NORMALARBETSDAGEN

De två eller tre sista åren hafva gifvit oss ett nytt sakligt bevis för, att vi värkligen uti ordets fulla bemärkelse lefva i den sociala frågans, i den industriella arbetarfrågans orosfylda tid. Med en hastighet, som är öfverraskande till och med för vårt snabblefvande skede, har nämligen spörsmålet om en normalarbetsdag för fullvuxna manliga arbetare (så väl som för kvinnor och unga arbetare) intagit en mycket framstående plats bland de dagspolitiska diskussionspunkterna—och det uti samtliga af världens högst civiliserade länder. Sverge icke undantaget!

Då vi nu gå att—så vidt författarens förmåga och denna skrifts omfång tillstädja—bilda och reda våra begrepp om normalarbetsdagen och agitationen för densamma, är det af synnerlig vikt, att vi redan från början erinra oss en sak. Nationalekonomin hör till de minst färdiga af alla vetenskaper; man har icke ens ännu vunnit full stadga i sin uppfattning af det ekonomiska lifvets yttersta grundföreteelser. Det finns sålunda ingen lära (eller "teori") om de nationalekonomiska storheterna "arbetstid" och "arbetslön", hvilken kan anbefallas som forskningens mogna, allmänt erkända resultat. Hvad beträffar nationalekonomins praktiska sida, vetenskapen om det social-politiska ingripandet, behöfver det knappt framhållas, att den befinner sig i ett ännu mer ofullgånget skick.

Härtill kommer, att våra dagars stora rörelse för en lagstadgad förkortning af arbetsdagen i hufvudsak är en intressefråga för de samhällsmedlemmar, kroppsarbetarne, hvilka af naturliga skäl äro mindre skolade i allmänna värf och mindre utvecklade i intellektuellt hänseende än de flesta andra.

Äro vi på förhand ovilligt stämda mot normalarbetsdagsrörelsen, ha vi sålunda rätt många och betydelsefulla skäl att under diskussionen ej draga en oridderlig (och för öfrigt ovetenskaplig) fördel däraf, att de framstälda idealen ofta äro sväfvande och de anförda skälen stundom synbarligen motsäga hvarandra. Det är härvid—som städse i snarlika fall—alldeles oriktigt att fordra, att motståndaren skall kunna öfverbevisa en, utan att man underkastar sig mödan att på ett förnuftsenligt och opartiskt sätt själf pröfva saken. Å andra sidan böra personer med förutfattad sympati för normalarbetsdagen af enahanda skäl afhålla sig från okritiskt tvärsäkra uttalanden, hvilka allt för lätt kunna leda till ett oafsiktligt öfverskattande af reformen.

Under ofta använda ord dölja sig ej sällan rätt betydande begreppsskiftningar. Låt oss därför anmärka, att vi här med arbete uteslutande förstå arbete i samhälls-hushållningslärans mening; sålunda: en mänsklig kraftansträngning, hvilkens ändamål är att frambringa en ekonomisk nyttighet (ett ekonomiskt "värde")—d. v. s. att frambringa något, som kan tjäna att tillfredsställa människors ekonomiska behof. Yttersta driffjädern till allt arbete är sålunda (det ekonomiska) behofvet — och på samma gång bestämmer behofvets storlek i viss mån den nödiga arbetsmängdens storlek. Ett exempel skall förtydliga detta.

5Ur ekonomisk synpunkt består den hufvudsakliga skillnaden mellan den civiliserade människan och vilden däri, att den förra äger en oändlig mångfald ekonomiska behof, hvilka för den senare äro fullkomligt okända—och hvilka alla ovillkorligen kräfva arbete för sitt tillfredsställande. Medan en vildes lif mycket väl kan tänkas vara i det allra närmaste arbetslöst, är det därför all civilisations grundlag att hvarje dag af civiliserat lif måste köpas med en viss mängd arbete, med en viss åt arbete egnad daglig tid, som ej får underskridas. Då produktionsmedlens natur och civilisationens samt samhällets beskaffenhet äro gifna, finns det blott ett sätt att minska denna minsta behöfliga arbetstid (minimalarbetstid)—och det är att öka arbetets intensitet (spänstighet och alstringsförmåga). Det är sålunda af stor vikt, att vi i det följande ej förgäta, att arbete ej blott mätes (till mängden) af sin långvarighet utan ock af sin intensitet.

Under det arbetets uppgift att "frambringa något, som kan tjäna att tillfredsställa människors ekonomiska behof" gaf vid handen tillvaron af en viss minimalarbetstid, är å andra sidan arbetets egenskap att vara "en mänsklig kraftansträngning" grunden till, att det finns en maximalarbetstid, som icke får öfverskridas, så vida ej arbetarens kroppsliga, intellektuella och sedliga lif skall lida därunder—så vida ej arbetet skall få den värkan, att det (alldeles tvärt emot sin yttersta uppgift) dödar civiliserat lif i stället för att alstra och vidmakthålla detsamma. Det är tillvaron—i en förfärande utsträckning uti samtliga civiliserade länder—af en arbetstid, som dödar i stället för att vidmakthålla civiliserat lif, hvilken gifvit upphofvet till den stora rörelsen för en genom lag bestämd arbetsdag, d. v. s. för en normalarbetsdag, som ej får öfverskridas.

Planen för vårt ämnes behandling är härmed gifven. Vi skola först granska normalarbetsdagen ur den kroppsliga och andliga hälsovårdens synpunkter—därpå ur nationalekonomins. Sedan skola vi öfverblicka rörelsens historiska utveckling i olika länder och slutligen göra ett öfverslag af dess ståndpunkt och utsikter i närvarande ögonblick.

Frågan, huru många timmar om dagen en människa kan arbeta, är ytterst hvarken en fråga för sedeläran eller för nationalekonomin, utan för fysiologin. "Den är en matsmältningsfråga", skrifver en tysk författare. D. v. s. allra först, innan det kan vara tal om, att människan skall förmå utföra något arbete med sina muskler eller med sin hjärna, måste dessa, det fysiska och intellektuella arbetets organ, hafva erhållit en lämplig mängd af lämpliga näringsämnen. Människan måste hafva inmundigat tillräckligt af hvar och en bland vår födas viktigaste hufvudbeståndsdelar (ägghvite-, fett-, stärkelse- och mineralämnen) samt måste hafva gifvit magen och andra inre organ tillfälle att omsätta dem i de kroppsvätskor och väfnader, hvilkas utnötande eller förstörande är lika oupplösligt förknippat med människans arbete som förbrännandet af stenkol är med lokomotivets rörelse på skenorna. "Det ligger ej i människans makt att ändra lagen för den naturliga matsmältningen. Hon kan öfverträda den och därigenom göra sig oförmögen till arbete—eller förstå den och underkasta sig den."

Börjar man arbeta för tidigt efter en måltid (af sådan storlek som är nödig, då det t. ex. blott finns tre på dygnet), så blir matsmältningen störd eller alldeles hämmad—och den af måltiden kräfda krafttillförseln i större eller mindre grad förringad. Har emellertid måltiden ej fått fylla sin uppgift att ge mig de krafter, den kunnat, måste ett af två fall inträffa. Antingen arbetar jag efteråt mindre, än jag eljes skulle kunnat, eller söker jag tvinga ur mig den normala arbetsmängden och sliter därvid ut mig på ett sätt, som—om det härmed antydda lefnadssättet fortfar tillräckligt länge—nödvändigtvis måste leda till kroppsligt och andligt förfall samt till för tidig död.

Läkare och fysiologer hafva på senare tiden mångfaldiga gånger uttalat sig i denna riktning. 1887 års Wienkongress för hygien och demografi uttalade i en af sina resolutioner, att "de vuxna männens hälsa ofta lider genom en öfvermåttan lång arbetstid likasom genom nattarbete. Bägge utöfva ett skadligt inflytande på arbetarens moralitet och intelligens." Såsom det maximum af arbetstid, som ur hälsovårdssynpunkt bör tillåtas, angaf kongressen 10 à 11 timmar pr. dag. På en nyligen hållen vetenskaplig kongress i Limoges beklagade, ur fysiologisk synpunkt, den framstående läkaren och hygienisten Napias från Paris, att det stode så många svårigheter i vägen för en lagstadgad åtta timmars arbetsdag; och på en hälsovårdskongress i Brighton sommaren 1890 betonades nödvändigheten af, att den allmänna meningen kraftigt uttalade sig för kortare arbetstider. En åtta timmarsdag borde ej öfverskridas, då arbetet vore af hög intensitet.

Att civiliserade människolifs fördärfvande och förkortande genom öfverdrifvet lång arbetstid alls icke är något hjärnspöke utan ett allmänt, tallösa gånger ådagalagt sakförhållande skola vi se längre fram i vårt historiska kapitel.

