Title: Euripides' Elektra
Author: Euripides
Translator: Axel Gabriel Sjöström
Release date: March 10, 2018 [eBook #56715]
Language: Swedish
Credits: Produced by Jari Koivisto
Produced by Jari Koivisto
Öfversatt
af
Axel Gabriel Sjöström.
Helsingfors, hos J.C. FRENCKELL & SON, 1843.
Euripidis Electra.
Svethice redditus
cuius
Particulam Primam
VENIA AMPLISSIMAE FACULTATIS PHILOSOPHICAE AD IMPERIALEM
ALEXANDRIALEM IN PENNIA UNIVERSITATEM
PRAESIDE
AXELIO GABRIELE SJÖSTRÖM
Literaturae Graecae Professore Publico et Ordinarie
P.P
RESPONDENS
CAROLUS JOHANNES AUGUSTUS LEIDENIUS
Borealis
In Auditorio Philos; die 7 Jun. 1843
h.a.m. 10.
HELSINGFORSIAE
EX OFFICINA TYPOGRAPHICA FRENCKELLIANA
BONDEN.
ELEKTRA.
ORESTES.
PYLADES, stum.
KLYTAIMNESTRA.
KHOREN.
GUBBEN.
SÄNDEBUDET.
DIOSKURERNE.
O, gamle Argosland, och du, Inachosflod,
Dän fordom på ettusen skepp i härnad drog
Mot Troerlandet Agamemnon, konungen;
Och se'n han nedgjort herrskarn uti Ilios,
Drott Priamos; och tagit stolta staden in, 5
Till samma Argos återkom, uppställande
I höga templen fiendernas bytesskatt!
Der gick nog allting väl; men hemma i sin borg
Han föll för Klytaimnestras, egen makas, svek,
Och för Aigisthos', sonens af Thyestes, hand. 10
Så Tantalos' urgamla spira lemnande,
Han dog, och nu Aigisthos konung är härstäds,
Och har till maka dottren utaf Tyndareus.
Af dem, han lemnade, när han till Troia for,
Sonen Orestes, och ungtärnan Elektra, 15
Af dessa bortstal fadrens gamle vårdare
Orestes, som Aigisthos hade dräpa tänkt,
Och gaf åt Strophios, att fostras i Phokensers land,
Men i sin faders boning blef Elektra qvar,
Och henne strax, såsrnart hon blifvit mogen mö, 20
Begärde uti Hellas' land de förste män.
Af fruktan, att en son hon skulle föda fram
Till Agamemnons hämnare, i borgen höll
Aigisthos henne, och åt friaren ej gaf,
Nu då det mellertid var mycken fara vardt, 25
Att åt ättboren man hon hemligt födde barn,
Beslöt han dräpa henne; gryma modren dock
Sin dotter räddade utur Aigisthos' våld.
Ty för sin makes dråp ett svepskäl hade hon,
Men fruktade, att hatad bli för barnets mord. 30
Och efter detta stemplade Aigisthos nu
Sålunda: ho som dräpte Agamemnons son,
Som rymmt ur landet, skulle derför bli betald.
Elektra deremot bortskänkte han åt mig
Till maka; mig, som från de Mykenaiers ätt 35
Härstammar, och i sådan hänsigt icke blygs.
Ty glansrik genom börden, jag på egendom
Är arm: och Fattigdom föröder Adelskap;
Så att han ringa fruktan bar för ringa man.
Men om en man med värdighet Elektra fått, 40
Förgäten hämd åt Agamemnons dräp helt visst
En sådan väckt, ock gett Aigisthos rättvist straff.
Ock har jag aldrig hennes bädd — det vet Kypris —
Oskära vågat; och för mig hon jungfru är.
Förty jag blygs, att rik mans dotter, som jag fått, 45
I sådant kränka, hvartill jag är oförtjent.
Och honom, som i folkets mund min svåger nämns,
Stackars Orestes, ömkar jag, om, hem anländ,
Han måste skåda systrens bröllop olyksfullt.
Men skulle någon säga, att en narr jag är, 50
Som fått ung Jungfru i gemak, och nalkas ej,
Han vete, att med lätta sinnens alnmått han
Det rätta mäter, och är just en sådan sjelf.
Kolsvarta natt, de gyllne stjernors fostreraka,
I hvilken, detta embar på mitt hufvud stäldt, 55
Till vattenkällan jag mig hän begifver nu,
Visst icke störtad än i sådan uselhet,
Men för att visa gudarna Aigisthos' brott,
Och upp mot ethern sända suckar till min far!
Förty nidqvinnan, Tyndaridskan, moder min, 60
Att smickra bolarn, stötte mig utur vår borg;
Och sedan åt Aigisthos andra barn hon födt,
Tillöfverlopps Orestes räknar hon och mig.
För min skull, hvi, osälla, gör du dig besvär
Med slikt bestyr, du försteligt uppfostrade. 65
Och hvi afstår du ej, då jag dig ber derom?
Jag skattar dig jemlik med gudarna, som vän;
Ty i min nöd du icke har missaktat mig.
Skön är för dödliga den lott, att räddaren
Uti olyckan finna, som jag funnit dig. 70
Jag derför bör, ock oombedd, hvad jag förmår,
Din börda lätta, att du henne bära kan,
Samt dela arbete med dig. Du har dock nog
Bestyr derute. Inomhus det är min pligt,
Att allt omsköta. Ljuft för arbetskarlen är, 75
Från gärdet hemländ, att god ordning möta få.
Gå bara, om dig lyster; ty ej långt ifrån
Vårt pörte källan är; men jag, då dager blir,
Till åkern drifver oxarna, och sår min teg.
Lat vu'en ingen, fast han Gud på tungan bär, 80
Förutan arbete, sitt uppehälle fick.
Min Pylades, dig ibland menskor skattar jag
I vänskap och i trohet främst, och redlighet!
Du är den ende, som Orestes älskat har,
Mig, stackars man, utaf Aigisthos grymt förföljd, 85
Som gaf min far sin bane, af förderflig mor
Biträdd, ifrån orakelguden kommer jag
Till Argoslandet, så att ingen vet derom,
I mening, att med mord umgälla mördarne.
Min faders graf besökte jag, förlidne natt, 90
Och gjöt en tår, och offrade en lock derpå.
Och slagtade ett lamm, hvars blod jag rinna lät
I hemlighet, att intet vet våldsherrskaren.
Dock inom stadens mur min fot ej sätter jag;
Men tveksam mellan tvenne dåd jag kommit hit 95
Till landets gränser: för att genast vandra bort
Åt annan ort, om spejarn sett mig, sökande
Min syster åter; — ty man säger, att förmäld
Hon fäst sitt bo, och icke mera jungfru är; —
Att råka henne, och till min deltagerska 100
I hämden få, och forska hvad bak muren hörs.
Alltså — ty Eos höjer ren sin stråleblick —
Från denna stig vi vika må på annan stråt.
Ty någon plogkarl, eller någon piga tör
Väl visa sig, af hvilken vi utforska må, 105
Om syster min har fäst sitt bo i denna trakt.
Dock der jag varsnar någon ibland tärnorna,
Som ifrån källan bär på klippta hufvudet
Ett embar; sittom derför här och spörjom åt
Hos tjensteqvinnan, om vi någon kunskap få, 110
Min Pylades, i sak, hvarför vi kommit hit.
Stig hurtigt på! nu är hög tid; Stroph.
O skynda, skynda dig, gråtande, framåt!
Ve mig, ve mig!
Agamemnons egen dotter 115
Är jag, och mig födde Klytaimnestra,
Skräcklig dotter af Tyndareus.
Jag kallas den olyckssälla
Elektra af medborgsmän.
Ve, ve, de tryckande hjerteqval, 120
O far, och mitt gryma lif!
Du redan i underjord
Hvilar, af egen maka dräpt,
Och Aigisthos, o Agamemnon.
Välan, stämm upp din sorgelåt, 125
Och väck mångtåriga fröjden!
— — — — — — — — — —
Stig hurtigt på! nu är hög tid;
O skynda, skynda dig, gråtande, framåt!
Ve mig, ve mig!
I hvilken stad, och i hvilket hus, 130
O stackars min broder, tjenar du,
I fadrens salar lemnande,
Vid bittraste olyckslott,
Beklagliga systren qvar?
Måtte du komma, i sådan nöd, 135
Mig arma till räddning, Zeus, o Zeus,
Och hämnare af min faders
Skändeligt gjutna blod,
Ställande kosan till Argos' land!
Men nu detta embar frän huf- 140
vudet lyftande, nattliga klageljud
Jag till min fader vill höja upp.
Dödsqvädet, o fader, en klagesång Epod.
Jag sänder ditneder i suckar,
Af hvilka jag alla dagar 145
Qväljs, och med naglarna
Sönderklöser min hals,
Och drabbar mitt klippta hufvud med handen,
Allt för din död.
