmakt på mitt ansikte, med
        ansiktet mot jorden,
010:010 rörde en hand vid mig och hjälpte mig, så att jag skälvande
        kunde resa mig på mina knän och händer.
010:011 Sedan sade han till mig: »Daniel, du högt benådade man, giv akt
        på de ord som jag vill tala till dig, och res dig upp på dina
        fötter; ty jag har nu blivit sänd till dig.» När han så talade
        till mig, reste jag mig bävande upp.
010:012 Och han sade till mig: »Frukta icke, Daniel, ty redan ifrån
        första dagen, då när du vände ditt hjärta till att söka förstånd
        och till att ödmjuka dig inför din Gud, hava dina ord varit
        hörda; och jag har nu kommit för dina ords skull.
010:013 Fursten för Persiens rike stod mig emot under tjuguen dagar; men
        då kom Mikael, en av de förnämsta furstarna, mig till hjälp,
        under det att jag förut hade stått där allena mot Persiens
        konungar.
010:014 Och nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som skall
        hända ditt folk i kommande dagar; ty också detta är en syn som
        syftar på framtiden.»

010:015 Under det han så talade till mig, böjde jag mitt ansikte mot
        jorden och var stum.
010:016 Men se, han som var lik en människa rörde vid mina läppar. Då
        upplät jag min mun och talade och sade till honom som stod
        framför mig: »Min herre, vid den syn jag såg har jag känt mig
        gripen av vånda, och jag har ingen kraft mer kvar.
010:017 Huru skulle också min herres tjänare, en sådan som jag, kunna
        tala med en sådan som min herre är? Jag har nu ingen kraft mer i
        mig och förmår icke mer att andas.»
010:018 Då rörde han som såg ut såsom en människa åter vid mig och
        styrkte mig.
010:019 Han sade: »Frukta icke, du högt benådade man; frid vare med dig,
        var stark, ja, var stark.» När han så talade med mig, kände jag
        mig styrkt och sade: »Tala, min herre, ty du har nu styrkt mig.»
010:020 Då sade han: »Kan du nu förstå varför jag har kommit till dig?
        Men jag måste strax vända tillbaka för att strida mot fursten
        för Persien, och när jag är fri ifrån honom, kommer fursten för
        Javan.
010:021 Dock vill jag förkunna för dig vad som är upptecknat i
        sanningens bok. Och ingen enda står mig bi mot dessa, förutom
        Mikael, eder furste.

011:001 Och jag stod vid hans sida såsom hans stöd och värn i medern
Darejaves' första regeringsår.

        Se, ännu tre konungar skola uppstå i Persien, och den fjärde
        skall förvärva sig större rikedomar än någon av de andra, och
        när han har blivit som starkast genom sina rikedomar, skall han
        uppbjuda all sin makt mot Javans rike.
011:003 Sedan skall en väldig konung uppstå, och han skall härska med
        stor makt och göra vad han vill.
011:004 Men knappt har han uppstått, så skall hans rike brista sönder
        och bliva delat efter himmelens förra väderstreck; och det skall
        icke tillfalla hans avkomlingar eller förbliva lika mäktigt som
        när han hade makten; ty hans rike skall omstörtas och tillfalla
        andra än dem.

011:005 Och konungen i Söderlandet skall bliva mäktig, så ock en av hans
        furstar; ja, denne skall bliva en ännu mäktigare härskare än han
        själv, och hans herradöme skall bliva stort.
011:006 Och efter några år skola de förbinda sig med varandra, och
        Söderlandskonungens dotter skall draga till konungen i
        Nordlandet för att komma åstad förlikning. Men hon skall icke
        kunna behålla den makt hon vinner, ej heller skall han och hans
        makt bliva beståndande; utan hon skall bliva given till pris,
        hon jämte dem som läto henne draga dit, både hennes fader och
        den man som i sin tid tog henne till sig.

011:007 Men av telningarna från hennes rot skall en stiga upp på hans
        plats; denne skall draga mot Nordlandskonungens här och tränga
        in i hans fäste och göra med folket vad han vill och behålla
        övermakten.
011:008 Deras gudar och beläten och deras dyrbara håvor, både silver och
        guld, skall han ock föra såsom byte till Egypten. Sedan skall
        han i några år lämna Nordlandskonungen i ro.
011:009 Däremot skall denne tränga in i Söderlandskonungens rike, men
        han skall få vända tillbaka till sitt land igen.

011:010 Och hans söner skola rusta sig till strid och samla en väldig
        krigs här; och den skall rycka fram och svämma över och utbreda
        sig; och den skall komma igen, och striden skall föras ända fram
        till hans fäste.
011:011 Då skall konungen i Söderlandet resa sig i förbittring och draga
        ut och strida mot konungen i Nordlandet; och denne skall ställa
        upp en stor härskara, men den härskaran skall varda given i den
        andres hand.
011:012 När då härskaran är sin kos, växer hans övermod; men om han än
        han slagit ned tiotusenden, får han dock icke makten.
011:013 Konungen i Nordlandet skall ställa upp en ny härskara, större än
        den förra; och efter en tid av några år skall han komma med en
        stor krigshär och stora förråd.
011:014 Vid samma tid skola många andra resa sig mot konungen i
        Söderlandet; våldsmän av ditt eget folk skola ock upphäva sig,
        för att synen skall fullbordas; men dessa skola falla.
011:015 Och konungen i Nordlandet skall rycka an och kasta upp vallar
        och intaga en välbefäst stad; och Söderlandets makt skall icke
        kunna hålla stånd, dess utvalda krigsfolk skall icke hava någon
        kraft till motstånd.
011:016 Och han som rycker emot honom skall göra vad han vill, och ingen
        skall kunna stå emot honom; han skall sätta sig fast i »det
        härliga landet», och förstöring skall komma genom hans hand.
011:017 Han skall rycka an med hela sitt rikes makt; dock är han hågad
        för förlikning, och en sådan skall han komma åstad. En av sina
        döttrar skall han giva åt honom till hustru, henne till
        fördärv. Men detta skall icke hava något bestånd och icke vara
        honom till gagn.
011:018 Därefter skall han vända sig mot öländerna och intaga många; men
        en härförare skall göra slut på hans smädelser, ja, låta hans
        smädelser vända tillbaka över honom själv.
011:019 Då skall han vända sig till sitt eget lands fästen; men han
        skall vackla och falla och sedan icke mer finnas till.
011:020 Och på hans plats skall uppstå en annan, en som låter en fogde
        draga igenom det land som är hans rikes prydnad; men efter några
        dagar skall han störtas, dock icke genom vrede, ej heller i
        krig.

011:021 Och på hans plats skall uppstå en föraktlig man, åt vilken
        konungavärdighet icke var ämnad; oförtänkt skall han komma och
        bemäktiga sig riket genom ränker.
011:022 Och översvämmande härar skola svämmas bort för honom och
        krossas, så ock förbundets furste.
011:023 Från den stund då man förbinder sig med honom skall han bedriva
        svek. Han skall draga åstad och få övermakten, med allenast
        litet folk.
011:024 Oförtänkt skall han falla in i landets bördigaste trakter, och
        skall göra ting som hans fäder och hans fäders fäder icke hade
        gjort; byte och rov och gods skall han strö ut åt sitt folk; och
        mot fästena skall han förehava anslag, intill en viss tid.

011:025 Och han skall uppbjuda sin kraft; och sitt mod emot konungen i
        Söderlandet och komma med en stor här, men konungen i
        Söderlandet skall ock rusta sig till strid, med en mycket stor
        och talrik här; dock skall han icke kunna hålla stånd, för de
        anslags skull som göras mot honom.
011:026 De som äta hans bröd skola störta honom. Och hans här skall
        svämma över, och många skola bliva slagna och falla.
011:027 Båda konungarna skola hava ont i sinnet, där de sitta tillhopa
        vid samma bord, skola de tala lögn, men det skall icke hava
        någon framgång; ty ännu dröjer änden, intill den bestämda tiden.
011:028 Han skall vända tillbaka till sitt land med stora förråd, och
        han skall lägga planer mot det heliga förbundet; och när han har
        fullbordat dem, skall han vända tillbaka till sitt land.

011:029 På bestämd tid skall han sedan åter draga åstad mot Söderlandet,
        men denna senare gång skall det ej gå såsom den förra.
011:030 Ty skepp från Kittim skola komma emot honom, och han skall
        förlora modet. Då skall han vända om och rikta sin vrede mot det
        heliga förbundet och giva den fritt lopp. Och när han har kommit
        hem, skall han lyssna till dem som hava övergivit det heliga
        förbundet.
011:031 Och härar, utsända av honom, skola komma och oskära helgedomens
        fäste och avskaffa det dagliga offret och ställa upp förödelsens
        styggelse.
011:032 Och dem som hava kränkt förbundet skall han med hala ord locka
        till helt avfall; men de av folket, som känna sin Gud, skola stå
        fasta och hålla ut.
011:033 Och de förståndiga bland folket skola lära många insikt; men de
        skola bliva hemsökta med svärd och eld, med fångenskap och
        plundring, till en tid;
011:034 dock skall under hemsökelsen en liten seger beskäras dem, och
        många skola då av skrymteri sluta sig till dem.
011:035 Hemsökelsen skall träffa somliga av de förståndiga, för att en
        luttring skall ske bland dem, så att de varda renade och tvagna
        till ändens tid; ty ännu dröjer denna, intill den bestämda
        tiden.

011:036 Och konungen skall göra vad han vill och skall förhäva sig och
        uppträda stormodigt mot allt vad gud heter; ja, mot gudars Gud
        skall han tala sådant att man måste förundra sig. Och allt skall
        lyckas honom väl, till dess att vredens tid är ute, då när det
        har skett, som är oryggligt beslutet.
011:037 På sina fäders gudar skall han icke akta, ej heller skall han
        akta på den som är kvinnors lust eller på någon annan Gud, utan
        han skall uppträda stormodigt mot dem alla.
011:038 Men fästenas gud skall han i stället ära; en gud som hans fäder
        icke hava känt skall han ära med guld och silver och ädla stenar
        och andra dyrbara ting.
011:039 Och mot starka fästen skall han med en främmande guds hjälp göra
        vad honom lyster; dem som erkänna denne skall han bevisa stor
        ära, han skall sätta dem att råda över många, och han skall
        utskifta jord åt dem till belöning.

011:040 Men på ändens tid skall konungen i Söderlandet drabba samman med
        honom; och konungen i Nordlandet skall storma fram mot denne med
        vagnar och ryttare och många skepp, och skall falla in i
        främmande länder och svämma över och utbreda sig.
011:041 Han skall ock falla in i »det härliga landet», och många andra
        länder skola bliva hemsökta; men dessa skola komma undan hans
        hand: Edom och Moab och huvuddelen av Ammons
        barn.
011:042 Ja, han skall uträcka sin hand mot främmande länder, och
        Egyptens land skall icke slippa undan;
011:043 han skall bemäktiga sig skatter av guld och silver och allahanda
        dyrbara ting i Egypten; och libyer och etiopier skola följa
        honom åt.
011:044 Då skall han från öster och norr få höra rykten som förskräcka
        honom; och kan skall draga ut i stor vrede för att förgöra många
        och giva dem till spillo.
011:045 Och sina palatstält skall han slå upp mellan havet och
        helgedomens härliga berg. Men han går till sin undergång, och
        ingen skall finnas, som hjälper honom.»

012:001 På den tiden skall Mikael träda upp, den store fursten som står
        såsom försvarare för dina landsmän; och då kommer en tid av nöd,
        vars like icke har funnits, allt ifrån den dag då människor
        blevo till och ända till den tiden. Men på den tiden skola av
        ditt folk alla de varda frälsta, som finnas skrivna i boken.
012:002 Och många av dem som sova i mullen skola uppvakna, somliga till
        evigt liv, och somliga till smälek och evig blygd.
012:003 De förståndiga skola då lysa, såsom fästet lyser, och de som
        hava fört de många till rättfärdighet såsom stjärnor, alltid och
        evinnerligen.

012:004 Men du, Daniel, må gömma dessa ord och försegla denna skrift
intill ändens tid; många komma att rannsaka den, och insikten
skall så växa till.»

012:005 När nu jag, Daniel, såg till, fick jag se två andra stå där, en
        på flodens ena strand, och en på dess andra strand.
012:006 Och en av dem sade till mannen som var klädd i linnekläder, och
        som stod ovanför flodens vatten: »Huru länge dröjer det, innan
        änden kommer med dessa förunderliga ting?»
012:007 Och jag hörde på mannen som var klädd i linnekläder, och som
        stod ovanför flodens vatten, och han lyfte sin högra hand och
        sin vänstra hand upp mot himmelen och svor vid honom som lever
        evinnerligen att efter en tid, och tider, och en halv tid, och
        när det heliga folkets makt hade blivit krossad i grund, då
        skulle allt detta varda fullbordat.
012:008 Och jag hörde detta, men förstod det icke; och jag frågade: »Min
        herre, vad bliver slutet på allt detta?»
012:009 Då sade han: »Gå, Daniel, ty dessa ord skola förbliva gömda och
        förseglade intill ändens tid.
012:010 Många skola varda renade och tvagna och luttrade, men de
        ogudaktiga skola öva sin ogudaktighet, och ingen ogudaktig skall
        förstå detta; men de förståndiga skola förstå det.
012:011 Och från den tid då det dagliga offret bliver avskaffat och
        förödelsens styggelse uppställd skola ett tusen två hundra
        nittio dagar förgå.
012:012 Säll är den som förbidar och hinner fram till ett tusen tre
        hundra trettiofem dagar.
012:013 Men gå du åstad mot ändens tid; sedan du har vilat, skall du
        uppstå till din del, vid dagarnas ände.»

001:001 Detta är HERRENS ord som kom till Hosea, Beeris son, i Ussias, Jotams, Ahas' och Hiskias, Juda konungars, tid, och i Jerobeams, Joas' sons, Israels konungs, tid.

001:002 När HERREN först begynte tala genom Hosea, sade HERREN till honom: »Gå åstad och skaffa dig en trolös hustru och barn—av en trolös moder; ty i trolös avfällighet löper landet bort ifrån HERREN.

001:003 Då gick han åstad och tog Gomer, Diblaims dotter; och hon blev
        havande och födde honom en son.
001:004 Och HERREN sade till honom: »Giv denne namnet Jisreel; ty när
        ännu en liten tid har förgått, skall jag hemsöka Jisreels
        blodskulder på Jehus hus och göra slut på konungadömet i
        Israels hus.
001:005 Och det skall ske på den dagen att jag skall bryta sönder
        Israels båge i Jisreels dal.»

001:006 Och hon blev åter havande och födde en dotter. Då sade han till
        honom: »Giv denna namnet Lo-Ruhama; ty jag vill icke vidare
        förbarma mig över Israels hus, så att jag förlåter dem.
001:007 Men över Juda hus vill jag förbarma mig, och jag skall giva dem
        frälsning genom HERREN, deras Gud; icke genom båge och svärd och
        vad till kriget hör skall jag frälsa dem, icke genom hästar och
        ryttare.

001:008 Och när hon hade avvant Lo-Ruhama, blev hon åter havande och
födde en son.
001:009 Då sade han: »Giv denne namnet Lo-Ammi; ty I ären icke mitt
folk, ej heller vill jag höra eder till.»

001:010 Men antalet av Israels barn skall bliva
              såsom havets sand,
          som man icke kan mäta,
              ej heller räkna;
          och det skall ske, att i stället för att det sades till dem:
              »I ären icke mitt folk»,
          skola de kallas »den levande Gudens barn».
001:011 Och Juda barn och Israels barn
              skola samla sig tillhopa,
          och skola sätta över sig
              ett gemensamt huvud,
          och skola draga upp ur landet;
              ty stor skall Jisreels dag vara.

002:002 Gån till rätta med eder moder, gån till rätta;
          ty hon är icke min hustru,
          och jag är icke hennes man.
          Må hon skaffa bort det lösaktiga väsendet från sitt ansikte
          och otuktsväsendet från sin barm.
002:003 Varom icke, skall jag kläda av henne, så att hon ligger naken,
          jag skall låta henne stå där sådan hon var den dag då hon föddes.
          Jag skall göra henne lik en öken
          och låta henne bliva såsom ett torrt land
          och låta henne dö av törst.
002:004 Och mot hennes barn skall jag icke visa något förbarmande,
          eftersom de äro barn av en trolös moder;
002:005 ty deras moder var en trolös kvinna,
          ja, hon som födde dem bedrev skamliga ting.
          Hon sade ju: »Jag vill följa efter mina älskare,
          som giva mig min mat och min dryck,
              min ull och mitt lin,
              min olja och mitt vin.»

002:006 Se, därför skall jag nu ock
              stänga din väg med törnen.
          Ja, en mur skall jag resa framför henne,
              så att hon ej skall finna någon stig.
002:007 När hon då löper efter sina älskare,
              skall hon icke få dem fatt;
          när hon söker dem,
              skall hon ej finna dem.
          Då skall hon säga:
          »Jag vill gå tillbaka till min förste man
          ty bättre var mig då än nu.»

002:008 Men hon har icke förstått
          att det var jag som skänkte åt henne
          både säden och vinet och oljan,
          och att det var jag som gav henne så mycket silver,
          så ock guld, varav de gjorde sin Baalsbild.
002:009 Därför skall jag taga tillbaka
              min säd, när tiden är inne,
              och mitt vin, när stunden kommer;
          jag skall taga bort min ull och mitt lin,
          det varmed hon skulle skyla sin blygd.
002:010 Ja, nu skall jag blotta hennes skam
          inför hennes älskares ögon,
          och ingen skall rädda henne ur min hand.
002:011 Och jag skall göra slut på all hennes fröjd,
          på hennes fester, nymånader och sabbater
          och på alla hennes högtider.
002:012 Jag skall föröda hennes vinträd och fikonträd,
          dem om vilka hon sade: »De äro en lön
          som mina älskare hava givit mig.»
          och jag skall göra därav en vildmark,
          och markens djur skola äta därav.
002:013 Så skall jag hemsöka henne för hennes Baalsdagar,
          då hon tände offereld åt Baalerna
          och prydde sig med ring och bröstspänne
          och följde efter sina älskare,
          men glömde mig, säger HERREN.

002:014 Se, fördenskull vill jag
              locka henne bort
          och föra henne ut i öknen
              och tala ljuvligt till henne.
002:015 Därefter skall jag
              giva henne tillbaka hennes vingårdar
          och göra Akors dal
              till en hoppets port.
          Då skall hon sjunga
              såsom i sin ungdoms dagar,
          och såsom på den dag då hon drog upp
              ur Egyptens land.
002:016 Och det skall ske på den dagen, säger HERREN,
          att du skall ropa: »Min man!»,
              och icke mer ropa till mig: »Min Baal!»
002:017 Ja, Baalernas namn
              skall jag skaffa bort ur hennes mun,
          så att de icke mer
              skola nämnas vid namn.
002:018 Och jag skall på den dagen
              för deras räkning sluta ett förbund
          med djuren på marken
              och med fåglarna under himmelen
              och med kräldjuren på jorden.

          Och båge och svärd och vad till kriget hör
          skall jag bryta sönder och skaffa bort ur landet
          och låta dem bo där i trygghet.
002:019 Och jag skall trolova mig med dig för evig tid;
          jag skall trolova mig med dig rättfärdighet och rätt,
          i nåd och barmhärtighet.
002:020 Ja, i trofasthet skall jag trolova mig med dig,
          och du skall så lära känna HERREN.

002:021 Och det skall ske på den dagen
          att jag skall bönhöra, säger HERREN,
          jag skall bönhöra himmelen,
          och den skall bönhöra jorden,
002:022 och jorden skall bönhöra säden,
          så ock vinet och oljan,
          och de skola bönhöra Jisreel.
002:023 Och jag skall plantera henne åt mig i landet
          och förbarma mig över Lo-Ruhama
          och säga till Lo-Ammi: »Du är mitt folk.»
          Och det skall svara: »Du är min Gud.»

003:001 Och HERREN sade till mig: »Gå ännu en gång åstad och giv din kärlek åt en kvinna som har en älskare och är en äktenskapsbryterska; likasom HERREN älskar Israels barn, fastän de vända sig till andra gudar och älska druvkakor.»

003:002 Och jag köpte henne åt mig och gav för henne femton siklar
        silver och en homer korn, och därutöver en letek korn.
003:003 Sedan sade jag till henne: »I lång tid skall du bliva sittande
        för min räkning, utan att få bedriva någon otukt, och utan att
        hava att skaffa med någon man; och jag skall bete mig sammalunda
        mot dig.

003:004 Ja, i lång tid
              skola Israels barn
          få sitta utan konung och furste,
              utan offer och stoder
              och utan efod och husgudar.
003:005 Sedan skola Israels barn omvända sig
          och söka HERREN, sin Gud,
              och David, sin konung;
          med fruktan skola de söka HERREN och hans goda,
              i kommande dagar.

004:001 Hören HERRENS ord,
              I Israels barn.
          Ty HERREN har sak
              med landets inbyggare,
          eftersom ingen sanning och ingen kärlek
          och ingen Guds kunskap finnes i landet.
004:002 Man svär och ljuger,
              man mördar och stjäl
              och begår äktenskapsbrott;
          man far fram på våldsverkares vis,
              och blodsdåd följer på blodsdåd.
004:003 Därför ligger landet sörjande,
          och allt som lever där försmäktar
          både djuren på marken
              och fåglarna under himmelen;
          själva fiskarna i havet förgås.

004:004 Dock bör man icke så mycket gå till rätta med någon annan eller
förebrå honom, eller förebrå ditt folk, som man bör gå till
rätta med prästen.

004:005 Ja, du skall komma på fall om dagen,
              på fall skall ock profeten komma
              jämte dig om natten,
          jämväl din moder skall jag förgöra.
004:006 Det är förbi med mitt folk,
              därför att det ej får någon kunskap.
          Men eftersom du har förkastat kunskap,
          därför skall ock jag förkasta dig,
          så att du upphör att vara min präst.
          Och såsom du har förgätit din Guds lag,
          så skall ock jag förgäta dina barn.
004:007 Ju mer de hava fått växa till,
          dess mer hava de syndat mot mig;
          men deras ära skall jag förbyta i skam.
004:008 Av mitt folks synd föda de sig,
          och till dess missgärning står deras begår.
004:009 Men nu skall det gå prästen och folket lika:
          jag skall hemsöka dem för deras vägar,
          och för deras gärningar skall jag vedergälla dem.
004:010 När de äta, skola de icke bliva mätta,
          och genom sitt lösaktiga leverne skola de ej föröka sig;
          de hava ju upphört att hålla sig till HERREN.
004:011 Lösaktighet och vin och must taga bort förståndet.

004:012 Mitt folk frågar sin stock till råds
          och vill hämta besked av sin stav;
          ty en trolöshetens ande har fört dem vilse,
          så att de i trolös avfällighet hava lupit bort ifrån sin Gud.
004:013 På bergens toppar frambära de offer,
          och på höjderna tända de offereld,
          under ekar, popplar och terebinter,
          eftersom skuggan där är så god.
          Så bliva edra döttrar skökor,
          och edra söners hustrur äktenskapsbryterskor.
004:014 Dock kan jag icke straffa edra döttrar för att de äro skökor,
          eller edra söners hustrur för att de äro äktenskapsbryterskor,
          ty männen själva gå ju avsides med skökor,
          och offra med tempeltärnor.
          Så löper folket, som intet förstår, till sin undergång.

004:015 Om nu du Israel vill bedriva din otukt, så må dock Juda icke ådraga sig skuld. Kommen då icke till Gilgal, dragen ej upp till Bet-Aven, och svärjen icke: »Så sant HERREN lever.»

004:016 Om Israel spjärnar emot
              såsom en obändig ko,
          månne HERREN ändå skall föra dem i bet
              såsom lamm i vida öknen
004:017 Nej, Efraim står i förbund
              med avgudar;
              må han då fara!
004:018 Deras dryckenskap är omåttlig.
              hejdlöst bedriva de sin otukt;
          de som skulle vara landets sköldar
              älska vad skamligt är.
004:019 Men en stormvind skall fatta dem
              med sina vingar,
          och de skola komma på skam med sina offer.

005:001 Hören detta, I präster, akten härpå, I av Israels hus, och I av konungens hus, lyssnen härtill; ty eder gäller domen. Ty I haven varit en snara för Mispa och ett nät, utbrett på Tabor.

005:002 Mitt under sitt offrande har man sjunkit allt djupare, men jag skall bliva ett tuktoris för allasammans.

005:003 Jag känner Efraim,
          och Israel är icke fördold för mig.
          Du Efraim, du har ju nu blivit en sköka,
          Israel har orenat sig.
005:004 De lägga sig icke vinn om
          att vända tillbaka till sin Gud,
          ty en trolöshetens ande bor i deras bröst,
          och HERREN känna de icke.

005:005 Men Israels stolthet vittnar emot honom,
          och Israel och Efraim komma på fall genom sin missgärning;
          Juda kommer ock på fall jämte dem.
005:006 Om de än med får och fäkreatur
          gå åstad för att söka HERREN,
          så finna de honom ändå icke;
          han har dragit sig undan från dem.
005:007 Mot HERREN hava de handlat trolöst,
          ja, de hava fött barn som icke äro hans.
          Därför skall nu en nymånadsdag förtära dem,
          jämte det som de fingo på sin del.

005:008 Stöten i basun i Gibea,
              i trumpet i Rama,
          blåsen larmsignal i Bet-Aven.
              Fienden är efter dig, Benjamin!
005:009 Efraim skall varda ödelagt
              på straffets dag;
          mot Israels stammar
              kungör jag vad visst är.
005:010 Juda furstar hava blivit
              råmärkflyttares likar;
          över dem skall jag utgjuta
              min vrede såsom vatten.

005:011 Efraim lider förtryck,
              och hans rätt våldföres,
          ty han har tagit sig till att vandra
              efter tomma stadgar.
005:012 Därför är jag nu för Efraim såsom mal
          och för Juda hus såsom röta i benen.
005:013 Och Efraim har märkt sin sjukdom
          och Juda sitt sår;
          därför har Efraim gått till Assur
          och sänt bud till Jarebs-konungen.
          Men denne skall icke kunna hela eder;
          edert sår skall icke bliva läkt.

005:014 Ty jag skall vara såsom ett lejon mot Efraim
          och såsom ett ungt lejon mot Juda hus.
          Själv griper jag mitt rov och går bort därmed;
          jag släpar det bort utan räddning.
005:015 Jag vill gå min väg, tillbaka till min boning,
          till dess att de hava fått lida vad de hava förskyllt
          och begynna söka mitt ansikte.

006:001 Ja, i sin nöd skola de söka mig:
          »Kommen, låtom oss vända om till HERREN.
          Ty han har sargat oss, han skall ock hela oss.
          Han har slagit oss, han skall ock förbinda oss.
006:002 Han skall om två dagar åter göra oss helbrägda;
          ja, på tredje dagen skall han låta oss stå upp,
          så att vi få leva inför honom.
006:003 Så låtom oss lära känna HERREN,
          ja, låtom oss fara efter att lära känna honom.
          Hans uppgång är så viss som morgonrodnadens,
          och han skall komma över oss lik ett regn,
          lik ett vårregn, som vattnar jorden.»

006:004 Vad skall jag taga mig till med dig Efraim?
          Vad skall jag taga mig till med dig, Juda?
          Eder kärlek är ju lik morgonskyn,
          lik daggen, som tidigt försvinner.
006:005 Därför har jag utdelat mina hugg genom profeterna,
          därför har jag dräpt dem genom min muns tal;
          så skall domen över dig stå fram i ljuset.
006:006 Ty jag har behag till kärlek och icke till offer,
          och till Guds kunskap mer än till brännoffer.

006:007 Men dessa hava på människovis överträtt förbundet;
              däri hava de handlat trolöst mot mig.
006:008 Gilead är en stad av ogärningsmän,
              den är full med blodiga spår.
006:009 Och lik en rövarskara, som ligger i försåt för människor,
              är prästernas hop.
          De mörda på vägen till Sikem,
              ja, vad skändligt är göra de.
006:010 I Israels hus
              har jag sett gruvliga ting;
          där bedriver Efraim sin otukt,
              där orenar sig Israel.

006:011 Också för dig, Juda,
är en skördetid bestämd,
när jag åter upprättar mitt folk.

007:001 När jag vill hela Israel,
          då uppenbarar sig Efraims missgärning
              och Samariens ondska.
          Ty de öva falskhet,
              tjuvar göra inbrott,
              rövarskaror plundra på vägarna.
007:002 Och de betänka icke i sina hjärtan
          att jag lägger all deras ondska på minnet.
          De äro nu kringrända av sina egna gärningar,
          ty dessa hava kommit inför mitt ansikte.

007:003 Med sin ondska bereda de konungen glädje
              och med sina lögner furstarna.
007:004 Allasammans äro de äktenskapsbrytare;
              de likna en ugn,
              upphettad av bagaren,
          som när han har knådat degen,
              underlåter att elda,
              till dess att degen är syrad.
007:005 På vår konungs dag
              drucko sig furstarna
              febersjuka av vin;
          själv räckte han
              bespottarna handen.
007:006 När de med sina anslag hava eldat upp sitt hjärta
              likasom en ugn,
          sover bagaren
              hela natten;
          men om morgonen brinner elden
              i ljus låga.
007:007 Allasammans äro de heta såsom en ugn
          och förbränna så sina domare;
          ja, alla deras konungar falla,
          ty bland dem finnes ingen som åkallar mig.

007:008 Efraim beblandar sig
              med andra folk;
          Efraim har blivit lik
              en ovänd kaka.
007:009 Främlingar hava förtärt hans kraft,
              men han förstår intet;
          fastän han har fått grå hår,
              förstår han ändå intet.
007:010 Men Israels stolthet vittnar emot honom;
          de vända icke om till HERREN, sin Gud,
          och de söka honom ej, allt detta oaktat.
007:011 Efraim har blivit lik en duva,
              enfaldig, utan förstånd.
          Egypten påkalla de,
              till Assur gå de;
007:012 men bäst de gå där,
          breder jag ut mitt nät över dem
          och drager dem ned,
          såsom vore de fåglar under himmelen.
          Ja, jag skall tukta dem,
          såsom det redan har sports i deras församling.

007:013 Ve över dem,
              ty de hava flytt bort ifrån mig!
          Fördärv över dem,
              ty de hava avfallit från mig!
          Och jag skulle förlossa dem,
              dem som föra mot mig
              så lögnaktigt tal!
007:014 De ropa icke till mig av hjärtat,
              allenast jämra sig på sina läger;
          de hava ångest för sin säd och sitt vin,
              men de äro gensträviga mot mig.
007:015 Det var jag som undervisade dem och stärkte deras armar,
              men de hava ont i sinnet mot mig.
007:016 De vända om, men icke till den som är därovan;
              de äro lika en båge som sviker.
          Deras furstar skola falla genom svärd,
              därför att deras tungor äro så hätska.
          Då skall man bespotta dem
              i Egyptens land.

008:001 Sätt basunen för din mun!
              »Såsom en örn kommer fienden över HERRENS hus,
          eftersom de hava överträtt mitt förbund
              och avfallit från min lag.
008:002 De ropa till mig: »Min Gud!
              Vi känna dig, vi av Israel.»
008:003 Men eftersom Israel har förkastat vad gott är,
              skall fienden jaga honom.

008:004 Själva valde de sig konungar,
              som icke kommo från mig;
          de tillsatte furstar,
              utan att jag fick veta något därom
          av sitt silver och guld
              gjorde de sig avgudar,
              ty det skulle ju förstöras.

008:005 En styggelse är din kalv, Samarien!
          Min vrede är upptänd mot dessa människor;
          huru länge skola de kunna undgå straff?
008:006 Från Israel har ju kalven kommit;
          en konstarbetare har gjort honom,
          och en gud är han icke.
          Nej, Samariens kalv skall bliva krossad till smulor.

008:007 Ty vind så de,
              och storm skola de skörda.
          Säd skola de icke få,
          deras gröda skall icke
              giva någon föda,
          och giver den någon,
              skola främlingar uppsluka den.

008:008 Uppslukad varder Israel! Redan aktas de bland hedningarna såsom
        ett värdelöst ting.
008:009 Ty väl hava de dragit åstad upp till Assur, lika vildåsnor som
        gå sin egen väg, ja, väl vill Efraim köpslå om älskog;
008:010 men huru de än köpslå bland hedningarna, skall jag dock nu
        tränga dem tillhopa och låta dem begynna en tid av ringhet,
        under överkonungens förtryck.

008:011 Eftersom Efraim har gjort sig så många altaren till synd, skola
        ock hans altaren bliva honom till synd.
008:012 Om jag än skriver mina lagar för honom i tiotusental, så räknas
        de ju dock för en främlings lagar.
008:013 Såsom slaktoffergåvor åt mig offrar man kött som man sedan äter
        upp; HERREN har intet behag till sådana. Nu kommer han ihåg
        deras missgärning och hemsöker deras synder; till Egypten skola
        de få vända tillbaka.

008:014 Och eftersom Israel har förgätit sin skapare och byggt sig palatser, och eftersom Juda har uppfört så många befästa städer, skall jag sända en eld mot hans städer, och den skall förtära palatsen i dem.

009:001 Gläd dig icke, Israel,
          så att du jublar såsom andra folk,
          du som i trolös avfällighet har lupit bort ifrån din Gud,
              du som har haft ditt behag i skökolön
          på alla sädeslogar.
009:002 Logen och vinpressen skola icke föda dem,
          och vinet skall slå fel för dem.
009:003 De skola icke få bo i HERRENS land;
          Efraim måste vända tillbaka till Egypten,
          och i Assyrien skola de nödgas äta vad orent är.
009:004 De skola ej få offra vin till drickoffer åt HERREN
          och skola icke vinna hans välbehag.
          Deras slaktoffer skola vara för dem såsom sorgebröd;
          alla som äta därav skola bliva orena.
          Ty det bröd de få stillar allenast deras hunger,
          det kommer icke in i HERRENS hus.

009:005 Vad skolen I då göra, när en högtidsdag kommer,
              en HERRENS festdag?
009:006 Ty se, om de undgå förödelsen,
              bliver det Egypten som får församla dem,
              Mof som får begrava dem.
          Deras silver, som är dem så kärt,
              skola nässlor taga i besittning;
          törne skall växa i deras hyddor.

009:007 De komma, hemsökelsens dagar!
              De komma, vedergällningens dagar!
          Israel skall förnimma det.
          Såsom en dåre står då profeten,
              såsom en vanvetting andans man,
          för din stora missgärnings skull;
              ty stor har din hätskhet varit.
009:008 Ja, en lurande fiende är Efraim mot min Gud;
          för profeten sättas fällor på alla hans vägar
          och utläggas snaror i hans Guds hus.
009:009 I djupt fördärv äro de nedsjunkna,
              nu såsom i Gibeas dagar.
          Men han kommer ihåg deras missgärning,
              han hemsöker deras synder.

009:010 Såsom druvor i öknen
              fann jag Israel;
          jag såg edra fäder
              såsom förstlingsfrukter på ett fikonträd,
              då det begynner bära frukt.
          Men när de kommo till Baal-Peor,
              invigde de sig åt skändlighetsguden
          och blevo en styggelse
              lika honom som de älskade.

009:011 Efraims härlighet
              skall flyga sin kos såsom en fågel;
          ingen skall där föda barn eller gå havande,
              ingen bliva fruktsam.
009:012 Och om de än få uppföda barn åt sig,
              skall jag taga dessa ifrån dem,
              så att ingen människa bliver kvar.
          Ja, ve dem själva,
              när jag viker ifrån dem!

009:013 Väl är Efraim nu
              vad jag har sett Tyrus vara,
              en plantering på ängen;
          men Efraim skall en gång få föra ut
              sina söner till bödeln.

009:014 Giv dem, HERRE,
              vad du bör giva dem.
          Giv dem ofruktsamma moderssköten
              och försinade bröst.

009:015 All deras ondska är samlad i Gilgal;
              ja, där fick jag hat till dem
          För deras onda väsendes skull
              vill jag driva dem ut ur mitt hus.
          Jag skall icke längre bevisa dem kärlek;
              alla deras styresmän äro ju upprorsmän.
009:016 Efraim skall bliva nedbruten;
              deras rot skall förtorkas,
              de skola ej bära någon frukt.
          Om de ock föda barn,
              skall jag döda deras livsfrukt,
              huru kär den än är dem.
009:017 Ja, min Gud skall förkasta dem,
              eftersom de icke ville höra honom;
          de skola bliva flyktingar bland hedningarna.

010:001 Israel var ett frodigt vinträd,
              som satte frukt.
          Men ju mer frukt han fick,
              dess flera altaren gjorde han åt sig;
          ju bättre det gick hans land,
              dess präktigare stoder reste han.
010:002 Deras hjärtan voro hala;
              nu skola de lida vad de hava förskyllt.
          Han skall själv bryta ned deras altaren,
              förstöra deras stoder.
010:003 Ja, nu skola de få säga:
              »Vi hava blivit utan konung,
          därför att vi icke fruktade HERREN.
          Dock, en konung,
              vad skulle nu han kunna göra för oss?»

010:004 De tala tomma ord,
              de svärja falska eder,
              de sluta förbund;
          men såsom en bitter planta skjuter domen upp
              ur markens fåror.
010:005 För kalvarna i Bet-Aven
          skola Samariens inbyggare få bekymmer;
          ja, för en sådan skall hans folk hava sorg,
          och hans präster skola skria för hans skull,
          när hans skatter föras bort från honom.
010:006 Också han själv skall bliva släpad till Assyrien
          såsom en skänk åt Jarebs-konungen.

          Skam skall Efraim uppbära,
          Israel skall komma på skam med sina rådslag.
010:007 Det är förbi med Samariens konung;
          såsom ett spån på vattnet far han hän.
010:008 Ödelagda bliva Avens offerhöjder,
              som Israel så har försyndat sig med;
          törne och tistel
              skall skjuta upp på deras altaren.
          Då skall man säga till bergen: »Skylen oss»,
          och till höjderna: »Fallen över oss.»

010:009 Israels synd når tillbaka
              ända till Gibeas dagar;
              där hava de förblivit stående.
          Icke skulle hämndekriget mot de orättfärdiga
              kunna nå dem i deras Gibea?
010:010 Jo, när mig så lyster, tuktar jag dem;
          då skola folken församlas mot dem
          och oka dem ihop med deras båda missgärningsverk.

010:011 Efraim har varit en hemtam kalv,
              som fann behag i att gå på trösklogen;
          och jag har skonat
              hans frodiga hals.
          Nu skall jag spänna Efraim i oket,
              Juda skall gå för plogen,
              Jakob för harven.

010:012 Sån ut åt eder i rättfärdighet, skörden efter kärlekens bud, bryten eder ny mark; ty det är tid att söka HERREN, för att han skall komma och låta rättfärdighet regna över eder.

010:013 I haven plöjt ogudaktighet,
              orättfärdighet haven I skördat,
          I haven ätit lögnaktighets frukt,
              i förlitande på eder väg,
              på edra många hjältar.
010:014 Men ett stridslarm skall uppstå bland edra stammar,
              och alla edra fästen skola ödeläggas,
              såsom Bet-Arbel ödelades av Salman
              på stridens dag,
          då man krossade både mödrar och barn.

010:015 Sådant skall Betel tillskynda eder,
          för eder stora ondskas skull.
          När morgonrodnaden går upp, är det förbi,
          förbi med Israels konung!

011:001 När Israel var ung, fick jag honom kär,
          och ut ur Egypten kallade jag min son.
011:002 Men ju mer de hava blivit kallade,
              dess mer hava de dragit sig undan;
          de frambära offer åt Baalerna,
              och åt belätena tända de offereld.
011:003 Och likväl var det jag som lärde Efraim att gå,
          och som tog dem upp i mina armar.
          Men de förstodo icke att jag ville hela dem.
011:004 Med lena band drog jag dem,
          med kärlekens tåg;
          jag lättade oket över deras halsar,
          jag sänkte mig ned till dem och gav dem föda.

011:005 Borde de då icke få vända tillbaka till Egyptens land
          eller få Assur till sin konung,
          eftersom de icke vilja omvända sig?
011:006 Ja, svärdet skall rasa i deras städer
          och förstöra deras bommar och frossa omkring sig,
          för deras anslags skull.
011:007 Ty mitt folks håg står till avfall från mig;
          och huru mycket man än kallar dem till den som är därovan,
          så höjer sig ändå ingen.

011:008 Men huru skall jag kunna giva dig till pris, Efraim,
              och låta dig fara, Israel?
          Icke kan jag giva dig till pris såsom Adma
              och låta det gå dig såsom Seboim?
          Mitt hjärta vänder sig i mig,
              all min barmhärtighet vaknar.
011:009 Jag vill icke låta dig känna
              min vredes glöd,
          jag skall icke vidare
              fördärva Efraim.
          Ty jag är Gud
              och icke en människa;
          helig är jag bland eder,
          och med vrede vill jag ej komma.

011:010 Efter HERREN skola de så draga åstad,
              och han skall ryta såsom ett lejon;
          ja, han skall upphäva ett rytande,
              och hans barn skola då med bävan
              samlas västerifrån;
011:011 såsom fåglar skola de med bävan komma från Egypten
              och såsom duvor från Assurs land.
          Och sedan skall jag låta dem bo kvar i sina hus,
              säger HERREN.

012:012 Efraim har omvärvt mig med lögn
              och Israels hus med svek
          Juda är alltjämt trolös mot Gud,
              mot den Helige, den Trofaste.

012:001 Efraim jagar efter vind
              och far efter östanväder;
          beständigt går han framåt
              i lögn och våld.
          Med Assur sluter man förbund,
              och olja för man till Egypten.
012:002 Men HERREN skall gå till rätta med Juda
          och hemsöka Jakob, såsom hans vägar förtjäna;
          efter hans gärningar skall han vedergälla honom.

012:003 I moderlivet grep han sin broder i hälen,
          och i sin mandomskraft kämpade han med Gud.
012:004 Ja, han kämpade med ängeln och vann seger,
          han grät och bad honom om nåd.
          I Betel mötte han honom,
          och där talade han med oss.
012:005 Och HERREN, härskarornas Gud,
          »HERREN» är hans namn.

012:006 Så vänd nu om till din Gud;
håll fast vid kärlek och rätt,
och förbida din Gud beständigt.

012:007 Kanaans folk går
              med falsk våg i sin hand,
              det älskar orättrådig vinning;
012:008 så säger ock Efraim:
              »Jag har ju blivit rik,
              jag har förvärvat mig gods;
          vad jag än gör,
              skall det ej draga över mig skuld
              som kan räknas för synd.»
012:009 Men jag som är HERREN, din Gud,
              alltsedan du var i Egyptens land,
          jag skall återigen låta dig bo i tält,
              likasom vid eder högtid.

012:010 Jag har talat till profeterna,
          jag har låtit dem skåda mångahanda syner,
          och genom profeterna har jag talat i liknelser.
012:011 Är nu Gilead ett ogärningsnäste,
              där allenast falskhet råder,
          och offrar man tjurar i Gilgal,
          så skola ock deras altaren bliva lika stenrösen
              vid markens fåror.

012:012 Och Jakob flydde till Arams mark
          Israel tjänade för en kvinna,
          för en kvinnas skull vaktade han hjorden.
012:013 Men genom en profet förde HERREN
              Israel upp ur Egypten,
              och genom en profet blev folket bevarat.

012:014 Efraim har uppväckt bitter förtörnelse;
hans Herre skall låta hans blodskulder drabba honom
och låta hans smädelser falla tillbaka på honom själv.

013:001 Så ofta Efraim tog till orda, uppstod skräck;
          högt tronade han i Israel.
          Men han ådrog sig skuld genom Baal och måste så dö.
013:002 Och ännu fortgå de i sin synd;
          av sitt silver göra de sig gjutna beläten,
          avgudar efter sitt eget förstånd,
          alltsammans konstarbetares verk.
          Till sådana ställa de sina böner;
          under det att de slakta människor,
              giva de sin hyllningskyss åt kalvar.
013:003 Därför skola de bliva lika morgonskyn,
          lika daggen som tidigt försvinner,
          lika agnar som blåsa bort ifrån tröskplatsen
          och lika rök som flyr hän ur ett rökfång.

013:004 Men jag är HERREN, din Gud,
              alltsedan du var i Egyptens land;
          utom mig vet du ej av någon Gud,
              och ingen annan frälsare finnes än jag.
013:005 Det var jag som lät mig vårda om dig i öknen,
              i den brännande torkans land.
013:006 Men ju bättre bete de fingo, dess mättare blevo de,
          och när de voro mätta till fyllest,
          blevo deras hjärtan högmodiga;
              och så glömde de mig.

013:007 Då blev jag mot dem såsom ett lejon;
          lik en panter lurar jag nu vid vägen.
013:008 Jag kommer över dem såsom en björninna
          från vilken man har tagit ungarna,
          jag river sönder deras hjärtans hölje;
          jag uppslukar dem på stället, lik en lejoninna,
          lik ett vilddjur som söndersliter dem.

013:009 Det har blivit ditt fördärv, o Israel,
              att du satte dig upp mot mig som var din hjälp.
013:010 Var är nu din konung,
              som skulle bereda dig frälsning i alla dina städer?
          Och var har du dina domare, du som sade:
          »Låt mig få konung och furstar»?
013:011 Ja, en konung skall jag giva dig i min vrede,
          och i min förgrymmelse skall jag åter taga honom bort.

013:012 Efraims missgärning är samlad såsom i en pung,
              och hans synd är i förvar.
013:013 En barnaföderskas vånda
              skall komma över honom.
          Han är ett oförnuftigt foster,
              som icke kommer fram i födseln.
              när tiden är inne.
013:014 Skulle jag förlossa sådana ur dödsrikets våld,
              köpa dem fria ifrån döden?
          —Var har du dina hemsökelser, du död?
          Var har du din pest, du dödsrike?
          Ånger må vara fördold för mina ögon.

013:015 Bäst han står där frodig bland sina bröder
              skall en östanvind komma,
          ett HERRENS väder,
              som stiger upp från öknen;
          då skall hans brunn komma på skam
              och hans källa sina ut.
          Den vinden rycker bort de skatter han har samlat
              av alla slags dyrbara håvor.

014:001 Samarien skall lida vad det har förskyllt
              genom sin gensträvighet mot sin Gud.
          Inbyggarna skola falla för svärd,
          deras späda barn skola bliva krossade
              och deras havande kvinnor skall man upprista.

014:002 Vänd om, o Israel,
              till HERREN, din Gud;
          ty genom din missgärning har du
              kommit på fall.
014:003 Tagen med eder böneord,
          och vänden så åter till HERREN;
        sägen till honom:
          »Skaffa bort all missgärning,
          och tag fram goda håvor,
        så vilja vi hembära dig våra läppars offer,
          såsom man offrar tjurar.
014:004 Hos Assur skola vi ej mer söka vår frälsning,
              vi skola icke vidare stiga till häst.
          våra händers verk skola vi icke mer
              kalla för vår Gud.
          Ty hos dig är det som den faderlöse
              undfår barmhärtighet.»

014:005 Ja, deras avfällighet vill jag hela,
              jag vill bevisa dem kärlek av hjärtat,
          ty min vrede har vänt sig ifrån dem.
014:006 Jag skall bliva för Israel såsom dagg,
              han skall blomstra såsom en lilja,
          och såsom Libanons skog skall han skjuta rötter.
014:007 Telningar skola utgå från honom,
              han skall bliva lik ett olivträd i fägring
          och doft skall han sprida såsom Libanon.
014:008 De som bo i hans skugga
              skola åter få odla säd
              och skola grönska såsom vinträd;
          hans namn skall vara såsom Libanons vin.
014:009 Men vad har jag då mer att skaffa med avgudarna, du Efraim!
          Jag själv vill ju giva bönhörelse och se till honom.
          Ja, lik en grönskande cypress vill jag bliva;
          hos mig skall finnas frukt att hämta för dig.

014:010 Den som är vis, han akte härpå; den som är förståndig, han besinne detta. Ty HERRENS vägar äro rätta, och på dem vandra de rättfärdiga, men överträdarna komma där på fall.

001:002 Hören detta, I gamle,
          och lyssnen härtill, I landets alla inbyggare.
          Har något sådant skett förut i edra dagar
          eller i edra fäders dagar?
001:003 Nej, om detta mån I förtälja för edra barn,
          och edra barn må förtälja därom för sina barn,
          och deras barn för ett kommande släkte.

001:004 Vad som blev kvar efter gräsgnagarna,
              det åto gräshopporna upp;
          och vad som blev kvar efter gräshopporna,
              det åto gräsbitarna upp;
          och vad som blev kvar efter gräsbitarna
              det åto gräsfrätarna upp.

001:005 Vaknen upp, I druckne, och gråten;
          ja, jämren eder, alla I som dricken vin,
          över att druvsaften är ryckt undan eder mun.
001:006 Ty ett folk har dragit upp över mitt land,
              ett mäktigt, ett som ingen kan räkna;
          det har tänder likasom lejon,
          och dess kindtänder likna lejoninnors.
001:007 Mina vinträd har det förött,
              och mina fikonträd har det brutit ned
          det har skalat dem nakna och kastat dem undan;
              vitnade äro deras rankor.

001:008 Klaga likasom en jungfru som bär sorgdräkt
              efter sin ungdoms brudgum
001:009 Spisoffer och drickoffer äro försvunna
              ifrån HERRENS hus;
          prästerna sörja,
              HERRENS tjänare.
001:010 Fälten äro förödda,
              marken ligger sörjande,
          ty säden är förödd,
              vinet borttorkat,
              oljan utsinad.
001:011 Åkermännen stå med skam,
              vingårdsmännen jämra sig,
          över vetet och över kornet;
          ty skörden på marken är förstörd.
001:012 Vinträden äro förtorkade
              och fikonträden försmäkta;
          granatträden och palmerna och äppelträden
          och alla andra träd på marken hava torkat bort.
          Ja, all fröjd har vissnat
              och flytt ifrån människors barn.

001:013 Kläden eder i sorgdräkt och klagen, I präster;
          jämren eder, I som tjänen vid altaret;
          gån in och sitten i sorgdräkt natten igenom,
              I min Guds tjänare,
          eftersom eder Gud hus måste sakna
              spisoffer och drickoffer
001:014 Pålysen en helig fasta,
              lysen ut en högtidsförsamling;
          församlen de gamla,
              ja, alla landets inbyggare,
          till HERRENS, eder Guds, hus;
              och ropen så till HERREN.

001:015 Ve oss, vilken dag!
          ty HERRENS dag är nära,
          och såsom våld från den Allsvåldige kommer den.
001:016 Har icke vår bärgning blivit förstörd
              mitt för våra ögon?
          har icke glädje och fröjd försvunnit
              ifrån var Guds hus?
001:017 Utsädet ligger förtorkat
              under mullen,
          förrådshusen stå öde,
              ladorna få förfalla,
              ty säden är borttorkad.
001:018 Huru stönar icke boskapen!
          Huru ängslas ej fäkreaturens hjordar!
          De finna ju intet bete.
          Ja, också fårhjordarna få lida under skulden.

001:019 Till dig, HERRE, ropar jag,
              nu då en eld har förtärt
              betesmarkerna i öknen
          och en eldslåga har förbränt
              alla träd på marken.
001:020 Ja, också markens djur
              ropa med trängtan till dig,
          eftersom vattenbäckarna äro uttorkade
              och betesmarkerna i öknen
              äro förtärda av eld.

002:001 Stöten i basun på Sion,
          och blåsen larmsignal på mitt heliga berg;
          må alla landets inbyggare darra!
          Ty HERRENS dag kommer, ja, den är nära;
002:002 en dag av mörker och tjocka,
          en dag av moln och töcken,
          lik en gryning som breder ut sig över bergen.
          Ett stort och mäktigt folk kommer,
          ett vars like aldrig någonsin har funnits
          och ej heller hädanefter skall uppstå,
          intill senaste släktens år.
002:003 Framför dem går en förtärande eld
          och bakom dem kommer en förbrännande låga.
          Likt Edens lustgård var landet framför dem,
          men bakom dem är det en öde öken;
          ja, undan dem finnes ingen räddning.

002:004 De te sig likasom hästar,
          och såsom stridshästar hasta de åstad.
002:005 Med ett rassel likasom av vagnar
          spränga de fram över bergens toppar,
          med ett brus såsom av en eldslåga,
              när den förtär strå;
          de äro såsom ett mäktigt folk,
              ordnat till strid.
002:006 Vid deras åsyn gripas folken av ångest,
          alla ansikten skifta färg.
002:007 Såsom hjältar hasta de åstad,
          lika stridsmän bestiga de murarna;
          var och en går sin väg rakt fram,
          och ingen tager miste om sin stråt.
002:008 Den ene tränger icke den andre,
          var och en går sin givna bana;
          mitt igenom vapnen störta de fram utan hejd.
002:009 I staden rusa de in
              på murarna hasta de åstad,
          i husen tränga de upp,
          genom fönstren bryta de sig väg,
              såsom tjuvar göra.
002:010 Vid deras åsyn darrar jorden,
          och himmelen bävar;
          solen och månen förmörkas,
          och stjärnorna mista sitt sken.
002:011 Och HERREN låter höra sin röst framför sin här
          ty hans skara är mycket stor,
          mäktig är den skara som utför hans befallning.
          Ja, HERRENS dag är stor
              och mycket fruktansvärd
              vem kan uthärda den?

002:012 Dock, nu mån I vända om till mig
          av allt edert hjärta, säger HERREN,
          med fasta och gråt och klagan.
002:013 Ja, riven sönder edra hjärtan, icke edra kläder,
          och vänden om till HERREN, eder Gud;
          ty nådig och barmhärtig är han,
          långmodig och stor i mildhet,
          och sådan att han ångrar det onda.
002:014 Måhända vänder han om och ångrar sig
          och lämnar kvar efter sig någon välsignelse,
          till spisoffer och drickoffer
              åt HERREN, eder Gud.

002:015 Stöten i basun på Sion,
          pålysen en helig fasta
              lysen ut en högtidsförsamling;
002:016 församlen folket,
              pålysen en helig sammankomst,
          kallen tillhopa de gamla
              församlen de små barnen,
              jämväl dem som ännu dia vid bröstet
          brudgummen må komma ur sin kammare
          och bruden ur sitt gemak.
002:017 Mellan förhuset och altaret
              må prästerna, HERRENS tjänare,
              hålla klagogråt och säga:
          »HERRE, skona ditt folk,
          och låt icke din arvedel bliva till smälek,
          till ett ordspråk bland hedningarna
          Varför skulle man få säga bland folken:
          'Var är nu deras Gud?'»

002:018 Så upptändes då HERREN till nitälskan för sitt land, och han ömkade sig över sitt folk; 002:019 HERREN svarade och sade till sitt folk:

        Se, jag vill sända eder säd och vin och olja, så att I fån mätta
        eder därav, och jag skall icke mer låta eder bliva till smälek
        bland hedningarna.
002:020 Och nordlandsskaran skall jag förjaga långt bort ifrån eder, jag
        skall driva den undan till ett torrt och öde Land, dess förtrupp
        till Östra havet och dess eftertrupp till Västra havet. Och
        stank skall stiga upp därav, ja, vämjelig lukt skall stiga upp
        därav, eftersom den har tagit sig för så stora ting.

002:021 Frukta icke, du land,
              utan fröjda dig och gläds,
          ty stora ting har HERREN tagit sig för
002:022 Frukten icke, I markens djur,
          ty betesmarkerna i öknen grönska,
          och träden bära sin frukt,
          fikonträden och vinträden
              giva sin kraft.
002:023 Och fröjden eder, I Sions barn,
          varen glada i HERREN, eder Gud;
          ty han giver eder
              höstregn, i rätt tid,
          han som ock förr sände ned över eder regn,
          både höst och vår.
002:024 Så skola logarna fyllas mod säd
          och pressarna flöda över
              av vin och olja.

002:025 Och jag skall giva eder gottgörelse för de årsgrödor som åtos
        upp av gräshopporna, gräsbitarna, gräsätarna och gräsgnagarna,
        den stora här som jag sände ut mot eder.
002:026 Och I skolen få äta till fyllest och bliva mätta; och då skolen
        I lova HERRENS, eder Guds, namn, hans som har handlat så
        underbart med eder; och mitt folk skall icke komma på skam
        evinnerligen.
002:027 Och I skolen förnimma att jag bor mitt i Israel, och att jag är
        HERREN, eder Gud, och eljest ingen. Ja, mitt folk skall icke
        komma på skam evinnerligen.

002:028 Och det skall ske därefter
          att jag skall utgjuta min Ande över allt kött,
          och edra söner och edra döttrar skola profetera,
          edra gamla män skola hava drömmar
          edra ynglingar skola se syner;
002:029 också över dem som äro tjänare och tjänarinnor
          skall jag i de dagarna utgjuta min Ande.
002:030 Och jag skall låta tecken synas
              på himmelen och på jorden:
          blod och eld och rökstoder.
002:031 Solen skall vändas i mörker
              och månen i blod
          förrän HERRENS dag kommer,
              den stora och fruktansvärda.
002:032 Men det skall ske att var och en som åkallar HERRENS namn
              han skall varda frälst.
          Ty på Sions berg och i Jerusalem
              skall finnas en räddad skara,
              såsom HERREN har sagt;
          och till de undsluppna skola höra de som HERREN kallar.

003:001 Ty se, i de dagarna och på den tiden, då jag åter upprättar Juda
        och Jerusalem,
003:002 då skall jag samla tillhopa alla hednafolk och föra dem ned till
        Josafats dal, och där skall jag hålla dom över dem, för mitt
        folks och min arvedels, Israels, skull, därför att de hava
        förskingrat dem bland hedningarna och utskiftat mitt land.
003:003 Ja, de hava kastat lott om mitt folk, gossarna hava de givit
        såsom betalning åt skökor, och flickorna hava de sålt för vin,
        som de hava druckit upp.

003:004 Och du, Tyrus, och du, Sidon, och I, Filisteens alla kretsar,
        vad förehaven också I mot mig? Haven I något att vedergälla mig
        för, eller är det I som viljen begynna något mot mig? Snart och
        med hast skall jag låta det I haven gjort komma tillbaka över
        edra egna huvuden,
003:005 eftersom I haven tagit mitt silver och mitt guld och fört mina
        skönaste klenoder in i edra palats,
003:006 och eftersom I haven sålt Judas och Jerusalems barn åt Javans
        barn, till att föras långt bort ifrån sitt land.
003:007 Se, jag skall kalla dem åter från den ort dit I haven sålt dem;
        och det som I haven gjort skall jag låta komma tillbaka över
        edra egna huvuden.
003:008 Jag skall sälja edra söner och döttrar i Juda barns hand, och de
        skola sälja dem till sabéerna, folket i fjärran land. Ty så har
        HERREN talat.

003:009 Ropen ut detta bland hednafolken,
              båden upp dem till helig strid.
          Manen på hjältarna,
          må alla stridsmännen komma
              och draga framåt.
003:010 Smiden edra plogbillar till svärd
          och edra vingårdsknivar till spjut;
          den svagaste må känna sig såsom en hjälte.
003:011 Skynden att komma,
              alla I folk har omkring,
              och samlen eder tillhopa.
          Sänd, o HERRE,
              ditned dina hjältar.
003:012 Ja, må hednafolken resa sig och draga åstad
              till Josafats dal;
          ty där skall jag sitta till doms
              över alla folk häromkring.

003:013 Låten lien gå,
              ty skörden är mogen.
          Kommen och trampen,
              ty pressen är full;
          presskaren flöda över,
              så stor är ondskan där.
003:014 Skaror hopa sig
              i Domens dal;
          ty HERRENS dag är nära
              i Domens dal.
003:015 Solen och månen förmörkas,
              och stjärnorna mista sitt sken.
003:016 Och HERREN upphäver ett rytande från Sion,
          och från Jerusalem låter han höra sin röst,
          så att himmelen och jorden bäva.
          Men för sitt folk är HERREN en tillflykt
          och för Israels barn ett värn.
003:017 Och I skolen förnimma att jag är HERREN, eder Gud,
          som bor på Sion, mitt heliga berg.
          Och Jerusalem skall vara en helgad plats
          och främlingar skola icke mer draga ditin.

003:018 På den tiden skall det ske
          att bergen drypa av druvsaft
          och höjderna flöda av mjölk;
          och alla bäckar i Juda skola flöda av vatten.
          Och en källa skall rinna upp i HERRENS hus
          och vattna Akaciedalen.
003:019 Men Egypten skall bliva en ödemark,
          och Edom skall varda en öde öken
          därför att de hava övat våld mot Juda barn
          och utgjutit oskyldigt blod i sitt land.
003:020 Sedan skall Juda trona evinnerligen,
          och Jerusalem från släkte till släkte.
003:021 Och jag skall utplåna deras blodskulder,
          dem som jag icke allaredan har utplånat.
          Och HERREN skall förbliva boende på Sion.

001:001 Detta är vad som talades av Amos, en bland herdarna från Tekoa,
        vad han skådade angående Israel i Ussias, Juda konungs, och
        Jerobeams, Joas' sons, Israels konungs, tid, två år före
        jordbävningen.
001:002 Han sade:

          HERREN upphäver ett rytande från Sion,
          och från Jerusalem låter han höra sin röst.
          Då försänkas herdarnas betesmarker i sorg,
          och Karmels topp förtorkas.

001:003 Så säger HERREN:
          Eftersom Damaskus har trefalt förbrutit sig,
          ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
          eftersom de hava tröskat Gilead
          med sina tröskvagnar av järn.
001:004 Därför skall jag sända en eld mot Hasaels hus,
          och den skall förtära Ben-Hadads palatser.
001:005 Jag skall bryta sönder Damaskus' bommar
          och utrota invånarna i Bikeat-Aven
          och spirans bärare i Bet-Eden;
          och Arams folk skall bliva bortfört till Kir, säger HERREN.

001:006 Så säger HERREN:
          Eftersom Gasa har trefalt förbrutit sig,
          ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
          eftersom de hava fört bort allt folket såsom fångar
          och överlämnat dem åt Edom.
001:007 Därför skall jag sända en eld mot Gasas murar,
          och den skall förtära dess palatser.
001:008 Jag skall utrota invånarna i Asdod
          och spirans bärare i Askelon;
          och jag skall vända min hand mot Ekron,
          så att filistéernas sista kvarleva förgås,
          säger Herren, HERREN.

001:009 Så säger HERREN:
          Eftersom Tyrus har trefalt förbrutit sig,
          ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
          eftersom de hava överlämnat allt folket såsom fångar åt Edom,
          utan att tänka på sitt brödraförbund.
001:010 Därför skall jag sända en eld mot Tyrus' murar,
          och den skall förtära dess palatser.

001:011 Så säger HERREN:
          Eftersom Edom har trefalt förbrutit sig,
          ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
          eftersom han har förföljt sin broder med svärd
          och förkvävt all barmhärtighet,
          och eftersom han oupphörligt har låtit sin vrede rasa
          och ständigt behållit sin förgrymmelse.
001:012 Därför skall jag sända en eld mot Teman,
          och den skall förtära Bosras palatser.

001:013 Så säger HERREN:
          Eftersom Ammons barn hava trefalt förbrutit sig,
          ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
          eftersom de hava uppristat havande kvinnor i Gilead,
          när de ville utvidga sitt område.
001:014 Därför skall jag tända upp en eld mot Rabbas murar,
          och den skall förtära dess palatser,
          under härskri på stridens dag,
          under storm på ovädrets dag.
001:015 Och deras konung skall vandra bort i fångenskap,
          han själv och hans hövdingar med honom, säger HERREN.

002:001 Så säger HERREN:
          Eftersom Moab har trefalt förbrutit sig,
          ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
          eftersom han har förbränt
          Edoms konungs ben till aska.
002:002 Därför skall jag sända en eld mot Moab,
          och den skall förtära Keriots palatser;
          och Moab skall omkomma under stridslarm,
          under härskri vid basuners ljud,
002:003 Och jag skall utrota ur landet den som är domare där,
          och alla dess furstar skall jag dräpa jämte honom
          säger HERREN.

002:004 Så säger HERREN:
          Eftersom Juda har trefalt förbrutit sig,
          ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
          eftersom de hava förkastat HERRENS lag
          och icke hållit hans stadgar,
          utan låtit förleda sig av sina lögngudar,
          dem som ock deras fäder vandrade efter.
002:005 Därför skall jag sända en eld mot Juda,
          och den skall förtära Jerusalems palatser.

002:006 Så säger HERREN:
          Eftersom Israel har trefalt förbrutit sig,
          ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut:
          eftersom de sälja den oskyldige för penningar
          och den fattige för ett par skor.
002:007 Ty de längta efter att se stoft på de armas huvuden,
          och de vränga de ödmjukas sak.
          Son och fader gå tillsammans till tärnan
          och ohelga så mitt heliga namn.
002:008 På pantade kläder sträcker man sig
              invid vart altare,
          och bötfälldas vin dricker man
              i sin Guds hus

002:009 Och dock var det jag som förgjorde för dem amoréerna,
          ett folk så högrest som cedrar
          och så väldigt som ekar;
          jag förgjorde deras frukt ovantill
          och deras rötter nedantill.
002:010 Det var jag som förde eder upp
              ur Egyptens land,
          och som ledde eder
              i öknen i fyrtio år,
          så att I intogen amoréernas land.
002:011 Och jag uppväckte somliga bland edra söner till profeter
              och somliga bland edra unga män till nasirer.
          Är det icke så, I Israels barn?
              säger HERREN.
002:012 Men I gåven nasirerna vin att dricka,
              och profeterna bjöden I:
              »Profeteren icke.»

002:013 Se, därför skall jag låta ett gnissel uppstå i edert land,
          likt gnisslet av en vagn
          som är fullastad med kärvar.
002:014 Då skall ej ens den snabbaste finna någon undflykt,
          den starkaste har då intet gagn av sin kraft,
          och hjälten kan icke rädda sitt liv.
002:015 Bågskytten håller då icke stånd,
          den snabbfotade kan icke rädda sitt liv,
          ej heller kan ryttaren rädda sitt.
002:016 Ja, den som var modigast bland hjältarna
          skall på den dagen fly undan naken, säger HERREN.

003:001 Hören följande ord, som HERREN har talat mot eder, I Israels barn, ja, mot hela det släkte som jag har fört upp ur Egyptens land. Så har han sagt:

003:002 Eder allena har jag utvalt bland alla släkter på jorden; därför skall jag ock hemsöka på eder alla edra missgärningar.

003:003 Färdas väl två tillsammans,
              utan att de hava blivit ense därom?
003:004 Ryter ett lejon i skogen,
              om det ej har funnit något rov?
          Upphäver ett ungt lejon sin röst i kulan,
              utan att det har tagit ett byte?
003:005 Faller en fågel i snaran på marken,
              om intet garn har blivit utlagt för den?
          Springer snaran upp från marken,
              utom när den gör någon fångst?
003:006 Eller stöter man i basun i en stad,
              utan att folket förskräckes?
          Eller drabbas en stad av något ont,
              utan att HERREN har skickat det?

003:007 Sannerligen, Herren, HERREN
              gör alls intet
          utan att hava uppenbarat sitt råd
              för sina tjänare profeterna.
003:008 När lejonet ryter,
              vem skulle då icke frukta?
          När Herren, HERREN talar,
              vem skulle då icke profetera?

003:009 Ropen ut över Asdods palatser
          och över palatsen i Egyptens land;
          sägen: Församlen eder till Samarias berg,
          och sen huru stor förvirring där råder,
          och huru man övar förtryck därinne.
003:010 Man förstår icke där att göra vad rätt är,
              säger HERREN;
          man hopar våld och fördärv
              i sina palats.

003:011 Därför säger Herren, HERREN så: Trångmål skall komma och omvärva landet, ditt starka fäste skall du mista, det skall störtas ned; och dina palats skola varda utplundrade.

003:012 Så säger HERREN: Likasom när en herde ur lejonets gap räddar allenast ett par benpipor eller snibben av ett öra, så skola Israels barn bliva räddade, desamma som nu i Samaria sitta i sina soffors hörn och på sina bäddars sidendamast.

003:013 Hören och betygen inför Jakobs hus, säger Herren, HERREN,
        härskarornas Gud:
003:014 Den dag då jag på Israel hemsöker dess överträdelser, då skall
        jag ock hemsöka Betels altaren, så att altarhornen bliva
        avhuggna och falla till jorden.
003:015 Och jag skall slå ned både vinterhus och sommarhus, och
        elfenbenshusen skola bliva förstörda, ja, en myckenhet av hus
        skall då få en ände, säger HERREN.

004:001 Hören detta ord, I Basans-kor på Samarias berg, I som förtrycken
        de arma och öven våld mot de fattiga, I som sägen till edra män:
        »Skaffen hit, så att vi få dricka.»
004:002 Herren, HERREN har svurit vid sin helighet: Se, dagar skola
        komma över eder, då man skall hämta upp eder med metkrokar och
        eder sista kvarleva med fiskkrokar.
004:003 Då skolen I söka eder ut, var och en genom närmaste rämna i
        muren, och eder Harmonsbild skolen I då kasta bort, säger
        HERREN.

004:004 Kommen till Betel och bedriven eder synd
          till Gilgal och bedriven än värre synd;
          frambären där på morgonen edra slaktoffer,
          på tredje dagen eder tionde.
004:005 Förbrännen syrat bröd till lovoffer,
          lysen ut och kungören frivilliga offer.
          Ty sådant älsken I ju, I Israels barn,
          säger Herren, HERREN.

004:006 Jag lät eder gå med tomma munnar i alla edra städer, jag lät
eder sakna bröd på alla edra orter. Och likväl haven I icke
omvänt eder till mig, säger HERREN.

004:007 Jag förhöll regnet för eder, när ännu tre månader återstodo till
        skördetiden; jag lät det regna över en stad, men icke över en
        annan; en åker fick regn, men en annan förtorkades, i det att
        regn icke kom därpå.
004:008 Ja, två, tre städer måste stappla bort till en och samma stad
        för att få vatten att dricka, utan att de ändå kunde släcka sin
        törst. Och likväl haven I icke omvänt eder till mig, säger
        HERREN.

004:009 Jag slog eder säd med sot och rost; edra många trädgårdar och vingårdar, edra fikonträd och olivträd åto gräsgnagarna upp. Och likväl haven I icke omvänt eder till mig, säger HERREN.

004:010 Jag sände ibland eder pest, likasom i Egypten; jag dräpte edra unga män med svärd och lät edra hästar bliva tagna såsom byte; och stanken av edra fallna skaror lät jag stiga upp och komma eder i näsan. Och likväl haven I icke omvänt eder till mig, säger HERREN.

004:011 Jag lät omstörtning drabba eder, likasom när Gud omstörtade
Sodom och Gomorra; och I voren såsom en brand, ryckt ur elden.
Och likväl haven I icke omvänt eder till mig, säger HERREN.

004:012 Därför skall jag göra så med dig, Israel; och eftersom jag nu
        skall göra så med dig, därför bered dig, Israel, att möta din
        Gud.
004:013 Ty se, han som har danat bergen och skapat vinden, han som kan
        yppa för människan hennes hemligaste tankar, han som kan göra
        morgonrodnaden till mörker, och som går fram över jordens höjder
        —HERREN, härskarornas Gud, är hans namn.

005:001 Hören följande ord, som jag vill uppstämma såsom klagosång över
eder, I av Israels hus:

005:002 »Fallen är hon och kan icke mer stå upp,
              jungfrun Israel!
          Hon ligger slagen till marken i sitt land;
              ingen reser henne upp.»

005:003 Ty så säger Herren, HERREN:
          Den stad varifrån tusen plägade draga ut
              skall få behålla hundra kvar,
          och den stad varifrån hundra plägade draga ut
              skall få behålla tio kvar,
              i Israels hus.

005:004 Ty så säger HERREN till Israels hus:
          Söken mig, så fån I leva.
005:005 Men söken icke Betel,
          kommen icke till Gilgal,
              och dragen ej bort till Beer-Seba;
          ty Gilgal skall bliva bortfört i fångenskap,
          och Betel skall hemfalla åt fördärvet.

005:006 Söken HERREN så fån I leva;
          varom icke, så skall han komma över Josefs hus lik en eld;
          och elden skall bränna, och ingen skall släcka den,
          till att rädda Betel.
005:007 I som förvandlen rätten till malört
          och slån rättfärdigheten ned till jorden, veten:
005:008 han som har gjort Sjustjärnorna och Orion,
          han som kan förvandla svarta mörkret till morgon
          och göra dagen mörk såsom natten,
          han som kallar på havets vatten
          och gjuter det ut över jorden—
          HERREN är hans namn.
005:009 Och han låter fördärv ljunga ned över starka fästen;
          ja, över fasta borgar kommer fördärv.

005:010 Dessa hata i porten den som försvarar vad rätt är
          och räkna såsom en styggelse den som talar sanning.
005:011 Därför, eftersom I trampen på den arme
          och tagen ifrån honom hans säd såsom skatt, därför hören;
          om I än byggen hus av huggen sten,
          skolen I icke få bo i dem,
          och om I än planteren sköna vingårdar,
          skolen I icke få dricka vin från dem.
005:012 Ty jag vet att edra överträdelser äro många
          och edra synder talrika,
          I den rättfärdiges förtryckare, som tagen mutor
          och vrängen rätten för de fattiga i porten.
005:013 Därför måste den förståndige tiga stilla i denna tid;
          ty det är en ond tid.

005:014 Söken vad gott är, och icke vad ont är,
          på det att I mån leva.
          Då skall Herren, härskarornas Gud,
          vara med eder, såsom I menen honom vara.
005:015 Haten vad ont är, och älsken vad gott är,
          och hållen rätten vid makt i porten;
          kanhända skall då Herren, härskarornas Gud, vara
          nådig mot Josefs kvarleva.

005:016 Därför, så säger HERREN,
          härskarornas Gud, Herren:
          På alla torg skall dödsklagan ljuda,
          och på alla gator skall man ropa: »Ack ve! Ack ve!»
          Åkermännen skall man mana att brista ut i jämmer,
          och dödsklagan skall höjas av dem som äro förfarna i sorgesång;
005:017 ja, i alla vingårdar skall dödsklagan ljuda,
          ty jag skall gå fram mitt ibland eder, säger HERREN.

005:018 Ve eder som åstunden HERRENS dag!
          Vad viljen I med HERRENS dag?
          Den är mörker och icke ljus.
005:019 Då går det, såsom när någon flyr för ett lejon,
          men därvid mötes av en björn,
          och när han då söker tillflykt i sitt hus,
          bliver han stungen av en orm,
          vid det han sätter handen mot väggen.
005:020 Ja, HERRENS dag är mörker och icke ljus,
          den är töcken utan något solsken.

005:021 Jag hatar edra fester, jag är led vid dem,
          och jag finner intet behag i edra högtidsförsamlingar.
005:022 Ty om I än offren åt mig brännoffer, jämte edra spisoffer,
          så har jag dock ingen lust till dem,
          ej heller gitter jag se edra tackoffer av gödda kalvar.
005:023 Hav bort ifrån mig dina sångers buller;
          jag gitter icke höra ditt psaltarspel.
005:024 Men må rätten flöda fram såsom vatten,
          och rättfärdigheten lik en bäck som aldrig sinar.

005:025 Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer
under de fyrtio åren i öknen,
I av Israels hus?

005:026 Så skolen I nu nödgas taga med eder Sickut, eder konung,
          och Kiun, eder avgudabild,
          stjärnguden, som I haven gjort åt eder;
005:027 och jag skall låta eder föras åstad i fångenskap
              ända bortom Damaskus,
          säger han vilkens namn är HERREN,
              härskarornas Gud.

006:001 Ve eder, I säkre på Sion,
          I sorglöse på Samarias berg,
          I ädlingar bland förstlingsfolket,
          I som Israels hus plägar vända sig till!
006:002 Gån åstad till Kalne och sen efter,
          dragen därifrån till Stora Hamat,
          och faren så ned till filistéernas Gat:
          äro de bättre än rikena här,
          eller är deras område större än edert område?
006:003 Ve eder, I som menen att olycksdagen skall vara fjärran,
          men likväl inbjuden våldet att trona hos eder;
006:004 I som liggen på soffor av elfenben
          och haven det makligt på edra bäddar;
          I som äten lamm, utvalda ur hjorden,
          och kalvar, hämtade från gödstallet;
006:005 I som skrålen visor till harpans ljud
          och tänken ut åt eder musikinstrumenter såsom David;
006:006 I som dricken vin ur stora bålar
          och bruken salvor av yppersta olja,
          men icke bekymren eder om Josefs skada!

006:007 Fördenskull skola nu dessa främst föras bort i fångenskap;
de som nu hava det så makligt få då sluta med sitt skrål.

006:008 Herren, HERREN har svurit vid sig själv, säger HERREN,
        härskarornas Gud: Jakobs stolthet är mig en styggelse, och hans
        palatser hatar jag; jag skall giva staden till pris med allt vad
        däri är.
006:009 Och det skall ske, att om än tio män finnas kvar i ett och samma
        hus, så skola de likväl alla dö.
006:010 När sedan en frände till någon av de döda med förbrännarens
        hjälp vill skaffa benen ut ur huset, och därvid ropar till en
        som är i det inre av huset: »Finnes här någon mer än du?», då
        måste denne svara: »Ingen»; och den förre skall då säga: »Rätt
        så, stillhet må råda; ty HERRENS namn får icke bliva nämnt.»

006:011 Ty se, på HERRENS bud
skola de stora husen bliva slagna i spillror
och de små husen i splittror.

006:012 Kunna väl hästar springa uppför en klippbrant,
          eller plöjer man där med oxar?—
          eftersom I viljen förvandla rätten till en giftplanta
          och rättfärdighetens frukt till malört,
006:013 I som glädjen eder över det som är intet värt
          och sägen: »Genom vår egen styrka
          hava vi ju berett oss horn.»

006:014 Ty se, jag skall uppväcka ett folk mot eder, I av Israels hus,
        säger Herren, härskarornas Gud; och de skola förtrycka edert
        land, från det ställe där vägen går till Hamat ända till
        Hedmarksbäcken.

007:001 Följande syn lät Herren, HERREN mig se; Jag såg gräshoppor
        skapas, när sommargräset begynte växa upp; och det var
        sommargräset efter kungsslåttern.
007:002 När så dessa hade ätit upp alla markens örter, sade jag:
        »Herre, HERRE, förlåt. Huru skall Jakob kunna bestå, han som är
        så ringa?»
007:003 Då ångrade HERREN detta. »Det skall icke ske», sade HERREN.

007:004 Följande syn lät Herren, HERREN mig se: Jag såg Herren, HERREN
        nalkas för att utföra sin sak genom eld; och elden förtärde det
        stora djupet och höll på att förtära arvedelslandet.
007:005 Då sade jag: »Herre, HERRE, håll upp. Huru skall Jakob kunna
        bestå, han som är så ringa?»
007:006 Då ångrade HERREN detta. »Icke heller detta skall ske», sade
        Herren, HERREN.

007:007 Följande syn lät han mig se: Jag såg Herren stå på en mur,
        uppförd efter sänklod, och i sin hand höll han ett sänklod.
007:008 Och HERREN sade till mig: »Vad ser du, Amos?» Jag svarade:
        »Ett sänklod.» Då sade Herren: »Se, jag skall hänga upp ett
        sänklod mitt ibland mitt folk Israel; jag kan icke vidare
        tillgiva dem.
007:009 Isaks offerhöjder skola bliva ödelagda och Israels helgedomar
        förstörda, och mot Jerobeams hus skall jag uppresa mig med
        svärdet.»

007:010 Men Amasja, prästen i Betel, sände till Jerobeam, Israels
        konung, och lät säga: »Amos förehar en sammansvärjning mot
        dig, mitt i Israels hus. Landet kan icke härda ut med allt hans
        ordande.
007:011 Ty så har Amos sagt: 'Jerobeam skall dö för svärd, och Israel
        skall föras bort i fångenskap ur sitt land.'»

007:012 Och Amasja sade till Amos: »Du siare, gå din väg och sök din
        tillflykt i Juda land; där må du äta ditt bröd, och där må du
        profetera.
007:013 Men i Betel får du icke vidare profetera, ty det är en
        konungslig helgedom och ett rikets tempel.»
007:014 Då svarade Amos och sade till Amasja: »Jag är varken en profet
        eller en profetlärljunge, jag är en boskapsherde, som lever av
        mullbärsfikon.
007:015 Men HERREN tog mig från hjorden; HERREN sade till mig: 'Gå
        åstad och profetera för mitt folk Israel.'
007:016 Så hör nu HERRENS ord. Du säger: 'Profetera icke mot Israel
        och predika icke mot Isaks hus.'

007:017 Därför säger HERREN så: Din hustru skall bliva en sköka i staden, dina söner och döttrar skola falla för svärd, ditt land skall bliva utskiftat med mätsnöre, själv skall du dö i ett orent land, och Israel skall föras bort i fångenskap ur sitt land.»

008:001 Följande syn lät Herren, HERREN mig se; Jag såg en korg med
        mogen frukt.
008:002 Och han sade: »Vad ser du, Amos?» Jag svarade: »En korg med
        mogen frukt.» Då sade HERREN till mig: »Mitt folk Israel är
        moget till undergång; jag kan icke vidare tillgiva dem.
008:003 Och sångerna i palatset skola på den dagen förbytas i jämmer,
        säger Herren, HERREN; man skall få se lik i mängd, överallt
        skola de ligga kastade; ja, stillhet må råda!»

008:004 Hören detta, I som stån den fattige efter livet
          och viljen göra slut på de ödmjuka i landet,
008:005 I som sägen: »När är då nymånadsdagen förbi,
          så att vi få sälja säd,
          och sabbaten, så att vi få öppna vårt sädesförråd?
          Då vilja vi göra efa-måttet mindre och priset högre
          och förfalska vågen, så att den visar orätt vikt.
008:006 Då vilja vi köpa de arma för penningar
          och den fattige för ett par skor;
          och avfall av säden vilja vi då sälja såsom säd.»

008:007 HERREN har svurit vid Jakobs stolthet:
          Aldrig skall jag förgäta detta allt som de hava gjort.
008:008 Skulle jorden icke darra, när sådant sker,
          och skulle icke alla dess inbyggare sörja?
          Skulle icke hela jorden höja sig såsom Nilen
          och röras upp och åter sjunka såsom Egyptens flod?

008:009 Och det skall ske på den dagen,
          säger Herren, HERREN,
          att jag skall låta solen gå ned i dess middagsglans
          och låta jorden sjunka i mörker mitt på ljusa dagen.
008:010 Jag skall förvandla edra högtider till sorgetider
          och alla edra sånger till klagovisor.
          Jag skall hölja säcktyg kring allas länder
          och göra alla huvuden skalliga.
          Jag skall låta det bliva, såsom när man sörjer ende sonen,
          och låta det sluta med en bedrövelsens dag.

008:011 Se dagar skola komma,
          säger Herren, HERREN,
          då jag skall sända hunger i landet:
          icke en hunger efter bröd,
          icke en törst efter vatten,
          utan efter att höra HERRENS ord.
008:012 Då skall man driva omkring från hav till hav,
          och från norr till öster,
          och färdas hit och dit för att söka efter HERRENS ord,
          men man skall icke finna det.

008:013 På den dagen skola de försmäkta av törst,
          edra sköna jungfrur och edra unga män,
008:014 desamma som nu svärja vid Samariens syndaskuld
          och säga: »Så sant din gud lever, o Dan»,
          och: »Så sant den lever, som man dyrkar i Beer-Seba.»
          De skola falla och icke mer stå upp.

009:001 Jag såg HERREN stå invid altaret, och han sade:
          Slå till pelarhuvudena, så att trösklarna bäva,
          och låt spillrorna falla över huvudet på alla där.
          Deras sista kvarleva skall jag sedan dräpa med svärd.
          Ingen av dem skall kunna undfly,
          ingen av dem kunna rädda sig.
009:002 Om de än bröte sig in i dödsriket,
          så skulle min hand hämta dem fram därifrån;
          och fore de än upp till himmelen,
          så skulle jag störta dem ned därifrån.
009:003 Gömde de sig än på toppen av Karmel,
          så skulle jag där leta fram dem och hämta dem ned;
          och dolde de sig än undan min åsyn
              på havets botten,
          så skulle jag där mana ormen fram
              att stinga dem.
009:004 Om de läte föra sig bort
              i fångenskap av sina fiender,
          skulle jag bjuda svärdet
              att där komma och dräpa dem.
          Ja, jag skall låta mitt öga vila på dem,
          till deras olycka och icke till deras lycka.

009:005 Ty Herren, HERREN Sebaot,
          han som rör vid jorden, då försmälter den av ångest
          och alla dess inbyggare sörja,
          ja, hela jorden höjer sig såsom Nilen
          och sjunker åter såsom Egyptens flod;
009:006 han som bygger sin sal i himmelen
          och befäster sitt valv över jorden,
          han som kallar på havets vatten
          och gjuter det ut över jorden—
          HERREN är hans namn.

009:007 Ären I icke för mig lika med etiopiernas barn,
              I Israels barn?
              säger HERREN.
          Förde jag icke Israel upp
              ur Egyptens land
          och filistéerna ifrån Kaftor
              och araméerna ifrån Kir?

009:008 Se, Herrens, HERRENS ögon äro vända
              mot detta syndiga rike,
          och jag skall förgöra det
              från jordens yta.
          Dock vill jag icke alldeles
              förgöra Jakobs hus,
              säger HERREN.

009:009 Ty se, jag skall låta ett bud utgå,
          att Israels hus må bliva siktat bland alla hednafolken,
          såsom siktades det i ett såll;
          icke det minsta korn skall falla på jorden.
009:010 Alla syndare i mitt folk skola dö för svärdet,
          de som nu säga: »Oss skall olyckan ej nalkas,
          över oss skall den icke komma.»

009:011 På den dagen skall jag upprätta
          Davids förfallna hydda;
          jag skall mura igen dess revor
          och upprätta dess ruiner
          och bygga upp den, sådan den var i forna dagar;
009:012 så att de få taga i besittning vad som är kvar av Edom
          och av alla hedningar som hava uppkallats efter mitt namn,
          säger HERREN, han som skall göra detta.

009:013 Se, dagar skola komma, säger HERREN,
          då plöjaren skall följa skördemannen i spåren,
          och druvtramparen såningsmannen,
          då bergen skola drypa av druvsaft
          och alla höjder skola försmälta.
009:014 Då skall jag åter upprätta mitt folk Israel;
          när de bygga upp sina ödelagda städer,
              skola de ock få bo i dem;
          när de plantera vingårdar,
              skola de ock få dricka vin från dem;
          när de anlägga trädgårdar,
              skola de ock få äta deras frukt.
009:015 Jag skall då plantera dem i deras eget land,
          och de skola icke mer ryckas upp
          ur det land som jag har givit dem,
          säger HERREN, din Gud.

          Ett budskap hava vi hört från HERREN,
              och en budbärare är utsänd bland folken:
          »Upp, ja, låt oss stå upp
              och strida mot det!»

001:002 Se, jag skall göra dig ringa bland folken,
          djupt föraktad skall du bliva.
001:003 Ditt hjärtas övermod har bedragit dig,
          där du sitter ibland bergsklyftorna
              i den höga boning
          och säger i ditt hjärta:
              »Vem kan störta mig ned till jorden?»
001:004 Om du än byggde ditt näste så högt uppe som örnen,
          ja, om det än bleve förlagt mitt ibland stjärnorna,
              så skulle jag dock störta dig ned därifrån, säger HERREN.

001:005 När tjuvar komma över dig,
              och rövare om natten,
              ja då är det förbi med dig.
          Sannerligen, de skola stjäla så mycket dem lyster.
          När vinbärgare komma över dig,
              sannerligen, en ringa efterskörd skola de lämna kvar.
001:006 Huru genomsökt skall icke Esau bliva,
              huru skola ej hans dolda skatter letas fram!
001:007 Ut till gränsen skola de driva dig,
              alla dina bundsförvanter;
          dina vänner skola svika dig
              och skola taga väldet över dig.
          I stället för att giva dig bröd
              skola de lägga en snara på din väg,
              där du icke kan märka den.

001:008 Sannerligen, på den dagen, säger HERREN
          skall jag förgöra de vise i Edom
          och allt förstånd på Esaus berg.
001:009 Dina hjältar, o Teman, skola då bliva slagna av förfäran;
          och så skall var man på Esaus berg
          bliva utrotad och dräpt.

001:010 Ja, för det våld du övade mot din broder Jakob
              skall du höljas med skam
              och bliva utrotad till evig tid.
001:011 På den dag då du lämnade honom i sticket,
              på den dag då främlingar
              förde bort hans gods
          och utlänningar drogo in genom hans port
          och kastade lott om Jerusalem,
          då var ju ock du såsom en av dem.

001:012 Men se icke så med lust på din broders dag,
              på hans motgångs dag;
          gläd dig icke så över Juda barn
              på deras undergångs dag;
          spärra icke upp munnen så stort
              på nödens dag.
001:013 Drag icke in genom mitt folks port
              på deras ofärds dag;
          se ej så hans olycka med lust, också du,
              på hans ofärds dag;
          och räck icke ut din hand efter hans gods
              på hans ofärds dag.
001:014 Ställ dig icke vid vägskälet
              för att nedgöra hans flyktingar,
          och giv icke hans undsluppna till pris
              på nödens dag.

001:015 Ty HERRENS dag är nära
              för alla hednafolk.
          Såsom du har gjort,
              så skall man ock göra mot dig;
          dina gärningar skola komma tillbaka
              över ditt eget huvud.
001:016 Ja, såsom I haven druckit
              på mitt heliga berg,
          så skola ock alla hednafolk
              få dricka beständigt,
          de skola få dricka kalken i botten
              och bliva såsom hade de ej varit till.

001:017 Men på Sions berg skall finnas en räddad skara,
              och det skall vara en helig plats;
          och Jakobs hus skall åter få råda
              över sina besittningar.
001:018 Då skall Jakobs hus bliva en eld
              och Josefs hus en låga,
          och Esaus hus skall varda såsom strå,
              och de skola antända det och förtära det,
          och ingen skall slippa undan av Esaus hus;
              ty så har HERREN talat.

001:019 Och Sydlandets folk skall taga Esaus berg i besittning, och
        Låglandets folk skall taga filistéernas land; ja, också Efraims
        mark skall man taga i besittning, så ock Samariens mark. Och
        Benjamin skall taga Gilead.
001:020 Och de bortförda av denna Israels barns här, de som bo i Kanaan
        allt intill Sarefat, så ock de bortförda från Jerusalem, de som
        leva i Sefarad, dessa skola taga Sydlandets städer i besittning.
001:021 Och frälsare skola draga upp på Sions berg till att döma Esaus
        berg. Och så skall riket vara HERRENS.

001:001 Och HERRENS ord kom till Jona, Amittais son; han sade:
001:002 »Stå upp och begiv dig till Nineve, den stora staden, och
        predika för den; ty deras ondska har kommit upp inför mitt
        ansikte.»
001:003 Men Jona stod upp och ville fly till Tarsis, undan HERRENS
        ansikte. Och han for ned till Jafo och fann där ett skepp som
        skulle gå till Tarsis. Och sedan han hade erlagt betalning för
        resan, steg han ombord därpå för att fara med till Tarsis,
        undan HERRENS ansikte.

001:004 Men HERREN sände en stark vind ut över havet, så att en stark
        storm uppstod på havet; och skeppet var nära att krossas.
001:005 Då betogos sjömännen av fruktan och ropade var och en till sin
        gud; och vad löst som fanns i skeppet kastade de i havet för att
        bereda sig lättnad. Men Jona hade gått ned i det inre av
        fartyget och låg där i djup sömn.
001:006 Då gick skepparen till honom och sade till honom: »Huru kan du
        sova så? Stå upp och åkalla din Gud. Kanhända skall den Guden
        tänka på oss, så att vi icke förgås.»

001:007 Och folket sade till varandra: »Välan, låt oss kasta lott, så
        att vi få veta för vems skull denna olycka har kommit över oss.»
        När de så kastade lott, föll lotten på Jona.
001:008 Då sade de till honom: »Säg oss för vems skull denna olycka har
        kommit över oss. Vad är ditt ärende, och varifrån kommer du?
        Från vilket land och av vad folk är du?»
001:009 Han svarade den; »Jag är en hebré, och jag dyrkar HERREN,
        himmelens Gud, som har gjort havet och det torra.»
001:010 Då betogos männen av stor fruktan och sade till honom: »Vad är
        det du har gjort!» Ty männen fingo genom det han berättade dem
        veta att han flydde undan HERRENS ansikte.
001:011 Och de sade till honom: »Vad skola vi göra med dig, så att
        havet stillar sig för oss?» Ty havet stormade mer och mer.
001:012 Då svarade han dem: »Tagen mig och kasten mig i havet, så skall
        havet stillas för eder; ty jag vet att det är för min skull som
        denna starka storm har kommit över eder.»

001:013 Och männen strävade med all makt att komma tillbaka till land,
        men de kunde icke; ty havet stormade mer och mer emot dem.
001:014 Då ropade de till HERREN och sade: »Ack HERRE, låt oss icke
        förgås för denne mans själs skull, och låt icke oskyldigt blod
        komma över oss. Ty du, HERRE, har gjort såsom dig täckes.»
001:015 Därefter togo de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig
        havets raseri.
001:016 Och männen betogos av stor fruktan för HERREN, och de offrade
        slaktoffer åt HERREN och gjorde löften.

002:001 Men HERREN sände en stor fisk, som slukade upp Jona. Och Jona
var i fiskens buk tre dagar och tre nätter.

          »Jag åkallade HERREN i min nöd,
              och han svarade mig;
          från dödsrikets buk ropade jag,
              och du hörde min röst.

002:004 Du kastade mig i djupet, mitt i havet,
              och strömmen omslöt mig,
          alla dina svallande böljor
              gingo över mig.
002:005 Jag tänkte då: 'Jag är bortdriven
              ifrån dina ögon.'
          Men jag skall åter få skåda upp
              mot ditt heliga tempel.

002:006 Vatten omvärvde mig in på livet,
              djupet omslöt mig;
          sjögräs omsnärjde mitt huvud.
002:007 Till bergens grund sjönk jag ned,
          jordens bommar slöto sig bakom mig för evigt.

          Men du förde min själ upp ur graven,
              HERRE, min Gud.
002:008 När min själ försmäktade i mig,
              då tänkte jag på HERREN,
          och min bön kom till dig,
              i ditt heliga tempel.

002:009 De som hålla sig till fåfängliga avgudar,
              de låta sin nåds Gud fara.
002:010 Men jag vill offra åt dig,
              med högljudd tacksägelse;
          vad jag har lovat vill jag infria;
              frälsningen är hos HERREN!»

003:001 Och HERRENS ord kom för andra gången till Jona; han sade:
003:002 »Stå upp och begiv dig till Nineve, den stora staden, och
        predika för den vad jag skall tala till dig.»
003:003 Då stod Jona upp och begav sig till Nineve, såsom HERREN hade
        befallt. Men Nineve var en stor stad inför Gud, tre dagsresor
        lång.
003:004 Och Jona begav sig på väg in i staden, en dagsresa, och
        predikade och sade: »Det dröjer ännu fyrtio dagar, så skall
        Nineve bliva omstörtat.»

003:005 Då trodde folket i Nineve på Gud, och lyste ut en fasta och
        klädde sig i sorgdräkt, både stora och små.
003:006 Och när saken kom för konungen i Nineve, stod han upp från sin
        tron och lade av sin mantel och höljde sig i sorgdräkt och satte
        sig i aska.
003:007 Sedan utropade och förkunnade man i Nineve, enligt konungens och
        hans stores påbud, och sade: »Ingen människa må smaka något,
        icke heller något djur, vare sig av fäkreaturen eller
        småboskapen; de må icke föras i bet, ej heller vattnas.
003:008 Och både människor och djur skola hölja sig i sorgdräkt och ropa
        till Gud med all makt. Och var och en må vända om från sin onda
        väg och från den orätt som han har haft för händer.
003:009 Vem vet, kanhända vänder Gud då om och ångrar sig och vänder sig
        ifrån sin vredes glöd, så att vi icke förgås.»

003:010 Då nu Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg,
ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och
han gjorde icke så.

004:001 Men detta förtröt Jona högeligen, och hans vrede upptändes.
004:002 Och han bad till HERREN och sade: »Ack Herre, var det icke
        detta jag tänkte, när jag ännu var i mitt land! Därför ville
        jag ock i förväg fly undan till Tarsis. Jag visste ju att du är
        en nådig och barmhärtig Gud, långmodig och stor i mildhet, och
        sådan att du ångrar det onda.
004:003 Så tag nu, Herre, mitt liv ifrån mig; ty jag vill hellre vara
        död än leva.»
004:004 Men HERREN sade: »Menar du att du har skäl till att vredgas?»

004:005 Och Jona gick ut ur staden och stannade öster om staden; där
        gjorde han sig en hydda och satt i skuggan därunder, för att se
        huru det skulle gå med staden.
004:006 Och HERREN Gud lät en ricinbuske skjuta upp över Jona, för att
        den skulle giva skugga åt hans huvud och hjälpa honom ur hans
        förtrytelse; och Jona gladde sig högeligen över ricinbusken.

004:007 Men dagen därefter, när morgonrodnaden gick upp, sände Gud
        maskar som frätte ricinbusken, så att den vissnade.
004:008 När sedan solen hade gått upp, sände Gud en brännande östanvind,
        och solen stack Jona på huvudet, så att han försmäktade. Då
        önskade han sig döden och sade: »Jag vill hellre vara död än
        leva.»

004:009 Men Gud sade till Jona: »Menar du att du har skäl till att
        vredgas för ricinbuskens skull?» Han svarade: »Jag må väl hava
        skäl att vredgas till döds.»
004:010 Då sade HERREN: »Du ömkar dig över ricinbusken, som du icke har
        haft någon möda med och icke har dragit upp, som kom till på en
        natt och förgicks efter en natt.
004:011 Och jag skulle icke ömka mig över Nineve, den stora staden, där
        mer än ett hundra tjugu tusen människor finnas, som icke förstå
        att skilja mellan höger och vänster, och därtill djur i
        myckenhet!»

001:001 Detta är HERRENS ord som kom till morastiten Mika i Jotams,
Ahas' och Hiskias, Juda konungars, tid, vad han skådade angående
Samaria och Jerusalem.

001:002 Hören, I folk, allasammans;
          akta härpå, du jord med allt vad på dig är.
          Och vare Herren, HERREN ett vittne mot eder,
          Herren i sitt heliga tempel.
001:003 Ty se, HERREN träder
              ut ur sin boning,
          han far ned och går fram
              över jordens höjder.
001:004 Bergen smälta under hans fötter,
          och dalar bryta sig fram—
          såsom vaxet gör för elden,
          såsom vattnet, när det störtar utför branten.

001:005 Genom Jakobs överträdelse sker allt detta
              och genom Israels hus' synder.
          Vem är då upphovet till Jakobs överträdelse?
              Är det icke Samaria?
          Och vem till Juda offerhöjder?
              Är det icke Jerusalem?

001:006 Så skall jag då göra Samaria till en stenhop på marken,
              till en plats för vingårdsplanteringar;
          jag skall vräka hennes stenar ned i dalen,
              och hennes grundvalar skall jag blotta.
001:007 Alla hennes beläten skola bliva krossade,
          alla hennes skökoskänker uppbrända i eld,
          alla hennes avgudar skall jag förstöra;
          ty av skökolön har hon hopsamlat dem,
          och skökolön skola de åter bliva.

001:008 Fördenskull måste jag klaga och jämra mig,
          jag måste gå barfota och naken;
          jag måste upphäva klagoskri såsom en schakal
          och sorgelåt såsom en struts.
001:009 Ty ohelbara äro hennes sår;
              slaget har nått ända till Juda,
          det har drabbat ända till mitt folks port,
              ända till Jerusalem.

001:010 Förkunnen det icke i Gat;
              gråten icke så bittert.
          I Bet-Leafra
              vältrar jag mig i stoftet.
001:011 Dragen åstad,
              I Safirs invånare,
              i nakenhet och skam.
          Saanans invånare
              våga sig icke ut.
          Klagolåten i Bet-Haesel
              tillstädjer eder ej att dröja där.
001:012 Ty Marots invånare
              våndas efter tröst;
          ned ifrån HERREN
              har ju en olycka kommit,
              intill Jerusalems port.
001:013 Spännen travare för vagnen,
              I Lakis' invånare,
          I som voren upphovet
              till dottern Sions synd;
          ty hos eder var det
              som Israels överträdelser först funnos.
001:014 Därför måste du giva skiljebrev
              åt Moreset-Gat.
          Husen i Aksib
              hava för Israels konungar
              blivit såsom en försinande bäck.
001:015 Ännu en gång skall jag låta
              erövraren komma över eder,
              I Maresas invånare.
          Ända till Adullam
              skall Israels härlighet komma.
001:016 Raka dig skallig och skär av ditt hår,
              i sorg över barnen, som voro din lust;
          gör ditt huvud så kalt som gamens,
              ty de skola föras bort ifrån dig.

002:001 Ve dessa som tänka ut vad fördärvligt är
              och bereda vad ont är på sina läger,
          och som sätta det i verket, så snart morgonen gryr,
          allenast det står i deras makt;
002:002 dessa som hava begärelse till sin nästas åkrar och röva dem,
              eller till hans hus och tillägna sig dem;
          dessa som öva våld mot både människor och hus,
              mot både ägare och egendom!

002:003 Därför säger HERREN så: Se, jag tänker ut mot detta släkte vad
        ont är; och I skolen icke kunna draga eder hals därur, ej heller
        skolen I sedan gå så stolta, ty det bliver en ond tid.
002:004 På den dagen skall man stämma upp en visa över eder och sjunga
        en sorgesång; man skall säga:

          »Det är ute med oss, vi äro förstörda i grund!
          Mitt folks arvslott bliver nu given åt en annan.
          Ja i sanning, den ryckes ifrån mig,
          och åt avfällingar utskiftas våra åkrar.»

002:005 Så sker det att hos dig icke mer finnes någon som får spänna mätsnöre över en lott i HERRENS församling.

002:006 »Hören då upp att predika», så är deras predikan; »om sådant får man icke predika; det är ju ingen ände på smädelser!»

002:007 Är detta ett tillbörligt tal, du Jakobs hus?
          Har då HERREN varit snar till vrede?
              Hava hans gärningar visat något sådant?
          Äro icke fastmer mina ord milda
              mot den som vandrar redligt?

002:008 Men nu sedan en tid
              uppreser sig mitt folk såsom en fiende.
          I sliten manteln bort
              ifrån kläderna på människor
          som trygga gå sin väg fram
              och ej vilja veta av strid.
002:009 Mitt folks kvinnor driven I ut
              från de hem där de hade sin lust;
          deras barn beröven I för alltid
              den berömmelse de hade av mig.

002:010 Stån upp och gån eder väg!
              Här skolen I icke hava någon vilostad,
          för eder orenhets skull, som drager i fördärv,
              ja, i gruvligt fördärv.
002:011 Om någon som fore
              med munväder och falskhet
              sade i sin lögnaktighet:
          »Jag vill predika för dig
              om vin och starka drycker»—
          det vore en predikare
              för detta folk!

002:012 Jag vill församla dig, Jakob,
              ja, hela ditt folk.
          Jag vill hämta tillhopa
              Israels kvarlevor,
          jag vill föra dem tillsammans
              såsom fåren till fållan,
          såsom en hjord till dess betesmark,
              så att där uppstår ett gny av människor.
002:013 En vägbrytare drager ut framför dem;
              de bryta sig igenom och tåga fram,
              genom porten vandra de ut.
          Deras konung tågar framför dem,
              HERREN går i spetsen för dem.

003:001 Och jag sade:
          Hören, I Jakobs hövdingar
          och I furstar av Israels hus.
          Tillkommer det ej eder att veta vad rätt är,
003:002 I som haten det goda
              och älsken det onda,
          I som sliten huden av kroppen på människorna
              och köttet från deras ben?

003:003 Men eftersom dessa äta mitt folks kött
          och riva huden av deras kropp
          och bryta sönder deras ben,
          för att stycka dem likasom det man kastar i grytan,
          ja, likasom kött som lägges i kitteln,
003:004 därför skall HERREN icke svara dem,
          när de ropa till honom;
          han skall dölja sitt ansikte för dem på den tiden,
          för deras onda väsendes skull.

003:005 Så talar HERREN mot de profeter
          som föra mitt folk vilse,
          mot dem som ropa: »Allt står väl till!»,
          så länge de hava något att tugga med sina tänder,
          men båda upp folket till helig strid
          mot den som ej giver dem något i gapet.
003:006 Därför skall natt komma över eder, så att det bliver slut på
                                   edra syner,
          och mörker, så att det bliver slut på edra spådomar.

          Ja, solen skall gå ned över profeterna
          och dagen varda mörk över dem.
003:007 Siarna skola stå där med skam,
              och spåmännen skola få blygas;
          de skola alla nödgas skyla sitt skägg,
          då nu intet svar mer kommer från Gud.

003:008 Men jag, jag är uppfylld med kraft,
              ja, med HERRENS Ande,
              med rättsinne och frimodighet,
          så att jag kan förkunna för Jakob hans överträdelse
              och för Israel hans synd.
003:009 Hören då detta,
              I hövdingar av Jakobs hus
              och I furstar av Israels hus,
          I som hållen för styggelse vad rätt är
              och gören krokigt allt vad rakt är,
003:010 I som byggen upp Sion med blodsdåd
          och Jerusalem med orättfärdighet—
003:011 den stad vars hövdingar döma för mutor,
          vars präster undervisa för betalning,
          och vars profeter spå för penningar,
          allt under det de stödja sig på HERREN och säga:
          »Är icke HERREN mitt ibland oss?
          Olycka skall ej komma över oss.»

003:012 Därför skall för eder skull Sion varda upplöjt till en åker
och Jerusalem bliva en stenhop
och tempelberget en skogbevuxen höjd.

004:001 Men det skall ske i kommande dagar
          att det berg där HERRENS hus är
          skall stå där fast grundat, ypperst ibland bergen,
          och vara upphöjt över andra höjder;
          och folk skall strömma ditupp,
004:002 ja, många hednafolk skola gå åstad
              och skola säga:
          »Upp, låt oss draga åstad
              till HERRENS berg,
              upp till Jakobs Guds hus,
          för att han må undervisa oss om sina vägar,
              så att vi kunna vandra på hans stigar.»
          Ty från Sion skall lag utgå,
          och HERRENS ord från Jerusalem.
004:003 Och han skall döma mellan många folk
          och skipa rätt åt mäktiga hednafolk,
              ända bort i fjärran land.
          Då skola de smida sina svärd till plogbillar
          och sina spjut till vingårdsknivar.
          Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra
          och icke mer lära sig att strida.
004:004 Och var och en skall sitta under sitt vinträd
          och sitt fikonträd, och ingen skall förskräcka honom;
          ty så har HERREN Sebaots mun talat.

004:005 Ja, alla andra folk vandra vart och ett i sin guds namn, men vi vilja vandra i HERRENS, vår Guds, namn, alltid och evinnerligen.

004:006 På den dagen, säger HERREN,
              skall jag församla de haltande
          och hämta tillhopa de fördrivna
              och dem som jag har hemsökt med olyckor.
004:007 Och jag skall låta de haltande bliva en kvarleva
          och de långt bort förjagade ett mäktigt folk;
          och HERREN skall vara konung över dem
              på Sions berg
              från nu och till evig tid.
004:008 Och du Herdetorn,
              du dotter Sions kulle,
              till dig skall det komma,
          ja, till dig skall det återvända, det forna herradömet,
          dottern Jerusalems konungavälde.

004:009 Men varför skriar du nu så högt?
          Finnes då ingen konung i dig,
          har du icke mer någon rådklok man,
          eftersom ångest, lik en barnaföderskas, har gripit dig?
004:010 Ja, väl må du vrida dig i födslosmärtor
              såsom en barnaföderska, du dotter Sion;
          ty nu måste du ut ur staden,
              du måste bo på öppna fältet;
          ja, du skall komma ända till Babel—
              där skall du finna räddning,
          där skall HERREN förlossa dig
              ur dina fienders hand.

004:011 Nu hava många hednafolk
              församlat sig mot dig,
          och de säga: »Må hon varda skändad,
              så att våra ögon få skåda med lust på Sion.»
004:012 Men dessa känna icke
              HERRENS tankar,
          de förstå icke hans rådslut,
          att han har samlat dem såsom kärvar till tröskplatsen.
004:013 Upp då och tröska, du dotter Sion!
          Ty jag skall giva dig horn av järn
          och giva dig klövar av koppar,
          för att du må sönderkrossa många folk.
          Och deras byte skall du giva till spillo åt HERREN
          och deras skatter åt hela jordens HERRE.

005:001 Nu må du samla dina skaror, du skarornas stad.
          Bålverk har man rest upp mot oss;
          Israels domare slår man
              med ris på kinden.

005:002 Men du Bet-Lehem Efrata,
          som är så ringa för att vara bland Juda släkter,
          av dig skall åt mig utgå
          en som skall bliva en furste i Israel,
          en vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar,
              forntidens dagar.
005:003 Därför skola de prisgivas
          intill den tid då hon som skall föda har fött;
          då skall återstoden av hans bröder
          få vända tillbaka till Israels barn.
005:004 Och han skall träda fram och vakta sin hjord
              i HERRENS kraft,
          i HERRENS, sin Guds,
              namns höghet;
          och den skall hava ro, ty han skall då vara stor
              intill jordens ändar.
005:005 Och tryggheten skall vara sådan,
          att om Assur vill falla in i vårt land
          och tränga in i våra palats,
          så kunna vi ställa upp mot honom sju herdar,
          ja, åtta furstliga herrar;
005:006 och dessa skola avbeta Assurs land med svärd
          och Nimrods land ända in i dess portar.
          Så skall han rädda oss från Assur,
              om denne vill falla in i vårt land
              och tränga fram över våra gränser.

005:007 Då skall Jakobs kvarleva
          vara bland många folk
          såsom dagg från HERREN,
          såsom en regnskur på gräs,
          vilken icke dröjer för någon mans skull
          eller väntar för människobarns skull.
005:008 Och Jakobs kvarleva skall då vara bland hedningarna,
          mitt ibland många folk,
          såsom ett lejon bland boskap i skogen,
          såsom ett ungt lejon bland fårhjordar,
          vilket förtrampar, var det går fram,
          och griper sitt rov utan räddning.

005:009 Ja, må din hand vara upplyft över dina ovänner,
och må alla dina fiender bliva utrotade!

005:010 Och det skall ske på den dagen, säger HERREN,
          att jag skall utrota dina hästar ur ditt land
          och förstöra dina vagnar;
005:011 jag skall utrota städerna i ditt land
          och riva ned alla dina fästen;
005:012 jag skall utrota all trolldom hos dig,
          och inga teckentydare skola mer träffas hos dig;
005:013 jag skall utrota dina beläten
              och dina stoder ur ditt land,
          så att du icke mer skall tillbedja
              dina händers verk;
005:014 jag skall omstörta dina Aseror
              och skaffa dem bort ur ditt land;
              och dina städer skall jag ödelägga.
005:015 Och i vrede och förtörnelse
              skall jag utkräva hämnd av hednafolken,
              dem som icke hava varit hörsamma.

006:001 Hören vad HERREN säger: Stå upp och utför din sak inför bergen, och låt höjderna höra din röst.

006:002 Ja, hören HERRENS sak, I berg och I fasta klippor, jordens grundvalar! Ty HERREN har sak mot sitt folk, och med Israel vill han gå till rätta.

006:003 Mitt folk, vad har jag gjort mot dig,
          och varmed har jag betungat dig? Svara mig!
006:004 Jag förde dig ju upp ur Egyptens land,
          och ur träldomshuset förlossade jag dig;
          och Mose, Aron och Mirjam
          lät jag gå framför dig.
006:005 Mitt folk, kom ihåg vad Balak,
          konungen i Moab, hade i sinnet,
          och vad Bileam, Beors son, svarade honom;
          kom ihåg huru det var mellan Sittim och Gilgal,
          och lär dig så förstå HERRENS rättfärdighets gärningar.

006:006 Varmed skall jag träda fram inför HERREN,
          och varmed böja mig ned inför Gud i höjden?
          Skall jag träda fram inför honom med brännoffer,
          med årsgamla kalvar?
006:007 Har HERREN behag till vädurar i tusental,
          till oljeströmmar i tiotusental?
          Skall jag giva min förstfödde till offer för min överträdelse,
          min livsfrukt till syndoffer för min själ?
006:008 Nej, vad gott är har han kungjort för dig, o människa.
          Ty vad annat begär HERREN av dig,
          än att du gör vad rätt är och vinnlägger dig om kärlek
          och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?

006:009 Hör huru HERREN ropar till staden!
Ja, säll är den som aktar på ditt namn.
Hören om straffet, och vem han är, som har bestämt det.

006:010 Kunna ogudaktighetens skatter framgent
          få stanna i den ogudaktiges hus?
          Kan där få finnas ett undermåligt efa-mått,
          värt att förbannas?
006:011 Vore jag rättfärdig, om jag fördroge orätt våg
          och falska vikter i pungen,
006:012 om de rika i staden finge vara fulla av orättrådighet,
          om dess invånare finge tala lögn
          och hava falsk tunga i sin mun?

006:013 Nej, och därför måste jag slå dig med oläkliga sår,
          hemsöka dig med förödelse för dina synders skull.
006:014 När du äter något,
              skall du icke bliva mätt,
              och tomhet skall råda i din buk.
          Vad du skaffar undan
              skall du ändå icke kunna rädda,
          och vad du räddar
              skall jag giva åt svärdet.
006:015 Du skall så,
              men icke få skörda;
          du skall pressa oliver,
              men icke få smörja din kropp med oljan,
          du skall pressa ut druvmust,
              men icke få dricka vinet.

006:016 Vid Omris stadgar håller man fast, man efterföljer alla Ahabs hus' gärningar; ty efter dessas rådslag är det I vandren. Därför skall jag göra dig till ett föremål för häpnad, och invånarna i staden till ett mål för begabberi; ja, mitt folks smälek skolen I få bära.

007:001 Ve mig! Det är mig,
          såsom när frukten är insamlad om sommaren,
          eller såsom när efterskörden efter vinbärgningen är slut
          och ingen druvklase mer finnes att äta,
          intet förstlingsfikon av dem jag hade haft lust till.
007:002 De fromma äro försvunna ur landet,
          och ingen redlig man finnes bland människorna.
          Alla ligga de på lur efter blod;
          envar vill fånga den andre i sitt nät.
007:003 Till att främja det onda äro deras händer redo:
          fursten begär gåvor,
              och domaren står efter vinning;
          den mäktige kräver öppet
              vad honom lyster;
          så bedriva de vrånghet.
007:004 Den bäste ibland dem är såsom ett törnsnår,
              den redligaste värre än en taggig häck.
          Men när dina siares dag är inne,
              ja, när hemsökelsen når dig,
          då skall bestörtning komma ibland dem.

007:005 Man får icke tro på någon vän,
              icke lita på någon förtrogen;
          för henne som vilar i din famn
              måste du vakta din muns dörrar.
007:006 Ty sonen föraktar sin fader,
          dottern sätter sig upp mot sin moder,
          sonhustrun mot sin svärmoder,
          och envar har sitt eget husfolk till fiender.

007:007 Men jag vill skåda efter HERREN,
          jag vill hoppas på min frälsnings Gud;
          min Gud skall höra mig.
007:008 Glädjens icke över mig, I mina fiender.
              Om jag än har fallit, skall jag dock stå upp igen;
          om jag än sitter i mörkret,
              är dock HERREN mitt ljus.
007:009 Eftersom jag har syndat mot HERREN,
              vill jag bära hans vrede,
          till dess att han utför min sak
              och skaffar mig rätt,
          till dess att han för mig ut i ljuset,
              så att jag med lust får se på hans rättfärdighet.
007:010 När mina fiender se det,
              skola de höljas med skam,
          desamma som säga till mig:
              »Var är nu HERREN, din Gud?»
          Mina ögon skola se med lust på dem;
          ty då skola de bliva nedtrampade
               såsom orenlighet på gatan.

007:011 En dag skall komma, då dina murar skola byggas upp;
          på den dagen skola dina gränser sträcka sig vida.
007:012 På den dagen
              skall man komma till dig
          både från Assur
              och från Egyptens städer,
          ja från Egypten
              och ända ifrån floden,
          och från hav till hav,
              och från berg till berg.
007:013 Men eljest skall jorden bliva en ödemark
              för sina inbyggares skull;
          det skall vara deras gärningars frukt.

007:014 Vakta med din stav ditt folk,
              din arvedels hjord,
          så att den får hava sin avskilda boning
              i skogen på Karmel;
          låt den gå i bet i Basan och i Gilead,
              likasom under forna dagar.

007:015 Ja, likasom i de dagar då du drog ut ur Egyptens land
              skall jag låta dem se underbara ting.
007:016 Hedningarna skola se det och komma på skam
              med all sin makt.
          De skola nödgas lägga handen på munnen,
              deras öron skola vara bedövade.
007:017 De skola slicka stoftet såsom ormar;
              lika maskar som kräla på jorden
              skola de med bävan övergiva sina borgar.
          Med förskräckelse skola de söka HERREN, vår Gud;
              Ja, för dig skola de frukta.

007:018 Vem är en sådan Gud som du?—
              du som förlåter
          kvarlevan av din arvedel dess missgärning
              och tillgiver den dess överträdelse,
          du som icke behåller vrede evinnerligen,
          ty du har lust till nåd,
007:019 och du skall åter förbarma dig över oss
              och trampa våra missgärningar under fötterna.
          Ja, du skall kasta alla deras synder
              i havets djup.
007:020 Du skall bevisa trofasthet mot Jakob
              och nåd mot Abraham,
          såsom du med ed har lovat våra fäder
              i forntidens dagar.

001:001 Detta är en utsaga om Nineve, den bok som innehåller elkositen
Nahums syn.

001:002 HERREN är en nitälskande Gud och en hämnare,
ja, en hämnare är HERREN, en som kan vredgas.

001:003 HERREN är långmodig, men han är stor i kraft,
och ingalunda låter han någon bliva ostraffad.

HERREN har sin väg i storm och oväder
och molnen äro dammet efter hans fötter.

001:004 Han näpser havet och låter det uttorka
och alla strömmar låter han sina bort.

001:007 HERREN är god, ett värn i nödens tid,
och han låter sig vårda om dem som förtrösta på honom.

001:008 Men genom en störtflod gör han ände
på platsen där den staden står,
och hans fiender förföljas av mörker.

001:009 Ja, på edert anslag mot HERREN gör han ände, icke två gånger behöver hemsökelsen drabba.

001:010 Ty om de ock äro hopslingrade såsom törnsnår
och så fulla av livssaft, som deras dryck är av must,
skola de likväl alla förbrännas såsom torrt strå.

001:011 Ty från dig drog ut en man
som hade onda anslag mot HERREN,
en vilkens rådslag voro fördärv.

001:012 Så säger HERREN: »Huru starka och huru många de ock må vara, skola de ändå mejas av och försvinna; och om jag förr har plågat dig, så skall jag nu ej göra det mer.

001:013 Ty nu skall jag bryta sönder de ok han har lagt på dig, och hans band skall jag slita av.»

001:014 Men om dig bjuder HERREN så
          »Ingen avkomma av ditt namn skall mer få finnas.
          Ur dina gudars hus skall jag utrota alla beläten,
              både skurna och gjutna.
          En grav bereder jag åt dig, ty på skam har du kommit.»

001:015 Se, över bergen nalkas glädjebudbärarens fötter
              hans som förkunnar frid:
          »Fira dina högtider, Juda,
              infria dina löften.
          Ty ej mer skall fördärvaren draga fram mot dig;
              han varder förgjord i grund.»

002:001 En folkförskingrare drager upp mot dig;
              bevaka dina fästen.
          Speja utåt vägen, omgjorda dina länder
              bruka din kraft, så mycket du förmår.
002:002 Ty HERREN vill återställa Jakobs höghet
              såsom Israels höghet,
          då nu plundrare så hava ödelagt dem
              och så fördärvat deras vinträd.

002:003 Hans hjältars sköldar äro färgade röda,
              stridsmännen gå klädda i scharlakan;
          vagnarna gnistra av eld,
              när han gör dem redo till strid;
              och man skakar lansar av cypressträ.
002:004 På vägarna storma vagnarna fram,
              de köra om varandra på fälten;
          såsom bloss äro de att skåda
              lika ljungeldar fara de åstad.
002:005 Han vet nogsamt vilka väldiga kämpar han äger;
              de störta överända, där de rusa framåt.
          De hasta mot stadens murar,
              och stormtaken göras redo.
002:006 Strömportarna måste öppna sig,
              och palatset försmälter av ångest.

002:007 Ja, domen står fast:
              hon bliver blottad, bortsläpad;
          hennes tärnor måste sucka
              likasom duvor
              och slå sig för sitt bröst.
002:008 I all sin tid var Nineve
              lik en vattenrik damm,
              men nu flyr vattnet bort.
          »Stannen! Stannen!»—
              Nej, ingen vänder sig om.

002:009 Röven nu silver,
              röven guld.
          Här finnas skatter utan ände,
              överflöd på alla
              dyrbara håvor.

002:010 Ödeläggelse och förödelse och förstörelse!
          Förfärade hjärtan
              och skälvande knän!
          Darrande länder allestädes!
          Allas ansikten hava skiftat färg.

002:011 Var är nu lejonens kula,
          den plats där de unga lejonen förtärde sitt rov,
          där lejonet och lejoninnan hade sin gång,
          där lejonungen gick omkring,
          utan att någon skrämde bort den?
002:012 Var är lejonet som tog rov, så mycket dess ungar ville hava,
              och dödade åt sina lejoninnor,
          ja, uppfyllde sina hålor med rov
              och sina kulor med rövat gods?

002:013 Se, jag skall vända mig mot dig, säger HERREN Sebaot; dina vagnar skall jag låta gå upp i rök, och dina unga lejon skall svärdet förtära. Jag skall utrota ditt rövade gods från jorden och man skall ej mer höra dina sändebuds röst

003:001 Ve dig, du blodstad,
alltigenom så full av lögn och våld,
du som aldrig upphör att röva!

003:002 Hör, piskor smälla!
              Hör, vagnshjul dåna!
          Hästar jaga fram,
              och vagnar rulla åstad.
003:003 Ryttare komma i fyrsprång;
              svärden ljunga,
              och spjuten blixtra.
          Slagna ser man i mängd
              och lik i stora hopar;
          igen ände är på döda,
              man stupar över döda.

003:004 Allt detta för den myckna otukt hon bedrev, hon, den fagra och trollkunniga skökan, som prisgav folkslag genom sin otukt och folkstammar genom sina trolldomskonster.

003:005 Se, jag skall vända mig mot dig,
          säger HERREN Sebaot;
          jag skall lyfta upp ditt mantelsläp över ditt ansikte
          och låta folkslag se din blygd
          och konungariken din skam.
003:006 Och jag skall kasta på dig vad styggeligt är,
          jag skall låta dig bliva föraktad,
          ja, göra dig till ett skådespel.
003:007 Var och en som ser dig skall sky dig
          och skall säga: »Nineve är ödelagt, men vem kan ömka det?»
          Ja, var finner man någon som vill trösta dig?

003:008 Är du då bättre än No-Amon,
              hon som tronade vid Nilens strömmar,
              omsluten av vatten—
          ett havets fäste,
              som hade ett hav till mur?
003:009 Etiopier i mängd
              och egyptier utan ände,
          putéer och libyer
          voro dig till hjälp.
003:010 Också hon måste ju
              gå i landsflykt och fångenskap,
          också hennes barn blevo krossade
              i alla gathörn;
          om hennes ädlingar
              kastade man lott,
          och alla hennes stormän
              blevo fängslade med kedjor

003:011 Så skall ock du bliva drucken
              och sjunka i vanmakt;
          också du skall få leta
              efter något värn mot fienden.
003:012 Alla dina fästen
              likna fikonträd med brådmogen frukt:
          vid minsta skakning
              falla de i munnen på den som vill äta dem.
003:013 Se, ditt manskap
              är hos dig såsom kvinnor;
          ditt lands portar stå vidöppna
              för dina fiender;
          eld förtär dina bommar.

003:014 Hämta dig vatten
              till förråd under belägringen,
              förstärk dina fästen.
          Stig ned i leran
              och trampa i murbruket;
              grip till tegelformen.
003:015 Bäst du står där, skall elden förtära dig
              och svärdet utrota dig.
          Ja, såsom av gräsmaskar skall du bliva uppfrätt,
              om du ock själv samlar skaror så talrika som gräsmaskar,
          skaror så talrika som gräshoppor.
003:016 Om du ock har krämare
              flera än himmelens stjärnor,
          så vet: gräsmaskarna fälla sina vingars höljen
              och flyga bort.
003:017 Ja, dina furstar äro såsom gräshoppor
              och dina hövdingar såsom gräshoppssvärmar:
          de stanna inom murarna,
              så länge det är svalt,
          men när solen kommer fram,
              då fly de bort,
          och sedan vet ingen
              var de finnas.

003:018 Dina herdar hava slumrat in,
              du Assurs konung;
              dina väldige ligga i ro.
          Ditt folk är förstrött
              uppe på bergen,
              och ingen församlar det.
003:019 Det finnes ingen bot för din skada
              oläkligt är ditt sår.
          Alla som höra vad som har hänt dig
              klappa i händerna över dig.
          Ty över vem gick ej
              din ondska beständigt?

001:002 Huru länge, HERRE, skall jag ropa,
              utan att du hör
          klaga inför dig över våld,
              utan att du frälsar?
001:003 Varför låter du mig se sådan ondska?
              Huru kan du själv skåda på sådan orättrådighet,
          på det fördärv och det våld jag har inför mina ögon?
          Så uppstår ju kiv, och så upphäva sig trätor.
001:004 Därigenom bliver lagen vanmäktig,
          och rätten kommer aldrig fram.
          Ty den ogudaktige snärjer den rättfärdige;
          så framstår rätten förvrängd.

001:005 Sen efter bland hedningarna och skåden;
              häpnen, ja, stån där med häpnad
          Ty en gärning utför han i edra dagar,
          som I icke skolen tro, när den förtäljes.

001:006 Ty se, jag skall uppväcka kaldéerna
          det bistra och oförvägna folket,
          som drager ut så vitt som jorden når
          och inkräktar boningar som icke äro deras.
001:007 Det folket är förskräckligt och fruktansvärt;
          rätt och myndighet tager det sig självt.
001:008 Dess hästar äro snabbare än pantrar
          och vildare än vargar om aftonen;
          dess ryttare jaga fram i fyrsprång.
          Ja, fjärran ifrån komma dess ryttare,
          de flyga åstad såsom örnen,
              när han störtar sig över sitt rov
001:009 Alla hasta de till våld,
          av sin stridslust drivas de framåt;
          och fångar hopa de såsom sand.
001:010 Konungar äro dem ett åtlöje,
          och furstar räkna de för lekverk;
          åt alla slags fästen le de,
          de kasta upp jordvallar och intaga dem.
001:011 Så fara de åstad såsom vinden,
          alltjämt framåt till att åsamka sig skuld;
          ty deras egen kraft är deras gud.

001:012 Är du då icke till av ålder?
          Jo, HERRE, min Gud, min Helige, vi skola ej dö!
          HERRE, till en dom är det du har satt dem,
          och till en tuktan har du berett dem, du vår klippa.
001:013 Du vilkens ögon äro för rena för att se på det onda,
          du som icke lider att skåda på orättrådighet,
          huru kan du ändå skåda på dessa trolösa människor
          och tiga stilla, när den ogudaktige fördärvar
          den som har rätt mot honom?
001:014 Så vållar du att människorna bliva lika fiskar i havet,
          lika kräldjur, som icke hava någon herre.

001:015 Ja, denne drager dem allasammans upp med sin krok,
              han fångar dem i sitt nät
              och församlar dem i sitt garn;
          däröver är han glad och fröjdar sig.
001:016 Fördenskull frambär han offer åt sitt nät
              och tänder offereld åt sitt garn;
          genom dem bliver ju hans andel så fet
          och hans mat så kräslig.
001:017 Men skall han därför framgent få tömma sitt nät
          och beständigt dräpa folken
              utan någon förskoning

002:001 Jag vill stiga upp på min vaktpost
              och ställa mig på muren;
          jag vill speja för att se
              vad han skall tala genom mig,
          och vilket svar på mitt klagomål
              jag skall få att frambära.

002:002 Och HERREN svarade mig och sade:
              Skriv upp din syn,
          och uppteckna den på skrivtavlor, med tydlig skrift,
              så att den lätt kan läsas.
002:003 Ty ännu måste synen vänta på sin
          men den längtar efter fullbordan och skall icke slå fel.
          Om den dröjer, så förbida den,
          ty den kommer förvisso, den skall ej utebliva.

002:004 Se, uppblåst och orättrådig är dennes själ i honom;
          men den rättfärdige skall leva genom sin tro.
002:005 Ty såsom vinet icke är att lita på,
          så skall denne övermodige ej bestå,
          om han ock spärrar upp sitt gap såsom dödsriket
          och är omättlig såsom döden,
          om han ock har församlat till sig alla folk
          och hämtat tillhopa till sig alla folkslag.
002:006 Sannerligen, de skola allasammans
          stämma upp en visa över honom,
          ja, en smädesång om honom med välbetänkta ord; man skall säga:

          Ve dig som hopar vad som icke är ditt
          och belastar dig med utpantat gods—men för huru länge!
002:007 Sannerligen, oförtänkt skola borgenärer resa sig mot dig
          och anfäktare vakna upp mot dig,
          och du skall bliva ett byte för dem.
002:008 Såsom du själv har plundrat många folk,
          så skola ock alla andra folk få plundra dig,
          för dina blodsdåd mot människor och ditt våld mot länder,
          mot städer och alla som bo i dem.

002:009 Ve dig som söker orätt vinning åt ditt hus,
          för att kunna bygga ditt näste högt uppe
          och så skydda dig undan olyckans våld!
002:010 Med dina rådslag drager du skam över ditt hus,
          i det att du gör ände på många folk
          och så syndar mot dig själv.
002:011 Ty stenarna i muren skola ropa,
          och bjälkarna i trävirket skola svara dem.

002:012 Ve dig som bygger upp städer med blodsdåd
          och befäster orter med orättfärdighet!
002:013 Se, av HERREN Sebaot är det ju sagt:
          »Så möda sig folken
              för det som skall förbrännas av elden,
          och folkslagen arbeta sig trötta
              för det som skall bliva till intet.»
002:014 Ty jorden skall varda full
          av HERRENS härlighets kunskap,
          likasom havsdjupet är fyllt av vattnet.

002:015 Ve dig som iskänker vin åt din nästa
          och blandar ditt gift däri och berusar honom,
          för att få skåda hans blygd!
002:016 Med skam skall du få mätta dig i stället för med ära.
          Ja, du skall också själv få dricka,
          till dess du ligger där med blottad förhud.
          Kalken skall i sin ordning räckas dig av HERRENS hand,
          och smälek skall hölja din ära.
002:017 Ty över dig skall komma en hemsökelse, lik Libanons,
          och en förhärjelse, lik den som skrämmer bort dess djur,
          för dina blodsdåd mot människor och ditt våld mot länder,
          mot städer och alla som bo i dem.

002:018 Vad kan ett skuret beläte hjälpa,
          eftersom en snidare vill slöjda sådant?
          Och vad ett gjutet beläte, en falsk vägvisare,
          eftersom dess formare så förtröstar därpå,
          att han gör sig stumma avgudar?

002:019 Ve dig som säger till stocken: »Vakna!»,
          och till döda stenen: »Vakna upp!»
          Kan en sådan giva någon vägvisning?
          Visst är den överdragen med guld och silver,
          men alls ingen ande är däri.

002:020 Men HERREN är i sitt heliga tempel.
Hela jorden vare stilla inför honom.

003:002 HERRE, jag har hört om dig och häpnat. HERRE, förnya i dessa år dina gärningar, låt oss förnimma dem i dessa år. Mitt i din vrede må du tänka på förbarmande.

003:003 Gud kommer från Teman,
          den helige från berget Paran. Sela.
          Hans majestät övertäcker himmelen,
          och av hans lov är jorden full.
003:004 Då uppstår en glans såsom av solljus,
          strålar gå ut ifrån honom,
          och han höljer i dem sin makt.

003:005 Framför honom går pest,
          och feberglöd följer i hans spår.
003:006 Han träder fram—därmed kommer han jorden att darra;
          en blick—och han kommer folken att bäva.
          De uråldriga bergen splittras,
          de eviga höjderna sjunka ned.
          Han vandrar de vägar han fordom gick.

003:007 Jag ser Kusans hyddor hemsökta av fördärv;
          tälten darra i Midjans land.
003:008 Harmas då HERREN på strömmar?
          Ja, är din vrede upptänd mot strömmarna
          eller din förgrymmelse mot havet,
          eftersom du så färdas fram med dina hästar,
          med dina segerrika vagnar?
003:009 Framtagen och blottad är din båge,
          ditt besvurna ords pilar. Sela.

          Till strömfåror klyver du jorden.
003:010 Bergen se dig och bäva;
          såsom en störtskur far vattnet ned.
          Djupet låter höra sin röst,
          mot höjden lyfter det sina händer.
003:011 Sol och måne stanna i sin boning
          för skenet av dina farande pilar,
          för glansen av ditt blixtrande spjut.

003:012 I förgrymmelse går du fram över jorden,
          i vrede tröskar du sönder folken.
003:013 Du drager ut för att frälsa ditt folk,
          för att bereda frälsning åt din smorde.
          Du krossar taket på de ogudaktigas hus,
          du bryter ned huset, från grunden till tinnarna. Sela.
003:014 Du genomborrar deras styresmans huvud med hans egna pilar,
          när de storma fram till att förskingra oss, under fröjd,
          såsom gällde det att i lönndom äta upp en betryckt.

003:015 Du far med dina hästar fram över havet,
          över de stora vattnens svall.
003:016 Jag hör det och darrar i mitt innersta,
          vid dånet skälva mina läppar;
          maktlöshet griper benen i min kropp,
          jag darrar på platsen där jag står.
          Ty jag måste ju stilla uthärda nödens tid,
          medan det kommer, som skall tränga folket.

003:017 Ja, fikonträdet blomstrar icke mer, och vinträden giva ingen skörd, olivträdets frukt slår fel och fälten alstra ingen äring, fåren ryckas bort ur fållorna, och inga oxar finnas mer i stallen.

003:018 Likväl vill jag glädja mig i HERREN
          och fröjda mig i min frälsnings Gud.
003:019 HERREN, Herren är min starkhet;
          han gör mina fötter såsom hindens
          och låter mig gå fram över mina höjder.

001:001 Detta är HERRENS ord som kom till Sefanja, son till Kusi, son till Gedalja, son till Amarja, son till Hiskia, i Josias, Amons sons, Juda konungs, tid.

001:002 Jag skall rycka bort och förgöra
          allt vad på jorden är, säger HERREN;
001:003 jag skall förgöra människor och djur,
          jag skall förgöra fåglarna under himmelen
              och fiskarna i havet,
          det vacklande riket
              jämte de ogudaktiga människorna;
          ja, människorna skall jag utrota
              från jorden, säger HERREN.

001:004 Jag skall uträcka min hand mot Juda
              och mot Jerusalems alla invånare
          och utrota från denna plats
              Baals sista kvarleva,
          avgudaprofeternas namn
              jämte prästerna;
001:005 dem som på taken tillbedja
              himmelens härskara,
          och dem som tillbedja HERREN
              och svärja vid honom
              och svärja vid Malkam;
001:006 dem som hava vikit bort ifrån HERREN,
          och dem som aldrig hava sökt HERREN
              eller frågat efter honom.

001:007 Varen stilla inför Herren, HERREN!
          Ty HERRENS dag är nära;
          HERREN har tillrett ett slaktoffer,
          han har invigt sina gäster.
001:008 Och det skall ske på HERRENS slaktoffers dag
          att jag skall hemsöka furstarna
              och konungasönerna
          och alla som kläda sig
              i utländska kläder;
001:009 Jag skall på den dagen hemsöka
              alla som hoppa över tröskeln,
          dem som fylla sin herres hus
              med våld och svek.

001:010 På den dagen, säger HERREN,
          skall klagorop höras ifrån Fiskporten
          och jämmer från Nya staden
          och stort brak från höjderna.
001:011 Jämren eder, I som bon i Mortelkvarteret,
          ty det är förbi med hela krämarskaran;
          utrotade äro alla de penninglastade.

001:012 Och det skall ske på den tiden
          att jag skall genomleta Jerusalem med lyktor
          och hemsöka de människor
              som nu ligga där i ro på sin drägg,
          dem som säga i sina hjärtan:
              »HERREN gör intet,
              varken gott eller ont.»
001:013 Deras ägodelar skola då lämnas till plundring
              och deras hus till ödeläggelse.
          Om de bygga sig hus,
              skola de ej få bo i dem,
          och om de plantera vingårdar,
              skola de ej få dricka vin från dem.

001:014 HERRENS stora dag är nära,
          ja, den är nära, den kommer med stor hast.
          Hör, det är HERRENS dag!
          I ångest ropa nu hjältarna.
001:015 En vredens dag är den dagen,
          en dag av ångest och trångmål,
          en dag av ödeläggelse och förödelse
          en dag av mörker och tjocka,
          en dag av moln och töcken,
001:016 en dag då basunljud och härskri höjes
          mot de fastaste städer
          och mot de högsta murtorn.
001:017 Då skall jag bereda människorna sådan ångest
              att de gå där såsom blinda,
              därför att de hava syndat mot HERREN.
          Deras blod skall spridas omkring såsom stoft,
          och deras kroppar skola kastas ut såsom orenlighet.
001:018 Varken deras silver eller deras guld
              skall kunna rädda dem
              på HERRENS vredes dag.
          Av hans nitälskans eld
              skall hela jorden förtäras.
          Ty en ände, ja, en ände med förskräckelse
              skall han göra på alla jordens inbyggare.

002:001 Besinna dig och kom till sans,
          du folk utan blygsel,
002:002 innan ännu rådslutet är fullgånget
          —den dagen hastar fram,
              såsom agnar fara!—
          och innan HERRENS vredes glöd
              kommer över eder,
          ja, innan HERRENS vredes dag
              kommer över eder.

002:003 Söken HERREN,
              alla I ödmjuke i landet,
              som hållen hans lag.
          Söken rättfärdighet,
              söken ödmjukhet;
          kanhända bliven I så beskärmade
              på HERRENS vredes dag.

002:004 Ty Gasa skall bliva övergivet
              och Askelon varda en ödemark;
          mitt på ljusa dagen skall Asdods folk drivas ut,
              och Ekron skall ryckas upp med roten.
002:005 Ve eder som bebon landsträckan utmed havet,
              I av keretéernas folk!
          Ett HERRENS ord skall nå dig, Kanaan,
              du filistéernas land;
          ja, jag skall fördärva dig, så att ingen mer bor i dig.
002:006 Och landsträckan utmed havet skall ligga såsom betesmarker,
              där herdarna hava sina brunnar
              och fåren sina fållor.
002:007 Och den skall tillfalla de kvarblivna av Juda hus
              såsom deras lott;
              där skola de föra sin boskap i bet.
          I Askelons hus skola de få lägra sig,
              när aftonen kommer.
          Ty HERREN, deras Gud, skall se till dem
              och skall åter upprätta dem.

002:008 Jag har hört Moabs smädelser
              och Ammons barns hån,
          huru de hava smädat mitt folk
              och förhävt sig mot dess land.
002:009 Därför, så sant jag lever, säger HERREN Sebaot,
              Israels Gud:
          det skall gå Moab såsom Sodom,
              och Ammons barn såsom Gomorra.
          Ett tillhåll för nässlor och en saltgrop skola de bliva,
              och en ödemark till evig tid.
          Kvarlevan av mitt folk skall plundra dem.
          och återstoden av min menighet skall få dem till sin arvedel.

002:010 Så skall det gå dem,
              till lön för deras högmod
          därför att de hava smädat och förhävt sig
              mot HERREN Sebaots folk.
002:011 Fruktansvärd skall HERREN bevisa sig mot dem;
          ty han skall göra alla jordens gudar maktlösa,
          och alla hedningarnas havsländer
              skola tillbedja honom,
              vart folk på sin ort—
002:012 också I etiopier,
          I som av mig bliven slagna med svärd.

002:013 Och han skall uträcka sin hand mot norr
              och fördärva Assur,
          han skall göra Nineve till en ödemark,
              förtorkat såsom en öken.
002:014 Och därinne skola hjordar lägra sig,
              allahanda vilda djur i skaror;
          pelikaner och rördrommar skola taga natthärbärge
              på pelarhuvudena därinne;
          fåglalåt skall ljuda i fönstren
              och förödelse bo på trösklarna,
              nu då cederpanelningen är bortriven.

002:015 Så skall det gå den glada staden,
              som satt så trygg,
          och som sade i sitt hjärta:
              »Jag och ingen annan!»
          Huru har den icke blivit en ödemark,
              en lägerstad för vilda djur!
          Alla som gå där fram skola vissla åt den
              och slå ihop händerna.

003:001 Ve henne, den gensträviga och befläckade staden,
              förtryckets stad!
003:002 Hon hör icke på någons röst,
              hon tager ej emot tuktan;
          på HERREN förtröstar hon icke,
              till sin Gud vill hon ej komma.
003:003 Furstarna därinne
              äro rytande lejon;
          hennes domare äro såsom vargar om aftonen,
              de spara intet till morgondagen.
003:004 Hennes profeter äro stortaliga
              trolösa män;
          hennes präster ohelga vad heligt är,
              de våldföra lagen.

003:005 HERREN är rättfärdig därinne,
              han gör intet orätt.
          var morgon låter han sin rätt gå fram i ljuset,
              den utebliver aldrig;
          men de orättfärdiga veta icke av någon skam.

003:006 Jag utrotade folkslag,
              deras murtorn blevo förstörda,
          deras gator gjorde jag öde,
              så att ingen mer gick där fram;
          deras städer blevo förhärjade,
              så att de lågo tomma på människor,
              blottade på invånare.

003:007 Jag tillsade henne att allenast frukta mig
              och taga emot tuktan;
          då skulle hennes boning undgå förstörelse,
              med allt vad jag hade givit i hennes vård.
          Men i stället ävlades de att göra
              allt vad fördärvligt var.

003:008 Därför man I vänta på mig, säger HERREN,
              och på den dag jag står upp för att taga byte.
          Ty mitt domslut är: jag skall församla folk
              och hämta tillhopa konungariken,
          för att utgjuta över dem min ogunst,
              all min vredes glöd;
          ty av min nitälskans eld
          skall hela jorden förtäras.

003:009 Se, då skall jag giva åt folken
              nya, renade läppar,
          så att de allasammans åkalla HERRENS namn
              och endräktigt tjäna honom.
003:010 Ända ifrån länderna bortom Etiopiens strömmar
              skola mina tillbedjare, mitt förskingrade folk,
              frambära offer åt mig.

003:011 På den tiden skall du slippa att längre blygas
              för alla de överträdelser
              som du har begått mot mig.
          Ty då skall jag avskilja från dig
          dem som nu jubla så segerstolt i dig;
          och du skall då icke vidare förhäva dig
              på mitt heliga berg.
003:012 Men jag skall lämna kvar i dig
              ett folk, betryckt och armt;
          och de skola förtrösta på HERRENS namn.
003:013 Kvarlevan av Israel skall då icke mer göra något orätt,
              ej heller tala lögn,
          och i deras mun skall icke finnas
              en falsk tunga.
          Ja, de skola få beta och ligga i ro,
              utan att någon förskräcker dem.

003:014 Jubla, du dotter Sion,
              höj glädjerop, du Israel;
          var glad och fröjda dig av allt hjärta,
              du dotter Jerusalem.
003:015 HERREN har avvänt straffdomarna ifrån dig,
              han har röjt din fiende ur vägen.
          HERREN, som bor i dig, är Israels konung;
              du behöver ej mer frukta något ont.

003:016 På den tiden skall det sägas till Jerusalem;
              »Frukta icke, Sion
              låt ej modet falla.
003:017 HERREN, din Gud, bor i dig
              en hjälte som kan frälsa.
          Han gläder sig över dig med lust,
              han tiger stilla i sin kärlek,
              han fröjdas över dig med jubel.»

003:018 Dem som med bedrövelse måste sakna högtiderna,
              dem skall jag då församla,
          dem som levde skilda från dig,
              du som själv bar smälekens börda.
003:019 Ty se, jag skall på den tiden utföra mitt verk
              på alla dina förtryckare.
          jag skall frälsa de haltande
              och hämta tillhopa de fördrivna,
          jag skall låta dem bliva ett ämne till lovsång
              och till berömmelse på hela jorden,
              där de voro så smädade.
003:020 På den tiden skall jag låta eder komma tillbaka
          ja, på den tiden skall jag hämta eder tillhopa.
          Ty jag vill låta eder bliva ett ämne till berömmelse
          och till lovsång bland alla jordens folk,
          i det att jag åter upprättar eder,
          så att I sen det med egna ögon, säger HERREN.

001:001 I konung Darejaves' andra regeringsår, i sjätte månaden, på första dagen i månaden, kom HERRENS ord genom profeten Haggai Serubbabel, Sealtiels son, Juda ståthållare, och till översteprästen Josua, Josadaks son; han sade:

001:002 Så säger HERREN Sebaot: Detta folk säger: »Ännu är icke tiden kommen att gå till verket, tiden att HERRENS hus bygges upp.» 001:003 Men HERRENS ord kom genom profeten Haggai; han sade: 001:004 Är då tiden kommen för eder att själva bo i panelade hus, medan detta hus ligger öde?

001:005 Därför säger nu HERREN Sebaot så: Given akt på huru det går
        eder.
001:006 I sån mycket, men inbärgen litet; I äten, men fån icke nog för
        att bliva mätta; I dricken, men fån icke nog för att bliva
        glada; I tagen på eder kläder, men haven icke nog för att bliva
        varma. Och den som får någon inkomst, han far den allenast för
        att lägga den i en söndrig pung.

001:007 Ja, så säger HERREN Sebaot: Given akt på huru det går eder.
001:008 Men dragen nu upp till bergen, hämten trävirke och byggen upp
        mitt hus, så vill jag hava behag därtill och bevisa mig härlig,
        säger HERREN.
001:009 I väntaden på mycket, men se, det blev litet, och när I förden
        det hem, då blåste jag på det. Varför gick det så? säger
        HERREN Sebaot. Jo, därför att mitt hus får ligga öde, under det
        att envar av eder hastar med sitt eget hus.
001:010 Fördenskull har himmelen ovan eder förhållit eder sin dagg och
        jorden förhållit sin gröda.
001:011 Och jag har bjudit torka komma över land och berg, och över säd,
        vin och olja och alla andra jordens alster, och över människor
        och djur, och över all frukt av edra händers arbete.

001:012 Och Serubbabel, Sealtiels son, och översteprästen Josua,
        Josadaks son med hela kvarlevan av folket lyssnade till HERRENS,
        sin Guds, röst och till profeten Haggais ord, eftersom HERREN,
        deras Gud, hade sänt honom; och folket fruktade för HERREN.
001:013 Då sade Haggai, HERRENS sändebud, efter HERRENS uppdrag, till
        folket så: »Jag är med eder, säger HERREN.»

001:014 Och HERREN uppväckte Serubbabels, Sealtiels sons, Juda ståthållares, ande och översteprästen Josuas, Josadaks sons, ande och allt det kvarblivna folkets ande, så att de gingo till verket och arbetade på HERREN Sebaots; sin Guds, hus.

002:001 Detta skedde på tjugufjärde dagen i sjätte månaden av konung
Darejaves' andra regeringsår.

002:002 I sjunde månaden, på tjuguförsta dagen i månaden, kom HERRENS
        ord genom profeten Haggai han sade:
002:003 Säg till Serubbabel, Sealtiels son Juda ståthållare, och till
        översteprästen Josua, Josadaks son, och till kvarlevan av
        folket:

002:004 Leva icke ännu bland eder män kvar, som hava sett detta hus i
        dess forna härlighet? Och hurudant sen I det nu vara? Är det
        icke såsom intet i edra ögon?
002:005 Men var likväl nu frimodig, du Serubbabel, säger HERREN; och var
        frimodig, du överstepräst Josua, Josadaks son; och varen
        frimodiga och arbeten, alla I som hören till folket i landet,
        säger HERREN; ty jag är med eder, säger HERREN Sebaot.
002:006 Det förbund som jag slöt med eder, när I drogen ut ur Egypten,
        vill jag låta stå fast, och min Ande skall förbliva ibland eder;
        frukten icke.

002:007 Ty så säger HERREN Sebaot: Ännu en gång, inom en liten tid,
        skall jag komma himmelen och jorden, havet och det torra att
        bäva;
002:008 och alla hednafolk skall jag komma att bäva, och så skola
        dyrbara håvor från alla hednafolk föras hit; och jag skall fylla
        detta hus med härlighet, säger HERREN Sebaot.
002:009 Ty mitt är silvret, och mitt är guldet, säger HERREN Sebaot.
002:010 Den tillkommande härligheten hos detta hus skall bliva större än
        dess forna var, säger HERREN Sebaot; och på denna plats skall
        jag låta friden råda, säger HERREN Sebaot.

002:011 På tjugufjärde dagen i nionde månaden av Darejaves' andra
        regeringsår kom HERRENS ord till profeten Haggai; han sade:
002:012 Så säger HERREN Sebaot: Fråga prästerna om lag och säg:
002:013 »Om någon bär heligt kött i fliken av sin mantel och så med
        fliken kommer vid något bakat eller kokt, eller vid vin eller
        olja, eller vid något annat som man förtär, månne detta
        därigenom bliver heligt?» Prästerna svarade och sade: »Nej.»
002:014 Åter frågade Haggai: »Om den som har blivit orenad genom en död
        kommer vid något av allt detta, månne det då bliver orenat?»
        Prästerna svarade och sade: »Ja.»

002:015 Då tog Haggai till orda och sade: »Så är det med detta folk och
        så är det med detta släkte inför mig, säger HERREN, och så är
        det med allt deras händers verk: vad de där offra, det är orent.
002:016 Och given nu akt på huru det hittills har varit, före denna dag,
        och under tiden innan man ännu hade begynt lägga sten på sten
        till HERRENS tempel
002:017 huru härförinnan, om någon kom till en sädesskyl som skulle giva
        tjugu mått, den gav allenast tio, och huru, om någon kom till
        vinpressen för att ösa upp femtio kärl, den gav allenast tjugu.
002:018 Vid allt edra händers arbete slog jag eder säd med sot och rost
        och hagel, och likväl vänden I eder icke till mig, säger HERREN.

002:019 Given alltså akt på huru det hittills har varit, före denna dag;
        ja, given akt på huru det har varit före tjugufjärde dagen i
        nionde månaden, denna dag då grunden har blivit lagd till
        HERRENS tempel.
002:020 Finnes någon säd ännu i kornboden? Nej; och varken vinträdet
        eller fikonträdet eller granatträdet eller olivträdet har ännu
        burit någon frukt. Men från denna dag skall jag giva
        välsignelse.»
002:021 Och HERRENS ord kom för andra gången till Haggai, på tjugufjärde
        dagen i samma månad; han sade:
002:022 Säg till Serubbabel, Juda ståthållare: Jag skall komma himmelen
        och jorden att bäva;
002:023 jag skall omstörta konungatroner och göra hednarikenas makt till
        intet; jag skall omstörta vagnarna med sina kämpar, och hästarna
        skola stupa med sina ryttare. Den ene skall falla för den andres
        svärd.
002:024 På den tiden, säger HERREN Sebaot, skall jag taga dig, min
        tjänare Serubbabel, Sealtiels son, säger HERREN, och skall akta
        dig såsom min signetring; ty dig har jag utvalt, säger HERREN
        Sebaot.

001:001 I åttonde månaden av Darejaves' andra regeringsår kom HERRENS ord till Sakarja, son till Berekja, son till Iddo, profeten, han sade:

001:002 Svårt förtörnad var HERREN på edra fäder.
001:003 Säg därför nu till folket så säger HERREN Sebaot: Vänden om till
        mig, säger HERREN Sebaot, så vill jag vända om till eder, säger
        HERREN Sebaot.
001:004 Varen icke såsom edra fäder, för vilka forna tiders profeter
        predikade och sade: »Så säger HERREN Sebaot: Vänden om från edra
        onda vägar och edra onda gärningar»; men de ville icke höra och
        aktade icke på mig säger HERREN.

001:005 Edra fäder, var äro de? Och profeterna, leva de kvar
        evinnerligen?
001:006 Nej, men mina ord och mina rådslut, de som jag betrodde åt mina
        tjänare profeterna, de träffade ju edra fäder, så att de måste
        vända om och säga: »Såsom HERREN Sebaot hade beslutit att göra
        med oss, och såsom våra vägar och våra gärningar förtjänade, så
        har han ock gjort med oss.»

001:007 På tjugufjärde dagen i elfte månaden, det är månaden Sebat, i
        Darejeves' andra regeringsår, kom HERRENS ord till Sakarja, son
        till Berekja, son till Iddo, profeten; han sade:
001:008 Jag hade en syn om natten: Jag fick se en man som red på en röd
        häst; och han höll stilla bland myrtenträden i
        dalsänkningen. Och bakom honom stodo andra hästar, röda, bruna
        och vita.
001:009 Då frågade jag: »Vad betyda dessa, min herre?» Ängeln som talade
        med mig svarade mig: »Jag vill låta dig förstå vad dessa
        betyda.»
001:010 Och mannen som stod bland myrtenträden tog till orda och sade:
        »Det är dessa som HERREN har sänt ut till att fara omkring på
        jorden.»
001:011 Och själva togo de till orda och sade till HERRENS ängel, som
        stod bland myrtenträden: »Vi hava farit omkring på jorden och
        hava funnit hela jorden lugn och stilla.»

001:012 Då tog HERRENS ängel åter till orda och sade: »HERRE Sebaot,
        huru länge skall det dröja, innan du förbarmar dig över
        Jerusalem och Juda städer? Du har ju nu varit vred på dem i
        sjuttio år.»
001:013 Och HERREN svarade ängeln som talade med mig goda och tröstliga
        ord;
001:014 och ängeln som talade med mig sade sedan till mig:

        »Predika och säg: Så säger HERREN Sebaot: Jag har stor nitälskan
        för Jerusalem och Sion;
001:015 och jag är storligen förtörnad på hednafolken, som sitta så
        säkra; ty när jag var allenast litet förtörnad, hjälpte de
        ytterligare till att fördärva.

001:016 Därför säger HERREN så: Jag vill åter vända mig till Jerusalem i barmhärtighet; mitt hus skall där bliva uppbyggt, säger HERREN Sebaot, och mätsnöret skall spännas över Jerusalem.

001:017 Ytterligare må du predika och säga: Så säger HERREN Sebaot: Ännu
        en gång skola mina städer få njuta överflöd av goda håvor; ja,
        HERREN skall ännu en gång trösta Sion, och ännu en gång skall
        han utvälja Jerusalem.»

001:018 Sedan lyfte jag upp mina ögon och fick då se fyra horn.
001:019 Då frågade jag ängeln som talade med mig: »Vad betyda dessa?»
Han svarade mig: »Detta är de horn som hava förstrött Juda,
Israel och Jerusalem.»

001:020 Sedan lät HERREN mig se fyra smeder.
001:021 Då frågade jag: »I vad ärende hava dessa kommit?» Han svarade:
        »De förra voro de horn som förströdde Juda, så att ingen kunde
        upplyfta sitt huvud; men nu hava dessa kommit för att injaga
        skräck hos dem, och för att slå av hornen på de hednafolk som
        hava lyft sitt horn mot Juda land, till att förströ dess
        inbyggare.»

002:001 Sedan lyfte jag upp mina ögon och fick då se en man som hade ett
        mätsnöre i sin hand.
002:002 Då frågade jag: »Vart går du?» Han svarade mig: »Till att mäta
        Jerusalem, för att se huru brett och huru långt det skall
        bliva.»
002:003 Då fick jag se ängeln som talade ned mig komma fram, och en
        annan ängel kom emot honom.
002:004 Och han sade till denne: »Skynda åstad och tala till den unge
        mannen där och säg: 'Jerusalem skall ligga såsom en obefäst
        plats; så stor myckenhet av människor och djur skall finnas
        därinne.
002:005 Men jag själv, säger HERREN, skall vara en eldsmur däromkring,
        och jag skall bevisa mig härlig därinne.'»

002:006 Upp, upp! Flyn bort ur nordlandet, säger HERREN, I som av mig
        haven blivit förströdda åt himmelens fyra väderstreck, säger
        HERREN.
002:007 Upp, Sion! Rädda dig, du som nu bor hos dottern Babel!
002:008 Ty så säger HERREN Sebaot, han som har sänt mig åstad för att
        förhärliga sig, så säger han om hednafolken, vilka plundrade
        eder (ty den som rör vid eder, han rör vid hans ögonsten):
002:009 »Se, jag lyfter min hand mot dem, och de skola bliva ett byte
        för sina forna trälar; och I skolen så förnimma att HERREN
        Sebaot har sänt mig.»

002:010 Jubla och gläd dig, du dotter Sion; ty se, jag kommer för att
        aga min boning i dig, säger HERREN.
002:011 Och då skola många hednafolk sluta sig till HERREN och bliva
        mitt folk. Ja, jag skall taga min boning i dig; och du skall
        förnimma att HERREN Sebaot har sänt mig till
        dig.
002:012 Och HERREN skall hava Juda till I sin arvedel i det heliga
        landet, och ännu en gång skall han utvälja Jerusalem.