Hade den civiliserade människan blott kroppsliga behof att tillfredsställa, kunde kanske intet annat sägas om en tio timmars arbetsdag än, att (enligt den berömde tysken Pettenkofer och schweizaren Hägler) den människa, som arbetar tio timmar om dagen, i allmänhet ovillkorligen behöfver söndagshvila för den fulla fysiologiska jämviktens bibehållande. Ett civiliserat samhälle förutsätter emellertid tillvaron hos medborgarne af sedliga och intellektuella behof, som pocka på tillfredsställelse.

Om en samhällsmedlem ej har tid eller krafter öfriga från förvärfsarbetet att ägna åt sina barns uppfostran, åt sin egen tidsenliga intellektuella utveckling, åt ett personligt och själfständigt deltagande i det offentliga lifvet o. s. v., så är hans existens helt visst ej så civiliserad, som vi älska skryta med, att "vår" tillvaro nu för tiden är. Och vi ha ej rätt att slå oss till ro med den 8tanken, att ifrågavarande medborgares materiella lif ju dock i många viktiga hänseenden är mycket bättre än hans farfaders var. Vi måste fordra, att hans andliga tillvaro skall vara förbättrad lika väl som hans materiella. Men hans andliga tillvaro kan ej vara god, om den ej är byggd på andlig frihet. Och blott den besitter värklig andlig frihet, som icke blott har juridisk rätt att utveckla och i allmänna lifvet öfva sina andliga förmögenheter, utan ock har den därtill erforderliga ledigheten.

I slutet af förra århundradet talades stora ord om "oförytterliga människorättigheter", om "frihet, jämlikhet och broderskap"— i synnerhet om "frihet"! Man sökte tillförsäkra alla medborgare den juridiska rätten till andlig frihet—men det är först i slutet af vårt århundrade, som man på allvar börjat sträfva efter att också tillförsäkra alla medborgare det mått af ledighet, utan hvilket den andliga friheten förblir en död bokstaf i lagboken.

Vi hafva nu en utgångspunkt för bedömandet af normalarbetsdagens värde för arbetarnes andliga välfärd. Vi spörja: Hvad är frihet för en lönarbetare? Hur mycket har han kvar af sin juridiskt erkända frihet, om en absolut oreglerad konkurrens med kamraterna och de oberäkneliga konjunkturerna på världsmarknaden tvinga honom att sälja tolf eller fjorton timmar om dygnet åt en arbetsgifvare för ett ytterst knappt lifsuppehälle? Politiker och nationalekonomer, som studerat den modärna normalarbetsdagslagstiftningens och fackföreningsrörelsens inflytande på arbetarklassen (särskilt i England), hafva mångfaldiga gånger besvarat denna fråga på ett sätt, som kan sammanfattas i orden: lönarbetaren har så mycken frihet, som han hvarje arbetsdag har fri tid.

Det finns personer, som medge önskvärdheten af, att arbetarne få mer tid till andlig frihet, än de nu ha, men som anse normalarbetsdagslagstiftningen för ett frihetsfientligt och därför ovärksamt sätt att eftersträfva detta mål. Låt oss se.

Uti det förhållande, att arbetarne måste inskränka den "frihet", som kortsyntheten påstår sig vilja finna i en oreglerad konkurrens på arbetsmarknaden, för att ernå den värkliga frihet, som ligger i mer fri tid—däruti kan hvarken "själfhjälp" eller statsingripande ändra 9det allra minsta. Det är civilisationens lag, att människorna kunna betrygga det framåtskridande, hvars mål är frihet och lycka för alla, blott genom organisation, samvärkan, ömsesidig hjälp och alls ej genom ett barbariskt krig mellan individ och individ. På en arbetarmarknad med alldeles oreglerad konkurrens (med idel "fria" och "oberoende" arbetare, som frasen lyder) är det nämligen de arbetare, som ställa de lägsta anspråken på en civiliserad tillvaro och därför hålla tillgodo med låg lön och lång arbetstid, hvilka på längden ha bästa utsikt att få stadigvarande sysselsättning. De arbetare, som minst älska andlig frihet och därför ha lägsta behofvet efter fri tid, bestämma hur lång arbetsdagen skall vara i genomsnitt för alla arbetare. En i denna mening "fri" arbetsmarknad leder till största mått af andlig ofrihet bland arbetarne.

Emedan de begrepo detta, hafva arbetarne i alla högt civiliserade länder organiserat sig i fackföreningar. Tack vare dessa kunna arbetarne ernå bättre arbetsvillkor genom samfält tryck på arbetsgifvarne (ofta medelst sträjker) eller på lagstiftningen (medelst användande af arbetarklassens politiska inflytande).

Det kan icke vara tvifvel underkastat, att sträjker för kortare arbetstid äro ett för sämjan mellan medborgarne menligt och för samhället oerhört dyrbart medel att ernå, hvad en normalarbetsdagslagstiftning kan genomföra på ett för samhällsmoralens framåtskridande utveckling gynnsamt sätt. För att lagstiftningens värkan härvid i intet skall stå "själfhjälpens" efter, fordras blott, att den förra inskränker sig till att lagstadga, hvad arbetarnes flertal inom de olika facken förklara sig önska.

Inom vissa gränser lofvar normalarbetsdagen högre intellektuell utveckling, ju kortare arbetaren fordrar, att arbetstiden skall vara. Öfverdrifvet arbete gör människan slö och dum. Om arbetaren släpar tolf timmar dagligen, kommer han med nödvändighet att sämre använda de få stunder, som ej behöfvas till mat, hvila och sömn, än om han arbetar åtta timmar och har ett öfverskott af intellektuella och kroppsliga krafter att spendera under tre eller fyra timmars frihet. Det är en tusenfaldigt upprepad erfarenhet, att de, som hänge sig åt fylleri och djuriskhet under friminuterna af en tretton timmars arbetsdag, bli nykterister och trägna besökare af föreläsningssalar och aftonskolor under fritimmarna af en nio timmars arbetsdag. Redan därför, att det är hälsosammare för själen att arbeta någorlunda intensivt och intresserat under kortare tid än slött och motvilligt under längre, befordrar en förkortning af de nu öfliga arbetstiderna högre intellektuell utveckling bland arbetarne.

Normalarbetsdagen icke blott lofvar högre intellektuell utveckling åt arbetaren, utan kräfver ock densamma af honom. Detta är af synnerlig vikt att minnas, så länge normalarbetsdagen för fullvuxna manliga arbetare ännu blott är ett önskemål. En normalarbetsdagslagstiftning blir nödvändigtvis utan värkan, om det ej inom arbetarklassen finnes frivillig organisation och solidaritetskänsla samt behof efter bildning och själfständigt intellektuellt lif.

Största möjliga uppdrifvande af arbetarnes fackliga och politiska organisationer samt vidast möjliga spridning af behofvet efter en bättre materiell och intellektuell existens äro oundgängliga villkor för, att en normalarbetsdag ej skall vara en död bokstaf. Blott i den mån som en viss förkortning af arbetstiden är ett lefvande behof inom en betydlig del af arbetarklassen, kan den bestå såsom ekonomisk värklighet.

Normalarbetsdagslagstiftning, facklig organisation, socialpolitisk arbetarrörelse, sträfvanden att bibringa arbetarne större bildning och högre behof öfver hufvud äro faktorer uti det sociala framåtskridandet, hvilka stå i innerligaste samband med hvarandra.

På detta sätt föranledas vi att ur den kroppsliga och andliga hälsovårdens samfälda synpunkter uppställa som önskemål en normalarbetsdag på t. ex. nio, åtta eller sju timmar.

I första hufvudafdelningen af detta kapitel skola vi, liksom i de två närmast föregående kapitlen, behandla önskvärdheten för arbetarne af en normalarbetsdag—men 11denna gång ur nationalekonomiska synpunkter. Det skall framhållas, hurtillvida normalarbetsdagen synes kunna befordra arbetarnes frihet och trygghet som näringsidkare. Dessa betraktelser skola ge oss anledning att tillika besinna normalarbetsdagens önskvärdhet för kapitalisten samt för vår tids ekonomiska utveckling öfver hufvud.

I den andra hufvudafdelningen skola vi sysselsätta oss med det högviktiga spörsmålet: är en förkortning af arbetsdagen möjlig utan en förminskning af dag- eller veckolönen samt utan annan försämring af arbetarnes lefnadsvillkor?