Ve, ve, jag vill slita min lock! 150
Och liksom melodiska svanen
I strömmande flodens bädd
Påkallar sin älsklige far,
Som i gillrets i svekliga garn
Fann döden: så dig, olycklige 155
Fader, begråter jag,
Som fick det aldrayttersta badet i
Dödens ohyggliga bädd.
Ve mig — ve,
För bittra din mordyxas skull, fader, 160
För bittra din resas beslut från Ilios!
Ej med ett prunkskärp mötte dig.
Makan, och icke med blomsterkrans;
Nej, med tveeggige svärdet hon
Aigisthos i sorglig nidbragd halp, 165
Som hon hemligt tog i sitt läger.
Agamemnons dotter, jag kommen är, Stroph. 1.
Elektra, till din landtliga boning.
Hit lände en, lände en mjölkdrinkare,
Mykenaier och bergsbo nyss, 170
Som säger, att till öfvermorgon
Utsätta en offerfest
Argeierne, och till Hero
Samtlige jungfrur erna gå.
Ej, väninnor, för högtidsprål Stroph. 2. 175
Hjertat, eller för gyllene
Keder, mer hänföres hos mig,
Arma; ej träder jag nånsin i dans
Med Argeiska tärnorna mer,
Svängande svarfvade foten. 180
Tåren mitt offer är,
Och jag, olyckliga, vårdar blott
Om tåren, alla dagar.
Skåda mitt tofviga hår,
Och denna trasiga kappa, om 185
De anstå Agamemnons
Konungsliga dotter, och
Troia, som städse min fader
Minnes, af hvilken det intogs.
Gud är mäktig; men värdigas dock af mig Motstr. 190
Mångstickade manteln taga, och kläda på
Det gyllene tillägg till ditt fägrings glans!
Menar du, med tårar dig,
Fast gudar du ej vördar, seger få
På fienderna? — Genom suckar ej, 195
Men böner, höjda till gu-
dars thron, vinns lyckan, mitt barn.
Ej bland gudarna någon bor Motstr. 2.
Den olyckligas verop öf-
ver öfvadt fadermord. 200
Ve mig, för dräpte fadren, ve!
Samt för den lefvande irraren,
Som nu vistas i fremmande land,
Den arme man, och sitter kanske
Vid drängars härd, 205
Fast son af ståtelig far.
Sjelf jag i fattiga hybblet ber,
Förtvinande i mitt sinne,
Bortkörd ur min faders palats,
Uppå bergsklinterna här. 210
Men mor hon ligger i mördarns bädd,
Och sofver hos annor man.
För Hellas' folk till mången ofärd skulden är
Din moders syster, Helens, och för ditt hus.
Ack, sek, J qvinnor! nu jag afstår från min gråt. 215
Invid vår boning fremlingar, som lägrat sig
Derborta, smyga ju utur försåtet fram.
Du, vägen utför, skyndsamt, och till hybblet jag
Illgerningsmännen måga fly med snabba steg.
Blif qvar, beklagansvärda, och min hand ej räds! 220
Jag vid Apollon beder: slå mig ej ihjäl!
Jag andra dräpa ville, mer fiendtliga.
Gå hän, och nalkas ej hvad dig ej nalkas höfs.
Ej kan jag någon närma mig med större skäl.
Säg, hvi du svärdbeväpnad dröjer vid mitt tjell? 225
Blif qvar, och hör mig! du kanhända träffat rätt.
Jag blir, och är fullkomligt din, som makten har.
Från broder din med tidender jag kommit hit.
Säg mig, du käre, om han lefver, eller dött?
Han lefver; ty det bästa först jag säga vill. 230
Dig önskas välgång som de ljufva ordens lön.
Oss båda unnar jag gemensamt denna lott.
Hvar vistas han, den usle, uselt landsförvist?
Han tvinar bort, och lyder lag än här, än der.
Och lider brist på dagens nödtorft möjligen? 235
O nej! men dock vanmäktig är landsflyktig man.
Med hvilket budskap kommer du från honom nu?
Jag frågar: lefver du? hvad qval betrycka dig?
Först skådar du, hur till en skrika jag förbytts,
Af qvalen tvinad, att jag just beklagar dig. 240
Mitt hufvud rakadt är och hår, på Skythers vis.
Din broder och din dräpte far dig smärta gör.
O ve! hvad är mig kärare, än desse två?
Ack, ack, hvad hyser du för tankar om din bror?
Han borta är, den älsklige, och hemma ej. 245
Se'n hvilken tid från staden fjerran bor du här?
O fremling, mig man gifte bort, en olycksstund!
Din arme bror! — din man dock Mykenaier är?
Ej så, som fadren ärnade bortgifta mig.
Ack, låt mig höra, och berätta för din bror! 250
I denna koja bor jag här, på fjerran trakt.
Slikt hus koherden eller dikarn värdigt är.
Javäl en fattig hedersman, och mot mig blid.
Hvad blidhet är det då, som finns hos din gemål?
Min bädd han aldrig nånsin djerfts att närma sig. 255
Af kyskhetslöfte bragt derhän, af kallt förakt?
Min fader kränka och min mor han ville ej.
Vardt han ej glad emellertid att ega dig?
Han ej Aigisthos gilla vill, som gifteman.
Begriper! — — att ej för Orestes stå tillsvars. 260
Visst var han rädd för det också; men eljes klok.
Ack!
En hedersman du nämner, som bör hållas väl.
Ifall han kommer hem, som nu är bortastadd.
Än moder din, fördrog hon sådant giftermål?
Nog älskar qvinnan karlarna; ej egna barn. 265
Säg mig, hvarför Aigisthos dig så skymfade?
Han gaf mig honom, att jag blefve ungars mor.
Ej söners, som dig skulle hämnas framdeles?
Såsom han stemplat, skall han göra mig besked.
Vet modrens make, att ännu du jungfru går? 270
Det vet han icke; jag med tystnad döljer det.
Tillåts väninnorna, här stå, att höra oss?
Jo, dina ord och mina vackert dölja de.
Hvad gjorde väl Orestes, om han komme hem?
Det frågar du? — ett skamligt tal! Är väl nu tid? 275
Hur sloge han ihjäl sin faders banemän?
Af fienderna lidande hvad fadren led.
Med hans hjelp vågade du dräpa moder din?
Ja visst, med samma yxa, som min fader draps.
Får jag det säga? är ditt tal att lita på? 280
Jag doge gerna se'n jag gjutit modrens blod.
Ack!
Om nu Orestes vore här, och hörde allt!
Änskönt jag såge, kände jag ej honom mer.
Det är ej under; ung du skildes från ung bror.
En ende skulle känna honom dock ännu. 285
Han visst, som sägs ha honom ifrån döden frälst?
Hans egen fars skolmästare, en gammal man.
Din far; den mördade, säg, hvilar han i graf?
Han hvilar, som han hvilar, vräkt ur egen borg.
Ve mig! hvad sade du? de dödlige alltså 290 Af andras qval förnimma äfven smärtens gadd. Förtälj mig saken! att jag bär till broder din Oljufva ord, men nödiga att höra dock. Barmhertighet dock aldrig uti oträngdt mål, Hos visa männer finns; men icke strafflöst är, 295 Om alltför mycken vishet hos den vise bor.
Densamma hjertats önskan delar äfven jag.
Ty fjerran här på landet boende, jag ej
Af stadens nidverk vet, men ville veta nu.
Må vara! om jag måste. Men jag måste väl 300
Förtro åt vännen mina och min faders qval.
Men dig, o främling, beder jag, som talet väckt,
Säg för Orestes mina lidanden, och hans,
Och aldraförst, af hurdan mantel jag är skyld,
Hur smutsig jag är, och inunder hvilket tak 305
Jag bor, som dock härstammar ifrån kongaborg.
Ock jag med skottspoln väfver mina kläder sjelf,
Såframt jag ej vill naken gå, och lottlös bli;
Sjelf äfven vattnet ifrån floden hämtar jag,
Från gudafester utestängd, från danser skild. 310
Jag hustrur hatar, då jag sjelf är jungfru blott?
Jag Kastor hatar, som, förrn han bland gudar kom,
Förlofvades med mig, sin egen anförvandt.
Min mor, omgifven utaf Phrygisk bytesskatt,
På thronen sitter, och de Asiatiska 315
Småtärnor stå bredvid, dem far tillfångatogs
Idaiska mantlarna tlllsammanfästade
Med gyllne spännen; dock min faders svarta blod
I borgen ruttnar än, och han, som honom drap,
Bestigande min faders vagn, far hurtigt fram; 320
Och spiran, hvarmed far anförde Hellas' folk,
Han öfver modig håller i blodsölad hand.