002:013 Allt kött vare stilla inför HERREN; ty han har stått upp och
trätt fram ur sin heliga boning.

003:001 Sedan lät han mig se översteprästen Josua stående inför HERRENS
        ängel; och Åklagaren stod vid hans högra sida för att anklaga
        honom.
003:002 Men HERREN sade till Åklagaren: »HERREN skall näpsa dig, du
        Åklagare; ja, HERREN skall näpsa dig, han som har utvalt
        Jerusalem. Är då icke denne en brand, ryckt ur elden?»

003:003 Och Josua var klädd i orena kläder, där han stod inför ängeln
003:004 Och denne tog till orda och sade till dem som stodo där såsom
        hans tjänare: »Tagen av honom de orena kläderna.» Och till honom
        själv sade han: »Se, jag har tagit bort ifrån dig din
        missgärning, och man skall nu kläda dig i högtidskläder.»
003:005 Då sade jag: »Må man ock sätta en ren bindel på hans huvud.» Och
        de satte en ren bindel på hans huvud och klädde på honom andra
        kläder, medan HERRENS ängel stod därbredvid.

003:006 Och HERRENS ängel betygade för Josua och sade:
003:007 »Så säger HERREN Sebaot: Om du vandrar på mina vägar och håller
        vad jag har bjudit dig hålla, så skall du ock få styra mitt hus
        och vakta mina gårdar; och jag skall låta dig hava din gång
        bland dessa som här göra tjänst.
003:008 Hör härpå, Josua, du överstepräst, med dina medbröder, som sitta
        här inför dig (ty dessa män skola vara ett tecken): Se, jag vill
        låta min tjänare Telningen komma;
003:009 ty se, i den sten som jag har lagt inför Josua—över vilken
        ena sten sju ögon vaka—i den skall jag inrista den inskrift
        som hör därtill, säger HERREN Sebaot; och jag skall utplåna
        detta lands missgärning på en enda dag.
003:010 På den tiden, säger HERREN Sebaot, skall var och en av eder
        kunna inbjuda den andre till gäst under sitt vinträd och
        fikonträd.»

004:001 Sedan blev jag av ängeln som talade med mig åter uppväckt,
        likasom när någon väckes ur sömnen.
004:002 Och han sade till mig: »Vad ser du?» Jag svarade: »Jag ser en
        ljusstake, alltigenom av guld, med sin oljeskål ovantill och med
        sina sju lampor; och sju rör gå till de särskilda lamporna
        därovantill.
004:003 Och två olivträd sträcka sig över den, ett på högra sidan om
        skålen och ett på vänstra.»

004:004 Sedan frågade jag och sade till ängeln som talade med mig: »Vad
        betyda dessa ting, min herre?»
004:005 Men ängeln som talade med mig svarade och sade till mig:
        »Förstår du då icke vad de betyda?» Jag svarade: »Nej, min
        herre.»
004:006 Då talade han och sade till mig: »Detta är HERRENS ord till
        Serubbabel: Icke genom någon människas styrka eller kraft skall
        det ske, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot.
004:007 Vilket du än må vara, du stora berg som reser dig mot
        Serubbabel, så skall du ändå förvandlas till jämn mark. Ty han
        skall få föra fram slutstenen under jubelrop: 'Nåd, nåd må vila
        över den!'»

004:008 Vidare kom HERRENS ord till mig; han sade:
004:009 »Serubbabels händer hava lagt grunden till detta hus; hans
        händer skola ock få fullborda det. Och du skall förnimma att
        HERREN Sebaot har sänt mig till eder.
004:010 Ty vem är den som vill förakta: den ringa begynnelsens dag, när
        dessa sju glädjas över att se murlodet i Serubbabels hand, dessa
        HERRENS ögon, som överfara hela jorden?»

004:011 Och jag frågade och sade till honom: »Vad betyda dessa två
        olivträd, det på högra och det på vänstra sidan om ljusstaken?»
004:012 Och ytterligare frågade jag och sade till honom: »Vad betyda de
        två olivkvistar som sträcka sig intill de två gyllene rännor
        genom vilka den gyllene oljan ledes ditned?»
004:013 Då sade han till mig: »Förstår du då icke vad de betyda?» Jag
        svarade: »Nej, min herre.»
004:014 Då sade han: »Dessa äro de två oljesmorda som stå såsom tjänare
        inför hela jordens Herre.»

005:001 När jag sedan åter lyfte upp mina ögon, fick jag se en bokrulle
        flyga fram.
005:002 Och han sade till mig: »Vad ser du?» Jag svarade: »Jag ser en
        bokrulle flyga fram; den är tjugu alnar lång och tio alnar
        bred.»
005:003 Då sade han till mig: »Detta är Förbannelsen, som går ut över
        hela landet; ty i kraft av den skall var och en som stjäl varda
        bortrensad härifrån, och i kraft av den skall var och en som
        svär varda bortrensad härifrån.
005:004 Jag har låtit den gå ut, säger HERREN Sebaot, för att den skall
        komma in i tjuvens hus och in i dens hus, som svär falskt vid
        mitt namn; och den skall stanna där i huset och fräta upp det
        med både trävirke och stenar.»

005:005 Sedan kom ängeln som talade med mig fram och sade till mig:
        »Lyft upp dina ögon och se vad det är som där kommer fram.
005:006 Och jag frågade: »Vad är det?» Han svarade: »Det är en
        sädesskäppa som kommer fram.» Ytterligare sade han: »Så är det
        beställt med dem i hela landet.»
005:007 Jag fick då se huru en rund skiva av bly lyfte sig; och nu
        syntes där en kvinna som satt i skäppan.
005:008 Därefter sade han: »Detta är Ogudaktigheten.» Och så stötte han
        henne åter ned i skäppan och slog igen blylocket över dess
        öppning.

005:009 När jag sedan lyfte upp mina ögon, fick jag se två kvinnor komma
        fram; och vinden fyllde deras vingar, ty de hade vingar lika
        hägerns. Och de lyfte upp skäppan mellan jord och himmel.
005:010 Då frågade jag ängeln som talade med mig: »Vart föra de
        skäppan?»
005:011 Han svarade mig: »De hava i sinnet att bygga ett hus åt henne i
        Sinears land; och när det är färdigt, skall hon där bliva
        nedsatt på sin plats.»

006:001 När jag sedan åter lyfte upp mina ögon, fick jag se fyra vagnar
        komma fram mellan två berg, och bergen voro av koppar.
006:002 För den första vagnen voro röda hästar, för den andra vagnen
        svarta hästar,
006:003 för den tredje vagnen vita hästar, och för den fjärde vagnen
        fläckiga hästar, starkare än de andra.
006:004 Då tog jag till orda och frågade ängeln som talade med mig: »Vad
        betyda dessa, min herre?»
006:005 Ängeln svarade och sade till mig: »Det är himmelens fyra vindar,
        vilka nu draga ut, sedan de hava fått träda inför hela jordens
        Herre.
006:006 Vagnen med de svarta hästarna drager mot nordlandet, de vita
        följa efter dem, och de fläckiga draga mot sydlandet.»
006:007 Men när de som voro starkast skulle draga ut, voro de ivriga att
        få fara omkring på jorden. Då sade han: »Ja, I mån fara omkring
        på jorden.» Och de foro åstad omkring på jorden.
006:008 Därefter ropade han på mig och talade till mig och sade: »Se,
        genom dem som draga ut mot nordlandet skall jag släcka min vrede
        på nordlandet.»

006:009 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
006:010 Tag emot av Heldai gåvorna från de landsflyktiga, från Tobia och
        Jedaja; du själv må redan samma dag gå åstad bort till Josias,
        Sefanjas sons, hus, dit dessa hava kommit från Babel.
006:011 När du så har fått silver och guld, skall du därav låta göra
        kronor; och du skall sätta en på översteprästen Josuas, Josadaks
        sons, huvud.
006:012 Och du skall säga till honom: »Så säger HERREN Sebaot: Se, där
        är en man som skall kallas Telningen. Under honom skall det
        gro, och han skall bygga upp HERRENS tempel.
006:013 Ja, han skall bygga upp HERRENS tempel och förvärva majestät och
        sitta på sin tron och regera; och en präst skall han vara på sin
        tron; och fridens rådslag skola vara mellan båda.
006:014 Men kronorna skola förvaras i HERRENS tempel, till en åminnelse
        av Helem, Tobia och Jedaja och Hen, Sefanjas son.
006:015 Och fjärran ifrån skall man komma och bygga på HERRENS tempel;
        och I skolen så förnimma att HERREN Sebaot har sänt mig till
        eder. Och så skall ske, om I troget hören HERRENS, eder Guds,
        röst.»

007:001 Och i konung Darejaves' fjärde regeringsår hände sig att HERRENS
        ord kom till Sakarja, på fjärde dagen i nionde månaden, det är
        Kisleu.
007:002 Ty från Betel hade då Sareser och Regem-Melek med sina män
        blivit sända för att bönfalla inför HERREN;
007:003 de skulle nämligen fråga prästerna i HERREN Sebaots hus och
        profeterna sålunda: »Skola vi framgent hålla gråtodag och späka
        oss i femte månaden, såsom vi hava gjort nu i så många år?»

007:004 Så kom då HERREN Sebaots ord till mig; han sade:
007:005 Säg till allt folket i landet och till prästerna: När I nu under
        sjuttio år haven hållit faste- och klagodagar i femte och i
        sjunde månaden, har det då varit åt mig som I haven hållit
        fasta?
007:006 Och när I äten och dricken, är det icke då för eder egen räkning
        som I äten och dricken?
007:007 Haven I icke förnummit de ord som HERREN lät predika genom forna
        tiders profeter, medan Jerusalem ännu tronade i god ro med sina
        städer omkring sig, och medan Sydlandet och Låglandet ännu voro
        bebodda?
007:008 Vidare kom HERRENS ord till Sakarja; han sade:
007:009 Så sade ju HERREN Sebaot: »Dömen rätta domar, och bevisen
        varandra kärlek och barmhärtighet.
007:010 Förtrycken icke änkan och den faderlöse, främlingen och den
        fattige, och tänken icke i edra hjärtan ut ont mot varandra.»
007:011 Men de ville icke akta därpå, utan spjärnade emot i
        gensträvighet och tillslöto sina öron för att slippa att höra.
007:012 ja, de gjorde sina hjärtan hårda såsom diamant, för att slippa
        att höra den lag och de ord som HERREN Sebaot genom sin Ande
        hade sänt, förmedelst forna tiders profeter. Därför utgick stor
        vrede från HERREN Sebaot.
007:013 Och det skedde, att likasom de icke hade velat höra, när han
        ropade, så sade nu HERREN Sebaot: »Jag vill icke höra, när de
        ropa;
007:014 utan jag skall förströ dem såsom genom en stormvind bland
        allahanda hednafolk som de icke känna.» Så har nu landet blivit
        öde efter dem, så att ingen färdas där, vare sig fram eller
        tillbaka; ty de hava så gjort det ljuvliga landet till en
        ödemark.

008:001 Vidare kom HERREN Sebaots ord; han sade: 008:002 Så säger HERREN Sebaot: Jag har stor nitälskan för Sion, ja, med stor vrede nitälskar jag för henne.

008:003 Så säger HERREN: Jag vill vända: åter till Sion och taga min
boning i Jerusalem; och Jerusalem skall kallas »den trogna
staden», och HERREN Sebaots berg »det heliga berget».

008:004 Så säger HERREN Sebaot: Ännu en gång skola gamla män och gamla
        kvinnor vara att finna på gatorna i Jerusalem, var och en med
        sin stav i handen, för hög ålders skull.
008:005 Och stadens gator skola vara fulla av gossar och flickor, som
        leka där på gatorna,

008:006 Så säger HERREN Sebaot. Om än sådant på den tiden kan komma att
        synas alltför underbart för kvarlevan av detta folk, icke måste
        det väl därför synas alltför underbart också för mig? säger
        HERREN Sebaot.
008:007 Så säger HERREN Sebaot: Se, jag skall frälsa mitt folk ut ur
        både österland och västerland
008:008 och låta dem komma och bosätta sig i Jerusalem; och de skola
        vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud, i sanning och
        rättfärdighet.
008:009 Så säger HERREN Sebaot: Fatten mod, I som i denna tid hören
        dessa ord av samma profeters mun, som talade på den tid då
        grunden lades till HERREN Sebaots hus, templet som skulle byggas
        upp.
008:010 Ty före den tiden var människornas arbete lönlöst och djurens
        arbete fåfängt; ingen hade någon ro för sina ovänner, vare sig
        han gick ut eller in, ty jag eggade alla människor mot varandra.
008:011 Men nu är jag icke mer så sinnad mot kvarlevan av detta folk som
        jag var i forna dagar, säger HERREN Sebaot.
008:012 Ty nu skall friden skaffa utsäde, vinträdet skall giva sin
        frukt, jorden skall giva sin gröda, och himmelen skall giva sin
        dagg; och jag skall låta kvarlevan av detta folk få allt detta
        till sin arvedel.
008:013 Och det skall ske, att likasom I, både Juda hus och Israels hus,
        haven varit ett exempel som man har nämnt, när man förbannade
        bland hedningarna, så skolen I nu, då jag har frälsat eder,
        tvärtom bliva nämnda, när man välsignar. Frukten icke, utan
        fatten mod.

008:014 Ty så säger HERREN Sebaot: Likasom jag, när edra fäder
        förtörnade mig, beslöt att göra eder ont, säger HERREN Sebaot,
        och icke sedan ångrade det,
008:015 så har jag tvärtom i denna tid beslutit att göra gott mot
        Jerusalem och Juda hus; frukten icke.
008:016 Men detta är vad I skolen göra: Talen sanning med varandra;
        domen rätta och fridsamma domar i edra
        portar.
008:017 Tänken icke i edra hjärtan ut ont mot varandra, och älsken icke
        falska eder; ty allt sådant hatar jag, säger HERREN.
008:018 Och HERREN Sebaots ord kom till mig; han sade:
008:019 Så säger HERREN Sebaot: Fastedagarna i fjärde, femte, sjunde och
        tionde månaden skola för Juda hus bliva till fröjd och glädje
        och till sköna högtider. Men älsken sanning och frid.
008:020 Så säger HERREN Sebaot: Ännu en gång skall det ske att folk
        skola komma hit och många städers invånare;
008:021 och invånarna i den ena staden skola gå till den andra och säga:
        »Upp, låtom oss gå åstad och bönfalla inför HERREN och söka
        HERREN Sebaot; jag själv vill ock gå åstad.»
008:022 Ja, många folk och mäktiga hednafolk skola komma och söka HERREN
        Sebaot i Jerusalem och bönfalla inför HERREN,
008:023 Så säger HERREN Sebaot: På den tiden skall det ske att tio män
        av allahanda tungomål som talas bland hednafolken skola fatta en
        judisk man i mantelfliken och säga: »Låt oss gå med eder, ty vi
        hava hört att Gud är med eder.»

009:001 Detta är en utsaga som innehåller HERRENS ord över Hadraks land;
        också i Damaskus skall den slå ned—ty HERREN har sitt öga på
        andra människor såväl som på Israels alla stammar.
009:002 Den drabbar ock Hamat, som gränsar därintill, så ock Tyrus och
        Sion, där man är så vis.

009:003 Tyrus byggde sig ett fäste;
          hon hopade silver såsom stoft
          och guld såsom orenlighet på gatan.
009:004 Men se, Herren skall åter göra henne fattig,
          han skall bryta hennes murar ned i havet,
          och hon själv skall förtäras av eld.

009:005 Askelon må se det med fruktan,
          och Gasa med stor bävan,
          så ock Ekron, ty dess hopp skall komma på skam.
          Gasa mister sin konung,
          Askelon bliver en obebodd plats
009:006 Asdod skall bebos av en vanbördig hop;
          så skall jag utrota filistéernas stolthet.

009:007 Men när jag har ryckt blodmaten ur deras mun och styggelserna undan deras tänder då skall också av dem bliva en kvarleva åt vår Gud, de skola bliva såsom stamfurstar i Juda, och Ekrons folk skall bliva såsom jebuséerna.

009:008 Och jag skall slå upp mitt läger till ett värn för mitt hus, mot härar som komma eller gå, och ej mer skall någon plågare komma över dem; ty jag vaktar nu med öppna ögon.

009:009 Fröjda dig storligen, du dotter Sion;
              höj jubelrop, du dotter Jerusalem.
          Se, din konung kommer till dig;
              rättfärdig och segerrik är han.
          Han kommer fattig, ridande på en åsna,
              på en åsninnas fåle.
009:010 Så skall jag utrota vagnar Efraim
              och hästar ur Jerusalem;
          ja, stridens bågar skola utrotas,
          och han skall tala frid till folken.
          Och hans herradöme skall nå från hav till hav,
          och ifrån floden intill jordens ändar.

009:011 För ditt förbundsblods skull vill jag ock
          släppa dina fångar fria ur gropen
          där intet vatten finnes.
009:012 Så vänden då åter till edert fäste,
              I fångar som nu haven ett hopp.
          Ja, det vare eder förkunnat i dag att jag vill giva eder
          dubbelt igen.
009:013 Ty jag skall spänna Juda såsom min båge
          och lägga Efraim såsom pil på den,
          och dina söner, du Sion, skall jag svänga
          såsom spjut mot dina söner, du Javan,
          och göra dig lik en hjältes svärd.
009:014 Ja, HERREN skall uppenbara sig i höjden,
          och såsom en ljungeld skall hans pil fara ut;
          Herren, HERREN skall stöta i basunen,
          och med sunnanstormar skall han draga fram.

009:015 HERREN Sebaot,
              han skall beskärma dem;
          de skola uppsluka sina fiender
              och trampa deras slungstenar under fötterna;
          under stridslarm skola de svälja
              sina fiender såsom vin,
          till dess de själva äro så fulla av blod
              som offerskålar och altarhörn.

009:016 Och HERREN, deras Gud,
              skall på den tiden giva dem seger,
          ty de äro ju det folk
              som han har till sin hjord.
          Ja, ädelstenar äro de i en krona,
              strålande över hans land.
009:017 Huru stor bliver icke deras lycka,
              huru stor deras härlighet!
          Av deras säd skola ynglingar blomstra upp,
              och jungfrur av deras vin.

010:001 HERREN mån I bedja om regn,
          när vårregnets tid är inne;
          HERREN är det som sänder ljungeldarna.
          Regn skall han då giva människorna i ymnigt mått,
          gröda på marken åt var och en.
010:002 Men husgudarnas tal är fåfänglighet,
          spåmännens syner äro lögn,
          tomma drömmar är vad de tala,
          och den tröst de giva är ett intet.
          Därför måste folket draga hädan såsom en fårhjord
          och fara illa, där det går utan herde.

010:003 Mot herdarna är min vrede upptänd
          och bockarna skall jag hemsöka.
          Ja, HERREN Sebaot skall vårda sig om
              sin hjord, Juda hus,
          och skall så göra den
              till en stolt stridshäst åt sig.
010:004 Från den hjorden skall en hörnsten komma,
              från den en stödjepelare,
          från den en båge till striden,
          från den allt vad styresman heter.
010:005 Och de skola vara lika hjältar, som gå fram i striden,
          likasom trampade de i orenlighet på gatan.
          Ja, strida skola de, ty HERREN är med dem,
          och ryttarna på sina hästar skola då komma på skam.
010:006 Jag skall giva styrka åt Juda hus,
        och åt Josefs hus skall jag giva seger.
        Jag skall i min barmhärtighet låta dem komma tillbaka,
        och det skall bliva såsom hade jag aldrig förkastat dem.
        Ty jag är HERREN, deras Gud, och skall bönhöra dem.

010:007 Och Efraims män skola bliva lika hjältar,
          och deras hjärtan skola glädja sig såsom av vin.
          Deras barn skola ock se det och bliva glada;
          deras hjärtan skola fröjda sig i HERREN.

010:008 Jag skall locka på dem och samla dem tillhopa,
          ty jag förlossar dem;
          och de skola bliva lika talrika som de fordom voro.
010:009 Och när jag planterar ut dem bland folken,
          skola de tänka på mig i fjärran land;
          och med sina barn skola de få leva och komma tillbaka.
010:010 Ja, från Egyptens land skall jag låta dem komma tillbaka
          och från Assur skall jag församla dem.
          Sedan skall jag föra dem till Gileads land och till Libanon;
          och där skall icke finnas rum nog för dem.

010:011 Han skall draga fram genom havet på en trång väg,
          böljorna i havet skall han slå ned,
          och alla Nilflodens djup skola torka ut.
          Så skall Assurs stolthet bliva nedbruten
          och spiran tagen ifrån Egypten.
010:012 Men dem skall jag göra starka i HERREN,
          och i hans namn skola de gå fram, säger HERREN.

011:001 Öppna dina dörrar, Libanon,
          ty eld skall nu förtära dina cedrar.
011:002 Jämra dig, du cypress, ty cedern måste falla,
          de härliga träden skola förödas.
          Jämren eder, I Basans ekar,
          ty skogen, den ogenomträngliga, varder fälld.
011:003 Hör huru herdarna jämra sig, när deras härlighet bliver förödd!
          Hör huru de unga lejonen ryta,
          när Jordanbygdens snår varda förödda!

011:004 Så sade HERREN, min Gud: »Bliv en herde för slaktfåren,
011:005 ty deras köpare slakta dem utan all försyn, och deras säljare
säga: 'Lovad vare HERREN att jag bliver allt rikare.' Ej heller
skonas de av sina egna herdar.»

011:006 »Se, jag vill nu icke mer skona landets inbyggare», säger
        HERREN, »utan låta människorna falla i varandras hand och i sina
        konungars hand, och dessa skola fördärva landet, och jag skall
        icke rädda någon ur deras hand.»

011:007 Så blev jag en herde för slaktfåren, de arma fåren. Och jag tog
        mig två stavar, den ena kallade jag Ljuvlig ro, den andra
        kallade jag Endräkt; och jag vaktade så fåren
011:008 Men sedan jag inom en månad hade förgjort de tre herdarna, blev
        jag led vid fåren, likasom ock deras sinne var avogt mot mig.

011:009 Då sade jag: »Jag vill icke mer vara eder herde. Vad som vill
        dö, det må dö, och vad som vill förgås, det må förgås; och de
        som sedan bliva kvar må äta varandras kött.»
011:010 Så tog jag min stav Ljuvlig ro och bröt sönder den, till att
        upplösa det förbund som jag hade slutit med alla folk.
011:011 Och när detta nu på den dagen blev upplöst, förnummo de arma
        fåren, som aktade på mig, att det var HERRENS ord.
011:012 Därefter sade jag till dem: »Om I så finnen för gott, så given
        mig min lön; varom icke, må det så vara.» Och de vägde upp
        trettio siklar silver såsom lön åt mig.
011:013 Då sade HERREN till mig: »Kasta det åt krukmakaren»—det
        härliga pris vartill jag hade blivit värderad av dem! Och jag
        tog de trettio silversiklarna och kastade dem i HERRENS hus åt
        krukmakaren.
011:014 Därefter bröt jag sönder min andra stav, Endräkt, till att
        upplösa broderskapet mellan Juda och Israel.

011:015 Och HERREN sade till mig: »Tag dig nu redskap såsom en
        oförnuftig herde;
011:016 ty se, jag vill låta en herde uppstå i landet, som icke vårdar
        sig om de får som hålla på att förgås, icke uppsöker det
        förskingrade, icke helar det sargade, icke sörjer för det som är
        helbrägda, utan allenast äter köttet av de feta och river sönder
        klövarna på dem.»

011:017 Ve över denne ovärdige herde,
              som övergiver sin hjord!
          Må ett svärd träffa hans arm
              och hans högra öga!
          Må hans arm alldeles förtvina
              och hans högra öga
              förmörkas i grund!

        Så säger HERREN, han som har utspänt himmelen och grundat jorden
        och danat människans ande i henne:
012:002 Se, jag skall göra Jerusalem till an berusningens kalk för alla
        folk runt omkring; jämväl över Juda skall det komma, när
        Jerusalem bliver belägrat.
012:003 Och det skall ske på den tiden att jag skall göra Jerusalem till
        en lyftesten för alla folk; var och en som försöker lyfta den
        skall illa sarga sig därpå. Och alla jordens folk skola församla
        sig mot det.

012:004 På den tiden, säger HERREN, skall jag slå alla hästar med
        förvirring och deras ryttare med vanvett. Men över Juda hus
        skall jag upplåta mina ögon, när jag bland hednafolken slår alla
        hästar med blindhet.
012:005 Då skola Juda stamfurstar säga i sina hjärtan: »Jerusalems
        invånare äro vår styrka, genom HERREN Sebaot, sin Gud.»

012:006 På den tiden skall jag låta Juda stamfurstar bliva såsom
        brinnande fyrfat bland ved, och såsom eldbloss bland halmkärvar,
        så att de förbränna alla folk runt omkring, både åt höger och åt
        vänster; men Jerusalem skall framgent trona på sin plats, där
        Jerusalem nu är.
012:007 Och först skall HERREN giva seger åt Juda hyddor, för att icke
        Davids hus och Jerusalems invånare skola tillräkna sig större
        ära än Juda.

012:008 På den tiden skall HERREN beskärma Jerusalems invånare; den
        skröpligaste bland dem skall på den tiden vara såsom David, och
        Davids hus skall vara såsom ett gudaväsen, såsom HERRENS ängel
        framför dem.
012:009 Och jag skall på den tiden sätta mig i sinnet att förgöra alla
        folk som komma mot Jerusalem.

012:010 Men över Davids hus
          och över Jerusalems invånare
          skall jag utgjuta en nådens och bönens ande,
          så att de se upp till mig,
              och se vem de hava stungit.
          Och de skola hålla dödsklagan efter honom,
              såsom man håller dödsklagan efter ende sonen,
          och skola bittert sörja honom,
              såsom man sörjer sin förstfödde.

012:011 Ja, på den tiden skall i Jerusalem hållas stor dödsklagan, sådan
        den var, som hölls i Hadadrimmon på Megiddons slätt.
012:012 Och släkterna i landet skola hålla dödsklagan var för sig:
        Davids hus släkt för sig, och dess kvinnor för sig, Natans hus'
        släkt för sig, och dess kvinnor för sig,
012:013 Levi hus' släkt för sig, och dess kvinnor för sig, Simeis släkt
        för sig, och dess kvinnor för sig;
012:014 så ock alla övriga släkter var för sig, och deras kvinnor för
        sig.

013:001 På den tiden skola Davids hus och Jerusalems invånare få en
        öppen brunn, till att avtvå sin synd och orenhet.
013:002 Och det skall ske på den tiden, säger HERREN Sebaot, att jag
        skall utrota avgudarnas namn ur landet, så att de icke mer skola
        nämnas; profeterna och orenhetens ande skall jag ock skaffa bort
        ur landet.

013:003 Och det skall ske, att om någon därefter uppträder såsom profet, så skola hans egna föräldrar, hans fader och moder, säga till honom: »Du kan icke få leva, du som talar lögn i HERRENS namn.» Och hans egna föräldrar, hans fader och moder, skola stinga ihjäl honom, när han vill profetera.

013:004 Och det skall ske på den tiden att alla profeter skola blygas
        för sina syner, när de vilja profetera; och för att icke bliva
        röjda skola de icke mer kläda sig i mantel av hår.
013:005 Och var och en av dem skall säga: »Jag är ingen profet, en
        åkerman är jag; redan i min ungdom blev jag köpt till träl.»
013:006 Och om man då frågar honom: »Vad är det för sår du har på din
        kropp?» så skall han svara: »Dem har jag fått därhemma, hos
        mina närmaste.»

013:007 Svärd, upp mot min herde,
          mot den man som fick stå mig nära!
          säger HERREN Sebaot.
          Må herden bliva slagen,
              så att fåren förskingras;
          ty jag vill nu vända min hand mot de svaga.
013:008 Och det skall ske i hela landet, säger HERREN,
          att två tredjedelar där skola utrotas och förgås;
          allenast en tredjedel skall där lämnas kvar.
013:009 Och den tredjedelen skall jag låta gå genom eld;
          jag skall luttra dem, såsom man luttrar silver,
          och pröva dem, såsom man prövar guld.
          Så skola de åkalla mitt namn,
          och jag skall bönhöra dem.
          Jag skall säga: »Detta är mitt folk.»
          Och det skall svara: »HERREN är min Gud.»

014:001 Se, en dag skall komma, en HERRENS dag, då man i dig skall
        utskifta byte.
014:002 Ty jag skall församla alla folk till strid mot Jerusalem; och
        staden skall intagas, och husen skola plundras och kvinnorna
        skändas. Och hälften av folket i staden skall föras bort i
        fångenskap. Men återstoden därav skall icke bliva utrotad ur
        staden;
014:003 ty HERREN skall draga ut och strida mot de folken, såsom han
        stridde förr på drabbningens dag.

014:004 Och han skall den dagen stå med sina fötter på Oljeberget, gent
        emot Jerusalem, österut; och Oljeberget skall rämna mitt itu,
        mot öster och väster, till en mycket stor dal, i det att ena
        hälften av berget viker undan mot norr, och andra hälften därav
        mot söder.
014:005 Och I skolen fly ned i dalen mellan mina berg, ty dalen mellan
        bergen skall räcka ända till Asel; I skolen fly, såsom I flydden
        för jordbävningen i Ussias, Juda konungs, tid. Då skall HERREN,
        min Gud, komma, ja, du själv och alla heliga med dig.

014:006 Och det skall ske på den dagen att ljuset skall bliva borta, ty
        himlaljusen skola förmörkas.
014:007 Och det bliver en dag som är ensam i sitt slag, och som är känd
        av HERREN, en dag då det varken är dag eller natt, en dag då det
        bliver ljust, när aftonen kommer.

014:008 Och det skall ske på den tiden att rinnande vatten skola utgå
        från Jerusalem, ena hälften mot Östra havet och andra hälften
        mot Västra havet; både sommar och vinter skall det vara så.
014:009 Och HERREN skall då vara konung över hela jorden; ja, på den
        tiden skall HERREN vara en, och hans namn ett.

014:010 Hela landet från Geba till Rimmon, söder om Jerusalem, skall då
        förvandlas till en slättmark; men själva staden skall trona på
        sin höjd, och sträcka sig från Benjaminsporten ända till den
        plats där den förra porten stod, till Hörnporten och
        Hananeltornet och till de kungliga vinpressarna;
014:011 och folket skall bo där i ro och icke mer givas till spillo, ty
        Jerusalem skall trona i trygghet.

014:012 Men denna hemsökelse skall HERREN låta drabba alla de folk som
        drogo ut för att strida mot Jerusalem: han skall låta deras kött
        ruttna, medan de ännu stå på sina fötter; deras ögon skola
        ruttna i sina hålor och deras tunga skall ruttna i deras mun.
014:013 Och det skall ske på den tiden att HERREN skall sända en stor
        förvirring bland dem; de skola bära hand på varandra, och den
        enes hand skall lyftas mot den andres.
014:014 Också Juda skall strida mot Jerusalem. Och skatter skola samlas
        tillhopa från alla folk runt omkring: guld, silver och kläder i
        stor myckenhet.

014:015 En likadan hemsökelse skall ock drabba hästar, mulåsnor,
kameler, åsnor och alla andra djur som finnas där i lägren.

014:016 Och det skall ske att alla överblivna ur alla de folk som kommo
        mot Jerusalem skola år efter år draga ditupp, för att tillbedja
        konungen HERREN Sebaot, och för att fira lövhyddohögtiden.
014:017 Men om någon av jordens folkstammar icke drager upp till
        Jerusalem, för att tillbedja konungen HERREN Sebaot, då skall
        över den icke komma något regn.
014:018 Om Egyptens folkstam icke drager åstad och kommer ditupp, så
        skall ej heller över den komma regn. Detta bliver den
        hemsökelse som HERREN skall låta drabba de folk som icke draga
        upp för att fira lövhyddohögtiden.
014:019 Ja, så skall Egypten drabbas av sin synd, så skola ock alla
        andra folk drabbas av sin synd, om de icke draga upp för att
        fira lövhyddohögtiden.

014:020 På den tiden skall på hästarnas bjällror stå att läsa: »Helgad
        åt HERREN», och grytorna i HERRENS hus skola vara såsom
        offerskålarna framför altaret.
014:021 Och var gryta i Jerusalem och Juda skall vara helgad åt HERREN
        Sebaot, så att var och en som vill offra kan komma och taga en
        sådan och koka i den. Och ingen kanané skall mer finnas i HERREN
        Sebaots hus, på den tiden.

001:001 Detta är en utsaga som innehåller HERRENS ord till Israel genom
Malaki.
001:002 Jag har bevisat eder kärlek, säger HERREN. Nu frågen I: »Varmed
har du då bevisat oss kärlek?»

          Esau var ju en broder till Jakob,
              säger HERREN,
          och jag älskade Jakob,
001:003 men Esau hatade jag;
          därför gjorde jag hans berg till en ödemark
          och hans arvedel till ett hemvist för öknens schakaler.

001:004 Om nu Edom säger: »Ja, vi äro förstörda, men vi skola åter bygga
upp det ödelagda», så svarar HERREN Sebaot:

          »Väl må de bygga upp,
              men jag skall åter riva det ned,
          och så skall man få kalla det 'ogudaktighetens land'
          och 'det folk på vilket HERREN
              evinnerligen vredgas'.
001:005 I skolen få se det med egna ögon,
              och då skolen I säga:
          'HERREN är stor
              utöver Israels gränser.'»

001:006 En son skall hedra sin fader och en tjänare sin herre. Om nu
        jag är fader, var är då den heder, som skulle visas mig? Och om
        jag är en herre, var är då den fruktan som man skulle hava för
        mig?—så säger HERREN Sebaot till eder, I präster, som
        förakten mitt namn. Nu frågen I: »Varmed hava vi då visat
        förakt för ditt namn?»
001:007 Jo, därmed att I bären fram ovärdig spis på mitt altare. Åter
        frågen I: »På vad sätt hava vi betett oss ovärdigt mot dig?»
        Jo, i det att I tänken: »HERRENS bord behöver man icke mycket
        akta.»
001:008 När i fören fram ett offerdjur som är blint, då räknen I sådant
        icke för ont; när I fören fram ett som är lytt eller svagt, då
        räknen I ej heller sådant för ont. Kom med något sådant till
        din ståthållare, så får du se om han tager gunstigt emot dig
        och bliver dig bevågen, säger HERREN Sebaot.

001:009 Bönfallen alltså nu inför Gud att han må bliva oss nådig. Kan
        han väl vara eder bevågen, då I haven begått sådant? säger
        HERREN Sebaot.
001:010 Ack att bland eder funnes någon som ville stänga tempeldörrarna,
        så att I icke längre förgäves upptänden eder eld på mitt altare!
        Jag har icke behag till eder, säger HERREN Sebaot, och till
        offergåvor av eder hand har jag icke lust.
001:011 Från solens uppgång ända till dess nedgång är ju mitt namn stort
        bland folken, och överallt frambäras rökoffer och rena
        offergåvor åt mitt namn; ja, mitt namn är stort bland folken,
        säger HERREN Sebaot.
001:012 Men I ohelgen det, i det att I sägen: »Herrens bord kan man
        gärna försumma, och den spis som gives därtill behöver man
        icke mycket akta.»
001:013 Ja, I sägen: »Icke är det mödan värt!», och så handhaven I det
        vanvördigt, säger HERREN Sebaot.

        När I alltså frambären eder offergåva, då fören I fram vad som
        är rövat, och vad som är lytt och svagt. Skulle jag hava behag
        till sådana gåvor av eder hand? säger HERREN.
001:014 Nej, förbannad vare den bedragare, som i sin hjord har ett djur
        av hankön, men ändå, när han har gjort ett löfte, offrar åt
        Herren ett djur som icke duger. Ty jag är en stor konung,
        säger HERREN Sebaot, och mitt namn är fruktansvärt bland folken.

002:001 Därför kommer nu följande bud till eder, I präster.
002:002 Om I icke hörsammen det och akten därpå, så att I given mitt
        namn ära, säger HERREN Sebaot, så skall jag sända förbannelse
        över eder och förbanna edra välsignelser; ja, jag har redan
        förbannat dem, eftersom I icke akten därpå.
002:003 Se, jag skall låta min näpst drabba eder avkomma, och jag skall
        kasta orenlighet i ansiktet på eder, orenligheten efter edra
        högtidsoffer; ja, I skolen själva bliva kastade i denna.

002:004 Då skolen I förstå att jag har sänt till eder detta bud, för
        att mitt förbund med Levi skall bestå, säger HERREN Sebaot.
002:005 Jag hade ett förbund med honom, och däri var liv och frid.
        Sådant gav jag åt honom, för att han skulle frukta mig; och han
        fruktade mig och bävade för mitt namn.
002:006 Rätt undervisning var i hans mun, och ingen orätt fanns på hans
        läppar; fridsamt och redligt vandrade han i min umgängelse och
        omvände många från missgärning.
002:007 Ty prästens läppar skola förvara kunskap, och undervisning skall
        man hämta ur hans mun; han är ju HERREN Sebaots sändebud.
002:008 Men I haven vikit av ifrån vägen; genom eder undervisning haven
        I kommit många på fall. I haven fördärvat förbundet med Levi,
        säger HERREN Sebaot.
002:009 Därför har ock jag gjort eder föraktade och låga i allt folkets
        ögon, eftersom I icke hållen mina vägar, utan haven anseende
        till personen, när I handhaven undervisningen.

002:010 Hava vi icke alla en och samma fader? Har icke en och samma Gud
        skapat oss? Varför handla vi då trolöst mot varandra och bryta
        våra fäders förbund?
002:011 Juda har handlat trolöst, och styggelse är bedriven i Israel och
        i Jerusalem; ty Juda har oskärat HERRENS helgedom, den som han
        älskar, och de hava tagit till äkta kvinnor som dyrka främmande
        gudar.
002:012 Hos den man som så gör må HERREN utrota var levande själ ur
        Jakobs hyddor, jämväl den som frambär offergåvor till HERREN
        Sebaot.

002:013 Och ännu något annat gören I: I vållen, att HERRENS altare
        höljes med tårar, med gråt och klagan, så att han icke mer vill
        se till offergåvorna, ej heller med välbehag kan taga emot något
        ur eder hand.
002:014 Nu frågen I: »Huru så?» Jo, HERREN var ju vittne mellan dig och
        din ungdoms hustru, henne som du nu har varit trolös emot,
        fastän hon är din maka, din äkta hustru.
002:015 Hava vi då icke en och samma skapare, den i vilkens hand det
        står att vår ande bevaras? Och vad vill nu denne ene? Han
        vill ju hava ett gudaktigt släkte. Tagen eder därför väl till
        vara, så att ingen bliver trolös mot sin ungdoms hustru.
002:016 Ty jag hatar äktenskapsskillnad, säger HERREN, Israels Gud, och
        att man höljer sig i våld såsom i en överklädnad, säger HERREN
        Sebaot. Tagen eder därför väl till vara, så att I icke bliven
        trolösa.

003:017 I trötten ut HERREN med edert tal. Nu frågen I: »Varmed trötta vi då ut honom?» Jo, därmed att I sägen: »Den som gör ont är ändå god i HERRENS ögon, och till sådana har han behag. Ty varför kommer icke eljest domens Gud?»

003:001 Se, jag skall sända ut min ängel,
          och han skall bereda väg för mig.
          Och med hast skall han komma till sitt tempel,
          den Herre, som I åstunden,
          ja, förbundets ängel som I begären,
          se, han kommer,
          säger HERREN Sebaot.
003:002 Men vem kan uthärda hans tillkommelses dag,
          och vem kan bestå, när han uppenbarar sig?
          Ty han skall vara såsom en guldsmeds eld
          och såsom valkares såpa.

003:003 Och han skall sätta sig ned och smälta silvret och rena det; han
        skall rena Levi söner och luttra dem såsom guld och silver; och
        sedan skola de frambära åt HERREN offergåvor i rättfärdighet.
003:004 Och Juda offergåvor och Jerusalems skola då behaga HERREN väl,
        likasom i forna dagar och i förgångna år.

003:005 Ja, jag skall komma till eder för att hålla dom, och jag skall
        vara ett snarfärdigt vittne mot trollkarlar, äktenskapsbrytare
        och menedare, så ock mot dem som förhålla dagakarlen hans lön,
        eller förtrycka änkan och den faderlöse eller vränga rätten för
        främlingen, men icke frukta mig, säger HERREN Sebaot.
003:006 Ty jag, HERREN, har icke förändrats, och I, Jakobs barn, haven
        icke heller hört upp:
003:007 allt ifrån edra fäders dagar haven I vikit av ifrån mina stadgar
        och icke hållit dem.

        Vänden om till mig, så vill jag vända om till eder, säger HERREN
        Sebaot. Nu frågen I: »Varutinnan skola vi vända om?»
003:008 Menen I då att en människa får röva från Gud? Ty I röven ju
        från mig. Åter frågen I: »På vad sätt hava vi rövat från dig?»
        Jo, i fråga om tionden och offergärden.
003:009 Förbannelse har drabbat eder, men ändå röven I från mig, så
        många I ären.
003:010 Fören full tionde till förrådshuset, så att i mitt hus finnes
        mat, och pröven så hurudan jag sedan bliver, säger HERREN
        Sebaot. Förvisso skall jag då öppna himmelens fönster över eder
        och utgjuta över eder riklig välsignelse.
003:011 Och jag skall näpsa gräshopporna för eder, så att de icke mer
        fördärva eder frukt på marken; ej heller skola edra vinträd mer
        slå fel på fältet, säger HERREN Sebaot.
003:012 Och alla folk skola prisa eder sälla, ty edert land skall då
        vara ljuvligt, säger HERREN Sebaot.

003:013 I haven talat hårda ord mot mig, säger HERREN. Nu frågen I:
        »Vad hava vi då med varandra talat mot dig?»
003:014 I haven sagt: »Det är fåfängt att tjäna Gud. Eller vad vinning
        hava vi därav att vi hålla vad han har bjudit oss hålla, och
        därav att vi gå i sorgdräkt inför HERREN Sebaot?
003:015 Nej, de fräcka vilja vi nu prisa sälla; ty de som göra vad
        ogudaktigt är bliva upprättade, de gå fria, huru de än fresta
        Gud.»

003:016 Men därunder hava också de som frukta HERREN talat med varandra;
        och HERREN har aktat på dem och hört dem, och en minnesbok har
        blivit skriven inför hans ansikte, till åminnelse av dessa som
        frukta HERREN och tänka på hans namn.
003:017 Och dessa, säger HERREN Sebaot, skall jag hava såsom min egendom
        på den dag då jag utför mitt verk; och jag skall skona dem,
        såsom en fader skonar sin son som tjänar honom.
003:018 Och I skolen då åter få se vilken skillnad det är mellan den
        rättfärdige och den ogudaktige, mellan den som tjänar Gud och
        den som icke tjänar honom.

004:001 Ty se, dagen kommer, och den skall brinna såsom en ugn. Då
        skola alla fräcka människor och alla som göra vad ogudaktigt
        är bliva lika strå, och dagen, den som kommer, skall förbränna
        dem, säger HERREN Sebaot, så att varken rot eller krona lämnas
        kvar av dem.
004:002 Men för eder, I som frukten mitt namn, skall rättfärdighetens
        sol gå upp med läkedom under sina vingar. Då skolen I slippa ut
        och hoppa såsom kalvar, som hava varit instängda i stallet.
004:003 Och de ogudaktiga skolen I trampa ned, ty de skola bliva såsom
        aska under edra fötter, på den dag då jag utför mitt verk, säger
        HERREN Sebaot.

004:004 Tänken på Moses lag, min tjänares, åt vilken jag på Horeb gav
stadgar och rätter för hela Israel.

004:005 Se, jag skall sända till eder profeten Elia, förrän HERRENS
        stora och fruktansvärda dag kommer.
004:006 Och han skall vända fädernas hjärtan till barnen, och barnens
        hjärtan till deras fäder, för att jag icke, när jag kommer,
        skall slå landet med tillspillogivning.

001:002 Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Judas och hans bröder; 001:003 Judas födde Fares och Sara med Tamar, Fares födde Esrom, Esrom födde Aram; 001:004 Aram födde Aminadab, Aminadab födde Naasson, Naasson födde Salmon; 001:005 Salmon födde Boes med Rakab, Boes födde Jobed med Rut, Jobed födde Jessai; 001:006 Jessai födde David, konungen, David födde Salomo med Urias' hustru; 001:007 Salomo födde Roboam, Roboam födde Abia. Abia födde Asaf; 001:008 Asaf födde Josafat, Josafat födde Joram, Joram födde Osias; 001:009 Osias födde Joatam, Joatam födde Akas, Akas födde Esekias; 001:010 Esekias födde Manasses, Manasses födde Amos, Amos födde Josias; 001:011 Josias födde Jekonias och hans bröder, vid den tid då folket blev bortfört i fångenskap till Babylonien. 001:012 Sedan folket hade blivit bortfört i fångenskap till Babylonien, födde Jekonias Salatiel, Salatiel födde Sorobabel; 001:013 Sorobabel födde Abiud, Abiud födde Eljakim, Eljakim födde Asor; 001:014 Asor födde Sadok, Sadok födde Akim, Akim födde Eliud; 001:015 Eliud födde Eleasar, Eleasar födde Mattan, Mattan födde Jakob; 001:016 Jakob födde Josef, Marias man, och av henne föddes Jesus, som kallas Kristus. 001:017 Så utgöra släktlederna från Abraham intill David tillsammans fjorton leder, och från David intill dess att folket blev bortfört i fångenskap till Babylonien fjorton leder, och från det att folket blev bortfört i fångenskap till Babylonien intill Kristus fjorton leder.

        Sedan Maria, hans moder, hade blivit trolovad med Josef, befanns
        hon, förrän de kommo tillsammans, vara havande av helig ande.
001:019 Nu var Josef, hennes man, en rättsinnig man och ville icke
        utsätta henne for vanära; därför beslöt han att hemligen skilja
        sig från henne.
001:020 Men när han hade fått detta i sinnet, se, då visade sig i
        drömmen en Herrens ängel för honom och sade: »Josef, Davids son,
        frukta icke att taga till dig Maria, din hustru; ty det som är
        avlat i henne är av helig ande.
001:021 Och hon skall föda en son, och honom skall du giva namnet
        Jesus, ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder.»

001:022 Allt detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var
sagt av Herren genom profeten som sade:
001:023 »Se, jungfrun skall bliva havande och föda en son, och man skall
giva honom namnet Emmanuel» (det betyder Gud med oss).

001:024 När Josef hade vaknat upp ur sömnen, gjorde han som Herrens
ängel hade befallt honom och tog sin hustru till sig.
001:025 Och han kände henne icke, förrän hon hade fött en son; och honom
gav han namnet Jesus.

002:001 När nu Jesus var född i Betlehem i Judeen, på konung Herodes'
        tid, då kommo vise män från österns länder till Jerusalem
002:002 och sade: »Var är den nyfödde judakonungen? Vi hava nämligen
        sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom
        vår hyllning.»
002:003 När konung Herodes hörde detta, blev han förskräckt, och hela
        Jerusalem med honom.
002:004 Och han församlade alla överstepräster och skriftlärde bland
        folket och frågade dem var Messias skulle födas.
002:005 De svarade honom: »I Betlehem i Judeen; ty så är skrivet genom
        profeten:
002:006 'Och du Betlehem, du judiska bygd,
          ingalunda är du minst bland Juda furstar,
          ty av dig skall utgå en furste
          som skall vara en herde för mitt folk Israel.'»

002:007 Då kallade Herodes hemligen till sig de vise männen och
        utfrågade dem noga om tiden då stjärnan hade visat sig.
002:008 Sedan lät han dem fara till Betlehem och sade: »Faren åstad och
        forsken noga efter barnet; och när I haven funnit det, så låten
        mig veta detta, för att också jag må komma och giva det min
        hyllning.»
002:009 När de hade hört konungens ord, foro de åstad; och se, stjärnan
        som de hade sett i östern gick framför dem, till dess att den
        kom över det ställe där barnet var. Där stannade den.
002:010 Och när de sågo stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje.
002:011 Och de gingo in i huset och fingo se barnet med Maria, dess
        moder. Då föllo de ned och gåvo det sin hyllning; och de togo
        fram sina skatter och framburo åt det skänker: guld, rökelse och
        myrra.
002:012 Sedan fingo de, genom en uppenbarelse i drömmen, befallning att
        icke återvända till Herodes; och de drogo så en annan väg
        tillbaka till sitt land.

002:013 Men när de hade dragit åstad, se, då visade sig i drömmen en
        Herrens ängel för Josef och sade: »Stå upp och tag barnet och
        dess moder med dig, och fly till Egypten, och bliv kvar där,
        till dess jag säger dig till; ty Herodes tänker söka efter
        barnet för att förgöra det.»
002:014 Då stod han upp och tog barnet och dess moder med sig om natten,
        och drog bort till Egypten.
002:015 Där blev han kvar intill Herodes' död, för att det skulle
        fullbordas, som var sagt av Herren genom profeten som sade:
          »Ut ur Egypten kallade jag min son.»

002:016 När Herodes nu såg att han hade blivit gäckad av de vise männen,
        blev han mycket vred. Och han sände åstad och lät döda alla de
        gossebarn i Betlehem och hela området däromkring, som voro två år
        gamla och därunder, detta enligt den uppgift om tiden, som han
        hade fått genom att utfråga de vise männen.
002:017 Då fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när
        han sade:
002:018 »Ett rop hördes i Rama,
          gråt och mycken jämmer;
          det var Rakel som begrät sina barn,
          och hon ville icke låta trösta sig,
          eftersom de icke mer voro till.»

002:019 Men när Herodes var död, se, då visade sig i drömmen en Herrens
        ängel for Josef, i Egypten,
002:020 och sade: »Stå upp och tag barnet och dess moder med dig, och
        begiv dig till Israels land; ty de som traktade efter barnets
        liv äro nu döda.»
002:021 Då stod han upp och tog barnet och dess moder med sig, och
        kom så till Israels land.
002:022 Men när han hörde att Arkelaus regerade över Judeen; efter sin
        fader Herodes, fruktade han att begiva sig dit; och på grund av
        en uppenbarelse i drömmen drog han bort till Galileens bygder.
002:023 Och när han hade kommit dit, bosatte han sig i en stad som hette
        Nasaret, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom
        profeterna, att han skulle kallas nasaré.

003:001 Vid den tiden uppträdde Johannes döparen och predikade i Judeens
        öken
003:002 och sade: »Gören bättring, ty himmelriket är nära.»
003:003 Det var om denne som profeten Esaias talade, när han sade:
          »Hör rösten av en som ropar i öknen:
          'Bereden vägen för Herren,
          gören stigarna jämna för honom.'»

003:004 Och Johannes hade kläder av kamelhår och bar en lädergördel om
        sina länder, och hans mat var gräshoppor och vildhonung.
003:005 Och från Jerusalem och hela Judeen och hela trakten omkring
        Jordan gick då folket ut till honom
003:006 och lät döpa sig av honom i floden Jordan, och bekände därvid
        sina synder.

003:007 Men när han såg många fariséer och sadducéer komma för att låta
        döpa sig, sade han till dem: »I huggormars avföda, vem har
        ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen?
003:008 Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen.
003:009 Och menen icke att I kunnen säga vid eder själva: 'Vi hava ju
        Abraham till fader'; ty jag säger eder att Gud av dessa stenar
        kan uppväcka barn åt Abraham.
003:010 Och redan är yxan satt till roten på träden; så bliver då vart
        träd som icke bär god frukt avhugget och kastat i elden.
003:011 Jag döper eder i vatten till bättring, men den som kommer efter
        mig, han är starkare än jag, och jag är icke ens värdig att bära
        hans skor; han skall döpa eder i helig ande och eld.
003:012 Han har sin kastskovel i handen, och han skall noga rensa sin
        loge och samla in sitt vete i ladan; men agnarna skall han
        bränna upp i en eld som icke utsläckes.»

003:013 Därefter kom Jesus från Galileen till Johannes, vid Jordan, för
        att låta döpa sig av honom;
003:014 men denne ville hindra honom och sade: »Jag behövde döpas av
        dig, och du kommer till mig?»
003:015 Då svarade Jesus och sade till honom: »Låt det nu så ske; ty det
        höves oss att så uppfylla all rättfärdighet. Då tillstadde han
        honom det.
003:016 Och när Jesus var döpt, steg han strax upp ur vattnet; och se,
        då öppnades himmelen, och han såg Guds Ande sänka sig ned såsom
        en duva och komma över honom.
003:017 Och från himmelen kom en röst, som sade: »Denne är min älskade
        Son, i vilken jag har funnit behag.»

004:001 Därefter blev Jesus av Anden förd upp i öknen, för att han
        skulle frestas av djävulen.
004:002 Och när han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter, blev
        han omsider hungrig.
004:003 Då trädde frestaren fram och sade till honom: »Är du Guds Son,
        så bjud att dessa stenar bliva bröd.»
004:004 Men han svarade och sade: »Det är skrivet: 'Människan skall leva
        icke allenast av bröd, utan av allt det som utgår av Guds mun.'»
004:005 Därefter tog djävulen honom med sig till den heliga staden och
        ställde honom uppe på helgedomens mur
004:006 och sade till honom: »Är du Guds Son, så kasta dig ned; det är
        ju skrivet:
          'Han skall giva sina änglar befallning om dig,
          och de skola bära dig på händerna,
          så att du icke stöter din fot mot någon sten.'»
004:007 Jesus sade till honom: »Det är ock skrivet: 'Du skall icke
        fresta Herren, din Gud.'»
004:008 Åter tog djävulen honom med sig, upp på ett mycket högt berg,
        och visade honom alla riken i världen och deras härlighet
004:009 och sade till honom: »Allt detta vill jag giva dig, om du faller
        ned och tillbeder mig.»
004:010 Då sade Jesus till honom: »Gå bort, Satan; ty det är skrivet:
        'Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du
        tjäna.'»
004:011 Då lämnade djävulen honom; och se, änglar trädde fram och
        betjänade honom.

004:012 Men när han hörde att Johannes hade blivit satt i fängelse, drog
        han sig tillbaka till Galileen.
004:013 Och han lämnade Nasaret och begav sig till Kapernaum, som ligger
        vid sjön, på Sabulons och Neftalims område, och bosatte sig där,
004:014 för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten
        Esaias, när han sade:

004:015 »Sabulons land och Neftalims land,
          trakten åt havet till,
          landet på andra sidan Jordan,
          hedningarnas Galileen—
004:016 det folk som där satt i mörker
          fick se ett stort ljus;
          ja, de som sutto i dödens ängd och skugga,
          för dem gick upp ett ljus.»

004:017 Från den tiden begynte Jesus predika och säga: »Gören bättring,
ty himmelriket är nära.»

004:018 Då han nu vandrade utmed Galileiska sjön, fick han se två bröder,
        Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder, kasta ut nät
        i sjön, ty de voro fiskare.
004:019 Och han sade till dem: »Följen mig så skall jag göra eder till
        människofiskare.»
004:020 Strax lämnade de näten och följde honom.
004:021 När han hade gått därifrån ett stycke längre fram, fick han se
        två andra bröder, Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, hans
        broder, där de jämte sin fader Sebedeus sutto i båten och
        ordnade sina nät; och han kallade dem till sig.
004:022 Och strax lämnade de båten och sin fader och följde honom.

004:023 Och han gick omkring i hela Galileen och undervisade i deras
        synagogor och predikade evangelium om riket och botade alla
        slags sjukdomar och allt slags skröplighet bland folket.
004:024 Och ryktet om honom gick ut över hela Syrien, och man förde till
        honom alla sjuka som voro hemsökta av olika slags lidanden och
        plågor, alla som voro besatta eller månadsrasande eller lama;
        och han botade dem.
004:025 Och honom följde mycket folk ifrån Galileen och Dekapolis och
        Jerusalem och Judeen och från landet på andra sidan Jordan.

005:001 När han nu såg folket, gick han upp på berget; och sedan han hade satt sig ned, trädde hans lärjungar fram till honom. 005:002 Då öppnade han sin mun och undervisade dem och sade: 005:003 »Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till. 005:004 Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade. 005:005 Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden. 005:006 Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade. 005:007 Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet. 005:008 Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud. 005:009 Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn. 005:010 Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till. 005:011 Ja, saliga ären I, när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder. 005:012 Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen. Så förföljde man ju ock profeterna, som voro före eder.

005:013 I ären jordens salt; men om saltet mister sin sälta, varmed
        skall man då giva det sälta igen? Till intet annat duger det än
        till att kastas ut och trampas ned av människorna.
005:014 I ären världens ljus. Icke kan en stad döljas, som ligger uppe
        på ett berg?
005:015 Ej heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan
        man sätter det på ljusstaken, så att det lyser för alla dem som
        äro i huset.
005:016 På samma sätt må ock edert ljus lysa inför människorna, så att
        de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i
        himmelen.

005:017 I skolen icke mena att jag har kommit för att upphäva lagen
        eller profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva, utan för
        att fullborda.
005:018 Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord
        förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av
        lagen förgås, förrän det allt har fullbordats.
005:019 Därför, den som upphäver ett av de minsta bland dessa bud och
        lär människorna så, han skall räknas för en av de minsta i
        himmelriket; men den som håller dem och lär människorna så, han
        skall räknas för stor i himmelriket.
005:020 Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de
        skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i
        himmelriket.

005:021 I haven hört att det är sagt till de gamle: 'Du skall icke
        dräpa; och den som dräper, han är hemfallen åt Domstolens
        dom.'
005:022 Men jag säger eder: Var och en som vredgas på sin broder, han är
        hemfallen åt Domstolens dom; men den som säger till sin broder:
        'Du odåga', han är hemfallen åt Stora rådets dom; och den som
        säger: 'Du dåre', han är hemfallen åt det brinnande Gehenna.
005:023 Därför, om du kommer med din gåva till altaret, och där drager
        dig till minnes att din broder har något emot dig,
005:024 så lägg ned din gåva där framför altaret, och gå först bort och
        förlik dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva.
005:025 Var villig till snar förlikning med din motpart, medan du ännu
        är med honom på vägen, så att din motpart icke drager dig inför
        domaren, och domaren överlämnar dig åt rättstjänaren, och du
        bliver kastad i fängelse.
005:026 Sannerligen säger jag dig: Du skall icke slippa ut därifrån,
        förrän du har betalt den yttersta skärven.

005:027 I haven hört att det är sagt: 'Du skall icke begå
        äktenskapsbrott.'
005:028 Men jag säger eder: Var och en som med begärelse ser på en
        annans hustru, han har redan begått äktenskapsbrott med henne i
        sitt hjärta.
005:029 Om nu ditt högra öga är dig till förförelse, så riv ut det och
        kasta det ifrån dig; ty det är bättre för dig att en av dina
        lemmar fördärvas, än att hela din kropp kastas i Gehenna.
005:030 Och om din högra hand är dig till förförelse, så hugg av den och
        kasta den ifrån dig; ty det är bättre för dig att en av dina
        lemmar fördärvas, än att hela din kropp kommer till Gehenna.

005:031 Det är ock sagt: 'Den som vill skilja sig från sin hustru han
        skall giva henne skiljebrev.'
005:032 Men jag säger eder: Var och en som skiljer sig från sin hustru
        för någon annan saks skull än för otukt, han bliver orsak till
        att äktenskapsbrott begås med henne. Och den som tager en
        frånskild kvinna till hustru, han begår äktenskapsbrott.

005:033 Ytterligare haven I hört att det är sagt till de gamle: 'Du
        skall icke svärja falskt' och 'Du skall hålla din ed inför
        Herren.'
005:034 Men jag säger eder att I alls icke skolen svärja, varken vid
        himmelen, ty den är 'Guds tron',
005:035 ej heller vid jorden, ty den är 'hans fotapall', ej heller vid
        Jerusalem, ty det är 'den store Konungens stad';
005:036 ej heller må du svärja vid ditt huvud, ty du kan icke göra ett
        enda hår vare sig vitt eller svart;
005:037 utan sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej.
        Vad därutöver är, det är av ondo.

005:038 I haven hört att det är sagt: 'Öga för öga och tand för tand.'
005:039 Men jag säger eder att I icke skolen stå emot en oförrätt; utan
        om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra
        till åt honom;
005:040 och om någon vill gå till rätta med dig för att beröva dig din
        livklädnad, så låt honom få manteln med;
005:041 och om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så
        gå två med honom.
005:042 Giv åt den som beder dig, och vänd dig icke bort ifrån den som
        vill låna av dig.

005:043 I haven hört att det är sagt: 'Du skall älska din nästa och hata
        din ovän.'
005:044 Men jag säger eder: Älsken edra ovänner, och bedjen för dem som
        förfölja eder,
005:045 och varen så eder himmelske Faders barn; han låter ju sin sol gå
        upp över både onda och goda och låter det regna över både
        rättfärdiga och orättfärdiga.
005:046 Ty om I älsken dem som älska eder, vad lön kunnen I få därför?
        Göra icke publikanerna detsamma?
005:047 Och om I visen vänlighet mot edra bröder allenast, vad
        synnerligt gören I därmed? Göra icke hedningarna detsamma?
005:048 Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är
        fullkomlig.»

006:001 »Tagen eder till vara för att öva eder rättfärdighet inför
        människorna, för att bliva sedda av dem; annars haven I ingen
        lön hos eder Fader, som är i himmelen.
006:002 Därför, när du giver en allmosa, så låt icke stöta i basun för
        dig, såsom skrymtarna göra i synagogorna och på gatorna, för att
        de skola bliva prisade av människorna. Sannerligen säger jag
        eder: De hava fått ut sin lön.
006:003 Nej, när du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få
        veta vad den högra gör,
006:004 så att din allmosa gives i det fördolda. Då skall din Fader,
        som ser i det fördolda, vedergälla dig.

006:005 Och när I bedjen, skolen I icke vara såsom skrymtarna, vilka
        gärna stå i synagogorna och i gathörnen och bedja, för att bliva
        sedda av människorna. Sannerligen säger jag eder: De hava fått
        ut sin lön.
006:006 Nej, när du vill bedja, gå då in i din kammare, och stäng igen
        din dörr, och bed till din Fader i det fördolda. Då skall din
        Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.

006:007 Men i edra böner skolen I icke hopa tomma ord såsom hedningarna,
        vilka mena att de skola bliva bönhörda för sina många ords
        skull.
006:008 Så varen då icke lika dem; eder Fader vet ju vad I behöven,
        förrän I bedjen honom.
006:009 I skolen alltså bedja sålunda:

'Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn; 006:010 tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden; 006:011 vårt dagliga bröd giv oss i dag; 006:012 och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro; 006:013 och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.'

006:014 Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock
eder himmelske Fader förlåta eder;
006:015 men om I icke förlåten människorna, så skall ej heller eder
Fader förlåta edra försyndelser.

006:016 Och när I fasten, skolen I icke visa en bedrövad uppsyn såsom
        skrymtarna, vilka vanställa sina ansikten för att bliva sedda av
        människorna med sin fasta. Sannerligen säger jag eder: De hava
        fått ut sin lön.
006:017 Nej, när du fastar, smörj då ditt huvud och två ditt ansikte,
006:018 för att du icke må bliva sedd av människorna med din fasta, utan
        allenast av din Fader, som är i det fördolda. Då skall din
        Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.

006:019 Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra, och där tjuvar bryta sig in och stjäla, 006:020 utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal icke förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla. 006:021 Ty där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara.

006:022 Ögat är kroppens lykta. Om nu ditt öga är friskt, så får hela
        din kropp ljus.
006:023 Men om ditt öga är fördärvat, då bliver hela din kropp höljd i
        mörker. Är det nu så, att ljuset, som du har i dig, är mörker,
        huru djupt bliver då icke mörkret!

006:024 Ingen kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon.

006:025 Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv,
        vad I skolen äta eller dricka, ej heller för eder kropp, vad I
        skolen kläda eder med. Är icke livet mer än maten, och kroppen
        mer än kläderna?
006:026 Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de,
        ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske
        Fader dem. Ären I icke mycket mer än de?
006:027 Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln
        till sin livslängd?
006:028 Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på
        marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de;
006:029 och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin
        härlighet var så klädd som en av dem.
006:030 Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i
        morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket mer kläda eder,
        I klentrogne?
006:031 Så gören eder nu icke bekymmer, och sägen icke: 'Vad skola vi
        äta?' eller: 'Vad skola vi dricka?' eller: 'Vad skola vi kläda
        oss med?'
006:032 Efter allt detta söka ju hedningarna, och eder himmelske Fader
        vet att I behöven allt detta.
006:033 Nej, söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så
        skall också allt detta andra tillfalla eder.
006:034 Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen
        skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen
        plåga.»

007:001 »Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda; 007:002 ty med den dom varmed I dömen skolen I bliva dömda, och med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder. 007:003 Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga? 007:004 Eller huru kan du säga till din broder: 'Låt mig taga ut grandet ur ditt öga', du som har en bjälke i ditt eget öga? 007:005 Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.

007:006 Given icke åt hundarna vad heligt är, och kasten icke edra pärlor för svinen, på det att dessa icke må trampa dem under fötterna och sedan vända sig om och sarga eder.

007:007 Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna;
        klappen, och för eder skall varda upplåtet.
007:008 Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner;
        och för den som klappar skall varda upplåtet.
007:009 Eller vilken är den man bland eder, som räcker sin son en sten,
        när han beder honom om bröd,
007:010 eller som räcker honom en orm, när han beder om fisk?
007:011 Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor,
        huru mycket mer skall icke då eder Fader, som är i himmelen,
        giva vad gott är åt dem som bedja honom!

007:012 Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det
skolen I ock göra dem; ty detta är lagen och profeterna.

007:013 Gån in genom den trånga porten. Ty vid och bred är den väg som
leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den;
007:014 och den port är trång och den väg är smal, som leder till livet,
och få äro de som finna den.

007:015 Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i
        fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar.
007:016 Av deras frukt skolen I känna dem. Icke hämtar man väl
        vindruvor från törnen, eller fikon från tistlar?
007:017 Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär
        ond frukt.
007:018 Ett gott träd kan icke bära ond frukt, ej heller kan ett dåligt
        träd bära god frukt.
007:019 Vart träd som icke bär god frukt bliver avhugget och kastat i
        elden.
007:020 Alltså skolen I känna dem av deras frukt.—
007:021 Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig:
        'Herre, Herre', utan den som gör min himmelske Faders vilja.
007:022 Många skola på 'den dagen' säga till mig: 'Herre, Herre,
        hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit
        ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?'
007:023 Men då skall jag betyga för dem: 'Jag har aldrig känt eder; gån
        bort ifrån mig, I ogärningsmän.'

007:024 Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han
        må liknas vid en förståndig man som byggde sitt hus på
        hälleberget.
007:025 Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna
        blåste och kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke
        omkull, eftersom det var grundat på hälleberget.
007:026 Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem,
        han må liknas vid en oförståndig man som byggde sitt hus på
        sanden.
007:027 Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna
        blåste och slogo mot det huset; och det föll omkull, och dess
        fall var stort.»

007:028 När Jesus hade slutat detta tal, häpnade folket över hans
förkunnelse;
007:029 ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet, och
icke såsom deras skriftlärde.

008:001 Sedan han hade kommit ned från berget, följde honom mycket folk.
008:002 Då trädde en spetälsk man fram och föll ned för honom och sade:
        »Herre, vill du, så kan du göra mig ren.»
008:003 Då räckte han ut handen och rörde vid honom och sade: »Jag vill;
        bliv ren.» Och strax blev han ren från sin spetälska.
008:004 Och Jesus sade till honom: »Se till, att du icke säger detta för
        någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär den
        offergåva som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.»

008:005 När han därefter kom in i Kapernaum, trädde en hövitsman fram
        till honom och bad honom
008:006 och sade: »Herre, min tjänare ligger därhemma lam och lider
        svårt.»
008:007 Han sade till honom: »Skall då jag komma och bota honom?»
008:008 Hövitsmannen svarade och sade: »Herre, jag är icke värdig att du
        går in under mitt tak. Men säg allenast ett ord, så bliver min
        tjänare frisk.
008:009 Jag är ju själv en man som står under andras befäl: jag har ock
        krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: 'Gå', så
        går han, eller till en annan: 'Kom', så kommer han; och om jag
        säger till min tjänare: 'Gör det', då gör han så.»
008:010 När Jesus hörde detta, förundrade han sig och sade till dem som
        följde honom: »Sannerligen säger jag eder: I Israel har jag icke
        hos någon funnit så stor tro.
008:011 Och jag säger eder: Många skola komma från öster och väster och
        få vara med Abraham, Isak och Jakob till bords i himmelriket,
008:012 men rikets barn skola bliva utkastade i mörkret därutanför; där
        skall vara gråt och tandagnisslan.»
008:013 Och Jesus sade till hövitsmannen: »Gå; såsom du tror, så må det
        ske dig.» Och i samma stund blev tjänaren frisk.

008:014 När Jesus sedan kom in i Petrus' hus, fick han se hans svärmoder
ligga sjuk i feber.
008:015 Då rörde han vid hennes hand, och febern lämnade henne; och hon
stod upp och betjänade honom.

008:016 Men när det hade blivit afton, förde man till honom många som
        voro besatta; och han drev ut andarna med sitt blotta ord, och
        alla som voro sjuka botade han,
008:017 för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten
        Esaias, när han sade:
          »Han tog på sig våra krankheter,
          och våra sjukdomar bar han.»

008:018 Då nu Jesus såg mycket folk omkring sig, bjöd han att man skulle
        fara över till andra stranden.
008:019 Och en skriftlärd kom fram och sade till honom: »Mästare, jag
        vill följa dig varthelst du går.»
008:020 Då svarade Jesus honom: »Rävarna hava kulor, och himmelens
        fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han
        kan vila sitt huvud.»
008:021 Och en annan av hans lärjungar sade till honom: »Herre, tillstäd
        mig att först gå bort och begrava min fader.»
008:022 Då svarade Jesus honom: »Följ du mig, och låt de döda begrava
        sina döda.»

008:023 Och han steg i båten, och hans lärjungar följde honom.
008:024 Och se, då uppstod en häftig storm på sjön, så att vågorna
        slogo över båten; men han låg och sov.
008:025 Då gingo de fram och väckte honom och sade: »Herre, hjälp oss;
        vi förgås.»
008:026 Han sade till dem: »I klentrogne, varför rädens I?» Därefter
        stod han upp och näpste vindarna och sjön, och det blev alldeles
        lugnt.
008:027 Och människorna förundrade sig och sade: »Vad är denne för en,
        eftersom både vindarna och sjön äro honom lydiga?»

008:028 När han så hade kommit över till gadarenernas land på andra
        stranden, kommo två besatta emot honom, ut från gravarna där.
        Och de voro mycket våldsamma, så att ingen kunde färdas den
        vägen fram.
008:029 Dessa ropade då och sade: »Vad har du med oss att göra, du Guds
        Son? Har du kommit hit för att plåga oss, förrän tid är?»
008:030 Nu gick där långt ifrån dem en stor svinhjord i bet.
008:031 Och de onda andarna bådo honom och sade: »Om du vill driva ut
        oss så låt oss fara in i svinhjorden.»
008:032 Då sade han till dem: »Faren åstad.» Och de gåvo sig åstad och
        foro in i svinen. Och se, då störtade sig hela hjorden utför
        branten ned i sjön och omkom i vattnet.
008:033 Men herdarna flydde; och när de hade kommit in i staden,
        omtalade de alltsammans, och särskilt vad som hade skett med de
        besatta.
008:034 Då gick hela staden ut för att möta Jesus; och när de fingo se
        honom, bådo de att han skulle begiva sig bort ifrån deras
        område.

009:001 Och han steg i en båt och for över och kom till sin egen stad. 009:002 Då förde de till honom en lam man, som låg på en säng. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Var vid gott mod, min son; dina synder förlåtas dig.» 009:003 Då sade några av de skriftlärde vid sig själva: »Denne hädar.» 009:004 Men Jesus förstod deras tankar och sade: »Varför tänken I i edra hjärtan vad ont är? 009:005 Vilket är lättare, att säga: 'Dina synder förlåtas dig' eller att säga: 'Stå upp och gå'? 009:006 Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, så stå upp»—sade han nu till den lame—»och tag din säng och gå hem.» 009:007 Då stod han upp och gick hem. 009:008 När folket såg detta, blevo de häpna och prisade Gud, som hade givit sådan makt åt människor.

009:009 När Jesus därifrån gick vidare fram, fick han se en man, som hette Matteus, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.» Då stod han upp och följde honom.

009:010 När han därefter låg till bords i hans hus, kommo många
        publikaner och syndare dit och voro bordsgäster där, jämte Jesus
        och hans lärjungar.
009:011 Men då fariséerna sågo detta, sade de till hans lärjungar: »Huru
        kan eder mästare äta med publikaner och syndare?»
009:012 När han hörde detta, sade han: »Det är icke de friska som behöva
        läkare, utan de sjuka.
009:013 Men gån I åstad och lären eder vad de orden betyda: 'Jag har
        behag till barmhärtighet, och icke till offer.' Ty jag har icke
        kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.»

009:014 Därefter kommo Johannes' lärjungar till honom och sade: »Varför
        fasta icke dina lärjungar då vi och fariséerna ofta fasta?»
009:015 Jesus svarade dem: »Icke kunna väl bröllopsgästerna sörja, så
        länge brudgummen är hos dem? Men den tid skall komma, då
        brudgummen tages ifrån dem, och då skola de fasta.—
009:016 Ingen sätter en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel, ty det
        isatta stycket skulle riva bort ännu mer av manteln, och hålet
        skulle bliva värre.
009:017 Ej heller slår man nytt vin I gamla skinnläglar; om någon så
        gjorde, skulle läglarna sprängas sönder och vinet spillas ut,
        jämte det att läglarna fördärvades. Nej, man slår nytt vin i
        nya läglar, så bliva båda delarna bevarade.»

009:018 Medan han talade detta till dem, trädde en synagogföreståndare
        fram och föll ned för honom och sade: »Min dotter har just nu
        dött, men kom och lägg din hand på henne, så bliver hon åter
        levande.»
009:019 Då stod Jesus upp och följde honom med sina lärjungar.

009:020 Men en kvinna, som i tolv år hade lidit av blodgång, närmade sig
        honom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans mantel.
009:021 Ty hon sade vid sig själv: »Om jag allenast får röra vid hans
        mantel, så bliver jag hulpen.»
009:022 Då vände Jesus sig om, och när han fick se henne, sade han: »Var
        vid gott mod, min dotter; din tro har hjälpt dig.» Och kvinnan
        var hulpen från den stunden.

009:023 När Jesus sedan kom in i föreståndarens hus och fick se flöjtblåsarna och folket som höjde klagolåt, 009:024 sade han: »Gån bort härifrån; ty flickan är icke död, hon sover.» Då hånlogo de åt honom. 009:025 Men sedan folket hade blivit utvisat, gick han in och tog flickan vid handen. Då stod hon upp. 009:026 Och ryktet härom gick ut över hela det landet.

009:027 När Jesus gick därifrån, följde honom två blinda som ropade och
        sade: »Davids son, förbarma dig över oss.»
009:028 Och då han kom hem, trädde de blinda fram till honom; och Jesus
        frågade dem: »Tron I att jag kan göra detta?» De svarade honom:
        »Ja, Herre.»
009:029 Då rörde han vid deras ögon och sade: »Ske eder efter eder tro.»
009:030 Och deras ögon öppnades. Och Jesus tillsade dem strängeligen
        att se till, att ingen finge veta detta.
009:031 Men de gingo åstad och utspridde ryktet om honom över hela det
        landet.

009:032 När dessa voro på väg ut, förde man till honom en dövstum som
        var besatt.
009:033 Och när den onde anden hade blivit utdriven, talade den
        dövstumme. Och folket förundrade sig och sade: »Sådant har
        aldrig förut varit sett i Israel.»
009:034 Men fariséerna sade: »Det är med de onda andarnas furste som han
        driver ut de onda andarna.»

009:035 Och Jesus gick omkring i alla städer och byar och undervisade i
        deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade
        alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet.
009:036 Och när han såg folkskarorna, ömkade han sig över dem, eftersom
        de voro så illa medfarna och uppgivna, »lika får som icke hava
        någon herde.»
009:037 Därför sade han till sina lärjungar: »Skörden är mycken, men
        arbetarna äro få.
009:038 Bedjen fördenskull skördens Herre att han sänder ut arbetare
        till sin skörd.»

010:001 Och han kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt
        över orena andar, till att driva ut dem, så ock makt att bota
        alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet.
010:002 Och dessa äro de tolv apostlarnas namn: först Simon, som kallas
        Petrus, och Andreas, hans broder; vidare Jakob, Sebedeus' son,
        och Johannes, hans broder;
010:003 Filippus och Bartolomeus; Tomas och Matteus, publikanen; Jakob,
        Alfeus' son, och Lebbeus;
010:004 Simon ivraren och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.
010:005 Dessa tolv sände Jesus ut; och han bjöd dem och sade:

        »Ställen icke eder färd till hedningarna, och gån icke in i
        någon samaritisk stad,
010:006 utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.
010:007 Och där I gån fram skolen I predika och säga: 'Himmelriket är
        nära.'
010:008 Boten sjuka, uppväcken döda, gören spetälska rena, driven ut
        onda andar. I haven fått för intet; så given ock för intet.
010:009 Skaffen eder icke guld eller silver eller koppar i edra bälten,
010:010 icke någon ränsel för eder färd, ej heller dubbla livklädnader,
        ej heller skor eller stav; ty arbetaren är värd sin mat.
010:011 Men när I haven kommit in i någon stad eller by, så utforsken
        vilken därinne som är värdig, och stannen hos honom, till dess I
        lämnen den orten.
010:012 Och när I kommen in i ett hus, så hälsen det.
010:013 Om då det huset är värdigt, så må den frid I tillönsken det
        komma däröver; men om det icke är värdigt, då må den frid I
        tillönsken det vända tillbaka till eder.
010:014 Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på
        edra ord, så gån ut ur det huset eller den staden, och skudden
        stoftet av edra fötter.
010:015 Sannerligen säger jag eder: För Sodoms och Gomorras land skall
        det på domens dag bliva drägligare än för den staden.

010:016 Se, jag sänder eder åstad såsom får mitt in ibland ulvar. Varen
        fördenskull kloka såsom ormar och menlösa såsom duvor.
010:017 Tagen eder till vara för människorna; ty de skola draga eder
        inför domstolar, och i sina synagogor skola de gissla eder;
010:018 och I skolen föras fram också inför landshövdingar och konungar,
        för min skull, till ett vittnesbörd för dem och för hedningarna.

010:019 Men när man drager eder inför rätta, gören eder då icke bekymmer
        för huru eller vad I skolen tala; ty vad I skolen tala skall
        bliva eder givet i den stunden.
010:020 Det är icke I som skolen tala, utan det är eder Faders Ande som
        skall tala i eder.

010:021 Och den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas,
        ja ock fadern sitt barn; och barn skola sätta sig upp mot sina
        föräldrar och skola döda dem.
010:022 Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. Men
        den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.—
010:023 När de nu förfölja eder i en stad, så flyn till en annan; och om
        de också där förfölja eder, så flyn till ännu en annan. Ty
        sannerligen säger jag eder: I skolen icke hava hunnit igenom
        alla Israels städer, förrän Människosonen kommer.

010:024 Lärjungen är icke förmer än sin mästare, ej heller är tjänaren
        förmer än sin herre.
010:025 Det må vara lärjungen nog, om det går honom såsom hans mästare,
        och tjänaren, om det går honom såsom hans herre. Om de hava
        kallat husbonden för Beelsebul, huru mycket mer skola de icke så
        kalla hans husfolk!
010:026 Frukten alltså icke för dem; ty intet är förborgat, som icke
        skall bliva uppenbarat, och intet är fördolt, som icke skall
        bliva känt.
010:027 Vad jag säger eder i mörkret, det skolen säga i ljuset, och vad
        I hören viskas i edert öra, det skolen I predika på taken.
010:028 Och frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke
        hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom som har
        makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna.—
010:029 Säljas icke två sparvar för en skärv? Och icke en av dem
        faller till jorden utan eder Faders vilja.
010:030 Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade.
010:031 Frukten alltså icke; I ären mer värda än många sparvar.
010:032 Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom
        skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen.
010:033 Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock
        jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.

010:034 I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på
        jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.
010:035 Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att
          'sonen sätter sig upp mot sin fader
          och dottern mot sin moder
          och sonhustrun mot sin svärmoder,
010:036 och envar får sitt eget husfolk till fiender'.

010:037 Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke
        värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är
        mig icke värdig;
010:038 och den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han
        är mig icke värdig.
010:039 Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister
        sitt liv, för min skull, han skall finna det.—
010:040 Den som tager emot eder, han tager emot mig, och den som tager
        emot mig, han tager emot honom som har sänt mig.
010:041 Den som tager emot en profet, därför att det är en profet, han
        skall få en profets lön; och den som tager emot en rättfärdig
        man, därför att det är en rättfärdig man, han skall få en
        rättfärdig mans lön.
010:042 Och den som giver en av dessa små allenast en bägare friskt
        vatten att dricka, därför att det är en lärjunge—sannerligen
        säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.»

011:001 När Jesus hade givit sina tolv lärjungar alla dessa bud, gick han därifrån vidare, för att undervisa och predika i deras städer.

011:002 Men när Johannes i sitt fängelse fick höra om Kristi gärningar, sände han bud med sina lärjungar 011:003 och lät fråga honom: »Är du den som skulle komma, eller skola vi förbida någon annan?» 011:004 Då svarade Jesus och sade till dem: »Gån tillbaka och omtalen för Johannes vad I hören och sen: 011:005 blinda få sin syn, halta gå, spetälska bliva rena, döva höra, döda uppstå, och 'för fattiga förkunnas glädjens budskap'. 011:006 Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.»

011:007 När dessa sedan gingo bort, begynte Jesus tala till folket om
        Johannes:
        »Varför var det I gingen ut i öknen? Var det för att se ett rör
        som drives hit och dit av vinden?
011:008 Eller varför gingen I ut? Var det för att se en människa klädd
        i fina kläder? De som bära fina kläder, dem finnen I ju i
        konungapalatsen.
011:009 Varför gingen I då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag
        säger eder: Ännu mer än en profet är han.
011:010 Han är den om vilken det är skrivet:
          'Se, jag sänder ut min ängel framför dig,
          och han skall bereda vägen för dig.'
011:011 Sannerligen säger jag eder: Bland dem som äro födda av kvinnor
        har ingen uppstått, som har varit större än Johannes döparen;
        men den som är minst i himmelriket är likväl större än han.
011:012 Och från Johannes döparens dagar intill denna stund tränger
        himmelriket fram med storm, och människor storma fram och rycka
        det till sig.
011:013 Ty alla profeterna och lagen hava profeterat intill Johannes;
011:014 och om I viljen tro det: han är Elias, den som skulle komma.
011:015 Den som har öron, han höre.

011:016 Men vad skall jag likna detta släkte vid? Det är likt barn som
        sitta på torgen och ropa till andra barn
011:017 och säga:
          'Vi hava spelat för eder,
          och I haven icke dansat;
          vi hava sjungit sorgesång,
          och I haven icke jämrat eder.'
011:018 Ty Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och så säger
        man: 'Han är besatt av en ond ande.'
011:019 Människosonen kom, och han både äter och dricker, och nu säger
        man: 'Se vilken frossare och vindrinkare han är, en publikaners
        och syndares vän!' Men Visheten har fått rätt av sina barn.»

011:020 Därefter begynte han tala bestraffande ord till de städer i
        vilka han hade utfört så många av sina kraftgärningar, och
        förehålla dem att de icke hade gjort bättring:
011:021 »Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar
        som äro gjorda i eder hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så
        skulle de för länge sedan hava gjort bättring i säck och aska.
011:022 Men jag säger eder: För Tyrus och Sidon skall det på domens dag
        bliva drägligare än för eder.

011:023 Och du, Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen?
        Nej, ned till dödsriket måste du fara. Ty om de kraftgärningar
        som äro gjorda i dig hade blivit gjorda i Sodom, så skulle det
        hava stått ännu i dag.
011:024 Men jag säger eder att det för Sodoms land skall på domens dag
        bliva drägligare än för dig.»

011:025 Vid den tiden talade Jesus och sade: »Jag prisar dig, Fader, du
        himmelens och jordens Herre, för att du väl har dolt detta för
        de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga.
011:026 Ja, Fader; så har ju varit ditt behag.
011:027 Allt har av min Fader blivit förtrott åt mig. Och ingen känner
        Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen och
        den för vilken Sonen vill göra honom känd.—
011:028 Kommen till mig, I alla som arbeten och ären betungade, så skall
        jag giva eder ro.
011:029 Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och
        ödmjuk i hjärtat; 'så skolen I finna ro för edra själar'.
011:030 Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.»

012:001 Vid den tiden tog Jesus på sabbaten vägen genom ett sädesfält;
        och hans lärjungar blevo hungriga och begynte rycka av ax och
        äta.
012:002 När fariséerna sågo detta, sade de till honom: »Se, dina
        lärjungar göra vad som icke är lovligt att göra på en sabbat.»
012:003 Han svarade dem: »Haven I icke läst vad David gjorde, när han
        och de som följde honom blevo hungriga:
012:004 huru han då gick in i Guds hus, och huru de åto skådebröden,
        fastän det ju varken för honom eller för dem som följde honom
        var lovligt att äta sådant bröd, utan allenast för prästerna?
012:005 Eller haven I icke läst i lagen att prästerna på sabbaten bryta
        sabbaten i helgedomen, och likväl äro utan skuld?
012:006 Men jag säger eder: Här är vad som är förmer än helgedomen.
012:007 Och haden I förstått vad det är: 'Jag har behag till
        barmhärtighet, och icke till offer', så skullen I icke hava dömt
        dem skyldiga, som äro utan skuld.
012:008 Ty Människosonen är herre över sabbaten.»

012:009 Och han gick därifrån vidare och kom in i deras synagoga.
012:010 Och se, där var en man som hade en förvissnad hand. Då frågade
        de honom och sade: »Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten?»
        De ville nämligen få något att anklaga honom för.
012:011 Men han sade till dem: »Om någon bland eder har ett får, och
        detta på sabbaten faller i en grop, fattar han icke då i det och
        drager upp det?
012:012 Huru mycket mer värd är nu icke en människa än ett får! Alltså
        är det lovligt att på sabbaten göra vad gott är.»
012:013 Därefter sade han till mannen: »Räck ut din hand.» Och han
        räckte ut den, och den blev frisk igen och färdig såsom den
        andra.—
012:014 Då gingo fariséerna bort och fattade det beslutet om honom, att
        de skulle förgöra honom.

012:015 Men när Jesus fick veta detta, gick han bort därifrån; och många följde honom, och han botade dem alla, 012:016 men förbjöd dem strängeligen att utbreda ryktet om honom. 012:017 Ty det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten Esaias, när han sade:

012:018 »Se, över min tjänare, som jag har utvalt,
          min älskade, i vilken min själ har funnit behag,
          över honom skall jag låta min Ande komma,
          och han skall förkunna rätten bland folken.
012:019 Han skall icke kiva eller skria,
          och hans röst skall man icke höra på gatorna,
012:020 Ett brutet rör skall han icke sönderkrossa,
          och en rykande veke skall han icke utsläcka,
          intill dess att han har fört rätten fram till seger.
012:021 Och till hans namn skola folken sätta sitt hopp.»

012:022 Då förde man till honom en besatt, som var blind och dövstum.
        Och han botade honom, så att den dövstumme talade och såg.
012:023 Och allt folket uppfylldes av häpnad och sade: »Månne icke
        denne är Davids son?»
012:024 Men när fariséerna hörde detta, sade de: »Det är allenast med
        Beelsebul, de onda andarnas furste, som denne driver ut de onda
        andarna.»
012:025 Men han förstod deras tankar och sade till dem:

        »Vart rike som har kommit i strid med sig självt bliver förött,
        och intet samhälle eller hus som har kommit i strid med sig
        självt kan hava bestånd.
012:026 Om nu Satan driver ut Satan, så har han kommit i strid med
        sig själv. Huru kan då hans rike hava bestånd?
012:027 Och om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna,
        med vem driva då edra egna anhängare ut dem? De skola alltså
        vara edra domare.
012:028 Om det åter är med Guds Ande som jag driver ut de onda
        andarna, så har ju Guds rike kommit till eder.—
012:029 Eller huru kan någon gå in i en stark mans hus och beröva honom
        hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke? Först
        därefter kan han plundra hans hus.
012:030 Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke
        församlar med mig, han förskingrar.

012:031 Därför säger jag eder: All annan synd och hädelse skall bliva
        människorna förlåten, men hädelse mot Anden skall icke bliva
        förlåten.
012:032 Ja, om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva
        honom förlåtet; men om någon säger något mot den helige Ande, så
        skall det icke bliva honom förlåtet, varken i denna tidsåldern
        eller i den tillkommande.
012:033 I måsten döma så: antingen är trädet gott, och då måste dess
        frukt vara god; eller är trädet dåligt, och då måste dess frukt
        vara dålig. Ty av frukten känner man trädet.
012:034 I huggormars avföda, huru skullen I kunna tala något gott, då I
        själva ären onda? Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen.
012:035 En god människa bär ur sitt goda förråd fram vad gott är, och en
        ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är.
012:036 Men jag säger eder, att för vart fåfängligt ord som människorna
        tala skola de göra räkenskap på domens dag.
012:037 Ty efter dina ord skall du dömas rättfärdig, och efter dina ord
        skall du dömas skyldig.»

012:038 Då togo några av de skriftlärde och fariséerna till orda och
sade till honom: »Mästare, vi skulle vilja se något tecken av
dig.»
012:039 Men han svarade och sade till dem:

        »Ett ont och trolöst släkte är detta! Det åstundar ett tecken,
        men intet annat tecken skall givas det än profeten Jonas'
        tecken.
012:040 Ty likasom Jonas tre dagar och tre nätter var i den stora
        fiskens buk, så skall ock Människosonen tre dagar och tre nätter
        vara i jordens sköte.
012:041 Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta
        släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas'
        predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas.
012:042 Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram
        tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty hon kom
        från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, här är
        vad som är mer än Salomo.

012:043 När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han
        omkring i ökentrakter och söker efter ro, men finner ingen.
012:044 Då säger han: 'Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag
        gick ut ifrån.' Och när han kommer dit och finner det stå
        ledigt och vara fejat och prytt,
012:045 då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro
        värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver
        för den människan det sista värre än det första. Så skall det
        ock gå med detta onda släkte.»

012:046 Medan han ännu talade till folket, kommo hans moder och hans
        bröder och stannade därutanför och ville tala med honom.
012:047 Då sade någon till honom: »Se, din moder och dina bröder stå
        härutanför och vilja tala med dig.»
012:048 Men han svarade och sade till den som omtalade detta för honom:
        »Vilken är min moder, och vilka äro mina bröder?»
012:049 Och han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: »Se här är
        min moder, och här äro mina bröder!
012:050 Ty var och en som gör min himmelske Faders vilja, den är min
        broder och min syster och min moder.»

013:001 Samma dag gick Jesus ut från huset där han bodde och satte sig vid sjön. 013:002 Då församlade sig mycket folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den, medan allt folket stod på stranden. 013:003 Och han talade till dem mycket i liknelser; han sade:

        »En såningsman gick ut för att så.
013:004 Och när han sådde, föll somt vid vägen, och fåglarna kommo och
        åto upp det.
013:005 Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och
        det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;
013:006 men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det
        icke hade någon rot, torkade det bort.
013:007 Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde
        det.
013:008 Men somt föll i god jord, och det gav frukt, dels hundrafalt,
        dels sextiofalt, dels trettiofalt.
013:009 Den som har öron, han höre.»

013:010 Då trädde lärjungarna fram och sade till honom: »Varför talar du till dem i liknelser?» 013:011 Han svarade och sade:

        »Eder är givet att lära känna himmelrikets hemligheter, men dem
        är det icke givet.
013:012 Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över
        nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han
        har.
013:013 Därför talar jag till dem i liknelser, eftersom de med seende
        ögon intet se, och med hörande öron intet höra, och intet heller
        förstå.
013:014 Så fullbordas på dem Esaias' profetia, den som säger:

          'Med hörande öron skolen I höra,
          och dock alls intet förstå,
          och med seende ögon skolen I se,
          och dock alls intet förnimma.
013:015 Ty detta folks hjärta har blivit förstockat,
          och med öronen höra de illa,
          och sina ögon hava de tillslutit,
          så att de icke se med sina ögon,
          eller höra med sina öron,
          eller förstå med sina hjärtan,
          och omvända sig och bliva helade av mig.

013:016 Men saliga äro edra ögon, som se, och edra öron, som höra.
013:017 Ty sannerligen säger jag eder: Många profeter och rättfärdiga
män åstundade att se det som I sen, men fingo dock icke se det,
och att höra det som I hören, men fingo dock icke höra det.

013:018 Hören alltså I vad som menas med liknelsen om såningsmannen.
013:019 När någon hör ordet om riket, men icke förstår det, då kommer
        den onde och river bort det som såddes i hans hjärta. Om en
        sådan människa kan det sägas att säden såddes vid vägen.
013:020 Och att den såddes på stengrunden, det är sagt om den som väl
        hör ordet och strax tager emot det med glädje,
013:021 men som icke har någon rot i sig, utan bliver beståndande
        allenast till en tid, och när bedrövelse eller förföljelse
        påkommer för ordets skull, då kommer han strax på fall.
013:022 Och att den såddes bland törnena, det är sagt om den som väl hör
        ordet, men låter tidens omsorger och rikedomens bedrägliga
        lockelse förkväva det, så att han bliver utan frukt.
013:023 Men att den såddes i den goda jorden, det är sagt om den som
        både hör ordet och förstår det, och som jämväl bär frukt och
        giver dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt.»

013:024 En annan liknelse framställde han för dem; han sade: »Med
        himmelriket är det, såsom när en man sådde god säd i sin åker;
013:025 men när folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland
        vetet och gick sedan sin väg.
013:026 När nu säden sköt upp och satte frukt, så visade sig ock
        ogräset.

013:027 Då trädde husbondens tjänare fram och sade till honom: 'Herre,
        du sådde ju god säd i din åker; varifrån har den då fått ogräs?
013:028 Han svarade dem: 'En ovän har gjort detta.' Tjänarna sade till
        honom: 'Vill du alltså att vi skola gå åstad och samla det
        tillhopa?'
013:029 Men han svarade: 'Nej; ty då kunden I rycka upp vetet jämte
        ogräset, när I samlen detta tillhopa.
013:030 Låten båda slagen växa tillsammans intill skördetiden; och när
        skördetiden är inne, vill jag säga till skördemännen: 'Samlen
        först tillhopa ogräset, och binden det i knippor till att
        brännas upp, och samlen sedan in vetet i min lada.'»

013:031 En annan liknelse framställde han för dem; han sade:
        »Himmelriket är likt ett senapskorn som en man tager och lägger
        ned i sin åker.
013:032 Det är minst av alla frön, men när det har växt upp, är det
        störst bland kryddväxter; ja, det bliver ett träd, så att
        himmelens fåglar komma och bygga sina nästen på dess grenar.»

013:033 En annan liknelse framställde han för dem: »Himmelriket är likt
en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre skäppor
mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.»

013:034 Allt detta talade Jesus i liknelser till folket, och utan
        liknelser talade han intet till dem.
013:035 Ty det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten som sade:
          »Jag vill öppna min mun till liknelser,
          uppenbara vad förborgat har varit från världens begynnelse.»

013:036 Därefter lät han folket gå och gick själv hem. Och hans
lärjungar trädde fram till honom och sade: »Uttyd för oss
liknelsen om ogräset i åkern.»
013:037 Han svarade och sade:

        »Den som sår den goda säden är Människosonen.
013:038 Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men
        ogräset är ondskans barn.
013:039 Ovännen, som sådde det, är djävulen. Skördetiden är tidens
        ände. Skördemännen är änglar.
013:040 Såsom nu ogräset samlas tillhopa och brännes upp i eld, så skall
        det ock ske vid tidens ände.
013:041 Människosonen skall då sända ut sina änglar, och de skola samla
        tillhopa och föra bort ur hans rike alla dem som äro andra till
        fall, och dem som göra vad orätt är,
013:042 och skola kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt
        och tandagnisslan.
013:043 Då skola de rättfärdiga lysa såsom solen, i sin Faders rike.
        Den som har öron, han höre.

013:044 Himmelriket är likt en skatt som har blivit gömd i en åker. Och
en man finner den, men håller det hemligt; och i sin glädje går
han bort och säljer allt vad han äger och köper den åkern.

013:045 Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en köpman söker
efter goda pärlor;
013:046 och då han har funnit en dyrbar pärla, går han bort och säljer
vad han äger och köper den.

013:047 Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en not kastas i
        havet och samlar tillhopa fiskar av alla slag.
013:048 När den så bliver full, drager man upp den på stranden och
        sätter sig ned och samlar de goda i kärl, men de dåliga kastar
        man bort.—
013:049 Så skall det ock ske vid tidens ände: änglarna skola gå ut och
        skilja de onda från de rättfärdiga
013:050 och kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och
        tandagnisslan.

013:051 Haven I förstått allt detta?»
        De svarade honom: »Ja.»
013:052 Då sade han till dem: »Så är nu var skriftlärd, som har blivit
        en lärjunge för himmelriket, lik en husbonde som ur sitt förråd
        bär fram nytt och gammalt.»

013:053 När Jesus hade framställt alla dessa liknelser, drog han bort
        därifrån.
013:054 Och han kom till sin fädernestad, och där undervisade han folket
        i deras synagoga, så att de häpnade och sade: »Varifrån har han
        fått denna vishet? Och hans kraftgärningar, varifrån komma de?
013:055 Är då denne icke timmermannens son? Heter icke hans moder
        Maria, och heta icke hans bröder Jakob och Josef och Simon och
        Judas?
013:056 Och hans systrar, bo de icke alla hos oss? Varifrån har han då
        fått allt detta?»
013:057 Så blev han för dem en stötesten. Men Jesus sade till dem: »En
        profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och i sitt eget
        hus.»
013:058 Och för deras otros skull gjorde han där icke många
        kraftgärningar.

014:001 Vid den tiden fick Herodes, landsfursten, höra ryktet om Jesus.
014:002 Då sade han till sina tjänare: »Det är Johannes döparen. Han
har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i
honom.»

014:003 Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. 014:004 Ty Johannes hade sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava henne.» 014:005 Och han hade velat döda honom, men han fruktade för folket, eftersom de höllo honom för en profet. 014:006 Men så kom Herodes' födelsedag. Då dansade Herodias' dotter inför dem; och hon behagade Herodes så mycket, 014:007 att han med en ed lovade att giva henne vad helst hon begärde. 014:008 Hon sade då, såsom hennes moder ingav henne: »Giv mig här på ett fat Johannes döparens huvud.» 014:009 Då blev konungen bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull bjöd han att man skulle giva henne det, 014:010 och sände åstad och lät halshugga Johannes i fängelset. 014:011 Och hans huvud blev framburet på ett fat och givet åt flickan; och hon bar det till sin moder. 014:012 Men hans lärjungar kommo och togo hans döda kropp och begrovo honom. Sedan gingo de och omtalade det för Jesus.

014:013 Då Jesus hörde detta, for han i en båt därifrån bort till en öde
        trakt, där de kunde vara allena. Men när folket fick höra
        härom, kommo de landvägen efter honom från städerna.
014:014 Och då han steg i land, fick han se att där var mycket folk; och
        han ömkade sig över dem och botade deras sjuka.

014:015 Men när det led mot aftonen, trädde hans lärjungar fram till
        honom och sade: »Trakten är öde, och tiden är redan framskriden.
        Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort i byarna och köpa
        sig mat.»
014:016 Men Jesus sade till dem: »De behöva icke gå bort; given I dem
        att äta.»
014:017 De svarade honom: »Vi hava här icke mer än fem bröd och två
        fiskar.»
014:018 Då sade han: »Bären dem hit till mig.»
014:019 Därefter tillsade han folket att lägga sig ned i gräset. Och
        han tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till
        himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt
        lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt folket.

014:020 Och de åto alla och blevo mätta Sedan samlade man upp de
överblivna styckena, tolv korgar fulla.
014:021 Men de som hade ätit voro vid pass fem tusen män, förutom
kvinnor och barn.

014:022 Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och
        före honom fara över till andra stranden, medan han tillsåg att
        folket skildes åt.
014:023 Och sedan detta hade skett, gick han upp på berget för att vara
        allena och bedja. När det så hade blivit afton, var han där
        ensam.
014:024 Båten var då redan många stadier från land och hårt ansatt
        av vågorna, ty vinden låg emot.
014:025 Men under fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående fram över
        sjön.
014:026 När då lärjungarna fingo se honom gå på sjön, blevo de förfärade
        och sade: »Det är en vålnad», och ropade av förskräckelse.
014:027 Men Jesus begynte strax tala till dem och sade: »Varen vid gott
        mod; det är jag, varen icke förskräckta.»
014:028 Då svarade Petrus honom och sade: »Herre, är det du, så bjud mig
        att komma till dig på vattnet.»
014:029 Han sade: »Kom.» Då steg Petrus ut ur båten och begynte gå på
        vattnet och kom till Jesus.
014:030 Men när han såg huru stark vinden var, blev han förskräckt; och
        då han nu begynte sjunka, ropade han och sade: »Herre, hjälp
        mig.»
014:031 Och strax räckte Jesus ut handen och fattade i honom och sade
        till honom: »Du klentrogne, varför tvivlade du?»
014:032 När de sedan hade kommit upp i båten, lade sig vinden.
014:033 Men de som voro i båten föllo ned för honom och sade: »Förvisso
        är du Guds Son.»

014:034 När de hade farit över, kommo de till Gennesarets land.
014:035 Då nu folket där på orten kände igen honom, sände de ut bud i
        hela trakten däromkring, och man förde till honom alla som voro
        sjuka.
014:036 Och de bådo honom att allenast få röra vid hörntofsen på hans
        mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna.

015:001 Härefter kommo fariséer och skriftlärde från Jerusalem till
        Jesus och sade:
015:002 »Varför överträda dina lärjungar de äldstes stadgar? De två ju
        icke sina händer, när de skola äta.»
015:003 Men han svarade och sade till dem: »Varför överträden I själva
        Guds bud, för edra stadgars skull?
015:004 Gud har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och: 'Den som
        smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.'
015:005 Men I sägen, att om någon säger till sin fader eller sin moder:
        'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i
        stället såsom offergåva', då behöver han alls icke hedra sin
        fader eller sin moder.
015:006 I haven så gjort Guds budord om intet, för edra stadgars skull.
015:007 I skrymtare, rätt profeterade Esaias om eder, när han sade:

015:008 'Detta folk ärar mig med sina läppar,
men deras hjärtan äro långt ifrån mig;
015:009 och fåfängt dyrka de mig,
eftersom de läror de förkunna äro människobud.'»

015:010 Och han kallade folket till sig och sade till dem: »Hören och
        förstån.
015:011 Icke vad som går in i munnen orenar människan, men vad som går
        ut ifrån munnen, det orenar människan.»
015:012 Då trädde hans lärjungar fram och sade till honom: »Vet du, att
        när fariséerna hörde det du nu sade, var det för dem en
        stötesten?»
015:013 Men han svarade och sade: »Var planta som min himmelske Fader
        icke har planterat skall ryckas upp med rötterna.
015:014 Frågen icke efter dem. De äro blinda ledare; och om en blind
        leder en blind, så falla de båda i gropen.»

015:015 Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Uttyd för oss detta bildliga tal.» 015:016 Han sade: »Ären då också I ännu utan förstånd? 015:017 Insen I icke att allt som går in i munnen, det går ned i buken och har sin naturliga utgång? 015:018 Men vad som går ut ifrån munnen, det kommer från hjärtat, och det är detta som orenar människan. 015:019 Ty från hjärtat komma onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse. 015:020 Det är detta som orenar människan; men att äta med otvagna händer, det orenar icke människan.»

015:021 Och Jesus begav sig bort därifrån och drog sig undan till
        trakten av Tyrus och Sidon.
015:022 Då kom en kananeisk kvinna från det området och ropade och sade:
        »Herre, Davids son, förbarma dig över mig. Min dotter plågas
        svårt av en ond ande.»
015:023 Men han svarade henne icke ett ord. Då trädde hans lärjungar
        fram och bådo honom och sade: »Giv henne besked; hon förföljer
        oss ju med sitt ropande.»
015:024 Han svarade och sade: »Jag är icke utsänd till andra än till de
        förlorade fåren av Israels hus.»
015:025 Men hon kom fram och föll ned för honom och sade: »Herre, hjälp
        mig.»
015:026 Då svarade han och sade: »Det är otillbörligt att taga brödet
        från barnen och kasta det åt hundarna.»
015:027 Hon sade: »Ja, Herre. Också äta ju hundarna allenast av de
        smulor som falla ifrån deras herrars bord.»
015:028 Då svarade Jesus och sade till henne: »O kvinna, din tro är
        stor. Ske dig såsom du vill.» Och hennes dotter var frisk ifrån
        den stunden.

015:029 Men Jesus gick därifrån vidare och kom till Galileiska sjön.
        Och han gick upp på berget och satte sig där.
015:030 Då kom mycket folk till honom, och de hade med sig halta,
        blinda, dövstumma, lytta och många andra; dem lade de ned för
        hans fötter, och han botade dem,
015:031 så att folket förundrade sig, när de funno dövstumma tala, lytta
        vara friska och färdiga, halta gå och blinda se. Och man
        prisade Israels Gud.

015:032 Och Jesus kallade sina lärjungar till sig och sade: »Jag ömkar
        mig över folket, ty det är redan tre dagar som de hava dröjt
        kvar hos mig, och de hava intet att äta; och jag vill icke låta
        dem gå ifrån mig fastande, för att de icke skola uppgivas på
        vägen.»
015:033 Då sade lärjungarna till honom: »Varifrån skola vi här, i en
        öken, få så mycket bröd, att vi kunna mätta så mycket folk?»
015:034 Jesus frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju,
        och därtill några få småfiskar.»
015:035 Då tillsade han folket att lägra sig på marken.
015:036 Och han tog de sju bröden, så ock fiskarna, och tackade Gud och
        bröt bröden och gav åt lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt
        folket.
015:037 Så åto de alla och blevo mätta. Och de överblivna styckena
        samlade man sedan upp, sju korgar fulla.
015:038 Men de som hade ätit voro fyra tusen män, förutom kvinnor och
        barn.
015:039 Sedan lät han folket skiljas åt och steg i båten och for till
        Magadans område.

016:001 Och fariséerna och sadducéerna kommo dit och ville sätta honom
        på prov; de begärde att han skulle låta dem se något tecken från
        himmelen.
016:002 Men han svarade och sade till dem: »Om aftonen sägen I: 'Det
        bliver klart väder, ty himmelen är röd',
016:003 och om morgonen: 'Det bliver oväder i dag, ty himmelen är mulen
        och röd.' Ja, om himmelens utseende förstån I att döma, men om
        tidernas tecken kunnen I icke döma.
016:004 Ett ont och trolöst släkte är detta! Det åstundar ett tecken,
        men intet annat tecken skall givas det än Jonas' tecken.» Och så
        lämnade han dem och gick sin väg.

016:005 När sedan lärjungarna foro åstad, över till andra stranden, hade
        de förgätit att taga med sig bröd.
016:006 Och Jesus sade till dem: »Sen till, att I tagen eder till vara
        för fariséernas och sadducéernas surdeg.»
016:007 Då talade de med varandra och sade: »Det är därför att vi icke
        hava tagit med oss bröd.»
016:008 Men när Jesus märkte detta, sade han: »I klentrogne, varför
        talen I eder emellan om att I icke haven bröd med eder?
016:009 Förstån I ännu ingenting? Och kommen I icke ihåg de fem bröden
        åt de fem tusen, och huru många korgar I då togen upp?
016:010 Ej heller de sju bröden åt de fyra tusen, och huru många korgar
        I då togen upp?
016:011 Huru kommer det då till, att I icke förstån att det ej var om
        bröd som jag talade till eder? Tagen eder till vara för
        fariséernas och sadducéernas surdeg.»
016:012 Då förstodo de att det icke var för surdeg i bröd som han hade
        bjudit dem att taga sig till vara, utan för fariséernas och
        sadducéernas lära.

016:013 Men när Jesus kom till trakten av Cesarea Filippi, frågade han
        sina lärjungar och sade: »Vem säger folket Människosonen vara?»
016:014 De svarade: »Somliga säga Johannes döparen, andra Elias, andra
        åter Jeremias eller en annan av profeterna.»
016:015 Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?»
016:016 Simon Petrus svarade och sade: »Du är Messias, den levande
        Gudens Son.»
016:017 Då svarade Jesus och sade till honom: »Salig är du, Simon,
        Jonas' son; ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig,
        utan min Fader, som är i himmelen.
016:018 Så säger ock jag dig att du är Petrus; och på denna klippa
        skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke
        bliva henne övermäktiga.
016:019 Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på
        jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser
        på jorden, det skall vara löst i himmelen.»
016:020 Därefter förbjöd han lärjungarna att för någon säga att han var
        Messias.

016:021 Från den tiden begynte Jesus förklara för sina lärjungar, att
        han måste gå till Jerusalem och lida mycket av de äldste och
        översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva
        dödad, men att han på tredje dagen skulle uppstå igen.
016:022 Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom och
        sade: »Bevare dig Gud, Herre! Ingalunda får detta vederfaras
        dig.»
016:023 Men han vände sig om och sade till Petrus: »Gå bort, Satan, och
        stå mig icke i vägen; du är för mig en stötesten, ty dina tankar
        äro icke Guds tankar, utan människotankar.»

016:024 Därefter sade Jesus till sina lärjungar: »Om någon vill
        efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på
        sig: så följe han mig.
016:025 Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den
        som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det.
016:026 Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men
        förlorar sin själ? Eller vad kan en människa giva till lösen
        för sin själ?
016:027 Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina
        änglar, och då skall han vedergälla var och en efter hans
        gärningar.
016:028 Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några
        som icke skola smaka döden, förrän de få se Människosonen komma
        i sitt rike.»

017:001 Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och
        Johannes, Jakobs broder, och förde dem upp på ett högt berg, där
        de voro allena.
017:002 Och hans utseende förvandlades inför dem: hans ansikte sken
        såsom solen, och hans kläder blevo vita såsom ljuset.
017:003 Och se, för dem visade sig Moses och Elias, i samtal med honom.
017:004 Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Herre, här är oss
        gott att vara; vill du, så skall jag här göra tre hyddor, åt
        dig en och åt Moses en och åt Elias en.»
017:005 Och se, medan han ännu talade, överskyggade dem en ljus sky, och
        ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min älskade Son, i
        vilken jag har funnit behag; hören honom.»
017:006 När lärjungarna hörde detta, föllo de ned på sina ansikten i
        stor förskräckelse.
017:007 Men Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: »Stån upp, och
        varen icke förskräckta.»
017:008 När de då lyfte upp sina ögon, sågo de ingen utom Jesus allena.

017:009 Då de sedan gingo ned från berget, bjöd Jesus dem och sade:
        »Omtalen icke för någon denna syn, förrän Människosonen har
        uppstått från de döda.»
017:010 Men lärjungarna frågade honom och sade: »Huru kunna då de
        skriftlärde säga att Elias först måste komma?»
017:011 Han svarade och sade: »Elias måste visserligen komma och
        upprätta allt igen;
017:012 men jag säger eder att Elias redan har kommit. Men de ville
        icke veta av honom, utan förforo mot honom alldeles såsom de
        ville. Sammalunda skall ock Människosonen få lida genom dem.»
017:013 Då förstodo lärjungarna att det var om Johannes döparen som han
        talade till dem.

017:014 När de därefter kommo till folket, trädde en man fram till honom
        och föll på knä för honom
017:015 och sade: »Herre, förbarma dig över min son ty han är
        månadsrasande och plågas svårt; ofta faller han i elden och ofta
        i vattnet.
017:016 Och jag förde honom till dina lärjungar, men de kunde icke bota
        honom.»
017:017 Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru
        länge måste jag vara bland eder? Huru länge måste jag härda ut
        med eder? Fören honom hit till mig.»
017:018 Och Jesus tilltalade honom strängt, och den onde anden for ut ur
        honom; och gossen var botad från den stunden.
017:019 Sedan, när de voro allena, trädde lärjungarna fram till Jesus
        och frågade: »Varför kunde icke vi driva ut honom?»
017:020 Han svarade dem: »För eder otros skull. Ty sannerligen säger
        jag eder: Om I haven tro, vore den ock blott såsom ett
        senapskorn, så skolen I kunna säga till detta berg: 'Flytta dig
        härifrån dit bort', och det skall flytta sig; ja, intet skall då
        vara omöjligt för eder.»
017:021

017:022 Medan de nu tillsammans vandrade omkring i Galileen, sade Jesus
        till dem: »Människosonen skall bliva överlämnad i människors
        händer,
017:023 och man skall döda honom, men på tredje dagen skall han uppstå
        igen.» Då blevo de mycket bedrövade.

017:024 Och när de hade kommit till Kapernaum, trädde de som uppburo
        tempelskatten fram till Petrus och sade: »Plägar icke eder
        mästare betala tempelskatt?»
017:025 Han svarade: »Jo.» När han sedan hade kommit hem, förekom honom
        Jesus med frågan: »Vad synes dig, Simon? Av vilka taga jordens
        konungar tull eller skatt, av sina söner eller av andra
        människor?»
017:026 Han svarade: »Av andra människor.» Då sade Jesus till honom:
        »Alltså äro då sönerna fria.
017:027 Men för att vi icke skola bliva dem till en stötesten, så gå ned
        till sjön och kasta ut en krok. Tag så den första fisk som du
        drager upp, och när du öppnar munnen på den skall du där finna
        en silverpenning. Tag den, och giv den åt dem for mig och
        dig.»

018:001 I samma stund trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade:
        »Vilken är den störste i himmelriket?»
018:002 Då kallade han fram ett barn och ställde det mitt ibland dem
018:003 och sade: »Sannerligen säger jag eder: Om I icke omvänden eder
        och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket.
018:004 Den som nu så ödmjukar sig, att han bliver såsom detta barn, han
        är den störste i himmelriket.
018:005 Och den som tager emot ett sådant barn I mitt namn, han tager
        emot mig.
018:006 Men den som förför en av dessa små som tro på mig, för honom
        vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han
        sänktes ned i havets djup.
018:007 Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma;
        men ve den människa genom vilken förförelsen kommer!

018:008 Om nu din hand eller din fot är dig till förförelse, så hugg av
        den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att ingå i
        livet lytt eller halt, än att hava båda händerna eller båda
        fötterna i behåll och kastas i den eviga elden.
018:009 Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta
        det ifrån dig. Det är bättre för dig att ingå i livet enögd, än
        att hava båda ögonen i behåll och kastas i det brinnande
        Gehenna.
018:010 Sen till, att I icke förakten någon av dessa små; ty jag säger
        eder att deras änglar i himmelen alltid se min himmelske Faders
        ansikte.
018:011
018:012 Vad synes eder? Om en man har hundra får, och ett av dem har
        kommit vilse, lämnar han icke då de nittionio på bergen och går
        åstad och söker efter det som har kommit vilse?
018:013 Och händer det då att han finner det—sannerligen säger jag
        eder: då gläder han sig mer över det fåret än över de nittionio
        som icke hade kommit vilse.
018:014 Så är det ej heller eder himmelske Faders vilja att någon av
        dessa små skall gå förlorad.

018:015 Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom
        det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din
        broder.
018:016 Men om han icke lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller
        två, för att 'var sak må avgöras efter två eller tre vittnens
        utsago'.
018:017 Lyssnar han icke till dem, så säg det till församlingen.
        Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig
        såsom en hedning och en publikan.
018:018 Sannerligen säger jag eder: Allt vad I binden på jorden, det
        skall vara bundet i himmelen; och allt vad I lösen på jorden,
        det skall vara löst i himmelen.

018:019 Ytterligare säger jag eder, att om två av eder här på jorden
        komma överens att bedja om något, vad det vara må, så skall det
        beskäras dem av min Fader, som är i himmelen.
018:020 Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt
        ibland dem.»

018:021 Då trädde Petrus fram och sade till honom: »Herre, huru många
        gånger skall jag förlåta min broder, om han försyndar sig mot
        mig? Är sju gånger nog?»
018:022 Jesus svarade honom: »Jag säger dig: Icke sju gånger, utan
        sjuttio gånger sju gånger.

018:023 Alltså är det med himmelriket, såsom när en konung ville hålla
        räkenskap med sina tjänare.
018:024 Och när han begynte hålla räkenskap, förde man fram till honom
        en som var skyldig honom tio tusen pund.
018:025 Men då denna icke kunde betala, bjöd hans herre att han skulle
        säljas, så ock hans hustru och barn och allt vad han ägde, för
        att skulden måtte bliva betald.
018:026 Då föll tjänaren ned för hans fötter och sade: 'Hav tålamod med
        mig, så skall jag betala dig alltsammans.'
018:027 Och tjänarens herre ömkade sig över honom och gav honom fri och
        efterskänkte honom hans skuld.
018:028 Men när samme tjänare kom ut, träffade han på en av sina
        medtjänare, som var skyldig honom hundra silverpenningar;
        och han tog fast denne och grep honom vid strupen och sade:
        'Betala vad du är skyldig.'
018:029 Då föll hans medtjänare ned och bad honom och sade: 'Hav tålamod
        med mig, så skall jag betala dig.'
018:030 Men han ville icke, utan gick åstad och lät sätta honom i
        fängelse, till dess han hade betalt vad han var skyldig.
018:031 Då nu hans medtjänare sågo det som skedde, togo de mycket illa
        vid sig och gingo och berättade för sin herre allt som hade
        skett.
018:032 Då kallade hans herre honom till sig och sade till honom: 'Du
        onde tjänare, allt vad du var skyldig efterskänkte jag dig,
        eftersom du bad mig därom.
018:033 Borde då icke också du hava förbarmat dig över din medtjänare,
        såsom jag förbarmade mig över dig?'
018:034 Och i sin vrede överlämnade hans herre honom i fångknektarnas
        våld, intill dess han hade betalt allt vad han var skyldig.
018:035 Så skall ock min himmelske Fader göra med eder, om I icke av
        hjärtat förlåten var och en sin broder.»

019:001 När Jesus hade slutat detta tal, drog han bort ifrån Galileen
och begav sig, genom landet på andra sidan Jordan, till Judeens
område.
019:002 Och mycket folk följde honom, och han botade där de sjuka.

019:003 Då ville några fariséer snärja honom och trädde fram till honom
        och sade: »Är det lovligt att skilja sig från sin hustru av
        vilken orsak som helst?»
019:004 Men han svarade och sade: »Haven I icke läst att Skaparen redan
        i begynnelsen 'gjorde dem till man och kvinna'
019:005 och sade: 'Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin
        moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett
        kött'?
019:006 Så äro de icke mer två, utan ett kött. Vad nu Gud har
        sammanfogat, det må människan icke åtskilja.»
019:007 Då sade de till honom: »Huru kunde då Moses bjuda att man skulle
        giva hustrun skiljebrev och så skilja sig från henne?»
019:008 Han svarade dem: »För edra hjärtans hårdhets skull tillstadde
        Moses eder att skiljas från edra hustrur, men från begynnelsen
        har det icke varit så.
019:009 Och jag säger eder: Den som för någon annan orsaks skull än för
        otukt skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru,
        han begår äktenskapsbrott.»
019:010 Då sade lärjungarna till honom: »Är det så med mannens ställning
        till hustrun, då är det icke rådligt att gifta sig.»
019:011 Men han svarade dem: »Icke alla kunna taga emot det ordet, utan
        allenast de åt vilka sådant är givet.
019:012 Ty visserligen finnas somliga som genom födelsen, allt ifrån
        moderlivet, äro oskickliga till äktenskap, andra åter som av
        människor hava gjorts oskickliga därtill, men somliga finnas
        ock, som för himmelrikets skull självmant hava gjort sig
        oskickliga därtill. Den som kan taga emot detta, han tage emot
        det.»

019:013 Därefter buros barn fram till honom, för att han skulle lägga händerna på dem och bedja; men lärjungarna visade bort dem. 019:014 Då sade Jesus: »Låten barnen vara, och förmenen dem icke att komma till mig; ty himmelriket hör sådana till.» 019:015 Och han lade händerna på dem och gick sedan därifrån.

019:016 Då trädde en man fram till honom och sade: »Mästare, vad gott
        skall jag göra för att få evigt liv?»
019:017 Han sade till honom: »Varför frågar du mig om vad som är gott?
        En finnes som är god. Men vill du ingå i livet, så håll buden.»
019:018 Han frågade: »Vilka?» Jesus svarade: »'Du skall icke dräpa', 'Du
        skall icke begå äktenskapsbrott', 'Du skall icke stjäla', 'Du
        skall icke bära falskt vittnesbörd',
019:019 'Hedra din fader och din moder' och 'Du skall älska din nästa
        såsom dig själv.'»
019:020 Då sade den unge mannen till honom: »Allt detta har jag hållit.
        Vad fattas mig ännu?»
019:021 Jesus svarade honom: »Vill du vara fullkomlig, så gå bort och
        sälj vad du äger och giv åt de fattiga; då skall du få en skatt
        i himmelen. Och kom sedan och följ mig.»
019:022 Men när den unge mannen hörde detta, gick han bedrövad bort, ty
        han hade många ägodelar.
019:023 Då sade Jesus till sina lärjungar: »Sannerligen säger jag eder:
        För den som är rik är det svårt att komma in i himmelriket.
019:024 Ja, jag säger eder: Det är lättare för en kamel att komma in
        genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds
        rike.»
019:025 När lärjungarna hörde detta, blevo de mycket häpna och sade:
        »Vem kan då bliva frälst?»
019:026 Men Jesus såg på dem och sade till dem: »För människor är detta
        omöjligt, men för Gud är allting möjligt.»

019:027 Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Se, vi hava
        övergivit allt och följt dig; vad skola vi få därför?»
019:028 Jesus svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: När världen
        födes på nytt, då när Människosonen sätter sig på sin härlighets
        tron, då skolen också I, som haven efterföljt mig, få sitta på
        tolv troner såsom domare över Israels tolv stammar.
019:029 Och var och en som har övergivit hus, eller bröder eller
        systrar, eller fader eller moder, eller barn, eller jordagods,
        för mitt namns skull, han skall få mångfaldigt igen, och skall
        få evigt liv till arvedel.
019:030 Men många som äro de första skola bliva de sista, och många som
        äro de sista skola bliva de första.»

020:001 »Ty med himmelriket är det, såsom när en husbonde bittida om
        morgonen gick ut för att leja åt sig arbetare till sin vingård.
020:002 Och när han hade kommit överens med arbetarna om en viss
        dagspenning, sände han dem till sin vingård.
020:003 När han sedan gick ut vid tredje timmen, fick han se några andra
        stå sysslolösa på torget;
020:004 och han sade till dem: 'Gån ock I till min vingård, så skall jag
        giva eder vad skäligt är.'
020:005 Och de gingo. Åter gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde
        och gjorde sammalunda.
020:006 Också vid elfte timmen gick han ut och fann då några andra stå
        där; och han sade till dem: 'Varför stån I här hela dagen
        sysslolösa?'
020:007 De svarade honom: 'Därför att ingen har lejt oss.' Då sade han
        till dem: 'Gån ock I till min vingård.'
020:008 När det så hade blivit afton, sade vingårdens herre till sin
        förvaltare: 'Kalla fram arbetarna och giv dem deras lön, men
        begynn med de sista och gå så tillbaka ända till de första.'
020:009 Då nu de kommo fram, som voro lejda vid elfte timmen, fick var
        och en av dem full dagspenning.
020:010 När sedan de första kommo, trodde de att de skulle få mer, men
        också var och en av dem fick samma dagspenning.
020:011 När de så fingo, knorrade de mot husbonden.
020:012 och sade: 'Dessa sista hava arbetat allenast en timme, och du
        har ändå ställt dem lika med oss, som hava burit dagens tunga
        och solens hetta?'
020:013 Då svarade han en av dem och sade: 'Min vän, jag gör dig ingen
        orätt. Kom du icke överens med mig om den dagspenningen?
020:014 Tag vad dig tillkommer och gå. Men åt denne siste vill jag giva
        lika mycket som åt dig.
020:015 Har jag icke lov att göra såsom jag vill med det som är mitt?
        Eller skall du med onda ögon se på att jag är så god?'—
020:016 Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de
        sista.»

020:017 Då nu Jesus ville gå upp till Jerusalem, tog han till sig de
        tolv, så att de voro allena; och under vägen sade han till dem:
020:018 »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva
        överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola
        döma honom till döden
020:019 och överlämna honom åt hedningarna till att begabbas och gisslas
        och korsfästas; men på tredje dagen skall han uppstå igen.»

020:020 Då trädde Sebedeus' söners moder fram till honom med sina söner
        och föll ned för honom och ville begära något av honom.
020:021 Han frågade henne: »Vad vill du?» Hon svarade honom: »Säg att i
        ditt rike den ene av dessa mina två söner skall få sitta på din
        högra sida, och den andre på din vänstra.»
020:022 Men Jesus svarade och sade: »I veten icke vad I begären. Kunnen
        I dricka den kalk som jag skall dricka?» De svarade honom: »Det
        kunna vi.»
020:023 Då sade han till dem: »Ja, väl skolen I få dricka min kalk, men
        platsen på min högra sida och platsen på min vänstra tillkommer
        det icke mig att bortgiva, utan de skola tillfalla dem för vilka
        så är bestämt av min Fader.»

020:024 När de tio andra hörde detta, blevo de misslynta på de två
        bröderna.
020:025 Då kallade Jesus dem till sig och sade: »I veten att furstarna
        uppträda mot sina folk såsom herrar, och att de mäktige låta
        folken känna sin myndighet.
020:026 Så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst bland
        eder, han vare de andras tjänare,
020:027 och den som vill vara främst bland eder, han vare de andras
        dräng,
020:028 likasom Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig,
        utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.»
020:029 När de sedan gingo ut ifrån Jeriko, följde honom mycket folk.
020:030 Och se, två blinda sutto där vid vägen. När dessa hörde att det
        var Jesus som gick där fram, ropade de och sade: »Herre,
        förbarma dig över oss, du Davids son.»
020:031 Och folket tillsade dem strängeligen att de skulle tiga; men de
        ropade dess mer och sade: »Herre, förbarma dig över oss, du
        Davids son.»
020:032 Då stannade Jesus och kallade dem till sig och sade: »Vad viljen
        I att jag skall göra eder?»
020:033 De svarade honom: »Herre, låt våra ögon bliva öppnade.»
020:034 Då förbarmade sig Jesus över dem och rörde vid deras ögon, och
        strax fingo de sin syn och följde honom.

021:001 När de nu nalkades Jerusalem och kommo till Betfage vid
        Oljeberget, då sände Jesus åstad två lärjungar
021:002 och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder,
        så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle
        bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig.
021:003 Och om någon säger något till eder, så skolen I svara: 'Herren
        behöver dem'; då skall han strax släppa dem.»
021:004 Detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt
        genom profeten som sade:

021:005 »Sägen till dottern Sion:
          'Se, din konung kommer till dig,
          saktmodig, ridande på en åsna,
          på en arbetsåsninnas fåle.'»

021:006 Och lärjungarna gingo åstad och gjorde såsom Jesus hade befallt
        dem
021:007 och ledde till honom åsninnan och fålen; och de lade sina
        mantlar på denne, och han satte sig därovanpå.
021:008 Och folkskaran, som var mycket stor, bredde ut sina mantlar på
        vägen; men somliga skuro kvistar av träden och strödde på vägen.
021:009 Och folket, både de som gingo före honom och de som följde
        efter, ropade och sade:
          »Hosianna Davids son!
          Välsignad vare han som kommer,
          i Herrens namn.
          Hosianna i höjden!»

021:010 När han så drog in i Jerusalem, kom hela staden i rörelse, och
man frågade: »Vem är denne?»
021:011 Och folket sade: »Det är Jesus, profeten, från Nasaret i
Galileen.»

021:012 Och Jesus gick in i helgedomen. Och han drev ut alla dem som
        sålde och köpte i helgedomen, och han stötte omkull växlarnas
        bord och duvomånglarnas säten.
021:013 Och han sade till dem: »Det är skrivet: 'Mitt hus skall kallas
        ett bönehus.' Men I gören det till en rövarkula.»

021:014 Och blinda och halta kommo fram till honom i helgedomen, och han
        botade dem.
021:015 Men när översteprästerna och de skriftlärde sågo de under som
        han gjorde, och sågo barnen som ropade i helgedomen och sade:
        »Hosianna Davids son!», då förtröt detta dem;
021:016 och de sade till honom: »Hör du vad dessa säga?» Då svarade
        Jesus dem: »Ja; haven I aldrig läst:
          'Av barns och spenabarns mun
          har du berett dig lov'?»
021:017 Därefter lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och
        stannade där över natten.

021:018 När han sedan på morgonen gick in till staden igen, blev han
        hungrig.
021:019 Och då han fick se ett fikonträd vid vägen, gick han fram till
        det, men fann intet därpå, utom allenast löv. Då sade han till
        det: »Aldrig någonsin mer skall frukt växa på dig.» Och strax
        förtorkades fikonträdet.
021:020 När lärjungarna sågo detta, förundrade de sig och sade: »Huru
        kunde fikonträdet så i hast förtorkas?»
021:021 Då svarade Jesus och sade till dem: »Sannerligen säger jag eder:
        Om I haven tro och icke tvivlen, så skolen I icke allenast kunna
        göra sådant som skedde med fikonträdet, utan I skolen till och
        med kunna säga till detta berg: 'Häv dig upp och kasta dig i
        havet', och det skall ske.
021:022 Och allt vad I med tro bedjen om i eder bön, det skolen I få.»

021:023 När han därefter hade kommit in i helgedomen, trädde
        översteprästerna och folkets äldste fram till honom, där han
        undervisade; och de sade: »Med vad myndighet gör du detta? Och
        vem har givit dig sådan myndighet?»
021:024 Jesus svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga
        till eder; om I svaren mig på den, så skall ock jag säga eder
        med vad myndighet jag gör detta».
021:025 Johannes' döpelse, varifrån var den: från himmelen eller från
        människor?» Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara:
        'Från himmelen', så frågar han oss: 'Varför trodden I honom då
        icke?'
021:026 Men om vi svara: 'Från människor', då måste vi frukta för
        folket, ty alla hålla de Johannes för en profet.»
021:027 De svarade alltså Jesus och sade: »Vi veta det icke.» Då sade
        ock han till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad
        myndighet jag gör detta.

021:028 Men vad synes eder? En man hade två söner. Och han kom till
        den förste och sade: 'Min son, gå i dag och arbeta i vingården.'
021:029 Han svarade och sade: 'Jag vill icke'; men efteråt ångrade han
        sig och gick.
021:030 Och han kom till den andre och sade sammalunda. Då svarade
        denne och sade: 'Ja, herre'; men han gick icke,
021:031 Vilken av de två gjorde vad fadern ville?» De svarade: »Den
        förste.» Jesus sade till dem: »Ja, sannerligen säger jag eder:
        Publikaner och skökor skola förr gå in i Guds rike än I.
021:032 Ty Johannes kom och lärde eder rättfärdighetens väg, och I
        trodden honom icke, men publikaner och skökor trodde honom. Och
        fastän I sågen detta, ångraden I eder icke heller efteråt, så
        att I trodden honom.

021:033 Hören nu en annan liknelse: En husbonde planterade en vingård,
        och han satte stängsel omkring den och högg ut ett presskar
        därinne och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt
        vingårdsmän och for utrikes.
021:034 När sedan frukttiden nalkades, sände han sina tjänare till
        vingårdsmännen för att uppbära frukten åt honom.
021:035 Men vingårdsmännen togo fatt på hans tjänare, och en
        misshandlade de, en annan dräpte de, en tredje stenade de.
021:036 Åter sände han åstad andra tjänare, flera än de förra, men de
        gjorde med dem sammalunda.
021:037 Slutligen sände han till dem sin son, ty han tänkte: 'De skola
        väl hava försyn för min son.'
021:038 Men när vingårdsmännen fingo se hans son, sade de till varandra:
        'Denne är arvingen; kom, låt oss dräpa honom, så få vi hans
        arv.'
021:039 Och de togo fatt på honom och förde honom ut ur vingården och
        dräpte honom.
021:040 När nu vingårdens herre kommer, vad skall han då göra med de
        vingårdsmännen?»
021:041 De svarade honom: »Eftersom de hava illa gjort, skall han illa
        förgöra dem, och vingården skall han lämna åt andra vingårdsmän,
        som giva honom frukten, när tiden därtill är inne.»
021:042 Jesus sade till dem: »Ja, haven I aldrig läst i skrifterna:
          'Den sten som byggningsmännen förkastade.
          den har blivit en hörnsten;
          av Herren har den blivit detta,
          och underbar är den i våra ögon'?
021:043 Därför säger jag eder att Guds rike skall tagas ifrån eder, och
        givas åt ett folk som bär dess frukt.»
021:044

021:045 Då nu översteprästerna och fariséerna hörde hans liknelser,
förstodo de att det var om dem som han talade.
021:046 Och de hade gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket,
eftersom man höll honom för en profet.

022:002 »Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt
        sin son.
022:003 Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som
        voro bjudna; men de ville icke komma.
022:004 Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till
        dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar
        och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till
        bröllopet.'
022:005 Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt
        jordagods, den andre till sin köpenskap.
022:006 Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte
        dem.
022:007 Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde
        dråparna och brände upp deras stad.
022:008 Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men
        de som voro bjudna voro icke värdiga.
022:009 Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som
        I träffen på.'
022:010 Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som
        de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full
        av bordsgäster.
022:011 Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där
        se en man som icke var klädd i bröllopskläder.
022:012 Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då
        du icke bär bröllopskläder?' Och han kunde intet svara.
022:013 Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och
        fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.' Där skall
        vara gråt och tandagnisslan.
022:014 Ty många äro kallade, men få utvalda.»

022:015 Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de
        skulle söka snärja honom genom något hans ord.
022:016 Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med
        herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är
        sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter
        någon; ty du ser icke till personen.
022:017 Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren
        skatt, eller är det icke lovligt?»
022:018 Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att
        snärja mig, I skrymtare?
022:019 Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de fram till honom en
        penning.
022:020 Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?»
022:021 De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så given då
        kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»
022:022 När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och
        gingo sin väg.

022:023 Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom 022:024 och sade: »Mästare, Moses har sagt: 'Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder.' 022:025 Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog, och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru efter sig åt sin broder. 022:026 Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde. 022:027 Sist av alla dog hustrun. 022:028 Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till hustru? De hade ju alla äktat henne.» 022:029 Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft. 022:030 Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen. 022:031 Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad eder är sagt av Gud: 022:032 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är en Gud icke för döda, utan för levande.» 022:033 När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.

022:034 Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till på sadducéerna, samlade de sig tillhopa; 022:035 och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade: 022:036 »Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?» 022:037 Då svarade han honom: »'Du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.' 022:038 Detta är det yppersta och förnämsta budet. 022:039 Därnäst kommer ett som är detta likt: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.' 022:040 På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.»

022:041 Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem
022:042 och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son är han?» De
        svarade honom: »Davids.»
022:043 Då sade han till dem: »Huru kan då David, genom andeingivelse,
        kalla honom 'herre'? Han säger ju:
022:044 'Herren sade till min herre:
          Sätt dig på min högra sida,
          till dess jag har lagt dina fiender
          under dina fötter.'
022:045 Om nu David kallar honom 'herre', huru kan han då vara hans
        son?»
022:046 Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig
        någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom.

023:001 Därefter talade Jesus till folket och till sina lärjungar 023:002 och sade:

        »På Moses' stol hava de skriftlärde och fariséerna satt sig.
023:003 Därför, allt vad de säga eder, det skolen I göra och hålla, men
        efter deras gärningar skolen I icke göra; ty de säga, men göra
        icke.
023:004 De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas
        skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att
        flytta dem.
023:005 Och alla sina gärningar göra de för att bliva sedda av
        människorna. De göra sina böneremsor breda och hörntofsarna på
        sina mantlar stora.
023:006 De vilja gärna hava de främsta platserna vid gästabuden och
        sitta främst i synagogorna
023:007 och vilja gärna bliva hälsade på torgen och av människorna
        kallas 'rabbi'.
023:008 Men I skolen icke låta kalla eder 'rabbi', ty en är eder
        Mästare, och I ären alla bröder.
023:009 Ej heller skolen I kalla någon på jorden eder 'fader', ty en
        är eder Fader, han som är i himmelen.
023:010 Ej heller skolen I låta kalla eder 'läromästare', ty en är eder
        läromästare, Kristus.
023:011 Den som är störst bland eder, han vare de andras tjänare.
023:012 Men den som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den
        som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.

023:013 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som tillsluten
himmelriket för människorna! Själva kommen I icke ditin, och
dem som vilja komma dit tillstädjen I icke att komma in.
023:014

023:015 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som faren
        omkring över vatten och land för att göra en proselyt, och när
        någon har blivit det, gören I honom till ett Gehennas barn,
        dubbelt värre än I själva ären!

023:016 Ve eder, I blinde ledare, som sägen: 'Om någon svär vid templet,
        så betyder det intet; men om någon svär vid guldet i templet, då
        är han bunden av sin ed'!
023:017 I dåraktige och blinde, vilket är då förmer, guldet eller
        templet, som har helgat guldet?
023:018 Så ock: 'Om någon svär vid altaret, så betyder det intet; men om
        någon svär vid offergåvan som ligger därpå, då är han bunden av
        sin ed.'
023:019 I blinde, vilket är då förmer, offergåvan eller altaret, som
        helgar offergåvan?
023:020 Den som svär vid altaret, han svär alltså både vid detta och vid
        allt som ligger därpå.
023:021 Och den som svär vid templet, han svär både vid detta och vid
        honom som bor däri.
023:022 Och den som svär vid himmelen, han svär både vid Guds tron och
        vid honom som sitter därpå.

023:023 Ve eder, I skriftlärde och fariséer. I skrymtare, som given
        tionde av mynta och dill och kummin, men underlåten det som är
        viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och
        troheten! Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra.
023:024 I blinde ledare, som silen bort myggan och sväljen kamelen!

023:025 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som gören det
        yttre av bägaren och fatet rent, medan de inuti äro fulla av vad
        I haven förvärvat genom rofferi och omättlig ondska!
023:026 Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, för att
        sedan också dess utsida må bliva ren.

023:027 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som ären lika
        vitmenade gravar, vilka väl utanpå synas prydliga, men inuti äro
        fulla av de dödas ben och allt slags orenlighet!
023:028 Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men
        invärtes ären I fulla av skrymteri och orättfärdighet.

023:029 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som byggen upp
        profeternas gravar och pryden de rättfärdigas grifter
023:030 och sägen: 'Om vi hade levat på våra fäders tid, så skulle vi
        icke hava varit delaktiga med dem i profeternas blod'!
023:031 Så vittnen I då om eder själva, att I ären barn av dem som
        dräpte profeterna.
023:032 Nåväl, uppfyllen då I edra fäders mått.
023:033 I ormar, I huggormars avföda, huru skullen I kunna söka undgå
        att dömas till Gehenna?
023:034 Se, därför sänder jag till eder profeter och vise och
        skriftlärde. Somliga av dem skolen I dräpa och korsfästa, och
        somliga av dem skolen I gissla i edra synagogor och förfölja
        ifrån den ena staden till den andra.
023:035 Och så skall över eder komma allt rättfärdigt blod som är
        utgjutet på jorden, ända ifrån den rättfärdige Abels blod intill
        Sakarias', Barakias' sons blod, hans som I dräpten mellan
        templet och altaret.
023:036 Sannerligen säger jag eder: Allt detta skall komma över detta
        släkte.

023:037 Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem
        som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla
        dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina
        vingar! Men I haven icke velat.
023:038 Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde.
023:039 Ty jag säger eder: Härefter skolen I icke få se mig, intill den
        tid då I sägen:
          'Välsignad vare han som kommer,
          i Herrens namn.'»

024:001 Och Jesus gick därifrån, ut ur helgedomen. Hans lärjungar
        trädde då fram och bådo honom giva akt på helgedomens byggnader.
024:002 Då svarade han och sade till dem: »Ja, I sen nu allt detta; men
        sannerligen säger jag eder: Här skall icke lämnas sten på sten;
        allt skall bliva nedbrutet.»
024:003 När han sedan satt på Oljeberget, trädde hans lärjungar fram
        till honom, medan de voro allena, och sade: »Säg oss när detta
        skall ske, och vad som bliver tecknet till din tillkommelse och
        tidens ände.»
024:004 Då svarade Jesus och sade till dem:

        »Sen till, att ingen förvillar eder.
024:005 Ty många skola komma under mitt namn och säga: 'Jag är Messias'
        och skola förvilla många.
024:006 Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till,
        att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men
        därmed är ännu icke änden inne.
024:007 Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det
        skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter
        den andra;
024:008 men allt detta är allenast begynnelsen till 'födslovåndorna'.
024:009 Då skall man prisgiva eder till misshandling, och man skall
        dräpa eder, och I skolen bliva hatade av alla folk, för mitt
        namns skull.
024:010 Och då skola många komma på fall, och den ene skall förråda den
        andre, och den ene skall hata den andre.
024:011 Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många.
024:012 Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de
        flesta kallna.
024:013 Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.
024:014 Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela
        världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall
        änden komma.

024:015 När I nu fån se 'förödelsens styggelse', om vilken är talat
        genom profeten Daniel, stå på helig plats—den som läser
        detta, han give akt därpå—
024:016 då må de som äro i Judeen fly bort till bergen,
024:017 och den som är på taket må icke stiga ned för att hämta vad som
        finnes i hans hus,
024:018 och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att
        hämta sin mantel.
024:019 Och ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden!
024:020 Men bedjen att eder flykt icke må ske om vintern eller på
        sabbaten.
024:021 Ty då skall det bliva 'en stor vedermöda, vars like icke har
        förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu', ej heller
        någonsin skall förekomma.
024:022 Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött
        bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva
        förkortad.

024:023 Om någon då säger till eder: 'Se här är Messias', eller: 'Där är han', så tron det icke. 024:024 Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå, så ock falska profeter, och de skola göra stora tecken och under, för att, om möjligt förvilla jämväl de utvalda. 024:025 Jag har nu sagt eder det förut. 024:026 Därför, om man säger till eder: 'Se, han är i öknen', så gån icke ditut, eller: 'Se, han är inne i huset', så tron det icke. 024:027 Ty såsom ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till väster, så skall Människosonens tillkommelse vara.— 024:028 Där åteln är, dit skola rovfåglarna församla sig.

024:029 Men strax efter den tidens vedermöda skall solen förmörkas och
        månen upphöra att giva sitt sken, och stjärnorna skola falla
        ifrån himmelen, och himmelens makter skola bäva.
024:030 Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen, och
        alla släkter på jorden skola då jämra sig. Och man skall få se
        'Människosonen komma på himmelens skyar' med stor makt och
        härlighet.
024:031 Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de
        skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från
        himmelens ena ända till den andra.
024:032 Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar
        begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att
        sommaren är nära.
024:033 Likaså, när I sen allt detta, då kunnen I ock veta att han är
        nära och står för dörren.
024:034 Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås,
        förrän allt detta sker.
024:035 Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.
024:036 Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens
        änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena.

024:037 Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid
        Människosonens tillkommelse.
024:038 Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åto och
        drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända
        till den dag då Noa gick in i arken;
024:039 och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem
        allasammans bort—så skall det ske vid Människosonens
        tillkommelse.
024:040 Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva
        upptagen, och en skall lämnas kvar.
024:041 Två kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva upptagen,
        och en skall lämnas kvar.
024:042 Vaken fördenskull; ty I veten icke vilken dag vår Herre kommer.
024:043 Men det förstån I väl, att om husbonden visste under vilken
        nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke
        att någon bröt sig in i hans hus.
024:044 Varen därför ock I redo; ty i en stund då I icke vänten det
        skall Människosonen komma.

024:045 Finnes nu någon trogen och förståndig tjänare, som av sin herre
        har blivit satt över hans husfolk för att giva dem mat i rätt
        tid—
024:046 salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner
        honom göra så.
024:047 Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad
        han äger.
024:048 Men om så är, att tjänaren är en ond man, som säger i sitt
        hjärta: 'Min herre kommer icke så snart',
024:049 och han begynner slå sina medtjänare och äter och dricker med
        dem som äro druckna,
024:050 då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar
        det, och i en stund då han icke tänker sig det,
024:051 och han skall låta hugga honom i stycken och låta honom få sin
        del med skrymtare. Där skall vara gråt och tandagnisslan.»

025:001 »Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen. 025:002 Men fem av dem voro oförståndiga, och fem voro förståndiga. 025:003 De oförståndiga togo väl sina lampor, men togo ingen olja med sig. 025:004 De förståndiga åter togo olja i sina kärl, tillika med lamporna. 025:005 Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade. 025:006 Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: 'Se brudgummen kommer! Gån ut och möten honom.' 025:007 Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor. 025:008 Och de oförståndiga sade till de förståndiga: 'Given oss av eder olja, ty våra lampor slockna.' 025:009 Men de förståndiga svarade och sade: 'Nej, den skulle ingalunda räcka till för både oss och eder. Gån hellre bort till dem som sälja, och köpen åt eder.' 025:010 Men när de gingo bort för att köpa, kom brudgummen, och de som voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes igen. 025:011 Omsider kommo ock de andra jungfrurna och sade: 'Herre, herre, låt upp för oss.' 025:012 Men han svarade och sade: 'Sannerligen säger jag eder: Jag känner eder icke.' 025:013 Vaken fördenskull; ty I veten icke dagen, ej heller stunden.

025:014 Ty det skall ske, likasom när en man som ville fara utrikes
        kallade till sig sina tjänare och överlämnade åt dem sina
        ägodelar;
025:015 åt en gav han fem pund, åt en annan två och åt en tredje ett
        pund, åt var och en efter hans förmåga, och for utrikes.
025:016 Strax gick då den som hade fått de fem punden bort och
        förvaltade dem så, att han med dem vann andra fem pund.
025:017 Den som hade fått de två punden vann på samma sätt andra två.
025:018 Men den som hade fått ett pund gick bort och grävde en grop i
        jorden och gömde där sin herres penningar.
025:019 En lång tid därefter kom tjänarnas herre hem och höll räkenskap
        med dem.
025:020 Då trädde den fram, som hade fått de fem punden, och bar fram
        andra fem pund och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig fem pund;
        se, andra fem pund har jag vunnit.'
025:021 Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare!
        När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall
        sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.'
025:022 Så trädde ock den fram, som hade fått de två punden, och sade:
        'Herre, du överlämnade åt mig två pund; se, andra två pund har
        jag vunnit.'
025:023 Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare!
        När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall
        sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.'
025:024 Sedan trädde ock den fram, som hade fått ett pund, och sade:
        'Herre, jag hade lärt känna dig såsom en sträng man, som vill
        skörda, där du icke har sått, och inbärga, där du icke har
        utstrött;
025:025 och av fruktan för dig gick jag bort och gömde ditt pund i
        jorden. Se här har du vad dig tillhör.'
025:026 Då svarade hans herre och sade till honom: 'Du onde och late
        tjänare, du visste att jag vill skörda, där jag icke har sått,
        och inbärga, där jag icke har utstrött?
025:027 Då borde du också hava satt in mina penningar i en bank, så att
        jag hade fått igen mitt med ränta, när jag kom hem.
025:028 Tagen därför ifrån honom hans pund, och given det åt den som har
        de tio punden.
025:029 Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han
        får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också
        det han har.
025:030 Och kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför.' Där
        skall vara gråt och tandagnisslan.

025:031 Men när Människosonen kommer i sin härlighet, och alla änglar
        med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron.
025:032 Och inför honom skola församlas alla folk och han skall skilja
        dem från varandra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna.
025:033 Och fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på
        den vänstra.
025:034 Därefter skall Konungen säga till dem som stå på hans högra
        sida: 'Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning
        det rike som är tillrett åt eder från världens begynnelse.
025:035 Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig,
        och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig
        härbärge,
025:036 naken, och I klädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag
        var i fängelse, och I kommen till mig.'
025:037 Då skola de rättfärdiga svara honom och säga: 'Herre, när sågo
        vi dig hungrig och gåvo dig mat, eller törstig och gåvo dig att
        dricka?
025:038 Och när sågo vi dig husvill och gåvo dig härbärge, eller naken
        och klädde dig?
025:039 Och när sågo vi dig sjuk eller i fängelse och kommo till dig?'
025:040 Då skall Konungen svara och säga till dem: 'Sannerligen säger
        jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta
        bröder, det haven I gjort mot mig.'

025:041 Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans vänstra
        sida: 'Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga
        elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar.
025:042 Ty jag var hungrig, och I gåven mig icke att äta; jag var
        törstig, och I gåven mig icke att dricka;
025:043 jag var husvill, och I gåven mig icke härbärge, naken, och I
        klädden mig icke, sjuk och i fängelse, och I besökten mig icke.'
025:044 Då skola också de svara och säga: 'Herre, när sågo vi dig
        hungrig eller törstig eller husvill eller naken eller sjuk eller
        i fängelse och tjänade dig icke?'
025:045 Då skall han svara dem och säga: 'Sannerligen säger jag eder:
        Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I
        ej heller gjort mot mig.'
025:046 Och dessa skola då då bort till evigt straff, men de rättfärdiga
        till evigt liv.»

026:001 När nu Jesus hade talat allt detta till slut, sade han till sina
lärjungar:
026:002 »I veten att det två dagar härefter är påsk; då skall
Människosonen bliva förrådd och utlämnad till att korsfästas.»

026:003 Därefter församlade sig översteprästerna och folkets äldste hos översteprästen, som hette Kaifas, i hans hus, 026:004 och rådslogo om att låta gripa Jesus med list och döda honom. 026:005 Men de sade: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter skola uppstå bland folket.»

026:006 Men när Jesus var i Betania, i Simon den spetälskes hus,
026:007 framträdde till honom en kvinna som hade med sig en
        alabasterflaska med dyrbar smörjelse; denna göt hon ut över hans
        huvud, där han låg till bords.
026:008 Då lärjungarna sågo detta, blevo de misslynta och sade: »Varför
        skulle detta förspillas?
026:009 Man hade ju kunnat sälja det för mycket penningar och giva dessa
        åt de fattiga.»
026:010 När Jesus märkte detta, sade han till dem: »Varför oroen I
        kvinnan? Det är en god gärning som hon har gjort mot mig.
026:011 De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke
        alltid.
026:012 När hon göt ut denna smörjelse på min kropp, gjorde hon det
        såsom en tillredelse till min begravning.
026:013 Sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen detta
        evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har
        gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.»

026:014 Därefter gick en av de tolv, den som hette Judas Iskariot, bort
        till översteprästerna
026:015 och sade: »Vad viljen I giva mig för att jag skall överlämna
        honom åt eder?» Då vägde de upp åt honom trettio
        silverpenningar.
026:016 Och från den stunden sökte han efter lägligt tillfälle att
        förråda honom.

026:017 Men på första dagen i det osyrade brödets högtid trädde
        lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Var vill du att vi
        skola reda till åt dig att äta påskalammet?»
026:018 Han svarade: »Gån in i staden till den och den och sägen till
        honom: 'Mästaren låter säga: Min tid är nära; hos dig vill jag
        hålla påskhögtid med mina lärjungar.'»
026:019 Och lärjungarna gjorde såsom Jesus hade befallt dem och redde
        till påskalammet.

026:020 När det nu hade blivit afton, lade han sig till bords med de
        tolv.
026:021 Och medan de åto, sade han: »Sannerligen säger jag eder: En av
        eder skall förråda mig.»
026:022 Då blevo de mycket bedrövade och begynte fråga honom, var efter
        annan: »Icke är det väl jag, Herre?»
026:023 Då svarade han och sade: »Den som jämte mig nu doppade handen i
        fatet, han skall förråda mig.
026:024 Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom; men
        ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd! Det
        hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit
        född.»
026:025 Judas, han som förrådde honom, tog då till orda och frågade:
        »Rabbi, icke är det väl jag?» Han svarade honom: »Du har själv
        sagt det.»

026:026 Medan de nu åto, tog Jesus ett bröd och välsignade det och bröt
        det och gav åt lärjungarna och sade: »Tagen och äten; detta är
        min lekamen.»
026:027 Och han tog en kalk och tackade Gud och gav åt dem och sade:
        »Dricken härav alla;
026:028 ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för
        många till syndernas förlåtelse.
026:029 Och jag säger eder: Härefter skall jag icke mer dricka av det
        som kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det
        nytt med eder i min Faders rike.»

026:030 När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till
        Oljeberget.
026:031 Då sade Jesus till dem: »I denna natt skolen I alla komma på
        fall för min skull, ty det är skrivet:
          'Jag skall slå herden,
          och fåren i hjorden skola förskingras.'
026:032 Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå till
        Galileen.»
026:033 Då svarade Petrus och sade till honom: »Om än alla andra komma
        på fall för din skull, så skall dock jag aldrig komma på fall.»
026:034 Jesus sade till honom: »Sannerligen säger jag dig: I denna natt,
        förrän hanen har galit, skall du tre gånger förneka mig.»
026:035 Petrus svarade honom: »Om jag än måste dö med dig, så skall jag
        dock förvisso icke förneka dig.» Sammalunda sade ock alla de
        andra lärjungarna.

026:036 Därefter kom Jesus med dem till ett ställe som hette Getsemane.
        Och han sade till lärjungarna: »Bliven kvar här, medan jag går
        dit bort och beder.»
026:037 Och han tog med sig Petrus och Sebedeus' två söner; och han
        begynte bedrövas och ängslas.
026:038 Då sade han till dem: »Min själ är djupt bedrövad, ända till
        döds; stannen kvar här och vaken med mig.»
026:039 Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte
        och bad och sade: »Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna
        kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!»
026:040 Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande.
        Då sade han till Petrus: »Så litet förmådden I då vaka en kort
        stund med mig!
026:041 Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är
        villig, men köttet är svagt.»
026:042 Åter gick han bort, för andra gången, och bad och sade: »Min
        Fader, om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka
        denna kalk, så ske din vilja.»
026:043 När han sedan kom tillbaka, fann han dem åter sovande, ty deras
        ögon voro förtyngda.
026:044 Då lät han dem vara och gick åter bort och bad, för tredje
        gången, och sade återigen samma ord.
026:045 Därefter kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem:
        »Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder! Se, stunden är nära
        då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer.
026:046 Stån upp, låt oss gå; se, den är nära, som förråder mig.»

026:047 Och se, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och
        jämte honom en stor folkskara, med svärd och stavar, utsänd från
        översteprästerna och folkets äldste.
026:048 Men förrädaren hade givit dem ett tecken; han hade sagt: »Den
        som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa.»
026:049 Och han trädde nu strax fram till Jesus och sade: »Hell dig,
        rabbi!» och kysste honom häftigt.
026:050 Jesus sade till honom: »Min vän, gör vad du är här för att
        göra.» Då stego de fram och grepo Jesus och togo honom fången.

026:051 Men en av dem som voro med Jesus förde handen till sitt svärd
        och drog ut det och högg till översteprästens tjänare och högg
        så av honom örat.
026:052 Då sade Jesus till honom: »Stick ditt svärd tillbaka i skidan:
        ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd.
026:053 Eller menar du att jag icke kunde utbedja mig av min Fader, att
        han nu sände till min tjänst mer än tolv legioner änglar?
026:054 Men huru bleve då skrifterna fullbordade, som säga att så måste
        ske?»

026:055 I samma stund sade Jesus till folkskaran: »Såsom mot en rövare
        haven I gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig. Var
        dag har jag suttit i helgedomen och undervisat, utan att I haven
        gripit mig.
026:056 Men allt detta har skett, för att profeternas skrifter skola
        fullbordas.»

026:057 Men de som hade gripit Jesus förde honom bort till
        översteprästen Kaifas, hos vilken de skriftlärde och de äldste
        hade församlat sig.
026:058 Och Petrus följde honom på avstånd ända till översteprästens
        gård; där gick han in och satte sig bland rättstjänarna för att
        se vad slutet skulle bliva.

026:059 Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något
        falskt vittnesbörd mot Jesus, för att kunna döda honom;
026:060 men fastän många falska vittnen trädde fram, funno de likväl
        intet. Slutligen trädde dock två män fram
026:061 och sade: »Denne har sagt: 'Jag kan bryta ned Guds tempel och på
        tre dagar bygga upp det igen.'»
026:062 Då stod översteprästen upp och sade till honom: »Svarar du
        intet? Huru är det med det som dessa vittna mot dig?»
026:063 Men Jesus teg. Då sade översteprästen till honom: »Jag besvär
        dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias,
        Guds Son.»
026:064 Jesus svarade honom: »Du har själv sagt det. Men jag säger
        eder: Härefter skolen I få se Människosonen sitta på Maktens
        högra sida och komma på himmelens skyar.»
026:065 Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: »Han har
        hädat. Vad behöva vi mer några vittnen? I haven nu hört
        hädelsen.
026:066 Vad synes eder?» De svarade och sade: »Han är skyldig till
        döden.»
026:067 Därefter spottade man honom i ansiktet och slog honom på
        kinderna, den ene med knytnäven, den andre med flata handen,
026:068 och sade: »Profetera för oss, Messias: vem var det som slog
        dig?»