Arbetskraften är en vara. Däraf följer visserligen, att arbetsmarknaden lyder den vanliga varumarknadens lagar—men ej att den uteslutande måste lyda desamma. Varan arbetskraft är icke ett själfständigt materiellt föremål, utan människan själf med hela hennes personlighet, hennes anspråk och intressen; den som köper eller rättare hyr denna vara (arbetet) erhåller därigenom en rättighet, ett herravälde öfver varuägarens (arbetarens) person. Ett herravälde, som öfvar inflytande på arbetarens hela kroppsliga och andliga lif, på hans sociala och politiska existens. Vidare utmärker sig arbetsvaran därigenom, att arbetet är varuägarens (arbetarens) nödvändiga och i regel enda förvärfskälla. I det ögonblick arbetaren ej kan sälja sin vara, har han intet mer att lefva af—kan sålunda ej lägga sin vara i magasin för att vänta på bättre efterfrågan. Arbetarne kunna ej med några upptänkliga försiktighetsmått mot för stark folkökning ändra tillbudet på arbetsvaran i öfverensstämmelse med det snabba växlandet i efterfrågan eller med det lika oberäkneliga införandet af nya, mer arbetsbesparande maskiner—allt förhållanden, som i hög grad utmärka vår tid. I nödfall måste arbetarne därför sälja sin vara till hvarje pris—eller svälta i hjäl.

Det ligger sålunda i lönsystemets (och därmed i privatkapitalismens) natur, att arbetsköparen (kapitalisten) och arbetssäljaren (arbetaren) alls icke äro likstälda. Arbetarens förmåga att bestämma öfver sitt lefnadssätt 12och särskilt öfver sina arbetsförhållanden (arbetstidens längd m. m.) är uppenbarligen ytterst ringa, då han—af ekonomiska växlingar, kriser, införandet af nyuppfunna, arbetsbesparande maskiner, godtyckligt inskränkande af produktionen genom kapitalistringar o. s. v., öfver hvilka han alls ej är herre—kan tvingas att välja hvilka arbetsvillkor som hälst eller att svälta i hjäl. Ett sådant val är ej ett fritt val; och det är en grym lek med ord att kalla ett sådant tillstånd frihet.

Kommer man nu med invändningen, att normalarbetsdagen vore ett intrång på näringsfriheten (eller på friheten, som uttrycket vanligen lyder)—spörja vi: på hvilken näringsfrihet, på hvilken frihet? Väl ej på någon, granskarens inbillning oklart föresväfvande, idealisk näringsfrihet, utan på den modärne lönarbetarens näringsfrihet, sådan den i själfva värket är. Det är ej svårt att se, att normalarbetsdagen är en högst väsentlig utvidgning af denna frihet. Ingen människa önskar neka en man rättigheten att arbeta så länge han behagar; samhället gör blott anspråk på rätten att hindra honom från att sälja sitt öfverskottsarbete på ett sådant sätt, att andra arbetare därigenom bli nödsakade att arbeta lika länge som han. Inseende detta har en af statssocialismens största fiender i England skrifvit: "Detta århundrade har bevittnat två stora upptäckter på regeringsvetenskapens område. Den ena är: den ofantliga fördelen af frihandel. Den andra: den fullkomliga nödvändigheten af att skydda arbetaren på lagstiftningens väg."

Låt oss nu se, hur normalarbetsdagen skulle invärka på arbetarnes ekonomiska trygghet—d. v. s. på två svåra, för vår tid synnerligen utmärkande socialekonomiska missförhållanden: de periodiskt återkommande ekonomiska kriserna och den beständiga, sig under kriserna på ett förfärande sätt förvärrande arbetslösheten.

En normalarbetsdag betyder otvifvelaktigt ett höjande af arbetarnes lefnadsvillkor—ty den stäfjar den af låga löner beledsagade urartningen af arbetarståndet, hvilken följer med omåttligt lång arbetstid. Ju mer urartat arbetarståndet är, dess mindre konsumerar det—och desto våldsammare bli kriserna, hvilkas yttersta grund just är brist på konsumtionskraft (eller rättare köpkraft) i samhället. Kriserna sägas i dagligt tal bero 13på öfverproduktion—ett uttryck, som skenbart alldeles riktigt beskrifver en marknad, hvilken är öfverfylld af varor, som sakna köpkraftiga afnämare; det är dock blott ett bakvändt namn på underkonsumtion, ty arbetarne gå ju omkring svultna, illa klädda och illa hysta i den öfverfyllda marknaden. Förkortad arbetsdag måste därför i någon mån mildra krisernas häftighet. Om ett förhindrande af kriserna kan dock ej vara tal—därtill är normalarbetsdagen ett allt för enastående och ovanligt steg i riktning af arbetarklassens höjande och de sociala missförhållandenas häfvande.

Ej häller kan man antaga, att normalarbetsdagen skall i någon storartad utsträckning eller för någon längre tidrymd bortskaffa arbetslösheten. Skulle en normalarbetsdag, som innebure en någorlunda betydlig sänkning af arbetstiden, blifva genomförd, hafva arbetsgifvarne minst två utvägar, som äro mer lockande än den, att anställa flera arbetare. I många fall kunna arbetsgifvarne genom ökande af arbetsintensiteten få af sitt gamla arbetarantal en lika stor arbetsmängd under den kortare arbetstiden som förut under den längre. I talrika andra fall skola de taga sin tillflykt till bättre maskiner, hvilka med ens onödiggöra ett ökande af arbetsstyrkan. "Maskinen utrotar arbetaren". Nutidens förmåga att förbättra kraft- och arbetsmaskinerna samt att åt näringsidkaren tämja nya naturkrafter är så fabelaktig, att man gör bäst i att ej profetera om, hvad som icke kan ske på detta område.

Spörsmålet om normalarbetsdagens önskvärdhet för den samhällsklass, som äger jorden och de af människohand förfärdigade produktionsmedlen, kan uttryckas på följande sätt: Skulle den löneförhöjning, som en förkortad arbetsdag med oförminskad lön innebär, vara möjlig utan en motsvarande minskning i kapitalisternas och jordägarnes inkomster?

Då arbetsresultatet i väsentlig mån är beroende af arbetarens kraft och vilja, så är det möjligt, att arbetslusten och den genom en omåttligt lång arbetstid försvagade arbetskraften stegras och att arbetarne på kortare tid utföra detsamma som förut. Ja, det kan till och med inträffa, att arbetarne på kortare tid uträtta mer och bättre arbete. Saken är, att arbetets intensitet står i omvändt 14förhållande till arbetsdagens längd. Om två alldeles lika kraftiga arbetare utföra samma slags arbete, men den ena arbetar 14 timmar dagligen och den andra 10 timmar, är det mycket sannolikt, att den förra på längden förmår uträtta mindre än den senare. Vi skola i vårt historiska kapitel ge åtskilliga bevis härför.

Annorlunda ställer sig kanske förhållandet, då arbetet är af ytterligt mekanisk natur (blott består i betjänandet af högt fulländade maskiner). Då kan det hända, att en förlängning af arbetstiden i betydlig mån sänker varornas produktionskostnader (så till vida som dessa bestå i hushyra, jordränta och amortisering af anläggningskapitalet) samt dessutom nedtrycker arbetslönen. Detta senare därigenom, att den omåttligt långa arbetstiden sänker arbetarnes konsumtionsförmåga och allmänna lefnadsvillkor—två viktiga faktorer för bestämmandet af lönhöjden. I dylika fall hafva lagstiftningsåtgärder mot den långa arbetstiden räddat arbetarklassen från den förfärligaste urartning (t. ex. i England)—ehuru ej utan våldsamma protester, ja rent af olagligt motstånd af de kapitalister, som ansågo sina vinster minskade.

Man har i England framhållit, att, då sålunda kortare arbetstid betyder lägre profiter, det dock ingalunda är sagt, att kapitalsamlingen sjunker. Iakttagelser ha visat, att hastigare omsättning af kapitalet (tack vare ett genom kortare arbetstid möjliggjort intensivare arbete!) uppväger denna befarade värkan och att äggelsen till kapitalbesparing ej sjunker med profitens sjunkande. En annan viktig, hithörande omständighet är, att förkortad arbetstid befordrar storindustrins utveckling, emedan den äggar fabrikanter och jordbrukare till användandet af nyare och mer fulländade maskiner. Dessa senare kunna mindre kapitalister ej skaffa sig; de bli därför undanträngda; och i stället uppstå jätteetablissement, som åtnjuta alla de ekonomiska fördelar, hvilka stordrift kan förläna. Äfven detta är ett bevisat, historiskt sakförhållande.

Nu till en lika viktig som svår punkt i vårt betydelsefulla ämne: den nationalekonomiska möjligheten af 15normalarbetsdagen utan förminskning af arbetarnes dag- eller veckolön eller annan försämring af deras lefnadsvillkor.

Läran om folkökningen samt om jordens och det mänskliga arbetets alstringsförmåga, läran om arbetslönen och läran om utrikeshandeln skola förse oss med lika många olika grupper af skäl för och mot.