Men Agamemnons minnesvård missfirmad blir,
Samt undfår gjuteoffer, eller myrtenstjelk
Ej någonsin, och tom på smycken står hans graf. 325
Af vin uppfuktad mellertid, min moders man
Den store, som han kallas, trampar deruppå,
Och på grafstenen slungar sten på sten,
Samt vågar föra emot oss ett sådant tal:
"Hvar är Orestes? Han sin faders vård minsann 330
Rätt väl försvarar?" — Så han hädas, bortastadd.
Säg honom det, o fremling, då jag ber derom,
På månge andres vägnar, hvilkas tolk jag är,
Så händerna, som tungan, och beängslad själ,
Och mitt kalskurna hufvud, och Orestes' far. 335
Ty nesligt är, om samme far de Phryger slog,
Men han allena ej en ende dräpa kan,
Den unge kämpen, aflad utaf bättre far.
Der ser jag mannen, just din make menar jag,
Som, efter slutadt arbete, nu kommer hem. 340
Ha! hvad är det för fremlingar, jag skådar här?
Utaf hvad orsak ha de till mitt hybbles dörr
Anländt? monntro de söka mig? Stor skam
För hustru, att med unga glopar stå i prat.
Min kära du, mot mig ej må du svartsjuk bli! 345
Du sanningen skall veta strax: de fremmande
Ifrån Orestes kommit hit, som sändebud.
J fremlingar, misstycken icke gubbens ord!
Hvad säga de? Finns mannen till, och ser guds dag?
Så spörjes visst; och deras tal mig trovärdt syns. 350
Monntro han minnes fadren än, och dina qval?
Det vill jag tro; vanmäktig är landsflyktig man.
Hvad tidender ha de ifrån Orestes bragt?
Att speja mina lidanden han skickat dem.
Somt se de säkert sjelfve; somt förtäljer du. 355
Dem känna de, och intet görs dem mer behof.
Alltså man dörren längesedan öppna bordt:
Inträden här! Som lön för goda ord J fån
Gästplägning strav, så godt mitt ringa hus förmår.
Fort, drängar, lyften derför in ressakerna, 360
Och krusen icke J, från älskad älsklige
Hitkomne! Ty änskönt jag är en fattig man,
Min ringa härkomsts bruk för er ej röjer jag.
ORESTES (till Elektra).
Vid gudar, han som till ett kyskhetsäktenskap
Med dig förmäldes, vill Orestes ingen skam! 365
Just denne kallas man åt mig, olyckliga!
O ve!
Ej finns ett säkert tecken uppå mannamod;
Förty förvirring är de dödliges natur.
Jag ofta sett, att sonen utaf ädel far
Blef usling; sett af slema fäder goda barn; 370
Sett armod uti rike mannens tankesätt,
Men höga tankar hos den läge bettlaren.
Hur skall alltså man dömma rätt i sådan sak?
Kanhända efter rikdom? dålig domare!
Än efter dem som intet ha? nej, armoden 375
Är krämpig, och i nödens stund lär mannen svek.
Än efter vapnen? Ho, då han lansudden såg,
Intygade väl rätt, hvem som den tappre är?
Det bästa blir, att lemna sådan sak derhän.
Ty denne mannen, hvarken bland Argeier stor, 380
Ej heller uppblåst af sin ätts förmenta glans,
Men utur hopen en, befunnits har brakarl,
Er sansen, J, som, utaf toma fördomar
Uppfyllde, ståten och, på tonen, menskorna
Bedömmen och, på umgängssättet, ädlingar! 385
De ädle männer ensame förvalta väl
Så stad, som hus; men toma kroppar utan själ,
De äro stoder uppå torg: — I härnaden
Den starke armen, som den svage, skördas hän:
Och sådant allt beror af tapperhet och art. 390
Derför — han är det värd, tillstädes eller ej,
Agamemnons son, för hvars skull hit vi kommit ha —
Nu låtom oss mottaga bjudningen; välan,
J tjenare, vi måste in; den fattige
Mer än den rike vare mig välvillig värd! 395
Alltså jag prisar denne mannens gästfrihet;
Men såge hellre, att din egen bror likväl,
Sjelf lycklig, mig ledsagade i lyckligt hus.
Kanske han kommer; ty orakelgudens ord
Ha laga kraft; ej menskors spådom aktar jag. 400
Nu, mer än nånsin, o Elektra värmes upp
Af fröjd vårt hjerta; ty måhända stadgar sig
Vår lycka herrligt, som så långsamt hittills skred.
Min stackars man, då nog du vet vår fattigdom,
Hvi tog du dessa gäster mot, förmer än du? 405
Hvi, om de äro, som de synas, ädlingar,
Ej hölle de tillgodo smått såväl som stort?
Emedan du misstagit dig, och fattig är,
Så gå nu till min fäders gamle vårdare,
Der han vid floden Tanaos, som genomskär 410
Argeiska landets gränser, liksom Spartas jords,
Med hjorden vistas, se'n ur staden han fördref!
Bed honom gå till hybblet sitt, och derifrån
Till fremlingarnas bord förskjuta oss en rätt.
Hur han skall glädjas, och beprisa gudarna, 415
Förnimmande, att gossen lefver, som han frälst!
Ty ej ur fadersborgen, och utaf vår mor
Vi något finge; men blott harm bebådade
Om skökan hörde, att Orestes lefver än.
Om dig så synes, vill jag bringa detta bud 420
Till gubben; gå nu oförtöfvadt du ditin,
Och ställ i ordning der! Blott hustrun vilja har,
Hon för en måltid tusen medel finner upp.
Ock är så mycket i vårt hybble qvar ännu,
Så att vi gitte dessa mätta för en dag. 425
Men efter nu på sådant ämne tanken föll,
Begrundar jag, hur penningen har mycken kraft.
Att hjelpa vänner med, samt, när man krämpa får,
Der ur sig redat daglig nödtorft är likväl
En ringa ting; ty mättad mage gör enhvar, 430
Såväl den rika, som den arma lika fröjd.
Stolte galejor, som drogen fordom till Troia, Slroph. 1.
Med otaliga årors mängd,
Bland Nereiderna hållande dans,
Der flöjtvänlig svängde Del- 435
phinen sig, omkring mörksprö-
tiga stammar vältrad,
Beledsagande Thetis' son,
I föttrens språng lätte Akhilleus,
Med Agamemnon, till Troiske, 440
Simoentiska stranden!
Och Nereiderne, lemnande Euboias kust, Motstr. 1.
Från Hephaistos' gyllene städ
Hämtade vapnens konstfulla verk,
Uppå Pelion, och i hö- 445
ga Ossas heliga lunder,
Nymphernas vårdtorn,
Spörjande dessa, hvar hjeltens far,
Riddaren, fostrat åt Hellas dess ljus,
Thetis', hafsgudinnans, ättling, 450
Åt Atreides ett snabbfotadt värn.
Men af någon i Naupliske hamnen, _Stroph_2.
Som från Ilios kommit, de hörde,
Att, uppå din, o Thetis' son,
Herrlige skölds omkrets, 455
Följande bilder, skräckbilder
För Phrygerna, ristats in.
På kringlöpande randens rund
Halsskördaren Perseus, med vingad
Sko öfver hafvet, fram- 460
for, och Gorgos hufvud höll,
Med Zeus' budbärare Hermes,
Maias landtlige ättling.
Och i midten af skölden strilade Motstr. 2.
Solens blanka skifva 465
Med vinghästarnas spann,
och stjernors etheriske danshär,
Pleiader, Hyader, för Hektors
Ögon ett dödsbad.
Uppå gullsirade hjelmen sågos 470
Sphinger, med sjungna bytet i klorna
Hållet; på pansaret, som är
Ländvärnaren, i fyr-
språng lopp en lejoninna, och blicken
Peirenaiske fålen följde. 475
På mordiska glafven fyrhofvade hästar sig stegrade, Epod.
och kring ryggen hvirflade skyar af stoft.
Sådane männers drott,
Stridpröfvade kämpars, drap du, o Tyndareus' 480
Dotter, din egen gemål, vanartade qvinna!
Thy skola de himmelske dig en gång
Nedsända till underjorden, och jag
Skall se ur den blödande strupen 485
Med svärd utgjutet, ditt blod.
Hvar är hon, hvar min unga, vördnadsvärda fru,
Agamemnons dotter, som jag fordom fostrade?
Hur brant är ej uppgången hit till hennes hus,
För sammankrumpen gammal man, att trampa på! 490
Till sina vänner måste man dock, tänja ut
Refbenen ömsesids och krökta knäets veck.
Ack, dotter min, jag ser du nyss hemkommen är,
Jag skyndat hit, att bringa dig ett litet lamm,
Som jag ur hjordarna åt dig utplockade, 495
Och blomsterkransar, jemte ostar, som jag valt;
Dessutom ock en gammal skatt ur källaren,
Till doften ljuflig, njugg, men kostelig likväl,
Att blanda ut en skål med krukans svaga dryck
Man bringe detta till de fremmande, du fått, 500
Men jag med fliken af min kappa ögonen,
Dän tårar välla, torka vill emellertid.