026:069 Men Petrus satt utanför på gården. Då kom en tjänstekvinna fram
        till honom och sade: »Också du var med Jesus från Galileen.»
026:070 Men han nekade inför alla och sade: »Jag förstår icke vad du
        menar.»
026:071 När han sedan hade kommit ut i porten, fick en annan kvinna se
        honom och sade till dem som voro där: »Denne var med Jesus från
        Nasaret.»
026:072 Åter nekade han med en ed och sade: »Jag känner icke den
        mannen.»
026:073 Litet därefter kommo de kringstående fram och sade till Petrus:
        »Förvisso är också du en av dem; redan ditt uttal röjer dig ju.»
026:074 Då begynte han förbanna sig och svärja: »Jag känner icke den
        mannen.» Och i detsamma gol hanen.
026:075 Då kom Petrus ihåg Jesu ord, huru han hade sagt: »Förrän hanen
        gal, skall du tre gånger förneka mig.» Och han gick ut och grät
        bitterligen.

027:001 Men när det hade blivit morgon, fattade alla översteprästerna
        och folkets äldste det beslutet angående Jesus, att de skulle
        döda honom.
027:002 Och de läto binda honom och förde honom bort och överlämnade
        honom åt Pilatus, landshövdingen.

027:003 När då Judas, som hade förrått honom, såg att han var dömd,
        ångrade han sig och bar de trettio silverpenningarna
        tillbaka till översteprästerna och de äldste
027:004 och sade: »Jag har syndat därigenom att jag har förrått
        oskyldigt blod.» Men de svarade: »Vad kommer det oss vid? Du
        får själv svara därför.»
027:005 Då kastade han silverpenningarna i templet och gick sin väg.
        Sedan gick han bort och hängde sig.

027:006 Men översteprästerna togo silverpenningarna och sade: »Det är
        icke lovligt att lägga dem i offerkistan, eftersom det är
        blodspenningar.»
027:007 Och sedan de hade fattat sitt beslut, köpte de för dem
        Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar.
027:008 Därför kallas den åkern ännu i dag Blodsåkern.
027:009 Så fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när
        han sade: »Och jag tog de trettio silverpenningarna—priset
        för den man vilkens värde hade blivit bestämt, den som
        israelitiska män hade värderat—
027:010 och jag gav dem till betalning för Krukmakaråkern, i enlighet
        med Herrens befallning till mig.»

027:011 Men Jesus ställdes fram inför landshövdingen. Och
        landshövdingen frågade honom och sade: »Är du judarnas konung?»
        Jesus svarade honom: »Du säger det själv.»
027:012 Men när översteprästerna och de äldste framställde sina
        anklagelser mot honom, svarade han intet.
027:013 Då sade Pilatus till honom: »Hör du icke huru mycket de hava att
        vittna mot dig?»
027:014 Men han svarade honom icke på en enda fråga, så att
        landshövdingen mycket förundrade sig.

027:015 Nu var det sed att landshövdingen vid högtiden gav folket en
        fånge lös, vilken de ville.
027:016 Och man hade då en beryktad fånge, som hette Barabbas.
027:017 När de nu voro församlade, frågade Pilatus dem: »Vilken viljen I
        att jag skall giva eder lös, Barabbas eller Jesus, som kallas
        Messias?»
027:018 Han visste nämligen att det var av avund som man hade dragit
        Jesus inför rätta.
027:019 Och medan han satt på domarsätet, hade hans hustru sänt bud till
        honom och låtit säga: »Befatta dig icke med denne rättfärdige
        man; ty jag har i natt lidit mycket i drömmen för hans skull.»
027:020 Men översteprästerna och de äldste hade övertalat folket att
        begära Barabbas och låta förgöra Jesus.
027:021 När alltså landshövdingen nu frågade dem och sade: »Vilken av de
        två viljen I att jag skall giva eder lös?», så svarade de:
        »Barabbas.»
027:022 Då frågade Pilatus dem: »Vad skall jag då göra med Jesus, som
        kallas Messias?» De svarade alla: »Låt korsfästa honom.»
027:023 Men han frågade: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade de ännu
        ivrigare: »Låt korsfästa honom.»
027:024 När nu Pilatus såg att han intet kunde uträtta, utan att larmet
        blev allt starkare, lät han hämta vatten och tvådde sina händer
        i folkets åsyn och sade: »Jag är oskyldig till denne mans blod.
        I fån själva svara därför.»
027:025 Och allt folket svarade och sade: »Hans blod komme över oss och
        över våra barn.»
027:026 Då gav han dem Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och
        utlämnade honom sedan till att korsfästas.

027:027 Då togo landshövdingens krigsmän Jesus med sig in i pretoriet
        och församlade hela den romerska vakten omkring honom.
027:028 Och de togo av honom hans kläder och satte på honom en röd
        mantel
027:029 och vredo samman en krona av törnen och satte den på hans huvud,
        och i hans högra hand satte de ett rör. Sedan böjde de knä
        inför honom och begabbade honom och sade: »Hell dig, judarnas
        konung!»
027:030 Och de spottade på honom och togo röret och slogo honom därmed i
        huvudet.
027:031 Och när de så hade begabbat honom, klädde de av honom manteln
        och satte på honom hans egna kläder och förde honom bort till
        att korsfästas.

027:032 Då de nu voro på väg ditut, träffade de på en man från Cyrene,
som hette Simon. Honom tvingade de att gå med och bära hans
kors.

027:033 Och när de hade kommit till en plats som kallades Golgata (det
        betyder huvudskalleplats),
027:034 räckte de honom vin att dricka, blandat med galla; men då han
        hade smakat därpå, ville han icke dricka det.
027:035 Och när de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig
        genom att kasta lott om dem.
027:036 Sedan sutto de där och höllo vakt om honom.
027:037 Och över hans huvud hade man satt upp en överskrift, som angav
        vad han var anklagad för, och den lydde så: »Denne är Jesus,
        judarnas konung.»

027:038 Med honom korsfästes då ock två rövare, den ene på högra sidan
        och den andre på vänstra.
027:039 Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet
027:040 och sade: »Du som bryter ned templet och inom tre dagar bygger
        upp det igen, hjälp dig nu själv, om du är Guds Son, och stig
        ned från korset.»
027:041 Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde och
        de äldste, begabbande ord och sade:
027:042 »Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han är ju
        Israels konung; han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på
        honom.
027:043 Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom, om
        han har behag till honom, han har ju sagt: 'Jag är Guds Son.'»
027:044 På samma sätt smädade honom också rövarna som voro korsfästa med
        honom.

027:045 Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som
        varade ända till nionde timmen.
027:046 Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: »Eli,
        Eli, lema sabaktani?»; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför
        har du övergivit mig?»
027:047 Men när några av dem som stodo där borde detta, sade de: »Han
        kallar på Elias.»
027:048 Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde
        den med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att
        dricka.
027:049 Men de andra sade: »Låt oss se om Elias kommer och hjälper
        honom.»
027:050 Åter ropade Jesus med hög röst och gav upp andan.

027:051 Och se, då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån
        och ända ned, och jorden skalv, och klipporna rämnade,
027:052 och gravarna öppnades, och många avsomnade heligas kroppar stodo
        upp.
027:053 De gingo ut ur sina gravar och kommo efter hans uppståndelse in
        i den heliga staden och uppenbarade sig för många.
027:054 Men när hövitsmannen och de som med honom höllo vakt om Jesus
        sågo jordbävningen och det övriga som skedde, blevo de mycket
        förskräckta och sade: »Förvisso var denne Guds Son.»

027:055 Och många kvinnor som hade följt Jesus från Galileen och tjänat
honom, stodo där på avstånd och sågo vad som skedde.
027:056 Bland dessa voro Maria från Magdala och den Maria som var Jakobs
och Joses' moder, så ock Sebedeus' söners moder.

027:057 Men när det hade blivit afton, kom en rik man från Arimatea, vid
        namn Josef, som ock hade blivit en Jesu lärjunge;
027:058 denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. Då
        bjöd Pilatus att man skulle lämna ut den åt honom.
027:059 Och Josef tog hans kropp och svepte den i en ren linneduk
027:060 och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i
        klippan; och sedan han hade vältrat en stor sten för ingången
        till graven, gick han därifrån.
027:061 Men Maria från Magdala och den andra Maria voro där, och de
        sutto gent emot graven.

027:062 Följande dag, som var dagen efter tillredelsedagen, församlade
        sig översteprästerna och fariséerna och gingo till Pilatus
027:063 och sade: »Herre, vi hava dragit oss till minnes att den
        villoläraren sade, medan han ännu levde: 'Efter tre dagar skall
        jag uppstå.'
027:064 Bjud fördenskull att man skyddar graven intill tredje dagen, så
        att hans lärjungar icke komma och stjäla bort honom, och sedan
        säga till folket att han har uppstått från de döda. Då bliver
        den sista villan värre än den första.»
027:065 Pilatus svarade dem: »Där haven I vakt; gån åstad och skydden
        graven så gott I kunnen.»
027:066 Och de gingo åstad och skyddade graven, i det att de icke
        allenast satte ut vakten, utan ock förseglade stenen.

028:001 När sabbaten hade gått till ända, i gryningen till första
        veckodagen, kommo Maria från Magdala och den andra Maria för att
        se graven.
028:002 Då blev det en stor jordbävning; ty en Herrens ängel steg ned
        från himmelen och gick fram och vältrade bort stenen och satte
        sig på den.
028:003 Och han var att skåda såsom en ljungeld, och hans kläder voro
        vita såsom snö.
028:004 Och väktarna skälvde av förskräckelse för honom och blevo såsom
        döda.

028:005 Men ängeln talade och sade till kvinnorna: »Varen I icke
        förskräckta; jag vet att I söken Jesus, den korsfäste.
028:006 Han är icke här, ty han är uppstånden, såsom han hade förutsagt.
        Kommen hit, och sen platsen där han har legat.
028:007 Och gån så åstad med hast, och sägen till hans lärjungar att han
        är uppstånden från de döda. Och han skall före eder gå till
        Galileen; där skolen I få se honom. Jag har nu sagt eder det.»
028:008 Och de gingo med hast bort ifrån graven, under fruktan och med
        stor glädje, och skyndade åstad för att omtala det för hans
        lärjungar.
028:009 Men se, då kom Jesus emot dem och sade: »Hell eder!» Och de
        gingo fram och fattade om hans fötter och tillbådo honom.
028:010 Då sade Jesus till dem: »Frukten icke; gån åstad och omtalen
        detta för mina bröder, på det att de må gå till Galileen; där
        skola de få se mig.»

028:011 Men under det att de voro på vägen, kommo några av väktarna till
        staden och underrättade översteprästerna om allt det som hade
        hänt.
028:012 Då församlade sig dessa jämte de äldste; och sedan de hade
        fattat sitt beslut, gåvo de en ganska stor summa penningar åt
        krigsmännen
028:013 och sade: »Så skolen I säga: 'Hans lärjungar kommo om natten och
        stulo bort honom, medan vi sovo.'
028:014 Och om saken kommer för landshövdingens öron, så skola vi ställa
        honom till freds och sörja för, att I kunnen vara utan
        bekymmer.»
028:015 Och de togo emot penningarna och gjorde såsom man hade lärt dem.
        Och det talet utspriddes bland judarna och är gängse bland dem
        ännu i denna dag.

028:016 Men de elva lärjungarna begåvo sig till det berg i Galileen, dit
        Jesus hade bjudit dem att gå.
028:017 Och när de fingo se honom, tillbådo de honom. Dock funnos några
        som tvivlade.
028:018 Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: »Mig är given
        all makt i himmelen och på jorden.
028:019 Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande
        dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn,
028:020 lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se,
        jag är med eder alla dagar intill tidens ände.»

001:002 Så är skrivet hos profeten Esaias:
          »Se, jag sänder ut min ängel framför dig,
          och han skall bereda vägen för dig.
001:003 Hör rösten av en som ropar i öknen:
          'Bereden vägen för Herren,
          gören stigarna jämna för honom.'»
001:004 I enlighet härmed uppträdde Johannes döparen i öknen och
        predikade bättringens döpelse till syndernas förlåtelse.
001:005 Och hela judiska landet och alla Jerusalems invånare gingo ut
        till honom och läto döpa sig av honom i floden Jordan, och
        bekände därvid sina synder.
001:006 Och Johannes hade kläder av kamelhår och bar en lädergördel om
        sina länder och levde av gräshoppor och vildhonung.
001:007 Och han predikade och sade: »Efter mig kommer den som är
        starkare än jag; jag är icke ens värdig att böja mig ned för att
        upplösa hans skorem.
001:008 Jag döper eder med vatten, men han skall döpa eder med helig
        ande.»

001:009 Och det hände sig vid den tiden att Jesus kom från Nasaret i
        Galileen. Och han lät döpa sig i Jordan av Johannes.
001:010 Och strax då han steg upp ur vattnet, såg han himmelen dela sig
        och Anden såsom en duva sänka sig ned över honom.
001:011 Och en röst kom från himmelen: »Du är min älskade Son; i dig har
        jag funnit behag.»

001:012 Strax därefter förde Anden honom ut i öknen. 001:013 Och han var i öknen i fyrtio dagar och frestades av Satan och levde bland vilddjuren; och änglarna betjänade honom.

001:014 Men sedan Johannes hade blivit satt i fängelse, kom Jesus till
Galileen och predikade Guds evangelium
001:015 och sade: »Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära; gören
bättring, och tron evangelium.»

001:016 När han nu gick fram utmed Galileiska sjön, fick han se Simon
        och Simons broder Andreas kasta ut nät i sjön, ty de voro
        fiskare.
001:017 Och Jesus sade till dem: »Följen mig, så skall jag göra eder
        till människofiskare.»
001:018 Strax lämnade de näten och följde honom.
001:019 När han hade gått litet längre fram, fick han se Jakob,
        Sebedeus' son, och Johannes, hans broder, där de sutto i båten,
        också de, och ordnade sina nät.
001:020 Och strax kallade han dem till sig; och de lämnade sin fader
        Sebedeus med legodrängarna kvar i båten och följde honom.

001:021 Sedan begåvo de sig in i Kapernaum; och strax, på sabbaten, gick
        han in i synagogan och undervisade.
001:022 Och folket häpnade över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin
        lära för dem med makt och myndighet, och icke såsom de
        skriftlärde.

001:023 Strax härefter befann sig i deras synagoga en man som var besatt
        av en oren ande. Denne ropade
001:024 och sade: »Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har
        du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, du Guds
        Helige.»
001:025 Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: »Tig, och far ut ur
        honom.»
001:026 Då slet och ryckte den orene anden honom och ropade med hög röst
        och for ut ur honom.
001:027 Och alla häpnade, så att de begynte fråga varandra och säga:
        »Vad är detta? Det är ju en ny lära, med makt och myndighet.
        Till och med de orena andarna befaller han, och de lyda honom.»
001:028 Och ryktet om honom gick strax ut överallt i hela den
        kringliggande trakten av Galileen.

001:029 Och strax då de hade kommit ut ur synagogan, begåvo de sig med
        Jakob och Johannes till Simons och Andreas' hus.
001:030 Men Simons svärmoder låg sjuk i feber, och de talade strax med
        honom om henne.
001:031 Då gick han fram och tog henne vid handen och reste upp henne;
        och febern lämnade henne, och hon betjänade dem.

001:032 Men när solen hade gått ned och det hade blivit afton, förde man
        till honom alla som voro sjuka eller besatta;
001:033 och hela staden var församlad utanför dörren.
001:034 Och han botade många som ledo av olika slags sjukdomar; och han
        drev ut många onda andar, men tillstadde icke de onda andarna
        att tala, eftersom de kände honom.

001:035 Och bittida om morgonen, medan det ännu var mörkt, stod han upp
        och gick åstad bort till en öde trakt, och bad där.
001:036 Men Simon och de som voro med honom skyndade efter honom.
001:037 Och när de funno honom, sade de till honom: »Alla fråga efter
        dig.»
001:038 Då sade han till dem: »Låt oss draga bort åt annat håll, till de
        närmaste småstäderna, för att jag också där må predika; ty
        därför har jag begivit mig ut.»
001:039 Och han gick åstad och predikade i hela Galileen, i deras
        synagogor, och drev ut de onda andarna.

001:040 Och en spetälsk man kom fram till honom och föll på knä och bad
        honom och sade till honom: »Vill du, så kan du göra mig ren.»
001:041 Då förbarmade han sig och räckte ut handen och rörde vid honom
        och sade till honom: »Jag vill; bliv ren.»
001:042 Och strax vek spetälskan ifrån honom, och han blev ren.
001:043 Sedan vände Jesus strax bort honom med stränga ord
001:044 och sade till honom: »Se till, att du icke säger något härom för
        någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär för din
        rening det offer som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd
        för dem.»
001:045 Men när han kom ut, begynte han ivrigt förkunna och utsprida vad
        som hade skett, så att Jesus icke mer kunde öppet gå in i någon
        stad, utan måste hålla sig ute i öde trakter; och dit kom man
        till honom från alla håll.

002:001 Några dagar därefter kom han åter till Kapernaum; och när det
        spordes att han var hemma,
002:002 församlade sig så mycket folk, att icke ens platsen utanför
        dörren mer kunde rymma dem; och han förkunnade ordet för dem.
002:003 Då kommo de till honom med en lam man, som bars dit av fyra män.
002:004 Och då de för folkets skull icke kunde komma fram till honom med
        mannen, togo de bort taket över platsen där han var; och sedan
        de så hade gjort en öppning, släppte de ned sängen, som den lame
        låg på.
002:005 När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: »Min son, dina
        synder förlåtas dig.»
002:006 Nu sutto där några skriftlärde, och dessa tänkte i sina hjärtan:
002:007 »Huru kan denne tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder,
        utom Gud allena?»
002:008 Strax förnam då Jesus i sin ande att de tänkte så vid sig
        själva; och han sade till dem: »Huru kunnen I tänka sådant i
        edra hjärtan?
002:009 Vilket är lättare, att säga till den lame: 'Dina synder förlåtas
        dig' eller att säga: 'Stå upp, tag din säng och gå'?
002:010 Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på
        jorden att förlåta synder,
002:011 så säger jag dig» (och härmed vände han sig till den lame): »Stå
        upp, tag din säng och gå hem.»
002:012 Då stod han upp och tog strax sin säng och gick ut i allas åsyn,
        så att de alla uppfylldes av häpnad och prisade Gud och sade:
        »Sådant hava vi aldrig sett.»

002:013 Åter begav han sig ut och gick längs med sjön. Och allt folket
        kom till honom, och han undervisade dem.
002:014 När han nu gick där fram, fick han se Levi, Alfeus' son, sitta
        vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.» Då steg han
        upp och följde honom.

002:015 När Jesus därefter låg till bords i hans hus, voro där såsom
        bordsgäster, jämte Jesus och hans lärjungar, också många
        publikaner och syndare; ty många sådana funnos bland dem som
        följde honom.
002:016 Men när de skriftlärde bland fariséerna sågo att han åt med
        publikaner och syndare, sade de till hans lärjungar: »Huru kan
        han äta med publikaner och syndare?»
002:017 När Jesus hörde detta, sade han till dem: »Det är icke de friska
        som behöva läkare, utan de sjuka. Jag har icke kommit för att
        kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.»

002:018 Och Johannes' lärjungar och fariséerna höllo fasta. Och man kom
        och sade till honom: »Varför fasta icke dina lärjungar, då
        Johannes' lärjungar och fariséernas lärjungar fasta?»
002:019 Jesus svarade dem: »Kunna väl bröllopsgästerna fasta, medan
        brudgummen ännu är hos dem? Nej, så länge de hava brudgummen
        hos sig, kunna de icke fasta.
002:020 Men den tid skall komma, då brudgummen tages ifrån dem, och då,
        på den tiden, skola de fasta.—
002:021 Ingen syr en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel; om någon
        så gjorde, skulle det isatta nya stycket riva bort ännu mer av
        den gamla manteln, och hålet skulle bliva värre.
002:022 Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så
        gjorde, skulle vinet spränga sönder läglarna, så att både vinet
        och läglarna fördärvades. Nej, nytt vin slår man i nya läglar.»

002:023 Och det hände sig på sabbaten att han tog vägen genom ett
        sädesfält; och hans lärjungar begynte rycka av axen, medan de
        gingo.
002:024 Då sade fariséerna till honom: »Se! Huru kunna de på sabbaten
        göra vad som icke är lovligt?»
002:025 Han svarade dem: »Haven I aldrig läst vad David gjorde, när han
        själv och de som följde honom kommo i nöd och blevo hungriga:
002:026 huru han då, på den tid Abjatar var överstepräst, gick in i Guds
        hus och åt skådebröden—fastän det ju icke är lovligt för
        andra än för prästerna att äta sådant bröd—och huru han
        jämväl gav åt dem som följde honom?»
002:027 Därefter sade han till dem: »Sabbaten blev gjord för människans
        skull, och icke människan för sabbatens skull.
002:028 Så år då Människosonen herre också över sabbaten.»

003:001 Och han gick åter in i en synagoga. Där var då en man som hade
        en förvissnad hand.
003:002 Och de vaktade på honom, för att se om han skulle bota denne på
        sabbaten; de ville nämligen få något att anklaga honom för.
003:003 Då sade han till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå
        upp, och kom fram.»
003:004 Sedan sade han till dem: »Vilketdera är lovligt på sabbaten: att
        göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons
        liv, eller att döda?» Men de tego.
003:005 Då såg han sig omkring på dem med vrede, bedrövad över deras
        hjärtans förstockelse, och sade till mannen: »Räck ut din hand.»
        Och han räckte ut den; och hans hand blev frisk igen.—
003:006 Då gingo fariséerna bort och fattade strax, tillsammans med
        herodianerna, det beslutet att de skulle förgöra honom.

003:007 Och Jesus drog sig med sina lärjungar undan till sjön, och en
        stor hop folk följde honom från Galileen.
003:008 Och från Judeen och Jerusalem och Idumeen och från landet på
        andra sidan Jordan och från trakterna omkring Tyrus och Sidon
        kom en stor hop folk till honom, när de fingo höra huru stora
        ting han gjorde.
003:009 Och han tillsade sina lärjungar att en båt skulle hållas
        tillreds åt honom, för folkets skull, för att de icke skulle
        tränga sig inpå honom.
003:010 Ty han botade många och blev därför överlupen av alla som hade
        någon plåga och fördenskull ville röra vid honom.
003:011 Och när de orena andarna sågo honom, föllo de ned för honom och
        och ropade och sade: »Du är Guds Son.»
003:012 Men han förbjöd dem strängeligen, åter och åter, att röja honom.

003:013 Och han gick upp på berget och kallade till sig några som han själv utsåg; och de kommo till honom. 003:014 Så förordnade han tolv som skulle följa honom, och som han ville sända ut till att predika, 003:015 och de skulle hava makt att bota sjuka och driva ut onda andar. 003:016 Han förordnade alltså dessa tolv: Simon, åt vilken han gav tillnamnet Petrus; 003:017 vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, Jakobs broder, åt vilka han gav tillnamnet Boanerges (det betyder tordönsmän); 003:018 vidare Andreas och Filippus och Bartolomeus och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Taddeus och Simon ivraren 003:019 och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.

003:020 Och när han kom hem, församlade sig folket åter, så att de icke
        ens fingo tillfälle att äta.
003:021 Då nu hans närmaste fingo höra härom, gingo de åstad för att
        taga vara på honom; ty de menade att han var från sina sinnen.
003:022 Och de skriftlärde som hade kommit ned från Jerusalem sade att
        han var besatt av Beelsebul, och att det var med de onda
        andarnas furste som han drev ut de onda andarna.
003:023 Då kallade han dem till sig och sade till dem i liknelser:

        »Huru skulle Satan kunna driva ut Satan?
003:024 Om ett rike har kommit i strid med sig självt, så kan det riket
        ju icke hava bestånd;
003:025 och om ett hus har kommit i strid med sig självt, så skall icke
        heller det huset kunna äga bestånd.
003:026 Om alltså Satan har satt sig upp mot sig själv och kommit i
        strid med sig själv, så kan han icke äga bestånd, utan det är då
        ute med honom.—
003:027 Nej, ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på
        hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke. Först
        därefter kan han plundra hans hus.

003:028 Sannerligen säger jag eder: Alla andra synder skola bliva
        människors barn förlåtna, ja ock alla andra hädelser, huru
        hädiskt de än må tala;
003:029 men den som hädar den helige Ande, han får icke någonsin
        förlåtelse, utan är skyldig till evig synd.»

003:031 Så kommo nu hans moder och hans bröder; och de stannade
        därutanför och sände bud in till honom för att kalla honom ut.
003:032 Och mycket folk satt där omkring honom; och man sade till honom:
        »Se, din moder och dina bröder stå härutanför och fråga efter
        dig.»
003:033 Då svarade han dem och sade: Vilken är min moder, och vilka äro
        mina bröder?»
003:034 Och han såg sig omkring på dem som sutto där runt omkring honom,
        och han sade: »Se här är min moder, och här äro mina bröder!
003:035 Den som gör Guds vilja, den är min broder och min syster och min
        moder.»

004:001 Och han begynte åter undervisa vid sjön. Och där församlade sig
        en stor hop folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och
        han satt i den ute på sjön, under det att allt folket stod på
        land utmed sjön.
004:002 Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i
        sin undervisning:

004:003 »Hören! En såningsman gick ut för att så. 004:004 Då hände sig, när han sådde, att somt föll vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det. 004:005 Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord; 004:006 men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort. 004:007 Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det, så att det icke gav någon frukt. 004:008 Men somt föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.» 004:009 Och han tillade: »Den som har öron till att höra, han höre.»

004:010 När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom
        de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna.
004:011 Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given,
        men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser,
004:012 för att de 'med seende ögon skola se, och dock intet förnimma,
        och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke
        omvända sig och undfå förlåtelse'.»

004:013 Sedan sade han till dem: »Förstån I icke denna liknelse, huru
        skolen I då kunna fatta alla de andra liknelserna?—
004:014 Vad såningsmannen sår är ordet.
004:015 Och att säden såddes vid vägen, det är sagt om dem i vilka ordet
        väl bliver sått, men när de hava hört det, kommer strax Satan
        ock tager bort ordet som såddes i dem.
004:016 Sammalunda förhåller det sig med det som sås på stengrunden: det
        är sagt om dem, som när de få höra ordet, väl strax taga emot
        det med glädje,
004:017 men icke hava någon rot i sig, utan bliva beståndande allenast
        till en tid; när sedan bedrövelse eller förföljelse påkommer för
        ordets skull, då komma de strax på fall.
004:018 Annorlunda förhåller det sig med det som sås bland törnena: det
        är sagt om dem som väl höra ordet,
004:019 men låta tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och
        begärelser efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så
        att det bliver utan frukt.
004:020 Men att det såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som
        både höra ordet och taga emot det, och som bära frukt,
        trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»

004:021 Och han sade till dem: »Icke tager man väl fram ett ljus, för
        att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör
        det ju, för att det skall sättas på ljusstaken.
004:022 Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej
        heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma
        i dagen.
004:023 Om någon har öron till att höra, så höre han.»

004:024 Och han sade till dem: »Akten på vad I hören. Med det mått som
        I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva
        eder tilldelat.
004:025 Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke
        har, från honom skall tagas också det han har.»

004:026 Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i
        jorden;
004:027 och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och
        säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru.
004:028 Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och
        omsider finnes fullbildat vete i axet.
004:029 När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden
        är då inne.»

004:030 Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med
        vilken liknelse skola vi framställa det?
004:031 Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är
        minst av alla frön på jorden;
004:032 men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst
        bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens
        fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.»

004:033 I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter
deras förmåga att fatta det;
004:034 och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina
lärjungar uttydde han allt, när de voro allena.

004:035 Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över
        till andra stranden.»
004:036 Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan
        förut var; och jämväl andra båtar följde med honom.
004:037 Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att
        båten redan begynte fyllas.
004:038 Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden.
        Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke
        efter att vi förgås?»
004:039 När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön:
        »Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles
        lugnt.
004:040 Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu
        ingen tro?»
004:041 Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är
        då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»

005:001 Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön.
005:002 Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var
        besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där;
005:003 han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens
        med kedjor kunde man numera fängsla honom;
005:004 ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och
        kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder
        fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom.
005:005 Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på
        bergen och skriade och sargade sig själv med stenar.
005:006 När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och
        föll ned för honom
005:007 och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra,
        Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga
        mig icke.»
005:008 Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen,
        du orena ande.»
005:009 Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom:
        »Legion är mitt namn, ty vi äro många.»
005:010 Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den
        trakten.
005:011 Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet.
005:012 Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss
        få fara in i dem.»
005:013 Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad
        och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin,
        störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön.
005:014 Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och
        på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som
        hade skett.
005:015 När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit
        besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och
        vid sina sinnen; och de betogos av häpnad.
005:016 Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade
        vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen.
005:017 Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras
        område.
005:018 När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit
        besatt, att han skulle få följa honom.
005:019 Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem
        till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har
        gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.»
005:020 Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora
        ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.

005:021 Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra
        stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod
        vid sjön.
005:022 Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när
        denne fick se honom, föll han ned för hans fötter
005:023 och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt
        yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver
        hulpen och får leva.»
005:024 Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som
        trängde sig inpå honom.

005:025 Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år,
005:026 och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig
        allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något
        gagn; snarare hade det blivit värre med henne.
005:027 Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom,
        och rörde vid hans mantel.
005:028 Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så
        bliver jag hulpen.»
005:029 Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin
        kropp att hon var botad från sin plåga.
005:030 Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut
        ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem
        rörde vid mina kläder?»
005:031 Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på,
        och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'»
005:032 Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta.
005:033 Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade
        skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och
        sade honom hela sanningen.
005:034 Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå
        i frid, och var botad från din plåga.»

005:035 Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens
        hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra
        mästaren omak.»
005:036 Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till
        synagogföreståndaren: »Frukta icke, tro allenast.»
005:037 Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob
        och Johannes, Jakobs broder.
005:038 Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se
        en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig
        högt.
005:039 Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten?
        Flickan är icke död, hon sover.»
005:040 Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och
        han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som
        hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg.
005:041 Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita,
        kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»).
005:042 Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var
        nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor
        häpnad.
005:043 Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som
        hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne
        något att äta.

006:001 Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad;
        och hans lärjungar följde honom.
006:002 Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och
        folket häpnade, när de hörde honom; de sade: »Varifrån har han
        fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom
        given? Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom,
        varifrån komma de?
006:003 Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder
        till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans
        systrar här hos oss?» Så blev han för dem en stötesten.
006:004 Då sade Jesus till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin
        fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.»
006:005 Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han
        botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem.
006:006 Och han förundrade sig över deras otro.

Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den
andra, och undervisade.

006:007 Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och
        två, och gav dem makt över de orena andarna.
006:008 Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom
        allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i
        bältet.
006:009 Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära
        dubbla livklädnader.
006:010 Och han sade till dem: »När I haven kommit in i något hus, så
        stannen där, till dess I lämnen den orten.
006:011 Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på
        eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under
        edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.»

006:012 Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring; 006:013 och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.

006:014 Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit
        känt. Man sade: »Det är Johannes döparen, som har uppstått från
        de döda, och därför verka dessa krafter i honom.»
006:015 Men andra sade: »Det är Elias.» Andra åter sade: »Det är en
        profet, lik de andra profeterna.»
006:016 Men när Herodes hörde detta, sade han: »Det är Johannes, den som
        jag lät halshugga. Han bar uppstått från de döda.»

006:017 Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och
        binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin
        broder Filippus' hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit
        till äkta,
006:018 och Johannes hade då sagt till honom: »Det är icke lovligt för
        dig att hava din broders hustru.»
006:019 Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men
        han hade icke makt därtill.
006:020 Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man,
        och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och när
        han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han
        hörde honom gärna.
006:021 Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag
        gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och
        de förnämsta männen i Galileen.
006:022 Då gick Herodias' dotter ditin och dansade; och hon behagade
        Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan:
        »Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det.»
006:023 Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begär
        av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike.»
006:024 Då gick hon ut och frågade sin moder: »Vad skall jag begära?»
        Hon svarade: »Johannes döparens huvud.»
006:025 Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin
        begäran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig på ett
        fat Johannes döparens huvud.»
006:026 Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för
        bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne.
006:027 Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta
        hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset
006:028 och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan,
        och flickan gav det åt sin moder.
006:029 Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans
        döda kropp och lade den i en grav.

006:030 Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom
        allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket.
006:031 Då sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde
        trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet.» Ty de
        fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och
        gingo.
006:032 De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara
        allena.
006:033 Men man såg dem fara sin väg, och många fingo veta det; och från
        alla städer strömmade då människor tillsammans dit landvägen och
        kommo fram före dem.
006:034 När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk. Då
        ömkade han sig över dem, eftersom de voro »lika får som icke
        hade någon herde»; och han begynte undervisa dem i mångahanda
        stycken.

006:035 Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans
        lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och det är
        redan långt lidet på dagen.
006:036 Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och
        byarna häromkring och köpa sig något att äta.»
006:037 Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att äta.» De
        svarade honom: »Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra
        silverpenningar och giva dem att äta?»
006:038 Men han sade till dem: »Huru många bröd haven I? Gån och sen
        efter.» Sedan de hade gjort så, svarade de: »Fem, och därtill
        två fiskar.»
006:039 Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned
        i gröna gräset.
006:040 Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i
        var.
006:041 Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp
        till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav
        dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket;
        också de två fiskarna delade han mellan dem alla.
006:042 Och de åto alla och blevo mätta.
006:043 Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla,
        därtill ock kvarlevor av fiskarna.
006:044 Och det var fem tusen män som hade ätit.

006:045 Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och
        i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han
        själv tillsåg att folket skildes åt.
006:046 Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp
        på berget för att bedja.
006:047 När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han
        var ensam kvar på land.
006:048 Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden
        låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående
        på sjön, och skulle just gå förbi dem.
006:049 Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en
        vålnad och ropade högt;
006:050 ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte
        strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det
        är jag, varen icke förskräckta.»
006:051 Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig.
        Och de blevo uppfyllda av stor häpnad;
006:052 ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett
        med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade.

006:053 När de hade farit över till andra stranden, kommo de till
        Gennesarets land och lade till där.
006:054 Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom;
006:055 och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket
        begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde
        att han var.
006:056 Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller någon
        gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna. Och de bådo
        honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel; och
        alla som rörde vid den blevo hulpna.

007:001 Och fariséerna, så ock några skriftlärde som hade kommit från
        Jerusalem, församlade sig omkring honom;
007:002 och de fingo då se några av hans lärjungar äta med »orena», det
        är otvagna, händer.
007:003 Nu är det så med fariséerna och alla andra judar, att de icke
        äta något utan att förut, till åtlydnad av de äldstes stadgar,
        noga hava tvagit sina händer,
007:004 likasom de icke heller, när de komma från torget, äta något utan
        att förut hava tvagit sig; många andra stadgar finnas ock, som
        de av ålder pläga hålla, såsom att skölja bägare och träkannor
        och kopparskålar.
007:005 Därför frågade honom nu fariséerna och de skriftlärde: »Varför
        vandra icke dina lärjungar efter de äldstes stadgar, utan äta
        med orena händer?»
007:006 Men han svarade dem: »Rätt profeterade Esaias om eder, I
        skrymtare, såsom det är skrivet:
          'Detta folk ärar mig med sina läppar,
          men deras hjärtan äro långt ifrån mig;
007:007 och fåfängt dyrka de mig,
          eftersom de läror de förkunna äro människobud.'
007:008 I sätten Guds bud å sido och hållen människors stadgar.»
007:009 Ytterligare sade han till dem: »Rätt så; I upphäven Guds bud för
        att hålla edra egna stadgar!
007:010 Moses har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och 'Den som
        smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.'
007:011 Men I sägen: om en son säger till sin fader eller sin moder:
        'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i
        stället såsom korban' (det betyder offergåva),
007:012 då kunnen I icke tillstädja honom att vidare göra något för sin
        fader eller sin moder.
007:013 På detta sätt gören I Guds budord om intet genom edra
        fäderneärvda stadgar. Och mycket annat sådant gören I.»

007:014 Därefter kallade han åter folket till sig och sade till dem: »Hören mig alla och förstån. 007:015 Intet som utifrån går in i människan kan orena henne, men vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar henne.» 007:016

007:017 När han sedan hade lämnat folket och kommit inomhus, frågade
        hans lärjungar honom om detta bildliga tal.
007:018 Han svarade dem: »Ären då också I så utan förstånd? Insen I
        icke att intet som utifrån går in i människan kan orena henne,
007:019 eftersom det icke går in i hennes hjärta, utan ned i buken, och
        har sin naturliga utgång?» Härmed förklarade han all mat för
        ren.
007:020 Och han tillade: »Vad som går ut ifrån människan, detta är det
        som orenar människan.
007:021 Ty inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar,
        otukt, tjuveri, mord,
007:022 äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund,
        hädelse, övermod, oförsynt väsende.
007:023 Allt detta onda går inifrån ut, och det orenar människan.»

007:024 Och han stod upp och begav sig bort därifrån till Tyrus' område.
        Där gick han in i ett hus och ville icke att någon skulle få
        veta det. Dock kunde han icke förbliva obemärkt,
007:025 utan en kvinna, vilkens dotter var besatt av en oren ande, kom,
        strax då hon hade fått höra om honom, och föll ned för hans
        fötter;
007:026 det var en grekisk kvinna av syrofenicisk härkomst. Och hon bad
        honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter.
007:027 Men han sade till henne: »Låt barnen först bliva mättade; det är
        ju otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt
        hundarna.»
007:028 Hon svarade och sade till honom: »Ja, Herre; också äta hundarna
        under bordet allenast av barnens smulor.»
007:029 Då sade han till henne: »För det ordets skull säger jag dig: Gå;
        den onde anden har farit ut ur din dotter.»
007:030 Och när hon kom hem, fann hon flickan ligga på sängen och såg
        att den onde anden hade farit ut.

007:031 Sedan begav han sig åter bort ifrån Tyrus' område och tog vägen
        över Sidon och kom, genom Dekapolis' område, till Galileiska
        sjön.
007:032 Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad
        honom att lägga handen på denne.
007:033 Då tog han honom avsides ifrån folket och satte sina fingrar i
        hans öron och spottade och rörde vid hans tunga
007:034 och såg upp till himmelen, suckade och sade till honom: »Effata»
        (det betyder: »Upplåt dig»).
007:035 Då öppnades hans öron, och hans tungas band löstes, och han
        talade redigt och klart.
007:036 Och Jesus förbjöd dem att omtala detta för någon; men ju mer han
        förbjöd dem, dess mer förkunnade de det.
007:037 Och folket häpnade övermåttan och sade: »Allt har han väl
        beställt: de döva låter han höra och de stumma tala.»

008:001 Då vid samma tid åter mycket folk hade kommit tillstädes, och de
        icke hade något att äta, kallade han sina lärjungar till sig och
        sade till dem:
008:002 »Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de
        hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta.
008:003 Om jag nu låter dem fastande gå ifrån mig hem, så uppgivas de på
        vägen; somliga av dem hava ju kommit långväga ifrån.»
008:004 Då svarade hans lärjungar honom: »Varifrån skall man här i en
        öken kunna få bröd till att mätta dessa med?»
008:005 Han frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju.»
008:006 Då tillsade han folket att lägra sig på marken. Ock han tog de
        sju bröden, tackade Gud och bröt dem och gav åt sina lärjungar,
        för att de skulle lägga fram dem; och de lade fram åt folket.
008:007 De hade ock några få småfiskar; och när han hade välsignat
        dessa, bjöd han att man likaledes skulle lägga fram dem.
008:008 Så åto de och blevo mätta. Och man samlade sedan upp sju korgar
        med överblivna stycken.
008:009 Men antalet av dem som voro tillstädes var vid pass fyra tusen.
        Sedan lät han dem skiljas åt.
008:010 Och strax därefter steg han i båten med sina lärjungar och for
        till trakten av Dalmanuta.

008:011 Och fariséerna kommo ditut och begynte disputera med honom; de
        ville sätta honom på prov och begärde av honom något tecken från
        himmelen.
008:012 Då suckade han ur sin andes djup och sade: »Varför begär detta
        släkte ett tecken? Sannerligen säger jag eder: Åt detta släkte
        skall intet tecken givas.»
008:013 Så lämnade han dem och steg åter i båten och for över till andra
        stranden.

008:014 Och de hade förgätit att taga med sig bröd; icke mer än ett enda
        bröd hade de med sig i båten.
008:015 Och han bjöd dem och sade: »Sen till, att I tagen eder till vara
        för fariséernas surdeg och för Herodes' surdeg.»
008:016 Då talade de med varandra om att de icke hade bröd med sig.
008:017 Men när han märkte detta, sade han till dem: »Varför talen I om
        att I icke haven bröd med eder? Fatten och förstån I då ännu
        ingenting? Äro edra hjärtan så förstockade?

008:018 I haven ju ögon; sen I då icke? I haven ju öron; hören I då
        icke?
008:019 Och kommen I icke ihåg huru många korgar fulla av stycken I
        samladen upp, när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen?» De
        svarade honom: »Tolv.»
008:020 »Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, huru många
        korgar fulla av stycken samladen I då upp?» De svarade: »Sju.»
008:021 Då sade han till dem: »Förstån I då ännu ingenting?»

008:022 Därefter kommo de till Betsaida. Och man förde till honom en
        som var blind och bad honom att han skulle röra vid denne.
008:023 Då tog han den blinde vid handen och ledde honom utanför byn;
        sedan spottade han på hans ögon och lade händerna på honom och
        frågade honom: »Ser du något?»
008:024 Han såg då upp och svarade: »Jag kan urskilja människorna; jag
        ser dem gå omkring, men de likna träd.»
008:025 Därefter lade han åter händerna på hans ögon, och nu såg han
        tydligt och var botad och kunde jämväl på långt håll se allting
        klart.
008:026 Och Jesus bjöd honom gå hem och sade: »Gå icke ens in i byn.»

008:027 Och Jesus gick med sina lärjungar bort till byarna vid Cesarea
        Filippi. På vägen dit frågade han sina lärjungar och sade till
        dem: »Vem säger folket mig vara?»
008:028 De svarade och sade: »Johannes döparen; andra säga dock Elias,
        andra åter säga: 'Det är en av profeterna.'»
008:029 Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade
        och sade till honom: »Du är Messias.»
008:030 Då förbjöd han dem strängeligen att för någon säga detta om
        honom.

008:031 Sedan begynte han undervisa dem om att Människosonen måste lida
        mycket, och att han skulle bliva förkastad av de äldste och
        översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva
        dödad, men att han tre dagar därefter skulle uppstå igen.
008:032 Och han talade detta i oförtäckta ordalag. Då tog Petrus honom
        avsides och begynte ivrigt motsäga honom.
008:033 Men han vände sig om, och när han då såg sina lärjungar, talade
        han strängt till Petrus och sade: »Gå bort, Satan, och stå mig
        icke i vägen; ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan
        människotankar.»

008:034 Och han kallade till sig folket jämte sina lärjungar och sade
        till dem: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig
        själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig.
008:035 Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den
        som mister sitt liv, för min och för evangelii skull, han skall
        bevara det.
008:036 Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men
        förlorar sin själ?
008:037 Och vad kan en människa giva till lösen för sin själ?
008:038 Den som blyges för mig och för mina ord, i detta trolösa och
        syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när
        han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.»

009:001 Ytterligare sade han till dem: »Sannerligen säger jag eder:
Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden,
förrän de få se Guds rike vara kommet i sin kraft.»

009:002 Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och
        Johannes och förde dem ensamma upp på ett högt berg, där de voro
        allena. Och hans utseende förvandlades inför dem;
009:003 och hans kläder blevo glänsande och mycket vita, så att ingen
        valkare på jorden kan göra kläder så vita.
009:004 Och för dem visade sig Elias jämte Moses, och dessa samtalade
        med Jesus.
009:005 Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Rabbi, här är oss
        gott att vara; låt oss göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses
        en och åt Elias en.»
009:006 Han visste nämligen icke vad han skulle säga; så stor var deras
        förskräckelse.
009:007 Då kom en sky som överskyggde dem, och ur skyn kom en röst:
        »Denne är min älskade Son; hören honom.»
009:008 Och plötsligt märkte de, när de sågo sig omkring, att där icke
        mer fanns någon hos dem utom Jesus allena.

009:009 Då de sedan gingo ned från berget, bjöd han dem att de icke,
        förrän Människosonen hade uppstått från de döda, skulle för
        någon omtala vad de hade sett.
009:010 Och de lade märke till det ordet och begynte tala med varandra
        om vad som kunde menas med att han skulle uppstå från de döda.
009:011 Och de frågade honom och sade: »De skriftlärde säga ju att Elias
        först måste komma?»
009:012 Han svarade dem: »Elias måste visserligen först komma och
        upprätta allt igen. Men huru kan det då vara skrivet om
        Människosonen att han skall lida mycket och bliva föraktad?
009:013 Dock, jag säger eder att Elias redan har kommit; och de förforo
        mot honom alldeles såsom de ville, och såsom det var skrivet att
        det skulle gå honom.»

009:014 När de därefter kommo till lärjungarna, sågo de att mycket folk
        var samlat omkring dem, och att några skriftlärde disputerade
        med dem.
009:015 Och strax då allt folket fick se honom, blevo de mycket häpna
        och skyndade fram och hälsade honom.
009:016 Då frågade han dem: »Varom disputeren I med dem?»
009:017 Och en man i folkhopen svarade honom: »Mästare, jag har fört
        till dig min son, som är besatt av en stum ande.
009:018 Och varhelst denne får fatt i honom kastar han omkull honom, och
        fradgan står gossen om munnen, och han gnisslar med tänderna och
        bliver såsom livlös. Nu bad jag dina lärjungar att de skulle
        driva ut honom, men de förmådde det icke.»
009:019 Då svarade han dem och sade: »O du otrogna släkte, huru länge
        måste jag vara hos eder? Huru länge måste jag härda ut med
        eder? Fören honom till mig.»
009:020 Och de förde honom till Jesus. Och strax då han fick se Jesus,
        slet och ryckte anden honom, och han föll ned på jorden och
        vältrade sig, under det att fradgan stod honom om munnen.
009:021 Jesus frågade då hans fader: »Huru länge har det varit så med
        honom?» Han svarade: »Alltsedan han var ett litet barn;
009:022 och det har ofta hänt att han har kastat honom än i elden, än i
        vattnet, för att förgöra honom. Men om du förmår något, så
        förbarma dig över oss och hjälp oss.»
009:023 Då sade Jesus till honom: »Om jag förmår, säger du. Allt förmår
        den som tror.»
009:024 Strax ropade gossens fader och sade: »Jag tror! Hjälp min
        otro.»
009:025 Men när Jesus såg att folk strömmade tillsammans dit, tilltalade
        han den orene anden strängt och sade till honom: »Du stumme och
        döve ande, jag befaller dig: Far ut ur honom, och kom icke mer
        in i honom.»
009:026 Då skriade han och slet och ryckte gossen svårt och for ut; och
        gossen blev såsom död, så att folket menade att han verkligen
        var död.
009:027 Men Jesus tog honom vid handen och reste upp honom; och han stod
        då upp.

009:028 När Jesus därefter hade kommit inomhus, frågade hans lärjungar
        honom, då de nu voro allena: »Varför kunde icke vi driva ut
        honom?»
009:029 Han svarade dem: »Detta slag kan icke drivas ut genom något
        annat än bön och fasta.»

009:030 Och de gingo därifrån och vandrade genom Galileen; men han ville
        icke att någon skulle få veta det.
009:031 Han undervisade nämligen sina lärjungar och sade till dem:
        »Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer, och
        man skall döda honom; men tre dagar efter det att han har blivit
        dödad skall han uppstå igen.»
009:032 Och de förstodo icke vad han sade, men de fruktade att fråga
        honom.

009:033 Och de kommo till Kapernaum. Och när han hade kommit dit där
        han bodde, frågade han dem: »Vad var det I samtaladen om på
        vägen?»
009:034 Men de tego, ty de hade på vägen talat med varandra om vilken
        som vore störst.
009:035 Då satte han sig ned och kallade till sig de tolv och sade till
        dem: »Om någon vill vara den förste, så vare han den siste av
        alla och allas tjänare.»
009:036 Och han tog ett barn och ställde det mitt ibland dem; sedan tog
        han det upp i famnen och sade till dem:
009:037 »Den som tager emot ett sådant barn i mitt namn, han tager emot
        mig, och den som tager emot mig, han tager icke emot mig, utan
        honom som har sänt mig.»

009:038 Johannes sade till honom: »Mästare, vi sågo huru en man som icke
        följer oss drev ut onda andar genom ditt namn; och vi ville
        hindra honom, eftersom han icke följde oss.»
009:039 Men Jesus sade: »Hindren honom icke; ty ingen som genom mitt
        namn har gjort en kraftgärning kan strax därefter tala illa om
        mig.
009:040 Ty den som icke är emot oss, han är för oss.
009:041 Ja, den som giver eder en bägare vatten att dricka, därför att I
        hören Kristus till—sannerligen säger jag eder: Han skall
        ingalunda gå miste om sin lön.
009:042 Och den som förför en av dessa små som tro, för honom vore det
        bättre, om en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i
        havet.

009:043 Om nu din hand är dig till förförelse, så hugg av den. Det är
        bättre för dig att ingå i livet lytt, än att hava båda händerna
        i behåll och komma till Gehenna, till den eld som icke
        utsläckes.
009:044
009:045 Och om din fot är dig till förförelse, så hugg av den. Det är
        bättre för dig att ingå i livet halt, än att hava båda fötterna
        i behåll och kastas i Gehenna.
009:046
009:047 Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det. Det är
        bättre för dig att ingå i Guds rike enögd, än att hava båda
        ögonen i behåll och kastas i Gehenna,
009:048 där 'deras mask icke dör och elden icke utsläckes'.
009:049 Ty var människa måste saltas med eld.
009:050 Saltet är en god sak; men om saltet mister sin sälta, varmed
        skolen I då återställa dess kraft?—Haven salt i eder och
        hållen frid inbördes.»

010:001 Och han stod upp och begav sig därifrån, genom landet på andra sidan Jordan, till Judeens område. Och mycket folk församlades åter omkring honom, och åter undervisade han dem, såsom hans sed var.

010:002 Då ville några fariséer snärja honom, och de trädde fram och frågade honom om det vore lovligt för en man att skilja sig från sin hustru. 010:003 Men han svarade och sade till dem: »Vad har Moses bjudit eder?» 010:004 De sade: »Moses tillstadde att en man fick skriva skiljebrev åt sin hustru och så skilja sig från henne.» 010:005 Då sade Jesus till dem: »För edra hjärtans hårdhets skull skrev han åt eder detta bud. 010:006 Men redan vid världens begynnelse 'gjorde Gud dem till man och kvinna'. 010:007 'Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder. 010:008 Och de tu skola varda ett kött.' Så äro de icke mer två, utan ett kött. 010:009 Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja.» 010:010 När de sedan hade kommit hem, frågade hans lärjungar honom åter om detsamma. 010:011 Och han svarade dem: »Den som skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott mot henne. 010:012 Och om en hustru skiljer sig från sin man och tager sig en annan man, då begår hon äktenskapsbrott.

010:013 Och man bar fram barn till honom, för att han skulle röra vid
        dem; men lärjungarna visade bort dem.
010:014 När Jesus såg detta, blev han misslynt och sade till dem: »Låten
        barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike
        hör sådana till.
010:015 Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike
        såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.»
010:016 Och han tog dem upp i famnen och lade händerna på dem och
        välsignade dem.

010:017 När han sedan begav sig åstad för att fortsätta sin väg,
        skyndade en man fram och föll på knä för honom och frågade
        honom: »Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv
        till arvedel?»
010:018 Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god? Ingen är god
        utom Gud allena.
010:019 Buden känner du: 'Du skall icke dräpa', 'Du skall icke begå
        äktenskapsbrott', 'Du skall icke stjäla', 'Du skall icke bära
        falskt vittnesbörd', 'Du skall icke undanhålla någon vad honom
        tillkommer', Hedra din fader och din moder.'»
010:020 Då svarade han honom: »Mästare, allt detta har jag hållit från
        min ungdom.»
010:021 Då såg Jesus på honom och fick kärlek till honom och sade till
        honom: »Ett fattas dig: gå bort och sälj allt vad du äger och
        giv åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom
        sedan och följ mig.»
010:022 Men han blev illa till mods vid det talet och gick bedrövad
        bort, ty han hade många ägodelar.
010:023 Då såg Jesus sig omkring och sade till sina lärjungar: »Huru
        svårt är det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds
        rike!»
010:024 Men lärjungarna häpnade vid hans ord. Då tog Jesus åter till
        orda och sade till dem: »Ja, mina barn, huru svårt är det icke
        att komma in i Guds rike!
010:025 Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga, än för
        den som är rik att komma in i Guds rike.»
010:026 Då blevo de ännu mer häpna och sade till varandra: »Vem kan då
        bliva frälst?»
010:027 Jesus såg på dem och sade: »För människor är det omöjligt, men
        icke för Gud, ty för Gud är allting möjligt.»

010:028 Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Se, vi hava
        övergivit allt och följt dig.»
010:029 Jesus svarade: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för min
        och evangelii skull har övergivit hus, eller bröder eller
        systrar, eller moder eller fader, eller barn, eller jordagods,
010:030 ingen sådan finnes, som icke skall få hundrafalt igen: redan här
        i tiden hus, och bröder och systrar, och mödrar och barn, och
        jordagods, mitt under förföljelser, och i den tillkommande
        tidsåldern evigt liv.
010:031 Men många som äro de första skola bliva de sista, medan de sista
        bliva de första.»

010:032 Och de voro på vägen upp till Jerusalem. Och Jesus gick före
        dem, och de gingo där bävande; och de som följde med dem voro
        uppfyllda av fruktan. Då tog han åter till sig de tolv och
        begynte tala till dem om vad som skulle övergå honom:
010:033 »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva
        överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola
        döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna,
010:034 och dessa skola begabba honom och bespotta honom och gissla
        honom och döda honom; men tre dagar därefter skall han uppstå
        igen.»

010:035 Då trädde Jakob och Johannes, Sebedeus' söner, fram till honom
        och sade till honom: »Mästare, vi skulle vilja att du läte oss
        få vad vi nu tänka begära av dig.»
010:036 Han frågade dem: »Vad viljen I då att jag skall låta eder få?»
010:037 De svarade honom: »Låt den ene av oss i din härlighet få sitta
        på din högra sida, och den andre på din vänstra.»
010:038 Men Jesus sade till dem: »I veten icke vad I begären. Kunnen I
        dricka den kalk som jag dricker, eller genomgå det dop som jag
        genomgår?»
010:039 De svarade honom: »Det kunna vi.» Då sade Jesus till dem: »Ja,
        den kalk jag dricker skolen I få dricka, och det dop jag
        genomgår skolen I genomgå,
010:040 men platsen på min högra sida och platsen på min vänstra
        tillkommer det icke mig att bortgiva, utan de skola tillfalla
        dem för vilka så är bestämt.»

010:041 När de tio andra hörde detta, blevo de misslynta på Jakob och
        Johannes.
010:042 Då kallade Jesus dem till sig och sade till dem: »I veten att de
        som räknas för folkens furstar uppträda mot dem såsom herrar,
        och att deras mäktige låta dem känna sin myndighet.
010:043 Men så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst
        bland eder, han vare de andras tjänare,
010:044 och den som vill vara främst bland eder, han vare allas dräng.
010:045 Också Människosonen har ju kommit, icke för att låta tjäna sig,
        utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.»

010:046 Och de kommo till Jeriko. Men när han åter gick ut ifrån
        Jeriko, följd av sina lärjungar och en ganska stor hop folk,
        satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimeus, Timeus' son.
010:047 När denne hörde att det var Jesus från Nasaret, begynte han ropa
        och säga: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.»
010:048 Och många tillsade honom strängeligen att han skulle tiga; men
        han ropade ännu mycket mer: »Davids son, förbarma dig över mig.»
010:049 Då stannade Jesus och sade: »Kallen honom hit.» Och de kallade
        på den blinde och sade till honom: »Var vid gott mod, stå upp;
        han kallar dig till sig.»
010:050 Då kastade han av sig sin mantel och stod upp med hast och kom
        fram till Jesus.
010:051 Och Jesus talade till honom och sade: »Vad vill du att jag skall
        göra dig?» Den blinde svarade honom: »Rabbuni, låt mig få min
        syn.»
010:052 Jesus sade till honom: »Gå; din tro har hjälpt dig.» Och strax
        fick han sin syn och följde honom på vägen.

011:001 När de nu nalkades Jerusalem och voro nära Betfage och Betania
        vid Oljeberget, sände han åstad två av sina lärjungar
011:002 och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder,
        så skolen I, strax då I kommen ditin, finna en åsnefåle stå där
        bunden, som ännu ingen människa har suttit på; lösen den och
        fören den hit.
011:003 Och om någon frågar eder varför I gören detta, så skolen I
        svara: 'Herren behöver den, men han skall strax sända den
        tillbaka hit.»

011:004 Då gingo de åstad och funno en åsnefåle stå där bunden utanför en port vid vägen, och de löste den. 011:005 Och några som stodo där bredvid sade till dem: »Vad gören I? Varför lösen I fålen?» 011:006 Men de svarade dem såsom Jesus hade bjudit. Då lät man dem vara. 011:007 Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. 011:008 Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra åter skuro av kvistar och löv på fälten och strödde på vägen. 011:009 Och de som gingo före och de som följde efter ropade:

          »Hosianna!
          Välsignad vare han som kommer,
          i Herrens namn.
011:010 Välsignat vare vår fader Davids rike,
          som nu kommer.
          Hosianna i höjden!»

011:011 Så drog han in i Jerusalem och kom in i helgedomen; och när han
hade sett sig omkring överallt och det redan var sent på dagen,
gick han med de tolv ut till Betania.

011:012 När de dagen därefter voro på väg tillbaka från Betania, blev
        han hungrig.
011:013 Och då han på avstånd fick se ett fikonträd som hade löv, gick
        han dit för att se om han till äventyrs skulle finna något
        därpå; men när han kom fram till det, fann han intet annat än
        löv, det var icke då fikonens tid.
011:014 Då talade han och sade till trädet: »Aldrig någonsin mer äte
        någon frukt av dig.» Och hans lärjungar hörde detta.

011:015 När de sedan kommo fram till Jerusalem, gick han in i helgedomen
        och begynte driva ut dem som sålde och köpte i helgedomen. Och
        han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten;
011:016 han tillstadde icke heller att man bar någonting genom
        helgedomen.
011:017 Och han undervisade dem och sade: »Det är ju skrivet: 'Mitt hus
        skall kallas ett bönehus för alla folk.' Men I haven gjort det
        till en rövarkula.»

011:018 Då översteprästerna och de skriftlärde fingo höra härom, sökte
de efter tillfälle att förgöra honom; ty de fruktade för honom,
eftersom allt folket häpnade över hans undervisning.

011:019 När det blev afton, begåvo de sig ut ur staden.
011:020 Men då de nu på morgonen åter gingo där fram, fingo de se
        fikonträdet vara förtorkat ända från roten.
011:021 Då kom Petrus ihåg vad som hade skett och sade till honom:
        »Rabbi, se, fikonträdet som du förbannade är förtorkat.»
011:022 Jesus svarade och sade till dem: »Haven tro på Gud.
011:023 Sannerligen säger jag eder: Om någon säger till detta berg: 'Häv
        dig upp, och kasta dig i havet' och därvid icke tvivlar i sitt
        hjärta, utan tror att det han säger skall ske, då skall det ske
        honom så.
011:024 Därför säger jag eder: Allt vad I bedjen om och begären, tron
        att det är eder givet; och det skall ske eder så.
011:025 Och när I stån och bedjen, så förlåten, om I haven något emot
        någon, för att också eder Fader, som är i himmelen, må förlåta
        eder edra försyndelser.»
011:026

011:027 Så kommo de åter till Jerusalem. Och medan han gick omkring i
        helgedomen, kommo översteprästerna och de skriftlärde och de
        äldste fram till honom;
011:028 och de sade till honom: »Med vad myndighet gör du detta? Och
        vem har givit dig myndighet att göra detta?»
011:029 Jesus svarade dem: »Jag vill ställa en fråga till eder; svaren
        mig på den, så skall ock jag säga eder med vad myndighet jag gör
        detta.
011:030 Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor?
        Svaren mig härpå.»
011:031 Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från
        himmelen', så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?'
011:032 Eller skola vi svara: 'Från människor'?»—det vågade de icke
        av fruktan för folket, ty alla höllo före att Johannes verkligen
        var en profet.
011:033 De svarade alltså Jesus och sade: »Vi veta det icke.» Då sade
        Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet
        jag gör detta.»

012:001 Och han begynte tala till dem i liknelser: »En man planterade en
        vingård och satte stängsel däromkring och högg ut ett presskar
        och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt
        vingårdsmän och for utrikes.
012:002 När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till
        vingårdsmännen, för att denne av vingårdsmännen skulle uppbära
        någon del av vingårdens frukt.
012:003 Men de togo fatt på honom och misshandlade honom och läto honom
        gå tomhänt tillbaka.
012:004 Åter sände han till dem en annan tjänare. Honom slogo de i
        huvudet och skymfade.
012:005 Sedan sände han åstad ännu en annan, men denne dräpte de.
        Likaså gjorde de med många andra: somliga misshandlade de, och
        andra dräpte de.
012:006 Nu hade han ock en enda son, vilken han älskade. Honom sände
        han slutligen åstad till dem, ty han tänkte: 'De skola väl hava
        försyn för min son.'
012:007 Men vingårdsmännen sade till varandra: 'Denne är arvingen; kom,
        låt oss dräpa honom, så bliver arvet vårt.'
012:008 Och de togo fatt på honom och dräpte honom och kastade honom ut
        ur vingården.—
012:009 Vad skall nu vingårdens herre göra? Jo, han skall komma och
        förgöra vingårdsmännen och lämna vingården åt andra.
012:010 Haven I icke läst detta skriftens ord:
          'Den sten som byggningsmännen förkastade,
          den har blivit en hörnsten;
012:011 av Herren har den blivit detta,
          och underbar är den i våra ögon'?»

012:012 De hade nu gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket;
        ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna
        liknelse. Så läto de honom vara och gingo sin väg.
012:013 Därefter sände de till honom några fariséer och herodianer, för
        att dessa skulle fånga honom genom något hans ord.
012:014 Dessa kommo nu och sade till honom: »Mästare, vi veta att du är
        sannfärdig och icke frågar efter någon, ty du ser icke till
        personen, utan lär om Guds väg vad sant är. Är det lovligt att
        giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt? Skola vi giva
        skatt, eller icke giva?»
012:015 Men han förstod deras skrymteri och sade till dem: »Varför söken
        I att snärja mig? Tagen hit en penning, så att jag får se
        den.»
012:016 Då lämnade de fram en sådan. Därefter frågade han dem: »Vems
        bild och överskrift är detta?» De svarade honom: »Kejsarens.»
012:017 Då sade Jesus till dem: »Så given kejsaren vad kejsaren tillhör,
        och Gud vad Gud tillhör.» Och de förundrade sig högeligen över
        honom.

012:018 Sedan kommo till honom några av sadducéerna, vilka mena att det
        icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom och sade:
012:019 »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har
        en broder som dör, och som efterlämnar hustru, men icke lämnar
        barn efter sig, så skall han taga sin broders hustru till äkta
        och skaffa avkomma åt sin broder.
012:020 Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog
        utan att lämna någon avkomma efter sig.
012:021 Då tog den andre i ordningen henne, men också han dog utan att
        lämna någon avkomma efter sig; sammalunda den tredje.
012:022 Så skedde med alla sju: ingen av dem lämnade någon avkomma efter
        sig. Sist av alla dog ock hustrun.
012:023 Vilken av dem skall nu vid uppståndelsen, när de uppstå, få
        henne till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till
        hustru.»
012:024 Jesus svarade dem: »Visar icke eder fråga att I faren vilse och
        varken förstån skrifterna, ej heller Guds kraft?
012:025 Efter uppståndelsen från de döda taga män sig icke hustrur, ej
        heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i
        himmelen.
012:026 Men vad nu det angår, att de döda uppstå, haven I icke läst i
        Moses' bok, på det ställe där det talas om törnbusken, huru Gud
        sade till honom så: 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och
        Jakobs Gud'?
012:027 Han är en Gud icke för döda, utan för levande. I faren mycket
        vilse.»

012:028 Då trädde en av de skriftlärde fram, en som hade hört deras
        ordskifte och förstått att han hade svarat dem väl. Denne
        frågade honom: »Vilket är det förnämsta av alla buden?»
012:029 Jesus svarade: »Det förnämsta är detta: 'Hör, Israel! Herren,
        vår Gud, Herren är en.
012:030 Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av
        all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft.'
012:031 Därnäst kommer detta: 'Du skall älska din nästa såsom dig
        själv.' Intet annat bud är större än dessa.»
012:032 Då svarade den skriftlärde honom: »Mästare, du har i sanning
        rätt i vad du säger, att han är en, och att ingen annan är än
        han.
012:033 Och att älska honom av allt sitt hjärta och av allt sitt
        förstånd och av all sin kraft och att älska sin nästa såsom sig
        själv, det är 'förmer än alla brännoffer och slaktoffer'.»
012:034 Då nu Jesus märkte att han hade svarat förståndigt, sade han
        till honom: »Du är icke långt ifrån Guds rike.» Sedan dristade
        sig ingen att vidare ställa någon fråga på honom.

012:035 Medan Jesus undervisade i helgedomen, framställde han denna
        fråga: »Huru kunna de skriftlärde säga att Messias är Davids
        son?
012:036 David själv har ju sagt genom den helige Andes ingivelse:
          'Herren sade till min herre:
          Sätt dig på min högra sida,
          till dess jag har lagt dina fiender
          dig till en fotapall.'
012:037 Så kallar nu David själv honom 'herre'; huru kan han då vara
        hans son?»

012:038 Och han undervisade dem och sade till dem: »Tagen eder till vara
        för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och
        gärna vilja bliva hälsade på torgen
012:039 och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna
        vid gästabuden—
012:040 detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns
        skull hålla långa böner. De skola få en dess hårdare dom.»

012:041 Och han satte sig mitt emot offerkistorna och såg huru folket
        lade ned penningar i offerkistorna. Och många rika lade dit
        mycket.
012:042 Men en fattig änka kom och lade ned två skärvar, det är ett
        öre.
012:043 Då kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem:
        »Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än
        alla de andra som lade något i offerkistorna.
012:044 Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade dit av
        sitt armod allt vad hon hade, så mycket som fanns i hennes ägo.»

013:001 Då han nu gick ut ur helgedomen, sade en av hans lärjungar till
        honom: »Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader!»
013:002 Jesus svarade honom: »Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men
        här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva
        nedbrutet.»

013:003 När han sedan satt på Oljeberget, mitt emot helgedomen, frågade
        honom Petrus och Jakob och Johannes och Andreas, då de voro
        allena:
013:004 »Säg oss när detta skall ske, och vad som bliver tecknet till
        att tiden är inne, då allt detta skall gå i fullbordan.»
013:005 Då begynte Jesus tala till dem och sade:

        »Sen till, att ingen förvillar eder.
013:006 Många skola komma under mitt namn och säga: 'Det är jag' och
        skola förvilla många.
013:007 Men när I fån höra krigslarm och rykten om krig, så förloren
        icke besinningen; sådant måste komma, men därmed är ännu icke
        änden inne.
013:008 Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det
        skall bliva jordbävningar på den ena orten efter den andra, och
        hungersnöd skall uppstå; detta är begynnelsen till
        'födslovåndorna'.
013:009 Men tagen I eder till vara. Man skall då draga eder inför
        domstolar, och I skolen bliva gisslade i synagogor och ställas
        fram inför landshövdingar och konungar, för min skull, till ett
        vittnesbörd för dem.
013:010 Men evangelium måste först bliva predikat för alla folk.

013:011 När man nu för eder åstad och drager eder inför rätta, så gören
        eder icke förut bekymmer om vad I skolen tala; utan vad som
        bliver eder givet i den stunden, det mån I tala. Ty det är icke
        I som skolen tala, utan den helige Ande.

013:012 Och den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas,
        ja ock fadern sitt barn; och barn skola sätta sig upp mot sina
        föräldrar och skola döda dem.
013:013 Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. Men
        den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.

013:014 Men när I fån se 'förödelsens styggelse' stå där han icke
        borde stå—den som läser detta, han give akt därpå—då må de
        som äro i Judeen fly bort till bergen,
013:015 och den som är på taket må icke stiga ned och gå in för att
        hämta något ur sitt hus,
013:016 och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att
        hämta sin mantel.
013:017 Och ve de som äro havande, eller som giva di på den tiden!
013:018 Men bedjen att det icke må ske om vintern.
013:019 Ty den tiden skall bliva 'en tid av vedermöda, så svår att dess
        like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse, från
        den tid då Gud skapade världen, intill nu', ej heller någonsin
        skall förekomma.
013:020 Och om Herren icke förkortade den tiden, så skulle intet kött
        bliva frälst; men för de utvaldas skull, för de människors
        skull, som han har utvalt, har han förkortat den tiden.

013:021 Och om någon då säger till eder: 'Se här är Messias', eller: 'Se
        där är han', så tron det icke.
013:022 Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå,
        så ock falska profeter, och de skola göra tecken och under, för
        att, om möjligt, förvilla de utvalda.
013:023 Men tagen I eder till vara. Jag har nu sagt eder allt förut.

013:024 Men på den tiden, efter den vedermödan, skall solen förmörkas
        och månen upphöra att giva sitt sken,
013:025 och stjärnorna skola falla ifrån himmelen, och makterna i
        himmelen skola bäva.
013:026 Och då skall man få se 'Människosonen komma i skyarna' med stor
        makt och härlighet.
013:027 Och han skall då sända ut sina änglar och församla sina utvalda
        från de fyra väderstrecken, från jordens ända till himmelens
        ända.
013:028 Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar
        begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att
        sommaren är nära.
013:029 Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att han är
        nära och står för dörren.
013:030 Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås,
        förrän allt detta sker.
013:031 Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola icke förgås.
013:032 Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke änglarna
        i himmelen, icke ens Sonen—ingen utom Fadern.

013:033 Tagen eder till vara, vaken; ty I veten icke när tiden är inne.
013:034 Såsom när en man reser utrikes och lämnar sitt hus och giver
        sina tjänare makt och myndighet däröver, åt var och en hans
        särskilda syssla, och därvid ock bjuder portvaktaren att vaka.
013:035 likaså bjuder jag eder: Vaken; ty I veten icke när husets herre
        kommer, om han kommer på aftonen eller vid midnattstiden eller i
        hanegället eller på morgonen;
013:036 vaken, så att han icke finner eder sovande, när han oförtänkt
        kommer.
013:037 Men vad jag säger till eder, det säger jag till alla: Vaken!»

014:001 Två dagar därefter var det påsk och det osyrade brödets högtid.
        Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle
        att gripa honom med list och döda honom.
014:002 De sade nämligen: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter
        skola uppstå bland folket.»

014:003 Men när han var i Betania, i Simon den spetälskes hus, och där
        låg till bords, kom en kvinna som hade med sig en
        alabasterflaska med smörjelse av dyrbar äkta nardus. Och hon
        bröt sönder flaskan och göt ut smörjelsen över hans huvud.
014:004 Några som voro där blevo då misslynta och sade till varandra:
        »Varför skulle denna smörjelse förspillas?
014:005 Man hade ju kunnat sälja den för mer än tre hundra
        silverpenningar och giva dessa åt de fattiga.» Och de talade
        hårda ord till henne.
014:006 Men Jesus sade: »Låten henne vara. Varför oroen I henne? Det
        är en god gärning som hon har gjort mot mig.
014:007 De fattiga haven I ju alltid ibland eder, och närhelst I viljen
        kunnen I göra dem gott, men mig haven I icke alltid.
014:008 Vad hon kunde, det gjorde hon. Hon har i förväg smort min kropp
        såsom en tillredelse till min begravning.
014:009 Och sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen
        evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har
        gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.»

014:010 Och Judas Iskariot, han som var en av de tolv, gick bort till
        översteprästerna och ville förråda honom åt dem.
014:011 När de hörde detta, blevo de glada och lovade att giva honom en
        summa penningar. Sedan sökte han efter tillfälle att förråda
        honom, då lägligt var.

014:012 På första dagen i det osyrade brödets högtid, när man slaktade
        påskalammet, sade hans lärjungar till honom: »Vart vill du att
        vi skola gå och reda till, så att du kan äta påskalammet?»
014:013 Då sände han åstad två av sina lärjungar och sade till dem: »Gån
        in i staden; där skolen I möta en man som bär en kruka vatten.
        Följen honom.
014:014 Och sägen till husbonden i det hus där han går in: 'Mästaren
        frågar: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med
        mina lärjungar?'
014:015 Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, tillredd och
        ordnad för måltid; reden till åt oss där.»
014:016 Och lärjungarna begåvo sig i väg och kommo in i staden och funno
        det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet.

014:017 När det sedan hade blivit afton, kom han dit med de tolv.
014:018 Och medan de lågo till bords och åto, sade Jesus: »Sannerligen
        säger jag eder: En av eder skall förråda mig, 'den som äter med
        mig'.»
014:019 Då begynte de bedrövas och fråga honom, den ene efter den andre:
        »Icke är det väl jag?»
014:020 Och han sade till dem: »Det är en av de tolv, den som jämte mig
        doppar i fatet.
014:021 Ja, Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom;
        men ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd!
        Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit
        född.»

014:022 Medan de nu åto, tog han ett bröd och välsignade det och bröt
        det och gav åt dem och sade: »Tagen detta; detta är min
        lekamen.»
014:023 Och han tog en kalk och tackade Gud ock gav åt dem; och de
        drucko alla därav.
014:024 Och han sade till dem: »Detta är mitt blod, förbundsblodet, som
        varder utgjutet för många.
014:025 Sannerligen säger jag eder: Jag skall icke mer dricka av det som
        kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det nytt i
        Guds rike.»

014:026 När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till
        Oljeberget.
014:027 Då sade Jesus till dem: »I skolen alla komma på fall; ty det är
        skrivet:
          'Jag skall slå herden,
          och fåren skola förskingras.'
014:028 Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå till
        Galileen.»
014:029 Då svarade Petrus honom: »Om än alla andra komma på fall, så
        skall dock jag det icke.»
014:030 Jesus sade till honom: »Sannerligen säger jag dig: Redan i denna
        natt, förrän hanen har galit två gånger, skall du tre gånger
        förneka mig.»
014:031 Då försäkrade han ännu ivrigare: »Om jag än måste dö med dig, så
        skall jag dock icke förneka dig.» Sammalunda sade ock alla de
        andra. Och de kommo till ett ställe som kallades Getsemane.

014:032 Då sade han till sina lärjungar: »Bliven kvar här, medan jag
        beder.»
014:033 Och han tog med sig Petrus och Jakob och Johannes; och han
        begynte bäva och ängslas.
014:034 Och han sade till dem: »Min själ är djupt bedrövad, ända till
        döds; stannen kvar här och vaken.»
014:035 Därefter gick han litet längre bort och föll ned på jorden och
        bad, att om möjligt vore, den stunden skulle bliva honom
        besparad.
014:036 Och han sade: »Abba, Fader, allt är möjligt för dig. Tag denna
        kalk ifrån mig. Dock icke vad jag vill, utan vad du vill!»
014:037 Sedan kom han tillbaka och fann dem sovande. Då sade han till
        Petrus: »Simon, sover du? Förmådde du då icke vaka en kort
        stund?
014:038 Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är
        villig, men köttet är svagt.»
014:039 Och han gick åter bort och bad och sade samma ord.
014:040 När han sedan kom tillbaka, fann han dem åter sovande, ty deras
        ögon voro förtyngda. Och de visste icke vad de skulle svara
        honom.
014:041 För tredje gången kom han tillbaka och sade då till dem: »Ja, I
        soven ännu alltjämt och vilen eder! Det är nog. Stunden är
        kommen. Människosonen skall nu bliva överlämnad i syndarnas
        händer.
014:042 Stån upp, låt oss gå; se, den som förråder mig är nära.»

014:043 Och i detsamma, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv,
        och jämte honom en folkskara med svärd och stavar, utsänd från
        översteprästerna och de skriftlärde och de äldste.
014:044 Men förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och
        sagt: »Den som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa och
        föra bort under säker bevakning.»
014:045 Och när han nu kom dit, trädde han strax fram till honom och
        sade: »Rabbi!» och kysste honom häftigt.
014:046 Då grepo de Jesus och togo honom fången.

014:047 Men en av dem som stodo där bredvid drog sitt svärd och högg
till översteprästens tjänare och högg så av honom örat.

014:048 Och Jesus talade till dem och sade: »Såsom mot en rövare haven I
        gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig.
014:049 Var dag har jag varit ibland eder i helgedomen och undervisat,
        utan att I haven gripit mig. Men skrifterna skulle ju
        fullbordas.»

014:050 Då övergåvo de honom alla och flydde. 014:051 Och bland dem som hade följt med honom var en ung man, höljd i ett linnekläde, som var kastat över blotta kroppen; honom grepo de. 014:052 Men han lämnade linneklädet kvar och flydde undan naken.

014:053 Så förde de nu Jesus bort till översteprästen, och där
        församlade sig alla översteprästerna och de äldste och de
        skriftlärde.
014:054 Och Petrus följde honom på avstånd ända in på översteprästens
        gård; där satt han sedan tillsammans med tjänarna och värmde sig
        vid elden.

014:055 Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något
        vittnesbörd mot Jesus, för att kunna döda honom; men de funno
        intet.
014:056 Ty väl vittnade många falskt mot honom, men vittnesbörden stämde
        icke överens.
014:057 Och några stodo upp och vittnade falskt mot honom och sade:
014:058 »Vi hava själva hört honom säga: 'Jag skall bryta ned detta
        tempel, som är gjort med händer, och skall sedan på tre dagar
        bygga upp ett annat, som icke är gjort med händer.'»
014:059 Men icke ens i det stycket stämde deras vittnesbörd överens.
014:060 Då stod översteprästen upp ibland dem och frågade Jesus och
        sade: »Svarar du intet? Huru är det med det som dessa vittna
        mot dig?»
014:061 Men han teg och svarade intet. Åter frågade översteprästen
        honom och sade till honom: »Är du Messias, den Högtlovades Son?»
014:062 Jesus svarade: »Jag är det. Och I skolen få se Människosonen
        sitta på Maktens högra sida och komma med himmelens skyar.»
014:063 Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: »Vad behöva
        vi mer några vittnen?
014:064 I hörden hädelsen. Vad synes eder?» Då dömde de alla honom
        skyldig till döden.
014:065 Och några begynte spotta på honom; och sedan de hade höljt över
        hans ansikte, slogo de honom på kinderna med knytnävarna och
        sade till honom: »Profetera.» Också rättstjänarna slogo honom på
        kinderna.

014:066 Medan nu Petrus befann sig därnere på gården, kom en av
        översteprästens tjänstekvinnor dit.
014:067 Och när hon fick se Petrus, där han satt och värmde sig, såg hon
        på honom och sade: »Också du var med nasaréen, denne Jesus.»
014:068 Men han nekade och sade: »Jag varken vet eller förstår vad du
        menar.» Sedan gick han ut på den yttre gården.
014:069 När tjänstekvinnan då fick se honom där, begynte hon åter säga
        till dem som stodo bredvid: »Denne är en av dem.»
014:070 Då nekade han åter. Litet därefter sade återigen de som stodo
        där bredvid till Petrus: »Förvisso är du en av dem; du är ju
        också en galilé.»
014:071 Då begynte han förbanna sig och svärja: »Jag känner icke den man
        som I talen om.»
014:072 Och i detsamma gol hanen för andra gången. Då kom Petrus ihåg
        Jesu ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen har galit
        två gånger, skall du tre gånger förneka mig.» Och han brast ut i
        gråt.

015:001 Sedan nu översteprästerna, tillsammans med de äldste och de
        skriftlärde, hela Stora rådet, på morgonen hade fattat sitt
        beslut, läto de strax binda Jesus och förde honom bort och
        överlämnade honom åt Pilatus.
015:002 Då frågade Pilatus honom: »Är du judarnas konung?» Han svarade
        honom och sade: »Du säger det själv.»
015:003 Och översteprästerna framställde många anklagelser mot honom.
015:004 Pilatus frågade honom då åter och sade: »Svarar du intet? Du
        hör ju huru mycket det är som de anklaga dig för.»
015:005 Men Jesus svarade intet mer, så att Pilatus förundrade sig.

015:006 Nu plägade han vid högtiden giva dem en fånge lös, den som de
        begärde.
015:007 Och där fanns då en man, han som kallades Barabbas, vilken satt
        fängslad jämte de andra som hade gjort upplopp och under
        upploppet begått dråp.
015:008 Folket kom ditupp och begynte begära att han skulle göra åt dem
        såsom han plägade göra.
015:009 Pilatus svarade dem och sade: »Viljen I att jag skall giva eder
        'judarnas konung' lös?»
015:010 Han förstod nämligen att det var av avund som översteprästerna
        hade dragit Jesus inför rätta.
015:011 Men översteprästerna uppeggade folket till att begära att han
        hellre skulle giva dem Barabbas lös.
015:012 När alltså Pilatus åter tog till orda och frågade dem: »Vad
        skall jag då göra med den som I kallen 'judarnas konung'?»,
015:013 så skriade de åter: »Korsfäst honom!»
015:014 Men Pilatus frågade dem: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade
        de ännu ivrigare: »Korsfäst honom!»
015:015 Och eftersom Pilatus ville göra folket till viljes, gav han dem
        Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och utlämnade honom sedan
        till att korsfästas.

015:016 Och krigsmännen förde honom in i palatset, eller pretoriet, och
        kallade tillhopa hela den romerska vakten.
015:017 Och de klädde på honom en purpurfärgad mantel och vredo samman
        en krona av törnen och satte den på honom.
015:018 Sedan begynte de hälsa honom: »Hell dig, judarnas konung!»
015:019 Och de slogo honom i huvudet med ett rör och spottade på honom;
        därvid böjde de knä och gåvo honom sin hyllning.
015:020 Och när de hade begabbat honom, klädde de av honom den
        purpurfärgade manteln och satte på honom hans egna kläder och
        förde honom ut för att korsfästa honom.

015:021 Och en man som kom utifrån marken gick där fram, Simon från
Cyrene, Alexanders och Rufus' fader; honom tvingade de att gå
med och bära hans kors.

015:022 Och de förde honom till Golgataplatsen (det betyder
        huvudskalleplatsen).
015:023 Och de räckte honom vin, blandat med myrra, men han tog icke
        emot det.
015:024 Och de korsfäste honom och delade sedan hans kläder mellan sig,
        genom att kasta lott om vad var och en skulle få.
015:025 Och det var vid tredje timmen som de korsfäste honom.
015:026 Och den överskrift som man hade satt upp över honom, för att
        angiva vad han var anklagad för, hade denna lydelse: »Judarnas
        konung.»

015:027 Och de korsfäste med honom två rövare, den ene på hans högra
        sida och den andre på hans vänstra.
015:028
015:029 Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet
        och sade: »Tvi dig, du som 'bryter ned templet och bygger upp
        det igen inom tre dagar'!
015:030 Hjälp dig nu själv, och stig ned från korset.»
015:031 Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde,
        begabbande ord med varandra och sade: »Andra har han hjälpt; sig
        själv kan han icke hjälpa.
015:032 Han som är Messias, Israels konung, han stige nu ned från
        korset, så att vi få se det och tro.» Också de män som voro
        korsfästa med honom smädade honom.

015:033 Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som
        varade ända till nionde timmen.
015:034 Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: »Eloi, Eloi,
        lema sabaktani?»; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför har
        du övergivit mig?»
015:035 Då några av dem som stodo där bredvid hörde detta, sade de:
        »Hör, han kallar på Elias.»
015:036 Men en av dem skyndade fram och fyllde en svamp med ättikvin och
        satte den på ett rör och gav honom att dricka, i det han sade:
        »Låt oss se om Elias kommer och tager honom ned.»
015:037 Men Jesus ropade med hög röst och gav upp andan.

015:038 Då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända
        ned.
015:039 Men när hövitsmannen, som stod där mitt emot honom, såg att han
        på sådant sätt gav upp andan, sade han: »Förvisso var denne man
        Guds Son.»

015:040 Också några kvinnor stodo där på avstånd och sågo vad som
        skedde. Bland dessa voro jämväl Maria från Magdala och den
        Maria som var Jakob den yngres och Joses' moder, så ock Salome
015:041—vilka hade följt honom och tjänat honom, medan han var i
        Galileen—därtill många andra kvinnor, de som med honom hade
        vandrat upp till Jerusalem.

015:042 Det var nu tillredelsedag (det är dagen före sabbaten), och det
        hade blivit afton.
015:043 Josef från Arimatea, en ansedd rådsherre och en av dem som
        väntade på Guds rike, tog därför nu mod till sig och gick in
        till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp.
015:044 Då förundrade sig Pilatus över att Jesus redan skulle vara död,
        och han kallade till sig hövitsmannen och frågade honom om det
        var länge sedan han hade dött.
015:045 Och när han av hövitsmannen hade fått veta huru det var, skänkte
        han åt Josef hans döda kropp.
015:046 Denne köpte då en linneduk och tog honom ned och svepte honom i
        linneduken och lade honom i en grav som var uthuggen i en
        klippa; sedan vältrade han en sten för ingången till graven.
015:047 Men Maria från Magdala och den Maria som var Joses' moder sågo
        var han lades.

016:001 Och när sabbaten var förliden, köpte Maria från Magdala och den
        Maria som var Jakobs moder och Salome välluktande kryddor, för
        att sedan gå åstad och smörja honom.
016:002 Och bittida om morgonen på första veckodagen kommo de till
        graven, redan vid soluppgången.
016:003 Och de sade till varandra: »Vem skall åt oss vältra bort stenen
        från ingången till graven?»
016:004 Men när de sågo upp, fingo de se att stenen redan var
        bortvältrad. Den var nämligen mycket stor.
016:005 Och när de hade kommit in i graven, fingo de se en ung man sitta
        där på högra sidan, klädd i en vit fotsid klädnad; och de blevo
        förskräckta.
016:006 Men han sade till dem: »Varen icke förskräckta. I söken Jesus
        från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är icke
        här. Se där är platsen där de lade honom.
016:007 Men gån bort och sägen till hans lärjungar, och särskilt till
        Petrus: 'Han skall före eder gå till Galileen; där skolen I få
        se honom, såsom han bar sagt eder.'»
016:008 Då gingo de ut och flydde bort ifrån graven, ty bävan och
        bestörtning hade kommit över dem. Och i sin fruktan sade de
        intet till någon.

016:009 [1] Men efter sin uppståndelse visade han sig på första
        veckodagens morgon först för Maria från Magdala, ur vilken han
        hade drivit ut sju onda andar.
016:010 Hon gick då och omtalade det för dem som hade följt med honom,
        och som nu sörjde och gräto.
016:011 Men när dessa hörde sägas att han levde och hade blivit sedd av
        henne, trodde de det icke.

016:012 Därefter uppenbarade han sig i en annan skepnad för två av dem,
medan de voro stadda på vandring utåt landsbygden.
016:013 Också dessa gingo bort och omtalade det för de andra; men icke
heller dem trodde man.

016:014 Sedan uppenbarade han sig också för de elva, när de lågo till
        bords; och han förebrådde dem då deras otro och deras hjärtans
        hårdhet, i det att de icke hade trott dem som hade sett honom
        vara uppstånden.

016:015 Och han sade till dem: »Gån ut i hela världen och prediken
        evangelium för allt skapat.
016:016 Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst; men den
        som icke tror, han skall bliva fördömd.
016:017 Och dessa tecken skola åtfölja dem som tro: genom mitt namn
        skola de driva ut onda andar, de skola tala nya tungomål,
016:018 ormar skola de taga i händerna, och om de dricka något dödande
        gift, så skall det alls icke skada dem; på sjuka skola de lägga
        händerna, och de skola då bliva friska.»

016:019 Därefter, sedan Herren Jesus hade talat med dem, blev han
upptagen i himmelen och satte sig på Guds högra sida.
016:020 Men de gingo ut och predikade allestädes. Och Herren verkade
med dem och stadfäste ordet genom de tecken som åtföljde det.

001:001 Alldenstund många andra hava företagit sig att om de händelser, som bland oss hava timat, avfatta berättelser, 001:002 i enlighet med vad som har blivit oss meddelat av dem som själva voro åsyna vittnen och ordets tjänare, 001:003 så har ock jag, sedan jag grundligt har efterforskat allt ända ifrån begynnelsen, beslutit mig för att i följd och ordning skriva därom till dig, ädle Teofilus, 001:004 så att du kan inse huru tillförlitliga de stycken äro, i vilka du har blivit undervisad. 001:005 På den tid då Herodes var konung över Judeen levde en präst vid namn Sakarias, av Abias' »dagsavdelning». Denne hade till hustru en av Arons döttrar som hette Elisabet. 001:006 De voro båda rättfärdiga inför Gud och vandrade ostraffligt efter alla Herrens bud och stadgar. 001:007 Men de hade inga barn, ty Elisabet var ofruktsam; och båda voro de komna till hög ålder. 001:008 Medan han nu en gång, när ordningen kom till hans avdelning, gjorde prästerlig tjänst inför Gud, 001:009 hände det sig, vid den övliga lottningen om de prästerliga sysslorna, att det tillföll honom att gå in i Herrens tempel och tända rökelsen. 001:010 Och hela menigheten stod utanför och bad, medan rökoffret förrättades. 001:011 Då visade sig för honom en Herrens ängel, stående på högra sidan om rökelsealtaret. 001:012 Och när Sakarias såg honom, blev han förskräckt, och fruktan föll över honom. 001:013 Men ängeln sade till honom: »Frukta icke, Sakarias; ty din bön är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, och honom skall du giva namnet Johannes. 001:014 Och han skall bliva dig till glädje och fröjd, och många skola glädja sig över hans födelse. 001:015 Ty han skall bliva stor inför Herren. Vin och starka drycker skall han icke dricka, och redan i sin moders liv skall han bliva uppfylld av helig ande. 001:016 Och många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras Gud. 001:017 Han skall gå framför honom i Elias' ande och kraft, för att 'vända fädernas hjärtan till barnen' och omvända de ohörsamma till de rättfärdigas sinnelag, så att han skaffar åt Herren ett välberett folk.» 001:018 Då sade Sakarias till ängeln: »Varav skall jag veta detta? Jag är ju själv gammal, och min hustru är kommen till hög ålder.» 001:019 Ängeln svarade och sade till honom: »Jag är Gabriel, som står inför Gud, och jag är utsänd för att tala till dig och förkunna dig detta glada budskap. 001:020 Och se, ända till den dag då detta sker skall du vara mållös och icke kunna tala, därför att du icke trodde mina ord, vilka dock i sin tid skola fullbordas.» 001:021 Och folket stod och väntade på Sakarias och förundrade sig över att han så länge dröjde i templet; 001:022 och när han kom ut, kunde han icke tala till dem. Då förstodo de att han hade sett någon syn i templet. Och han tecknade åt dem och förblev stum. 001:023 Och när tiden för hans tjänstgöring hade gått till ända, begav han sig hem. 001:024 Men efter den tiden blev hans hustru Elisabet havande och höll sig dold i fem månader; 001:025 och hon sade: »Så har Herren gjort med mig nu, då han har sett till min smälek bland människorna, för att borttaga den.» 001:026 I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en stad i Galileen som hette Nasaret, 001:027 till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef, av Davids hus; och jungfruns namn var Maria. 001:028 Och ängeln kom in till henne och sade: »Hell dig, du högtbenådade! Herren är med dig.» 001:029 Men hon blev mycket förskräckt vid hans ord och tänkte på vad denna hälsning månde innebära. 001:030 Då sade ängeln till henne: »Frukta icke, Maria; ty du har funnit nåd för Gud. 001:031 Se, du skall bliva havande och föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus. 001:032 Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron. 001:033 Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara.» 001:034 Då sade Maria till ängeln: »Huru skall detta ske? Jag vet ju icke av någon man.» 001:035 Ängeln svarade och sade till henne: »Helig ande skall komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig; därför skall ock det heliga som varder fött kallas Guds Son. 001:036 Och se, jämväl din fränka Elisabet har blivit havande och skall föda en son, nu på sin ålderdom; och detta är sjätte månaden för henne, som säges vara ofruktsam. 001:037 Ty för Gud kan intet vara omöjligt.» 001:038 Då sade Maria: »Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du har sagt.» Och ängeln lämnade henne.

001:039 En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden. 001:040 Och hon trädde in i Sakarias' hus och hälsade Elisabet. 001:041 När då Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i hennes liv; och Elisabet blev fylld av helig ande 001:042 och brast ut och ropade högt och sade: »Välsignad vare du bland kvinnor, och välsignad din livsfrukt! 001:043 Men varför sker mig detta, att min Herres moder kommer till mig? 001:044 Se, när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet till av fröjd i mitt liv. 001:045 Och salig är du, som trodde att det skulle fullbordas, som blev dig sagt från Herren.» 001:046 Då sade Maria: »Min själ prisar storligen Herren, 001:047 och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare. 001:048 Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet; och se, härefter skola alla släkten prisa mig salig. 001:049 Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig, och heligt är hans namn. 001:050 Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som frukta honom. 001:051 Han har utfört väldiga gärningar med sin arm, han har förskingrat dem som tänkte övermodiga tankar i sina hjärtan. 001:052 Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt; 001:053 hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat bort med tomma händer. 001:054 Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att bevisa barmhärtighet 001:055 mot Abraham och mot hans säd till evig tid, efter sitt löfte till våra fäder.» 001:056 Och Maria stannade hos henne vid pass tre månader och vände därefter hem igen. 001:057 Så var nu för Elisabet tiden inne, då hon skulle föda; och hon födde en son. 001:058 Och när hennes grannar och fränder fingo höra att Herren hade bevisat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne. 001:059 Och på åttonde dagen kommo de för att omskära barnet; och de ville kalla honom Sakarias, efter hans fader. 001:060 Men hans moder tog till orda och sade: »Ingalunda; han skall heta Johannes.» 001:061 Då sade de till henne: »I din släkt finnes ju ingen som har det namnet.» 001:062 Och de frågade hans fader genom tecken vad han ville att barnet skulle heta. 001:063 Då begärde han en tavla och skrev dessa ord: »Johannes är hans namn.» Och alla förundrade sig. 001:064 Men i detsamma öppnades hans mun, och hans tunga löstes, och han talade och lovade Gud. 001:065 Och deras grannar betogos alla av häpnad, och ryktet om allt detta gick ut över Judeens hela bergsbygd. 001:066 Och alla som hörde det lade märke därtill och sade: »Vad månde väl varda av detta barn?» Också var ju Herrens hand med honom. 001:067 Och hans fader Sakarias blev uppfylld av helig ande och profeterade och sade: 001:068 »Lovad vare Herren, Israels Gud, som har sett till sitt folk och berett det förlossning, 001:069 och som har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids hus, 001:070 såsom han hade lovat genom sin forntida heliga profeters mun. 001:071 Ty han ville frälsa oss från våra ovänner och ur alla våra motståndares hand, 001:072 och så göra barmhärtighet med våra fäder och tänka på sitt heliga förbund, 001:073 vad han med ed hade lovat för vår fader Abraham, 001:074 Han ville beskära oss att få tjäna honom utan fruktan, frälsta ur våra ovänners hand, 001:075 ja, att göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet i alla våra dagar. 001:076 Och du, barn, skall bliva kallad den Högstes profet, ty du skall gå framför Herren och bereda vägar för honom, 001:077 till att giva hans folk kunskap om frälsning, i det att deras synder bliva dem förlåtna. 001:078 Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull, som skall låta ett ljus gå upp och skåda ned till oss från höjden, 001:079 för att 'skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga' och så styra våra fötter in på fridens väg.» 001:080 Och barnet växte upp och blev allt starkare i anden. Och han vistades i öknen, intill den dag då han skulle träda fram för Israel.

002:001 Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. 002:002 Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien. 002:003 Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig. 002:004 Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen, 002:005 för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande. 002:006 Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle föda. 002:007 Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget. 002:008 I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt om natten över sin hjord. 002:009 Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta. 002:010 Men ängeln sade till dem: »Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. 002:011 Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren. 002:012 Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.» 002:013 I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska härskaran, och de lovade Gud och sade: 002:014 »Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag!» 002:015 När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade dessa till varandra: »Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett, och som Herren har kungjort för oss.» 002:016 Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef, och barnet som låg i krubban. 002:017 Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sagt till dem om detta barn. 002:018 Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem. 002:019 Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta. 002:020 Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det blivit dem sagt. 002:021 När sedan åtta dagar hade gått till ända och han skulle omskäras, gavs honom namnet Jesus, det namn som hade blivit nämnt av ängeln, förrän han blev avlad i sin moders liv. 002:022 Och när deras reningsdagar hade gått till ända, de som voro föreskrivna i Moses' lag, förde de honom upp till Jerusalem för att bära honom fram inför Herren, 002:023 enligt den föreskriften i Herrens lag, att »allt mankön som öppnar moderlivet skall räknas såsom helgat åt Herren», 002:024 så ock för att offra »ett par duvor eller två unga turturduvor», såsom stadgat var i Herrens lag. 002:025 I Jerusalem levde då en man, vid namn Simeon, en rättfärdig och from man, som väntade på Israels tröst; och helig ande var över honom. 002:026 Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han icke skulle se döden, förrän han hade fått se Herrens Smorde. 002:027 Han kom nu genom Andens tillskyndelse till helgedomen. Och när föräldrarna buro in barnet Jesus, för att så göra med honom som sed var efter lagen, 002:028 då tog också han honom i sin famn och lovade Gud och sade: 002:029 »Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid, efter ditt ord, 002:030 ty mina ögon hava sett din frälsning, 002:031 vilken du har berett till att skådas av alla folk: 002:032 ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna, och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel.» 002:033 Och hans fader och moder förundrade sig över det som sades om honom. 002:034 Och Simeon välsignade dem och sade till Maria, hans moder: »Se, denne är satt till fall eller upprättelse för många i Israel, och till ett tecken som skall bliva motsagt. 002:035 Ja, också genom din själ skall ett svärd gå. Så skola många hjärtans tankar bliva uppenbara.» 002:036 Där fanns ock en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam. Hon var kommen till hög ålder; i sju år hade hon levat med sin man, från den tid då hon var jungfru, 002:037 och hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Och hon lämnade aldrig helgedomen, utan tjänade där Gud med fastor och böner, natt och dag. 002:038 Hon kom också i samma stund tillstädes och prisade Gud och talade om honom till alla dem som väntade på förlossning för Jerusalem. 002:039 Och när de hade fullgjort allt som var stadgat i Herrens lag, vände de tillbaka till sin stad, Nasaret i Galileen. 002:040 Men barnet växte upp och blev allt starkare och uppfylldes av vishet; och Guds nåd var över honom. 002:041 Nu plägade hans föräldrar årligen vid påskhögtiden begiva sig till Jerusalem. 002:042 När han var tolv år gammal, gingo de också dit upp, såsom sed var vid högtiden. 002:043 Men när de hade varit med om alla högtidsdagarna och vände hem igen, stannade gossen Jesus kvar i Jerusalem, utan att hans föräldrar lade märke därtill. 002:044 De menade att han var med i ressällskapet och vandrade så en dagsled och sökte efter honom bland fränder och vänner. 002:045 När de då icke funno honom, vände de tillbaka till Jerusalem och sökte efter honom. 002:046 Och efter tre dagar funno de honom i helgedomen, där han satt mitt ibland lärarna och hörde på dem och frågade dem; 002:047 och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad över hans förstånd och hans svar. 002:048 När de nu fingo se honom där, förundrade de sig högeligen; och hans moder sade till honom: »Min son, varför gjorde du oss detta? Se, din fader och jag hava sökt efter dig med stor oro.» 002:049 Då sade han till dem: »Varför behövden I söka efter mig? Vissten I då icke att jag bör vara där min Fader bor?» 002:050 Men de förstodo icke det som han talade till dem. 002:051 Så följde han med dem och kom ned till Nasaret; och han var dem underdånig. Och hans moder gömde allt detta i sitt hjärta. 002:052 Och Jesus växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud och människor.

003:001 I femtonde året av kejsar Tiberius' regering, när Pontius Pilatus var landshövding i Judeen, och Herodes var landsfurste i Galileen, och hans broder Filippus landsfurste i Itureen och Trakonitis-landet, och Lysanias landsfurste i Abilene, 003:002 på den tid då Hannas var överstepräst jämte Kaifas—då kom Guds befallning till Johannes, Sakarias' son, i öknen; 003:003 och han gick åstad och predikade i hela trakten omkring Jordan bättringens döpelse till syndernas förlåtelse. 003:004 Så uppfylldes vad som var skrivet i profeten Esaias' utsagors bok: »Hör rösten av en som ropar i öknen: Bereden vägen för Herren, gören stigarna jämna för honom. 003:005 Alla dalar skola fyllas och alla berg och höjder sänkas; vad krokigt är skall bliva rak väg, och vad oländigt är skall bliva släta stigar; 003:006 och allt kött skall se Guds frälsning.'» 003:007 Han sade nu till folket som kom ut för att låta döpa sig av honom: »I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen? 003:008 Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen. Och sägen icke vid eder själva: 'Vi hava ju Abraham till fader'; Ty jag säger eder att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham. 003:009 Redan är också yxan satt till roten på träden; så bliver då vart träd som icke bär god frukt avhugget och kastat på elden. 003:010 Och folket frågade honom och sade: »Vad skola vi då göra?» 003:011 Han svarade och sade till dem: »Den som har två livklädnader, han dele med sig åt den som icke har någon; och en som har matförråd, han göre sammalunda.» 003:012 Så kommo ock publikaner för att låta döpa sig, och de sade till honom: »Mästare, vad skola vi göra?» 003:013 Han svarade dem: »Kräven icke ut mer än vad som är eder föreskrivet.» 003:014 Också krigsmän frågade honom och sade: »Vad skola då vi göra? Han svarade dem: »Tilltvingen eder icke penningar av någon, genom hot eller på annat otillbörligt sätt, utan låten eder nöja med eder sold.» 003:015 Och folket gick där i förbidan, och alla undrade i sina hjärtan om Johannes icke till äventyrs vore Messias. 003:016 Men Johannes tog till orda och sade: till dem alla: »Jag döper eder med vatten, men den som kommer, som är starkare än jag, den vilkens skorem jag icke är värdig att upplösa; han skall döpa eder i helig ande och eld. 003:017 Han har sin kastskovel i handen, ty han vill noga rensa sin loge och samla in vetet i sin lada; men agnarna skall han bränna upp i en eld som icke utsläckes.» 003:018 Så förmanade han folket också i många andra stycken och förkunnade evangelium för dem. 003:019 Men när han hade förehållit Herodes, landsfursten, hans synd i fråga om hans broders hustru Herodias och förehållit honom allt det onda som han eljest hade gjort, 003:020 lade Herodes till allt annat också det att han inspärrade Johannes i fängelse. 003:021 När nu allt folket lät döpa sig och jämväl Jesus blev döpt, så skedde därvid, medan han bad, att himmelen öppnades, 003:022 och den helige Ande sänkte sig ned över honom I lekamlig skepnad såsom en duva; och från himmelen kom en röst: »Du är min älskade Son; i dig har jag funnit behag.» 003:023 Och Jesus var vid pass trettio år gammal, när han begynte sitt verk. Och man menade att han var son av Josef, som var son av Eli, 003:024 som var son av Mattat, som var son av Levi, som var son av Melki, som var son av Jannai, som var son av Josef, 003:025 som var son av Mattatias, som var son av Amos, som var son av Naum, som var son av Esli, som var son av Naggai, 003:026 som var son av Maat, som var son av Mattatias, som var son av Semein, som var son av Josek, som var son av Joda, 003:027 som var son av Joanan, som var son av Resa, som var son av Sorobabel, som var son av Salatiel, som var son av Neri, 003:028 som var son av Melki, som var son av Addi, som var son av Kosam, som var son av Elmadam, som var son av Er, 003:029 som var son av Jesus, som var son av Elieser, som var son av Jorim, som var son av Mattat, som var son av Levi, 003:030 som var son av Simeon, som var son av Judas, som var son av Josef, som var son av Jonam, som var son av Eljakim, 003:031 som var son av Melea, som var son av Menna, som var son av Mattata, som var son av Natam, som var son av David, 003:032 som var son av Jessai, som var son av Jobed, som var son av Boos, som var son av Sala, som var son av Naasson, 003:033 som var son av Aminadab, som var son av Admin, som var son av Arni, som var son av Esrom, som var son av Fares, som var son av Judas, 003:034 som var son av Jakob, som var son av Isak, som var son av Abraham, som var son av Tara, som var son av Nakor, 003:035 som var son av Seruk, som var son av Ragau, som var son av Falek, som var son av Eber, som var son av Sala, 003:036 som var son av Kainam, som var son av Arfaksad, som var son av Sem, som var son av Noa, som var son av Lamek, 003:037 som var son av Matusala, som var son av Enok, som var son av Jaret som var son av Maleleel, som var son av Kainan, 003:038 som var son av Enos, som var son av Set, som var son av Adam, som var son av Gud.

004:001 Sedan vände Jesus tillbaka från Jordan, full av helig ande, och fördes genom Anden omkring i öknen 004:002 och frestades av djävulen under fyrtio dagar. Och under de dagarna åt han intet; men när de hade gått till ända, blev han hungrig. 004:003 Då sade djävulen till honom: »Är du Guds Son, så bjud denna sten att bliva bröd.» 004:004 Jesus svarade honom: »Det är skrivet: 'Människan skall leva icke allenast av bröd.'» 004:005 Och djävulen förde honom upp på en höjd och visade honom i ett ögonblick alla riken i världen 004:006 och sade till honom: »Åt dig vill jag giva makten över allt detta med dess härlighet; ty åt mig har den blivit överlämnad, och åt vem jag vill kan jag giva den. 004:007 Om du alltså tillbeder inför mig, så skall den hel och hållen höra dig till.» 004:008 Jesus svarade och sade till honom: »Det är skrivet: 'Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna.'» 004:009 Och han förde honom till Jerusalem och ställde honom uppe på helgedomens mur och sade till honom: »Är du Guds Son, så kasta dig ned härifrån; 004:010 det är ju skrivet: 'Han skall giva sina änglar befallning om dig, att de skola väl bevara dig'; 004:011 så ock: 'De skola bära dig på händerna, så att du icke stöter din fot mot någon sten.'» 004:012 Då svarade Jesus och sade till honom: »Det är sagt: 'Du skall icke fresta Herren, din Gud.'» 004:013 När djävulen så hade slutat med alla sina frestelser, vek han ifrån honom, intill läglig tid. 004:014 Och Jesus vände i Andens kraft tillbaka till Galileen; och ryktet om honom gick ut i hela den kringliggande trakten. 004:015 Och han undervisade i deras synagogor och blev prisad av alla. 004:016 Så kom han till Nasaret, där han var uppfödd. Och på sabbatsdagen gick han, såsom hans sed var, in i synagogan: och där stod han upp till att föreläsa. 004:017 Då räckte man åt honom profeten Esaias' bok; och när han öppnade boken, fick han se det ställe där det stod skrivet: 004:018 »Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har satt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet 004:019 och till att predika ett nådens år från Herren.» 004:020 Sedan lade han ihop boken och gav den tillbaka åt tjänaren och satte sig ned. Och alla som voro i synagogan hade sina ögon fästa på honom. 004:021 Då begynte han tala och sade till dem: »I dag är detta skriftens ord fullbordat inför edra öron.» 004:022 Och de gåvo honom alla sitt vittnesbörd och förundrade sig över de nådens ord som utgingo från hans mun, och sade: »Är då denne icke Josefs son?» 004:023 Då sade han till dem: »Helt visst skolen I nu vända mot mig det ordet: 'Läkare, bota dig själv' och säga: 'Sådana stora ting som vi hava hört vara gjorda i Kapernaum, sådana må du göra också här i din fädernestad.'» 004:024 Och han tillade: »Sannerligen säger jag eder: Ingen profet bliver i sitt fädernesland väl mottagen. 004:025 Men jag säger eder, såsom sant är: I Israel funnos många änkor på Elias' tid då himmelen var tillsluten i tre år och sex månader, och stor hungersnöd kom över hela landet— 004:026 och likväl blev Elias icke sänd till någon av dessa, utan allenast till en änka i Sarepta i Sidons land. 004:027 Och många spetälska funnos i Israel på profeten Elisas tid; och likväl blev ingen av dessa gjord ren, utan allenast Naiman från Syrien.» 004:028 När de som voro i synagogan hörde detta, uppfylldes de alla av vrede 004:029 och stodo upp och drevo honom ut ur staden och förde honom ända fram till branten av det berg som deras stad var byggd på, och ville störta honom därutför. 004:030 Men han gick sin väg mitt igenom hopen och vandrade vidare. 004:031 Och han kom ned till Kapernaum, en stad i Galileen, och undervisade folket på sabbaten. 004:032 Och de häpnade över hans undervisning, ty han talade med makt och myndighet. 004:033 Och i synagogan var en man som var besatt av en oren ond ande. Denne ropade med hög röst: 004:034 »Bort härifrån! Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige.» 004:035 Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: »Tig och far ut ur honom.» Då kastade den onde anden omkull mannen mitt ibland dem och for ut ur honom, utan att hava gjort honom någon skada. 004:036 Och häpnad kom över dem alla, och de talade med varandra och sade: »Vad är det med dennes ord? Med myndighet och makt befaller han ju de orena andarna, och de fara ut.» 004:037 Och ryktet om honom spriddes åt alla håll i den kringliggande trakten. 004:038 Men han stod upp och gick ut ur synagogan och kom in i Simons hus. Och Simons svärmoder var ansatt av en svår feber, och de bådo honom för henne. 004:039 Då trädde han fram och lutade sig över henne och näpste febern, och den lämnade henne; och strax stod hon upp och betjänade dem. 004:040 Men när solen gick ned, förde alla till honom sina sjuka, sådana som ledo av olika slags sjukdomar. Och han lade händerna på var och en av dem och botade dem. 004:041 Onda andar blevo ock utdrivna ur många, och de ropade därvid och sade: »Du är Guds Son.» Men han tilltalade dem strängt och tillsade dem att icke säga något, eftersom de visste att han var Messias. 004:042 Och när det åter hade blivit dag, gick han åstad bort till en öde trakt. Men folket sökte efter honom; och när de kommo fram till honom, ville de hålla honom kvar och hindra honom att gå sin väg. 004:043 Men han sade till dem: »Också för de andra städerna måste jag förkunna evangelium om Guds rike, ty därtill har jag blivit utsänd.» 004:044 Och han predikade i synagogorna i Judeen.

005:001 Då nu en gång folket, för att höra Guds ord, trängde sig inpå
        honom där han stod vid Gennesarets sjö,
005:002 fick han se två båtar ligga vid sjöstranden; men de som fiskade
        hade gått i land och höllo på att skölja sina nät.
005:003 Då steg han i en av båtarna, den som tillhörde Simon, och bad
        honom lägga ut något litet från land. Sedan satte han sig ned
        och undervisade folket från båten.
005:004 Och när han hade slutat att tala, sade han till Simon: »Lägg ut
        på djupet; och kasten där ut edra nät till fångst.»
005:005 Då svarade Simon och sade: »Mästare, vi hava arbetat hela
        natten och fått intet; men på ditt ord vill jag kasta ut
        näten.»
005:006 Och när de hade gjort så, fingo de en stor hop fiskar i sina
        nät; och näten gingo sönder.
005:007 Då vinkade de åt sina kamrater i den andra båten, att dessa
        skulle komma och hjälpa dem. Och de kommo och fyllde upp båda
        båtarna, så att de begynte sjunka.
005:008 När Simon Petrus såg detta, föll han ned för Jesu knän och sade:
        »Gå bort ifrån mig, Herre; jag är en syndig människa.»
005:009 Ty för detta fiskafänges skull hade han och alla som voro med
        honom betagits av häpnad,
005:010 jämväl Jakob och Johannes, Sebedeus' söner, som deltogo med
        Simon i fisket. Men Jesus sade till Simon: »Frukta icke;
        härefter skall du fånga människor.»
005:011 Och de förde båtarna i land och lämnade alltsammans och följde
        honom.

005:012 Och medan han var i en av städerna, hände sig, att där kom en
        man som var full av spetälska. När denne fick se Jesus, föll han
        ned på sitt ansikte och bad honom och sade: »Herre, vill du,
        så kan du göra mig ren.»
005:013 Då räckte han ut handen och rörde vid honom och sade: »Jag
        vill; bliv ren.» Och strax vek spetälskan ifrån honom.
005:014 Och han förbjöd honom att omtala detta för någon, men tillade:
        »Gå åstad och visa dig för prästen och frambär för din rening
        ett offer, såsom Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för
        dem.»
005:015 Men ryktet om honom spridde sig dess mer; och mycket folk
        samlade sig för att höra honom och för att bliva botade från
        sina sjukdomar.
005:016 Men han drog sig undan till öde trakter och bad.

005:017 Nu hände sig en dag, då han undervisade folket, att där sutto
        några fariséer och laglärare—sådana hade nämligen kommit dit
        från alla byar i Galileen och Judeen och från Jerusalem—och
        Herrens kraft verkade, så att sjuka blevo botade av honom.
005:018 Då kommo några män dit med en lam man, som de buro på en säng;
        och de försökte komma in med honom för att lägga honom ned
        framför Jesus.
005:019 Men då de för folkets skull icke kunde finna något annat sätt
        att komma in med honom stego de upp på taket och släppte honom
        tillika med sängen ned genom tegelbeläggningen, mitt ibland dem,
        framför Jesus.
005:020 När han såg deras tro, sade han: »Min vän, dina synder äro dig
        förlåtna.»
005:021 Då begynte de skriftlärde och fariséerna tänka så: »Vad är
        denne för en, som talar så hädiska ord? Vem kan förlåta synder
        utom Gud allena?»
005:022 Men Jesus förnam deras tankar och svarade och sade till dem:
        »Vad är det I tänken i edra hjärtan?
005:023 Vilket är lättare att säga: 'Dina synder äro dig förlåtna' eller
        att säga: 'Stå upp och gå'?
005:024 Men för att I skolen veta, att Människosonen har makt här på
        jorden att förlåta synder, så säger jag dig» (och härmed vände
        han sig till den lame): »Stå upp, tag din säng och gå
        hem.»
005:025 Då stod han strax upp i deras åsyn och tog sängen, som han hade
        legat på, och gick hem, prisande Gud.
005:026 Och de grepos alla av bestörtning och prisade Gud; och de sade,
        fulla av häpnad: »Vi hava i dag sett förunderliga ting.»

005:027 Sedan begav han sig därifrån. Och han fick se en publikan, vid
        namn Levi, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ
        mig.»
005:028 Då lämnade han allt och stod upp och följde honom.
005:029 Och Levi gjorde i sitt hus ett stort gästabud för honom; och en
        stor hop publikaner och andra voro bordsgäster där jämte dem.
005:030 Men fariséerna—särskilt de skriftlärde bland dem—knorrade
        mot hans lärjungar och sade: »Huru kunnen I äta och dricka
        med publikaner och syndare?»
005:031 Då svarade Jesus och sade till dem: »De är icke de friska som
        behöva läkare, utan de sjuka.
005:032 Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare,
        till bättring.
005:033 Och de sade till honom: »Johannes' lärjungar fasta ofta och
        hålla böner, sammalunda ock fariséernas; men dina lärjungar äta
        och dricka.»
005:034 Jesus svarade dem: »Icke kunnen I väl ålägga bröllopsgästerna
        att fasta, medan brudgummen ännu är hos dem?
005:035 Men en annan tid skall komma, och då, när brudgummen tages ifrån
        dem, då, på den tiden, skola de fasta.»—
005:036 Han framställde ock för dem denna liknelse: »Ingen river av en
        lapp från en ny mantel och sätter den på en gammal mantel; om
        någon så gjorde, skulle han icke allenast riva sönder den nya
        manteln, utan därtill komme, att lappen från den nya manteln
        icke skulle passa den gamla.
005:037 Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så
        gjorde, skulle det nya vinet spränga sönder läglarna, och vinet
        skulle spillas ut, jämte det att läglarna fördärvades.
005:038 Nej, nytt vin bör man slå i nya läglar.—
005:039 Och ingen som har druckit gammalt vin vill sedan gärna hava
        nytt; ty han tycker, att det gamla är bättre.»

006:001 Och det hände sig på en sabbat att han tog vägen genom ett
        sädesfält; och hans lärjungar ryckte av axen och gnuggade sönder
        dem med händerna och åto.
006:002 Då sade några av fariséerna; »Huru kunnen I göra vad som icke är
        lovligt att göra på sabbaten?
006:003 Jesus svarade och sade till dem: »Haven I icke läst om det som
        David gjorde, när han själv och de som följde honom blevo
        hungriga:
006:004 huru han då gick in i Guds hus och tog skådebröden och åt, och
        jämväl gav åt dem som följde honom, fastän det ju icke är
        lovligt för andra än allenast för prästerna att äta sådant
        bröd?»
006:005 Därefter sade han till dem: »Människosonen är herre över
        sabbaten.»

006:006 På en annan sabbat hände sig att han gick in i synagogan och
        undervisade. Där var då en man vilkens högra hand var
        förvissnad.
006:007 Och de skriftlärde och fariséerna vaktade på honom, för att se
        om han botade någon på sabbaten; de ville nämligen finna något
        att anklaga honom för.
006:008 Men han förstod deras tankar och sade till mannen som hade den
        förvissnade handen: »Stå upp, och träd fram.» Då stod han upp
        och trädde fram.
006:009 Sedan sade Jesus till dem: »Jag vill göra eder en
        fråga. Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra vad gott är,
        eller att göra vad ont är, att rädda någons liv, eller att
        förgöra det?»
006:010 Och han såg sig omkring på dem alla och sade till mannen: »Räck
        ut din hand.» Och han gjorde så; och hans hand blev frisk igen.
006:011 Men de blevo såsom ursinniga och talade med varandra om vad de
        skulle kunna företaga sig mot Jesus.

006:012 Så hände sig på den tiden att han gick åstad upp på berget för
        att bedja; och han blev kvar där över natten i bön till Gud.
006:013 Men när det blev dag, kallade han till sig sina lärjungar och
        utvalde bland dem tolv, som han ock benämnde apostlar:
006:014 Simon, vilken han ock gav namnet Petrus, och Andreas, hans
        broder; vidare Jakob och Johannes och Filippus och Bartolomeus
006:015 och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Simon, som
        kallades ivraren;
006:016 vidare Judas, Jakobs son, och Judas Iskariot, den som blev en
        förrädare.

006:017 Dessa tog han nu med sig och steg åter ned och stannade på en
        jämn plats; och en stor skara av hans lärjungar var där
        församlad, så ock en stor hop folk ifrån hela Judeen och
        Jerusalem, och från kuststräckan vid Tyrus och Sidon.
006:018 Dessa hade kommit för att höra honom och för att bliva botade
        från sina sjukdomar. Och jämväl de som voro kvalda av orena
        andar blevo botade.
006:019 Och allt folket sökte att få röra vid honom, ty kraft gick ut
        ifrån honom och botade alla.
006:020 Och han lyfte upp sina ögon och säg på sina lärjungar och sade:
        »Saliga ären I, som ären fattiga, ty eder hör Guds rike till.
006:021 Saliga ären I, som nu hungren, ty I skolen bliva mättade. Saliga
        ären I, som nu gråten, ty I skolen le.
006:022 Saliga ären I, när människorna för Människosonens skull hata
        eder och förskjuta och smäda eder och kasta bort edert namn
        såsom något ont.
006:023 Glädjens på den dagen, ja, springen upp av fröjd, ty se, eder
        lön är stor i himmelen. På samma satt gjorde ju deras fäder med
        profeterna.
006:024 Men ve eder, I som ären rika, ty I haven fått ut eder hugnad!
006:025 Ve eder, som nu ären mätta, ty I skolen hungra! Ve eder, som nu
        len, ty I skolen sörja och gråta!
006:026 Ve eder, när alla människor tala väl om eder! På samma sätt
        gjorde ju deras fader i fråga om de falska profeterna.

006:027 Men till eder, som hören mig, säger jag: Älsken edra ovänner,
        gören gott mot dem som hata eder,
006:028 välsignen dem som förbanna eder, bedjen för dem som förorätta
        eder.
006:029 Om någon slår dig på den ena kinden, så håll ock fram den andra
        åt honom; och om någon tager manteln ifrån dig, så förvägra
        honom icke heller livklädnaden.
006:030 Giv åt var och en som beder dig; och om någon tager ifrån dig
        vad som är ditt, så kräv det icke igen.
006:031 Såsom I viljen att människorna skola göra mot eder, så skolen I
        ock göra mot dem.
006:032 Om I älsken dem som älska eder, vad tack kunnen I få därför?
        Också syndare älska ju dem av vilka de bliva älskade.
006:033 Och om I gören gott mot dem som göra eder gott, vad tack kunnen
        I få därför? Också syndare göra ju detsamma.
006:034 Och om I lånen åt dem av vilka I kunnen hoppas att själva få
        något, vad tack kunnen I få därför? Också syndare låna ju åt
        syndare för att få lika igen.
006:035 Nej, älsken edra ovänner, och gören gott och given lån utan att
        hoppas på någon gengäld. Då skall eder lön bliva stor, och då
        skolen I vara den Högstes barn; ty han är mild mot de otacksamma
        och onda.

006:036 Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig.
006:037 Dömen icke, så skolen I icke bliva dömda; fördömen icke, så
        skolen I icke bliva fördömda. Förlåten, och eder skall bliva
        förlåtet.
006:038 Given, och eder skall bliva givet. Ett gott mått, väl packat,
        skakat och överflödande, skall man giva eder i skötet; ty med
        det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder igen.»

006:039 Han framställde ock för dem denna liknelse:
        »Kan väl en blind leda en blind? Falla de icke då båda i
        gropen?
006:040 Lärjungen är icke förmer än sin mästare; när någon bliver
        fullärd, så bliver han allenast sin mästare lik.
006:041 Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men
        icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?
006:042 Huru kan du säga till din broder: 'Broder, låt mig taga ut
        grandet i ditt öga', du som icke ser bjälken i ditt eget öga?
        Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må
        du se till, att du kan tala ut grandet i din broders öga.

006:043 Ty intet gott träd finnes, som bär dålig frukt, och lika litet
        finnes något dåligt träd som bär god frukt;
006:044 vart och ett träd kännes ju igen på sin frukt. Icke hämtar man
        väl fikon ifrån törnen, ej heller skördar man vindruvor av
        törnbuskar.
006:045 En god människa bär ur sitt hjärtas goda förråd fram vad gott
        är, och en ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är;
        ty vad hennes hjärta är fullt av, det talar hennes mun.—
006:046 Men varför ropen I till mig: 'Herre, Herre', och gören dock icke
        vad jag säger?

006:047 Var och en som kommer till mig och hör mina ord och gör efter
        dem, vem han är lik, det skall jag visa eder.
006:048 Han är lik en man som ville bygga ett hus och som då grävde
        djupt och lade dess grund på hälleberget. När sedan
        översvämning kom, störtade sig vattenströmmen mot det huset, men
        den förmådde dock icke skaka det, eftersom det var så byggt.
006:049 Men den som hör och icke gör, han är lik en man som byggde ett
        hus på blotta jorden, utan att lägga någon grund. Och
        vattenströmmen störtade sig emot det, och strax föll det samman,
        och det husets fall blev stort.»

007:001 När han nu hade talat allt detta till slut inför folket, gick
han in i Kapernaum.

007:002 Men där var en hövitsman som hade en tjänare, vilken låg sjuk
        och var nära döden; och denne var högt skattad av honom.
007:003 Då han nu fick höra om Jesus, sände han till honom några av
        judarnas äldste och bad honom komma och bota hans tjänare.
007:004 När dessa kommo till Jesus, bådo de honom enträget och sade:
        »Han är värd att du gör honom detta,
007:005 ty han har vårt folk kärt, och det är han som har byggt
        synagogan åt oss.»
007:006 Då gick Jesus med dem. Men när han icke var långt ifrån
        hövitsmannens hus, sände denne några av sina vänner och lät säga
        till honom: »Herre, gör dig icke omak; ty jag är icke värdig att
        du går in under mitt tak.
007:007 Därför har jag ej heller aktat mig själv värdig att komma till
        dig Men säg ett ord, så bliver min tjänare frisk.
007:008 Jag är ju själv en man som står under andras befäl; jag har ock
        krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: 'Gå', så
        går han, eller till en annan: 'Kom', så kommer han, och om jag
        säger till min tjänare: 'Gör det', då gör han så.»
007:009 När Jesus hörde detta, förundrade han sig över honom och vände
        sig om och sade till folket som följde honom: »Jag säger eder:
        Icke ens i Israel har jag funnit så stor tro.»
007:010 Och de som hade blivit utsända gingo hem igen och funno tjänaren
        vara frisk.

007:011 Därefter begav han sig till en stad som hette Nain; och med
        honom gingo hans lärjungar och mycket folk.
007:012 Och se, då han kom nära stadsporten, bars där ut en död, och han
        var sin moders ende son, och hon var änka; och en ganska stor
        hop folk ifrån staden gick med henne.

007:013 När Herren fick se henne, ömkade han sig över henne och sade
        till henne: »Gråt icke.»
007:014 Och han gick fram och rörde vid båren, och de som buro stannade.
        Och han sade: »Unge man, jag säger dig: Stå upp.»
007:015 Då satte sig den döde upp och begynte tala. Och han gav honom åt
        hans moder.
007:016 Och alla betogos av häpnad och prisade Gud och sade: Den stor
        profet har uppstått ibland oss» och: »Gud har sett till sitt
        folk.»
007:017 Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och i hela landet
        däromkring.

007:018 Och allt detta fick Johannes höra berättas av sina lärjungar.
007:019 Då kallade Johannes till sig två av sina lärjungar och sände dem
        till Herren med denna fråga: »Är du den som skulle komma, eller
        skola vi förbida någon annan?»
007:020 När mannen kommo fram till honom, sade de: »Johannes döparen har
        sänt oss till dig och låter fråga: 'Är du den som skulle komma,
        eller skola vi förbida någon annan?'»
007:021 Just då höll Jesus på med att bota många som ledo av sjukdomar
        och plågor, eller som voro besatta av onda andar, och åt många
        blinda gav han deras syn.
007:022 Och han svarade och sade till männen: »Gån tillbaka och omtalen
        för Johannes vad I haven sett och hört: blinda få sin syn, halta
        gå, spetälska bliva rena, döva höra, döda uppstå, 'för fattiga
        förkunnas glädjens budskap'.
007:023 Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.»

007:024 När sedan Johannes' sändebud hade gått sin väg, begynte han tala
        till folket om Johannes: »Varför var det I gingen ut i öknen?
        Var det för att se ett rör som drives hit och dit av vinden?
007:025 Eller varför gingen I ut? Var det för att se en människa klädd i
        fina kläder? De som bära präktiga kläder och leva i kräslighet,
        dem finnen I ju i konungapalatsen.
007:026 Varför gingen I då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag
        säger eder: Ännu mer än en profet är han.
007:027 Han är den om vilken det är skrivet:
          'Se, jag sänder ut min ängel framför dig,
          och han skall bereda vägen för dig.'
007:028 Jag säger eder: Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen
        varit större än Johannes; men den som är minst i Guds rike är
        likväl större än han.
007:029 Så gav ock allt folket som hörde honom Gud rätt, jämväl
        publikanerna, och läto döpa sig med Johannes' dop.
007:030 Men fariséerna och de lagkloke föraktade Guds rådslut i fråga om
        dem själva och läto icke döpa sig av honom.

007:031 Vad skall jag då likna detta släktes människor vid? Ja, vad äro
        de lika?
007:032 De äro lika barn som sitta på torget och ropa till varandra och
        säga:
          'Vi hava spelat för eder,
          och I haven icke dansat;
          vi hava sjungit sorgesång,
          och I haven icke gråtit.'
007:033 Ty Johannes döparen har kommit, och han äter icke bröd och
        dricker ej heller vin, och så sägen I: 'Han är besatt av en ond
        ande.'
007:034 Människosonen har kommit, och han både äter och dricker, och nu
        sägen I: 'Se, vilken frossare och vindrinkare han är, en
        publikaners och syndares vän!'
007:035 Men Visheten har fått rätt av alla sina barn.»

007:036 Och en farisé inbjöd honom till en måltid hos sig; och han gick
        in i fariséens hus och lade sig till bords.
007:037 Nu fanns där i staden en synderska; och när denna fick veta att
        han låg till bords i fariséens hus, gick hon dit med en
        alabasterflaska med smörjelse
007:038 och stannade bakom honom vid hans fötter, gråtande, och begynte
        väta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt
        huvudhår och kysste ivrigt hans fötter och smorde dem med
        smörjelsen.
007:039 Men när fariséen som hade inbjudit honom såg detta, sade han vid
        sig själv: »Vore denne en profet, så skulle han känna till,
        vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom; han
        skulle då veta att hon är en synderska.»

007:040 Då tog Jesus till orda och sade till honom: »Simon, jag har
        något att säga dig.» Han svarade: »Mästare, säg det.
007:041 »En man som lånade ut penningar hade två gäldenärer. Den ene var
        skyldig honom fem hundra silverpenningar, den andre femtio.
007:042 Men då de icke kunde betala, efterskänkte han skulden för dem
        båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?»
007:043 Simon svarade och sade: »Jag menar den åt vilken han
        efterskänkte mest.» Då sade han till honom: »Rätt dömde du»
007:044 Och så vände han sig åt kvinnan och sade till Simon: »Ser du
        denna kvinna? När jag kom in i ditt hus, gav du mig intet vatten
        till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar
        och torkat dem med sitt hår.
007:045 Du gav mig ingen hälsningskyss, men ända ifrån den stund då jag
        kom hitin, har hon icke upphört att ivrigt kyssa mina fötter.
007:046 Du smorde icke mitt huvud med olja, men hon har smort mina
        fötter med smörjelse.
007:047 Fördenskull säger jag dig: Hennes många synder äro henne
        förlåtna; hon har ju ock visat mycken kärlek. Men den som får
        litet förlåtet, han älskar ock litet.»
007:048 Sedan sade han till henne: »Dina synder äro dig förlåtna.»
007:049 Då begynte de som voro bordsgäster jämte honom att säga vid sig
        själva: »Vem är denne, som till och med förlåter synder?»
007:050 Men han sade till kvinnan: »Din tro har frälst dig. Gå i frid.»

008:001 Därefter vandrade han igenom landet, från stad till stad och
        från by till by, och predikade och förkunnade evangelium om Guds
        rike. Och med honom följde de tolv,
008:002 så ock några kvinnor som hade blivit befriade från onda andar
        och botade från sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena, ur
        vilken sju onda andar hade blivit utdrivna,
008:003 och Johanna, hustru till Herodes' fogde Kusas, och Susanna och
        många andra som tjänade dem med sina ägodelar.
008:004 Då nu mycket folk kom tillhopa, i det att inbyggarna i de
        särskilda städerna begåvo sig ut till honom, sade han i en
        liknelse:

008:005 »En såningsman gick ut för att så sin säd. Och när han sådde,
        föll somt vid vägen och blev nedtrampat, och himmelens fåglar
        åto upp det.
008:006 Och somt föll på stengrund, och när det hade vuxit upp, torkade
        det bort, eftersom det icke där hade någon fuktighet.
008:007 Och somt föll bland törnen, och törnena växte upp tillsammans
        därmed och förkvävde det.
008:008 Men somt föll i god jord, och när det hade vuxit upp, bar det
        hundrafaldig frukt.» Sedan han hade talat detta, sade han med
        hög röst: »Den som har öron till att höra, han höre.»

008:009 Då frågade hans lärjungar honom vad denna liknelse betydde.
008:010 Han sade: »Eder är givet att lära känna Guds rikes hemligheter,
        men åt de andra meddelas de i liknelser, för att de med seende
        ögon intet skola se och med hörande öron intet förstå'.
008:011 Så är nu detta liknelsens mening: Säden är Guds ord.
008:012 Och att den såddes vid vägen, det är sagt om dem som hava hört
        ordet, men sedan kommer djävulen och tager bort det ur deras
        hjärtan, för att de icke skola komma till tro och bliva frälsta.
008:013 Och att den såddes på stengrunden det är sagt om dem, som när de
        få höra ordet, taga emot det med glädje, men icke hava någon
        rot; de tro allenast till en tid, och i frestelsens stund
        avfalla de.
008:014 Och att den föll bland törnena, det är sagt om dem, som när de
        hava hört ordet, gå bort och låta sig förkvävas av rikedomens
        omsorger och njutandet av livets goda och så icke föra något
        fram till mognad.
008:015 Men att den föll i den goda jorden, det är sagt om dem, som när
        de hava hört ordet, behålla det i rättsinniga och goda hjärtan
        och bära frukt i ståndaktighet.

008:016 Ingen tänder ett ljus och gömmer det sedan under ett kärl eller
        sätter det under en bänk, utan man sätter det på en ljusstake,
        för att de som komma in skola se skenet.
008:017 Ty intet är fördolt, som icke skall bliva uppenbart, ej heller
        är något undangömt, som icke skall bliva känt och komma i dagen.
008:018 Akten fördenskull på huru I hören. Ty den som har, åt honom
        skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas
        också det han menar sig hava.»

008:019 Och hans moder och hans bröder kommo och sökte honom, men för
        folkets skull kunde de icke komma in till honom.
008:020 Då sade man till honom: »Din moder och dina broder stå
        härutanför och vilja träffa dig.»
008:021 Men han svarade och sade till dem: »Min moder och mina bröder
        äro dessa, som höra Guds ord och göra det.»

008:022 En dag steg han med sina lärjungar i en båt och sade till dem:
        »Låt oss fara över sjön till andra sidan.» Och de lade ut.
008:023 Och medan de seglade fram, somnade han. Men en stormvind for ned
        över sjön, och deras båt begynte fyllas med vatten, så att de
        voro i fara.
008:024 Då gingo de fram och väckte upp honom och sade: »Mästare,
        Mästare, vi förgås.» När han så hade vaknat, näpste han vinden
        och vattnets vågor, och de stillades, och det blev lugnt.
008:025 Därefter sade han till dem: »Var är eder tro?» Men de hade
        blivit häpna och förundrade sig och sade till varandra: »Vem är
        då denne? Han befaller ju både vindarna och vattnet, och de
        lyda honom.»

008:026 Så foro de över till gerasenernas land, som ligger mitt emot
        Galileen.
008:027 Och när han hade stigit i land, kom en man från staden emot
        honom, en som var besatt av onda andar, och som under ganska
        lång tid icke hade haft kläder på sig och icke bodde i hus, utan
        bland gravarna.
008:028 Då nu denne fick se Jesus, skriade han och föll ned för honom
        och sade med hög röst: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du
        Guds, den Högstes, son? Jag beder dig, plåga mig icke.»
008:029 Jesus skulle nämligen just bjuda den orene anden att fara ut ur
        mannen. Ty i lång tid hade han farit svårt fram med mannen; och
        väl hade denne varit fängslad med kedjor och fotbojor och
        hållits i förvar, men han hade slitit sönder bojorna och hade av
        den onde anden blivit driven ut i öknarna.
008:030 Jesus frågade honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade: »Legion.»
        Ty det var många onda andar som hade farit in i honom.
008:031 Och dessa bådo Jesus att han icke skulle befalla dem att fara
        ned i avgrunden.
008:032 Nu gick där en ganska stor svinhjord i bet på berget. Och de
        bådo honom att han ville tillstädja dem att fara in i
        svinen. Och han tillstadde dem det.
008:033 Då gåvo sig de onda andarna åstad ut ur mannen och foro in i
        svinen. Och hjorden störtade sig utför branten ned i sjön och
        drunknade.
008:034 Men när herdarna sågo vad som hade skett, flydde de och
        berättade härom i staden och på landsbygden.
008:035 Och folket gick ut för att se vad som hade skett. När de då
        kommo till Jesus, funno de mannen, ur vilken de onda andarna
        hade blivit utdrivna, sitta invid Jesu fötter, klädd och vid
        sina sinnen; och de betogos av häpnad.
008:036 Och de som hade sett händelsen omtalade för dem huru den besatte
        hade blivit botad.
008:037 Allt folket ifrån den kringliggande trakten av gerasenernas land
        bad då Jesus att han skulle gå bort ifrån dem, ty de voro gripna
        av stor förskräckelse. Så steg han då i en båt för att vända
        tillbaka.
008:038 Och mannen, ur vilken de onda andarna hade blivit utdrivna, bad
        honom att få följa honom. Men Jesus tillsade honom att gå, med
        de orden:
008:039 »Vänd tillbaka hem, och förtälj huru stora ting Gud har gjort
        med dig.» Då gick han bort och förkunnade i hela staden huru
        stora ting Jesus hade gjort med honom.

008:040 När Jesus kom tillbaka, mottogs han av folket; ty alla väntade
        de på honom.
008:041 Då kom där en man, vid namn Jairus, som var föreståndare för
        synagogan. Denne föll ned för Jesu fötter och bad honom att han
        skulle komma till hans hus;
008:042 ty han hade ett enda barn, en dotter, vid pass tolv år gammal,
        som låg för döden. Men under det att han var på väg dit,
        trängde folket hårt på honom.
008:043 Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år och icke
        hade kunnat botas av någon.
008:044 Hon närmade sig honom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans
        mantel, och strax stannade hennes blodgång
008:045 Men Jesus frågade: »Vem var det som rörde vid mig?» Då alla
        nekade till att hava gjort det, sade Petrus: »Mästare, hela
        folkhopen trycker och tränger dig ju.»
008:046 Men Jesus sade: »Det var någon som rörde vid mig; ty jag kände
        att kraft gick ut ifrån mig.»
008:047 Då nu kvinnan såg att hon icke hade blivit obemärkt, kom hon
        fram bävande och föll ned för honom och omtalade inför allt
        folket varför hon hade rört vid honom, och huru hon strax hade
        blivit frisk.
008:048 Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå
        i frid.»

008:049 Medan han ännu talade, kom någon från synagogföreståndarens hus
        och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren
        omak.»
008:050 Men när Jesus hörde detta, sade han till honom: »Frukta icke;
        tro allenast, så får hon liv igen.»
008:051 Och när han hade kommit fram till hans hus, tillstadde han ingen
        att gå med ditin, utom Petrus och Johannes och Jakob och därtill
        flickans fader och moder.
008:052 Och alla gräto och jämrade sig över henne. Men han sade: »Gråten
        icke; hon är icke död, hon sover.»
008:053 Då hånlogo de åt honom, ty de visste ju att hon var död.
008:054 Men han tog henne vid handen och sade med hög röst: »Flicka, stå
        upp.»
008:055 Då kom hennes ande igen, och hon stod strax upp. Och han
        tillsade att man skulle giva henne något att äta.
008:056 Och hennes föräldrar blevo uppfyllda av häpnad; men han förbjöd
        dem att för någon omtala vad som hade skett.

009:001 Och han kallade tillhopa de tolv och gav dem makt och myndighet
        över alla onda andar, så ock makt att bota sjukdomar.
009:002 Och han sände ut dem till att predika Guds rike och till att
        bota sjuka.
009:003 Och han sade till dem: »Tagen intet med eder på vägen, varken
        stav eller ränsel eller bröd eller penningar, och haven icke
        heller dubbla livklädnader.
009:004 Och när I haven kommit in något hus, så stannen där, till dess I
        lämnen den orten.
009:005 Och om man någonstädes icke tager emot eder, så gån bort ifrån
        den staden, och skudden stoftet av edra fötter, till ett
        vittnesbörd mot dem.»
009:006 Och de gingo ut och vandrade igenom landet, från by till by, och
        förkunnade evangelium och botade sjuka allestädes.

009:007 Men när Herodes, landsfursten, fick höra om allt detta som
skedde visste han icke vad han skulle tro. Ty somliga sade:
»Det är Johannes, som har uppstått från de döda.»

009:008 Men andra sade: »Det är Elias, som har visat sig.» Andra åter
        sade: »Det är någon av de gamla profeterna, som har uppstått.»
009:009 Men Herodes själv sade: »Johannes har jag låtit halshugga. Vem
        är då denne, som jag hör sådant om?» Och han sökte efter
        tillfälle att få se honom.

009:010 Och apostlarna kommo tillbaka och förtäljde för Jesus huru stora
        ting de hade gjort. De tog han dem med sig och drog sig undan
        till en stad som hette Betsaida, där de kunde vara allena.
009:011 Men när folket fick veta detta, gingo de efter honom. Och han
        lät dem komma till sig och talade till dem om Guds rike; och dem
        som behövde botas gjorde han friska.

009:012 Men dagen begynte nalkas sitt slut. Då trädde de tolv fram och
        sade till honom: »Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort
        i byarna och gårdarna häromkring och skaffa sig härbärge och få
        mat; vi äro ju här i en öde trakt.»
009:013 Men han sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade: »Vi
        hava icke mer än fem bröd och två fiskar, såframt vi icke skola
        gå bort och köpa mat åt allt detta folk.»
009:014 Där voro nämligen vid pass fem tusen män. Då sade han till sina
        lärjungar: »Låten dem lägga sig ned i matlag, femtio eller så
        omkring i vart.»
009:015 Och de gjorde så och läto dem alla lägga sig ned.
009:016 Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och säg upp
        till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav åt
        lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket.
009:017 Och de åto alla och blevo mätta. Sedan samlade man upp de
        stycken som hade blivit över efter dem, tolv korgar.

009:018 När han en gång hade dragit sig undan och var stadd i byn, voro
        hans lärjungar hos honom. Och han frågade dem och sade: »Vem
        säger folket mig vara?»
009:019 De svarade och sade: »Johannes döparen; dock säga andra Elias;
        andra åter säga: 'Det är någon av de gamla profeterna, som har
        uppstått.'»
009:020 Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade
        och sade: »Guds Smorde.»
009:021 Då förbjöd han dem strängeligen att säga detta till någon.
009:022 Och han sade: »Människosonen måste lida mycket, och han skall
        bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de
        skriftlärda och skall bliva dödad, men på tredje dagen skall han
        uppstå igen.»

009:023 Och han sade till alla: »Om någon vill efterfölja mig, så
        försake han sig själv och tage sitt kors på sig var dag; så
        följe han mig.
009:024 Ty den som vill bevara sitt liv han skall mista det; men den som
        mister sitt liv, för min skull, han skall bevara det.
009:025 Och vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men
        mister sig själv eller själv går förlorad?
009:026 Den som blyges för mig och för mina ord, för honom skall
        Människosonen blygas, när han kom mer i sin och min Faders och
        de heliga änglarnas härlighet.
009:027 Men sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas
        några som icke skola smaka döden, förrän de få se Guds rike.»
009:028 Vid pass åtta dagar efter det att han hade talat detta tog han
        Petrus och Johannes och Jakob med sig och gick upp på berget för
        att bedja.
009:029 Och under det att han bad, blev hans ansikte förvandlat, och
        hans kläder blevo skinande vita.
009:030 Och de, två män stodo där och samtalade med honom, och dessa
        voro Moses och Elias.
009:031 De visade sig i härlighet och talade om hans bortgång, vilken
        han skulle fullborda i Jerusalem.
009:032 Men Petrus och de som voro med honom voro förtyngda av sömn; då
        de sedan vaknade, sågo de hans härlighet och de båda männen, som
        stodo hos honom.
009:033 När så dessa skulle skiljas ifrån honom, sade Petrus till Jesus:
        »Mästare, har är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, en
        åt dig och en åt Moses och en åt Elias.» Han visste nämligen
        icke vad han sade.
009:034 Medan han så talade, kom en sky och överskyggde dem; och de
        blevo förskräckta, när de trädde in i skyn.
009:035 Och ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min Son, den
        utvalde; hören honom.»
009:036 Och i detsamma som rösten kom, funno de Jesus vara där
        allena.—Och de förtego detta och omtalade icke för någon på
        den tiden något av vad de hade sett.

009:037 När de dagen därefter gingo ned från berget, hände sig att
        mycket folk kom honom till mötes.
009:038 Då ropade en man ur folkhopen och sade: »Mästare, jag beder dig,
        se till min son, ty han är mitt enda barn.
009:039 Det är så, att en ande plägar gripa fatt i honom, och strax
        skriar han då, och anden sliter och rycker honom, och fradgan
        står honom om munnen. Och det är med knapp nöd han släpper
        honom, sedan han har sönderbråkat honom.
009:040 Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de
        kunde det icke.»
009:041 Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru
        länge måste jag vara hos eder och härda ut med eder? För hit din
        son.»
009:042 Men ännu medan denne var på väg fram, kastade den onde anden
        omkull honom och slet och ryckte honom. Då tilltalade Jesus den
        orene anden strängt och gjorde gossen frisk och gav honom
        tillbaka åt hans fader.
009:043 Och alla häpnade över Guds stora makt.

        Då nu alla förundrade sig över alla de gärningar som han gjorde,
        sade han till sina lärjungar:
009:044 »Tagen emot dessa ord med öppna öron: Människosonen skall bliva
        överlämnad i människors händer.
009:045 Men de förstodo icke detta som han sade, och det var förborgat
        för dem, så att de icke kunde fatta det; dock fruktade de att
        fråga honom om det som han hade sagt.

009:046 Och bland dem uppstod tanken på vilken av dem som vore störst.
009:047 Men Jesus förstod deras hjärtans tankar och tog ett barn och
        ställde det bredvid sig
009:048 och sade till dem: »Den som tager emot detta barn i mitt namn,
        han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot
        honom som har sänt mig. Ty den som är minst bland eder alla, han
        är störst.

009:049 Och Johannes tog till orda och sade: »Mästare, sågo huru en man
        drev ut onda andar genom ditt namn; och du ville hindra honom,
        eftersom han icke följde med oss.»
009:050 Men Jesus sade till honom: »Hindren honom icke; ty den som icke
        är emot eder, han är för eder.»

009:051 Då nu tiden var inne att han skulle bliva upptagen, beslöt han att ställa sin färd till Jerusalem. 009:052 Och han sände budbärare framför sig; och de gingo åstad och kommo in i en samaritisk by för att reda till åt honom. 009:053 Men folket där tog icke emot honom, eftersom han var stadd på färd till Jerusalem. 009:054 När de båda lärjungarna Jakob i och Johannes förnummo detta, sade de: »Herre, vill du att vi skola bedja att eld kommer ned från himmelen och förtär dem?» 009:055 Då vände han sig om och tillrättavisade dem. 009:056 Och de gingo till en annan by.

009:057 Medan de nu färdades fram på vägen, sade någon till honom: »Jag
        vill följa dig, varthelst du går.
009:058 Då svarade Jesus honom: »Rävarna hava kulor, och himmelens
        fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han
        kan vila sitt huvud.»
009:059 Och till en annan sade han: »Föl; mig.» Men denne svarade:
        »Tillstäd mig att först gå bort och begrava min fader.»
009:060 Då sade han till honom: »Låt de döda begrava sina döda; men gå
        du åstad och förkunna Guds rike.»
009:061 Åter en annan sade: »Jag vill följa dig, Herre, men tillstäd mig
        att först taga avsked av dem som höra till mitt hus.»
009:062 Då svarade Jesus honom: »Ingen som ser sig tillbaka, sedan han
        har satt sin hand till plogen, är skickad för Guds rike.»

010:001 Därefter utsåg Herren sjuttiotvå andra och sände ut dem framför
        sig, två och två, till var stad och ort dit han själv tänkte
        komma
010:002 »Skörden är mycken, men arbetarna äro få. Bedjen fördenskull
        skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.
010:003 Gån åstad. Se, jag sänder eder såsom lamm mitt in ibland ulvar.
010:004 Bären ingen penningpung, ingen ränsel, inga skor, och hälsen
        icke på någon under vägen.
010:005 Men när I kommen in i något hus, så sägen först: 'Frid vare över
        detta hus.'
010:006 Om då någon finnes därinne, som är frid värd, så skall den frid
        I tillönsken vila över honom; varom icke, så skall den vända
        tillbaka över eder själva.
010:007 Och stannen kvar i det huset, och äten och dricken vad de hava
        att giva, ty arbetaren är värd sin lön. Gån icke ur hus i hus.
010:008 Och när I kommen in i någon stad där man tager emot eder, så
        äten vad som sättes fram åt eder,
010:009 och boten de sjuka som finnas där, och sägen till dem: 'Guds
        rike är eder nära.'
010:010 Men när I kommen in i någon stad där man icke tager emot eder,
        så gån ut på dess gator och sägen:
010:011 'Till och med det stoft som låder vid våra fötter ifrån eder stad
        skaka vi av oss åt eder. Men det mån I veta, att Guds rike är
        nära.'
010:012 Jag säger eder att det för Sodom skall på 'den dagen' bliva
        drägligare än för den staden.

010:013 Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som
        äro gjorda i eder hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så
        skulle de för länge sedan hava suttit i säck och aska och gjort
        bättring.
010:014 Men också skall det vid domen bliva drägligare för Tyrus och
        Sidon än för eder.
010:015 Och du. Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen?
        Nej, ned till dödsriket måste du fara.—
010:016 Den som hör eder, han hör mig, och den som förkastar eder, han
        förkastar mig; men den som förkastar mig, han förkastar honom
        som har sänt mig.»

010:017 Och de sjuttiotvå kommo tillbaka, uppfyllda av glädje, och sade:
        »Herre, också de onda andarna äro oss underdåniga genom ditt
        namn.»
010:018 Då sade han till dem: »Jag såg Satan falla ned från himmelen
        såsom en ljungeld.
010:019 Se, jag har givit eder makt att trampa på ormar och skorpioner
        och att förtrampa all ovännens härsmakt, och han skall icke
        kunna göra eder någon skada.
010:020 Dock, glädjens icke över att änglarna äro eder underdåniga, utan
        glädjens över att edra namn äro skrivna i himmelen.»

010:021 I samma stund uppfylldes han av fröjd genom den helige Ande och
        sade: »Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre,
        för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men
        uppenbarat det för de enfaldiga. Ja, Fader; så har ju varit ditt
        behag.
010:022 Allt har av min Fader blivit för trott åt mig. Och ingen känner
        vem Sonen är utom Fadern, ej heller vem Fadern är, utom Sonen
        och den för vilken Sonen vill göra honom känd.»

010:023 Sedan vände han sig till lärjungarna, när han var allena med dem
        och sade: »Saliga äro de ögon som se det I sen.
010:024 Ty jag säger eder: Många profeter och konungar ville se det som
        I sen men fingo dock icke se det, och höra det som I hören, men
        fingo dock icke höra det.»

010:025 Men en lagklok stod upp och ville snärja honom och sade:
        »Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»
010:026 Då sade han till honom: »Vad är skrivet i lagen? Huru läser du?»
010:027 Han svarade och sade: »'Du skall älska Herren, din Gud, av allt
        ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt
        ditt förstånd och din nästa såsom dig själv.'»
010:028 Han sade till honom: »Rätt svarade du. Gör det, så får du leva,
010:029 Då ville han rättfärdiga sig och sade till Jesus: »Vilken är då
        min nästa?»
010:030 Jesus svarade och sade: »En man begav sig från Jerusalem ned
        till Jeriko, men råkade ut för rövare, som togo ifrån honom hans
        kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och
        läto honom ligga där halvdöd.
010:031 Så hände sig att en präst färdades samma väg; och när han fick
        se honom, gick han förbi.
010:032 Likaledes ock en levit: när denne kom till det stället och fick
        se honom, gick han förbi.
010:033 Men en samarit, som färdades samma väg, kom också dit där han
        låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom
010:034 och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och
        förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde
        honom till ett härbärge och skötte honom.
010:035 Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem
        åt värden och sade: 'Sköt honom och vad du mer kostar på honom
        skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.'—
010:036 Vilken av dessa tre synes dig nu hava visat sig vara den mannens
        nästa, som hade fallit i rövarhänder?»
010:037 Han svarade: »Den som bevisade honom barmhärtighet.» Då sade
        Jesus till honom: »Gå du och gör sammalunda.»

010:038 När de nu voro på vandring, gick han in i en by, och en kvinna,
        vid namn Marta, tog emot honom i sitt hus.
010:039 Och hon hade en syster, som hette Maria; denna satte sig ned vid
        Herrens fötter och hörde på hans ord.
010:040 Men Marta var upptagen av mångahanda bestyr för att tjäna honom.
        Och hon gick fram och sade: »Herre, frågar du icke efter att min
        syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne
        att hon hjälper mig.»
010:041 Då svarade Herren och sade till henne: »Marta, Marta, du gör dig
        bekymmer och oro för mångahanda,
010:042 men allenast ett är nödvändigt. Maria har utvalt den goda
        delen, och den skall icke tagas ifrån henne.»

011:001 När han en gång uppehöll sig på ett ställe för att bedja och
        hade slutat sin bön, sade en av hans lärjungar till honom:
        »Herre, lär oss att bedja, såsom ock Johannes lärde sina
        lärjungar.»
011:002 Då sade han till dem: »När I bedjen, skolen I säga så: 'Fader,
        helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike;
011:003 vårt dagliga bröd giv oss var dag;
011:004 och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåta var och en som
        är oss något skyldig; och inled oss icke i frestelse.'»

011:005 Ytterligare sade han till dem: »Om någon av eder har en vän och
        mitt i natten kommer till denne och säger till honom: 'Käre vän,
        låna mig tre bröd;
011:006 ty en av mina vänner har kommit resande till mig, och jag har
        intet att sätta fram åt honom'
011:007 så svarar kanske den andre inifrån huset och säger: 'Gör mig
        icke omak; dörren är redan stängd, och både jag och mina barn
        hava gått till sängs; jag kan icke stå upp och göra dig något.'
011:008 Men jag säger eder: Om han än icke, av det skälet att han är
        hans vän, vill stå upp och giva honom något, så kommer han
        likväl, därför att den andre är så påträngande, att stå upp och
        giva honom så mycket han behöver.
011:009 Likaså säger jag till eder: Bedjen, och eder skall varda givet;
        söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda
        upplåtet.
011:010 Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner;
        och för den som klappar skall varda upplåtet.
011:011 Finnes bland eder någon fader, som när hans son beder honom om
        en fisk, i stallet för en fisk räcker honom en orm,
011:012 eller som räcker honom en skorpion, när han beder om ett ägg?
011:013 Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor,
        huru mycket mer skall icke då den himmelske Fadern giva helig
        ande åt dem som bedja honom!»

011:014 Och han drev ut en ond ande som var dövstum. Och när den onde
        anden hade blivit utdriven, talade den dövstumme; och folket
        förundrade sig.
011:015 Men några av dem sade: »Det är med Beelsebul, de onda andarnas
        furste, som han driver ut de onda andarna.»
011:016 Och några andra ville sätta honom på prov och begärde av honom
        ett tecken från himmelen.
011:017 Men han förstod deras tankar och sade till dem: »Vart rike som
        har kommit i strid med sig självt bliver förött, så att hus
        faller på hus.
011:018 Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, huru kan då hans
        rike hava bestånd? I sägen ju att det är med Beelsebul som jag
        driver ut de onda andarna.
011:019 Men om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna,
        med vem driva då edra egna anhängare ut dem? De skola alltså
        vara edra domare.
011:020 Om det åter är med Guds finger som jag driver ut de onda
        andarna, så har ju Guds rike kommit till eder.—
011:021 När en stark man, fullt väpnad, bevakar sin gård, då äro hans
        ägodelar fredade.
011:022 Men om någon som är starkare än han angriper honom och
        övervinner honom, så tager denne ifrån honom alla vapnen, som
        han förtröstade på, och skiftar ut bytet efter honom.
011:023 Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke
        församlar med mig, han förskingrar.

011:024 När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han
        omkring i ökentrakter och söker efter ro. Men då han icke finner
        någon, säger han: 'Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som
        jag gick ut ifrån.'
011:025 Och när han kommer dit och finner det fejat och prytt,
011:026 då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro
        värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver
        för den människan det sista värre än det första.»

011:027 När han sade detta, hov en kvinna in folkhopen upp sin röst och
        ropade till honom: »Saligt är det moderssköte som har burit dig,
        och de bröst som du har diat.»
011:028 Men han svarade: »Ja, saliga är de som höra Guds ord och gömma
        det.»

011:029 Men när folket strömmade till tog han till orda och sade: »Detta
        släkte är ett ont släkte Det begär ett tecken, men intet annat
        tecken skall givas det än Jonas' tecken.
011:030 Ty såsom Jonas blev ett tecken för nineviterna, så skall ock
        Människosonen vara ett tecken för detta släkte.
011:031 Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram
        tillsammans med detta släktes män och bliva dem till dom. Ty hon
        kom från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, har
        är vad som är mer än Salomo.
011:032 Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta
        släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas'
        predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas.

011:033 Ingen tänder ett ljus och sätter det på en undangömd plats eller
under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, för att de som
komma in skola se skenet.

011:034 Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt, då har ock
        hela din kropp ljus; men när det är fördärvat, då är ock din
        kropp höljd i mörker.
011:035 Se därför till, att ljuset som du har i dig icke är mörker.
011:036 Om så hela din kropp får ljus och icke har någon del höljd i
        mörker, då har den ljus i sin helhet, såsom när en lykta lyser
        dig med sitt klara sken.»

011:037 Under det att han så talade, inbjöd en farisé honom till måltid
        hos sig; och han gick ditin och tog plats vid bordet.
011:038 Men när fariséen såg att han icke tvådde sig före måltiden,
        förundrade han sig.
011:039 Då sade Herren till honom: »I fariséer, I gören nu det yttre av
        bägaren och fatet rent, medan edert inre är fullt av rofferi och
        ondska.
011:040 I dårar, har icke han som har gjort det yttre också gjort det
        inre?
011:041 Given fastmer såsom allmosa vad inuti kärlet är; först då bliver
        allt hos eder rent.