Somliga nationalekonomer anse, att de närvarande befolkningsförhållandena äro främsta orsaken till fattigdomen och sålunda också till de öfvermåttan långa arbetstiderna. De tro nämligen, att befolkningen i de civiliserade länderna redan hunnit bli så talrik, att man (i följd häraf och icke i följd af några andra omständigheter) nödgats odla jord, hvilken är så ofruktbar, att den nätt och jämt förmår afkasta, hvad arbetaren behöfver för ett nödtorftigt lifsuppehälle. De medborgare, som arbeta under dessa ogynnsamma naturförhållanden, kunna uppenbarligen icke förkorta sin arbetsdag utan att förkorta sin lön. Om vi nu antaga, att dessa jordarbetare konkurrera fullkomligt fritt med alla andra arbetare i samhället, så är det klart, att inga arbetare kunna afkorta arbetsdagen utan att förlora en del af den nu gängse årsinkomsten—så vida icke folkstocken minskas. I den frivilliga inskränkningen af befolkningssiffran skulle man då äga det enda dugliga medlet mot nästan alla de viktigaste sociala krämporna.

Det är en egendomlighet för denna och många andra invändningar mot normalarbetsdagen, att de innebära ett förbiseende eller ett underskattande af den roll, som den mänskliga arbetskraftens alstringsförmåga spelar i produktionen.

Vi tänka här på den mänskliga arbetskraftens genom civilisationen stegrade alstringsförmåga till skillnad från jordens naturliga alstringsförmåga. Ett exempel skall förtydliga meningen. Antag, att en jordegendom består af tusen lika stora, men icke lika fruktbara jordlappar, samt att det finns tusen lika starka och skickliga arbetare, som den ena efter den andra, samt alldeles oberoende af hvarandra, börja odla hvar sin jordlapp. Antag vidare, att den först anlände arbetaren får det fruktbaraste jordstycket samt så undan för undan, tills den sist anlände (d. v. s. den tusende i ordningen) får nöja sig med det allra ofruktbaraste af allesamman. Om nu 16alla anstränga sig lika mycket (det vill i detta fall säga, arbeta lika mycket), blir naturligtvis resultatet, att den förste skördar mest för sitt arbete och de andra mindre och mindre, ända till den tusende, som skördar minst (säg: just nätt och jämt att lifnära honom). Antag, att under dessa förhållanden afkastningen från hela egendomen är 5,000 ton lifsförnödenheter, samt att afkastningen ej skulle stiga högre än till 8,000 ton, om hvar odlare arbetade med samma styrka precis dubbelt så många timmar om dagen som förut. Det är uppenbart att de ekonomiska förhållandena på denna jordegendom helt och hållet behärskas af lagen för sjunkandet af jordens naturliga alstringsförmåga. Ju fler arbetare, som anställas, desto mindre genomsnittsafkastning pr man. Ju mer hvarje särskild odlare arbetar (utöfver en viss gräns), desto mindre är hans belöning pr timme af ansträngning. Inträffar det däremot en sådan förändring i de ekonomiska förhållandena på godset, att afkastningen stiger från 5,000 ton till 8,000 ton eller mer, utan att någon af de 1,000 arbetarne ökar antalet af dagliga arbetstimmar eller stegrar ansträngningen under hvar arbetstimme—då kunna vi med rätta säga att arbetets alstringsförmåga stiger, ehuru jordens naturliga alstringsförmåga sjunker.

Hvilken förändring på egendomen skulle kunna medföra en sådan stegring af arbetets alstringsförmåga? En blick på den ekonomiska utvecklingens gång i alla civiliserade länder ger oss svaret. Det är det ensamma arbetets ersättande med samarbete och arbetsdelning.^[1]

Organisation och samarbete i stor skala stegra människans arbetsförmåga genom att förbättra hennes kroppsliga, intellektuella och sedliga natur, möjliggöra att hon uppfinner och använder arbetsbesparande maskiner samt tillstädja henne att med underbart ringa arbetsmöda tämja allehanda naturkrafter att utföra den tyngsta och för hennes utveckling minst fördelaktiga delen af det nödvändiga arbetet. Om det på egendomen i vårt exempel produceras tillsammans 5,000 ton, då 1,000 enskilda arbetare odla den, skall det kanske produceras 9,000 ton, då dessa samarbeta och organisera sig—och det ehuru de enskildas arbetsmöda förblir, hvad daglig arbetstid och ansträngning beträffar, alldeles densamma som den var förut.

17Det är mycket lätt att med statistik påvisa, att det mänskliga arbetets alstringsförmåga stiger utomordentligt hastigt i alla civiliserade länder.^[2] Ja, många nationalekonomer anse, att folkstockens ökning i ett gifvet land för närvarande förorsakar en tillökning i arbetets alstringsförmåga, hvilken är ansenligt större än den minskning i den brukade jordens naturliga alstringsförmåga, hvilken blir en följd af att tillökningen i folksiffran tilläfventyrs tvingar till nyodling af ofruktbarare trakter.

Frågan är nu: Hvad inflytande har normalarbetsdagen på det mänskliga arbetets alstringsförmåga?

Om man tar många års genomsnitt, som man ju måste göra, då det är fråga om en folkhushållningsfråga af detta slag, skall man finna, att det inom ett visst yrke dagligen produceras mindre pr man i de värkstäder, uti hvilka arbetarne äro sysselsatta 11 timmar om dagen, än uti de värkstäder, som ha blott 9 timmars daglig arbetstid för sina arbetare. Ja, det har iakttagits inom samma värkstad, att arbetsprodukten pr arbetare stigit, då arbetsdagen förkortats från 11 till 8 eller 9 timmar.^[3] Denna företeelse beror därpå, att arbetaren behöfver icke blott lifs- utan ock skicklighets-uppehälle. Arbetar han 13 timmar dagligen, slites hans lifskraft i förtid; arbetar han 11 timmar dagligen, så är hans duglighet och arbetsraskhet nödvändigtvis mindre än då han arbetar blott 8.

Förkortning af en mycket lång arbetsdag har äfven sina värkningar på produktionsmetoderna. Allra först tenderar den att öka arbetsmaskinernas hastighet och inom kort äfven att ersätta äldre maskiner och metoder med snabbare och mer arbetsbesparande dylika. Denna utveckling drifves dock stundom så långt att den ofvan skildrade fördelen af arbetsdagens förkortning går förlorad. Englands bomullsarbetare klaga öfver, att de nu under en 9½ timmars arbetsdag måste anstränga sig mer än förr under 13 timmar.

En del nationalekonomer hafva framhållit, att en normalarbetsdagslagstiftning, som förbjöde att någon fabrik eller affär arbetade mer än 8 eller 9 timmar dagligen, 18skulle hämma utvecklingen inom vissa näringar, emedan det under sådana förhållanden icke kunde bli lönande att anskaffa dyrbara maskiner, hvilka måste förbli oproduktiva under 16 eller 15 timmar af dygnets 24. Däremot skulle en normalarbetsdag, som tillstadde användandet af två arbetarskift, hvartdera arbetande 8 eller 9 timmar, ha alldeles motsatt värkan—d. v. s. skulle möjliggöra anskaffandet af maskiner, hvilka äro för dyrbara att använda under den nuvarande, 11 eller 12 timmar långa arbetsdagen.

Det kvarstår sålunda som en öfvervägande och ytterst betydelsefull fördel, att förkortning af arbetsdagen i allmänhet otvifvelaktigt befordrar storindustrins utveckling och därigenom ökar nationalförmögenheten.^[4]

Vi ha behandlat denna sida af saken så utförligt, emedan det är af alldeles afgörande vikt för uppfattningen 19af normalarbetsdagens nationalekonomiska betydelse, hvilken föreställning vi ha om förhållandet mellan jordens alstringsförmåga, det mänskliga arbetets alstringsförmåga och nationalvälståndet. Innan vi sökt afgöra, huruvida normalarbetsdagen öfver hufvud är egnad att göra produktionen dyrare eller billigare, kunna vi nämligen ej bilda oss en föreställning om arten af dess invärkan på lönarbetarnes lefnadsförhållanden.

Frågan blir nu, hvad inflytande en förkortning af arbetsdagen kan ha på nationalförmögenhetens fördelning, d. v. s. på arbetslönens storlek.

En af vetenskapen visserligen för länge sedan allmänt öfvergifven, men i riksdagsdebatter och tidningsartiklar ännu spökande lära säger, att det finnes i samhället en för kortare tider oföränderlig mängd af nyttigheter, ur hvilken samtliga arbetslöner betalas (liksom ur en gifven fond eller "lönfond"). Vore denna lära riktig, att i ett gifvet skede finns en oföränderlig kapitalmängd, ur hvilken arbetslönerna betalas, skulle sysselsättandet af nu arbetslösa medborgare (hvilket man motser skola bli den omedelbara följden af normalarbetsdagens införande) uppenbarligen ansenligt nedtrycka lönerna.