Hvad är, du gamle, som ditt öga fuktigt gör?
Du minns kanske min ofärd, sedan fordomtid?
Kanske Orestes' usla landsflykt smärtar dig? 505
Kanske min fader, som du förr i famnen bar,
Och gagnlöst fostrade för dig och vännerna?
Visst gagnlöst! nu jag dock ej kunde hejda mig.
Ty då af händelse jag lände till hans graf,
I ensamheten föll jag ned derpå, och gret, 510
Och öppnande på legeln, offergjöt derur,
Och myrtenqvisrtar ställde kring på kumlets rand
På sjelfva bålet såg jag då svartulligt får,
Nyss slagtadt, och ej längese'n utgjutet blod,
Och blonde hårets lockar såg jag, skördade, 515
Samt undrade, min dotter, ho bland menniskor
Tordts grafven nalkas; det ej en Argeier var.
Men kanske kom din broder hem i hemlighet,
Och hyllade dervid sin faders olycksgraf.
Betrakta locken, läggande vid eget här, 520
Om det ej är till färgen lika med dethär.
Förty hos dem, som rinner samme faders blod,
Plär mången kroppens del antaga samma skick.
Du, gamle, ordar hvad ej vise männer höfs,
Ifall du menar, att min djerfve bror, i smyg, 525
Af fruktan för Aigisthos, kom till detta land.
Dessutom hvad är väl en hårlocks vittnesbörd?
Hans, i palaistran bildad ut på riddarvis;
Min, utaf kammen agad? — Slikt omöjligt är.
Du lika lockar finna skall hos många nog, 530
I hvilka samme blod ej rinner, gamle man.
Träd du uti hans spår, och pröfva, om hans sko
Ett märke lemnat, passligt för din fot, mitt barn!
Hur är det möjligt, att uti stenbunden mark,
Som denna, aftryck gjordes? om dock vore så, 535
Kanhända är två syskons fot ej lika stor,
En qvinnas och en mans: Karl lofven tar.
Ifall din bror till våra bygder kommen är,
Säg, om du märke eger på skottspolens verk,
Hvari jag honom hemligt räddade från död? 540
Ack, minns du ej, att, då Orestes gick från oss,
Jag än var barn? men om jag äfven kappor väft,
Hur skulle han, då liten pilt, i samma gå,
Såframt ej kläder jemte kroppen vexa till?
Nej, någon fremling, af medömkan, klippt sin lock 545
På grafven, eller rörd af hela landets sorg.
Hvar äro fremlingarne nu? jag önskar se,
Och spörja dem om allt, ehvad din broder rör.
Der komma de utur vårt tjell med snabba steg.
De högvälborna! — dock jag lemnar det osagdt; 550
Ty högvälboren mången var en stympare.
Likväl jag fremlingarna nu välkomna vill.
Var helsad, gubbe! utaf hvem, Elektra, säg,
Har du den gamla vänsqvarlefvan qvar ännu?
O fremling, det är han, som fostrade min far. 555
Hvad säger du? densamme, som din broder stal.
Min bror han räddat, om han eljes lefver än.
O ve!
Hvi ser han på mig, likasom skärskådande
Ett silfversmycke? menar han mig någon lik?
Kanske han gläds, att ann Orestes se i dig. 560
En älskad man; men hvarför stöfvar han omkring?
Du fremmande, med häpnad, ock jag detta ser.
Elektra, väna dotter, bed till gudarna!
Om hvad? om det som icke är, om det som är.
Att få den dyra skatten, som gud visar dig. 565
Till gudarna jag beder; nu hvad vill du mer?
Nu kasta ögat, barn, på denne älsklige!
En stund jag fruktat, att ej mer du riktig är.
Är jag ej riktig, jag, som skådar broder din?
Hvad har du, gamle, sagt? ditt tal oväntadt är. 570
Att här jag ser Orestes, Agamemnons son.
Hvad märke har du, som jag kunde lita på.
Ett ärr vid ögat efter blodigt sår, han fick,
Då han en kalf förföljde jemte dig, och stalp.
Hvaba? jag märket skådar efter fallet sjelf. 575
Men dröjer än, att närma dig den käraste?
Nej, icke mer; utaf ditt märke är min själ
Fullt öfvertygad. Du, som lände ändtligen,
Dig eger jag. — — —
Och du omsider ägs af mig.
Jag aldrig trodde — — — 580
Jag ej heller hoppades.
Är du den rätte?
Ja, din ende bundsförvandt!
Ifall det varp jag drager upp, som kastas nu.
Det vet jag, och man mer ej bör på gudar tro,
Om brottet högre ställes än rättrådighet
Du är här; du är här, senfärdige dag! 585
Du har grytt, och för fosterlandet röjt
Den hjelte, som, flyktande längese'n
Fjerran från fädrens palats
Usel irrade omkring.
En gud, ja, en gud skall bringa till oss 590
Segren, väninna.
Höj händer, höj röst, och bön uppsänd.
Till gudar, att lyckligt, lyckligt
Din bror uti vår stad må träda in! 595
Rättså! mig välkomsthelsningens behaglighet
Är ljuf; härnäst jag ärnar återgälda allt.
Men, gamle, du som lände hit i rätter tid,
Säg mig, hur skall jag tukta fadrens baneman,
Och moder min, som ingick gudlöst giftermål. 600
Finns än i Argos qvar för mig bevågenhet?
Är allt för oss förloradt, såsom lyckan är?
Hvem bör jag träffa, vare sig natt eller dag?
På hvilken väg mig vända emot fienden?
Min son, för dig, olycklige, ej finns en vän, 605
I denna verld är vänskapen ett hittegods,
Den vänskapen, som lika delar godt och ondt.
Och du som är i grund och botten vännelös,
Ej hoppet mera ens har qvar; hör och förnimm:
Utaf din egen hand och slumpen det beror, 610
Om du din faders borg och stad än återfår.
Hvad bör jag göra för att nå ett sådant mål?
Thyestes son du dräpa bör, och moder din.
Det segerpris jag önskar ha; men huru få?
Om hur du ville, du i borgen slipper ej. 615
Af vakter och drabanters armar skyddas den.
Rätt sagdt! han rädes dig, och aldrig sofver trygg.
Må vara! men i sak mig råd, du gamle man!
Hör på du bara! mig ett infall kommit på
Du något godt att säga har: jag öra är. 620
Aigisthos nyss jag varsnade, då hit jag smög.
Detder förstår jag; men uppå hvad ställe då?
Uti hästhagen, litet stycke härifrån.
Hvad gjorde han? på hopplöshet, mig gryr ett hopp.
Åt nympherna en fest han redde: tyckte jag. 625
För barnens fostring, eller för en väntad son?
Ett vet jag blott: med oxars slagt bestyrde han.
I månges sällskap, eller blott med eget folk?
Argeier fanns der ingen, utan slafvars hop.
Är någon, som mig röja kunde, gamle man? 630
De äro tjenare, som dig ej nånsin sett.
Ifall vi segre, äro de bevågne oss?
Ja; sådan är ju slafvars sed, dig gagnelig.
Hur i all verlden kunde jag den mannen nå?
Du vandrar dit, dän, offrande, han varsnar dig. 635
Invid den vägen, som jag tror, han hagen har.
Och när han ser dig, dig till gäst inbjuder han.
Till bitter bordskamrat, allenast gud så vill.
I öfrigt, hur det faller sig, tag ditt beslut!
Förträffligt sagdt! och moder min hvar vistas hon. 640
I Argos; och till mannens fest ej kommer hon.
Hvi reste icke modet min med giljaren?
Hon fruktade byfolkets prat, och hemma blef.
Begriper! misstänkt hon hos staten känner sig.
Så ungefär; en gudlös qvinna hatad blir. 645
Hur kan jag dräpa båda två i samma hugg?
Jag sjelf bestyra vill om modrens nederlag.
En sådan sak skall slumpen visst utföra väl.
ELEKTRA (visande på gubben).
Då två vi äre, denne ock bör tjena oss.
Så blir det; men hur reder du din moders död? 650
Gå, gamle man, ock till hos Klytaimnestra säg,
Att jag i barnsäng ligger med ett gossebarn.
Att längese'n du födde, eller nyligen?
För tio dagar, barnsängsqvinnors reningstid.
Ock hur kan detta bringa på din moder död? 655
Blott hon förnimmer, att jag sjukas, är hon här.
Hvi tror du, att hon vårdar sig om dig, mitt barn?
Jo visst, i fröjd att mor jag är, hon gråta skall.
Kanske, — till vändningspunkten återgår mitt tal.
Och när hon kommit, klart är, att hon dödad blir. 660
Och genom sjelfva husets dörr inträde hon!
Sak samma nästan, som att gå till dödens hem?