011:042 Men ve eder, I fariséer, som given tionde av mynta och ruta och
        alla slags kryddväxter, men icke akten på rätten och på kärleken
        till Gud! Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra.
011:043 Ve eder, I fariséer, som gärna viljen sitta främst i synagogorna
        och gärna viljen bliva hälsade på torgen!
011:044 Ve eder, I som ären lika gravar som ingen kan märka, och över
        vilka människorna gå fram utan att veta det!»

011:045 Då tog en av de lagkloke till orda och sade till honom:
        »Mästare, när du så talar, skymfar du också oss.»
011:046 Han svarade: »Ja, ve ock eder, I lagkloke, som på människorna
        läggen bördor, svåra att bära, men själva icke viljen med ett
        enda finger röra vid de bördorna!
011:047 Ve eder, I som byggen upp profeternas gravar, deras som edra
        fäder dräpte!
011:048 Så bären I då vittnesbörd om edra fäders gärningar och gillen
        dem; ty om de dräpte profeterna, så byggen I upp deras gravar.
011:049 Därför har ock Guds vishet sagt: 'Jag skall sända till dem
        profeter och apostlar, och somliga av dem skola de dräpa, och
        andra skola de förfölja.
011:050 Och så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, allt
        det som är utgjutet från världens begynnelse,
011:051 ända ifrån Abels blod intill Sakarias' blod, hans som förgjordes
        mellan altaret och templet.' Ja, jag säger eder: Det skall
        utkrävas av detta släkte.
011:052 Ve eder, I lagkloke, som haven tagit bort nyckeln till
        kunskapen! Själva haven I icke kommit ditin och för dem som
        ville komma dit haven I lagt hinder.»

011:053 När han inför allt folket sade detta till dem, blevo fariséerna
och de lagkloke mycket förbittrade och gåvo sig i strid med
honom om många stycken;
011:054 de sökte nämligen efter tillfälle att kunna anklaga honom.

012:001 Då nu otaligt mycket folk var församlat omkring honom, så att de
        trampade på varandra, tog han till orda och sade, närmast till
        sina lärjungar: »Tagen eder till vara för fariséernas surdeg,
        det är för skrymteri.
012:002 Intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet
        är fördolt, som icke skall bliva känt.
012:003 Därför skall allt vad I haven sagt i mörkret bliva hört i
        ljuset, och vad I haven viskat i någons öra i kammaren, det
        skall bliva utropat på taken.

012:004 Men jag säger eder, mina vänner: Frukten icke för dem som väl
        kunna dräpa kroppen, men sedan icke hava makt att göra något
        mer.
012:005 Jag vill lära eder vem I skolen frukta: frukten honom som har
        makt att, sedan han har dräpt, också kasta i Gehenna. Ja, jag
        säger eder: Honom skolen I frukta.—
012:006 Säljas icke fem sparvar för två skärvar? Och icke en av dem är
        förgäten hos Gud.
012:007 Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade.
        Frukten icke; I ären mer värda än många sparvar.
012:008 Och jag säger eder: Var och en som bekänner mig inför
        människorna, honom skall ock Människosonen kännas vid inför
        Guds änglar.
012:009 Men den som förnekar mig inför människorna, han skall ock bliva
        förnekad inför Guds änglar.
012:010 Och om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva
        honom förlåtet; men den som hädar den helige Ande, honom skall
        det icke bliva förlåtet.

012:011 Men när man drager eder fram inför synagogor och överheter och
        myndigheter, så gören eder icke bekymmer för huru eller varmed I
        skolen försvara eder, eller vad I skolen säga;
012:012 ty den helige Ande skall i samma stund lära eder vad I skolen
        säga.»

012:013 Och en man i folkhopen sade till honom: »Mästare, säg till min
        broder att han skiftar arvet med mig.»
012:014 Men han svarade honom: »Min vän, vem har satt mig till domare
        eller skiftesman över eder?»
012:015 Därefter sade han till dem: »Sen till, att I tagen eder till
        vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke
        därpå att hon har överflöd på ägodelar.»

012:016 Och han framställde för dem en liknelse; han sade: »Det var en
        rik man vilkens åkrar buro ymniga skördar.
012:017 Och han tänkte vid sig själv och sade: 'Vad skall jag göra? Jag
        har ju icke rum nog för att inbärga min skörd.'
012:018 Därefter sade han: 'Så vill jag göra: jag vill riva ned mina
        lador och bygga upp större, och i dem skall jag samla in all min
        gröda och allt mitt goda.
012:019 Sedan vill jag säga till min själ: Kära själ, du har mycket gott
        förvarat för många år; giv dig nu ro, ät, drick och var glad.
012:020 Men Gud sade till honom: 'Du dåre, i denna natt skall din själ
        utkrävas av dig; vem skall då få vad du har samlat i förråd?'—
012:021 Så går det den som samlar skatter åt sig själv, men icke är rik
        inför Gud.»

012:022 Och han sade till sina lärjungar: »Därför säger jag eder: Gören
        eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta, ej heller
        för eder kropp, vad I skolen kläda eder med.
012:023 Livet är ju mer än maten, och kroppen mer än kläderna.
012:024 Given akt på korparna: de så icke, ej heller skörda de, och de
        hava varken visthus eller lada; och likväl föder Gud dem. Huru
        mycket mer ären icke I än fåglarna!
012:025 Vilken av eder kan med allt sitt bekymmer lägga en aln till sin
        livslängd?
012:026 Förmån I nu icke ens det som minst är, varför gören I eder då
        bekymmer för det övriga?
012:027 Given akt på liljorna, huru de varken spinna eller väva; och
        likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet
        var så klädd som en av dem.
012:028 Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i
        morgon kastas i ugnen, huru mycket mer skall han då icke kläda
        eder, I klentrogne!
012:029 Söken därför icke heller I efter vad I skolen äta, eller vad I
        skolen dricka, och begären icke vad som är för högt.
012:030 Efter allt detta söka ju hedningarna i världen, och eder Fader
        vet att I behöven detta.
012:031 Nej, söken efter hans rike, så skall också detta andra tillfalla
        eder.
012:032 Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att
        giva eder riket.
012:033 Säljen vad I ägen och given allmosor; skaffen eder penningpungar
        som icke nötas ut, en outtömlig skatt i himmelen, dit ingen tjuv
        når, och där man icke fördärvar.
012:034 Ty där eder skatt är, där komma ock edra hjärtan att vara.

012:035 Haven edra länder omgjordade och edra lampor brinnande.
012:036 Och varen I lika tjänare som vänta på att deras herre skall
        bryta upp från bröllopet, för att strax kunna öppna för honom,
        när han kommer och klappar.
012:037 Saliga äro de tjänare som deras herre finner vakande, när han
        kommer. Sannerligen säger jag eder: Han skall fästa upp sin
        klädnad och låta dem taga plats vid bordet och själv gå fram och
        betjäna dem.
012:038 Och vare sig han kommer under den andra nattväkten eller under
        den tredje och finner dem så göra—saliga äro de då.
012:039 Men det förstån I väl, att om husbonden visste vilken stund
        tjuven skulle komma, så tillstadde han icke att någon bröt sig
        in i hans hus.
012:040 Så varen ock I redo ty i en stund då I icke vänten det skall
        Människosonen komma.»

012:041 Då sade Petrus: »Herre, är det om oss som du talar i denna
        liknelse, eller är det om alla?»
012:042 Herren svarade: »Finnes någon trogen och förståndig förvaltare,
        som av sin herre kan sättas över hans husfolk, för att i rätt
        tid giva dem deras bestämda kost—
012:043 salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner
        honom göra så.
012:044 Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad
        han äger.
012:045 Men om så är, att tjänaren säger i sitt hjärta: 'Min herre
        kommer icke så snart', och han begynner att slå de andra
        tjänarna och tjänarinnorna och att äta och dricka så att han
        bliver drucken,
012:046 då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar
        det, och i en stund då han icke tänker sig det, och han skall
        låta hugga honom i stycken och låta honom få sin del med de
        otrogna.—
012:047 Och den tjänare som hade fått veta sin herres vilja, men icke
        redde till eller gjorde efter hans vilja, han skall bliva
        straffad med många slag.
012:048 Men den som, utan att hava fått veta hans vilja, gjorde vad som
        val slag värt, han skall bliva straffad med allenast få
        slag. Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall
        mycket varda utkrävt och den som har blivit betrodd med mycket,
        av honom skall man fordra dess mera.
012:049 Jag har kommit för att tända en eld på jorden; och huru gärna
        ville jag icke att den redan brunne!
012:050 Men jag måste genomgå ett dop; och huru ängslas jag icke, till
        dess att det är fullbordat!
012:051 Menen I att jag har kommit för att skaffa frid på jorden? Nej,
        säger jag eder, fastmer söndring.
012:052 Ty om fem finnas i samma hus, skola de härefter vara söndrade
        från varandra, så att tre stå mot två Och två mot tre:
012:053 fadern mot sin son och sonen mot sin fader, modern mot sin
        dotter och dottern mot sin moder, svärmodern mot sin sonhustru
        och sonhustrun mot sin svärmoder.

012:054 Han hade också till folket: »När I sen ett moln stiga upp i
        väster, sägen I strax: 'Nu kommer regn'; och det sker så.
012:055 Och när I sen sunnanvind blåsa, sägen I: 'Nu kommer stark
        hetta'; och detta sker.
012:056 I skrymtare, jordens och himmelens utseende förstån I att tyda;
        huru kommer det då till, att I icke kunnen tyda denna tiden?
012:057 Varför låten I icke edert eget inre döma om vad rätt är?
012:058 När du går till en överhetsperson med din motpart, så gör dig
        under vägen all möda att bliva förlikt med denne, så att han
        icke drager dig fram inför domaren; då händer att domaren
        överlämnar dig åt rättstjänaren, och att rättstjänaren kastar
        dig i fängelse.
012:059 Jag säger dig: Du skall icke slippa ut därifrån, förrän du har
        betalt ända till den yttersta skärven.»

013:001 Vid samma tid kommo några och berättade för honom om de galiléer
        vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer.
013:002 Då svarade han och sade till dem: »Menen I att dessa galiléer
        voro större syndare än alla andra galiléer, eftersom de fingo
        lida sådant?
013:003 Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla
        sammalunda förgås.
013:004 Eller de aderton som dödades, när tornet i Siloam föll på dem,
        menen I att de voro mer brottsliga än alla andra människor som
        bo i Jerusalem?
013:005 Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla
        sammalunda förgås.»

013:006 Och han framställde denna liknelse: »En man hade ett fikonträd
        planterat i sin vingård; och han kom och sökte frukt därpå, men
        fann ingen.
013:007 Då sade han till vingårdsmannen: 'Se, nu i tre år har jag kommit
        och sökt frukt på detta fikonträd, utan att finna någon. Hugg
        bort det. Varför skall det därjämte få utsuga jorden?'
013:008 Men vingårdsmannen svarade och sade till honom: 'Herre, låt det
        stå kvar också detta år, för att jag under tiden må gräva
        omkring det och göda det;
013:009 kanhända skall det så till nästa å bära frukt. Varom icke, så må
        du då hugga bort det.'»

013:010 När han en gång på sabbaten undervisade i en synagoga,
013:011 var där en kvinna som i aderton år hade varit besatt av en
        sjukdomsande, och hon var så hopkrumpen, att hon alls icke kunde
        räta upp sin kropp.
013:012 Då nu Jesus fick se henne, kallade han henne till sig och sade
        till henne »Kvinna, du är fri ifrån din sjuk dom»,
013:013 och han lade därvid händerna på henne. Och strax rätade hon upp
        sig och prisade Gud.

013:014 Men det förtröt synagogföreståndaren att Jesus på sabbaten
        botade sjuka; och han tog till orda och sade till folket: »Sex
        dagar finnas, på vilka man bör arbeta. På dem mån I alltså komma
        och låta bota eder, men icke på sabbatsdagen.
013:015 Då svarade Herren honom och sade: »I skrymtare, löser icke var
        och en av eder på sabbaten sin oxe eller åsna från krubban och
        leder den bort för att vattna den?
013:016 Och denna kvinna, en Abrahams dotter, som Satan har hållit
        bunden nu i aderton år, skulle då icke hon på sabbatsdagen få
        lösas från sin boja?»
013:017 När han sade detta, blygdes alla hans motståndare; och allt
        folket gladde sig över alla de härliga gärningar som gjordes av
        honom.

013:018 Så sade han då: »Vad är Guds rike likt, ja, vad skall jag likna
        det vid?
013:019 Det är likt ett senapskorn som en man tager och lägger ned i sin
        trädgård, och det växer och bliver ett träd, och himmelens
        fåglar bygga sina nästen på dess grenar.»

013:020 Ytterligare sade han: »Vad skall jag likna Guds rike vid? 013:021 Det är likt en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre skäppor mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.»

013:022 Och han vandrade från stad till stad och från by till by och
        undervisade folket, under det att han fortsatte sin färd till
        Jerusalem.
013:023 Och någon frågade honom: »Herre, är det allenast få som bliva
        frälsta?» Då svarade han dem:
013:024 »Kämpen för att komma in genom den trånga dörren; ty många,
        säger jag eder, skola försöka att komma in och skola dock icke
        förmå det.
013:025 Om husbonden har stått upp och tillslutit dörren, och I sedan
        kommen och ställen eder därutanför och klappen på dörren och
        sägen: 'Herre, låt upp för oss', så skall han svara och säga
        till eder: 'Jag vet icke varifrån I ären.'
013:026 Och I skolen då säga: 'Vi hava ju ätit och druckit med dig, och
        du har undervisat på våra gator.'
013:027 Men han skall svara: 'Jag säger eder: Jag vet icke varifrån I
        ären; gån bort ifrån mig, alla I ogärningsmän.'
013:028 Där skall då bliva gråt och tandagnisslan, när I fån se Abraham,
        Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike, men finnen
        eder själva utkastade.
013:029 Ja, människor skola komma från öster och väster, från norr och
        söder och bliva bordsgäster i Guds rike.
013:030 Och se, då skola somliga som äro de sista bliva de första, och
        somliga som äro de första bliva de sista.

013:031 I samma stund kommo några fariséer fram och sade till honom:
        »Begiv dig åstad bort härifrån; ty Herodes vill dräpa dig.»
013:032 Då svarade han dem: »Gån och sägen den räven, att jag i dag och
        i morgon driver ut onda andar och botar sjuka, och att jag först
        på tredje dagen är färdig.
013:033 Men jag måste vandra i dag och i morgon och i övermorgon, ty det
        är icke i sin ordning att en profet förgöres annorstädes än i
        Jerusalem.—
013:034 Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem
        som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla
        dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina
        vingar! Men haven icke velat.
013:035 Se, edert hus skall komma att stå övergivet. Men jag säger eder:
        I skolen icke se mig, förrän den tid kommen, då I sägen:
        'Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn.'

014:001 När han på en sabbat hade kommit in till en av de förnämligaste
        fariséerna för att intaga en måltid, hände sig, medan man där
        vaktade på honom,
014:002 att en vattusiktig man kom dit och stod framför honom.
014:003 Då tog Jesus till orda och sade till de lagkloke och fariséerna:
        »Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten, eller är det icke
        lovligt?»
014:004 Men de tego. Då tog han mannen vid handen och gjorde honom frisk
        och lät honom gå.
014:005 Sedan sade han till dem: »Om någon av eder har en åsna eller en
        oxe som faller i en brunn, går han icke då strax och drager upp
        den, jämväl på sabbatsdagen?»
014:006 Och de förmådde icke svara något härpå.

014:007 Då han nu märkte huru gästerna utvalde åt sig de främsta
        platserna, framställde han för dem en liknelse; han sade till
        dem:
014:008 »När du av någon har blivit bjuden till bröllop, så tag icke den
        främsta platsen vid bordet. Ty kanhända finnes bland gästerna
        någon som är mer ansedd än du,
014:009 och då kommer till äventyrs den som har bjudit både dig och
        honom och säger till dig: 'Giv plats åt denne'; och så måste du
        med skam intaga den nedersta platsen.
014:010 Nej, när du har blivit bjuden, så gå och tag den nedersta
        platsen vid bordet. Ty det kan då hända att den som har bjudit
        dig säger till dig, när han kommer: 'Min vän, stig högre upp.'
        Då vederfares dig heder inför alla de andra bordsgästerna.
014:011 Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och
        den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.»

014:012 Han sade ock till den som hade bjudit honom: »När du gör ett
        gästabud, på middagen eller på aftonen, så inbjud icke dina
        vänner eller dina bröder eller dina fränder, ej heller rika
        grannar, så att de bjuda dig igen och du därigenom får
        vedergällning.
014:013 Nej, när du gör gästabud, så bjud fattiga, krymplingar, halta,
        blinda.
014:014 Salig är du då; ty eftersom de icke förmå vedergälla dig, skall
        du få din vedergällning vid de rättfärdigas uppståndelse.»
014:015 Då nu en av de andra vid bordet hörde detta, sade denne till
        honom: »Salig är den som får bliva bordsgäst i Guds rike!»
014:016 Då sade han till honom: »En man tillredde ett stort gästabud
        och bjöd många.
014:017 Och när gästabudet skulle hållas, sände han ut sin tjänare och
        lät säga till dem som voro bjudna: 'Kommen, ty nu är allt redo.'
014:018 Men de begynte alla strax ursäkta sig. Den förste sade till
        honom: 'Jag har köpt ett jordagods, och jag måste gå ut och bese
        det. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.'
014:019 En annan sade: 'Jag har köpt fem par oxar, och jag skall nu gå
        åstad och försöka dem. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.'
014:020 Åter en annan sade: 'Jag har tagit mig hustru, och därför kan
        jag icke komma.'
014:021 Och tjänaren kom igen och omtalade detta för sin herre. Då blev
        husbonden vred och sade till sin tjänare: 'Gå strax ut på gator
        och gränder i staden, och för hitin fattiga och krymplingar och
        blinda och halta.'
014:022 Sedan sade tjänaren: 'Herre, vad du befallde har blivit gjort,
        men har är ännu rum.'
014:023 Då sade herren till tjänaren: 'Gå ut på vägar och stigar, och
        nödga människorna att komma hitin, så att mitt hus bliver fullt.
014:024 Ty jag säger eder att ingen av de män som voro bjudna skall
        smaka sin måltid.'»

014:025 Och mycket folk gick med honom; och han vände sig om och sade
        till dem:
014:026 »Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och
        sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och
        systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min
        lärjunge.
014:027 Den som icke bär sitt kors och efterföljer mig, han kan icke
        vara min lärjunge.

014:028 Ty om någon bland eder vill bygga ett torn, sätter han sig icke
        då först ned och beräknar kostnaden och mer till, om han äger
        vad som behöves för att bygga det färdigt?
014:029 Eljest, om han lade grunden, men icke förmådde fullborda verket
        skulle ju alla som finge se det begynna att begabba honom
014:030 och säga: 'Den mannen begynte bygga, men förmådde icke fullborda
        sitt verk.'

014:031 Eller om en konung vill draga ut i krig för att drabba samman
        med en annan konung, sätter han sig icke då först ned och tänker
        efter, om han förmår att med tio tusen möta den som kommer emot
        honom med tjugu tusen?
014:032 Om så icke är, måste han ju, medan den andre ännu är långt
        borta, skicka sändebud och underhandla om fred.

014:033 Likaså kan ingen av eder vara min lärjunge, om han icke försakar
        allt vad han äger.—
014:034 Så är väl saltet en god sak, men om till och med saltet mister
        sin sälta, varmed skall man då återställa dess kraft?
014:035 Varken för jorden eller för gödselhögen är det tjänligt; man
        kastar ut det. Den som har öron till att höra, han höre.»

015:001 Och till honom kom allt vad publikaner och syndare hette för att höra honom. 015:002 Men fariséerna och de skriftlärde knorrade och sade: »Denne tager emot syndare och äter med dem.» 015:003 Då framställde han för dem denna liknelse; han sade:

015:004 »Om ibland eder finnes en man som har hundra får, och han
        förlorar ett av dem, lämnar han icke då de nittionio i öknen och
        går och söker efter det förlorade, till dess han finner det?
015:005 Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar med
        glädje.
015:006 Och när han kommer hem, kallar han tillhopa sina vänner och
        grannar och säger till dem: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit
        mitt får, som var förlorat.'
015:007 Jag säger eder att likaså bliver mer glädje i himmelen över en
        enda syndare som gör bättring, än över nittionio rättfärdiga som
        ingen bättring behöva.

015:008 Eller om en kvinna har tio silverpenningar, och hon tappar bort
        en av dem, tänder hon icke då upp ljus och sopar huset och söker
        noga, till dess hon finner den?
015:009 Och när hon har funnit den, kallar hon tillhopa sina väninnor
        och grannkvinnor och säger: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit
        den penning som jag hade tappat bort.'
015:010 Likaså, säger jag eder, bliver glädje hos Guds änglar över en
        enda syndare som gör bättring.

015:011 Ytterligare sade han: »En man hade två söner.
015:012 Och den yngre av dem sade till fadern: 'Fader, giv mig den del
        av förmögenheten, som faller på min lott.' Då skiftade han sina
        ägodelar mellan dem.
015:013 Och icke lång tid därefter lade den yngre sonen allt sitt
        tillhopa och for långt bort till ett främmande land. Där levde
        han i utsvävningar och förfor så sin förmögenhet.
015:014 Men sedan han hade slösat bort allt, kom en svär hungersnöd över
        det landet, och han begynte lida nöd.
015:015 Då gick han bort och gav sig under en man där i landet, och
        denne sände honom ut på sina marker för att vakta svin.
015:016 Och han åstundade att få fylla sin buk med de fröskidor som
        svinen åto; men ingen gav honom något.
015:017 Då kom han till besinning och sade: 'Huru många legodrängar hos
        min fader hava icke bröd i överflöd, medan jag har förgås av
        hunger!
015:018 Jag vill stå upp och gå till min fader och säga till honom:
        Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig;
015:019 jag är icke mer värd att kallas din son. Låt mig bliva såsom en
        av dina legodrängar.'

015:020 Så stod han upp och gick till sin fader. Och medan han ännu var
        långt borta, fick hans fader se honom och ömkade sig över honom
        och skyndade emot honom och föll honom om halsen och kysste
        honom innerligt.
015:021 Men sonen sade till honom: 'Fader, jag har syndat mot himmelen
        och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son.'
015:022 Då sade fadern till sina tjänare 'Skynden eder att taga fram den
        yppersta klädnaden och kläden honom i den, och sätten en ring på
        hans hand och skor på hans fötter.
015:023 Och hämten den gödda kalven och slakten den, så vilja vi äta och
        gör oss glada.
015:024 Ty denne min son var död, men har fått liv igen; han var
        förlorad men är återfunnen.' Och de begynte göra sig glada.

015:025 Men hans äldre son var ute på marken. När denne nu vände
        tillbaka och hade kommit nära huset fick han höra spel och dans.
015:026 Då kallade han till sig en av tjänarna och frågade vad detta
        kunde betyda.
015:027 Denne svarade honom: 'Din broder har kommit hem; och då nu din
        fader har fått honom välbehållen tillbaka, har han låtit slakta
        den gödda kalven.'
015:028 Då blev han vred och ville icke gå in. Hans fader gick då ut och
        talade vanligt med honom.
015:029 Men han svarade och sade till sin fader: 'Se, i så många år har
        jag nu tjänat dig, och aldrig har jag överträtt något ditt bud;
        och lik väl har du åt mig aldrig givit ens en killing, för att
        jag skulle kunna göra mig glad med mina vänner.
015:030 Men när denne din son, som har förtärt dina ägodelar tillsammans
        med skökor, nu har kommit tillbaka, så har du för honom låtit
        slakta den gödda kalven.'
015:031 Då sade han till honom: 'Min son, du är alltid hos mig, och all
        mitt är ditt.
015:032 Men nu måste vi fröjda oss och vara glada; ty denne din broder
        var död, men har fått liv igen, han var förlorad, men är
        återfunnen.'»

016:001 Han sade också till sina lärjungar: »En rik man hade en
        förvaltare som hos honom blev angiven för förskingring av hans
        ägodelar.
016:002 Då kallade han honom till sig och sade till honom: 'Vad är det
        jag hör om dig? Gör räkenskap för din förvaltning; ty du kan
        icke längre få vara förvaltare.'
016:003 Men förvaltaren sade vid sig själv: 'Vad skall jag göra, då min
        herre nu tager ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag icke;
        att tigga blyges jag för.
016:004 Dock, nu vet jag vad jag skall göra, för att man må upptaga mig
        i sina hus, när jag bliver avsatt ifrån förvaltningen.'
016:005 Och han kallade till sig sin herres gäldenärer, var och en
        särskilt. Och han frågade den förste: 'Huru mycket är du skyldig
        min herre?'
016:006 Han svarade: 'Hundra fat olja.' Då sade han till honom: 'Tag
        här ditt skuldebrev, och sätt dig nu strax ned och skriv
        femtio.'
016:007 Sedan frågade han en annan: 'och du, huru mycket är du skyldig?'
        Denne svarade: 'hundra tunnor vete.' Då sade han till honom:
        'Tag här ditt skuldebrev och skriv åttio.'
016:008 Och husbonden prisade den orättrådige förvaltaren för det att
        han hade handlat klokt. Ty denna tidsålders barn skicka sig
        klokare mot sitt släkte än ljusets barn.
016:009 Och jag säger eder: Skaffen eder vänner medelst den orättrådige
        Mamons goda, för att de, när detta har tagit slut, må taga emot
        eder i de eviga hyddorna.

016:010 Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är,
        och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i
        vad mer är.
016:011 Haven I nu icke varit trogna, när det gällde den orättrådige
        Mamons goda, vem vill då betro eder det sannskyldiga goda?
016:012 Och haven I icke varit trogna, när det gällde vad som tillhörde
        en annan, vem vill då giva eder det som hör eder till?

016:013 Ingen som tjänar kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon.»

016:014 Allt detta hörde nu fariséerna, som voro penningkära, och de
        drevo då gäck med honom.
016:015 Men han sade till dem: »I hören till dem som göra sig
        rättfärdiga inför människorna. Men Gud känner edra hjärtan; ty
        det som bland människor är högt är en styggelse inför Gud.

016:016 Lagen och profeterna hava haft sin tid intill Johannes. Sedan
        dess förkunnas evangelium om Guds rike, och var man vill storma
        ditin.
016:017 Men snarare kunna himmel och jord förgås, än en enda prick av
        lagen kan falla bort.

016:018 Var och en som skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott. Och den som tager till hustru en kvinna som är skild från sin man, han begår äktenskapsbrott.

016:019 Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och
        levde var dag i glädje och prakt.
016:020 Men en fattig man, vid namn Lasarus, låg vid hans port, full av
        sår,
016:021 och åstundade att få stilla sin hunger med vad som kunde falla
        ifrån den rike mannens bord. Ja, det gick så långt att hundarna
        kommo och slickade hans sår.
016:022 Så hände sig att den fattige dog och blev förd av änglarna till
        Abrahams sköte. Också den rike dog och blev begraven.
016:023 När han nu låg i dödsriket och plågades, lyfte han upp sina ögon
        och fick se Abraham långt borta och Lasarus i hans sköte.
016:024 Då ropade han och sade: 'Fader Abraham, förbarma dig över mig,
        och sänd Lasarus att doppa det yttersta av sitt finger i vatten
        och svalka min tunga, ty jag pinas svårt i dessa lågor.'
016:025 Men Abraham svarade: 'Min son kom ihåg att du, medan du levde,
        fick ut ditt goda och Lasarus däremot vad ont var; nu åter får
        han här hugnad, under det att du pinas.
016:026 Och till allt detta kommer, att ett stort svalg är satt mellan
        oss och eder, för att de som vilja begiva sig över härifrån till
        eder icke skola kunna det, och för att ej heller någon därifrån
        skall kunna komma över till oss.»
016:027 Då sade han: 'Så beder jag dig då, fader, att du sänder honom
        till min faders hus,
016:028 där jag har fem bröder, och låter honom varna dem, så att icke
        också de komma till detta pinorum.'
016:029 Men Abraham sade: 'De hava Moses och profeterna; dem må de
        lyssna till.'
016:030 Han svarade: 'Nej, fader Abraham; men om någon kommer till dem
        från de döda, så skola de göra bättring.'
016:031 Då sade han till honom: 'Lyssna de icke till Moses och
        profeterna, så skola de icke heller låta övertyga sig, om någon
        uppstår från de döda.'»

017:001 Och han sade till sina lärjungar: »Det är icke annat möjligt än
        att förförelser måste komma, men ve den genom vilken de komma!
017:002 För honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals
        och han kastades i havet, än att han skulle förföra en av dessa
        små.
017:003 Tagen eder till vara!

        Om din broder försyndat sig, så tillrättavisa honom; och om han
        då ångrar sig, så förlåt honom.
017:004 Ja, om han sju gånger om dagen försyndar sig mot dig och sju
        gånger kommer tillbaka till dig och säger: 'Jag ångrar mig' så
        skall du förlåta honom.»
017:005 Och apostlarna sade till Herren: »Föröka vår tro.»
017:006 Då sade Herren: »Om I haden tro, vore den ock blott såsom ett
        senapskorn, så skullen I kunna säga till detta
        mullbärsfikonträd: 'Ryck dig upp med rötterna, och plantera dig
        i havet', och det skulle lyda eder.

017:007 Om någon bland eder har en tjänare som kör plogen eller vaktar
        boskap, icke säger han väl till tjänaren, när denne kommer hem
        från marken: 'Gå du nu strax till bords'?
017:008 Säger han icke fastmer till honom: 'Red till min måltid, och
        fäst så upp din klädnad och betjäna mig, medan jag äter och
        dricker; sedan må du själv äta och dricka'?
017:009 Icke tackar han väl tjänaren för att denne gjorde det som blev
        honom befallt?
017:010 Sammalunda, när I haven gjort allt som har blivit eder befallt,
        då skolen I säga: 'Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast
        gjort vad vi voro pliktiga att göra.'»
017:011 Då han nu var stadd på sin färd till Jerusalem, tog han vägen
        mellan Samarien och Galileen.
017:012 Och när han kom in i en by, möttes han av tio spetälska män.
        Dessa stannade på avstånd
017:013 och ropade och sade: »Jesus, Mästare, förbarma dig över oss.»
017:014 När han fick se dem, sade han till dem: »Gån och visen eder för
        prästerna.» Och medan de voro på väg dit, blevo de rena.
017:015 Och en av dem vände tillbaka, när han såg att han hade blivit
        botad, och prisade Gud med hög röst
017:016 och föll ned på mitt ansikte för Jesu fötter och tackade
        honom. Och denne var en samarit.
017:017 Då svarade Jesus och sade: »Blevo icke alla tio gjorda rena? Var
        äro de nio?
017:018 Fanns då ibland dem ingen som vände tillbaka för att prisa Gud,
        utom denne främling?»
017:019 Och han sade till honom: »Stå upp och gå dina färde. Din tro har
        frälst dig.»

017:020 Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle
        komma, svarade han dem och sade: »Guds rike kommer icke på
        sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen,
017:021 ej heller skall man kunna säga: 'Se här är det', eller: 'Där är
        det.' Ty se, Guds rike är invärtes i eder.»

017:022 Och han sade till lärjungarna: »Den tid skall komma, då I gärna
        skullen vilja se en av Människosonens dagar, men I skolen icke få
        det.
017:023 Väl skall man då säga till eder: 'Se där är han', eller: 'Se här
        är han'; men gån icke dit, och löpen icke därefter.
017:024 Ty såsom ljungelden, när den ljungar fram, lyser från himmelens
        ena ända till den andra, så skall det vara med Människosonen på
        hand dag.
017:025 Men först måste han lida mycket och bliva förkastad av detta
        släkte.
017:026 Och såsom det skedde på Noas tid, så skall det ock ske i
        Människosonens dagar:
017:027 människorna åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur
        gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; då kom
        floden och förgjorde dem allasammans.
017:028 Likaledes, såsom det skedde på Lots tid: människorna åto och
        drucko, köpte och sålde, planterade och byggde,
017:029 men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade eld och svavel
        ned från himmelen och förgjorde dem allasammans,
017:030 alldeles på samma sätt skall det ske den dag då Människosonen
        uppenbaras.
017:031 Den som den dagen är på taket och har sitt bohag inne i huset,
        han må icke stiga ned för att hämta det; ej heller må den som är
        ute på marken vända tillbaka.
017:032 Kommen ihåg Lots hustru.
017:033 Den som står efter att vinna sitt liv, han skall mista det; men
        den som mister det, han skall rädda det.
017:034 Jag säger eder: Den natten skola två ligga i samma säng; den ene
        skall bliva upptagen, den andre skall lämnas kvar.
017:035 Två kvinnor skola mala tillhopa; den ena skall bliva upptagen,
        den andra skall lämnas kvar.»
017:036 Då frågade de honom: »Var då, Herre?» Han svarade dem: »Där den
        döda kroppen är, dit skola ock rovfåglarna församla sig.»

018:001 Och han framställde för dem en liknelse, för att lära dem att de
        alltid borde bedja, utan att förtröttas.
018:002 Han sade: »I en stad fanns en domare som icke fruktade Gud och
        ej heller hade försyn för någon människa.
018:003 I samma stad fanns ock en änka som åter och åter kom till honom
        och sade: 'Skaffa mig rätt av min motpart.'
018:004 Till en tid ville han icke. Men omsider sade han vid sig själv:
        'Det må nu vara, att jag icke fruktar Gud och ej heller har
        försyn för någon människa;
018:005 likväl, eftersom denna änka är mig så besvärlig, vill jag ändå
        skaffa henne rätt, för att hon icke med sina ideliga besök skall
        alldeles pina ut mig.'»
018:006 Och Herren tillade: »Hören vad den orättfärdige domaren här
        säger.
018:007 Skulle då Gud icke skaffa rätt åt sina utvalda, som ropa till
        honom dag och natt, och skulle han icke hava tålamod med dem?
018:008 Jag säger eder: Han skall snart skaffa dem rätt. Men skall väl
        Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden?»

018:009 Ytterligare framställde han denna liknelse för somliga som
        förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga, under
        det att de föraktade andra:
018:010 »Två män gingo upp i helgedomen för att bedja; den ene var en
        farisé och den andre en publikan.
018:011 Fariséen trädde fram och bad så för sig själv: 'Jag tackar dig,
        Gud, för att jag icke är såsom andra människor, rövare,
        orättrådiga, äktenskapsbrytare, ej heller såsom denne publikan.
018:012 Jag fastar två gånger i veckan; jag giver tionde av allt vad jag
        förvärvar.'
018:013 Men publikanen stod långt borta och ville icke ens lyfta sina
        ögon upp mot himmelen, utan slog sig för sitt bröst och sade:
        'Gud, misskunda dig över mig syndare.'—
018:014 Jag säger eder: Denne gick hem igen rättfärdig mer an den andre.
        Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, men
        den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.»
018:015 Man bar fram till honom också späda barn, för att han skulle
        röra vid dem; men när hans lärjungar sågo detta, visade de bort
        dem.
018:016 Då kallade Jesus barnen till sig, i det han sade: »Låten barnen
        komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör
        sådana till.
018:017 Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike
        såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.»

018:018 Och en överhetsperson frågade honom och sade: »Gode Mästare, vad
        skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»
018:019 Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god? Ingen är god
        utom Gud allena.
018:020 Buden känner du: 'Du skall icke begå äktenskapsbrott', 'Du skall
        icke dräpa', 'Du skall icke stjäla', 'Du skall icke bära falskt
        vittnesbörd', 'Hedra din fader och din moder.'»
018:021 Då svarade han: »Allt detta har jag hållit från min ungdom.»
018:022 När Jesus hörde detta, sade han till honom: »Ett återstår dig
        ännu: sälj allt vad du äger och dela ut åt de fattiga; då skall
        du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.»
018:023 Men när han hörde detta, blev han djupt bedrövad, ty han var
        mycket rik.
018:024 Då nu Jesus såg huru det var med honom, sade han: »Huru svårt är
        det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds rike!
018:025 Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga,
        än för den som är rik att komma in i Guds rike.»
018:026 Då sade de som hörde detta: »Vem kan då bliva frälst?»
018:027 Men han svarade: »Vad som är omöjligt för människor, det är
        möjligt för Gud.»

018:028 Då sade Petrus: »Se, vi hava övergivit allt som var vårt och
        hava följt dig.»
018:029 Han svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för Guds
        rikes skull har övergivit hus, eller hustru, eller bröder, eller
        föräldrar eller barn,
018:030 ingen sådan finnes, som icke skall mångfaldigt igen redan här i
        tiden, och i den tillkommande tidsåldern evigt liv.»

018:031 Och han tog till sig de tolv och sade till dem: »Se, vi gå nu
        upp till Jerusalem, och allt skall fullbordas, som genom
        profeterna är skrivet om Människosonen.
018:032 Ty han skall bliva överlämnad åt hedningarna och bliva begabbad
        och skymfad och bespottad,
018:033 och de skola gissla honom och döda honom; men på tredje dagen
        skall han uppstå igen.»
018:034 Och de förstodo intet härav; ja, detta som han talade var dem så
        fördolt, att de icke fattade vad som sades.

018:035 Då han nu nalkades Jeriko, hände sig att en blind man satt vid
        vägen och tiggde.
018:036 När denne hörde en hop människor gå där fram, frågade han vad
        det var.
018:037 Och man omtalade för honom att det var Jesus från Nasaret som
        kom på vägen.
018:038 Då ropade han och sade: »Jesus, Davids son, förbarma dig över
        mig.»
018:039 Och de som gingo framför tillsade honom strängeligen att han
        skulle tiga; men han ropade ännu mycket mer: »Davids son,
        förbarma dig över mig.»
018:040 Då stannade Jesus och bjöd att mannen skulle ledas fram till
        honom. Och när han hade kommit fram, frågade han honom:
018:041 »Vad vill du att jag skall göra dig?» Han svarade: »Herre, låt
        mig få min syn.»
018:042 Jesus sade till honom: »Hav din syn; din tro har hjälpt dig.»
018:043 Och strax fick han sin syn och följde honom och prisade Gud. Och
        allt folket som såg detta lovade Gud.

019:001 Och han kom in i Jeriko och gick fram genom staden.
019:002 Där fanns en man, vid namn Sackeus, som var förman för
        publikanerna och en rik man.
019:003 Denne ville gärna veta vem som var Jesus och ville se honom, men
        han kunde det icke för folkets skull, ty han var liten till
        växten.
019:004 Då skyndade han i förväg och steg upp i ett mullbärsfikonträd
        för att få se honom, ty han skulle komma den vägen fram.
019:005 När Jesus nu kom till det stället, såg han upp och sade till
        honom: »Sackeus, skynda dig ned, ty i dag måste jag gästa i ditt
        hus.»
019:006 Och han skyndade sig ned och tog emot honom med glädje.
019:007 Men alla som sågo det knorrade och sade: »Han har gått in för
        att gästa hos en syndare.»
019:008 Men Sackeus trädde fram och sade till Herren: »Herre, hälften av
        mina ägodelar giver jag nu åt de fattiga; och om jag har utkrävt
        för mycket av någon, så giver jag fyradubbelt igen.
019:009 Och Jesus sade om honom: »I dag har frälsning vederfarits detta
        hus, eftersom också han är en Abrahams son.
019:010 Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som
        var förlorat.»

019:011 Medan de hörde härpå, framställde han ytterligare en liknelse,
        eftersom han var nära Jerusalem och de nu menade att Guds rike
        strax skulle uppenbaras.
019:012 Han sade alltså: »En man av förnämlig släkt tänkte fara bort
        till ett avlägset land för att utverka åt sig konungslig
        värdighet; sedan skulle han komma tillbaka.
019:013 Och han kallade till sig tio sin tjänare och gav dem tio pund
        och sade till dem: 'Förvalten dessa, till dess jag kommer
        tillbaka.'
019:014 Men hans landsmän hatade honom och sände, efter hans avfärd,
        åstad en beskickning och läto säga: 'Vi vilja icke att denne
        skall bliva konung över oss.»
019:015 När han sedan kom tillbaka, efter att hava utverkat åt sig den
        konungsliga värdigheten, lät han kalla till sig de tjänare åt
        vilka han hade givit penningarna, ty han ville veta vad var och
        en genom sin förvaltning hade förvärvat.
019:016 Då kom den förste fram och sade: 'Herre, ditt pund har givit i
        vinst tio pund.'
019:017 Han svarade honom: 'Rätt så, du gode tjänare! Eftersom du har
        varit trogen i en mycket ringa sak, skall du få makt och
        myndighet över tio städer.'
019:018 Därefter kom den andre i ordningen och sade: 'Herre, ditt pund
        har avkastat fem pund.'
019:019 Då sade han jämväl till denne: 'Så vare ock du satt över fem
        städer.'
019:020 Och den siste kom fram och sade: 'Herre, se här är ditt pund;
        jag har haft det förvarat i en duk.
019:021 Ty jag fruktade för dig, eftersom du är en sträng man; du vill
        taga upp vad du icke har lagt ned, och skörda vad du icke har
        sått.'
019:022 Han sade till honom: 'Efter dina egna ord vill jag döma dig, du
        onde tjänare. Du visste alltså att jag är en sträng man, som
        vill taga upp vad jag icke har lagt ned, och skörda vad jag icke
        har sått?
019:023 Varför satte du då icke in mina penningar i en bank? Då hade
        jag, när jag kom hem, fått uppbära dem med ränta.'
019:024 Och han sade till dem som stodo vid hans sida: 'Tagen ifrån
        honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden.'
019:025 De sade till honom: 'Herre, han har ju redan tio pund.'
019:026 Han svarade: 'Jag säger eder: Var och en som har, åt honom skall
        varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också
        det han har.
019:027 Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över
        sig, fören dem hit huggen ned dem här inför mig.»

019:028 Sedan Jesus hade sagt detta, gick han framför de andra upp mot
        Jerusalem.
019:029 När han då nalkades Betfage och Betania, vid det berg som kallas
        Oljeberget, sände han åstad två av lärjungarna
019:030 och sade: »Gån in i byn som ligger här mitt framför. Och när I
        kommen ditin, skolen I finna en åsnefåle stå där bunden, som
        ingen människa någonsin har suttit på, lösen den och fören den
        hit.
019:031 Och om någon frågar eder varför I lösen den skolen I svara så:
        'Herren behöver den.'»

019:032 Och de som hade blivit utsända gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem. 019:033 Och när de löste fålen, frågade ägaren dem: »Varför lösen I fålen?» 019:034 De svarade: »Herren behöver den.» 019:035 Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den och läto Jesus sätta sig därovanpå. 019:036 Och där han färdades fram bredde de ut sina mantlar under honom på vägen. 019:037 Och då han var nära foten av Oljeberget, begynte hela lärjungaskaran i sin glädje att med hög röst lova Gud för alla de kraftgärningar som de hade sett; 019:038 och de sade:

        »Välsignad vare han som kommer, konungen, i Herrens namn. Frid
        vare i himmelen och ära i höjden!»
019:039 Och några fariséer som voro med i folkhopen sade till honom:
        »Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så.»
019:040 Men han svarade och sade: »Jag säger eder: Om dessa tiga, skola
        stenarna ropa.»

019:041 Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över
        den
019:042 och sade: »O att du i dag hade insett, också du, vad din frid
        tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon.
019:043 Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva
        dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla
        sidor.
019:044 Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som
        äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför
        att du icke aktade på den tid då du var sökt.»
019:045 Och han gick in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde
        därinne;
019:046 och han sade till dem: »Det är skrivet: 'Och mitt hus skall vara
        ett bönehus.' Men I haven gjort det till en rövarkula.»
019:047 Och han undervisade var dag i helgedomen. Och översteprästerna
        och de skriftlärde och folkets förnämste män sökte efter
        tillfälle att förgöra honom;
019:048 men de kunde icke finna någon utväg därtill, ty allt folket höll
        sig till honom och hörde honom.

020:001 Och en dag, då han undervisade folket i helgedomen och
        förkunnade evangelium, trädde översteprästerna och de
        skriftlärde, tillika med de äldste, fram
020:002 och talade till honom och sade: »Säg oss, med vad myndighet gör
        du detta? Och vem är det som har rivit dig sådan myndighet?»
020:003 Han svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga
        till eder; svaren mig på den.
020:004 Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor?»
020:005 Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från
        himmelen' så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?'
020:006 Men om vi svara: 'Från människor', då kommer allt folket att
        stena oss, ty de äro förvissade om att Johannes var en profet.»
020:007 De svarade alltså att de icke visste varifrån den var.
020:008 Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad
        myndighet jag gör detta.»
020:009 Och han framställde för folket denna liknelse: »En man
        planterade en vingård och lejde ut den åt vingårdsmän och för
        utrikes för lång tid.
020:010 När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till
        vingårdsmännen, för att de åt denne skulle lämna någon del av
        vingårdens frukt. Men vingårdsmännen misshandlade honom och läto
        honom gå tomhänt bort.
020:011 Ytterligare sände han en annan tjänare. Också honom misshandlade
        och skymfade de och läto honom gå tomhänt bort.
020:012 Ytterligare sände han en tredje. Men också denne slogo de
        blodig och drevo bort honom.
020:013 Då sade vingårdens herre: 'Vad skall jag göra? Jo, jag vill
        sända min älskade son; för honom skola de väl ändå hava försyn.'
020:014 Men när vingårdsmannen fingo se honom, överlade de med varandra
        och sade: 'Denne är arvingen; låt oss dräpa honom, för att arvet
        må bliva vårt.'
020:015 Och de förde honom ut ur vingården och dräpte honom. »Vad skall
        nu vingårdens herre göra med dem?
020:016 Jo, han skall komma och förgöra de vingårdsmännen och lämna
        vingården åt andra.» När de hörde detta, sade de: »Bort det!»
020:017 Då såg han på dem och sade: »Vad betyder då detta skriftens ord:

020:018 Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad;
        men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula.»
020:019 Och de skriftlärde och översteprästerna hade gärna velat i samma
        stund gripa honom, men de fruktade för folket. Ty de förstodo
        att det var om dem som han hade talat i denna liknelse.
020:020 Och de vaktade på honom och sände ut några som försåtligen
        skulle låtsa sig vara rättsinniga män, för att dessa skulle
        fånga honom genom något hans ord, så att de skulle kunna
        överlämna honom åt överheten, i landshövdingens våld.
020:021 Dessa frågade honom och sade: »Mästare, vi veta att du talar och
        undervisar rätt och icke har anseende till personen, utan lär om
        Guds väg vad sant är.
020:023 Är det lovligt för oss att giva kejsaren skatt, eller är det
        icke lovligt?»
020:023 Men han märkte deras illfundighet och sade till dem:
020:024 »Låten mig se en penning. Vems bild och överskrift bär den?» De
        svarade: »Kejsarens.»
020:025 Då sade han till dem: »Given alltså kejsaren vad kejsaren
        tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»
020:026 Och de förmådde icke fånga honom genom något hans ord inför
        folket, utan förundrade sig över hans svar och tego.

020:027 Därefter trädde några sadducéer fram och ville påstå att det
        icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom
020:028 och sade: »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om
        någon har en broder som är gift, men dör barnlös, så skall han
        taga sin broders hustru till akta och skaffa avkomma åt sin
        broder.
020:029 Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog
        barnlös.
020:030 Då tog den andre i ordningen henne
020:031 och därefter den tredje; sammalunda alla sju. Men de dogo alla,
        utan att någon av dem lämnade barn efter sig.
020:032 Slutligen dog ock hustrun.
020:033 Vilken av dem skall då vid uppståndelsen få kvinnan till hustru?
        De hade ju alla sju tagit henne till hustru.»
020:034 Jesus svarade dem: »Med den nuvarande tidsålderns barn är det
        så, att män taga sig hustrur, och hustrur givas åt män;
020:035 men de som bliva aktade värdiga att få del i den nya tidsåldern
        och i uppståndelsen från de döda, med dem är det så, att varken
        män tag sig hustrur, eller hustrur givas män.
020:036 De kunna ju ej heller mer dö ty de äro lika änglarna och äro,
        Guds söner, eftersom de hava blivit delaktiga av uppståndelsen.
020:037 Men att de döda uppstå, det har ock Moses, på det ställe där det
        talas om törnbusken, givit till känna, när han kallar Herren
        'Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud';
020:038 Och han är en Gud icke för döda, utan för levande, ty för honom
        leva alla.»
020:039 Då svarade några av de skriftlärde och sade: »Mästare, du har
        talat rätt.»
020:040 De dristade sig nämligen icke att vidare ställa någon fråga på
        honom.

020:041 Men han sade till dem: »Huru kan man säga att Messias är Davids son? 020:042 David själv säger ju i Psalmernas bok:

        Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida,
020:043 till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.'
020:044 David kallar honom alltså 'herre'; huru kan han då vara hans
        son?»
020:045 Och han sade till sina lärjungar, så att allt folket hörde det:
020:046 »Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i
        fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen och gärna
        sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid
        gästabuden—
020:047 detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns
        skull hålla långa baner. Del skola få en dess hårdare dom.»

021:001 Och när han såg upp, fick han se huru de rika lade ned sina
        gåvor i offerkistorna.
021:002 Därvid fick han ock se huru en fattig änka lade ned två skärvar.
021:003 Då sade han: »Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka
        lade dit mer än alla de andra.
021:004 Ty det var av sitt överflöd som alla dessa lade ned något bland
        gåvorna, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade i sin
        ägo.»

021:005 Och då några talade om helgedomen, huru den var uppförd av
        härliga stenar och prydd med helgedomsskänker, sade han:
021:006 »Dagar skola komma, då av allt detta som I nu sen icke skall
        lämnas sten på sten, utan allt skall bliva nedbrutet.»
021:007 Då frågade de honom och sade: »Mästare, när skall detta ske? Och
        vad bliver tecknet till att tiden är inne, då detta kommer att
        ske?»
021:008 Han svarade: »Sen till, att I icke bliven förvillade. Ty många
        skola komma under mitt namn och säga: 'Det är jag' och: 'Tiden
        är nära'. Men följen dem icke.
021:009 Och när I fån höra krigslarm och upprorslarm, så bliven icke
        förfärade; ty sådant måste först komma, men därmed är icke strax
        änden inne.»

021:010 Därefter sade han till dem: »Folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike; 021:011 och det skall bliva stora jordbävningar, så ock hungersnöd och farsoter på den ena orten efter den andra, och skräcksyner skola visa sig och stora tecken på himmelen. 021:012 Men före allt detta skall man gripa eder, man skall förfölja eder och draga eder inför synagogorna och sätta eder i fängelse och föra eder fram inför konungar och landshövdingar, för mitt namns skull. 021:013 Så skolen I få tillfälle att frambära vittnesbörd. 021:014 Märken därför noga att I icke förut mån göra eder bekymmer för huru I skolen försvara eder. 021:015 Ty jag skall giva eder sådana ord och sådan vishet, att ingen av edra vedersakare skall kunna stå emot eller säga något emot. 021:016 I skolen bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och fränder och vänner; och somliga av eder skall man döda. 021:017 Och I skolen bliva hatade av alla för mitt namns skull. 021:018 Men icke ett hår på edra huvuden skall gå förlorat. 021:019 Genom att vara ståndaktiga skolen I vinna edra själar.

021:020 Men när I fån se Jerusalem omringas av krigshärar, då skolen I
        veta att dess ödeläggelse är nära.
021:021 Då må de som äro i Judeen fly bort till bergen, och de som äro
        inne i staden må draga ut därifrån och de som äro ute på
        landsbygden må icke gå ditin.
021:022 Ty detta är en hämndens tid, då allt som är skrivet skall
        uppfyllas.
021:023 Ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden! Ty stor
        nöd skall då komma i landet, och en vredesdom över detta folk.
021:024 Och de skola falla för svärdsegg och bliva bortförda i
        fångenskap till allahanda hednafolk; och Jerusalem skall bliva
        förtrampat av hedningarna, till dess att hedningarnas tider äro
        fullbordade.

021:025 Och tecken skola ske i solen och månen och i stjärnorna, och på
        jorden skall ångest komma över folken, och de skola stå rådlösa
        vid havets och vågornas dån,
021:026 då nu människor uppgiva andan av förskräckelse och ängslan för
        det som skall övergå världen; ty himmelens makter skola bäva.
021:027 Och då skall man få se 'Människosonen komma i en sky', med stor
        makt och härlighet.
021:028 Men när detta begynner ske, då mån I resa eder upp och upplyfta
        edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning.»
021:029 Och han framställde för dem en liknelse: »Sen på fikonträdet och
        på alla andra träd.
021:030 När I fån se att de skjuta knopp, då veten I av eder själva att
        sommaren redan är nära.
021:031 Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att Guds rike
        är nära.
021:032 Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås,
        förrän allt detta sker.
021:033 Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.
021:034 Men tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av
        omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger, så att den
        dagen kommer på eder oförtänkt;
021:035 ty såsom en snara skall den komma över hela jordens alla
        inbyggare.
021:036 Men vaken alltjämt, och bedjen att I mån kunna undfly allt detta
        som skall komma, och kunna bestå inför Människosonen.»

021:037 Och han undervisade om dagarna i helgedomen, men om aftnarna
        gick han ut till det berg som kallas Oljeberget och stannade där
        över natten.
021:038 Och allt folket kom bittida om morgonen till honom i helgedomen
        för att höra honom.

022:001 Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära. 022:002 Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle att röja honom ur vägen. De fruktade nämligen för folket.

022:003 Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en
        av de tolv.
022:004 Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna
        för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem.
022:005 Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva honom en
        summa penningar.
022:006 Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt
        tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning
        uppstod.

022:007 Så kom nu den dag i det osyrad brödets högtid, då man skulle
        slakta påskalammet.
022:008 Då sände han åstad Petrus och Johannes och sade: »Gån åstad och
        reden till åt oss, så att vi kunna äta påskalammet.»
022:009 De frågade honom: Var vill du att vi skola reda till det?»
022:010 Han svarade dem: När I kommen in i staden, skolen I möta en man
        som bär en kruka vatten. Följen honom till det hus där han går
        in.
022:011 Och sägen till husbonden i det huset: 'Mästaren frågar dig: Var
        finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina
        lärjungar?'
022:012 Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för
        måltid; reden till där.»
022:013 Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och
        de redde till påskalammet.

022:014 Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och
        apostlarna med honom.
022:015 Och han sade till dem: »Jag har högeligen åstundat att äta detta
        påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner;
022:016 ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid,
        förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.»
022:017 Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: »Tagen
        detta och delen eder emellan;
022:018 ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike
        kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.»
022:019 Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt
        dem och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för
        eder. Gören detta till min åminnelse.»
022:020 Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna
        kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för
        eder.
022:021 Men se, den som förråder mig, hans hand är med mig på bordet.
022:022 Ty Människosonen skall gå bort, såsom förut är bestämt; men ve
        den människa genom vilken han bliver förrådd!»
022:023 Och de begynte tala med varandra om vilken av dem det väl kunde
        vara som skulle göra detta.

022:024 En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle
        räknas för den störste.
022:025 Då sade han till dem: »Konungarna uppträda mot sina folk såsom
        härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig
        'nådige herrar'.
022:026 Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder,
        han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han
        vare såsom en tjänare.
022:027 Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som
        tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är
        jag här ibland eder såsom en tjänare.—
022:028 Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar;
022:029 och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mig, så
        överlåter jag likadan makt åt eder,
022:030 så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och
        sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter.

022:031 Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för
att kunna sålla eder såsom vete;
022:032 men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om
intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.»

022:033 Då sade han till honom: »Herre, jag är redo att med dig både gå
        i fängelse och gå i döden.»
022:034 Men han svarade: »Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen
        gala, förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du icke
        känner mig.»

022:035 Ytterligare sade han till dem: »När jag sände eder åstad utan
        penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då
        något?» De svarade: »Intet.»
022:036 Då sade han till dem: »Nu åter må den som har en penningpung
        taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre
        sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin
        mantel och köpe sig ett sådant.
022:037 Ty jag säger eder att på mig måste fullbordas detta skriftens
        ord: 'Han blev räknad bland ogärningsmän'. Ja, det som är
        förutsagt om mig, det går nu i fullbordan»
022:038 Då sade de: »Herre, se här äro två svärd.» Han svarade dem: »Det
        är nog.»

022:039 Och han gick ut och begav sig till Oljeberget, såsom hans sed
        var; och hans lärjungar följde honom.
022:040 Men när han hade kommit till platsen, sade han till dem: »Bedjen
        att I icke mån komma i frestelse.»
022:041 Sedan gick han bort ifrån dem, vid pass ett stenkast, och föll
        ned på sina knän och bad
022:042 och sade: »Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån
        mig. Dock, ske icke min vilja, utan din.»
022:043 Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte
        honom.
022:044 Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och
        hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden.
022:045 När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till
        lärjungarna, fann han dem insomnade av bedrövelse.
022:046 Då sade han till dem: »Varför soven I? Stån upp, och bedjen att
        I icke mån komma i frestelse.»
022:047 Och se, medan han ännu talade, kom en folkskara; och en av de
        tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och han trädde fram
        till Jesus för att kyssa honom.
022:048 Men Jesus sade till honom: »Judas, förråder du Människosonen med
        en kyss?»
022:049 Då nu de som voro med Jesus sågo vad som var på färde, frågade
        de: »Herre, skola vi hugga till med svärd?»
022:050 Och en av dem högg till översteprästens tjänare och högg så av
        honom högra örat.
022:051 Då svarade Jesus och sade: »Låten det gå så långt.» Och han
        rörde vid hans öra och helade honom.
022:052 Sedan sade Jesus till dem som hade kommit emot honom, till
        översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de
        äldste: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och
        stavar.
022:053 Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke
        sträckt ut edra händer emot mig men detta är eder stund, och nu
        råder mörkrets makt.»
022:054 Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens
        hus. Och Petrus följde efter på avstånd.
022:055 Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där
        tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem.

022:056 Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden
        fäste ögonen på honom och sade: »Också denne var med honom.
022:057 Men han nekade och sade: »Kvinna, jag känner honom icke.»
022:058 Kort därefter fick en annan, en av mannen, se honom och sade:
        »Också du är en av dem.» Men Petrus svarade: »Nej, det är jag
        icke.»
022:059 Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade:
        »Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galilé.»
022:060 Då svarade Petrus: »Jag förstår icke vad du menar.» Och i
        detsamma, medan han ännu talade, gol hanen.
022:061 Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg
        Herrens ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen i dag
        har galit, skall du tre gånger förneka mig.»
022:062 Och han gick ut och grät bitterligen.

022:063 Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och misshandlade honom. 022:064 De höljde över honom och frågade honom och sade: »Profetera: vem var det som slog dig?» 022:065 Många andra smädliga ord talade de ock mot honom.

022:066 Men när det blev dag, församlade sig folkets äldste,
        överstepräster och skriftlärde, och läto föra honom inför sitt
        Stora råd
022:067 och sade: »Är du Messias, så säg oss det.» Men han svarade dem:
        »Om jag säger eder det, så tron I det icke.
022:068 Och om jag frågar, så svaren I icke.
022:069 Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens
        högra sida.»
022:070 Då sade de alla: »Så är du då Guds Son?» Han svarade dem: »I
        sägen det själva, att jag är det.»
022:071 Då sade de: »Vad behöva vi mer något vittnesbörd? Vi hava ju
        själva nu hört det av hans egen mun.»

023:001 Och de stodo upp, hela hopen, och förde honom till Pilatus.
023:002 Där begynte de anklaga honom och sade: »Vi hava funnit att denne
        man förleder vårt folk och vill förhindra att man giver kejsaren
        skatt, och att han säger sig vara Messias, en konung.»
023:003 Då frågade Pilatus honom och sade: Är du judarnas konung?» Han
        svarade honom och sade: »Du säger det själv.»

023:004 Men Pilatus sade till översteprästerna och till folket: »Jag
        finner intet brottsligt hos denne man.»
023:005 Då blevo de ännu ivrigare och sade: »Han uppviglar med sin lära
        folket i hela Judeen, allt ifrån Galileen och ända hit.»
023:006 När Pilatus hörde detta, frågade han om mannen var från
        Galileen.
023:007 Och då han fick veta att han var från det land som lydde under
        Herodes' välde, sände han honom bort till Herodes, som under
        dessa dalar också var i Jerusalem.

023:008 När Herodes fick se Jesus, blev han mycket glad, ty han hade
        sedan lång tid velat se honom; han hade nämligen hört talas om
        honom, och han hoppades nu att få se honom göra något tecken.
023:009 Men fastän han ställde ganska många frågor på Jesus, svarade
        denne honom intet.
023:010 Och översteprästerna och de skriftlärde stodo där och anklagade
        honom häftigt.
023:011 Men Herodes och hans krigsfolk bemötte honom med förakt och
        begabbade honom; och sedan de hade satt på honom en lysande
        klädnad, sände de honom tillbaka till Pilatus.
023:012 Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra;
        Förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap.

023:013 Sedan kallade Pilatus tillhopa översteprästerna och rådsherrarna
        och folket
023:014 och sade till dem: »I haven fört till mig denne man och sagt att
        han förleder folket; och jag har nu i eder närvaro anställt
        rannsakning med honom, men icke funnit honom skyldig till något
        av det som I anklagen honom för.
023:015 Och ej heller Herodes har funnit honom skyldig; han har ju sänt
        honom tillbaka till oss. I sen alltså att denne icke har gjort
        något som förtjänar döden.
023:016 Därför vill jag giva honom lös, medan jag har tuktat honom.»
023:018 Då skriade hela hopen och sade: »Hav bort denne, och giv oss
        Barabbas lös.»
023:019 (Denne man hade blivit kastad i fängelse på grund av ett
        upplopp, som hade ägt rum i staden, och för ett dråps skull.)
023:020 Åter talade Pilatus till dem, ty han önskade att kunna giva
        Jesus lös.
023:021 Men de ropade emot honom: »Korsfäst, korsfäst honom!»
023:022 Då talade han till dem för tredje gången och frågade: »Vad ont
        har denne då gjort? Jag har icke funnit honom skyldig till något
        som förtjänar döden Därför vill jag giva honom lös, sedan jag
        har tuktat honom.»
023:023 Men de lågo över honom med höga rop och begärde att han skulle
        låta korsfästa honom; och deras rop blevo honom övermäktiga.
023:024 Då dömde Pilatus att så skulle ske, som de begärde.
023:025 Och han lösgav den man de begärde, den som hade blivit kastad i
        fängelse för upplopp och dråp; men Jesus utlämnade han, för att
        med honom skulle ske efter deras vilja.

023:026 När de sedan förde bort honom, fingo de fatt en man, Simon från
Cyrene, som kom utifrån marken; på honom lade de korset, för att
han skulle bära det efter Jesus.

023:027 Men en stor hop folk följde med honom, bland dem också kvinnor
        som jämrade sig och gräto över honom.
023:028 Då vände Jesus sig om till dem och sade: »I Jerusalems döttrar,
        gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra
        barn.
023:029 Ty se, den tid skall komma, då man skall säga: 'Saliga äro de
        ofruktsamma, de moderliv som icke hava fött barn, och de bröst
        som icke hava givit di.'
023:030 Då skall man begynna säga till: bergen: 'Fallen över oss', och
        till höjderna: 'Skylen oss.'
023:031 Ty om han gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske
        med det torra!»

023:032 Jämväl två andra, två ogärningsmän, fördes ut för att avlivas
        tillika med honom.
023:033 Och när de hade kommit till den plats som kallades
        »Huvudskallen» korsfäste de honom där, så ock ogärningsmännen,
        den ene på högra sidan och den andre på vänstra.
023:034 Men Jesus sade. »Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra.
        Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem.—
023:035 Men folket stod och såg därpå. Och jämväl rådsherrarna drevo
        gäck med honom och sade: »Andra har han hjälpt; nu må han hjälpa
        sig själv, om han är Guds Smorde, den utvalde.»
023:036 Också krigsmännen gingo fram och begabbade honom och räckte
        honom ättikvin
023:037 och sade: »Är du judarnas konung, så hjälp dig själv.»
023:038 Men över honom hade man ock satt upp en överskrift: »Denne är
        judarnas konung.»

023:039 Och en av de ogärningsmän som voro där upphängda smädade honom och sade: »Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss.» 023:040 Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sade: »Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom? 023:041 Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar äro värda, men denne man har intet ont gjort.» 023:042 Sedan sade han: »Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike.» 023:043 Han svarade honom: »Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.»

023:044 Det var nu omkring sjätte timmen; då kom över hela landet ett
        mörker, som varade ända till nionde timmen,
023:045 i det att solen miste sitt sken. Och förlåten i templet rämnade
        mitt itu.
023:046 Och Jesus ropade med hög röst och sade: »Fader, i dina händer
        befaller jag min ande.» Och när han hade sagt detta, gav han upp
        andan.
023:047 Men när hövitsmannen såg vad som skedde, prisade han Gud och
        sade: »Så var då denne verkligen en rättfärdig man!»
023:048 Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se
        härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände
        hem igen.
023:049 Men alla hans vänner stodo på avstånd och sågo detta, bland dem
        också några kvinnor, de som hade följt med honom från Galileen.

023:050 Nu var där en rådsherre, vi namn Josef, en god och rättfärdig man, 023:051 som icke hade samtyckt till deras rådslag och gärning. Han var från Arimatea, en stad i Judeen; och han väntade på Guds rike. 023:052 Denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. 023:053 Och han tog ned den och svepte den i en linneduk. Sedan lade han den i en grav som var uthuggen i klippan, och där ännu ingen hade varit lagd. 023:054 Det var då tillredelsedag, och sabbatsdagen begynte ingå. 023:055 Och de kvinnor, som med honom hade kommit från Galileen, följde efter och sågo graven och sågo huru hans kropp lades ned däri. 023:056 Sedan vände de hem igen och redde till välluktande kryddor och smörjelse; men på sabbaten voro de stilla, efter lagens bud.

024:001 Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva
        dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de
        hade tillrett.
024:002 Och de funno stenen vara bortvältrad från graven.
024:003 Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp.
024:004 När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo
        två man framför dem i skinande kläder.
024:005 Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot
        jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande
        bland de döda?
024:006 Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade
        till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade:
024:007 'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors
        händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå
        igen.'»
024:008 Då kommo de ihåg hans ord.
024:009 Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de
        elva och för alla de andra.—
024:010 Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som
        var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem
        och sade detsamma till apostlarna.
024:011 Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem
        icke.
024:012 Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade
        sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han
        hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.
024:013 Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som
        hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem.
024:014 Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.
024:015 Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus
        själv och gick med dem.
024:016 Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.
024:017 Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra,
        medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut.
024:018 Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du
        är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad
        där har skett i dessa dagar?»
024:019 Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett
        med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar
        och ord inför Gud och allt folket:
024:020 huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat
        honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom.
024:021 Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och
        likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen
        sedan detta skedde.
024:022 Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty
        sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven
024:023 och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till
        och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han
        levde.
024:024 Och när några av dem som voro med oss gingo bort till graven,
        funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv
        sågo de icke.»

024:025 Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och
        tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!
024:026 Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin
        härlighet?»
024:027 Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och
        uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.
024:028 När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som
        om han ville gå vidare.
024:029 Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider
        mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han
        ditin och stannade kvar hos dem.
024:030 Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och
        välsignade och bröt det och räckte åt dem.
024:031 Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då
        försvann han ur deras åsyn.

024:032 Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i
        oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för
        oss?»
024:033 Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till
        Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra
        som hade slutit sig till dem.
024:034 Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har
        visat sig för Simon.»
024:035 Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han
        hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.

024:036 Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och
        sade till dem: »Frid vare med eder.
024:037 Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att
        det var en ande de sågo.
024:038 Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför
        uppstiga tvivel i edra hjärtan?
024:039 Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag
        själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och
        ben, såsom I sen mig hava.»
024:040 Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina
        fötter.
024:041 Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast
        förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?»
024:042 Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en
        honungskaka;
024:043 och han tog det och åt därav i deras åsyn.

024:044 Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan
        jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är
        skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna.»
024:045 Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna.
024:046 Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle
        lida och på tredje dagen uppstå från de döda,
024:047 och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle
        predikas bland alla folk, och först i Jerusalem.
024:048 I kunnen vittna härom.
024:049 Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men
        I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden
        bliven beklädda med kraft.»

024:050 Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem. 024:051 Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen. 024:052 Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje. 024:053 Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.

001:001 I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. 001:002 Detta var i begynnelsen hos Gud. 001:003 Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till. 001:004 I det var liv, och livet var människornas ljus. 001:005 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed.

001:006 En man uppträdde, sänd av Gud; hans namn var Johannes. 001:007 Han kom såsom ett vittne, för att vittna om ljuset, på det att alla skulle komma till tro genom honom. 001:008 Icke var han ljuset, men han skulle vittna om ljuset. 001:009 Det sanna ljuset, det som lyser över alla människor, skulle nu komma i världen. 001:010 I världen var han, och genom honom hade världen blivit till, men världen ville icke veta av honom. 001:011 Han kom till sitt eget, och hans egna togo icke emot honom. 001:012 Men åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på hans namn; 001:013 och de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud.

001:014 Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi sågo
        hans härlighet, vi sågo likasom en enfödd Sons härlighet från
        sin Fader, och han var full av nåd och sanning.
001:015 Johannes vittnar om honom, han ropar och säger: »Det var om
        denne jag sade: 'Den som kommer efter mig, han är före mig; ty
        han var förr än jag.'»
001:016 Av hans fullhet hava vi ju alla fått, ja, nåd utöver nåd;
001:017 ty genom Moses blev lagen given, men nåden och sanningen hava
        kommit genom Jesus Kristus.
001:018 Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Faderns
        sköte, han har kungjort vad Gud är.

001:019 Och detta är vad Johannes vittnade, när judarna hade sänt till
        honom präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem
        han var.
001:020 Han svarade öppet och förnekade icke; han sade öppet: »Jag är
        icke Messias.»
001:021 Åter frågade de honom: »Vad är du då? Är du Elias?» Han
        svarade: »Det är jag icke.»—»Är du Profeten?» Han svarade:
        »Nej.»
001:022 Då sade de till honom: »Vem är du då? Säg oss det, så att vi
        kunna giva dem svar, som hava sänt oss. Vad säger du om dig
        själv?»
001:023 Han svarade: »Jag är rösten av en som ropar i öknen: 'Jämnen
        vägen för Herren', såsom profeten Esaias sade.»
001:024 Och männen voro utsända ifrån fariséerna.
001:025 Och de frågade honom och sade till honom: »Varför döper du då,
        om du icke är Messias, ej heller Elias, ej heller Profeten?»
001:026 Johannes svarade dem och sade: »Jag döper i vatten; men mitt
        ibland eder står en som I icke kännen:
001:027 han som kommer efter mig, vilkens skorem jag icke är värdig
        att upplösa.»

001:029 Dagen därefter såg han Jesus nalkas; då sade han: »Se, Guds
        Lamm, som borttager världens synd!
001:030 Om denne var det som jag sade: 'Efter mig kommer en man som är
        före mig; ty han var förr än jag.'
001:031 Och jag kände honom icke; men för att han skall bliva uppenbar för
        Israel, därför är jag kommen och döper i vatten.»
001:032 Och Johannes vittnade och sade: »Jag såg Anden såsom en duva
        sänka sig ned från himmelen; och han förblev över honom.
001:033 Och jag kände honom icke; men den som sände mig till att döpa i
        vatten, han sade till mig: 'Den över vilken du får se Anden
        sänka sig ned och förbliva, han är den som döper i helig ande.'
001:034 Och jag har sett det, och jag har vittnat att denne är Guds
        Son.»

001:035 Dagen därefter stod Johannes åter där med två av sina lärjungar.
001:036 När då Jesus kom gående, såg Johannes på honom och sade: »Se,
        Guds Lamm!»
001:037 Och de två lärjungarna hörde hans ord och följde Jesus.
001:038 Då vände sig Jesus om, och när han såg att de följde honom,
        frågade han dem: »Vad viljen I?» De svarade honom: »Rabbi» (det
        betyder mästare) »var bor du?»
001:039 Han sade till dem: »Kommen och sen.» Då gingo de med honom och
        sågo var han bodde; och de stannade den dagen hos honom.—
        Detta skedde vid den tionde timmen.
001:040 En av de två som hade hört var Johannes sade, och som hade följt
        Jesus, var Andreas, Simon Petrus' broder.
001:041 Denne träffade först sin broder Simon och sade till honom: »Vi
        hava funnit Messias» (det betyder detsamma som Kristus).
001:042 Och han förde honom till Jesus. Då såg Jesus på honom och sade:
        »Du är Simon, Johannes' son; du skall heta Cefas» (det betyder
        detsamma som Petrus).

001:043 Dagen därefter ville Jesus gå därifrån till Galileen, och han träffade då Filippus. Och Jesus sade till honom: »Följ mig.» 001:044 Och Filippus var från Betsaida, Andreas' och Petrus' stad.

001:045 Filippus träffade Natanael och sade till honom: »Den som Moses
        har skrivit om i lagen och som profeterna hava skrivit om, honom
        hava vi funnit, Jesus, Josefs son, från Nasaret.»
001:046 Natanael sade till honom: »Kan något gott komma från Nasaret?»
        Filippus svarade honom: »Kom och se.»
001:047 När nu Jesus såg Natanael nalkas, sade han om honom: »Se, denne
        är en rätt israelit, i vilken icke finnes något svek.»
001:048 Natanael frågade honom: »Huru kunna du känna mig?» Jesus svarade
        och sade till honom: »Förrän Filippus kallade dig, såg jag dig,
        där du var under fikonträdet.»
001:049 Natanael svarade honom: »Rabbi, du är Guds Son, du är Israels
        konung.»
001:050 Jesus svarade och sade till honom: »Eftersom jag sade dig att
        jag såg dig under fikonträdet, tror du? Större ting än vad
        detta är skall du få se.»
001:051 Därefter sade han till honom: »Sannerligen, sannerligen säger
        jag eder: I skolen få se himmelen öppen och Guds änglar fara upp
        och fara ned över Människosonen.»

002:001 På tredje dagen var ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu
        moder var där.
002:002 Också Jesus och hans lärjungar blevo bjudna till bröllopet.
002:003 Och vinet begynte taga slut. Då sade Jesu moder till honom: »De
        hava intet vin.»
002:004 Jesus svarade henne: »Låt mig vara, moder; min stund är ännu
        icke kommen.»
002:005 Hans moder sade då till tjänarna: »Vadhelst han säger till eder,
        det skolen I göra.»
002:006 Nu stodo där sex stenkrukor, sådana som judarna hade för sina
        reningar; de rymde två eller tre bat-mått var.
002:007 Jesus sade till dem: »Fyllen krukorna med vatten.» Och de fyllde
        dem ända till brädden.
002:008 Sedan sade han till dem: »Ösen nu upp och bären till
        övertjänaren.» Och de gjorde så.
002:009 Och övertjänaren smakade på vattnet, som nu hade blivit vin; och
        han visste icke varifrån det hade kommit, vilket däremot
        tjänarna visste, de som hade öst upp vattnet. Då kallade
        övertjänaren på brudgummen.
002:010 och sade till honom: »Man brukar eljest alltid sätta fram det
        goda vinet, och sedan, när gästerna hava fått för mycket, det
        som är sämre. Du har gömt det goda vinet ända tills nu.»
002:011 Detta var det första tecknet som Jesus gjorde. Han gjorde det i
        Kana i Galileen och uppenbarade så sin härlighet; och hans
        lärjungar trodde på honom.

002:012 Därefter begav han sig ned till Kapernaum med sin moder och sina
        bröder och sina lärjungar; och där stannade de några få dagar.
002:013 Judarnas påsk var nu nära, och Jesus begav sig då upp till
        Jerusalem.
002:014 Och när han fick i helgedomen se huru där sutto män som sålde
        fäkreatur och får och duvor, och huru växlare sutto där.
002:015 Då gjorde han sig ett gissel av tåg och drev dem alla ut ur
        helgedomen, med får och fäkreatur, och slog ut växlarnas
        penningar och stötte omkull deras bord.
002:016 Och till duvomånglarna sade han: »Tagen bort detta härifrån;
        gören icke min Faders hus till ett marknadshus.»
002:017 Hans lärjungar kommo då ihåg att det var skrivet: »Nitälskan för
        ditt hus skall förtära mig.»
002:018 Då togo judarna till orda och sade till honom: »Vad för tecken
        låter du oss se, eftersom du gör på detta sätt?»
002:019 Jesus svarade och sade till dem: »Bryten ned detta tempel, så
        skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen.»
002:020 Då sade judarna: »I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel,
        och du skulle låta det uppstå igen inom tre dagar?»
002:021 Men det var om sin kropps tempel han talade.
002:022 Sedan, när han hade uppstått från de döda, kommo hans lärjungar
        ihåg att han hade sagt detta; och de trodde då skriften och det
        ord som Jesus hade sagt.
002:023 Medan han nu var i Jerusalem, under påsken, vid högtiden, kommo
        många till tro på hans namn, när de sågo de tecken som han
        gjorde.
002:024 Men själv betrodde sig Jesus icke åt dem, eftersom han kände
        alla
002:025 och icke behövde någon annans vittnesbörd om människorna; ty av
        sig själv visste han vad i människan var.

003:001 Men bland fariséerna var en man som hette Nikodemus, en av
        judarnas rådsherrar.
003:002 Denne kom till Jesus om natten och sade till honom: »Rabbi, vi
        veta att det är från Gud du har kommit såsom lärare; ty ingen
        kan göra sådana tecken som du gör, om icke Gud är med honom.»
003:003 Jesus svarade och sade till honom: »Sannerligen, sannerligen
        säger jag dig: Om en människa icke bliver född på nytt, så
        kan hon icke få se Guds rike.»
003:004 Nikodemus sade till honom: »Huru kan en människa födas, när hon
        är gammal? Icke kan hon väl åter gå in i sin moders liv och
        födas?»
003:005 Jesus svarade: »Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en
        människa icke bliver född av vatten och ande, så kan hon icke
        komma in i Guds rike.
003:006 Det som är fött av kött, det är kött; och det som är fött av
        Anden, det är ande.
003:007 Förundra dig icke över att jag sade dig att I måsten födas på
        nytt.
003:008 Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet
        icke varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var
        och en som är född av Anden.»
003:009 Nikodemus svarade och sade till honom: »Huru kan detta ske?»
003:010 Jesus svarade och sade till honom: »Är du Israels lärare och
        förstår icke detta?
003:011 Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Vad vi veta, det tala
        vi, och vad vi hava sett, det vittna vi om, men vårt vittnesbörd
        tagen I icke emot.
003:012 Tron i icke, när jag talar till eder om jordiska ting, huru
        skolen I då kunna tro, när jag talar till eder om himmelska
        ting?
003:013 Och likväl har ingen stigit upp till himmelen, utom den som steg
        ned från himmelen, Människosonen, som var i himmelen.
003:014 Och såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen
        bliva upphöjd,
003:015 så att var och en som tror skall i honom hava evigt liv.
003:016 Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det
        att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava
        evigt liv.
003:017 Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan
        för att världen skulle bliva frälst genom honom.
003:018 Den som tror på honom, han bliver icke dömd, men den som icke
        tror, han är redan dömd, eftersom han icke tror på Guds enfödde
        Sons namn.
003:019 Och detta är domen, att när ljuset hade kommit i världen,
        människorna dock älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras
        gärningar voro onda,
003:020 Ty var och en som gör vad ont är, han hatar ljuset och kommer
        icke till ljuset, på det att hans gärningar icke skola bliva
        blottade.
003:021 Men den som gör sanningen, han kommer till ljuset, för att det
        skall bliva uppenbart att hans gärningar äro gjorda i Gud.»

003:022 Därefter begav sig Jesus med sina lärjungar till den judiska
        landsbygden, och där vistades han med dem och döpte.
003:023 Men också Johannes döpte, i Enon, nära Salim, ty där fanns
        mycket vatten; och folket kom dit och lät döpa sig.
003:024 Johannes hade nämligen ännu icke blivit kastad i fängelse.
003:025 Då uppstod mellan Johannes' lärjungar och en jude en tvist om
        reningen.
003:026 Och de kommo till Johannes och sade till honom: »Rabbi, se, den
        som var hos dig på andra sidan Jordan, den som du har vittnat
        om, han döper, och alla komma till honom.»
003:027 Johannes svarade och sade: »En människa kan intet taga, om det
        icke bliver henne givet från himmelen.»
003:028 I kunnen själva giva mig det vittnesbördet att jag sade: 'Icke
        är jag Messias; jag är allenast sänd framför honom.'
003:029 Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där
        och hör honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den
        glädjen är mig nu given i fullt mått.
003:030 Det är såsom sig bör att han växer till, och att jag
        förminskas.—
003:031 Den som kommer ovanifrån, han är över alla; den som är från
        jorden, han är av jorden, och av jorden talar han. Ja, den som
        kommer från himmelen, han är över alla,
003:032 och vad han har sett och hört, det vittnar han om; och likväl
        tager ingen emot hans vittnesbörd.
003:033 Men om någon tager emot hans vittnesbörd, så bekräftar han
        därmed att Gud är sannfärdig.
003:034 Ty den som Gud har sänt, han talar Guds ord; Gud giver nämligen
        icke Anden efter mått.
003:035 Fadern älskar Sonen, och allt har han givit i hans hand.
003:036 Den som tror på Sonen, han har evigt liv; men den som icke
        hörsammar Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede
        förbliver över honom.»

004:001 Men Herren fick nu veta att fariséerna hade hört hurusom Jesus vann flera lärjungar och döpte flera än Johannes; 004:002 dock var det icke Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar. 004:003 Då lämnade han Judeen och begav sig åter till Galileen. 004:004 Därvid måste han taga vägen genom Samarien. 004:005 Så kom han till en stad i Samarien som hette Sykar, nära det jordstycke som Jakob gav åt sin son Josef. 004:006 Och där var Jakobs brunn. Eftersom nu Jesus var trött av vandringen, satte han sig strax ned vid brunnen. Det var vid den sjätte timmen. 004:007 Då kom en samaritisk kvinna för att hämta vatten. Jesus sade till henne: »Giv mig att dricka.» 004:008 Hans lärjungar hade nämligen gått in i staden för att köpa mat. 004:009 Då sade den samaritiska kvinnan till honom: »Huru kan du, som är jude, bedja mig, som är en samaritisk kvinna, om något att dricka?» Judarna hava nämligen ingen umgängelse med samariterna. 004:010 Jesus svarade och sade till henne: »Förstode du Guds gåva, och vem den är som säger till dig: 'Giv mig att dricka', så skulle i stället du hava bett honom, och han skulle då hava givit dig levande vatten.» 004:011 Kvinnan sade till honom: »Herre, du har ju intet att hämta upp vatten med, och brunnen är djup. Varifrån får du då det friska vattnet?» 004:012 Icke är du väl förmer än vår fader Jakob, som gav oss brunnen och själv med sina barn och sin boskap drack ur den?» 004:013 Jesus svarade och sade till henne: »Var och en som dricker av detta vatten, han bliver törstig igen; 004:014 men den som dricker av det vatten som jag giver honom, han skall aldrig någonsin törsta, utan det vatten jag giver honom skall bliva i honom en källa vars vatten springer upp med evigt liv.» 004:015 Kvinnan sade till honom: »Herre, giv mig det vattnet, så att jag icke mer behöver törsta och komma hit för att hämta vatten.» 004:016 Han sade till henne: »Gå och hämta din man, och kom sedan tillbaka.» 004:017 Kvinnan svarade och sade: »Jag har ingen man.» Jesus sade till henne: »Du har rätt i vad du säger, att du icke har någon man.» 004:018 Ty fem män har du haft, och den du nu har är icke din man; däri sade du sant. 004:019 Då sade kvinnan till honom: »Herre, jag ser att du är en profet. 004:020 Våra fäder hava tillbett på detta berg, men I sägen att i Jerusalem den plats finnes, där man bör tillbedja.» 004:021 Jesus sade till henne: »Tro mig, kvinna: den tid kommer, då det varken är på detta berg eller i Jerusalem som I skolen tillbedja Fadern. 004:022 I tillbedjen vad I icke kännen, vi tillbedja vad vi känna—ty frälsningen kommer från judarna— 004:023 men den tid skall komma, ja, den är redan inne, då sanna tillbedjare skola tillbedja Fadern i ande och sanning; ty sådana tillbedjare vill Fadern hava. 004:024 Gud är ande, och de som tillbedja måste tillbedja i ande och sanning.» 004:025 Kvinnan sade till honom: »Jag vet att Messias skall komma, han som ock kallas Kristus; när han kommer, skall han förkunna oss allt.» 004:026 Jesus svarade henne: »Jag, som talar med dig, är den du nu nämnde.» 004:027 I detsamma kommo hans lärjungar; och de förundrade sig över att han talade med en kvinna. Dock frågade ingen vad han ville henne, eller varför han talade med henne. 004:028 Men kvinnan lät sin kruka stå och gick in i staden och sade till folket: 004:029 »Kommen och sen en man som har sagt mig allt vad jag har gjort. Månne icke han är Messias?» 004:030 Då gingo de ut ur staden och kommo till honom. 004:031 Under tiden bådo lärjungarna honom och sade: »Rabbi, tag och ät.» 004:032 Men han svarade dem: »Jag har mat att äta som I icke veten om.» 004:033 Då sade lärjungarna till varandra: »Kan väl någon hava burit mat till honom?» 004:034 Jesus sade till dem: »Min mat är att göra dens vilja, som har sänt mig, och att fullborda hans verk.» 004:035 I sägen ju att det ännu är fyra månader innan skördetiden kommer. Men se, jag säger eder: Lyften upp edra ögon, och sen på fälten, huru de hava vitnat till skörd. 004:036 Redan nu får den som skördar uppbära sin lön och samla in frukt till evigt liv; så kunna den som sår och den som skördar tillsammans glädja sig. 004:037 Ty här sannas det ordet, att en är den som sår och en annan den som skördar. 004:038 Jag har sänt eder att skörda, där I icke haven arbetat. Andra hava arbetat, och I haven fått gå in i deras arbete.»

004:039 Och många samariter från den staden kommo till tro på honom för
        kvinnans ords skull, då hon vittnade att han hade sagt henne
        allt vad hon hade gjort.
004:040 När sedan samariterna kommo till honom, både de honom att stanna
        kvar hos dem. Så stannade han där i två dagar.
004:041 Och långt flera kommo då till tro för hans egna ords skull.
004:042 Och de sade till kvinnan: »Nu är det icke mer för dina ords
        skull som vi tro, ty vi hava nu själva hört honom, och vi veta
        nu att han i sanning är världens Frälsare.»

004:043 Men efter de två dagarna gick han därifrån till Galileen.
004:044 Ty Jesus vittnade själv att en profet icke är aktad i sitt eget
        fädernesland.
004:045 När han nu kom till Galileen, togo galiléerna vänligt emot
        honom, eftersom de hade sett allt vad han hade gjort i Jerusalem
        vid högtiden. Också de hade nämligen varit där vid högtiden.
004:046 Så kom han åter till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet
        till vin. I Kapernaum fanns då en man i konungens tjänst,
        vilkens son låg sjuk.
004:047 När han nu hörde att Jesus hade kommit från Judeen till
        Galileen, begav han sig åstad till honom och bad att han skulle
        komma ned och bota hans son; ty denne låg för döden.
004:048 Då sade Jesus till honom: »Om I icke sen tecken och under, så
        tron I icke.»
004:049 Mannen sade till honom: »Herre, kom ned, förrän mitt barn dör.»
004:050 Jesus svarade honom: »Gå, din son får leva.» Då trodde mannen
        det ord som Jesus sade till honom, och gick.
004:051 Och medan han ännu var på vägen hem, mötte honom hans tjänare
        och sade: »Din son kommer att leva.»
004:052 Då frågade han dem vid vilken timme det hade blivit bättre med
        honom. De svarade honom: »I går vid den sjunde timmen lämnade
        febern honom.»
004:053 Då märkte fadern att det hade skett just den timme då Jesus sade
        till honom: »Din son får leva.» Och han kom till tro, så ock
        hela hans hus.
004:054 Detta var nu åter ett tecken, det andra i ordningen som Jesus
        gjorde, sedan han hade kommit från Judeen till Galileen.

005:001 Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus for upp till
        Jerusalem.
005:002 Vid Fårporten i Jerusalem ligger en damm, på hebreiska kallad
        Betesda, och invid den finnas fem pelargångar.
005:003 I dessa lågo många sjuka, blinda, halta, förtvinade.
005:004
005:005 Där fanns nu en man som hade varit sjuk i trettioåtta år.
005:006 Då Jesus fick se denne, där han låg, och fick veta att han redan
        lång tid hade varit sjuk, sade han till honom: »Vill du bliva
        frisk?»
005:007 Den sjuke svarade honom: »Herre, jag har ingen som hjälper mig
        ned i dammen, när vattnet har kommit i rörelse; och så stiger en
        annan ditned före mig, medan jag ännu är på väg.»
005:008 Jesus sade till honom: »Stå upp, tag din säng och gå.»
005:009 Och strax blev mannen frisk och tog sin säng och gick. Men det
        var sabbat den dagen.
005:010 Därför sade judarna till mannen som hade blivit botad: »Det är
        sabbat; det är icke lovligt för dig att bära sängen.»
005:011 Men han svarade dem: »Den som gjorde mig frisk, han sade till
        mig: 'Tag din säng och gå.'»
005:012 Då frågade de honom: »Vem var den mannen som sade till dig att
        du skulle taga sin säng och gå?»
005:013 Men mannen som hade blivit botad visste icke vem det var; ty
        Jesus hade dragit sig undan, eftersom mycket folk var där på
        platsen.—
005:014 Sedan träffade Jesus honom i helgedomen och sade till honom:
        »Se, du har blivit frisk; synda icke härefter, på det att icke
        något värre må vederfaras dig.»
005:015 Mannen gick då bort och omtalade för judarna, att det var Jesus
        som hade gjort honom frisk.
005:016 Därför förföljde nu judarna Jesus, eftersom han gjorde
        sådant på sabbaten.
005:017 Men han svarade dem: »Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar
        ock jag.»
005:018 Och därför stodo judarna ännu mer efter att döda honom, eftersom
        han icke allenast ville göra sabbaten om intet, utan ock kallade
        Gud sin Fader och gjorde sig själv lik Gud.

005:019 Då talade Jesus åter och sade till dem: »Sannerligen,
        sannerligen säger jag eder: Sonen kan icke göra något av sig
        själv, utan han gör allenast vad han ser Fadern göra; ty vad han
        gör, det gör likaledes ock Sonen.
005:020 Ty Fadern älskar Sonen och låter honom se allt vad han själv
        gör; och större gärningar, än dessa äro, skall han låta honom
        se, så att I skolen förundra eder.
005:021 Ty såsom Fadern uppväcker döda och gör dem levande, så gör ock
        Sonen levande vilka han vill.
005:022 Icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit
        åt Sonen,
005:023 för att alla skola ära Sonen såsom de ära Faderns. Den som icke
        ärar Sonen, han ärar icke heller Fadern, som har sänt honom.
005:024 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord
        och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer
        icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet.
005:025 Sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, jag, den är redan
        inne, så de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den
        skola bliva levande.
005:026 Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt
        Sonen att hava liv i sig själv.
005:027 Och han har givit honom makt att hålla dom, eftersom han är
        Människoson.
005:028 Förundren eder icke över detta. Ty den stund kommer, då alla som
        äro i gravarna skola höra hans röst
005:029 och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå
        till liv, och de som hava gjort vad ont är skola uppstå till
        dom.
005:030 Jag kan icke göra något av mig själv. Såsom jag hör, så dömer
        jag; och min dom är rättvis, ty jag söker icke min vilja, utan
        dens vilja, som har sänt mig.
005:031 Om jag själv vittnar om mig, så gäller icke mitt vittnesbörd.
005:032 Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans
        vittnesbörd om mig är sant.
005:033 I haven sänt bud till Johannes, och han har vittnat för
        sanningen,
005:034 Dock, det är icke av någon människa som jag tager emot
        vittnesbörd om mig; men jag säger detta, för att I skolen bliva
        frälsta.
005:035 Han var den brinnande, skinande lampan, och för en liten stund
        villen I fröjdas i dess ljus.
005:036 Men jag har ett vittnesbörd om mig, som är förmer än Johannes'
        vittnesbörd: de gärningar som Fadern har givit mig att
        fullborda, just de gärningar som jag gör, de vittna om mig, att
        Fadern har sänt mig.
005:037 Ja, Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig. Hans
        röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans
        gestalt,
005:038 och hans ord haven I icke låtit förbliva i eder. Ty den han har
        sänt, honom tron I icke.
005:039 I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt
        liv; och det är dessa som vittna om mig.
005:040 Men I viljen icke komma till mig för att få liv.
005:041 Jag tager icke emot pris av människor;
005:042 men jag känner eder och vet att I icke haven Guds kärlek i eder.
005:043 Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig;
        kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga.
005:044 Huru skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra och
        icke söken det pris som kommer från honom som allena är Gud?
005:045 Menen icke att det är jag som skall anklaga eder hos Fadern.
        Den som anklagar eder är Moses, han till vilken I sätten edert
        hopp.
005:046 Trodden I Moses, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han
        skrivit.
005:047 Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då kunna tro mina
        ord?»

006:001 Därefter for Jesus över Galileiska sjön, »Tiberias' sjö».
006:002 Och mycket folk följde efter honom, därför att de sågo de tecken
        som han gjorde med de sjuka.
006:003 Men Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina
        lärjungar.
006:004 Och påsken, judarnas högtid, var nära.
006:005 Då nu Jesus lyfte upp sina ögon och såg att mycket folk kom till
        honom, sade han till Filippus: »Varifrån skola vi köpa bröd, så
        att dessa få äta?»
006:006 Men detta sade han för att sätta honom på prov, ty själv visste
        han vad han skulle göra.
006:007 Filippus svarade honom: »Bröd för två hundra silverpenningar
        vore icke nog för att var och en skulle få ett litet stycke.»
006:008 Då sade till honom en annan av hans lärjungar, Andreas, Simon
        Petrus' broder:
006:009 »Här är en gosse som har fem kornbröd och två fiskar; men vad
        förslår det för så många?»
006:010 Jesus sade: »Låten folket lägga sig här.» Och på det stället var
        mycket gräs. Då lägrade sig männen där, och deras antal var vid
        pass fem tusen.
006:011 Därefter tog Jesus bröden och tackade Gud och delade ut åt dem
        som hade lagt sig ned där, likaledes ock av fiskarna, så mycket
        de ville hava.
006:012 Och när de voro mätta, sade han till sina lärjungar: »Samlen
        tillhopa de överblivna styckena, så att intet förfares.»
006:013 Då samlade de dem tillhopa och fyllde tolv korgar med stycken,
        som av de fem kornbröden hade blivit över efter dem som hade
        ätit.
006:014 Då nu människorna hade det tecken som han hade gjort, sade de:
        »Denne är förvisso Profeten som skulle komma i världen.»
006:015 När då Jesus märkte att de tänkte komma och med våld föra honom
        med sig och göra honom till konung, drog han sig åter undan till
        berget, helt allena.

006:016 Men när det blev afton, gingo hans lärjungar ned till sjön 006:017 och stego i en båt för att fara över sjön till Kapernaum. Det hade då redan blivit mörkt, och Jesus hade ännu icke kommit till dem; 006:018 och sjön gick hög, ty det blåste hårt. 006:019 När de så hade rott vid pass tjugufem eller trettio stadier, fingo de se Jesus komma gående på sjön och nalkas båten. Då blevo de förskräckta. 006:020 Men han sade till dem: »Det är jag; varen icke förskräckta.» 006:021 De ville då taga honom upp i båten; och strax var båten framme vid landet dit de foro.

006:022 Dagen därefter hände sig detta. Folket som stod kvar på andra sidan sjön hade lagt märke till att där icke fanns mer än en enda båt, och att Jesus icke hade stigit i den båten med sina lärjungar, utan att lärjungarna hade farit bort allena. 006:023 Andra båtar hade likväl kommit från Tiberias och lagt till nära det ställe där folket bespisades efter det att Herren hade uttalat tacksägelsen. 006:024 När alltså folket nu såg att Jesus icke var där, ej heller hans lärjungar, stego de själva i båtarna och foro till Kapernaum för att söka efter Jesus. 006:025 Och då de funno honom där på andra sidan sjön, frågade de honom: »Rabbi, när kom du hit?» 006:026 Jesus svarade dem och sade: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I söken mig icke därför att I haven sett tecken, utan därför att I fingen äta av bröden och bleven mätta. 006:027 Verken icke för att få den mat som förgås, utan för att få den mat som förbliver och har med sig evigt liv, den som Människosonen skall giva eder; ty honom har Fadern, Gud själv, låtit undfå sitt insegel.» 006:028 Då sade de till honom: »Vad skola vi göra för att utföra Guds gärningar?» 006:029 Jesus svarade och sade till dem: »Detta är Guds gärning, att I tron på den han har sänt.» 006:030 De sade till honom: »Vad för tecken gör du då? Låt oss se något tecken, så att vi kunna tro dig. Vilken gärning utför du? 006:031 Våra fäder fingo äta manna i öknen, såsom det är skrivet: 'Han gav dem bröd från himmelen att äta.'» 006:032 Då svarade Jesus dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Det är icke Moses som har givit eder brödet från himmelen, men det är min Fader som giver eder det rätta brödet från himmelen. 006:033 Ty Guds bröd är det bröd som kommer ned från himmelen och giver världen liv.» 006:034 Då sade de till honom: »Herre, giv oss alltid det brödet.» 006:035 Jesus svarade: »Jag är livets bröd. Den som kommer till mig, han skall aldrig hungra, och den som tror på mig, han skall aldrig törsta. 006:036 Men det är såsom jag har sagt eder: fastän I haven sett mig, tron I dock icke. 006:037 Allt vad min Fader giver mig, det kommer till mig; och den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen icke kasta ut. 006:038 Ty jag har kommit ned från himmelen, icke för att göra min vilja, utan för att göra dens vilja, som har sänt mig. 006:039 Och detta är dens vilja, som har sänt mig, att jag icke skall låta någon enda gå förlorad av dem som han har givit mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen. 006:040 Ja, detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom, han skall hava evigt liv, och att jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.» 006:041 Då knorrade judarna över honom, därför att han hade sagt: »Jag är det bröd som har kommit ned från himmelen.» 006:042 Och de sade: »Är denne icke Jesus, Josefs son, vilkens fader och moder vi känna? Huru kan han då säga: 'Jag har kommit ned från himmelen'?» 006:043 Jesus svarade och sade till dem: »Knorren icke eder emellan. 006:044 Ingen kan komma till mig, om icke Fadern, som har sänt mig, drager honom; och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. 006:045 Det är skrivet hos profeterna: 'De skola alla hava fått lärdom av Gud.' Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom, han kommer till mig. 006:046 Icke som om någon skulle hava sett Fadern, utom den som är från Gud; han har sett Fadern. 006:047 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror, han har evigt liv. 006:048 Jag är livets bröd. 006:049 Edra fäder åto manna i öknen, och de dogo. 006:050 Men med det bröd som kommer ned från himmelen är det så, att om någon äter därav, så skall han icke dö. 006:051 Jag är det levande brödet som har kommit ned från himmelen. Om någon äter av det brödet, så skall han leva till evig tid. Och det bröd som jag skall giva är mitt kött; och jag giver det, för att världen skall leva.» 006:052 Då tvistade judarna med varandra och sade: »Huru skulle denne kunna giva oss sitt kött att äta?» 006:053 Jesus sade då till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om I icke äten Människosonens kött och dricken hans blod, så haven I icke liv i eder. 006:054 Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. 006:055 Ty mitt kött är sannskyldig mat, och mitt blod är sannskyldig dryck. 006:056 Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förbliver i mig, och jag förbliver i honom. 006:057 Såsom Fadern, han som är den levande, har sänt mig, och såsom jag lever genom Fadern, så skall ock den som äter mig leva genom mig. 006:058 Så är det med det bröd som har kommit ned från himmelen. Det är icke såsom det fäderna fingo äta, vilka sedan dogo; den som äter detta bröd, han skall leva till evig tid.» 006:059 Detta sade han, när han undervisade i synagogan i Kapernaum. 006:060 Många av hans lärjungar, som hörde detta, sade då: »Detta är ett hårt tal; vem står ut med att höra på honom?» 006:061 Men Jesus visste inom sig att hans lärjungar knorrade över detta; och han sade till dem: »Är detta för eder en stötesten? 006:062 Vad skolen I då säga, om I fån se Människosonen uppstiga dit där han förut var?— 006:063 Det är anden som gör levande; köttet är till intet gagneligt. De ord som jag har talat till eder äro ande och äro liv. 006:064 Men bland eder finnas några som icke tro.» Jesus visste nämligen från begynnelsen vilka de voro som icke trodde, så ock vilken den var som skulle förråda honom. 006:065 Och han tillade: »Fördenskull har jag sagt eder att ingen kan komma till mig, om det icke bliver honom givet av Fadern.» 006:066 För detta tals skull drogo sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de icke längre vandrade med honom. 006:067 Då sade Jesus till de tolv: »Icke viljen väl också I gå bort?» 006:068 Simon Petrus svarade honom: »Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, 006:069 och vi tro och förstå att du är Guds helige.» 006:070 Jesus svarade dem: »Har icke jag själv utvalt eder, I tolv? Och likväl är en av eder en djävul.» 006:071 Detta sade han om Judas, Simon Iskariots son; ty det var denne som skulle förråda honom, och han var en av de tolv.

007:001 Därefter vandrade Jesus omkring i Galileen, ty i Judeen ville
        han icke vandra omkring, då nu judarna stodo efter att döda
        honom.
007:002 Men judarnas lövhyddohögtid var nu nära.
007:003 Då sade hans bröder till honom: »Begiv dig härifrån och gå till
        Judeen, så att också dina lärjungar få se de gärningar som du
        gör.
007:004 Ty ingen som vill vara känd bland människor utför sitt verk i
        hemlighet. Då du nu gör sådana gärningar, så träd öppet fram för
        världen.»
007:005 Det var nämligen så, att icke ens hans bröder trodde på honom.
007:006 Då sade Jesus till dem: »Min tid är ännu icke kommen, men för
        eder är tiden alltid läglig.
007:007 Världen kan icke hata eder, men mig hatar hon, eftersom jag
        vittnar om henne, att hennes gärningar äro onda.
007:008 Gån I upp till högtiden; jag är icke stadd på väg upp till denna
        högtid, ty min tid är ännu icke fullbordad.»
007:009 Detta sade han till dem och stannade så kvar i Galileen.
007:010 Men när hans bröder hade gått upp till högtiden, då gick också
        han ditupp, dock icke öppet, utan likasom i hemlighet.
007:011 Och judarna sökte efter honom under högtiden och sade: »Var är
        han?»
007:012 Och bland folket talades i tysthet mycket om honom. Somliga
        sade: »Han är en rättsinnig man», men andra sade: »Nej, han
        förvillar folket.»
007:013 Dock talade ingen öppet om honom, av fruktan för judarna.

007:014 Men när redan halva högtiden var förliden, gick Jesus upp i
        helgedomen och undervisade.
007:015 Då förundrade sig judarna och sade: »Varifrån har denne sin
        lärdom, han som icke har fått undervisning?»
007:016 Jesus svarade dem och sade: »Min lära är icke min, utan hans som
        har sänt mig.
007:017 Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå om denna lära
        är från Gud, eller om jag talar av mig själv.
007:018 Den som talar av sig själv, han söker sin egen ära; men den som
        söker dens ära, som har sänt honom, han är sannfärdig, och
        orättfärdighet finnes icke i honom.—
007:019 Har icke Moses givit eder lagen? Och likväl fullgör ingen av
        eder lagen. Varför stån I efter att döda mig?»
007:020 Folket svarade: »Du är besatt av en ond ande. Vem står efter
        att döda dig?»
007:021 Jesus svarade och sade till dem: »En gärning allenast gjorde
        jag, och alla förundren I eder över den.
007:022 Moses har givit eder omskärelsen—icke som om den vore ifrån
        Moses, ty den är ifrån fäderna—och så omskären I människor
        också på en sabbat.
007:023 Om nu en människa undfår omskärelsen på en sabbat, för att
        Moses' lag icke skall göras om intet, huru kunnen I då vredgas
        på mig, därför att jag på en sabbat gjorde en människa hel och
        frisk?
007:024 Dömen icke efter skenet, utan dömen en rätt dom.»

007:025 Då sade några av folket i Jerusalem: »Är det icke denne som de
        stå efter att döda?
007:026 Och ändå får han tala fritt, utan att de säga något till
        honom. Hava då rådsherrarna verkligen blivit förvissade om att
        denne är Messias?
007:027 Dock, denne känna vi, och vi veta varifrån han är; men när
        Messias kommer, känner ingen varifrån han är.»
007:028 Då sade Jesus med hög röst, där han undervisade i helgedomen:
        »Javäl, I kännen mig, och I veten varifrån jag är. Likväl har
        jag icke kommit av mig själv, men han som har sänt mig är en som
        verkligen har myndighet att sända, han som I icke kännen.
007:029 Men jag känner honom, ty från honom är jag kommen, och han har
        sänt mig.»
007:030 Då ville de gripa honom; dock kom ingen med sin hand vid honom,
        ty hans stund var ännu icke kommen.
007:031 Men många av folket trodde på honom, och de sade: »Icke skall
        väl Messias, när han kommer, göra flera tecken än denne har
        gjort?»

007:032 Sådant fingo fariséerna höra folket i tysthet tala om honom. Då
        sände översteprästerna och fariséerna ut rättstjänare för att
        gripa honom.
007:033 Men Jesus sade: »Ännu en liten tid är jag hos eder; sedan går
        jag bort till honom som har sänt mig.
007:034 I skolen då söka efter mig, men I skolen icke finna mig, och där
        jag är, dit kunnen I icke komma.»
007:035 Då sade judarna till varandra: »Vart tänker denne gå, eftersom
        vi icke skola kunna finna honom? Månne han tänker gå till dem
        som bo kringspridda bland grekerna? Tänker han då undervisa
        grekerna?
007:036 Vad betyder det ord som han sade: 'I skolen söka efter mig, men
        I skolen icke finna mig, och där jag är, dit kunnen I icke
        komma'?»

007:037 På den sista dagen i högtiden, som ock var den förnämsta, stod
        Jesus där och ropade och sade: »Om någon törstar, så komme han
        till mig och dricke.
007:038 Den som tror på mig, av hans innersta skola strömmar av levande
        vatten flyta fram, såsom skriften säger.»
007:039 Detta sade han om Anden, vilken de som trodde på honom skulle
        undfå; ty ande var då ännu icke given, eftersom Jesus ännu icke
        hade blivit förhärligad.
007:040 Några av folket, som hörde dessa ord, sade då: »Denne är
        förvisso Profeten.»
007:041 Andra sade: »Han är Messias.» Andra åter sade: »Icke kommer väl
        Messias från Galileen?
007:042 Säger icke skriften att Messias skall komma av Davids säd och
        från den lilla staden Betlehem, där David bodde?
007:043 Så uppstodo för hans skull stridiga meningar bland folket,
007:044 och somliga av dem ville gripa honom; dock kom ingen med sin
        hand vid honom.

007:045 När sedan rättstjänarna kommo tillbaka till översteprästerna och
        fariséerna, frågade dessa dem: »Varför haven I icke fört honom
        hit?»
007:046 Tjänarna svarade: »Aldrig har någon människa talat, som den
        mannen talar.»
007:047 Då svarade fariséerna dem: »Haven nu också I blivit förvillade?
007:048 Har då någon av rådsherrarna trott på honom? Eller någon av
        fariséerna?
007:049 Nej; men detta folk, som icke känner lagen, det är förbannat.
007:050 Då sade Nikodemus till dem, han som förut hade besökt honom,
        och som själv var en av dem:
007:051 »Icke dömer väl vår lag någon, utan att man först har förhört
        honom och utrönt vad han förehar?»
007:052 De svarade och sade till honom: »Kanske också du är från
        Galileen? Rannsaka, så skall du finna att ingen profet kommer
        från Galileen.»

008:002 Men i dagbräckningen kom han åter till helgedomen.
008:003 Då förde översteprästerna och fariséerna dit en kvinna som hade
        blivit beträdd med äktenskapsbrott; och när de hade lett henne
        fram,
008:004 sade de till honom: »Mästare, denna kvinna har på bar gärning
        blivit beträdd med äktenskapsbrott.
008:005 Nu bjuder Moses i lagen att sådana skola stenas. Vad säger då
        du?»
008:006 Detta sade de för att snärja honom, på det att de skulle få
        något att anklaga honom för. Då böjde Jesus sig ned och skrev
        med fingret på jorden.
008:007 Men när de stodo fast vid sin fråga, reste han sig upp och sade
        till dem: »Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen
        på henne.»
008:008 Sedan böjde han sig åter ned och skrev på jorden.
008:009 När de hörde detta, gingo de ut, den ene efter den andre,
        först de äldsta, och Jesus blev lämnad allena med kvinnan, som
        stod där kvar.
008:010 Då såg Jesus upp och sade till kvinnan: »Var äro de andra? Har
        ingen dömt dig?»
008:011 Hon svarade: »Herre, ingen.» Då sade han till henne: »Icke
        heller jag dömer dig. Gå, och synda icke härefter.»

008:012 Åter talade Jesus till dem och sade: »Jag är världens ljus; den
        som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret, utan
        skall hava livets ljus.»
008:013 Då sade fariséerna till honom: »Du vittnar om dig själv; ditt
        vittnesbörd gäller icke.»
008:014 Jesus svarade och sade till dem: »Om jag än vittnar om mig
        själv, så gäller dock mitt vittnesbörd, ty jag vet varifrån jag
        har kommit, och vart jag går; men I veten icke varifrån jag
        kommer, eller vart jag går.
008:015 I dömen efter köttet; jag dömer ingen.
008:016 Och om jag än dömer, så är min dom en rätt dom, ty jag är därvid
        icke ensam, utan med mig är han som har sänt mig.
008:017 I eder lag är ju ock skrivet att vad två människor vittna, det
        gäller såsom sant.
008:018 Här är nu jag som vittnar om mig; om mig vittnar också Fadern,
        som har sänt mig.
008:019 Då sade de till honom: »Var är då din Fader?» Jesus svarade: »I
        kännen varken mig eller min Fader. Om I känden mig, så känden I
        ock min Fader.»
008:020 Det var på det ställe där offerkistorna stodo som han talade
        dessa ord, medan han undervisade i helgedomen; men ingen bar
        hand på honom, ty hans stund var ännu icke kommen.

008:021 Åter sade han till dem: »Jag går bort, och I skolen då söka
        efter mig; men I skolen dö i eder synd. Dig jag går, dit kunnen
        I icke komma.»
008:022 Då sade judarna: »Icke vill han väl dräpa sig själv, eftersom
        han säger: 'Dit jag går, dit kunnen I icke komma'?»
008:023 Men han svarade dem: »I ären härnedifrån, jag är ovanifrån; I
        ären av denna världen, jag är icke av denna världen.
008:024 Därför sade jag till eder att I skullen dö i edra synder; ty om
        I icke tron att jag är den jag är, så skolen I dö i edra
        synder.»
008:025 Då frågade de honom: »Vem är du då?» Jesus svarade dem: »Det som
        jag redan från begynnelsen har uttalat för eder.
008:026 Mycket har jag ännu att tala och att döma i fråga om eder. Men
        han som har sänt mig är sannfärdig, och vad jag har hört av
        honom, det talar jag ut inför världen.»
008:027 Men de förstodo icke att det var om Fadern som han talade till
        dem.

008:028 Då sade Jesus: »När I haven upphöjt Människosonen, då skolen I första att jag är den jag är, och att jag icke gör något av mig själv, utan talar detta såsom Fadern har lärt mig. 008:029 Och han som har sänt mig är med mig; han har icke lämnat mig allena, eftersom jag alltid gör vad honom behagar.» 008:030 När han talade detta, kommo många till tro på honom. 008:031 Då sade Jesus till de judar som hade satt tro till honom: »Om I förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar; 008:032 Och I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria.» 008:033 De svarade honom: »Vi äro Abrahams säd och hava aldrig varit trälar under någon. Huru kan du då säga: 'I skolen bliva fria'?» 008:034 Jesus svarade dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Var och en som gör synd, han är syndens träl. 008:035 Men trälen får icke förbliva i huset för alltid; sonen får förbliva där för alltid. 008:036 Om nu Sonen gör eder fria, så bliven i verkligen fria. 008:037 Jag vet att I ären Abrahams säd; men I stån efter att döda mig, eftersom mitt ord icke får någon ingång i eder. 008:038 Jag talar vad jag har sett hos min Fader; så gören ock I vad I haven hört av eder fader.» 008:039 De svarade och sade till honom: »Vår fader är ju Abraham.» Jesus svarade till dem: »Ären I Abrahams barn, så gören ock Abrahams gärningar. 008:040 Men nu stån I efter att döda mig, en man som har sagt eder sanningen, såsom jag har hört den av Gud. Så handlade icke Abraham. 008:041 Nej, I gören eder faders gärningar.» De sade till honom: »Vi äro icke födda i äktenskapsbrott. Vi hava Gud till fader och ingen annan.» 008:042 Jesus svarade dem: »Vore Gud eder fader, så älskaden I ju mig, ty från Gud har jag utgått, och från honom är jag kommen. Ja, jag har icke kommit av mig själv, utan det är han som har sänt mig. 008:043 Varför fatten I då icke vad jag talar? Jo, därför att I icke 'stån ut med' att höra på mitt ord. 008:044 I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär till, det viljen i göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader. 008:045 Men mig tron I icke, just därför att jag talar sanning. 008:046 Vilken av eder kan överbevisa mig om någon synd? Om jag alltså talar sanning, varför tron I mig då icke? 008:047 Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord; och det är därför att I icke ären av Gud som I icke lyssnen därtill. 008:048 Judarna svarade och sade till honom: »Hava vi icke rätt, då vi säga att du är en samarit och är besatt av en ond ande?» 008:049 Jesus svarade: »Jag är icke besatt av någon ond ande; fastmer hedrar jag min Fader. I åter skymfen mig. 008:050 Men jag söker icke min egen ära; en finnes dock som söker den och som dömer. 008:051 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin se döden.» 008:052 Judarna sade till honom: »Nu förstå vi att du är besatt av en ond ande. Abraham har dött, så ock profeterna, och likväl säger du: 'Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin smaka döden.' 008:053 Icke är väl du förmer än vår Fader Abraham? Och han har ju dött. Profeterna hava också dött. Till vem gör du då dig själv?» 008:054 Jesus svarade: »Om jag själv ville skaffa mig ära, så vore min ära intet; men det är min Fader som förlänar mig ära, han som I säger vara eder Gud. 008:055 Dock, I haven icke lärt känna honom, men jag känner honom; och om jag sade att jag icke kände honom, så bleve jag en lögnare likasom I; men jag känner honom och håller hans ord. 008:056 Abraham, eder fader, fröjdade sig över att han skulle få se min dag. Han fick se den och blev glad.» 008:057 Då sade judarna till honom: »Femtio år gammal är du icke ännu, och Abraham har du sett!» 008:058 Jesus sade till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Förrän Abraham blev till, är jag.» 008:059 Då togo de upp stenar för att kasta på honom. Men Jesus gömde sig undan och gick sedan ut ur helgedomen.

009:001 När han nu gick vägen fram, fick han se en man som var född blind. 009:002 Då frågade hans lärjungar honom och sade: »Rabbi, vilken har syndat, denne eller hans föräldrar, så att han har blivit född blind?» 009:003 Jesus svarade: »Det är varken denne som har syndat eller hans föräldrar, utan så har skett, för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. 009:004 Medan dagen varar, måste vi göra dens gärningar, som har sänt mig; natten kommer, då ingen kan verka. 009:005 Så länge jag är i världen, är jag världens ljus.» 009:006 När han hade sagt detta, spottade han på jorden och gjorde en deg av spotten och lade degen på mannens ögon 009:007 och sade till honom: »Gå bort och två dig i dammen Siloam» (det betyder utsänd). Mannen gick då dit och tvådde sig; och när han kom igen, kunde han se. 009:008 Då sade grannarna och andra som förut hade sett honom såsom tiggare: »Är detta icke den man som att och tiggde?» 009:009 Somliga svarade: »Det är han.» Andra sade: »Nej, men han är lik honom.» Själv sade han: »Jag är den mannen.» 009:010 Och de frågade honom: »Huru blevo då dina ögon öppnade?» 009:011 Han svarade: »Den man som heter Jesus gjorde en deg och smorde därmed mina ögon och sade till mig: 'Gå bort till Siloam och två dig.' Jag gick då dit och tvådde mig, och så fick jag min syn.» 009:012 De frågade honom: »Var är den mannen?» Han svarade: »Det vet jag icke.» 009:013 Då förde de honom, mannen som förut hade varit blind, bort till fariséerna. 009:014 Och det var sabbat den dag då Jesus gjorde degen och öppnade hans ögon. 009:015 När nu jämväl fariséerna i sin ordning frågade honom huru han hade fått sin syn, svarade han dem: »Han lade en deg på mina ögon, och jag fick två mig, och nu kan jag se.» 009:016 Då sade några av fariséerna: »Den mannen är icke från Gud, eftersom han icke håller sabbaten.» Andra sade: »Huru skulle någon som är en syndare kunna göra sådana tecken?» Så funnos bland dem stridiga meningar. 009:017 Då frågade de åter den blinde: »Vad säger du själv om honom, då det ju var dina ögon han öppnade?» Han svarade: »En profet är han.» 009:018 Men judarna trodde icke att han hade varit blind och fått sin syn, förrän de hade kallat till sig mannen föräldrar, hans som hade fått sin syn. 009:019 Dem frågade de och sade: »Är detta eder son, den som I sägen vara född blind? Huru kommer det då till, att han nu kan se?» 009:020 Då svarade han föräldrar och sade: »Att denne är vår son, och att han föddes blind, det veta vi. 009:021 Men huru han nu kan se, det veta vi icke, ej heller veta vi vem som har öppnat hans ögon. Frågen honom själv; han är gammal nog, han må själv tala för sig.» 009:022 Detta sade hans föräldrar, därför att de fruktade judarna; ty judarna hade redan kommit överens om att den som bekände Jesus vara Messias, han skulle utstötas ur synagogan. 009:023 Därför var det som hans föräldrar sade: »Han är gammal nog; frågen honom själv.» 009:024 Då kallade de för andra gången till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: »Säg nu sanningen, Gud till pris. Vi veta att denne man är en syndare.» 009:025 Han svarade: »Om han är en syndare vet jag icke; ett vet jag: att jag, som var blind, nu kan se.» 009:026 Då frågade de honom: »Vad gjorde han med dig? På vad sätt öppnade han dina ögon?» 009:027 Han svarade dem: »Jag har ju redan sagt eder det, men I hörden icke på mig. Varför viljen I då åter höra det? Kanske viljen också I bliva hans lärjungar?» 009:028 Då bannade de honom och sade: »Du är själv hans lärjunge; vi äro Moses' lärjungar. 009:029 Till Moses har Gud talat, det veta vi; men varifrån denne är, det veta vi icke.» 009:030 Mannen svarade och sade till dem: »Ja, däri ligger det förunderliga, att I icke veten varifrån han är, och ändå har han öppnat mina ögon. 009:031 Vi veta ju att Gud icke hör syndare, men också att om någon är gudfruktig och gör hans vilja, då hör han honom. 009:032 Aldrig förut har man hört att någon har öppnat ögonen på en som föddes blind. 009:033 Vore denne icke från Gud, så kunde han intet göra.» 009:034 De svarade och sade till honom: »Du är hel och hållen född i synd, och du vill undervisa oss!» Och så drevo de ut honom. 009:035 Jesus fick sedan höra att de hade drivit ut honom, och när han så träffade honom, sade han: »Tror du på Människosonen?» 009:036 Han svarade och sade: »Herre, vem är han då? Säg mig det, så att jag kan tro på honom.» 009:037 Jesus sade till honom: »Du har sett honom; det är han som talar med dig.» 009:038 Då sade han: »Herre, jag tror.» Och han föll ned för honom. 009:039 Och Jesus sade: »Till en dom har jag kommit hit i världen, för att de som icke se skola varda seende, och för att de som se skola varda blinda.» 009:040 När några fariséer som voro i hans närhet hörde detta, sade de till honom: »Äro då kanske också vi blinda?» 009:041 Jesus svarade dem: »Voren I blinda, så haden I icke synd. Men nu sägen I: 'Vi se', därför står eder synd kvar.»

010:001 »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som icke går in i
        fårahuset genom dörren, utan stiger in någon annan väg, han är
        en tjuv och en rövare.
010:002 Men den som går in genom dörren, han är fårens herde.
010:003 För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssna till hans röst,
        och han kallar sina får vid namn och för dem ut.
010:004 Och när han har släppt ut alla sina får, går han framför dem,
        och fåren följa honom, ty de känna hans röst.
010:005 Men en främmande följa de alls icke, utan fly bort ifrån honom,
        ty de känna icke de främmandes röst.»
010:006 Så talade Jesus till dem i förtäckta ord; men de förstodo icke
        vad det var som han talade till dem.
010:007 Åter sade Jesus till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag
        eder: Jag är dörren in till fåren.
010:008 Alla de som hava kommit före mig äro tjuvar och rövare, men
        fåren hava icke lyssnat till dem.
010:009 Jag är dörren; den som går in genom mig, han skall bliva frälst,
        och han skall få gå ut och in och skall finna bete.
010:010 Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och
        förgöra. Jag har kommit, för att de skola hava liv och hava över
        nog.
010:011 Jag är den gode herden. En god herde giver sitt liv för fåren.
010:012 Men den som är lejd och icke är herden själv, när han, den som
        fåren icke tillhöra, ser ulven komma, då övergiver han fåren och
        flyr, och ulven rövar bort dem och förskingrar dem.
010:013 Han är ju lejd och frågar icke efter fåren.
010:014 Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får
        känna mig,
010:015 såsom Fadern känner mig, och såsom jag känner Fadern; och jag
        giver mitt liv för fåren.
010:016 Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också
        dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min
        röst. Så skall det bliva en hjord och en herde.
010:017 Därför älskar Fadern mig, att jag giver mitt liv—för att
        sedan taga igen det.
010:018 Ingen tager det ifrån mig, utan jag giver det av fri vilja. Jag
        har makt att giva det, och jag har makt att taga igen det. Det
        budet har jag fått av min Fader.»
010:019 För dessa ords skull uppstodo åter stridiga meningar bland
        judarna.
010:020 Många av dem sade: »Han är besatt av en ond ande och är från
        sina sinnen. Varför hören I på honom?»
010:021 Andra åter sade: »Sådana ord talar icke den som är besatt. Icke
        kan väl en ond ande öppna blindas ögon?»

010:022 Därefter inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem. Det var nu vinter, 010:023 och Jesus gick fram och åter i Salomos pelargång i helgedomen. 010:024 Då samlade sig judarna omkring honom och sade till honom: »Huru länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg oss det öppet.» 010:025 Jesus svarade dem: »Jag har sagt eder det, men I tron mig icke. De gärningar som jag gör i min Faders namn, de vittna om mig. 010:026 Men I tron mig icke, ty I ären icke av mina får. 010:027 Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig. 010:028 Och jag giver dem evigt liv, och de skola aldrig någonsin förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand. 010:029 Min Fader, som har givit mig dem, är större än alla, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. 010:030 Jag och Fadern äro ett.»

010:031 Då togo judarna åter upp stenar för att stena honom.
010:032 Men Jesus sade till dem: »Många goda gärningar, som komma från
        min Fader, har jag låtit eder se. För vilken av dessa gärningar
        är det som I viljen stena mig?»
010:033 Judarna svarade honom: »Det är icke för någon god gärnings skull
        som vi vilja stena dig, utan därför att du hädar och gör dig
        själv till Gud, du som är en människa.»
010:034 Jesus svarade dem: »Det är ju så skrivet i eder lag: 'Jag har
        sagt att I ären gudar'.
010:035 Om han nu har kallat för gudar dem som Guds ord kom till—och
        skriften kan ju icke bliva om intet—
010:036 huru kunnen då I, på den grund att jag har sagt mig vara Guds
        Son, anklaga mig för hädelse, mig som Fadern har helgat och sänt
        i världen?
010:037 Gör jag icke min Faders gärningar, så tron mig icke.
010:038 Men gör jag dem, så tron gärningarna, om I än icke tron mig; då
        skolen I fatta och förstå att Fadern är i mig, och att jag är i
        Fadern.»
010:039 Då ville de åter gripa honom, men han gick sin väg, undan deras
        händer.
010:040 Sedan begav han sig åter bort till det ställe på andra sidan
        Jordan, där Johannes först hade döpt, och stannade kvar där.
010:041 Och många kommo till honom. Och de sade: »Väl gjorde Johannes
        intet tecken, men allt vad Johannes sade om denne var sant.»
010:042 Och många kommo där till tro på honom.

011:001 Och en man vid namn Lasarus låg sjuk; han var från Betania, den by där Maria och hennes syster Marta bodde. 011:002 Det var den Maria som smorde Herren med smörjelse och torkade hans fötter med sitt hår. Och nu låg hennes broder Lasarus sjuk. 011:003 Då sände systrarna bud till Jesus och läto säga: »Herre, se, han som du har så kär ligger sjuk.» 011:004 När Jesus hörde detta, sade han: »Den sjukdomen är icke till döds, utan till Guds förhärligande, så att Guds Son genom den bliver förhärligad.» 011:005 Och Jesus hade Marta och hennes syster och Lasarus kära. 011:006 När han nu hörde att denne låg sjuk, stannade han först två dagar där han var; 011:007 men därefter sade han till lärjungarna: »Låt oss gå tillbaka till Judeen.» 011:008 Lärjungarna sade till honom: »Rabbi, nyligen ville judarna stena dig, och åter går du dit?» 011:009 Jesus svarade: »Dagen har ju tolv timmar; den som vandrar om dagen, han stöter sig icke, ty han ser då denna världens ljus. 011:010 Men den som vandrar om natten, han stöter sig, ty han har då intet som lyser honom.» 011:011 Sedan han hade talat detta, sade han ytterligare till dem: »Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka upp honom ur sömnen.» 011:012 Då sade hans lärjungar till honom: »Herre, sover han, så bliver han frisk igen.» 011:013 Men Jesus hade talat om hans död; de åter menade att han talade om vanlig sömn. 011:014 Då sade Jesus öppet till dem: »Lasarus är död. 011:015 Och för eder skull, för att I skolen tro, gläder jag mig över att jag icke var där. Men låt oss nu gå till honom.» 011:016 Då sade Tomas, som kallades Didymus, till de andra lärjungarna: »Låt oss gå med, för att vi må dö med honom.» 011:017 När så Jesus kom dit, fann han att den döde redan hade legat fyra dagar i graven. 011:018 Nu låg Betania nära Jerusalem, vid pass femton stadier därifrån, 011:019 och många judar hade kommit till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras broder. 011:020 Då nu Maria fick höra att Jesus kom, gick hon honom till mötes; men Maria satt kvar hemma. 011:021 Och Marta sade till Jesus: »Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död. 011:022 Men jag vet ändå att allt vad du beder Gud om, det skall Gud giva dig.» 011:023 Jesus sade till henne: »Din broder skall stå upp igen.» 011:024 Marta svarade honom: »Jag vet att han skall stå upp, vid uppståndelsen på den yttersta dagen.» 011:025 Jesus svarade till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör; 011:026 och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?» 011:027 Hon svarade honom: »Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen.» 011:028 När hon hade sagt detta, gick hon bort och kallade på Maria, sin syster, och sade hemligen till henne: »Mästaren är här och kallar dig till sig.» 011:029 När hon hörde detta, stod hon strax upp och gick åstad till honom. 011:030 Men Jesus hade ännu icke kommit in i byn, utan var kvar på det ställe där Marta hade mött honom. 011:031 Då nu de judar, som voro inne i huset hos Maria för att trösta henne, sågo att hon så hastigt stod upp och gick ut, följde de henne, i tanke att hon gick till graven för att gråta där. 011:032 När så Maria kom till det ställe där Jesus var och fick se honom, föll hon ned för hans fötter och sade till honom: »Herre, hade du varit där, så vore min broder icke död.» 011:033 Då nu Jesus såg henne gråta och såg jämväl att de judar, som hade kommit med henne, gräto, upptändes han i sin ande och blev upprörd 011:034 och frågade: »Var haven I lagt honom?» De svarade honom: »Herre, kom och se.» Och Jesus grät. 011:035 Då sade judarna: »Se huru kär han hade honom!» 011:036 Men somliga av dem sade: 011:037 »Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, ock hava så gjort att denne icke hade dött?» 011:038 Då upptändes Jesus åter i sitt innersta och gick bort till graven. Den var urholkad i berget, och en sten låg framför ingången. 011:039 Jesus sade: »Tagen bort stenen.» Då sade den dödes syster Marta till honom: »Herre, han luktar redan, ty han har varit död i fyra dygn.» 011:040 Jesus svarade henne: »Sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?» 011:041 Då togo de bort stenen. Och Jesus lyfte upp sina ögon och sade: »Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. 011:042 Jag visste ju förut att du alltid hör mig; men för folkets skull, som står här omkring, säger jag detta, för att de skola tro att det är du som har sänt mig.» 011:043 När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: »Lasarus, kom ut.» 011:044 Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk. Jesus sade till dem: »Lösen honom, och låten honom gå.»

011:045 Många judar, som hade kommit till Maria och hade sett vad Jesus
        hade gjort, trodde då på honom.
011:046 Men några av dem gingo bort till fariséerna och omtalade för dem
        vad Jesus hade gjort.
011:047 Då sammankallade översteprästerna och fariséerna en
        rådsförsamling och sade: »Vad skola vi taga oss till? Denne man
        gör ju många tecken.
011:048 Om vi skola låta honom så fortfara, skola alla tro på honom, och
        romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk.»
011:049 Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst för det året, sade
        till dem: »I förstån intet,
011:050 och I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder att en
        man dör för folket, än att hela folket förgås.»
011:051 Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk
        ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus
        skulle dö för folket.
011:052 Ja, icke allenast »för folket»; han skulle dö också för att
        samla och förena Guds förskingrade barn.
011:053 Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom.

011:054 Så vandrade då Jesus icke längre öppet bland judarna, utan drog
        sig undan till en stad som hette Efraim, på landsbygden, i
        närheten av öknen; där stannade han kvar med sina lärjungar.
011:055 Men judarnas påsk var nära, och många begåvo sig då, före
        påsken, från landsbygden upp till Jerusalem för att helga sig.
011:056 Och de sökte efter Jesus och sade till varandra, där de stodo i
        helgedom: »Vad menen I? Skall han då alls icke komma till
        högtiden?»
011:057 Och översteprästerna och fariséerna hade utfärdat påbud om att
        den som finge veta var han fanns skulle giva det till känna, för
        att de måtte kunna gripa honom.

012:001 Sex dagar före påsk kom nu Jesus till Betania, där Lasarus
        bodde, han som av Jesus hade blivit uppväckt från de döda.
012:002 Där gjorde man då för honom ett gästabud, och Marta betjänade
        dem, men Lasarus var en av dem som lågo till bords jämte honom.
012:003 Då tog Maria ett skålpund smörjelse av dyrbar äkta nardus och
        smorde därmed Jesu fötter; sedan torkade hon hans fötter med
        sitt hår. Och huset uppfylldes med vällukt av smörjelsen.
012:004 Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda
        honom, sade då:
012:005 »Varför sålde man icke hellre denna smörjelse för tre hundra
        silverpenningar och gav dessa åt de fattiga?»
012:006 Detta sade han, icke därför, att han frågade efter de fattiga,
        utan därför, att han var en tjuv och plägade taga vad som lades
        i penningpungen, vilken han hade om hand.
012:007 Men Jesus sade: »Låt henne vara; må hon få fullgöra detta för
        min begravningsdag.
012:008 De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke
        alltid.»
012:009 Nu hade det blivit känt för den stora hopen av judarna att Jesus
        var där, och de kommo dit, icke allenast för hans skull, utan
        ock för att se Lasarus, som han hade uppväckt från de döda.
012:010 Då beslöto översteprästerna att döda också Lasarus.
012:011 Ty för hans skull gingo många judar bort och trodde på Jesus.

012:012 När dagen därefter det myckna folk som hade kommit till högtiden
        fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem,
012:013 togo de palmkvistar och gingo ut för att möta honom och ropade:
          »Hosianna!
          Välsignad vare han som kommer,
          i Herrens namn,
          han som är Israels konung.»
012:014 Och Jesus fick sig en åsnefåle och satte sig upp på den, såsom
        det är skrivet:
012:015 »Frukta icke, du dotter Sion.
          Se, din konung kommer,
          sittande på en åsninnas fåle.»
012:016 Detta förstodo hans lärjungar icke då strax, men när Jesus hade
        blivit förhärligad, då kommo de ihåg att detta var skrivet om
        honom, och att man hade gjort detta med honom.
012:017 Så gav nu folket honom sitt vittnesbörd, de som hade varit med
        honom, när han kallade Lasarus ut ur graven och uppväckte honom
        från de döda.
012:018 Därför kom också det övriga folket emot honom, eftersom de hörde
        att han hade gjort det tecknet.
012:019 Då sade fariséerna till varandra: »I sen att I alls intet kunnen
        uträtta; hela världen löper ju efter honom.»

012:020 Nu voro där ock några greker, av dem som plägade fara upp för
        att tillbedja under högtiden.
012:021 Dessa kommo till Filippus, som var från Betsaida i Galileen, och
        bådo honom och sade: »Herre, vi skulle vilja se Jesus.»
012:022 Filippus gick och sade detta till Andreas; Andreas och Filippus
        gingo och sade det till Jesus.
012:023 Jesus svarade dem och sade: »Stunden är kommen att Människosonen
        skall förhärligas.
012:024 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet
        faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men
        om det dör, så bär det mycken frukt.
012:025 Den som älskar sitt liv, han mister det, men den som hatar sitt
        liv i denna världen, han skall behålla det och skall hava evigt
        liv.
012:026 Om någon vill tjäna mig, så följe han mig; och där jag är, där
        skall också min tjänare få vara. Om någon tjänar mig, så skall
        min Fader ära honom.
012:027 Nu är min själ i ångest; vad skall jag väl säga? Fader, fräls
        mig undan denna stund. Dock, just därför har jag kommit till
        denna stund.
012:028 Fader, förhärliga ditt namn.» Då kom en röst från himmelen: »Jag
        har redan förhärligat det, och jag skall ytterligare förhärliga
        det.»
012:029 Folket, som stod där och hörde detta, sade då: »Det var ett
        tordön.» Andra sade: »Det var en ängel som talade med honom.»
012:030 Då svarade Jesus och sade: »Denna röst kom icke för min skull,
        utan för eder skull.»
012:031 Nu går en dom över denna världen, nu skall denna världens furste
        utkastas.
012:032 Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla
        till mig.»
012:033 Med dessa ord gav han till känna på vad sätt han skulle dö.
012:034 Då svarade folket honom: »Vi hava hört av lagen att Messias
        skall stanna kvar för alltid. Huru kan du då säga att
        Människosonen måste bliva upphöjd? Vad är väl detta för en
        Människoson?»
012:035 Jesus sade till dem: »Ännu en liten tid är ljuset ibland
        eder. Vandren medan I haven ljuset, på det att mörkret icke må
        få makt med eder; den som vandrar i mörkret, han vet ju icke var
        han går.
012:036 Tron på ljuset, medan I haven ljuset, så att I bliven ljusets
        barn.» Detta talade Jesus och gick sedan bort och dolde sig för
        dem.
012:037 Men fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de
        icke på honom.
012:038 Ty det ordet skulle fullbordas, som profeten Esaias säger:
          »Herre, vem trodde, vad som predikades för oss,
          och för vem var Herrens arm uppenbar?»
012:039 Alltså kunde de icke tro; Esaias säger ju ytterligare:
012:040 »Han har förblindat deras ögon
          och förstockat deras hjärtan,
          så att de icke kunna se med sina ögon
          eller förstå med sina hjärtan
          och omvända sig och bliva helade av mig.»
012:041 Detta kunde Esaias säga, eftersom han hade sett hans härlighet,
        när han talade med honom.—
012:042 Dock funnos jämväl bland rådsherrarna många som trodde på honom;
        men för fariséernas skulle ville de icke bekänna det, för att de
        icke skulle bliva utstötta ur synagogan.
012:043 Ty de skattade högre att bliva ärade av människor än att bliva
        ärade av Gud.

012:044 Men Jesus sade med hög röst: »Den som tror på mig, han tror icke
        på mig, utan på honom som har sänt mig.
012:045 Och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig.
012:046 Såsom ett ljus har jag kommit i världen, för att ingen av dem
        som tro på mig skall förbliva i mörkret.
012:047 Om någon hör mina ord, men icke håller dem, så dömer icke jag
        honom; ty jag har icke kommit för att döma världen, utan för att
        frälsa världen.
012:048 Den som förkastar mig och icke tager emot mina ord, han har dock
        en domare över sig; det ord som jag har talat, det skall döma
        honom på den yttersta dagen.
012:049 Ty jag har icke talat av mig själv, utan Fadern, som har sänt
        mig, han har bjudit mig vad jag skall säga, och vad jag skall
        tala.
012:050 Och jag vet att hans bud är evigt liv; därför, vad jag talar,
        det talar jag såsom Fadern har sagt mig.»

013:001 Före påskhögtiden hände sig detta. Jesus visste att stunden var
        kommen för honom att gå bort ifrån denna världen till Fadern;
        och såsom han allt hittills hade älskat sina egna här i världen,
        så gav han dem nu ett yttersta bevis på sin kärlek.
013:002 De höllo nu aftonmåltid, och djävulen hade redan ingivit Judas
        Iskariot, Simons son, i hjärtat att förråda Jesus.
013:003 Och Jesus visste att Fadern hade givit allt i hans händer, och
        att han hade gått ut från Gud och skulle gå till Gud.
013:004 Men han stod upp från måltiden och lade av sig överklädnaden och
        tog en linneduk och band den om sig.
013:005 Sedan slog han vatten i ett bäcken och begynte två lärjungarnas
        fötter och torkade dem med linneduken som han hade bundit om
        sig.
013:006 Så kom han till Simon Petrus. Denne sade då till honom: »Herre,
        skulle du två mina fötter?»
013:007 Jesus svarade och sade till honom: »Vad jag gör förstår du icke
        nu, men framdeles skall du fatta det.»
013:008 Petrus sade till honom: »Aldrig någonsin skall du två mina
        fötter!» Jesus svarade honom: »Om jag icke tvår dig, så har du
        ingen del med mig.»
013:009 Då sade Simon Petrus till honom: »Herre, icke allenast mina
        fötter, utan ock händer och huvud!»
013:010 Jesus svarade honom: »Den som är helt tvagen, han behöver
        allenast två fötterna; han är ju i övrigt hel och hållen ren. Så
        ären ock I rena—dock icke alla.»
013:011 Han visste nämligen vem det var som skulle förråda honom; därför
        sade han att de icke alla voro rena.

013:012 Sedan han nu hade tvagit deras fötter och tagit på sig
        överklädnaden och åter lagt sig ned vid bordet, sade han till
        dem:
          »Förstån I vad jag har gjort med eder?
013:013 I kallen mig 'Mästare' och 'Herre', och I säger rätt, ty jag är
        så.
013:014 Har nu jag, eder Herre och Mästare, tvagit edra fötter, så ären
        ock I pliktiga att två varandras fötter.
013:015 Jag har ju givit eder ett föredöme, för att I skolen göra såsom
        jag har gjort mot eder.
013:016 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Tjänaren är icke förmer
        än sin herre, ej heller sändebudet förmer än den som har sänt
        honom.
013:017 Då I veten detta, saliga ären I, om I ock gören det.
013:018 Jag talar icke om eder alla; jag vet vilka jag har utvalt. Men
        detta skriftens ord skulle ju fullbordas:
          'Den som åt mitt bröd,
          han lyfte mot mig sin häl.'
013:019 Redan nu, förrän det sker, säger jag eder det, för att I, när
        det har skett, skolen tro att jag är den jag är.
013:020 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tager emot den
        jag sänder, han tager emot mig; och den som tager emot mig, han
        tager emot honom som har sänt mig.»

013:021 När Jesus hade sagt detta, blev han upprörd i sin ande och
        betygade och sade: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: En
        av eder skall förråda mig.»
013:022 Då sågo lärjungarna på varandra och undrade vilken han talade
        om.
013:023 Nu var där bland lärjungarna en som låg till bords invid Jesu
        bröst, den lärjunge som Jesus älskade.
013:024 Åt denne gav då Simon Petrus ett tecken och sade till honom:
        »Säg vilken det är som han talar om.»
013:025 Han lutade sig då mot Jesu bröst och frågade honom: »Herre,
        vilken är det?»
013:026 Då svarade Jesus: »Det är den åt vilken jag räcker brödstycket
        som jag nu doppar.» Därvid doppade han brödstycket och räckte
        det åt Judas, Simon Iskariots son.
013:027 Då, när denne hade tagit emot brödstycket, for Satan in i
        honom. Och Jesus sade till honom: »Gör snart vad du gör.»
013:028 Men ingen av dem som lågo där till bords förstod varför han sade
        detta till honom.
013:029 Ty eftersom Judas hade penningpungen om hand, menade några att
        Jesus hade velat säga till honom: »Köp vad vi behöva till
        högtiden», eller ock att han hade tillsagt honom att giva något
        åt de fattiga.
013:030 Då han nu hade tagit emot brödstycket, gick han strax ut; och
        det var natt.

013:031 Och när han hade gått ut, sade Jesus:
          »Nu är Människosonen förhärligad,
          och Gud är förhärligad i honom.
013:032 Är nu Gud förhärligad i honom, så skall ock Gud förhärliga honom
        i sig själv, och han skall snart förhärliga honom.
013:033 Kära barn, allenast en liten tid är jag ännu hos eder; I skolen
        sedan söka efter mig, men det som jag sade till judarna: 'Dit
        jag går, dit kunnen I icke komma', detsamma säger jag nu ock
        till eder.
013:034 Ett nytt bud giver jag eder, att I skolen älska varandra; ja,
        såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra.
013:035 Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå att I
        ären mina lärjungar.»
013:036 Då frågade Simon Petrus honom: »Herre, vart går du?» Jesus
        svarade: »Dit jag går, dit kan du icke nu följa mig; men
        framdeles skall du följa mig.»
013:037 Petrus sade till honom: »Herre, varför kan jag icke följa dig
        nu? Mitt liv vill jag giva för dig.»
013:038 Jesus svarade: »Ditt liv vill du giva för mig? Sannerligen,
        sannerligen säger jag dig: Hanen skall icke gala, förrän du tre
        gånger har förnekat mig.»

014:001 »Edra hjärtan vare icke oroliga. Tron på Gud; tron ock på mig.
014:002 I min Faders hus äro många boningar; om så icke voro, skulle jag
        nu säga eder att jag går bort för att bereda eder rum.
014:003 Och om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall jag
        dock komma igen och taga eder till mig; ty jag vill att där jag
        är, där skolen I ock vara.
014:004 Och vägen som leder dit jag går, den veten I.»
014:005 Tomas sade till honom: »Herre, vi veta icke vart du går; huru
        kunna vi då veta vägen?»
014:006 Jesus svarade honom: »Jag är vägen och sanningen och livet;
        ingen kommer till Fadern utom genom mig.
014:007 Haden I känt mig, så haden I ock känt min Fader; nu kännen I
        honom och haven sett honom.»
014:008 Filippus sade till honom: »Herre, låt oss se Fadern, så hava vi
        nog.»
014:009 Jesus svarade honom: »Så lång tid har jag varit hos eder, och du
        har icke lärt känna mig, Filippus? Den som har sett mig, han har
        sett Fadern. Huru kan du då säga: 'Låt oss se Fadern'?
014:010 Tror du icke att jag är i Fadern, och att Fadern är i mig? De
        ord jag talar till eder talar jag icke av mig själv. Och
        gärningarna, dem gör Fadern, som bor i mig; de äro hans verk.
014:011 Tron mig; jag är i Fadern, och Fadern i mig. Varom icke, så
        tron för själva gärningarnas skull.
014:012 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig,
        han skall ock själv göra de gärningar som jag gör; och ännu
        större än dessa skall han göra. Ty jag går till Fadern,
014:013 och vadhelst I bedjen om i mitt namn, det skall jag göra, på det
        att Fadern må bliva förhärligad i Sonen.
014:014 Ja, om I bedjen om något i mitt namn, så skall jag göra det.

014:015 Älsken I mig, så hållen I mina bud,
014:016 och jag skall bedja Fadern, och han skall giva eder en annan
        Hjälpare, som för alltid skall vara hos eder:
014:017 sanningens Ande, som världen icke kan taga emot, ty hon ser
        honom icke och känner honom icke. Men I kännen honom, ty han bor
        hos eder och skall vara i eder.
014:018 Jag skall icke lämna eder faderlösa; jag skall komma till eder.
014:019 Ännu en liten tid, och världen ser mig icke mer, men I sen
        mig. Ty jag lever; I skolen ock leva.
014:020 På den dagen skolen I förstå att jag är i min Fader, och att I
        ären i mig, och att jag är i eder.
014:021 Den som har mina bud och håller dem, han är den som älskar mig;
        och den som älskar mig, han skall bliva älskad av min Fader, och
        jag skall älska honom och jag skall uppenbara mig för honom.»
014:022 Judas—icke han som kallades Iskariot—sade då till honom:
        »Herre, varav kommer det att du tänker uppenbara dig för oss,
        men icke för världen?»
014:023 Jesus svarade och sade till honom: »Om någon älskar mig, så
        håller han mitt ord; och min Fader skall älska honom, och vi
        skola komma till honom och taga vår boning hos honom.
014:024 Den som icke älskar mig, han håller icke mina ord; och likväl är
        det ord som I hören icke mitt, utan Faderns, som har sänt mig.
014:025 Detta har jag talat till eder, medan jag ännu är kvar hos eder.
014:026 Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt
        namn, han skall lära eder allt och påminna eder om allt vad jag
        har sagt eder.
014:027 Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder; icke
        giver jag eder den såsom världen giver. Edra hjärtan vare icke
        oroliga eller försagda.
014:028 I hörden att jag sade till eder: 'Jag går bort, men jag kommer
        åter till eder.' Om I älskaden mig, så skullen I ju glädjas
        över att jag går bort till Fadern, ty Fadern är större än jag.
014:029 Och nu har jag sagt eder det, förrän det sker, på det att I mån
        tro, när det har skett.
014:030 Härefter talar jag icke mycket med eder, ty denna världens
        furste kommer. I mig finnes intet som hör honom till;
014:031 men detta sker, för att världen skall förstå att jag älskar
        Fadern och gör såsom Fadern har bjudit mig. Stån upp, låt oss gå
        härifrån.»

015:001 »Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen.
015:002 Var gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort; och var
        och en som bär frukt, den rensar han, för att den skall bära mer
        frukt.
015:003 I ären redan nu rena, i kraft av det ord som jag har talat till
        eder.
015:004 Förbliven i mig, så förbliver ock jag i eder. Såsom grenen icke
        kan bära frukt av sig själv, utan allenast om den förbliver i
        vinträdet, så kunnen I det ej heller, om I icke förbliven i mig.
015:005 Jag är vinträdet, I ären grenarna. Om någon förbliver i mig, och
        jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutan kunnen I
        intet göra.
015:006 Om någon icke förbliver i mig, så kastas han ut såsom en
        avbruten gren och förtorkas; och man samlar tillhopa sådana
        grenar och kastar dem i elden, och de brännas upp.
015:007 Om I förbliven i mig, och mina ord förbliva i eder, så mån I
        bedja om vadhelst I viljen, och det skall vederfaras eder.
015:008 Därigenom bliver min Fader förhärligad, att i bären mycken frukt
        och bliven mina lärjungar.
015:009 Såsom Fadern har älskat mig, så har ock jag älskat eder;
        förbliven i min kärlek.
015:010 Om I hållen mina bud, så förbliven I i min kärlek, likasom jag
        har hållit min Faders bud och förbliver i hans kärlek.
015:011 Detta har jag talat till eder, för att min glädje skall bo i
        eder, och för att eder glädje skall bliva fullkomlig.

015:012 Detta är mitt bud, att I skolen älska varandra, såsom jag har
        älskat eder.
015:013 Ingen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina
        vänner.
015:014 I ären mina vänner, om I gören vad jag bjuder eder.
015:015 Jag kallar eder nu icke längre tjänare, ty tjänaren får icke
        veta vad hans herre gör; vänner kallar jag eder, ty allt vad jag
        har hört av min Fader har jag kungjort för eder.
015:016 I haven icke utvalt mig, utan jag har utvalt eder; och jag har
        bestämt om eder att I skolen gå åstad och bära frukt, sådan
        frukt som bliver beståndande, på det att Fadern må giva eder
        vadhelst I bedjen honom om i mitt namn.
015:017 Ja, det bjuder jag eder, att I skolen älska varandra.

015:018 Om världen hatar eder, så betänken att hon har hatat mig förr än
        eder.
015:019 Voren I av världen, så älskade ju världen vad henne tillhörde;
        men eftersom I icke ären av världen, utan av mig haven blivit
        utvalda och tagna ut ur världen, därför hatar världen eder.
015:020 Kommen ihåg det ord som jag sade till eder: 'Tjänaren är icke
        förmer än sin herre.' Hava de förföljt mig, så skola de ock
        förfölja eder; hava de hållit mitt ord, så skola de ock hålla
        edert.
015:021 Men allt detta skola de göra mot eder för mitt namns skull,
        eftersom de icke känna honom som har sänt mig.
015:022 Hade jag icke kommit och talat till dem, så skulle de icke hava
        haft synd; men nu hava de ingen ursäkt för sin synd.
015:023 Den som hatar mig, han hatar ock min Fader.
015:024 Hade jag icke bland dem gjort sådana gärningar, som ingen annan
        har gjort, så skulle de icke hava haft synd; men nu hava de sett
        dem, och hava likväl hatat både mig och min Fader.
015:025 Men det ordet skulle ju fullbordas, som är skrivet i deras lag:
        'De hava hatat mig utan sak.'

015:026 Dock, när Hjälparen kommer, som jag skall sända eder ifrån
        Fadern, sanningens Ande, som utgår ifrån Fadern, då skall han
        vittna om mig.
015:027 Också I kunnen vittna, eftersom I haven varit med mig från
        begynnelsen.»

016:001 »Detta har jag talat till eder, för att I icke skolen komma på
        fall.
016:002 Man skall utstöta eder ur synagogorna; ja, den tid kommer, då
        vemhelst som dräper eder skall mena sig därmed förrätta
        offertjänst åt Gud.
016:003 Och så skola de göra, därför att de icke hava lärt känna Fadern,
        ej heller mig.
016:004 Men detta har jag talat till eder, för att I, när den tiden är
        inne, skolen komma ihåg att jag har sagt eder det. Jag sade eder
        det icke från begynnelsen, ty jag var ju hos eder.

016:005 Och nu går jag bort till honom som har sänt mig; och ingen av
        eder frågar mig vart jag går.
016:006 Men edra hjärtan äro uppfyllda av bedrövelse, därför att jag har
        sagt eder detta.
016:007 Dock säger jag eder sanningen: Det är nyttigt för eder att jag
        går bort, ty om jag icke ginge bort, så komme icke Hjälparen
        till eder; men då jag nu går bort, skall jag sända honom till
        eder.
016:008 Och när han kommer, skall han låta världen få veta sanningen i
        fråga om synd och rättfärdighet och dom:
016:009 i fråga om synd, ty de tro icke på mig;
016:010 i fråga om rättfärdighet, ty jag går till Fadern, och I sen mig
        icke mer;
016:011 i fråga om dom, ty denna världens furste är nu dömd.
016:012 Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära
        det.
016:013 Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda
        eder fram till hela sanningen. Ty han skall icke tala av sig
        själv, utan vad han hör, allt det skall han tala; och han skall
        förkunna för eder vad komma skall.
016:014 Han skall förhärliga mig, ty av mitt skall han taga och skall
        förkunna det för eder.
016:015 Allt vad Fadern har, det är mitt; därför sade jag att han skall
        taga av mitt och förkunna det för eder.

016:016 En liten tid, och I sen mig icke mer; och åter en liten tid, och
        I fån se mig.»
016:017 Då sade några av hans lärjungar till varandra: »Vad är detta som
        han säger till oss: 'En liten tid, och I sen mig icke; och åter
        en liten tid, och I fån se mig', så ock: 'Jag går till Fadern'?»
016:018 De sade alltså: »Vad är detta som han säger: 'En liten tid'? Vi
        förstå icke vad han talar.»
016:019 Då märkte Jesus att de ville fråga honom, och han sade till dem:
        »I talen med varandra om detta som jag sade: 'En liten tid, och
        I sen mig icke; och åter en liten tid, och I fån se mig.'
016:020 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I skolen bliva
        bedrövade, men eder bedrövelse skall vändas i glädje.
016:021 När en kvinna föder barn, har hon bedrövelse, ty hennes stund är
        kommen; men när hon har fött barnet, kommer hon icke mer ihåg
        sin vedermöda, ty hon gläder sig över att en människa är född
        till världen.
016:022 Så haven ock I nu bedrövelse; men jag skall se eder åter, och då
        skola edra hjärtan glädja sig, och ingen skall taga eder glädje
        ifrån eder.
016:023 Och på den dagen skolen I icke fråga mig om något. Sannerligen,
        sannerligen säger jag eder: Vad I bedjen Fadern om, det skall
        han giva eder i mitt namn.
016:024 Hittills haven I icke bett om något i mitt namn; bedjen, och I
        skolen få, för att eder glädje skall bliva fullkomlig.
016:025 Detta har jag talat till eder i förtäckta ord; den tid kommer,
        då jag icke mer skall tala till eder i förtäckta ord, utan öppet
        förkunna för eder om Fadern.
016:026 På den dagen skolen I bedja i mitt namn. Och jag säger eder icke
        att jag skall bedja Fadern för eder,
016:027 ty Fadern själv älskar eder, eftersom I haven älskat mig och
        haven trott att jag är utgången från Gud.
016:028 Ja, jag har gått ut ifrån Fadern och har kommit i världen; åter
        lämnar jag världen och går till Fadern.»

016:029 Då sade hans lärjungar: »Se, nu talar du öppet och brukar inga
        förtäckta ord.
016:030 Nu veta vi att du vet allt, och att det icke är behövligt för
        dig att man frågar dig; därför tro vi att du är utgången från
        Gud.»
016:031 Jesus svarade dem: »Nu tron I?
016:032 Se, den stund kommer, ja, den är redan kommen, så I skolen
        förskingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig
        allena. Dock, jag är icke allena, ty Fadern är med mig.
016:033 Detta har jag talat till eder, för att I skolen hava frid i
        mig. I världen liden i betryck; men varen vid gott mod, jag har
        övervunnit världen.»

017:001 Sedan Jesus hade talat detta, lyfte han upp sina ögon mot
        himmelen och sade: »Fader, stunden är kommen; förhärliga din
        Son, på det att din Son må förhärliga dig,
017:002 eftersom du har givit honom makt över allt kött, för att han
        skall giva evigt liv åt alla dem som du har givit åt honom.
017:003 Och detta är evigt liv, att de känna dig, den enda sanne Guden,
        och den du har sänt, Jesus Kristus.
017:004 Jag har förhärligat dig på jorden, genom att fullborda det verk
        som du har givit mig att utföra.
017:005 Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv, med den
        härlighet som jag hade hos dig, förrän världen var till.
017:006 Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit
        ut ur världen och givit åt mig. De voro dina, och du har givit
        dem åt mig, och de hava hållit ditt ord.
017:007 Nu hava de förstått att allt vad du har givit åt mig, det kommer
        från dig.
017:008 Ty de ord som du har givit åt mig har jag givit åt dem: och de
        hava tagit emot dem och hava i sanning förstått att jag är
        utgången från dig, och de tro att du har sänt mig.

017:009 Jag beder för dem; det är icke för världen jag beder, utan för
        dem som du har givit åt mig, ty de äro dina
017:010—såsom allt mitt är ditt, och ditt är mitt—och jag är
        förhärligad i dem.
017:011 Jag är nu icke längre kvar i världen, men de äro kvar i världen,
        när jag går till dig. Helige Fader, bevara dem i ditt namn—
        det som du har förtrott åt mig—för att de må vara ett,
        likasom vi äro ett.
017:012 Medan jag var hos dem, bevarade jag dem i ditt namn, det som du
        har förtrott åt mig; jag vakade över dem, och ingen av dem gick
        i fördärvet, ingen utom fördärvets man, ty skriften skulle ju
        fullbordas.
017:013 Nu går jag till tid; dock talar jag detta, medan jag ännu är här
        i världen, för att de skola hava min glädje fullkomlig i sig.
017:014 Jag har givit dem ditt ord; och världen har hatat dem, eftersom
        de icke äro av världen, likasom icke heller jag är av världen.
017:015 Jag beder icke att du skall taga dem bort ur världen, utan att
        du skall bevara dem från det onda.
017:016 De äro icke av världen, likasom icke heller jag är av världen.
017:017 Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning.
017:018 Såsom du har sänt mig i världen, så har ock jag sänt dem i
        världen.
017:019 Och jag helgar mig till ett offer för dem, på det att ock de må
        vara i sanning helgade.