Sanningen är emellertid, att samhällets förmåga att betala arbetslöner icke beror på storleken af en viss del af kapitalisternas rörelsekapital, utan på storleken af samtliga medborgares inkomster. En social förändring, hvilken (som normalarbetsdagen) sannolikt medför ett förökande af nationalförmögenheten, kan sålunda näppeligen förkastas på grund af någon "lönfondteori".

Många anhängare af normalarbetsdagen påstå, att den skulle höja lönerna genom att minska anbudet på arbetare. Detta påstående stöder sig stundom på förutsättningen, att åtgärdens omedelbara och beständiga följder skulle vara desamma. En allmän förkortning af arbetsdagen skulle visserligen tvinga många arbetsgifvare att anställa flera arbetare. De arbetslösas antal skulle minskas och arbetarne ha större lätthet än förut att tilltvinga sig högre lön. Som vi redan sett, skulle dock produktionsmetodernas förbättring i sinom tid tämligen allmänt upphäfva denna värkan. Blott i det fall, att dubbla arbetarskift 20kunna användas, torde påståendet vara riktigt för längre perioder. Ett annat försvar för normalarbetsdagens förmåga att höja lönen grundar sig på antagandet att normalarbetsdagen skulle varaktigt minska arbetarens ekonomiska produktivitet och därigenom göra fler arbetare nödvändiga. Äfven om denna förutsättning vore grundad, skulle lönerna sannolikt snart sjunka igen. Man invänder nämligen, att lika litet som det finns någon "lönfond", finns det någon "arbetsfond", det vill säga någon bestämd mängd arbete, som måste göras; nationalproduktionen skulle tendera att minskas, och ehuru kapitalet sannolikt skulle nödgas varaktigt bära en del af förlusten, skulle dock arbetarne få vidkännas en inskränkning i sin konsumtion (särskilt genom sänkning af lönens köpkraft).

Statistiken synes bevisa, att förkortad arbetsdag till en början höjer lönen och minskar arbetslösheten, men att lönen (tack vare den förkortade arbetsdagens benägenhet att befordra den storindustriella utvecklingen) börjar sjunka och arbetslösheten tilltaga igen efter en längre eller kortare tid. Vi få dock ej glömma, att förkortad arbetsdag tenderar att höja arbetarens anspråk på lifvet och att därigenom stärka hans förmåga att tilltvinga sig och kvarhålla en högre lön än tillförene. Blott i denna indirekta mening torde normalarbetsdagen kunna sägas befordra bättre lönevillkor.

Det återstår ännu många nationalekonomiska synpunkter, ur hvilka normalarbetsdagen kan diskuteras—men utrymmet bjuder oss att afbryta här. Särskilt är det af stort intresse att undersöka, hvilket inflytande handel mellan två länder, af hvilka det ena har normalarbetsdag, det andra icke, utöfvar på det förra. Om normalarbetsdagen för tillfället eller varaktigt höjde produktionskostnaderna inom någon näringsgren, skulle kapitalet naturligtvis hafva en viss tendens att utvandra till länder, som ej infört normalarbetsdag. Ehuru kapitalet ingalunda är så lätt flyttbart, som många kapitalister påstå, då de ha tvister med sina arbetare, så är denna fara dock tillräckligt stor att göra en internationell normalarbetsdagsrörelse i hög grad betydelsefull.

Den modärna civilisationens sociala historia är ännu oskrifven, och därför finns det blott få, som hafva en riktig föreställning om kampen om arbetstiden, dess ofantliga omfång, dess fruktansvärda bitterhet och dess utomordentliga kulturhistoriska betydelse. En på ofullständig sakkännedom och förutfattade ideer grundad lära om, att de ekonomiska krafterna skulle hafva en naturlig tendens att leda allt till det bästa i den bestående samhällsordningen, om man blott gåfve dem frihet från all annan lagstiftning än polisreglementet, har i det förflutna gjort lärda och olärda så blinda för den värkliga betydelsen af det vilda tumultet rundt omkring i arbetets värld, att vi numera knappast kunna fatta möjligheten af en dylik fördomsfullhet. Vår ytterligt praktiska tid har slutligen tämligen allmänt lyckats att göra oss till "realister" äfven i vår syn på de sociala tingen. Själfbevarelsedriften har tvungit äfven vår tids mäktigaste att vräka de vackra och lugnande teorierna öfver bord och att söka begripa värkligheten—den må nu innebära hvad den vill.

Enligt den modärna vetenskapen är kampen om arbetstiden ett ödesdigert och sorgligt, historiskt sakförhållande—samt alls ej ett sakförhållande från i går. Detta är af stor vikt att fatta för dem, hvilka hafva benägenhet att tro, att ropet efter förkortad arbetstid, efter normalarbetsdag, efter åttatimmarsdag är ett löst, godtyckligt påfund, som har sitt ursprung i det yngsta arbetaragitatoriska tumultet.

I England.

England är storindustriens moderland—en ära, som dess arbetarklass fått betala med en förfärande mängd oförskylda lidanden. I närmaste sammanhang härmed står den omständigheten, att England gått i spetsen och hunnit längst, då det gällt att stifta lagar, som skola skydda lönarbetarnas lif och människovärde mot produktionssystemets 22tendens att fördärfva bäggedera. Englands politiska utveckling allt sedan medeltiden har i hög grad bidragit att förvandla den allra största delen af befolkningen i ett för jorden skilt, uti städerna allt mer sammanträngt, egendomslöst proletariat. Härtill kommer, att de maktägande, då lönarbetarne blifvit sällsynta i följd af härjande farsoter under trettonhundratalet, hade börjat lagstifta för att förlänga arbetsdagen och hade fortsatt därmed ända till början af sjuttonhundratalet. Då de underbara, värklig stordrift tillstädjande uppfinningarna af kraft- och arbetsmaskiner gjordes i slutet af förra århundradet, fanns det därför i England redo en ofantlig klass af medborgare, som ingen annan existenskälla hade än säljandet af sin arbetskraft och som redan vants vid långa, regelmässiga dagsvärken.

Tack vare Englands många politiska och naturliga fördelar blef den nya, storindustriella utvecklingen oerhört snabb och storartad—under det dess frånsida, arbetareländet, snart började erbjuda en otroligt hemsk anblick. Kvinnor, halfvuxna individer och barn släpade i fabrikerna än hela dagen, än hela natten, än både natt och dag utan åtskillnad. Det var regel, att barn under tretton år arbetade tolf timmar och mer. Ty värr saknas utrymme att närmare dröja vid hithörande företeelser. Det med den ohyggligaste kroppsliga och andliga urartning hotade engelska arbetarståndet sökte visserligen göra motstånd, men utan framgång. Kapitalisterna hade öfverhand—och England vann sitt ännu ej förvärkade rykte att vara "ett paradis för den rike, en skärseld för den vise och ett helvete för den fattige".

Från 1802 till 1833 grep parlamentet in med fem olika lagar mot omåttligt långt barnarbete i fabrikerna. Dessa blefvo dock fullständigt värkningslösa, eftersom man ej anslagit ett enda öre för öfvervakandet af deras efterlefnad. Först med fabrikslagen af 1833 för väfnadsfabrikationen får den modärna industrin en normalarbetsdag. Individer mellan 18 och 13 år få enligt densamma ej arbeta längre än 12 timmar dagligen, barn mellan 13 och 9 ej mer än 8 timmar och barn under 9 alls icke. För alla dessa blef nattarbete förbjudet. Samtliga bestämmelser tillstadde dock vissa undantag. Mot denna lag och dess utvidgning af 1844 gjorde fabrikanterna 23det mest energiska motstånd—så väl på agitationens väg som på lagöfverträdelsens och lagvrängningens. Arbetarne hade emellertid efter 1838 gjort en tio timmars normalarbetsdag till mål för en storartad rörelse—och hela den storindustriella utvecklingen dref oemotståndligt hän mot en allt strängare ordning för fabriksarbetet. "Dessa ytterligt noggranna bestämmelser"—säger socialisten Karl Marx i sitt berömda arbete om "Kapitalet"—"hvilka så militäriskt likformigt reglera arbetets perioder och gränser samt hvilostunderna efter klockslaget, voro ingalunda ett alster af parlamentariska hårklyfverier. De utvecklade sig så småningom ur förhållandena; de visade sig vara naturlagar för det modärna produktionssättet. Deras formulerande, officiella erkännande och fastslående af staten voro resultat af långvariga klassfäjder."