Ack! att jag doge, se'n jag detta skåda fått!
Först visa nu Orestes väg, du gamle man!
Dit, der Aigisthos gudars offer reder till? 665
Och när min mor du möter, frambär mina ord!
Så att hon tror dem vara gångne ur din mund.
ELEKTRA (till Orestes).
Nu dig det gäller; första mordets lott är din.
Jag gerna går, blott någon blir vägvisare.
Oändligt gerna vill jag följa dig åstad. 670
Zeus, fadrens gud, och fiendernes hämnare,
Dig ömka öfver oss, som lidit ömkligen!
Dig ömka öfver oss, afkomlingar af dig!
O Hera, vid Mykenes gudaaltar högst,
Förläna segren, om vår bön rättmätig är!
Förläna oss en rättvis hämd för fadrens mord! 675
Och du, min far, som, mördad, dväljs inunder jord,
Du drottning, jord, till hvilken händren sträcker jag,
Bispring, bispring två dina aldrakärsta barn!
Kom, fader, och som bundsförvandter tag med dig. 680
De hjeltars vålnader, som ödde samfält Phrygerna,
Och bära hat till gudalösa nidingsmän!
Har du mig hört, du af min mor misshandlade?
Allt, vet jag, hör vår fader; — nu är tid, att gå;
Thy dig jag manar, att Aigisthos slå ihjäl. 685
Men om, besegrad, döende du störtar ned,
Ock jag är död, och tälj mig ej bland lefvande.
Ty med tveeggadt svärd mitt hufvud drabbar jag.
Nu går jag i min koja, och om allt bestyr,
Så att, ifall om dig god tidning blir förspord, 690
Allt huset jubla må; men om du nedergörs,
Motsatsen träffar in: dig detta säger jag.
Allt vet jag nu.
En karl alltså du vara bör.
(till Khoren)
Men J, o qvinnor, genom edert anskri högt
Förkunnen bardaleken! Jag vill hålla vakt, 695
Med draget svärd i handen, mellertid.
Ty, ock af fienden besegrad, aldrig jag
Det hån skall lida, att min kropp misshandlad blir.
Om dejliga moder min en sägn Stroph. 1.
Från Argeiska bergen ännu står. 700
Bland grånade rykten qvar,
Att, uppå välfogade pipan sin,
Ljufljudiga sången blåste
Pan, lundarnes konung,
Skönulliga, gyllene lammet lockande fram; 705
Men på klippans spets
Framträdde härolden, och utbrast:
Till torget, till torget, Mykenaier,
Vandren, att se lycksalige förstarnes 710
Järtecken, skräcktecken!
Argeiernes skaror smyckade templen ut;
Och guldsirade altaren re- Motstr. 1.
ste sig, på hvilka i staden högt
Glodde Argeiernes offereld. 715
Ur flöjten, de sångmörs tjenstesven,
Aldraskönaste stämma ljöd;
Och älsklige sånger sig mängde deri
Öfver gyllene lammet, Thyestes till pris.
Ty, i hemlig bädd, 720
När Atreus' hulda gemål
Han tubbat, järtecknet han förde
Hem till sig; och vändande åter till torget, han ropte,
Att nu det hornade, gull-
ulliga får han gömde i eget hus. 725
Då förbytte, o då, Stroph. 2.
Stjernornes stråliga stråt
Zeus, och solens ljusblick,
Samt morgonens mjella hy, 730
Och vesterns rymder uppvärm-
de med gudsänd flammas glöd.
Vattendigre skyar stå i nord,
Och torre Ammoniske fält dagg-
löse förtvina, från Zeus 735
Beröfvade herrlige skurars skatt.
Han förmäles också, Motstr. 2.
Änskönt jag föga det tror,
Solens värmande guldblick
Omvexlat, och bort- 740
vändt, till menniskors ofärd,
Till de dödliges näpst.
De hisklige sägner äro dock
Till gudars dyrkan ett varningsbud,
Dem glömde du bort, och din make 745
Drap, du, herrlige bröders syster.
(härunder mördas Aigisthos.)
O ve! o ve!
Väninnor, hörden J ett skri! — Påkom mig blott
Tom skrämsel, som jag underjordens åskor hört?
Ha! desse pustar ej otydligt vexa till;
Elektra; du vår fru, begif ur tjellet dig! 750
Väninnor, hvad är frågan om? hvad hotar oss?
Ett vet jag blott: jag rosslet hör af döende.
Jag äfven hör det, visst från fjerran, men ändock.
Långväga kommer ljudet hit, men tydeligt.
Är det Argeiers, eller mine vänners suck? 755
Jag vet ej; hvarje nödskri går på samma ton.
Du menar visst Aigisthos' mord; hvad dröje vi?
Dröj än, att säkert du ditt öde veta må.
O nej! vi äre slagne; kom ej redan bud?
Det kommer: dräpa konungen, är vansklig sak. 760
O du Mykenska, segersälla jungfrukhor,
Orestes', seger alla vänner bådar jag,
Och Agamemnons baneman, på marken sträckt,
Aigisthos; derför må vi prisa gudarna!
Ho är du? hur kan du bestyrka dina ord? 765
Din broders tjenare, fast skådad nyss, du känner ej?
Min vän; i skrämseln svårt, ditt anlete mig var
Att minnas; men jag känner dig nu åter väl.
Hvad hörs? min faders lede dråpman skördades?
Han skördades! två gånger sagdt, om så du vill. 770
Rättvisa, du som allting ser, du kom likväl!
På hurdant sätt, och genom hvilket mordanslag
Drap broder min Thyestes' son? berätta det!
Se'n utur dessa tjell vår fot vi flyttat bort,
Uppå en körväg trädde vi med tvenne spår; 775
Der fanns de Mykenaiers kong, den herrlige.
Han vandrade sombäst i vattenymnig park,
Och bröt af spenslig myrten kransar för sitt hår.
Han ropte strax: välkomne! hvilka ären J?
Och hvadan kommen J? och ifrån hvilket land? 780
Orestes svarte: Thessaler! — Till Alpheos
Vi bringe Zeus, Olympiern, vår offergärd.
Men när Aigisthos detta hörde, sade han:
Nu måsten J, som gäster stanna qvar hos mig
Vid festgelaget; just jag offer reder till 785
Åt nympherna; stån J imorgon tidigt opp,
J hinnen fram ändå: men låtom oss gå in!
Och som han detta sade, fattande vår hand,
Han ledde in oss; neka var allsicke värdt
Och när vi inne voro, så han ordade: 790
Tvättvatten bringe man åt fremlingarna strax,
Så att de må vid altaret rentvagne stå.
Orestes svarte: nyss vi äre renade
Med klara vattnet, hämtadt utur flodens bädd;
Men om, med stadsbor, egnar fremlingar slikt värf, 795
Aigisthos, stå vi redo, och ej vägre dig.
Det talet lemnade de nu, och bröto af;
Se'n ställde sina lansar bort, sin herres värn,
Dess tjenare, och grepo alle verket an.
De offerdjuret förde in; mjölkorgen de; 800
De åter tände elden upp, och härden kring
Framsatte kittlar: stoj i hela huset var;
Din moders sängkamrat då framtog offermjöl,
Och strödde på altaret, under dessa ord:
Bergsnympher, unnen mig, att offra mången gång, 805
Och Tyndariden, min gemål, i sitt palats,
Då oss går väl, som nu, men illa fienden!
Orestes mente han och dig. Min herre om
Motsatsen bad, ej tydligt rösten höjande:
Att fadersborgen återfå. Ur korgen tog 810
Aigisthos hvassa knifven nu, och kalfvens hår
Afskar, och dem i helga elden kastade,
Och stack i nacken kalfven, som betjenterne
Framhöllo, medan han tilltalte så din bror:
Ibland utmärkelser hos Thessaler, den sägs 815
Främst vara, att en tjur man skickligt sönderskär,
Och tyglar hästen. Fatta, fremling, detta stål,
Och visa, att slikt rop om Thessaler är sannt.
Han grep påstund välsmidda Dorerknifven då,
Och, kastande skönhäktig mantel från sin rygg, 820
Han Pylades sig valde till medhjelpare,
Och tjenarne dref hän; tog tag i kalfvens fot,
Och hvita köttet blottade med utsträckt hand,
Och afdrog skinnet fortare, än kapploppshäst
Två dubbelhvarf på banan har tillryggalaggt; 825
Upp skar han buken; men i hand inkråmet tog
Aigisthos, och besåg det. Ingen hängläpp fanns
Vid lefvern, men i gallan hål och öppningar
För spejarn röjde idel slema förebud.
Nu vredgas mannen, och min herre spörjer så: 830
Nå, hvad går åt dig? — Fremling, ett försåt jag räds
Från fjerran; ty bland alla menskor hätskast är
Mig Agamemnons son, fiendtlig mot mitt hus.