017:020 Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som
        genom deras ord komma till tro på mig;
017:021 jag beder att de alla må vara ett, och att, såsom du, Fader, är
        i mig, och jag i dig, också de må vara i oss, för att världen
        skall tro att du har sänt mig.
017:022 Och den härlighet som du har givit mig, den har jag givit åt
        dem, för att de skola vara ett, såsom vi äro ett
017:023—jag i dem, och du i mig—ja, för att de skola vara
        fullkomligt förenade till ett, så att världen kan förstå att du
        har sänt mig, och att du har älskat dem, såsom du har älskat
        mig.
017:024 Fader, jag vill att där jag är, där skola ock de som du har
        givit mig vara med mig, så att de få se min härlighet, som du
        har givit mig; ty du har älskat mig före världens begynnelse.
017:025 Rättfärdige Fader, världen har icke lärt känna dig, men jag
        känner dig, och dessa hava förstått att du har sänt mig.
017:026 Och jag har kungjort för dem ditt namn och skall kungöra det, på
        det att den kärlek, som du har älskat mig med, må vara i dem,
        och jag i dem.»

018:001 När Jesus hade sagt detta, begav han sig med sina lärjungar
        därifrån och gick över bäcken Kidron till andra sidan. Där var
        en örtagård, och i den gick han in med sina lärjungar.
018:002 Men också Judas, han som förrådde honom, kände till det stället,
        ty där hade Jesus och hans lärjungar ofta kommit tillsammans.
018:003 Och Judas tog nu med sig den romerska vakten, så ock några av
        översteprästernas och fariséernas tjänare, och kom dit med bloss
        och lyktor och vapen.
018:004 Och Jesus, som visste allt vad som skulle övergå honom, gick
        fram och sade till dem: »Vem söken I?»
018:005 De svarade honom: »Jesus från Nasaret.» Jesus sade till dem:
        »Det är jag.» Och Judas, förrädaren, stod också där ibland dem.
018:006 När Jesus nu sade till dem: »Det är jag», veko de tillbaka och
        föllo till marken.
018:007 Åter frågade han dem då: »Vem söken I?» De svarade: »Jesus från
        Nasaret.»
018:008 Jesus sade: »Jag har sagt eder att det är jag; om det alltså är
        mig I söken, så låten dessa gå.»
018:009 Ty det ordet skulle fullbordas, som han hade sagt: »Av dem som
        du har givit mig har jag icke förlorat någon.»
018:010 Och Simon Petrus, som hade ett svärd, drog ut det och högg till
        översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat; och
        tjänarens namn var Malkus.
018:011 Då sade Jesus till Petrus: »Stick ditt svärd i skidan. Skulle
        jag icke dricka den kalk som min Fader har givit mig?»

018:012 Den romerska vakten med sin överste och de judiska rättstjänarna
        grepo då Jesus och bundo honom
018:013 och förde honom bort, först till Hannas; denne var nämligen
        svärfader till Kaifas, som var överstepräst det året.
018:014 Och det var Kaifas som under rådplägningen hade sagt till
        judarna, att det vore bäst om en man finge dö för folket.
018:015 Och Simon Petrus jämte en annan lärjunge följde efter Jesus. Den
        lärjungen var bekant med översteprästen och gick med Jesus in på
        översteprästens gård;
018:016 men Petrus stod utanför vid porten. Den andre lärjungen, den som
        var bekant med översteprästen, gick då ut och talade med
        portvakterskan och fick så föra Petrus ditin.
018:017 Tjänstekvinnan som vaktade porten sade därvid till Petrus: »Är
        icke också du en av den mannens lärjungar?» Han svarade: »Nej,
        det är jag icke.»

018:018 Men tjänarna och rättsbetjänterna hade gjort upp en koleld, ty
        det var kallt, och de stodo där och värmde sig; bland dem stod
        också Petrus och värmde sig.
018:019 Översteprästen frågade nu Jesus om hans lärjungar och om hans
        lära.
018:020 Jesus svarade honom: »Jag har öppet talat för världen, jag har
        alltid undervisat i synagogan eller i helgedomen, på ställen där
        alla judar komma tillsammans; hemligen har jag intet talat.
018:021 Varför frågar du då mig? Dem som hava hört mig må du fråga om
        vad jag har talat till dem. De veta ju vad jag har sagt.»
018:022 När Jesus sade detta, gav honom en av rättstjänarna, som stod
        där bredvid, ett slag på kinden och sade: »Skall du så svara
        översteprästen?»
018:023 Jesus svarade honom: »Har jag talat orätt, så bevisa att det var
        orätt; men har jag talat rätt, varför slår du mig då?»
018:024 Och Hannas sände honom bunden till översteprästen Kaifas.

018:025 Men Simon Petrus stod och värmde sig. Då sade de till honom: »Är
        icke också du en av hans lärjungar?» Han nekade och sade: »Det
        är jag icke.»
018:026 Då sade en av översteprästens tjänare, en frände till den som
        Petrus hade huggit örat av: »Såg jag icke själv att du var med
        honom i örtagården?»
018:027 Då nekade Petrus åter. Och i detsamma gol hanen.

018:028 Sedan förde de Jesus från Kaifas till pretoriet; och det var nu
        morgon. Men själva gingo de icke in i pretoriet, för att de icke
        skulle bliva orenade, utan skulle kunna äta påskalammet.
018:029 Då gick Pilatus ut till dem och sade: »Vad haven I för
        anklagelse att frambära mot denne man?»
018:030 De svarade och sade till honom: »Vore han icke en
        illgärningsman, så hade vi icke överlämnat honom åt dig.»
018:031 Då sade Pilatus till dem: »Tagen I honom, och dömen honom efter
        eder lag.» Judarna svarade honom: »För oss är det icke lovligt
        att avliva någon.»
018:032 Ty Jesu ord skulle fullbordas, det som han hade sagt för att
        giva till känna på vad sätt han skulle dö.
018:033 Pilatus gick åter in i pretoriet och kallade Jesus till sig och
        sade till honom: »Är du judarnas konung?»
018:034 Jesus svarade: »Säger du detta av dig själv, eller hava andra
        sagt dig det om mig?»
018:035 Pilatus svarade: »Jag är väl icke en jude! Ditt eget folk och
        översteprästerna hava överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?»
018:036 Jesus svarade: »Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike
        vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att
        jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike
        icke av denna världen.»
018:037 Så sade Pilatus till honom: »Så är du dock en konung?» Jesus
        svarade: »Du säger det själv, att jag är en konung. Ja, därtill
        är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall
        vittna för sanningen. Var och en som är av sanningen, han hör
        min röst.»
018:038 Pilatus sade till honom: »Vad är sanning?» När han hade sagt
        detta, gick han åter ut till judarna och sade till dem: »Jag
        finner honom icke skyldig till något brott.
018:039 Nu är det en sedvänja hos eder, att jag vid påsken skall giva
        eder en fånge lös. Viljen I då att jag skall giva eder 'judarnas
        konung' lös?»
018:040 Då skriade de åter och sade: »Icke honom, utan Barabbas.» Men
        Barabbas var en rövare.

019:001 Så tog då Pilatus Jesus och lät gissla honom.
019:002 Och krigsmännen vredo samman en krona av törnen och satte den på
        hans huvud och klädde på honom en purpurfärgad mantel.
019:003 Sedan trädde de fram till honom och sade: »Hell dig, du judarnas
        konung!» och slogo honom på kinden.
019:004 Åter gick Pilatus ut och sade till folket: »Se, jag vill föra
        honom ut till eder, på det att I mån förstå att jag icke finner
        honom skyldig till något brott.»
019:005 Och Jesus kom då ut, klädd i törnekronan och den purpurfärgade
        manteln. Och han sade till dem: »Se mannen!»
019:006 Då nu översteprästerna och rättstjänarna fingo se honom, skriade
        de: »Korsfäst! Korsfäst!» Pilatus sade till dem: »Tagen I
        honom, och korsfästen honom; jag finner honom icke skyldig till
        något brott.»
019:007 Judarna svarade honom: »Vi hava själva en lag, och efter den
        lagen måste han dö, ty han har gjort sig till Guds Son.»
019:008 När Pilatus hörde dem tala så, blev hans fruktan ännu större.
019:009 Och han gick åter in i pretoriet och frågade Jesus: »Varifrån är
        du?» Men Jesus gav honom intet svar.
019:010 Då sade Pilatus till honom: »Svarar du mig icke? Vet du då icke
        att jag har makt att giva dig lös och makt att korsfästa dig?»
019:011 Jesus svarade honom: »Du hade alls ingen makt över mig, om den
        icke vore dig given ovanifrån. Därför har den större synd, som
        har överlämnat mig åt dig.»
019:012 Från den stunden sökte Pilatus efter någon utväg att giva honom
        lös. Men judarna ropade och sade: »Giver du honom lös, så är du
        icke kejsarens vän. Vemhelst som gör sig till konung, han sätter
        sig upp mot kejsaren.»
019:013 När Pilatus hörde de orden, lät han föra ut Jesus och satte sig
        på domarsätet, på en plats som kallades Litostroton, på
        hebreiska Gabbata.
019:014 Och det var tillredelsedagen före påsken, vid sjätte timmen. Och
        han sade till judarna: »Se här är eder konung!»
019:015 Då skriade de: »Bort med honom! Bort med honom! Korsfäst
        honom!» Pilatus sade till dem: »Skall jag korsfästa eder
        konung?» Översteprästerna svarade: »Vi hava ingen annan konung
        än kejsaren.»
019:016 Då gjorde han dem till viljes och bjöd att han skulle
        korsfästas.

        Och de togo Jesus med sig.
019:017 Och han bar själv sitt kors och kom så ut till det ställe som
        kallades Huvudskalleplatsen, på hebreiska Golgata.
019:018 Där korsfäste de honom, och med honom två andra, en på vardera
        sidan, och Jesus i mitten.
019:019 Men Pilatus lät ock göra en överskrift och sätta upp den på
        korset; och den lydde så: »Jesus från Nasaret, judarnas konung.»
019:020 Den överskriften läste många av judarna, ty det ställe där Jesus
        var korsfäst låg nära staden: och den var avfattad på hebreiska,
        på latin och på grekiska.
019:021 Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: »Skriv icke:
        'Judarnas konung', utan skriv att han har sagt sig vara judarnas
        konung.»
019:022 Pilatus svarade: »Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.»
019:023 Då nu krigsmännen hade korsfäst Jesus, togo de hans kläder och
        delade dem i fyra delar, en del åt var krigsman. Också
        livklädnaden togo de. Men livklädnaden hade inga sömmar, utan
        var vävd i ett stycke, uppifrån och alltigenom.
019:024 Därför sade de till varandra: »Låt oss icke skära sönder den,
        utan kasta lott om vilken den skall tillhöra.» Ty skriftens ord
        skulle fullbordas: »De delade mina kläder mellan sig och kastade
        lott om min klädnad.» Så gjorde nu krigsmännen.

019:025 Men vid Jesu kors stodo hans moder och hans moders syster,
        Maria, Klopas' hustru, och Maria från Magdala.
019:026 När Jesus nu fick se sin moder och bredvid henne den lärjunge
        som han älskade, sade han till sin moder: »Moder, se din son.»
019:027 Sedan sade han till lärjungen: »Se din moder.» Och från den
        stunden tog lärjungen henne hem till sig.
019:028 Eftersom nu Jesus visste att allt annat redan var fullbordat,
        sade han därefter, då ju skriften skulle i allt uppfyllas: »Jag
        törstar.»
019:029 Där stod då en kärl som var fullt av ättikvin. Med det vinet
        fyllde de en svamp, som de satte på en isopsstängel och förde
        till hans mun.
019:030 Och när Jesus hade tagit emot vinet, sade han: »Det är
        fullbordat.» Sedan böjde han ned huvudet och gav upp andan.

019:031 Men eftersom det var tillredelsedag och judarna icke ville att
        kropparna skulle bliva kvar på korset över sabbaten (det var
        nämligen en stor sabbatsdag), bådo de Pilatus att han skulle
        låta sönderslå de korsfästas ben och taga bort kropparna.
019:032 Så kommo då krigsmännen och slogo sönder den förstes ben och
        sedan den andres som var korsfäst med honom.
019:033 När de därefter kommo till Jesus och sågo honom redan vara död,
        slogo de icke sönder hans ben;
019:034 men en av krigsmännen stack upp han sida med ett spjut, och
        strax kom därifrån ut blod och vatten.
019:035 Och den som har sett detta, han har vittnat därom, för att ock I
        skolen tro; och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han
        talar sanning.
019:036 Ty detta skedde, för att skriftens ord skulle fullbordas: »Intet
        ben skall sönderslås på honom.»
019:037 Och åter ett annat skriftens ord lyder så:
          »De skola se upp till honom
          som de hava stungit.»

019:038 Men Josef från Arimatea, som var en Jesu lärjunge—fastän i
        hemlighet, av fruktan för judarna—kom därefter och bad
        Pilatus att få taga Jesu kropp; och Pilatus tillstadde honom
        det. Då gick han åstad och tog hans kropp.
019:039 Och jämväl Nikodemus kom dit, han som första gången hade besökt
        honom om natten; denne förde med sig en blandning av myrra och
        aloe, vid pass hundra skålpund.
019:040 Och de togo Jesu kropp och omlindade den med linnebindlar och
        lade dit de välluktande kryddorna, såsom judarna hava för sed
        vid tillredelse till begravning.
019:041 Men invid det ställe där han hade blivit korsfäst var en
        örtagård, och i örtagården fanns en ny grav, som ännu ingen hade
        varit lagd i.
019:042 Där lade de nu Jesus, eftersom det var judarnas tillredelsedag
        och graven låg nära.

020:001 Men på första veckodagen, medan det ännu var mörkt, kom Maria
        från Magdala dit till graven och fick se stenen vara borttagen
        från graven.
020:002 Då skyndade hon därifrån och kom till Simon Petrus och till den
        andre lärjungen, den som Jesus älskade, och sade till dem: »De
        hava tagit Herren bort ur graven, och vi veta icke var de hava
        lagt honom.»
020:003 Då begåvo sig Petrus och den andre lärjungen åstad på väg till
        graven.
020:004 Och de sprungo båda på samma gång; men den andre lärjungen
        sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven.
020:005 Och när han lutade sig ditin, så han linnebindlarna ligga där;
        dock gick han icke in.
020:006 Sedan, efter honom, kom ock Simon Petrus dit. Han gick in i
        graven och fick så se huru bindlarna lågo där,
020:007 och huru duken som hade varit höljd över hans huvud icke låg
        tillsammans med bindlarna, utan för sig själv på ett särskilt
        ställe, hopvecklad.
020:008 Då gick ock den andre lärjungen ditin, han som först hade kommit
        till graven; och han såg och trodde.
020:009 De hade nämligen ännu icke förstått skriftens ord, att han
        skulle uppstå från de döda.
020:010 Och lärjungarna gingo så hem till sitt igen.
020:011 Men Maria stod och grät utanför graven. Och under det hon grät,
        lutade hon sig in i graven
020:012 och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp
        hade legat, den ene vid huvudets plats, den andre vid fötternas.
020:013 Och de sade till henne: »Kvinna, varför gråter du?» Hon svarade
        dem: »De hava tagit bort min Herre, och jag vet icke var de hava
        lagt honom.»
020:014 Vid det hon sade detta, vände hon sig om och fick se Jesus stå
        där; men hon visste icke att det var Jesus.
020:015 Jesus sade till henne: »Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?»
        Hon trodde att det var örtagårdsmästaren och svarade honom:
        »Herre, om det är du som har burit bort honom, så säg mig var du
        har lagt honom, så att jag kan hämta honom.»
020:016 Jesus sade till henne: »Maria!» Då vände hon sig om och sade
        till honom på hebreiska: »Rabbuni!» (det betyder mästare).
020:017 Jesus sade till henne: »Rör icke vid mig; jag har ju ännu icke
        farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder, och säg till dem
        att jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och
        eder Gud.»
020:018 Maria från Magdala gick då och omtalade för lärjungarna att hon
        hade sett Herren, och att han hade sagt detta till henne.

020:019 På aftonen samma dag, den första veckodagen, medan lärjungarna
        av fruktan för judarna voro samlade inom stängda dörrar, kom
        Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med
        eder!»
020:020 Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sin
        sida. Och lärjungarna blevo glada, när de sågo Herren.
020:021 Åter sade Jesus till dem: »Frid vare med eder! Såsom Fadern har
        sänt mig, så sänder ock jag eder.»
020:022 Och när han hade sagt detta, andades han på dem och sade till
        dem: »Tagen emot helig ande!
020:023 Om I förlåten någon hans synder, så äro de honom förlåtna; och
        om I binden någon i hans synder, så är han bunden i dem.»
020:024 Men Tomas, en av de tolv, han som kallades Didymus, var icke med
        dem, när Jesus kom.
020:025 Då nu de andra lärjungarna sade till honom att de hade sett
        Herren, svarade han dem: »Om jag icke ser hålen efter spikarna i
        hans händer och sticker mitt finger i hålen efter spikarna och
        sticker min hand i hans sida, så kan jag icke tro det.»

020:026 Åtta dagar därefter voro hans lärjungar åter därinne, och Tomas
        var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna voro stängda,
        och stod mitt ibland de, och sade: »Frid vare med eder!»
020:027 Sedan sade han till Tomas: »Räck hit dit finger, se här äro mina
        händer; och räck hit din hand, och stick den i min sida. Och
        tvivla icke, utan tro.»
020:028 Tomas svarade och sade till honom: »Min Herre och min Gud!»
020:029 Jesus sade till honom: »Eftersom du har sett mig, tror du?
        Saliga äro de som icke se och dock tro.»

020:030 Ännu många andra tecken, som icke äro uppskrivna i denna bok,
        gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn.
020:031 Men dessa hava blivit uppskrivna, för att I skolen tro att Jesus
        är Messias, Guds Son, och för att I genom tron skolen hava liv i
        hans namn.

021:001 Därefter uppenbarade sig Jesus åter för lärjungarna, vid
        Tiberias' sjö; och vid den uppenbarelsen gick så till:
021:002 Simon Petrus och Tomas, som kallades Didymus, och Natanael, han
        som var från Kana i Galileen, och Sebedeus' söner voro
        tillsammans, och med dem två andra av hans lärjungar.
021:003 Simon Petrus sade då till dem: »Jag vill gå åstad och fiska.» De
        sade till honom: »Vi gå också med dig.» Så begåvo de sig åstad
        och stego i båten. Men den natten fingo de intet.
021:004 När det sedan hade blivit morgon, stod Jesus där på stranden;
        dock visste lärjungarna icke att det var Jesus.
021:005 Och Jesus sade till dem: »Mina barn, haven I något att äta?» De
        svarade honom: »Nej.»
021:006 Han sade till dem: »Kasten ut nätet på högra sidan om båten, så
        skolen I få.» Då kastade de ut; och nu fingo de en så stor hop
        fiskar, att de icke förmådde draga upp nätet.
021:007 Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: »Det är
        Herren.» När Simon Petrus hörde att det var Herren, tog han på
        sig sin överklädnad—ty han var oklädd—och gav sig i sjön.
021:008 Men de andra lärjungarna kommo med båten och drogo efter sig
        nätet med fiskarna; de voro nämligen icke längre från land än
        vid pass två hundra alnar.
021:009 När de sedan hade stigit i land, sågo de glöd ligga där och
        fisk, som låg därpå, och bröd.
021:010 Jesus sade till dem: »Tagen hit av de fiskar som I nu fingen.»
021:011 Då steg Simon Petrus i båten och drog nätet upp på land, och det
        var fullt av stora fiskar, ett hundra femtiotre stycken. Och
        fastän de voro så många, hade nätet icke gått sönder.
021:012 Därefter sade Jesus till dem: »Kommen hit och äten.» Och ingen
        av lärjungarna dristade sig att fråga honom vem han var, ty de
        förstodo att det var Herren.
021:013 Jesus gick då fram och tog brödet och gav dem, likaledes ock av
        fiskarna.
021:014 Detta var nu tredje gången som Jesus uppenbarade sig för sina
        lärjungar, sedan han hade uppstått från de döda.
021:015 När de hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: »Simon,
        Johannes' son, älskar du mig mer än dessa göra?» Han svarade
        honom: »Ja, Herre; du vet att jag har dig kär.» Då sade han till
        honom: »Föd mina lamm.»
021:016 Åter frågade han honom, för andra gången: »Simon, Johannes' son,
        älskar du mig?» Han svarade honom: »Ja, Herre; du vet att jag
        har dig kär.» Då sade han till honom: »Var en herde för mina
        får.»
021:017 För tredje gången frågade han honom: »Simon, Johannes' son, har
        du mig kär?» Petrus blev bedrövad över att han för tredje gången
        frågade honom: »Har du mig kär?» Och han svarade honom: »Herre,
        du vet allting; du vet att jag har dig kär.» Då sade Jesus till
        honom: »Föd mina får.
021:018 Sannerligen, sannerligen säger jag dig: När du var yngre,
        omgjordade du dig själv och gick vart du ville; men när du
        bliver gammal, skall du nödgas sträcka ut dina händer, och en
        annan skall omgjorda dig och föra dig dit du icke vill.»
021:019 Detta sade han för att giva till känna med hurudan död Petrus
        skulle förhärliga Gud. Och sedan han hade sagt detta, sade han
        till honom: »Följ mig.»
021:020 När Petrus vände sig om, fick han se att den lärjunge som Jesus
        älskade följde med, densamme som under aftonmåltiden hade lutat
        sig mot hans bröst och frågat honom: »Herre, vilken är det som
        skall förråda dig?»
021:021 Då nu Petrus såg den lärjungen, frågade han Jesus: »Herre, huru
        bliver det då med denne?»
021:022 Jesus svarade honom: »Om jag vill att han skall leva kvar, till
        dess jag kommer, vad kommer det dig vid? Följ du mig.»
021:023 Så kom det talet ut ibland bröderna, att den lärjungen icke
        skulle dö. Men Jesus hade icke sagt till honom att han icke
        skulle dö, utan allenast: »Om jag vill att han skall leva kvar,
        till dess jag kommer, vad kommer det dig vid?»
021:024 Det är den lärjungen som vittnar om detta, och som har skrivit
        detta; och vi veta att hans vittnesbörd är sant.

021:025 Ännu mycket annat var det som Jesus gjorde; och om allt detta skulle uppskrivas, det ena med det andra, så tror jag att icke ens hela världen skulle kunna rymma de böcker som då bleve skrivna.

001:001 I min förra skrift, gode Teofilus, har jag berättat om allt vad
        Jesus gjorde och lärde,
001:002 ända till den dag då han blev upptagen, sedan han genom helig
        ande hade givit sina befallningar åt apostlarna som han hade
        utvalt.
001:003 För dem hade han ock genom många säkra bevis tett sig såsom
        levande, efter utståndet lidande; ty under fyrtio dagar lät han
        sig ses av dem och talade med dem om Guds rike.

001:004 När han då var tillsammans med dem, bjöd han dem och sade:
        »Lämnen icke Jerusalem, utan förbiden där vad Fadern har
        utlovat, det varom I haven hört av mig.
001:005 Ty Johannes döpte med vatten, men få dagar härefter skolen I
        bliva döpta i helig ande.»

001:006 Då de nu hade kommit tillhopa, frågade de honom och sade:
        »Herre, skall du nu i denna tid upprätta igen riket åt Israel?»
001:007 Han svarade dem: »Det tillkommer icke eder att få veta tider
        eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt.
001:008 Men när den helige Ande kommer över eder, skolen I undfå kraft
        och bliva mina vittnen, både i Jerusalem och i hela Judeen och
        Samarien, och sedan intill jordens ända.»

001:009 När han hade sagt detta, lyftes han inför deras ögon upp i
        höjden, och en sky tog honom bort ur deras åsyn.
001:010 Och medan de skådade mot himmelen, under det han for upp, se, då
        stodo hos dem två män i vita kläder.
001:011 Och dessa sade: »I galileiske män, varför stån I och sen mot
        himmelen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till
        himmelen, han skall komma igen på samma sätt som I haven sett
        honom fara upp till himmelen.»

001:012 Sedan vände de tillbaka till Jerusalem från det berg som kallas
        Oljeberget, vilket ligger nära Jerusalem, icke längre därifrån,
        än man får färdas på en sabbat.
001:013 Och när de hade kommit dit, gingo de upp i den sal i övre
        våningen, där de plägade vara tillsammans: Petrus och Johannes
        och Jakob och Andreas, Filippus och Tomas, Bartolomeus och
        Matteus, Jakob, Alfeus' son, och Simon ivraren och Judas, Jakobs
        son.
001:014 Alla dessa höllo endräktigt ut i bön tillika med Maria, Jesu
        moder, och några andra kvinnor samt Jesu bröder.

001:015 En av de dagarna stod Petrus upp och talade bland bröderna, som
        då voro församlade till ett antal av omkring etthundratjugu; han
        sade:
001:016 »Mina bröder, det skriftens ord skulle fullbordas, som den
        helige Ande genom Davids mun hade profetiskt talat om Judas,
        vilken blev vägvisare åt de män som grepo Jesus.
001:017 Han var ju räknad bland oss och hade också fått detta ämbete på
        sin lott.
001:018 Och med de penningar han hade fått såsom lön för sin ogärning
        förvärvade han sig en åker. Men han störtade framstupa ned, och
        hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gåvo sig ut.
001:019 Detta blev bekant för alla Jerusalems invånare, och så blev den
        åkern på deras tungomål kallad Akeldamak (det betyder
        Blodsåkern).
001:020 Så är ju skrivet i Psalmernas bok:
          'Hans gård blive öde,
          och ingen må finnas, som bor däri';
        och vidare:
          'Hans ämbete tage en annan.'

001:021 Därför bör nu någon av de män som följde oss under hela den tid
        då Herren Jesus gick ut och in bland oss,
001:022 allt ifrån den dag då han döptes av Johannes ända till den dag
        då han blev upptagen och skildes ifrån oss—någon av dessa män
        bör insättas till att jämte oss vittna om hans uppståndelse.»

001:023 Därefter ställde de fram två: Josef (som kallades Barsabbas och
        hade tillnamnet Justus) och Mattias.
001:024 Och de bådo och sade: »Herre, du som känner allas hjärtan, visa
        oss vilken av dessa två du har utvalt
001:025 till att få den plats såsom tjänare och apostel, vilken Judas
        övergav, för att gå till den plats som var hans.»
001:026 Och de drogo lott om dem, och lotten föll på Mattias. Och så
        blev denne, jämte de elva, räknad såsom apostel.

002:001 När sedan pingstdagen var inne, voro de alla församlade med
        varandra.
002:002 Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam
        storm hade dragit fram; och det uppfyllde hela huset där de
        sutto.
002:003 Och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och
        satte sig på dem, en på var av dem.
002:004 Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra
        tungomål, efter som Anden ingav dem att tala.

002:005 Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk
        under himmelen.
002:006 Och när dånet hördes, församlade sig hela hopen, och en stor
        rörelse uppstod, ty var och en hörde sitt eget tungomål talas av
        dem.
002:007 Och de uppfylldes av häpnad och förundran och sade: »Äro de icke
        galiléer, alla dessa som här tala?
002:008 Huru kommer det då till, att var och en av oss hör sitt eget
        modersmål talas?
002:009 Vi må vara parter eller meder eller elamiter, vi må hava vårt
        hem i Mesopotamien eller Judeen eller Kappadocien, i Pontus
        eller provinsen Asien,
002:010 i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller i Libyens bygder, åt
        Cyrene till, eller vara hitflyttade främlingar från Rom,
002:011 vi må vara judar eller proselyter, kretenser eller araber, alla
        höra vi dem på våra egna tungomål tala om Guds väldiga
        gärningar.»
002:012 Så uppfylldes de alla av häpnad och visste icke vad de skulle
        tänka. Och de sade, den ene till den andre: »Vad kan detta
        betyda?»
002:013 Men somliga drevo gäck med dem och sade: »De äro fulla av sött
        vin.»

002:014 Då trädde Petrus fram, jämte de elva, och hov upp sin röst och
talade till dem:

        »I judiske män och I alla Jerusalems invånare, detta mån I veta,
        och lyssnen nu till mina ord:
002:015 Det är icke så som I menen, att dessa äro druckna; det är ju
        blott tredje timmen på dagen.
002:016 Nej, här uppfylles det som är sagt genom profeten Joel:

002:017 'Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud,
          att jag skall utgjuta av min Ande över allt kött,
          och edra söner och edra döttrar skola profetera,
          och edra ynglingar skola se syner,
          och edra gamla män skola hava drömmar;
002:018 ja, över mina tjänare och mina tjänarinnor
          skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande,
          och de skola profetera.
002:019 Och jag skall låta undertecken synas uppe på himmelen
          och tecken nere på jorden:
          blod och eld och rökmoln.
002:020 Solen skall vändas i mörker
          och månen i blod,
          förrän Herrens dag kommer,
          den stora och härliga.
002:021 Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn,
          han skall varda frälst.'

002:022 I män av Israel, hören dessa ord: Jesus från Nasaret, en man som
        inför eder fick vittnesbörd av Gud genom kraftgärningar och under
        och tecken, vilka Gud genom honom gjorde bland eder, såsom I
        själva veten,
002:023 denne som blev given i edert våld, enligt vad Gud i sitt rådslut
        och sin försyn hade bestämt, honom haven I genom män som icke
        veta av lagen låtit fastnagla vid korset och döda.
002:024 Men Gud gjorde en ände på dödens vånda och lät honom uppstå,
        eftersom det icke var möjligt att han skulle kunna behållas av
        döden.
002:025 Ty David säger med tanke på honom:
          'Jag har haft Herren
          för mina ögon alltid,
          ja, han är på min högra sida,
          för att jag icke skall vackla.
002:026 Fördenskull gläder sig mitt hjärta,
          och min tunga fröjdar sig,
          och jämväl min kropp
          får vila med en förhoppning:
002:027 den, att du icke skall lämna
          min själ åt dödsriket
          och icke låta din Helige
          se förgängelse.
002:028 Du har kungjort mig livets vägar;
          du skall uppfylla mig med glädje inför ditt ansikte.'

002:029 Mina bröder, jag kan väl fritt säga till eder om vår stamfader
        David att han är både död och begraven; hans grav finnes ju
        ibland oss ännu i dag.
002:030 Men eftersom han var en profet och visste att Gud med ed hade
        lovat honom att 'av hans livs frukt sätta en konung på hans
        tron',
002:031 därför förutsåg han att Messias skulle uppstå, och talade därom
        och sade att Messias icke skulle lämnas åt dödsriket, och att
        hans kropp icke skulle se förgängelse.

002:032 Denne—Jesus—har nu Gud låtit uppstå; därom kunna vi alla
        vittna.
002:033 Och sedan han genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av
        Fadern undfått den utlovade helige Anden, har han utgjutit vad I
        här sen och hören.
002:034 Ty icke har David farit upp till himmelen; fastmer säger han
        själv:
          'Herren sade till min herre:
          Sätt dig på min högra sida,
002:035 till dess jag har lagt dina fiender
          dig till en fotapall.

002:036 Så må nu hela Israels hus veta och vara förvissat om att denne
Jesus som I haven korsfäst, honom har Gud gjort både till Herre
och till Messias.»

002:037 När de hörde detta, kände de ett styng i hjärtat. Och de sade
        till Petrus och de andra apostlarna: »Bröder, vad skola vi
        göra?»
002:038 Petrus svarade dem: »Gören bättring, och låten alla döpa eder i
        Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom
        gåva undfå den helige Ande.
002:039 Ty eder gäller löftet och edra barn, jämväl alla dem som äro i
        fjärran, så många som Herren, vår Gud, kallar.»

002:040 Också med många andra ord bad och förmanade han dem, i det han
        sade: »Låten frälsa eder från detta vrånga släkte.»
002:041 De som då togo emot hans ort läto döpa sig; och så ökades
        församlingen på den dagen med vid pass tre tusen personer.
002:042 Och dessa höllo fast vid apostlarnas undervisning och
        brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.

002:043 Och fruktan kom över var och en; och många under och tecken
        gjordes genom apostlarna.
002:044 Men alla de som trodde höllo sig tillsammans och hade allting
        gemensamt;
002:045 de sålde sina jordagods och vad de eljest ägde och delade med
        sig därav åt alla, eftersom var och en behövde.
002:046 Och ständigt, var dag, voro de endräktigt tillsammans i
        helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd
        och i hjärtats enfald, och lovade Gud.
002:047 Och allt folket vad dem väl bevåget. Och Herren ökade
        församlingen, dag efter dag, med dem som läto sig frälsas.

003:001 Och Petrus och Johannes gingo upp till helgedomen, till den bön
        som hölls vid nionde timmen.
003:002 Och där bars fram en man som hade varit ofärdig allt ifrån
        moderlivet, och som man var dag plägade sätta vid den port i
        helgedomen, som kallades Sköna porten, för att han skulle kunna
        begära allmosor av dem som gingo in i helgedomen.
003:003 När denne nu fick se Petrus och Johannes, då de skulle gå in i
        helgedomen, bad han dem om en allmosa.
003:004 Då fäste Petrus och Johannes sina ögon på honom, och Petrus
        sade: »Se på oss.»
003:005 När han då gav akt på dem, i förväntan att få något av dem,
003:006 sade Petrus: »Silver och guld har jag icke; men vad jag har, det
        giver jag dig. I Jesu Kristi, nasaréens namn: stå upp och gå.»
003:007 Och så fattade han honom vid högra handen och reste upp honom.
        Och strax fingo hans fötter och fotleder styrka,
003:008 och han sprang upp och stod upprätt och begynte gå och följde
        dem in i helgedomen, alltjämt gående och springande, under det
        att han lovade Gud.
003:009 Och allt folket såg honom, där han gick omkring och lovade Gud.
003:010 Och när de kände igen honom och sågo att det var samme man som
        plägade sitta och begära allmosor vid Sköna porten i helgedomen,
        blevo de uppfyllda av häpnad och bestörtning över det som hade
        vederfarits honom.

003:011 Då han nu höll sig till Petrus och Johannes, strömmade allt
        folket, utom sig av häpnad, tillsammans till dem på den plats
        som kallades Salomos pelargång.
003:012 När Petrus såg detta, tog han till orda och talade till folket
        så:

        »I män av Israel, varför undren I över denne man, och varför sen
        I så på oss, likasom hade vi genom någon vår kraft eller fromhet
        åstadkommit att han kan gå?
003:013 Nej, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har
        förhärligat sin tjänare Jesus, honom som I utlämnaden, och som I
        förnekaden inför Pilatus, när denne redan hade beslutit att giva
        honom lös.
003:014 Ja, I förnekaden honom, den helige och rättfärdige, och begärden
        att en dråpare skulle givas åt eder.
003:015 Och livets furste dräpten I, men Gud uppväckte honom från de
        döda; därom kunna vi själva vittna.
003:016 Och det är på grund av tron på hans namn som denne man, vilken I
        sen och kännen, har undfått styrka av hans namn; och den tro som
        verkas genom Jesus har, i allas eder åsyn, gjort att han nu kan
        bruka alla lemmar.

003:017 Nu vet jag väl, mina bröder, att I såväl som edra rådsherrar
        haven gjort detta, därför att I icke vissten bättre.
003:018 Men Gud har på detta sätt låtit det gå i fullbordan, som han
        förut genom alla sina profeters mun hade förkunnat, nämligen att
        hans Smorde skulle lida.

003:019 Gören därför bättring och omvänden eder, så att edra synder
        bliva utplånade,
003:020 på det att tider av vederkvickelse må komma från Herren, i det
        att han sänder den Messias som han har utsett åt eder, nämligen
        Jesus,
003:021 vilken dock himmelen måste behålla intill de tider nå allt skall
        bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida
        heliga profeters mun.
003:022 Moses har ju sagt: 'En profet skall Herren Gud låta uppstå åt
        eder, av edra bröder, en som är mig lik; honom skolen I lyssna
        till i allt vad han talar till eder.
003:023 Och det skall ske att var och en som icke lyssnar till den
        profeten, han skall utrotas ur folket.'
003:024 Och sedan hava alla profeterna, både Samuel och de som följde
        efter honom, så många som hava talat, också bebådat dessa tider.
003:025 I ären själva barn av profeterna och delaktiga i det förbund som
        Gud slöt med edra fäder, när han sade till Abraham: 'Och i din
        säd skola alla släkter på jorden varda välsignade.'
003:026 För eder först och främst har Gud låtit sin tjänare uppstå, och
        han har sänt honom för att välsigna eder, när I, en och var,
        omvänden eder från eder ondska.»

004:001 Medan de ännu talade till folket, kommo prästerna och
        tempelvaktens befälhavare och sadducéerna över dem.
004:002 Ty det förtröt dem att de undervisade folket och i Jesus
        förkunnade uppståndelsen från de döda.
004:003 Därför grepo de dem nu och satte dem i fängsligt förvar till
        följande dag, eftersom det redan var afton.
004:004 Men många av dem som hade hört vad som hade talats kommo till
        tro; och antalet av männen uppgick nu till vid pass fem tusen.

004:005 Dagen därefter församlade sig deras rådsherrar och äldste och skriftlärde i Jerusalem; 004:006 där voro då ock Hannas, översteprästen, och Kaifas och Johannes och Alexander och alla som voro av översteprästerlig släkt. 004:007 Och de läto föra fram dem inför sig och frågade dem: »Av vilken makt eller i genom vilket namn haven I gjort detta?» 004:008 Då sade Petrus till dem, uppfylld av helig ande:

        »I folkets rådsherrar och äldste,
004:009 eftersom vi i dag underkastas rannsakning för en god gärning mot
        en sjuk man och tillfrågas varigenom denne har blivit botad,
004:010 så mån I veta, I alla och hela Israels folk, att det är genom
        Jesu Kristi, nasaréens, namn, hans som I haven korsfäst, men som
        Gud har uppväckt från de döda—att det är genom det namnet som
        denne man står inför eder frisk och färdig.
004:011 Han är 'den stenen som av byggningsmännen'—av eder själva—
        'aktades för intet, men som har blivit en hörnsten'.
004:012 Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under
        himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket
        vi kunna bliva frälsta.»

004:013 När de sågo Petrus och Johannes vara så frimodiga och förnummo
        att de voro olärda män ur folket, förundrade de sig. Men så
        kände de igen dem och påminde sig att de hade varit med Jesus.
004:014 Och när de sågo mannen som hade blivit botad stå där bredvid
        dem, kunde de icke säga något däremot.
004:015 De befallde dem alltså att gå ut från rådsförsamlingen. Sedan
        överlade de med varandra
004:016 och sade: »Vad skola vi göra med dessa män? Att ett märkligt
        tecken har blivit gjort av dem, det är ju uppenbart för alla
        Jerusalems invånare, och vi kunna icke förneka det.
004:017 Men för att detta icke ännu mer skall komma ut bland folket, må
        vi strängeligen förbjuda dem att hädanefter i det namnet tala
        för någon människa.»

004:018 Därefter kallade de in dem och förbjödo dem helt och hållet att
        tala eller undervisa i Jesu namn.
004:019 Men Petrus och Johannes svarade och sade till dem: »Om det är
        rätt inför Gud att vi hörsamma eder mer är Gud, därom mån I
        själva döma;
004:020 vi för vår del kunna icke underlåta att tala vad vi hava sett
        och hört.»
004:021 Då förbjödo de dem detsamma ännu strängare, men läto dem sedan
        gå. Ty eftersom alla prisade Gud för det som hade skett, kunde
        de, för folkets skull, icke finna någon utväg genom att straffa
        dem.
004:022 Mannen som genom detta tecken hade blivit botad var nämligen
        över fyrtio år gammal.

004:023 När de alltså hade blivit lösgivna, kommo de till sina egna och
omtalade för dem allt vad översteprästerna och de äldste hade
sagt dem.
004:024 Då de hörde detta, ropade de endräktigt till Gud och sade:

        »Herre, det är du som har gjort himmelen och jorden och havet
        och allt vad i dem är.
004:025 Och du har genom vår fader Davids, din tjänares, mun sagt genom
        helig ande:
          'Varför larmade hedningarna
          och tänkte folken fåfänglighet?
004:026 Jordens konungar trädde fram,
          och furstarna samlade sig tillhopa
          mot Herren och hans Smorde.'

004:027 Ja, i sanning, de församlade sig i denna stad mot din helige
        tjänare Jesus, mot honom som du har smort: Herodes och Pontius
        Pilatus med hedningarna och Israels folkstammar;
004:028 de församlade sig till att utföra allt vad din hand och ditt
        rådslut förut hade bestämt skola ske.
004:029 Och nu, Herre, se till deras hotelser, och giv dina tjänare att
        de med all frimodighet må förkunna ditt ord,
004:030 i det att du uträcker din hand till att bota de sjuka, och till
        att låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu
        namn.»

004:031 När de hade slutat att bedja, skakades platsen där de voro
församlade, och de blevo alla uppfyllda av den helige Ande, och
de förkunnade Guds ord med frimodighet.

004:032 Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ.
        Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan du hade
        allting gemensamt.
004:033 Och med stor kraft framburo apostlarna vittnesbördet om Herren
        Jesu uppståndelse; och stor nåd var över dem alla.
004:034 Bland dem fanns ingen som led nöd; ty alla som ägde något
        jordstycke eller något hus sålde detta och buro fram betalningen
        för det sålda
004:035 och lade den för apostlarnas fötter, och man delade ut därav, så
        att var och en fick efter som han behövde.

004:036 Josef, som av apostlarna ock kallades Barnabas (det betyder
förmanaren), en levit som var bördig från Cypern,
004:037 också han sålde en åker som han ägde och bar fram penningarna
och lade dem för apostlarnas fötter.

005:001 Men en ung man vid namn Ananias och hans hustru Safira sålde ett
        jordagods,
005:002 och han tog därvid, med sin hustrus vetskap, undan något av
        betalningen därför; allenast en del bar han fram och lade för
        apostlarnas fötter.
005:003 Då sade Petrus: »Ananias, varför har Satan fått uppfylla ditt
        hjärta, så att du har velat bedraga den helige Ande och taga
        undan något av betalningen för jordstycket?
005:004 Detta var ju din egendom, medan du hade det kvar; och när det
        var sålt, voro ju penningarna i din makt. Huru kunde du få
        något sådant i sinnet? Du har ljugit, icke för människor, utan
        för Gud.»
005:005 När Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gav upp andan.
        Och stor fruktan kom över alla som hörde detta.
005:006 Och de yngre männen stodo upp och höljde in honom och buro ut
        honom och begrovo honom.

005:007 Vid pass tre timmar därefter kom hans hustru in, utan att veta
        om, vad som hade skett.
005:008 Petrus sade då till henne: »Säg mig, var det för den summan I
        sålden jordstycket?» Hon svarade: »Ja, för den summan.»
005:009 Då sade Petrus till henne: »Huru kunden I vilja komma överens om
        att fresta Herrens Ande? Se, härutanför dörren höras nu
        fotstegen av de män som hava begravt din man; och de skola bära
        ut också dig.»
005:010 Och strax föll hon ned vid hans fötter och gav upp andan; och
        när de unge männen kommo in, funno de henne död. De buro då ut
        henne och begrovo henne bredvid hennes man.
005:011 Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra
        som hörde detta.

005:012 Och genom apostlarna gjordes många tecken och under bland
        folket; och de höllo sig alla endräktigt tillsammans i Salomos
        pelargång.
005:013 Av de andra dristade sig ingen att närma sig dem, men folket
        höll dem i ära.
005:014 Och ännu flera trodde och slöto sig till Herren, hela skaror av
        både män och kvinnor.
005:015 Ja, man bar de sjuka ut på gatorna och lade dem på bårar och i
        sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga
        måtte falla på någon av dem.
005:016 Och jämväl från städerna runt omkring Jerusalem kom folket i
        skaror och förde med sig sjuka och sådana som voro plågade av
        orena andar; och alla blevo botade.

005:017 Då stod översteprästen upp och alla som höllo med honom—de
        som hörde till sadducéernas parti—och de uppfylldes av
        nitälskan
005:018 och läto gripa apostlarna och sätta dem i allmänt häkte.
005:019 Men en Herrens ängel öppnade om natten fängelsets portar och
        förde ut dem och sade:
005:020 »Gån åstad och träden upp i helgedomen, och talen till folket
        alla det sanna livets ord.»
005:021 När de hade hört detta, gingo de inemot dagbräckningen in i
        helgedomen och undervisade.

        Emellertid kommo översteprästen och de som höllo med honom och
        sammankallade Stora rådet, alla Israels barns äldste. Därefter
        sände de åstad till fängelset för att hämta dem.
005:022 Men när rättstjänarna kommo dit, funno de dem icke i fängelset.
        De vände då tillbaka och omtalade detta
005:023 och sade: »Fängelset funno vi stängt med all omsorg och väktarna
        stående utanför portarna, men då vi öppnade, funno vi ingen
        därinne.»
005:024 När tempelvaktens befälhavare och översteprästerna hörde detta,
        visst de icke vad de skulle tänka därom, eller vad som skulle
        bliva av detta.
005:025 Då kom någon och berättade för den: »De män som I haven insatt i
        fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket.»

005:026 Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem;
        dock brukade de icke våld, ty de fruktade att bliva stenade av
        folket.
005:027 Och sedan de hade hämtat dem, förde de dem fram inför Stora
        rådet. Och översteprästen anställde förhör med dem
005:028 och sade: »Vi hava ju allvarligen förbjudit eder att undervisa i
        det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder
        undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över
        oss.»
005:029 Men Petrus och de andra apostlarna svarade och sade: »Man måste
        lyda Gud mer än människor.
005:030 Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som I haden upphängt på trä
        och dödat.
005:031 Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och
        frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas
        förlåtelse.
005:032 Om allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande,
        vilken Gud har givit åt dem som äro honom lydiga.»

005:033 När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade och ville döda
        dem.
005:034 Men en farisé, en laglärare vid namn Gamaliel, som var aktad av
        allt folket, stod då upp i Rådet och tillsade att man för en kort
        stund skulle föra ut männen.
005:035 Sedan sade han till de andra: »I män av Israel, sen eder för vad
        I tänken göra med dessa män.
005:036 För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att
        något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra
        hundra män. Och han blev dödad, och alla som hade trott på
        honom förskingrades och blevo till intet.
005:037 Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid då
        skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall,
        så att de följde honom. Också han förgicks, och alla som hade
        trott på honom blevo förskingrade.
005:038 Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan
        låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk
        av människor, så kommer det att slås ned;
005:039 men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen
        till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.»

005:040 Och de lydde hans råd; de kallade in apostlarna, och sedan de
hade låtit gissla dem, förbjödo de dem att tala i Jesu namn och
läto dem därefter gå.

005:041 Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade
aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull.
005:042 Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och
hemma i husen och förkunna evangelium om Kristus Jesus.

006:001 Vid denna tid, då nu lärjungarnas antal förökades, begynte de
        grekiska judarna knorra mot de infödda hebréerna över att deras
        änkor blevo förbisedda vid den dagliga utdelningen.
006:002 Då sammankallade de tolv hela lärjungaskaran och sade: »Det är
        icke tillbörligt att vi försumma Guds ord för att göra tjänst
        vid borden.
006:003 Så utsen nu bland eder, I bröder, sju män som hava gott
        vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi
        kunna sätta till att sköta denna syssla.
006:004 Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.»

006:005 Det talet behagade hela menigheten. Och de utvalde Stefanus, en
        man som var full av tro och helig ande, vidare Filippus och
        Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas, slutligen Nikolaus,
        en proselyt från Antiokia.
006:006 Dem läto de träda fram för apostlarna, och dessa bådo och lade
        händerna på dem.

006:007 Och Guds ord hade framgång, och lärjungarnas antal förökades
mycket i Jerusalem; och en stor hop av prästerna blevo lydiga
och trodde.

006:008 Och Stefanus var full av nåd och kraft och gjorde stora under
        och tecken bland folket.
006:009 Men av dem som hörde till den synagoga som kallades »De
        frigivnes och cyrenéernas och alexandrinernas synagoga», så ock
        av dem som voro från Cilicien och provinsen Asien, stodo några
        upp för att disputera med Stefanus.
006:010 Dock förmådde de icke stå emot den vishet och den ande som här
        talade.
006:011 Då skaffade de några män som föregåvo att de hade hört honom
        tala hädiska ord mot Moses och mot Gud.
006:012 De uppeggade så folket och de äldste och de skriftlärde och
        överföllo honom och grepo honom och förde honom inför Stora
        rådet.
006:013 Där läto de falska vittnen träda fram, vilka sade: »Denne man
        upphör icke att tala mot vår heliga plats och mot lagen.
006:014 Ty vi hava hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall
        bryta ned denna byggnad och förändra de stadgar som Moses har
        givit oss.»
006:015 Då nu alla som sutto i Rådet fäste sina ögon på honom, syntes
        dem hans ansikte vara såsom en ängels ansikte.

007:001 Och översteprästen frågade: »Förhåller detta sig så?» 007:002 Då sade han:

        »Bröder och fäder, hören mig. Härlighetens Gud uppenbarade sig
        för vår fader Abraham, medan han ännu var i Mesopotamien, och
        förrän han bosatte sig i Karran,
007:003 och sade till honom: 'Gå ut ur ditt land och från din släkt, och
        drag till det land som jag skall visa dig.'
007:004 Då gick han åstad ut ur kaldéernas land och bosatte sig i
        Karran. Sedan, efter han faders död, bjöd Gud honom att flytta
        därifrån till detta land, där I nu bon.
007:005 Han gav honom ingen arvedel däri, icke ens så mycket som en
        fotsbredd, men lovade att giva det till besittning åt honom och
        åt hans säd efter honom; detta var på den tid då han ännu icke
        hade någon son.
007:006 Och vad Gud sade var detta, att hans säd skulle leva såsom
        främlingar i ett land som icke tillhörde dem, och att man skulle
        göra dem till trälar och förtrycka dem i fyra hundra år.
007:007 'Men det folk vars trälar de bliva skall jag döma', sade Gud;
        'sedan skola de draga ut och hålla gudstjänst åt mig på denna
        plats.'

007:008 Och han upprättade ett omskärelsens förbund med honom. Och så
födde han Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak födde
Jakob, och Jakob födde våra tolv stamfäder.

007:009 Och våra stamfäder avundades Josef och sålde honom till
        Egypten. Men Gud var med honom
007:010 och frälste honom ur allt hans betryck och lät honom finna nåd
        och gav honom vishet inför Farao, konungen i Egypten; och denne
        satte honom till herre över Egypten och över hela sitt hus.
007:011 Och hungersnöd kom över hela Egypten och Kanaan med stort
        betryck, och våra fäder kunde icke få något att äta.
007:012 Men när Jakob fick höra att bröd fanns i Egypten, sände han våra
        fäder åstad dit, en första gång.
007:013 Sedan, när de för andra gången kommo dit, blev Josef igenkänd av
        sina bröder, och Farao fick kunskap och Josefs släkt.
007:014 Därefter sände Josef åstad och kallade till sig sin fader Jakob
        och hela sin släkt, sjuttiofem personer.
007:015 Och Jakob for ned till Egypten; och han dog där, han såväl som
        våra fäder.
007:016 Och man förde dem därifrån till Sikem och lade dem i den grav
        som Abraham för en summa penningar hade köpt av Emmors barn i
        Sikem.

007:017 Och alltefter som tiden nalkades att det löfte skulle uppfyllas,
        som Gud hade givit Abraham, växte folket till och förökade sig i
        Egypten,
007:018 till dess en ny konung över Egypten uppstod, en som icke visste
        av Josef.
007:019 Denne konung gick listigt till väga mot vårt folk och förtryckte
        våra fäder och drev dem till att utsätta sina späda barn, för
        att dessa icke skulle bliva vid liv.

007:020 Vid den tiden föddes Moses, och han 'var ett vackert barn' inför
        Gud. Under tre månader fostrades han i sin faders hus;
007:021 sedan, när han hade blivit utsatt, lät Faraos dotter hämta honom
        till sig och uppfostra honom såsom sin egen son.
007:022 Och Moses blev undervisad i all egyptiernas visdom och var
        mäktig i ord och gärningar.
007:023 Men när han blev fyrtio år gammal, fick han i sinnet att besöka
        sina bröder, Israels barn.
007:024 När han då såg att en av dem led orätt, tog han den misshandlade
        i försvar och hämnades honom, i det att han slog ihjäl
        egyptiern.
007:025 Nu menade han att hans bröder skulle förstå att Gud genom honom
        ville bereda dem frälsning; men de förstodo det icke.
007:026 Dagen därefter kom han åter fram till dem, där de tvistade, och
        ville förlika dem och sade: 'I män, I ären ju bröder; varför
        gören I då varandra orätt?'
007:027 Men den som gjorde orätt mot sin landsman stötte bort honom och
        sade: 'Vem har satt dig till hövding och domare över oss?
007:028 Kanske du vill döda mig, såsom du i går dödade egyptiern?'
007:029 Vid det talet flydde Moses bort och levde sedan såsom främling i
        Madiams land och födde där två söner.

007:030 Och när fyrtio är äter voro förlidna, uppenbarade sig för honom,
        i öknen vid berget Sinai, en ängel i en brinnande törnbuske.
007:031 När Moses såg detta, förundrade han sig över synen; och då han
        gick fram för att se vad det var, hördes Herrens röst:
007:032 'Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' Då
        greps Moses av bävan och dristade sig icke att se dit.
007:033 Och Herren sade till honom: 'Lös dina skor av dina fötter, ty
        platsen där du står är helig mark.
007:034 Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i Egypten, och deras
        suckan har jag hört, och jag har stigit ned för att rädda dem.
        Därför må du nu gå åstad; jag vill sända dig till Egypten.

007:035 Denne Moses, som de hade förnekat, i det de sade: 'Vem har satt
        dig till hövding och domare?', honom sände Gud att vara både en
        hövding och en förlossare, genom ängeln som uppenbarade sig för
        honom i törnbusken.
007:036 Det var han som förde ut dem, och som gjorde under och tecken i
        Egyptens land och i Röda havet och i öknen, under fyrtio år.

007:037 Det var samme Moses som sade till Israels barn: 'En profet skall
        Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik.'
007:038 Det var och han, som under den tid då menigheten levde i öknen,
        både var hos ängeln, som talade med honom på berget Sinai, och
        tillika hos våra fäder; och han undfick levande ord för att giva
        dem åt eder.
007:039 Men våra fäder ville icke bliva honom lydiga, utan stötte bort
        honom och vände sig med sina hjärtan mot Egypten
007:040 och sade till Aron: 'Gör oss gudar, som kunna gå framför oss; ty
        vi veta icke vad som har vederfarits denne Moses, som förde oss
        ut ur Egyptens land.'
007:041 Och de gjorde i de dagarna en kalv och buro sedan fram offer åt
        avguden och gladde sig över sina händers verk.
007:042 Då vände Gud sig bort och prisgav dem till att dyrka himmelens
        härskara, såsom det är skrivet i Profeternas bok:
          'Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer
          under de fyrtio åren i öknen,
          I av Israels hus?
007:043 Nej, I buren Moloks tält
          och guden Romfas stjärna,
          de bilder som I hade gjort för att tillbedja.
          Därför skall jag låta eder föras åstad
          ända bortom Babylon.'

007:044 Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen, så inrättat,
        som han som talade till Moses hade förordnat att denne skulle
        göra det, efter den mönsterbild som han hade fått se.
007:045 Och våra fäder togo det i arv och förde det sedan under Josua
        hitin, när de togo landet i besittning, efter de folk som Gud
        fördrev för våra fäder. Så var det ända till Davids tid.
007:046 Denne fann nåd inför Gud och bad att han måtte finna 'ett rum
        till boning' åt Jakobs Gud.
007:047 Men det var Salomo som fick bygga ett hus åt honom.
007:048 Dock, den Högste bor icke i hus som äro gjorda med händer, ty
        det är såsom profeten säger:
007:049 'Himmelen är min tron,
          och jorden är min fotapall;
          vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, säger Herren,
          och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad?
007:050 Min hand har ju gjort allt detta.'

007:051 I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid
        emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder.
007:052 Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju
        dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han
        som I själva nu haven förrått och dräpt,
007:053 I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke
        haven hållit den.»

007:054 När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan
        och beto sina tänder samman mot honom.
007:055 Men han, full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick
        se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida.
007:056 Och han sade: »Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på
        Guds högra sida.»
007:057 Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade
        alla på en gång emot honom
007:058 och förde honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena
        lade av sina mantlar vid en ung mans fötter, som hette Saulus.
007:059 Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade:
        »Herre Jesus, tag emot min ande.»
007:060 Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: »Herre,
        tillräkna dem icke denna synd.» Och när han hade sagt detta,
        avsomnade han.

008:002 Några fromma män begrovo dock Stefanus och höllo en stor
        dödsklagan efter honom.
008:003 Saulus åter for våldsamt fram mot församlingen; han gick omkring
        i husen och drog fram män och kvinnor och lät sätta dem i
        fängelse.

008:004 Men de som hade blivit kringspridda gingo omkring och förkunnade evangelii ord. 008:005 Och Filippus kom så ned till huvudstaden i Samarien och predikade Kristus för folket där. 008:006 Och när de hörde Filippus och sågo de tecken som han gjorde, aktade de endräktigt på det som han talade. 008:007 Ty från många som voro besatta av orena andar foro andarna ut under höga rop, och många lama och ofärdiga blevo botade. 008:008 Och det blev stor glädje i den staden.

008:009 Nu var där i staden före honom en man vid namn Simon, som hade
        övat trolldom, så att han hade slagit det samaritiska folket med
        häpnad, och som sade sig vara något stort.
008:010 Till honom höllo sig alla, både små och stora, och sade: »Denne
        är vad man kallar 'Guds stora kraft.'»
008:011 Och de höllo sig till honom, därför att han genom sina
        trollkonster under ganska lång tid hade slagit dem med häpnad.
008:012 Men nu, då de satte tro till Filippus, som förkunnade evangelium
        om Guds rike och om Jesu Kristi namn, läto de döpa sig, både män
        och kvinnor.
008:013 Ja, Simon själv kom till tro; och sedan han hade blivit döpt,
        höll han sig ständigt till Filippus. Och när han såg de stora
        tecken och kraftgärningar som denne gjorde, betogs han av
        häpnad.

008:014 Då nu apostlarna i Jerusalem fingo höra att Samarien hade tagit
        emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes.
008:015 Och när dessa kommo ditned, bådo de för dem, att de måtte undfå
        helig ande;
008:016 ty helig ande hade ännu icke fallit på någon av dem, utan de
        voro allenast döpta i Herren Jesu namn.
008:017 De lade då händerna på dem, och de undfingo helig ande.
008:018 När då Simon såg att det var genom apostlarnas handpåläggning
        som Anden blev given, bjöd han dem penningar
008:019 och sade: »Given ock mig den makten, så att var och en som jag
        lägger händerna på undfår helig ande.»
008:020 Då sade Petrus till honom: »Må dina penningar med dig själv gå i
        fördärvet, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för
        penningar.
008:021 Du har ingen del eller lott i det som här är fråga om, ty ditt
        hjärta är icke rättsinnigt inför Gud.
008:022 Gör fördenskull bättring och upphör med denna din ondska, och
        bed till Herren att den tanke som har uppstått i ditt hjärta må,
        om möjligt är, bliva dig förlåten.
008:023 Ty jag ser att du är förgiftad av ondska och fången i
        orättfärdighetens bojor.»
008:024 Då svarade Simon och sade: »Bedjen I till Herren för mig, att
        intet av det som I haven sagt må komma över mig.»

008:025 Och sedan de hade framburit sitt vittnesbörd och talat Herrens
ord, begåvo de sig tillbaka till Jerusalem och förkunnade därvid
evangelium i många samaritiska byar.

008:026 Men en Herrens ängel talade till Filippus och sade: »Stå upp och
        begiv dig vid middagstiden ut på den väg som leder ned från
        Jerusalem till Gasa; den är tom på folk.»
008:027 Då stod han upp och begav sig åstad. Och se, en etiopisk man
        for där fram, en hovman som var en mäktig herre hos Kandace,
        drottningen i Etiopien, och var satt över hela hennes
        skattkammare. Denne hade kommit till Jerusalem för att där
        tillbedja,
008:028 men var nu stadd på hemvägen och satt i sin vagn och läste
        profeten Esaias.
008:029 Då sade Anden till Filippus: »Gå fram och närma dig till denna
        vagn.»
008:030 Filippus skyndade fram och hörde att han läste profeten Esaias.
        Då frågade han: »Förstår du vad du läser?»
008:031 Han svarade: »Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen
        vägleder mig?» Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig
        bredvid honom.

008:032 Men det ställe i skriften som han läste var detta:
          »Såsom ett får fördes han bort till att slaktas;
          och såsom ett lamm som är tyst inför den som klipper det,
          så öppnade han icke sin mun.
008:033 Genom hans förnedring blev hans dom borttagen.
          Vem kan räkna hans släkte?
          Ty hans liv ryckes undan från jorden.»

008:034 Och hovmannen frågade Filippus och sade: »Jag beder dig, säg mig
        om vilken profeten talar detta, om sig själv eller om någon
        annan?»
008:035 Då öppnade Filippus sin mun och begynte med detta skriftens ord
        och förkunnade för honom evangelium om Jesus.
008:036 Och medan de färdades vägen fram, kommo de till ett vatten. Då
        sade hovmannen: »Se, här finnes vatten. Vad hindrar att jag
        döpes?»
008:037
008:038 Och han lät vagnen stanna; och de stego båda ned i vattnet,
        Filippus och hovmannen, och han döpte honom.
008:039 Men när de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort
        Filippus, och hovmannen såg honom icke mer, då han nu glad
        fortsatte sin färd.
008:040 Men Filippus blev efteråt sedd i Asdod. Därefter vandrade han
        omkring och förkunnade evangelium i alla städer, till dess han
        kom till Cesarea.

009:001 Men Saulus, som alltjämt andades hot och mordlust mot Herrens
        lärjungar, gick till översteprästen
009:002 och utbad sig av honom brev till synagogorna i Damaskus, för
        att, om han funne några som voro på »den vägen», vare sig män
        eller kvinnor, han skulle kunna föra dem bundna till Jerusalem.

009:003 Men när han på sin färd nalkades Damaskus, hände sig att ett
        sken från himmelen plötsligt kringstrålade honom.
009:004 Och han föll ned till jorden och hörde då en röst som sade till
        honom: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?»
009:005 Då sade han: »Vem är du, Herre?» Han svarade: »Jag är Jesus,
        den som du förföljer.
009:006 Men stå nu upp och gå in i staden, så skall där bliva dig sagt
        vad du har att göra.»
009:007 Och männen som voro med honom på färden stodo mållösa av skräck,
        ty de hörde väl rösten, men sågo ingen.
009:008 Och Saulus reste sig upp från jorden, men när han öppnade sina
        ögon, kunde han icke mer se något. De togo honom därför vid
        handen och ledde honom in i Damaskus.
009:009 Och under tre dagar såg han intet; och han varken åt eller
        drack.

009:010 Men i Damaskus fanns en lärjunge vid namn Ananias. Till honom
        sade Herren i en syn: »Ananias!» Han svarade: »Här är jag,
        Herre.»
009:011 Och Herren sade till honom: »Stå upp och gå till den gata som
        kallas Raka gatan och fråga i Judas' hus efter en man vid namn
        Saulus, från Tarsus. Ty se, han beder.
009:012 Och i en syn har han sett huru en man vid namn Ananias kom in
        och lade händerna på honom, för att han skulle få sin syn igen.»
009:013 Då svarade Ananias: »Herre, jag har av många hört huru mycket
        ont den mannen har gjort dina heliga i Jerusalem.
009:014 Och han har nu här med sig fullmakt ifrån översteprästerna att
        fängsla alla dem som åkalla ditt namn.»
009:015 Men Herren sade till honom: »Gå åstad; ty denne man är mig ett
        utvalt redskap till att bära fram mitt namn inför hedningar och
        konungar och inför Israels barn;
009:016 och jag skall visa honom huru mycket han måste lida för mitt
        namns skull.»

009:017 Då gick Ananias åstad och kom in i huset; och han lade sina
        händer på honom och sade: »Saul, min broder, Herren har sänt
        mig, Jesus, som visade sig för dig på vägen där du färdades; han
        har sänt mig, för att du skall få din syn igen och bliva
        uppfylld av helig ande.»
009:018 Då var det strax såsom om fjäll föllo ifrån hans ögon, och han
        fick sin syn igen. Och han stod upp och lät döpa sig.
009:019 Sedan tog han sig mat och blev därav stärkt.

        Därefter var han någon tid tillsammans med lärjungarna i
        Damaskus.
009:020 Och strax begynte han i synagogorna predika om Jesus, att han
        var Guds Son.
009:021 Och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad och sade:
        »Var det icke denne som i Jerusalem förgjorde dem som åkallade
        det namnet? Och hade han icke kommit hit, för att han skulle
        föra sådana människor bundna till översteprästerna?»

009:022 Men Saulus uppträdde med allt större kraft och gjorde de judar
som bodde i Damaskus svarslösa, i det han bevisade att Jesus var
Messias.

009:023 När så en längre tid hade förgått, rådslogo judarna om att röja
        honom ur vägen;
009:024 men deras anslag blev bekant för Saulus. Och då de nu, för att
        kunna röja honom ur vägen, till och med höllo vakt vid
        stadsportarna både dag och natt,
009:025 togo hans lärjungar honom en natt och släppte honom ut genom
        muren, i det att de sänkte ned honom i en korg.

009:026 När han sedan kom till Jerusalem, försökte han att närma sig
        lärjungarna; men alla fruktade för honom, ty de trodde icke att
        han verkligen var en lärjunge.
009:027 Då tog Barnabas sig an honom och förde honom till apostlarna och
        förtäljde för dem huru han på vägen hade sett Herren, som hade
        talat till honom, och huru han i Damaskus hade frimodigt
        predikat i Jesu namn.
009:028 Sedan gick han fritt ut och in bland dem i Jerusalem och
        predikade frimodigt i Herrens namn;
009:029 och han talade och disputerade med de grekiska judarna. Men de
        gjorde försök att röja honom ur vägen.
009:030 När bröderna förnummo detta, förde de honom ned till Cesarea och
        sände honom därifrån vidare till Tarsus.

009:031 Så hade nu församlingen frid i hela Judeen och Galileen och
Samarien; och den blev uppbyggd och vandrade i Herrens fruktan
och växte till genom den helige Andes tröst och förmaning.

009:032 Medan nu Petrus vandrade omkring bland dem alla, hände sig att
        han ock kom ned till de heliga som bodde i Lydda.
009:033 Där träffade han på en man vid namn Eneas, som i åtta år hade
        legat till sängs; han var nämligen lam.
009:034 Och Petrus sade till honom: »Eneas, Jesus Kristus botar dig.
        Stå upp och lägg ihop din bädd.» Då stod han strax upp.
009:035 Och alla som bodde i Lydda och i Saron sågo honom; och de
        omvände sig till Herren.

009:036 I Joppe bodde då en lärjunginna vid namn Tabita (det betyder
        detsamma som Dorkas). Hon överflödade i goda gärningar och
        gav allmosor rikligen.
009:037 Men just i de dagarna hände sig att hon blev sjuk och dog. Och
        man tvådde henne och lade henne i en sal i övre våningen.
009:038 Då nu Lydda låg nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus
        var där, sände de två män till honom och bådo honom att utan
        dröjsmål komma till dem.
009:039 Petrus stod då upp och följde med dem. Och när han kom dit,
        förde de honom upp i salen; och alla änkorna kommo där omkring
        honom gråtande och visade honom alla livklädnader och mantlar
        som Dorkas hade gjord, medan hon ännu levde ibland dem.
009:040 Då tillsade Petrus dem allasammans att gå ut och föll ned på
        sina knän och bad; sedan vände han sig mot den döda och sade:
        »Tabita, stå upp.» Då slog hon upp ögonen, och när hon fick se
        Petrus, satte hon sig upp.
009:041 Och han räckte henne handen och reste upp henne och kallade
        sedan in de heliga, jämte änkorna, och ställde henne levande
        framför den.
009:042 Detta blev bekant i hela Joppe, och många kommo till tro på
        Herren.
009:043 Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en garvare vid
        namn Simon.

010:001 I Cesarea bodde en man vid namn Kornelius, en hövitsman vid den
        så kallade italiska krigsskaran.
010:002 Han var en from man, som »fruktade Gud» tillika med hela sitt
        hus; han utdelade rikligen allmosor åt folket och bad alltid
        till Gud.

010:003 En dag omkring nionde timmen såg denne tydligt i en syn en Guds
        ängel, som kom in till honom och sade till honom: »Kornelius!»
010:004 Han betraktade honom förskräckt och frågade: »Vad är det,
        herre?» Då sade ängeln till honom: »Dina böner och dina
        allmosor hava uppstigit till Gud och äro i åminnelse hos honom.
010:005 Så sänd nu några män till Joppe och låt hämta en viss Simon, som
        ock kallas Petrus.
010:006 Han gästar hos en garvare vid namn Simon, som har ett hus vid
        havet.»

010:007 När ängeln som hade talat med honom var borta, kallade han till
        sig två av sina tjänare och en from krigsman, en av dem som
        hörde till hans närmaste följe,
010:008 och förtäljde alltsammans för dem och sände dem åstad till
        Joppe.

010:009 Men dagen därefter, medan dessa voro på vägen och nalkades
        staden, gick Petrus vid sjätte timmen upp på taket för att
        bedja.
010:010 Och han blev hungrig och ville hava något att äta. Medan man nu
        tillredde maten, föll han i hänryckning.
010:011 Han såg himmelen öppen och någonting komma ned som liknade en
        stor linneduk, och som fasthölls vid de fyra hörnen och sänktes
        ned till jorden.
010:012 Och däri funnos alla slags fyrfota och krälande djur som leva på
        jorden, och alla slags himmelens fåglar.
010:013 Och en röst kom till honom: »Stå upp, Petrus, slakta och ät.»
010:014 Men Petrus svarade: »Bort det, Herre! Jag har aldrig ätit något
        oheligt och orent.»
010:015 Åter, för andra gången, kom en röst till honom: »Vad Gud har
        förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt.»
010:016 Detta skedde tre gånger efter varandra; sedan blev duken strax
        åter upptagen till Himmelen.

010:017 Medan Petrus i sitt sinne undrade över vad den syn han hade sett
        skulle betyda, hade de män som voro utsända av Kornelius redan
        frågat sig fram till Simons hus; och de stannade nu vid porten
010:018 och ropade på någon för att få veta om Simon, som ock kallades
        Petrus, gästade där.
010:019 Men under det Petrus alltjämt begrundade synen, sade Anden till
        honom: »Här äro ett par män som fråga efter dig.
010:020 Stå upp, och gå ditned och följ med dem, utan att tveka; ty det
        är jag som har sänt dem.»

010:021 Då steg Petrus ned till männen och sade: »Se här är jag, den som
        I frågen efter. Av vilken orsak haven I kommit hit?»
010:022 De svarade: »Hövitsmannen Kornelius, en rättfärdig och
        gudfruktig man, som har gott vittnesbörd om sig av hela det
        judiska folket, har i en uppenbarelse fått befallning av en
        helig ängel att hämta dig till sig och höra vad du har att
        säga.»
010:023 Då bjöd han dem komma in och beredde dem härbärge.

        Dagen därefter stod han upp och begav sig åstad med dem; och
        några av bröderna i Joppe följde med honom.
010:024 Följande dag kommo de fram till Cesarea. Och Kornelius väntade
        på dem och hade kallat tillhopa sina fränder och närmaste
        vänner.
010:025 Då nu Petrus skulle träda in, gick Kornelius emot honom och
        betygade honom sin vördnad, i det att han föll ned för hans
        fötter.
010:026 Men Petrus reste upp honom och sade: »Stå upp; också jag är en
        människa.»
010:027 Och under samtal med honom trädde Petrus in och fann många vara
        där församlade.
010:028 Och han sade till dem: »I veten själva att det är en judisk man
        förbjudet att hava något umgänge med en utlänning eller att
        besöka en sådan; men mig har Gud lärt att icke räkna någon
        människa för ohelig eller oren.
010:029 Därför kom jag ock utan invändning hit, när jag blev hämtad.
        Och nu frågar jag eder av vilket skäl I haven låtit hämta mig.»
010:030 Då svarade Kornelius: »Det är nu fjärde dagen sedan jag, just
        vid denna timme, förrättade i mitt hus den bön som man beder vid
        nionde timmen. Då fick jag se en man i skinande klädnad stå
        framför mig,
010:031 och han sade: 'Kornelius, din bön är hörd, och dina allmosor
        hava kommit i åminnelse inför Gud.
010:032 Så sänd nu bud till Joppe och kalla till dig Simon, som ock
        kallas Petrus: han gästar i garvaren Simons hus vid havet.'
010:033 Då sände jag strax bud till dig, och du gjorde väl i att du
        kom. Och nu äro vi alla här tillstädes inför Gud för att höra
        allt som har blivit dig befallt av Herren.»

        »Nu förnimmer jag i sanning att 'Gud icke har anseende till
        personen',
010:035 utan att den som fruktar honom och övar rättfärdighet, han tages
        emot av honom, vilket folk han än må tillhöra.
010:036 Det ord som han har sänt till Israels barn för att genom Jesus
        Kristus, som är allas Herre, förkunna det glada budskapet om
        frid, det ordet kännen I,
010:037 den förkunnelse som gick ut över hela Judeen, sedan den hade
        begynt i Galileen efter den döpelse Johannes predikade—
010:038 förkunnelsen om Jesus från Nasaret och om huru Gud hade smort
        honom med helig ande och kraft, honom som vandrade omkring och
        gjorde gott och botade alla som voro under djävulens våld; ty
        Gud var med honom.
010:039 Vi kunna själva vittna om allt vad han gjorde både på den
        judiska landsbygden och i Jerusalem; likväl upphängde man honom
        på trä och dödade honom.
010:040 Men honom har Gud uppväckt på tredje dagen och låtit honom bliva
        uppenbar,
010:041 väl icke för allt folket, men för oss, som redan förut av Gud
        hade blivit utvalda till vittnen, och som åto och drucko med
        honom, sedan han hade uppstått från de döda.
010:042 Och han bjöd oss predika för folket och betyga att han är den
        som av Gud har blivit bestämd till att vara domare över levande
        och döda.
010:043 Om honom bära alla profeterna vittnesbörd och betyga att var och
        en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans
        namn.»

010:044 Medan Petrus ännu så talade, föll den helige Ande på alla dem
        som hörde hans tal.
010:045 Och alla de omskurna troende män som hade kommit dit med Petrus
        blevo uppfyllda av häpnad över att den helige Ande hade blivit
        utgjuten jämväl över hedningarna, såsom en gåva åt dem.
010:046 De hörde dem nämligen tala tungomål och storligen prisa Gud.
010:047 Då tog Petrus till orda och sade: »Icke kan väl någon hindra att
        dessa döpas med vatten, då de hava undfått den helige Ande, de
        likaväl som vi?»
010:048 Och så bjöd han att man skulle döpa dem i Jesu Kristi namn.

011:001 Men apostlarna och de bröder som voro i Judeen fingo höra att också hedningarna hade tagit emot Guds ord. 011:002 När så Petrus kom upp till Jerusalem, begynte de som voro omskurna gå till rätta med honom; 011:003 de sade: »Du har ju besökt oomskurna män och ätit med dem.» 011:004 Då begynte Petrus från början och omtalade för dem allt i följd och ordning; han sade:

011:005 »Jag var i staden Joppe, stadd i bön; då såg jag under
        hänryckning i en syn någonting komma ned, som liknade en stor
        linneduk, vilken fasthölls vid de fyra hörnen och sänktes ned
        från himmelen; och det kom ända ned till mig.
011:006 Och jag betraktade det och gav akt därpå; då fick jag däri se
        fyrfota djur, sådana som leva på jorden, tama och vilda, så ock
        krälande djur och himmelens fåglar.
011:007 Jag hörde ock en röst säga till mig: 'Stå upp, Petrus, slakta
        och ät.'
011:008 Men jag svarade: 'Bort det, Herre! Aldrig har något oheligt
        eller orent kommit i min mun.'
011:009 För andra gången talade en röst från himmelen: 'Vad Gud har
        förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt.'
011:010 Detta skedde tre gånger efter varandra; sedan drogs alltsammans
        åter upp till himmelen.
011:011 Och i detsamma kommo tre män, som hade blivit sända till mig
        från Cesarea, och stannade framför huset där vi voro.
011:012 Och Anden sade till mig att jag skulle följa med dem, utan att
        göra någon åtskillnad mellan folk och folk. Också de sex bröder
        som äro här kommo med mig; och vi gingo in i mannens hus.
011:013 Och han berättade för oss huru han hade sett ängeln träda in i
        hans hus, och att denne hade sagt: 'Sänd åstad till Joppe och
        låt hämta Simon, som ock kallas Petrus.
011:014 Han skall tala till dig ord genom vilka du skall bliva frälst,
        du själv och hela ditt hus.'
011:015 Och när jag hade begynt tala, föll den helige Ande på dem,
        alldeles såsom det under den första tiden skedde med oss.
011:016 Då kom jag ihåg Herrens ord, huru han hade sagt: 'Johannes döpte
        med vatten, men I skolen bliva döpta i helig ande.'
011:017 Då alltså Gud åt dem hade givit samma gåva som åt oss, som hava
        kommit till tro på Herren Jesus Kristus, huru skulle då jag hava
        kunnat sätta mig emot Gud?»

011:018 När de hade hört detta, gåvo de sig till freds och prisade Gud
och sade: »Så har då Gud också åt hedningarna förlänat den
bättring som för till liv.»

011:019 De som hade blivit kringspridda genom den förföljelse som utbröt
        för Stefanus' skull drogo emellertid omkring ända till Fenicien
        och Cypern och Antiokia, men förkunnade icke ordet för andra än
        för judar.
011:020 Dock funnos bland dem några män från Cypern och Cyrene, som när
        de kommo till Antiokia, också talade till grekerna och för dem
        förkunnade evangelium om Herren Jesus.
011:021 Och Herrens hand var med dem, och en stor skara kom till tro och
        omvände sig till Herren.

011:022 Ryktet härom nådde församlingen i Jerusalem; och de sände då
        Barnabas till Antiokia.
011:023 När han kom dit och fick se vad Guds nåd hade verkat, blev han
        glad och förmanade dem alla att med hjärtats fasta föresats
        stadigt hålla sig till Herren.
011:024 Ty han var en god man och full av helig ande och tro. Och
        ganska mycket folk blev ytterligare fört till Herren.
011:025 Sedan begav han sig åstad till Tarsus för att uppsöka Saulus.
011:026 Och när han hade träffat honom, tog han honom med sig till
        Antiokia. Ett helt år hade de sedan sin umgängelse inom
        församlingen och undervisade ganska mycket folk. Och det var i
        Antiokia som lärjungarna först begynte kallas »kristna».

011:027 Vid den tiden kommo några profeter från Jerusalem ned till
        Antiokia.
011:028 Och en av dem, vid namn Agabus, trädde upp och gav genom Andens
        ingivelse till känna att en stor hungersnöd skulle komma över
        hela världen; den kom också på Klaudius' tid.
011:029 Då bestämde lärjungarna att de, var och en efter sin förmåga,
        skulle sända något till understöd åt de bröder som bodde i
        Judeen.
011:030 Detta gjorde de också, och genom Barnabas och Saulus översände
        de det till de äldste.

012:001 Vid den tiden lät konung Herodes gripa och misshandla några av
        dem som hörde till församlingen.
012:002 Och Jakob, Johannes' broder, lät han avrätta med svärd.
012:003 När han såg att detta behagade judarna, fortsatte han och lät
        fasttaga också Petrus. Detta skedde under det osyrade brödets
        högtid.
012:004 Och sedan han hade gripit honom, satte han honom i fängelse och
        uppdrog åt fyra vaktavdelningar krigsmän, vardera på fyra man,
        att bevaka honom; och hans avsikt var att efter påsken ställa
        honom fram inför folket.
012:005 Under tiden förvarades Petrus i fängelset, men församlingen bad
        enträget till Gud för honom.

012:006 Natten före den dag då Herodes tänkte draga honom inför rätta
        låg Petrus och sov mellan två krigsmän, fängslad med två kedjor;
        och utanför dörren voro väktare utsatta till att bevaka
        fängelset.
012:007 Då stod plötsligt en Herrens ängel där, och ett sken lyste i
        rummet. Och han stötte Petrus i sidan och väckte honom och
        sade: »Stå nu strax upp»; och kedjorna föllo ifrån hans händer.
012:008 Ängeln sade ytterligare till honom: »Omgjorda dig, och tag på
        dig dina sandaler.» Och han gjorde så. därefter sade ängeln
        till honom: »Tag din mantel på dig och följ mig.»
012:009 Och Petrus gick ut och följde honom; men han förstod icke att
        det som skedde genom ängeln var något verkligt, utan trodde att
        det var en syn han såg.
012:010 När de så hade gått genom första och andra vakten, kommo de till
        järnporten som ledde ut till staden. Den öppnade sig för dem av
        sig själv, och de trädde ut och gingo en gata fram; och i
        detsamma försvann ängeln ifrån honom.
012:011 När sedan Petrus kom till sig igen, sade han: »Nu vet jag och är
        förvissad om att Herren har utsänt sin ängel och räddat mig ur
        Herodes' hand och undan allt det som det judiska folket hade
        väntat sig.»

012:012 När han alltså hade förstått huru det var, gick han till det hus
        där Maria bodde, hon som var moder till den Johannes som ock
        kallades Markus; där voro ganska många församlade och bådo.
012:013 Då han nu klappade på portdörren, kom en tjänsteflicka, vid namn
        Rode, för att höra vem det var.
012:014 Och när hon kände igen Petrus' röst, öppnade hon i sin glädje
        icke porten, utan skyndade in och berättade att Petrus stod
        utanför porten.
012:015 Då sade de till henne: »Du är från dina sinnen.» Men hon
        bedyrade att det var såsom hon hade sagt. Då sade de: »Det är
        väl hans ängel.»
012:016 Men Petrus fortfor att klappa; och när de öppnade, sågo de med
        häpnad att det var han.
012:017 Och han gav tecken åt dem med handen att de skulle tiga, och
        förtäljde för dem huru Herren hade fört honom ut ur fängelset.
        Och han tillade: »Låten Jakob och de andra bröderna få veta
        detta.» Sedan gick han därifrån och begav sig till en annan
        ort.

012:018 Men när det hade blivit dag, uppstod bland krigsmännen en ganska
        stor oro och undran över vad som hade blivit av Petrus.
012:019 När så Herodes ville hämta honom, men icke fann honom, anställde
        han rannsakning med väktarna och bjöd att de skulle föras bort
        till bestraffning. Därefter for han ned från Judeen till
        Cesarea och vistades sedan där.

012:020 Men han hade fattat stor ovilja mot tyrierna och sidonierna.
        Dessa infunno sig nu gemensamt hos honom; och sedan de hade fått
        Blastus, konungens kammarherre, på sin sida, bådo de om fred, ty
        deras land hade sin näring av konungens.
012:021 På utsatt dag klädde sig då Herodes i konungslig skrud och satte
        sig på tronen och höll ett tal till dem.
012:022 Då ropade folket: »En guds röst är detta, och icke en
        människas.»
012:023 Men i detsamma slog honom en Herrens ängel, därför att han icke
        gav Gud äran. Och han föll i en sjukdom som bestod däri att han
        uppfrättes av maskar, och så gav han upp andan.

012:024 Men Guds ord hade framgång och utbredde sig.
012:025 Och sedan Barnabas och Saulus hade fullgjort sitt uppdrag i
Jerusalem och avlämnat understödet, vände de tillbaka och togo
då med sig Johannes, som ock kallades Markus.

013:001 I den församling som fanns i Antiokia verkade nu såsom profeter
        och lärare Barnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lucius
        från Cyrene, så ock Manaen, landsfursten Herodes'
        fosterbroder, och Saulus.
013:002 När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige
        Ande: »Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag
        har kallat dem till.»
013:003 Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem
        begiva sig åstad.

013:004 Dessa, som så hade blivit utsända av den helige Ande, foro nu
        ned till Seleucia och seglade därifrån till Cypern.
013:005 Och när de hade kommit till Salamis, förkunnade de Guds ord i
        judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes såsom
        tjänare.
013:006 Och sedan de hade färdats över hela ön ända till Pafos, träffade
        de där på en judisk trollkarl och falsk profet, vid namn
        Barjesus,
013:007 som vistades hos landshövdingen Sergius Paulus. Denne var en
        förståndig man. Han kallade till sig Barnabas och Saulus och
        begärde att få höra Guds ord.

013:008 Men Elymas (eller trollkarlen, ty namnet har den betydelsen)
        stod emot dem och ville hindra landshövdingen från att komma
        till tro.
013:009 Saulus, som ock kallades Paulus, uppfylldes då av helig ande och
        fäste ögonen på honom
013:010 och sade: »O du djävulens barn, du som är full av allt slags
        svek och arglistighet och en fiende till allt vad rätt är, skall
        du då icke upphöra att förvrida Herrens raka vägar?
013:011 Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall till en tid
        bliva blind och icke kunna se solen.» Och strax föll töcken och
        mörker över honom; och han gick omkring och sökte efter någon
        som kunde leda honom.
013:012 När då landshövdingen såg vad som hade skett, häpnade han över
        Herrens lära och kom till tro.

013:013 Paulus och hans följeslagare lade sedan ut ifrån Pafos och foro
        till Perge i Pamfylien. Där skilde sig Johannes ifrån dem och
        vände tillbaka till Jerusalem.
013:014 Men själva foro de vidare från Perge och kommo till Antiokia i
        Pisidien. Och på sabbatsdagen gingo de in i synagogan och satte
        sig där.
013:015 Och sedan man hade föreläst ur lagen och profeterna, sände
        synagogföreståndarna till dem och läto säga: »Bröder, haven I
        något förmaningens ord att säga till folket, så sägen det.»
013:016 Då stod Paulus upp och gav tecken med handen och sade:

        »I män av Israels hus och I som 'frukten Gud', hören mig.
013:017 Detta folks, Israels, Gud utvalde våra fäder, och han upphöjde
        detta folk, medan de ännu bodde såsom främlingar i Egyptens
        land, och förde dem sedan ut därifrån 'med upplyft arm'.
013:018 Och under en tid av vid pass fyrtio år hade han fördrag med dem
        i öknen.
013:019 Och sedan han hade utrotat sju folk i Kanaans land, utskiftade
        han dessas land till arvedelar åt dem.
013:020 Därunder förgick en tid av vid pass fyra hundra femtio år.
        Sedan gav han dem domare, ända till profeten Samuels tid.
013:021 Därefter begärde de en konung; och Gud gav dem Saul, Kis' son, en
        man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år.

013:022 Men denne avsatte han och gjorde David till konung över dem.
        Honom gav han ock sitt vittnesbörd, i det han sade: 'Jag har
        funnit David, Jessais son, en man efter mitt hjärta. Han skall
        i alla stycken göra min vilja.'
013:023 Av dennes säd har Gud efter sitt löfte låtit Jesus komma, såsom
        Frälsare åt Israel.
013:024 Men redan innan han uppträdde, hade Johannes predikat
        bättringens döpelse för hela Israels folk.
013:025 Och när Johannes höll på att fullborda sitt lopp, sade han: 'Vad
        I menen mig vara, det är jag icke. Men se, efter mig kommer den
        vilkens skor jag icke är värdig att lösa av han fötter.'

013:026 Mina bröder, I som ären barn av Abrahams släkt, så ock I andra
        här, I som 'frukten Gud', till oss har ordet om denna frälsning
        blivit sänt.
013:027 Ty eftersom Jerusalems invånare och deras rådsherrar icke kände
        honom, uppfyllde de ock genom sin dom över honom profeternas
        utsagor, vilka var sabbat föreläses;
013:028 och fastän de icke funno honom skyldig till något som förtjänade
        döden, bådo de likväl Pilatus att han skulle låta döda honom.
013:029 När de så hade fört till fullbordan allt som var skrivet om
        honom, togo de honom ned från korsets trä och lade honom i en
        grav.
013:030 Men Gud uppväckte honom från de döda.
013:031 Sedan visade han sig under många dagar för dem som med honom
        hade gått upp från Galileen till Jerusalem, och som nu äro hans
        vittnen inför folket.

013:032 Och vi förkunna för eder det glada budskapet, att det löfte som
        gavs åt våra fäder, det har Gud låtit gå i fullbordan för oss,
        deras barn, därigenom att han har låtit Jesus uppstå,
013:033 såsom ock är skrivet i andra psalmen:
          'Du är min Son,
          jag har i dag fött dig.'
013:034 Och att han har låtit honom uppstå från de döda, så att han icke
        mer skall vända tillbaka till förgängelsen, det har han sagt med
        dessa ord:
          'Jag skall uppfylla åt eder de heliga löften
          som jag i trofasthet har givit åt David.'
013:035 Därför säger han ock i en annan psalm:
          'Du skall icke låta din Helige se förgängelsen.'
013:036 När David i sin tid hade tjänat Guds vilja, avsomnade han ju och
        blev samlad till sina fäder och såg förgängelsen;
013:037 men den som Gud har uppväckt, han har icke sett förgängelsen.
013:038 Så mån I nu veta, mena bröder, att genom honom syndernas
        förlåtelse förkunnas för eder,
013:039 och att i honom var och en som tror bliver rättfärdig och friad
        ifrån allt det varifrån I icke under Moses' lag kunden bliva
        friade.
013:040 Sen därför till, att över eder icke må komma det som är sagt hos
        profeterna:
013:041 'Sen här, I föraktare, och förundren eder,
          och bliven till intet;
          ty en gärning utför jag i edra dagar,
          en gärning som I alls icke skullen tro,
          om den förtäljdes för eder.'»

013:042 När de sedan gingo därifrån, bad men dem att de nästa sabbat
        skulle tala för dem om samma sak.
013:043 Och när församlingen åtskildes, följde många judar och
        gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas. Dessa talade då
        till dem och förmanade dem att stadigt hålla sig till Guds nåd.

013:044 Följande sabbat kom nästan hela staden tillsammans för att höra
        Guds ord.
013:045 Då nu judarna sågo det myckna folket, uppfylldes de av nitälskan
        och foro ut i smädelser och motsade det som Paulus talade.
013:046 Då togo Paulus och Barnabas mod till sig och sade: »Guds ord
        måste i första rummet förkunnas för eder. Men eftersom I stöten
        det bort ifrån eder och icke akten eder själva värdiga det eviga
        livet, så vända vi oss nu till hedningarna.
013:047 Ty så har Herren bjudit oss:
          'Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken,
          för att du skall bliva till frälsning intill jordens ända.'»

013:048 När hedningarna hörde detta, blevo de glada och prisade Herrens
ord; och de kommo till tro, så många det var beskärt att få
evigt liv.
013:049 Och Herrens ord utbredde sig över hela landet.

013:050 Men judarna uppeggade de ansedda kvinnor som »fruktade Gud», så
        ock de förnämsta männen i staden, och uppväckte en förföljelse
        mot Paulus och Barnabas och drevo dem bort ifrån sin stads
        område.
013:051 Dessa skuddade då stoftet av sina fötter mot dem och begåvo sig
        till Ikonium.

014:001 På samma sätt tillgick det i Ikonium: de gingo in i judarnas
        synagoga och talade så, att en stor hop av både judar och greker
        kommo till tro;
014:002 men de judar som voro ohörsamma retade upp hedningarna och
        väckte deras förbittring mot bröderna.
014:003 Så vistades de där en längre tid och predikade frimodigt, i
        förtröstan på Herren, och han gav vittnesbörd åt sitt nådesord,
        i det att han lät tecken och under ske genom dem.
014:004 Men folket i staden delade sig, så att somliga höllo med
        judarna, andra åter med apostlarna.
014:005 Och när sedan, både ibland hedningar och ibland judar med deras
        föreståndare, en storm hade blivit uppväckt emot dem, och man
        ville misshandla och stena dem,
014:006 flydde de, så snart de förstodo huru det var, till städerna
        Lystra och Derbe i Lykaonien och till trakten omkring dem.
014:007 Och där förkunnade de evangelium.

014:008 I Lystra fanns nu en man som satt där oförmögen att bruka sina
        fötter, ty allt ifrån sin moders liv hade han varit ofärdig och
        hade aldrig kunnat gå.
014:009 Denne hörde på, när Paulus talade. Och då Paulus fäste sina
        ögon på honom och såg att han hade tro, så att han kunde bliva
        botad,
014:010 sade han med hög röst: »Res dig upp och stå på dina fötter.» Då
        sprang mannen upp och begynte gå.
014:011 När folket såg vad Paulus hade gjort, hovo de upp sin röst och
        ropade på lykaoniskt tungomål: »Gudarna hava stigit ned till oss
        i människogestalt.»
014:012 Och de kallade Barnabas för Jupiter, men Paulus kallade de för
        Merkurius, eftersom det var han som förde ordet.
014:013 Och prästen vid det Jupiterstempel som låg utanför staden förde
        fram tjurar och kransar till portarna och ville jämte folket
        anställa ett offer.
014:014 Men när apostlarna, Barnabas och Paulus, fingo höra detta, revo
        de sönder sina kläder och sprungo ut bland folket och ropade
014:015 och sade: »I män, vad är det I gören? Också vi äro människor,
        av samma natur som I, och vi förkunna för eder evangelium, att I
        måsten omvända eder från dessa fåfängliga avgudar till den
        levande Guden, 'som har gjort himmelen och jorden och havet och
        allt vad i dem är'.
014:016 Han har under framfarna släktens tider tillstatt alla hedningar
        att gå sina egna vägar.
014:017 Dock har han icke låtit sig vara utan vittnesbörd, ty han har
        bevisat eder välgärningar, i det han har givit eder regn och
        fruktbara tider från himmelen och så vederkvickt edra hjärtan
        med mat och glädje.»
014:018 Genom sådana ord stillade de med knapp nöd folket, så att man
        icke offrade åt dem.

014:019 Men några judar kommo dit från Antiokia och Ikonium. Dessa
        drogo folket över på sin sida och stenade Paulus och släpade
        honom ut ur staden, i tanke att han var död.
014:020 Men sedan lärjungarna hade samlat sig omkring honom, reste han
        sig upp och gick in i staden.

        Dagen därefter begav han sig med Barnabas åstad därifrån till
        Derbe.
014:021 Och de förkunnade evangelium i den staden och vunno ganska många
        lärjungar. Sedan vände de tillbaka till Lystra och Ikonium och
        Antiokia
014:022 och styrkte lärjungarnas själar, i det de förmanade dem att stå
        fasta i tron och sade dem, att det är genom mycken bedrövelse
        som vi måste ingå i Guds rike.
014:023 Därefter utvalde de åt dem »äldste» för var särskild församling
        och anbefallde dem efter bön och fastor åt Herren, som de nu
        trodde på.

014:024 Sedan färdades de vidare genom Pisidien och kommo till
        Pamfylien.
014:025 Där förkunnade de ordet i Perge och foro sedan ned till Attalia.
014:026 Därifrån avseglade de till Antiokia, samma ort varifrån de hade
        blivit utsända, sedan man hade anbefallt dem åt Guds nåd, för
        det verk som de nu hade fullbordat.
014:027 Och när de hade kommit dit, kallade de tillhopa församlingen och
        omtalade för dem huru stora ting Gud hade gjort med dem, och
        huru han för hedningarna hade öppnat en dörr till tro.
014:028 Sedan vistades de där hos lärjungarna en ganska lång tid.

015:001 Men från Judeen kommo några män ditned och lärde bröderna så:
        »Om I icke låten omskära eder, såsom Moses har stadgat, så
        kunnen I icke bliva frälsta.»
015:002 Då uppstod söndring, och Paulus och Barnabas kommo i ett ganska
        skarpt ordskifte med dem. Det bestämdes därför, att Paulus och
        Barnabas och några andra av dem skulle, för denna tvistefrågas
        skull, fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem.
015:003 Och församlingen utrustade dem för resan, och de foro genom
        Fenicien och Samarien och förtäljde utförligt om hedningarnas
        omvändelse och gjorde därmed alla bröderna stor glädje.
015:004 När de sedan kommo fram till Jerusalem, mottogos de av
        församlingen och av apostlarna och de äldste och omtalade huru
        stora ting Gud hade gjort med dem.
015:005 Men några ifrån fariséernas parti, vilka hade kommit till tro,
        stodo upp och sade att man borde omskära dem och bjuda dem att
        hålla Moses' lag.

015:006 Då trädde apostlarna och de äldste tillsammans för att överlägga
om denna sak.
015:007 Och sedan man länge hade förhandlat därom, stod Petrus upp och
sade till dem:

        »Mina bröder, I veten själva att Gud, för lång tid sedan, bland
        eder utvalde mig att vara den genom vilkens mun hedningarna
        skulle få höra evangelii ord och komma till tro.
015:008 Och Gud, som känner allas hjärtan, gav dem sitt vittnesbörd,
        därigenom att han lät dem, likaväl som oss, undfå den helige
        Ande.
015:009 Och han gjorde ingen åtskillnad mellan oss och dem, i det att
        han genom tron renade deras hjärtan.
015:010 Varför fresten I då nu Gud, genom att på lärjungarnas hals vilja
        lägga ett ok som varken våra fäder eller vi hava förmått bära?
015:011 Vi tro ju fastmer att det är genom Herren Jesu nåd som vi bliva
        frälsta, vi likaväl som de.»

015:012 Då teg hela menigheten, och man hörde på Barnabas och Paulus, som förtäljde om huru stora tecken och under Gud genom dem hade gjort bland hedningarna.

        »Mina bröder, hören mig.
015:014 Simeon har förtäljt huru Gud först så skickade, att han bland
        hedningarna fick ett folk som kunde kallas efter hans namn.
015:015 Därmed stämmer ock överens vad profeterna hava talat; ty så är
        skrivet:
015:016 'Därefter skall jag komma tillbaka
          och åter bygga upp Davids förfallna hydda;
          ja, dess ruiner skall jag bygga upp och så upprätta den igen,
015:017 för att ock övriga människor skola söka Herren,
          alla hedningar som hava uppkallats efter mitt namn.
          Så säger Herren, han som skall göra detta,
015:018 såsom han ock har vetat det förut av evighet.'

015:019 Därför är min mening att man icke bör betunga sådana som hava
        varit hedningar, men omvänt sig till Gud,
015:020 utan allenast skriva till dem att de skola avhålla sig från
        avgudastyggelser och från otukt och från köttet av förkvävda
        djur och från blod.
015:021 Ty Moses har av ålder sina förkunnare i alla städer, då han ju
        var sabbat föreläses i synagogorna.»

015:022 Därefter beslöto apostlarna och de äldste, tillika med hela
        församlingen, att bland sig utvälja några män, som jämte Paulus
        och Barnabas skulle sändas till Antiokia; och de valde Judas,
        som kallades Barsabbas, och Silas, vilka bland bröderna voro
        ledande män.
015:023 Och man översände genom dem följande skrivelse:

»Apostlarna och de äldste, edra bröder, hälsa eder, I bröder av
hednisk börd, som bon i Antiokia, Syrien och Cilicien.

015:024 Alldenstund vi hava hört att några som hava kommit från oss hava
        förvirrat eder med sitt tal och väckt oro i edra själar, utan
        att de hava haft något uppdrag av oss,
015:025 så hava vi enhälligt kommit till det beslutet att utvälja några
        män, som vi skulle sända till eder jämte Barnabas och Paulus,
        våra älskade bröder,
015:026 vilka hava vågat sina liv för vår Herres, Jesu Kristi, namns
        skull.
015:027 Alltså sända vi nu Judas och Silas, vilka ock muntligen skola
        kungöra detsamma för eder.
015:028 Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga
        eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga
        föreskrifter:
015:029 att I skolen avhålla eder från avgudaofferskött och från blod
        och från köttet av förkvävda djur och från otukt. Om I noga
        tagen eder till vara för detta, så skall det gå eder väl. Faren
        väl.»

015:030 De fingo så begiva sig åstad och kommo ned till Antiokia. Där
        kallade de tillsammans menigheten och lämnade fram brevet.
015:031 Och när menigheten läste detta, blevo de glada över det
        hugnesamma budskapet.
015:032 Judas och Silas, som själva voro profeter, talade därefter många
        förmaningens ord till bröderna och styrkte dem.
015:033 Och sedan de hade uppehållit sig där någon tid, fingo de i frid
        fara ifrån bröderna tillbaka till dem som hade sänt dem.
015:034
015:035 Men Paulus och Barnabas vistades fortfarande i Antiokia, där de
        undervisade och, jämte många andra förkunnade evangelii ord från
        Herren.

015:036 Efter någon tid sade Paulus till Barnabas: »Låt oss nu fara
        tillbaka och besöka våra bröder, i alla de städer där vi hava
        förkunnat Herrens ord, och se till, huru det är med dem.»
015:037 Barnabas ville då att de skulle taga med sig Johannes, som ock
        kallades Markus.
015:038 Men Paulus fann icke skäligt att taga med sig en man som hade
        övergivit dem i Pamfylien och icke följt med dem till deras
        arbete.
015:039 Och så skarp blev deras tvist att de skilde sig ifrån varandra;
        och Barnabas tog med sig Markus och avseglade till Cypern.
015:040 Men Paulus utvalde åt sig Silas; och sedan han av bröderna hade
        blivit anbefalld åt Herrens nåd, begav han sig åstad
015:041 och färdades genom Syrien och Cilicien och styrkte
        församlingarna.

016:001 Han kom då också till Derbe och till Lystra. Där fanns en
        lärjunge vid namn Timoteus, som var son av en troende judisk
        kvinna och en grekisk fader,
016:002 och som hade gott vittnesbörd om sig av bröderna i Lystra och
        Ikonium.
016:003 Paulus ville nu att denne skulle fara med honom. För de judars
        skull som bodde i dessa trakter tog han honom därför till sig
        och omskar honom, ty alla visste att hans fader var grek.
016:004 Och när de sedan foro genom städerna, meddelade de
        församlingarna till efterföljd de stadgar som voro fastställda
        av apostlarna och de äldste i Jerusalem.
016:005 Så styrktes nu församlingarna i tron, och brödernas antal
        förökades för var dag.

016:006 Sedan togo de vägen genom Frygien och det galatiska landet; de
        förhindrades nämligen av den helige Ande att förkunna ordet i
        provinsen Asien.
016:007 Och när de hade kommit fram emot Mysien, försökte de att fara in
        i Bitynien, men Jesu Ande tillstadde dem det icke.
016:008 Då begåvo de sig över Mysien ned till Troas.
016:009 Här visade sig för Paulus i en syn om natten en macedonisk man,
        som stod där och bad honom och sade: »Far över till Macedonien
        och hjälp oss.»
016:010 När han hade sett denna syn, sökte vi strax någon lägenhet att
        fara därifrån till Macedonien, ty vi förstodo nu att Gud hade
        kallat oss att förkunna evangelium för dem.

016:011 Vi lade alltså ut från Troas och foro raka vägen till Samotrace
        och dagen därefter till Neapolis
016:012 och sedan därifrån till Filippi. Denna stad, en romersk koloni,
        är den första i denna del av Macedonien. I den staden vistades
        vi någon tid.

016:013 På sabbatsdagen gingo vi utom stadsporten, längs med en flod,
        till en plats som gällde såsom böneställe. Där satte vi oss ned
        och talade med de kvinnor som hade samlats dit.
016:014 Och en kvinna som »fruktade Gud», en purpurkrämerska från
        staden Tyatira, vid namn Lydia, lyssnade till samtalet; och
        Herren öppnade hennes hjärta, så att hon aktade på det som
        Paulus talade.
016:015 Och sedan hon jämte sitt husfolk hade låtit döpa sig, bad hon
        oss och sade: »Eftersom I ansen mig vara en kvinna som tror på
        Herren, så kommen in i mitt hus och stannen där.» Och hon
        nödgade oss därtill.

016:016 Och det hände sig en gång, då vi gingo ned till bönestället, att
        vi mötte en tjänsteflicka, som hade en spådomsande i sig och
        genom sina spådomar skaffade sina herrar mycken inkomst.
016:017 Denne följde efter Paulus och oss andra och ropade och sade:
        »Dessa män äro Guds, den Högstes, tjänare, och de förkunna för
        eder frälsningens väg.»
016:018 Så gjorde hon under många dagar. Men Paulus tog illa vid sig
        och vände sig om och sade till anden: »I Jesu Kristi namn bjuder
        jag dig att fara ut ur henne.» Och anden for ut i samma stund.

016:019 Men när hennes herrar sågo att det för dem var slut med allt
        hopp om vidare inkomst, grepo de Paulus och Silas och släpade
        dem till torget inför överhetspersonerna.
016:020 Och sedan de hade fört dem tid fram, till domarna, sade de:
        »Dessa män uppväcka stor oro i vår stad; de äro judar
016:021 och vilja införa stadgar som det för oss, såsom romerska
        medborgare, icke är lovligt att antaga eller hålla.»
016:022 Också folket reste sig upp emot dem, och domarna läto slita av
        dem deras kläder och bjödo att man skulle piska dem med spön.
016:023 Och sedan de hade låtit giva dem många slag, kastade de dem i
        fängelse och bjödo fångvaktaren att hålla dem i säkert förvar.
016:024 Då denne fick en så sträng befallning, satte han in dem i det
        innersta fängelserummet och fastgjorde deras fötter i stocken.

016:025 Vid midnattstiden voro Paulus och Silas stadda i bön och lovade
        Gud med sång, och de andra fångarna hörde på dem.
016:026 Då kom plötsligt en stark jordstöt, så att fängelsets grundvalar
        skakades; och i detsamma öppnades alla dörrar, och allas bojor
        löstes.
016:027 Då vaknade fångvaktaren; och när han fick se fängelsets dörrar
        öppna, drog han sitt svärd och ville döda sig själv, i tanke att
        fångarna hade kommit undan.
016:028 Men Paulus ropade med hög röst och sade: »Gör dig intet ont; ty
        vi äro alla här.»
016:029 Då lät han hämta ljus och sprang in och föll ned för Paulus och
        Silas, bävande.
016:030 Därefter förde han ut dem och sade: »I herrar, vad skall jag
        göra för att bliva frälst?»
016:031 De svarade: »Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt hus
        frälst.»
016:032 Och de förkunnade Guds ord för honom och för alla dem som voro i
        hans hus.
016:033 Och redan under samma timme på natten tog han dem till sig och
        tvådde deras sår och lät strax döpa sig med allt sitt husfolk.
016:034 Och han förde dem upp i sitt hus och dukade ett bord åt dem och
        fröjdade sig över att han med allt sitt hus hade kommit till tro
        på Gud.

016:035 Men när det hade blivit dag, sände domarna åstad rättstjänarna
        och läto säga: »Släpp ut männen.»
016:036 Fångvaktaren underrättade då Paulus härom och sade: »Domarna
        hava sänt bud att I skolen släppas ut. Gån därför nu eder väg i
        frid.»
016:037 Men Paulus sade till dem: »De hava offentligen låtit gissla oss,
        utan dom och rannsakning, oss som äro romerska medborgare, och
        hava kastat oss i fängelse; nu vilja de också i tysthet släppa
        oss ut! Nej, icke så; de måste själva komma och taga oss ut.»
016:038 Rättstjänarna inberättade detta för domarna. När dessa hörde
        att de voro romerska medborgare, blevo de förskräckta.
016:039 Och de gingo dit och talade goda ord till dem och togo dem ut
        och bådo dem lämna staden.
016:040 När de så hade kommit ut ur fängelset, begåvo de sig hem till
        Lydia. Och sedan de där hade träffat bröderna och talat
        förmaningens ord till dem, drogo de vidare.

017:001 Och de foro över Amfipolis och Apollonia och kommo så till
        Tessalonika. Där hade judarna en synagoga;
017:002 i den gick Paulus in, såsom hans sed var. Och under tre
        sabbater talade han där med dem, i det han utgick ifrån
        skrifterna
017:003 och utlade dem och bevisade att Messias måste lida och uppstå
        från de döda; och han sade: »Denne Jesus som jag förkunnar för
        eder är Messias.»
017:004 Och några av dem läto övertyga sig och slöto sig till Paulus och
        Silas; så gjorde ock en stor hop greker som »fruktade Gud»,
        likaså ganska många av de förnämsta kvinnorna.

017:005 Då grepos judarna av nitälskan och togo med sig allahanda dåligt
        folk ifrån gatan och ställde till folkskockning och oroligheter
        i staden och trängde fram mot Jasons hus och ville draga dem ut
        inför folket.
017:006 Men när de icke funno dem, släpade de Jason och några av
        bröderna inför stadens styresmän och ropade: »Dessa män, som
        hava uppviglat hela världen, hava nu också kommit hit;
017:007 och Jason har tagit emot dem i sitt hus. De göra alla tvärtemot
        kejsarens påbud och säga att en annan, en som heter Jesus, är
        konung.
017:008 Så väckte de oro bland folket och hos stadens styresmän, när de
        hörde detta.
017:009 Dessa läto då Jason och de andra ställa borgen för sig och
        släppte dem därefter lösa.

017:010 Men strax om natten blevo Paulus och Silas av bröderna sända
        åstad till Berea. Och när de hade kommit dit, gingo de till
        judarnas synagoga.
017:011 Dessa voro ädlare till sinnes än judarna i Tessalonika; de togo
        emot ordet med all villighet och rannsakade var dag skrifterna,
        för att se om det förhölle sig såsom nu sades.
017:012 Många av dem kommo därigenom till tro, likaså ganska många
        ansedda grekiska kvinnor och jämväl män.
017:013 Men när judarna i Tessalonika fingo veta att Guds ord
        förkunnades av Paulus också i Berea, kommo de dit och uppviglade
        också där folket och väckte oro bland dem.
017:014 Strax sände då bröderna Paulus åstad ända ned till havet, men
        både Silas och Timoteus stannade kvar på platsen.
017:015 De som ledsagade Paulus förde honom vidare till Aten och foro så
        därifrån tillbaka, med bud till Silas och Timoteus att dessa med
        det snaraste skulle komma till honom.

017:016 Men, Paulus nu väntade på dem i Aten, upprördes han i sin ande,
        när han såg huru uppfylld staden var med avgudabilder.
017:017 Han höll därför i synagogan samtal med judarna och med dem som
        »fruktade Gud», så ock på torget, var dag, med dem som han
        träffade där.
017:018 Också några filosofer, dels av epikuréernas skola, dels av
        stoikernas, gåvo sig i ordskifte med honom. Och somliga sade:
        »Vad kan väl denne pratmakare vilja säga?» Andra åter: »Han
        tyckes vara en förkunnare av främmande gudar.» De sade så,
        eftersom han förkunnade evangelium om Jesus och om
        uppståndelsen.
017:019 Och de grepo honom och förde honom till Areopagen och sade:
        »Kunna vi få veta vad det är för en ny lära som du förkunnar?
017:020 Ty det är förunderliga ting som du talar oss i öronen. Vi vilja
        nu veta vad detta skall betyda.»
017:021 Det var nämligen så med alla atenare, likasom ock med de
        främlingar som hade bosatt sig bland dem, att de icke hade tid
        och håg för annat än att tala om eller höra på något nytt för
        dagen.

017:022 Då trädde Paulus fram mitt på Areopagen och sade: »Atenare, jag
        ser av allting att I ären mycket ivriga gudsdyrkare.
017:023 Ty medan jag har gått omkring och betraktat edra helgedomar, har
        jag ock funnit ett altare med den inskriften: 'Åt en okänd Gud.'
        Om just detta väsende, som I sålunda dyrken utan att känna det,
        är det jag nu kommer med budskap till eder.
017:024 Den Gud som har gjort världen och allt vad däri är, han som är
        Herre över himmel och jord, han bor icke i tempel som äro gjorda
        med händer,
017:025 ej heller låter han betjäna sig av människohänder, såsom vore
        han i behov av något, han som själv åt alla giver liv, anda och
        allt.
017:026 Och han har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda
        stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden; och han har
        fastställt för dem bestämda tider och utstakat de gränser inom
        vilka de skola bo—
017:027 detta för att de skola söka Gud, om de till äventyrs skulle
        kunna treva sig fram till honom och finna honom; fastän han ju
        icke är långt ifrån någon enda av oss.
017:028 Ty i honom är det som vi leva och röra oss och äro till, såsom
        ock några av edra egna skalder hava sagt: 'Vi äro ju ock av hans
        släkt.'
017:029 Äro vi nu av Guds släkt, så böra vi icke mena att gudomen är lik
        någonting av guld eller silver eller sten, något som är danat
        genom mänsklig konst och uppfinning.

017:030 Med sådana okunnighetens tider har Gud hittills haft fördrag,
        men nu bjuder han människorna att de alla allestädes skola göra
        bättring.
017:031 Ty han har fastställt en dag då han skall 'döma världen med
        rättfärdighet', genom en man som han har bestämt därtill; och
        han har åt alla givit en bekräftelse härpå, i det att han har
        låtit honom uppstå från de döda.»

017:032 När de hörde talas om att »uppstå från de döda», drevo somliga
        gäck därmed, andra åter sade: »Vi vilja höra dig tala härom ännu
        en gång.»
017:033 Med detta besked gick Paulus bort ifrån dem.
017:034 Dock slöto sig några män till honom och kommo till tro. Bland
        dessa var Dionysius, han som tillhörde Areopagens domstol, så
        ock en kvinna vid namn Damaris och några andra jämte dem.

018:001 Därefter lämnade Paulus Aten och kom till Korint.
018:002 Där träffade han en jude vid namn Akvila, bördig från Pontus,
        vilken nyligen hade kommit från Italien med sin hustru
        Priscilla. (Klaudius hade nämligen påbjudit att alla judar
        skulle lämna Rom.) Till dessa båda slöt han sig nu,
018:003 och eftersom han hade samma hantverk som de, stannade han kvar
        hos dem, och de arbetade tillsammans; de voro nämligen till
        yrket tältmakare.

018:004 Och i synagogan höll han var sabbat samtal och övertygade både
        judar och greker.
018:005 När sedan Silas och Timoteus kommo ditned från Macedonien, var
        Paulus helt upptagen av att förkunna ordet, i det att han
        betygade för judarna att Jesus var Messias.
018:006 Men när dessa stodo emot honom och foro ut i smädelser, skakade
        han stoftet av sina kläder och sade till dem: »Edert blod komme
        över edra egna huvuden. Jag är utan skuld och går nu till
        hedningarna.»

018:007 Och han gick därifrån och tog in hos en man vid namn Titius
        Justus, som »fruktade Gud»; denne hade sitt hus invid
        synagogan.
018:008 Men Krispus, synagogföreståndaren, kom med hela sitt hus till
        tro på Herren; också många andra korintier som hörde honom
        trodde och läto döpa sig.
018:009 Och i en syn om natten sade Herren till Paulus: »Frukta icke,
        utan tala och tig icke;
018:010 ty jag är med dig, och ingen skall komma vid dig och göra dig
        skada. Jag har ock mycket folk i denna stad.»
018:011 Så uppehöll han sig där bland dem ett år och sex månader och
        undervisade i Guds ord.

018:012 Men när Gallio var landshövding i Akaja, reste sig judarna, alla
        tillhopa, upp mot Paulus och förde honom inför domstolen
018:013 och sade: »Denne man förleder människorna att dyrka Gud på ett
        sätt som är emot lagen.»
018:014 När då Paulus ville öppna sin mun och tala, sade Gallio till
        judarna: »Vore något brott eller något ont och arglistigt dåd
        begånget, då kunde väl vara skäligt att jag tålmodigt hörde på
        eder, I judar.
018:015 Men är det någon tvistefråga om ord och namn eller om eder egen
        lag, så mån I själva avgöra saken; i sådana mål vill jag icke
        vara domare.»
018:016 Och så visade han bort dem från domstolen.
018:017 Då grepo de alla gemensamt Sostenes, synagogföreståndaren, och
        slogo honom inför domstolen; och Gallio frågade alls icke
        därefter.

018:018 Men Paulus stannade där ännu ganska länge. Därpå tog han avsked
        av bröderna och avseglade till Syrien, åtföljd av Priscilla och
        Akvila, sedan han i Kenkrea hade låtit raka sitt huvud; han hade
        nämligen bundit sig genom ett löfte.
018:019 Så kommo de till Efesus, och där lämnade Paulus dem. Själv gick
        han in i synagogan och gav sig i samtal med judarna.
018:020 Och de bådo honom att han skulle stanna där något längre; men
        han samtyckte icke därtill,
018:021 utan tog avsked av dem med de orden: »Om Gud vill, skall jag
        vända tillbaka till eder.» Och så lämnade han Efesus.
018:022 Och när han hade kommit till Cesarea, begav han sig upp och
        hälsade på hos församlingen och for därefter ned till Antiokia.

018:023 Sedan han hade uppehållit sig där någon tid, for han vidare, och
färdades först genom det galatiska landet och därefter genom
Frygien och styrkte alla lärjungarna.

018:024 Men till Efesus kom en jude vid namn Apollos, bördig från
        Alexandria, en lärd man, mycket förfaren i skrifterna.
018:025 Denne sade blivit undervisad om »Herrens väg» och talade,
        brinnande i anden, och undervisade grundligt om Jesus, fastän
        han allenast hade kunskap om Johannes' döpelse.
018:026 Han begynte ock att frimodigt tala i synagogan. När Priscilla
        och Akvila hörde honom, togo de honom till sig och undervisade
        honom grundligare om »Guds väg».
018:027 Och då han sedan ville fara till Akaja, skrevo bröderna till
        lärjungarna där och uppmanade dem att taga vänligt emot
        honom. Och när han hade kommit fram, blev han dem som trodde
        till mycken hjälp, genom den nåd han hade undfått.
018:028 Ty med stor kraft vederlade han judarna offentligen och bevisade
        genom skrifterna att Jesus var Messias.

019:001 Medan Apollos var i Korint, kom Paulus, sedan han hade farit
        genom de övre delarna av landet, ned till Efesus. Där träffade
        han några lärjungar.
019:002 Och han frågade dessa: »Undfingen I helig ande, när I kommen
        till tro?» De svarade honom: »Nej, vi hava icke ens hört att
        helig ande är given.»
019:003 Han frågade: »Vilken döpelse bleven I då döpta med?» De svarade:
        »Vi döptes med Johannes' döpelse»
019:004 Då sade Paulus: »Johannes' döpelse var en döpelse till bättring;
        och han sade därvid till folket, att det var på den som skulle
        komma efter honom, det är på Jesus, som de skulle tro.»
019:005 Sedan de hade hört detta, läto de döpa sig i Herren Jesu namn.
019:006 Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över
        dem, och de talade tungomål och profeterade.
019:007 Och tillsammans voro de vid pass tolv män.

019:008 Därefter gick han in i synagogan; och under tre månader
        samtalade han där, frimodigt och övertygande, med dem om Guds
        rike.
019:009 Men när några av dem förhärdade sig och voro ohörsamma och inför
        menigheten talade illa om »den vägen», vände han sig ifrån
        dem och avskilde lärjungarna och samtalade sedan dagligen med
        dessa i Tyrannus' lärosal.
019:010 Så fortgick det i två år, och alla provinsen Asiens inbyggare,
        både judar och greker, fingo på detta sätt höra Herrens ord.

019:011 Och Gud gjorde genom Paulus kraftgärningar av icke vanligt slag.
019:012 Man till och med tog handkläden och förkläden, som hade varit i
beröring med hans kropp, och lade dem på de sjuka; och
sjukdomarna veko då ifrån dem, och de onda andarna foro ut.

019:013 Men också några kringvandrande judiska besvärjare företogo sig
        nu att över dem som voro besatta av onda andar nämna Herren Jesu
        namn; de sade: »Jag besvär eder vid den Jesus som Paulus
        predikar.
019:014 Bland dem som så gjorde voro sju söner av en viss Skevas, en
        judisk överstepräst.
019:015 Men den onde anden svarade då och sade till dem: »Jesus känner
        jag, Paulus är mig ock väl bekant men vilka ären I?»
019:016 Och mannen som var besatt av den onde anden störtade sig på dem
        och övermannade både den ene och den andre; han betedde sig så
        våldsamt mot dem, att de måste fly ut ur huset, nakna och
        sargade.
019:017 Och detta blev bekant för alla Efesus' invånare, både judar och
        greker, och fruktan föll över dem alla, och Herren Jesu namn
        blev storligen prisat.
019:018 Och många av dem som hade kommit till tro trädde fram och
        bekände sin synd och omtalade vad de hade gjort.
019:019 Och ganska många av dem som hade övat vidskepliga konster
        samlade ihop sina böcker och brände upp dem i allas åsyn. Och
        när man räknade tillsammans vad böckerna voro värda, fann man
        att värdet uppgick till femtio tusen silverpenningar.

019:020 På detta sätt hade Herrens ord mäktig framgång och visade sin
kraft.

019:021 Efter allt detta bestämde sig Paulus genom Andens tillskyndelse,
        att över Macedonien och Akaja fara till Jerusalem. Och han sade:
        »Sedan jag har varit där, måste jag ock se Rom.»
019:022 Han sände då två av sina medhjälpare, Timoteus och Erastus,
        åstad till Macedonien, men själv stannade han ännu någon tid i
        provinsen Asien.

019:023 Vid den tiden uppstod ganska mycket oväsen angående »den vägen».
019:024 Där fanns nämligen en guldsmed, vid namn Demetrius, som
        förfärdigade Dianatempel av silver och därmed skaffade
        hantverkarna en ganska stor inkomst.
019:025 Han kallade tillhopa dessa, jämte andra som hade liknande
        arbete, och sade: »I man, I veten att det är detta arbete som
        giver oss vår goda bärgning;
019:026 men nu sen och hören I att denne Paulus icke allenast i Efesus,
        utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett
        ganska mycket folk, i det han säger att de gudar som göras med
        människohänder icke äro gudar.
019:027 Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hantering
        kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas
        helgedom bliver räknad för intet, och att jämväl denna gudinna,
        som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer att
        lida avbräck i sitt stora anseende.»

019:028 När de hörde detta, blevo de fulla av vrede och skriade: »Stor
        är efesiernas Diana!»
019:029 Och hela staden kom i rörelse, och alla stormade på en gång till
        skådebanan och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två
        macedonier som voro Paulus' följeslagare
019:030 Paulus ville då gå in bland folket men lärjungarna tillstadde
        honom det icke.
019:031 Också några asiarker, som voro hans vänner, sände bud till honom
        och bådo honom att han icke skulle giva sig in på skådebanan.
019:032 Och de skriade, den ene så och den andre så; ty menigheten var
        upprörd, och de flesta visste icke varför de hade kommit
        tillsammans.
019:033 Då drog man ur folkhopen fram Alexander, som judarna sköto
        framför sig. Och Alexander gav tecken med handen att han ville
        hålla ett försvarstal inför folket.
019:034 Men när de märkte att han var jude, begynte de ropa, alla med en
        mun, och skriade under ett par timmars tid: »Stor är efesiernas
        Diana!»
019:035 Men stadens kansler lugnade folket och sade: »Efesier, finnes då
        någon människa som icke vet, att efesiernas stad är vårdare av
        den stora Dianas tempel och den bild av henne, som har fallit
        ned från himmelen?
019:036 Eftersom ju ingen kan bestrida detta, bören I hålla eder lugna
        och icke företaga eder något förhastat.
019:037 Emellertid haven I dragit fram dessa män, som icke äro
        helgerånare, ej heller smäda vår gudinna,
019:038 Om nu Demetrius och de hantverkare som hålla ihop med honom hava
        sak mot någon, så finnas ju domstolssammanträden och
        landshövdingar. Må de alltså göra upp saken med varandra inför
        rätta.
019:039 Och haven I något att andraga som går därutöver, så må sådant
        avgöras i den lagliga folkförsamlingen.
019:040 På grund av det som i dag har skett löpa vi ju till och med fara
        att bliva anklagade för upplopp, fastän vi icke hava gjort något
        ont; och någon giltig anledning till denna folkskockning kunna
        vi icke heller uppgiva.»

020:001 Då nu oroligheterna voro stillade, kallade Paulus lärjungarna
        till sig och talade till dem förmaningens ord; och sedan han
        hade tagit avsked av dem, begav han sig åstad för att fara till
        Macedonien.
020:002 Och när han hade färdats genom det landet och jämväl där talat
        många förmaningens ord, kom han till Grekland.
020:003 Där uppehöll han sig i tre månader. När han sedan tänkte avsegla
        därifrån till Syrien, beslöt han, eftersom judarna förehade
        något anslag mot honom, att göra återfärden genom Macedonien.
020:004 Och med honom följde Sopater, Pyrrus' son, från Berea, och av
        tessalonikerna Aristarkus och Sekundus, vidare Gajus från Derbe
        och Timoteus, slutligen Tykikus och Trofimus från provinsen
        Asien.
020:005 Men dessa foro i förväg och inväntade oss i Troas.
020:006 Sedan, efter det osyrade brödets högtid, avseglade vi andra
        ifrån Filippi och träffade dem på femte dagen åter i Troas; och
        där vistades vi i sju dagar.

020:007 På första veckodagen voro vi församlade till brödsbrytelse, och
        Paulus, som tänkte fara vidare dagen därefter, samtalade med
        bröderna. Och samtalet drog ut ända till midnattstiden;
020:008 och ganska många lampor voro tända i den sal i övre våningen,
        där vi voro församlade.
020:009 Invid fönstret satt då en yngling vid namn Eutykus, och när
        Paulus talade så länge, föll denne i djup sömn och blev så
        överväldigad av sömnen, att han störtade ned från tredje
        våningen; och när man tog upp honom, var han död
020:010 Då gick Paulus ned och lade sig över honom och fattade om honom
        och sade: »Klagen icke så; ty livet är ännu kvar i honom.»
020:011 Sedan gick han åter upp, och bröt brödet och åt, och samtalade
        ytterligare ganska länge med dem, ända till dess att det
        dagades; först då begav han sig i väg.
020:012 Och de förde ynglingen hem levande och kände sig nu icke litet
        tröstade.

020:013 Men vi andra gingo i förväg ombord på skeppet och avseglade till
        Assos, där vi tänkte taga Paulus ombord; ty så hade han
        förordnat, eftersom han själv tänkte fara land vägen.
020:014 Och när han sammanträffade med oss i Assos, togo vi honom ombord
        och kommo sedan till Mitylene.
020:015 Därifrån seglade vi vidare och kommo följande dag mitt för Kios.
        Dagen därefter lade vi till vid Samos; och sedan vi hade legat
        över i Trogyllium, kommo vi nästföljande dag till Miletus.
020:016 Paulus hade nämligen beslutit att segla förbi Efesus, för att
        icke fördröja sig i provinsen Asien; ty han påskyndade sin färd,
        för att, om det bleve honom möjligt, till pingstdagen kunna vara
        i Jerusalem.

020:017 Men från Miletus sände han bud till Efesus och kallade till sig
        församlingens äldste.
020:018 Och när de hade kommit till honom, sade han till dem: »I veten
        själva på vad sätt jag hela tiden, ifrån första dagen då jag kom
        till provinsen Asien, har umgåtts med eder:
020:019 huru jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och
        prövningar, som hava vållats mig genom judarnas anslag.
020:020 Och I veten att jag icke har dragit mig undan, när det gällde
        något som kunde vara eder nyttigt, och att jag icke har
        försummat att offentligen och hemma i husen predika för eder och
        undervisa eder.
020:021 Ty jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att göra
        bättring och vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.

020:022 Och se, bunden i anden begiver jag mig nu till Jerusalem, utan
        att veta vad där skall vederfaras mig;
020:023 allenast det vet jag, att den helige Ande i den ene staden efter
        den andra betygar för mig och säger att bojor och bedrövelser
        vänta mig.
020:024 Dock anser jag mitt liv icke vara av något värde för mig själv,
        om jag blott får väl fullborda mitt lopp och vad som hör till
        det ämbete jag har mottagit av Herren Jesus: att vittna om Guds
        nåds evangelium.
020:025 Och se, jag vet nu att I icke mer skolen få se mitt ansikte, I
        alla bland vilka jag har gått omkring och predikat om riket.
020:026 Därför betygar jag för eder nu i dag att jag icke bär skuld för
        någons blod.
020:027 Ty jag har icke undandragit mig att förkunna för eder allt Guds
        rådslut.
020:028 Så haven nu akt på eder själva och på hela den hjord i vilken
        den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara
        herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget
        blod.
020:029 Jag vet, att sedan jag har skilts från eder svåra ulvar skola
        komma in bland eder, och att de icke skola skona hjorden.
020:030 Ja, bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt
        är, för att locka lärjungarna att följa sig.
020:031 Vaken därför, och kommen ihåg att jag i tre års tid, natt och
        dag, oavlåtligen under tårar har förmanat var och en särskild av
        eder.

020:032 Och nu anbefaller jag eder åt Gud och hans nådesord, åt honom
        som förmår uppbygga eder och giva åt eder eder arvedel bland
        alla som äro helgade.
020:033 Silver eller guld eller kläder har jag icke åstundat av någon.
020:034 I veten själva att dessa mina händer hava gjort tjänst, för att
        skaffa nödtorftigt uppehälle åt mig och åt dem som hava varit
        med mig.
020:035 I allt har jag genom mitt föredöme visat eder att man så, under
        eget arbete, bör taga sig an de svaga och komma ihåg Herren Jesu
        ord, huru han själv sade: 'Saligare är att giva än att taga.'»

020:036 När han hade sagt detta, föll han ned på sina knän och bad med
        dem alla.
020:037 Och de begynte alla att gråta bitterligen och föllo Paulus om
        halsen och kysste honom innerligt;
020:038 och mest sörjde de för det ordets skull som han hade sagt, att
        de icke mer skulle få se hans ansikte. Och så ledsagade de honom
        till skeppet.

021:001 Sedan vi hade skilts ifrån dem, lade vi ut och foro raka vägen
        till Kos och kommo dagen därefter till Rodus och därifrån till
        Patara.
021:002 Där funno vi ett skepp som skulle fara över till Fenicien; på
        det gingo vi ombord och lade ut.
021:003 Och när vi hade fått Cypern i sikte, lämnade vi denna ö på
        vänster hand och seglade till Syrien och landade vid Tyrus; ty
        där skulle skeppet lossa sin last.
021:004 Och vi uppsökte där lärjungarna och stannade hos dem i sju
        dagar. Dessa sade nu genom Andens tillskyndelse till Paulus att
        han icke borde begiva sig till Jerusalem.
021:005 Men när vi hade stannat där de dagarna ut, bröto vi upp därifrån
        och gåvo oss i väg, ledsagade av dem alla, med hustrur och barn,
        ända utom staden. Och på stranden föllo vi ned på våra knän och
        bådo
021:006 och togo sedan avsked av varandra. Därefter stego vi ombord på
        skeppet, och de andra vände tillbaka hem igen.

021:007 Från Tyrus kommo vi till Ptolemais, och därmed avslutade vi
        sjöresan. Och vi hälsade på hos bröderna där och stannade hos
        dem en dag.
021:008 Men följande dag begåvo vi oss därifrån och kommo till Cesarea.
        Där togo vi in hos evangelisten Filippus, en av de sju, och
        stannade kvar hos honom.
021:009 Denne hade fyra ogifta döttrar, som ägde profetisk
        gåva.
021:010 Under den tid av flera dagar, som vi stannade där, kom en
        profet, vid namn Agabus, dit ned från Judeen.
021:011 När denne hade kommit till oss, tog han Paulus' bälte och band
        därmed sina händer och fötter och sade: »Så säger den helige
        Ande: 'Den man som detta bälte tillhör, honom skola judarna så
        binda i Jerusalem, och sedan skola de överlämna honom i
        hedningarnas händer.'»
021:012 När vi hörde detta, bådo såväl vi själva som bröderna i staden
        honom att han icke skulle begiva sig upp till Jerusalem.
021:013 Men då svarade Paulus: »Varför gråten I så och sargen mitt
        hjärta? Jag är ju redo icke allenast att låta mig bindas, utan
        ock att dö i Jerusalem, för Herren Jesu namns skull.»
021:014 Då han alltså icke lät övertala sig, gåvo vi oss till freds och
        sade: »Ske Herrens vilja.»

021:015 Efter de dagarnas förlopp gjorde vi oss i ordning och begåvo oss
        upp till Jerusalem.
021:016 Från Cesarea följde också några av lärjungarna med oss, och
        dessa förde oss till en viss Mnason från Cypern, en gammal
        lärjunge, som vi skulle gästa hos.
021:017 Och när vi kommo till Jerusalem, togo bröderna emot oss med
        glädje.

021:018 Dagen därefter gick Paulus med oss andra till Jakob; dit kommo
        ock alla de äldste.
021:019 Och sedan han hade hälsat dem förtäljde han för dem alltsammans,
        det ena med det andra, som Gud genom hans arbete hade gjort
        bland hedningarna.
021:020 När de hörde detta, prisade de Gud. Och de sade till honom: »Du
        ser, käre broder, huru många tusen judar det är som hava kommit
        till tro, och alla nitälska de för lagen.
021:021 Nu har det blivit dem sagt om dig, att du lär alla judar som bo
        spridda bland hedningarna att avfalla från Moses, i det du säger
        att de icke behöva omskära sina barn, ej heller i övrigt vandra
        efter vad stadgat är.
021:022 Vad är då att göra? Helt visst skall man få höra att du har
        kommit hit.
021:023 Gör därför såsom vi nu vilja säga dig. Vi hava här fyra män som
        hava bundit sig genom ett löfte.
021:024 Tag med dig dessa, och låt helga dig tillsammans med dem, och
        åtag dig omkostnaderna för dem, så att de kunna låta raka sina
        huvuden. Då skola alla förstå att intet av allt det som har
        blivit dem sagt om dig äger någon grund, utan att också du
        vandrar efter lagen och håller den.
021:025 Vad åter angår de hedningar som hava kommit till tro, så hava vi
        här beslutit och jämväl skrivit till dem, att de böra taga sig
        till vara för kött från avgudaoffer och för blod och för köttet
        av förkvävda djur och för otukt.»

021:026 Så tog då Paulus männen med sig och lät följande dag helga sig tillsammans med dem; sedan gick han in i helgedomen och gav till känna när den tid skulle gå till ända, för vilken de hade låtit helga sig, den tid före vars utgång offer skulle frambäras för var och en särskild av dem.

021:027 När de sju dagarna nästan voro ute, fingo judarna från provinsen
        Asien se honom i helgedomen och uppviglade då allt folket. Och
        de grepo honom
021:028 och ropade: »I män av Israel, kommen till hjälp! Här är den man
        som allestädes lär alla sådant som är emot vårt folk och emot
        lagen och emot denna plats. Därtill har han nu ock fört greker
        in i helgedomen och oskärat denna heliga plats.»
021:029 De hade nämligen förut sett efesiern Trofimus i staden
        tillsammans med honom och menade att Paulus hade fört denne in i
        helgedomen.
021:030 Och hela staden kom i rörelse, och folket skockade sig
        tillsammans. Och då de nu hade gripit Paulus, släpade de honom
        ut ur helgedomen, varefter portarna genast stängdes igen.

021:031 Men just som de stodo färdiga att dräpa honom, anmäldes det hos
        översten för den romerska vakten att hela Jerusalem var i
        uppror.
021:032 Denne tog då strax med sig krigsmän och hövitsmän och skyndade
        ned till dem. Och när de fingo se översten och krigsmännen,
        upphörde de att slå Paulus
021:033 Översten gick då fram och tog honom i förvar och bjöd att man
        skulle fängsla honom med två kedjor. Och han frågade vem han var
        och vad han hade gjort.
021:034 Men bland folket ropade den ene så, den andre så. Då han alltså
        för larmets skull icke kunde få något säkert besked, bjöd han
        att man skulle föra honom till kasernen.
021:035 Och när han kom fram till trappan, trängde folket så våldsamt
        på, att han måste bäras av krigsmännen,
021:036 ty folkhopen följde efter och skriade: »Bort med honom!»

021:037 Då nu Paulus skulle föras in i kasernen, sade han till översten:
        »Tillstädjes det mig att säga något till dig?» Han svarade: »Kan
        du tala grekiska?
021:038 Är du då icke den egyptier som för en tid sedan ställde till
        'dolkmännens' uppror, de fyra tusens, och förde dem ut i
        öknen?»
021:039 Då svarade Paulus: »Nej, jag är en judisk man från Tarsus,
        medborgare alltså i en betydande stad i Cilicien. Men jag beder
        dig, tillstäd mig att tala till folket.»
021:040 Och han tillstadde honom det. Då gav Paulus från trappan, där
        han stod, med handen ett tecken åt folket. Och sedan där hade
        blivit helt tyst, talade han till dem på hebreiska och sade:

022:001 »Bröder och fäder, hören vad jag nu inför eder vill tala till
        mitt försvar.»
022:002 När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blevo de ännu
        mer stilla. Och han fortsatte:
022:003 »Jag är en judisk man, född i Tarsus i Cilicien, men uppfostrad
        här i staden och undervisad vid Gamaliels fötter, efter fädernas
        lag i all dess stränghet. Och jag var en man som nitälskade för
        Gud, såsom I allasammans i dag gören.
022:004 Jag förföljde 'den vägen' ända till döds, och både män och
        kvinnor lät jag binda och sätta i fängelse;
022:005 det vittnesbördet kan översteprästen och de äldstes hela råd
        giva mig. Också fick jag av dem brev till bröderna i Damaskus;
        och jag begav mig dit, för att fängsla jämväl dem som voro där
        och föra dem till Jerusalem, så att de kunde bliva straffade.

022:006 Men när jag var på vägen och nalkades Damaskus, hände sig vid
        middagstiden att ett starkt sken från himmelen plötsligt
        kringstrålade mig.
022:007 Och jag föll ned till marken och hörde då en röst som sade till
        mig: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig?'
022:008 Då svarade jag: 'Vem är du, Herre?' Han sade till mig: 'Jag är
        Jesus från Nasaret, den som du förföljer.'
022:009 Och de som voro med mig sågo väl skenet, men hörde icke rösten
        av den som talade till mig.
022:010 Då frågade jag: 'Vad skall jag göra, Herre?' Och Herren svarade
        mig: 'Stå upp och gå in i Damaskus; där skall allt det bliva dig
        sagt, som är dig förelagt att göra.'
022:011 Men eftersom jag, till följd av det starka skenet, icke mer
        kunde se togo mina följeslagare mig vid handen och ledde mig, så
        att jag kom in i Damaskus.
022:012 Där fanns en efter lagen fram man, Ananias, vilken hade gott
        vittnesbörd om sig av alla judar som bodde där.
022:013 Denne kom nu och trädde fram till mig och sade: 'Saul, min
        broder, hav din syn igen.' Och i samma stund fick jag min syn
        igen och såg upp på honom.
022:014 Då sade han: 'Våra fäders Gud har utsett dig till att känna hans
        vilja och till att se den Rättfärdige och höra ord från hans
        mun.
022:015 Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om
        vad du har sett och hört.
022:016 Varför dröjer du då nu? Stå upp och låt döpa dig och avtvå dina
        synder, och åkalla därvid hans namn.'

022:017 Men när jag hade kommit tillbaka till Jerusalem, hände sig,
        medan jag bad i helgedomen, att jag föll i hänryckning
022:018 och såg honom och hörde honom säga till mig: 'Skynda dig med
        hast bort ifrån Jerusalem; ty de skola icke här taga emot ditt
        vittnesbörd om mig.'
022:019 Men jag sade: 'Herre, de veta själva att det var jag som
        överallt i synagogorna lät fängsla och gissla dem som trodde på
        dig.
022:020 Och när Stefanus', ditt vittnes, blod utgöts, var ock jag
        tillstädes och gillade vad som skedde och vaktade de mäns
        kläder, som dödade honom.'
022:021 Då sade han till mig: Gå; jag vill sända dig åstad långt bort
        till hedningarna.'»

022:022 Ända till dess att han sade detta hade de hört på honom. Men nu
        hovo de upp sin röst och ropade: »Bort ifrån jorden med den
        människan! Det är icke tillbörligt att en sådan får leva.»
022:023 Då de så skriade och därvid revo av sig sina kläder och kastade
        stoft upp i luften,
022:024 bjöd översten att man skulle föra in honom i kasernen, och gav
        befallning om att man skulle förhöra honom under gisselslag, så
        att han finge veta varför de så ropade mot honom.
022:025 Men när de redan hade sträckt ut honom till gissling, sade
        Paulus till den hövitsman som stod där: »Är det lovligt för eder
        att gissla en romersk medborgare, och det utan dom och
        rannsakning?»
022:026 När hövitsmannen hörde detta, gick han till översten och
        underrättade honom härom och sade: »Vad är det du tänker göra?
        Mannen är ju romersk medborgare.»
022:027 Då gick översten dit och frågade honom: »Säg mig, är du
        verkligen romersk medborgare?» Han svarade: »Ja.»
022:028 Översten sade då: Mig har det kostat en stor summa penningar att
        köpa den medborgarrätten.» Men Paulus sade: »Jag däremot har den
        redan genom födelsen.»
022:029 Männen som skulle hava förhört honom drogo sig då strax undan
        och lämnade honom. Och när översten nu hade fått veta att han
        var romersk medborgare, blev också han förskräckt, vid tanken på
        att han hade låtit fängsla honom.

022:030 Då han emellertid ville få säkert besked om varför Paulus anklagades av judarna, låt han dagen därefter taga av honom bojorna och bjöd översteprästerna och hela Stora rådet att komma tillsammans. Sedan lät han föra Paulus ditned och ställde honom inför dem.

023:001 Och Paulus fäste ögonen på Rådet och sade: »Mina bröder, allt
        intill denna dag har jag vandrat inför Gud med ett i allo gott
        samvete.»
023:002 Då befallde översteprästen Ananias dem som stodo bredvid honom,
        att de skulle slå honom på munnen.
023:003 Paulus sade då till honom: »Gud skall slå dig, du vitmenade
        vägg. Du sitter här för att döma mig efter lagen, och ändå
        bjuder du, tvärtemot lagen, att man skall slå mig!»
023:004 Då sade de som stodo därbredvid: »Smädar du Guds överstepräst?»
023:005 Paulus svarade: »Jag visste icke, mina bröder, att han var
        överstepräst. Det är ju skrivet: 'Mot en hövding i ditt folk
        skall du icke tala onda ord.'»

023:006 Nu hade Paulus märkt att den ena delen av dem utgjordes av
        sadducéer och den andra av fariséer. Därför sade han med
        ljudelig röst inför Rådet: »Mina bröder, jag är farisé, en
        avkomling av fariséer. Det är för vårt hopps skull, för de
        dödas uppståndelses skull, som jag står här inför rätta.»
023:007 Knappt hade han sagt detta, förrän en strid uppstod mellan
        fariséerna och sadducéerna, så att hopen blev delad.
023:008 Sadducéerna säga nämligen att det icke finnes någon
        uppståndelse, ej heller någon ängel eller ande, men fariséerna
        bekänna sig tro på både det ena och det andra.
023:009 Och man begynte ropa och larma; och några skriftlärde som hörde
        till fariséernas parti stodo upp och begynte ivrigt disputera
        med de andra och sade: »Vi finna intet ont hos denne
        man. Kanhända har en ande eller en ängel verkligen talat med
        honom.»
023:010 Då nu en så häftig strid hade uppstått, fruktade översten att de
        skulle slita Paulus i stycken, och bjöd manskapet gå ned och
        rycka honom undan dem och föra honom till kasernen.
023:011 Natten därefter kom Herren och stod framför honom och sade: »Var
        vid gott mod; ty såsom du har vittnat om mig i Jerusalem, så
        måste du ock vittna i Rom.»

023:012 När det sedan hade blivit dag, sammangaddade sig judarna och
        förpliktade sig med dyr ed att varken äta eller dricka, förrän
        de hade dräpt Paulus.
023:013 Och det var mer än fyrtio män som så hade sammansvurit sig.
023:014 Dessa gingo till översteprästerna och de äldste och sade: »Vi
        hava med dyr ed förpliktat oss att ingenting smaka, förrän vi
        hava dräpt Paulus.
023:015 Så mån I nu, tillsammans med Rådet, hemställa hos översten att
        han låter föra honom ned till eder, detta under föregivande att
        I tänken grundligare undersöka hans sak. Vi skola då vara redo
        att röja honom ur vägen, innan han hinner fram.»

023:016 Men Paulus' systerson fick höra om försåtet. Han kom därför till
        kasernen och gick ditin och omtalade för Paulus vad han hade
        hört.
023:017 Paulus bad då att en av hövitsmännen skulle komma till honom,
        och sade: »För denne yngling till översten; ty han har en
        underrättelse att lämna honom.»
023:018 Denne tog honom då med sig och förde honom till översten och
        sade: »Fången Paulus har kallat mig till sig och bett mig föra
        denne yngling till dig, ty han har något att säga dig.»
023:019 Då tog översten honom vid handen och gick avsides med honom och
        frågade honom: »Vad är det för en underrättelse du har att lämna
        mig?»
023:020 Han svarade: »Judarna hava kommit överens om att bedja dig att
        du i morgon låter föra Paulus ned till Rådet, detta under
        föregivande att det tänker skaffa sig grundligare kunskap om
        honom.
023:021 Gör dem nu icke till viljes häri; ty mer än fyrtio av dem ligga
        i försåt för honom och hava med dyr ed förpliktat sig att varken
        äta eller dricka, förrän de hava röjt honom ur vägen. Och nu äro
        de redo och vänta allenast på att du skall bevilja deras
        begäran.»
023:022 Översten bjöd då ynglingen att icke för någon omtala att han
        hade yppat detta för honom, och lät honom sedan gå.

023:023 Därefter kallade han till sig två av hövitsmännen och sade till
        dem: »Låten två hundra krigsmän göra sig redo att i natt vid
        tredje timmen avgå till Cesarea, så ock sjuttio ryttare och två
        hundra spjutbärare.»
023:024 Och han tillsade dem att skaffa åsnor, som de skulle låta Paulus
        rida på så att han oskadd kunde föras till landshövdingen Felix.
023:025 Och han skrev ett brev, så lydande:

023:027 Denne man blev gripen av judarna, och det var nära att han hade
        blivit dödad av dem. Då kom jag tillstädes med mitt manskap och
        tog honom ifrån dem, sedan jag hade fått veta att han var
        romersk medborgare.
023:028 Men då jag också ville veta vad de anklagade honom för, lät jag
        ställa honom inför deras Stora råd.
023:029 Jag fann då att anklagelsen mot honom gällde några tvistefrågor
        i deras lag, men att han icke var anklagad för något som
        förtjänade död eller fängelse.
023:030 Sedan har jag fått kännedom om att något anslag förehaves mot
        honom, och därför sänder jag honom nu strax till dig. Jag har
        jämväl bjudit hans anklagare att inför dig föra sin talan mot
        honom.»

023:031 Så togo nu krigsmännen Paulus, såsom det hade blivit dem
        befallt, och förde honom om natten till Antipatris.
023:032 Dagen därefter vände de själva tillbaka till kasernen och läto
        ryttarna färdas vidare med honom.
023:033 När dessa kommo till Cesarea, lämnade de fram brevet till
        landshövdingen och förde jämväl Paulus fram inför honom.
023:034 Sedan han hade läst brevet, frågade han från vilket landskap han
        var; och när han hade fått veta att han var från Cilicien, sade
        han:
023:035 »Jag skall höra vad du har att säga, när också dina anklagare
        hava kommit tillstädes.» Och så bjöd han att man skulle förvara
        honom i Herodes' borg.

024:001 Fem dagar därefter for översteprästen Ananias ditned med några
        av de äldste och en sakförare, Tertullus; dessa anmälde inför
        landshövdingen klagomål mot Paulus.
024:002 Och sedan denne hade blivit förekallad, begynte Tertullus sitt
        anklagelsetal; han sade:
024:003 »Att vi genom dig åtnjuta mycken frid och ro, och att genom din
        försorg, ädle Felix, goda åtgärder hava blivit vidtagna för
        detta folk, det erkänna vi på allt sätt och allestädes, med
        många tacksägelser.
024:004 Men för att icke alltför länge besvära dig beder jag att du, i
        din mildhet, ville höra allenast några få ord av oss.
024:005 Vi hava funnit att denne är en fördärvlig man, som uppväcker
        strid bland alla judar i hela världen, och att han är en
        huvudman för nasaréernas parti.
024:006 Han har ock försökt att oskära helgedomen; därför grepo vi
        honom,
024:007
024:008 och du kan nu själv anställa rannsakning med honom och så skaffa
        dig kännedom om allt det som vi anklaga honom för.»

024:009 De andra judarna instämde häri och påstodo att det förhöll sig
så.

024:010 Då landshövdingen nu gav tecken åt Paulus att han skulle tala,
        tog han till orda och sade:
        »Eftersom jag vet att du nu i många år har varit domare över
        detta folk, försvarar jag min sak med frimodighet.
024:011 Du kan själv lätt förvissa dig om att det icke är mer än tolv
        dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att tillbedja.
024:012 Och varken i helgedomen eller i synagogorna eller ute i staden
        har man funnit mig tvista med någon eller ställa till
        folkskockning.
024:013 Ej heller kunna de inför dig bevisa det som de nu anklaga mig
        för.
024:014 Men det bekänner jag för dig att jag, i enlighet med 'den
        vägen', vilken de kalla en partimening, så tjänar mina fäders
        Gud, att jag tror allt vad som är skrivet i lagen och i
        profeterna,
024:015 och att jag har samma hopp till Gud som dessa hysa, att de döda
        skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga.
024:016 Därför lägger också jag mig vinn om att alltid hava ett okränkt
        samvete inför Gud och människor.

024:017 Så kom jag nu, efter flera års förlopp, tillbaka för att
        överlämna några allmosor till mitt folk och för att frambära
        offer.
024:018 Därunder påträffades jag i helgedomen, sedan jag hade låtit
        helga mig, utan att hava vållat någon folkskockning eller något
        larm,
024:019 av några judar från provinsen Asien, vilka nu borde vara här
        tillstädes inför dig och framställa sina klagomål, om de hava
        något att anklaga mig för.
024:020 Eller ock må dessa som äro här tillstädes säga vad orätt de
        funno mig skyldig till, när jag stod inför Stora rådet,
024:021 om det icke skulle vara i fråga om detta enda ord, som jag
        ljudeligen uttalade, där jag stod ibland dem: 'Det är för de
        dödas uppståndelses skull som jag i dag står inför rätta här
        bland eder.'»

024:022 Men Felix, som mycket väl kände till »den vägen», uppsköt
        målet och sade: »När översten Lysias kommer hit ned, vill jag
        undersöka eder sak.»
024:023 Och han befallde hövitsmannen att hålla honom i förvar, dock så,
        att man skulle behandla honom milt och icke hindra någon av hans
        närmaste från att vara honom till tjänst.

024:024 Någon tid därefter infann sig Felix tillsammans med sin hustru
        Drusilla, som var judinna; och han lät hämta Paulus och hörde
        honom om tron på Kristus Jesus.
024:025 Men när Paulus talade med dem om rättfärdighet och
        återhållsamhet och om den tillstundande domen, blev Felix
        förskräckt och sade: »Gå din väg för denna gång; när jag får
        läglig tid, vill jag kalla dig till mig.»
024:026 Han hoppades också att han skulle få penningar av Paulus, varför
        han ock ganska ofta lät hämta honom och samtalade med honom.

024:027 När två år voro förlidna, fick Felix till efterträdare Porcius
Festus. Och eftersom Felix ville göra judarna sig bevågna,
lämnade han Paulus kvar i fängelset.

025:001 Tre dagar efter det att Festus hade tillträtt hövdingdömet for
        han från Cesarea upp till Jerusalem.
025:002 Översteprästerna och de förnämsta bland judarna anmälde då inför
        honom klagomål mot Paulus.
025:003 För att få denne i sitt våld anhöllo de hos Festus och begärde
        såsom en ynnest, att han skulle låta hämta honom till
        Jerusalem. De ville nämligen lägga försåt för honom, så att de
        kunde döda honom under vägen.
025:004 Festus svarade då att Paulus hölls i förvar i Cesarea, och att
        han själv tänkte inom kort fara dit tillbaka.
025:005 Och han tillade: »De bland eder som det vederbör må alltså fara
        dit ned med mig och framlägga sin anklagelse mot mannen, om han
        är skyldig till något ont.»

025:006 Sedan han hade vistats hos dem högst åtta eller tio dagar, kom
        han åter ned till Cesarea. Dagen därefter satte han sig på
        domarsätet och bjöd att Paulus skulle föras fram.
025:007 När denne hade infunnit sig, omringades han av de judar som hade
        kommit ned från Jerusalem, och dessa framställde nu många svåra
        beskyllningar. Men de förmådde icke bevisa dem,
025:008 ty Paulus försvarade sig och visade att han icke på något sätt
        hade försyndat sig, vare sig mot judarnas lag eller mot
        helgedomen eller mot kejsaren.
025:009 Men Festus ville göra judarna sig bevågna och frågade Paulus och
        sade: »Vill du fara upp till Jerusalem och där stå till rätta
        inför mig i denna sak?»
025:010 Paulus svarade: »Jag står här inför kejserlig domstol, och av
        sådan domstol bör jag dömas. Mot judarna har jag intet orätt
        gjort, såsom du själv mycket väl vet.
025:011 Om jag nu eljest är skyldig till något orätt och har gjort något
        som förtjänar döden, så vill jag icke undandraga mig att dö; men
        om deras anklagelser mot mig äro utan grund, så kan ingen giva
        mig till pris åt dem. Jag vädjar till kejsaren.»—
025:012 Sedan Festus därefter hade överlagt med sitt råd, svarade han:
        »Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren skall du ock få
        fara.»

025:013 Efter några dagars förlopp kommo konung Agrippa och Bernice till
        Cesarea och hälsade på hos Festus.
025:014 Medan de nu i flera dagar vistades där, framlade Festus Paulus'
        sak för konungen och sade: »Felix har här lämnat efter sig en
        man såsom fånge;
025:015 och när jag var i Jerusalem, anmälde judarnas överstepräster och
        äldste klagomål mot honom och begärde att han skulle dömas
        skyldig.
025:016 Men jag svarade dem att det icke var romersk sed att prisgiva
        någon människa, förrän den anklagade hade fått stå ansikte mot
        ansikte med sina anklagare och haft tillfälle att försvara sig
        mot anklagelsen.
025:017 Sedan de hade kommit med mig hit, satte jag mig alltså utan
        uppskov, dagen därefter, på domarsätet och bjöd att mannen
        skulle föras fram.
025:018 Men när hans anklagare uppträdde, anförde de mot honom ingen
        beskyllning för sådana förbrytelser som jag hade tänkt mig;
025:019 de voro allenast i tvist med honom om några frågor som rörde
        deras särskilda gudsdyrkan, och angående en viss Jesus, som är
        död, men om vilken Paulus påstod att han lever.
025:020 Då jag var villrådig huru jag skulle göra med undersökningen
        härom, frågade jag om han ville fara till Jerusalem och där stå
        till rätta i denna sak.
025:021 När Paulus då sade sig vilja vädja till kejsaren och begärde att
        bliva hållen i förvar, för att sedan undergå rannsakning inför
        honom, bjöd jag att han skulle hållas i förvar, till dess jag
        kunde sända honom till kejsaren.»
025:022 Då sade Agrippa till Festus: »Jag skulle också själv gärna vilja
        höra den mannen.» Han svarade: »I morgon skall du få höra
        honom.»

025:023 Dagen därefter kommo alltså Agrippa och Bernice, med stor ståt,
        och gingo in i domsalen, tillika med överstarna och de förnämsta
        männen i staden; och på Festus' befallning blev Paulus införd.
025:024 Då sade Festus: »Konung Agrippa, och alla I andra som ären har
        tillstädes med oss, I sen här den man för vilkens skull hela
        hopen av judar, både i Jerusalem och här, har legat över mig med
        sina rop att han icke borde få leva längre.
025:025 Jag för min del har kommit till insikt om att han icke har gjort
        något som förtjänar döden;
025:026 men då han nu själv har vädjat till kejsaren, har jag beslutit
        att sända honom till denne. Jag har emellertid icke något säkert
        besked om honom att giva min höge herre, när jag skriver. Därför
        har jag fört honom fram inför eder, och först och främst inför
        dig, konung Agrippa, för att jag, efter det att rannsakning har;
        blivit hållen, skall få veta vad jag bör skriva.
025:027 Ty det synes mig vara orimligt att sända åstad en fånge, utan
        att på samma gång giva till känna vad han är anklagad för.»

026:001 Agrippa sade nu till Paulus: »Det tillstädjes dig att tala för
din sak.» Då räckte Paulus ut handen och talade så till sitt
försvar:

026:002 »Jag skattar mig lycklig att jag, i fråga om allt det som
        judarna anklaga mig för, i dag skall försvara mig inför dig,
        konung Agrippa,
026:003 som så väl känner judarnas alla stadgar och tvistefrågor. Därför
        beder jag dig höra mig med tålamod.

026:004 Hurudant mitt liv allt ifrån ungdomen har varit, det veta alla
        judar, ty jag har ju från tidiga år framlevat det bland mitt
        folk och i Jerusalem.
026:005 Och sedan lång tid tillbaka känna de om mig—såframt de nu
        vilja tillstå det—att jag har tillhört det strängaste partiet
        i vår gudsdyrkan och levat såsom farisé.
026:006 Och nu står jag här till rätta för vårt hopp om det som Gud har
        lovat våra fäder,
026:007 det vartill ock våra tolv stammar, under det de tjäna Gud med
        iver både natt och dag, hoppas att nå fram. För det hoppets
        skull, o konung, är jag anklagad av judarna.
026:008 Varför hålles det då bland eder för otroligt att Gud uppväcker
        döda?