1846-47 infördes efter en oerhört hetsig agitation frihandeln uti England; samtidigt nådde arbetarnes rörelse för tiotimmarslagen sin största styrka—delvis underblåst af de hämdlystna skyddstullsvännerna. 1847 genomdrefs ytterligare en utvidgning af arbetarskyddslagarna—trots nytt och ytterligt häftigt motstånd å fabrikanternas sida. Det vore svårt att öfverskatta den andel, som Englands fabriksinspektörer hade i dessa kulturintressets segrar öfver det kortsynt själfviska fabrikantintresset. Många af dessa tjänstemän framstodo som värkliga folktribuner af oklanderligt mod och hög moral. Det förekom till och med, att fabriksinspektörerna med äkta engelsk själfständighet vägrade att lyda vinkar från regeringen om mildare tillvägagående mot fabrikanterna, då dessa senare efter 1848 med förnyad kraft fortsatte sin kamp mot fabrikslagstiftningen samt med sina petitioner lyckades bringa en inrikesminister till vacklande hållning i frågan. 1850 och 1853 blef 1848 års lag om kvinno- och barnarbetets dagliga längd i väfnadsindustrierna fullständigad, så att fabrikanternas länge framgångsrika försök att på hvarjehanda sätt kringgå lagen nu ändtligen blefvo fruktlösa.

Ehuru lagen alls ej omnämde de manliga arbetarne, blef dock äfven deras arbetsdag med nödvändighet förkortad, eftersom männens värksamhet i väfnadsfabrikerna var beroende af kvinnornas och 24barnens. Resultatet var, att under det stora ekonomiska uppsvinget i England 1853-60 visade den af normalarbetsdagen skyddade delen af arbetarklassen en så i ögon fallande kroppslig och sedlig förbättring, att densamma kan karaktäriseras som en pånyttfödelse.

Den engelska "fabriks- och värkstadslagen" af 27 maj 1878 (med tillägg af 25 aug. 1883) bildar afslutningen på den lagstiftning, hvilkens historia ofvan blifvit flyktigt antydd. Den innehåller 107 hufvudstycken. Se här några hufvudpunkter angående arbetstiden. Arbetets begynnelse- och sluttimme måste finnas offentligt tillkännagifna i anläggningen. Detsamma gäller måltidstimmarna, hvilka för alla skyddade personer måste infalla samtidigt. Det får alls ej arbetas under måltids- och hvilostunderna, ej häller från 9 på aftonen till 6 på morgonen, ej häller på lördagseftermiddagarna (efter kl. 2-4), ej häller på söndagarna och på kyrkliga och borgerliga helgdagar. Nästan alla öfriga bestämmelser gälla barn, ynglingar och kvinnor; och lagstiftningen till dessas skydd måste förbigås så väl här som i det följande, ty denna lilla skrift har ju till uppgift att behandla normalarbetsdagen för vuxna män.

Hvad den värkligen förekommande arbetstiden beträffar, är den inom de skyddade industrigrenarna i genomsnitt 54-56 timmar i veckan (för bägge könen). Tack vare Englands beundransvärda fackföreningsväsen finns det åtskilliga grupper af manliga arbetare (af det "yrkesskickliga" slaget), som arbeta blott 48-54 timmar i veckan. Däremot äro bland Englands järnvägstjänstemän 15 timmars och ännu längre oafbruten arbetstid ty värr intet ovanligt. Bland "utsvettnings"-systemets offer är 14-16 timmars arbetsdag mycket vanlig. De manliga och kvinliga bodbetjänterna arbeta ofta 16 till 17 timmar dagligen.

I Nordamerika.

Speciallagstiftningen till skydd för arbetarnes berättigade intressen mot de missförhållanden, som kunna bli en följd af den fria konkurrensen i det bestående samhället, är i Nordamerika icke unionsregeringens utan de enskilda statsregeringarnas sak.

25Ett lands arbetarskyddslagstiftning är i regel en följd af en arbetarrörelse och framträder vanligen som en kompromiss af staten med den arbetande klassens fordringar, säger en amerikansk författare på detta område, d:r W. Cave Tait, och tillägger: "Äfven nu för tiden, då lagstiftningen på detta område fortfarande är i full gång, äro arbetarne den egentliga drifvande kraften i densamma; de anvisa den beständigt nya uppgifter. Karaktäristiskt och i viss mån särskilt utmärkande för Amerika är, att från början intill närvarande stund hafva arbetarnes hufvudfordran och hufvudsträfvan riktats på förkortandet af arbetsdagen och införandet af en laglig normalarbetsdag." På alla arbetarkongresser, i alla arbetarföreningar och uti all arbetaragitation har denna fordran spelat en hufvudroll sedan mer än 50 år tillbaka. Ursprungligen fordrade arbetarne en tio timmars arbetsdag. Sedan det lyckats dem att nästan öfverallt genomdrifva densamma, går deras fordran ut på en åtta timmars normalarbetsdag. Agitationen för arbetstidens sänkande till tio timmar började i Massachusetts på 1820-talet. Då var det vanligt, att de amerikanska fabriksarbetarne släpade från 9-12 timmar om vintern och 12-16 timmar om sommaren. Arbetarne klagade framför allt öfver att denna långa arbetstid var förenad med outhärdligt låga löner.

Från 1830 till 1850 voro Förenta staterna skådeplatsen för en storartad arbetarrörelse—facklig och kooperativ. I somliga stater visade sig regeringarna fientliga mot tiotimmarsrörelsen; talrika sträjker slutade med arbetarnes nederlag; och intill 1850 hade denna normalarbetsdagsrörelse haft blott en viktig framgång: den att unionsregeringen 1840 förordnade om tiotimmarsdagens införande i alla dess värkstäder. På 1850-talet hade rörelsen större framgång. Flera stater gjorde tio timmar till en laglig arbetsdag—för det fall, att intet annat aftal träffats. Allmänna meningen började mer och mer uttala sig för arbetarnes fordran, och dessa fortsatte med en ytterst energisk agitation. Följden var, att i början på 1860-talet var tiotimmarsdagen allmänt öflig i samtliga industrigrenar med undantag af nordstaternas väfnadsindustrier. (Numera gäller tiotimmarssystemet äfven för väfnadsindustrierna.)

26Omkring 1865 börjar en ännu mäktigare arbetarrörelse. Det var de amerikanska fackföreningarnas blomstringstid. I augusti 1866 sammanträdde uti Baltimore en församling af Trades unions och Trades assemblies (fackliga föreningar och sällskap) för att rådgöra om arbetarfrågan och grundade The National Labour Union (den nationella arbetarföreningen). Denna förening uppställde åttatimmarsdagen som det närmaste målet för arbetarklassens sträfvan; och sedan denna tid agitera de amerikanska arbetarne med stor energi och hårdnackenhet för denna fordran. Den första stora framgång, som denna agitation ernådde var unionsregeringens lag af maj 1868, som införde åttatimmarsdagen i alla unionsregeringens värkstäder. Detta exempel invärkade på statsregeringarna, och Illinois, Wisconsin och Pennsylvanien hafva gjort åtta timmar till laglig arbetsdag—visserligen åter med förbehållet, "så vida ej annan öfverenskommelse träffats." I staten New York är åttatimmarsdagen öfver hufvud införd för alla fabriksarbetare. Dessutom har åtta timmars daglig arbetstid redan blifvit regel i flera af Förenta staternas industrier. Arbetarne hoppas därför^[5] med säkerhet, att denna arbetstid med tiden skall blifva allmän, såsom förut fallet var med tiotimmarsdagen.

Som nämts, är arbetarlagstiftningen staternas enskilda sak—hvarför stora afvikelser och ojämnheter springa i ögonen, då man granskar hela Unionens hithörande lagar. Öfver hufvud måste den nordamerikanska arbetarlagstiftningen 27karaktäriseras som i hög grad bristfällig och outvecklad. Hvad de fullvuxna männen angår, finns valfri tio timmars normalarbetsdag i fem stater och obligatorisk tio timmars normalarbetsdag i tre stater. Sex stater ha valfri åtta timmars normalarbetsdag. I två stater äro åtta timmar laglig arbetsdag vid offentliga arbeten.

Den värkliga dagliga arbetstiden är för närvarande i de flesta amerikanska hufvudindustrier 10 timmar; 11 timmar förekomma i flera; 12 timmar i jämförelsevis få. Antalet årliga arbetsdagar synes i det stora flertalet fall vara genomsnittligt 300. Åtskilliga näringar med 270, 250, ja 220 dagar och mindre förekomma dock. Eftersom statistiken är mycket osäker, kunna dessa siffror blott gälla som antydningar.

I Österrike och Schweiz.

I Österrikes fabriksmässigt bedrifna anläggningar får arbetstiden (minus hvilostunderna) ej öfverstiga 11 timmar om dygnet, i bärgvärken får den ej öfverstiga 10 timmar för någon arbetare. De dagliga hvilostunderna måste uppgå till minst 1½ timme. Söndagsarbete är förbjudet, då det ej är en oafvislig nödvändighet. Öfver hufvud tillstädja dessa lagar mycket talrika undantag.

Vetenskapliga iakttagare hafva fällt följande yttranden om dessa arbetarskyddslagar. I det stora hela måste resultaten af denna nya österrikiska arbetarskyddslagstiftning betecknas som gynnsamma—så långt erfarenheten hittills räcker. Lagbestämmelserna beträffande arbetstiden blifva på det stora hela efterlefda; genomförandet af desamma har icke i någon väsentlig mån värkat störande; och fabriksinspektören för Reichenbergdistriktet anmärker, att arbetarnes förtjänst i allmänhet förblifvit oförändrad, äfven då arbetstiden förkortats. I allmänhet synes den lagliga elfvatimmarsdagen i Österrike allt mer och mer blifva bruk; däremot lämnas, synnerligen inom de mindre industrierna, den lagligen påbjudna söndagshvilan ännu ofta utan hänsyn.

I Schweiz har arbetarskyddslagstiftningen anor ända från sextonhundratalet—då det gällde att skydda de 28med hemindustri sysselsatta arbetarne mot skriande missförhållanden. Intill 1874 var hithörande lagstiftning kantonernas ensak; sedan dess faller den under det Schweiziska förbundets gemensamma lagstiftning. Genom förbundslagen af 23 mars 1877 underkastades alla grenar af fabriksindustri likartade bestämmelser, från hvilka blott under vissa förutsättningar kunna tillstädjas undantag. För inga fabriksarbetare får arbetstiden vara längre än 11 timmar, och den måste falla mellan 6 (eller 5) på morgonen och 8 på aftonen. Regelmässigt natt- och söndagsarbete fordrar förbundsrådets särskilda tillstånd—och böra därvid 11 timmar på dygnet ej öfverskridas samt hvarje arbetare ha hvarannan söndag fri.

Lagen säges under sin tillvaro allt mer och mer hafva öfvergått i bruk. En orsak till att myndigheterna ännu allt för ofta tillstädja undantag från lagen är, att de schweiziska exportindustrierna råkat i ett svårt läge genom grannländernas skyddstullspolitik. Ett högst betydelsefullt sakförhållande är dock, att de schweiziska fabriksinspektörerna uti sina årsberättelser fälla allt gynnsammare utlåtanden om den lagstadgade normalarbetsdagen, och att undantagen från lagstadgandet allt mer och mer kunna inskränkas.^[6]

I Tyskland finns blott normalarbetsdag för unga personer. Den tyska lagstiftningen synes dock vilja utsträcka hithörande bestämmelser; särskilt arbetar den på att indraga kvinnorna under densamma.

I Tyskland förekomma ännu arbetstider (minus hvilostunderna) på 14-16 timmar, de på 11-12 timmar äro talrika—också bland kvinnliga arbetare.

Frankrikes första normalarbetsdag daterar från 1841; den inskränker sig till att reglera barnarbetet. 1848 utfärdades en lag om en 12 timmars normalarbetsdag för alla fabriksarbetare; denna lag har dock ej varit af synnerligt inflytande—ehuru den gäller ännu i dag. Den vanliga arbetstiden är i genomsnitt mycket hög i Frankrike. I många industrier höra 13, 14 och 15 timmar till det vanliga.

Ehuru arbetstiden i de belgiska industrierna är ännu längre än i Frankrike och arbetareländet i Belgien öfver hufvud är hårresande^[7], har staten ännu ej kommit sig för med något värksamt ingripande. Följden är, att Belgien på senare tider varit skådeplats för fruktansvärda arbetarrevolter—och en otroligt snabbt uppblomstrande socialistisk rörelse.

Det holländska arbetareländet ger sannolikt det belgiska föga efter. Holland kan blott uppvisa några ansatser till normalarbetsdagslagstiftning för barn och kvinnor.

I Sverge.

I vårt fädernesland finns normalarbetsdag blott för minderåriga, men stadgandena härom efterlefvas icke. Lagen angående skydd mot yrkesfara (af 10 maj 1889) innehåller inga bestämmelser om arbetstiden.

Enligt den svenska arbetarförsäkringskomiténs betänkande befanns i 1,627 rörelser med sammanlagt 81,881 arbetare hvarje arbetare arbeta i medeltal 11,1 timmar om dygnet. Samma undersökningsmaterial gaf vid handen, att 27,7 procent af arbetarne arbeta mellan 10 och 11 timmar, 33,6 procent mellan 11 och 12 timmar samt 28,5 procent tolf timmar. Af 630 brännerier sysselsatte 203 sina arbetare öfver 12 timmar i dygnet samt 225 12 timmar. Vid 65 mjölkvarnar var medelarbetstiden 12 timmar. "Bagerierna hafva jämväl i allmänhet mycket lång arbetstid." Vid 42 procent af de 1,627 rörelserna hafva 46 procent af de 81,881 arbetarne nattarbete. I nära nog tredjedelen af alla dessa fall arbetades hela natten igenom (10 timmar). Bland 652 rörelser arbetades i 163 sex nätter i veckan året rundt, i 172 sex (någon gång fem) nätter i veckan med nattarbete hvarannan vecka samt i 131 rörelser tre nätter i veckan året rundt.

Vi hafva i föregående kapitel ögnat öfver en viktig afdelning af vår civilisations sociala historia, och det drag, som framför allt springer oss i ögonen, är den uti det nutida produktionssättets egen natur grundade nödvändigheten att stifta lagar, som skola skydda lönarbetarne mot för långa arbetstider. Denna nödvändighet utvecklas och vinner erkännande steg för steg—såsom allt annat i världshistorien. Först tvingar sig nödvändigheten att lagstifta mot barnens, de minderårigas och kvinnornas långa arbetstider fram bland dagspolitikens brännande spörsmål. Senare—men alldeles utan något språng i utvecklingen, ja helt och hållet utan urskiljbar gräns eller öfvergång—vidgar sig denna normalarbetsdagsfråga, tills vi befinna oss i en tid, då krafvet på en normalarbetsdag äfven för vuxna manliga arbetare redan blifvit delvis tillfredsställt i somliga länder samt mer eller mindre energiskt pockar på tillfredsställelse i andra. Det är 31i detta skede af den sociala frågans historiska utveckling, vi just nu lefva.

"Insikten i de fördärfbringande värkningarna af en lång arbetstid", skrifver ingeniör J. H. G. Fredholm i sitt nyligen utkomna arbete om Arbetarelagstiftningen och fabriksinspektionen i utlandet, "gör sig äfven inom arbetsklassen allt mer gällande, och ingen fråga tager arbetarens uppmärksamhet mera i anspråk än den om förkortad arbetstid. Den ena sträjken efter den andra företages i sådant syfte, och hvarje arbetarförening har denna fråga på sitt program. Den utgör ock den förnämsta uppgiften för de mellanfolkliga arbetarkongressernas sträfvan. Den enda resolution, som den internationella fackföreningskongressen i London 1888 fattade, var denna: 'Kongressen är af den mening, att kapitalets koncentrering och fackföreningarnas relativa svaghet i förhållande till hela antalet arbetare göra det omöjligt att reducera arbetstidens längd utan statens medvärkan'. Äfven den internationella arbetarkongressen (possibilisternas) i Paris 1889 uttalade sig i samma riktning och yrkade på införandet af en 8 timmars arbetsdag. Denna kongress räknade 600 medlemmar såsom representanter för 700,000 arbetare, tillhörande 370 olika föreningar i 13 länder. Den äfven i Paris samtidigt hållna marxistiska kongressen fattade det beslutet, att framdeles skulle på den 1 maj hvarje år öfver allt demonstreras för en 8 timmars arbetsdag."

Agitationen för en åtta timmars arbetsdag för alla arbetare är den nyaste tidens form för normalarbetsdagssträfvandena. Ingenstädes i Europa har åttatimmarsrörelsen haft en så öfverraskande snabb och storartad framgång som i England. Spörsmålet diskuterades första gången af fackföreningskongressen (Englands "arbetarparlament") 1887. På kongressen 1888 upplästes resultatet af en förfrågan bland fackföreningarna beträffande stämningen gentemot en åttatimmarsrörelse. Det framgick, att af de fackföreningsmedlemmar som röstat, 22,720 önskade en åttatimmarsdag, under det 4,097 ogillade densamma.

Hvad beträffar spörsmålet, huruvida åttatimmarsdagen borde bestämmas genom lag eller förvärkligas genom arbetarnes fria sammanslutning och fackföreningsrörelse, 32voro svaren så motsägande, att en ny undersökning måste anordnas. Resultaten af denna framlades för 1889 års kongress. 39,629 fackföreningsmedlemmar hade röstat för och 62,883 mot åttatimmarsdagen. Kongressen förkastade med 88 röster mot 63 en resolution om lagstadgad maximalarbetsdag på åtta timmar. Minoriteten sökte dock påvisa, att hela undersökningen utförts på ett missledande och partiskt sätt af några inflytelserika, mot normalarbetsdagen afvogt sinnade fackföreningsledare. Denna misstanke tycktes besanna sig på 1890 års kongress, hvilken—"den största och mest representativa i de engelska fackföreningarnas historia", talande på uppdrag af 1,500,000 "yrkesskickliga" och "icke yrkesskickliga" arbetare—med 181 röster mot 173 förkastade en resolution om, att åttatimmarsdagen skulle vinnas på fackföreningsrörelsens, ej på lagstiftningens väg, samt med 193 röster mot 155 antog en resolution om, att åtta timmars arbetsdag skulle fastställas på lagstiftningens väg.

I oktober 1888 var det en stor demonstration uti Birmingham för åttatimmarsdagen; i början af 1889 diskuterades spörsmålet med utomordentlig ifver af prässen i Nordengland, hvarest grufarbetarne i stor myckenhet sällade sig till rörelsen; den 4 maj 1890 gjorde den engelska åttatimmarsrörelsen London till skådeplats för den kolossalaste demonstration man skådat; i juni detta år bildade i London ett stort antal fackföreningar samt radikala och liberala klubbar en Legal eight hours' league (förening för ernåendet af en lagstadgad åtta timmars arbetsdag), hvilken slutit sig samman med en motsvarande fransk förening.

Det är omöjligt att på ett par rader gifva en klar föreställning om den framstående roll åttatimmarsfrågan spelat i Englands intellektuella och politiska lif under de sista två åren. Tidningarna och månadsskrifterna hafva varit fulla af utredningar och meningsbyten rörande spörsmålet. Välbekanta politiker hafva funnit det nödvändigt att afge principutlåtanden. Frågan har under olika former redan varit före i parlamentet, och flera inflytelserika liberala och konservativa ledamöter af underhuset hafva uppträdt som reformens förkämpar. Arbetarnes politiska ledare hafva lyckats göra reformen till en pröfvosten vid ett stort antal parlamentsval. Tydligt är, att näppeligen 33någon liberal eller konservativ parlamentskandidat hädanefter kan påräkna de i många valkretsar högst viktiga arbetarrösterna utan att förklara sig vilja värka för en åtta timmars normalarbetsdag. En eljes ytterst populär demokrat (den nu aflidne parlamentsledamoten Ch. Bradlaugh) blef nedhyssjad på ett jättemöte i London, därför att han uppträdde mot reformen.

Den broschyrlitteratur, som den engelska åttatimmarsrörelsen framkallat, är mycket rikhaltig; intelligenta arbetare, lärda nationalekonomer och erfarna politiker höra till författarne. Särskilt intressanta äro flera, sorgfälligt utarbetade lagförslag^[8]. Slutligen förtjänar framhållas, att man i England ägnat särskild uppmärksamhet åt en massa svårare, praktiska detaljfrågor—såsom t. ex. normalarbetsdag för bodbiträden och andra fall, då flera arbetarskift om dygnet kunna bli af nöden. Tyvärr tillstäder oss ej utrymmet att dröja vid dessa enskildheter.

34Det är af oberäknelig vikt för den europeiska arbetarrörelsen, att den tid nu är förbi, då det lät säga sig, att Englands arbetare "aktade" sig för att begära förkortning af sin arbetsdag genom statens hjälp. De politiker, som vidhålla, att "statshjälp" är farlig för själfhjälpsprincipen, få numera från många af detta lands nationalekonomer och arbetare till svar, att erfarenheten slutligen lärt äfven i det rika och mäktiga England, att själfhjälpen på arbetarfrågans område i de modärna industrisamhällena måste fullständigas och skyddas genom lagstiftningens ingripande.

Äfven i Australien, Amerika och på det europeiska fastlandet har agitationen för åtta timmars normalarbetsdag under de sista två åren utomordentligt tilltagit i styrka. I Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien, Schweiz, Österrike, Holland, Belgien, Sverge, Norge och Danmark hafva talrika arbetarorganisationer uppställt "åtta timmars arbete, åtta timmars fritid, åtta timmars softid" som den främsta fordran på sitt dagspolitiska program. Man behöfver blott läsa redogörelserna för de arbetarkongresser, som i olika länder hållits 1890 för att få en liflig föreställning om, hur allvarligt och allmänt arbetarne i alla länder eftersträfva förkortning af arbetstiden.

Hvad särskilt Sverge beträffar, äro våra jordbruksarbetares sträjker 1890 samt den omständigheten, att de liberala upptagit normalarbetsdagen på sitt program vid det sista Stockholmsvalet, rätt tydliga bevis för, hur starkt vårt aflägsna samhälle redan berörts af denna mäktiga, universella strömning.

Normalarbetsdagsrörelsen har för öfrigt varit upphof till en internationell arbetartaktik och till internationella arbetardemonstrationer—de första af sitt slag i världshistorien. Den 1 maj 1890 försöktes för första gången en demonstration på samma dag af alla arbetare i alla länder. "Åtta timmars normalarbetsdag" var dagens lösen, och framgången var tillräckligt storartad att mana till demonstrationens upprepande 1891. Denna rörelse synes vilja utveckla sig till en årligen återkommande generalrepetition uti solidariskt tillvägagående bland Europas och Amerikas lönarbetare. Det har från skilda håll framhållits, att det väsentliga i denna demonstration icke ligger i paraderandet på gatorna utan i värktygens nedläggande af alla arbetare i alla länder uti ett gifvet ögonblick samt för bestämd tid—det må nu gälla en, två eller flera dagar.

Dylika kraftprof på internationell arbetarsolidaritet—skulle de ock aldrig lyckas fullkomligt—skola otvifvelaktigt hafva ett viktigt inflytande på framtidens normalarbetsdagsfråga. Ju allvarligare de enskilda staterna gå spörsmålet om arbetsdagens afkortande uti samtliga hufvudnäringar inpå lifvet, desto tydligare visar det sig nämligen, att frågan har en betydelsefull internationell sida. Skulle väsentligt kortare arbetstid vara införd i somliga länder, men ej i andra, kan det hända, att arbetarne från dessa senare utvandra till de förra och tack vare sina lägre kraf på tillvaron framgångsrikt underbjuda arbetarne därstädes. Inom näringsgrenar, för hvilka uppfinningar och arbetsskicklighet spela en jämförelsevis oviktig roll, kan det ock hända, att kapitalen i länder med kortare arbetstid utvandra till mindre framåtskridna stater för att skörda större profiter på bekostnad af dessas större arbetarelände. Ett någorlunda likformigt framåtskridande i alla länder på normalarbetsdagslagstiftningens väg är ett i civilisationens intresse synnerligen önskligt medel mot dylika missförhållanden.

De allmänna slutsatser, till hvilka en undersökning af normalarbetsdagsspörsmålet leder, synas kunna sammanfattas på följande sätt.

De, som förutsäga skadliga följder af kortare arbetstid, misstaga sig nästan alldeles. Arbetarne bli mer (ej mindre) moraliska och intelligenta, då de få mer fritid. Lönerna tendera snarare att stiga än att sjunka, då arbetstiden afkortas. Produktionen har äggats i stället för att nedtryckas af arbetsdagens förkortning. Hvad själfva lagstadgandet om kortare arbetsdag angår, är det meningslöst att påstå, att detsamma inskränker arbetarnes frihet och att det förstör deras känsla af själfberoende—tvärtom lär arbetsdagens förkortning näppeligen bli någon 36juridisk och säkerligen icke någon social värklighet utan arbetarnes eget ingripande.

De, som framhålla normalarbetsdagens fördelaktiga värkningar, misstaga sig sannolikt, då de antaga, att de tillfälliga gynnsamma invärkningarna på arbetslön och arbetslöshet skola bli beständiga. Det är alls icke osannolikt, att normalarbetsdagen är ett palliativ^[9] i alla andra hänseenden än det, att den ger lönarbetarne mer frihet och därmed bereder dem ett oundgängligt villkor för högre sedlig och intellektuell utveckling. Detta är dock nog för att anbefalla den i den sunda samhällsutvecklingens, i kulturens intresse.

Den reform, vi sysselsatt oss med i denna skrift, lofvar icke att förlänga lifvet på ett enda socialt missförhållande—snarare tvärt om. Och hvad den alldeles säkert lofvar, det är, att den oundvikliga utveckling, som leder till mildrande eller afskaffande af de många djupliggande sociala missförhållanden, hvarpå vår nuvarande samhällsbyggnad hvilar, skall bli af sundare och fredligare natur. Detta löfte kan normalarbetsdagen gifva, därför att den är en reform, hvilken befordrar bildandet af sundare, intelligentare, själfständigare, andligt och ekonomiskt friare medborgare.

Denna skrift innehåller talrika citat ur Schönbergs Handbuch der politischen Oekonomie, ur Handwörterbuch der Staatswissenschaften samt ur ett par andra nationalekonomiska värk. Citationstecken och hänvisningar ha dock på de flesta håll utelämnats, emedan de skulle gjort texten allt för tungläst.