Han svarade: du rädes en landsflyktings list,
Du, stadens drott? nej, låtom oss kalasa nu? 835
På frågeoffret; Phthier, för min Dorerknif,
Man binge, att jag bringan ristar upp dermed.
Han fattar knifven, och skär till; Aigisthos tar
Till skådning lungan. Men då ned han böjde sig,
På yttersta tåspetsarna din broder steg, 840
Uti nackskarfveu honom högg, och genomskar
Ryggdelarna; Aigisthos' hela kropp dervid
Spratt upp och ned, och högt han skrek i dödens nöd.
I samma stund framrusade hans tjenare,
Att kämpa, månge emot två, som modige 845
Dock höllo stånd, och svängde lansarna till värn,
Pylades och Orestes, hvilken sade: jag
Ej kom fiendtlig emot staden och mitt folk;
Men mellertid min faders mördare jag näpst,
Stackars Orestes. Derför dräpen icke mig, 850
Fars gamle knektar! Och såsnart de dessa ord
Förnummit, lans de sänkte, och han kändes nu
Utaf en gammal gubbe, som i borgen var.
Och strax din broders hufvud de bekransade,
I glädjen, jublande; han kommer redan sjelf, 855
Att visa dig ett hufvud, icke af Gorgo,
Men af Aigisthos, som du hatar: blod blef blods
Bittra procent för honom, den nu dödade.
Höj, min väninna, foten till dans, Stroph.
Som kidet, ett himla 860
Hopp utförande med behag!
Sig segerkransen har vunnit
För skönare bragd in vid Alpheio's flod
Din broder; och derföre sjung med mig
Sköntonande segersång! 865
O, himladager, o fyrspannigt solens ljus,
O jord, och natt, som jag tillförne skådade!
Nu är mitt öga fritt, liksom min synkrets fri,
Ty död Aigisthos ligger, fadrens baneman.
Välan, utaf hårsmycken i mitt hus hvad helst 870
Jag gömmer, vill jag nu, väninnor, bära hit,
Och kransa brodrens hufvud, segervinnarens.
Pryd du med smyckena nu Motstr.
Hans hufvud. Oss det egnar,
Att börja, vid sång, den älsklige dans. 875
Nu skola de fordne, de käre
Förstar regera i vårt land,
Med skäl de orättrådiga ödande.
I fröjd instämme vår röst!
Du segersälle, son af far, som priset vann 880
I striderna vid Ilios, Orestes min,
Låt denna krans mig fläta dig kring lockarns!
Ty efter futtig och sexplethrig kamp, du kom
Till hemmet ej; men se'n du dräpt vår fiende
Aigisthos, som din fader mördade och min. 885
Du ock hans stridskamrat, utaf en hedersman
Uppfostrade, Pylades, kransen ur min hand
Emottag; ty du har med honom lika del
I striden: eder evig framgång önskar jag.
Anse, Elektra, för vår lyckas upphofsmän. 890
Först gudarna, och sedan må du prisa mig,
Verkställaren af ödets bud och gudarnes.
Här står jag nu, som drap med verk, och ej med ord
Aigisthos; och att denna sak må varda klar
För alla, bringar jag med mig den dräpne sjelf, 895
Som du kan kasta ut för vargen, om du vill,
Kan ge åt etherns söner, fåglarna, till rof,
Uppfästande uppå en stång; ty han är nu
Din slaf, densamme, som förut din herre var.
Jag derför blyges; men vill tala ut likväl. 900
Hvad då? säg ut! ty fjerran fruktan är från dig.
De döda kränka: att ej harm mig drabba må.
Ej finna en ende, som dig derför tadlade.
Tyckmycken är ju dock vår stad, och tadelsjuk.
Säg, syster, hvad du vill! på oförsonlig grund 905
Vi begge mot den mannen fattat fiendskap.
ELEKTRA (till Aigisthos).
Rätt så! Hvar bör jag börja mina lidandens
Framställning? hvad bör stå tillsist? i midten hvad?
Visst är, att ingen morgonstund jag underlät,
Att högt upprepa hvad jag ville säga dig, 910
Ifall jag blefve från min fordna fruktan fri
En gång. Nu är jag det, och vill den ofärd all
Framställa, som jag, när du lefde, önskade.
Du skapte mitt förderf, och gjorde faderlös
Mig och min bror, fastän af oss ej nånsin kränkt. 915
Min mor du nesligt äktade, dess make drap,
Hellenernes härhövitsman, och drog ej ut.
Så långt du gick i dårskap, att du trodde ej
Min moders äktenskap förderfligt kunna bli
För dig, som dock missfirmade min faders bädd. 920
En hvar det vete, som en annans hustru har
I hemlighet förfört, och nödgas äkta se'n,
Att han olycklig är, ifall han tror, att hon,
Hos förre mannen okysk, kysk hos honom blir.
Du ömkligt lefde, som dig mente lefva väl, 925
Förty du visste, att du brottsligt dig förmält,
Och mor min visste, att en gudlös man hon fått.
Så, sleme båda, J hvarandras väl förstört,
Din lycka hon, och du får dela hennes skam.
Och bland Argeier alla så om dig förmäls: 930
Han var sin hustrus, men ej hustrun var sin mans.
Det snöpligt är, att uti gården väldet förs
Af hustrun, ej af mannen. Ock de sönerna
Jag skyr, som efter far sin icke bära namn,
Men efter modren nämnde bli, uti en stat. 935
Ty tager mannen sig förnäm och bättre fru,
Om mannen ingen fråga är, om hustrun blott.
Ock du, som detta ej förstod, dock mest bedrogs.
Du skröt dig något vara, genom skatter stark,
Som intet äro, utan för ett kort bestånd. 940
Naturn orubblig är, men icke penningen.
Och städs qvardröjande, hon lyfter hufvudet.
Men orättmätig rikdom och med brott forvärfd,
Ur gården flyktar, se'n han blomstrat liten tid.
Hvad qvinnor angår, — för en jungfru passar ej 945
Slikt tal — jag tiger, men vill peka rakt derpå.
Du felat har, som egde sjelf en kongaborg,
Och var en vacker karl; ack, vare min gemål
Snutfager icke, men af äkta karlagry!
Ty slike männers söner brås på krigets gud, 950
Men fagre piltar äro blott dansprydnader.
Tvi dig, du dåre, som omsider straffades,
Ovetande! hvar niding drabbe sådant slut!
Ej må enhvar, som vackert första hvarfvet lopp,
Förmena sig ha vunnet spel, förrn han uppnår 955
Bestämda målet, och kring lifvets slutpunkt vändt.
Han illa gjorde; men han illa näpstes ock
Af dig och denne: väldig makt rättvisan har.
Rätt så! men nu hans döda kropp bör lyftas in,
J tjenare, och stå i mörkret, att, vår mor 960
Hitkommen, före döden, ej må liket se.
Håll upp, och låt osa taleämne byta om!
Hvi så? ser du ifrån Mykenai hjelpare?
O nej, min moder, som har födt mig, skådar jag.
Hon löper just behändigt midt i snaran nu. 965
Och bröstar sig uti sin vagn, uti sin skrud.
Hvad är att göra? dräpe vi vår egen mor?
Dig grep då miskund, när din moders kropp du såg?
O ve!
Hur skall jag döda den, som födt och fostrat mig?
På samma sätt, som hon din fader drap, och min. 970
O Phoibos, mycken galenskap du bådade — — —
Ehvar Apollon ovis är, ho är der klok?
Du, hvars orakel bjöd mig döda den, ej höfs.
Hvad skadar dig, att taga på. din fader hämd?
För modermord jag stämmas skall, som var då ren. 975
Ifall din far ej hämnas du, gudlös du är.
Jag mellertid för modrens mord skall straffad bli.
Åt hvem vill du väl öfverlemna fadrens hämd?
Har djefvulen ej detta talt, i guds gestalt?
Ifrån den helga trefoten? Jag tror det ej. 980
Ej öfvertygas jag, att väl oraklet talt.
Var ej feghjertad; glöm ej bort ditt mannamod!
Bör jag anstempla emot henne samma list?
Hvarmed dess man du snärjde, och Aigisthos drap.
Jag mig inställer, och begynner skräckligt verk, 985
Och skräckligt utför, om så täckes gudarna.
Får gå; men ljuf och bitter denna bragd mig är.
Hell dig!
Du drottning uti det Argeiska land,
Dotter af Tyndareus,
Och syster till Zeus' modige söner två, 990
Som bland stjernor i flammande ethern
Bo, och i hafvets brusande svall
Hyllas af menskor med räddares ära!
Hell dig, som jag likt de saliga vördar,
För din rikdom och välgång stör! 995
Att vårda sig om din lycka, är
Hög tid, o drottning.
Ur kärran stigen nu, Troinnor, och i hand
Mig fatten, att min fot ur denna vagn jag får.
Ty gudatemplena med Phrygiskt byte rikt 1000
Beprydde äro; men jag valde dessa ut
Från Troerlandet, för den dotter, som jag mist:
En ringa äreskänk, men grann för mitt palats.
O, får ej jag, slafvinnan, ur mitt fadershus
Bortjagade, som detta olyckstjell bebor, 1005
O moder, fatta, äfven jag din sälla hand?
Här har jag tärnor nog; gör dig ej alls besvär!
Hvi dref du mig som fånge ur min fadersborg?
När borgen från mig togs, jag ock tillfångatogs,
Likt dessa alla, och min far beröfvades. 1010
Isanning slika rådslag stemplade din far
Mot vänner sina, som han ingalunda bordt.
Jag orda vill: enär slem tanke fattat har
En qvinna, på dess tunga bor viss bitterhet.
Mot oss är det af dig ej rätt; när sakerna 1015
Du känna lärt, ifall till hat du eger skäl,
Med skäl du hatar; hvarom ej, hvi hata oss?
Mig Tyndareus åt fader din till maka gaf,
Ej för att mördas sjelf, ej heller barnet mitt;
Dock han min dotter, på Akhilleus' frieri 1020
Förtröstande, ifrån palatset förde bort
Till Aulis' samlingsplats, och der vid bålets eld
Han Iphigenes mjella hals afmejade.
Och hade han, att rädda staten från förderf,
Att gagna huset, eller frälsa andra barn, 1025
Dräpt en för många, vore det förlåteligt.
Nu, då Helena galen var, han ej förstod
Att rymmarinnan näpsa, som han fångat upp,
Men dräpte dotter min, för hennes skull.
Likväl för detta, fastän mig skett oförrätt, 1030
Jag ej förgrymmats, och min egen make dräpt,
Men sedan kom han med Kassandra, trollmön, hem,
Och bragte henne i vår bädd, och hustrur två
I samma hus han underhöll på samma gång.
En toka qvinnan är alltså: det säger jag.
Och när så saken står, om mannen snedsprång gör,
Och stöter äkta hälften bort, hon sin gemål
Att likna söker, och sig skaffar annor vän.
Nu brister ljudligt tadel ut mot oss påstund;
Men männerne, som vållat allt, belackas ej. 1040
Om Menelaos hemligt röfvats ur sin borg,
Jag bordt Orestes dräpa, att min systers man
Dymedelst rädda? Nu din fader mellertid
Har vågat slikt; och fastän han min dotter drap,
Han skulle icke dö för mig, men lida jag? 1045
Jag drap, och tog den enda väg, som möjlig var
Till mannens fiender; ty bland hans vänner hvem
Väl hade mig bisprungit vid din faders mord?
Säg, om du önskar, och frimodigt svara mig,
Hurvida ej med rätta far din dödades? 1050
Nog har du rätt; men rättvisan för skam med sig.
En hustru bör i allo vika för sin man,
Om hon är god; ifall du icke medger det,
Så innefattas du allsicke i mitt tal.
Betänk, min moder, hvad du sednast yttrade. 1055
Mig lemnande inför dig så frimodighet!
Jag medger det ännu, och nekar ej, mitt barn.
Och se'n du hört mig, moder, gör du mig ej ondt?
Visst icke; gerna med din tanke sämjes jag.
Jag orda vill, och början utaf talet är: 1060
O, att du, moder, hyste bättre tankesätt!
Ty skönheten är värdig visst berömmelse
Hos Helena och dig; ett dårligt syskonpar
Likväl J båda ären, och ej Kastor värdige.
Ty hon, bortröfvad, följde sjelf frivillig med; 1065
Den störste man i hela Hellas dräpte du,
Med förevändning att, för dottren, din gemål
Du mördade; den saken ingen vet, som jag.
Ty innan dottrens offrande beslutet var,
Och knapt din make ifrån borgen dragit hän, 1070
Du framför spegeln putsade din blonda lock.
Den hustru, som, när mannen utur huset går,
Sig pyntar till, uppteckna bland de slemas tal.
Ty hon behöfver ej i dörrn till skådning te
Sitt fagra anlete, om hon ej stemplar ondt. 1075
Bland alla Helleninnor vet jag endast dig,
Som röjde glädje, när de Troers sak gick fram;
Och mörka miner viste, när dem gick emot,
Ej önskande, att Agamemnon komme hem.
Till kyska tankar hade dock du goda skäl; 1080
En man du egde, sämre än Aigisthos ej,
Som Hellas sjelf utkorat sig till höfvitsman.
Och när din syster Helena så skickat sig,
Stor ära kunde du förvärfva: brottet är
För dygdiga en spegel och en föresyn. 1085
Men om vår fader, som du sagt, din dotter drap,
Hvad oförrätt har jag dig gjort, och broder min?
Och när du mördat din gemål, hvi ej åt oss
Förvara fadersborgen, men till fremmande
Den flytta, och dermed bekosta bröllopet? 1090
I landsflykt vistas ej din man, för sonens skull,
Och ej för min skull draps, som, lefvande, han mer
Två gånger drap, än syster min; om mord med mord
Bör lagligt gäldas, måste vi dig slå ihjäl,
Jag och din son Orestes, hämnande vår far; 1095
Ty är det ena rättvist, är det andra rätt.
Men den som fäster sig vid börd och rikedom,
Och tager sig slem hustru, är en dåre; ty
En kysk och liten bädd är bättre än en stor.
Af slump beror hvart giftermål: jag skådat har, 1100
Hur några väl, och någre illa slagit ut.
Min dotter, alltid hade du din fader kär.
Så händer det: en håller sig till manligt kön;
En annan åter älskar mera mor än far.
Jag vill förlåta dig; ty ej så särdeles 1105
Jag gläder mig åt det, som blifvit gjordt, mitt barn.
Hvi är du så otvättad och så illaklädd,
Du barnsängsqvinna, efter nyligt födselvärf?
Ve mig, eländiga, och mina stemplingar!
Jag, mera än sig bordt, till vrede maken dref. 1110
Försent du suckar, då du ingen räddning har.
Min far är mördad, och hvarför från fjerran land
Ej återhämtar du din son, den irrande?
Af fruktan, på min fördel skådar jag, ej hans;
Ty, som det säges, är han vred för fadrens mord. 1115
Hvi har du väl uppretat din gemål mot oss?
Så är hans vana, och du syns mig oförsynt.
Ja, jag är sårad; vill dock lägga vreden bort.
Ej framdeles han mer mot dig obillig är.
Han tänker bålt; ty i mitt hus han vistas nu. 1120
Inser du ej, att du ny träta tänder opp?
Jag tiger; ty jag honom räds just som jag räds.
Afstå från sådant tal! hvi bjöd du, barn, mig hit?
Du om min nedkomst, som jag tror, haft tidender
Thy offra nu för mig, som bruket ej förstår, — 1125
Och barnet tio dagars är, på gammalt vis!
Jag ej sakkunnig är, och var ej moder förr.
Det värfvet henne tillhör, som förlöste dig.
Jag sjelf förlöste mig, och födde ensam barn.
Så utan grannar och väninnor är ditt tjell? 1130
Ej tiggare till vänner någon ega vill.
Nåväl, jag går, för att på barnets laga tid
Åt gudar offra; och när denna tjenst jag gjort
Åt dig, jag res till landet, der åt nympherna
Min make offrar. Men mitt anspann, tjenare, 1135
Till krubban leden, och utfodren! När J tron,
Att jag från detta gudaoffer ledig är,
Infinnen er! Sin make ock man tjena bör.
Stig in i tiggarkojan, och dig akta väl,
Att i rökstugan ej din kappa sotig blir! 1140
Der skall du offra hvad åt gudar offras bör.
Mjölkorgen finns derinne, och den brynte knif,
Som dräpte tjuren, vid hvars sida du jemväl
Skall ligga fälld, en brud i mörkrets boningar
Åt den, du sof hos, ljusan dag. Den vännetjenst 1145
Jag gör dig, och du ger mig hämd för fadrens mord.
Så brottet umgälls. — Andre vindar blå- Stroph.
sa nu opp. I sitt eget badkar
Min förste fordom mördad vardt.
Men palatset gaf genljud, 1150
Och stentinnarne, medan han utbrast: o,
Förfärliga qvinna, hvi mördar du mig,
Som, vid tionde grödan, till foster-
jorden är hemländ?
Nu henne straffet drabbar, återvändt, Motstr. 1155
Som kränkte äkta bädden, och sin stackars man,
Omsider ländande till hemmets bygd
Till himmelska och Kyklopeiska mu-
rarna, ihjälslog, i hvasslipadt hugg,
Med yxan fattad uti hand. Beklagansvärd 1160
Är han, som den nedri-
ga tog, till sin ofärd.
Lik bergets lejoninna, ströfvande
Bland skogens ekar, slikt utförde hon.