026:009 Jag för min del menade alltså att jag med all makt borde strida
        mot Jesu, nasaréens, namn;
026:010 så gjorde jag ock i Jerusalem. Och många av de heliga
        inspärrade jag i fängelse, sedan jag av översteprästerna hade
        fått fullmakt därtill; och när man ville döda dem, röstade ock
        jag därför.
026:011 Och överallt i synagogorna försökte jag, gång på gång, att genom
        straff tvinga dem till hädelse. I mitt raseri mot dem gick jag
        så långt, att jag förföljde dem till och med ända in i utländska
        städer.

026:012 När jag nu i detta ärende var på väg till Damaskus, med fullmakt
        och uppdrag från översteprästerna,
026:013 fick jag under min färd, o konung, mitt på dagen se ett sken
        från himmelen, klarare än solens glans, kringstråla mig och mina
        följeslagare.
026:014 Och vi föllo alla ned till jorden, och jag hörde då en röst säga
        till mig på hebreiska: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig'?
        Det är dig svårt att spjärna mot udden.'
026:015 Då sade jag: 'Vem är du, Herre?' Herren svarade: 'Jag är Jesus,
        den som du förföljer.
026:016 Men res dig upp och stå på dina fötter; ty därför har jag visat
        mig för dig, att jag har velat utse dig till en tjänare och ett
        vittne, som skall vittna både om huru du nu har sett mig, och om
        huru jag vidare skall uppenbara mig för dig.
026:017 Och jag skall rädda dig såväl från ditt eget folk som från
        hedningarna. Ty till dem sänder jag dig,
026:018 för att du skall öppna deras ögon, så att de omvända sig från
        mörkret till ljuset, och från Satans makt till Gud, på det att
        de må, genom tron på mig, undfå syndernas förlåtelse och få sin
        lott bland dem som äro helgade.'

026:019 Så blev jag då, konung Agrippa, icke ohörsam mot den himmelska
        synen,
026:020 utan predikade först för dem som voro i Damaskus och i
        Jerusalem, och sedan över hela judiska landet och för
        hedningarna, att de skulle göra bättring och omvända sig till
        Gud och göra sådana gärningar som tillhöra bättringen.
026:021 För denna saks skull var det som judarna grepo mig i helgedomen
        och försökte att döda mig.

026:022 Genom den hjälp som jag har undfått av Gud står jag alltså ännu
        i dag såsom ett vittne inför både små och stora; och jag säger
        intet annat, än vad profeterna och Moses hava sagt skola ske,
026:023 nämligen att Messias skulle lida och, såsom förstlingen av dem
        som uppstå från de döda, bära budskap om ljuset, såväl till vårt
        eget folk som till hedningarna.»

026:024 När han på detta satt försvarade sig, utropade Festus: »Du är
        från dina sinnen, Paulus; den myckna lärdomen gör dig förryckt.»
026:025 Men Paulus svarade: »Jag är icke från mina sinnen, ädle Festus;
        jag talar sanna ord med lugn besinning.
026:026 Konungen känner väl till dessa ting; därför talar jag också
        frimodigt inför honom. Ty jag kan icke tro att något av detta är
        honom obekant; det har ju icke tilldragit sig i någon undangömd
        vrå.
026:027 Tror du profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror dem.»

026:028 Då sade Agrippa till Paulus: »Föga fattas att du övertalar mig
        och gör mig till kristen.»
026:029 Paulus svarade: »Vare sig det fattas litet eller fattas mycket,
        skulle jag önska inför Gud att icke allenast du, utan alla som i
        dag höra mig, måtte bliva sådana som jag är, dock med undantag
        av dessa bojor.»

026:030 Därefter stod konungen upp, och med honom landshövdingen och
        Bernice och de som sutto där tillsammans med dem.
026:031 Och när de gingo därifrån, talade de med varandra och sade: »Den
        mannen har icke gjort något som förtjänar död eller fängelse.»
026:032 Och Agrippa sade till Festus: »Denne man hade väl kunnat
        frigivas, om han icke hade vädjat till kejsaren.»

027:001 När det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev
        Paulus jämte några andra fångar överlämnad åt en hövitsman, vid
        namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten.
027:002 Och vi gingo ombord på ett skepp från Adramyttium, som skulle
        anlöpa provinsen Asiens kuststäder. Så lade vi ut, och vi hade
        med oss Aristarkus, en macedonier från Tessalonika.
027:003 Dagen därefter lade vi till vid Sidon. Och Julius, som bemötte
        Paulus med välvilja, tillstadde honom att besöka sina vänner där
        och åtnjuta deras omvårdnad.
027:004 När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi under Cypern, eftersom
        vinden låg emot.
027:005 Och sedan vi hade seglat över havet, utanför Cilicien och
        Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien.
027:006 Där träffade hövitsmannen på ett skepp från Alexandria, som
        skulle segla till Italien, och på det förde han oss ombord.
027:007 Under en längre tid gick nu seglingen långsamt, och vi kommo med
        knapp nöd inemot Knidus. Och då vinden icke var oss gynnsam,
        seglade vi in under Kreta vid Salmone.
027:008 Det var med knapp nöd som vi kommo där förbi och hunno fram till
        en ort som kallades Goda hamnarna, icke långt från staden Lasea.

027:009 Härunder hade ganska lång tid hunnit förflyta, och sjöfarten
        begynte redan vara osäker; fastedagen var nämligen redan
        förbi. Paulus varnade dem då
027:010 och sade: »I mån, jag ser att denna sjöresa kommer att medföra
        vedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last och
        skepp, utan ock för våra liv.»
027:011 Men hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än på
        det som Paulus sade.
027:012 Och då hamnen icke låg väl till för övervintring, var flertalet
        av den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka om
        man kunde komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som ligger
        skyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stanna
        över vintern.
027:013 Och då nu en lindrig sunnanvind blåste upp, menade de sig hava
        målet vunnet, och lyfte ankar och foro tätt utmed Kreta.

027:014 Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind farande ned
        från ön; det var den så kallade nordostorkanen.
027:015 Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot
        vinden, gåvo vi efter och läto det driva.
027:016 När vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmådde vi dock,
        fastän med knapp nöd, bärga skeppsbåten.
027:017 Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de
        nödhjälpsmedel och slogo tåg om skeppet. Och då de fruktade att
        bliva kastade på Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och läto
        skeppet så driva.
027:018 Och eftersom vi alltjämt hårt ansattes av stormen, vräkte de
        dagen därefter en del av lasten över bord.
027:019 På tredje dagen kastade de med egna händer ut skeppsredskapen.
027:020 Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts,
        och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om
        räddning.

027:021 Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus
        upp mitt ibland dem och sade: »I män, I haden bort lyda mig och
        icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa
        vedervärdigheter och denna olycka.
027:022 Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder
        skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat.
027:023 Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag
        också tjänar, och stod bredvid mig och sade:
027:024 'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och
        se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.'
027:025 Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till
        Gud, att så skall ske som mig är sagt.
027:026 Men på en ö måste vi bliva kastade.»

027:027 När vi nu den fjortonde natten drevo omkring på Adriatiska
        havet, tyckte sjömännen sig vid midnattstiden finna att de
        närmade sig något land.
027:028 De lodade då och funno tjugu famnars djup. När de hade kommit
        ett litet stycke längre fram lodade de åter och funno femton
        famnars djup.
027:029 Då fruktade de att vi skulle stöta på något skarpt grund, och
        kastade därför ut fyra ankaren från akterskeppet och längtade
        efter att det skulle dagas.
027:030 Sjömännen ville emellertid fly ifrån skeppet och firade ned
        skeppsbåten i havet, under föregivande att de tänkte föra ut
        ankaren ifrån förskeppet.
027:031 Då sade Paulus till hövitsmannen och krigsmännen: »Om icke dessa
        stanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas.»
027:032 Då höggo krigsmännen av de tåg som höllo skeppsbåten, och läto
        den fara.

027:033 Medan det nu höll på att dagas, uppmanade Paulus alla att taga
        sig mat och sade: »Det är i dag fjorton dagar som I haven väntat
        och förblivit fastande, utan att förtära något.
027:034 Därför uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall
        förhjälpa eder till räddning. Ty på ingen av eder skall ett
        huvudhår gå förlorat.
027:035 När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i
        allas åsyn och bröt det och begynte äta.
027:036 Då blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, också de.
027:037 Och vi voro på skeppet tillsammans två hundra sjuttiosex
        personer.
027:038 Sedan de hade ätit sig mätta, lättade de skeppet genom att kasta
        vetelasten i havet.

027:039 När det blev dag, kände de icke igen landet; men de blevo varse
        en vik med låg strand och beslöto då att, om möjligt, låta
        skeppet driva upp på denna.
027:040 De kapade så ankartågen på båda sidor och lämnade ankarna kvar i
        havet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet för
        vinden och styrde mot stranden.
027:041 De stötte då på ett rev och läto skeppet gå upp på det. Där
        fastnade förskeppet och blev stående orörligt, men akterskeppet
        begynte brytas sönder av vågsvallet.
027:042 Då ville krigsmännen döda fångarna, för att ingen skulle kunna
        fly undan simmande.
027:043 Men hövitsmannen ville rädda Paulus och hindrade dem därför i
        deras uppsåt, och bjöd att de simkunniga först skulle kasta sig
        i vattnet och söka komma i land,
027:044 och att därefter de övriga skulle giva sig ut, somliga på
        plankor, andra på spillror av skeppet. Så lyckades det för alla
        att komma välbehållna i land.

028:001 Först sedan vi hade blivit räddade, fingo vi veta att ön hette
        Malta.
028:002 Och infödingarna visade oss en icke vanlig välvilja; de tände
        upp en eld och togo oss alla med sig dit, för det påkommande
        regnets och för köldens skull.
028:003 När Paulus då tog upp ett fång torra kvistar som han lade på
        elden, kom, i följd av hettan, en huggorm fram därur och högg
        sig fast vid hans hand.
028:004 Då infödingarna fingo se ormen hänga där vid hans hand, sade de
        till varandra: »Helt visst är denne man en dråpare, som
        rättvisans gudinna icke tillstädjer att leva, om han nu ock har
        blivit räddad undan havet.»
028:005 Men han skakade ormen ifrån sig i elden och led ingen skada.
028:006 De väntade att han skulle svälla upp eller helt plötsligt falla
        ned död; men när de efter lång väntan fingo se att intet ont
        vederfors honom, ändrade de mening och sade att han var en gud.

028:007 I närheten av detta ställe var en lantgård, som tillhörde den
        förnämste mannen på ön, en som hette Publius; denne tog
        välvilligt emot oss och gav oss härbärge i tre dagar.
028:008 Nu hände sig att Publius' fader låg sjuk i en magsjukdom med
        feberanfall. Paulus gick då in till honom och bad och lade
        händerna på honom och gjorde honom frisk.
028:009 Men när detta hade skett, kommo också de av öns övriga inbyggare
        som hade någon sjukdom till honom och blevo botade.
028:010 Och de bevisade oss ära på mångahanda sätt; och när vi skulle
        avsegla, försågo de oss med vad vi behövde.

028:011 Då tre månader voro förlidna, avseglade vi på ett skepp som hade
        legat vid ön över vintern; det var från Alexandria och bar
        Tvillinggudarnas bilder.
028:012 Och vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar.
028:013 Därifrån foro vi längs kusten och kommo till Regium. Dagen
        därefter fingo vi sunnanvind, och vi kommo så redan på andra
        dagen till Puteoli.
028:014 Där träffade vi på bröder, och hos dem stannade vi, på deras
        inbjudning, i sju dagar.

        På detta sätt kommo vi till Rom.
028:015 Så snart bröderna där fingo höra om oss, gingo de oss till mötes
        ända till Forum Appii och Tres Taberne. När Paulus fick se dem,
        tackade han Gud och fick nytt mod.
028:016 Och då vi hade kommit in i Rom, tillstaddes det Paulus att bo
        för sig själv, med den krigsman som skulle bevaka honom.

028:017 Tre dagar därefter kallade han tillhopa de förnämsta av judarna;
        och när de hade kommit tillsammans, sade han till dem:
        »Mina bröder, fastän jag icke har gjort något mot vårt folk
        eller mot fädernas stadgar, blev jag likväl i Jerusalem
        överlämnad i romarnas händer och fördes bort därifrån såsom
        fånge.
028:018 Och när de hade anställt rannsakning med mig, ville de giva mig
        lös, eftersom jag icke hade gjort något som förtjänade döden.
028:019 Men då judarna satte sig däremot, nödgades jag vädja till
        kejsaren; dock, icke som om jag hade någon anklagelse att göra
        mot mitt folk.
028:020 Av denna orsak har jag kallat eder hit till mig, för att få se
        eder och tala med eder, ty det är för Israels hopps skull som
        jag är bunden med denna kedja.»

028:021 Då svarade de honom: »Vi hava icke från Judeen mottagit någon
        skrivelse om dig, ej heller har någon av våra bröder kommit och
        berättat eller sagt något ont om dig.
028:022 Men vi finna skäligt att du låter oss höra huru du tänker. Ty om
        det partiet är oss bekant att det allestädes mötes med
        gensägelse.

028:023 Sedan utsatte de en viss dag för honom, och på den kommo ännu
        flera till honom i hans härbärge. Då vittnade han för dem om
        Guds rike och utlade vad därtill hör, och försökte att övertyga
        dem i fråga om Jesus, med bevis både ur Moses' lag och ur
        profeterna; därmed höll han på från morgonen ända till aftonen.
028:024 Och somliga läto övertyga sig av det som han sade, men andra
        trodde icke.
028:025 Och då de icke kunde komma överens med varandra, gingo de sin
        väg, och därvid sade Paulus allenast detta ord: »Rätt talade den
        helige Ande genom profeten Esaias till edra fäder,
028:026 när han sade:

          'Gå åstad och säg till detta folk:
          Med hörande öron skolen I höra,
          och dock alls intet förstå,
          och med seende ögon skolen I se,
          och dock alls intet förnimma.
028:027 Ty detta folks hjärta har blivit förstockat;
          och med öronen höra de illa,
          och sina ögon hava de tillslutit,
          så att de icke se med sina ögon
          eller höra med sina öron
          eller förstå med sina hjärtan
          och omvända sig och bliva helade av mig'

028:028 Det mån I därför veta: till hedningarna bar denna Guds frälsning
        blivit sänd; de skola ock akta därpå.»
028:030 I två hela år bodde han sedan kvar i en bostad som han själv
        hade hyrt. Och alla som kommo till honom tog han emot;
028:031 och han predikade om Guds rike och undervisade om Herren Jesus
        Kristus med all frimodighet, utan att någon hindrade honom däri.

001:001 Paulus, Jesu Kristi tjänare, kallad till apostel, avskild till
        att förkunna Guds evangelium,
001:002 vilket Gud redan förut genom sina profeter hade i heliga
        skrifter utlovat,
001:003 evangelium om hans Son, vilken såsom människa i köttet är född
        av Davids säd
001:004 och såsom helig andevarelse är med kraft bevisad vara Guds Son,
        allt ifrån uppståndelsen från de döda, ja, evangelium om Jesus
        Kristus, vår Herre,
001:005 genom vilken vi hava fått nåd och apostlaämbete för att, hans
        namn till ära, upprätta trons lydnad bland alla hednafolk,
001:006 bland vilka jämväl I ären, I som ären kallade och Jesu Kristi
        egna—
001:007 jag, Paulus, hälsar alla Guds älskade som bo i Rom, dem som äro
        kallade och heliga. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår
        Fader, och Herren Jesus Kristus.

001:008 Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för eder
        alla, därför att man i hela världen talar om eder tro.
001:009 Ty Gud, som jag i min ande tjänar såsom förkunnare av evangelium
        om hans Son, han är mitt vittne, han vet huru oavlåtligt jag
        tänker på eder
001:010 och i mina böner alltid beder att jag dock nu omsider må få ett
        gynnsamt tillfälle att komma till eder, om Gud så vill.
001:011 Ty jag längtar efter att se eder, för att jag må kunna meddela
        eder någon andlig nådegåva till att styrka eder;
001:012 jag menar: för att jag i eder krets må tillsammans med eder få
        hämta hugnad ur vår gemensamma tro, eder och min.

001:013 Jag vill säga eder, mina bröder, att jag ofta har haft i sinnet
        att komma till eder, för att också bland eder få skörda någon
        frukt, såsom bland övriga hednafolk; dock har jag allt hittills
        blivit hindrad.
001:014 Både mot greker och mot andra folk, både mot visa och mot ovisa
        har jag förpliktelser.
001:015 Därför är jag villig att förkunna evangelium också för eder som
        bon i Rom.

001:016 Ty jag blyges icke för evangelium; ty det är en Guds kraft till
        frälsning för var och en som tror, först och främst för juden,
        så ock för greken.
001:017 Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen däri, av tro till
        tro; så är ock skrivet: »Den rättfärdige skall leva av tro.»

001:018 Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet
        och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet
        undertrycka sanningen.
001:019 Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbart bland dem; Gud
        har ju uppenbarat det för dem.
001:020 Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava
        ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna
        förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt.
001:021 Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom
        dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och
        så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade.
001:022 När de berömde sig av att vara visa, blevo de dårar
001:023 och bytte bort den oförgänglige Gudens härlighet mot beläten,
        som voro avbilder av förgängliga människor, ja ock av fåglar
        och fyrfotadjur och krälande djur.
001:024 Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet,
        så att de med varandra skändade sina kroppar.
001:025 De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn och tagit sig för att
        dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är
        högtlovad i evighet, amen.
001:026 Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras
        kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt;
001:027 sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med
        kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo
        styggelse, man med man. Så fingo de på sig själva uppbära sin
        villas tillbörliga lön.
001:028 Och eftersom de icke hade aktat det något värt att taga vara på
        sin kunskap om Gud, gav Gud dem till pris åt ett ovärdigt
        sinnelag, till att bedriva otillbörliga ting.
001:029 Så hava de blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet,
        ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust,
        trätlystnad, svek, vrångsinthet;
001:030 de äro örontasslare, förtalare, styggelser för Gud,
        våldsverkare, övermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot
        sina föräldrar,
001:031 oförståndiga, trolösa, utan kärlek till sina egna, utan
        barmhärtighet mot andra.
001:032 Och fastän de väl veta vad Gud har stadgat såsom rätt, att
        nämligen de som handla så förtjäna döden, är det dem icke nog
        att själva så göra, de giva ock sitt bifall åt andra som handla
        likaså.

002:001 Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är, som dömer.
        Ty därmed att du dömer en annan fördömer du dig själv, eftersom
        du, som dömer den andre, själv handlar på samma sätt.
002:002 Och vi veta att Guds dom verkligen kommer över dem som handla
        så.
002:003 Men du menar väl detta, att du skall kunna undfly Guds dom, du
        människa, som dömer dem som handla så, och dock gör detsamma som
        de?
002:004 Eller föraktar du hans godhets, skonsamhets och långmodighets
        rikedom, utan att förstå att denna Guds godhet vill föra dig
        till bättring?
002:005 Genom din hårdhet och ditt hjärtas obotfärdighet samlar du ju
        över dig vrede, som skall drabba dig på vredens dag, då när det
        bliver uppenbart att Gud är en rättvis domare.
002:006 Ty »han skall vedergälla var och en efter hans gärningar».
002:007 Evigt liv skall han giva åt dem som med uthållighet i att göra
        det goda söka härlighet och ära och oförgänglighet.
002:008 Men över dem som äro genstridiga och icke lyda sanningen, utan
        lyda orättfärdigheten, över dem kommer vrede och förtörnelse.
002:009 Ja, bedrövelse och ångest skall komma över den människas själ,
        som gör det onda, först och främst över judens, så ock över
        grekens.
002:010 Men härlighet och ära och frid skall tillfalla var och en som
        gör det goda, först och främst juden, så ock greken.

002:011 Ty hos Gud finnes intet anseende till personen;
002:012 alla de som utan lag hava syndat skola ock utan lag förgås, och
        alla de som med lag hava syndat skola genom lag bliva dömda.
002:013 Ty icke lagens hörare äro rättfärdiga inför Gud, men lagens
        görare skola förklaras rättfärdiga.
002:014 Ty då hedningarna, som icke hava lag, av naturen göra vad lagen
        innehåller, så äro dessa, utan att hava lag, sig själv en lag,
002:015 då de ju sålunda visa att lagens verk äro skrivna i deras
        hjärtan. Därom utgöra också deras egna samveten ett
        vittnesbörd, så ock, i den inbördes umgängelsen, deras tankar,
        när dessa anklaga eller ock försvara dem.
002:016 Ja, så skall det befinnas vara på den dag då Gud, enligt det
        evangelium jag förkunnar, genom Kristus Jesus dömer över vad som
        är fördolt hos människorna.

002:017 Du kallar dig jude och förlitar dig på lagen och berömmer dig av
        Gud.
002:018 Du känner ock hans vilja, och eftersom du har fått din
        undervisning ur lagen, kan du döma om vad rättast är;
002:019 och du tilltror dig att vara en ledare för blinda, ett ljus för
        människor som vandra i mörker,
002:020 en uppfostrare för oförståndiga, en lärare för enfaldiga,
        eftersom du i lagen har uttrycket för kunskapen och sanningen.
002:021 Du som vill lära andra, du lär icke dig själv! Du som predikar
        att man icke skall stjäla, du begår själv stöld!
002:022 Du som säger att man icke skall begå äktenskapsbrott, du begår
        själv sådant brott! Du som håller avgudarna för styggelser, du
        gör dig själv skyldig till tempelrån!
002:023 Du som berömmer dig av lagen, du vanärar Gud genom att överträda
        lagen,
002:024 ty, såsom det är skrivet, »för eder skull varder Guds namn
        smädat bland hedningarna».

002:025 Ty väl är omskärelse till gagn, om du håller lagen; men om du är
        en lagöverträdare, så är du med din omskärelse dock oomskuren.
002:026 Om nu den oomskurne håller lagens stadgar, skall han då icke,
        fastän han är oomskuren, räknas såsom omskuren?
002:027 Jo, och han som i följd av sin härkomst är oomskuren, men ändå
        fullgör lagen, skall bliva dig till dom, dig som äger lagens
        bokstav och omskärelsen, men likväl är en lagöverträdare.
002:028 Ty den är icke jude, som är det i utvärtes måtto, ej heller är
        det omskärelse, som sker utvärtes på köttet.
002:029 Nej, den är jude, som är det i invärtes måtto, och omskärelse är
        hjärtats omskärelse, en som sker i Anden, och icke i kraft av
        bokstaven; och han har sin berömmelse, icke från människor, utan
        från Gud.

003:001 Vilket företräde hava då judarna, eller vad gagn hava de av
        omskärelsen?
003:002 Jo, ett stort företräde, på allt sätt; först och främst det, att
        de hava blivit betrodda med Guds löftesord.
003:003 Ty vad betyder det, om några av dem blevo trolösa? Kan då deras
        trolöshet göra Guds trofasthet om intet?
003:004 Bort det! Må Gud stå såsom sannfärdig, om ock »var människa är
        en lögnare». Så är ju skrivet:
          »På det att du må finnas rättfärdig i dina ord
          och få rätt, när man sätter sig till doms över dig.»

003:005 Men är det nu så, att vår orättfärdighet tjänar till att bevisa
        Guds rättfärdighet, vad skola vi då säga? Kan väl Gud, han som
        låter vredesdomen drabba, vara orättfärdig? (Jag talar såsom
        vore det fråga om en människa.)
003:006 Bort det! Huru skulle Gud då kunna döma världen?
003:007 Och å andra sidan, om Guds sannfärdighet genom min lögnaktighet
        ännu mer har trätt i dagen, honom till ära, varför skall då jag
        likväl dömas såsom syndare?
003:008 Och varför skulle vi icke »göra vad ont är, för att gott måtte
        komma därav», såsom man, för att smäda oss, påstår att vi göra,
        och såsom några föregiva att vi lära?—Sådana få med rätta
        sin dom.

003:009 Huru är det alltså? Äro vi då något förmer än de andra?
        Ingalunda. Redan härförut har jag ju måst anklaga både judar
        och greker för att allasammans vara under synd.
003:010 Så är ock skrivet:
          »Ingen rättfärdig finnes,
          icke en enda.
003:011 Ingen förståndig finnes,
          ingen finnes som söker Gud.

003:012 Nej, alla hava de avvikit, allasammans hava de blivit odugliga, ingen finnes som gör vad gott är, det finnes ingen enda.

003:013 En öppen grav är deras strupe, sina tungor bruka de till svek. Huggormsgift är inom deras läppar. 003:014 Deras mun är full av förbannelse och bitterhet. 003:015 Deras fötter äro snara, när det gäller att utgjuta blod. 003:016 Förödelse och elände är på deras vägar, 003:017 och fridens väg känna de icke. 003:018 Guds fruktan är icke för deras ögon.»

003:019 Nu veta vi att allt vad lagen säger, det talar den till dem som
        hava lagen, för att var mun skall bliva tillstoppad och hela
        världen stå med skuld inför Gud;
003:020 ty av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt inför honom.
        Vad som kommer genom lagen är kännedom om synden.

003:021 Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit
        uppenbarad, en som lagen och profeterna vittna om,
003:022 en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla
        dem som tro. Ty här är ingen åtskillnad.
003:023 Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud;
003:024 och de bliva rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd,
        genom förlossningen i Kristus Jesus,
003:025 honom som Gud har ställt fram såsom ett försoningsmedel genom
        tro, i hans blod. Så ville Gud—då han i sin skonsamhet hade
        haft fördrag med de synder som förut hade blivit begångna—nu
        visa att han dock var rättfärdig.
003:026 Ja, så ville han i den tid som nu är lämna beviset för att han
        är rättfärdig. Härigenom skulle han både själv befinnas vara
        rättfärdig och göra den rättfärdig, som låter det bero på tro på
        Jesus.

003:027 Huru bliver det då med vår berömmelse? Den är utestängd. Genom
        vilken lag? Månne genom en gärningarnas lag? Nej, genom en
        trons lag.
003:028 Vi hålla nämligen före att människan bliver rättfärdig genom
        tro, utan laggärningar.
003:029 Eller är Gud allenast judarnas Gud? Är han icke ock
        hedningarnas? Jo, förvisso också hedningarnas,
003:030 så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna
        rättfärdiga av tro, så ock de oomskurna genom tron.

003:031 Göra vi då vad lag är om intet genom tron? Bort det! Vi göra
tvärtom lag gällande.

004:001 Vad skola vi då säga om Abraham, vår stamfader efter köttet?
004:002 Om Abraham blev rättfärdig av gärningar, så har han ju något att
        berömma sig av. Dock icke inför Gud.
004:003 Ty vad säger skriften? »Abraham trodde Gud, och det räknades
        honom till rättfärdighet.»
004:004 Den som håller sig till gärningar, honom bliver lönen tillräknad
        icke på grund av nåd, utan på grund av förtjänst.
004:005 Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom
        som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till
        rättfärdighet.
004:006 Så prisar ock David den människa salig, som Gud tillräknar
        rättfärdighet, utan gärningar:
004:007 »Saliga äro de vilkas överträdelser äro förlåtna,
          och vilkas synder äro överskylda.
004:008 Salig är den man
          som Herren icke tillräknar synd.»

004:009 Gäller nu detta ordet »salig» de omskurna allenast eller ock de
        oomskurna? Vi säga ju att »tron räknades Abraham till
        rättfärdighet».
004:010 Huru blev den honom då tillräknad? Skedde det sedan han hade
        blivit omskuren, eller medan han ännu var oomskuren? Det skedde
        icke sedan han hade blivit omskuren, utan medan han ännu var
        oomskuren.
004:011 Och han undfick omskärelsens tecken såsom ett insegel på den
        rättfärdighet genom tron, som han hade, medan han ännu var
        oomskuren. Ty så skulle han bliva en fader för alla oomskurna
        som tro, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem.
004:012 Han skulle ock bliva en fader för omskurna, nämligen för sådana
        som icke allenast äro omskurna, utan ock vandra i spåren av den
        tro som vår fader Abraham hade, medan han ännu var oomskuren.

004:013 Det var nämligen icke genom lag som Abraham och hans säd undfick
        det löftet att han skulle få världen till arvedel; det var genom
        rättfärdighet av tro.
004:014 Ty om de som låta det bero på lag skola få arvedelen, så är tron
        till intet nyttig, och löftet är gjort om intet.
004:015 Vad lagen kommer åstad är ju vredesdom; men där ingen lag
        finnes, där finnes icke heller någon överträdelse.
004:016 Därför måste det bero på tro, för att det skulle vara av nåd, så
        att löftet kunde bliva beståndande för all hans säd, icke blott
        för dem som hörde till lagens folk, utan ock för dem som
        allenast hade Abrahams tro. Han är ju allas vår fader,
004:017 enligt detta skriftens ord: »Jag har bestämt dig till att bliva
        en fader till många folk»; han är detta inför den Gud som han
        trodde, inför honom som gör de döda levande och kallar på de
        ting som icke äro till, likasom voro de till.

004:018 Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och
        trodde; och han kunde så bliva »en fader till många folk», efter
        vad som var förutsagt: »Så skall din säd bliva.»
004:019 Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte huru hans
        egen kropp var såsom död—han var ju omkring hundra år gammal
        —och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött.
004:020 Han tvivlade icke på Guds löfte i otro, utan blev fastmer
        starkare i sin tro; ty han ärade Gud
004:021 och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han också
        mäktig att hålla.
004:022 Därför räknades det honom ock till rättfärdighet.

004:023 Men att det så tillräknades honom, det är skrivet icke såsom
        gällde det allenast honom,
004:024 utan det skulle gälla också oss; ty det skall tillräknas jämväl
        oss, oss som tro på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår
        Herre,
004:025 vilken utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår
        rättfärdiggörelses skull.

005:001 Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med
        Gud genom vår Herre Jesus Kristus
005:002—genom vilken vi ock hava fått tillträde till den nåd vari vi
        nu stå—och vi berömma oss i hoppet om Guds härlighet.
005:003 Och icke det allenast, vi till och med berömma oss av våra
        lidanden, eftersom vi veta att lidandet verkar ståndaktighet,
005:004 och ståndaktigheten beprövad fasthet, och fastheten hopp,
005:005 och hoppet låter oss icke komma på skam; ty Guds kärlek är
        utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, vilken har blivit
        oss given.

005:006 Ty medan vi ännu voro svaga, led Kristus, när tiden var inne,
        döden för oss ogudaktiga.
005:007 Näppeligen vill ju eljest någon dö ens för en rättfärdig man—
        om nu ock till äventyrs någon kan hava mod att dö för den som
        har gjort honom gott—
005:008 men Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för
        oss, medan vi ännu voro syndare.
005:009 Så mycket mer skola vi därför, sedan vi nu hava blivit
        rättfärdiggjorda i och genom hans blod, också genom honom bliva
        frälsta undan vredesdomen.
005:010 Ty om vi, medan vi voro Guds ovänner, blevo försonade med honom
        genom hans Sons död, så skola vi, sedan vi hava blivit
        försonade, ännu mycket mer bliva frälsta i och genom hans liv.
005:011 Och icke det allenast; vi berömma oss ock av Gud genom vår Herre
        Jesus Kristus, genom vilken vi nu hava undfått försoningen.

005:012 Därför är det så: Genom en enda människa har synden kommit in i
        världen och genom synden döden; och så har döden kommit över
        alla människor, eftersom de alla hava syndat.
005:013 Ty synd fanns i världen redan innan lagen fanns. Men synd
        tillräknas icke där ingen lag finnes;
005:014 och dock har under tiden från Adam till Moses döden haft väldet
        också över dem som icke hade syndat genom en överträdelse, i
        likhet med vad Adam gjorde, han som är en förebild till den som
        skulle komma.

005:015 Likväl är det icke så med nådegåvan, som det var med
        syndafallet. Ty om genom en endas fall de många hava blivit
        döden underlagda, så har ännu mycket mer Guds nåd och gåvan i
        och genom nåd—vilken, också den, är kommen genom en enda
        människa, Jesus Kristus—blivit på ett överflödande sätt de
        många beskärd.
005:016 Och med gåvan är det icke såsom det var med det som kom genom
        denne ene som syndade: domen kom genom en enda, och ledde till
        en fördömelsedom, men nådegåvan kom i följd av mångas fall, och
        ledde till en rättfärdiggörelsedom.
005:017 Och om döden på grund av en endas fall kom till konungavälde
        genom denne ene, så skola ännu mycket mer de som undfå den
        överflödande nåden och rättfärdighetsgåvan få konungsligt välde
        i liv, också det genom en enda, Jesus Kristus.—
005:018 Alltså, likasom det, som kom genom en endas fall, för alla
        människor ledde till en fördömelsedom, så leder det, som kom
        genom rättfärdiggörelsedomen förmedelst en enda, för alla
        människor till en rättfärdiggörelse som medför liv.
005:019 Ty såsom genom en enda människas olydnad de många fingo stå
        såsom syndare, så skola ock genom en endas lydnad de många stå
        såsom rättfärdiga.

005:020 Men lagen har därjämte kommit in, för att fallet skulle bliva så
        mycket större; dock, där synden blev större, där överflödade
        nåden mycket mer.
005:021 Ty såsom synden hade utövat sitt välde i och genom döden, så
        skulle nu ock nåden genom rättfärdighet utöva sitt välde till
        evigt liv, och det genom Jesus Kristus, vår Herre.

006:001 Vad skola vi då säga? Skola vi förbliva i synden, för att nåden
        skall bliva så mycket större?
006:002 Bort det! Vi som hava dött från synden, huru skulle vi ännu
        kunna leva i den?
006:003 Veten I då icke att vi alla som hava blivit döpta till Kristus
        Jesus, vi hava blivit döpta till hans död?
006:004 Och vi hava så, genom detta dop till döden, blivit begravna med
        honom, för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom
        Faderns härlighet, också vi skola vandra i ett nytt väsende, i
        liv.
006:005 Ty om vi hava vuxit samman med honom genom en lika död, så skola
        vi ock vara sammanvuxna med honom genom en lika uppståndelse.
006:006 Vi veta ju detta, att vår gamla människa har blivit korsfäst med
        honom, för att syndakroppen skall göras om intet, så att vi icke
        mer tjäna synden.
006:007 Ty den som är död, han är friad ifrån synden.
006:008 Hava vi nu dött med Kristus, så tro vi att vi ock skola leva med
        honom,
006:009 eftersom vi veta att Kristus, sedan han har uppstått från de
        döda, icke mer dör; döden råder icke mer över honom.
006:010 Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men hans
        liv är ett liv för Gud.
006:011 Så mån ock I hålla före att I ären döda från synden och leven
        för Gud, i Kristus Jesus.

006:012 Låten därför icke synden hava väldet i edra dödliga kroppar, så
        att I lyden deras begärelser.
006:013 Och ställen icke edra lemmar i syndens tjänst, att vara
        orättfärdighetsvapen, utan ställen eder själva i Guds tjänst,
        såsom de där från döden hava kommit till livet, och edra lemmar
        i Guds tjänst, att vara rättfärdighetsvapen.
006:014 Ty synden skall icke råda över eder, eftersom I icke stån under
        lagen, utan under nåden.

006:015 Huru är det alltså? Skola vi synda, eftersom vi icke stå under
        lagen, utan under nåden? Bort det!
006:016 I veten ju, att när I ställen eder i någons tjänst för att lyda
        honom, så ären I tjänare under denne, som I sålunda lyden, vare
        sig det är under synden, vilket leder till död, eller under
        lydnaden, vilket leder till rättfärdighet.
006:017 Men Gud vare tack för att den tid är förbi, då I voren syndens
        tjänare, och för att I haven blivit av hjärtat lydiga, så att I
        följen den lära som har givits eder till mönsterbild,
006:018 och för att I, när I nu haven gjorts fria ifrån synden, haven
        blivit tjänare under rättfärdigheten—
006:019 om jag nu får tala på människosätt, för eder köttsliga svaghets
        skull. Ja, likasom I förr ställden edra lemmar i orenhetens och
        orättfärdighetens tjänst, till orättfärdighet, så mån I nu
        ställa edra lemmar i rättfärdighetens tjänst, till helgelse.
006:020 Medan I voren syndens tjänare, voren I ju fria ifrån
        rättfärdighetens tjänst;
006:021 men vilken frukt skördaden I då därav? Jo, det som I nu blygens
        för; änden på sådant är ju döden.
006:022 Men nu, då I haven gjorts fria ifrån synden och blivit Guds
        tjänare, nu skörden I frukten av detta: I varden helgade; och
        änden bliver att I undfån evigt liv.
006:023 Ty den lön som synden giver är döden, men den gåva som Gud av
        nåd giver är evigt liv, i Kristus Jesus, vår Herre.

007:001 Eller veten I icke, mina bröder—jag talar ju till sådana som
        känna lagen—att lagen råder över en människa för så lång tid
        som hon lever?
007:002 Så är ju en gift kvinna genom lag bunden vid sin man, så länge
        denne lever; men om mannen dör, då är hon löst från den lag som
        band henne vid mannen.
007:003 Alltså, om hon giver sig åt en annan man, medan hennes man
        lever, så kallas hon äktenskapsbryterska; men om mannen dör, då
        är hon fri ifrån lagen, så att hon icke är äktenskapsbryterska,
        om hon giver sig åt en annan man.
007:004 Så haven ock I, mina bröder, genom Kristi kropp blivit dödade
        från lagen för att tillhöra en annan, nämligen honom som har
        uppstått från de döda, på det att vi må bära frukt åt Gud.
007:005 Ty medan vi ännu voro i ett köttsligt väsende, voro de syndiga
        lustar, som uppväcktes genom lagen, verksamma i våra lemmar till
        att bära frukt åt döden.
007:006 Men nu äro vi lösta från lagen, i det att vi hava dött från det
        varunder vi förr höllos fångna; och så tjäna vi nu i Andens nya
        väsende, och icke i bokstavens gamla väsende.

007:007 Vad skola vi då säga? Är lagen synd? Bort det! Men synden
        skulle jag icke hava lärt känna, om icke genom lagen; ty jag
        hade icke vetat av begärelsen, om icke lagen hade sagt: »Du
        skall icke hava begärelse.»
007:008 Men då nu synden fick tillfälle, uppväckte den genom budordet
        allt slags begärelse i mig. Ty utan lag är synden död.
007:009 Jag levde en gång utan lag; men när budordet kom, fick synden
        liv,
007:010 och jag hemföll åt döden. Så befanns det att budordet, som var
        givet till liv, det blev mig till död;
007:011 ty då synden fick tillfälle, förledde den mig genom budordet och
        dödade mig genom det.

007:012 Alltså är visserligen lagen helig, och budordet heligt och
        rättfärdigt och gott.
007:013 Har då verkligen det som är gott blivit mig till död? Bort det!
        Men synden har blivit det, för att så skulle varda uppenbart att
        den var synd, i det att den genom något som självt var gott drog
        över mig död; och så skulle synden bliva till övermått syndig,
        genom budordet.

007:014 Vi veta ju att lagen är andlig, men jag är av köttslig natur,
        såld till träl under synden.
007:015 Ty jag kan icke fatta att jag handlar såsom jag gör; jag gör ju
        icke vad jag vill, men vad jag hatar, det gör jag.
007:016 Om jag nu gör det som jag icke vill, så giver jag mitt bifall åt
        lagen och vidgår att den är god.
007:017 Så är det nu icke mer jag som gör sådant, utan synden, som bor i
        mig.
007:018 Ty jag vet att i mig, det är i mitt kött, bor icke något gott;
        viljan är väl tillstädes hos mig, men att göra det goda förmår
        jag icke.
007:019 Ja, det goda som jag vill gör jag icke; men det onda som jag
        icke vill, det gör jag.
007:020 Om jag alltså gör vad jag icke vill, så är det icke mer jag som
        gör det, utan synden, som bor i mig.

007:021 Så finner jag nu hos mig, som har viljan att göra det goda, den lagen, att det onda fastmer är tillstädes hos mig. 007:022 Ty efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag; 007:023 men i mina lemmar ser jag en annan lag, en som ligger i strid med den lag som är i min håg, en som gör mig till fånge under syndens lag, som är i mina lemmar. 007:024 Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?— 007:025 Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre!

Alltså tjänar jag, sådan jag är i mig själv, visserligen med min
håg Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.

008:001 Så finnes nu ingen fördömelse för dem som äro i Kristus Jesus.
008:002 Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri ifrån
        syndens och dödens lag.
008:003 Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, i det den var försvagad
        genom köttet, det gjorde Gud, då han, för att borttaga synden,
        sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i
        köttet.
008:004 Så skulle lagens krav uppfyllas i oss, som vandra icke efter
        köttet, utan efter Anden.

008:005 Ty de som äro köttsliga, de hava sitt sinne vänt till vad köttet tillhör; men de som äro andliga, de hava sitt sinne vänt till vad Anden tillhör. 008:006 Och köttets sinne är död, medan Andens sinne är liv och frid. 008:007 Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud, eftersom det icke är Guds lag underdånigt, ej heller kan vara det. 008:008 Men de som äro i ett köttsligt väsende kunna icke behaga Gud.

008:009 I åter ären icke i ett köttsligt väsende, utan i ett andligt, om
        eljest Guds Ande bor i eder; men den som icke har Kristi Ande,
        han hör icke honom till.
008:010 Om nu Kristus är i eder, så är väl kroppen hemfallen åt döden,
        för syndens skull, men Anden är liv, för rättfärdighetens skull.
008:011 Och om dens Ande, som uppväckte Jesus från de döda, bor i eder,
        så skall han som uppväckte Kristus Jesus från de döda göra också
        edra dödliga kroppar levande, genom sin Ande, som bor i eder.

008:012 Alltså, mina bröder, hava vi icke någon förpliktelse mot köttet,
        så att vi skola leva efter köttet.
008:013 Ty om i leven efter köttet, så skolen I dö; men om I genom ande
        döden kroppens gärningar, så skolen I leva.
008:014 Ty alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn.
008:015 I haven ju icke fått en träldomens ande, så att I åter skullen
        känna fruktan; I haven fått en barnaskapets ande, i vilken vi
        ropa: »Abba! Fader!»
008:016 Anden själv vittnar med vår ande att vi äro Guds barn.
008:017 Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar
        och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom, för att
        också med honom bliva förhärligade.

008:018 Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda, i
        jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss.
008:019 Ty skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns
        uppenbarelse.
008:020 Skapelsen har ju blivit lagd under förgängligheten, icke av eget
        val, utan för dens skull, som lade den därunder; dock så, att en
        förhoppning skulle finnas,
008:021 att också skapelsen en gång skall bliva frigjord ifrån sin
        träldom under förgängelsen och komma till den frihet som tillhör
        Guds barns härlighet.

008:022 Vi veta ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar
        och våndas.
008:023 Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden
        såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter
        barnaskapet, vår kropps förlossning.
008:024 Ty i hoppet äro vi frälsta. Men ett hopp som man ser fullbordat
        är icke mer ett hopp; huru kan någon hoppas det som han redan
        ser?
008:025 Om vi nu hoppas på det som vi icke se, så bida vi därefter med
        ståndaktighet.

008:026 Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen
        böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för
        oss med outsägliga suckar.
008:027 Och han som rannsakar hjärtan, han vet vad Anden menar, ty det
        är efter Guds behag som han manar gott för de heliga.

008:028 Men vi veta att för dem som älska Gud samverkar allt till det
        bästa, för dem som äro kallade efter hans rådslut.
008:029 Ty dem som förut hava blivit kända av honom, dem har han ock
        förut bestämt till att bliva hans Sons avbilder, honom lika, så
        att denne skulle bliva den förstfödde bland många bröder.
008:030 Och dem som han har förut bestämt, dem kallar han ock, och dem
        som han har kallat, dem rättfärdiggör han ock, och dem som han
        har rättfärdiggjort, dem förhärligar han ock.

008:031 Vad skola vi nu säga härom? Är Gud för oss, vem kan då vara
        emot oss?
008:032 Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss
        alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med
        honom?
008:033 Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdiggör.
008:034 Vem är den som vill fördöma? Kristus Jesus är den som har dött,
        ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra
        sida, han manar ock gott för oss.
008:035 Vem skulle kunna skilja oss från Kristi kärlek? Månne
        bedrövelse eller ångest eller förföljelse eller hunger eller
        nakenhet eller fara eller svärd?
008:036 Så är ju skrivet:
          »För din skull varda vi dödade hela dagen;
          vi hava blivit aktade såsom slaktfår.»
008:037 Nej, i allt detta vinna vi en härlig seger genom honom som har
        älskat oss.
008:038 Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller
        andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma,
008:039 varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller
        något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i
        Kristus Jesus, vår Herre.

009:001 Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke—därom bär mitt
        samvete mig vittnesbörd i den helige Ande—
009:002 när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i
        mitt hjärta.
009:003 Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad
        från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder
        efter köttet.
009:004 De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten
        och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena.
009:005 Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter
        köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen.

009:006 Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om
        intet. Ty »Israel», det är icke detsamma som alla de som
        härstamma från Israel.
009:007 Ej heller äro de alla »barn», därför att de äro Abrahams säd.
        Nej, det heter: »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter
        dig.»
009:008 Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter
        köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd.
009:009 Ty ett löftesord var det ordet: »Vid denna tid skall jag komma
        tillbaka, och då skall Sara hava en son.»
009:010 Än mer: så skedde ock, när Rebecka genom en och samme man,
        nämligen vår fader Isak, blev moder till sina barn.
009:011 Ty förrän dessa voro födda, och innan de ännu hade gjort vare sig
        gott eller ont, blev det ordet henne sagt—för att Guds
        utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke
        skulle bero på någons gärningar, utan på honom som kallar—
009:012 det ordet:
          »Den äldre skall tjäna den yngre.»

009:014 Vad skola vi då säga? Kan väl orättfärdighet finnas hos Gud?
        Bort det!
009:015 Han säger ju till Moses: »Jag skall vara barmhärtig mot den jag
        vill vara barmhärtig emot, och jag skall förbarma mig över den
        jag vill förbarma mig över.»
009:016 Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan,
        utan på Guds barmhärtighet.
009:017 Ty skriften säger till Farao: »Just därtill har jag låtit dig
        uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn
        skall varda förkunnat på hela jorden.»
009:018 Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill
        förhärdar han.

009:019 Nu torde du säga till mig: »Vad har han då att förebrå oss? Kan
        väl någon stå emot hans vilja?»
009:020 O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Icke skall
        verket säga till sin mästare: »Varför gjorde du mig så?»
009:021 Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma
        lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till
        mindre hedersamt?

009:022 Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin
        makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med »vredens
        kärl», som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga?
009:023 Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin
        härlighets rikedom på »barmhärtighetens kärl», som han förut
        hade berett till härlighet?

009:024 Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast
        dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk.
009:025 Så säger han ock hos Oseas:
          »Det folk som icke var mitt folk,
          det skall jag kalla 'mitt folk',
          och henne som jag icke älskade
          skall jag kalla 'min älskade'.
009:026 Och det skall ske att på den ort där det sades till dem:
          'I ären icke mitt folk',
          där skola de kallas 'den levande Gudens barn'.»
009:027 Men Esaias utropar om Israel:
          »Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet,
          så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst.
009:028 Ty dom skall Herren hålla på jorden,
          en slutdom, som avgör saken med hast.»
009:029 Och det är såsom redan Esaias har sagt:
          »Om Herren Sebaot icke hade lämnat
          en avkomma kvar åt oss,
          då vore vi såsom Sodom,
          vi vore Gomorra lika.»

009:030 Vad skola vi då säga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter
        rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den
        rättfärdighet som kommer av tro,
009:031 under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke
        har kommit till någon sådan lag.
009:032 Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom
        något som skulle vinnas på gärningarnas väg. De stötte sig mot
        stötestenen,
009:033 såsom det är skrivet:
          »Se, jag lägger i Sion en stötesten
          och en klippa som skall bliva dem till fall;
          men den som tror på den skall icke komma på skam.»

010:001 Mina bröder, mitt hjärtas åstundan och min bön till Gud för dem
        är att de må bliva frälsta.
010:002 Ty det vittnesbördet giver jag dem, att de nitälska för Gud.
        Dock göra de detta icke med rätt insikt.
010:003 De förstå nämligen icke rättfärdigheten från Gud, utan söka att
        komma åstad en sin egen rättfärdighet och hava icke givit sig
        under rättfärdigheten från Gud.

010:004 Ty lagen har fått sin ände i Kristus, till rättfärdighet för var
        och en som tror.
010:005 Moses skriver ju om den rättfärdighet som kommer av lagen, att
        den människa som övar sådan rättfärdighet skall leva genom den.
010:006 Men den rättfärdighet som kommer av tro säger så: »Du behöver
        icke fråga i ditt hjärta: 'Vem vill fara upp till himmelen
        (nämligen för att hämta Kristus ned)?'
010:007 ej heller: 'Vem vill fara ned till avgrunden (nämligen för att
        hämta Kristus upp ifrån de döda?)'»
010:008 Vad säger den då? »Ordet är dig nära, i din mun och i ditt
        hjärta (nämligen ordet om tron, det som vi predika).»
010:009 Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta
        tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du
        frälst.
010:010 Ty genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens
        bekännelse bliver man frälst.
010:011 Skriften säger ju:
          »Ingen som tror på honom skall komma på skam.»

010:012 Det är ingen åtskillnad mellan jude och grek; alla hava ju en
        och samme Herre, och han har rikedomar att giva åt alla som
        åkalla honom.
010:013 Ty »var och en som åkallar Herrens namn,
          han skall varda frälst».

010:014 Men huru skulle de kunna åkalla den som de icke hava kommit till
        tro på? Och huru skulle de kunna tro den som de icke hava hört?
        Och huru skulle de kunna höra, om ingen predikade?
010:015 Och huru skulle predikare kunna komma, om de icke bleve sända?
        Så är och skrivet:
          »Huru ljuvliga äro icke fotstegen
          av de män som frambära gott budskap!»
010:016 Dock, icke alla hava blivit evangelium lydiga. Esaias säger ju:
          »Herre, vem trodde vad som predikades för oss?»
010:017 Alltså kommer tron av predikan, men predikan i kraft av Kristi
        ord.

010:018 Jag frågar då: Hava de kanhända icke hört predikas? Jo,
        visserligen; det heter ju:
          »Deras tal har gått ut över hela jorden,
          och deras ord till världens ändar.»
010:019 Jag frågar då vidare: Har Israel kanhända icke förstått det?
        Redan Moses säger:
          »Jag skall uppväcka eder avund mot ett folk som icke är ett folk;
          mot ett hednafolk utan förstånd skall jag reta eder till vrede.»
010:020 Och Esaias går så långt, att han säger:
          »Jag har låtit mig finnas av dem som icke sökte mig,
          jag har låtit mig bliva uppenbar för dem som icke frågade
          efter mig.»
010:021 Men om Israel säger han:
          »Hela dagen har jag uträckt mina händer
          till ett ohörsamt och gensträvigt folk.»

011:001 Så frågar jag nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Bort det!
        Jag är ju själv en israelit, av Abrahams säd och av Benjamins
        stam.
011:002 Gud har icke förskjutit sitt folk, som redan förut hade blivit
        känt av honom. Eller veten I icke vad skriften säger, där den
        talar om Elias, huru denne inför Gud träder upp mot Israel med
        dessa ord:
011:003 »Herre, de hava dräpt dina profeter och rivit ned dina altaren;
        jag allena är kvar, och de stå efter mitt liv»?
011:004 Och vad får han då för svar av Gud? »Jag har låtit bliva kvar
        åt mig sju tusen män, som icke hava böjt knä för Baal.»
011:005 Likaså finnes ock, i den tid som nu är, en kvarleva, i kraft av
        en utkorelse som har skett av nåd.
011:006 Men har den skett av nåd, så har den icke skett på grund av
        gärningar; annars vore nåd icke mer nåd.

011:007 Huru är det alltså? Vad Israel står efter, det har det icke
        fått; allenast de utvalda hava fått det, medan de andra hava
        blivit förstockade.
011:008 Så är ju skrivet: »Gud har givit dem en sömnaktighetens ande,
        ögon som de icke kunna se med och öron som de icke kunna höra
        med; så är det ännu i dag.»
011:009 Och David säger:
          »Må deras bord bliva dem till en snara,
          så att de bliva fångade;
          må det bliva dem till ett giller,
          så att de få sin vedergällning.
011:010 Må deras ögon förmörkas,
          så att de icke se;
          böj deras rygg alltid.»

011:011 Så frågar jag nu: Var det då för att de skulle komma på fall som
        de stapplade? Bort det! Men genom deras fall har frälsningen
        kommit till hedningarna, för att de själva skola »uppväckas till
        avund».
011:012 Och har nu redan deras fall varit till rikedom för världen, och
        har deras fåtalighet varit till rikedom för hedningarna, huru
        mycket mer skall icke deras fulltalighet så bliva!

011:013 Men till eder, I som ären av hednisk börd, säger jag: Eftersom
        jag nu är en hedningarnas apostel, håller jag mitt ämbete högt—
011:014 om jag till äventyrs så skulle kunna »uppväcka avund» hos dem
        som äro mitt kött och blod och frälsa några bland dem.
011:015 Ty om redan deras förkastelse hade med sig världens försoning,
        vad skall då deras upptagande hava med sig, om icke liv från de
        döda?
011:016 Om förstlingsbrödet är heligt, så är ock hela degen helig; och
        om roten är helig, så äro ock grenarna heliga.
011:017 Men om nu några av grenarna hava brutits bort, och du, som är av
        ett vilt olivträd, har blivit inympad bland grenarna och med dem
        har fått delaktighet i det äkta olivträdets saftrika rot,
011:018 så må du icke därför förhäva dig över grenarna. Nej, om du
        skulle vilja förhäva dig, så besinna att det icke är du som bär
        roten, utan att roten bär dig.

011:019 Nu säger du kanhända: »Det var för att jag skulle bliva inympad
        som en del grenar brötos bort.»
011:020 Visserligen. För sin otros skull blevo de bortbrutna, och du
        får vara kvar genom din tro. Hav då inga högmodiga tankar, utan
        lev i fruktan.
011:021 Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, så skall han icke
        heller skona dig.

011:022 Se alltså här Guds godhet och stränghet: Guds stränghet mot dem
        som föllo och hans godhet mot dig, om du nämligen håller dig
        fast vid hans godhet; annars bliver också du borthuggen.
011:023 Men jämväl de andra skola bliva inympade, om de icke hålla fast
        vid sin otro; Gud är ju mäktig att åter inympa dem.
011:024 Ty om du har blivit borthuggen från ditt av naturen vilda
        olivträd och mot naturen inympats i ett ädelt olivträd, huru
        mycket snarare skola då icke dessa kunna inympas i sitt eget
        äkta olivträd, det som de efter naturen tillhöra!

011:025 Ty för att I, mina bröder, icke skolen hålla eder själva för
        kloka, vill jag yppa för eder denna hemlighet: Förstockelse har
        drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess
        hedningarna i fulltalig skara hava kommit in;
011:026 och så skall hela Israel bliva frälst, såsom det är skrivet:
          »Från Sion skall förlossaren komma,
          han skall skaffa bort all ogudaktighet från Jakob.
011:027 Och när jag borttager deras synder,
          då skall detta vara det förbund, som jag gör med dem.»

011:028 Se vi nu på evangelium, så äro de hans ovänner, för eder skull;
        men se vi på utkorelsen, så äro de hans älskade, för fädernas
        skull.
011:029 Ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud icke ångra.
011:030 Såsom I förut voren ohörsamma mot Gud, men nu genom dessas
        ohörsamhet haven fått barmhärtighet,
011:031 så hava nu ock dessa varit ohörsamma, för att de, genom den
        barmhärtighet som har vederfarits eder, också själva skola få
        barmhärtighet.
011:032 Ty Gud har givit dem alla till pris åt ohörsamhet, för att sedan
        förbarma sig över dem alla.

011:033 O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru
        outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans
        vägar!
011:034 Ty
          »vem har lärt känna Herrens sinne,
          eller vem har varit hans rådgivare?
011:035 Eller vem har först givit honom något,
          som han alltså bör betala igen?»
011:036 Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom
        tillhör äran i evighet, amen.

012:001 Så förmanar jag nu eder, mina bröder, vid Guds barmhärtighet,
        att frambära edra kroppar till ett levande, heligt och Gud
        välbehagligt offer—eder andliga tempeltjänst.
012:002 Och skicken eder icke efter denna tidsålders väsende, utan
        förvandlen eder genom edert sinnes förnyelse, så att I kunnen
        pröva vad som är Guds vilja, vad som är gott och välbehagligt
        och fullkomligt.

012:003 Ty i kraft av den nåd som har blivit mig given, tillsäger jag
        var och en av eder att icke hava högre tankar om sig än
        tillbörligt är, utan tänka blygsamt, i överensstämmelse med det
        mått av tro som Gud har tilldelat var och en.
012:004 Ty såsom vi i en och samma kropp hava många lemmar, men alla
        lemmarna icke hava samma förrättning,
012:005 så utgöra ock vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, men var
        för sig äro vi lemmar, varandra till tjänst.
012:006 Och vi hava olika gåvor, alltefter den nåd som har blivit oss
        given. Har någon profetians gåva, så bruke han den efter måttet
        av sin tro;
012:007 har någon fått en tjänst, så akte han på tjänsten; är någon satt
        till lärare, så akte han på sitt lärarkall;
012:008 är någon satt till att förmana, så akte han på sin plikt att
        förmana. Den som delar ut gåvor, han göre det med gott hjärta;
        den som är satt till föreståndare, han vare det med nit; den som
        övar barmhärtighet, han göre det med glädje.

012:009 Eder kärlek vare utan skrymtan; avskyn det onda, hållen fast vid
        det goda.
012:010 Älsken varandra av hjärtat i broderlig kärlek; söken överträffa
        varandra i inbördes hedersbevisning.
012:011 Varen icke tröga, där det gäller nit; varen brinnande i anden,
        tjänen Herren.
012:012 Varen glada i hoppet, tåliga i bedrövelsen, uthålliga i bönen.
012:013 Tagen del i de heligas behov. Varen angelägna om att bevisa
        gästvänlighet.
012:014 Välsignen dem som förfölja eder; välsignen, och förbannen icke.
012:015 Glädjens med dem som äro glada, gråten med dem som gråta.
012:016 Varen ens till sinnes med varandra. Haven icke edert sinne vänt
        till vad högt är, utan hållen eder till det som är ringa.
        Hållen icke eder själva för kloka.
012:017 Vedergällen ingen med ont för ont. Vinnläggen eder om vad gott
        är inför var man.
012:018 Hållen frid med alla människor, om möjligt är, och så mycket som
        på eder beror.
012:019 Hämnens icke eder själva, mina älskade, utan lämnen rum för
        vredesdomen; ty det är skrivet: »Min är hämnden, jag skall
        vedergälla det, säger Herren.»
012:020 Fastmer,
          »om din ovän är hungrig, så giv honom att äta,
          om han är törstig, så giv honom att dricka;
          ty om du så gör, samlar du glödande kol på hans huvud.»
012:021 Låt dig icke övervinnas av det onda, utan övervinn det onda med
        det goda.

013:001 Var och en vare underdånig den överhet som han har över sig. Ty
        ingen överhet finnes, som icke är av Gud; all överhet som finnes
        är förordnad av Gud.
013:002 Därför, den som sätter sig upp mot överheten, han står emot vad
        Gud har förordnat; men de som stå emot detta, de skola få sin
        dom.
013:003 Ty de som hava väldet äro till skräck, icke för dem som göra vad
        gott är, utan för dem som göra vad ont är. Vill du vara utan
        fruktan för överheten, så gör vad gott är; du skall då bliva
        prisad av den,
013:004 ty överheten är en Guds tjänare, dig till fromma. Men gör du
        vad ont är, då må du frukta; ty överheten bär icke svärdet
        förgäves, utan är en Guds tjänare, en hämnare, till att utföra
        vredesdomen över den som gör vad ont är.
013:005 Därför måste man vara den underdånig, icke allenast för
        vredesdomens skull, utan ock för samvetets skull.
013:006 Fördenskull betalen I ju ock skatt; ty överheten förrättar Guds
        tjänst och är just för detta ändamål ständigt verksam.

013:007 Så given åt alla vad I ären dem skyldiga; skatt åt den som
        skatt tillkommer, tull åt den som tull tillkommer, fruktan åt
        den som fruktan tillkommer, heder åt den som heder tillkommer.
013:008 Varen ingen något skyldiga—utom när det gäller kärlek till
        varandra; ty den som älskar sin nästa, han har uppfyllt lagen.
013:009 De buden: »Du skall icke begå äktenskapsbrott», »Du skall icke
        dräpa», »Du skall icke stjäla», »Du skall icke hava begärelse»
        och vilka andra bud som helst, de sammanfattas ju alla i det
        ordet: »Du skall älska din nästa såsom dig själv.»
013:010 Kärleken gör intet ont mot nästan; alltså är kärleken lagens
        uppfyllelse.

013:011 Akten på allt detta, så mycket mer som I veten vad tiden lider,
        att stunden nu är inne för eder att vakna upp ur sömnen. Ty
        frälsningen är oss nu närmare, än då vi kommo till tro.
013:012 Natten är framskriden, och dagen är nära. Låtom oss därför
        avlägga mörkrets gärningar och ikläda oss ljusets vapenrustning.
013:013 Låtom oss föra en hövisk vandel, såsom om dagen, icke med vilt
        leverne och dryckenskap, icke i otukt och lösaktighet, icke i
        kiv och avund.
013:014 Ikläden eder fastmer Herren Jesus Kristus, och haven icke sådan
        omsorg om köttet, att onda begärelser därav uppväckas.

014:001 Om någon är svag i tron, så upptagen honom dock vänligt, utan
        att döma över andras betänkligheter.
014:002 Den ene har tro till att äta vad som helst, under det att den
        som är svag allenast äter vad som växer på jorden.
014:003 Den som äter må icke förakta den som icke äter. Ej heller må
        den som icke äter döma den som äter; ty Gud har upptagit honom,
014:004 och vem är du som dömer en annans tjänare? Om han står eller
        faller, det kommer allenast hans egen herre vid; men han skall
        väl bliva stående, ty Herren är mäktig att hålla honom stående.

014:005 Den ene gör skillnad mellan dag och dag, den andre håller alla
        dagar för lika; var och en vare fullt viss i sitt sinne.
014:006 Om någon särskilt aktar på någon dag, så gör han detta för
        Herren, och om någon äter, så gör han detta för Herren; han
        tackar ju Gud. Så ock, om någon avhåller sig från att äta, gör
        han detta för Herren, och han tackar Gud.
014:007 Ty ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig
        själv.
014:008 Leva vi, så leva vi för Herren; dö vi, så dö vi för Herren.
        Evad vi leva eller dö, höra vi alltså Herren till.
014:009 Ty därför har Kristus dött och åter blivit levande, att han
        skall vara herre över både döda och levande.
014:010 Men du, varför dömer du din broder? Och du åter, varför
        föraktar du din broder? Vi skola ju alla en gång stå inför Guds
        domstol.
014:011 Ty det är skrivet:
          »Så sant jag lever, säger Herren,
          för mig skola alla knän böja sig,
          och alla tungor skola prisa Gud.»
014:012 Alltså skall var och en av oss inför Gud göra räkenskap för sig
        själv.

014:013 Låtom oss därför icke mer döma varandra. Dömen hellre så, att
        ingen må för sin broder lägga en stötesten eller något som
        bliver honom till fall.
014:014 Jag vet väl och är i Herren Jesus viss om att intet i sig självt
        är orent; allenast om någon håller något för orent, så är det
        för honom orent.
014:015 Om nu genom din mat bekymmer vållas din broder, så vandrar du
        icke mer i kärleken. Bliv icke genom din mat till fördärv för
        den som Kristus har lidit döden för.
014:016 Låten alltså icke det goda som I haven fått bliva utsatt för
        smädelse.
014:017 Ty Guds rike består icke i mat och dryck, utan i rättfärdighet
        och frid och glädje i den helige Ande.
014:018 Den som häri tjänar Kristus, han är välbehaglig för Gud och
        håller provet inför människor.
014:019 Vi vilja alltså fara efter det som länder till frid och till
        inbördes uppbyggelse.
014:020 Bryt icke för mats skull ned Guds verk. Väl är allting rent,
        men om ätandet för någon är en stötesten, så bliver det för den
        människan till ondo;
014:021 du gör väl i att avhålla dig från att äta kött och dricka vin
        och från annat som för din broder bliver en stötesten.
014:022 Den tro du har må du hava för dig själv inför Gud. Salig är den
        som icke måste döma sig själv, när det gäller något som han har
        prövat vara rätt.
014:023 Men om någon hyser betänkligheter och likväl äter, då är han
        dömd, eftersom det icke sker av tro. Ty allt som icke sker av
        tro, det är synd.

015:001 Vi som äro starka äro pliktiga att bära de svagas skröpligheter
        och att icke leva oss själva till behag.
015:002 Var och en av oss må leva sin nästa till behag, honom till
        fromma och honom till uppbyggelse.
015:003 Kristus levde ju icke sig själv till behag, utan med honom
        skedde såsom det är skrivet:
          »Dina smädares smädelser hava fallit över mig.»
015:004 Ty allt vad som fordom har blivit skrivet, det är skrivet oss
        till undervisning, för att vi, genom ståndaktighet och genom den
        tröst som skrifterna giva, skola bevara vårt hopp.
015:005 Och ståndaktighetens och tröstens Gud give eder att vara ens
        till sinnes med varandra i Kristi Jesu efterföljelse,
015:006 så att I endräktigt och med en mun prisen vår Herres, Jesu
        Kristi, Gud och Fader.

015:007 Därför må den ene av eder vänligt upptaga den andre, såsom
        Kristus, Gud till ära, har upptagit eder.
015:008 Vad jag vill säga är detta: För de omskurna har Kristus blivit
        en tjänare, till ett vittnesbörd om Guds sannfärdighet, för att
        bekräfta de löften som hade givits åt fäderna;
015:009 hedningarna åter hava fått prisa Gud för hans barmhärtighets
        skull. Så är ock skrivet:
          »Fördenskull vill jag prisa dig bland hedningarna
          och lovsjunga ditt namn.»
015:010 Och åter heter det:
          »Jublen, I hedningar, med hans folk»;
015:011 så ock:
          »Loven Herren, alla hedningar,
          ja, honom prise alla folk.»
015:012 Så säger ock Esaias: »Telningen från Jessais rot skall komma,
        ja, han som skall stå upp för att råda över hedningarna; på
        honom skola hedningarna hoppas.»
015:013 Men hoppets Gud uppfylle eder med all glädje och frid i tron, så
        att I haven ett överflödande hopp i den helige Andes kraft.

015:014 Jag är väl redan nu viss om att I, mina bröder, av eder själva
        ären fulla av godhet, uppfyllda med all kunskap, i stånd jämväl
        att förmana varandra.
015:015 Dock har jag, på ett delvis något dristigt sätt, skrivit till
        eder med ytterligare påminnelser, detta i kraft av den nåd som
        har blivit mig given av Gud:
015:016 att jag nämligen skall förrätta Kristi Jesu tjänst bland
        hedningarna och vara en prästerlig förvaltare av Guds
        evangelium, så att hedningarna bliva ett honom välbehagligt
        offer, helgat i den helige Ande.
015:017 Alltså är det i Kristus Jesus som jag har något att berömma mig
        av i fråga om min tjänst inför Gud.
015:018 Ty jag skall icke drista mig att orda om något annat än vad
        Kristus, för att göra hedningarna lydaktiga, har verkat genom
        mig, med ord och med gärning,
015:019 genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft. Så har
        jag, från Jerusalem och runt omkring ända till Illyrien,
        överallt förkunnat evangelium om Kristus.
015:020 Och jag har härvid satt min ära i att icke förkunna evangelium,
        där Kristi namn redan var känt, ty jag ville icke bygga på en
        annans grundval;
015:021 utan så har skett, som skrivet är:
          »De för vilka intet har varit förkunnat om honom skola få se,
          och de som intet hava hört skola förstå.»

015:022 Det är också härigenom som jag så många gånger har blivit
        förhindrad att komma till eder.
015:023 Men då jag nu icke mer har något att uträtta i dessa trakter och
        under ganska många år har längtat efter att komma till eder,
015:024 vill jag besöka eder, när jag begiver mig till Spanien. Jag
        hoppas nämligen att på genomresan få se eder och att därefter av
        eder bliva utrustad för färden dit, sedan jag först i någon mån
        har fått min längtan efter eder stillad.
015:025 Men nu far jag till Jerusalem med understöd åt de heliga.
015:026 Macedonien och Akaja hava nämligen känt sig manade att göra ett
        sammanskott åt dem bland de heliga i Jerusalem, som leva i
        fattigdom.
015:027 Ja, därtill hava de känt sig manade; de stå också i skuld hos
        dem. Ty om hedningarna hava fått del i deras andliga goda, så
        äro de å sin sida skyldiga att vara dem till tjänst med sitt
        lekamliga goda.—
015:028 När jag så har fullgjort detta och lämnat i deras händer vad som
        har blivit insamlat, ämnar jag därifrån begiva mig till Spanien
        och taga vägen genom eder stad.
015:029 Och jag vet, att när jag kommer till eder, kommer jag med Kristi
        välsignelse i fullt mått.

015:030 Och nu uppmanar jag eder, mina bröder, vid vår Herre Jesus
        Kristus och vid vår kärlek i Anden, att bistå mig i min kamp,
        genom att bedja för mig till Gud,
015:031 att jag må bliva frälst undan de ohörsamma i Judeen, och att det
        understöd som jag för med mig till Jerusalem må bliva väl
        mottaget av de heliga.
015:032 Så skall jag, om Gud vill, med glädje komma till eder och
        vederkvicka mig tillsammans med eder.

016:001 Jag anbefaller åt eder vår syster Febe, som är
        församlingstjänarinna i Kenkrea.
016:002 Så mottagen då henne i Herren, såsom det höves de heliga, och
        bistån henne i allt vari hon kan behöva eder; ty hon har själv
        varit ett stöd för många och jämväl för mig.

016:003 Hälsen Priska och Akvila, mina medarbetare i Kristus Jesus. 016:004 De hava ju vågat sitt liv för mig; och icke allenast jag tackar dem därför, utan också alla hednaförsamlingar. 016:005 Hälsen ock den församling som kommer tillhopa i deras hus. Hälsen Epenetus, min älskade broder, som är förstlingen av dem som i provinsen Asien hava kommit till Kristus. 016:006 Hälsen Maria, som har arbetat så mycket för eder. 016:007 Hälsen Andronikus och Junias, mina landsmän och medfångar, som hava ett så gott anseende bland apostlarna, och som längre än jag hava varit i Kristus. 016:008 Hälsen Ampliatus, min älskade broder i Herren. 016:009 Hälsen Urbanus, vår medarbetare i Kristus, och Stakys, min älskade broder. 016:010 Hälsen Apelles, den i Kristus beprövade. Hälsen dem som höra till Aristobulus' hus. 016:011 Hälsen Herodion, min landsman. Hälsen dem av Narcissus' hus, som äro i Herren. 016:012 Hälsen Tryfena och Tryfosa, som arbeta i Herren. Hälsen Persis, den älskade systern, som har så mycket arbetat i Herren. 016:013 Hälsen Rufus, den i Herren utvalde, och hans moder, som också för mig har varit en moder. 016:014 Hälsen Asynkritus, Flegon, Hermes, Patrobas, Hermas och de bröder som äro tillsammans med dem. 016:015 Hälsen Filologus och Julia, Nereus och hans syster och Olympas och alla de heliga som äro tillsammans med dem. 016:016 Hälsen varandra med en helig kyss. Alla Kristi församlingar hälsa eder.

016:017 Men jag förmanar eder, mina bröder, att hava akt på dem som
        vålla tvedräkt och kunna bliva eder till fall, i strid med den
        lära som I haven inhämtat; dragen eder ifrån dem.
016:018 Ty sådana tjäna icke vår Herre Kristus, utan sin egen buk; och
        genom sina milda ord och sitt fagra tal bedraga de oskyldiga
        människors hjärtan.
016:019 Eder lydnad är ju känd av alla. Över eder gläder jag mig
        därför; men jag skulle önska att I voren visa i fråga om det
        goda, och menlösa i fråga om det onda.
016:020 Och fridens Gud skall snart låta Satan bliva krossad under edra
        fötter.

016:021 Timoteus, min medarbetare, hälsar eder: så göra ock Lucius och Jason och Sosipater, mina landsmän. 016:022 Jag, Tertius, som har nedskrivit detta brev, hälsar eder i Herren. 016:023 Gajus, min och hela församlingens värd, hälsar eder. Erastus, stadens kamrerare, och brodern Kvartus hälsar eder. 016:024

016:025 Men honom som förmår styrka eder, enligt det evangelium jag
        förkunnar och min predikan om Jesus Kristus, ja, enligt den nu
        avslöjade hemlighet som förut under evärdliga tider har varit
        outtalad,
016:026 men som nu har blivit uppenbarad och, enligt den eviga Gudens
        befallning, blivit, med stöd av profetiska skrifter, kungjord
        bland alla hedningar, för att bland dem upprätta trons lydnad—
016:027 honom, den ende vise Guden, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i
        evigheternas evigheter. Amen.

001:001 Paulus, genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel, så ock
        brodern Sostenes,
001:002 hälsar den Guds församling som finnes i Korint, de i Kristus
        Jesus helgade, dem som äro kallade och heliga, jämte alla andra
        som åkalla vår Herres, Jesu Kristi, namn, på alla orter där de
        eller vi bo.
001:003 Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
        Jesus Kristus.

001:004 Jag tackar Gud alltid för eder skull, för den Guds nåd som har blivit eder given i Kristus Jesus, 001:005 att I haven i honom blivit rikligen begåvade i alla stycken, i fråga om allt vad tal och kunskap heter. 001:006 Så har ju ock vittnesbördet om Kristus blivit befäst hos eder, 001:007 så att I icke stån tillbaka i fråga om någon nådegåva, medan I vänten på vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse. 001:008 Han skall ock göra eder ståndaktiga intill änden, så att I ären ostraffliga på vår Herres, Jesu Kristi, dag. 001:009 Gud är trofast, han genom vilken I haven blivit kallade till gemenskap med hans Son, Jesus Kristus, vår Herre.

001:010 Men jag förmanar eder, mina bröder, vid vår Herres, Jesu Kristi,
        namn, att alla vara eniga i edert tal och att icke låta
        söndringar finnas bland eder, utan hålla fast tillhopa i samma
        sinnelag och samma tänkesätt.
001:011 Det har nämligen av Kloes husfolk blivit mig berättat om eder,
        mina bröder, att tvister hava uppstått bland eder.
001:012 Härmed menar jag att bland eder den ene säger: »Jag håller mig
        till Paulus», den andre: »Jag håller mig till Apollos», en
        annan: »Jag håller mig till Cefas», åter en annan: »Jag håller
        mig till Kristus.»—
001:013 Är då Kristus delad? Icke blev väl Paulus korsfäst för eder?
        Och icke bleven I väl döpta i Paulus' namn?
001:014 Jag tackar Gud för att jag icke har döpt någon bland eder utom
        Krispus och Gajus,
001:015 så att ingen kan säga att I haven blivit döpta i mitt namn.
001:016 Dock, jag har döpt också Stefanas' husfolk; om jag eljest har
        döpt någon vet jag icke.

001:017 Ty Kristus har icke sänt mig till att döpa, utan till att
        förkunna evangelium, och detta icke med en visdom som består i
        ord, för att Kristi kors icke skall berövas sin kraft.
001:018 Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå
        förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft.
001:019 Det är ju skrivet:
          »Jag skall göra de visas vishet om intet,
          och de förståndigas förstånd skall jag slå ned.»

001:020 Ja, var äro de visa? Var äro de skriftlärda? Var äro denna
        tidsålders klyftiga män? Har icke Gud gjort denna världens
        visdom till dårskap?
001:021 Jo, eftersom världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i
        hans visdom, behagade det Gud att genom den dårskap han lät
        predikas frälsa dem som tro.
001:022 Ty judarna begära tecken, och grekerna åstunda visdom,
001:023 vi åter predika en korsfäst Kristus, en som för judarna är en
        stötesten och för hedningarna en dårskap,
001:024 men som för de kallade, vare sig judar eller greker, är en
        Kristus som är Guds kraft och Guds visdom.
001:025 Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är
        starkare än människor.

001:026 Ty betänken, mina bröder, huru det var vid eder kallelse: icke
        många som voro visa efter köttet blevo kallade, icke många
        mäktiga, icke många av förnämlig släkt.
001:027 Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att
        han skulle låta de visa komma på skam.
001:028 Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han
        skulle låta det starka komma på skam. Och det som i världen var
        ringa och föraktat, det utvalde Gud—ja, det som ingenting var
        —för att han skulle göra det till intet, som någonting var.
001:029 Ty han ville icke att något kött skulle kunna berömma sig inför
        Gud.
001:030 Men hans verk är det, att I ären i Kristus Jesus, som för oss
        har blivit till visdom från Gud, till rättfärdighet och helgelse
        och till förlossning,
001:031 för att så skall ske, som det är skrivet: »Den som vill berömma
        sig, han berömme sig av Herren.»

002:001 När jag kom till eder, mina bröder, var det också icke med höga
        ord eller hög visdom som jag kom och frambar för eder Guds
        vittnesbörd.
002:002 Ty jag hade beslutit mig för, att medan jag var bland eder icke
        veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst.
002:003 Och jag uppträdde hos eder i svaghet och med fruktan och mycken
        bävan.
002:004 Och mitt tal och min predikan framställdes icke med övertalande
        visdomsord, utan med en bevisning i ande och kraft;
002:005 ty eder tro skulle icke vara grundad på människors visdom, utan
        på Guds kraft.

002:006 Visdom tala vi dock bland dem som äro fullmogna, men en visdom
        som icke tillhör denna tidsålder eller denna tidsålders mäktige,
        vilkas makt bliver till intet.
002:007 Nej, vi tala Guds hemliga visdom, den fördolda, om vilken Gud,
        redan före tidsåldrarnas begynnelse, har bestämt att den skall
        bliva oss till härlighet,
002:008 och som ingen av denna tidsålders mäktige har känt; ty om de
        hade känt den, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre.
002:009 Vi tala—såsom det heter i skriften—»vad intet öga har sett
        och intet öra har hört, och vad ingen människas hjärta har
        kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska honom».
002:010 Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande. Anden
        utrannsakar ju allt, ja ock Guds djuphet.
002:011 Ty vilken människa vet vad som är i en människa, utom den
        människans egen ande? Likaså känner ingen vad som är i Gud, utom
        Guds Ande.
002:012 Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av
        Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud.

002:013 Om detta tala vi ock, icke med sådana ord som mänsklig visdom
        lär oss, utan med sådana ord som Anden lär oss; vi hava ju att
        tyda andliga ting för andliga människor.
002:014 Men en »själisk» människa tager icke emot vad som hör Guds
        Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det,
        ty det måste utgrundas på ett andligt sätt.
002:015 Den andliga människan åter kan utgrunda allt, men själv kan
        hon icke utgrundas av någon.
002:016 Ty
          »vem har lärt känna Herrens sinne,
          så att han skulle kunna undervisa honom?»
        Men vi hava Kristi sinne.

003:001 Och jag kunde icke tala till eder, mina bröder, såsom till
        andliga människor, utan måste tala såsom till människor av
        köttslig natur, såsom till dem som ännu äro barn i Kristus.
003:002 Mjölk gav jag eder att dricka; fast föda gav jag eder icke, ty
        det fördrogen I då ännu icke. Ja, icke ens nu fördragen I det,
003:003 eftersom I ännu haven ett köttsligt sinne. Ty om avund och kiv
        finnes bland eder, haven I icke då ett köttsligt sinne, och
        vandren I icke då på vanligt människosätt?
003:004 När den ene säger: »Jag håller mig till Paulus» och den andre:
        »Jag håller mig till Apollos», ären I icke då lika hopen av
        människor?

003:005 Vad är då Apollos? Vad är Paulus? Allenast tjänare, genom vilka
        I haven kommit till tro; och de äro det i mån av vad Herren har
        beskärt åt var och en av dem.
003:006 Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten.
003:007 Alltså kommer det icke an på den som planterar, ej heller på den
        som vattnar, utan på Gud, som giver växten.
003:008 Den som planterar och den som vattnar—den ene är såsom den
        andre, dock så, att var och en skall få sin särskilda lön efter
        sitt särskilda arbete.
003:009 Ty vi äro Guds medarbetare; I ären ett Guds åkerfält, en Guds
        byggnad.

003:010 Efter den Guds nåd som blev mig given lade jag grunden såsom en
        förfaren byggmästare, och en annan bygger nu vidare därpå. Men
        var och en må se till, huru han bygger därpå.
003:011 Ty en annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, nämligen
        Jesus Kristus;
003:012 men om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara
        stenar eller med trä, hö och strå,
003:013 så skall det en gång visa sig huru det är med vars och ens
        verk. »Den dagen» skall göra det kunnigt; ty den skall
        uppenbaras i eld, och hurudant vars och ens verk är, det skall
        elden pröva.
003:014 Om det byggnadsverk, som någon har uppfört på den grunden,
        bliver beståndande, så skall han undfå lön;
003:015 men om hans verk brännes upp, så skall han gå miste om lönen.
        Själv skall han dock bliva frälst, men såsom igenom eld.

003:016 Veten I icke att I ären ett Guds tempel och att Guds Ande bor i
eder?
003:017 Om nu någon fördärvar Guds tempel, så skall Gud fördärva honom;
ty Guds tempel är heligt, och det templet ären I.

003:018 Ingen bedrage sig själv. Om någon bland eder menar sig vara
        vis genom denna tidsålders visdom, så blive han en dåre, för att
        han skall kunna bliva vis.
003:019 Ty denna världens visdom är dårskap inför Gud. Det är ju
        skrivet:
          »Han fångar de visa i deras klokskap»;
003:020 så ock:
          »Herren känner
          de visas tankar,
          han vet att de äro fåfängliga.»

003:021 Så berömme sig då ingen av människor. Allt hör ju eder till; 003:022 det må vara Paulus eller Apollos eller Cefas eller hela världen, det må vara liv eller död, vad som nu är, eller vad som skall komma, alltsammans hör eder till. 003:023 Men I hören Kristus till, och Kristus hör Gud till.

004:001 Såsom Kristi tjänare och såsom förvaltare av Guds hemligheter,
        så må man anse oss.
004:002 Vad man nu därutöver söker hos förvaltare är att en sådan må
        befinnas vara trogen.
004:003 För mig betyder det likväl föga att I—eller överhuvud någon
        mänsklig domstol—sätten eder till doms över mig. Ja, jag
        vill icke ens sätta mig till doms över mig själv.
004:004 Ty väl vet jag intet med mig, men därigenom är jag icke
        rättfärdigad; det är Herren som sitter till doms över mig.
004:005 Dömen därför icke förrän tid är, icke förrän Herren kommer, han
        som skall draga fram i ljuset vad som är fördolt i mörker och
        uppenbara alla hjärtans rådslag. Och då skall var och en undfå
        av Gud den berömmelse som honom tillkommer.

004:006 Detta, mina bröder, har jag nu för eder skull så framställt, som
        gällde det mig och Apollos; ty jag vill att I skolen i fråga om
        oss lära eder detta: »Icke utöver vad skrivet är.» Jag vill icke
        att I skolen stå emot varandra, uppblåsta var och en över sin
        lärare.
004:007 Vem säger då att du har något företräde? Och vad äger du, som du
        icke har fått dig givet? Men har du nu fått dig givet vad du
        har, huru kan du då berömma dig, såsom om du icke hade fått det
        dig givet?

004:008 I ären kantänka redan mätta, I haven redan blivit rika; oss
        förutan haven I blivit sannskyldiga konungar! Ja, jag skulle
        önska att I verkligen haden blivit konungar, så att vi kunde få
        bliva edra medkonungar.
004:009 Mig tyckes nämligen att Gud har ställt oss apostlar här såsom de
        ringaste bland alla, såsom livdömda män; ett skådespel hava vi
        ju blivit för världen, för både änglar och människor.
004:010 Vi äro dårar för Kristi skull, men I ären kloka i Kristus; vi
        äro svaga, men I ären starka; I ären ärade, men vi äro
        föraktade.
004:011 Ännu i denna stund lida vi både hunger och törst, vi måste gå
        nakna, vi få uppbära hugg och slag, vi hava intet stadigt
        hemvist,
004:012 vi måste möda oss och arbeta med våra händer. Vi bliva smädade
        och välsigna likväl; vi lida förföljelse och härda dock ut;
004:013 man talar illa om oss, men vi tala goda ord. Vi hava blivit
        såsom världens avskum, såsom var mans avskrap, och vi äro så
        ännu alltjämt.

004:014 Detta skriver jag, icke för att komma eder att blygas, utan
        såsom en förmaning till mina älskade barn.
004:015 Ty om I än haden tio tusen uppfostrare i Kristus, så haven I
        dock icke många fäder; det var ju jag som i Kristus Jesus genom
        evangelium födde eder till liv.
004:016 Därför förmanar jag eder: Bliven mina efterföljare.

004:017 Just för denna saks skull sänder jag nu till eder Timoteus, min
        älskade och trogne son i Herren; han skall påminna eder om huru
        jag går till väga i Kristus, i enlighet med den lära jag
        förkunnar allestädes, i alla församlingar.
004:018 Nu är det väl så, att somliga hava blivit uppblåsta, under
        förmenande att jag icke skulle komma till eder.
004:019 Men om Herren så vill, skall jag snart komma till eder; och då
        skall jag lära känna, icke dessa uppblåsta människors ord, utan
        deras kraft.
004:020 Ty Guds rike består icke i ord, utan i kraft.
004:021 Vilketdera viljen I nu: skall jag komma till eder med ris eller
        i kärlek och saktmods ande?

005:001 Det förljudes såväl att överhuvud otukt bedrives bland eder, som
        ock att sådan otukt förekommer, som man icke ens finner bland
        hedningarna, nämligen att en son har sin faders hustru.
005:002 Och ändå ären I uppblåsta och haven icke fastmer blivit
        uppfyllda av sådan sorg, att I haven drivit ut ur eder krets den
        som har gjort detta.
005:003 Jag, som väl till kroppen är frånvarande, men till anden
        närvarande, har för min del redan, såsom vore jag närvarande,
        fällt domen över den som har förövat en sådan ogärning:
005:004 i Herren Jesu namn skola vi komma tillsammans, I och min ande,
        med vår Herre Jesu kraft,
005:005 och överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att
        anden skall bliva frälst på Herren Jesu dag.

005:006 Det är icke väl beställt med eder berömmelse. Veten I icke att
        litet surdeg syrar hela degen?
005:007 Rensen bort den gamla surdegen, så att I bliven en ny deg. I
        ären ju osyrade; ty vi hava ock ett påskalamm, som är slaktat,
        nämligen Kristus.
005:008 Låtom oss därför hålla högtid, icke med gammal surdeg, icke med
        elakhetens och ondskans surdeg, utan med renhetens och
        sanningens osyrade bröd.

005:009 Jag skrev till eder i mitt brev att I icke skullen hava något
        umgänge med otuktiga människor—
005:010 detta icke sagt i allmänhet, om alla denna världens otuktiga
        människor eller om giriga och roffare eller om avgudadyrkare;
        annars måsten I ju rymma ur världen.
005:011 Nej, då jag skrev så till eder, menade jag, att om någon som
        kallades broder vore en otuktig människa eller en girig eller en
        avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en
        roffare, så skullen I icke hava något umgänge med en sådan eller
        äta tillsammans med honom.
005:012 Ty icke tillkommer det väl mig att döma dem som äro utanför?
        Dem som äro innanför haven I ju att döma;
005:013 dem som äro utanför skall Gud döma. »I skolen driva ut ifrån
        eder den som är ond.»

006:001 Huru kan någon av eder taga sig för, att när han har sak med en
        annan, gå till rätta icke inför de heliga, utan inför de
        orättfärdiga?
006:002 Veten I då icke att de heliga skola döma världen? Men om nu I
        skolen sitta till doms över världen, ären I då icke goda nog att
        döma i helt ringa mål?
006:003 I veten ju att vi skola döma änglar; huru mycket mer böra vi
        icke då kunna döma i timliga ting?
006:004 Och likväl, när I nu haven före något mål som gäller sådana
        ting, sätten I till domare just dem som äro ringa aktade i
        församlingen!
006:005 Eder till blygd säger jag detta. Är det då så omöjligt att bland
        eder finna någon vis man, som kan bliva skiljedomare mellan sina
        bröder?
006:006 Måste i stället den ene brodern gå till rätta med den andre, och
        det inför de otrogna?

006:007 Överhuvud är redan det en brist hos eder, att I gån till rätta
        med varandra. Varför liden I icke hellre orätt? Varför låten I
        icke hellre andra göra eder skada?
006:008 I stället gören I nu själva orätt och skada, och detta mot
        bröder.

006:009 Veten I då icke att de orättfärdiga icke skola få Guds rike till
        arvedel? Faren icke vilse. Varken otuktiga människor eller
        avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, varken de som låta bruka
        sig till synd mot naturen eller de som själva öva sådan synd,
006:010 varken tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller
        roffare skola få Guds rike till arvedel.
006:011 Sådana voro ock somliga bland eder, men I haven låtit två eder
        rena, I haven blivit helgade, I haven blivit rättfärdiggjorda i
        Herrens, Jesu Kristi, namn och i vår Guds Ande.

006:012 »Allt är mig lovligt»; ja, men icke allt är nyttigt. »Allt är
        mig lovligt»; ja, men jag bör icke låta något få makt över mig.
006:013 Maten är för buken och buken för maten, men bådadera skall Gud
        göra till intet. Däremot är kroppen icke för otukt, utan för
        Herren, och Herren för kroppen;
006:014 och Gud, som har uppväckt Herren, skall ock genom sin kraft
        uppväcka oss.
006:015 Veten I icke att edra kroppar äro Kristi lemmar? Skall jag nu
        taga Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Bort det!
006:016 Veten I då icke att den som håller sig till en sköka, han bliver
        en kropp med henne? Det heter ju: »De tu skola varda ett kött.»
006:017 Men den som håller sig till Herren, han är en ande med honom.

006:018 Flyn otukten. All annan synd som en människa kan begå är utom
        kroppen; men den som bedriver otukt, han syndar på sin egen
        kropp.
006:019 Veten I då icke att eder kropp är ett tempel åt den helige Ande,
        som bor i eder, och som I haven undfått av Gud, och att I icke
        ären edra egna?
006:020 I ären ju köpta, och betalning är given. Så förhärligen då Gud i
        eder kropp.

        En man gör visserligen väl i att icke komma vid någon kvinna;
007:002 men för att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru,
        och var kvinna sin egen man.
007:003 Mannen give sin hustru vad han är henne pliktig, sammalunda ock
        hustrun sin man.
007:004 Hustrun råder icke själv över sin kropp, utan mannen; sammalunda
        råder ej heller mannen över sin kropp, utan hustrun.
007:005 Dragen eder icke undan från varandra, om icke möjligen, med
        bådas samtycke, till en tid, för att I skolen hava ledighet till
        bönen. Kommen sedan åter tillsammans, så att Satan icke frestar
        eder, då I nu icke kunnen leva återhållsamt.
007:006 Detta säger jag likväl såsom en tillstädjelse, icke såsom en
        befallning.
007:007 Jag skulle dock vilja att alla människor vore såsom jag. Men var
        och en har fått sin särskilda nådegåva från Gud, den ene så, den
        andre så.

007:008 Till de ogifta åter och till änkorna säger jag att de göra väl,
om de förbliva i samma ställning som jag.
007:009 Men kunna de icke leva återhållsamt, så må de gifta sig; ty det
är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär.

007:010 Men dem som äro gifta bjuder jag—dock icke jag, utan Herren;
        En hustru må icke skilja sig från sin man
007:011 (om hon likväl skulle skilja sig, så förblive hon ogift eller
        förlike sig åter med mannen), ej heller må en man förskjuta sin
        hustru.

007:012 Till de andra åter säger jag själv, icke Herren: Om någon som
        hör till bröderna har en hustru som icke är troende, och denna
        är villig att leva tillsammans med honom, så må han icke
        förskjuta henne.
007:013 Likaså, om en hustru har en man som icke är troende, och denne
        är villig att leva tillsammans med henne, så må hon icke
        förskjuta mannen.
007:014 Ty den icke troende mannen är helgad i och genom sin hustru, och
        den icke troende hustrun är helgad i och genom sin man, då han
        är en broder; annars vore ju edra barn orena, men nu äro de
        heliga.—
007:015 Om däremot den icke troende vill skiljas, så må han få
        skiljas. En broder eller syster är i sådana fall intet tvång
        underkastad, och Gud har kallat oss till att leva i frid.
007:016 Ty huru kan du veta, du hustru, om du skall frälsa din man?
        Eller du man, huru vet du om du skall frälsa din hustru?
007:017 Må allenast var och en vandra den väg fram, som Herren har
        bestämt åt honom, var och en i den ställning vari Gud har kallat
        honom. Den ordningen stadgar jag för alla församlingar.
007:018 Har någon blivit kallad såsom omskuren, så göre han sig icke
        åter lik de oomskurna; har någon blivit kallad såsom oomskuren,
        så låte han icke omskära sig.
007:019 Det kommer icke an på om någon är omskuren eller oomskuren; allt
        beror på huruvida han håller Guds bud.
007:020 Var och en förblive i den kallelse vari han var, när han blev
        kallad.
007:021 Har du blivit kallad såsom träl, så låt detta icke gå dig till
        sinnes; dock, om du kan bliva fri, så begagna dig hellre
        därav.
007:022 Ty den träl som har blivit kallad till att vara i Herren, han är
        en Herrens frigivne; sammalunda är ock den frie, som har blivit
        kallad, en Kristi livegne.
007:023 I ären köpta, och betalningen är given; bliven icke människors
        trälar.
007:024 Ja, mina bröder, var och en förblive inför Gud i den ställning
        vari han har blivit kallad.

007:025 Vad vidare angår dem som äro jungfrur, så har jag icke att
        åberopa någon befallning av Herren, utan giver allenast ett råd,
        såsom en som genom Herrens barmhärtighet har blivit förtroende
        värd.
007:026 Jag menar alltså, med tanke på den nöd som står för dörren, att
        den människa gör väl, som förbliver såsom hon är.
007:027 Är du bunden vid hustru, så sök icke att bliva lös. Är du utan
        hustru, så sök icke att få hustru.
007:028 Om du likväl skulle gifta dig, så syndar du icke därmed; ej
        heller syndar en jungfru, om hon gifter sig. Dock komma de som
        så göra att draga över sig lekamliga vedermödor; och jag skulle
        gärna vilja skona eder.

007:029 Men det säger jag, mina bröder: Tiden är kort; därför må
        härefter de som hava hustrur vara såsom hade de inga,
007:030 och de som gråta såsom gräte de icke, och de som glädja sig
        såsom gladde de sig icke, och de som köpa något såsom finge de
        icke behålla det,
007:031 och de som bruka denna världen såsom gjorde de icke något bruk
        av den. Ty den nuvarande världsordningen går mot sitt slut;
007:032 och jag skulle gärna vilja att I voren fria ifrån omsorger. Den
        man som icke är gift ägnar nämligen sin omsorg åt vad som hör
        Herren till, huru han skall behaga Herren;
007:033 men den gifte mannen ägnar sin omsorg åt vad som hör världen
        till, huru han skall behaga sin hustru,
007:034 och så är hans hjärta delat. Likaså ägnar den kvinna, som icke
        längre är gift eller som är jungfru, sin omsorg åt vad som hör
        Herren till, att hon må vara helig till både kropp och ande; men
        den gifta kvinnan ägnar sin omsorg åt vad som hör världen till,
        huru hon skall behaga sin man.
007:035 Detta säger jag till eder egen nytta, och icke för att lägga
        något band på eder, utan för att I skolen föra en hövisk vandel
        och stadigt förbliva vid Herren.

007:036 Men om någon menar sig handla otillbörligt mot sin ogifta dotter
        därmed att hon får bliva överårig, då må han göra såsom han
        vill, om det nu måste så vara; han begår därmed ingen synd. Må
        hon få gifta sig.
007:037 Om däremot någon är fast i sitt sinne och icke bindes av något
        nödtvång, utan kan följa sin egen vilja, och så i sitt sinne är
        besluten att låta sin ogifta dotter förbliva såsom hon är, då
        gör denne väl.
007:038 Alltså: den som gifter bort sin dotter, han gör väl; och den som
        icke gifter bort henne, han gör ännu bättre.

007:039 En hustru är bunden så länge hennes man lever; men när hennes
        man är avsomnad, står det henne fritt att gifta sig med vem hon
        vill, blott det sker i Herren.
007:040 Men lyckligare är hon, om hon förbliver såsom hon är. Så är min
        mening, och jag tror att också jag har Guds Ande.

008:001 Vad åter angår kött från avgudaoffer, så känna vi nog det talet:
        »Alla hava vi 'kunskap'.» »Kunskapen» uppblåser, men
        kärleken uppbygger.
008:002 Om någon menar sig hava fått någon »kunskap», så har han ännu
        icke fått kunskap på sådant sätt som han borde hava.
008:003 Men den som älskar Gud, han är känd av honom.

008:004 Vad alltså angår ätandet av kött från avgudaoffer, så säger jag
detta:

        Vi veta visserligen att ingen avgud finnes till i världen, och
        att det icke finnes mer än en enda Gud.
008:005 Ty om ock några så kallade gudar skulle finnas, vare sig i
        himmelen eller på jorden—och det finnes ju många »gudar» och
        många »herrar»—
008:006 så finnes dock för oss allenast en enda Gud: Fadern, av vilken
        allt är, och till vilken vi själva äro, och en enda Herre: Jesus
        Kristus, genom vilken allt är, och genom vilken vi själva äro.

008:007 Dock, icke alla hava denna kunskap, utan somliga, som äro vana
        att ännu alltjämt tänka på avguden, äta köttet såsom
        avgudaofferskött. Och eftersom deras samvete är svagt, bliver
        det härigenom befläckat.
008:008 Men maten skall icke avgöra vår ställning till Gud. Avhålla vi
        oss från att äta, så bliva vi icke därigenom sämre; äta vi, så
        bliva vi icke därigenom bättre.

008:009 Sen likväl till, att denna eder frihet icke till äventyrs bliver
        en stötesten för de svaga.
008:010 Ty om någon får se dig, som har undfått »kunskap», ligga till
        bords i ett avgudahus, skall då icke hans samvete, om han är
        svag, därav »bliva uppbyggt» på det sätt att han äter köttet
        från avgudaoffer?
008:011 Genom din »kunskap» går ju då den svage förlorad—han, din
        broder, som Kristus har lidit döden för.
008:012 Om I på sådant sätt synden mot bröderna och såren deras svaga
        samveten, då synden I mot Kristus själv.

008:013 Därför, om maten kan bliva min broder till fall, så vill jag
sannerligen hellre för alltid avstå från att äta kött, på det
att jag icke må bliva min broder till fall.

009:001 Är jag icke fri? Är jag icke en apostel? Har jag icke sett
        Jesus, vår Herre? Ären icke I mitt verk i Herren?
009:002 Om jag icke för andra är en apostel, så är jag det åtminstone
        för eder, ty I själva ären i Herren inseglet på mitt
        apostlaämbete.

009:004 Skulle vi kanhända icke hava rätt att få mat och dryck?
009:005 Skulle vi icke hava rätt att få såsom hustru föra med oss på
        våra resor någon som är en syster, vi likaväl som de andra
        apostlarna och Herrens bröder och särskilt Cefas?
009:006 Eller äro jag och Barnabas de enda som icke hava rätt att vara
        fritagna ifrån kroppsarbete?
009:007 Vem tjänar någonsin i krig på egen sold? Vem planterar en
        vingård och äter icke dess frukt? Eller vem vaktar en hjord och
        förtär icke mjölk från hjorden?

009:008 Icke talar jag väl detta därför att människor pläga så tala?
        Säger icke själva lagen detsamma?
009:009 I Moses' lag är ju skrivet: »Du skall icke binda munnen till på
        oxen som tröskar.» Månne det är om oxarna som Gud har sådan
        omsorg?
009:010 Eller säger han det icke i alla händelser med tanke på oss?
        Jo, för vår skull blev det skrivet, att den som plöjer bör plöja
        med en förhoppning, och att den som tröskar bör göra det i
        förhoppning om att få sin del.
009:011 Om vi hava sått åt eder ett utsäde av andligt gott, är det då
        för mycket, om vi få inbärga från eder en skörd av lekamligt gott?
009:012 Om andra hava en viss rättighet över eder, skulle då icke vi än
        mer hava det? Och likväl hava vi icke gjort bruk av den
        rättigheten, utan vi fördraga allt, för att icke lägga något
        hinder i vägen för Kristi evangelium.
009:013 I veten ju att de som förrätta tjänsten i helgedomen få sin föda
        ifrån helgedomen, och att de som äro anställda vid altaret få
        sin del, när altaret får sin.
009:014 Så har ock Herren förordnat att de som förkunna evangelium skola
        hava sitt uppehälle av evangelium.
009:015 Men jag för min del har icke gjort bruk av någon sådan förmån.

        Detta skriver jag nu icke, för att jag själv skall få någon
        sådan; långt hellre ville jag dö. Nej, ingen skall göra min
        berömmelse om intet.
009:016 Ty om jag förkunnar evangelium, så är detta ingen berömmelse
        för mig. Jag måste ju så göra; och ve mig, om jag icke förkunnade
        evangelium!
009:017 Gör jag det av egen drift, så har jag rätt till lön; men då jag
        nu icke gör det av egen drift, så är den syssla som jag är
        betrodd med allenast en livegen förvaltares.—
009:018 Vilken är alltså min lön? Jo, just den, att när jag förkunnar
        evangelium, så gör jag detta utan kostnad för någon, i det att
        jag avstår från att göra bruk av den rättighet jag har såsom
        förkunnare av evangelium.

009:019 Ty fastän jag är fri och oberoende av alla, har jag dock
        gjort mig till allas tjänare, för att jag skall vinna dess flera.
009:020 För judarna har jag blivit såsom en jude, för att kunna vinna
        judar; för dom som stå under lagen har jag, som själv icke står
        under lagen, blivit såsom stode jag under lagen, för att kunna
        vinna dem som stå under lagen.
009:021 För dem som äro utan lag har jag, som icke är utan Guds lag, men
        är i Kristi lag, blivit såsom vore jag utan lag, för att jag
        skall vinna dem som äro utan lag.
009:022 För de svaga har jag blivit svag, för att kunna vinna de svaga;
        för alla har jag blivit allt, för att jag i alla händelser skall
        frälsa några.
009:023 Men allt gör jag för evangelii skull, för att också jag skall
        bliva delaktig av dess goda.

009:024 I veten ju, att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans
        löpa, så vinner allenast en segerlönen. Löpen såsom denne, för
        att I mån vinna lönen.
009:025 Men alla som vilja deltaga i en sådan tävlan pålägga sig
        återhållsamhet i alla stycken: dessa för att vinna en förgänglig
        segerkrans, men vi för att vinna en oförgänglig.
009:026 Jag för min del löper alltså icke såsom gällde det ett ovisst
        mål; jag kämpar icke likasom en man som hugger i vädret.
009:027 Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den, för att jag icke,
        när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid
        provet.

        Våra fäder voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet;
010:002 alla blevo de i molnskyn och i havet döpta till Moses;
010:003 alla åto de samma andliga mat,
010:004 och alla drucko de samma andliga dryck—de drucko nämligen ur
        en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus.
010:005 Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju
        nedgjorda i öknen.
010:006 Detta skedde oss till en varnagel, för att vi icke skulle hava
        begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill.
010:007 Ej heller skolen I bliva avgudadyrkare, såsom somliga av dem
        blevo; så är ju skrivet: »Folket satte sig ned till att äta och
        dricka, och därpå stodo de upp till all leka.»
010:008 Låtom oss icke heller bedriva otukt, såsom somliga av dem
        gjorde, varför ock tjugutre tusen föllo på en enda dag.
010:009 Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga av dem
        gjorde, varför de ock blevo dödade av ormarna.
010:010 Knorren icke heller, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock
        blevo dödade av »Fördärvaren».
010:011 Men detta vederfors dem för att tjäna till en varnagel, och det
        blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå
        oss.
010:012 Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke
        faller.
010:013 Inga andra frestelser hava mött eder än sådana som vanligen möta
        människor. Och Gud är trofast; han skall icke tillstädja att I
        bliven frestade över eder förmåga, utan när han låter frestelsen
        komma, skall han ock bereda en utväg därur, så att I kunnen
        härda ut i den.

010:014 Alltså, mina älskade, undflyn avgudadyrkan.
010:015 Jag säger detta till eder såsom till förståndiga människor;
        själva mån I döma om det som jag säger.
010:016 Välsignelsens kalk, över vilken vi uttala välsignelsen, är icke
        den en delaktighet av Kristi blod? Brödet, som vi bryta, är icke
        det en delaktighet av Kristi kropp?
010:017 Eftersom det är ett enda bröd, så äro vi, fastän många, en enda
        kropp, ty alla få vi vår del av detta ena bröd.
010:018 Sen på det lekamliga Israel: äro icke de som äta av offren
        delaktiga i altaret?

010:019 Vad vill jag då säga härmed? Månne att avgudaofferskött är
        någonting, eller att en avgud är någonting?
010:020 Nej, det vill jag säga, att vad hedningarna offra, det offra de
        åt onda andar och icke åt Gud; och jag vill icke att I skolen
        hava någon gemenskap med de onda andarna.
010:021 I kunnen icke dricka Herrens kalk och tillika onda andars kalk;
        I kunnen icke hava del i Herrens bord och tillika i onda andars
        bord.
010:022 Eller vilja vi reta Herren? Äro då vi starkare än han?

010:023 »Allt är lovligt»; ja, men icke allt är nyttigt. »Allt är lovligt»; ja, men icke allt uppbygger. 010:024 Ingen söke sitt eget bästa, utan envar den andres.

010:025 Allt som säljes i köttboden mån I äta; I behöven icke för
samvetets skull göra någon undersökning därom.
010:026 Ty
»jorden är Herrens, och allt vad därpå är».

010:027 Om någon av dem som icke äro troende bjuder eder till sig och I
        viljen gå till honom, så mån I äta av allt som sättes fram åt
        eder; I behöven icke för samvetets skull göra någon undersökning
        därom.
010:028 Men om någon då säger till eder: »Detta är offerkött», så skolen
        I avhålla eder från att äta, för den mans skull, som gav saken
        till känna, och för samvetets skull—
010:029 jag menar icke ditt eget samvete, utan den andres; ty varför
        skulle jag låta min frihet dömas av en annans samvete?
010:030 Om jag äter därav med tacksägelse, varför skulle jag då bliva
        smädad för det som jag tackar Gud för?

010:031 Alltså, vare sig I äten eller dricken, eller vadhelst annat I
        gören, så gören allt till Guds ära.
010:032 Bliven icke för någon till en stötesten, varken för judar
        eller för greker eller för Guds församling;
010:033 varen såsom jag, som i alla stycken fogar mig efter alla och
        icke söker min egen nytta, utan de mångas, för att de skola bliva
        frälsta.

011:002 Jag prisar eder för det att I i alla stycken haven mig i minne och hållen fast vid mina lärdomar, såsom de äro eder givna av mig.

011:003 Men jag vill att I skolen inse detta, att Kristus är envar mans
        huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi
        huvud.
011:004 Var och en man som har sitt huvud betäckt, när han beder eller
        profeterar, han vanärar sitt huvud.
011:005 Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon
        vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt
        hår avrakat.
011:006 Om en kvinna icke vill hölja sig, så kan hon lika väl låta skära
        av sitt hår; men eftersom det är en skam för en kvinna att låta
        skära av sitt hår eller att låta raka av det, så må hon hölja
        sig.
011:007 En man är icke pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är
        Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot
        återspeglar mannens härlighet.
011:008 Ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen.
011:009 Icke heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för
        mannens skull.
011:010 Därför bör kvinnan på sitt huvud hava en »makt», för änglarnas
        skull.
011:011 Dock är det i Herren så, att varken kvinnan är till utan mannen,
        eller mannen utan kvinnan.
011:012 Ty såsom kvinnan är av mannen, så är ock mannen genom kvinnan;
        men alltsammans är av Gud.—
011:013 Dömen själva: höves det en kvinnan att ohöljd bedja till Gud?
011:014 Lär icke själva naturen eder att det länder en man till
        vanheder, om han har långt hår,
011:015 men att det länder en kvinna till ära, om hon har långt hår?
        Håret är ju henne givet såsom slöja.
011:016 Om nu likväl någon vill vara genstridig, så mån han veta att vi
        för vår del icke hava en sådan sedvänja, ej heller andra Guds
        församlingar.

011:017 Detta bjuder jag eder nu. Men vad jag icke kan prisa är att I
        kommen tillsammans, icke till förbättring, utan till försämring.
011:018 Ty först och främst hör jag sägas att vid edra församlingsmöten
        söndringar yppa sig bland eder. Och till en del tror jag att så
        är.
011:019 Ty partier måste ju finnas bland eder, för att det skall bliva
        uppenbart vilka bland eder som hålla provet.

011:020 När I alltså kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens
        måltid hållas;
011:021 ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han
        har medfört, och så får den ene hungra, medan den andre får för
        mycket.
011:022 Haven I då icke edra hem, där I kunnen äta ock dricka? Eller
        är det så, att I förakten Guds församling och viljen komma dem
        att blygas, som intet hava? Vad skall jag då säga till eder?
        Skall jag prisa eder? Nej, i detta stycke prisar jag eder icke.

011:023 Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat
        eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd
011:024 och tackade Gud och bröt det och sade: »Detta är min lekamen,
        som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.»
011:025 Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna
        kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den,
        så gören detta till min åminnelse.»

011:026 Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I
        Herrens död, till dess att han kommer.
011:027 Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker
        Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod.
011:028 Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av
        kalken.
011:029 Ty den som äter och dricker, utan att göra åtskillnad mellan
        Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över
        sig.
011:030 Därför finnas ock bland eder många som äro svaga och sjuka, och
        ganska många äro avsomnade.
011:031 Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda.
011:032 Men då vi nu bliva dömda, så är detta en Herrens tuktan, som
        drabbar oss, för att vi icke skola bliva fördömda tillika med
        världen.

011:033 Alltså, mina bröder, när I kommen tillsammans för att hålla
måltid, så vänten på varandra.
011:034 Om någon är hungrig, då må han äta hemma, så att eder
sammankomst icke bliver eder till en dom.

012:001 Vad nu angår dem som hava andliga gåvor, så vill jag säga eder,
        mina bröder, huru med dem förhåller sig.
012:002 I veten att I, medan I voren hedningar, läten eder blindvis
        föras bort till de stumma avgudarna.
012:003 Därför vill jag nu förklara för eder, att likasom ingen som
        talar i Guds Ande säger: »Förbannad vare Jesus», så kan ej
        heller någon säga: »Jesus är Herre» annat än i den helige Ande.

012:004 Nådegåvorna äro mångahanda, men Anden är en och densamme.
012:005 Tjänsterna äro mångahanda, men Herren är en och densamme.
012:006 Kraftverkningarna äro mångahanda, men Gud är en och densamme,
        han som verkar allt i alla.
012:007 Men de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig givas åt var och en
        så, att de kunna bliva till nytta.
012:008 Så gives genom Anden åt den ene att tala visdomens ord, åt en
        annan att efter samme Ande tala kunskapens ord,
012:009 åt en annan gives tro i samme Ande, åt en annan givas
        helbrägdagörelsens gåvor i samme ene Ande,
012:010 åt en annan gives gåvan att utföra kraftgärningar, åt en annan
        att profetera, åt en annan att skilja mellan andar, åt en annan
        att tala tungomål på olika sätt, åt en annan att uttyda, när
        någon talar tungomål.
012:011 Men allt detta verkar densamme ene Anden, i det han, alltefter
        sin vilja, tilldelar åt var och en någon särskild gåva.

012:012 Ty likasom kroppen är en och likväl har många lemmar, och
        likasom kroppens alla lemmar, fastän de äro många, likväl utgöra
        en enda kropp, likaså är det med Kristus.
012:013 Ty i en och samme Ande äro vi alla döpta till att utgöra en och
        samma kropp, vare sig vi äro judar eller greker, vare sig vi äro
        trälar eller fria; och alla hava vi fått en och samme Ande
        utgjuten över oss.
012:014 Kroppen utgöres ju icke heller av en enda lem, utan av många.
012:015 Om foten ville säga: »Jag är icke hand, därför hör jag icke till
        kroppen», så skulle den icke dess mindre höra till kroppen.
012:016 Och om örat ville säga: »Jag är icke öga, därför hör jag icke
        till kroppen», så skulle det icke dess mindre höra till kroppen.
012:017 Om hela kroppen vore öga, var funnes då hörseln? Och om den hel
        och hållen vore öra, var funnes då lukten?
012:018 Men nu har Gud insatt lemmarna i kroppen, var och en av dem på
        det sätt som han har velat.
012:019 Om åter allasammans utgjorde en enda lem, var funnes då själva
        kroppen?
012:020 Men nu är det så, att lemmarna äro många, och att kroppen dock
        är en enda.
012:021 Ögat kan icke säga till handen: »Jag behöver dig icke», ej
        heller huvudet till fötterna: »Jag behöver eder icke.»
012:022 Nej, just de kroppens lemmar som tyckas vara svagast äro som
        mest nödvändiga.
012:023 Och de delar av kroppen, som tyckas oss vara mindre hedersamma,
        dem bekläda vi med så mycket större heder; och dem som vi blygas
        för, dem skyla vi med så mycket större blygsamhet,
012:024 under det att de andra icke behöva något sådant. Men när Gud
        sammanfogade kroppen av olika delar och därvid lät den ringare
        delen få en så mycket större heder,
012:025 så skedde detta, för att söndring icke skulle uppstå i kroppen,
        utan alla lemmar endräktigt hava omsorg om varandra.
012:026 Om nu en lem lider, så lida alla de andra lemmarna med den; om
        åter en lem äras, så glädja sig alla de andra lemmarna med den.

012:027 Men nu ären I Kristi kropp och hans lemmar, var och en i sin
        mån.
012:028 Och Gud har i församlingen satt först och främst några till
        apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje
        några till lärare, vidare några till att utföra kraftgärningar,
        ytterligare några till att hava helbrägdagörelsens gåvor, eller
        till att taga sig an de hjälplösa, eller till att vara
        styresmän, eller till att på olika sätt tala tungomål.
012:029 Icke äro väl alla apostlar? Icke äro väl alla profeter? Icke
        äro väl alla lärare? Icke utföra väl alla kraftgärningar?
012:030 Icke hava väl alla helbrägdagörelsens gåvor? Icke tala väl alla
        tungomål? Icke kunna väl alla uttyda?
012:031 Men varen ivriga att undfå de nådegåvor som äro de största.

013:001 Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke
        hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en
        klingande cymbal.
013:002 Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och
        ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde
        förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.
013:003 Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga,
        ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade
        kärlek, så vore detta mig till intet gagn.

013:004 Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken
        förhäver sig icke, den uppblåses icke.
013:005 Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den
        förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
013:006 Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i
        sanningen.
013:007 Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den
        uthärdar allting.

013:008 Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall
        försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och
        kunskapen, den skall försvinna.
013:009 Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett
        styckverk;
013:010 men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna,
        som är ett styckverk.
013:011 När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var
        såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev
        man, har jag lagt bort vad barnsligt var.
013:012 Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola
        vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men
        då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till
        fullo känd.

013:013 Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre;
men störst bland dem är kärleken.

014:001 Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga
        gåvorna, framför allt profetians gåva.
014:002 Ty den som talar tungomål, han talar icke för människor, utan
        för Gud; ingen förstår honom ju, han talar i andehänryckning
        hemlighetsfulla ord.
014:003 Men den som profeterar, han talar för människor, dem till
        uppbyggelse och förmaning och tröst.
014:004 Den som talar tungomål uppbygger allenast sig själv, men den som
        profeterar, han uppbygger en hel församling.
014:005 Jag skulle väl vilja att I alla taladen tungomål, men ännu
        hellre ville jag att I profeteraden. Den som profeterar är
        förmer än den som talar tungomål, om nämligen den senare icke
        därjämte uttyder sitt tal, så att församlingen får någon
        uppbyggelse.
014:006 Ja, mina bröder, om jag komme till eder och talade tungomål, vad
        gagn gjorde jag eder därmed, såframt jag icke därjämte genom
        mitt tal meddelade eder antingen någon uppenbarelse eller någon
        kunskap eller någon profetia eller någon undervisning?

014:007 Gäller det icke jämväl om livlösa ting som giva ljud ifrån sig,
        det må nu vara en flöjt eller en harpa, att vad som spelas på
        dem icke kan uppfattas, om de icke giva ifrån sig toner som
        kunna skiljas från varandra?
014:008 Likaså, om den signal som basunen giver är otydlig, vem gör sig
        då redo till strid?
014:009 Detsamma gäller nu för eder; om I icke med edra tungor
        frambringen begripliga ord, huru skall man då kunna förstå vad I
        talen? Då bliver det ju ett tal i vädret.

014:010 Det finnes här i världen olika språk, vem vet huru många, och
        bland dem finnes intet vars ljud äro utan mening.
014:011 Men om jag nu icke förstår språket, så bliver jag en främling
        för den som talar, och den som talar bliver en främling för mig.
014:012 Detta gäller ock för eder; när I ären ivriga att undfå andliga
        gåvor, så må eder strävan efter att dessa hos eder skola
        överflöda hava församlingens uppbyggelse till mål.
014:013 Därför må den som talar tungomål bedja om att han ock må kunna
        uttyda.
014:014 Ty om jag talar tungomål, när jag beder, så beder visserligen
        min ande, men mitt förstånd kommer ingen frukt åstad.

014:015 Vad följer då härav? Jo, jag skall väl bedja med anden, men jag
        skall ock bedja med förståndet; jag skall väl lovsjunga med
        anden, men jag skall ock lovsjunga med förståndet.
014:016 Eljest, om du lovar Gud med anden, huru skola de som sitta på de
        olärdas plats då kunna säga sitt »amen» till din tacksägelse?
        De förstå ju icke vad du säger.
014:017 Om än din tacksägelse är god, så bliva de andra dock icke
        uppbyggda därav.—
014:018 Gud vare tack, jag talar tungomål mer än I alla;
014:019 och dock vill jag hellre i församlingen tala fem ord med mitt
        förstånd, till undervisning jämväl för andra, än tio tusen ord i
        tungomål.

014:020 Mina bröder, varen icke barn till förståndet; nej varen barn i
        ondskan, men varen fullmogna till förståndet.
014:021 Det är skrivet i lagen:
          »Genom människor med främmande tungomål
          och genom främlingars läppar
          skall jag tala till detta folk,
          men icke ens så skola de höra på mig, säger Herren.»
014:022 Alltså äro »tungomålen» ett tecken, ej för dem som tro, utan för
        dem som icke tro; profetian däremot är ett tecken, ej för dem
        som icke tro, utan för dem som tro.
014:023 Om nu hela församlingen komme tillhopa till gemensamt möte, och
        alla där talade tungomål, och så några som vore olärda komme
        ditin, eller några som icke trodde, skulle då icke dessa säga
        att I voren ifrån edra sinnen?
014:024 Om åter alla profeterade, och så någon som icke trodde, eller
        som vore olärd komme ditin, då skulle denne känna sig avslöjad
        av alla och av alla utrannsakad.
014:025 Vad som vore fördolt i hans hjärta bleve då uppenbart, och så
        skulle han falla ned på sitt ansikte och tillbedja Gud och
        betyga att »Gud verkligen är i eder».

014:026 Vad följer då härav, mina bröder? Jo, när I kommen tillsammans,
        så har var och en något särskilt att meddela: den ene har en
        psalm, den andre något till undervisning, en annan åter någon
        uppenbarelse, en talar tungomål, en annan uttyder; allt detta må
        nu ske så, att det länder till uppbyggelse.
014:027 Vill man tala tungomål, så må för var gång två eller högst tre
        få tala, och av dessa en i sänder, och en må uttyda det.
014:028 Är ingen uttydare tillstädes, så må de tiga i församlingen och
        tala allenast för sig själva och för Gud.

014:029 Av dem som vilja profetera må två eller tre få tala, och de andra må döma om det som talas. 014:030 Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, då må den förste tiga. 014:031 Ty I kunnen alla få profetera, den ene efter den andre, så att alla bliva undervisade och alla förmanade; 014:032 och profeters andar äro profeterna underdåniga. 014:033 Gud är ju icke oordningens Gud, utan fridens.

014:034 Såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas församlingar, så må
        de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstatt att
        tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder.
014:035 Vilja de hava upplysning om något, så må de hemma fråga sina
        män; ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen.—
014:036 Eller är det från eder som Guds ord har utgått? Eller har det
        kommit allenast till eder?

014:037 Om någon menar sig vara en profet eller en man med andegåva, så må han ock inse att vad jag skriver till eder är Herrens bud. 014:038 Men vill någon icke inse detta, så vare det hans egen sak.

014:039 Alltså, mina bröder, varen ivriga att undfå profetians gåva och förmenen ej heller någon att tala tungomål. 014:040 Men låten allt tillgå på höviskt sätt och med ordning.

015:001 Mina bröder, jag vill påminna eder om det evangelium som jag
        förkunnade för eder, som I jämväl togen emot, och som I ännu
        stån kvar i,
015:002 genom vilket I ock bliven frälsta; jag vill påminna eder om huru
        jag förkunnade det för eder, såframt I eljest hållen fast därvid
        —om nu icke så är att I förgäves haven kommit till tro.
015:003 Jag meddelade eder ju såsom ett huvudstycke vad jag själv hade
        undfått: att Kristus dog för våra synder, enligt skrifterna,
015:004 och att han blev begraven, och att han har uppstått på tredje
        dagen, enligt skrifterna,
015:005 och att han visade sig för Cefas och sedan för de tolv.
015:006 Därefter visade han sig för mer än fem hundra bröder på en gång,
        av vilka de flesta ännu leva kvar, medan några äro avsomnade.
015:007 Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna.
015:008 Allra sist visade han sig också för mig, som är att likna vid
        ett ofullgånget foster.
015:009 Ty jag är den ringaste bland apostlarna, ja, icke ens värdig att
        kallas apostel, jag som har förföljt Guds församling.
015:010 Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har
        icke varit fåfäng, utan jag har arbetat mer än de alla—dock
        icke jag, utan Guds nåd, som har varit med mig.

015:011 Det må nu vara jag eller de andra, så är det på det sättet vi
predika, och på det sättet I haven kommit till tro.

015:012 Om det nu predikas om Kristus att han har uppstått från de döda,
        huru kunna då somliga bland eder säga att det icke finnes någon
        uppståndelse från de döda?
015:013 Om det åter icke finnes någon uppståndelse från de döda, då har
        icke heller Kristus uppstått.
015:014 Men om Kristus icke har uppstått, då är ju vår predikan fåfäng,
        då är ock eder tro fåfäng;
015:015 då befinnas vi ock vara falska Guds vittnen, eftersom vi hava
        vittnat mot Gud att han har uppväckt Kristus, som han icke har
        uppväckt, om det är sant att döda icke uppstå.
015:016 Ja, om döda icke uppstå, så har ej heller Kristus uppstått.
015:017 Men om Kristus icke har uppstått, så är eder tro förgäves; I
        ären då ännu kvar i edra synder.
015:018 Då hava ju ock de gått förlorade, som hava avsomnat i Kristus.
015:019 Om vi i detta livet hava i Kristus haft vårt hopp, och därav
        intet bliver, då äro vi de mest ömkansvärda av alla människor.

015:020 Men nu har Kristus uppstått från de döda, såsom förstlingen av
        de avsomnade.
015:021 Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom ock genom en
        människa de dödas uppståndelse.
015:022 Och såsom i Adam alla dö, så skola ock i Kristus alla göras
        levande.
015:023 Men var och en i sin ordning: Kristus såsom förstlingen,
        därnäst, vid Kristi tillkommelse, de som höra honom till.
015:024 Därefter kommer änden, då när han överlämnar riket åt Gud och
        Fadern, sedan han från andevärldens alla furstar och alla
        väldigheter och makter har tagit all deras makt.
015:025 Ty han måste regera
          »till dess han har lagt alla sina fiender
          under sina fötter».
015:026 Sist bland hans fiender bliver ock döden berövad all sin makt;
015:027 ty
          »allt har han lagt under hans fötter».

        Men när det heter att »allt är honom underlagt», då är
        uppenbarligen den undantagen, som har lagt allt under honom.
015:028 Och sedan allt har blivit Sonen underlagt, då skall ock Sonen
        själv giva sig under den som har lagt allt under honom. Och så
        skall Gud bliva allt i alla.

015:029 Vad kunna annars de som låta döpa sig för de dödas skull vinna
        därmed? Om så är att döda alls icke uppstå, varför låter man då
        döpa sig för deras skull?
015:030 Och varför undsätta vi oss själva var stund för faror?
015:031 Ty—så sant jag i Kristus Jesus, vår Herre, kan berömma mig av
        eder, mina bröder—jag lider döden dag efter dag.
015:032 Om jag hade tänkt såsom människor pläga tänka, när jag i Efesus
        kämpade mot vilddjuren, vad gagnade mig då det jag gjorde? Om
        döda icke uppstå—»låtom oss då äta och dricka, ty i morgon
        måste vi dö».

015:033 Faren icke vilse:
          »För goda seder dåligt sällskap är fördärv.»
015:034 Vaknen upp till rätt nykterhet, och synden icke. Somliga finnas
        ju, som leva i okunnighet om Gud; eder till blygd säger jag
        detta.

015:035 Nu torde någon fråga: »På vad sätt uppstå då de döda, och med
        hurudan kropp skola de träda fram?»
015:036 Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det
        icke först har dött.
015:037 Och när du sår, då är det du sår icke den växt som en gång skall
        komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn, kanhända
        något annat.
015:038 Men Gud giver det en kropp, en sådan som han vill, och åt vart
        frö dess särskilda kropp.
015:039 Icke allt kött är av samma slag, utan människors har sin art,
        boskapsdjurs kött en annan art, fåglars kött åter en annan,
        fiskars återigen en annan.
015:040 Så finnas ock både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men
        de himmelska kropparnas härlighet är av ett slag, de jordiska
        kropparnas av ett annat slag.
015:041 En härlighet har solen, en annan härlighet har månen, åter en
        annan härlighet hava stjärnorna; ja, den ena stjärnan är icke
        lik den andra i härlighet.—
015:042 Så är det ock med de dödas uppståndelse: vad som bliver sått
        förgängligt, det uppstår oförgängligt;
015:043 vad som bliver sått i ringhet, det uppstår i härlighet; vad som
        bliver sått i svaghet, det uppstår i kraft;
015:044 här sås en »själisk» kropp, där uppstår en andlig kropp. Så
        visst som det finnes en »själisk» kropp, så visst finnes det ock
        en andlig.
015:045 Så är ock skrivet: »Den första människan, Adam, blev en levande
        varelse med själ.» Den siste Adam åter blev en levandegörande
        ande.
015:046 Men icke det andliga är det första, utan det »själiska»; sedan
        kommer det andliga.
015:047 Den första människan var av jorden och jordisk, den andra
        människan är av himmelen.
015:048 Sådan som den jordiska var, sådana äro ock de jordiska; och
        sådan som den himmelska är, sådana äro ock de himmelska.
015:049 Och såsom vi hava burit den jordiskas gestalt, så skola vi ock
        bära den himmelskas gestalt.

015:050 Mina bröder, vad jag nu vill säga är detta, att kött och blod
        icke kunna få Guds rike till arvedel; ej heller får
        förgängligheten oförgängligheten till arvedel.
015:051 Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men
        alla skola vi bliva förvandlade,
015:052 och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud.
        Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till
        oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade.
015:053 Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och
        detta dödliga ikläda sig odödlighet.
015:054 Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och
        detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord
        fullbordas, som står skrivet: »Döden är uppslukad och seger
        vunnen.»
015:055 Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?
015:056 Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen.
015:057 Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus
        Kristus!

015:058 Alltså, mina älskade bröder, varen fasta, orubbliga, alltid
överflödande i Herrens verk, eftersom I veten att edert arbete
icke är fåfängt i Herren.

016:001 Vad nu angår insamlingen till de heliga, så mån I förfara på
        samma sätt som jag har förordnat för församlingarna i Galatien.
016:002 Var och en av eder må spara ihop vad han får tillfälle till, och
        på första dagen i var vecka må han lägga av detta hemma hos sig,
        så att insamlingen icke göres först vid min ankomst.
016:003 Men när jag kommer, skall jag sända åstad de män som I själva
        pröven vara lämpliga, med brev till Jerusalem, för att där
        frambära eder kärleksgåva.
016:004 Och om saken befinnes vara värd att också jag reser, så skola de
        få åtfölja mig.

016:005 Jag tänker nämligen komma till eder, sedan jag har farit genom
        Macedonien. Ty Macedonien vill jag allenast fara igenom,
016:006 men hos eder skall jag kanhända stanna något, möjligen vintern
        över, för att I därefter mån hjälpa mig till vägs, dit jag kan
        vilja begiva mig.
016:007 Jag vill icke besöka eder nu strax, på genomresa, ty jag hoppas
        att någon tid få stanna hos eder, om Herren så tillstädjer.
016:008 Men i Efesus vill jag stanna ända till pingst.
016:009 Ty en dörr till stor och fruktbärande verksamhet har öppnats för
        mig; jag har ock många motståndare.

016:010 Men när Timoteus kommer, så sen till, att han utan fruktan må
        kunna vistas hos eder. Han utför ju Herrens verk, han såväl som
        jag;
016:011 må därför ingen förakta honom. Hjälpen honom sedan till vägs i
        frid, så att han kommer åter till mig; ty jag väntar honom med
        bröderna.

016:012 Vad angår brodern Apollos, så har jag ivrigt uppmanat honom att med de andra bröderna begiva sig till eder. Han var dock alls icke hågad att komma just nu; men när det bliver honom lägligt, skall han komma.

016:013 Vaken, stån fasta i tron, skicken eder såsom män, varen starka. 016:014 Låten allt hos eder ske i kärlek.

016:015 Mina bröder, jag vill giva eder en förmaning: I kännen ju
        Stefanas' husfolk och veten att de äro förstlingen i Akaja, och
        att de hava ägnat sig åt de heligas tjänst;
016:016 därför mån I å eder sida underordna eder under dessa män och
        under envar som bistår dem i deras arbete och själv gör sig
        möda.
016:017 Jag gläder mig över att Stefanas och Fortunatus och Akaikus hava
        kommit hit, ty dessa hava givit mig ersättning för vad jag har
        måst sakna genom att vara skild från eder;
016:018 de hava vederkvickt min ande såväl som eder ande. Så lären eder
        nu att rätt uppskatta sådana män.

016:019 Församlingarna i provinsen Asien hälsar eder. Akvila och
        Priska, tillika med den församling som kommer tillhopa i deras
        hus, hälsa eder mycket i Herren.
016:020 Ja, alla bröderna hälsa eder. Hälsen varandra med en helig
        kyss.

016:023 Herren Jesu nåd vare med eder. 016:024 Min kärlek är med eder alla, i Kristus Jesus.

001:001 Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, så ock brodern
        Timoteus, hälsar den Guds församling som finnes i Korint, och
        tillika alla de heliga som finnas i hela Akaja.
001:002 Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
        Jesus Kristus.

001:003 Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader,
        barmhärtighetens Fader och all trösts Gud,
001:004 han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi genom den tröst vi
        själva undfå av Gud kunna trösta dem som äro stadda i allahanda
        nöd.
001:005 Ty såsom Kristuslidanden till överflöd komma över oss, så kommer
        ock genom Kristus tröst till oss i överflödande mått.
001:006 Men drabbas vi av nöd, så sker detta till tröst och frälsning
        för eder. Undfå vi däremot tröst, så sker ock detta till tröst
        för eder, en tröst som skall visa sin kraft däri, att I
        ståndaktigt uthärden samma lidanden som vi utstå. Och det hopp
        vi hysa i fråga om eder är fast,
001:007 ty vi veta att såsom I delen våra lidanden, så delen I ock den
        tröst vi undfå.

001:008 Vi vilja nämligen icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om
        vilken nöd vi fingo utstå i provinsen Asien, och huru övermåttan
        svårt det blev oss, utöver vår förmåga, så att vi till och med
        misströstade om livet.
001:009 Ja, vi hade redan i vårt inre likasom fått vår dödsdom, för att
        vi icke skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud, som
        uppväcker de döda.
001:010 Och ur en sådan dödsnöd frälste han oss, och han skall än vidare
        frälsa oss; ja, till honom hava vi satt vårt hopp att han allt
        framgent skall frälsa oss.
001:011 Också I stån oss ju bi med eder förbön. Och så skola många
        hembära tacksägelse för oss, för den nåd som genom mångas böner
        har kommit oss till del.

001:012 Ty vad vi kunna berömma oss av, och vad vårt samvete bär oss
        vittnesbörd om, det är att vi i denna världen hava vandrat i
        Guds helighet och renhet, icke ledda av köttslig vishet, utan av
        Guds nåd; så framför allt i vårt förhållande till eder.
001:013 Ty i vad vi skriva till eder ligger icke något annat än just vad
        I läsen och väl kunnen förstå. Och jag hoppas att I skolen
        komma att till fullo förstå
001:014 vad I redan nu delvis förstån om oss: att vi äro eder
        berömmelse, likasom I ären vår berömmelse, på vår Herre Jesu
        dag.

001:015 Och i denna tillförsikt tänkte jag komma först till eder, för
        att I skullen få ännu ett kärleksbevis.
001:016 Genom eder stad ville jag alltså taga vägen till Macedonien, och
        jag skulle sedan från Macedonien återigen komma till eder, för
        att då av eder utrustas för resan till Judeen.
001:017 Så tänkte jag; och icke har jag väl därför nu handlat i
        vankelmod? Eller plägar jag kanhända fatta mina beslut efter
        köttet, så att vad jag säger är på samma gång »ja, ja» och »nej,
        nej»?
001:018 Ingalunda; så sant Gud är trofast, vad vi tala till eder är icke
        »ja och nej».
001:019 Guds Son, Jesus Kristus, han som bland eder har blivit predikad
        genom oss—genom mig och Silvanus och Timoteus—han kom ju
        icke såsom »ja och nej», utan »ja» har kommit i och genom honom.
001:020 Ty Guds löften, så många de äro, hava i honom fått sitt »ja»;
        därför få de ock genom honom sitt »amen», på det att Gud må
        bliva ärad genom oss.
001:021 Men den som befäster oss såväl som eder i Kristus, och den som
        har smort oss, det är Gud,
001:022 han som har låtit oss undfå sitt insegel och givit oss Anden
        till en underpant i våra hjärtan.

001:023 Jag kallar Gud till vittne över min själ, att det är av
        skonsamhet mot eder som jag ännu icke har kommit till Korint.
001:024 (Detta säger jag icke, som om vi vore herrar över eder tro;
        fastmer äro vi edra medarbetare till att bereda eder glädje, ty
        i tron stån I fasta.)

002:001 Jag satte mig nämligen i sinnet att jag icke åter skulle komma
        till eder med bedrövelse.
002:002 Ty om jag bedrövade eder, vem skulle då bereda mig glädje?
        Månne någon annan än den som genom mig hade blivit bedrövad?
002:003 Och vad jag skrev, det skrev jag, för att jag icke vid min
        ankomst skulle få bedrövelse från dem som jag borde få glädje
        av. Ty jag har den tillförsikten till eder alla, att min glädje
        är allas eder glädje.
002:004 Och det var i stor nöd och hjärteångest, under många tårar, som
        jag skrev till eder, icke för att I skullen bliva bedrövade,
        utan för att I skullen förstå den synnerliga kärlek som jag har
        till eder.

002:005 Men om en viss man har vållat bedrövelse, så är det icke
        särskilt mig han har bedrövat, utan eder alla, i någon mån—
        för att jag nu icke skall tala för strängt.
002:006 Nu är det likväl nog med den näpst som han har fått mottaga från
        de flesta bland eder.
002:007 I mån alltså nu tvärtom snarare förlåta och trösta honom, så att
        han icke till äventyrs går under genom sin alltför stora
        bedrövelse.
002:008 Därför uppmanar jag eder att fatta gemensamt beslut om att
        bemöta honom med kärlek.
002:009 Ty när jag skrev, var det just för att få veta huru I skullen
        hålla provet, huruvida I voren lydiga i allting.
002:010 Den som I förlåten något, honom förlåter ock jag, likasom jag
        också förut, om jag har haft något att förlåta, har inför Kristi
        ansikte förlåtit det för eder skull.
002:011 Jag vill nämligen icke att vi skola lida förfång av Satan; ty
        vad han har i sinnet, därom äro vi icke i okunnighet.

002:012 Jag kom till Troas för att förkunna evangelium om Kristus, och
        en dörr till verksamhet i Herren öppnades för mig;
002:013 men jag fick ingen ro i min ande, ty jag fann icke där min
        broder Titus. Jag tog då avsked av dem som voro där och begav
        mig till Macedonien.

002:014 Men Gud vare tack, som i Kristus alltid för oss fram i segertåg
        och genom oss allestädes utbreder hans kunskaps vällukt!
002:015 Ty vi äro en Kristi välluktande rökelse inför Gud, både ibland
        dem som bliva frälsta och ibland dem som gå förlorade.
002:016 För dessa senare äro vi en lukt från död till död; för de förra
        äro vi en lukt från liv till liv.

        Vem är nu skicklig härtill?
002:017 Jo, vi förfalska ju icke av vinningslystnad Guds ord, såsom så
        många andra göra; utan av rent sinne, drivna av Gud, förkunna vi
        ordet i Kristus, inför Gud.

003:001 Begynna vi nu åter att anbefalla oss själva? Eller behöva vi
        kanhända, såsom somliga, ett anbefallningsbrev till eder? Eller
        kanhända ifrån eder?
003:002 Nej, I ären själva vårt brev, ett brev som är inskrivet i våra
        hjärtan, känt och läst av alla människor.
003:003 Ty det är uppenbart att I ären ett Kristus-brev, avfattat genom
        oss, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens Ande,
        icke på tavlor av sten, utan på tavlor av kött, på
        människohjärtan.

003:004 En sådan tillförsikt hava vi genom Kristus till Gud.
003:005 Icke som om vi av oss själva vore skickliga att tänka ut något,
        såsom komme det från oss själva, utan den skicklighet vi hava
        kommer från Gud,
003:006 som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett
        nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty
        bokstaven dödar, men Anden gör levande.

003:007 Om nu redan dödens ämbete, som var med bokstäver inristat på
        stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde
        se på Moses' ansikte för hans ansiktes härlighets skull, vilken
        dock var försvinnande,
003:008 huru mycket större härlighet skall då icke Andens ämbete hava!
003:009 Ty om redan fördömelsens ämbete var härligt, så måste
        rättfärdighetens ämbete ännu mycket mer överflöda av härlighet.
003:010 Ja, en så översvinnlig härlighet har detta ämbete, att vad som
        förr hade härlighet här visar sig vara utan all härlighet.
003:011 Ty om redan det som var försvinnande framträdde i härlighet, så
        måste det som bliver beståndande hava en ännu mycket större
        härlighet.

003:012 Då vi nu hava ett sådant hopp, gå vi helt öppet till väga
003:013 och göra icke såsom Moses, vilken hängde ett täckelse för sitt
        ansikte, så att Israels barn icke kunde se huru det som var
        försvinnande tog en ände.
003:014 Men deras sinnen blevo förstockade. När det gamla förbundets
        skrifter föreläsas, hänger ju ännu i denna dag samma täckelse
        oborttaget kvar; ty först i Kristus försvinner det.
003:015 Ja, ännu i dag hänger ett täckelse över deras hjärtan, då Moses
        föreläses.
003:016 Men när de en gång omvända sig till Herren, tages täckelset
        bort.
003:017 Och Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet.
003:018 Men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens
        härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från
        den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar,
        som själv är ande.

004:001 Därför, då vi nu, genom den barmhärtighet som har vederfarits
        oss, hava detta ämbete, så fälla vi icke modet.
004:002 Nej, vi hava frånsagt oss allt skamligt hemlighetsväsen och gå
        icke illfundigt till väga, ej heller förfalska vi Guds ord, utan
        framlägga öppet sanningen och anbefalla oss så, inför Gud, hos
        var människas samvete.
004:003 Och om vårt evangelium nu verkligen är bortskymt av ett
        täckelse, så finnes det täckelset hos dem som gå förlorade.
004:004 Ty de otrognas sinnen har denna tidsålders gud så förblindat,
        att de icke se det sken som utgår från evangelium om Kristi,
        Guds egen avbilds, härlighet.
004:005 Vi predika ju icke oss själva, utan Kristus Jesus såsom Herre,
        och oss såsom tjänare åt eder, för Jesu skull.
004:006 Ty den Gud som sade: »Ljus skall lysa fram ur mörkret», han är
        den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen
        om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall
        kunna sprida sitt sken.

004:007 Men denna skatt hava vi i lerkärl, för att den översvinnliga
        kraften skall befinnas vara Guds och icke något som kommer från
        oss.
004:008 Vi äro på allt sätt i trångmål, dock icke utan utväg; vi äro
        rådvilla, dock icke rådlösa;
004:009 vi äro förföljda, dock icke givna till spillo; vi äro slagna
        till marken, dock icke förlorade.
004:010 Alltid bära vi Jesu dödsmärken på vår kropp, för att också Jesu
        liv skall bliva uppenbarat i vår kropp.
004:011 Ja, ännu medan vi leva, överlämnas vi för Jesu skull beständigt
        åt döden, på det att ock Jesu liv må bliva uppenbarat i vårt
        dödliga kött.

004:012 Så utför nu döden sitt verk i oss, men i eder verkar livet.
004:013 Men såsom det är skrivet: »Jag tror, därför talar jag ock», så
        tro också vi, eftersom vi hava samma trons Ande; därför tala vi
        ock,
004:014 ty vi veta att han som uppväckte Herren Jesus, han skall ock
        uppväcka oss med Jesus och ställa oss inför sig tillsammans med
        eder.
004:015 Allt sker nämligen för eder skull, på det att nåden, genom att
        komma allt flera till del, må bliva så mycket större och verka
        en allt mer överflödande tacksägelse, Gud till ära.

004:016 Därför fälla vi icke modet; om ock vår utvärtes människa förgås,
        så förnyas likväl vår invärtes människa dag efter dag.
004:017 Ty vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga,
        bereder åt oss, i översvinnligen rikt mått, en härlighet som
        väger översvinnligen tungt och varar i evighet—
004:018 åt oss som icke hava till ögonmärke de ting som synas, utan dem
        som icke synas; ty de ting som synas, de vara allenast en tid,
        med de som icke synas, de vara i evighet.

005:001 Ty vi veta, att om vår kroppshydda, vår jordiska boning,
        nedbrytes, så hava vi en byggnad som kommer från Gud, en boning
        som icke är gjord med händer, en evig boning i himmelen.
005:002 Därför sucka vi ju ock av längtan att få överkläda oss med vår
        himmelska hydda;
005:003 ty hava vi en gång iklätt oss denna, skola vi sedan icke komma
        att befinnas nakna.
005:004 Ja, vi som ännu leva här i kroppshyddan, vi sucka och äro
        betungade, eftersom vi skulle vilja undgå att avkläda oss och i
        stället få överkläda oss, så att det som är dödligt bleve
        uppslukat av livet.
005:005 Och den som har berett oss till just detta, det är Gud, som till
        en underpant har givit oss Anden.

005:006 Så äro vi då alltid vid gott mod. Vi veta väl att vi äro borta
        ifrån Herren, så länge vi äro hemma i kroppen;
005:007 ty vi vandra här i tro och icke i åskådning.
005:008 Men vi äro vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort ifrån
        kroppen och komma hem till Herren.
005:009 Därför söka vi ock vår ära i att vara honom till behag, vare sig
        vi äro hemma eller borta.
005:010 Ty vi måste alla, sådana vi äro, träda fram inför Kristi
        domstol, för att var och en skall få igen sitt jordelivs
        gärningar, alltefter som han har handlat, vare sig han har gjort
        gott eller ont.

005:011 Då vi alltså veta vad det är att frukta Herren, söka vi att
»vinna människor», men för Gud är det uppenbart hurudana vi äro;
och jag hoppas att det också är uppenbart för edra samveten.

005:012 Vi vilja nu ingalunda åter anbefalla oss själva hos eder, men vi
        vilja giva eder en anledning att berömma eder i fråga om oss, så
        att I haven något att svara dem som berömma sig av utvärtes ting
        och icke av vad som är i hjärtat.
005:013 Ty om vi hava varit »från våra sinnen», så har det varit i Guds
        tjänst; om vi åter äro vid lugn besinning, så är det eder till
        godo.
005:014 Ty Kristi kärlek tvingar oss, eftersom vi tänka så: en har dött
        för alla, alltså hava de alla dött.
005:015 Och han har dött för alla, på det att de som leva icke mer må
        leva för sig själva, utan leva för honom som har dött och
        uppstått för dem.

005:016 Allt ifrån denna tid veta vi därför för vår del icke av någon
        efter köttet. Och om vi än efter köttet hade lärt känna
        Kristus, så känna vi honom nu icke mer på det sättet.
005:017 Alltså, om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det
        gamla är förgånget; se, något nytt har kommit!
005:018 Men alltsammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig
        själv genom Kristus och givit åt oss försoningens ämbete.
005:019 Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv;
        han tillräknar icke människorna deras synder, och han har
        betrott oss med försoningens ord.
005:020 Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud som förmanar
        genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med
        Gud.
005:021 Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort
        till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från
        Gud.

006:001 Men såsom medarbetare förmana vi eder ock att icke så mottaga
        Guds nåd, att det bliver utan frukt.
006:002 Han säger ju:
          »Jag bönhör dig i behaglig tid,
          och jag hjälper dig på frälsningens dag.»
        Se, nu är den välbehagliga tiden; se, nu är frälsningens dag.

006:003 Härvid vilja vi icke i något stycke vara till någon anstöt, på
        det att vårt ämbete icke må bliva smädat.
006:004 Fastmer vilja vi i allting bevisa oss såsom Guds tjänare, i
        mycken ståndaktighet, under bedrövelse och nöd och ångest,
006:005 under hugg och slag, under fångenskap och upprorslarm, under
        mödor, vakor och svält,
006:006 i renhet, i kunskap, i tålamod och godhet, i helig ande, i
        oskrymtad kärlek,
006:007 med sanning i vårt tal, med kraft från Gud, med rättfärdighetens
        vapen både i högra handen och i vänstra,
006:008 under ära och smälek, under ont rykte och gott rykte, såsom
        villolärare, då vi dock äro sannfärdiga,
006:009 såsom okända, fastän vi äro väl kända, såsom döende, men se, vi
        leva, såsom tuktade, men likväl icke till döds,
006:010 såsom bedrövade, men dock alltid glada, såsom fattiga, medan vi
        dock göra många rika, såsom utblottade på allt, men likväl
        ägande allt.

006:011 Vi hava nu upplåtit vår mun och talat öppet till eder, I
        korintier. Vårt hjärta har vidgat sig för eder.
006:012 Ja, det rum I haven i vårt inre är icke litet, men i edra
        hjärtan är allenast litet rum.
006:013 Given oss då lika för lika—om jag nu får tala såsom till barn
        —ja, vidgen också I edra hjärtan.

006:014 Gån icke i ok tillsammans med dem som icke tro; det bleve omaka
        par. Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet,
        eller vilken gemenskap har ljus med mörker?
006:015 Huru förlika sig Kristus och Beliar, eller vad delaktighet har
        den som tror med den som icke tror?
006:016 Eller huru låter ett Guds tempel förena sig med avgudar? Vi äro
        ju ett den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: »Jag skall bo
        i dem och vandra ibland dem; jag skall vara deras Gud, och de
        skola vara mitt folk.»
006:017 Alltså: »Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem, säger
        Herren; kommen icke vid det orent är. Då skall jag taga emot
        eder
006:018 och vara en Fader för eder; och I skolen vara mina söner och
        döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.»

007:001 Då vi nu hava dessa löften, mina älskade, så låtom oss rena oss
från allt som befläckar vare sig kött eller ande, i det vi
fullborda vår helgelse i Guds fruktan.

007:002 Bereden oss ett rum i edra hjärtan; vi hava icke handlat orätt
        mot någon, icke varit någon till skada, icke gjort någon något
        förfång.—
007:003 Jag säger icke detta för att döma eder; jag har ju redan sagt
        att I haven ett rum i vårt hjärta, så att vi skola både dö och
        leva med varandra.
007:004 Stor är den tillit som jag har till eder, mycket berömmer jag
        mig av eder; jag har fått hugnad i fullt mått och glädje i rikt
        överflöd, mitt i allt vårt betryck.

007:005 Ty väl fingo vi till köttet ingen ro, icke ens sedan vi hade
        kommit till Macedonien, utan vi voro på allt sätt i trångmål,
        utifrån genom strider, inom oss genom farhågor;
007:006 men Gud, som tröstar dem som äro betryckta, han tröstade oss
        genom Titus' ankomst,
007:007 och icke allenast genom hans ankomst, utan ock därigenom att han
        hade fått så mycken hugnad av eder. Han omtalade nämligen för
        oss eder längtan, eder klagan, eder iver i fråga om mig; och så
        gladde jag mig ännu mer.

007:008 Ty om jag ock bedrövade eder genom mitt brev, så ångrar jag nu
        icke detta. Nej, om jag förut ångrade det—eftersom jag ser
        att det brevet har bedrövat eder, låt vara allenast för en liten
        tid—
007:009 så gläder jag mig nu i stället, icke därför att I bleven
        bedrövade, utan därför att eder bedrövelse lände eder till
        bättring. Det var ju efter Guds sinne som I bleven bedrövade,
        och I haven alltså icke genom oss lidit någon skada.
007:010 Ty den bedrövelse som är efter Guds sinne kommer åstad en
        bättring som leder till frälsning, och som man icke ångrar; men
        världens bedrövelse kommer åstad död.
007:011 Se, just detta, att I bleven bedrövade efter Guds sinne, huru
        mycket nit har det icke framkallat hos eder, ja, huru många
        ursäkter, huru stor förtrytelse, huru mycken fruktan, huru
        mycken längtan, huru mycken iver, huru många bestraffningar! På
        allt sätt haven I bevisat att I viljen vara rena i den sak det
        här gäller.—
007:012 Om jag skrev till eder, så skedde detta alltså icke för den mans
        skull, som hade gjort orätt, ej heller för den mans skull, som
        hade lidit orätt, utan på det att edert nit för oss skulle bliva
        uppenbart bland eder själva inför Gud.

007:013 Så hava vi nu fått hugnad. Och till den hugnad, som vi redan
        för egen del fingo, kom den ännu mer överflödande glädje som
        bereddes oss av den glädje Titus hade fått. Ty hans ande har
        fått vederkvickelse genom eder alla.
007:014 Och om jag inför honom har berömt mig något i fråga om eder, så
        har jag icke kommit på skam därmed; utan likasom vi eljest i
        allting hava talat sanning inför eder, så har också det som vi
        inför Titus hava sagt till eder berömmelse visat sig vara
        sanning.
007:015 Och hans hjärta överflödar ännu mer av kärlek till eder, då han
        nu påminner sig allas eder lydnad, huru I villigt togen emot
        honom, med fruktan och bävan.

007:016 Jag gläder mig över att jag, i allt vad eder angår, kan vara vid
gott mod.

008:001 Vi vilja meddela eder, käre bröder, huru Guds nåd har verkat i
        Macedoniens församlingar.
008:002 Fastän de hava varit prövade av svår nöd, har deras överflödande
        glädje, mitt under deras djupa fattigdom, så flödat över, att de
        av gott hjärta hava givit rikliga gåvor.
008:003 Ty de hava givit efter sin förmåga, ja, över sin förmåga, och
        det självmant; därom kan jag vittna.
008:004 Mycket enträget bådo de oss om den ynnesten att få vara med om
        understödet åt de heliga.
008:005 Och de gåvo icke allenast vad vi hade hoppats, utan sig själva
        gåvo de, först och främst åt Herren, och så åt oss, genom Guds
        vilja.
008:006 Så kunde vi uppmana Titus att han skulle fortsätta såsom han
        hade begynt och föra jämväl detta kärleksverk bland eder till
        fullbordan.
008:007 Ja, då I nu utmärken eder i alla stycken: i tro, i tal, i
        kunskap, i allsköns nit, i kärlek, den kärlek som av eder har
        blivit oss bevisad, så mån I se till, att I också utmärken eder
        i detta kärleksverk.

008:008 Detta säger jag dock icke såsom en befallning, utan därför att
        jag, genom att framhålla andras nit, vill pröva om också eder
        kärlek är äkta.
008:009 I kännen ju vår Herres, Jesu Kristi, nåd, huru han, som var rik,
        likväl blev fattig för eder skull, på det att I genom hans
        fattigdom skullen bliva rika.
008:010 Det är allenast ett råd som jag härmed giver. Ty detta kan vara
        nyttigt för eder. I voren ju före de andra—redan under förra
        året—icke allenast när det gällde att sätta saken i verket,
        utan till och med när det gällde att besluta sig för den.
008:011 Fullborden nu ock edert verk, så att I, som voren så villiga att
        besluta det, jämväl, i mån av edra tillgångar, fören det till
        fullbordan.
008:012 Ty om den goda viljan är för handen, så bliver den välbehaglig
        med de tillgångar den har och bedömes ej efter vad den icke har.
008:013 Ty meningen är icke att andra skola hava lättnad och I själva
        lida nöd. Nej, en utjämning skall ske,
008:014 så att edert överflöd denna gång kommer deras brist till hjälp,
        för att en annan gång deras överflöd skall komma eder brist till
        hjälp. Så skall en utjämning ske,
008:015 efter skriftens ord: »Den som hade samlat mycket hade intet till
        överlopps, och den som hade samlat litet, honom fattades intet.»

008:016 Gud vare tack, som också i Titus' hjärta ingiver samma nit för
eder.
008:017 Ty han mottog villigt vår uppmaning; ja, han var så nitisk, att
han nu självmant far åstad till eder.

008:018 Med honom sända vi ock här en broder som i alla våra
        församlingar prisas för sitt nit om evangelium;
008:019 dessutom har han ock av församlingarna blivit utvald att vara
        vår följeslagare, när vi skola begiva oss åstad med den
        kärleksgåva som nu genom vår försorg kommer till stånd, Herren
        till ära och såsom ett vittnesbörd om vår goda vilja.
008:020 Därmed vilja vi förebygga att man talar illa om oss, i vad som
        rör det rikliga sammanskott som nu genom vår försorg kommer till
        stånd.
008:021 Ty vi vinnlägga oss om vad som är gott icke allenast inför
        Herren, utan ock inför människor.

008:022 Jämte dessa sända vi en annan av våra bröder, vilkens nit vi
ofta och i många stycken hava funnit hålla provet, och som nu på
grund av sin stora tillit till eder är ännu mycket mer nitisk.

008:023 Om jag nu har anbefallt Titus, så mån I besinna att han är min
        medbroder och min medarbetare till edert bästa; och om jag har
        skrivit om andra våra bröder, så mån I besinna att de äro
        församlingssändebud och Kristi ära.
008:024 Given alltså inför församlingarna bevis på eder kärlek, och
        därmed också på sanningen av det som vi inför dem hava sagt till
        eder berömmelse.

009:001 Om understödet till de heliga är det nu visserligen överflödigt
        att jag här skriver till eder;
009:002 jag känner ju eder goda vilja, och av den plägar jag, i fråga om
        eder, berömma mig inför macedonierna, i det jag omtalar att
        Akaja ända sedan förra året har varit redo, och att det är just
        edert nit som har eggat så många andra.
009:003 Likväl sänder jag nu åstad dessa bröder, för att det som jag har
        sagt till eder berömmelse icke skall i denna del befinnas hava
        varit tomt tal. Ty, såsom jag förut har sagt, jag vill att I
        skolen vara redo.
009:004 Eljest, om några macedonier komma med mig och finna eder
        oberedda, kunna vi—för att icke säga I—till äventyrs komma
        på skam med vår tillförsikt i denna sak.
009:005 Jag har därför funnit det vara nödvändigt att uppmana bröderna
        att i förväg begiva sig till eder och förbereda den rikliga
        »välsignelsegåva» som I redan haven utlovat. De skola laga att
        denna är tillreds såsom en riklig gåva, och icke såsom en gåva i
        njugghet.

009:006 Besinnen detta: den som sår sparsamt, han skall ock skörda sparsamt; men den som sår rikligt, han skall ock skörda riklig välsignelse.

009:007 Var och en give efter som han har känt sig manad i sitt hjärta, icke med olust eller av tvång, ty »Gud älskar en glad givare».

009:008 Men Gud är mäktig att i överflödande mått låta all nåd komma
        eder till del, så att I alltid i allo haven allt till fyllest
        och i överflöd kunnen giva till allt gott verk,
009:009 efter skriftens ord:
          »Han utströr, han giver åt de fattiga,
          hans rättfärdighet förbliver evinnerligen.»
009:010 Och han som giver såningsmannen »säd till att så och bröd till
        att äta», han skall ock giva eder utsädet och låta det föröka
        sig och skall bereda växt åt eder rättfärdighets frukt.
009:011 I skolen bliva så rika på allt, att I av gott hjärta kunnen giva
        allahanda gåvor, vilka, när de överlämnas genom oss, skola
        framkalla tacksägelse till Gud.
009:012 Ty det understöd, som kommer till stånd genom denna eder tjänst,
        skall icke allenast avhjälpa de heligas brist, utan verka ännu
        långt mer genom att framkalla många tacksägelser till Gud.
009:013 De skola nämligen, därför att I visen eder så väl hålla provet i
        fråga om detta understöd, komma att prisa Gud för att I med så
        lydaktigt sinne bekännen eder till Kristi evangelium och av så
        gott hjärta visen dem och alla andra edert deltagande.
009:014 De skola ock själva bedja för eder och längta efter eder, för
        den Guds nåds skull, som i så översvinnligen rikt mått beskäres
        eder.