J barn, vid gudarne, ej dräpen eder mor! 1165
Hör du utur tjellet rösten?
Ve mig, ve!
Jag suckar ock, då hon af egna barnen dräps.
Så skipar gud sin rätt, när stunden är;
Du illa lidit, nen du gudlöst din gemål, 1170
Eländiga, bemött.
Utaf sin egen moders nyutgjutna blod
Besölade, ur huset komma desse två,
Med fasans tecken efter usla helsningen.
Ej finns en enda boning ömkansvärdare, 1175
Och fanns ej, än de Tantaleiske ättlingars.
O Jord och Zeus, allskådaren af menskoverk,
Betrakten dessa gerningar af blod
Och blygd, två kroppar på mark
Liggande, genom min hands
Dråpslag, ersättning för mitt lidande! 1180
Rätt gråtvärdt, broder! men min skulden är;
Till ofärd kom jag, elän-
diga, åt modren, som mig till verlden födt.
O, ve din lott, din olyckslott,
Du moder min!
Fördömdt, och bittert, och än mer 1185
Af egna barn du utstod.
Men vår faders mord umgällde du rättvist.
O Phoibos, ditt orakel domen fällt; 1190
Fördolda smärtor har du åter-
bragt i dagen, och en blodig bädd beredt
Uppå den Helleniske jorden.
Till hvilken stad vill jag väl gå! ja, hvilken värd,
Och hvilken fromsinnt man en blick 1195
Skall unna mig, som mördade egen moder?
Ve mig, ve! hvart går jag? till hvilken dans
Eller bröllop? och hvilken make
Mottar mig i brudeligt läger? 1200
Igen, igen du tankesätt
Har ändrat, efter vinden;
Ty nu du tänker fromt, som icke nyss
Rätt tänkte, men förskräckligt handlade
Emot ovillige brodren, du kära. 1205
O, såg du ej, hur stackars modren blottade,
Och visade sitt bröst, inunder mördandet?
Ve mig, ve mig!
Förskräckligt att skåda! och jag storgret.
Jag nogsamt märkte, hvilka gryma qval du led
Enär din moders jämmerklagan du förnam.
Sin röst dervid hon höjde, fattande mitt skägg
Med handen: o min son, hos dig bönfaller jag 1215
Och vid min kind så fast
Hon hängde sig, att vapnet mig ur händren föll.
Ve mig! hur kunde du med öppna ögon se
Din moders mord, enär hon hof sin sista suck? 1220
Jag öfver ögonen min mantel kastade,
Och fattade tag i svärdet,
Som jag stötte i modrens hals.
Och jag dertill uppmante dig,
Och jemte dig i svärdet höll, 1225
Då du gjorde den hiskliga bragd.
Tag nu, och öfvertäck med manteln modrens kropp
Att såret icke synas må;
Ack moder, du födde dig banemän!
Se, älskade och icke älskade 1230
Vi svepe kappan dig omkring,
Till ett slut på vår ofärd stor.
(Dioskurerne synas.)
Deruppe på kammen af husets tak
Sig demoner visa, eller kanhända också
Himmelske gudar; ty icke dödliges väg 1235
Går fram der; hvarför nu träda desse
Till klar beskådning för menskor?
O son af Agamemnon, hör! dig ropa an
De båda Dioskurer, bröder till din mor,
Jag, Kastor, och min broder, Polydeukes, här. 1240
Ty se'n vi nyss för skeppet bistra hafvets svall
Nedtystat, kommo vi till Argos, seende
Vår systers nederlag, som ock din modet är.
Sitt rätta straff hon lidit har, som du ej gett,
Nej Phoibos, Phoibos! Dock jag tiger; ty han är 1245
Min kong: sjelf vis, han vist orakel dig ej gaf.
Det måste alltså bli dervid, men vidare
Bör ske hvad ödet sjelft om dig beslöt, och Zeus.
Åt Pylades Elektra gif till äkta hälft,
Och lemna Argos; ty ej mer det passar sig, 1250
Att du den staden nalkas, se'n du modren drap.
De stränge Kerer skola, de hundblickige,
Förfölja dig, den rasande kringirraren.
Och när du kommer till Athen, ödmjuka dig
För Pallas' helga stod, som skall bortskrämma dem 1255
Med vilda drakar, att de icke nalkas dig,
I det för dig hon Gorgo-skölden håller sträckt.
Der Ares har en kulle, hvarpå gudar först
Tilldoms sig satte, rörande utgjutet blod,
När vildsinnt Ares dräpit Halirrhothios, 1260
Hafsgudens son, som hade vildfört skändligen
Hans egen dotter; och alltsedan denna dag
En fast och helig domstol finns for gudar der.
Der måste du inställa dig för detta mord;
Men lika röster, som afgifvas, fria dig 1265
Från laga död; ty Loxias vill taga sjelf
Uppå sig skulden, då han modrens mord befallt.
Och för en framtid denna lagen skall bestå,
Att städs, vid lika röster, vinner svaranden.
Af harm betagne, skola skräckgudinnorna 1270
Vid sjelfva kullen dyka ned i jordens svalg,
Som blir för menskor dyrkansvärd orakelort.
I Arkadernes stad, invid Alpheios' flod,
Ej långt ifrån Lykaiske templet bör du bo,
Och efter dig den staden äfven heta skall. 1275
Dig har jag detta sagt. Aigisthos' döda kropp
Medborgarne i Argos skola jorda ned.
Din mor skall han, som nyss vid Nauplia ankrade,
Menelaos, se'n han Troerlandet tagit in,
Samt Helena begrafva; ty från Proteus' borg 1280
Hon kommer, och Egypten; ej från Phrygerna.
Men Zeus, att fräta skulle bli och menskors mord,
Till Ilios skickade en bild af Helena
Och Pylades, när han sin brud och maka fått,
Bör återvända hem till det Akhaiska land; 1285
Din svåger, som blott heter så, han bringa bör
Till de Phokensers jord, och gifva skatters mängd.
Men du, med foten trampande på Isthmos' näs,
Begif dig till Kekropias borg, den herrliga;
Ty se'n beskärda mordets bragd du förde ut, 1290
Du lycklig lefva får, ifrån bekymmer skild.
O J söner af Zeus, är det lofligt med er
Att i närmare samtal vi träde?
Jo, J ären af mord ej smutsade, J!
Får jag säga ett ord, Tyndarider, också? 1295
Äfven du; ty på Phoibos välfva jag skall
Blodige bragden.
Då J ären gudar och bröder två
Till den mördade der,
Hvi värjden J döden från huset ej? 1300
Här gällde oryggeligt ödes beslut,
Och Phoibos' ovisa tungas orakel.
Af hvad för Apollon, af hvilket orakel
Blef jag dömd till min mors mördarinna?
För gemensamt brott gemensamt straff: 1305 Förfädernes illbragd, Den ena, er båda förderfvat.
ORESTES (till Elektra).
O syster min, du, som jag knappt fick se,
Då jag strax beröfvas din kärlek,
Och måste dig lemna, och lemnas! 1310
Hon har make och eget hus; och hon
Ingen nöd utstår; men lemna hon bör
De Argeiers stad.
Monne svårare suckan höja,
Än då hemlandsgränsen man lemnar? 1315
Men jag ur fädernehuset går,
Att hos fremmande domare gälda
Mordet på moder min.
Förskräcks ej! Till Pallas'
Heliga stad du kommer, men tålig var! 1320
ELEKTRA (till Orestes).
Ack, foga nu hjerta till hjerta ömt,
Kärälsklige broder!
Ty från fäderneborgen oss jagar hän
Vår moders blodiga bön.
Omslut mig, famna mig, gråt, 1325
Som du gräte på brodersgraf!
O ve, o ve, förskräckligt var ditt tal
Ock för gudar, att höra på!
Ty hos mig och de himmelska finnes
Ömkan för dödliges hjertqval. 1330
Jag ej mera dig skåda får.
Och ej jag skall nalkas ditt öga!
Desse äro mins sista ord till dig.
Farväl, o stad!
Och faren väl, J medborgsqvinnor alla! 1335
Tillgifnaste, O, går du redan hän?
Jag går; och tåren fuktar det veka ögat.
O Pylades, far gladelig nu, och tag 1340
Elektra, din fästmö, med!
Vi bestyre om bröllop; men flyende
De hundarne hör, till Athen dig begif.
Ty förskräckligt de trampa i dina spår,
Drakhändte, och svarte i synen, 1345
Bringande gryme smärtors frukt;
Men uppå Sikeler hafvet vi två
Bringe galejorna hjelp i nöd,
Och, vandrande genom etherns rymder,
Vi de nesliga brotten ej värne. 1350
Men dem som älska billighet och rätt
I detta lif, från alla tunga
Vedermödor lisande, vi rädde.
Alltså må ingen älska brottets skam,
Eller med mened segla fram! 1355