010:001 Jag Paulus själv, som »är så ödmjuk, när jag står ansikte mot
        ansikte med eder, men visar mig så modig mot eder, när jag är
        långt borta», jag förmanar eder vid Kristi saktmod och mildhet
010:002 och beder eder se till, att jag icke, när jag en gång är hos
        eder, måste »visa mig modig», i det jag helt oförskräckt tänker
        våga mig på somliga som mena att vi »vandra efter köttet».
010:003 Ty fastän vi vandra i köttet, föra vi dock icke en strid efter
        köttet.
010:004 Våra stridsvapen äro nämligen icke av köttslig art; de äro
        tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen.
010:005 Ja, vi bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som
        uppresas mot kunskapen om Gud, och vi taga alla slags
        tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad.
010:006 Och när lydnaden fullt har kommit till väldet bland eder, då äro
        vi redo att näpsa all olydnad.

010:007 Sen då vad som ligger öppet för allas ögon. Om någon i sitt
        sinne är viss om att han hör Kristus till, så må han ytterligare
        besinna inom sig, att lika visst som han själv hör Kristus till,
        lika visst göra också vi det.
010:008 Och om jag än något härutöver berömmer mig, då nu fråga är om
        vår myndighet—den som Herren har givit oss, till att uppbygga
        eder och icke till att nedbryta—så skall jag dock icke komma
        på skam därmed.
010:009 Jag vill icke att det skall se ut, som om jag med mina brev
        allenast tänkte skrämma eder.
010:010 Ty man säger ju: »Hans brev äro väl myndiga och stränga, men när
        han kommer själv, uppträder han utan kraft, och på hans ord
        aktar ingen.»
010:011 Den som säger sådant, han må emellertid göra sig beredd på att
        sådana som vi äro i orden, genom våra brev, när vi äro
        frånvarande, sådana skola vi ock visa oss i gärningarna, när vi
        äro närvarande.

010:012 Ty vi äro icke nog dristiga att räkna oss till eller jämföra oss
        med somliga som giva sig själva gott vitsord, men som äro utan
        förstånd, i det att de mäta sig allenast efter sig själva och
        jämföra sig allenast med sig själva.
010:013 Vi för vår del vilja icke berömma oss till övermått, utan
        allenast efter måttet av det område som Gud tillmätte åt oss,
        när han bestämde att vi skulle nå fram jämväl till eder.
010:014 Ty vi sträcka oss icke utom vårt område, såsom nådde vi icke
        rätteligen fram till eder; vi hava ju redan med evangelium om
        Kristus hunnit fram jämväl till eder.
010:015 När vi säga detta, berömma vi oss icke till övermått, icke av
        andras arbete. Men väl hava vi det hoppet, att i samma mån som
        eder tro växer till, vi inom det område som har tillfallit oss
        skola bland eder vinna framgång, i så överflödande mått,
010:016 att vi också få förkunna evangelium i trakter som ligga bortom
        eder—och detta utan att vi, inom ett område som tillhör
        andra, berömma oss i fråga om det som redan där är uträttat.
010:017 Men »den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren».
010:018 Ty icke den håller provet, som giver sig själv gott vitsord,
        utan den som Herren giver sådant vitsord.

011:001 Jag skulle önska att I villen hava fördrag med mig, om jag nu
        talar något litet efter dårars sätt. Dock, I haven helt visst
        fördrag med mig.
011:002 Ty jag nitälskar för eder såsom Gud nitälskar, och jag har
        trolovat eder med Kristus, och ingen annan, för att kunna ställa
        fram inför honom en ren jungfru.
011:003 Men jag fruktar att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva,
        så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas
        ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus.
011:004 Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava
        predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut
        haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut
        haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl.

011:005 Jag menar nu att jag icke i något stycke står tillbaka för dessa
        så övermåttan höga »apostlar».
011:006 Om jag än är oförfaren i talkonsten, så är jag det likväl icke i
        fråga om kunskap. Tvärtom, vi hava på allt sätt, i alla
        stycken, lagt vår kunskap i dagen inför eder.

011:007 Eller var det väl en synd jag begick, när jag för intet
        förkunnade Guds evangelium för eder och sålunda ödmjukade mig,
        på det att I skullen bliva upphöjda?
011:008 Andra församlingar plundrade jag, i det jag, för att kunna tjäna
        eder, tog lön av dem.
011:009 Och när jag under min vistelse hos eder led brist, låg jag ändå
        ingen till last; ty den brist jag led avhjälptes av bröderna,
        när de kommo från Macedonien. Ja, på allt sätt aktade jag mig
        för att vara eder till tunga, och allt framgent skall jag akta
        mig därför.
011:010 Så visst som Kristi sannfärdighet är i mig, den berömmelsen
        skall icke få tagas ifrån mig i Akajas bygder.
011:011 Varför? Månne därför att jag icke älskar eder? Gud vet att jag
        så gör.
011:012 Och vad jag nu gör, det skall jag ock framgent göra, för att de
        som trakta efter tillfälle att bliva likställda med oss i fråga
        om berömmelse skola genom mig berövas tillfället därtill.
011:013 Ty de männen äro falska apostlar, oredliga arbetare, som
        förskapa sig till Kristi apostlar.
011:014 Och detta är icke att undra på. Satan själv förskapar sig ju
        till en ljusets ängel.
011:015 Det är då icke något märkligt, om jämväl hans tjänare så
        förskapa sig, att de likna rättfärdighetens tjänare. Men deras
        ände skall svara emot deras gärningar.

011:016 Åter säger jag: Ingen må mena att jag är en dåre; men om jag
        vore det, så mån I ändå hålla till godo med mig—låt vara
        såsom med en dåre—så att ock jag får berömma mig något litet.
011:017 Vad jag talar, då jag nu med sådan tillförsikt berömmer mig, det
        talar jag icke efter Herrens sinne, utan efter dårars sätt.
011:018 Då så många berömma sig på köttsligt vis, vill ock jag berömma
        mig;
011:019 I haven ju gärna fördrag med dårar, I som själva ären så kloka.
011:020 I fördragen ju, om man trälbinder eder, om man utsuger eder, om
        man fångar eder, om man förhäver sig över eder, om man slår eder
        i ansiktet.
011:021 Till vår skam måste jag tillstå att vi för vår del hava »varit
        för svaga» till sådant. Men eljest, vadhelst andra kunna göra
        sig stora med, det kan också jag göra mig stor med—om jag nu
        får tala efter dårars sätt.
011:022 Äro de hebréer, så är jag det ock. Äro de israeliter, så är jag
        det ock. Äro de Abrahams säd, så är jag det ock.
011:023 Äro de Kristi tjänare, så är jag det ännu mer—om jag nu får
        tala såsom vore jag en dåre. Jag har haft mer arbete, oftare
        varit i fängelse, fått hugg och slag till överflöd, varit i
        dödsnöd många gånger.
011:024 Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio slag, på ett när.
011:025 Tre gånger har jag blivit piskad med spön, en gång har jag
        blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt
        dygn har jag drivit omkring på djupa havet.
011:026 Jag har ofta måst vara ute på resor; jag har utstått faror på
        floder, faror bland rövare, faror genom landsmän, faror genom
        hedningar, faror i städer, faror i öknar, faror på havet, faror
        bland falska bröder—
011:027 allt under arbete och möda, under mångfaldiga vakor, under
        hunger och törst, under svält titt och ofta, under köld och
        nakenhet.
011:028 Och till allt annat kommer det, att jag var dag är överlupen, då
        jag måste hava omsorg om alla församlingarna.
011:029 Vem är svag, utan att också jag bliver svag? Vem kommer på
        fall, utan att jag bliver upptänd?—
011:030 Om jag nu måste berömma mig, så vill jag berömma mig av min
        svaghet.
011:031 Herren Jesu Gud och Fader, han som är högtlovad i evighet, vet
        att jag icke ljuger.

011:032 I Damaskus lät konung Aretas' ståthållare sätta ut vakt vid
damaskenernas stad för att gripa mig;
011:033 och jag måste i en korg släppas ned genom en öppning på muren
och kom så undan hans händer.

012:001 Jag måste ytterligare berömma mig. Väl är sådant icke eljest
        nyttigt, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser, som
        hava beskärts mig av Herren.
012:002 Jag vet om en man som är i Kristus, att han för fjorton år sedan
        blev uppryckt ända till tredje himmelen; huruvida det nu var i
        kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet
        jag icke, Gud allena vet det.
012:003 Ja, jag vet om denne man, att han—huruvida det nu var i
        kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet
        jag icke, Gud allena vet det—
012:004 jag vet om honom, att han blev uppryckt till paradiset och fick
        höra outsägliga ord, sådana som det icke är lovligt för en
        människa att uttala.
012:005 I fråga om den mannen vill jag berömma mig, men i fråga om mig
        själv vill jag icke berömma mig, om icke av min svaghet.
012:006 Visserligen skulle jag icke vara en dåre, om jag ville berömma
        mig själv, ty det vore sanning som jag då skulle tala; men
        likväl avhåller jag mig därifrån, för att ingen skall hava högre
        tankar om mig än skäligt är, efter vad han ser hos mig eller hör
        av mig.
012:007 Och för att jag icke skall förhäva mig på grund av mina
        övermåttan höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i mitt
        kött, en Satans ängel, som skall slå mig i ansiktet, för att jag
        icke skall förhäva mig.
012:008 Att denne måtte vika ifrån mig, därom har jag tre gånger bett
        till Herren.
012:009 Men Herren har sagt till mig; »Min nåd är dig nog, ty kraften
        fullkomnas i svaghet.» Därför vill jag hellre med glädje
        berömma mig av min svaghet, på det att Kristi kraft må komma och
        vila över mig.
012:010 Ja, därför finner jag behag i svaghet, i misshandling, i nöd, i
        förföljelse, i ångest för Kristi skull; ty när jag är svag, då
        är jag stark.

012:011 Så har jag nu gjort mig till en dåre; I haven själva nödgat mig
        därtill. Jag hade ju bort få gott vitsord av eder; ty om jag än
        är ett intet, så har jag dock icke i något stycke stått tillbaka
        för dessa så övermåttan höga »apostlar».
012:012 De gärningar som äro en apostels kännemärken hava ock med all
        uthållighet blivit gjorda bland eder, genom tecken och under och
        kraftgärningar.
012:013 Och haven I väl i något stycke blivit tillbakasatta för de andra
        församlingarna? Dock, kanhända i det stycket, att jag för min
        del icke har legat eder till last? Den oförrätten mån I då
        förlåta mig.

012:014 Se, det är nu tredje gången som jag står redo att komma till
        eder. Och jag skall icke ligga eder till last, ty icke edert
        söker jag, utan eder själva. Och barnen äro ju icke pliktiga
        att spara åt föräldrarna, utan föräldrarna åt barnen.
012:015 Och för min del vill jag gärna för edra själar både offra vad
        jag äger och låta mig själv offras hel och hållen. Om jag nu så
        högt älskar eder, skall jag väl därför bliva mindre älskad?

012:016 Dock, det kunde ju vara så, att jag visserligen icke själv hade
        betungat eder, men att jag på en listig omväg hade fångat eder,
        jag som är så illfundig.
012:017 Har jag då verkligen, genom någon av dem som jag har sänt till
        eder, berett mig någon orätt vinning av eder?
012:018 Sant är att jag bad Titus fara och sände med honom den andre
        brodern. Men icke har väl Titus berett mig någon orätt vinning
        av eder? Hava vi icke båda vandrat i en och samme Ande? Hava
        vi icke båda gått i samma fotspår?

012:019 Nu torden I redan länge hava menat att det är inför eder som vi
        försvara oss. Nej, det är inför Gud, i Kristus, som vi tala,
        men visserligen alltsammans för att uppbygga eder, I älskade.
012:020 Ty jag fruktar att jag vid min ankomst till äventyrs icke skall
        finna eder sådana som jag skulle önska, och att jag själv då av
        eder skall befinnas vara sådan som I icke skullen önska. Jag
        fruktar att till äventyrs kiv, avund, vrede, genstridighet,
        förtal, skvaller, uppblåsthet och oordning råda bland eder.
012:021 Ja, jag fruktar att min Gud skall låta mig vid min ankomst åter
        bliva förödmjukad genom eder, och att jag skall få sörja över
        många av dem som förut hava syndat, och som ännu icke hava känt
        ånger över den orenhet och otukt och lösaktighet som de hava
        övat.

013:001 Det är nu tredje gången som jag skall komma till eder; »efter
        två eller tre vittnens utsago skall var sak avgöras».
013:002 Till dem som förut hava syndat och till alla de andra har jag
        redan i förväg sagt, och jag säger nu åter i förväg—nu då jag
        är borta ifrån eder, likasom förut då jag för andra gången var
        hos eder—att jag icke skall visa någon skonsamhet, när jag
        kommer igen.
013:003 I viljen ju hava ett bevis för att det är Kristus som talar i
        mig, han som icke är svag mot eder, utan är stark bland eder.
013:004 Ty om han än blev korsfäst i följd av svaghet, så lever han dock
        av Guds kraft. Också vi äro ju svaga i honom, men av Guds kraft
        skola vi leva med honom och bevisa det på eder.

013:005 Rannsaken eder själva, huruvida I ären i tron, ja, pröven eder
        själva. Eller kännen I icke med eder själva att Jesus Kristus
        är i eder? Varom icke, så hållen I ej provet.
013:006 Att vi för vår del icke äro av dem som ej hålla provet, det
        hoppas jag att I skolen få lära känna.
013:007 Men vi bedja till Gud att I icke mån göra något ont, detta icke
        för att vi å vår sida skola synas hålla provet, utan för att I
        själva verkligen skolen göra vad gott är. Sedan må vi å vår
        sida gärna anses icke hålla provet.
013:008 Ty icke mot sanningen, utan allenast för sanningen förmå vi
        något.
013:009 Och vi glädja oss, när vi äro svaga, men I ären starka. Just
        detta bedja vi också om, att I mån alltmer fullkomnas.
013:010 Och medan jag ännu är borta ifrån eder, skriver jag detta, för
        att jag icke, när jag är hos eder, skall nödgas uppträda med
        stränghet, i kraft av den myndighet som Herren har givit mig,
        till att uppbygga och icke till att nedbryta.

013:011 För övrigt, mina bröder, varen glada, låten fullkomna eder, låten förmana eder, varen ens till sinnes, hållen frid; då skall kärlekens och fridens Gud vara med eder.

013:013 Herrens, Jesu Kristi, nåd och Guds kärlek och den helige Andes delaktighet vare med eder alla.

001:001 Paulus, apostel, icke från människor, ej heller genom någon
        människa, utan genom Jesus Kristus och genom Gud, Fadern, som
        har uppväckt honom från de döda—
001:002 jag, jämte alla de bröder som äro här med mig, hälsar
        församlingarna i Galatien.
001:003 Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och ifrån
        Herren Jesus Kristus,
001:004 som har utgivit sig själv för våra synder, för att rädda oss
        från den nuvarande onda tidsåldern, efter vår Guds och Faders
        vilja.
001:005 Honom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen.

001:006 Det förundrar mig att I så hastigt avfallen från honom, som har
        kallat eder till att vara i Kristi nåd, och vänden eder till ett
        nytt evangelium.
001:007 Likväl är detta icke något annat »evangelium»; det är allenast
        så, att några finnas som vålla förvirring bland eder och vilja
        förvända Kristi evangelium.
001:008 Men om någon, vore det ock vi själva eller en ängel från
        himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat
        för eder, så vare han förbannad.
001:009 Ja, såsom vi förut hava sagt, så säger jag nu åter: Om någon
        förkunnar evangelium för eder i strid mot vad I haven undfått,
        så vare han förbannad.

001:010 Är det då människor som jag nu söker vinna för mig, eller är det
        Gud? Står jag verkligen efter att »vara människor till behag»?
        Nej, om jag ännu ville vara människor till behag, så vore jag
        icke en Kristi tjänare.

001:011 Ty det vill jag säga eder, mina bröder, att det evangelium som
        har blivit förkunnat av mig icke är någon människolära.
001:012 Det är ju icke heller av någon människa som jag har undfått det
        eller blivit undervisad däri, utan genom en uppenbarelse från
        Jesus Kristus.

001:013 I haven ju hört huru det var med mig, medan jag ännu vandrade i
        judiskt väsende: att jag då övermåttan våldsamt förföljde Guds
        församling och ville utrota den,
001:014 ja, att jag gick längre i judiskt väsende än många av mina
        samtida landsmän och ännu ivrigare nitälskade för mina fäders
        stadgar.
001:015 Men när han, som allt ifrån min moders liv har avskilt mig, och
        som genom sin nåd har kallat mig,
001:016 täcktes i mig uppenbara sin Son, för att jag bland hedningarna
        skulle förkunna evangelium om honom, då begav jag mig strax
        åstad; jag rådförde mig icke med någon människa,
001:017 ej heller for jag upp till Jerusalem, till dem som före mig voro
        apostlar. I stället for jag bort till Arabien och vände så åter
        tillbaka till Damaskus.

001:018 Först sedan, tre år därefter, for jag upp till Jerusalem, för att lära känna Cefas, och jag stannade hos honom femton dagar. 001:019 Men av de andra apostlarna såg jag ingen; allenast Jakob, Herrens broder, såg jag. 001:020 Och Gud vet att jag icke ljuger i vad jag här skriver till eder.

001:021 Därefter for jag till Syriens och Ciliciens bygder. 001:022 Men för de kristna församlingarna i Judeen var jag personligen okänd. 001:023 De hörde allenast huru man sade: »Han som förut förföljde oss, han förkunnar nu evangelium om den tro som han förr ville utrota.» 001:024 Och de prisade Gud för min skull.

002:001 Efter fjorton års förlopp for jag sedan åter upp till Jerusalem,
        åtföljd av Barnabas; jag tog då också Titus med mig.
002:002 Men det var på grund av en uppenbarelse som jag for dit. Och
        för bröderna där framlade jag det evangelium som jag predikar
        bland hedningarna; särskilt framlade jag det för de män som
        stodo högst i anseende—detta av oro för att mitt strävande nu
        vore förgäves eller förut hade varit det.
002:003 Men icke ens Titus, min följeslagare, som var grek, blev nödgad
        att låta omskära sig.
002:004 Det var nämligen så, att några falska bröder hade kommit att
        upptagas i församlingen, dit de hade smugit sig in för att
        bespeja vår frihet, den som vi hava i Kristus Jesus, varefter de
        ville trälbinda oss.
002:005 Dock gåvo vi icke ens ett ögonblick vika för dem genom en sådan
        underkastelse; ty vi ville att evangelii sanning skulle bliva
        bevarad hos eder.
002:006 Och vad angår dem som ansågos något vara—hurudana de nu voro,
        det kommer icke mig vid; Gud har icke anseende till personen—
        så sökte icke dessa män, de som stodo högst i anseende, att
        pålägga mig några nya förpliktelser.
002:007 Tvärtom; de sågo att jag hade blivit betrodd med att förkunna
        evangelium för de oomskurna, likasom Petrus hade fått de
        omskurna på sin del—
002:008 ty densamme som hade stått Petrus bi vid hans apostlaverksamhet
        bland de omskurna, han hade ock stått mig bi bland hedningarna—
002:009 och när de nu förnummo vilken nåd som hade blivit mig given,
        räckte de mig och Barnabas handen till samarbete, både Jakob och
        Cefas och Johannes, de män som räknades för själva
        stödjepelarna; vi skulle verka bland hedningarna, och de bland
        de omskurna.
002:010 Allenast skulle vi tänka på de fattiga; och just detta har jag
        också vinnlagt mig om att göra.

002:011 Men när Cefas kom till Antiokia, trädde jag öppet upp mot honom,
        ty han hade befunnits skyldig till en försyndelse.
002:012 Förut hade han nämligen ätit tillsammans med hedningarna; men så
        kommo några män dit från Jakob, och efter deras ankomst drog han
        sig tillbaka och höll sig undan, av fruktan för de omskurna.
002:013 Till samma skrymteri gjorde sig också de andra judarna skyldiga,
        och så blev till och med Barnabas indragen i deras skrymteri.
002:014 Men när jag såg att de icke vandrade med fasta steg, enligt
        evangelii sanning, sade jag till Cefas i allas närvaro: »Om du,
        som är en jude, kan leva efter hednisk sed i stället för efter
        judisk, varför vill du då nödga hedningarna att leva efter
        judiskt sätt?»

002:015 Vi för vår del äro väl på grund av vår härkomst judar och icke
        »hedniska syndare»;
002:016 men då vi nu veta att en människa icke bliver rättfärdig av
        laggärningar, utan genom tro på Kristus Jesus, hava också vi
        satt vår tro till Jesus Kristus, för att vi skola bliva
        rättfärdiga av tro på Kristus, och icke av laggärningar. Ty av
        laggärningar bliver intet kött rättfärdigt.
002:017 Men om nu jämväl vi, i det vi sökte att bliva rättfärdiga i
        Kristus, hava befunnits vara syndare, då är ju Kristus en
        syndatjänare? Bort det!
002:018 Om så vore att jag byggde upp igen detta samma som jag redan har
        brutit ned, då bevisade jag därmed, att jag var en överträdare.
002:019 Ty jag för min del har genom lagen dött bort ifrån lagen, för
        att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus,
002:020 och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig; och det liv
        som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som
        har älskat mig och utgivit sig själv för mig.
002:021 Jag förkastar icke Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas
        genom lagen, då hade ju Kristus icke behövt lida döden.

003:001 I oförståndige galater! Vem har så dårat eder, I som dock haven
        fått Jesus Kristus målad för edra ögon såsom korsfäst?
003:002 Allenast det vill jag att I skolen svara mig på: Kom det sig av
        laggärningar att I undfingen Anden, eller kom det sig därav att
        I lyssnaden i tro?
003:003 Ären I så oförståndiga? I, som haven begynt i Anden, viljen I
        nu sluta i köttet?
003:004 Haven I då upplevat så mycket förgäves—om det nu verkligen
        har varit förgäves?
003:005 Alltså, att han som förlänade eder Anden och utförde
        kraftgärningar bland eder gjorde detta, kom det sig av
        laggärningar eller därav att I lyssnaden i tro,
003:006 i enlighet med det ordet: »Abraham trodde Gud, och det räknades
        honom till rättfärdighet»?

003:007 Så mån I nu veta att de som låta det bero på tro, de äro
        Abrahams barn.
003:008 Och eftersom skriften förutsåg att det var av tro som
        hedningarna skulle bliva rättfärdiggjorda av Gud, så gav den i
        förväg åt Abraham detta glada budskap: »I dig skola alla folk
        varda välsignade.»
003:009 Alltså bliva de som låta det bero på tro välsignade tillika med
        Abraham, honom som trodde.

003:010 Ty alla de som låta det bero på laggärningar, de äro under
        förbannelse. Det är nämligen skrivet: »Förbannad vare var och
        en som icke förbliver vid allt som är skrivet i lagens bok, och
        icke gör därefter.»
003:011 Och att ingen i kraft av lag bliver rättfärdig inför Gud, det är
        uppenbart, eftersom det heter: »Den rättfärdige skall leva av
        tro.»
003:012 Men i lagen beror det icke på tro; tvärtom heter det: »Den som
        gör efter dessa stadgar skall leva genom dem.»
003:013 Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en
        förbannelse för vår skull. Det är ju skrivet: »Förbannad är var
        och en som är upphängd på trä.»
003:014 Vi friköptes, för att den välsignelse som hade givits åt Abraham
        skulle i Jesus Kristus komma också hedningarna till del, så att
        vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden.

003:015 Mina bröder, jag vill taga ett exempel från vad som gäller bland
        människor. Icke ens när fråga är om en människas
        testamentsförordnande, kan någon upphäva det eller lägga något
        därtill, sedan det en gång har vunnit gällande kraft.
003:016 Nu gåvos löftena åt Abraham, så ock åt hans »säd». Det heter
        icke: »och åt dem som komma av din säd», såsom när det talas om
        många; utan det heter, såsom när det talas om en enda: »och åt
        din säd», vilken är Kristus.
003:017 Vad jag alltså vill säga är detta: Ett förordnande som Gud
        redan hade givit gällande kraft kan icke genom en lag, som
        utgavs fyra hundra trettio år därefter, hava blivit ogiltigt, så
        att löftet därmed har gjorts om intet.
003:018 Om det nämligen vore på grund av lag som arvet skulle undfås, så
        vore det icke på grund av löfte. Men åt Abraham har Gud skänkt
        det genom ett löfte.

003:019 Vartill tjänade då lagen? Jo, på det att överträdelserna skulle
        komma i dagen, blev den efteråt given, för att gälla till dess
        att »säden» skulle komma, han åt vilken löftet hade blivit
        givet; och den utgavs genom änglar och överlämnades i en
        medlares hand.
003:020 Men den som är medlare är icke medlare för allenast en enda.
        Men Gud är en.

003:021 Är då lagen emot Guds löften? Bort det! Om en lag hade blivit
        given, som kunde göra levande, då skulle rättfärdigheten
        verkligen komma av lagen.
003:022 Men nu har skriften inneslutit alltsammans under synd, för att
        det som var utlovat skulle, av tro på Jesus Kristus, komma dem
        till del som tro.

003:023 Men förrän tron kom, voro vi inneslutna under lagen och höllos i förvar under den, i förbidan på den tro som en gång skulle uppenbaras. 003:024 Så har lagen blivit vår uppfostrare till Kristus, för att vi skola bliva rättfärdiga av tro. 003:025 Men sedan tron har kommit, stå vi icke mer under uppfostrare. 003:026 Alla ären I Guds barn genom tron, i Kristus Jesus; 003:027 ty I alla, som haven blivit döpta till Kristus, haven iklätt eder Kristus. 003:028 Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus. 003:029 Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd, arvingar enligt löftet.

004:001 Vad jag vill säga är detta: Så länge arvingen är barn, finnes
        ingen skillnad mellan honom och en träl, fastän han är herre
        över alla ägodelarna;
004:002 ty han står under förmyndare och förvaltare, intill den tid som
        fadern har bestämt.
004:003 Sammalunda höllos ock vi, när vi voro barn, i träldom under
        världens »makter».
004:004 Men när tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född av kvinna
        och ställd under lagen,
004:005 för att han skulle friköpa dem som stodo under lagen, så att vi
        skulle få söners rätt.
004:006 Och eftersom I nu ären söner, har han sänt i våra hjärtan sin
        Sons Ande, som ropar: »Abba! Fader!»
004:007 Så är du nu icke mer träl, utan son; och är du son, så är du ock
        arvinge, insatt därtill av Gud.

004:008 Förut, innan I ännu känden Gud, voren I trälar under gudar som
        till sitt väsende icke voro gudar.
004:009 Men nu, sedan I haven lärt känna Gud och, vad mer är, haven
        blivit kända av Gud, huru kunnen I nu vända tillbaka till de
        svaga och arma »makter», under vilka I åter på nytt viljen bliva
        trälar?
004:010 I akten ju på dagar och på månader och på särskilda tider och
        år.—
004:011 Jag är bekymrad för eder och fruktar att jag till äventyrs har
        arbetat förgäves för eder.

004:012 Jag beder eder, mina bröder: Bliven såsom jag är, eftersom jag
        har blivit såsom I voren. I haven icke gjort mig något för när.
004:013 I veten ju att det var på grund av kroppslig svaghet som jag
        första gången kom att förkunna evangelium för eder.
004:014 Och fastän mitt kroppsliga tillstånd då väl hade kunnat innebära
        en frestelse för eder, så sågen I det ändå icke med ringaktning
        eller leda, utan togen emot mig såsom en Guds ängel, ja, såsom
        Kristus Jesus själv.
004:015 När hör man eder nu prisa eder saliga? Det vittnesbördet kan
        jag nämligen giva eder, att I då, om så hade varit möjligt,
        skullen hava rivit ut edra ögon och givit dem åt mig.
004:016 Så har jag då blivit eder ovän därigenom att jag säger eder
        sanningen!
004:017 Man söker med iver att vinna eder för sig, men icke med en god
        iver; nej, del vilja avspärra eder från andra, för att I med så
        mycket större iver skolen hålla eder till dem.
004:018 Och det är nu gott att I bliven omfattade med ivrig omsorg, i en
        god sak, alltid, och icke allenast när jag är tillstädes hos
        eder,
004:019 I mina barn, som jag nu åter med vånda måste föda till livet,
        intill dess att Kristus har tagit gestalt i eder.
004:020 Jag skulle önska att jag just nu vore hos eder och kunde göra
        min röst rätt bevekande. Ty jag vet mig knappt någon råd med
        eder.

004:021 Sägen mig, I som viljen stå under lagen: haven I icke hört vad
        lagen säger?
004:022 Det är ju skrivet att Abraham fick två söner, en med sin
        tjänstekvinna, och en med sin fria hustru.
004:023 Men tjänstekvinnans son är född efter köttet, då däremot den
        fria hustruns son är född i kraft av löftet.
004:024 Dessa ord hava en djupare mening; ty de båda kvinnorna beteckna
        två förbund. Av dessa kommer det ena från berget Sina och föder
        sina barn till träldom, och detta har sin förebild i Agar.
004:025 Berget Sina kallas nämligen i Arabien för Agar och svarar emot
        det nuvarande Jerusalem, ty detta lever med sina barn i träldom.
004:026 Men det Jerusalem som är därovan, det är fritt, och det är vår
        moder.
004:027 Så är ju skrivet:
          »Jubla, du ofruktsamma,
          du som icke föder barn;
          brist ut och ropa,
          du som icke bliver moder,
          Ty den ensamma skall hava många barn,
          flera än den som har man.»
004:028 Och I, mina bröder, ären löftets barn, likasom Isak var.
004:029 Men likasom förr i tiden den son som var född efter köttet
        förföljde den som var född efter Anden, så är det ock nu.
004:030 Dock, vad säger skriften? »Driv ut tjänstekvinnan och hennes
        son; ty tjänstekvinnans son skall förvisso icke ärva med den
        fria hustruns son.»

004:031 Alltså, mina bröder, vi äro icke barn av en tjänstekvinna, utan av den fria hustrun.

005:001 För att vi skola vara fria, har Kristus frigjort oss. Stån därför fasta, och låten icke något nytt träldomsok läggas på eder.

005:002 Se, jag säger eder, jag Paulus, att om I låten omskära eder, så
        bliver Kristus eder till intet gagn.
005:003 Och för var och en som låter omskära sig betygar jag nu åter att
        han är pliktig att fullgöra hela lagen.
005:004 I haven kommit bort ifrån Kristus, I som viljen bliva
        rättfärdiga i kraft av lagen; I haven fallit ur nåden.
005:005 Vi vänta nämligen genom ande, av tro, den rättfärdighet som är
        vårt hopp.
005:006 Ty i Kristus Jesus betyder det intet huruvida någon är omskuren
        eller oomskuren; allt beror på huruvida han har en tro som är
        verksam genom kärlek.

005:007 I begynten edert lopp väl. Vem har nu lagt hinder i eder väg,
        så att I icke mer lyden sanningen?
005:008 Till sådant kom ingen maning från honom som har kallat eder.
005:009 Litet surdeg syrar hela degen.
005:010 För min del har jag i Herren den tillförsikten till eder, att I
        icke häri skolen tänka på annat sätt; men den som vållar
        förvirring bland eder, han skall bära sin dom, vem han än må
        vara.
005:011 Om så vore, mina bröder, att jag själv ännu predikade
        omskärelse, varför skulle jag då ännu alltjämt lida förföljelse?
        Då vore ju korsets stötesten röjd ur vägen.—
005:012 Jag skulle önska att de män som uppvigla eder läte omskära sig
        ända till avstympning.

005:013 I ären ju kallade till frihet, mina bröder; bruken dock icke
        friheten så, att köttet får något tillfälle. Fastmer mån I
        tjäna varandra genom kärleken.
005:014 Ty hela lagens uppfyllelse ligger i ett enda budord, nämligen
        detta: »Du skall älska din nästa såsom dig själv.»
005:015 Men om I bitens inbördes och äten på varandra, så mån I se till,
        att I icke bliven uppätna av varandra.

005:016 Vad jag vill säga är detta: Vandren i ande, så skolen I
        förvisso icke göra vad köttet har begärelse till.
005:017 Ty köttet har begärelse mot Anden, och Anden mot köttet; de två
        ligga ju i strid med varandra, för att hindra eder att göra vad
        I viljen.
005:018 Men om I drivens av ande, så stån I icke under lagen.

005:019 Men köttets gärningar äro uppenbara: de äro otukt, orenhet,
        lösaktighet,
005:020 avgudadyrkan, trolldom, ovänskap, kiv, avund, vrede,
        genstridighet, tvedräkt, partisöndring,
005:021 missunnsamhet, mord, dryckenskap, vilt leverne och annat sådant,
        varom jag säger eder i förväg, såsom jag redan förut har sagt,
        att de som göra sådant, de skola icke få Guds rike till arvedel.

005:022 Andens frukt åter är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, 005:023 saktmod, återhållsamhet. Mot sådant är icke lagen. 005:024 Och de som höra Kristus Jesus till hava korsfäst sitt kött tillika med dess lustar och begärelser.

005:025 Om vi nu hava liv genom ande, så låtom oss ock vandra i ande. 005:026 Låtom oss icke söka fåfänglig ära, i det att vi utmana varandra och avundas varandra.

006:001 Mina bröder, om så händer att någon ertappas med att begå en
        försyndelse, då mån I, som ären andliga människor, upprätta
        honom i saktmods ande. Och du må hava akt på dig själv, att
        icke också du bliver frestad.
006:002 Bären varandras bördor; så uppfyllen I Kristi lag.
006:003 Ty om någon tycker sig något vara, fastän han intet är, så
        bedrager han sig själv.
006:004 Må var och en pröva sina egna gärningar; han skall då tillmäta
        sig berömmelse allenast efter vad han själv är, och icke efter
        vad andra äro.
006:005 Ty var och en har sin egen börda att bära.

006:006 Den som får undervisning i ordet, han låte den som undervisar
honom få del med sig i allt gott.

006:007 Faren icke vilse. Gud låter icke gäcka sig. Ty vad människan
        sår, det skall hon ock skörda.
006:008 Den som sår i sitt kötts åker, han skall av köttet skörda
        förgängelse, men den som sår i Andens åker, han skall av Anden
        skörda evigt liv.
006:009 Och låtom oss icke förtröttas att göra vad gott är; ty om vi
        icke uppgivas, så skola vi, när tiden är inne, få inbärga vår
        skörd.
006:010 Må vi alltså, medan vi hava tillfälle, göra vad gott är mot var
        man, och först och främst mot dem som äro våra medbröder i tron.

006:012 Alla de som eftersträva ett gott anseende här i köttet, de vilja
        nödga eder till omskärelse, detta allenast för att de själva
        skola undgå att bliva förföljda för Kristi kors' skull.
006:013 Ty icke ens dessa omskurna själva hålla lagen. Nej, det är för
        att kunna berömma sig av edert kött som de vilja att I skolen
        låta omskära eder.
006:014 Men vad mig angår, så vare det fjärran ifrån mig att berömma mig
        av något annat än av vår Herres, Jesu Kristi, kors, genom vilket
        världen för mig är korsfäst, och jag för världen.
006:015 Ty det kommer icke an på om någon är omskuren eller oomskuren;
        allt beror på huruvida han är en ny skapelse.
006:016 Och över alla dem som komma att vandra efter detta rättesnöre,
        över dem vare frid och barmhärtighet, ja, över Guds Israel.

006:017 Må nu ingen härefter vålla mig oro; ty jag bär Jesu märken på
min kropp.

001:001 Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, hälsar de heliga
som bo i Efesus, de i Kristus Jesus troende.
001:002 Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
Jesus Kristus.

001:003 Välsignad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, som i
        Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga
        välsignelse,
001:004 såsom han ju, förrän världens grund var lagd, har utvalt oss i
        honom till att vara heliga och ostraffliga inför sig.
001:005 Ty i sin kärlek förutbestämde han oss till barnaskap hos sig,
        genom Jesus Kristus, efter sin viljas behag,
001:006 den nådeshärlighet till pris, varmed han har benådat oss i den
        älskade.
001:007 I honom hava vi förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra
        synder, efter hans nåds rikedom.
001:008 Och denna nåd har han i överflödande mått låtit komma oss till
        del, med all vishet och allt förstånd,
001:009 i det att han för oss har kungjort sin viljas hemlighet, enligt
        det beslut som han efter sitt behag hade fattat inom sig själv,
001:010 om en ordning som i tidernas fullbordan skulle komma till stånd,
        det beslutet att i Kristus sammanfatta allt som finnes i
        himmelen och på jorden.
001:011 I honom hava vi ock undfått vår arvslott, vi som förut voro
        bestämda därtill genom dens beslut, som verkar allting efter sin
        egen viljas råd.
001:012 Så skulle vi, hans härlighet till pris, vara de som i Kristus
        redan i förväg hava ägt ett hopp.
001:013 I honom haven jämväl I, sedan I haven fått höra sanningens ord,
        eder frälsnings evangelium, ja, i honom haven I, sedan I nu ock
        haven kommit till tron, såsom ett insegel undfått den utlovade
        helige Ande,
001:014 vilken är en underpant på vårt arv, till förvissning om att hans
        egendomsfolk skall förlossas, hans härlighet till pris.

001:015 Sedan jag fick höra om eder tro i Herren Jesus och om eder
        kärlek till alla de heliga,
001:016 har därför jag å min sida icke upphört att tacka Gud för eder,
        när jag tänker på eder i mina böner.
001:017 Och min bön är att vår Herres, Jesu Kristi, Gud, härlighetens
        Fader, må giva eder en visdomens och uppenbarelsens ande till
        kunskap om sig,
001:018 och att han må upplysa edra hjärtans ögon, så att I förstån
        hurudant det hopp är, vartill han har kallat eder, huru rikt på
        härlighet hans arv är bland de heliga,
001:019 och huru översvinnligt stor hans makt är på oss som tro—allt
        i enlighet med den väldiga styrkas kraft,
001:020 varmed han har verkat i Kristus, i det att han uppväckte honom
        från de döda och satte honom på sin högra sida i den himmelska
        världen,
001:021 över alla andevärldens furstar och väldigheter och makter och
        herrar, ja, över allt som kan nämnas, icke allenast i denna
        tidsålder, utan ock i den tillkommande.
001:022 »Allt lade han under hans fötter.»

        Och honom gav han åt församlingen till att vara ett huvud över
        allting—
001:023 åt församlingen, ty den är hans kropp och är uppfylld av honom
        som uppfyller allt i alla.

002:001 Så har han ock gjort eder levande, eder som voren döda genom de
        överträdelser och synder
002:002 i vilka I förut vandraden, efter denna världs och tidsålders
        sätt, i det I följden fursten över luftens härsmakt, över den
        andemakt som nu är verksam i de ohörsamma.
002:003 Bland dessa voro förut också vi allasammans, där vi vandrade i
        vårt kötts begärelser och gjorde vad köttet och sinnet ville;
        och vi voro genom vår natur hemfallna åt vredesdomen, vi likasom
        de andra.
002:004 Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har, för den stora kärleks
        skull, varmed han har älskat oss,
002:005 gjort oss levande med Kristus, oss som voro döda genom våra
        synder. Av nåd ären I frälsta!
002:006 Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den
        himmelska världen, i Kristus Jesus,
002:007 för att i de kommande tidsåldrarna bevisa sin nåds översvinnliga
        rikedom, genom godhet mot oss i Kristus Jesus.
002:008 Ty av nåden ären I frälsta genom tro—och det icke av eder
        själva, Guds gåva är det—
002:009 icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig.
002:010 Ty hans verk äro vi, skapade i Kristus Jesus till goda
        gärningar, vilka Gud förut har berett, för att vi skola vandra i
        dem.

002:011 Kommen därför ihåg att I förut, I som voren hedningar i köttet
        och bleven kallade oomskurna av dem som kallas omskurna, efter
        den omskärelse som med händer göres på köttet—
002:012 kommen ihåg att I på den tiden, då när I voren utan Kristus,
        voren utestängda från medborgarskap i Israel och främmande för
        löftets förbund, utan hopp och utan Gud i världen.
002:013 Nu däremot, då I ären i Kristus Jesus, haven I, som förut voren
        fjärran, kommit nära, i och genom Kristi blod.
002:014 Ty han är vår frid, han som av de båda har gjort ett och brutit
        ned den skiljemur som stod emellan oss, nämligen ovänskapen.
002:015 Ty i sitt kött gjorde han om intet budens stadgelag, för att han
        skulle av de två i sig skapa en enda ny människa och så bereda
        frid,
002:016 och för att han skulle åt dem båda, förenade i en enda kropp,
        skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin
        person dödat ovänskapen.
002:017 Och han har kommit och har förkunnat det glada budskapet om frid
        för eder, I som voren fjärran, och om frid för dem som voro
        nära.
002:018 Ty genom honom hava vi, de ena såväl som de andra, i en och
        samme Ande tillträde till Fadern.

002:019 Alltså ären I nu icke mer främlingar och gäster, utan I haven
        medborgarskap med de heliga och ären Guds husfolk,
002:020 uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där
        hörnstenen är Kristus Jesus själv,
002:021 i vilken allt det som uppbygges bliver sammanslutet och så växer
        upp till ett heligt tempel i Herren.
002:022 I honom bliven också I med de andra uppbyggda till en Guds
        boning, i Anden.

003:001 Fördenskull böjer jag mina knän, jag Paulus, som till gagn för
        eder, I hedningar, är Kristi Jesu fånge.
003:002 I haven väl hört om det nådesuppdrag av Gud, som är mig givet
        för eder räkning,
003:003 huru genom uppenbarelse den hemlighet blev för mig kungjord,
        varom jag ovan har i korthet skrivit.
003:004 Och när I läsen detta, kunnen I därav förstå vilken insikt jag
        har i Kristi hemlighet,
003:005 som under förgångna släktens tider icke hade blivit kungjord för
        människors barn, såsom den nu genom andeingivelse har blivit
        uppenbarad för hans heliga apostlar och profeter.
003:006 Jag menar den hemligheten, att hedningarna i Kristus Jesus äro
        våra medarvingar och jämte oss lemmar i en och samma kropp och
        jämte oss delaktiga i löftet—detta genom evangelium,
003:007 vars tjänare jag har blivit i följd av den Guds nåds gåva som
        blev mig given genom hans mäktiga kraft.
003:008 Ja, åt mig, den ringaste bland alla heliga, blev den nåden given
        att för hedningarna förkunna evangelium om Kristi outrannsakliga
        rikedom,
003:009 och att lägga i dagen huru det rådslut har blivit utfört, som
        tidsåldrarna igenom hade såsom en hemlighet varit fördolt i Gud,
        alltings skapare.
003:010 Ty Gud ville att hans mångfaldiga visdom nu, i och genom
        församlingen, skulle bliva kunnig för furstarna och
        väldigheterna i den himmelska världen.
003:011 Sådant hade hans beslut varit från tidsåldrarnas begynnelse, det
        som han utförde i Kristus Jesus, vår Herre.
003:012 Och i honom kunna vi med tillförsikt frimodigt träda fram, genom
        tron på honom.
003:013 Därför beder jag eder att icke fälla modet vid mina lidanden för
        eder; de lända ju eder till ära.

003:014 Fördenskull böjer jag mina knän för Fadern—
003:015 honom från vilken allt vad fader heter i himmelen och på jorden
        har sitt namn—
003:016 och beder att han ville efter sin härlighets rikedom förläna
        eder, att I genom hans Ande växen till i kraft till eder
        invärtes människa,
003:017 och att Kristus genom tron må bo i edra hjärtan, och att I mån
        vara rotade och grundade i kärleken,
003:018 så att I, tillika med alla de heliga, till fullo förmån fatta
        vad bredden och längden och höjden och djupet är
003:019 och så lära känna Kristi kärlek, som övergår all kunskap. Ty så
        skolen I bliva helt uppfyllda av all Guds fullhet.

003:020 Men honom, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi
bedja eller tänka, efter den kraft som är verksam i oss,
003:021 honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus alla
släkten igenom i evigheternas evighet, amen.

004:001 Så förmanar jag nu eder, jag som är en fånge i Herren, att föra en vandel som är värdig den kallelse I haven undfått, 004:002 med all ödmjukhet och allt saktmod, med tålamod, så att I haven fördrag med varandra i kärlek 004:003 och vinnläggen eder om att bevara Andens enhet genom fridens band: 004:004 en kropp och en Ande, likasom I ock bleven kallade till att leva i ett och samma hopp, det som tillhör eder kallelse— 004:005 en Herre, en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader, 004:006 han som är över alla, genom alla och i alla.

004:007 Men åt var och en särskild av oss blev nåden given, alltefter som Kristus tillmätte honom sin gåva. 004:008 Därför heter det:

          »Han for upp i höjden,
          han tog fångar,
          han gav människorna gåvor.»

004:009 Men detta ord »han for upp», vad innebär det, om icke att han
        förut hade farit hit ned till jordens lägre rymder?
004:010 Den som for ned, han är ock den som for upp över alla himlar,
        för att han skulle uppfylla allt.
004:011 Och han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter,
        somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare.
004:012 Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt
        tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp,
004:013 till dess att vi allasammans komma fram till enheten i tron och
        i kunskapen om Guds Son, till manlig mognad, och så bliva
        fullvuxna, intill Kristi fullhet.
004:014 Så skulle vi icke mer vara barn, icke såsom havets vågor drivas
        omkring av vart vindkast i läran, vid människornas bedrägliga
        spel, när de illfundigt söka främja villfarelsens listiga
        anslag.
004:015 Nej, vi skulle då hålla oss till sanningen, och i alla stycken i
        kärlek växa upp till honom som är huvudet, Kristus.
004:016 Ty från honom hämtar hela kroppen sin tillväxt, till att bliva
        uppbyggd i kärlek, i det att den sammanslutes och får
        sammanhållning genom det bistånd var led giver, med en kraft som
        är avmätt efter var särskild dels uppgift.

004:017 Jag tillsäger eder alltså och uppmanar eder allvarligt i Herren,
        att icke mer vandra såsom hedningarna i sitt sinnes fåfänglighet
        vandra,
004:018 hedningarna, vilka, i följd av den okunnighet som råder hos dem
        genom deras hjärtans förstockelse, äro förmörkade till
        förståndet och bortkomna från det liv som är av Gud.
004:019 Ty i sin försoffning hava de överlämnat sig åt lösaktighet, så
        att de i girighet bedriva alla slags orena gärningar.
004:020 Men I haven icke fått en sådan undervisning om Kristus,
004:021 om I eljest så haven hört om honom och så blivit lärda i honom,
        som sanning är i Jesus:
004:022 att I—då detta nu krävdes på grund av eder förra vandel—
        haven avlagt den gamla människan, som fördärvar sig genom att
        följa sina begärelsers bedrägliga lockelser,
004:023 och nu förnyens genom Anden som bor i edert sinne,
004:024 och att I haven iklätt eder den nya människan, som är skapad
        till likhet med Gud i sanningens rättfärdighet och helighet.

004:025 Läggen därför bort lögnen, och talen sanning med varandra,
        eftersom vi äro varandras lemmar.
004:026 »Vredgens, men synden icke»; låten icke solen gå ned över eder
        vrede,
004:027 och given icke djävulen något tillfälle.
004:028 Den som har stulit, han stjäle icke mer, utan arbete hellre, och
        uträtte med sina händer vad gott är, så att han har något varav
        han kan dela med sig åt den som lider brist.
004:029 Låten intet ohöviskt tal utgå ur eder mun, utan allenast det som
        är gott, till uppbyggelse, där sådan behöves, så att det bliver
        till välsignelse för dem som höra det.
004:030 Och bedröven icke Guds helige Ande, vilken I haven undfått såsom
        ett insegel, för förlossningens dag.
004:031 All bitterhet och häftighet och vrede, allt skriande och
        smädande, ja, allt vad ondska heter vare fjärran ifrån eder.
004:032 Varen i stället goda och barmhärtiga mot varandra, och förlåten
        varandra, såsom Gud i Kristus har förlåtit eder.

005:001 Bliven alltså Guds efterföljare, såsom hans älskade barn,
005:002 och vandren i kärlek, såsom Kristus älskade eder och utgav sig
själv för oss till en gåva och ett offer, »Gud till en
välbehaglig lukt».

005:003 Men otukt och orenhet, av vad slag det vara må, och girighet
        skolen I, såsom det anstår heliga, icke ens låta nämnas bland
        eder,
005:004 ej heller ohöviskt väsende och dåraktigt tal och gyckel; sådant
        är otillbörligt. Låten fastmer tacksägelse höras.
005:005 Ty det bören I veta, och det insen I också själva, att ingen
        otuktig eller oren människa har arvedel i Kristi och Guds rike,
        ej heller någon girig, ty en sådan är en avgudadyrkare.
005:006 Låten ingen bedraga eder med tomma ord; ty för sådana synder
        kommer Guds vrede över de ohörsamma.
005:007 Haven alltså ingen del i sådant.
005:008 I voren ju förut mörker, men nu ären I ljus i Herren; vandren då
        såsom ljusets barn.
005:009 Ty ljusets frukt består i allt vad godhet och rättfärdighet och
        sanning är.
005:010 Ja, vandren så, i det att I pröven vad som är välbehagligt för
        Herren.
005:011 Och haven ingen delaktighet i mörkrets gärningar, som icke giva
        någon frukt, utan avslöjen dem fastmer.
005:012 Vad av sådana människor i hemlighet förövas, därom är det
        skamligt till och med att tala;
005:013 men alltsammans bliver uppenbart, när det avslöjas genom ljuset.
        Ty varhelst något bliver uppenbart, där är ljus.
005:014 Därför heter det:
          »Vakna upp, du som sover,
          och stå upp ifrån de döda,
          så skall Kristus lysa fram för dig.»

005:015 Sen därför noga till, huru I vandren: att I vandren icke såsom ovisa människor, utan såsom visa; 005:016 och tagen väl i akt vart lägligt tillfälle. Ty tiden är ond. 005:017 Varen alltså icke oförståndiga, utan förstån vad som är Herrens vilja.

005:018 Och dricken eder icke druckna av vin; ty därav kommer ett
        oskickligt leverne. Låten eder fastmer uppfyllas av ande,
005:019 och talen till varandra i psalmer och lovsånger och andliga
        visor, och sjungen och spelen till Herrens ära i edra hjärtan,
005:020 och tacken alltid Gud och Fadern för allt, i vår Herres, Jesu
        Kristi, namn.

005:022 I hustrur, underordnen eder edra män, såsom I underordnen eder
        Herren;
005:023 ty en man är sin hustrus huvud, såsom Kristus är församlingens
        huvud, han som ock är denna sin kropps Frälsare.
005:024 Ja, såsom församlingen underordnar sig Kristus, så skola ock
        hustrurna i allt underordna sig sina män.

005:025 I män, älsken edra hustrur, såsom Kristus har älskat
        församlingen och utgivit sig själv för henne
005:026 till att helga henne, genom att rena henne medelst vattnets bad,
        i kraft av ordet.
005:027 Ty så ville han själv ställa fram församlingen inför sig i
        härlighet, utan fläck och skrynka och annat sådant; fastmer
        skulle hon vara helig och ostrafflig.
005:028 På samma sätt äro männen pliktiga att älska sina hustrur, då
        dessa ju äro deras egna kroppar; den som älskar sin hustru, han
        älskar sig själv.
005:029 Ingen har någonsin hatat sitt eget kött; i stället när och
        omhuldar man det, såsom Kristus gör med församlingen,
005:030 eftersom vi äro lemmar av hans kropp.
005:031 »Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och
        hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött.»—
005:032 Den hemlighet som ligger häri är stor; jag säger detta med tanke
        på Kristus och församlingen.
005:033 Dock gäller också om eder att var och en skall älska sin hustru
        såsom sig själv; men hustrun å sin sida skall visa sin man
        vördnad.

006:001 I barn, varen edra föräldrar lydiga i Herren, ty detta är rätt och tillbörligt. 006:002 »Hedra din fader och din moder.» Det är ju först detta bud som har ett löfte med sig: 006:003 »för att det må gå dig väl och du må länge leva på jorden».

006:004 Och I fäder, reten icke edra barn till vrede, utan fostren dem i
Herrens tukt och förmaning.

006:005 I tjänare, varen edra jordiska herrar lydiga, med fruktan och
        bävan, av uppriktigt hjärta, såsom gällde det Kristus;
006:006 icke med ögontjänst, av begär att behaga människor, utan såsom
        Kristi tjänare, som av hjärtat göra Guds vilja;
006:007 och gören eder tjänst med villighet, såsom tjänaden I Herren och
        icke människor.
006:008 I veten ju att vad gott var och en gör, det skall han få igen av
        Herren, vare sig han är träl eller fri.

006:009 Och I herrar, handlen på samma sätt mot dem, och upphören att
        bruka hårda ord; I veten ju att i himmelen finnes den som är
        Herre över både dem och eder, och att hos honom icke finnes
        anseende till personen.

006:010 För övrigt, bliven allt starkare i Herren och i hans väldiga
        kraft.
006:011 Ikläden eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen hålla
        stånd emot djävulens listiga angrepp.
006:012 Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och
        blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som
        råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna.
006:013 Tagen alltså på eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen
        stå emot på den onda dagen och, sedan I haven fullgjort allt,
        behålla fältet.
006:014 Stån därför omgjordade kring edra länder med sanningen, och
        »varen iklädda rättfärdighetens pansar»,
006:015 och haven såsom skor på edra fötter den beredvillighet som
        fridens evangelium giver.
006:016 Och tagen alltid trons sköld, varmed I skolen kunna utsläcka den
        ondes alla brinnande pilar.
006:017 Och låten giva eder »frälsningens hjälm» och Andens svärd, som
        är Guds ord.

006:018 Gören detta under ständig åkallan och bön, så att I alltjämt
        bedjen i Anden och fördenskull vaken, under ständig uthållighet
        och ständig bön för alla de heliga.
006:019 Bedjen ock för mig, att min mun må upplåtas, och att det jag
        skall tala må bliva mig givet, så att jag frimodigt kungör
        evangelii hemlighet,
006:020 för vars skull jag är ett sändebud i kedjor; ja, bedjen att jag
        må frimodigt tala därom med de rätta orden.

006:021 Men för att ock I skolen få veta något om mig, huru det går mig,
        kommer Tykikus, min älskade broder och trogne tjänare i Herren,
        att underrätta eder om allt.
006:022 Honom sänder jag till eder, just för att I skolen få veta huru
        det är med oss, och för att han skall hugna edra hjärtan.

006:023 Frid vare med bröderna och kärlek tillika med tro, från Gud,
Fadern, och Herren Jesus Kristus.
006:024 Nåd vare med alla som älska vår Herre Jesus Kristus—nåd i
oförgängligt liv.

001:001 Paulus och Timoteus, Kristi Jesu tjänare, hälsa alla de heliga i
        Kristus Jesus som bo i Filippi, tillika med
        församlingsföreståndare och församlingstjänare.
001:002 Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
        Jesus Kristus.

001:003 Jag tackar min Gud, så ofta jag tänker på eder,
001:004 i det jag alltid i alla mina böner med glädje beder för eder
        alla.
001:005 Jag tackar honom för att I, allt ifrån första dagen intill nu,
        haven deltagit i arbetet för evangelium.
001:006 Och jag har den tillförsikten, att han som i eder har begynt ett
        gott verk, han skall ock fullborda det, intill Kristi Jesu dag.
001:007 Och det är ju rätt och tillbörligt att jag tänker så om eder
        alla, eftersom jag, både när jag ligger i bojor, och när jag
        försvarar och befäster evangelium, har eder i mitt hjärta såsom
        alla med mig delaktiga i nåden.
001:008 Ty Gud är mitt vittne, han vet huru jag längtar efter eder alla
        med Kristi Jesu kärlek.
001:009 Och därom beder jag, att eder kärlek må allt mer och mer
        överflöda av kunskap och förstånd i allt,
001:010 så att I kunnen döma om vad rättast är, på det att I mån bliva
        rena och för ingen till stötesten, i väntan på Kristi dag,
001:011 och bliva rika på rättfärdighetens frukt, vilken kommer genom
        Jesus Kristus, Gud till ära och pris.

001:012 Jag vill att I, mina bröder, skolen veta att det som har
        vederfarits mig snarare har länt till evangelii framgång.
001:013 Det har nämligen så blivit uppenbart för alla i pretoriet och
        för alla andra, att det är i Kristus som jag bär mina bojor;
001:014 och de flesta av bröderna hava genom mina bojor blivit så
        frimodiga i Herren, att de med allt större dristighet våga
        oförskräckt förkunna Guds ord.

001:015 Somliga finnas väl ock, som av avund och trätlystnad predika
        Kristus, men det finnes också andra som göra det av god vilja.
001:016 Dessa senare göra det av kärlek, eftersom de veta att jag är
        satt till att försvara evangelium.
001:017 De förra åter förkunna Kristus av genstridighet, icke med rent
        sinne, i tanke att de skola tillskynda mig ytterligare
        bedrövelse i mina bojor.
001:018 Vad mer? Kristus bliver dock på ena eller andra sättet
        förkunnad, det må nu ske för syns skull eller i uppriktighet;
        och däröver gläder jag mig. Ja, jag skall ock framgent få
        glädja mig;
001:019 ty jag vet att detta skall lända mig till frälsning, genom eder
        förbön och därigenom att Jesu Kristi Ande förlänas mig.
001:020 Det är nämligen min trängtan och mitt hopp att jag i intet skall
        komma på skam, utan att Kristus, nu såsom alltid, skall av mig
        med all frimodighet bliva förhärligad i min kropp, det må ske
        genom liv eller genom död.
001:021 Ty att leva, det är för mig Kristus, och att dö, det är för mig
        en vinning.
001:022 Men om det att leva i köttet för mig är att utföra ett arbete
        som bär frukt, vilketdera skall jag då välja? Det kan jag icke
        säga.
001:023 Jag drages åt båda hållen. Ty väl åstundar jag att bryta upp
        och vara hos Kristus, vilket ju vore mycket bättre;
001:024 men att jag lever kvar i köttet är för eder skull mer av nöden.
001:025 Och då jag är förvissad härom, vet jag att jag skall leva kvar
        och förbliva hos eder alla, eder till förkovran och glädje i
        tron,
001:026 för att eder berömmelse skall överflöda i Kristus Jesus, i fråga
        om mig, därigenom att jag ännu en gång kommer till eder.

001:027 Fören allenast en sådan vandel som är värdig Kristi evangelium,
        så att jag—vare sig jag kommer och besöker eder, eller jag
        förbliver frånvarande—får höra om eder att I stån fasta i en
        och samme Ande och endräktigt kämpen tillsammans för tron på
        evangelium,
001:028 utan att i något stycke låta skrämma eder av motståndarna. Ty
        att I så skicken eder är för dem ett vittnesbörd om att de
        själva gå mot fördärvet, men att I skolen bliva frälsta, och
        detta av Gud.
001:029 Åt eder har ju förunnats icke allenast att tro på Kristus, utan
        ock att lida för hans skull,
001:030 i det att I haven samma kamp som I förr sågen mig hava och nu
        hören att jag har.

002:001 Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap
        i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något,
002:002 gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till
        sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade,
002:003 fria ifrån genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära.
        Fasthellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än
        sig själv.
002:004 Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en
        också på andras.

002:005 Varen så till sinnes som Kristus Jesus var,
002:006 han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten
        med Gud såsom ett byte,
002:007 utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när
        han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara
        såsom en människa
002:008 och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden
        på korset.
002:009 Därför har ock Gud upphöjt honom över allting och givit honom
        det namn som är över alla namn
002:010 för att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i
        himmelen, och deras som äro på jorden, och deras som äro under
        jorden,
002:011 och för att alla tungor skola bekänna, Gud, Fadern, till ära,
        att Jesus Kristus är Herre.

002:012 Därför, mina älskade, såsom I alltid förut haven varit lydiga,
        så mån I också nu med fruktan och bävan arbeta på eder
        frälsning, och det icke allenast såsom I gjorden, då jag var
        närvarande, utan ännu mycket mer nu, då jag är frånvarande.
002:013 Ty Gud är den som verkar i eder både vilja och gärning, för att
        hans goda vilja skall ske.
002:014 Gören allt utan att knorra och tveka,
002:015 så att I bliven otadliga och rena, Guds ostraffliga barn mitt
        ibland »ett vrångt och avogt släkte», inom vilket I lysen såsom
        himlaljus i världen,
002:016 i det att I hållen fast vid livets ord. Bliven mig så till
        berömmelse på Kristi dag, till ett vittnesbörd om att jag icke
        har strävat förgäves och icke förgäves har arbetat.
002:017 Men om än mitt blod bliver utgjutet såsom ett drickoffer, när
        jag förrättar min tempeltjänst och därvid frambär offret av eder
        tro, så gläder jag mig dock och deltager i allas eder glädje.
002:018 Sammalunda mån ock I glädjas och deltaga i min glädje.

002:019 Jag hoppas nu i Herren Jesus att snart kunna sända Timoteus till
        eder, så att ock jag får känna hugnad genom det som jag då hör
        om eder.
002:020 Ty jag har ingen av samma sinne som han, ingen som av så
        uppriktigt hjärta kommer att hava omsorg om eder.
002:021 Allasammans söka de sitt eget, icke vad som hör Kristus Jesus
        till.
002:022 Men hans beprövade trohet kännen I; I veten huru han med mig har
        verkat i evangelii tjänst, såsom en son tjänar sin fader.
002:023 Honom hoppas jag alltså kunna sända, så snart jag har fått se
        huru det går med min sak.
002:024 Och i Herren är jag viss om att jag också själv snart skall få
        komma.

002:025 Emellertid har jag funnit det nödvändigt att sända brodern
        Epafroditus, min medarbetare och medkämpe, tillbaka till eder,
        honom som I haven skickat hit, för att å edra vägnar överlämna
        åt mig vad jag kunde behöva.
002:026 Ty han längtar efter eder alla och har ingen ro, därför att I
        haven hört honom vara sjuk.
002:027 Han har också verkligen varit sjuk, ja, nära döden, men Gud
        förbarmade sig över honom; och icke allenast över honom, utan
        också över mig, för att jag icke skulle få bedrövelse på
        bedrövelse.
002:028 Därför är jag så mycket mer angelägen att sända honom, både för
        att I skolen få glädjen att återse honom, och för att jag själv
        därigenom skall få lättnad i min bedrövelse.
002:029 Tagen alltså emot honom i Herren, med all glädje, och hållen
        sådana män i ära.
002:030 Ty för Kristi verks skull var han nära döden, i det han satte
        sitt liv på spel, för att giva mig ersättning för den tjänst
        som jag måste sakna från eder personligen.

003:001 För övrigt, mina bröder, glädjen eder i Herren. Att skriva till
eder detsamma som förut, det räknar jag icke för något besvär,
och det är för eder tryggare.

003:002 Given akt på de hundarna, given akt på de onda arbetarna, given
        akt på »de sönderskurna».
003:003 Ty vi äro »de omskurna», vi som genom Guds Ande tjäna Gud och
        berömma oss av Kristus Jesus och icke förtrösta på köttet—
003:004 fastän jag för min del väl också kunde hava skäl att förtrösta
        på köttet. Ja, om någon menar sig kunna förtrösta på köttet, så
        kan jag det ännu mer,
003:005 jag som blev omskuren, när jag var åtta dagar gammal, jag som är
        av Israels folk och av Benjamins stam, en hebré, född av
        hebréer, jag som i fråga om lagen har varit en farisé,
003:006 i fråga om nitälskan varit en församlingens förföljare, i fråga
        om rättfärdighet—den som vinnes i kraft av lagen—varit en
        ostrafflig man.
003:007 Men allt det som var mig en vinning, det har jag för Kristi
        skull räknat såsom en förlust.
003:008 Ja, jag räknar i sanning allt såsom förlust mot det som är långt
        mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. Ty det är för
        hans skull som jag har gått förlustig alltsammans och nu räknar
        det såsom avskräde, på det att jag må vinna Kristus
003:009 och bliva funnen i honom, icke med min egen rättfärdighet, den
        som kommer av lag, utan med den rättfärdighet som kommer genom
        tro på Kristus, rättfärdigheten av Gud, på grund av tron.
003:010 Ty jag vill lära känna honom och hans uppståndelses kraft och få
        känna delaktighet i hans lidanden, i det jag bliver honom lik
        genom en död sådan som hans,
003:011 om jag så skulle kunna nå fram till uppståndelsen från de döda.

003:012 Icke som om jag redan hade vunnit det eller redan hade blivit
        fullkomlig, men jag far efter att vinna det, eftersom jag själv
        har blivit vunnen av Kristus Jesus.
003:013 Ja, mina bröder, jag håller icke före att jag ännu har vunnit
        det, men ett gör jag: jag förgäter det som är bakom mig och
        sträcker mig mot det som är framför mig
003:014 och jagar mot målet, för att få den segerlön som hålles framför
        oss genom Guds kallelse ovanifrån, i Kristus Jesus.

003:015 Må därför vi alla som äro »fullkomliga» hava ett sådant
        tänkesätt. Men om så är, att I i något stycke haven andra
        tankar, så skall Gud också däröver giva eder klarhet.
003:016 Dock, såvitt vi redan hava hunnit något framåt, så låtom oss
        vandra vidare på samma väg.

003:017 Mina bröder, varen ock I mina efterföljare, och sen på dem som
        vandra på samma sätt som jag, eftersom I ju haven oss till
        föredöme.
003:018 Ty det är såsom jag ofta har sagt eder och nu åter måste säga
        under tårar: många vandra såsom fiender till Kristi kors,
003:019 och deras ände är fördärv; de hava buken till sin Gud och söka
        sin ära i det som är deras skam, och deras sinne är vänt till
        det som hör jorden till.
003:020 Vi åter hava vårt medborgarskap i himmelen, och därifrån vänta
        vi ock Herren Jesus Kristus såsom Frälsare,
003:021 vilken skall så förvandla vår förnedringskropp, att den bliver
        lik hans härlighetskropp—genom den kraft varmed han ock kan
        underlägga sig allt.

004:001 Därför, mina älskade och efterlängtade bröder, min glädje och
min krona, stån fasta i Herren med detta sinne, I mina älskade.

004:002 Evodia förmanar jag, och Syntyke förmanar jag att de skola vara
        ens till sinnes i Herren.
004:003 Ja, också till dig, min Synsygus—du som med rätta bär det
        namnet—har jag en bön: Var dessa kvinnor till hjälp, ty
        jämte mig hava de kämpat i evangelii tjänst, de såväl som
        Klemens och mina andra medarbetare, vilkas namn äro skrivna i
        livets bok.

004:004 Glädjen eder i Herren alltid. Åter vill jag säga: Glädjen eder. 004:005 Låten edert saktmod bliva kunnigt för alla människor. Herren är nära!

004:006 Gören eder intet bekymmer, utan låten i allting edra önskningar
bliva kunniga inför Gud, genom åkallan och bön, med tacksägelse.
004:007 Så skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara edra
hjärtan och edra tankar, i Kristus Jesus.

004:008 För övrigt, mina bröder, vad sant är, vad värdigt, vad rätt, vad
        rent är, vad som är älskligt och värt att akta, ja, allt vad
        dygd heter, och allt som förtjänar att prisas—tänken på allt
        sådant.
004:009 Detta, som I haven lärt och inhämtat och haven hört av mig och
        sett hos mig, det skolen I göra; och så skall fridens Gud vara
        med eder.

004:010 Det har varit för mig en stor glädje i Herren att I nu omsider
        haven kommit i en så god ställning, att I haven kunnat tänka på
        mitt bästa. Dock, I tänkten nog också förut därpå, men I haden
        icke tillfälle att göra något.
004:011 Icke som om jag härmed ville säga att något har fattats mig; ty
        jag har lärt mig att vara nöjd med de omständigheter i vilka jag
        är.
004:012 Jag vet att finna mig i ringhet, jag vet ock att finna mig i
        överflöd. Med vilken ställning och vilka förhållanden som helst
        är jag förtrogen: jag kan vara mätt, och jag kan vara hungrig;
        jag kan hava överflöd, och jag kan lida brist.
004:013 Allt förmår jag i honom som giver mig kraft.

004:014 Dock gjorden I väl däri att I visaden mig deltagande i mitt
        betryck.
004:015 I veten ju ock själva, I filipper, att under evangelii första
        tid, då när jag hade dragit bort ifrån Macedonien, ingen annan
        församling än eder trädde i sådan förbindelse med mig, att
        räkning kunde föras över »utgivet och mottaget».
004:016 Ty medan jag ännu var i Tessalonika, sänden I mig både en och
        två gånger vad jag behövde.—
004:017 Icke som om jag skulle åstunda själva gåvan; nej, vad jag
        åstundar är en sådan frukt därav, som rikligen kommer eder
        själva till godo.
004:018 Jag har nu fått ut allt, och det i överflödande mått. Jag har
        fullt upp, sedan jag av Epafroditus har mottagit eder gåva, »en
        välbehaglig lukt», ett offer som täckes Gud och behagar honom
        väl.
004:019 Så skall ock min Gud, efter sin rikedom, i fullt mått och på
        ett härligt sätt i Kristus Jesus giva eder allt vad I behöven.
004:020 Men vår Gud och Fader tillhör äran i evigheternas evigheter.
        Amen.

004:021 Hälsen var och en av de heliga i Kristus Jesus. De bröder som
äro här hos mig hälsa eder.
004:022 Alla de heliga hälsa eder, först och främst de som höra till
kejsarens hus.

001:001 Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, så ock brodern
Timoteus,
001:002 hälsar de heliga som bo i Kolosse, de troende bröderna i
Kristus. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader.

001:003 Vi tacka Gud, vår Herres, Jesu Kristi, Fader, alltid för eder i
        våra böner,
001:004 ty vi hava hört om eder tro i Kristus Jesus och om den kärlek
        som I haven till alla de heliga;
001:005 vi tacka honom för det hopps skull, som är förvarat åt eder i
        himmelen. Om detta hopp haven I redan förut fått höra, genom
        sanningens ord i det evangelium
001:006 som har kommit till eder, likasom det ock är att finna överallt
        i världen och där bär frukt och växer till, på samma sätt som
        det har gjort bland eder, allt ifrån den dag, då I hörden det
        och lärden i sanning känna Guds nåd.
001:007 Det var ju en sådan undervisning I mottogen av Epafras, vår
        älskade medtjänare, som i vårt ställe är eder en trogen Kristi
        tjänare;
001:008 det är också han som för oss har omtalat eder kärlek i Anden.

001:009 Allt ifrån den dag då vi fingo höra härom, hava vi därför, å vår
        sida, icke upphört att bedja för eder och bönfalla om att I mån
        bliva uppfyllda av kunskap om Guds vilja, i allt slags andlig
        vishet och andligt förstånd.
001:010 Så skolen I kunna föra en vandel som är värdig Herren, honom i
        allt till behag, och genom kunskapen om Gud bära frukt och växa
        till i allt gott verk.
001:011 Och genom hans härliga makt skolen I på allt sätt uppfyllas av
        kraft till att bevisa ståndaktighet och tålamod i allt;
001:012 och I skolen med glädje tacka Fadern, som har gjort eder
        skickliga till delaktighet i den arvslott som de heliga hava i
        ljuset.
001:013 Ty han har frälst oss från mörkrets välde och försatt oss i sin
        älskade Sons rike.

001:014 I honom hava vi förlossningen, förlåtelsen för våra synder,
001:015 i honom som är den osynlige Gudens avbild och förstfödd före
        allt skapat.
001:016 Ty i honom skapades allt i himmelen och på jorden, synligt såväl
        som osynligt, både tronänglar och herrar och furstar och
        väldigheter i andevärlden. Alltsammans har blivit skapat genom
        honom och till honom.
001:017 Ja, han är till före allt annat, och alltsammans äger bestånd i
        honom.
001:018 Och han är huvudet för kroppen, det är församlingen, han som är
        begynnelsen, den förstfödde ifrån de döda. Så skulle han i allt
        vara den främste.

001:019 Ty det behagade Gud att låta all fullhet taga sin boning i honom
001:020 och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom blodet
på hans kors hade berett frid. Ja, genom honom skulle så ske
med allt vad på jorden och i himmelen är.

001:021 Också åt eder, som förut voren bortkomna från honom och genom
        edert sinnelag hans fiender, i det att I gjorden vad ont var,
001:022 också åt eder har han nu skaffat försoning i hans jordiska
        kropp, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig
        heliga och obefläckade och ostraffliga—
001:023 om I nämligen förbliven i tron, väl grundade och fasta, utan att
        låta rubba eder från det hopp som tillbjudes oss i evangelium,
        det evangelium som I haven hört, och som blivit predikat bland
        allt skapat under himmelen, det vars tjänare jag, Paulus, har
        blivit.

001:024 Nu gläder jag mig mitt i mina lidanden för eder; och vad som
        fattas i det mått av Kristus-bedrövelser som jag i mitt kött
        måste utstå, det uppfyller jag nu för hans kropp, som är
        församlingen.
001:025 Ty dennas tjänare har jag blivit, i enlighet med det uppdrag av
        Gud, som har blivit mig givet, att jag nämligen överallt skall
        för eder förkunna Guds ord,
001:026 den hemlighet som tidsåldrar och släkten igenom hade varit
        fördold, men som nu har blivit uppenbarad för hans heliga.
001:027 Ty för dem ville Gud kungöra huru rik på härlighet den är bland
        hedningarna, denna hemlighet, vilken är »Kristus i eder, vårt
        härlighetshopp».
001:028 Och honom förkunna vi för vår del, i det vi förmana var människa
        och undervisa var människa med all vishet, för att kunna ställa
        fram var människa såsom fullkomlig i Kristus.
001:029 Och för det målet arbetar och kämpar jag, i enlighet med hans
        kraft, som mäktigt verkar i mig.

002:001 Jag vill nämligen, att I skolen veta, vilken kamp jag har att
        utstå för eder och för församlingen i Laodicea och för alla de
        andra som icke personligen hava sett mitt ansikte.
002:002 Ty jag önskar, att deras hjärtan skola få hugnad, därigenom att
        de slutas tillsammans i kärlek och komma till en full
        förståndsvisshets hela rikedom, till en rätt kunskap om Guds
        hemlighet, vilken är Kristus;
002:003 ty i honom finnas visdomens och kunskapens alla skatter
        fördolda.
002:004 Detta säger jag, för att ingen skall bedraga eder med skenfagert
        tal.
002:005 Ty om jag ock till kroppen är frånvarande, så är jag dock i
        anden hos eder och gläder mig, när jag ser den ordning, som
        råder bland eder, och när jag ser fastheten i eder tro på
        Kristus.

002:006 Såsom I nu haven mottagit Kristus Jesus, Herren, så vandren i
        honom
002:007 och varen rotade i honom och låten eder uppbyggas i honom och
        befästas i tron, i enlighet med den undervisning I haven fått,
        och överflöden i tacksägelse.
002:008 Sen till, att ingen får bortföra eder såsom ett segerbyte genom
        sin tomma och bedrägliga »vishetslära», i det att han åberopar
        fäderneärvda människomeningar och håller sig till världens
        »makter» och icke till Kristus.
002:009 Ty i honom bor gudomens hela fullhet lekamligen,
002:010 och i honom haven I blivit delaktiga av den fullheten, i honom
        som är huvudet för alla andevärldens furstar och väldigheter.

002:011 I honom haven I ock blivit omskurna genom en omskärelse, som
        icke skedde med händer, en som bestod däri att I bleven avklädda
        eder köttsliga kropp; jag menar omskärelsen i Kristus.
002:012 I haven ju med honom blivit begravna i dopet; I haven ock i
        dopet blivit uppväckta med honom, genom tron på Guds kraft, hans
        som uppväckte honom från de döda.
002:013 Ja, också eder som voren döda genom edra synder och genom edert
        kötts oomskurenhet, också eder har han gjort levande med honom;
        ty han har förlåtit oss alla våra synder.
002:014 Han har nämligen utplånat den handskrift som genom sina stadgar
        anklagade oss och låg oss i vägen; den har han skaffat undan
        genom att nagla den fast vid korset.
002:015 Han har avväpnat andevärldens furstar och väldigheter och låtit
        dem bliva till skam inför alla, i det att han i honom har
        triumferat över dem.

002:016 Låten därför ingen döma eder i fråga om mat och dryck eller
        angående högtid eller nymånad eller sabbat.
002:017 Sådant är allenast en skuggbild av vad som skulla komma, men
        verkligheten själv finnes hos Kristus.
002:018 Låten icke segerlönen tagas ifrån eder av någon som har sin lust
        i »ödmjukhet» och ängladyrkan och gör sig stor med sina syner,
        någon som utan orsak är uppblåst genom sitt köttsliga sinne
002:019 och icke håller sig till honom som är huvudet, honom från vilken
        hela kroppen vinner sin tillväxt i Gud, i det att den av sina
        ledgångar och senor får bistånd och sammanhållning.
002:020 Om I nu haven dött med Kristus och så blivit frigjorda ifrån
        världens »makter», varför låten I då allahanda stadgar läggas på
        eder, likasom levden I ännu i världen:
002:021 »Det skall du icke taga i», »Det skall du icke smaka», »Det
        skall du icke komma vid»,
002:022 och detta när det gäller ting, som alla äro bestämda till att gå
        under genom förbrukning—allt till åtlydnad av människobud och
        människoläror?
002:023 Visserligen har allt detta fått namn om sig att vara »vishet»,
        eftersom däri ligger ett självvalt gudstjänstväsende och ett
        slags »ödmjukhet» och en kroppens späkning; men ingalunda ligger
        däri »en viss heder», det tjänar allenast till att nära det
        köttsliga sinnet.

003:001 Om I alltså ären uppståndna med Kristus, så söken det som är därovan, där varest Kristus är och sitter på Guds högra sida. 003:002 Ja, haven edert sinne vänt till det som är därovan, icke till det som är på jorden. 003:003 Ty I haven dött, och edert liv är fördolt med Kristus i Gud. 003:004 När Kristus, han som är vårt liv, bliver uppenbarad, då skolen ock I med honom bliva uppenbarade i härlighet.

003:005 Så döden nu edra lemmar, som höra jorden till: otukt, orenhet,
        lusta, ond begärelse, så ock girigheten, som ju är avgudadyrkan;
003:006 ty för sådant kommer Guds vrede.
003:007 I de synderna vandraden också I förut, då I ännu haden edert liv
        i dem.
003:008 Men nu skolen också I lägga bort alltsammans; vrede, häftighet,
        ondska, smädelse och skamligt tal ur eder mun;
003:009 I skolen icke ljuga på varandra. I haven ju avklätt eder den
        gamla människan med hennes gärningar
003:010 och iklätt eder den nya, den som förnyas till sann kunskap och
        så bliver en avbild av honom som har skapat henne.
003:011 Och därvid kommer det icke an på om någon är grek eller jude,
        omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, träl eller fri;
        nej, Kristus är allt och i alla.
003:012 Så kläden eder nu såsom Guds utvalda, hans heliga och älskade, i
        hjärtlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod.
003:013 Och haven fördrag med varandra och förlåten varandra, om någon
        har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit eder,
        så skolen ock I förlåta.
003:014 Men över allt detta skolen I ikläda eder kärleken, ty den är
        fullkomlighetens sammanhållande band.
003:015 Och låten Kristi frid regera i edra hjärtan; ty till att äga den
        ären I ock kallade såsom lemmar i en och samma kropp. Och varen
        tacksamma.
003:016 Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder; undervisen och
        förmanen varandra i all vishet, med psalmer och lovsånger och
        andliga visor, och sjungen med tacksägelse till Guds ära i edra
        hjärtan.
003:017 Och allt, vadhelst I företagen eder i ord eller gärning, gören
        det allt i Herren Jesu namn och tacken Gud, Fadern, genom honom.

003:018 I hustrur, underordnen eder edra män, såsom tillbörligt är i
        Herren.
003:019 I män, älsken edra hustrur och varen icke bittra mot dem.
003:020 I barn, varen edra föräldrar lydiga i allt, ty detta är
        välbehagligt i Herren.
003:021 I fäder, reten icke edra barn, på det att de icke må bliva
        klenmodiga.
003:022 I tjänare, varen i allt edra jordiska herrar lydiga, icke med
        ögontjänst, av begär att behaga människor, utan av uppriktigt
        hjärta, i Herrens fruktan.
003:023 Vadhelst I gören, gören det av hjärtat, såsom tjänaden I Herren
        och icke människor.
003:024 I veten ju, att I till vedergällning skolen av Herren få eder
        arvedel; den herre I tjänen är Kristus.
003:025 Den som gör orätt, han skall få igen den orätt han har gjort,
        utan anseende till personen.

004:001 I herrar, given edra tjänare, vad rätt och billigt är; I veten ju, att också I haven en herre i himmelen. 004:002 Varen uthålliga i bönen och vaken i den under tacksägelse. 004:003 Och bedjen jämväl för oss, att Gud må åt oss öppna en dörr för ordet, så att vi få förkunna Kristi hemlighet, den hemlighet, för vars skull jag också är en fånge; 004:004 ja, bedjen, att jag må uppenbara den med de rätta orden. 004:005 Skicken eder visligt mot dem som stå utanför och tagen väl i akt vart lägligt tillfälle. 004:006 Edert tal vare alltid välbehagligt, kryddat med salt; I bören förstå, huru I skolen svara var och en.

004:007 Om allt vad mig angår skall min älskade broder Tykikus, min
        trogne tjänare och min medtjänare i Herren, underrätta eder.
004:008 Honom sänder jag till eder, just för att I skolen få veta, huru
        det är med oss, och för att han skall hugna edra hjärtan.
004:009 Tillika sänder jag Onesimus, min trogne och älskade broder, eder
        landsman. De skola underrätta eder om allting här.

004:010 Aristarkus, min medfånge, hälsar eder; så gör ock Markus,
        Barnabas syskonbarn. Angående honom haven I redan fått
        föreskrifter; och om han kommer till eder, så tagen vänligt emot
        honom.
004:011 Också Jesus, som kallas Justus, hälsar eder. Av de omskurna äro
        dessa mina enda medarbetare för Guds rike, och de hava varit mig
        till hugnad.
004:012 Epafras, eder landsman, hälsar eder, en Kristi Jesu tjänare, som
        i sina böner alltid kämpar för eder, för att I skolen stå fasta
        och vara fullkomliga och fullt vissa i allt som är Guds vilja.
004:013 Ty jag giver honom det vittnesbördet, att han har stor möda för
        eder likasom ock för dem som bo i Laodicea och i Hierapolis.
004:014 Lukas, läkaren, den älskade brodern, hälsar eder; så gör ock
        Demas.
004:015 Hälsen bröderna i Laodicea, så ock Nymfas tillika med den
        församling som kommer tillhopa i hans hus.
004:016 Sedan detta brev har blivit uppläst hos eder, så sörjen för att
        det ock bliver uppläst i laodicéernas församling och att jämväl
        I fån läsa det brev, som kommer från Laodicea.
004:017 Sägen ock detta till Arkippus: »Hav akt på det ämbete, som du
        har undfått i Herren, så att du fullgör, vad därtill hör.»
004:018 Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Tänken på
        mina bojor. Nåd vare med eder.

001:001 Paulus och Silvanus och Timoteus hälsa tessalonikernas församling i Gud, Fadern, och Herren Jesus Kristus. Nåd och frid vare med eder.

001:002 Vi tacka Gud alltid för eder alla, när vi tänka på eder i våra
        böner.
001:003 Ty oavlåtligen ihågkomma vi inför vår Gud och Fader edra
        gärningar i tron och edert arbete i kärleken och eder
        ståndaktighet i hoppet, i vår Herre Jesus Kristus.
001:004 Vi veta ju, käre bröder, i Guds älskade, huru det var, när I
        bleven utvalda:
001:005 vårt evangelium kom till eder icke med ord allenast, utan i
        kraft och helig ande och med full visshet. I veten ock på vad
        sätt vi uppträdde bland eder, till edert bästa.
001:006 Och I å eder sida bleven våra efterföljare och därmed Herrens, i
        det att I, mitt under stort betryck, togen emot ordet med glädje
        i helig ande.
001:007 Så bleven I själva ett föredöme för alla de troende i Macedonien
        och Akaja.
001:008 Ty från eder har genljudet av Herrens ord gått vidare ut; icke
        allenast i Macedonien och Akaja, utan allestädes har eder tro på
        Gud blivit känd, så att vi för vår del icke behöva tala något
        därom.
001:009 Ty själva förkunna de om oss, med vilken framgång vi begynte
        vårt arbete hos eder, och huru I från avgudarna omvänden eder
        till Gud, till att tjäna den levande och sanne Guden,
001:010 och till att vänta hans Son från himmelen, honom som han har
        uppväckt från de döda, Jesus, som frälsar oss undan den kommande
        vredesdomen.

002:001 I veten ju själva, käre bröder, att det icke var utan kraft vi
        begynte vårt arbete hos eder.
002:002 Nej, fastän vi, såsom i veten, i Filippi förut hade fått utstå
        lidande och misshandling, hade vi dock frimodighet i vår Gud
        till att förkunna för eder Guds evangelium, under mycken kamp.
002:003 Ty vad vi tala till tröst och förmaning, det har icke sin grund i
        villfarelse eller i orent uppsåt, ej heller sker det med svek;
002:004 utan därför att vi av Gud hava prövats värdiga att få evangelium
        oss betrott, tala vi i enlighet därmed, icke för att vara
        människor till behag, utan för att vara Gud till behag, honom
        som prövar våra hjärtan.
002:005 Aldrig någonsin hava vi uppträtt med smickrets ord, det veten I,
        ej heller så, att vi skulle få en förevändning att bereda oss
        vinning—Gud är vårt vittne.
002:006 Ej heller hava vi sökt pris av människor, vare sig av eder eller
        av andra,
002:007 fastän vi såsom Kristi apostlar väl hade kunnat uppträda med
        myndighet. Tvärtom hava vi visat oss milda bland eder, såsom när
        en moder omhuldar sina späda barn.
002:008 I sådan ömhet om eder ville vi gärna icke allenast göra också
        eder delaktiga av Guds evangelium, utan till och med offra våra
        liv för eder, ty I haden blivit oss kära.
002:009 I kommen ju ihåg, käre bröder, vårt arbete och vår möda, huru
        vi, under det att vi predikade för eder Guds evangelium,
        strävade natt och dag, för att icke bliva någon av eder till
        tunga.
002:010 I själva ären våra vittnen, och Gud är vårt vittne, I veten, och
        han vet huru heligt och rättfärdigt och ostraffligt vi förhöllo
        oss mot eder, I som tron.
002:011 Likaledes veten I huru vi förmanade och uppmuntrade var och en
        av eder, såsom en fader sina barn,
002:012 och huru vi uppfordrade eder att föra en vandel som vore värdig
        Gud, honom som kallar eder till sitt rike och sin härlighet.

002:013 Därför tacka vi ock oavlåtligen Gud för att I, när I undfingen
        det Guds ord som vi predikade, icke mottogen det såsom
        människoord, utan såsom Guds ord, vilket det förvisso är, ett
        ord som ock är verksamt i eder som tron.
002:014 I, käre bröder, haven ju blivit efterföljare till de Guds
        församlingar i Kristus Jesus som äro i Judeen. Ty I haven av
        edra egna landsmän fått lida detsamma som de hava lidit av
        judarna—
002:015 av dem som dödade både Herren Jesus och profeterna och förjagade
        oss, och som äro misshagliga för Gud och fiender till alla
        människor,
002:016 i det att de söka hindra oss att tala till hedningarna, så att
        dessa kunna bliva frälsta. Så uppfylla de alltjämt sina synders
        mått. Dock, vredesdomen har kommit över dem i all sin stränghet.

002:017 Men då vi nu hava måst vara skilda från eder, käre bröder—
        visserligen allenast för en kort tid och i utvärtes måtto, icke
        till hjärtat—hava vi blivit så mycket mer angelägna att få se
        edra ansikten och känt stor åstundan därefter.
002:018 Ty vi hava varit redo att komma till eder—jag, Paulus, för
        min del både en och två gånger—men Satan har hindrat oss.
002:019 Ty vem är vårt hopp och vår glädje och vår berömmelses krona
        inför vår Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just
        I?
002:020 Ja, I ären vår ära och vår glädje.

003:001 Därför, när vi icke mer kunde uthärda, beslöto vi att stanna
        ensamma kvar i Aten,
003:002 och sände åstad Timoteus, vår broder och Guds tjänare vid
        förkunnandet av evangelium om Kristus, för att han skulle styrka
        och uppmuntra eder i eder tro,
003:003 så att ingen bleve vacklande under dessa lidanden. Ty I veten
        själva att sådana äro oss förelagda.
003:004 Redan när vi voro hos eder, sade vi ju eder förut att vi skulle
        komma att utstå lidanden. Så har nu ock skett, det veten I.
003:005 Det var också därför som jag sände honom åstad, när jag icke mer
        kunde uthärda; ty jag ville veta något om eder tro, eftersom jag
        fruktade att frestaren till äventyrs hade så frestat eder, att
        vårt arbete skulle bliva utan frukt.
003:006 Men nu, då Timoteus har kommit till oss från eder och förkunnat
        för oss det glada budskapet om eder tro och kärlek, och sagt oss
        att I alltjämt haven oss i god hågkomst, och att I längten efter
        att se oss, likasom vi längta efter eder,
003:007 nu hava vi i fråga om eder, käre bröder, genom eder tro fått
        hugnad i all vår nöd och allt vårt lidande.
003:008 Ty nu leva vi, eftersom I stån fasta i Herren.
003:009 Ja, huru skola vi nog kunna tacka Gud för eder, till gengäld för
        all den glädje som vi genom eder hava inför vår Gud?
003:010 Natt och dag är det vår innerligaste bön, att vi må få se edra
        ansikten och avhjälpa vad som kan brista i eder tro.

003:011 Men vår Gud och Fader själv och vår Herre Jesus må för oss jämna
        vägen till eder.
003:012 Och eder må Herren giva en allt större och mer överflödande
        kärlek till varandra, ja, till alla människor, en sådan kärlek
        som vi hava till eder,
003:013 så att edra hjärtan styrkas till att vara ostraffliga i helighet
        inför vår Gud och Fader vid vår Herre Jesu tillkommelse, när han
        kommer med alla sina heliga.

004:001 Ytterligare, käre bröder, bedja vi nu och förmana eder i Herren
        Jesus att allt mer förkovra eder i en sådan vandel som I haven
        fått lära av oss att I skolen föra, Gud till behag—en sådan
        vandel som I redan fören.
004:002 I veten ju vilka bud vi hava givit eder genom Herren Jesus.
004:003 Ty detta är Guds vilja, detta som hör till eder helgelse, att I
        avhållen eder från otukt,
004:004 och att var och en av eder vet att hava sin egen maka i helgelse
        och ära,
004:005 icke i begärelses lusta såsom hedningarna—vilka icke känna
        Gud—
004:006 och att ingen i sitt förhållande till sin broder kränker honom
        eller gör honom något förfång, ty Herren är en hämnare över allt
        detta, såsom vi redan förut hava sagt och betygat för eder.
004:007 Gud har ju icke kallat oss till orenhet, utan till att leva i
        helgelse.
004:008 Den som icke vill veta av detta, han förkastar alltså icke en
        människa, utan Gud, honom som giver sin helige Ande till att bo i
        eder.

004:009 Om broderlig kärlek är det icke behövligt att skriva till eder,
        ty I haven själva fått lära av Gud att älska varandra;
004:010 så handlen I ju ock mot alla bröderna i hela Macedonien. Men vi
        förmana eder, käre bröder, att allt mer förkovra eder häri
004:011 och att sätta eder ära i att leva i stillhet och sköta vad eder
        åligger och arbeta med edra händer, enligt vad vi hava bjudit
        eder,
004:012 så att I skicken eder höviskt mot dem som stå utanför och icke
        behöven anlita någons hjälp.

004:013 Vi vilja icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om huru det
        förhåller sig med dem som avsomna, för att I icke skolen sörja
        såsom de andra, de som icke hava något hopp.
004:014 Ty lika visst som Jesus, såsom vi tro, har dött och har
        uppstått, lika visst skall ock Gud genom Jesus föra dem som äro
        avsomnade fram jämte honom.
004:015 Såsom ett ord från Herren säga vi eder nämligen detta, att vi
        som leva och lämnas kvar till Herrens tillkommelse ingalunda
        skola komma före dem som äro avsomnade.
004:016 Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud
        skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först
        skola de i Kristus döda uppstå;
004:017 sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva
        jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes;
        och så skola vi alltid få vara hos Herren.
004:018 Så trösten nu varandra med dessa ord.

005:001 Vad åter angår tid och stund härför, så är det icke behövligt
        att därom skriva till eder, käre bröder.
005:002 Ty I veten själva nogsamt att Herrens dag kommer såsom en tjuv
        om natten.
005:003 Bäst de säga: »Allt står väl till, och ingen fara är på färde»,
        då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en
        havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan.
005:004 Men I, käre bröder, I leven icke mörker, så att den dagen kan
        komma över eder såsom en tjuv;
005:005 I ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke
        natten eller mörkret till;
005:006 låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka
        och vara nyktra.
005:007 De som sova, de sova om natten, och de som dricka sig druckna,
        de äro druckna om natten;
005:008 men vi som höra dagen till, vi må vara nyktra, iklädda trons och
        kärlekens pansar, med frälsningens hopp såsom hjälm.
005:009 Ty Gud har icke bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till
        att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus,
005:010 som har dött för oss, på det att vi må leva tillika med honom,
        vare sig vi ännu äro vakna eller vi äro avsomnade.
005:011 Trösten därför varandra, och uppbyggen varandra inbördes, såsom
        I ock redan gören.

005:012 Vi bedja eder, käre bröder, att rätt uppskatta de män som arbeta
        bland eder, och som äro edra föreståndare i Herren och förmana
        eder.
005:013 Låten dem vara eder övermåttan kära, för det verks skull som de
        utföra.

005:014 Vi bjuda eder, käre bröder: Förmanen de oordentliga, uppmuntren de klenmodiga, tagen eder an de svaga, visen tålamod mot var man. 005:015 Sen till, att ingen vedergäller någon med ont för ont; faren fastmer alltid efter att göra vad gott är mot varandra och mot var man. 005:016 Varen alltid glada. 005:017 Bedjen oavlåtligen. 005:018 Tacken Gud i alla livets förhållanden. Ty att I så gören är Guds vilja i Kristus Jesus. 005:019 Utsläcken icke Anden, 005:020 förakten icke profetisk tal, 005:021 men pröven allt, behållen vad gott är, 005:022 avhållen eder från allt ont, av vad slag det vara må.

005:023 Men fridens Gud själv helge eder till hela eder varelse, så att
hela eder ande och eder själ och eder kropp finnas bevarade
ostraffliga vid vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse.
005:024 Trofast är han som kallar eder; han skall ock utföra sitt verk.

005:025 Käre bröder, bedjen för oss. 005:026 Hälsen alla bröderna med en helig kyss. 005:027 Jag besvär eder vid Herren att låta uppläsa detta brev för alla bröderna. 005:028 Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder.

001:001 Paulus och Silvanus och Timoteus hälsa tessalonikernas
församling i Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
001:002 Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, Fadern, och Herren Jesus
Kristus.

001:003 Vi äro pliktiga att alltid tacka Gud för eder, käre bröder,
        såsom tillbörligt är, därför att eder tro så mäktigt tillväxer,
        och den kärlek I haven till varandra mer och mer förökas hos
        eder alla och hos envar av eder.
001:004 Därför kunna vi själva i Guds församlingar berömma oss av eder,
        i fråga om eder ståndaktighet och eder tro under alla edra
        förföljelser, och under de lidanden I måsten uthärda.
001:005 Sådant är ett vittnesbörd om att Guds dom bliver rättvis. Så
        skolen I aktas värdiga Guds rike; för dess skull är det ock som
        I liden.
001:006 Guds rättfärdighet kräver ju att de som vålla eder lidande få
        lidande till vedergällning,
001:007 men att I som utstån lidanden fån hugnad tillsammans med oss,
        när Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makts
        änglar,
001:008 »i lågande eld», och låter straffet drabba dem som icke känna
        Gud, och dem som icke äro vår Herre Jesu evangelium lydiga.
001:009 Dessa skola då bliva straffade med evigt fördärv, bort undan
        Herrens ansikte och hans överväldigande härlighet,
001:010 när han kommer för att förhärligas i sina heliga och visa sig
        underbar i alla dem som hava kommit till att tro; ty det
        vittnesbörd vi hava framburit till eder haven I trott. Så skall
        ske på den dagen.

001:011 Fördenskull bedja vi ock alltid för eder, att vår Gud må akta
        eder värdiga sin kallelse, och att han må med kraft fullborda i
        eder allt vad en god vilja kan åstunda, och vad tro kan verka,
001:012 så att vår Herre Jesu namn bliver förhärligat i eder, och I i
        honom, efter vår Guds och Herrens, Jesu Kristi, nåd.

002:001 I fråga om vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse, och huru vi
        skola församlas till honom, bedja vi eder, käre bröder,
002:002 att I icke—vare sig genom någon »andeingivelse» eller på
        grund av något ord eller något brev, som förmenas komma från oss
        —så hastigt låten eder bringas ur fattningen och förloren
        besinningen, som om Herrens dag redan stode för dörren.
002:003 Låten ingen bedraga eder om vad sätt det vara må. Ty först måste
        avfallet hava skett och »Laglöshetens människa», fördärvets man,
        hava trätt fram,
002:004 vedersakaren, som upphäver sig över allt vad gud heter, och allt
        som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och
        föregiver sig vara Gud.
002:005 Kommen I icke ihåg att jag sade eder detta, medan jag ännu var
        hos eder?
002:006 Och I veten vad det är som nu håller honom tillbaka, så att han
        först när hans tid är inne kan träda fram.
002:007 Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam; allenast måste den
        som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen.
002:008 Sedan skall »den Laglöse» träda fram, och honom skall då Herren
        Jesus döda med sin muns anda och tillintetgöra genom sin
        tillkommelses uppenbarelse—
002:009 honom som efter Satans tillskyndelse kommer med lögnens alla
        kraftgärningar och tecken och under
002:010 och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster, för att
        bedraga dem som gå förlorade, till straff därför att de icke
        gåvo kärleken till sanningen rum, så att de kunde bliva frälsta.
002:011 Därför sänder ock Gud över dem villfarelsens makt, så att de
        sätta tro till lögnen,
002:012 för att de skola bliva dömda, alla dessa som icke hava satt tro
        till sanningen, utan funnit behag i orättfärdigheten.
002:013 Men vi för vår del äro pliktiga att alltid tacka Gud för eder
        käre bröder, I Herrens älskade, därför att Gud från begynnelsen
        har utvalt eder till frälsning, i helgelse i Anden och i tro på
        sanningen.
002:014 Härtill har han ock genom vårt evangelium kallat eder, för att I
        skolen bliva delaktiga av vår Herres, Jesu Kristi, härlighet.
002:015 Stån alltså fasta, käre bröder, och hållen eder vid de lärdomar
        som I haven mottagit av oss, vare sig muntligen eller genom
        brev.

002:016 Och vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, som har
        älskat oss och i nåd berett oss en evig hugnad och givit oss ett
        gott hopp,
002:017 han hugne edra hjärtan, och styrke eder till allt vad gott är,
        både i gärning och i ord.

003:001 För övrigt, käre bröder, bedjen för oss, att Herrens ord må hava
        framgång och komma till ära hos andra likasom hos eder,
003:002 så ock att vi må bliva frälsta ifrån vanartiga och onda
        människor. Ty tron är icke var mans.
003:003 Men Herren är trofast, och han skall styrka eder och bevara eder
        från det onda.
003:004 Och vi hava den tillförsikten till eder i Herren, att I både nu
        gören och framgent skolen göra vad vi bjuda eder.
003:005 Ja, Herren styre edra hjärtan till Guds kärlek och Kristi
        ståndaktighet.

003:006 Men vi bjuda eder, käre bröder, i vår Herres, Jesu Kristi, namn,
        att I dragen eder ifrån var broder som för en oordentlig vandel
        och icke lever efter de lärdomar han har mottagit av oss.
003:007 I veten ju själva huru man bör efterfölja oss. Ty vi förhöllo
        oss icke oordentligt bland eder,
003:008 ej heller åto vi någons bröd för intet; tvärtom åto vi vårt bröd
        under arbete och möda, och vi strävade natt och dag, för att
        icke bliva någon av eder till tunga.
003:009 Icke som om vi ej hade haft rätt därtill, men vi ville låta eder
        i oss få ett föredöme, för att I skullen efterfölja oss.
003:010 Redan när vi voro hos eder, gåvo vi ju eder det budet: om någon
        icke vill arbeta, så skall han icke heller äta.
003:011 Vi höra nämligen att somliga bland eder föra en oordentlig vandel
        och icke arbeta, utan allenast syssla med sådant som icke kommer
        dem vid.
003:012 Sådana människor bjuda och förmana vi i Herren Jesus Kristus,
        att de arbeta i stillhet, så att de kunna äta sitt eget bröd.
003:013 Och I, käre bröder, mån icke förtröttas att göra vad gott är.
003:014 Men om någon icke lyder vad vi hava sagt i detta brev, så märken
        ut för eder den mannen, och haven intet umgänge med honom, på
        det att han må blygas.
003:015 Hållen honom dock icke för en ovän, utan förmanen honom såsom en
        broder.

003:016 Men fridens Herre själv give eder sin frid alltid och på allt sätt. Herren vare med eder alla.

003:017 Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Detta är ett kännetecken i alla mina brev; så skriver jag. 003:018 Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder alla.

001:001 Paulus, Kristi Jesu apostel, förordnad av Gud, vår Frälsare, och
        Kristus Jesus, vårt hopp,
001:002 hälsar Timoteus, sin sannskyldige son i tron. Nåd,
        barmhärtighet och frid ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår
        Herre!

001:003 Jag bjuder dig, nu såsom när jag for åstad till Macedonien, att
        stanna kvar i Efesus och där förmana somliga att icke förkunna
        främmande läror
001:004 eller akta på fabler och släktledningshistorier utan ände, som
        ju snarare vålla ordstrider än främja den Guds ordning som
        kommer till fullbordan i tron.
001:005 Och förmaningens ändamål är kärlek av ett rent hjärta och av ett
        gott samvete och av en oskrymtad tro.
001:006 Från dessa stycken hava somliga farit vilse och vänt sin håg
        till fåfängligt tal—
001:007 människor som vilja vara lärare i lagen, fastän de icke förstå
        ens vad de själva tala, eller vad de ting äro, som de med sådan
        säkerhet orda om.

001:008 Men vi veta att lagen är god, om man nämligen brukar den såsom
        lagen bör brukas,
001:009 och om man förstår detta, att lagen är till icke för rättfärdiga
        människor, utan för dem som trotsa lag och myndighet, för
        ogudaktiga och syndare, oheliga och oandliga människor,
        fadermördare och modermördare, för mandråpare,
001:010 för dem som öva otukt och onaturlig vällustsynd, för dem som äro
        människosäljare, lögnare, menedare eller något annat som strider
        mot den sunda läran—
001:011 detta i enlighet med det evangelium om den salige Gudens
        härlighet, varmed jag har blivit betrodd.

001:012 Vår Herre Kristus Jesus, som har givit mig kraft, tackar jag för
        att han har tagit mig i sin tjänst och funnit mig vara
        förtroende värd,
001:013 mig som förut var en hädare och förföljare och våldsverkare. Men
        barmhärtighet vederfors mig, eftersom jag icke bättre visste,
        när jag i min otro handlade så.
001:014 Och vår Herres nåd blev så mycket mer överflödande, med tron och
        kärleken i Kristus Jesus.
001:015 Det är ett fast ord och i allo värt att mottagas, att Kristus
        Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare, bland vilka
        jag är den främste.
001:016 Men att barmhärtighet vederfors mig, det skedde just för att
        Kristus Jesus skulle främst på mig bevisa all sin långmodighet,
        och låta mig bliva en förstlingsbild av dem som skulle komma att
        tro på honom och så vinna evigt liv.
001:017 Men evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden,
        vare ära och pris i evigheternas evigheter! Amen.

001:018 Att så förmana dem, det ålägger jag dig, min son Timoteus, i
        enlighet med de profetord som en gång uttalades över dig. Må du
        i kraft av dem strida den goda striden,
001:019 rustad med tro och med ett gott samvete. Detta hava nu
        visserligen somliga skjutit å sido, men de hava därigenom lidit
        skeppsbrott i tron.
001:020 Till dem höra Hymeneus och Alexander, vilka jag har överlämnat
        åt Satan, för att de skola bliva så tuktade, att de icke vidare
        smäda.

002:001 Så uppmanar jag nu framför allt därtill att man må bedja,
        åkalla, anropa och tacka Gud för alla människor,
002:002 för konungar och all överhet, så att vi kunna föra ett lugnt och
        stilla liv, på ett i allo fromt och värdigt sätt.
002:003 Sådant är gott och välbehagligt inför Gud, vår Frälsare,
002:004 som vill att alla människor skola bliva frälsta och komma till
        kunskap om sanningen.
002:005 Ty en enda är Gud, och en enda är medlare emellan Gud och
        människor: en människa, Kristus Jesus,
002:006 han som gav sig själv till lösen för alla, varom ock
        vittnesbördet skulle frambäras, när tiden var inne.
002:007 Och själv har jag blivit satt till att vara dess förkunnare och
        apostel—det säger jag med sanning, jag ljuger icke—ja,
        till att i tro och sanning vara en lärare för hedningar.

002:008 Jag vill alltså att männen allestädes skola förrätta bön, i det
        att de, fria ifrån vrede och disputerande, upplyfta heliga
        händer.
002:009 Likaledes vill jag att kvinnorna skola uppträda i hövisk dräkt,
        att de blygsamt och tuktigt pryda sig, icke med hårflätningar
        och guld eller pärlor eller dyrbara kläder,
002:010 utan med goda gärningar, såsom det höves kvinnor som vilja
        räknas för gudfruktiga.
002:011 Kvinnan bör i stillhet låta sig undervisas och därvid helt
        underordna sig.
002:012 Däremot kan jag icke tillstädja en kvinna att själv uppträda
        såsom lärare, ej heller att råda över sin man; fastmer må hon
        leva i stillhet.
002:013 Adam blev ju först skapad och sedan Eva.
002:014 Och Adam blev icke bedragen, men kvinnan blev svårt bedragen och
        förleddes till överträdelse.
002:015 Dock skall kvinnan, under det hon föder sina barn, vinna
        frälsning, om hon förbliver i tro och kärlek och helgelse, med
        ett tuktigt väsende.

003:001 Det är ett visst ord, att om någons håg står till en
        församlingsföreståndares ämbete, så är det en god verksamhet han
        åstundar.
003:002 En församlingsföreståndare bör därför vara oförvitlig; han bör
        vara en enda kvinnas man, nykter och tuktig, hövisk i sitt
        skick, gästvänlig, väl skickad att undervisa,
003:003 icke begiven på vin, icke våldsam, utan foglig, icke
        stridslysten, fri ifrån penningbegär.
003:004 Han bör väl förestå sitt eget hus och hålla sina barn i lydnad,
        med all värdighet;
003:005 ty huru skulle dem som icke vet att förestå sitt eget hus kunna
        sköta Guds församling?
003:006 Han bör icke vara nyomvänd, för att han icke skall förblindas av
        högmod och så hemfalla under djävulens dom.
003:007 Han bör ock hava gott vittnesbörd om sig av dem som stå utanför,
        så att han icke utsättes för smälek och faller i djävulens
        snara.

003:008 Församlingstjänarna böra likaledes skicka sig värdigt, icke vara
        tvetaliga, icke benägna för mycket vindrickande, icke snikna
        efter slem vinning;
003:009 de böra äga trons hemlighet i ett rent samvete.
003:010 Men också dessa skola först prövas; därefter må de, om de
        befinnas oförvitliga, få tjäna församlingen.
003:011 Är det kvinnor, så böra dessa likaledes skicka sig värdigt, icke
        gå omkring med förtal, men vara nyktra och trogna i allt.
003:012 En församlingstjänare skall vara en enda kvinnas man; han skall
        hålla god ordning på sina barn och väl förestå sitt hus.
003:013 Ty de som hava väl skött en församlingstjänares syssla, de vinna
        en aktad ställning och kunna i tron, den tro de hava i Kristus
        Jesus, uppträda med mycken frimodighet.

003:014 Detta skriver jag till dig, fastän jag hoppas att snart få komma
        till dig.
003:015 Jag vill nämligen, om jag likväl skulle dröja, att du skall veta
        huru man bör förhålla sig i Guds hus, som ju är den levande
        Gudens församling, sanningens stödjepelare och grundfäste.
003:016 Och erkänt stor är gudaktighetens hemlighet:
          »Han som blev uppenbarad i köttet,
          rättfärdigad i anden, sedd av änglar,
          predikad bland hedningarna,
          trodd i världen,
          upptagen i härligheten.»

004:001 Men Anden säger uttryckligen, att i kommande tider somliga skola
        avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda
        andars läror.
004:002 Så skall ske genom lögnpredikanters skrymteri, människors som i
        sina egna samveten äro brännmärkta såsom brottslingar,
004:003 och som förbjuda äktenskap och vilja att man skall avhålla sig
        från allahanda mat, som Gud har skapat till att med tacksägelse
        mottagas av dem som tro och hava lärt känna sanningen.
004:004 Ty allt vad Gud har skapat är gott, och intet är förkastligt,
        när det mottages med tacksägelse:
004:005 det bliver nämligen helgat genom Guds ord och genom bön.

004:006 Om du framlägger detta för bröderna, så bevisar du dig såsom en
        god Kristi Jesu tjänare, då du ju hämtar din näring av trons och
        den goda lärans ord, den läras som du troget har efterföljt.
004:007 Men de oandliga käringfablerna må du visa ifrån dig. Öva dig i
        stället själv i gudsfruktan.
004:008 Ty lekamlig övning gagnar till litet, men gudsfruktan gagnar
        till allt; den har med sig löfte om liv, både för denna tiden
        och för den tillkommande.
004:009 Detta är ett fast ord och i allo värt att mottagas.
004:010 Ja, därför arbeta och kämpa vi, då vi nu hava satt vårt hopp
        till den levande Guden, honom som är alla människors Frälsare,
        först och främst deras som tro.
004:011 Så skall du bjuda och undervisa.

004:012 Låt ingen förakta dig för din ungdoms skull; fastmer må du för
        dem som tro bliva ett föredöme i tal och i vandel, i kärlek, i
        tro och i renhet.
004:013 Var nitisk i att föreläsa skriften och i att förmana och
        undervisa, till dess jag kommer.
004:014 Försumma icke att vårda den nådegåva som finnes i dig, och som
        gavs dig i kraft av profetord, under handpåläggning av de
        äldste.
004:015 Tänk på detta, lev i detta, så att din förkovran bliver uppenbar
        för alla.
004:016 Hav akt på dig själv och på din undervisning, och håll stadigt
        ut därmed; ty om du så gör, frälsar du både dig själv och dem
        som höra dig.

005:001 En äldre man må du icke tillrättavisa med hårda ord; du bör tala
        till honom såsom till en fader. Till yngre män må du tala såsom
        till bröder,
005:002 till äldre kvinnor såsom till mödrar, till yngre kvinnor såsom
        till systrar, i all renhet.

005:003 Änkor må du bevisa ära, om de äro rätta, värnlösa änkor.
005:004 Men om en änka har barn eller barnbarn, då må i första rummet
        dessa lära sig att med tillbörlig vördnad taga sig an sina
        närmaste och så återgälda sina föräldrar vad de äro dem
        skyldiga; ty sådant är välbehagligt inför Gud.
005:005 En rätt, värnlös änka, som sitter ensam, hon har sitt hopp i Gud
        och håller ut i bön och åkallan natt och dag.
005:006 Men en sådan som allenast gör sig goda dagar, hon är död, fastän
        hon lever.—
005:007 Förehåll dem också detta, så att man icke får något att förevita
        dem.
005:008 Men om någon icke drager försorg om sina egna, först och främst
        om sina närmaste, så har denne förnekat sin tro och är värre än
        en otrogen.

005:009 Såsom »församlingsänka» må ingen annan uppföras än den som är
        minst sextio år gammal, och som har varit allenast en mans
        hustru,
005:010 en som har det vittnesbördet om sig, att hon har övat goda
        gärningar, uppfostrat barn, givit härbärge åt husvilla, tvagit
        heligas fötter, understött nödlidande, korteligen, beflitat sig
        om allt gott verk.
005:011 Unga änkor skall du däremot icke antaga. Ty när de hava njutit
        nog av Kristus, vilja de åter gifta sig;
005:012 och de äro då hemfallna åt dom, eftersom de hava brutit sin
        första tro.
005:013 Därtill lära de sig ock att vara lättjefulla, i det att de löpa
        omkring i husen; ja, icke allenast att vara lättjefulla, utan
        ock att vara skvalleraktiga och att syssla med sådant som icke
        kommer dem vid, allt medan de tala vad otillbörligt är.
005:014 Därför vill jag att unga änkor gifta sig, föda barn, förestå var
        och en sitt hus och icke giva någon motståndare anledning att
        smäda.
005:015 Redan hava ju några vikit av och följt efter Satan.
005:016 Om någon troende, vare sig man eller kvinna, har änkor att sörja
        för, då må han understödja dem utan att församlingen betungas,
        för att denna så må kunna understödja rätta, värnlösa änkor.

005:017 Sådana äldste som äro goda församlingsföreståndare må aktas
        dubbel heder värda, först och främst de som arbeta med
        predikande och undervisning.
005:018 Skriften säger ju: »Du skall icke binda munnen till på oxen som
        tröskar», så ock: »Arbetaren är värd sin lön.»—
005:019 Upptag intet klagomål mot någon av de äldste, om det icke
        styrkes av två eller tre vittnen.
005:020 Men begår någon en synd, så skall du inför alla förehålla honom
        den, så att också de andra känna fruktan.

005:021 Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus och de
        utvalda änglarna att iakttaga detta, utan någon förutfattad
        mening och utan att i något stycke förfara partiskt.
005:022 Förhasta dig icke med handpåläggning, och gör dig icke delaktig
        i en annans synder. Bevara dig själv ren.

005:023 Drick nu icke längre allenast vatten, utan bruka något litet vin
för din mages skull, eftersom du så ofta lider av svaghet.

005:024 Somliga människors synder ligga i öppen dag och komma i förväg
fram till dom; andras åter komma först efteråt fram.
005:025 Sammalunda pläga ock goda gärningar ligga i öppen dag; och när
så icke är, kunna de ändå icke bliva fördolda.

006:001 De som äro trälar och tjäna under andra må akta sina herrar all
        heder värda, så att Guds namn och läran icke bliva smädade.
006:002 Men de som hava troende herrar må icke, därför att de äro deras
        bröder, akta dem mindre; fastmer må de tjäna dem så mycket
        villigare, just därför att de äro troende och kära bröder, dessa
        som vinnlägga sig om att göra vad gott är. Så skall du
        undervisa och förmana.

006:003 Om någon förkunnar främmande läror och icke håller sig till
        sunda ord—vår Herres, Jesu Kristi, ord—och till den lära
        som hör gudsfruktan till,
006:004 då är han förblindad av högmod, och detta fastän han intet
        förstår, utan är såsom från vettet i sitt begär efter
        disputerande och ordstrider, vilka vålla avund, kiv, smädelser,
        ondskefulla misstankar
006:005 och ständiga tvister mellan människor som äro fördärvade i sitt
        sinne och hava tappat bort sanningen, människor som mena att
        gudsfruktan är ett medel till vinning.
006:006 Ja, gudsfruktan i förening med förnöjsamhet är verkligen en stor
        vinning.
006:007 Vi hava ju icke fört något med oss till världen, just därför att
        vi icke kunna föra något med oss ut därifrån.
006:008 Hava vi föda och kläder, så må vi låta oss nöja därmed.
006:009 Men de som vilja bliva rika, de råka in i frestelser och snaror
        och hemfalla åt många dåraktiga och skadliga begärelser, som
        sänka människorna ned i fördärv och undergång.
006:010 Ty penningbegäret är en rot till allt ont; och somliga hava
        låtit sig så drivas därav, att de hava villats bort ifrån tron
        och därigenom tillskyndat sig själva många kval.

006:011 Men fly sådant, du gudsmänniska, och far efter rättfärdighet,
        gudsfruktan, tro, kärlek, ståndaktighet, saktmod.
006:012 Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet, vartill du
        har blivit kallad, du som ock inför många vittnen har avlagt den
        goda bekännelsen.
006:013 Inför Gud, som giver liv åt allt, och inför Kristus Jesus, som
        under Pontius Pilatus vittnade med den goda bekännelsen, manar
        jag dig
006:014 att, själv utan fläck och tadel, hålla vad jag har bjudit,
        intill vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse,
006:015 vilken den salige, ende härskaren skall låta oss se, när tiden
        är inne, han som är konungarnas konung och herrarnas herre,
006:016 han som allena har odödlighet och bor i ett ljus dit ingen kan
        komma, han som ingen människa har sett eller kan se. Honom vare
        ära och evigt välde! Amen.

006:017 Bjud dem som äro rika i den tidsålder som nu är att icke
        högmodas, och att icke sätta sitt hopp till ovissa rikedomar,
        utan till Gud, som rikligen giver oss allt till att njuta därav;
006:018 bjud dem att göra gott, att vara rika på goda gärningar, att
        vara givmilda och gärna dela med sig.
006:019 Må de så lägga av åt sig skatter som kunna bliva en god grundval
        för det tillkommande, så att de vinna det verkliga livet.

006:020 O Timoteus, bevara vad som har blivit dig betrott; och vänd dig
        bort ifrån de oandliga, tomma ord och gensägelser som komma från
        den falskeligen så kallade »kunskapen»,
006:021 vilken några föregiva sig äga, varför de ock hava farit vilse i
        fråga om tron. Nåd vare med eder.

001:001 Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel—sänd enligt det
löfte som gavs oss om liv, livet i Kristus Jesus—
001:002 hälsar Timoteus, sin älskade son. Nåd, barmhärtighet och frid
ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår Herre!

001:003 Jag tackar Gud, som jag i likhet med mina förfäder tjänar, och
        det med rent samvete, såsom jag ock oavlåtligen har dig i åtanke
        i mina böner, både natt och dag.
001:004 Och när jag kommer ihåg dina tårar, längtar jag efter att se
        dig, för att så bliva uppfylld av glädje,
001:005 då jag erinras om din oskrymtade tro, samma tro som först bodde
        i din mormoder Lois och din moder Eunice, och som nu—därom är
        jag förvissad—jämväl bor i dig.

001:006 Fördenskull påminner jag dig att du må uppliva den nådegåva från
        Gud, som i följd av min handpåläggning finnes i dig.
001:007 Ty Gud har icke givit oss en försagdhetens ande, utan en
        kraftens och kärlekens och tuktighetens ande.
001:008 Blygs därför icke för vittnesbördet om vår Herre, ej heller för
        mig, hans fånge, utan bär också du ditt lidande för evangelium,
        genom den kraft som Gud giver,
001:009 han som har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse,
        icke på grund av våra gärningar, utan efter sitt eget rådslut
        och sin nåd, den nåd som redan för evärdliga tider sedan gavs
        oss i Kristus Jesus,
001:010 men som nu har blivit uppenbar genom vår Frälsares, Kristi Jesu,
        uppenbarelse. Ty han har gjort dödens makt om intet och fört liv
        och oförgänglighet fram i ljuset genom evangelium,
001:011 till vars förkunnare och apostel och lärare jag har blivit satt.
001:012 Fördenskull lider jag också detta, men jag blyges dock icke
        därför. Ty jag vet på vem jag tror, och jag är viss om att han
        är mäktig att för »den dagen» bevara vad som har blivit mig
        betrott.
001:013 Såsom förebild i fråga om sunda ord må du, i tron och kärleken i
        Kristus Jesus, hava de ord som du har hört av mig.
001:014 Bevara genom den helige Ande, vilken bor i oss, det goda som har
        blivit dig betrott.

001:015 Det vet du, att alla i provinsen Asien hava vänt sig ifrån mig,
        bland dem också Fygelus och Hermogenes.
001:016 Må Herren visa barmhärtighet mot Onesiforus' hus, eftersom han
        ofta var mig till vederkvickelse och icke blygdes för mina
        kedjor;
001:017 fastmer, när han kom till Rom, sökte han efter mig med all iver,
        till dess han fann mig.
001:018 Ja, Herren give att han må finna barmhärtighet hos Herren på
        »den dagen». Till huru stor tjänst han var i Efesus, det vet du
        själv bäst.

002:001 Så bliv nu du, min son, allt starkare i den nåd som är i Kristus
        Jesus.
002:002 Och vad du har hört av mig och fått betygat av många vittnen,
        det må du betro åt män som äro förtroende värda, och som kunna
        bliva skickliga att i sin ordning undervisa andra.

002:003 Bär ock du ditt lidande såsom en god Kristi Jesu stridsman.
002:004 Ingen som tjänar i krig låter sig insnärjas i näringsomsorger,
        ty han vill vara den till behag, som har tagit honom i sin sold.
002:005 Likaså, om någon deltager i en tävlingskamp, så vinner han icke
        segerkransen, ifall han icke kämpar efter stadgad ordning.
002:006 Åkermannen, han som gör arbetet, bör främst av alla få njuta av
        frukten.
002:007 Fatta rätt vad jag säger; Herren skall giva dig förstånd i allt.
002:008 Tänk på Jesus Kristus, som är uppstånden från de döda, av Davids
        säd, enligt det evangelium som jag förkunnar,
002:009 och i vars tjänst jag jämväl utstår lidande, ja, till och med
        måste bära bojor såsom en ogärningsman. Men Guds ord bär icke
        bojor.
002:010 Därför uthärdar jag ståndaktigt allting för de utvaldas skull,
        på det att också de må vinna frälsningen i Kristus Jesus och
        därmed evig härlighet.
002:011 Detta är ett fast ord; ty hava vi dött med honom, så skola vi
        ock leva med honom;
002:012 äro vi ståndaktiga, så skola vi ock få regera med honom Men
        förneka vi honom, så skall ock han förneka oss;
002:013 äro vi trolösa, så står han troget fast vid sitt ord Ty han kan
        icke förneka sig själv.

002:014 Påminn dem om detta, och uppmana dem allvarligt inför Gud att
        icke befatta sig med ordstrider; ty sådana gagna till intet,
        utan äro allenast till fördärv för dem som höra därpå.
002:015 Sträva med all flit efter att själv kunna träda fram inför Gud
        såsom en som håller provet, en arbetare som icke behöver blygas,
        utan rätt förvaltar sanningens ord.
002:016 Men undfly oandligt och tomt prat. Ty de som befatta sig med
        sådant komma att gå allt längre i ogudaktighet,
002:017 och deras tal skall fräta omkring sig såsom ett kräftsår. Av det
        slaget äro Hymeneus och Filetus;
002:018 ty när dessa säga att uppståndelsen redan har skett, hava de
        farit vilse från sanningen, och de förvända så tron hos somliga.
002:019 Dock, Guds fasta grundval förbliver beståndande och har ett
        insegel med dessa ord: »Herren känner de sina», och: »Var och en
        som åkallar Herrens namn, han vände sig bort ifrån
        orättfärdighet.»

002:020 Men i ett stort hus finnas kärl icke allenast av guld och
        silver, utan ock av trä och lera; och somliga äro till hedersamt
        bruk, andra till mindre hedersamt.
002:021 Om nu någon håller sig ren och obesmittad av sådant folk, då
        bliver han ett kärl till hedersamt bruk, helgat, gagneligt för
        sin herre, tjänligt till allt vad gott är.

002:022 Fly ungdomens onda begärelser, och far efter rättfärdighet, tro
        och kärlek, och frid med dem som av rent hjärta åkalla Herren.
002:023 Men undvik dåraktiga och barnsliga tvistefrågor; du vet ju att
        de föda av sig strider.
002:024 Och en Herrens tjänare bör icke strida, utan vara mild mot alla,
        väl skickad att undervisa, tålig när han får lida.
002:025 Han bör med saktmod tillrättavisa de motspänstiga, i hopp att
        Gud till äventyrs skall förläna dem bättring, så att de komma
        till kunskap om sanningen,
002:026 och i hopp att de så skola bliva nyktra och därigenom befrias ur
        djävulens snara; ty av honom äro de fångade, så att de göra hans
        vilja.

003:001 Men det må du veta, att i de yttersta dagarna svåra tider skola
        komma.
003:002 Ty människorna skola då vara själviska, penningkära, stortaliga,
        övermodiga, smädelystna, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma,
        gudlösa,
003:003 kärlekslösa mot sina närmaste, trolösa, begivna på förtal,
        omåttliga, tygellösa, fientliga mot det goda,
003:004 förrädiska, besinningslösa, förblindade av högmod; de skola
        älska vällust mer än Gud,
003:005 de skola hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta
        av dess kraft.

        Vänd dig bort ifrån sådana.
003:006 Ty till dem höra de män som innästla sig i husen och fånga svaga
        kvinnor, som äro tyngda av synder och drivas av allahanda
        begärelser,
003:007 kvinnor som alltjämt hålla på med att lära, men aldrig kunna
        komma till kunskap om sanningen.
003:008 Och såsom Jannes och Jambres stodo emot Moses, så stå dessa män
        emot sanningen; de äro människor som äro fördärvade i sitt sinne
        och icke hålla provet i fråga om tron.
003:009 Men de skola icke tillstädjas att gå längre, ty deras galenskap
        skall bliva uppenbar för alla, såsom det skedde med de männens.

003:010 Du åter har blivit min efterföljare i lära, i vandel, i
        strävanden, i tro, i tålamod, i kärlek, i ståndaktighet,
003:011 under förföljelser och lidanden, sådana som drabbade mig i
        Antiokia, Ikonium och Lystra. Ja, sådana förföljelser har jag
        fått utstå, men ur alla har Herren frälst mig.
003:012 Så skola ock alla de, som vilja leva gudfruktigt i Kristus
        Jesus, få lida förföljelse.
003:013 Men onda människor och bedragare skola gå allt längre i ondska;
        de skola förvilla andra och själva bliva förvillade.

003:014 Men förbliv du vid det som du har lärt, och som du har fått
        visshet om. Du vet ju av vilka du har lärt det,
003:015 och du känner från barndomen de heliga skrifter som kunna giva
        dig vishet, så att du bliver frälst genom den tro du har i
        Kristus Jesus.
003:016 All skrift som är ingiven av Gud är ock nyttig till
        undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran
        i rättfärdighet,
003:017 så att en gudsmänniska kan bliva fullt färdig, väl skickad till
        allt gott verk.

004:001 Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus, inför
        honom som skall döma levande och döda, jag uppmanar dig vid hans
        tillkommelse och hans rike:
004:002 Predika ordet, träd upp i tid och otid, bestraffa,
        tillrättavisa, förmana med allt tålamod och med undervisning i
        alla stycken.
004:003 Ty den tid kommer, då de icke längre skola fördraga den sunda
        läran, utan efter sina egna begärelser skola samla åt sig lärare
        hoptals, alltefter som det kliar dem i öronen,
004:004 en tid då de skola vända sina öron från sanningen, och i stället
        vända sig till fabler.

004:005 Men du, var nykter i allting, bär ditt lidande, utför en
        evangelists verk, fullgör i allo vad som tillhör ditt ämbete.
004:006 Ty själv är jag nu på väg att offras, och tiden är inne, då jag
        skall bryta upp.
004:007 Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp,
        jag har bevarat tron.
004:008 Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och
        Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på »den
        dagen», och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava
        älskat hans tillkommelse.

004:009 Låt dig angeläget vara att snart komma till mig. 004:010 Ty av kärlek till denna tidsålders väsende har Demas övergivit mig och har begivit sig till Tessalonika; Krescens har begivit sig till Galatien och Titus till Dalmatien. 004:011 Lukas är den ende som är kvar hos mig.

Tag Markus med dig hit; ty han kan i mycket vara mig till gagn
och tjäna mig.
004:012 Tykikus har jag sänt till Efesus.

004:013 När du kommer, så hav med dig den mantel som jag lämnade kvar
hos Karpus i Troas, så ock böckerna, först och främst
pergamentskrifterna.

004:014 Alexander, smeden, har gjort mig mycket ont; Herren kommer att
vedergälla honom efter hans gärningar.
004:015 Också du må taga dig till vara för honom, ty han har häftigt
trätt upp emot det som vi hava talat.

004:016 Vid mitt första försvar inför rätta kom ingen mig till hjälp,
        utan alla övergåvo mig; må det icke bliva dem tillräknat.
004:017 Men Herren stod mig bi och gav mig kraft, för att genom mig
        ordet överallt skulle bliva predikat, så att alla hedningar
        finge höra det; och så blev jag räddad ur lejonets gap.
004:018 Ja, Herren skall rädda mig från alla ondskans tilltag och frälsa
        mig till sitt himmelska rike. Honom tillhör äran i evigheternas
        evigheter. Amen.

004:019 Hälsa Priska och Akvila, så ock Onesiforus' hus. 004:020 Erastus stannade kvar i Korint, men Trofimus lämnade jag sjuk efter mig i Miletus.

001:001 Paulus, Guds tjänare och Jesu Kristi apostel, sänd att verka för
        Guds utvaldas tro och för kunskapen om den sanning som hör
        gudsfruktan till,
001:002 sänd, därför att det finnes ett hopp om evigt liv—ty evigt
        liv har Gud, som icke kan ljuga, för evärdliga tider sedan
        utlovat,
001:003 och när tiden var inne, uppenbarade han sitt ord i den predikan
        varmed jag genom Guds, vår Frälsares, befallning blev betrodd—
001:004 jag, Paulus, hälsar Titus, min sannskyldige son på grund av
        gemensam tro. Nåd och frid ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus,
        vår Frälsare!

001:005 När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle
        ordna vad som ännu återstod att ordna, och för att du, på det
        sätt som jag har ålagt dig, skulle i var särskild stad tillsätta
        äldste,
001:006 varhelst någon oförvitlig man funnes, en enda kvinnas man, en
        som hade troende barn, vilka icke vore i vanrykte för oskickligt
        leverne eller vore uppstudsiga.
001:007 Ty en församlingsföreståndare bör vara oförvitlig, såsom det
        höves en Guds förvaltare, icke självgod, icke snar till vrede,
        icke begiven på vin, icke våldsam, icke sniken efter slem
        vinning.
001:008 Han bör fastmer vara gästvänlig, nitälska för vad gott är, leva
        tuktigt, rättfärdigt, heligt och återhållsamt;
001:009 han bör hålla sig stadigt vid det fasta ordet, såsom han har
        fått lära det, så att han är mäktig både att förmana medelst den
        sunda läran och att vederlägga dem som säga emot.

001:010 Ty många finnas som icke vilja veta av någon myndighet, många
        som föra fåfängligt tal och bedraga människors sinnen; så göra i
        synnerhet de omskurna.
001:011 På sådana bör man tysta munnen, ty de förvilla hela hus genom
        att för slem vinnings skull förkunna otillbörliga läror.
001:012 En av dem, en profet av deras eget folk, har sagt: »Kreterna,
        lögnare jämt, äro odjur, glupska och lata.»
001:013 Och det vittnesbördet är sant. Du skall därför strängt
        tillrättavisa dem, så att de bliva sunda i tron
001:014 och icke akta på judiska fabler och vad som påbjudes av
        människor som vända sig från sanningen.
001:015 Allt är rent för dem som äro rena; men för de orena och otrogna
        är intet rent, utan hos dem äro både förstånd och samvete
        orenade.
001:016 De säga sig känna Gud, men med sina gärningar förneka de det; ty
        de äro vederstyggliga och ohörsamma människor, odugliga till
        allt gott verk.

002:001 Du åter må tala vad som är den sunda läran värdigt.
002:002 Förmana de äldre männen att vara nyktra, att skicka sig värdigt
        och tuktigt, att vara sunda i tro, i kärlek, i ståndaktighet.
002:003 Förmana likaledes de äldre kvinnorna att skicka sig såsom det
        höves heliga kvinnor, att icke gå omkring med förtal, icke vara
        trälar under begäret efter vin, utan lära andra vad gott är, för
        att fostra dem till tuktighet.
002:004 Förmana de yngre kvinnorna att älska sina män och sina barn,
002:005 att föra en tuktig och ren vandel, att vara goda husmödrar och
        att underordna sig sina män, så att Guds ord icke bliver smädat.
002:006 Förmana likaledes de yngre männen att skicka sig tuktigt.
002:007 Bliv dem i allo ett föredöme i goda gärningar, och låt dem i din
        undervisning finna oförfalskad renhet och värdighet,
002:008 med sunt, ostraffligt tal, så att den som står oss emot måste
        blygas, då han nu icke har något ont att säga om oss.
002:009 Förmana tjänarna att i allt underordna sig sina herrar, att
        skicka sig dem till behag och icke vara gensvariga,
002:010 att icke begå någon oärlighet, utan på allt sätt visa dem redbar
        trohet, så att de i alla stycken bliva en prydnad för Guds, vår
        Frälsares, lära.

002:011 Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor;
002:012 den fostrar oss till att avsäga oss all ogudaktighet och alla
        världsliga begärelser, och till att leva tuktigt och rättfärdigt
        och gudfruktigt i den tidsålder som nu är,
002:013 medan vi vänta på vårt saliga hopps fullbordan och på den store
        Gudens och vår Frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse—
002:014 hans som har utgivit sig själv för oss, till att förlossa oss
        från all orättfärdighet, och till att rena åt sig ett
        egendomsfolk, som beflitar sig om att göra vad gott är.
002:015 Så skall du tala; och du skall förmana och tillrättavisa dem med
        all myndighet. Låt ingen förakta dig.

003:001 Lägg dem på minnet att de böra vara underdåniga överheten, dem
        som hava myndighet, att de böra visa lydnad och vara redo till
        allt gott verk,
003:002 att de icke må smäda någon, icke vara stridslystna, utan vara
        fogliga, och att de i allt skola visa sig saktmodiga mot alla
        människor.
003:003 Vi voro ju själva förut oförståndiga, ohörsamma och
        vilsefarande, vi voro trälar under allahanda begärelser och
        lustar, vi levde i ondska och avund, vi voro värda att avskys,
        och vi hatade varandra.
003:004 Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna
        uppenbarades,
003:005 då frälste han oss, icke på grund av rättfärdighetsgärningar som
        vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet, genom ett bad till
        ny födelse och förnyelse i helig ande,
003:006 som han rikligen utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår
        Frälsare,
003:007 för att vi, rättfärdiggjorda genom hans nåd, skulle, såsom vårt
        hopp är, få evigt liv till arvedel.

003:008 Detta är ett fast ord, och jag vill att du med kraft vittnar
        härom, för att de som sätta tro till Gud må beflita sig om att
        rätt utöva goda gärningar. Sådant är gott och gagneligt för
        människorna.
003:009 Men dåraktiga tvistefrågor och släktledningshistorier må du
        undfly, så ock trätor och strider om lagen; ty sådant är
        gagnlöst och fåfängligt.
003:010 En man som kommer partisöndring åstad må du visa ifrån dig,
        sedan du en eller två gånger har förmanat honom;
003:011 ty du vet att en sådan är förvänd och begår synd, ja, han har
        själv fällt domen över sig.

003:012 När jag framdeles sänder Artemas eller Tykikus till dig, låt dig
        då angeläget vara att komma till mig i Nikopolis, ty jag har
        beslutit att stanna där över vintern.
003:013 Senas, den lagkloke, och Apollos må du med all omsorg utrusta
        för deras resa, så att intet fattas dem.
003:014 Och må jämväl våra bröder, för att icke bliva utan frukt, lära
        sig att rätt utöva goda gärningar, där hjälp är av nöden.
003:015 Alla som äro här hos mig hälsa dig. Hälsa dem som älska oss i
        tron. Nåd vare med eder alla.

001:001 Paulus, Kristi Jesu fånge, och brodern Timoteus hälsa Filemon,
        vår älskade broder och medarbetare,
001:002 och Appfia, vår syster, och Arkippus, vår medkämpe, och den
        församling som kommer tillhopa i ditt hus.
001:003 Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
        Jesus Kristus.

001:004 Jag tackar min Gud alltid, när jag tänker på dig i mina böner,
001:005 ty jag har hört om den kärlek och den tro som du har till Herren
        Jesus, och som du bevisar mot alla de heliga.
001:006 Och min bön är att den tro du har gemensam med oss må visa sig
        verksam, i det att du fullt inser huru mycket gott vi hava i
        Kristus.
001:007 Ty jag har fått mycken glädje och hugnad av den kärlek varmed
        du, min broder, har vederkvickt de heligas hjärtan.

001:008 Därför, fastän jag med mycken frimodighet i Kristus kunde
        befalla dig att göra vad du nu bör göra,
001:009 beder jag dig dock hellre därom för kärlekens skull—jag,
        sådan jag nu är, den gamle Paulus, han som därtill nu är en
        Kristi Jesu fånge;
001:010 ja, jag beder dig för min son, den som jag har fött i min
        fångenskap, för Onesimus,
001:011 som förut var ingalunda var dig till »till gagn», men som nu är
        både dig och mig till stort gagn.

001:012 Denne sänder jag här tillbaka till dig; och när jag så gör, är
        det såsom sände jag åstad mitt eget hjärta.
001:013 Jag hade väl själv velat behålla honom hos mig, så att han å
        dina vägnar kunde hava betjänat mig i den fångenskap som jag
        utstår för evangelii skull.
001:014 Men utan ditt samtycke ville jag intet göra, ty det goda du
        gjorde skulle ju icke ske såsom av tvång, utan göras av fri
        vilja.
001:015 När han för en liten tid blev skild från dig, skedde detta till
        äventyrs just för att du skulle få honom igen för alltid,
001:016 nu icke längre såsom en träl, utan såsom något vida mer än en
        träl: såsom en älskad broder. Detta är han redan för mig i
        högsta måtto; huru mycket mer då för dig, han, din broder både
        efter köttet och i Herren!

001:017 Om du alltså håller mig för din medbroder, så tag emot honom
        såsom du skulle taga emot mig själv.
001:018 Har han gjort dig någon orätt, eller är han dig något skyldig,
        så för upp det på min räkning.
001:019 Jag, Paulus, skriver här med egen hand: »Jag skall själv betala
        det.» Jag skulle också kunna säga: »För upp det på din räkning.»
        Ty du har ju en ännu större skuld till mig, nämligen—dig
        själv.

001:020 Ja, min broder, måtte jag »få gagn» av dig i Herren! Vederkvick mitt hjärta i Kristus.

001:021 Det är därför att jag är viss om din lydaktighet som jag har
skrivit detta till dig. Och jag vet att du kommer att göra ännu
mer än jag begär.

001:022 Och så tillägger jag: bered dig på att giva mig härbärge. Jag
hoppas nämligen att jag genom edra böner skall bliva skänkt åt
eder.

001:023 Epafras, min medfånge i Kristus Jesus, hälsar dig; 001:024 så göra ock Markus, Aristarkus, Demas och Lukas, mina medarbetare.

001:001 Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till
        fäderna genom profeterna,
001:002 har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till oss genom
        sin Son, som han har insatt till arvinge av allt, genom vilken
        han ock har skapat världen.
001:003 Och eftersom denne är hans härlighets återsken och hans väsens
        avbild och genom sin makts ord bär allt, har han—sedan han
        hade utfört en rening från synderna—satt sig på Majestätets
        högra sida i höjden.
001:004 Och han har blivit så mycket större än änglarna som det namn han
        har ärvt är förmer än deras.
001:005 Ty till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Du är min
        Son, jag har i dag fött dig»? eller: »Jag skall vara hans
        Fader, och han skall vara min Son»?
001:006 Likaså säger han, med tanke på den tid då han åter skall låta
        den förstfödde inträda i världen: »Och alla Guds änglar skola
        tillbedja honom.»
001:007 Och medan han om änglarna säger: »Han gör sina änglar till
        vindar och sina tjänare till eldslågor»,
001:008 säger han om Sonen: »Gud, din tron förbliver alltid och
        evinnerligen, och rättvisans spira är ditt rikes spira.
001:009 Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o
        Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina
        medbröder»;
001:010 så ock: »Du, Herre, lade i begynnelsen jordens grund, och
        himlarna äro dina händers verk;
001:011 de skola förgås, men du förbliver; de skola alla nötas ut såsom
        en klädnad,
001:012 och såsom en mantel skall du hoprulla dem; såsom en klädnad
        skola de ock bytas om. Men du är densamme, och dina år skola
        icke hava någon ände.»
001:013 Och till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Sätt dig på
        min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en
        fotapall»?
001:014 Äro de icke allasammans tjänsteandar, som sändas ut till tjänst
        för deras skull som skola få frälsning till arvedel?

002:001 Därför böra vi så mycket mer akta på det som vi hava hört, så
        att vi icke gå förlorade.
002:002 Ty om det ord som talades genom änglar blev beståndande, och all
        överträdelse och olydnad fick sin rättvisa lön,
002:003 huru skola då vi kunna undkomma, om vi icke taga vara på en
        sådan frälsning?—en frälsning som ju först förkunnades genom
        Herren och sedan bekräftades för oss av dem som hade hört honom,
002:004 varjämte Gud själv ytterligare gav sitt vittnesbörd genom tecken
        och under och allahanda kraftgärningar, och genom att utdela
        helig ande, allt efter sin vilja.
002:005 Ty det var icke under änglars välde som han lade den
        tillkommande världen, den som vi tala om.
002:006 Däremot har någon någonstädes betygat och sagt: »Vad är en
        människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du
        låter dig vårda om honom?
002:007 En liten tid lät du honom vara ringare än änglarna, men krönte
        honom sedan med härlighet och ära och satte honom till herre
        över dina händers verk;
002:008 allt lade du under hans fötter.» När han underlade honom
        allting, undantog han nämligen intet från att bliva honom
        underlagt—om vi ock ännu icke se allting vara honom
        underlagt.
002:009 Men honom som en liten tid hade blivit gjord »ringare än
        änglarna», honom, Jesus, se vi för sitt dödslidandes skull hava
        blivit krönt med härlighet och ära, för att det genom Guds nåd
        skulle komma alla till godo att han smakade döden.
002:010 Ty den för vilkens skull allting är, och genom vilken allting
        är, honom hövdes det, att när han ville föra många sina barn
        till härlighet, genom lidanden fullkomna deras frälsnings
        hövding.
002:011 Han som helgar och de som bliva helgade hava nämligen alla en
        och samme Fader. Fördenskull blyges han icke för att kalla dem
        bröder;
002:012 han säger ju: »Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder,
        mitt i församlingen skall jag prisa dig»;
002:013 så ock: »Jag vill sätta min förtröstan till honom»; så ock: »Se
        här äro jag och barnen som Gud har givit mig.»
002:014 Då nu barnen hade blivit delaktiga av kött och blod, blev ock
        han på ett liknande sätt delaktig därav, för att han genom sin
        död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld,
        det är djävulen,
002:015 och göra alla dem fria, som av fruktan för döden hela sitt liv
        igenom hade varit hemfallna till träldom.
002:016 Ty det är ju icke änglar som han tager sig an; det är Abrahams
        säd som han tager sig an.
002:017 Därför måste han i allt bliva lik sina bröder, för att han
        skulle bliva barmhärtig och en trogen överstepräst i sin tjänst
        inför Gud, till att försona folkets synder.
002:018 Ty därigenom att han har lidit, i det han själv blev frestad,
        kan han hjälpa dem som frestas.

003:001 Därför, I helige bröder, I som haven blivit delaktiga av en
        himmelsk kallelse, skolen I akta på vår bekännelses apostel och
        överstepräst, Jesus,
003:002 huru han var trogen mot den som hade insatt honom, likasom Moses
        var »trogen i hela hans hus».
003:003 Ty han har blivit aktad värdig så mycket större härlighet än
        Moses, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva
        huset.
003:004 Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har
        byggt allt.
003:005 Och väl var Moses »trogen i hela hans hus», såsom »tjänare»,
        till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas;
003:006 men Kristus var trogen såsom »son», en son satt över hans
        hus. Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår
        frimodighet och vår berömmelse i hoppet.
003:007 Så säger den helige Ande: »I dag, om I fån höra hans röst,
003:008 mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig
        på frestelsens dag i öknen,
003:009 där edra fäder frestade mig och prövade mig, fastän de hade sett
        mina verk i fyrtio år.
003:010 Därför blev jag förtörnad på det släktet och sade: 'Alltid fara
        de vilse med sina hjärtan.' Men de ville icke veta av mina
        vägar.
003:011 Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila.»
003:012 Sen därför till, mina bröder, att icke hos någon bland eder
        finnes ett ont otroshjärta, så att han avfaller från den levande
        Guden,
003:013 utan förmanen varandra alla dagar, så länge det heter »i dag»,
        på det att ingen av eder må bliva förhärdad genom syndens makt
        att bedraga.
003:014 Ty vi hava blivit delaktiga av Kristus, såframt vi eljest intill
        änden hålla fast vår första tillförsikt.
003:015 När det nu säges: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke
        förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig»,
003:016 vilka voro då de som förbittrade honom, fastän de hade hört hans
        ord? Var det icke alla de som under Moses hade dragit ut ur
        Egypten?
003:017 Och vilka voro de som han var förtörnad på i fyrtio år? Var det
        icke de som hade syndat, de »vilkas kroppar föllo i öknen»?
003:018 Och vilka gällde den ed som han svor, att de »icke skulle komma
        in i hans vila», vilka, om icke dem som hade varit ohörsamma?
003:019 Så se vi då att det var för otros skull som de icke kunde komma
        ditin.

004:001 Eftersom nu ett löfte att få komma in i hans vila ännu står
        kvar, må vi alltså med fruktan se till, att icke någon bland
        eder en gång befinnes hava blivit efter på vägen.
004:002 Ty det glada budskapet hava vi mottagit såväl som de; men för
        dem blev det löftesord de fingo höra till intet gagn, eftersom
        det icke genom tron hade blivit upptaget i dem som hörde det.
004:003 Vi som hava kommit till tro, vi få ju komma in i vilan. Det
        heter också: »Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in
        i min vila», och detta fastän hans verk stodo där färdiga allt
        ifrån den tid då världen var skapad.
004:004 Ty om den sjunde dagen heter det någonstädes så: »Och Gud vilade
        på sjunde dagen från alla sina verk»;
004:005 här åter heter det: »De skola icke komma in i min vila.»
004:006 Eftersom det alltså står kvar att några skola få komma in i den,
        och eftersom de som först mottogo det glada budskapet för sin
        ohörsamhets skull icke kommo ditin,
004:007 så bestämmer han genom ordet »i dag» åter en viss dag, nu då han
        så lång tid därefter säger hos David, såsom förut är nämnt: »I
        dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan.»
004:008 Ty om Josua hade fört dem in i vilan, så skulle Gud icke hava
        talat om en annan, senare dag.
004:009 Alltså står en sabbatsvila ännu åter för Guds folk.
004:010 Ty den som har kommit in i hans vila, han har funnit vila från
        sina verk, likasom Gud från sina.
004:011 Så låtom oss nu med all flit sträva efter att få komma in i den
        vilan, för att ingen må, såsom de, falla och bliva ett varnande
        exempel på ohörsamhet.
004:012 Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något
        tveeggat svärd, och tränger igenom, så att det åtskiljer själ
        och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats
        uppsåt och tankar.
004:013 Intet skapat är fördolt för honom, utan allt ligger blottat och
        uppenbart för hans ögon; och inför honom skola vi göra
        räkenskap.
004:014 Eftersom vi nu hava en stor överstepräst, som har farit upp
        genom himlarna, nämligen Jesus, Guds Son, så låtom oss hålla
        fast vid bekännelsen.
004:015 Ty vi hava icke en sådan överstepräst som ej kan hava medlidande
        med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allting,
        likasom vi, dock utan synd.
004:016 Låtom oss därför med frimodighet gå fram till nådens tron, för
        att vi må undfå barmhärtighet och finna nåd, till hjälp i rätt
        tid.

005:001 Ty var och en som skall bliva överstepräst uttages bland
        människor och tillsättes för att till människors bästa göra
        tjänst inför Gud, genom att frambära gåvor och offer för synder.
005:002 Och han kan hava undseende med de okunniga och vilsefarande,
        just därför att han själv är behäftad med svaghet
005:003 och, för denna sin svaghets skull, måste offra för sina egna
        synder likaväl som för folkets.
005:004 Och ingen tager sig själv denna värdighet, utan han måste, såsom
        Aron, kallas därtill av Gud.
005:005 Så tog sig icke heller Kristus själv äran att bliva
        överstepräst, utan den äran tillföll honom genom den som sade
        till honom: »Du är min Son, jag har i dag fött dig»,
005:006 likasom han ock på ett annat ställe säger: »Du är en präst till
        evig tid, efter Melkisedeks sätt.»
005:007 Och med starkt rop och tårar frambar han, under sitt kötts
        dagar, böner och åkallan till den som kunde frälsa honom från
        döden; och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest.
005:008 Så lärde han, fastän han var »Son», lydnad genom sitt lidande;
005:009 och när han hade blivit fullkomnad, blev han, för alla dem som
        äro honom lydiga, upphovet till evig frälsning
005:010 och hälsades av Gud såsom överstepräst »efter Melkisedeks sätt».
005:011 Härom hava vi mycket att säga, mycket som är svårt att göra
        tydligt i ord, eftersom I haven blivit så tröga till att höra.
005:012 Ty fastän det kunde vara på tiden att I själva voren lärare,
        behöves det snarare att man nu åter undervisar eder i de allra
        första grunderna av Guds ord; det har kommit därhän med eder,
        att I behöven mjölk i stället för stadig mat.
005:013 Men om någon är sådan att han ännu måste leva av mjölk, då är
        han oskicklig att förstå en undervisning om rättfärdighet; han
        är ju ännu ett barn.
005:014 Ty den stadiga maten tillhör de fullmogna, dem som genom vanan
        hava sina sinnen övade till att skilja mellan gott och ont.

006:001 Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om
        Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom
        oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och
        med tro på Gud,
006:002 med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas
        uppståndelse och en evig dom.
006:003 Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.
006:004 Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat
        den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,
006:005 och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande
        tidsålderns krafter,
006:006 men som ändå hava avfallit—dem är det omöjligt att återföra
        till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig
        och utsätta honom för bespottelse.
006:007 Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt
        och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem
        till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får
        välsignelse från Gud.
006:008 Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är
        förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.
006:009 Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är,
        och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta
        sätt.
006:010 Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat,
        och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de
        heliga, såsom I ännu gören.
006:011 Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att
        intill änden bevara full visshet i sitt hopp,
006:012 så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som
        genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.
006:013 Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv—
        eftersom han icke hade någon högre att svärja vid—
006:014 och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och
        storligen föröka dig.»
006:015 Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.
006:016 Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar
        dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.
006:017 Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad
        löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt
        rådslut, lade han därtill en ed.
006:018 Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen
        kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår
        räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.
006:019 I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når
        innanför förlåten,
006:020 dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han
        blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».

007:001 Denne Melkisedek, som var konung i Salem och präst åt Gud den Högste—han som gick Abraham till mötes, när denne var stadd på återvägen, sedan han hade slagit konungarna, och som välsignade honom, 007:002 varvid Abraham å sin sida gav honom tionde av allt; denne, som när man uttyder vad han kallas, är först och främst »rättfärdighetens konung», men därjämte ock »Salems konung», det är »fridens konung», 007:003 denne som står där utan fader, utan moder och utan släktledning, utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt liv och likställes med Guds Son—denne förbliver en präst för beständigt. 007:004 Och sen nu huru stor han är, denne åt vilken vår stamfader Abraham gav tionde av det förnämsta bytet. 007:005 Medan de av Levi söner, som undfå prästämbetet, hava befallning att enligt lagen taga tionde av folket, det är av sina bröder, fastän dessa hava utgått från Abrahams länd, 007:006 tog denne, som icke var av deras släkt, tionde av Abraham och välsignade honom, densamme som hade fått löftena. 007:007 Nu lär ingen kunna neka att det plägar vara den ringare som mottager välsignelse av den som står högre. 007:008 Och medan det här är dödliga människor som taga tionde, är det där en som får det vittnesbördet att han förbliver levande. 007:009 Genom Abraham har på visst sätt också Levi, som tager tionde, fått giva tionde; 007:010 ty han var ännu i sin stamfaders länd, när Melkisedek gick denne till mötes. 007:011 Vore det nu så, att fullkomning kunde vinnas genom det levitiska prästadömet—och på detta var ju folkets lagstiftning byggd— varför hade det då behövts att en präst av annat slag, »efter Melkisedeks sätt», skulle uppstå, en som icke nämnes »efter Arons sätt»? 007:012 (Om prästadömet förändras, måste ju med nödvändighet också lagen förändras.) 007:013 Den som detta säges om hörde nämligen till en annan stam, en stam från vilken ingen har utgått, som har gjort tjänst vid altaret. 007:014 Ty det är en känd sak att han som är vår Herre har trätt fram ur Juda stam; och med avseende på den har Moses icke talat något om präster. 007:015 Och ännu mycket tydligare blir detta, då nu en präst av annat slag uppstår, lik Melkisedek däri, 007:016 att han har blivit präst icke på grund av en lag som stadgar härstamning efter köttet, utan på grund av en kraft som kommer av oförgängligt liv. 007:017 Han får nämligen det vittnesbördet: »Du är en präst till evig tid, efter Melkisedeks sätt.» 007:018 Så upphäves nu visserligen en föregående stadga, därför att den var svag och gagnlös— 007:019 eftersom lagen icke kunde åstadkomma något fullkomligt—men ett bättre hopp sättes i stället, ett hopp genom vilket vi få nalkas Gud. 007:020 Och i så måtto som detta icke har kommit till stånd utan edlig bekräftelse—det är nämligen så, att medan de andra hava blivit präster utan edlig bekräftelse, 007:021 har denne blivit det med sådan bekräftelse, genom den som sade till honom: »Herren har svurit och skall icke ångra sig: 'Du är en präst till evig tid'»— 007:022 i så måtto är också det förbund bättre, som har Jesus till löftesman. 007:023 Och medan de förra prästerna hava måst bliva flera, därför att de genom döden hindrades från att förbliva i sin tjänst, 007:024 har däremot denne ett oförgängligt prästadöme, eftersom han förbliver »till evig tid». 007:025 Därför kan han ock till fullo frälsa dem som genom honom komma till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem. 007:026 En sådan överstepräst hövdes oss också att hava, en som vore helig, oskyldig, obesmittad, skild från syndare och upphöjd över himmelen, 007:027 en som icke var dag behövde frambära offer, såsom de andra översteprästerna, först för sina egna synder och sedan för folkets; detta gjorde han nämligen en gång för alla, när han offrade sig själv. 007:028 Ty lagen insätter till överstepräster människor som äro behäftade med svaghet, men det löftesord, som efter lagens utgivande gavs under edlig bekräftelse, insätter en »Son» som är fullkomnad »till evig tid».

008:001 Men en huvudpunkt i vad vi vilja säga är detta: Vi hava en
        överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i
        himmelen,
008:002 för att göra tjänst i det allraheligaste, i det sannskyldiga
        tabernaklet, vilket Herren har upprättat, och icke någon
        människa.
008:003 Ty var och en som bliver överstepräst tillsättes för att
        frambära gåvor och offer; därför måste också denne hava något
        att frambära.
008:004 Om han nu vore på jorden, så vore han icke ens präst, då andra
        där finnas, som efter lagens bud hava att frambära gåvorna,
008:005 i det att de tjäna i den helgedom som är en avbild och en skugga
        av den himmelska. Om en sådan fick ock Moses befallning genom en
        uppenbarelse, när han skulle förfärdiga tabernaklet. »Se till»,
        heter det, »att du gör allt efter den mönsterbild som har blivit
        dig visad på berget.»
008:006 Men nu har denne fått ett så mycket förnämligare ämbete, som han
        är medlare för ett bättre förbund, vars ordning vilar på bättre
        löften.
008:007 Ty om det förra förbundet hade varit utan brist, så skulle väl
        plats icke hava sökts för ett annat.
008:008 Men nu förebrår Gud dem och säger: »Se, dagar skola komma, säger
        Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och
        med Juda hus;
008:009 icke ett sådant förbund som det jag gjorde med deras fäder, på
        den dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur
        Egyptens land. Ty de förblevo icke i mitt förbund, och därför
        frågade icke heller jag efter dem, säger Herren.
008:010 Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i
        kommande dagar, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras
        sinnen, och i deras hjärtan skall jag skriva dem, och jag skall
        vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.
008:011 Då skall den ene medborgaren aldrig behöva undervisa den andre,
        icke den ene brodern den andre och säga: 'Lär känna Herren'; ty
        de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den
        störste.
008:012 Ty jag skall i nåd förlåta deras missgärningar, och deras synder
        skall jag aldrig mer komma ihåg.»
008:013 När han säger »ett nytt förbund», har han därmed givit till
        känna att det förra är föråldrat; men det som föråldras och
        bliver gammalt, det är nära att försvinna.

009:001 Nu hade visserligen också det förra förbundet sina gudstjänststadgar och sin jordiska helgedom. 009:002 Ty i tabernaklet inrättades ett främre rum, vari stodo ljusstaken och bordet med skådebröden; och detta rum kallas »det heliga». 009:003 Men bakom den andra förlåten var ett annat rum i tabernaklet, ett som kallas »det allraheligaste», 009:004 med ett gyllene rökelsealtare och förbundets ark, på alla sidor överdragen med guld. I denna förvarades ett gyllene ämbar med mannat, så ock Arons stav, som hade grönskat, och därtill förbundets tavlor. 009:005 Därovanpå stodo härlighetskeruber, som överskyggde nådastolen. Men om vart särskilt av dessa föremål är nu icke tillfälle att tala. 009:006 Så blev detta inrättat. Och i det främre tabernakelrummet gå prästerna ständigt in och förrätta vad som hör till gudstjänsten, 009:007 men i det andra går allenast översteprästen in en gång om året, och då aldrig utan blod; och han frambär blodet för sig själv och för folkets ouppsåtliga synder. 009:008 Därmed giver den helige Ande till känna att vägen till det allraheligaste ännu icke har blivit uppenbarad, så länge det främre tabernakelrummet fortfarande äger bestånd. 009:009 Ty detta är en sinnebild som avser den nuvarande tiden, och i enlighet härmed frambäras gåvor och offer, vilka dock icke kunna fullkomna, efter samvetets krav, den som förrättar sin gudstjänst, 009:010 utan allenast äro utvärtes stadgar—de såväl som föreskrifterna om mat och dryck och allahanda tvagningar— stadgar pålagda intill dess tiden vore inne för en bättre ordning. 009:011 Men Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda; och genom det större och fullkomligare tabernakel som icke är gjort med händer, det är, som icke tillhör den skapelse som nu är, 009:012 gick han, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig förlossning. 009:013 Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet, 009:014 huru mycket mer skall icke Kristi blod—då han nu genom evig ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud— rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden! 009:015 Så är han medlare för ett nytt förbund, på det att de som voro kallade skulle få det utlovade eviga arvet, därigenom att en led döden till förlossning ifrån överträdelserna under det förra förbundet. 009:016 Ty där ett testamente finnes, där måste det styrkas att den som har gjort testamentet är död. 009:017 Först genom döden bliver ju ett testamente giltigt, varemot det icke äger gällande kraft, så länge den som har gjort det ännu lever. 009:018 Därför har icke heller det förra förbundet blivit invigt utan blod. 009:019 Ty sedan alla buden, såsom de lyda i lagen, hade blivit av Moses kungjorda för allt folket, tog han blod av kalvar och bockar, tillika med vatten och röd ull och isop, och bestänkte såväl själva boken som allt folket 009:020 och sade: »Detta är förbundets blod, det förbunds som Gud har stadgat för eder.» 009:021 Likaledes stänkte han ock blod på tabernaklet och på alla de ting som hörde till gudstjänsten. 009:022 Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse. 009:023 Alltså var det nödvändigt att avbilderna av de himmelska tingen renades genom sådana medel; men de himmelska tingen själva måste renas genom bättre offer än dessa. 009:024 Ty Kristus har icke gått in i ett allraheligaste som är gjort med händer, och som allenast är en efterbildning av det sannskyldiga, utan han har gått in i själva himmelen, för att nu träda fram inför Guds ansikte, oss till godo. 009:025 Ej heller har han gått ditin, för att många gånger offra sig själv, såsom översteprästen år efter år går in i det allraheligaste, med blod som icke är hans eget. 009:026 Han hade annars måst lida många gånger allt ifrån världens begynnelse. I stället har han uppenbarats en enda gång, nu vid tidernas ände, för att genom offret av sig själv utplåna synden. 009:027 Och såsom det är människorna förelagt att en gång dö och sedan dömas, 009:028 så skall Kristus, sedan han en gång har blivit offrad för att bära mångas synder, för andra gången, utan synd, låta sig ses av dem som bida efter honom, till frälsning.

010:001 Ty lagen innehåller en skugga av det tillkommande goda, men framställer icke tingen i deras verkliga gestalt; därför kan den aldrig genom de offer som ständigt frambäras, år efter år på samma sätt, fullkomna dem som framträda med sådana. 010:002 Annars skulle man väl hava upphört att offra, då ju de som så förrättade sin gudstjänst icke mer kunde veta med sig någon synd, sedan de en gång hade blivit renade. 010:003 Men just i offren ligger en årlig påminnelse om synd. 010:004 Ty omöjligt är att tjurars och bockars blod skulle kunna borttaga synder. 010:005 Därför säger han vid sitt inträde i världen: »Slaktoffer och spisoffer begärde du icke, men en kropp beredde du åt mig; 010:006 i brännoffer och syndoffer fann du icke behag. 010:007 Då sade jag: 'Se, jag kommer—i bokrullen är skrivet om mig— för att göra din vilja, o Gud.'» 010:008 Sedan han först har sagt: »Slaktoffer och spisoffer, brännoffer och syndoffer begärde du icke, och i sådana fann du icke behag» —och dock frambäras de efter lagen— 010:009 säger han vidare: »Se, jag kommer för att göra din vilja.» Så tager han bort det förra, för att sätta det andra i stället. 010:010 Och i kraft av denna »vilja» hava vi blivit helgade, därigenom att Jesu Kristi »kropp» en gång för alla har blivit offrad. 010:011 Och alla andra präster stå dag efter dag i sin tjänst och frambära gång på gång enahanda offer, som dock aldrig kunna borttaga synder; 010:012 men sedan denne har framburit ett enda offer för synderna, sitter han för beständigt på Guds högra sida 010:013 och väntar nu allenast på att »hans fiender skola bliva lagda honom till en fotapall». 010:014 Ty med ett enda offer har han för beständigt fullkomnat dem som bliva helgade. 010:015 Härom vittnar jämväl den helige Ande för oss. Ty sedan Herren hade sagt: 010:016 »Detta är det förbund som jag skall sluta med dem i kommande dagar», säger han: »Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan, och i deras sinnen skall jag skriva dem»; 010:017 och vidare: »Deras synder och deras orättfärdiga gärningar skall jag aldrig mer komma ihåg.» 010:018 Men där förlåtelse för dessa är given, där behöves icke mer något offer för synd. 010:019 Eftersom vi nu, mina bröder, hava en fast tillförsikt att få gå in i det allraheligaste i och genom Jesu blod, 010:020 i det att han åt oss har invigt en ny och levande väg ditin genom förlåten—det är genom sitt kött— 010:021 och eftersom vi hava en stor överstepräst över Guds hus, 010:022 så låtom oss med uppriktiga hjärtan gå fram i full trosvisshet, bestänkta till våra hjärtan och därigenom renade från ett ont samvete, och till kroppen tvagna med rent vatten. 010:023 Låtom oss oryggligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har givit oss löftet, han är trofast. 010:024 Och låtom oss akta på varandra för att uppliva varandra till kärlek och goda gärningar; 010:025 låtom oss icke övergiva vår församlingsgemenskap, såsom somliga hava för sed, utan må vi förmana varandra—detta så mycket mer som I sen huru »dagen» nalkas. 010:026 Ty om vi med berått mod synda, sedan vi hava undfått kunskapen om sanningen, så återstår icke mer något offer för våra synder, 010:027 utan allenast en förskräcklig väntan på dom och glöden av en eld som skall förtära motståndarna. 010:028 Den som föraktar Moses' lag, han skall »efter två eller tre vittnens utsago» dödas utan barmhärtighet; 010:029 huru mycket svårare straff tron I icke då att den skall anses värd, som förtrampar Guds Son och aktar förbundets blod för orent—det i vilket han har blivit helgad—och som smädar nådens Ande! 010:030 Vi veta ju vem han är som sade: »Min är hämnden; jag skall vedergälla det», och åter: »Herren skall döma sitt folk.» 010:031 Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer. 010:032 Men kommen ihåg den förgångna tiden, då I, sedan ljuset hade kommit till eder, ståndaktigt uthärdaden mången lidandets kamp 010:033 och dels själva genom smälek och misshandling bleven gjorda till ett skådespel för världen, dels leden med andra som fingo genomgå sådant. 010:034 Ty I haven delat de fångnas lidanden och med glädje underkastat eder att bliva berövade edra ägodelar. I vissten nämligen att I haven en egendom som är bättre och bliver beståndande. 010:035 Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor lön. 010:036 I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja och få vad utlovat är. 010:037 Ty »ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och han skall icke dröja; 010:038 och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom». 010:039 Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar.

011:001 Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser. 011:002 På grund av den fingo ju de gamle sitt vittnesbörd. 011:003 Genom tron förstå vi att världen har blivit fullbordad genom ett ord av Gud, så att det man ser icke har blivit till av något synligt. 011:004 Genom tron frambar Abel åt Gud ett bättre offer än Kain, och genom den fick han det vittnesbördet att han var rättfärdig, i det Gud själv gav vittnesbörd om hans offergåvor; och genom tron talar han ännu, fastän han är död. 011:005 Genom tron togs Enok bort, för att han icke skulle se döden; och »man såg honom icke mer, ty Gud tog honom bort». Förrän han togs bort, fick han nämligen det vittnesbördet att han hade täckts Gud; 011:006 men utan tro är det omöjligt att täckas Gud. Ty den som vill komma till Gud måste tro att han är till, och att han lönar dem som söka honom. 011:007 Genom tron var det som Noa, sedan han hade fått uppenbarelse om något som man ännu icke såg, i from förtröstan byggde en ark för att rädda sitt hus; och genom den blev han världen till dom och fick till arvedel den rättfärdighet som hör tron till. 011:008 Genom tron var Abraham lydig, när han blev kallad, och han drog så ut till det land som han skulle få till arvedel; han drog ut, fastän han icke visste vart han skulle komma. 011:009 Genom tron bosatte han sig såsom främling i det utlovade landet, likasom i ett främmande land, och bodde i tält med Isak och Jakob, som voro hans medarvingar till samma löfte. 011:010 Ty han väntade på »staden med de fasta grundvalarna», vars byggmästare och skapare är Gud. 011:011 Genom tron fick jämväl Sara, fastän överårig, kraft att bliva stammoder för en avkomma, i det hon höll den för trovärdig, som hade givit löftet. 011:012 Därför föddes ock av en och samme man, en som var så gott som död, avkomlingar »så talrika som stjärnorna på himmelen och som sanden på havets strand, som man icke kan räkna». 011:013 I tron dogo alla dessa, innan de ännu hade fått vad utlovat var; de hade allenast sett det i fjärran och hade hälsat det och bekänt sig vara »gäster och främlingar» på jorden. 011:014 De som så tala giva ju därmed till känna att de söka efter ett fädernesland. 011:015 Och om de hade menat det land som de hade gått ut ifrån, så hade de haft tillfälle att vända tillbaka dit. 011:016 Men nu stod deras håg till ett bättre, nämligen det himmelska. Därför blyges icke Gud för att kallas deras Gud; ty han har berett åt dem en stad. 011:017 Genom tron var det som Abraham frambar Isak såsom offer, när han blev satt på prov; ja, sin ende son frambar han såsom offer, han som hade mottagit löftena, 011:018 han till vilken det hade blivit sagt: »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig.» 011:019 Ty han tänkte på att Gud var mäktig att till och med uppväcka från de döda; från de döda fick han honom ock tillbaka, liknelsevis talat. 011:020 Genom tron gav jämväl Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau för kommande tider. 011:021 Genom tron välsignade den döende Jakob Josefs båda söner och tillbad, lutad mot ändan av sin stav. 011:022 Genom tron talade Josef, när han låg för döden, om Israels barns uttåg och gav befallning om vad som skulle göras med hans ben. 011:023 Genom tron blev Moses vid sin födelse dold av sina föräldrar och hölls av dem gömd i tre månader, eftersom de sågo att »det var ett vackert barn»; och de läto icke förskräcka sig av konungens påbud. 011:024 Genom tron försmådde Moses, sedan han hade blivit stor, att kallas Faraos dotterson. 011:025 Han ville hellre utstå lidande med Guds folk än för en kort tid leva i syndig njutning; 011:026 han höll nämligen Kristi smälek för en större rikedom än Egyptens skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen. 011:027 Genom tron övergav han Egypten, utan att låta förskräcka sig av konungens vrede; ty därigenom att han likasom såg den Osynlige kunde han härda ut. 011:028 Genom tron har han ock förordnat om påsken och blodbestrykningen, på det att »Fördärvaren», som förgjorde allt förstfött, icke skulle komma vid dem. 011:029 Genom tron drogo de fram genom Röda havet likasom på torra landet; men när egyptierna försökte gå samma väg, dränktes de. 011:030 Genom tron föllo Jerikos murar, sedan man i sju dagar hade gått runt omkring dem. 011:031 Genom tron undgick skökan Rahab att förgås tillsammans med de ohörsamma, eftersom hon hade tagit emot spejarna såsom vänner. 011:032 Och vad skall jag nu vidare säga? Tiden bleve mig ju för kort, ifall jag skulle förtälja om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David och Samuel och profeterna, 011:033 om dessa som genom tron besegrade konungariken, övade rättfärdighet, fingo löften uppfyllda, tillstoppade lejons gap, 011:034 dämpade eldens kraft, undkommo svärdets egg, blevo starka från att hava varit svaga, blevo väldiga i krig och drevo främmande härar på flykten. 011:035 Kvinnor funnos som fingo igen sina döda genom deras uppståndelse. Andra läto sig läggas på sträckbänk och ville icke taga emot någon befrielse, i hopp om en så mycket bättre uppståndelse. 011:036 Andra åter underkastade sig begabberi och gisselslag, därtill ock bojor och fängelse; 011:037 de blevo stenade, marterade, söndersågade, dödade med svärd. De gingo omkring höljda i fårskinn och gethudar, nödställda, misshandlade, plågade, 011:038 dessa människor som världen icke var värdig att hysa; de irrade omkring i öknar och bergstrakter och levde i hålor och jordkulor. 011:039 Och fastän alla dessa genom tron hava fått sitt vittnesbörd, undfingo de ändå icke vad utlovat var; 011:040 ty Gud hade åt oss utsett något bättre, på det att de icke oss förutan skulle bliva fullkomnade.

012:001 Alltså, då vi nu hava omkring oss en så stor hop av vittnen, må ock vi lägga av allt som är oss till hinder, och särskilt synden, som så hårt omsnärjer oss, och med uthållighet löpa framåt i den tävlingskamp som är oss förelagd. 012:002 Och må vi därvid se på Jesus, trons hövding och fullkomnare, på honom, som i stället för att taga den glädje som låg framför honom, utstod korsets lidande och aktade smäleken för intet, och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. 012:003 Ja, på honom, som har utstått så mycken gensägelse av syndare, på honom mån I tänka, så att I icke tröttnen och uppgivens i edra själar. 012:004 Ännu haven I icke stått emot ända till blods, i eder kamp mot synden. 012:005 Och I haven alldeles förgätit den förmaningens röst som talar med eder, såsom man talar med söner: »Min son, förkasta icke Herrens aga, och giv dig icke över, när du tuktas av honom. 012:006 Ty den Herren älskar, den agar han, och han straffar med riset var son som han har kär.» 012:007 Det är till eder fostran som I fån utstå lidande; Gud handlar med eder såsom med söner. Ty var finnes den son som icke bliver agad av sin fader? 012:008 Om I lämnadens utan aga, medan alla andra finge sin del därav, så voren I oäkta söner och icke äkta. 012:009 Vidare: vi hava haft köttsliga fäder, som agade oss, och vi visade försyn för dem; skola vi då icke mycket mer vara underdåniga andarnas Fader, så att vi få leva? 012:010 De förra agade oss ju för en kort tid, såsom det syntes dem gott, men denne agar oss för vårt verkliga gagn, för att vi skola få del av hans helighet. 012:011 Väl synes alla aga för tillfället vara icke till glädje, utan till sorg; men efteråt bär den, för dem som hava blivit fostrade därmed, en fridsfrukt som är rättfärdighet. 012:012 Alltså: »stärken maktlösa händer och vacklande knän», 012:013 och »gören räta stigar för edra fötter», så att den fot som haltar icke vrides ur led, utan fastmer bliver botad. 012:014 Faren efter frid med alla och efter helgelse; ty utan helgelse får ingen se Herren. 012:015 Och sen till, att ingen går miste om Guds nåd, och att ingen giftig rot skjuter skott och bliver till fördärv, så att menigheten därigenom bliver besmittad; 012:016 sen till, att ingen är en otuktig människa eller ohelig såsom Esau, han som för en enda maträtt sålde sin förstfödslorätt. 012:017 I veten ju att han ock sedermera blev avvisad, när han på grund av arvsrätt ville få välsignelsen; han kunde nämligen icke vinna någon ändring, fastän han med tårar sökte därefter. 012:018 Ty I haven icke kommit till ett berg som man kan taga på, ett som »brann i eld», icke till »töcken och mörker» och storm, 012:019 icke till »basunljud» och till en »röst» som talade så, att de som hörde den bådo att intet ytterligare skulle talas till dem. 012:020 Ty de kunde icke härda ut med det påbud som gavs dem: »Också om det är ett djur som kommer vid berget, skall det stenas.» 012:021 Och så förskräcklig var den syn man såg, att Moses sade: »Jag är förskräckt och bävar.» 012:022 Nej, I haven kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, 012:023 till en högtidsskara och församling av förstfödda söner som äro uppskrivna i himmelen, och till en domare som är allas Gud, och till fullkomnade rättfärdigas andar, 012:024 och till ett nytt förbunds medlare, Jesus, och till ett stänkelseblod som talar bättre än Abels blod. 012:025 Sen till, att I icke visen ifrån eder honom som talar. Ty om dessa icke kunde undfly, när de visade ifrån sig honom som här på jorden kungjorde Guds vilja, huru mycket mindre skola då vi kunna det, om vi vända oss ifrån honom som kungör sin vilja från himmelen? 012:026 Hans röst kom då jorden att bäva; men nu har han lovat och sagt: »Ännu en gång skall jag komma icke allenast jorden, utan ock himmelen att bäva.» 012:027 Dessa ord »ännu en gång» giva till känna att de ting, som kunna bäva, skola, eftersom de äro skapade, bliva förvandlade, för att de ting, som icke kunna bäva, skola bliva beståndande. 012:028 Därför, då vi nu skola undfå ett rike som icke kan bäva, så låtom oss vara tacksamma. På det sättet tjäna vi Gud, honom till behag, med helig fruktan och räddhåga. 012:029 Ty »vår Gud är en förtärande eld».

013:001 Förbliven fasta i broderlig kärlek.
013:002 Förgäten icke att bevisa gästvänlighet; ty genom gästvänlighet
        hava några, utan att veta det, fått änglar till gäster.
013:003 Tänken på dem som äro fångna, likasom voren I deras medfångar,
        och tänken på dem som utstå misshandling, eftersom också I
        själva haven en kropp.
013:004 Äktenskapet må hållas i ära bland alla, och äkta säng bevaras
        obesmittad; ty otuktiga människor och äktenskapsbrytare skall
        Gud döma.
013:005 Varen i eder handel och vandel fria ifrån penningbegär; låten
        eder nöja med vad I haven. Ty han har själv sagt: »Jag skall
        icke lämna dig eller övergiva dig.»
013:006 Alltså kunna vi dristigt säga: »Herren är min hjälpare, jag
        skall icke frukta; vad kunna människor göra mig?»
013:007 Tänken på edra lärare, som hava talat Guds ord till eder; sen
        huru de slutade sin levnad, och efterföljen deras tro.
013:008 Jesus Kristus är densamme i går och i dag, så ock i evighet.
013:009 Låten eder icke vilseföras av allahanda främmande läror. Ty det
        är gott att bliva styrkt i sitt hjärta genom nåd och icke genom
        offermåltider; de som hava befattat sig med sådant hava icke
        haft något gagn därav.
013:010 Vi hava ett altare, från vilket de som göra tjänst vid
        tabernaklet icke hava rätt att få något att äta.
013:011 Det är ju så, att kropparna av de djur, vilkas blod
        översteprästen bär in i det allraheligaste till försoning för
        synd, »brännas upp utanför lägret».
013:012 Därför var det ock utanför stadsporten som Jesus utstod sitt
        lidande, för att han genom sitt eget blod skulle helga folket.
013:013 Låtom oss alltså gå ut till honom »utanför lägret» och bära hans
        smälek.
013:014 Ty vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den
        tillkommande staden.
013:015 Så låtom oss då genom honom alltid till Gud »frambära ett lovets
        offer», det är »en frukt ifrån läppar» som prisa hans namn.
013:016 Men förgäten icke att göra gott och dela med eder, ty sådana
        offer har Gud behag till.
013:017 Varen edra lärare hörsamma, och böjen eder för dem; ty de vaka
        över edra själar, eftersom de skola avlägga räkenskap. Må de då
        kunna göra det med glädje, och icke med suckan, ty detta vore
        eder icke nyttigt.
013:018 Bedjen för oss; ty vi tro oss hava ett gott samvete, eftersom vi
        söka att i alla stycken föra en god vandel.
013:019 Och jag uppmanar eder att göra detta, så mycket mer som jag
        hoppas att därigenom dess snarare bliva återgiven åt eder.
013:020 Men fridens Gud, som från de döda har återfört vår Herre Jesus,
        vilken genom ett evigt förbunds blod är den store herden för
        fåren,
013:021 han fullkomne eder i allt vad gott är, så att I gören hans
        vilja; och han verke i oss vad som är välbehagligt inför honom,
        genom Jesus Kristus. Honom tillhör äran i evigheternas
        evigheter. Amen.
013:022 Jag beder eder, mina bröder: tagen icke illa upp dessa
        förmaningens ord; jag har ju ock skrivit till eder helt kort.
013:023 Veten att vår broder Timoteus har blivit lösgiven. Om han snart
        kommer hit, vill jag tillsammans med honom besöka eder.
013:024 Hälsen alla edra lärare och alla de heliga. De italiska bröderna
        hälsa eder.
013:025 Nåd vare med eder alla.

001:001 Petrus, Jesu Kristi apostel, hälsar de utvalda främlingar som bo
        kringspridda i Pontus, Galatien, Kappadocien, provinsen Asien
        och Bitynien,
001:002 utvalda enligt Guds, Faderns, försyn, i helgelse i Anden, till
        lydnad och till bestänkelse med Jesu Kristi blod. Nåd och frid
        föröke sig hos eder.

001:003 Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, som efter sin
        stora barmhärtighet har genom Jesu Kristi uppståndelse från de
        döda fött oss på nytt till ett levande hopp,
001:004 till ett oförgängligt, obesmittat och ovanskligt arv, som i
        himmelen är förvarat åt eder,
001:005 I som med Guds makt bliven genom tro bevarade till en frälsning
        som är beredd för att uppenbaras i den yttersta tiden.
001:006 Därför mån I fröjda eder, om I ock nu en liten tid, där så måste
        ske, liden bedrövelse under allahanda prövningar,
001:007 för att, om eder tro håller provet—vilket är mycket mer värt
        än guldet, som förgås, men som dock genom eld bliver beprövat—
        detta må befinnas lända eder till pris, härlighet och ära vid
        Jesu Kristi uppenbarelse.
001:008 Honom älsken I utan att hava sett honom; och fastän I ännu icke
        sen honom, tron I dock på honom och fröjden eder över honom med
        outsäglig och härlig glädje,
001:009 då I nu ären på väg att vinna det som är målet för eder tro,
        nämligen edra själars frälsning.

001:010 Angående denna frälsning hava profeter ivrigt forskat och
        rannsakat, de som profeterade om den nåd som skulle vederfaras
        eder.
001:011 De hava rannsakat för att finna vilken och hurudan tid det var
        som Kristi Ande i dem hänvisade till, när han förebådade de
        lidanden som skulle vederfaras Kristus, och den härlighet som
        därefter skulle följa.
001:012 Och det blev uppenbarat för dem att det icke var sig själva,
        utan eder, som de tjänade härmed. Om samma ting har nu en
        förkunnelse kommit till eder genom de män som i helig ande,
        nedsänd från himmelen, hava för eder predikat evangelium; och i
        de tingen åstunda jämväl änglar att skåda in.

001:013 Omgjorden därför edert sinnes länder och varen nyktra; och
        sätten med full tillit edert hopp till den nåd som bjudes eder i
        och med Jesu Kristi uppenbarelse.
001:014 Då I nu haven kommit till lydnad, så följen icke de begärelser
        som I förut, under eder okunnighets tid, levden i,
001:015 utan bliven heliga i all eder vandel, såsom han som har kallat
        eder är helig.
001:016 Det är ju skrivet: »I skolen vara heliga, ty jag är helig.»
001:017 Och om I såsom Fader åkallen honom som utan anseende till
        personen dömer var och en efter hans gärningar, så vandren ock i
        fruktan under denna edert främlingsskaps tid.
001:018 I veten ju att det icke är med förgängliga ting, med silver
        eller guld, som I haven blivit »lösköpta» från den vandel I
        förden i fåfänglighet, efter fädernas sätt,
001:019 utan med Kristi dyra blod, såsom med blodet av ett felfritt lamm
        utan fläck.
001:020 Så var förutsett om honom före världens begynnelse; men först nu
        i de yttersta tiderna har han blivit uppenbarad för eder skull,
001:021 I som genom honom tron på Gud, vilken uppväckte honom från de
        döda och gav honom härlighet, så att eder tro nu ock kan vara
        ett hopp till Gud.

001:022 Renen edra själar, i lydnad för sanningen, till oskrymtad
        broderlig kärlek, och älsken varandra av hjärtat med uthållig
        kärlek,
001:023 I som ären födda på nytt, icke av någon förgänglig säd, utan av
        en oförgänglig: genom Guds levande ord, som förbliver.
001:024 Ty
          »allt kött är såsom gräs
          och all dess härlighet såsom gräsets blomster;
          gräset torkar bort,
          och blomstret faller av,
001:025 men Herrens ord
          förbliver evinnerligen».

Och det är detta ord som har blivit förkunnat för eder såsom ett
glatt budskap.

002:001 Så läggen då bort all ondska och allt svek så ock skrymteri och
        avund och allt förtal.
002:002 Och då I nu ären nyfödda barn, så längten efter att få den
        andliga oförfalskade mjölken, på det att I genom den mån växa
        upp till frälsning,
002:003 om I annars haven »smakat att Herren är god».
002:004 Och kommen till honom, den levande stenen, som väl av människor
        är förkastad, men inför Gud är »utvald och dyrbar»;
002:005 och låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett
        andligt hus, så att I bliven ett »heligt prästerskap», som skall
        frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro
        välbehagliga för Gud.
002:006 Det heter nämligen på ett ställe i skriften:

          »Se, jag lägger i Sion
          en utvald, dyrbar hörnsten,
          och den som tror på den
          skall icke komma på skam.»

002:007 För eder, I som tron, är stenen alltså dyrbar, men för sådana
        som icke tro »har den sten som byggningsmännen förkastade blivit
        en hörnsten»,
002:008 som är »en stötesten och en klippa till fall». Eftersom de icke
        hörsamma ordet, stöta de sig; så var det ock bestämt om dem.
002:009 I åter ären »ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett
        heligt folk, ett egendomsfolk», för att I skolen förkunna hans
        härliga gärningar, hans som har kallat eder från mörkret till
        sitt underbara ljus.
002:010 I som förut »icke voren ett folk», men nu ären »ett Guds folk»,
        I som »icke haden fått någon barmhärtighet», men nu »haven fått
        barmhärtighet».

002:011 Mina älskade, jag förmanar eder såsom »gäster och främlingar»
        att taga eder till vara för de köttsliga begärelserna, vilka
        föra krig mot själen.
002:012 Och fören en god vandel bland hedningarna, på det att dessa, om
        de i någon sak förtala eder såsom illgärningsmän, nu i stället,
        när de skåda edra goda gärningar, må för dessas skull prisa Gud
        på den dag då han söker dem.

002:013 Varen underdåniga all mänsklig ordning för Herrens skull, vare
        sig det är konungen, såsom den överste härskaren,
002:014 eller det är landshövdingarna, som ju äro sända av honom för att
        straffa dem som göra vad ont är och för att prisa dem som göra
        vad gott är.
002:015 Ty så är Guds vilja, att I med goda gärningar skolen stoppa
        munnen till på oförståndiga och fåkunniga människor.
002:016 I ären ju fria, dock icke som om I haden friheten för att därmed
        överskyla ondskan, utan såsom Guds tjänare.
002:017 Bevisen var man ära, älsken bröderna, »frukten Gud, ären
        konungen».

002:018 I tjänare, underordnen eder edra herrar med all fruktan, icke
        allenast de goda och milda, utan också de obilliga.
002:019 Ty det är välbehagligt för Gud, om någon, med honom för ögonen,
        tåligt uthärdar sina vedervärdigheter, när han får lida
        oförskylt.
002:020 Ty vad berömligt är däri att I bevisen tålamod, när I för edra
        synders skull fån uppbära hugg och slag? Men om I bevisen
        tålamod, när I fån lida för goda gärningars skull, då är detta
        välbehaglig för Gud.
002:021 Ty därtill ären I kallade, då ju Kristus själv led för eder och
        efterlämnade åt eder en förebild, på det att I skullen följa
        honom och vandra i hans fotspår.

002:022 »Han hade ingen synd gjort, och intet svek fanns i hans mun.
002:023 När han blev smädad, smädade han icke igen, och när han led,
        hotade han icke, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer
        rättvist.
002:024 Och »våra synder bar han» i sin kropp upp på korsets trä, för
        att vi skulle dö bort ifrån synderna och leva för
        rättfärdigheten; och »genom hans sår haven I blivit helade».
002:025 Ty I »gingen vilse såsom får», men nu haven I vänt om till edra
        själars herde och vårdare.

003:001 Sammalunda, i hustrur, underordnen eder edra män, för att också
        de män, som till äventyrs icke hörsamma ordet; må genom sina
        hustrurs vandel bliva vunna utan ord,
003:002 när de skåda den rena vandel som I fören i fruktan.
003:003 Eder prydnad vare icke den utvärtes prydnaden, den som består i
        hårflätningar och påhängda gyllene smycken eller i eder
        klädedräkt.
003:004 Den vare fastmer hjärtats fördolda människa, smyckad med den
        saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende; ty detta är
        dyrbart inför Gud.
003:005 På sådant sätt prydde sig ju ock fordom de heliga kvinnorna, de
        som satte sitt hopp till Gud och underordnade sig sina män.
003:006 Så var Sara lydig mot Abraham och kallade honom »herre»; och
        hennes barn haven I blivit, om I gören vad gott är, och icke
        låten eder förskräckas av något.

003:007 Sammalunda skolen I ock, I män, på förståndigt sätt leva tillsammans med edra hustrur, då ju hustrun är det svagare kärlet; och eftersom de äro edra medarvingar till livets nåd, skolen I bevisa dem all ära, på det att edra böner icke må bliva förhindrade.

003:008 Varen slutligen alla endräktiga, medlidsamma, kärleksfulla mot
        bröderna, barmhärtiga, ödmjuka.
003:009 Vedergällen icke ont med ont, icke smädelse med smädelse, utan
        tvärtom välsignen; därtill ären I ju ock kallade, att I skolen
        få välsignelse till arvedel.
003:010 Ty
          »den som vill älska livet
          och se goda dagar,
          han avhålle sin tunga från det som är ont
          och sina läppar från att tala svek;
003:011 han vände sig bort ifrån det som
          är ont, och göre vad gott är,
          han söke friden, och trakte därefter
003:012 Ty Herrens ögon äro vända till de rättfärdiga,
          och hans öron till deras bön.
          Men Herrens ansikte är emot dem som göra det onda».

003:013 Och vem är den som kan göra eder något ont, om I nitälsken för
        det som är gott?
003:014 Skullen I än få lida för rättfärdighets skull, så ären I dock
        saliga. »Hysen ingen fruktan för dem, och låten eder icke
        förskräckas;
003:015 nej, Herren, Kristus, skolen I hålla helig i edra hjärtan.» Och
        I skolen alltid vara redo att svara var och en som av eder begär
        skäl för det hopp som är i eder, dock med saktmod och i fruktan
003:016 och med ett gott samvete, så att de som smäda eder goda vandel i
        Kristus komma på skam, i fråga om det som de förtala eder för.
003:017 Ty det är bättre att lida för goda gärningar, om så skulle vara
        Guds vilja, än att lida för onda.

003:018 Kristus själv led ju en gång döden för synder; rättfärdig led
        han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till
        Gud. Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han
        gjord levande.
003:019 I anden gick han gick han ock åstad och predikade för de andar
        som höllos i fängelse,
003:020 för sådana som fordom voro ohörsamma, när Guds långmodighet gav
        dem anstånd i Noas tid, då när en ark byggdes, i vilken några få
        —allenast åtta personer—blevo frälsta genom vatten.
003:021 Efter denna förebild bliven nu och I frälsta genom vatten—
        nämligen genom ett dop som icke betyder att man avtvår kroppslig
        orenhet, utan betyder att man anropar Gud om ett gott samvete—
        i kraft av Jesu Kristi uppståndelse,
003:022 hans som har farit upp till himmelen, och som nu sitter på Guds
        högra sida, sedan änglar och väldige och makter i andevärlden
        hava blivit honom underlagda.

004:001 Då nu Kristus har lidit till köttet, så väpnen ock I eder med
        samma sinne; ty den som har lidit till köttet har icke längre
        något att skaffa med synd.
004:002 Och leven sedan, under den tid som återstår eder här i köttet,
        icke mer efter människors onda begärelser, utan efter Guds
        vilja.
004:003 Ty det är nog, att I under den framfarna tiden haven gjort
        hedningarnas vilja och levat i lösaktighet och onda begärelser,
        i fylleri, vilt leverne och dryckenskap och i allahanda skamlig
        avgudadyrkan,
004:004 varför de ock förundra sig och smäda eder, då I nu icke löpen
        med till samma liderlighetens pöl.
004:005 Men de skola göra räkenskap inför honom som är redo att döma
        levande och döda.
004:006 Ty att evangelium blev förkunnat jämväl för döda, det skedde, för
        att dessa, om de än till köttet blevo dömda, såsom alla människor
        dömas, likväl till anden skulle få leva, så som Gud lever

004:007 Men änden på allting är nu nära. Varen alltså besinningsfulla
        och nyktra, så att I kunnen bedja.
004:008 Och varen framför allt uthålliga i eder kärlek till varandra, ty
        »kärleken överskyler en myckenhet av synder».
004:009 Varen gästvänliga mot varandra utan knot,
004:010 och tjänen varandra, var och en med den nådegåva han har
        undfått, såsom goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.
004:011 Om någon talar, så vare hans tal i enlighet med Guds ord, om
        någon har en tjänst, så sköte han den efter måttet av den kraft
        som Gud förlänar, så att Gud i allt bliver ärad genom Jesus
        Kristus. Honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter,
        amen.

004:012 Mina älskade, förundren eder icke över den luttringseld som är
        tänd bland eder, och som I till eder prövning måsten genomgå,
        och menen icke att därmed något förunderligt vederfares eder;
004:013 utan ju mer I fån dela Kristi lidanden, dess mer mån I glädja
        eder, för att I ock mån kunna glädjas och fröjda eder vid hans
        härlighets uppenbarelse.
004:014 Saliga ären I, om I för Kristi namns skull bliven smädade, ty
        härlighetens Ande, Guds Ande, vilar då över eder.
004:015 Det må nämligen icke ske, att någon av eder får lida såsom
        dråpare eller tjuv eller illgärningsman, eller därför att han
        blandar sig i vad honom icke vidkommer.
004:016 Men om någon får lida för att han är en kristen, då må han icke
        blygas, utan prisa Gud för detta namns skull.

004:017 Ty tiden är inne att domen skall begynna, och det på Guds hus;
        men om begynnelsen sker med oss, vad bliver då änden för dem som
        icke hörsamma Guds evangelium?
004:018 Och om den rättfärdige med knapp nöd bliver frälst, »huru skall
        det då gå den ogudaktige och syndaren?»
004:019 Alltså, de som efter Guds vilja få lida, de må anbefalla sina
        själar åt sin trofaste Skapare, allt under det att de göra vad
        gott är.

005:001 Till de äldste bland eder ställer jag nu denna förmaning, jag
        som själv är en av de äldste och en som vittnar om Kristi
        lidanden, och som jämväl har del i den härlighet som kommer att
        uppenbaras:
005:002 Varen herdar för Guds hjord, som I haven i eder vård, varen det
        icke av tvång, utan av fri vilja, icke för slem vinnings skull,
        utan med villigt hjärta.
005:003 Uppträden icke såsom herrar över edra församlingar, utan bliven
        föredömen för hjorden.
005:004 Då skolen I, när Överherden uppenbaras, undfå härlighetens
        oförvissneliga segerkrans.

005:005 Så skolen I ock, I yngre, å eder sida underordna eder de
        äldre. Ikläden eder alla, i umgängelsen med varandra,
        ödmjukheten såsom en tjänardräkt. Ty
          »Gud står emot de högmodiga,
          men de ödmjuka giver han nåd».

005:006 Ödmjuken eder alltså under Guds mäktiga hand, för att han må
upphöja eder i sinom tid.
005:007 Och »kasten alla edra bekymmer på honom», ty han har omsorg om
eder.

005:008 Varen nyktra och vaken. Eder vedersakare, djävulen, går omkring
såsom ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka.
005:009 Stån honom emot, fasta i tron, och veten att samma lidanden
vederfaras edra bröder här i världen.

005:010 Men all nåds Gud, som har kallat eder till sin eviga härlighet i
Kristus, sedan I en liten tid haven lidit, han skall fullkomna,
stödja, styrka och stadfästa eder.
005:011 Honom tillhör väldet i evigheternas evigheter. Amen.

005:012 Genom Silvanus, eder trogne broder—för en sådan håller jag
        honom nämligen—har jag nu i korthet skrivit detta, för att
        förmana eder, och för att betyga att den nåd I stån i är Guds
        rätta nåd.
005:013 Församlingen i Babylon, utvald likasom eder församling, hälsar
        eder. Så gör ock min son Markus.
005:014 Hälsen varandra med en kärlekens kyss.

001:001 Simon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel, hälsar dem som i
        och genom vår Guds och Frälsarens, Jesu Kristi, rättfärdighet
        hava fått sig beskärd en lika dyrbar tro som vi.
001:002 Nåd och frid föröke sig hos eder, i kunskap om Gud och vår Herre
        Jesus Kristus.

001:003 Allt det som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga
        makt skänkt oss, genom kunskapen om honom som har kallat oss
        medelst sin härlighet och underkraft.
001:004 Genom dem har han ock skänkt oss sina dyrbara och mycket stora
        löften, för att I skolen, i kraft av dem, bliva delaktiga av
        gudomlig natur och undkomma den förgängelse som i följd av den
        onda begärelsen råder i världen.

001:005 Vinnläggen eder just därför på allt sätt om att i eder tro
        bevisa dygd, i dygden kunskap,
001:006 i kunskapen återhållsamhet, i återhållsamheten ståndaktighet, i
        ståndaktigheten gudsfruktan,
001:007 i gudsfruktan broderlig kärlek, i den broderliga kärleken
        allmännelig kärlek.
001:008 Ty om detta finnes hos eder och mer och mer förökas, så
        tillstädjer det eder icke att vara overksamma eller utan frukt i
        fråga om kunskapen om vår Herre Jesus Kristus.
001:009 Den åter som icke har detta, han är blind och kan icke se; han
        har förgätit att han har blivit renad från sina förra synder,
001:010 Vinnläggen eder därför, mina bröder, så mycket mer om att göra
        eder kallelse och utkorelse fast. Ty om I det gören, skolen I
        aldrig någonsin komma på fall.
001:011 Så skall inträdet i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, eviga
        rike förlänas eder i rikligt mått.

001:012 Därför kommer jag alltid att påminna eder om detta, fastän I
        visserligen redan kännen det och ären befästa i den sanning som
        har kommit till eder.
001:013 Och jag håller det för rätt och tillbörligt, att så länge jag
        ännu är i denna kroppshydda, genom mina påminnelser väcka
        eder.
001:014 Ty jag vet att jag snart skall lämna min kroppshydda; detta har
        vår Herre Jesus Kristus givit till känna för mig.
001:015 Men jag vill härmed sörja för, att I också efter min bortgång
        städse kunnen draga eder detta till minnes.

001:016 Ty det var icke några slugt uttänkta fabler vi följde, när vi
        kungjorde för eder vår Herres, Jesu Kristi, makt och hans
        tillkommelse utan vi hade själva skådat hans härlighet.
001:017 Ty han fick ifrån Gud, fadern, ära och pris, när från det högsta
        Majestätet en röst kom till honom och sade: »Denne är min
        älskade Son, i vilken jag har funnit behag.»
001:018 Den rösten hörde vi själva komma från himmelen, när vi voro med
        honom på det heliga berget.

001:019 Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet;
        och I gören väl, om I akten därpå, såsom på ett ljus som lyser i
        en dyster vildmark, till dess att dagen gryr, och morgonstjärnan
        går upp i edra hjärtan.
001:020 Men det mån I framför allt veta, att ingen profetia i något
        skriftens ord kan av någon människas egen kraft utläggas.
001:021 Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja,
        utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade
        vad som gavs dem från Gud.

002:001 Men också falska profeter uppstodo bland folket, likasom jämväl
        bland eder falska lärare skola komma att finnas, vilka på
        smygvägar skola införa fördärvliga partimeningar och draga över
        sig själva plötsligt fördärv, i det att de till och med förneka
        den Herre som har köpt dem.
002:002 De skola få många efterföljare i sin lösaktighet, och för deras
        skull skall sanningens väg bliva smädad.
002:003 I sin girighet skola de ock med bedrägliga ord bereda sig
        vinning av eder. Men sedan länge är deras dom i annalkande, den
        dröjer icke, och deras fördärv sover icke.

002:004 Ty Gud skonade ju icke de änglar som syndade, utan störtade dem
        ned i avgrunden och överlämnade dem åt mörkrets hålor, för att
        där förvaras till domen.
002:005 Ej heller skonade han den forntida världen, om han ock, när han
        lät floden komma över de ogudaktigas värld, bevarade Noa såsom
        rättfärdighetens förkunnare, jämte sju andra.
002:006 Och städerna Sodom och Gomorra lade han i aska och dömde dem
        till att omstörtas; han gjorde dem så till ett varnande exempel
        för kommande tiders ogudaktiga människor.
002:007 Men han frälste den rättfärdige Lot, som svårt pinades av de
        gudlösa människornas lösaktiga vandel.
002:008 Ty genom de ogärningar som han, den rättfärdige mannen, måste se
        och höra, där han bodde ibland dem, plågades han dag efter dag i
        sin rättfärdiga själ.

002:009 Så förstår Herren att frälsa de gudfruktiga ur prövningen, men
ock att under straff förvara de orättfärdiga till domens dag.
002:010 Och detta gör han först och främst med dem som i oren begärelse
stå efter köttslig lust och förakta andevärldens herrar.

        I sitt trots och sin självgodhet bäva dessa människor icke för
        att smäda andevärldens härlige,
002:011 under det att änglar som stå ännu högre i starkhet och makt icke
        om dem uttala någon smädande dom inför Herren.
002:012 Men på samma sätt som oskäliga djur förgås, varelser som av
        naturen äro födda till att fångas och förgås, på samma sätt
        skola ock dessa förgås, eftersom de smäda vad de icke känna
        till;
002:013 och de skola så bliva bedragna på den lön som de vilja vinna
        genom orättfärdighet. De hava sin lust i kräsligt leverne mitt
        på ljusa dagen. De äro skamfläckar och styggelser, där de vid
        gästabuden, som de få hålla med eder, frossa i sina njutningar.
002:014 Deras ögon äro fulla av otuktigt begär och kunna icke få nog av
        synd. De locka till sig obefästa själar. De hava hjärtan övade i
        girighet. Förbannade äro de.
002:015 De hava övergivit den raka vägen och kommit vilse genom att
        efterfölja Balaam, Beors son, på hans väg. Denne åtrådde ju att
        vinna lön genom orättfärdighet;
002:016 men han blev tillrättavisad för sin överträdelse: en stum
        arbetsåsninna begynte tala med människoröst och hindrade
        profeten i hans galenskap.

002:017 Dessa människor äro källor utan vatten, skyar som drivas av
        stormvinden, och det svarta mörkret är förvarat åt dem.
002:018 Ty de tala stora ord som äro idel fåfänglighet; och då de nu
        själva leva i köttsliga begärelser, locka de genom sin
        lösaktighet till sig människor som med knapp nöd rädda sig undan
        sådana som vandra i villfarelse.
002:019 De lova dem frihet, fastän de själva äro förgängelsens trälar;
        ty den som har låtit sig övervinnas av någon, han har blivit
        dennes träl.
002:020 Och då de genom kunskapen om Herren och Frälsaren, Jesus
        Kristus, hava undkommit världens besmittelser, men sedan åter
        låta sig insnärjas och övervinnas av dem, så har det sista för
        dem blivit värre än det första.
002:021 Ty det hade varit bättre för dem att icke hava lärt känna
        rättfärdighetens väg, än att nu, sedan de hava lärt känna den,
        vända tillbaka, bort ifrån det heliga bud som har blivit dem
        meddelat.
002:022 Det har gått med dem såsom det riktigt heter i ordspråket: »En
        hund vänder åter till sina spyor», och: »Ett tvaget svin vältrar
        sig åter i smutsen.»

003:001 Detta är nu redan det andra brevet som jag skriver till eder,
        mina älskade; och i båda har jag genom mina påminnelser velat
        uppväcka edert rena sinne,
003:002 så att I kommen ihåg vad som har blivit förutsagt av de heliga
        profeterna, så ock det bud som av edra apostlar har blivit eder
        givet från Herren och Frälsaren.

003:003 Och det mån I framför allt veta, att i de yttersta dagarna
        bespottare skola komma med bespottande ord, människor som vandra
        efter sina egna begärelser.
003:004 De skola säga: »Huru går det med löftet om hans tillkommelse?
        Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig
        likt, ända ifrån världens begynnelse.»
003:005 Ty när de vilja påstå detta, förgäta de att i kraft av Guds ord
        himlar funnos till från uråldrig tid, så ock en jord som hade
        kommit till av vatten och genom vatten;
003:006 och genom översvämning av vatten från dem förgicks också den
        värld som då fanns.
003:007 Men de himlar och den jord som nu finnas, de hava i kraft av
        samma ord blivit sparade åt eld, och de förvaras nu till domens
        dag, då de ogudaktiga människorna skola förgås.

003:008 Men ett vare icke fördolt för eder, mina älskade, detta, att »en
        dag är för Herren såsom tusen år, och tusen år såsom en dag».
003:009 Herren fördröjer icke uppfyllelsen av sitt löfte, såsom somliga
        mena att han fördröjer sig. Men han är långmodig mot eder,
        eftersom han icke vill att någon skall förgås, utan att alla
        skola vända sig till bättring.

003:010 Men Herrens dag skall komma såsom en tjuv, och då skola himlarna
        med dånande hast förgås, och himlakropparna upplösas av hetta,
        och jorden och de verk som äro därpå brännas upp.
003:011 Eftersom nu allt detta sålunda går till sin upplösning, hurudana
        bören icke I då vara i helig vandel och gudsfruktan,
003:012 medan I förbiden och påskynden Guds dags tillkommelse, varigenom
        himlar skola upplösas av eld, och himlakroppar smälta av hetta!
003:013 Men »nya himlar och en ny jord», där rättfärdighet bor, förbida
        vi efter hans löfte.

003:014 Därför, mina älskade, eftersom I förbiden detta, skolen I med
        all flit sörja för, att I mån för honom befinnas vara
        obefläckade och ostraffliga, i frid.
003:015 Och I skolen hålla före, att vår Herres långmodighet länder till
        frälsning; såsom ock vår älskade broder Paulus har skrivit till
        eder efter den vishet som har blivit honom given.
003:016 Så gör han i alla sina brev, när han i dem talar om sådant,
        fastän visserligen i dem finnes ett och annat som är svårt att
        förstå, och som okunniga och obefästa människor vrångt uttyda,
        såsom de ock göra med de övriga skrifterna, sig själva till
        fördärv.

003:017 Då I nu således, mina älskade, haven fått veta detta i förväg,
        så tagen eder till vara för att bliva indragna i de gudlösas
        villfarelse och därigenom förlora edert fäste.
003:018 Växen i stället till i nåd och i kunskap om vår Herre och
        Frälsare, Jesus Kristus. Honom tillhör äran, nu och till
        evighetens dag. Amen.

001:001 Det som var från begynnelsen, det vi hava hört, det vi med egna
        ögon hava sett, det vi skådade och med egna händer togo på, det
        förkunna vi: om livets Ord tala vi.
001:002 Ty livet uppenbarades, och vi hava sett det; och vi vittna därom
        och förkunna för eder livet, det eviga, som var hos Fadern och
        uppenbarades för oss.
001:003 Ja, det vi hava sett och hört, det förkunna vi ock för eder, på
        det att också I mån hava gemenskap med oss; och vi hava vår
        gemenskap med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus.
001:004 Och vi skriva nu detta, för att vår glädje skall bliva
        fullkomlig.

001:005 Och detta är det budskap som vi hava hört från honom, och som vi
        förkunna för eder, att Gud är ljus, och att intet mörker finnes
        i honom.
001:006 Om vi säga oss hava gemenskap med honom, och vi vandra i
        mörkret, så ljuga vi och göra icke sanningen.
001:007 Men om vi vandra i ljuset, såsom han är i ljuset, så hava vi
        gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från
        all synd.
001:008 Om vi säga att vi icke hava någon synd, så bedraga vi oss
        själva, och sanningen är icke i oss.
001:009 Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så
        att han förlåter oss våra synder och renar oss från all
        orättfärdighet.
001:010 Om vi säga att vi icke hava syndat, så göra vi honom till en
        ljugare, och hans ord är icke i oss.

002:001 Mina kära barn, detta skriver jag till eder, för att I icke
        skolen synda. Men om någon syndar, så hava vi en förespråkare
        hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig;
002:002 och han är försoningen för våra synder, ja, icke allenast för
        våra, utan ock för hela världens.

002:003 Därav veta vi att vi hava lärt känna honom, därav att vi hålla
        hans bud.
002:004 Den som säger sig hava lärt känna honom och icke håller hans
        bud, han är en lögnare och i honom är icke sanningen.
002:005 Men den som håller hans ord, i honom är förvisso Guds kärlek
        fullkomnad. Därav veta vi att vi äro i honom.
002:006 Den som säger sig förbliva i honom, han är ock pliktig att själv
        så vandra som Han vandrade.

002:007 Mina älskade, det är icke ett nytt bud jag skriver till eder,
        utan ett gammalt bud, som I haven haft från begynnelsen. Detta
        gamla bud är ordet som I haven fått höra.
002:008 På samma gång är det dock ett nytt bud som jag skriver till
        eder. Och detta är sant både i fråga om honom och i fråga om
        eder; ty mörkret förgår, och det sanna ljuset lyser redan.
002:009 Den som säger sig vara i ljuset och hatar sin broder, han är
        ännu alltjämt i mörkret.
002:010 Den som älskar sin broder, han förbliver i ljuset, och i honom
        är intet som länder till fall.
002:011 Men den som hatar sin broder, han är i mörkret och vandrar i
        mörkret, och han vet icke vart han går; ty mörkret har
        förblindat hans ögon.

002:012 Jag skriver till eder, kära barn, ty synderna äro eder förlåtna
        för hans namns skull.
002:013 Jag skriver till eder, I fäder, ty I haven lärt känna honom som
        är från begynnelsen. Jag skriver till eder, I ynglingar, ty I
        haven övervunnit den onde.

002:014 Jag har skrivit till eder, mina barn, ty I haven lärt känna
        Fadern. Jag har skrivit till eder, I fäder, ty I haven lärt
        känna honom som är från begynnelsen. Jag har skrivit till eder,
        I ynglingar, ty I ären starka, och Guds ord förbliver i eder,
        och I haven övervunnit den onde.

002:015 Älsken icke världen, ej heller vad som är i världen. Om någon
        älskar världen, så är Faderns kärlek icke i honom.
002:016 Ty allt som är i världen, köttets begärelse och ögonens
        begärelse och högfärd över detta livets goda, det är icke av
        Fadern, utan av världen.
002:017 Och världen förgår och dess begärelse, men den som gör Guds
        vilja, han förbliver evinnerligen.

002:018 Mina barn, nu är den yttersta tiden. I haven ju hört att en
        antikrist skall komma, och redan hava många antikrister
        uppstått; därav förstå vi att den yttersta tiden är inne.
002:019 Från oss hava de utgått, men de hörde icke till oss, ty hade de
        hört till oss, så hade de förblivit hos oss. Men det skulle
        bliva uppenbart att icke alla höra till oss.

002:020 I åter haven mottagit smörjelse från den Helige, och I haven all
        kunskap.
002:021 Jag har skrivit till eder, icke därför att I icke kännen
        sanningen, utan därför att I kännen den och veten att ingen lögn
        kommer av sanningen.
002:022 Vilken är »Lögnaren», om icke den som förnekar att Jesus är
        Kristus? Denne är Antikrist, denne som förnekar Fadern och
        Sonen.
002:023 Var och en som förnekar Sonen, han har icke heller Fadern; den
        som bekänner Sonen, han har ock Fadern.

002:024 I åter skolen låta det som I haven hört från begynnelsen
        förbliva i eder. Om det som I haven hört från begynnelsen
        förbliver i eder så skolen ock I själva förbliva i Sonen och i
        Fadern.
002:025 Och detta är vad han själv har lovat oss: det eviga livet.

002:026 Detta har jag skrivit till eder med tanke på dem som söka
        förvilla eder.
002:027 Men vad eder angår, så förbliver i eder den smörjelse I haven
        undfått från honom, och det behöves icke att någon undervisar
        eder; ty vad hans smörjelse lär eder om allting, det är sant och
        är icke lögn. Förbliven alltså i honom, såsom den har lärt
        eder.

002:028 Ja, kära barn, förbliven nu i honom, så att vi, när han en gång uppenbaras, kunna frimodigt träda fram, och icke med skam nödgas gå bort ifrån honom vid hans tillkommelse.

002:029 Om I veten att han är rättfärdig, så kunnen I förstå att också var och en som gör vad rättfärdigt är, han är född av honom.

003:001 Se vilken kärlek Fadern har bevisat oss därmed att vi få kallas
        Guds barn, vilket vi ock äro. Därför känner världen oss icke,
        eftersom den icke har lärt känna honom.
003:002 Mina älskade, vi äro nu Guds barn, och vad vi skola bliva, det
        är ännu icke uppenbart. Men det veta vi, att när han en gång
        uppenbaras, skola vi bliva honom lika; ty då skola vi få se
        honom sådan han är.
003:003 Och var och en som har detta hopp till honom, han renar sig,
        likasom Han är ren.

003:004 Var och en som gör synd, han överträder ock lagen, ty synd är
        överträdelse av lagen.
003:005 Och i veten att Han uppenbarades, för att han skulle borttaga
        synderna; och synd finnes icke i honom.
003:006 Var och en som förbliver i honom, han syndar icke; var och en
        som syndar, han har icke sett honom och icke lärt känna honom.

003:007 Kära barn, låten ingen förvilla eder. Den som gör vad
        rättfärdigt är, han är rättfärdig, likasom Han är rättfärdig.
003:008 Den som gör synd, han är av djävulen, ty djävulen har syndat
        från begynnelsen. Och just därför uppenbarades Guds Son, att
        han skulle göra om intet djävulens gärningar.

003:009 Var och en som är född av Gud, han gör icke synd, ty Guds säd
        förbliver i honom; han kan icke synda, eftersom han är född av
        Gud.
003:010 Därav är uppenbart vilka som äro Guds barn, och vilka som äro
        djävulens barn, därav att var och en som icke gör vad
        rättfärdigt är, han är icke av Gud, ej heller den som icke
        älskar sin broder.
003:011 Ty detta är det budskap som I haven hört från begynnelsen, att
        vi skola älska varandra
003:012 och icke likna Kain, som var av den onde och slog ihjäl sin
        broder. Och varför slog han ihjäl honom? Därför att hans egna
        gärningar voro onda och hans broders gärningar rättfärdiga.

003:013 Förundren eder icke, mina bröder, om världen hatar eder.
003:014 Vi veta att vi hava övergått från döden till livet, ty vi älska
        bröderna. Den som icke älskar, han förbliver i döden.
003:015 Var och en som hatar sin broder, han är en mandråpare; och I
        veten att ingen mandråpare har evigt liv förblivande i sig.
003:016 Därav att Han gav sitt liv för oss hava vi lärt känna kärleken;
        så äro ock vi pliktiga att giva våra liv för bröderna.
003:017 Men om någon har denna världens goda och tillsluter sitt hjärta
        för sin broder, när han ser honom lida nöd, huru kan då Guds
        kärlek förbliva i honom?
003:018 Kära barn, låtom oss älska icke med ord eller med tungan, utan i
        gärning och i sanning.
003:019 Därav skola vi veta att vi äro av sanningen; och så kunna vi
        inför honom övertyga vårt hjärta därom,
003:020 att om vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större än vårt hjärta
        och vet allt.
003:021 Mina älskade, om vårt hjärta icke fördömer oss, så hava vi
        frimodighet inför Gud,
003:022 och vadhelst vi bedja om, det få vi av honom, eftersom vi hålla
        hans bud och göra vad som är välbehagligt för honom.
003:023 Och detta är hans bud, att vi skola tro på hans Sons, Jesu
        Kristi, namn och älska varandra, enligt det bud han har givit
        oss.
003:024 Och den som håller hans bud, han förbliver i Gud, och Gud
        förbliver i honom. Och att han förbliver i oss, det veta vi av
        Anden, som han har givit oss.

004:001 Mina älskade, tron icke var och en ande, utan pröven andarna,
        huruvida de äro av Gud; ty många falska profeter hava gått ut i
        världen.
004:002 Därpå skolen I känna igen Guds Ande: var och en ande som
        bekänner att Jesus är Kristus, kommen i köttet, han är av Gud;
004:003 men var och en ande som icke så bekänner Jesus, han är icke av
        Gud. Den anden är Antikrists ande, om vilken I haven hört att
        den skulle komma, och som redan nu är i världen.

004:004 I, kära barn, I ären av Gud och haven övervunnit dessa; ty han
        som är i eder är större än den som är i världen.
004:005 De äro av världen; därför tala de vad som är av världen, och
        världen lyssnar till dem.
004:006 Vi åter äro av Gud. Den som känner Gud, han lyssnar till oss;
        den som icke är av Gud, han lyssnar icke till oss. Härpå känna
        vi igen sanningens Ande och villfarelsens ande.

004:007 Mina älskade, låtom oss älska varandra; ty kärleken är av Gud,
        och var och en som älskar, han är född av Gud och känner Gud.
004:008 Den som icke älskar, han har icke lärt känna Gud, ty Gud är
        kärleken.
004:009 Därigenom har Guds kärlek blivit uppenbarad bland oss, att Gud
        har sänt sin enfödde Son i världen, för att vi skola leva genom
        honom.
004:010 Icke däri består kärleken, att vi hava älskat Gud, utan däri,
        att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra
        synder.

004:011 Mina älskade, om Gud så har älskat oss, då äro ock vi pliktiga
        att älska varandra.
004:012 Ingen har någonsin sett Gud. Om vi älska varandra, så förbliver
        Gud i oss, och hans kärlek är fullkomnad i oss.
004:013 Därav att han har givit oss av sin Ande veta vi att vi förbliva
        i honom, och att han förbliver i oss.
004:014 Och vi hava själva sett, och vi vittna om att Fadern har sänt
        sin Son till att vara världens Frälsare.
004:015 Den som bekänner att Jesus är Guds Son, i honom förbliver Gud,
        och han själv förbliver i Gud.
004:016 Och vi hava lärt känna den kärlek som Gud har i oss, och vi hava
        kommit till tro på den. Gud är kärleken, och den som förbliver
        i kärleken, han förbliver i Gud, och Gud förbliver i honom.

004:017 Därigenom är kärleken fullkomnad hos oss, att vi hava
        frimodighet i fråga om domens dag; ty sådan Han är, sådana äro
        ock vi i denna världen.
004:018 Räddhåga finnes icke i kärleken, utan fullkomlig kärlek driver
        ut räddhågan, ty i räddhågan ligger tanke på straff, och den som
        rädes är icke fullkomnad i kärleken.
004:019 Vi älska, därför att han först har älskat oss.
004:020 Om någon säger sig älska Gud och hatar sin broder, så är han en
        lögnare. Ty den som icke älskar sin broder, som han har sett,
        han kan icke älska Gud, som han icke har sett.
004:021 Och det budet hava vi från honom, att den som älskar Gud, han
        skall ock älska sin broder.

005:001 Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud;
        och var och en som älskar honom som födde, han älskar ock den
        som är född av honom.
005:002 Därför, när vi älska Gud och hålla hans bud, då veta vi att vi
        älska Guds barn.
005:003 Ty däri består kärleken till Gud, att vi hålla hans bud; och
        hans bud äro icke tunga.
005:004 Ty allt som är fött av Gud, det övervinner världen; och detta är
        den seger som har övervunnit världen: vår tro.
005:005 Vilken annan kan övervinna världen, än den som tror att Jesus är
        Guds Son?

005:006 Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus, icke
        med vattnet allenast, utan med vattnet och blodet. Och Anden är
        den som vittnar, eftersom Anden är sanningen.
005:007 Ty tre äro de som vittna:
005:008 Anden, vattnet och blodet; och de tre vittna ett och detsamma.
005:009 Om vi taga människors vittnesbörd för gott, så må väl Guds
        vittnesbörd vara förmer. Detta är ju Guds vittnesbörd, att han
        har vittnat om sin Son.
005:010 Den som tror på Guds Son, han har vittnesbördet inom sig själv;
        den som icke tror Gud, han har gjort honom till en ljugare,
        eftersom han icke har trott på Guds vittnesbörd om sin Son.
005:011 Och detta är vittnesbördet: att Gud har givit oss evigt liv; och
        det livet är i hans Son.
005:012 Den som har Sonen, han har livet; den som icke har Guds Son, han
        har icke livet.

005:013 Detta har jag skrivit till eder, för att I skolen veta att I
        haven evigt liv, I som tron på Guds Sons namn.
005:014 Och detta är den fasta tillförsikt vi hava till honom, att om vi
        bedja om något efter hans vilja, så hör han oss.
005:015 Och om vi veta att han hör oss, vadhelst vi bedja om, så veta vi
        ock att vi redan hava det som vi hava bett honom om i vår bön.
005:016 Om någon ser sin broder begå en synd som icke är en synd till
        döds, då må han bedja, och så skall han giva honom liv, om
        nämligen synden icke är till döds. Det finnes synd till döds;
        för sådan säger jag icke att man skall bedja.
005:017 All orättfärdighet är synd; dock finnes det synd som icke är
        till döds.

005:018 Vi veta om var och en som är född av Gud att han icke syndar, ty
        den som har blivit född av Gud, han tager sig till vara, och den
        onde kommer icke vid honom.
005:019 Vi veta att vi äro av Gud, och att hela världen är i den ondes
        våld.
005:020 Och vi veta att Guds Son har kommit och givit oss förstånd, så
        att vi kunna känna den Sanne; och vi äro i den Sanne, i hans
        Son, Jesus Kristus. Denne är den sanne Guden och evigt liv.

001:001 Den äldste hälsar den utvalda frun och hennes barn, vilka jag i
        sanning älskar, och icke jag allenast, utan ock alla andra som
        hava lärt känna sanningen.
001:002 Vi älska dem för sanningens skull, som förbliver i oss, och som
        skall vara med oss till evig tid.
001:003 Nåd, barmhärtighet och frid ifrån Gud, Fadern, och ifrån Jesus
        Kristus, Faderns Son, skall vara med oss i sanning och i kärlek.

001:004 Det har gjort mig stor glädje att jag har funnit flera av dina
        barn vandra i sanningen, efter det bud som vi hava fått ifrån
        Fadern.
001:005 Och nu har jag en bön till dig, kära fru. Icke som om jag
        skreve för att giva dig ett nytt bud; det gäller allenast det
        bud som vi hava haft från begynnelsen: att vi skola älska
        varandra.
001:006 Och däri består kärleken, att vi vandra efter de bud han har
        givit. Ja, detta är budet, att I skolen vandra i kärleken,
        enligt vad I haven hört från begynnelsen.

001:007 Ty många villolärare hava gått ut i världen, vilka icke bekänna
        att Jesus är Kristus, som skulle komma i köttet; en sådan är
        Villoläraren och Antikrist.
001:008 Tagen eder till vara, så att I icke förloren det som vi med vårt
        arbete hava kommit åstad, utan fån full lön.
001:009 Var och en som så går framåt, att han icke förbliver i Kristi
        lära, han har icke Gud; den som förbliver i den läran, han har
        både Fadern och Sonen.
001:010 Om någon kommer till eder och icke har den läran med sig, så
        tagen icke emot honom i edra hus, och hälsen honom icke.
001:011 Ty den som hälsar honom, han gör sig delaktig i hans onda
        gärningar.

001:012 Jag hade väl mycket annat att skriva till eder, men jag vill icke göra det med papper och bläck. Jag hoppas att i stället få komma till eder och muntligen tala med eder, för att vår glädje skall bliva fullkomlig.

001:001 Den äldste hälsar Gajus, den älskade brodern, som jag i sanning älskar.

001:002 Min älskade, jag önskar att det i allt må stå väl till med dig,
        och att du må vara vid god hälsa, såsom det ock står väl till
        med din själ.
001:003 Ty det gjorde mig stor glädje, då några av bröderna kommo och
        vittnade om den sanning som bor i dig, eftersom du ju vandrar i
        sanningen.
001:004 Jag har ingen större glädje än den att få höra att mina barn
        vandra i sanningen.

001:005 Min älskade, du handlar såsom en trofast man i allt vad du gör
        mot bröderna, och detta jämväl när de komma såsom främlingar.
001:006 Dessa hava nu inför församlingen vittnat om din kärlek. Och du
        gör väl, om du på ett sätt som är värdigt Gud utrustar dem också
        för fortsättningen av deras resa.
001:007 Ty för hans namns skull hava de dragit åstad, utan att hava
        tagit emot något av hedningarna.
001:008 Därför äro vi å vår sida pliktiga att taga oss an sådana män, så
        att vi bliva deras medarbetare till att främja sanningen.

001:009 Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som önskar att
        vara den främste bland dem, vill icke göra något för oss.
001:010 Om jag kommer, skall jag därför påvisa huru illa han gör, då han
        skvallrar om oss med elaka ord. Och han nöjer sig icke härmed;
        utom det att han själv intet vill göra för bröderna, hindrar han
        också andra som vore villiga att göra något, ja, han driver dem
        ut ur församlingen.

001:011 Mina älskade, följ icke onda föredömen, utan goda. Den som gör
vad gott är, han är av Gud; den som gör vad ont är, han har icke
sett Gud.

001:012 Demetrius har fått gott vittnesbörd om sig av alla, ja, av
sanningen själv. Också vi giva honom vårt vittnesbörd; och du
vet att vårt vittnesbörd är sant.

001:013 Jag hade väl mycket annat att skriva till dig, men jag vill icke
skriva till dig med bläck och penna.
001:014 Ty jag hoppas att rätt snart få se dig, och då skola vi
muntligen tala med varandra.

001:001 Jakob, Guds och Herrens, Jesu Kristi, tjänare, hälsar de tolv stammar som bo kringspridda bland folken.

001:002 Mina bröder, hållen det för idel glädje, när I kommen i
        allahanda frestelser,
001:003 och veten, att om eder tro håller provet, så verkar detta
        ståndaktighet.
001:004 Och låten ståndaktigheten hava med sig fullkomlighet i gärning,
        så att I ären fullkomliga, utan fel och utan brist i något
        stycke.

001:005 Men om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig
        sådan från Gud, som giver åt alla villigt och utan hårda ord,
        och den skall bliva honom given.
001:006 Men han bedje i tro, utan att tvivla; ty den som tvivlar är lik
        havets våg, som drives omkring av vinden och kastas hit och dit.
001:007 En sådan människa må icke tänka att hon skall få något från
        Herren—
001:008 en människa med delad håg, en som går ostadigt fram på alla sina
        vägar.

001:009 Den broder som lever i ringhet berömme sig av sin höghet.
001:010 Den åter som är rik berömme sig av sin ringhet, ty såsom gräsets
        blomster skall han förgås.
001:011 Solen går upp med sin brännande hetta och förtorkar gräset, och
        dess blomster faller av, och dess fägring förgår; så skall ock
        den rike förvissna mitt i sin ävlan.

001:012 Salig är den man som är ståndaktig i frestelsen; ty när han har
bestått sitt prov, skall han få livets krona, vilken Gud har
lovat åt dem som älska honom.

001:013 Ingen säge, när han bliver frestad, att det är från Gud som hans
        frestelse kommer; ty såsom Gud icke kan frestas av något ont, så
        frestar han icke heller någon.
001:014 Nej, närhelst någon frestas, så är det av sin egen begärelse som
        han drages och lockas.
001:015 Sedan, när begärelsen har blivit havande, föder hon synd, och
        när synden har blivit fullmogen, framföder hon död.
001:016 Faren icke vilse, mina älskade bröder.
001:017 Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned
        ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring
        äger rum och ingen växling av ljus och mörker.
001:018 Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens
        ord, för att vi skulle vara en förstling av de varelser han har
        skapat.
001:019 Det veten I, mina älskade bröder.

        Men var människa vare snar till att höra och sen till att tala
        och sen till vrede.
001:020 Ty en mans vrede kommer icke åstad vad rätt är inför Gud.
001:021 Skaffen därför bort all orenhet och all ondska som finnes kvar,
        och mottagen med saktmod det ord som är plantat i eder, och som
        kan frälsa edra själar.
001:022 Men varen ordets görare, och icke allenast dess hörare, eljest
        bedragen I eder själva.
001:023 Ty om någon är ordets hörare, men icke dess görare, så är han
        lik en man som betraktar sitt ansikte i en spegel:
001:024 när han har betraktat sig däri, går han sin väg och förgäter
        strax hurudan han var.
001:025 Men den som skådar in i den fullkomliga lagen, frihetens lag,
        och förbliver därvid och icke är en glömsk hörare, utan en
        verklig görare, han varder salig i sin gärning.
001:026 Om någon menar sig tjäna Gud och icke tyglar sin tunga, utan
        bedrager sitt hjärta, så är hans gudstjänst intet värd.
001:027 En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern,
        är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i
        deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen.

002:001 Mina bröder, menen icke att tron på vår Herre Jesus Kristus, den
        förhärligade, kan stå tillsammans med att hava anseende till
        personen.
002:002 Om till exempel i eder församling inträder en man med guldring
        på fingret och i präktiga kläder, och jämte honom inträder en
        fattig man i smutsiga kläder,
002:003 och I då vänden edra blickar till den som bär de präktiga
        kläderna och sägen till honom: »Sitt du här på denna goda
        plats», men däremot sägen till den fattige: »Stå du där», eller:
        »Sätt dig därnere vid min fotapall»—
002:004 haven I icke då kommit i strid med eder själva och blivit domare
        som döma efter orätta grunder?

002:005 Hören, mina älskade bröder: Har icke Gud utvald just dem som i
        världens ögon äro fattiga till att bliva rika i tro, och att få
        till arvedel det rike han har lovat åt dem som älska honom?
002:006 I åter haven visat förakt för den fattige. Är det då icke de
        rika som förtrycka eder, och är det icke just de, som draga eder
        inför domstolarna?
002:007 Är det icke de, som smäda det goda namn som är nämnt över eder?
002:008 Om I, såsom skriften bjuder, fullgören den konungsliga lagen:
        »Du skall älska din nästa såsom dig själv», då gören I
        visserligen väl.
002:009 Men om I haven anseende till personen, så begån I synd och
        bliven av lagen överbevisade om att vara överträdare.
002:010 Ty om någon håller hela lagen i övrigt, men felar i ett, så är
        han skyldig till allt.
002:011 Densamme som sade: »Du skall icke begå äktenskapsbrott», han
        sade ju ock: »Du skall icke dräpa.» Om du nu visserligen icke
        begår äktenskapsbrott, men dräper, så är du dock en
        lagöverträdare.
002:012 Talen och handlen så, som det höves människor vilka skola dömas
        genom frihetens lag.
002:013 Ty domen skall utan barmhärtighet drabba den som icke har visat
        barmhärtighet; barmhärtighet åter kan frimodigt träda fram inför
        domen.

002:014 Mina bröder, vartill gagnar det, om någon säger sig hava tro,
        men icke har gärningar? Icke kan väl tron frälsa honom?
002:015 Om någon, vare sig en broder eller en syster, saknade kläder och
        vore utan mat för dagen
002:016 och någon av eder då sade till denne: »Gå i frid, kläd dig
        varmt, och ät dig mätt»—vartill gagnade detta, såframt han
        icke därjämte gåve honom vad hans kropp behövde?
002:017 Så är ock tron i sig själv död, om den icke har med sig
        gärningar.

002:018 Nu torde någon säga: »Du har ju tro?»—»Ja, och jag har också
        gärningar; visa mig du din tro utan gärningar, så vill jag genom
        mina gärningar visa dig min tro.»
002:019 Du tror att Gud är en. Däri gör du rätt; också de onda andarna
        tro det och bäva.
002:020 Men vill du då förstå, du fåkunniga människa, att tron utan
        gärningar är till intet gagn!
002:021 Blev icke Abraham, vår fader, rättfärdig av gärningar, när han
        frambar sin son Isak på altaret?
002:022 Du ser alltså att tron samverkade med hans gärningar, och av
        gärningarna blev tron fullkomnad,
002:023 och så fullbordades det skriftens ord som säger: »Abraham trodde
        Gud, och det räknades honom till rättfärdighet»; och han blev
        kallad »Guds vän».

002:024 I sen alltså att det är av gärningar som en människa bliver
        rättfärdig, och icke av tro allenast.
002:025 Och var det icke på samma sätt med skökan Rahab? Blev icke hon
        rättfärdig av gärningar, när hon tog emot sändebuden och sedan
        på en annan väg släppte ut dem?
002:026 Ja, såsom kroppen utan ande är död, så är ock tron utan
        gärningar död.

003:001 Mina bröder, icke många av eder må träda upp såsom lärare; I
        bören veta att vi skola få en dess strängare dom.
003:002 I många stycken fela vi ju alla; om någon icke felar i sitt tal,
        så är denne en fullkomlig man, som förmår tygla hela sin kropp.
003:003 När vi lägga betsel i hästarnas mun, för att de skola lyda oss,
        då kunna vi därmed styra också hela deras övriga kropp.
003:004 Ja, till och med skeppen, som äro så stora, och som drivas av
        starka vindar, styras av ett helt litet roder åt det håll dit
        styrmannen vill.
003:005 Så är ock tungan en liten lem och kan likväl berömma sig av
        stora ting. Betänken huru en liten eld kan antända en stor skog.
003:006 Också tungan är en eld; såsom en värld av orättfärdighet
        framstår den bland våra lemmar, tungan som befläckar hela
        kroppen och sätter »tillvarons hjul» i brand, likasom den själv
        är antänd av Gehenna.
003:007 Ty väl är det så, att alla varelsers natur, både fyrfotadjurs
        och fåglars och kräldjurs och vattendjurs, låter tämja sig, och
        verkligen har blivit tamd, genom människors natur.
003:008 Men tungan kan ingen människa tämja; ett oroligt och ont ting är
        den, och full av dödande gift.
003:009 Med den välsigna vi Herren och Fadern, och med den förbanna vi
        människorna, som äro skapade till att vara Gud lika.
003:010 Ja, från en och samma mun utgå välsignelse och förbannelse. Så
        bör det icke vara, mina bröder.
003:011 Icke giver väl en källa från en och samma åder både sött och
        bittert vatten?
003:012 Mina bröder, icke kan väl ett fikonträd bära oliver eller ett
        vinträd fikon? Lika litet kan en salt källa giva sött vatten.

003:013 Finnes bland eder någon vis och förståndig man, så må han, i
        visligt saktmod, genom sin goda vandel låta se de gärningar som
        hövas en sådan man.
003:014 Om I åter i edra hjärtan hysen bitter avund och ären
        genstridiga, då mån I icke förhäva eder och ljuga, i strid mot
        sanningen.
003:015 Sådan »vishet» kommer icke ned ovanifrån, utan är av jorden och
        tillhör de »själiska» människorna, ja, de onda andarna.
003:016 Ty där avund och genstridighet råda, där råder oordning och allt
        vad ont är.
003:017 Men den vishet som kommer ovanifrån är först och främst ren,
        vidare fridsam, foglig och mild, full av barmhärtighet och andra
        goda frukter, fri ifrån tvivel, fri ifrån skrymtan.
003:018 Och rättfärdighetens frukt kommer av en sådd i frid, dem till
        del som hålla frid.

004:001 Varav uppkomma strider, och varav tvister bland eder? Månne icke
        av de lustar som föra krig i eder lemmar?
004:002 I ären fulla av begärelser, men haven dock intet; I dräpen och
        hysen avund, men kunnen dock intet vinna; och så tvisten och
        striden I. I haven intet, därför att I icke bedjen.
004:003 Dock, I bedjen, men I fån intet, ty I bedjen illa, nämligen för
        att kunna i edra lustar förslösa vad I fån.
004:004 I trolösa avfällingar, veten I då icke att världens vänskap är
        Guds ovänskap? Den som vill vara världens vän, han bliver alltså
        Guds ovän.
004:005 Eller menen I att detta är ett tomt ord i skriften: »Med
        svartsjuk kärlek trängtar den Ande som han har låtit taga sin
        boning i oss»?
004:006 Men så mycket större är den nåd han giver; därför heter det:
        »Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd.»
004:007 Så varen nu Gud underdåniga, men stån emot djävulen, så skall
        han fly bort ifrån eder.
004:008 Nalkens Gud, så skall han nalkas eder. Renen edra händer, I
        syndare, och gören edra hjärtan rena, I människor med delad håg.
004:009 Kännen edert elände och sörjen och gråten. Edert löje vände sig
        i sorg och eder glädje i bedrövelse.
004:010 Ödmjuken eder inför Herren, så skall han upphöja eder.

004:011 Förtalen icke varandra, mina bröder. Den som förtalar en broder
        eller dömer sin broder, han förtalar lagen och dömer lagen. Men
        dömer du lagen, så är du icke en lagens görare, utan dess
        domare.
004:012 En är lagstiftaren och domaren, han som kan frälsa och kan
        förgöra. Vem är då du som dömer din nästa?

004:013 Hören nu, I som sägen: »I dag eller i morgon vilja vi begiva oss
        till den och den staden, och där vilja vi uppehålla oss ett år
        och driva handel och skaffa oss vinning»—
004:014 I veten ju icke vad som kan ske i morgon. Ty vad är edert liv?
        En rök ären I, som synes en liten stund, men sedan försvinner.
004:015 I borden fastmera säga: »Om Herren vill, och vi får leva, skola
        vi göra det, eller det.»
004:016 Men nu talen I stora ord i eder förmätenhet. All sådan
        stortalighet är ond.

004:017 Alltså, den som förstår att göra vad gott är, men icke gör det,
för honom bliver detta till synd.

005:001 Hören nu, I rike: Gråten och jämren eder över det elände som
        skall komma över eder.
005:002 Eder rikedom multnar bort, och edra kläder frätas sönder av mal;
005:003 edert guld och silver förrostar, och rosten därpå skall vara
        eder till ett vittnesbörd och skall såsom en eld förtära edert
        kött. I haven samlat eder skatter i de yttersta dagarna.
005:004 Se, den lön I haven förhållit arbetarna som hava avbärgat edra
        åkrar, den ropar över eder, och skördemännens rop hava kommit
        fram till Herren Sebaots öron.
005:005 I haven levat i kräslighet på jorden och gjort eder goda dagar;
        I haven gött eder av hjärtans lust »på eder slaktedag».
005:006 I haven dömt den rättfärdige skyldig och haven dräpt honom; han
        står eder icke emot.
005:007 Så biden nu tåligt, mina bröder, intill Herrens tillkommelse. I
        sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt
        bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och
        vårregn.
005:008 Ja, biden ock I tåligt, och styrken edra hjärtan; ty Herrens
        tillkommelse är nära.
005:009 Sucken icke mot varandra, mina bröder, på det att I icke mån
        bliva dömda. Se, domaren står för dörren.
005:010 Mina bröder, tagen profeterna, som talade i Herrens namn, till
        edert föredöme i att uthärda lidande och visa tålamod.
005:011 Vi prisa ju dem saliga, som hava varit ståndaktiga. Om Jobs
        ståndaktighet haven I hört, och I haven sett vilken utgång
        Herren beredde; ty Herren är nåderik och barmhärtig.

005:012 Men framför allt, mina bröder, svärjen icke, varken vid himmelen eller vid jorden, ej heller vid något annat, utan låten edert »ja» vara »ja», och edert »nej» vara »nej», så att I icke hemfallen under dom.

005:013 Får någon bland eder utstå lidande, så må han bedja.
005:014 Är någon glad, så må han sjunga lovsånger. Är någon bland eder
        sjuk, må han då kalla till sig församlingens äldste; och dessa
        må bedja över honom och i Herrens namn smörja honom med olja.
005:015 Och trons bön skall hjälpa den sjuke, och Herren skall låta
        honom stå upp igen; och om han har begått synder, skall detta
        bliva honom förlåtet.
005:016 Bekännen alltså edra synder för varandra, och bedjen för
        varandra, på det att I mån bliva botade. Mycket förmår en
        rättfärdig mans bön, när den bedes med kraft.
005:017 Elias var en människa, med samma natur som vi. Han bad en bön
        att det icke skulle regna, och det regnade icke på jorden under
        tre år och sex månader;
005:018 åter bad han, och då gav himmelen regn, och jorden bar sin
        frukt.

005:019 Mina bröder, om någon bland eder har farit vilse från sanningen,
        och någon omvänder honom,
005:020 så mån I veta att den som omvänder en syndare från hans
        villoväg, han frälsar hans själ från döden och överskyler en
        myckenhet av synder.

001:001 Judas, Jesu Kristi tjänare och Jakobs broder, hälsar de kallade,
dem som äro upptagna i Guds, Faderns, kärlek och bevarade åt
Jesus Kristus.
001:002 Barmhärtighet och frid och kärlek föröke sig hos eder.

001:003 Mina älskade, då jag nu med all iver har tagit mig för att
        skriva till eder om vår gemensamma frälsning, finner jag det
        nödigt att i min skrivelse förmana eder att kämpa för den tro
        som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.
001:004 Några människor hava nämligen innästlat sig hos eder—några om
        vilka det för länge sedan blev skrivet att de skulle hemfalla
        under den domen—ogudaktiga människor, som missbruka vår Guds
        nåd till lösaktighet och förneka vår ende härskare och herre,
        Jesus Kristus.

001:005 Men fastän I redan en gång haven fått kunskap om alltsammans,
        vill jag påminna eder därom, att Herren, sedan han hade frälst
        sitt folk ur Egyptens land, efteråt förgjorde dem som icke
        trodde,
001:006 så ock därom, att de änglar som icke behöllo sin furstehöghet,
        utan övergåvo sin boning, hava av honom med eviga bojor blivit
        förvarade i mörker till den stora dagens dom.
001:007 Likaså hava ock Sodom och Gomorra med kringliggande städer,
        vilka på samma sätt som de förra bedrevo otukt och stodo efter
        annat umgänge än det naturliga, blivit satta till ett varnande
        exempel, i det att de få lida straff i evig eld.

001:008 Dock göra nu också dessa människor på samma sätt, förblindade av
        sina drömmar: köttet besmitta de, men andevärldens herrar
        förakta de, och dess härlige smäda de.
001:009 Icke så Mikael, överängeln; när denne tvistade med djävulen
        angående Moses' kropp, dristade han sig icke att över honom
        uttala någon smädande dom, utan sade allenast: »Herren näpse
        dig.»
001:010 Dessa åter smäda vad de icke känna till; och vad de, likasom de
        oskäliga djuren, med sina naturliga sinnen kunna fatta, det
        bruka de till sitt fördärv.
001:011 Ve dem! De hava trätt in på Kains väg, de hava för löns skull
        störtat sig i Balaams villfarelse och hava gått förlorade till
        följd av en gensträvighet lik Koras.

001:012 Det är dessa som få hålla gästabud med eder, där de sitta såsom
        skamfläckar vid edra kärleksmåltider och oförsynt se sig själva
        till godo. De äro skyar utan vatten, skyar som drivas bort av
        vindarna. De äro träd som stå nakna på senhösten, ofruktbara, i
        dubbel måtto döda, uppryckta med rötterna.
001:013 De äro vilda havsvågor som uppkasta sina egna skändligheters
        skum. De äro irrande stjärnor, åt vilka det svarta mörkret är
        förvarat till evig tid.

001:014 Om dessa var det ock som Enok, den sjunde från Adam, profeterade
        och sade: »Se, Herren kommer med sina mångtusen heliga,
001:015 för att hålla dom över alla och bestraffa alla de ogudaktiga för
        alla de ogudaktiga gärningar som de hava övat, och för alla de
        förmätna ord som de i sin syndiga ogudaktighet hava talat mot
        honom.»

001:016 De äro människor som alltid knorra och knota över sin lott, medan de likväl vandra efter sina egna begärelser. Och deras mun talar stora ord, under det att de dock av egennytta söka vara människor till behag.

001:017 Men kommen ihåg, I mina älskade, vad som har blivit förutsagt av
        vår Herres, Jesu Kristi, apostlar,
001:018 huru de sade till eder: »I den yttersta tiden skola bespottare
        uppstå, som vandra efter sina egna ogudaktiga begärelser.»
001:019 Det är dessa människor som vålla söndringar, dessa som äro
        »själiska» och icke hava ande.

001:020 Men I, mina älskade, uppbyggen eder på eder allraheligaste tro,
bedjen i den helige Ande,
001:021 och bevaren eder så i Guds kärlek, under det att I vänten på vår
Herres, Jesu Kristi, barmhärtighet, till evigt liv.

001:022 Mot somliga av dem, sådana som äro tvivlande, mån I vara
        barmhärtiga
001:023 och frälsa dem genom att rycka dem ur elden; mot de andra mån I
        också vara barmhärtiga, dock med fruktan, så att I avskyn till
        och med deras livklädnad, den av köttet befläckade.

001:024 Men honom som förmår bevara eder ifrån fall och ställa eder
        inför sin härlighet ostraffliga, i fröjd,
001:025 honom som allena är Gud, och som är vår Frälsare genom Jesus
        Kristus, vår Herre, honom tillhör ära, majestät, välde och makt,
        såsom före all tid, så ock nu och i alla evigheter. Amen.

001:001 Detta är en uppenbarelse från Jesus Kristus, en som Gud gav
        honom för att visa sina tjänare, vad som snart skall ske. Och
        medelst ett budskap genom sin ängel gav han det till känna för
        sin tjänare Johannes,
001:002 som här vittnar och frambär Guds ord och Jesu Kristi
        vittnesbörd, allt vad han själv har sett.

001:003 Salig är den som får uppläsa denna profetias ord, och saliga
äro de som få höra dem och som taga vara på, vad däri är
skrivet; ty tiden är nära.

001:004 Johannes hälsar de sju församlingarna i provinsen Asien. Nåd
        vare med eder och frid från honom som är, och som var, och som
        skall komma, så ock från de sju andar, som stå inför hans tron,
001:005 och från Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde
        bland de döda, den som är härskaren över konungarna på
        jorden. Honom som älskar oss, och som har löst oss från våra
        synder med sitt blod
001:006 och gjort oss till ett konungadöme, till präster åt sin Gud och
        Fader, honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter,
        amen.

001:007 Se, han kommer med skyarna, och allas ögon skola se honom, ja ock deras som hava stungit honom; och alla släkter på jorden skola jämra sig vid hans åsyn. Ja, amen.

001:008 Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är, och som var, och som skall komma, den Allsmäktige.

001:009 Jag, Johannes, eder broder, som med eder har del i bedrövelsen
        och riket och ståndaktigheten i Jesus, jag befann mig på den ö
        som heter Patmos, för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull.
001:010 Jag kom i andehänryckning på Herrens dag och fick då bakom mig
        höra en stark röst, lik ljudet av en basun,
001:011 och den sade: »Skriv upp i en bok vad du får se, och sänd den
        till de sju församlingarna i Efesus och Smyrna och Pergamus och
        Tyatira och Sardes och Filadelfia och Laodicea.»
001:012 Och jag vände mig om för att se vad det var för en röst som
        talade till mig; och när jag vände mig om, fick jag se sju
        gyllene ljusstakar
001:013 och mitt i bland ljusstakarna någon som liknade en människoson,
        klädd i en fotsid klädnad och omgjordad kring bröstet med ett
        gyllene bälte.
001:014 Hans huvud och hår var vitt såsom vit ull, såsom snö, och hans
        ögon voro såsom eldslågor.
001:015 Hans fötter liknade glänsande malm, när den har blivit glödgad i
        en ugn. Och hans röst var såsom bruset av stora vatten.
001:016 I sin högra hand hade han sju stjärnor, och från hans mun utgick
        ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var såsom solen, när
        den skiner i sin fulla kraft.
001:017 När jag såg honom, föll jag ned för hans fötter, såsom hade jag
        varit död. Men han lade sin högra hand på mig och sade:

        »Frukta icke. Jag är den förste och den siste
001:018 och den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas
        evigheter och jag har nycklarna till döden och dödsriket.
001:019 Så skriv nu upp, vad du har sett, och skriv upp både vad som nu
        är, och vad som härefter skall ske.
001:020 Vad angår hemligheten med de sju stjärnorna, som du har sett i
        min högra hand, och de sju gyllene ljusstakarna, så må du veta
        att de sju stjärnorna äro de sju församlingarnas änglar, och att
        de sju ljusstakarna äro de sju församlingarna.»

002:001 Skriv till Efesus' församlings ängel: »Så säger han som håller
        de sju stjärnorna i sin högra hand, han som går omkring bland de
        sju gyllene ljusstakarna:
002:002 Jag känner dina gärningar och ditt arbete och din ståndaktighet,
        och jag vet att du icke kan lida onda människor; du har prövat
        dem som säga sig vara apostlar, men icke äro det, och har funnit
        dem vara lögnare.
002:003 Och du är ståndaktig och har burit mycket för mitt namns skull
        och har icke förtröttats.
002:004 Men jag har det emot dig, att du har övergivit din första
        kärlek.
002:005 Betänk då varifrån du har fallit, och bättra dig, och gör åter
        sådana gärningar som du gjorde under din första tid. Varom
        icke, så skall jag komma över dig och skall flytta din ljusstake
        från dess plats, såframt du icke gör bättring.
002:006 Men den berömmelsen har du, att du hatar nikolaiternas
        gärningar, som också jag hatar.—
002:007 Den som har öra, han höre vad Anden säger till
        församlingarna. Den som vinner seger, åt honom skall jag giva
        att äta av livets träd, som står i Guds paradis.»

        »Så säger den förste och den siste, han som var död och åter har
        blivit levande:
002:009 Jag känner din bedrövelse och din fattigdom—dock, du är rik!
        —och jag vet vilken försmädelse du utstår av dem som säga sig
        vara judar, men icke äro detta, utan äro en Satans synagoga.
002:010 Frukta icke för det som du skall få lida. Se, djävulen skall
        kasta somliga av eder i fängelse, för att I skolen sättas på
        prov; och I skolen få utstå bedrövelse i tio dagar. Var trogen
        intill döden, så skall jag giva dig livets krona,
002:011 Den som har öra, han höre vad Anden säger till
        församlingarna. Den som vinner seger, han skall förvisso icke
        lida någon skada av den andra döden.»

002:012 Och skriv till Pergamus' församlings ängel: »Så säger han som
        har det skarpa tveeggade svärdet:
002:013 Jag vet var du bor: där varest Satan har sin tron. Och dock
        håller du fast vid mitt namn; och tron på mig förnekade du icke
        ens på den tid då Antipas, mitt vittne, min trogne tjänare,
        blev dräpt hos eder—där varest Satan bor.
002:014 Men jag har något litet emot dig: du har hos dig några som hålla
        fast vid Balaams lära, hans som lärde Balak huru han skulle
        lägga en stötesten för Israels barn, så att de skulle äta kött
        från avgudaoffer och bedriva otukt.
002:015 Så har också du några som på lika sätt hålla sig till
        nikolaiternas lära.
002:016 Gör då bättring; varom icke, så skall jag snart komma över dig
        och skall strida mot dem med min muns svärd.
002:017 Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.
        Den som vinner seger, åt honom skall jag giva av det fördolda
        mannat; och jag skall giva honom en vit sten och ett nytt namn
        skrivet på den stenen, ett namn som ingen känner, utom den som
        får det.»

002:018 Och skriv till Tyatiras församlings ängel: »Så säger Guds Son,
        han som har ögon såsom eldslågor, han vilkens fötter likna
        glänsande malm:
002:019 Jag känner dina gärningar och din kärlek och din tro, och jag
        vet huru du har tjänat och varit ståndaktig, och huru dina sista
        gärningar äro flera än dina första.
002:020 Men jag har det emot dig att du är så efterlåten mot kvinnan
        Jesabel—hon som säger sig vara en profetissa och uppträder
        såsom lärare och förleder mina tjänare till att bedriva otukt
        och till att äta kött från avgudaoffer.
002:021 Jag har givit henne tid till bättring, men hon vill icke göra
        bättring och upphöra med sin otukt.
002:022 Se, jag vill lägga henne ned på sjuksängen; och över dem som med
        henne begå äktenskapsbrott vill jag sända stor vedermöda,
        såframt de icke bättra sig och upphöra med att göra hennes
        gärningar.
002:023 Och hennes barn skall jag dräpa. Och alla församlingarna skola
        förnimma, att jag är den som rannsakar njurar och hjärtan; och
        jag skall giva var och en av eder efter hans gärningar.
002:024 Men till eder, I andra som bon i Tyatira, till eder alla som
        icke haven denna lära, då I ju icke »haven lärt känna
        djupheterna», såsom de säga—ja, Satans djupheter!—till eder
        säger jag: Jag lägger icke på eder någon ny börda;
002:025 hållen allenast fast vid det som I haven, till dess jag kommer.
002:026 Den som vinner seger och intill änden troget gör mina gärningar,
        åt honom skall jag giva makt över hedningarna.
002:027 och han skall styra dem med järnspira, likasom när man krossar
        lerkärl,
002:028 såsom ock jag har fått den makten av min Fader; och jag skall
        giva honom morgonstjärnan.
002:029 Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.»

        »Så säger han som har Guds sju andar och de sju stjärnorna: Jag
        känner dina gärningar; du har det namnet om dig, att du lever,
        men du är död.
003:002 Vakna upp och håll dig vaken, och styrk det som ännu är kvar, det
        som har varit nära att dö. Ty jag har icke funnit dina gärningar
        vara fullkomliga inför min Gud.
003:003 Tänk nu på huru du undfick ordet och hörde det, och tag vara på
        därpå och gör bättring. Om du icke håller dig vaken, så skall
        jag komma såsom en tjuv, och du skall förvisso icke veta vilken
        stund jag kommer över dig.
003:004 Dock kunna hos dig i Sardes nämnas några få som icke hava
        fläckat sina kläder; och dessa skola vandra med mig i vita
        kläder, ty de äro värdiga därtill.
003:005 Den som vinner seger, han skall så bliva klädd i vita kläder,
        och jag skall aldrig utplåna hans namn ur livets bok, utan
        kännas vid hans namn inför min Fader och inför hans änglar.
003:006 Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.»

        »Så säger den Helige, den Sannfärdige, han som har 'Davids
        nyckel', han som 'upplåter, och ingen kan tillsluta', han som
        'tillsluter, och ingen upplåter':
003:008 Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit dig finna en öppen
        dörr, som ingen kan tillsluta. Ty väl är din kraft ringa, men du
        har tagit vara på mitt ord och icke förnekat mitt namn.
003:009 Se, jag vill överlämna åt dig några från Satans synagoga, några
        av dem som säga sig vara judar, men icke äro det, utan ljuga;
        ja, jag vill göra så, att de komma ock falla ned för dina
        fötter, och de skola förstå, att jag har fått dig kär.
003:010 Eftersom du har tagit vara på mitt bud om ståndaktighet, skall
        ock jag taga vara på dig och frälsa dig ut ur den prövningens
        stund som skall komma över hela världen, för att sätta jordens
        inbyggare på prov.
003:011 Jag kommer snart; håll fast det du har, så att ingen tager din
        krona.
003:012 Den som vinner seger, honom skall jag göra till en pelare i min
        Guds tempel, och han skall aldrig mer lämna det; och jag skall
        skriva på honom min Guds namn och namnet på min Guds stad, det
        nya Jerusalem, som kommer ned från himmelen, från min Gud, så
        ock mitt eget nya namn.
003:013 Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.

003:014 Och skriv till Laodiceas församlings ängel: »Så säger han som är
        Amen, den trovärdiga och sannfärdiga vittnet, begynnelsen
        till Guds skapelse:
003:015 Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag
        skulle önska att du vore antingen kall eller varm.
003:016 Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag
        utspy dig ur min mun.
003:017 Du säger ju: 'Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och
        behöver intet'; och du vet icke att du just är eländig och
        ömkansvärd och fattig och blind och naken.
003:018 Så råder jag dig då att du köper av mig guld som är luttrat i
        eld, för att du skall bliva rik, och att du köper vita kläder
        till att kläda dig i, för att din nakenhets skam icke skall
        bliva uppenbar, och att du köper ögonsalva till att smörja dina
        ögon med, för att du skall kunna se.
003:019 'Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag.' Så gör nu
        bättring med all flit.
003:020 Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min
        röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och
        hålla måltid med honom och han med mig.
003:021 Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min
        tron, likasom jag själv har vunnit seger och satt mig med min
        Fader på hans tron.
003:022 Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.

004:001 Sedan fick jag se en dörr vara öppnad i himmelen; och den röst,
        lik ljudet av en basun, som jag förut hade hört tala till mig,
        sade: »Kom hit upp, så skall jag visa dig, vad som skall ske
        härefter.»
004:002 I detsamma kom jag i andehänryckning. Och jag fick se en tron
        vara framsatt i himmelen, och någon satt på den tronen;
004:003 och han som satt därpå var till utseendet såsom jaspissten och
        karneol. Och runt omkring tronen gick en regnbåge, som till
        utseendet var såsom en smaragd.
004:004 Och jag såg tjugufyra andra troner runt omkring tronen, och på
        de tronerna sutto tjugufyra äldste, klädda i vita kläder, med
        gyllene kransar på sina huvuden.
004:005 Och från tronen utgingo ljungeldar och dunder och tordön; och
        framför tronen brunno sju eldbloss, det är Guds sju andar.
004:006 Framför tronen syntes ock likasom ett glashav, likt kristall;
        och runt omkring tronen stodo fyra väsenden, ett mitt för var
        sida av tronen och de voro fullsatta med ögon framtill och
        baktill.
004:007 Och det första väsendet liknade ett lejon, det andra väsendet
        liknade en ung tjur, det tredje väsendet hade ett ansikte såsom
        en människa, det fjärde väsendet liknade en flygande örn.
004:008 Och vart och ett av de fyra väsendena hade sex vingar; runt
        omkring, jämväl under vingarna voro de fullsatta med ögon. Och
        dag och natt sade de utan uppehåll: »Helig, helig, helig är
        Herren Gud den Allsmäktige, han som var, och som är, och som
        skall komma.»

004:009 Och när väsendena hembära pris och ära och tack åt honom som
        sitter på tronen och tillbedja honom som lever i evigheternas
        evigheter,
004:010 då falla de tjugufyra äldste ned inför honom som sitter på
        tronen, och tillbedja honom som lever i evigheternas evigheter,
        och lägga sina kransar ned inför tronen och säga;

004:011 »Du, vår Herre och Gud, är värdig att mottaga pris och ära och
makt, ty du har skapat allting, och därför att så var din vilja,
kom det till och blev skapat.»

005:001 Och i högra handen på honom som satt på tronen såg jag en
        bokrulle, med skrift både på insidan och på utsidan, och
        förseglad med sju insegel.
005:002 Och jag såg en väldig ängel som utropade med hög röst: »Vem är
        värdig att öppna bokrullen och bryta dess insegel?»
005:003 Men ingen, vare sig i himmelen eller på jorden eller under
        jorden, kunde öppna bokrullen eller se vad som stod däri.
005:004 Och jag grät bittert över att ingen befanns vara värdig att
        öppna bokrullen eller se, vad som stod däri.
005:005 Men en av de äldste sade till mig: »Gråt icke. Se, lejonet av
        Juda stam, telningen från Davids rot, har vunnit seger, så att
        han kan öppna bokrullen och och bryta dess sju insegel.»

005:006 Då fick jag se att mellan tronen och de fyra väsendena och de
        äldste stod ett lamm, som såg ut såsom hade det varit slaktat. Det
        hade sju horn och sju ögon, det är Guds sju andar, vilka äro
        utsända över hela jorden.
005:007 Och det trädde fram och tog bokrullen ur högra handen på honom
        som satt på tronen.

005:008 Och när han tog bokrullen, föllo de fyra väsendena och de
        tjugufyra äldste ned inför Lammet; och de hade var och en sin
        harpa och hade gyllene skålar, fulla med rökelse, det är de
        heligas böner.
005:009 Och de sjöngo en ny sång som lydde så:
          »Du är värdig att taga bokrullen
          och att bryta dess insegel,
          ty du har blivit slaktad,
          och med ditt blod har du åt Gud köpt människor,
          av alla stammar och tungomål och folk och folkslag,
005:010 och gjort dem åt vår Gud till ett konungadöme och till präster,
          och de skola regera på jorden»

005:011 Och i min syn fick jag höra röster av många änglar runt omkring
        tronen och omkring väsendena och de äldste; och deras antal var
        tio tusen gånger tio tusen och tusen gånger tusen.
005:012 Och de sade med hög röst: »Lammet som blev slaktat, är värdigt
        att mottaga makten, så ock rikedom och vishet och starkhet och
        ära, och pris och lov.»
005:013 Och allt skapat, både i himmelen och på jorden och under jorden
        och på havet, och allt vad i dem var, hörde jag säga: »Honom, som
        sitter på tronen, och Lammet tillhör lovet och äran och priset
        och väldet i evigheternas evigheter.»
005:014 Och de fyra väsendena sade »amen», och de äldste föllo ned och
        tillbådo.

006:001 Och jag såg Lammet bryta det första av de sju inseglen; och jag
        hörde ett av de fyra väsendena säga såsom med tordönsröst:
        »Kom.»
006:002 Då fick jag se en vit häst; och mannen som satt på den hade en
        båge, och en segerkrans blev honom given, och han drog ut såsom
        segrare och för att segra.

006:003 Och när det bröt det andra inseglet, hörde jag det andra
        väsendet säga »Kom.»
006:004 Då kom en annan häst fram, en som var röd; och åt mannen som
        satt på den blev givet att taga friden bort från jorden, så att
        människorna skulle slakta varandra. Och ett stort svärd blev
        honom givet.

006:005 Och när det bröt det tredje inseglet, hörde jag det tredje
        väsendet säga »Kom.» Då fick jag se en svart häst; och mannen
        som satt på den hade en vågskål i sin hand.
006:006 Och jag hörde likasom en röst mitt ibland de fyra väsendena
        säga: »Ett mått vete för en silverpenning och tre mått
        korn för en silverpenning! Och oljan och vinet må du icke
        skada.»

006:007 Och när det bröt det fjärde inseglet, hörde jag det fjärde
        väsendets röst säga: »Kom.»
006:008 Då fick jag se en blekgul häst; och mannen som satt på den,
        hans namn var Döden, och Dödsriket följde med honom. Och åt dem
        gavs makt över fjärdedelen av jorden, så att de skulle få dräpa
        med svärd och genom hungersnöd och pest och genom vilddjuren på
        jorden.

006:009 Och när det bröt det femte inseglet, såg jag under altaret de
        människors själar, som hade blivit slaktade för Guds ords skull
        och för det vittnesbörds skull, som de hade.
006:010 Och de ropade med hög röst och sade: »Huru länge, du helige och
        sannfärdige Herre, skall du dröja att hålla dom och att utkräva
        vårt blod av jordens inbyggare?»
006:011 Och åt var och en av dem gavs en vit, fotsid klädnad, och åt dem
        blev tillsagt att de ännu en liten tid skulle giva sig till ro,
        till dess jämväl skaran av deras medtjänare och bröder, som
        skulle bliva dräpta likasom de själva, hade blivit fulltalig.

006:012 Och jag såg Lammet bryta det sjätte inseglet. Då blev det en
        stor jordbävning, och solen blev svart som en sorgdräkt, och
        månen blev hel och hållen såsom blod;
006:013 och himmelens stjärnor föllo ned på jorden, såsom när ett
        fikonträd fäller sina omogna frukter, då det skakas av en stark
        vind.
006:014 Och himmelen vek undan, såsom när en bokrulle rullas tillhopa;
        och alla berg och öar flyttades bort ifrån sin plats.
006:015 Och konungarna på jorden och stormännen och krigsöverstarna och
        alla de rika och de väldiga, ja, alla, både trälar och fria,
        dolde sig i hålor och bland bergsklippor.
006:016 Och de sade till bergen och klipporna: »Fallen över oss och
        döljen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för
        Lammets vrede.
006:017 Ty deras vredes stora dag är kommen, och vem kan bestå?»

007:001 Sedan såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla
        tillbaka jordens fyra vindar, för att ingen vind skulle blåsa
        över jorden eller över havet eller mot något träd.
007:002 Och jag såg en annan ängel träda fram ifrån öster med den
        levande Gudens signet. Och han ropade med hög röst till de fyra
        änglar som hade fått sig givet att skada jorden och havet,
007:003 och sade: »Gören icke jorden eller havet eller träden någon
        skada, förrän vi hava tecknat vår Guds tjänare med insegel på
        deras pannor.»
007:004 Och jag fick höra antalet av dem som voro tecknade med insegel,
        ett hundra fyrtiofyra tusen tecknade, av alla Israels barns
        stammar;
007:005 av Juda stam tolv tusen tecknade,
          av Rubens stam tolv tusen,
          av Gads stam tolv tusen,
007:006 av Asers stam tolv tusen,
          av Neftalims stam tolv tusen,
          av Manasses' stam tolv tusen,
007:007 av Simeons stam tolv tusen,
          av Levi stam tolv tusen,
          av Isaskars stam tolv tusen,
007:008 av Sabulons stam tolv tusen,
          av Josefs stam tolv tusen,
          av Benjamins stam tolv tusen tecknade.

007:009 Sedan fick jag se en stor skara, som ingen kunde räkna, en skara
        ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål stå inför
        tronen och inför Lammet; och de voro klädda i vita, fotsida
        kläder och hade palmer i sina händer.
007:010 Och de ropade med hög röst och sade: »Frälsningen tillhör vår
        Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.»
007:011 Och alla änglar, som stodo runt omkring tronen och omkring de
        äldste och de fyra väsendena, föllo ned på sina ansikten inför
        tronen och tillbådo Gud
007:012 och sade: »Amen. Lovet och priset och visheten och tacksägelsen
        och äran och makten och starkheten tillhöra vår Gud i
        evigheternas evigheter. Amen.»

007:013 Och en av de äldste tog till orda och sade till mig: »Dessa som
        äro klädda i de vita, fotsida kläderna, vilka äro de, och
        varifrån hava de kommit?»
007:014 Jag svarade honom: »Min herre, du vet själv det.» Då sade han
        till mig: »Dessa äro de som komma ur den stora bedrövelsen, och
        som hava tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.
007:015 Därför stå de inför Guds tron och tjäna honom, dag och natt, i
        hans tempel. Och han som sitter på tronen skall slå upp sitt
        tabernakel över dem.
007:016 'De skola icke mer hungra och icke mer törsta,
          och solens hetta skall icke träffa dem,
          ej heller eljest någon brännande hetta.
007:017 Ty Lammet, som står mitt för tronen, skall vara deras herde och
        leda dem till livets vattenkällor, och 'Gud skall avtorka alla
        tårar från deras ögon'.»

008:001 Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en
        tystnad, som varade vid pass en halv timme.
008:002 Och jag fick se de sju änglar, som stå inför Gud; åt dem gåvos sju
        basuner.
008:003 Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret, och han hade
        ett gyllene rökelsekar; och mycken rökelse var given åt honom,
        för att han skulle lägga den till alla de heligas böner på det
        gyllene altare som stod framför tronen.
008:004 Och ur ängelns hand steg röken av rökelsen med de heligas böner
        upp inför Gud.
008:005 Och ängeln tog rökelsekaret och fyllde det med eld från altaret
        och kastade elden ned på jorden. Då kommo tordön och dunder och
        ljungeldar och jordbävning.

008:006 Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo att stöta i sina basuner.

008:007 Och den förste stötte i sin basun. Då kom hagel och eld, blandat med blod, och det kastades ned på jorden; och tredjedelen av jorden brändes upp, och tredjedelen av träden brändes upp, och allt grönt gräs brändes upp.

008:008 Och den andre ängeln stötte i sin basun. Då var det som om ett
        stort brinnande berg hade blivit kastat i havet; och tredjedelen
        av havet blev blod.
008:009 Och tredjedelen av de levande varelser som funnos i havet omkom;
        och tredjedelen av skeppen förgicks.

008:010 Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll från himmelen
        en stor stjärna, brinnande såsom ett bloss; och den föll ned
        över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna.
008:011 Och stjärnans namn var Malört. Och tredjedelen av vattnet blev
        bitter malört; och många människor omkommo genom vattnet, därför
        att det hade blivit så bittert.

008:012 Och den fjärde ängeln stötte i sin basun. Då drabbade
        hemsökelsen tredjedelen av solen och tredjedelen av månen och
        tredjedelen av stjärnorna, så att tredjedelen av dem förmörkades
        och dagen miste tredjedelen av sitt ljus, sammalunda ock natten.

008:013 Sedan fick jag i min syn höra en örn, som flög fram uppe i
        himlarymden, ropa med hög röst: »Ve, ve, ve över jordens
        inbyggare, när de tre övriga änglar, som skola stöta i basun,
        låta sina basuner ljuda!»

009:001 Och den femte ängeln stötte i sin basun. Då såg jag en stjärna
        vara fallen ifrån himmelen ned på jorden; och åt henne gavs
        nyckeln till avgrundens brunn.
009:002 Och hon öppnade avgrundens brunn. Då steg en rök upp ur brunnen,
        lik röken från en stor ugn, och solen och luften förmörkades av
        röken från brunnen.
009:003 Och ur röken kommo gräshoppor ut över jorden; och åt dem gavs
        samma makt som skorpionerna på jorden hava.
009:004 Och dem blev tillsagt, att de icke skulle skada gräset på jorden
        eller något annat grönt eller något träd, utan allenast de
        människor som icke hade Guds insegel på sina pannor.
009:005 Och åt dem blev givet att, icke att döda dem, men att plåga dem
        i fem månader; och plågan, som de vållade var såsom den plåga
        en skorpion åstadkommer, när den stinger en människa.
009:006 På den tiden skola människorna söka döden, men icke kunna finna
        den; de skola åstunda att dö, men döden skall fly undan ifrån
        dem.

009:007 Och gräshopporna tedde sig såsom hästar, rustade till strid. På
        sina huvuden hade de likasom kransar, som syntes vara av
        guld. Deras ansikten voro såsom människors ansikten.
009:008 De hade hår såsom kvinnors hår, och deras tänder voro såsom
        lejons.
009:009 De hade bröst, som liknade järnpansar; och rasslet av deras
        vingar var såsom vagnsrasslet, när många hästar med sina vagnar
        störta fram till strid.
009:010 De hade stjärtar med gaddar, såsom skorpioner hava; och i deras
        stjärtar låg den makt de hade fått att i fem månader skada
        människorna.
009:011 Till konung över sig hade de avgrundens ängel, vilkens namn på
        hebreiska är Abaddon och som på grekiska har namnet Apollyon.

009:012 Det första ve har gått till ända; se, efter detta komma ännu två
andra ve.

009:013 Och den sjätte ängeln stötte i sin basun. Då hörde jag en röst
        från de fyra hornen på det gyllene altare, som stod inför Guds
        ansikte,
009:014 säga till den sjätte ängeln, den som hade basunen: »Lös de fyra
        änglar, som hållas bundna invid den stora floden Eufrat.»
009:015 Och de fyra änglarna löstes, de som just för den timmen, på den
        dagen, i den månaden, under det året hade hållits redo att dräpa
        tredjedelen av människorna.
009:016 Och antalet ryttare i de ridande skarorna var två gånger tio
        tusen gånger tio tusen; jag fick höra att de voro så många.
009:017 Och hästarna och männen som sutto på dem tedde sig för min syn
        på detta sätt: männen hade eldröda och mörkblå och svavelgula
        pansar; och hästarna hade huvuden såsom lejon, och ur deras gap
        gick ut eld och rök och svavel.
009:018 Av dessa tre plågor—av elden och röken och svavlet som gick
        ut ur deras gap—dödades tredjedelen av människorna.
009:019 Ty hästarnas makt låg i deras gap och i deras svansar. Deras
        svansar liknade nämligen ormar, och hade huvuden, och med dem
        var det, som de gjorde skada.

009:020 Men de återstående människorna, de som icke hade blivit dödade
        genom dessa plågor, gjorde icke bättring; de vände sig icke ifrån
        belätena, som de hade gjort med egna händer, och upphörde icke
        att tillbedja onda andar och avgudar av guld och silver och
        koppar och sten och trä, som varken kunna se eller höra eller
        gå.
009:021 De gjorde icke bättring och upphörde icke med sina mordgärningar
        och trolldomskonster, sin otukt och sitt tjuveri.

010:001 Och jag såg en annan väldig ängel komma ned från himmelen. Han
        var klädd i en sky och hade regnbågen över sitt huvud, och hans
        ansikte var såsom solen, och hans ben voro såsom eldpelare;
010:002 och i sin hand hade han en öppen liten bokrulle. Och han satte
        sin högra fot på havet och sin vänstra på jorden.
010:003 Och han ropade med hög röst, såsom när ett lejon ryter. Och när
        han hade ropat, läto de sju tordönen höra sina röster.
010:004 Och sedan de sju tordönen hade talat, tänkte jag skriva, men jag
        fick då höra en röst från himmelen säga: »Göm såsom under
        insegel vad de sju tordönen hava talat, och skriv icke upp det.»

010:005 Och ängeln, som jag såg stå på havet och på jorden, lyfte sin
        högra hand upp mot himmelen
010:006 och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter, vid honom
        som har skapat himmelen och vad däri är, och jorden och vad därpå
        är, och havet och vad däri är, och sade: »Ingen tid skall mer
        givas,
010:007 utan i de dagar, då den sjunde ängelns röst höres, när det sker
        att han stöter i sin basun, då är Guds hemliga rådslut
        fullbordat, i enlighet med det glada budskap som han har
        förkunnat för sina tjänare profeterna.»

010:008 Och den röst som jag hade hört från himmelen hörde jag nu åter
        tala till mig; den sade: »Gå och tag den öppna bokrulle som
        ängeln har i sin hand, han som står på havet och på jorden.»
010:009 Då gick jag bort till ängeln och bad honom att han skulle giva
        mig bokrullen. Och han sade till mig: »Tag den och ät upp den;
        den skall vålla dig bitter plåga i din buk, men i din mun skall
        den vara söt såsom honung.»
010:010 Då tog jag bokrullen ur ängelns hand och åt upp den; och den var
        i min mun söt såsom honung, men när jag hade ätit upp den, kände
        jag bitter plåga i min buk.
010:011 Och mig blev sagt: »Du måste än ytterligare profetera om många
        folk och folkslag och tungomål och konungar.

011:001 Och ett rör, likt en mätstång, gavs åt mig, och mig blev sagt:
        »Stå upp och mät Guds tempel och altaret tillika med dem som
        tillbedja därinne.
011:002 Men lämna å sido templets yttre förgård och mät den icke; ty den
        är prisgiven åt hedningarna, och de skola under fyrtiotvå
        månader förtrampa den heliga staden.
011:003 Och jag skall låta mina två vittnen under ett tusen två hundra
        sextio dagar profetera, höljda i säcktyg.

011:004 Dessa vittnen äro de två olivträd och de två ljusstakar som stå
        inför jordens Herre.
011:005 Och om någon vill göra dem skada, så går eld ut ur deras mun och
        förtär deras ovänner; ja, om någon vill göra dem skada, så skall
        han bliva dödad på det sättet.
011:006 De hava makt att tillsluta himmelen, så att intet regn faller
        under den tid de profetera; de hava ock makt över vattnet, att
        förvandla det till blod, och makt att slå jorden med alla slags
        plågor, så ofta de vilja.
011:007 Och när de hava till fullo framburit sitt vittnesbörd, skall
        vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden, giva sig i
        strid med dem och skall övervinna dem och döda dem.
011:008 Och deras döda kroppar skola bliva liggande på gatan i den stora
        staden som, andligen talat, heter Sodom och Egypten, den stad
        där också deras Herre blev korsfäst.
011:009 Och människor av allahanda folk och stammar och tungomål och
        folkslag skola i tre och en halv dagar se deras döda kroppar
        ligga där, och de skola icke tillstädja att kropparna läggas i
        någon grav.
011:010 Och jordens inbyggare skola glädjas över vad som har vederfarits
        dem och skola fröjda sig och sända varandra gåvor; ty dessa två
        profeter hade varit en plåga för jordens inbyggare.»

011:011 Men efter tre och en halv dagar kom livets ande från Gud in i
        dem, och de reste sig upp på sina fötter; och en stor fruktan
        föll över dem som sågo dem.
011:012 Och de hörde en stark röst från himmelen, som sade till dem:
        »Kommen hit upp.» Då stego de i en sky upp till himmelen, i
        sina ovänners åsyn.
011:013 Och i samma stund blev det en stor jordbävning, och tiondedelen
        av staden störtade samman, och genom jordbävningen omkommo sju
        tusen människor; och de övriga blevo förskräckta och gåvo ära åt
        Gud i himmelen.
011:014 Det andra ve har gått till ända; se, det tredje ve kommer snart.

011:015 Och den sjunde ängeln stötte i sin basun. Då ljödo i himmelen
        starka röster som sade: »Väldet över världen har blivit vår
        Herres och hans Smordes, och han skall vara konung i
        evigheternas evigheter.»
011:016 Och de tjugufyra äldste, som sutto på sina troner inför Gud,
        föllo ned på sina ansikten och tillbådo Gud
011:017 och sade: »Vi tacka dig, Herre Gud, du Allsmäktige, du som är,
        och som var, för att du har tagit i besittning din stora makt
        och trätt fram såsom konung.
011:018 Folken vredgades, men din vredes dag har nu kommit, och den tid
        då de döda skola få sin dom, och då du skall löna dina tjänare
        profeterna och de heliga och dem som frukta ditt namn, både små
        och stora, och då du skall fördärva dem som fördärva jorden.»

011:019 Och Guds tempel i himmelen öppnades, och hans förbundsark blev
synlig i hans tempel. Då kommo ljungeldar och dunder och tordön
och jordbävning och starkt hagel.

012:001 Och ett stort tecken visade sig i himmelen: där syntes en
        kvinna, som hade solen till sin klädnad och månen under sina
        fötter, och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud.
012:002 Hon var havande och ropade i barnsnöd och födslovånda.
012:003 Ännu ett annat tecken visade sig i himmelen: där syntes en stor
        röd drake, som hade sju huvuden och tio horn, och på sina
        huvuden sju kronor.
012:004 Och hans stjärt drog med sig tredjedelen av himmelens stjärnor
        och kastade den ned på jorden. Och draken stod framför kvinnan
        som skulle föda, ty han ville uppsluka hennes barn, när hon hade
        fött det.
012:005 Och hon födde ett barn gossebarn, som en gång skall styra alla
        folk med järnspira. Men hennes barn blev uppryckt till Gud och
        till hans tron;
012:006 Och kvinnan flydde ut i öknen, där hon har en plats sig beredd
        av Gud, och där hon skulle få sitt uppehälle under ett tusen två
        hundra sextio dagar.

012:007 Och en strid uppstod i himmelen: Mikael och hans änglar gåvo sig
        i strid med draken; och draken och hans änglar stridde mot dem,
012:008 men de förmådde intet mot dem, och i himmelen fanns nu icke mer
        någon plats för dem.
012:009 Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som
        kallas Djävul och Satan, och som förvillar hela världen; han blev
        nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom.

012:010 Och jag hörde en stark röst i himmelen säga: »Nu har frälsningen
        och makten och riket blivit vår Guds, och väldet hans Smordes; ty
        våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt
        anklagade dem inför vår Gud.
012:011 De övervunno honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt
        vittnesbörds ord: de älskade icke så sitt liv, att de drogo sig
        undan döden.
012:012 Glädjens fördenskull, I himlar och I som bon i dem. Men ve dig,
        du jord, och dig, du hav! Ty djävulen har kommit ned till eder i
        stor vrede, eftersom han vet att den tid han har kvar är kort.»

012:013 Och när draken såg att han var nedkastad på jorden, förföljde
        han kvinnan, som hade fött gossebarnet.
012:014 Men åt kvinnan gåvos den stora örnens två vingar, för att hon
        skulle flyga ut i öknen till den plats där hon skulle få sitt
        uppehälle under en tid och tider och en halv tid, fjärran ifrån
        ormens åsyn.
012:015 Då sprutade ormen ur sitt gap vatten efter kvinnan såsom en
        ström, för att strömmen skulle bortföra henne.
012:016 Men jorden kom kvinnan till hjälp; jorden öppnade sin mun och
        drack upp strömmen, som draken hade sprutat ut ur sitt gap.
012:017 Och draken vredgades än mer på kvinnan och gick åstad för att
        föra krig mot de övriga av hennes säd, mot dem som hålla Guds
        bud och hava Jesu vittnesbörd.

013:001 Då såg jag ett vilddjur stiga upp ur havet; det hade tio horn
        och sju huvuden, och på sina horn hade det tio kronor och på
        sina huvuden hädiska namn.
013:002 Och vilddjuret, som jag såg, liknade en panter, men det hade
        fötter såsom en björn och gap såsom ett lejon. Och draken gav
        det sin makt och sin tron och gav det stor myndighet.
013:003 Och jag såg ett av dess huvuden vara likasom sårat till döds, men
        dess dödssår blev läkt. Och hela jorden såg med förundran efter
        vilddjuret.
013:004 Och de tillbådo draken, därför att han hade givit vilddjuret
        sådan myndighet; de tillbådo och vilddjuret och sade »Vem är lik
        vilddjuret, och vem kan strida mot det?»
013:005 Och det fick en mun sig given, som talade stora ord och vad
        hädiskt var, och det fick makt att så göra under fyrtiotvå
        månader.
013:006 Och den öppnade sin mun till att föra hädiskt tal mot Gud, till
        att häda hans namn och hans tabernakel och dem som bo i
        himmelen.
013:007 Och det fick makt att föra krig mot de heliga och att övervinna
        dem; och det fick makt över alla stammar och folk och tungomål
        och folkslag.
013:008 Och alla jordens inbyggare skola tillbedja det, ja, envar som
        icke har sitt namn från världens begynnelse skrivet i livets
        bok, det slaktade Lammets bok.
013:009 Den som har öra, han höre.
013:010 Den som för andra bort i fångenskap, han skall själv bliva
        bortförd i fångenskap; den som dräper andra med svärd, han skall
        själv bliva dräpt med svärd. Här gäller det för de heliga att
        hava ståndaktighet och tro.

013:011 Och jag såg ett annat vilddjur stiga upp ur jorden; det hade två
        horn, lika ett lamms, och det talade såsom en drake.
013:012 Och det utövar det första vilddjurets hela myndighet, i dess
        åsyn. Och det kommer jorden och dem som bo därpå att tillbedja
        det första vilddjuret, det vars dödssår blev läkt.
013:013 Och det gör stora tecken, så att det till och med låter eld i
        människornas åsyn falla ned från himmelen på jorden.
013:014 Och genom de tecken, som det har fått makt att göra i vilddjurets
        åsyn, förvillar det jordens inbyggare; det förmår genom sitt tal
        jordens inbyggare att göra en bild åt vilddjuret, det som var
        sårat med svärd, men åter kom till liv.
013:015 Och det fick makt att giva ande åt vilddjurets bild, så att
        vilddjurets bild till och med kunde tala och kunde låta döda
        alla som icke tillbådo vilddjurets bild.
013:016 Och det förmår alla, både små och stora, både rika och fattiga,
        både fria och trälar, att låta giva sig ett märke på högra
        handen eller på pannan,
013:017 så att ingen får vare sig köpa eller sälja något, utom den som
        är märkt med vilddjurets namn eller dess namns tal.
013:018 Här gäller det att vara vis; den som har förstånd, han räkne ut
        betydelsen av vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och
        dess tal är sex hundra sextiosex.

014:001 Och jag fick se Lammet stå på Sions berg jämte det ett hundra
        fyrtiofyra tusen som hade dess namn och dess Faders namn skrivna
        på sina pannor.
014:002 Och jag hörde ett ljud från himmelen, likt bruset av stora
        vatten och dånet av ett starkt tordön; och ljudet som jag
        hörde var såsom när harpospelare spela på sina harpor.
014:003 Och de sjöngo inför tronen och inför de fyra väsendena och de
        äldste vad som tycktes vara en ny sång; och ingen kunde lära
        sig den sången, utom de ett hundra fyrtiofyra tusen som voro
        friköpta ifrån jorden.
014:004 Dessa äro de som icke hava orenat sig med kvinnor; ty de äro
        såsom jungfrur. Dessa äro de som följa Lammet varthelst det
        går. De hava blivit friköpta ifrån människorna till en förstling
        åt Gud och Lammet.
014:005 Och i deras mun har ingen lögn blivit funnen; de äro
        ostraffliga.

014:006 Och jag såg en annan ängel flyga fram uppe i himlarymden; han
        hade ett evigt evangelium, som han skulle förkunna för dem som
        bo på jorden, för alla folkslag och stammar och tungomål och
        folk.
014:007 Och han sade med hög röst: »Frukten Gud och given honom ära; ty
        stunden är kommen, då han skall hålla dom. Ja, tillbedjen honom
        som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor.

014:008 Och ännu en annan ängel följde honom; denne sade: »Fallet,
fallet är det stora Babylon, som har givit alla folk att dricka
av sin otukts vredesvin.»

014:009 Och ännu en tredje ängel följde dem; denne sade med hög röst:
        »Om någon tillbeder vilddjuret och dess bild och tager dess
        märke på sin panna eller på sin hand,
014:010 så skall ock han få dricka av Guds vredesvin, det som är iskänkt
        i hans vredes kalk, obemängt; och han skall bliva plågad med eld
        och svavel, i heliga änglars och i Lammets åsyn.
014:011 Och när de så plågas, uppstiger röken därav i evigheters
        evigheter, och de hava ingen ro, vaken dag eller natt, de som
        tillbedja vilddjuret och dess bild, eller som låta märka sig med
        dess namn.
014:012 Här gäller det för de heliga att hava ståndaktighet, för dem som
        hålla Guds bud och bevara tron på Jesus.»

014:013 Och jag hörde en röst från himmelen säga: »Skriv: Saliga äro de
döda som dö i Herren härefter. Ja, säger Anden, de skola få
vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem.»

014:014 Och jag fick se en vit sky, och på skyn satt en som liknade en
människoson; och han hade på sitt huvud en gyllene krans, och i
sin hand en vass lie.

014:015 Och en annan ängel kom ut ur templet och ropade med hög röst
        till den som satt på skyn: »Låt din lie gå, och inbärga skörden;
        ty skördetiden är kommen, och säden på jorden är fullt mogen
        till skörd.»
014:016 Den som satt på skyn högg då till med sin lie på jorden, och
        jorden blev avbärgad.

014:017 Och en annan ängel kom ut ur templet i himmelen, och jämväl han
hade en vass lie.

014:018 Och ännu en ängel kom fram ifrån altaret, den som hade makt över
        elden. Denne ropade med hög röst till den som hade den vassa
        lien; han sade »Låt din vassa lie gå, och skär av druvklasarna
        från vinträden på jorden, ty deras druvor äro fullmogna.»
014:019 Och ängeln högg till med sin lie på jorden och skar av frukten
        ifrån vinträden på jorden och kastade den i Guds vredes stora
        vinpress.
014:020 Och vinpressen trampade utanför staden, och blod gick ut från
        pressen och steg ända upp till betslen på hästarna, på en
        sträcka av ett tusen sex hundra stadier.

015:001 Och jag såg ett annat tecken i himmelen, stort och underbart;
sju änglar med de sju plågor som bliva de sista, ty med dem är
Guds vredesdom fullbordad.

015:002 Och jag fick se något som såg ut såsom ett glashav, blandat med
        eld. Och jag såg dem som hade vunnit seger över vilddjuret, med
        dess bild och dess namns tal, stå vid glashavet, med Guds harpor
        i sina händer.
015:003 Och de sjöngo Moses', Guds tjänares, sång och
        Lammets sång: de sjöngo:
          »Stora och underbara äro dina verk,
          Herre Gud, du Allsmäktige;
          rättfärdiga och rätta äro dina vägar,
          du folkens konung.
015:004 Vem skulle icke frukta dig, Herre,
          och prisa ditt namn?
          Du allena är helig,
          och alla folk skola komma
          och tillbedja inför dig.
          Ty dina domar hava blivit uppenbara.»

015:005 Sedan såg jag att vittnesbördets tabernakels tempel i himmelen
        öppnades.
015:006 Och de sju änglarna med de sju plågorna kommo ut ur templet,
        klädda i rent, skinande linne, och omgjordade kring bröstet med
        gyllene bälten.
015:007 Och ett av de fyra väsendena gav de sju änglarna sju gyllene
        skålar, fulla av Guds vrede, hans som lever i evigheternas
        evigheter.
015:008 Och templet blev uppfyllt av rök från Guds härlighet och från
        hans makt, och ingen kunde gå in i templet, förrän de sju
        änglarnas sju plågor hade fått sin fullbordan.

016:001 Och jag hörde en stark röst från templet säga till de sju
änglarna: »Gån åstad och gjuten ut Guds sju vredesskålar på
jorden.»

016:002 Och den förste gick åstad och göt ut sin skål på jorden. Då
kommo onda och svåra sårnader på de människor som buro
vilddjurets märke och tillbådo dess bild.

016:003 Och den andre göt ut sin skål i havet. Då förvandlades det till
blod, likt blodet av en död människa, och alla levande varelser
i havet dogo.

016:004 Och den tredje göt ut sin skål i strömmarna och
        vattenkällorna. Då förvandlades dessa till blod.
016:005 Och jag hörde vattnens ängel säga: »Rättfärdig är du, du som är
        och som var, du helige, som har dömt så.
016:006 De hava utgjutit heliga mäns och profeters blod. Därför har ock
        du givit dem blod att dricka; de äro det värda.»
016:007 Och jag hörde altaret säga: »Ja, Herre Gud, du Allsmäktige,
        rätta och rättfärdiga äro dina domar.»

016:008 Och den fjärde göt ut sin skål över solen. Då fick denna makt
        att bränna människorna såsom med eld.
016:009 Och när nu människorna blevo brända av stark hetta, hädade de
        Guds namn, hans som hade makten över dessa plågor; de gjorde
        icke bättring och gåvo honom icke ära.

016:010 Och den femte göt ut sin skål över vilddjurets tron. Då blev
        dess rike förmörkat, och människorna beto sönder sina tungor i
        sin vånda.
016:011 Och de hädade himmelens Gud för sin våndas och sina sårnaders
        skull; de gjorde icke bättring och upphörde icke med sina
        gärningar.

016:012 Och den sjätte göt ut sin skål över den stora floden Eufrat. Då
        torkade dess vatten ut, för att väg skulle beredas åt konungarna
        från östern.
016:013 Och ur drakens gap och ur vilddjurets gap och ur den falske
        profetens mun såg jag tre orena andar utgå, lika paddor.
016:014 De äro nämligen onda andar som göra tecken, och som gå ut till
        konungarna i hela världen, för att samla dem till striden på
        Guds, den Allsmäktiges, stora dag.
016:015 (»Se, jag kommer såsom en tjuv; salig är den som vakar och
        bevarar sina kläder, så att han icke måste gå naken, och man får
        se hans skam.»)
016:016 Och de församlade dem till den plats som på hebreiska heter
        Harmagedon.

016:017 Och den sjunde göt ut sin skål i luften. Då gick en stark röst
        ut från tronen i templet och sade »Det är gjort.»
016:018 Och nu kommo ljungeldar och dunder och tordön, och det blev en
        stor jordbävning, en jordbävning så våldsam och så stor, att
        dess like icke hade förekommit, alltsedan människor blevo till
        på jorden.
016:019 Och den stora staden rämnade sönder i tre delar, och folkens
        städer störtade samman; och Gud kom ihåg det stora Babylon, så
        att han räckte det kalken med sin stränga vredes vin.
016:020 Och alla öar flydde, och inga berg funnos mer.
016:021 Och stora hagel, centnertunga, föllo ned från himmelen på
        människorna; och människorna hädade Gud för den plåga som haglen
        vållade, ty den plågan var mycket stor.

017:001 Och en av de sju änglarna med de sju skålarna kom och talade med
        mig och sade: »Kom hit, så skall jag visa dig, huru den stora
        skökan får sin dom, hon som tronar vid stora vatten,
017:002 hon som jordens konungar hava bedrivit otukt med och av vilkens
        otukts vin jordens inbyggare hava druckit sig druckna.»

017:003 Sedan förde han mig i anden bort till en öken. Där såg jag en
        kvinna som satt på ett scharlakansrött vilddjur, fulltecknat
        med hädiska namn; och det hade sju huvuden och tio horn.
017:004 Och kvinnan var klädd i purpur och scharlakan och glänste av guld
        och ädla stenar och pärlor; och i sin hand hade hon en gyllene
        kalk, full av styggelser och av hennes otukts orenlighet.
017:005 Och på hennes panna var skrivet ett namn med hemlig betydelse:
        »Det stora Babylon, hon som är moder till skökorna och till
        styggelserna på jorden.»
017:006 Och jag såg kvinnan vara drucken av de heligas blod och av Jesu
        vittnens blod. Och jag förundrade mig storligen, när jag såg
        henne.

017:007 Och ängeln sade till mig: »Varför förundrar du dig? Jag skall
        säga dig hemligheten om kvinnan, och om vilddjuret som bär
        henne, och som har de sju huvudena och de tio hornen.
017:008 Vilddjuret som du har sett, det har varit, och är icke mer; men
        det skall stiga upp ur avgrunden, och det går sedan i
        fördärvet. Och de av jordens inbyggare, vilkas namn icke från
        världens begynnelse äro skrivna i livets bok, skola förundra
        sig, när de få se vilddjuret som har varit, och icke mer är, men
        dock skall komma.—
017:009 Här gäller det att äga ett förstånd med vishet. De sju huvudena
        äro sju berg, som kvinnan tronar på. De äro ock sju konungar;
017:010 fem av dem hava fallit, en är, och den återstående har ännu icke
        kommit, och när han kommer, skall han bliva kvar en liten tid.
017:011 Och vilddjuret som har varit, och icke mer är, det är självt den
        åttonde, och dock en av de sju, och det går i fördärvet.
017:012 Och de tio horn som du har sett, de äro tio konungar, som ännu
        icke hava kommit till konungavälde, men som för en kort tid,
        tillika med vilddjuret, få makt såsom konungar.
017:013 Dessa hava ett och samma sinne, och de giva sin makt och
        myndighet åt vilddjuret.
017:014 De skola giva sig i strid med Lammet; men Lammet jämte de
        kallade och utvalda och trogna som följa det, skall övervinna
        dem, ty Lammet är herrarnas herre och konungarnas konung.»

017:015 Och han sade ytterligare till mig: »Vattnen som du har sett,
        där varest skökan tronar, äro folk och människoskaror och
        folkslag och tungomål.
017:016 Och de tio horn, som du har sett, och vilddjuret, de skola hata
        skökan och göra henne utblottad och naken, och skola äta hennes
        kött och bränna upp henne i eld.
017:017 Ty Gud har ingivit dem i hjärtat att de skola utföra vad han
        har i sinnet, och att de alla skola handla i ett och samma sinne,
        och att de skola giva sitt välde åt vilddjuret, till dess Guds
        utsagor hava fullbordats.
017:018 Och kvinnan som du har sett är den stora staden, som har
        konungsligt välde över jordens konungar.»

018:001 Därefter såg jag en annan ängel komma ned från himmelen; han hade stor makt, och jorden upplystes av hans härlighet. 018:002 Och han ropade med stark röst och sade:

        »Fallet, fallet är det stora Babylon; det har blivit en boning
        för onda andar, ett tillhåll för alla slags orena andar och ett
        tillhåll för alla slags orena och vederstyggliga fåglar.
018:003 Ty av hennes otukts vredesvin hava alla folk druckit; konungarna
        på jorden hava bedrivit otukt med henne, och köpmännen på jorden
        hava skaffat sig rikedom genom hennes omåttliga vällust.»

        »Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder
        delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.
018:005 Ty hennes synder räcka ända upp till himmelen, och Gud har
        kommit ihåg hennes orättfärdiga gärningar.
018:006 Vedergällen henne vad hon har gjort, ja, given henne dubbelt
        igen för hennes gärningar; iskänken dubbelt åt henne i den kalk
        vari hon har iskänkt.
018:007 Så mycken ära och vällust som hon har berett sig, så mycken
        pina och sorg mån I bereda henne. Eftersom hon säger i sitt
        hjärta: 'Jag tronar såsom drottning och och sitter icke såsom
        änka, och aldrig skall jag veta av någon sorg',
018:008 därför skola på en och samma dag hennes plågor komma över henne:
        död och sorg och hungersnöd; och hon skall brännas upp i eld. Ty
        stark är Herren Gud, han som har dömt henne.

018:009 Och jordens konungar, som hava bedrivit otukt och levat i
        vällust med henne, skola gråta och jämra sig över henne, när de
        se röken av hennes brand.
018:010 De skola stå långt ifrån, av förfäran över hennes pina, och skola
        säga: 'Ve, ve dig, Babylon, du stora stad, du starka stad!
        Plötsligt har nu din dom kommit.'

018:011 Och köpmännen på jorden gråta och sörja över henne, då nu ingen
        mer köper de varor som de frakta:
018:012 guld och silver, ädla stenar och pärlor, fint linne och purpur,
        siden och scharlakan, allt slags välluktande trä, alla slags
        arbeten av elfenben och dyrbaraste trä, av koppar och järn och
        marmor,
018:013 därtill kanel och kostbar salva, rökverk, smörjelse och
        välluktande harts, vin och olja, fint mjöl och vete, fäkreatur
        och får, hästar och vagnar, livegna och trälar.
018:014 De frukter som din själ hade begär till hava försvunnit ifrån
        dig; allt vad kräsligt och präktigt du hade har gått förlorat
        för dig och skall aldrig mer bliva funnet.
018:015 De som handlade med sådant, de som skaffade sig rikedom genom
        henne, de skola stå långt ifrån, av förfäran över hennes pina; de
        skola gråta och sörja
018:016 och skola säga: 'Ve, ve dig, du stora stad, du som var klädd i
        fint linne och purpur och scharlakan, du som glänste av guld och
        ädla stenar och pärlor!
018:017 I ett ögonblick har nu denna stora rikedom blivit förödd.'

        Och alla skeppare och alla kustfarare och sjömän och alla andra
        som hava sitt arbete på havet stå långt ifrån;
018:018 och när de ser röken av hennes brand, ropa de och säga: 'Var
        fanns den stora stadens like?'
018:019 Och de strö stoft på sina huvuden och ropa under gråt och sorg
        och säga: 'Ve, ve dig, du stora stad, genom vars skatter alla de
        därinne, som hade skepp på havet, blevo rika! I ett ögonblick
        har den nu blivit förödd.

018:020 Gläd dig över vad som har vederfarits henne, du himmel och I
helige och I apostlar och profeter, då nu Gud har hållit dom
över henne och utkrävt vedergällning för eder!»

018:021 Och en väldig ängel tog upp en sten, lik en stor kvarnsten, och
        kastade den i havet och sade: »Så skall Babylon, den stora
        staden, med fart störtas ned och aldrig mer bliva funnen.
018:022 Av harpospelare och sångare, av flöjtblåsare och basunblåsare
        skall aldrig mer något ljud bliva hört i dig; aldrig mer skall
        någon konstförfaren man av något slags yrke finnas i dig;
        bullret av en kvarn skall aldrig mer höras i dig;
018:023 en lampas sken skall aldrig mer lysa i dig; rop för brudgum och
        brud skall aldrig mer höras i dig—du vars köpmän voro stormän
        på jorden, du genom vars trolldom alla folk blevo förvillade,
018:024 och i vilken man såg profeters och heliga mäns blod, ja, alla de
        människors blod, som hade blivit slaktade på jorden.»

019:001 Sedan hörde jag likasom starka röster av en stor skara i
        himmelen, som sade »Halleluja! Frälsningen och äran och makten
        tillhöra vår Gud.
019:002 Ty rätta och rättfärdiga äro hans domar; han har dömt den stora
        skökan, som fördärvade jorden genom sin otukt, och han har
        utkrävt sina tjänares blod av hennes hand.»
019:003 Och åter sade de: »Halleluja!» Och röken från henne stiger upp i
        evigheternas evigheter!
019:004 Och de tjugufyra äldste och de fyra väsendena föllo ned och
        tillbådo Gud, som satt på tronen; de sade: »Amen! Halleluja!»

019:005 Och från tronen utgick en röst, som sade: »Loven vår Gud, alla I
        hans tjänare, I som frukten honom, både små och stora.»
019:006 Och jag hörde likasom röster av en stor skara, lika bruset av
        stora vatten och dånet av starka tordön; de sade: »Halleluja!
        Herren, vår Gud, den Allsmäktige, har nu trätt fram såsom
        konung.
019:007 Låtom oss glädjas och fröjda oss och giva honom äran; ty tiden
        är inne för Lammets bröllop, och dess brud har gjort sig redo.
019:008 Och åt henne har blivit givet att kläda sig i fint linne,
        skinande och rent.» Det fina linnet är de heligas rättfärdighet.

019:009 Och han sade till mig: »Skriv: Saliga äro de som äro bjudna till
        Lammets bröllopsmåltid.» Ytterligare sade han till mig: »Dessa
        ord äro sanna Guds ord.»
019:010 Och jag föll ned för hans fötter för att tillbedja honom, men
        han sade till mig: »Gör icke så. Jag är din medtjänare och dina
        bröders, deras som hava Jesu vittnesbörd. Gud skall du
        tillbedja. Ty Jesu vittnesbörd är profetians ande.»

019:011 Och jag såg himmelen öppen och fick där se en vit häst; och
        mannen som satt på den heter »Trofast och sannfärdig», och han
        dömer och strider i rättfärdighet.
019:012 Hans ögon voro såsom eldslågor, och på sitt huvud bar han många
        kronor och hade ett namn där skrivet, som ingen känner utom han
        själv.
019:013 Och han var klädd i en mantel som var doppad i blod; och det
        namn han har fått är »Guds Ord».
019:014 Och honom följde, på vita hästar, de himmelska härskarorna,
        klädda i fint linne, vitt och rent.
019:015 Och från hans mun utgick ett skarpt svärd, varmed han skulle slå
        folken. Och han skall styra dem med järnspira; och han trampar
        Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress.
019:016 Och på sin mantel, över sin länd, har han detta namn skrivet:
        »Konungarnas konung och herrarnas herre.»

019:017 Och jag såg en ängel stå i solen, och denne ropade med hög röst
        och sade till alla fåglar som flögo fram uppe i himlarymden:
        »Kommen hit, församlen eder till Guds stora gästabud,
019:018 för att äta kött av konungar och krigsöverstar och hjältar, kött
        av hästar och deras ryttare, ja, kött av alla, både fria och
        trälar, både små och stora.»

019:019 Och jag såg vilddjuret och konungarna på jorden med sina
        härskaror, samlade för att utkämpa sin strid mot honom som satt
        på hästen och mot hans härskara.
019:020 Och vilddjuret blev gripet, därjämte ock den falske profeten,
        som i dess åsyn hade gjort de tecken med vilka han hade
        förvillat dem som hade tagit vilddjurets märke, och dem som hade
        tillbett dess bild. Båda blevo de levande kastade i eldsjön,
        som brann med svavel.
019:021 Och de andra blevo dräpta med ryttarens svärd, det som utgick
        från hans mun; och alla fåglar blevo mättade av deras kött.

020:001 Och jag såg en ängel komma ned från himmelen; han hade nyckeln
        till avgrunden och hade en stor kedja i sin hand.
020:002 Och han grep draken, den gamle ormen, det är djävulen och Satan,
        och fängslade honom för tusen år
020:003 och kastade honom i avgrunden och stängde igen och satte dit ett
        insegel över honom på det att han icke mer skulle förvilla
        folken, förrän de tusen åren hade gått till ända. Därefter skall
        han åter komma lös för en liten tid.

020:004 Och jag såg troner stå där, och de satte sig på dem, de åt
        vilka gavs makt att hålla dom. Och jag såg de människors själar,
        som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörds och Guds Ords
        skull, och som icke hade tillbett vilddjuret eller dess bild, och
        icke heller tagit dess märke på sina pannor och sina händer;
        dessa blevo nu åter levande och fingo regera med Kristus i tusen
        år.
020:005 (De övriga döda blevo icke levande, förrän de tusen åren hade
        gått till ända.) Detta är den första uppståndelsen.
020:006 Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen;
        över dem har den andra döden ingen makt, utan de skola vara Guds
        och Kristi präster och skola få regera med honom de tusen åren.

020:007 Men när de tusen åren hava gått till ända, skall Satan komma lös
        ur sitt fängelse.
020:008 Han skall då gå ut för att förvilla de folk som bo vid jordens
        fyra hörn, Gog och Magog, och samla dem till den stundande
        striden; och de äro till antalet såsom sanden i havet.
020:009 Och de draga fram över jordens hela vidd och omringa de heligas
        läger och »den älskade staden»; men eld faller ned från himmelen
        och förtär dem.
020:010 Och djävulen, som förvillade dem, bliver kastad i samma sjö av
        eld och svavel, dit vilddjuret och den falske profeten hade
        blivit kastade; och de skola där plågas dag och natt i
        evigheternas evigheter.

020:011 Och jag såg en stor vit tron och honom som satt därpå; och för
        hans ansikte flydde jord och himmel, och ingen plats blev funnen
        för dem.
020:012 Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen, och
        böcker blevo upplåtna. Och jämväl en annan bok blev upplåten;
        det var livets bok. Och de döda blevo dömda efter sina
        gärningar, på grund av det som var upptecknat i böckerna.
020:013 Och havet gav igen de döda som voro däri, och döden och
        dödsriket gåvo igen de döda som voro i dem; och dessa blev
        dömda, var och en efter sina gärningar.
020:014 Och döden och dödsriket blevo kastade i den brinnande sjön;
        detta, den brinnande sjön, är den andra döden.
020:015 Och om någon icke fanns skriven i livets bok, så blev han kastad
        i den brinnande sjön.

021:001 Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den förra himmelen
        och den förra jorden voro förgångna, och havet fanns icke mer.
021:002 Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned
        från himmelen, från Gud, färdigsmyckad såsom en brud som är
        prydd för sin brudgum.
021:003 Och jag hörde en stark röst från tronen säga: »Se, nu står Guds
        tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och
        de skola vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem
021:004 och skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall
        icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga
        skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.»

021:005 Och han som satt på tronen sade: »Se, jag gör allting nytt.»
        Ytterligare sade han: »Skriv: ty dessa ord äro visa och sanna.»
021:006 Han sade vidare till mig: »Det är gjort. Jag är A och O,
        begynnelsen och änden. Åt den som törstar skall jag giva att
        dricka för intet ur källan med livets vatten.
021:007 Den som vinner seger, han skall få detta till arvedel, och jag
        skall vara hans Gud, och han skall vara min son.
021:008 Men de fega och de otrogna, och de som hava gjort vad
        styggeligt är, och dråpare och otuktiga människor och
        trollkarlar och avgudadyrkare och alla lögnare skola få sin del
        i den sjö som brinner med eld och svavel; detta är den andra
        döden.»

021:009 Och en av de sju änglarna med de sju skålar, som voro fulla med
        de sju sista plågorna, kom och talade till mig och sade: »Kom
        hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru.»
021:010 Och han förde mig i anden åstad upp på ett stort och högt berg
        och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ned från
        himmelen, från Gud,
021:011 med Guds härlighet. Den glänste likt den dyrbaraste ädelsten,
        den var såsom kristallklar jaspis.
021:012 Den hade en stor och hög mur med tolv portar, och vid portarna
        stodo tolv änglar, och över portarna voro skrivna namn: namnen
        på Israels barns tolv stammar.
021:013 I öster voro tre portar, i norr tre portar, i söder tre portar
        och i väster tre portar.
021:014 Och stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stodo tolv
        namn: namnen på Lammets tolv apostlar.

021:015 Och han som talade till mig hade en gyllene mätstång för att
        därmed mäta staden och dess portar och dess mur.
021:016 Och staden utgjorde en fyrkant, och dess längd var lika stor som
        dess bredd. Och med stången mätte han staden: dess mått var tolv
        tusen stadier, dess längd och bredd och höjd voro lika.
021:017 Och han mätte dess mur: den var ett hundra fyrtiofyra alnar
        efter människors mått, som ock är änglars.

021:018 Och stadsmuren var byggd av jaspis, men staden själv var av rent
        guld, likt rent glas.
021:019 Stadsmurens grundstenar voro skönt lagda och utgjordes av alla
        slags ädelstenar. Den första grundstenen var en jaspis, den
        andra en safir, den tredje en kalcedon, den fjärde en smaragd,
021:020 den femte en sardonyx, den sjätte en karneol, den sjunde en
        krysolit, den åttonde den beryll, den nionde en topas, den
        tionde en krysopras, den elfte en hyacint, den tolfte en
        ametist.
021:021 Och de tolv portarna utgjordes av tolv pärlor; var särskild port
        utgjordes av en enda pärla. Och stadens gata var av rent guld,
        likt genomskinligt glas.

021:022 Och jag såg i den intet tempel, ty Herren Gud, den Allsmäktige,
är dess tempel, han och Lammet.
021:023 Och staden behöver icke sol eller måne till att lysa där, ty
Guds härlighet upplyser den och dess ljus är Lammet.

021:024 Och folken skola vandra i dess ljus, och jordens konungar föra
        ditin, vad härligt de hava.
021:025 Dess portar skola aldrig stängas om dagen—natt skall icke
        finnas där
021:026 och vad härligt och dyrbart folken hava skall man föra ditin.
021:027 Men intet orent skall någonsin komma ditin, och ingen som gör
        vad styggeligt är och lögn, utan allenast de som äro skrivna
        i livets bok, Lammets bok.

022:001 Och han visade mig en ström med vatten, klar som kristall. Den
        gick ut från Guds och Lammets tron
022:002 och flöt fram mitt igenom stadens gata. Och på båda sidor om
        strömmen stodo livsträd, som gåvo tolv skördar, ty de buro frukt
        var månad; och trädens löv tjänade till läkedom för folken.
022:003 Och ingen förbannelse skall vara mer. Och Guds och Lammets tron
        skall stå där inne, och hans tjänare skall tjäna honom
022:004 och skola se hans ansikte; och hans namn skall stå tecknat på
        deras pannor.
022:005 Och ingen natt skall vara mer; och de behöva icke någon lampas
        ljus, ej heller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem,
        och de skola regera i evigheternas evigheter.

022:006 Och han sade till mig: »Dessa ord äro vissa och sanna; och
        Herren, profeternas andars Gud, har sänt sin ängel för att visa
        sina tjänare, vad som snart skall ske.
022:007 Och se, jag kommer snart. Salig är den som tager vara på de
        profetians ord som stå i denna bok.»

022:008 Och jag, Johannes, var den som hörde och såg detta. Och när jag
        hade hört och sett det, föll jag ned för att tillbedja inför
        ängelns fötter, hans som visade mig detta.
022:009 Men han sade till mig: »Gör icke så. Jag är din medtjänare och
        dina bröders, profeternas, och deras som taga vara på denna boks
        ord. Gud skall du tillbedja.»

022:010 Och han sade till mig: »Göm icke under något insegel de
        profetians ord som stå i denna bok; ty tiden är nära.
022:011 Må den som är orättfärdig fortfara att öva sin orättfärdighet
        och den som är oren att orena sig. Så ock den som är rättfärdig,
        han fortfare att öva sin rättfärdighet, och den som är helig att
        helga sig.
022:012 Se, jag kommer snart och har med mig min lön, för att vedergälla
        var och en efter som hans gärningar äro.
022:013 Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och
        änden.
022:014 Saliga äro de som två sina kläder för att få rätt att äta av
        livets träd och att gå in i staden genom dess portar.
022:015 Men de som äro hundar och trollkarlar och otuktiga och dråpare
        och avgudadyrkare och alla som älska och göra lögn, de måste
        alla stanna därutanför.»

022:016 Jag, Jesus, har sänt min ängel för att i församlingarna vittna
        om detta för eder. Jag är telningen från Davids rot och kommen
        av hans släkt, jag är den klara morgonstjärnan.
022:017 Och Anden och bruden säga: »Kom.» Och den som hör det, han säge
        »Kom.» Och den som törstar, han komme; ja den som vill, han tage
        livets vatten för intet.

022:018 För var och en som hör de profetians ord, som stå i denna bok
        betygar jag detta: »Om någon lägger något till dem, så skall Gud
        på honom lägga de plågor om vilka är skrivet i denna bok.
022:019 Och om någon tager bort något från de ord som stå i denna
        profetias bok, så skall Gud taga ifrån honom hans del i livets
        träd och i den heliga staden, om vilka är skrivet i denna bok.»

022:020 Han som betygar detta säger: »Ja, jag kommer snart.» Amen. Kom
Herre Jesus!

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK BIBELN, GAMLA OCH NYA TESTAMENTET ***

Updated editions will replace the previous one—the old editions will be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright law means that no one owns a United States copyright in these works, so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United States without permission and without paying copyright royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to copying and distributing Project Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you charge for an eBook, except by following the terms of the trademark license, including paying royalties for use of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for copies of this eBook, complying with the trademark license is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, performances and research. Project Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free distribution of electronic works, by using or distributing this work (or any other work associated in any way with the phrase “Project Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full Project Gutenberg™ License available with this file or online at www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to and accept all the terms of this license and intellectual property (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be used on or associated in any way with an electronic work by people who agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works even without complying with the full terms of this agreement. See paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual works in the collection are in the public domain in the United States. If an individual work is unprotected by copyright law in the United States and you are located in the United States, we do not claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, displaying or creating derivative works based on the work as long as all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ works in compliance with the terms of this agreement for keeping the Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily comply with the terms of this agreement by keeping this work in the same format with its attached full Project Gutenberg™ License when you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in a constant state of change. If you are outside the United States, check the laws of your country in addition to the terms of this agreement before downloading, copying, displaying, performing, distributing or creating derivative works based on this work or any other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no representations concerning the copyright status of any work in any country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not contain a notice indicating that it is posted with permission of the copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in the United States without paying any fees or charges. If you are redistributing or providing access to a work with the phrase “Project Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted with the permission of the copyright holder, your use and distribution must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works posted with the permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ License terms from this work, or any files containing a part of this work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this electronic work, or any part of this electronic work, without prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with active links or immediate access to the full terms of the Project Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any word processing or hypertext form. However, if you provide access to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official version posted on the official Project Gutenberg™ website (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works provided that:

• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has agreed to donate royalties under this paragraph to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid within 60 days following each date on which you prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty payments should be clearly marked as such and sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation.”
• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ License. You must require such a user to return or destroy all copies of the works possessed in a physical medium and discontinue all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ works.
• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the electronic work is discovered and reported to you within 90 days of receipt of the work.
• You comply with all other terms of this agreement for free distribution of Project Gutenberg™ works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread works not protected by U.S. copyright law in creating the Project Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ electronic works, and the medium on which they may be stored, may contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all liability to you for damages, costs and expenses, including legal fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a written explanation to the person you received the work from. If you received the work on a physical medium, you must return the medium with your written explanation. The person or entity that provided you with the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a refund. If you received the work electronically, the person or entity providing it to you may choose to give you a second opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy is also defective, you may demand a refund in writing without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in accordance with this agreement, and any volunteers associated with the production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, that arise directly or indirectly from any of the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of electronic works in formats readable by the widest variety of computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will remain freely available for generations to come. In 2001, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure and permanent future for Project Gutenberg™ and future generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit 501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to date contact information can be found at the Foundation’s website and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread public support and donations to carry out its mission of increasing the number of public domain and licensed works that can be freely distributed in machine-readable form accessible by the widest array of equipment including outdated equipment. Many small donations ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating charities and charitable donations in all 50 states of the United States. Compliance requirements are not uniform and it takes a considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up with these requirements. We do not solicit donations in locations where we have not received written confirmation of compliance. To SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition against accepting unsolicited donations from donors in such states who approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make any statements concerning tax treatment of donations received from outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation methods and addresses. Donations are accepted in a number of other ways including checks, online payments and credit card donations. To donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be freely shared with anyone. For forty years, he produced and distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Most people start at our website which has the main PG search facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™, including how to make donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

The Project Gutenberg eBook of Bibeln, Gamla och Nya Testamentet

BIBELN

DEN HELIGA SKRIFT

GAMLA OCH NYA TESTAMENTETS

KANONISKA BÖCKER

INNEHÅLL

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE