The Project Gutenberg eBook of Folkhumor, by Elias Grip

Förord. 1. Tattarpojkens underbara äventyr. 2. Köpman Stuut. 3. Han, som skulle prata säcken full. 4. Tumpels äventyr. 5. Prosit! 6. Bonden, som blev underdoktor. 7. Den vandrande soldaten. 8. En lyckad kur. 9. En kruka vett. 10. Den underbara käppen. 11. Fem skilling. 12. Hur bonden fick behålla sin skatt. 13. Sluga Kajsa. 14. Gåvor och gengåvor. 15. De tre systrarna. 16. Bonden och baronen. 17. De två bröderna. 18. Hur den fattige Petter fick behålla slott och prinsessa. 19. De sex stallbröderna. 20. Bonden och guldklumpen. 21. I morgon skall du få mat. 22. Mycken lärdom har gjort dig rasande. 23. Jack med bönstjälken. 24. Dumbom på visit. 25. Liten blir väl stor. 26. Den, som kunde tiga längst. 27. Gårdfarihandlarens dröm. 28. Hur det gick med snålvargen. 29. Jan Glux. 30. Palle Rankom. 31. Tick, tack!

FÖRORD.

Sedan långa tider tillbaka har folket haft glädje åt lustiga historier, kvicka svar och roliga infall. I folksagorna gisslas också på ett skämtsamt sätt särskilt dumhet, snålhet och girighet. Däremot år hjälten ofta en person, som aldrig slår handfallen utan förstår att reda sig i kinkiga lägen. Ej sällan förekomma i de folkliga skämtsagorna anstötliga moment, men sådana har jag här borttagit, vadan boken utan tvekan kan sättas i händerna på barn och ungdom. I den form, vari sagorna hår framläggas, hoppas jag de skola visa sig såsom en underhållande läsning även för äldre, som hava intresse för folkets godmodiga humor och enkla berättarkonst.

E. G.

TATTARPOJKENS UNDERBARA ÄVENTYR.

Det är inte alla tattare, som bara stryka omkring på vägarna eller laga kastruller och spå i kort. Förr i världen åtminstone fanns det också en och annan, som gick ute på arbete som en vanlig dagkarl. En sådan gick en gång ut i skogen för att hugga ved. Han hade sällskap med två bonddrängar, som voro ute i samma ärende. När de hade arbetat några timmar, satte de sig ned på en stubbe och vilade. Och så började de prata.

— Om vi i dag finge det, som vi mest av allt önskade, vad skulle du då önska? sade den ene drängen till den andre.

— Jo, jag skulle önska, att jag hade ett duktigt fat bräckkorv, när jag kommer hem.

— Och jag, sade den andre, skulle önska, att en präktig ostkaka stode ångande och varm på bordet i stugan, då jag kommer hem.

— Vad skall det tjäna till att önska något? sade tattaren Det går ju i alla fall inte i uppfyllelse. Jag kunde ju lika gärna önska mig ett halvt tjog ungar i stugan, tillade han skrattande.

Så fortsatte de alla tre att arbeta, och när kvällen kom, gingo de hem. Och kan ni tänka er, att när den ene drängen kommer inom dörren till stugan, så får han se ett väldigt fat med bräckkorv på bordet. Utan att de visste det, var det deras önskedag. Och den andre drängen fick sin ostkaka, så nog fingo de att smörja kräset med den kvällen, fast det grämde dem, att de inte önskat sig någonting värdefullare.

Värre var det dock för tattaren. När han kom inom dörren och skulle lägga ifrån sig mössan och matsäcksväskan på en stol, ropade hustrun hans: »Inte där, kära Petro, där ligger ju ett barn.» Han vänder sig om till det andra hörnet — där ligger också ett. Så går han fram till kakelugnsvrån, där ligger också ett litet pyre och stirrar emot honom med ögon som svarta pepparkorn. Vart han vänder sig, ser han små späda barnkräk.

— Vad i all världen vill det här säga? utropade han. Hur många ungar ha vi här egentligen?

— Tio ha vi fått i dag, och två hade vi förut, det blir dussinet jämnt, svarade gumman milt.

Nu begrep Petro, att han hade fått sin dåraktiga önskan uppfylld. Han rev sitt hår och blev alldeles utom sig.

— Hur i all världen skall jag kunna föda en sådan familj? skrek han, det är så gott jag önskar mig själv dit pepparn växer, ända in i trollberget vid världens ände.

I detsamma hördes slamret av vagnshjul och hovar ute på gården. Ett ögonblick därefter rycktes dörren upp, och ett grinande troll kom in, tog Petro i armen, och så bar det av, så det gnistrade om både hjul och hovar. Över åkrar och gården gick färden, och på några minuter var hela ekipaget försvunnet, och det syntes inte röken efter dem.

Nu stod den stackars hustrun ensam med hela barnskaran, men hon fällde inte modet för det. Hon spann och vävde åt folket i byn, och barmhärtiga människor, som visste, hur hon hade det, gåvo henne bra betalt och hjälpte henne på allt sätt och vis, och så kom det sig, att barnen växte upp — det var pojkar för resten allihop — och fingo god vård och allt, vad de behövde. Den yngste hette Kuno, han var pigg och vaken med livliga, svarta ögon och knollrigt hår. Han var allra duktigast att hjälpa mor i hemmet, och gott förstånd hade han. Aldrig hände det, att han blev svarslös eller rådlös, vad som än kom på.

— Hör nu mor, hur kommer det sig, att vi inte ha någon far såsom andra barn?

Då berättade modern, hur det hade gått med deras far, hur han hade blivit bortförd av ett troll, och ingen hade sett till honom sedan den dagen.

Modern sökte avråda honom, men det hjälpte inte. Samma dag gav han sig i väg, och så vandrade han igenom det ena kungariket efter det andra, men ingenstädes träffade han sin far. Så en dag, när han vandrade genom en stor skog, fick han syn på en väldig poppel, vars topp nådde ända upp i himmelen. Där uppe har jag bra utsikt, tänkte Kuno, och så klättrade han upp. När han kom ända upp i toppen, såg han framför sig himmelens port och en stor skara själar, som trängdes därutanför. Nu tog vinden tag i trädet och böjde toppen, så att Kuno kom alldeles in till porten. Då begagnade han tillfället och klappade på.

— Det är Kuno, tattarens yngste pojke. Jag här letat efter far min jorden runt men är inte människa till att få tag i honom. Snälle Sankt Per, släpp in mig, så får jag se, om han är här.

— Du får lugna dig så länge, sade Sankte Per. Vår Herre är inte hemma för tillfället. Vänta, till dess han kommer!

Men pojken hade inte lust att vänta. Han kastade sin mössa över porten, så att den föll ned därinnanför, och så klappade han på igen.

— Jo, min mössa blåste av mig och for över porten, jag kan väl få gå efter den.

— Då skall jag tala om för Vår Herre, när han kommer, att ni behåller annat folks egendom.

Sankte Per var rädd att få bannor, och så släppte han in pojken, sedan denne lovat att gå ut, så snart han hade fått tag i sin mössa.

När pojken väl kommit in i himmelen, gjorde han sig emellertid ingen brådska. Han vandrade omkring på smaragdgröna ängar och vägar, beströdda med guldsand, njöt av blommornas fägring och doft och springbrunnarnas kristallklara vatten. När han gått en stund, fick han på en kulle se ett torn, som skimrade i alla regnbågens färger. Han gick närmare och såg, att det var uppfört av idel ädelstenar. Porten stod öppen, och Kuno gick in. En lång spiraltrappa förde honom upp på en altan, varifrån han hade en underbar utsikt. Han såg inte bara den omgivande trakten av himmelen utan också hela jorden och vad som försiggick på den.

Långt, långt borta såg han sin mors hydda, och se, just nu kom grannen och stal morsgummans enda gris, som hon hade haft så mycken möda att sköta och föda upp. Nu blev Kuno arg och såg sig omkring efter något föremål, som han kunde kasta i skallen på den elake grannen. På golfvet stod en hel hop små pallar. På dem brukade änglarna sitta, då de hyllade Vår Herre och lyssnade till hans röst. Pojken tog nu en pall och slungade i väg den, så mycket han orkade i riktning mot tjuven. Men pallen nådde inte fram på långa vägar. Han försökte med ett par till, men det gick inte. Det får väl vara då, tills jag kommer hem och får tag i dig, din spjuver, men då skall du få betalt för gammal ost och fläsk med, sade Kuno för sig själv.

I sin iver att straffa den tjuvaktige grannen hade pojken så när glömt bort sitt egentliga ärende att söka uppspåra sin far. Härtill hade han nu ett tillfälle, som aldrig skulle återkomma. Med spanande blickar överfor han den vida jorden. Han såg skeppen på havet. Han såg härar, som kämpade med varandra, bönder, som plöjde, adelsjunkrar, som jagade i skogarna. Slutligen varseblev han långt bort vid världens ände ett stort, högt berg och därinne en trollkonung, som var rik och mäktig och hade hundratals tjänare. I ett schakt av detta berg såg han människor, som arbetade i sitt anletes svett för att gräva fram guld åt trollkungen. Han betraktade dessa människor noga och fann bland dem en med svarta ögon och knollrigt hår liksom han själv. Månne det kunde vara hans far?

Som Kuno står där och tittar, blir han plötsligt alldeles bländad av ett sken, som synes honom starkare än solens. Nu kan han ingenting se längre, varken av jord och himmel. Han hör en röst, brusande som ett stort vatten:

— Jag är en fattig tattarpojke och söker min far, som för många år sedan bortrövades av trollen.

— Gott, du har nyss sett honom. Den svartlockige mannen, som arbetar därnere i schaktet hos trollkungen, är din far, och eftersom du hyser oegennyttig kärlek till honom, så skall du också lyckas befria honom. Men var har du gjort av mina änglapallar?

— Förlåt min överilning, bad Kuno, jag såg en granne, som just gick och stal min mors enda gris, och då ville jag ge honom en ordentlig minnesbeta. Och' så fick jag inte tag i något annat än de här pallarna att kasta.

— Han skall nog få straff i sinom tid, men gå nu ut härifrån, du är ännu icke mogen för himmelriket. Nu vet du, var din fader är att söka, gå åstad!

Nu skyndade sig pojken i väg, fick tag i sin mössa och slank ut genom porten. Med ett kraftigt hopp förflyttade han sig till en av grenarna i toppen på den stora poppeln, som sakta vaggade i aftonbrisen, och en stund därefter var han nere på jorden igen. Han kände sig trött av klättringen och sin himlafärd, men ovanligt glad och lycklig över att veta, var han hade att söka. Som det var för sent att ge sig i väg någonstans den kvällen, lade han sig ned att sova vid foten av poppeln.

Följande morgon vaknade han vid fåglarnas kvitter i dagningen. Nu anträdde han med glatt mod sin vandring. Han hade noga givit akt på riktningen. Vägen var lång, det visste han, men den saken bekymrade honom inte. Litet guldsand ifrån vägarna däruppe i himmelen hade han förtänksamt nog stoppat i fickan, och det räckte mer än väl till hans uppehälle. När han hade vandrat ett helt år, kom han äntligen i närheten av det stora berget vid världens ände, där trollkungen höll hans fader fången nere i ett schakt. På vägen mötte han ett helt regemente soldater.

— Det lönar sig inte att försöka! Vi ha varit där för att hämta vår konungs enda dotter, som blivit bortrövad av trollkungen. Men de ville inte släppa henne, fastän hennes far lovat prinsessan och halva kungariket åt den, som kunde föra henne tillbaka. Utan trollens goda vilja är det blankt omöjligt att komma in i berget. Vi försökte med lock och pock, men det var stört omöjligt. Det är bäst, att du vänder om med detsamma, annars hamnar väl du också därinne.

— Å nej, sade Kuno, har jag haft så mycket möda och besvär för att komma hit, så vänder jag inte om i brådkastet.

— Därmed gick han vidare och kom efter en stund fram till en väldig järnport, som tydligen förde in i berget. Där klappade han oförskräckt på.

— Nå, jag skall nog hitta på ett sätt att tvinga er, sade pojken, och så tog han fram ur ränseln en spade och började marschera hit och dit framför porten, mäta och göra märken.

Efter en stund tittade portvaktstrollet ut igen och frågade, vad han höll på med.

— Jo, jag håller på att bygga en kyrka, sade Kuno, och den skall stå alldeles utanför porten, så att ni varken kommer ut eller in.

Då blev portvakten rädd; en kyrka det var ju nätt opp det värsta trollen visste. Han skyndade in i berget och kom efter en liten stund tillbaka med Kunos far.

Kuno blev hjärtans glad, när han fick se sin far och tog honom i famnen. I detsamma kom han att tänka på den stackars fångna prinsessan, och så vände han sig om och sade till trollet:

— Vad nu då! skrek trollet. Är du inte nöjd, när du har far din frisk och välbehållen?

— Det är nog gott och väl, svarade pojken, men nu vill jag också ha prinsessan, som ni nyligen rövat hit.

— Begär inte det! Du skall få guld och silver, så mycket du orkar bära, om du bara vill knalla dig i väg.

Nu kilade portvakten in och rådgjorde med de andra trollen. Efter en kort stund kom han ut igen och såg betydligt ängslig ut.

— Vänta, tills kungen kommer tillbaka, sade han; vi måste fråga honom först.

— Nej, jag väntar inte ett ögonblick, svarade Kuno, satte spaden i marken och började gräva, så mycket han orkade.

Då blev trollen alldeles hjärtängsliga och trodde, att han hux flux kunde få kyrkan färdig, och så skulle dess klockor ringa och skära i deras öron, och kanske kungen deras inte ens kunde komma in. Någonting dylikt ville trollen inte riskera, och därför kommo de och utlämnade prinsessan, och med glatt mod begåvo de sig nu alla tre på hemvägen.

Men länge dröjde det inte, förrän trollkungen kom tillbaka. Som väl var, kom han en annan väg, så att han inte mötte de båda tattarna och prinsessan. Nu skall jag säga, det blev uppståndelse i trollberget, när kungen kom hem och fick veta, vad som skett.

— Tokstollar är ni allihopa I skrek han i vredesmod. Hur kunde ni tro, att den pojken skulle kunna bygga en kyrka så där i en hast? Han hade ju ingenting att bygga av.

— Ännu ha de väl inte hunnit utanför mitt område; spring genast i fatt dem och hämta prinsessan tillbaka!

— Hallå, tattare! ropade han på långt håll, vill ni lämna prinsessan tillbaka!

— Inte till en sådan som du, sade Kuno, med dig kan jag tävla i vad idrott som helst.

— Det är under min värdighet att tävla med dig, stackars krake, sade han, det lämnar jag åt min yngre bror. Han ligger där vid busken och sover middag; du kan ropa på honom.

Trollet gick bort till busken, och i samma ögonblick rusade haren i väg med långa skutt bort åt skogen. Löparen försökte följa honom men förlorade snart spåret. Om den yngre brodern är en sådan snabblöpare, tänkte han, hurudan skall inte då den äldre vara? Det är inte värt, att jag försöker att mäta mig med honom. Därför vågade han inte mer framställa några anspråk på kungadottern utan vände snopen hem igen.

— Hon är kvar hos tattarna, svarade löparen och berättade, hur det hade gått.

Du är en fårskalle, det är vad du är! skrek kungen förargad. Inte var det hans bror, det var en hare; pojken hade minsann inte kunnat löpa så bra. Kom hit, min gode klubbsvingare! Skynda genast efter dem och för tillbaka prinsessan, annars slår jag armar och ben av dig.

— Inte åt dig, min gosse lilla, svarade Kuno. Kom hit, så ska vi mäta våra krafter!

— Ja, den som kastar denna tvåcentnersklubba högst upp i luften, har vunnit. Därmed tog han sin klubba och slungade den så högt upp, att den såg ut som en prick i den blå luften. När den föll ned igen, fattade Kuno i handtaget och ropade med full hals:

— Jo, jag ropar på min bror, som är smed där uppe i den andra världen ovan molnen. Jag skall säga åt honom, att när jag slungar upp klubban dit upp, så skall han passa på och behålla den; ett par centner järn kan vara bra för en smed att ha i dessa tider.

När klubbsvingaren hörde detta, gav han genast upp tävlingen och skyndade hem.

Då trollkungen fick höra, hur det hade gått för honom, skickade han ut sin kusk. Denne kom springande med full fart och hann snart upp dem.

Och kusken klatschade till med sin stora piska, så det lät rakt som ett kanonskott. Sen var det pojkens tur. Då tog han upp en stor duk och lindade omkring; huvudet på sin far, och prinsessan fick en annan ombunden.

— Jo, när jag klatschar med piskan, sa' pojken, så blir det en sådan knall, att örhinnorna sprängas på alla inom en halvmils omkrets.

— Ja, det skall du gärna få, sa' pojken, och så virade han om en duk, och det gjorde han så hårt, så att kuskstackaren höll på att kvävas.

Pojken tog då av honom duken, och kusken måste återvända hem med oförrättat ärende. Trollkungen blev naturligtvis topp tunnor rasande, när han fick höra, hur det hade gått.

— Inte kunde den pojken klatscha med piskan, sade han, nu har du också låtit lura dig. Vem skall jag nu skicka i väg?

I detsamma fick han syn på en, som satt och rörde i brasan med en väldig eldgaffel.

— Hit med prinsessan! skrek han, då han hunnit upp dem, annars skall jag spetsa er på eldgaffeln.

— Lugna dig lite, sa' pojken. Jag skall gärna fäkta med dig, men det skall ske med ordning. Inte är det någon konst att stickas så där utan vidare! Nej, vi ska gå bort till den där häcken och ställa oss en på vardera sidan och söka komma åt varandra. Det blir intressant.

Nå, den sortens fäktning hade trollet inte varit med om förr men hade ingenting emot att försöka.

Pojken tog ett vasst spjut, och så började leken. Trollets tudelade eldgaffel fastnade alltjämt i grenarna och kom inte åt pojken en enda gång. Kunos spjut gled däremot med lätthet genom häcken och tilltygade det arma trollet, så att detta snart uppgav tävlingen och lomade i väg hem. Här fick han ovett av kungen, för att han var så illa dum och försökte stickas med en eldgaffel genom en häck.

Nu skickade kungen sin skräddare, och han ville naturligtvis tävla i sitt yrke.

— Vi ska försöka, vem som kan sy fortast, sade han, och så gingo de in i en stuga i närheten. Men skräddartrollet hade tagit så lång tråd, att han måste hoppa ut genom fönstret för varje styng, och det sinkade honom så, att han förlorade spelet.

Nu fanns det bara en möjlighet för trollen, ty Kuno och hans sällskap var snart utanför trollkungens område. Denne gjorde då ett sista försök och skickade sin svinaherde, och han uppnådde flyktingarna, just då de voro vid gränsen.

— Jo, dens, som bäst förstår sig på att vakta svin. Här bredvid ha vi ett stort svinstall. Kan du på en timme driva ut flera svin än jag, så må du behålla prinsessan, annars följer hon med mig tillbaka.

— Men hur ska vi skilja de svin, som jag drivit ut, och dem, som du drivit ut.

— Jo, sa' pojken, jag skall köra ut dem, som ha knorr på svansen, och du får köra ut dem, som ha rak svans.

Det var svinaherden med om, och så började de. Kuno körde ut en tjugu, trettio stycken, sedan lade han sig att vila. Men svinaherden gick och letade hela timmen efter raksvansade svin, och så störde han dem allihop, så att de sprungo ut ur stallet.

— Nå, nu ska vi räkna, sa' pojken, vilka som äro talrikast, de med knorr på svansen eller de raksvansade. Då befanns det, att inte ett enda svin hade rak svans, och därmed hade trollet förlorat och måste slokörat återvända hem.

När Kuno och hans följeslagare hade kommit utanför trollens område, begåvo de sig, så fort de kunde, till prinsessans fader. Och ni kan tänka er, att han blev glad över att återse sin kära dotter. Han hade ju förut skickat ett helt regemente soldater efter henne, och när de kommo tillbaka utan att ha henne med, så trodde han, att han aldrig skulle få se henne mer.

Nu ställdes till ett bröllop, som varade i dagarna sju, Tattarpojken fick prinsessan, som han hade räddat, och några år efteråt blev han konung och levde och regerade sedan både länge och väl, tills han slutligen dog och för andra gången blev insläppt i himmelriket.

KÖPMAN STUUT.

Det var en gång ett bondfolk, som hade en stor, präktig gård med många åkrar och ängar, men de voro inte lyckliga för det. Ett fattades dem i alla fall, de hade inga barn, som kunde ärva deras rikedomar. De klagade ofta däröver, men det hjälpte inte. Åren gingo, och de blevo gamla, men ingen arvinge kom. Så värst klyftiga voro de inte heller, såsom ni ska få höra.

En gång fingo de en präktig liten tjurkalv, som de båda blevo mycket förtjusta i, och en vacker dag sade bonden till sin hustru:

— Den här kalven vår är så rar och förståndig. Om vi skulle tala vid klockaren; han är ju en lärd man, kanske han kunde lära den att tala, så kunde vi sedan taga upp den till vårt barn, och så hade vi en arvinge.

— Jag vet inte, om det går, sade hustrun, men du kan ju gå upp och tala med klockaren, så få vi höra, vad han säger.

Därmed tar bonden på sig sin bästa rock och går till klockaren och talar om för honom, att han har därhemma den allra raraste lilla tjurkalv, och nu vill han fråga, om inte klockaren kunde lära den kalven att tala, så att den kunde duga att bli deras arvinge med tiden.

Klockaren var en knipslug karl. Han svarade, att det kunde han nog, men det fordrades många och dyrbara böcker.

— Det gör ingenting, sade bonden. Jag skall nog kosta på honom. Här skall jag lämna hundra daler att börja med till att köpa böcker för.

Klockaren stoppade med välbehag pengarna i sin ficka. Samma dag fördes kalven upp till hans gård, och nu skulle undervisningen taga sin början. En vecka efteråt kom bonden åter upp och ville höra, hur det gick för kalven att lära sig något, och så ville han gärna se den också förstås. Men klockaren sade, att det kunde inte gå för sig, ty då skulle kalven börja längta tillbaka alldeles gruvligt och inte kunna lära sig något. Mera böcker behövdes också. Bonden hade just hundra daler på sig, och dem lämnade han genast och gick så hem med glada förhoppningar.

När en vecka hade gått, var bonden där igen. Han var så ivrig att höra efter sin arvinge.

— Du min store tid, så roligt det var! ropade bonden förtjust. Han menar förstås, att han vill ha mjöd. Jag skall gå hem med detsamma och skicka upp litet mjöd.

Mycket riktigt kom det samma dag en hel ankare mjöd till klockargården, och folket där lät sig Väl smaka, men kalven fick mjölk, och det tyckte han för resten allra bäst om.

Åtta dagar efteråt gick det på samma sätt. På bondens fråga, hur det gick för kalven, svarade klockaren att han inte just kunde säga mer än mö, men nu behövde han hundra daler till att köpa flera böcker. Och klockaren fick sina hundra daler och en ny ankare mjöd, men sedan blev bonden borta några veckor. Han tyckte, han hade fått betala bra nog med pengar till böcker, och var rädd, att han måste punga ut med ändå mer, om han kom för ofta.

Klockaren tyckte, att kalven var tillräckligt fet nu, och så slaktade han den. Men om nu bonden kommer och prompt vill se sin kalv, hur skall jag då bära mig åt? tänkte han. Snart hittade han emellertid på råd. Han gick till bondens gård. När han kommit inom dörren och hälsat, sporde han:

— Det var högst märkvärdigt, tyckte klockaren, han måtte väl aldrig ha sprungit bort.

Och så talade klockaren om, att han hade arbetat med kalven, så att den hade blivit riktigt försigkommen och kunde tala litet av varje, och så hade den sagt, att den ville bra gärna hälsa på sina föräldrar, och det hade klockaren inte haft något emot utan erbjöd sig att följa med. Så hade de givit sig i väg tillsammans, men när de kommo ut på gården, så märkte klockaren, att han hade glömt sin käpp, och så gick han in efter den, och när han kom ut på gården igen, var kalven försvunnen.

Bonden och hans hustru blevo mycket bedrövade, när de fingo höra detta. De hade ju kostat på sin kära kalv så mycket, och nu var den borta, och så stodo de där utan arvinge i alla fall.

Ja, det kunde inte klockaren säga något om. Han lovade att på söndagen lysa på i kyrkan angående den bortlupne arvingen, och så gick han hem igen och åt kalvstek. Klockaren var en man, som följde med sin tid, han höll sig med en veckotidning. En dag fick han där se en notis om en köpman Stuut, bosatt i en stad några mil därifrån. Då kommer han på den tanken, att detta säkert skulle intressera det hederliga bondfolket, som offrat så mycket pengar på sin tjurkalv.

Klockaren stoppar så tidningen i fickan och beger sig ned till bondens gård. Det var på aftonen, och han träffade både bonden och hans hustru hemma. När han hälsat och pratat litet om vädret och skörden, tager han fram tidningen och läser upp, vad som står om köpman Stuut. Därpå tillägger han:

— Det är bäst, du ger dig i väg och ser, hur det är med honom, sade hon, och så må du taga litet pengar med dig, för det kan nog hända, att han är i behov av sådana, nu då han blivit köpman.

Nästa dag gjorde hon i ordning en stadig matsäck med pannkakor och annat gott, och bonden tog upp pengar ur kistan och fyllde i pungen, och så begav han sig i väg till den stad, som klockaren hade läst om i tidningen.

Sent en kväll kom han fram och tog in i första bästa värdshus. Redan i dagningen var han på benen, och efter åtskilligt letande och frågande fick han reda på det hus, där köpman Stuut bodde. Glad att ha kommit rätt, knackar han på och frågar, om köpmannen är hemma. Pigan svarar, att nog är han hemma men inte uppstigen än. Bonden ber henne då säga sin husbonde, att hans far kommit för att hälsa på.

Efter en liten stund kommer pigan igen med det besked, att köpman Stuuts far hade dött för flera år sedan, hennes husbonde ville inte göra sig besvär att stiga upp för att höra på något tokprat.

Då bad bonden så vackert att få komma in, han kunde ju sitta ned och vänta, och för resten kunde hon visa honom sängkammaren, så skulle han själv gå in och framföra sitt ärende. Pigan tyckte, att bonden såg hygglig och nykter ut, och så släppte hon in honom.

När bonden kom in i sängkammaren och fick syn på den välmående köpmannen, som låg i sängen, utropade han:

— Nå, du har ju blivit en riktig duktig karl i alla fall! Vi ha varit så oroliga för dig, alltsedan den dag du rände din kos. Laga nu, att du kommer upp, så att vi kunna språkas vid riktigt!

Köpmannen trodde, att den främmande karlen var galen, men ansåg det i alla fall bäst att vara foglig, annars kunde man ju inte veta, hur det kunde gå. Därför steg han strax upp och klädde sig. När han var färdig, såg bonden med förvåning och beundran på honom och sade:

— Klockaren var allt en duktig karl, som kunde fostra upp dig så pass. Nu skulle då ingen kunna tro, att det var vår gamla rödbrokiga ko, som födde dig till världen.

— Nej, sade köpmannen, som nu var alldeles säker att det var en galning, han hade framför sig, det har jag inte tid till. Jag har affärer och fullt upp att sköta.

— Kunde jag inte tro det, sade bonden, du hade ju ingenting att börja med. Men jag har tagit med mig litet, som jag tänker lämna dig.

Därmed drog bonden upp sin välfyllda penningpung. Då köpmannen hörde, att han skulle få pengar, blev han riktigt vänlig och bad bonden stanna kvar såsom hans gäst några dagar.

Så blev det också. Köpman Stuut fick hela penningpåsen så när som på några få slantar, och innan bonden reste, testamenterade han till köpmannen allt, vad han ägde och hade, och lovade att sända honom en summa pengar till, så snart han komme hem.

Med glatt mod reste bonden därefter tillbaka och berättade för sin hustru, att färden hade avlupit lyckligt, och att deras lilla kalv hade blivit en duktig karl.

— Det får du allt lov att tala om för klockaren, sade hustrun, och ge honom en slant till, för att han haft så mycket besvär. Det tyckte bonden inte var mer än rätt och billigt, och så gick han till klockaren och berättade, hur det hade gått, och gav honom hundra daler. Klockaren smålog, strök förnöjd in pengarna och önskade bara, att han hade många sådana lärjungar.

En tid därefter sålde bondfolket sin gård och flyttade till köpman Stuut, och hos honom fingo de leva i lugn och ro till döddagar. Och hjärtans glada voro de båda två, att de till slut fått en arvinge att lämna sina ägodelar till.

HAN, SOM SKULLE PRATA SÄCKEN FULL.

Det var en gång en kung, som höll en vildman fången i sitt slott och noggrant bevakade honom. Denne vildman var så vis, att han hade reda på allt, som hände och skedde i världen. När kungen nu var i förlägenhet och inte visste, hur han skulle göra med det ena och det andra, så gick han genast till sin fånge och fick av honom det allra bästa råd.

En dag, när kungen var på jakt, höll hans lille sexårige son på att kasta boll på slottsgården. Därvid råkade bollen fara in genom gallerfönstret i vildmannens fängelse.

— Nej, svarade vildmannen, jag har inte kastat ner bollen och tänker inte kasta ut den heller.

—Du skall få tillbaka bollen, om du låser upp fängelsedörren, så att jag kan fly min kos.

— Det skulle jag gärna göra, men det går inte, svarade den lille prinsen, min mor här nyckeln till ditt fängelse i sin ficka och lämnar den inte ifrån sig.

— Gå till henne, sade vildmannen, och säg, att det kittlar i huvudet, och be henne se efter, om du fått något kryp i håret. När hon håller på med det, kan du passa på och ta nyckeln ur hennes ficka.

Gossen gjorde, som vildmannen hade sagt. Drottningen fann inte något kryp och sade till prinsen, att han skulle gå ut på gården och leka igen. Nyckeln hade han i handen, och med den låste han upp fängelset. Vildmannen kom ut och gav honom bollen och ville därpå skyndsamt ge sig till skogs, men prinsen bad honom, att han för all del skulle säga, hur han skulle bära sig åt för att få nyckeln tillbaka i moderns ficka igen.

— Det är inte svårt, sade vildmännen; gör på samma sätt som förut. Säg, att det kliar i huvudet, och be henne reda ut håret, och under tiden smusslar du nyckeln i hennes ficka.

Gossen gjorde så, och allt gick lyckligt och väl, men på kvällen kom konungen hem och skyndade genast till vildmannen för att rådfråga honom i ett viktigt ärende. Då fann han till sin bestörtning, att fängelset var tomt, fastän dörren var stängd.

— Vem har släppt ut vildmannen? ropade han vredgad, sprang till drottningen och förebrådde henne, att hon hade lämnat ifrån sig nyckeln.

Men i detsamma kom hon att tänka på prinsens beteende, talade om för kungen, hur han hade gjort, och sade:

Prinsen blev genast uppkallad till förhör. Kungen såg så sträng och bister ut, att den lille blev rädd, började gråta och bekände alltsammans.

— Tänk ett sådant tjuvstreck! utropade han. Fastän han är mitt enda barn, skall han avrättas i morgon utan nåd och förskoning.

Prinsen hade emellertid hört de sista orden, och nu sprang han direkt ut i skogen. Det var sommartid och gott om blåbär och smultron, och vatten fanns i källorna, så att gossen behövde inte lida nöd. Fruktan drev honom framåt, och han skyndade vidare, så fort hans små ben förmådde bära honom. Följande morgon fortsatte han sin vandring, och gick sedan allt längre och längre bort ifrån slottet.

— Jo, jag har måst rymma från slottet, svarade prinsen; det fick jag för att jag hjälpte dig ur fängelset. Min far blev så förbittrad, att han tänkte låta avrätta mig, och hade jag inte rymt min kos, så hade jag nu varit död.

— Jag skall vara dig i fars ställe, sade vildmannen vänligt, tog gossen vid handen och förde honom in i en stor, präktig grotta, där han bodde med två av sina likar. Här hade gossen det bra; han fick rikligt med mat och dryck och på natten en bädd av mjuk mossa. Om dagen kunde han springa omkring i skogen och jaga fåglar och fjärilar, så mycket han ville.

Tio år stannade prinsen där hos vildmannen och växte upp till en stark och fager ungersven. En dag sade vildmannen till honom:

— På andra sidan om denna stora skog bor en mäktig konung. Denne har lovat att giva sin enda dotter åt den, som under fyra dagar förmår att vakta hans hundra harar, så att ingen springer bort. Det vore någonting för dig. Här har du en pipa, och när du blåser i den, så komma hararna springande, om de också vore hundratals mil borta. Och här har du en annan pipa. Om du kommer i nöd och blåser i den pipan, så skall jag ögonblickligen komma och hjälpa dig.

Gossen ville gärna draga ut på detta äventyr. Han tackade vildmannen, stoppade båda piporna i barmen och vandrade i väg i riktning mot konungens slott. När han kom fram, blev han vänligt emottagen, och kungen frågade efter hans ärende.

— Det är ett farligt företag, sade kungen. Du kanske inte vet villkoret. Om det kommer bort så mycket som en enda hare, så är du dödens man.

— Nej, det visste jag inte, sade ynglingen. Men det gör mig detsamma, jag skall nog hålla reda på hararna. Släpp dem allihop; så skall jag valla dem i skogen och föra hem dem i kväll.

Då gick kungen med honom ner på slottsgården, öppnade dörren till stallet, där de förvarades, och vips hoppade alla hararna ut och kilade sin kos med höga skutt, så att de kommo in i skogen, innan den nye herden kommit utanför slottets område.

— Låt dem löpa, sade ynglingen, de längta att få komma ut på bete. Därmed gick han i sakta mak efter dem ut i skogen. När aftonen kom, såg han inte till en enda hare, men han var inte ängslig för det; han satte pipan för munnen och blåste, och genast kommo hararna rusande från alla håll med en sådan fart, som om de haft ett koppel hundar efter sig. Så drev han dem allesamman in i staden och upp till slottet igen, och det fattades inte en enda.

— Vad vill det säga? ropade kungen, när han tittade ut genom slottsfönstret och såg herden komma, med hela skocken lika lugnt, som om de hade varit lamm. Har han gjort det en dag, så kan han nog göra det de andra tre också. Det får inte ske, tänkte han, att den där herdepojken gifter sig med min enda dotter och blir tronföljare, vi få lov att hitta på någon list.

När ynglingen följande dag vaktade sina harar i skogen, skickade kungen prinsessan till honom för att köpa en hare. Hon var klädd som en bondflicka för att inte bliva igenkänd, gick fram till herden och sade:

Men ynglingen var inte så dum, han kände igen prinsessan, fastän hon var förklädd och svarade:

— Jag kan inte undvara en enda av dessa harar; det är inte mina utan kungens, och om jag inte för dem hem igen allesamman, så låter han halshugga mig.

— Ack, jag skulle så gärna vilja ha en hare, bad prinsessan, jag måste ha en, det gäller mitt liv. Det märks väl inte, om det saknas en bland så många.

— Jag säljer inte en enda hare, upprepade pojken, men vill du ha en, så kan du förtjäna den. Ge mig en kyss, så får du en hare.

Då tänkte prinsessan Han är ju bara en simpel herdepojke, det är bättre, att du ger honom en kyss nu, när ingen ser det, än att ha honom till man sedan i hela ditt liv.

Så gav hon herden en kyss, och strax blåste han i sin pipa; hararna skockade sig omkring honom, och prinsessan fick välja, vilken hon behagade. Hon tog en, stoppade ner den i sin korg och gick hem, nöjd och belåten.

Herden steg upp på en kulle och höll utkik, och när han såg, att prinsessan hade kommit till skogsbrynet, blåste han i sin pipa, och vips tog haren ett skutt ur korgen och kilade tillbaka till sina kamrater i skogen.

När prinsessan kom till slottet, frågade drottningen, hur det hade gått, och hon svarade:

— I sådant ärende går jag inte ut i skogen igen. Jag måste underhandla med den där människan en lång stund, och när jag äntligen hade fått haren och kommit till skogsbrynet på vägen hem, så hoppar haren ut ur korgen och springer sin väg.

— Hur kunde du vara så dum och stoppa haren i en korg? sade modern förebrående. I morgon skall jag ge mig i väg, och då skall det bli annat av.

Nästa dag klädde drottningen ut sig till bondgumma och gick till herden i skogen.

— God dag, lilla mor! svarade herden, och låtsade, som han inte kände igen henne, fastän han genast såg, vem hon var.

— Nej, det kan jag inte, då sätter jag mitt eget liv på spel, men vill ni ha en, så kan ni förtjäna en.

— Det var bra, sade drottningen. Jag har ju inte mycket pengar att köpa för. Kan jag förtjäna en, så är det så mycket bättre.

— Det är inte svårt, svarade herden. Slå kullerbytta tre gånger här på gräsmattan, så ska ni få en hare.

— Det var mig en oförskämd en, tänkte drottningen, tänk, om någon människa såge mig slå kullerbyttor! Men här äro vi ju ensamma i skogen, det är bättre att slå kullerbytta än att bli svärmor åt en sådan där slyngel.

Och så slog drottningen tre kullerbyttor, och det såg så lustigt ut, att herden måste skratta, men sedan fick hon också en hare, och den stoppade hon i barmen och svepte om schalen väl. Därpå vände hon om och gick tillbaka in till staden. Herden gick upp på kullen och såg efter henne, och just när hon kom till stadsporten, blåste han i sin pipa. Genast rev haren till med fötterna, så att det gjorde ont, och hon måste släppa taget. Ögonblicket därefter var haren på marken och skyndade tillbaka till skogen med långa skutt.

— Nå var är haren? ropade båda två med en mun, när drottningen kom in genom porten.

— Det var ett fasligt elände, sade drottningen. Jag lyckades bära den ända till stadsporten, men då jag kom dit, rev han mig och hoppade sin väg.

— Kvinnfolk kan då ingenting uträtta, sade kungen. I morgon är det jag, som går till skogen efter haren. Då ska ni få se, hur en karl bär sig åt.

— Ja, låt oss se det! sade drottningen och prinsessan misstroget, men kungen var inte orolig. Följande morgon klädde han sig i bondblus och skinn byxor och höga stövlar, satte sig på en åsna och red ut i skogen.

— Nu kommer kungen, sade pojken för sig själv och skrattade, honom skall jag allt spela ett duktigt spratt.

— Min son, sade kungen och suckade djupt, jag måste ha en hare, det gäller mitt liv. Du har ju hundra stycken här på bete, vill du inte avstå en åt mig.

— Det gäller mitt liv också, sade herdepojken, om jag tappar bort en enda hare, så mister jag huvudet. Därav kan ni väl förstå, att jag inte säljer någon, men om ni är mycket angelägen, så kan ni förtjäna en.

— Jo, kyss svansen på er åsna tre gånger, så ska ni få en hare, vilken ni vill. Kungen hade så när ramlat omkull av pur förskräckelse. En konung kyssa svansen på sin åsna! Tänk, om någon finge höra talas om det! Men vad skulle han göra? Att få en sådan där bängel till svärson och tronföljare vore just inte bättre. En kung måste ju stå vid sitt ord. Åsnan är för övrigt ett renligt djur, tänkte han, och här finns ju, som väl är, ingen människa, som ser oss. Ja, så gick han då bort och kysste åsnan tre gånger på svansen. Därefter fick han sin hare och stoppade den innanför rocken. Så satte han sig upp på sin åsna och red med glatt mod tillbaka till staden.

Herden gick upp på kullen och höll utkik. När han såg, att kungen hade kommit ända fram till slottstrappan, blåste han i sin pipa, så mycket han orkade.

Genast gjorde haren en häftig rörelse, så att knapparna flögo ur -kungens rock, och så hoppade han ner på gården, och innan någon visste ordet av, var han utanför stadsporten och på väg till skogen.

— Var det inte det, vi trodde! ropade båda två med en mun, då de sågo, hur haren kilade sin kos.

På aftonen drev herdegossen de hundra hararna åter in på slottsgården, trädde fram för konungen och sade:

— Vänta litet, min gosse lilla! sade konungen. Så fort går det inte. Först måste du avlägga ett prov till. Prinsessan skall du få, om du kan prata en säck full. Om tre dagar skall du få försöka. Här på gården hänges säcken upp, och här får du stå och prata inför hela hovet; kan du inte få säcken full, så blir det ingenting av med giftermålet.

Därpå lät kungen hovskräddaren förfärdiga en stor säck; hovsnickarna fingo uppföra en läktare för åhörarna och en talarstol. Framför densamma hängdes säcken upp.

Det var en svår nöt att knäcka för pojken. Han gick tillbaka till skogen, tog fram sin andra pipa och visslade på vildmannen för att fråga honom till råds. Genast kom vildmannen klivande med sjumilasteg och frågade, hur det var fatt.

Pojken talade om, hur det hade gått. Hur han hade vaktat hararna under fyra dagar, och nu hade kungen hittat på ett slags gåta, och den bestod däri, att han skulle prata en säck full.

— Det är inte svårt, sade vildmannen, berätta du bara om de besök, du haft i skogen, medan du höll på att valla hararna, så skall du få se, att säcken snart blir full.

Så kom den stund, som kungen hade utsatt för provets avläggande. Läktarna voro fullsatta, hela hovet och många av de förnämsta borgarna i staden hade infunnit sig. Kungen och drottningen och prinsessan slogo sig ned på gyllene stolar mitt framför talarstolen. Alldeles intill densamma var en stor säck upphängd.

Herdepojken steg med glatt mod upp på sin plats. Först berättade han en saga om troll och jättar. Därefter sade han:

— Nu skall jag berätta något, som verkligen har hänt. Under tre av de dagar, då jag höll på att vakta kungens harar i skogen, fick jag besök. Första dagen förde jag lyckligt och väl hararna tillbaka på kvällen. Andra dagen kom en bondflicka till mig i skogen och ville köpa en hare. Jag kände väl igen henne, det var den unga prinsessan, som sitter här. Jag ville naturligtvis inte sälja någon hare, men då hon var mycket enträgen, sade jag, att hon kunde förtjäna sig en genom att ge mig en kyss. Och då spetsade prinsessan sin lilla röda mun och gav mig en kyss, och så fick hon sin hare, men den lilla haren ville inte stanna kvar i hennes korg utan sprang tillbaka till mig.

Alla de närvarande tittade på den stackars prinsessan, som satt där allra längst fram. Hon blev röd som en pion och höll båda händerna för ansiktet. Modern knuffade henne sakta i sidan och sade:

— Det fick du, för att du var dåligt utklädd; mig kände han säkert inte igen.

Tredje dagen fick jag också besök. En gammal bondgumma kom med en korg ägg på armen, alldeles som vore hon på väg till torget, men jag kände nog igen henne, det var vår ärevördiga drottning, som sitter där…

— Tänk, att den rysliga människan kände igen mig! mumlade drottningen för sig själv och bleknade, men det skulle bli värre, ty herdepojken fortfor:

Hon ville också köpa en hare kantänka och påstod, att det gällde hennes liv; jag svarade, att jag hade ingen att sälja, men ville hon förtjäna en, så skulle hon göra tre kullerbyttor framför mig i gräset. Och hon slog strax tre kullerbyttor och fick sin hare och stoppade den i barmen, men när hon kom till stadsporten, kände haren en plötslig längtan efter mig, gjorde sig fri och kilade tillbaka.

Nu hördes ett starkt fnittrande uppe på läktaren. Skratt är smittosamt, det spred sig, och snart skrattade allihop, och kungen instämde. Förgäves sökte drottningen protestera och ropade:

— Så där går det, när kvinnfolk ska försöka reda sig i en klämma. Mig kände han inte igen, det kan du vara säker på.

— Sista dagen fick jag också en påhälsning, och den var den roligaste av allihop. Då kom en bonde i storstövlar, skinnbyxor och blus, ridande på en åsna. Det var vår allernådigaste konung. Han ville också förtjäna sig en hare, och jag sade: Om, ni tre gånger ky…

— Stopp! stopp! skrek kungen, så det ekade i slottsmurarna, nu är säcken full! Kom ned, min gosse, här har du min dotter! Därmed fattade han prinsessan vid handen och ledde henne bort till herdegossen.

Nu fick denne taga på sig furstliga kläder, och när han det hade gjort, gick han fram till kungen och drottningen och sade, att han var kungason, och varifrån han härstammade. Och då skall jag säga, det blev stor glädje. Det reddes strax till ett hejdundrande bröllop med glädjefester över hela landet, och det enda, som fattades, var, att jag och du inte kunde vara med.

TUMPELS ÄVENTYR.

En fattig gumma hade en enda son, som var dummare, än vad folket är mest, och därför fick han öknamnet Tumpel. Han brukade gå ärenden åt sin mor ibland, fast oftast gjorde han galet och glömde bort, vad han skulle säga. En dag skickade hon honom till kvarnen med en påse säd, som skulle malas. Till mjölnaren skulle han säga: »En halv skäppa i tull, varken mer eller mindre».

Det där hade han svårt att komma ihåg, och därför gick han och sade för sig själv: »Varken mer eller mindre.» På vägen gick han förbi en åker, där en bonde gick och sådde. Bonden hörde, att pojken gick och mumlade: »Varken mer eller mindre», och trodde, att han hade trollkonster för sig och ville fördärva sådden, så att det skulle bliva varken mer eller mindre, än han sått ut. Det påstods nämligen, att Tumpels mor var en häxa, och att ställa till förargelse och elakhet kunde till och med en sådan som Tumpel lära sig, mente bonden. Därför gick han upp på vägen och klådde upp pojken.

Ja, det lovade pojken, och så fick han gå. När han hade gått ett stycke längre fram, kom han till en annan åker. Där hade säden redan spirat upp, men en massa kråkor hade slagit sig ned på åkern och började äta upp säden. Folk hade just kommit dit för att mota bort kråkorna.

När de hörde, att pojken gick och mumlade: »Tusenfallt igen», trodde de förstås, att han önskade dem tusen gånger så många kråkor.

— En sådan spoling! ropade de, och ett par stycken gingo upp och klådde på den stackars Tumpel riktigt ordentligt. Han frågade ödmjukt, vad han skulle säga, och de inpräntade i honom, att han skulle säga: »Åt Hälsingland med hela skocken!» Och det sade han också den ena gången efter den andra, och så fortsatte han sin väg och mumlade det, som han sist hade lärt sig.

Härnäst mötte han ett liktåg, och då sade han högt, så att alla hörde det:

Människorna, som gingo i procession, kunde inte tro annat, än att han menade dem, och de blevo arga förstås över en sådan oförskämdhet. Hela tåget stannade, och så fick Tumpel stryk igen. Han var öm förut och skrek nu med full hals:

Nu gick han en lång stund och läste på sin läxa: »Gud fröjde själen!» Så mötte han en gumma, som gick och sköt en kärra framför sig, och i den låg en slaktad sugga.

— Vad säger du? skrek gumman. Har du inte det ringaste folkvett? Ser du inte, att det är ett oskäligt kreatur? Oj, oj, oj, såna ungar det finns nu för tiden! Annat fick jag lära mig, när jag var barn.

Pojken frågade vackert, vad han skulle säga, men gumman var så förargad, så hon gitte inte svara. Men Tumpel var envis och ville nödvändigt veta, hur det borde vara, och till slut sade gumman:

Tumpel tog av sig mössan och tackade för det goda rådet och fortsatte sedan sin väg, nöjd och belåten med att åtminstone den gången ha sluppit smörj. När han hade vandrat en stund, mötte han en brudskara. Främst gingo två spelmän, som spelade fiol och klarinett, därefter kom brud och brudgum, den förra såg så innerligt rödblommig och frodig ut, och så till sist en hel skara gäster.

Man kan förstå, vilket spektakel det blev. Bruden hade så när fått slag, så ilsken blev hon. Spelmännen, som voro hetlevrade av sig, kastade undan sina musikinstrument och höggo tag i Tumpel, och nu fick han smörj efter noter, ska jag säga.

Pojken bad så innerligt, att de skulle sluta upp att slå honom och i stället tala om, vad han skulle säga. Till slut tyckte de, det var synd om den stackars Tumpel, och släppte honom med det beskedet: »Du skall säga: 'En likadan glädje i var by!'»

Härmed knogade pojken vidare och kom äntligen fram till kvarnen, men det var inte slut med missödena för det. Kvarnen stod i ljusan låga, och folk höll som bäst på att släcka. Pojken trängde sig fram till mjölnaren och sade:

— Här kommer jag med min påse säd från mor, som skulle malas med många hälsningar om likadan glädje i var by. Mjölnaren trodde, att pojken ville göra narr av eländet och gav honom en ordentlig hurril. Hade han haft tid, så hade han säkert givit Tumpel ett ordentligt kok stryk, men det behövde heller inte den stackarn, så pass mycket som han hade fått förut.

Tumpel måste sålunda återvända till sin mor med oförrättat ärende och klagade över sina motgångar. När modern hörde, vad han hade sagt till mjölnaren, sade hon:

— Tänk, att du inte kunde begripa, att du skulle tagit en hink vatten och öst på elden, såsom de andra gjorde!

Några dagar därefter gick han ned till bäcken, där ett par av granngummorna höllo på att tvätta. De hade gjort upp en bra nog stor eld mellan några stenar för att värma vatten, och där höllo de just på att steka litet fläsk till middagen. När Tumpel såg elden, som slog upp, kom han ihåg moderns ord och gick genast efter en hink vatten, som han öste ut över alltihop.

Jag skall inte närmare beskriva, vad pojken fick, det kan vara nog med att säga, att efter den betan fick han ligga med omslag om ryggen i tre dar.

När Tumpel växt upp och blivit litet större, fick han plats såsom dräng hos en doktor. Ibland fick han skjutsa doktorn, då denne skulle ut på sjukbesök. En gång berättade doktorn för honom, hur det förhöll sig med en sjukling, som skickat efter honom. Den sjuke led av svåra magplågor, och då doktorn kom in, kunde han genast säga, vad det var för fel med honom.

Den sjuke måste erkänna, att doktorn talat sant, fick sin medicin och blev snart bättre.

— Jo, jag såg en mängd bönskal utanför farstubron, och då kunde jag förstå, att det varit bönkalas där i huset.

Det skall jag komma ihåg, tänkte Tumpel. Någon tid efter kom bud till doktorn, att han skulle komma till en person, som plötsligt blivit sjuk. Doktorn var emellertid ute, och Tumpel var ensam hemma.

Det är så gott, att jag går, tänkte Tumpel, alltid kan jag göra någon nytta. Och så gav han sig i väg till den sjuke, tog på sig en viktig min och kände honom på pulsen.

— Jag känner på er puls, sade han, att ni har ätit för mycket hästkött, jag skall gå hem efter medicin åt er.

Den sjuke förnekade, att han ätit något hästkött, men Tumpel trodde honom inte. Då Tumpel kom hem, var doktorn återkommen, och Tumpel redogjorde nu för vad han tagit sig för, och huru han funnit, att den sjuke ätit hästkött.

— Jo, när jag kom in i farstun, märkte jag, att där hängde en sadel; till en sadel hör en häst. Den sjuke hade sålunda ätit en häst eller ett stycke av en.

Vad doktorn sade härom, förmäler inte historien, men säkert är, att detta var både första och sista gången, Tumpel gick på sjukbesök.

När Tumpels mor hade dött, ärvde sonen hennes stuga och en liten bit jord, som hörde till. Här fick han arbeta och draga sig fram, så gott han kunde. Ej sällan hände det, att folk, som visste, att han inte var så värst klyftig, drevo skoj med honom eller rent av sökte lura honom.

En dag var han på väg hem och gick och ledde en ko. Han hade gått lång väg och var trött. Ett par drängpojkar, som nyss kommit till orten, fingo syn på honom och beslöto att spela honom ett spratt. Tumpel gick där framåtlutad och halvsov. De båda drängarna smögo sig sakta bakom honom, en av dem löste repet, som var bundet om ena hornet på kon, och lade repet om sin egen hals. Den andre tog kon med sig och gick tillbaka så tyst som möjligt. Tumpel märkte ingenting.

När de kommit till en krök av vägen och kamraten med kon var utom synhåll, gjorde drängen ett ryck i repet.

I detsamma vände han sig om, och hade så när ramlat baklänges av förvåning, då han fick se, att han ledde en karl i repet.

— Jag har varit en ko, sade drängen, och nu skall du få höra min underbara historia. Jag hade en god och from moder men var en dålig son. En dag kom jag hem från krogen och var full. Min goda moder förebrådde mig, att jag burit mig så illa åt, men jag var vild och ville inte lyssna till hennes förmaningar utan slog henne i stället. Då blev jag förvandlad till en ko. Såsom sådan har jag fått släpa fram mitt liv ända tills nu. Säkert har min goda moder bett för mig, och så har jag i ett nu återfått min mänskliga gestalt, Gud vare lov!

Tumpel trodde förstås, att mannen talade sant, och bad honom till och med om förlåtelse för att han hade behandlat honom såsom ett djur. Och drängen förlät Tumpel och gick sin väg. När han hade kommit ett stycke bort, lade han sig ned vid vägkanten och skrattade, så att han hade kunnat gå åt. Därefter skyndade han sig till sin kamrat, och de sålde kon snarast möjligt och gjorde sig glada dagar på närmaste värdshus.

Någon tid efteråt var det marknad i staden därintill, och Tumpel hade begivit sig dit för att köpa en ny ko. Som han går där, får han syn på sin gamla ko. Han tittade noga på den för att förvissa sig om att det verkligen var hans gamla Gullros, och när han var säker på saken, gick han fram och viskade i örat på kon:

— Har du nu gått och supit dig full igen och blivit förvandlad till en ko? Den här gången skall åtminstone inte jag köpa dig, det kan du vara säker om.

Inte kunde någon tro, att Tumpel skulle kunna gifta sig, men det kunde han ändå. Kaka söker maka, säger ordspråket, och hur det var, fick Tumpel verkligen tag i en änka, som hade ungefär lika mycket förstånd som han. Hon var snäll och skrattade inte åt honom, såsom flickorna hade gjort, som han friat till förut. För att göra en lång historia kort, så gifte de sig och levde i lycka och sämja en lång tid.

— Här lämnar jag dig tio daler i förvar, tag väl vara på dem, så att inga tjuvar komma åt dem!

Hustrun tog emot pengarna och funderade en liten stund på var hon skulle lägga dem, för att de skulle vara riktigt säkra. Till slut hittade hon på ett sätt. Hon lindade in dem i en trasa och gömde den bakom kakelugnen. Där skulle då inga tjuvar hitta på att söka.

Klas var en gammal soldat, som farit vida omkring i världen och nu under fredstid just inte hade något att göra. Han hade hört talas om Tumpel och hans hustru och hade nu kommit för att hitta på något skämt.

— Kors, det var finfint främmande jag fått, sade gumman och öppnade dörren. Stig in, stig in! Kanske du då har träffat min förre man? Han var skomakare och hette Per.

— Ja, det är ganska knalt för honom. Han sitter och lappar skor och mumsar på kål, någon annan mat har han inte.

— Jo, han sade, att det var snart slut på lädret, och inga pengar hade han, därför undrade han, om ni kunde sända honom några skilling.

— Ja, visst ska jag det, sade gumman, och så gick hon till kakelugnen och tog fram de tio daler, hon fått av Tumpel och lämnade dem till soldaten och sade:

Soldaten tog pengarna och knallade sig i väg det fortaste han kunde. En stund efter kom Tumpel hem och frågade genast efter pengarna.

— Dem har jag skickat till himmelen till min förre man, för att han skulle ha något att köpa läder för till att halvsula skor åt helgonen. Och så berättade hon om det besök, hon hade haft.

Tumpel lade fingret på näsan och funderade en stund. Därefter sade han i milt förebrående ton:

— Vet du, jag tror inte, att helgonen behöva några halvsulor. Han har bestämt lurat dig, den där gynnaren. Tänk, att du kunde vara så dum!

— Jag skall försöka att hinna fatt den gynnaren! ropade Tumpel, och så tog han sin enda häst ur stallet, satte sig upp och red i skarp trav åt det håll, dit soldaten hade gått.

När soldaten hörde slamret av hästhovar bakom sig, förstod han, att det var Tumpel, som förföljde honom. Han lade sig då ned på dikeskanten, skuggade med den ena handen över ögonen och pekade med den andra uppåt skyn.

— Jo, en man, som går uppe i molnen, så fast och säkert, som om han promenerade på en landsväg.

— Jo, lägg dig ned här på rygg och skugga med vänstra handen över ögonen!

Därmed satte sig soldaten upp på Tumpels häst och galopperade i väg med full fart.

Tumpel satte sig upp och tittade och gapade, och så mycket såg han, att han hade låtit lura sig.

Han måste sålunda återvända hem utan häst, och när han berättade för hustrun, hur det hade gått, sade hon:

Det kunde Tumpel inte säga emot. Han satte sig tyst ned och åt sin mat och gick och lade sig, och så är det slut på den historien.

PROSIT!

Det var en gång en konung, som var så stark och mäktig, att när han nyste, hördes det över hela landet, och då måste alla hans undersåtar säga prosit. Det gjorde de också allihop utom en herde, som hette Gusti, vilken hade så underbara ögon, att han med en blick kunde kuva det vildaste djur.

När kungen fick höra, att Gusti inte ville säga prosit, blev han mycket förbittrad och lät genast kalla herden till sig. Kungen satt på sin tron och såg mäkta förgrymmad ut, men herden blev inte ängslig för det.

— Det duger inte, din landstrykare. »Prosit, Ers Majestät!» skall du säga.

Nu blev kungen så arg, så han kunde inte tala på en lång stund.
Munskänken kom fram med en bägare vin för att styrka honom med.
Hovmästaren trädde också fram för att hjälpa till och sade hotande till
herden:

Nu var det så, att på en mindre tron på något avstånd från kungen satt hans dotter, en underskön prinsessa. Hon tyckte det var lustigt att se på den trotsige herden och tyckte bättre om honom än om de prinsar hon sett. Och herden kastade kär vänliga blickar på den sköna prinsessan och sade:

Men kungen befallde, att han skulle kastas för isbjörnen. Drabanterna förde bort honom och kastade ned honom i den jättelika isbjörnens grotta. Nalle rusade fram, men herden borrade sin skarpa blick i björnens ögon, och då blev denne så rädd, att han hade så när ätit upp sig själv, och kröp ihop i en vrå. Där fick herden stå; för att hålla sig vaken sjöng han den ena sången efter den andra, ty han visste, att så fort han lade ihop ögonen, skulle björnen sönderslita honom.

Följande morgon kom hovmästaren för att se efter, om det fanns några knotor kvar av herden, och fann till sin stora förvåning, att denne var alldeles oskadd. Han gick genast till kungen och talade om det, och kungen blev så förbittrad, att han hade så när trillat från tronen.

— Nu när du varit döden så nära, sade han till herden, så kanske du har lärt att säga prosit.

— Det säger jag först, när jag får prinsessan till brud; jag är inte rädd för tio dödar.

— Vi få väl se, sade kungen, och så befallde han, att herden skulle kastas för jättepiggsvinen, som inte fått mat på flera dagar, för att de skulle bli så mycket vildare.

Drabanterna förde bort honom och kastade honom ned till de grymma svinen. Just som de skulle rusa på honom, tog han upp ur fickan en liten träflöjt, som var snidad på sankt Antonius dag, och på den började han spela helgonets visa. Då drogo sig de vilda djuren tillbaka, räckte varandra tassarna och började en dans. Det såg så löjligt ut, när de klumpiga djuren skumpade omkring. Herden var full av skratt, men han vågade inte för ett ögonblick sluta upp att blåsa, ty han visste, att då skulle svinen genast ha störtat sig över honom och slitit honom i stycken. Och denna gång hade han ingen hjälp av sin skarpa blick, ty det var ju omöjligt att se tio djur i ögonen på en gång.

Till att börja med spelade han långsamt, men sedan ökade han takten, så att djuren snurrade ikring i vildaste fart och till sist lade sig ned i ett hörn uttröttade. Nu brast herden ut i skratt, och på morgonen, när hovmästaren kom för att se efter, om det fanns några benknotor kvar efter honom, skrattade han ännu, så att tårarna tillrade utför kinderna på honom.

Nu blev han genast förd inför konungen, och när denne hörde, att inte ens de vilda svinen hade kunnat göra kål på den motspänstige herden, blev han så arg, så att näsan blev gul och håret blev grönt.

— Nå, sade han, när du har varit tio dödar så nära, kanske du har lärt dig att säga prosit.

— Det säger jag inte, förr än jag får den sköna prinsessan till brud, jag är inte rädd för hundra dödar.

— Vi få väl se, sade kungen, och så gav han drabanterna en vink, och de förde honom till fängelset. Mitt på golfvet var en öppning såsom på en brunn. Och i brunnens sidor voro fästade ett hundra utskjutande, vassa liar; längst nere på bottnen brann ett svagt ljus.

När drabanterna hade släpat herden ända till randen av den hemska brunnen, bad han dem gå ut ett litet tag, han ville fundera på saken, kanhända skulle han säga prosit i alla fall, hellre än att bli kastad dit ned. Soldaterna tyckte det var synd om honom och gjorde, såsom han bad.

Herden tog då sin stav och hängde på den sin ränsel och rock och hatt och placerade detta vid kanten av brunnen samt gömde sig i en vrå. Sedan ropade han till drabanterna, att han stod fast vid sitt beslut att inte säga prosit. Då skyndade de fram och knuffade till den förmente herden, så att han föll ned i brunnen. Men det var bara rock, ränsel och hatt.

Dagen därpå kom hovmästaren med en lampa för att se efter, hur det var med herdens döda kropp, och när han fick se den seglivade Gusti livslevande, så blev han utom sig av förvåning. Herden fördes åter inför konungen:

— Vi få väl se, sa' kungen, och så befallde han, att hans vagn skulle spännas för med fyra hästar. Nu fick herden sätta sig upp vid kungens sida. Går det inte med våld, så går det nog med skänker, tänkte kungen, ty han hade nu en gång för alla föresatt sig, att herden skulle säga prosit, och vad en kung föresätter sig, det måste ske, förstår ni. Och inte ville han precis ge honom sin dotter, för han hade ämnat henne till brud åt en kungason.

— Den här skogen är sju mil lång och sju mil bred, sade kungen, och den skall du få, om du säger »prosit, Ers Majestät!»

Det tyckte nu herden var hederligt bjudet, men han beslöt att stå fast vid det, som han en gång hade sagt, och svarade:

Då blev kungen ledsen, han sade ingenting på en lång stund utan befallde bara kusken att köra vidare. Efter en stund kommo de till ett slott, vars tinnar skimrade som guld.

Nu var herden verkligen frestad att säga ja. Så grant slott hade han inte sett i alla sina dar, men han tänkte på den sköna prinsessan och hennes rosiga kinder och strålande ögon, och så svarade han på samma sätt som förut.

— Nådige herr konung! Prinsessan har tagit mitt hjärta fånget. Utan henne äro alla världens skatter mig till föga glädje.

— Nå, så tag henne då! utropade kungen. Men kom ihåg, att då måste du också säga prosit.

— Det skall jag visst göra, svarade herden, och så åkte de tillbaka till det kungliga slottet, och där rustades genast till bröllop.

Och kungen lät förkunna över hela landet, att nu skulle hela folket fröjdas med honom, ty nu skulle han gifta bort sin dotter med den ståndaktige och tappre herdepojken Gusti. Och folket fröjdades och åt och drack.

På slottet anordnades ett präktigt gästabud med många rätter. Bland annat serverades oxkött med pepparrot, och när pepparrotsfatet ställdes framför kungen, så nös han. Då ropade herden, som satt bredvid: »Prosit, Ers Majestät!», och däröver blev kungen så glad, att han dog på fläcken.

Då blev herden kung, och han regerade lyckligt i många långa år. Han brydde sig inte om att befalla, att folk skulle säga prosit. Det gjorde man ändå av gammal vana och gör så än i dag.

BONDEN, SOM BLEV UNDERDOKTOR.

Det var en gång en bonde, som hade klent huvud men god tur, och nu ska ni få höra, hur det gick för honom. En dag körde han till kvarnen med ett lass mäld, och som han ville spara Blacken sin, så tog han själv en säck på ryggen men satt kvar på vagnen. Så möter han en vandrande gesäll, och när denne fick se bonden sitta där med säcken på ryggen, ropade han:

— Hör på bonde! Det vore bättre att lägga, säcken på vagnen och gå bredvid.

— Du talar, som du har förstånd till, svarade bonden. Begriper du inte, att det är jag, som bär säcken, och inte hästen.

Nej, det begrep inte gesällen, men däremot förstod han mycket väl, att bonden var litet stollig och beslöt att spela honom ett puts. Han frågade därför, var bonden var hemma, och när han fått reda på det, så gick han sin väg direkt till bondens hem. Där träffade han bondens hustru.

— Jag kommer med en hälsning från er man, sade han, jag har nyss träffat honom, då han var på väg till kvarnen med ett lass mäld.

— Jo, här utanför på gården stå två stora, väldiga lindar. De börja bliva litet murkna och fula nu, och om sommaren skymmer löven, så att det blir bra skumt inne i stugan. Han sade, att de där båda träden skulle huggas ner, så att han sluppe se dem någon mer gång.

— Det är jag gärna med om, sade hustrun. Jag har önskat länge att få bort dem, de skymma utsikten också. Så gick hon efter en såg och en yxa, och med förenade ansträngningar lyckades de få omkull träden, och så spändes ett par oxar för och släpade bort dem. Sedan bad gumman gesällen stanna kvar till kväll och bullade upp för honom, vad huset förmådde.

Bonden fortsatte till kvarnen, och när han fått sin säd malen, så begav han sig på hemvägen. Det var skumt, då han kom till byn. Han körde den vanliga vägen, men då han kom mitt för sin stuga, kände han inte igen den; de båda lindarna, som annars syntes på långt håll, voro ju borta. Hästen vek in på gårdsvägen, men bonden fattade ett raskt tag i tömmarna.

Så fortsatte han framåt bygatan men kunde inte hitta sin välkända stuga med de två lindarna.

— Nog liknar den här byn vår, sade han för sig själv, men den rätta är det i alla fall inte, jag måtte ha åkt vilse.

Därmed körde han vidare och färdades hela natten. Då det dagades, kom han till en annan by, som han rakt inte kände igen. Han stannade framför värdshuset, och som både han själv och Blacken voro grundligt trötta, satte han in hästen i stallet, gick in i värdshuset och begärde att få mat. När han hade ätit och druckit, satt han kvar och funderade, hur det kunde komma sig, att han inte kunde hitta hem.

— Käre bror, kan du hjälpa mig, min unghäst ligger i stallet och är alldeles stelbent och kan inte röra sig ur fläcken. Hur skall jag bära mig åt?

— Inte förstår jag mig på hästar, sade värden. Jag har ju inte lärt till doktor. Men där vid bordet sitter en man, som ser så fundersam ut, han kanske kan hjälpa dig.

— Ni ser mig ut att kunna litet av varje. Kom med till stallet och hjälp mig med min sjuka häst! Han ligger där alldeles orörlig.

Försöka duger, tänkte bonden och följde med. Han gick upp i spiltan till hästen, tog honom i örat och viskade:

— Vill du inte leva längre, så finnes nog den, som kan slå dig för pannan, annars växer det gräs nog på Guds gröna jord, så att du kan få äta dig mätt.

Nu var det så, att hästen var bara lat, han låg där och sträckte på benen. När han hörde, att det var tal om slaktning, sprang han genast upp och var kry och munter såsom förut. Främlingen, som rådde om hästen, stod där alldeles handfallen. Det var mig en baddare, tänkte han, aldrig har jag sett på maken, han behövde bara säga några ord i örat på hästen, så blev den kurerad. Genast tog han upp tjugu blanka daler och gav bonden för hans besvär. Ni kan tänka er, hur glad denne skulle bli. Han gick in i värdshuset och fick sig ett riktigt kalasmål.

Ryktet om den underbare mannen spred sig som en löpeld i byn. I närheten bodde en adelsman, som ett par dagar förut hade fått ett par präktiga vagnshästar bortstulna, och ingen kunde få reda på, vem som var tjuven. När adelsmannen fick höra talas om den märkvärdige mannen, som botat hästen på ett ögonblick, skickade han genast bort till värdshuset efter honom och sade:

Adelsmannen blev nu glad och lät uppduka en präktig måltid åt bonden samt anvisa ett rum åt honom i slottet. Där stannade han över natten. Nu hade bonden ätit väl mycket av den goda kalasmaten, och det gjorde, att han inte kunde sova bra. Han steg upp flera gånger under natten och gjorde en liten tur i parken. Då han kom ut i dagningen, fick han se de båda hästarna stå framför borgporten. Han öppnade genast denna och släppte in dem på gården. Hästarna hade slitit sig lösa från tjuvarna och sprungit tillbaka hem. När de kommo in på gården, gnäggade de högt av glädje. Därvid vaknade adelsmannen, och då han tittade ut genom fönstret, fick han se bonden, som stod och höll hästarna nedanför trappan.

— Här ha vi hästarna! ropade bonden. Jag har varit ute och sett efter dem flera gånger. Det dröjde ju en stund, för de hade lång väg att springa.

Adelsmannen blev mycket förvånad över vad han såg och hörde. Han gick genast till sin kista och räknade upp hundra daler åt bonden till belöning för hans hjälp.

Nu blev snart bonden beryktad i hela landet för att vara en riktig undergörare, och talet därom kom också till konungens öron. Denne hade just behov av en underdoktor, ty hans drottning låg just svårt sjuk i födslovånda, och hovets läkare kunde ingenting uträtta. Så förgingo ett par dagar, den goda drottningen plågades svårligen, och alla fruktade, att hon skulle dö. Då skickade kungen ilbud efter underdoktorn, som nu hade blivit riktigt högfärdig av sina framgångar och lät kalla sig doktor Allvis.

— Då skall du också hjälpa min drottning, som ligger i barnsnöd. Gör du inte det, så skall du mista livet.

När bonden hörde det, kände han sig illa till mods och var inte längre så säker på sin sak som förut. Konungen förde honom in till den sjuka drottningen och lämnade honom där. Vad skulle han nu ta sig till? I sin nöd satte han sig ned vid sängen och mumlade:

Han menade förstås, att hans eget huvud satt litet osäkert. Drottningen tittade på den underliga figuren, samsatt där och mumlade; han såg inte vidare allvis ut, tyckte hon. Det hela föreföll henne så löjligt, att hon brast ut i ett ljudligt skratt, och i det samma gav hon livet åt den fagraste lille prins.

Nu var drottningen räddad. Kungen blev så glad, så att han tog bonden i famn och skänkte honom en hel tunna guld. Och sedan fick han bo i slottet och äta vid konungens bord och blev aktad och hedrad av alla. Nu skickade han också efter sin hustru, och hon fick också gå klädd i fina kläder och äta herrskapsmat.

En dag gick han och spatserade i slottets trädgård. Det var en varm, kvav sommardag, och mörka åskmoln tornade upp sig på himlen. Myggorna surrade omkring huvudet på honom. Han svängde och slog med armarna men kunde nätt och jämnt freda sig ändå. Kungen stod just vid ett fönster och tyckte, att doktor Allvis vinkade åt honom för att giva honom något gott råd. Han skyndade därför ner i trädgården för att tala med honom. Just som kungen kom ned för trappan, hördes en mäktig åskskräll, och blixten slog ned, trängde in genom det fönster, där konungen stått, och krossade den stol, där han nyss förut hade suttit.

— Varför vinkade du på mig? frågade kungen, på samma gång glad och häpen.

— Varför? svarade bonden-doktorn. Jag skulle väl inte vilja, att min konung träffades av blixten!

— Verkligen gör du inte skäl för namnet Allvis, sade kungen, och sedan den dagen blev doktorn ännu mera hedrad och ärad än förut. Så levde han i lycka och glädje i många år, och om inte han är död, så lever han väl än.

DEN VANDRANDE SOLDATEN.

Det var en gång en soldat, som tappert hade tjänat sin konung under ett långt och blodigt krig. De många ärren i hans ansikte vittnade om att han varit med i mången drabbning och hederstecknen på hans slitna rock visade, att han kämpat såsom en modig soldat ägnar och anstår. Till slut blev det fred i landet, och han återvände hem. Under hans långa frånvaro hade hustrun dött, och han stod ensam i världen. För arbete med plog och spade hade han under de långa krigsåren förlorat all lust, och därför begav han sig ut på vandring för att se sig om i världen.

Packningen var inte tung, ett stycke bröd i ränseln, en fältflaska med vatten, det var alltihop. Hans pung var nästan tom, men han var lika glad och munter för det. En dag, då han vandrade genom en stor skog, slog han sig ned under ett lummigt träd för att vila. Då såg han en gammal man, som med långsamma, trötta steg närmade sig. När han kommit fram till soldaten, stannade han och sade:

— Var barmhärtig mot en gammal man och giv mig ett stycke bröd! Jag är så hungrig och utmattad, att jag knappt kan hålla mig upprätt.

Soldaten knäppte upp ränseln, tog fram sin sista brödbit och gav den gamle, fastän han var hungrig själv. När han vilat en stund, gick han vidare och kom till en klar källa. Här drack han sig otörstig och fyllde sin fältflaska, varpå han marscherade vidare. Vid middagstiden hade han kommit ut ur skogen och gick över en ödslig hed, där solen brände hett. Här mötte han en annan gammal gubbe, som vacklade emot honom och sade:

— Snälla, goa herrn, giv mig en klunk vatten, jag är nära att försmäkta av törst.

Soldaten tog fram sin fältflaska och bjöd honom. Den gamle tog den och drack i långa drag, till dess det inte var en droppe kvar. Därefter tackade han och gick vederkvickt sin väg. Soldaten vandrade oförtrutet vidare, fastän han kände sig både hungrig och törstig. Det led mot aftonen, och ingen människoboning stod att upptäcka. Då såg han plötsligt vid en krök av vägen en gammal krympling, som låg vid vägkanten, klädd i några eländiga trasor. Soldaten spände då sin kappa från ränseln och bredde över den arme stackaren. Mer kunde han ej göra, för han hade varken mat eller dryck kvar.

Därpå gick han vidare. Då han hade passerat heden, kom han förbi en sädesåker. Hungrig, som han var, tog han några ax och gnuggade mellan händerna och åt de halvmogna kornen. Bäst det var, stod liksom genom ett trollslag framför honom de tre gubbarna, som han hade träffat under dagens lopp. Soldaten blev mycket förvånad och ännu mera, då den förste vände sig till honom och sade:

— Du har bespisat den hungrige, och till belöning därför beviljar dig
Vår Herre en önskan.

— Om så är, så önskar jag mig en pung full med guldmynt, och att den aldrig blir tom, hur mycket jag än delar med mig åt de behövande och tager för egen del.

— Du har vederkvickt den törstande med din sista vattendroppe, till lön skall du, få ännu en önskan uppfylld,

— Då önskar jag en pipa, som alltid är full av tobak, hur mycket jag än röker själv eller lånar åt andra.

— Du har klätt den fattige och nakne, därför ger dig Vår Herre ännu en tredje önskan, sade den siste.

Soldaten funderade en stund. Pengar hade han nu fullt upp och tobak med. Vad skulle han vidare önska sig? Slutligen kom han på en bra idé.

— Om jag verkligen är värd att få mera, sade han, så skulle jag vilja ha en säck, i vilken jag kunde fånga och stänga in allt, vad jag behagade.

— Här har du, vad du önskar, sade gubben och räckte soldaten en säck.
När du vill använda den, skall du säga så här:

När min hand dig öppnar, önskepåse rar, alla, som jag nämner nu, tag i ditt förvar!

Knappt hade den gamle uttalat dessa ord, förrän han var försvunnen. Soldaten bad med tacksamhet i hjärtat ett fader vår. Så stoppade han sin fyllda, penningpung i fickan, slängde den märkvärdiga önskepåsen över axeln, tände sin pipa och vandrade med raska steg vidare. Hunger, törst och trötthet voro försvunna.

Före nattens inbrott kom han fram till en stor stad med många tinnar och torn; det var huvudstaden där i landet. Porten, som han kom in igenom, förde direkt till judekvarteret. Så snart han kom dit, blev han omringad av en hop judar, som frågade, om han hade något att sälja. De skreko om varandra och ryckte honom i kläderna och yrkade ivrigt, att han skulle gå med till deras krambodar och köpa både det ena och det andra av deras utmärkta varor. Han försökte göra sig fri och förklarade, att han ingenting ville ha av deras saker. Men judarna voro mycket efterhängsna och ville inte släppa honom. Kvinnor och barn sällade sig till, och det blev en riktig folksamling. Till slut blev soldaten riktigt förargad. Plötsligt kom han ihåg sin önskepåse och tänkte, att här var ett förträffligt tillfälle att pröva dess kraft. Han skakade från sig de påflugnaste, öppnade sin säck och sade:

När min hand dig öppnat, Önskepåse rar, alla, som jag nämner nu, tag i ditt förvar! Alla judar in!

Strax spändes säcken ut, och i ett huj flyger hela patrasket med kvinnor och barn in i säcken. Hur de kunde få plats, vet jag inte, men de krympte väl ihop kan jag tro, och lätta blevo de också, för sedan säcken slutits ihop av sig själv, tog soldaten hela bördan på ryggen och gick sin väg.

Han hade inte gått långt, förrän han hörde bevekande röster inifrån säcken.

Det lovade judarna högt och heligt, och så öppnade soldaten säcken, och de sprungo snopna sin väg, var och en till sin krambod. Soldaten fortsatte sin väg till närmaste värdshus; här fick han sig en grundlig måltid, och det kunde han verkligen behöva, så hungrig och törstig som han var.

Ryktet om den märkvärdiga händelsen spred sig emellertid som en löpeld över staden, och nästa morgon hade det redan kommit till konungens öron. Denne lät genast kalla soldaten och sade till honom:

— Du är mig en duktig karl, som ensam kunde reda dig mot hela skaran av efterhängsna judar. Vill du utföra ett uppdrag åt mig? I ett slott, som jag ärvt av min fader, husera en hel hop troll, som göra det omöjligt för människor att vistas där. Kan du jaga ut dem, så att slottet blir beboeligt, så skall jag utnämna dig till hertig och ge dig en stor summa pengar.

— Herre konung, svarade soldaten, jag vet inte, om jag lyckas, men jag skall göra mitt bästa.

Därefter begav han sig genast till slottet, som stod alldeles tomt, och gjorde sig i ordning att där tillbringa natten. Han tog med en lykta, satte sig på en stol mitt i den stora salen, tände sin pipa och väntade på vad som komma skulle. Långsamt förrunno timmarna, tills klockan slog tolv. Då hördes ett förfärligt brak. Dörrarna flögo upp, och på tröskeln visade sig ett fult troll med lång svans.

— Hur kan du vara så djärv att våga dig hit? skrek trollet. Svara, eljest vrider jag halsen av dig!

— Jag är en vandrande soldat, svarade denne och fortsatte lugnt att röka sin pipa. Tänker du döda mig, så vänta, tills jag rökt slut på min pipa.

— Ja, det lovar jag dig, sade trollet, och därmed satte det sig ned i ett hörn och väntade.

— Det var mig en långrökt pipa, sade trollet, sedan det en lång stund med gnistrande ögon betraktat soldaten. Tag hit den, jag vill själv röka slut.

Soldaten tog pipan ur munnen och räckte den åt trollet, som genast började bolma, så att röken stod som en kvast ur mun och näsa. Så höll han på en god stund, tills rummet var fullt av rök, men pipan var full med tobak i alla fall.

Nu ljöd ett gräsligt larm i gångar och korridorer. Dörrarna slogos upp, och en hel skara andra troll rusade in. De omringade soldaten och skreko med full hals:

Soldaten förklarade, att deras hövding lovat honom få leva, till dess pipan var utrökt. När de sågo, att deras främste man satt och bolmade av alla krafter, kommo de till hans hjälp, pipan gick från mun till mun, trollen rökte, så att de storknade och måste öppna fönstret for att få en näsa frisk luft. Röken stod i väldiga moln ut genom fönstret, och folket där nere i staden märkte det och trodde, det var eldsvåda. Det ringde i kyrkklockorna, och brandvakterna gjorde sig i ordning, för den händelse elden skulle sprida sig till husen i staden, men upp till slottet vågade sig ingen.

När trollen sågo, att pipan inte gick att röka slut, blevo de ängsliga och sade till soldaten:

— Jag går och kommer, vart jag vill, er nåd förutan, svarade soldaten. Emellertid skall jag gå härifrån, om ni lovar att för alltid lämna detta slott.

— Det kan vi inte. Nere i källaren ligger en stor skatt, som kungens far och farfar på orättfärdigt sätt tillskansat sig, och den ha vi blivit satta att vakta.

När min hand dig öppnar, önskepåse rar, alla, som jag nämner nu, i tag i ditt förvar! Alla trollen in!

Ögonblickligen flögo allihop trollen in i säcken, som slöt sig själv.
Nu började de klaga och jämra sig och bådo så vackert att få komma ut.
Men soldaten tog säcken och slog den i väggen, så det sa' skvatt, och
därefter sade han:

— Jag släpper inte ut er, förrän ni lovar att skaffa upp hit i salen den olycksbringande skatten och sedan lämna slottet. Trollen hade det trångt och kusligt därinne i säcken och lovade vad som helst. Då tog soldaten en nål och stack ett hål på säcken, och genast kom ett troll utfarande; därefter täppte han noga till hålet och befallde det utsluppna trollet att gå ned i källaren och hämta upp skatten. Genom en springa i golvet kröp trollet ned i källaren, och efter en stund var halva salen fylld med guld och silver. Nu öppnade soldaten säcken, och en väldig svärm! med flädermöss fladdrade kvidande ut och togo vägen genom det öppna fönstret.

Soldaten bredde nu ut sin kappa i ett hörn av rummet och sov lugnt och gott, tills solen stod högt på himlen. Då gick han direkt till kungen och talade om, att nu hade han fullgjort uppdraget och befriat slottet från trollen. Kungen blev förtjust och gav honom en stor summa pengar, men sådana behövde inte soldaten utan utdelade dem i stället bland de fattiga. Vidare talade han om för kungen, att de skatter, som lågo uppe i slottssalen, voro vunna på orättfärdigt sätt, och rådde honom att skänka alltsammans till kyrkor och fromma stiftelser. Detta skedde genast, och sedan den dagen hördes aldrig några troll eller spöken av där uppe.

Kungen erbjöd soldaten att stanna kvar vid hovet och bli hertig, men denne betackade sig och drog åter ut på vandring. Nu förde han ett behagligt liv, rökte sin outtömliga pipa i lugn och ro och hade pengar fullt upp både för egen del och att dela med sig åt de fattiga och behövande.

Efter någon tid kom han till ett land, där det var krig. Fienden hade med en stor här brutit in i landet. De stridskrafter, som konungen skickat ut till försvar för sitt rike, voro otillräckliga, och snart kommo fienderna och belägrade huvudstaden. Vår vandrande soldat befann sig just där, då bud kom med uppfordran att överlämna huvudstaden, i annat fall hotades den med brand och plundring. Konungen, som ej kunde reda sig mot övermakten, lät kungöra, att den, som kunde fördriva belägrarna, skulle få hans dotter och halva kungariket till belöning.

När soldaten fick höra detta, ilade han upp på vallen och öste ut ur sin outtömliga pung stora högar av guldmynt bland de belägrande fienderna. Snart samlade sig hela hären på denna plats och begynte plocka upp guldet. Då tog soldaten fram sin säck, öppnade den och sade:

När min hand dig öppnar, önskepåse rar, alla, som jag nämner nu, tag i ditt förvar! Alla fiender i säcken in!

Nu flög hela den fientliga hären med dunder och blixt in i säcken. Genast tog soldaten säcken på ryggen och begav sig till konungen. På slottets borggård öppnade han säcken och släppte ut dess innehåll litet i sänder, så att konungens män kunde hinna taga hand om och föra i fångenskap hela den fientliga hären.

Därmed var staden befriad. Förtjust slöt kungen sin räddare i famn och förde honom till sin dotter, som skulle bliva hans brud. Soldaten smålog vänligt mot den unga, väna prinsessan, men därefter vände han sig till konungen och sade:

— Jag är en enkel, vandrande soldat och passar inte till kungamåg och tronföljare; med regeringsbestyr och dylikt skulle jag stå mig slätt. Friheten och vandringslivet älskar jag framför annat. Låt mig därför draga mina färde!

Kungen ville inte tvinga honom utan ställde till en storartad fest, där han i hovets och folkets åsyn tackade sin ädle räddare och visade honom stor ära. Följande dag var soldaten redan borta. Tidigt i gryningen begav han sig av och fortsatte sin vandring ut i världen.

En dag kom han till en trakt, som var hemsökt av en svår farsot, vilken bortryckte många människor. På kvällen, då han skulle gå till vila, kände han sig sjuk, och då han såg upp, fick han se en mörk gestalt vid sin huvudgärd. Det var Döden. Soldaten blev emellertid inte rädd. Han hade ingen lust att dö nu, då han tack vare sin outtömliga pung och pipa kunde föra ett så behagligt liv. Han tog fram sin säck och mumlade:

När min hand dig öppnar, önskepåse rar, den, som jag nämner nu, tag i ditt förvar! Död i säcken in!

Ett ögonblick därefter hörde han Döden kvida och jämra sig i säcken. I århundraden och årtusenden hade Döden kommit och gått och hämtat sina skördar bland människorna. Men ur denna säck kunde han inte komma. Följande morgon var soldaten kry och rask. Han tände sin pipa och vandrade vidare i världen.

Så gick det en lång tid, soldaten blev allt äldre, men varken han eller någon annan människa dog, ty Döden var ju fången i säcken. Det började bli en svår tid i världen. När inga dogo, blev det för trångt, och kampen om brödet blev allt häftigare. Barn sökte rycka den sista brödbiten från föräldrarna. Häftiga strider utkämpades, men huru svåra sår, som än tillfogades, fingo människorna ligga där i sina plågor. Döden, befriaren, kom inte; han var fången.

Till slut tyckte soldaten, att det där blev alltför jämmerligt. En vacker dag öppnade han säcken och släppte ut Döden, som strax skyndade ut och började verka ännu ifrigare än förut. Nu dogo människor i hundratal, och efter någon tid såg det ut i världen ungefär som förut.

Men soldaten var inte längre glad och lycklig mer. I två hundra år hade han nu strövat omkring i världen och var trött vid allt. Livet hade ingen lockelse längre för honom. Han längtade att få dö, men Döden var rädd för honom. När han såg soldaten, så flydde han lång väg. Vad ska jag nu ta mig till? tänkte soldaten. Eftersom Döden flyr för mig, så har jag väl ingen annan råd än att själv söka mig han till den andra världen.

När han hade vandrat ett helt år, kom han till en bergshåla, och framför densamma befann sig en mäktig kopparport. Det är inte gott att veta, vad det här är för ett ställe, tänkte soldaten för sig själv. Jag klappar väl på, så får jag se, hur det går. Därmed slog han tre kraftiga slag på porten. Då hördes en grov dånande stämma:

— Packa dig genast i väg! Vi ha nog av trollen hört talas om dig och din otäcka önskepåse. Här skall du inte få komma in och ställa till något spektakel.

Det kan nog vara lika gott det, tänkte soldaten, och så vände han om och gick med långsamma steg åt motsatt håll. När han hade vandrat i tre år, kom han upp på ett högt berg. Det var i solnedgången, och däruppe såg han en underbar stad, vars tinnar och torn skimrade som guld. Då han kom upp, reste sig framför honom en mur, så hög som ett tempel, och dess port var av klaraste guld. Det här kan inte vara något annat än himmelriket, tänkte soldaten. Inte är väl jag värd att få komma hit. Så stod han en stund och funderade.

— Det får gå, hur det vill, sade han till slut för sig själv, jag klappar på i alla fall. Och så slog han sakta ett par slag på porten.

Genast hörde han slamret av nycklar, och ögonblicket därefter öppnades dörren på glänt, och Sankte Per stack ut huvudet och sade:

— Ja, vad skall jag ta mig till? Döden flyr långa vägar, så snart han får se mig.

Sankte Per teg och stängde porten. En stund därefter klappade soldaten på en gång till, och då Sankte Per ånyo visade sig, tog han fram säcken och började läsa den vanliga formeln:

Längre hann han inte komma, förrän marken under hans fötter bävade och en mäktig ljusgestalt visade sig framför honom. Soldaten föll på sitt ansikte. Då hörde han Vår Herres röst:

— Du har åtlytt mitt bud, mättat den hungrige, vederkvickt den törstige och klätt den nakne. Till belöning därför har jag givit dig uppfyllelse av tre önskningar. Men ingen av dem rörde himmelriket, och nu kommer du och vill tränga dig in. Till straff för din förmätenhet skall du nu själv krypa i säcken och i den bli svävande över denna port såsom i en ballong i hundra år. Sedan skall du av nåd få komma härin.

Så skedde, och de gamla berätta, att de ibland sett säcken i form av ett ljust moln sväva över den nedgående solen. Pipan tappade soldaten i förskräckelsen, och den föll ned på Vesuvius, och där ryker den ännu i dag.

EN LYCKAD KUR.

Jörgen hette en välmående bonde. Han satt lugn och trygg på sin gård, arbetade på sin åker, drack om kvällen sitt öl på bykrogen och hade aldrig varit sjuk. En kväll, när han kom hem, kände han sig dock inte riktigt bra. Hustrun dukade upp pannkakor, men Jörgen, som alltid annars brukade ha glänsande aptit, orkade inte äta mer än en liten bit.

— Du är sjuk, min gubbe lilla, sade hon, du måste genast krypa till kojs. Och så lassade hon på honom allt, vad täcken och filtar som fanns i huset. Följande morgon låg Jörgen där i sängen röd som en kräfta, men han kände sig inte bättre. Då blev hustrun ängslig — Tänk, om du skulle dö, gubben min! sade hon. Det är allt bäst, att vi skicka efter doktorn.

Hon tänkte också på att Jörgen alltid varit snäll och hygglig mot henne. Det bleve nog inte lätt att få tag i en annan man, som vore lika bra. Och så sände hon bud till doktorn. Och han kom. Det var en gammal jovialisk herre med stor mage och en näsa, som skiftade i rött.

— Nå, hur är det fatt med er Jörgen? sporde han, då han kom in och såg bonden ligga där röd och pustande under alla filtarna.

— Å jo, jag är liksom lite krasslig, sade Jörgen, och inte orkar jag äta något, det är det allra värsta.

— I går, jo, låt mig se, det var surkål och kroppkakor, och så drack jag färsköl till, men inte mer än ett par stop.

— Det är nog inte så farligt, sade han. Jag skall skicka honom ett dussin iglar, det gör honom nog gott i alla fall. För resten kan ju drängen er följa med mig och hämta dem med detsamma.

En stund efter kom drängen tillbaka med iglarna. Hustrun betraktade villrådig de svarta djuren. Sådana hade hon aldrig sett förut och hade ingen aning om hur de skulle användas. Att skicka särskilt bud för att fråga doktorn därom, ville hon inte. Det skulle se så fåkunnigt och pjoskigt ut. Medicin, som doktorerna ordinera, brukar ju vara att ta in, tänkte hon, och så är det väl med dom här också, fast inte se de särdeles aptitliga ut.

Nu hade hon emellertid fattat sitt beslut. Hon gjorde upp eld i spisen, satte på stekpannan och lade i en duktig klump flott. När den hade smält, öste hon i alla iglarna, och det började strax att fräsa och osa värre, När de hade stekt en stund, hällde hon upp anrättningen och gick in till Jörgen.

— Se här, vad doktorn har ordinerat åt dig! sade hon och strödde en nypa salt på det svartbruna moset.

Ja, det fick han då gärna och en duktig snaps till, och sen satte han i sig alltihop utom en igel, som han inte orkade med.

— Det ska vi nog hjälpa, sade gumman, och så gav hon honom en redig snaps till.

Och när Jörgen hade sovit på det, så kände han sig kry som ett vinterny och gick till sitt arbete såsom vanligt.

Några dagar därefter kom doktorn, som hade ärende till byn, in till Jörgens. Denne satt just till bords och åt fläsk och potatis med god aptit.

— Nå ni blev ju snart bra igen, Jörgen, sade han. Iglarna tycks ha gjort er gott.

— Ja vars, sa' Jörgen, men det var ena bestar att vara feta, jag fick rakt tvinga i mig de sista.

— Ja, som de var, kunde han ju inte ta in dem, sade hustrun, därför stekte jag upp dem i litet flott.

— Jaså, på det viset, sade doktorn och vände sig om för att inte brista ut i skratt.

Men Jörgen berömde doktorn, för att han kunde hitta på ett medel, som så snart gjorde verkan. Det var verkligen, tyckte han, en lyckad kur.

EN KRUKA VETT.

Det var en gång en gammal gumma, som visste besked om mångt och mycket. En och annan påstod till och med, att hon övade trollkonster, men det var inte sant, för hon hade aldrig gjort varken människor eller kreatur något för när, såsom häxor plåga göra. Hon hade lärt sig att av markens örter bereda allehanda läkemedel, och mången gick hjälpt från hennes stuga. Ungt folk äro ofta nyfikna att få veta något om sin tillkommande, och det kunde också gumman ge besked om, men kom det någon med allt för dumma frågor, så kunde hon också avspisa honom ordentligt.

I denna trakt fanns också en pojke, som hette Jöns. Han var så dum och bar sig så tokigt åt, att alla människor skrattade åt honom och kallade honom för Dummerjöns. Det var inte roligt för hans mor, skall jag säga, för hon var en fattig torparänka och hade inte mycket att komma med, och det var svårt nog för henne att skaffa uppehälle åt sig och sonen. Jöns kunde rakt inte ha någon tjänst. Han hade försökt flera gånger men blivit hemskickad. Och nu gick han och högg ved och hjälpte mor sin med småsysslor.

En dag fick han höra talas om den kloka gumman, som visste råd för allt möjligt och kunde hjälpa, både folk och fä.

— Jag har lust att gå till henne och höra efter, om jag kan få mig en kruka vett, sade han till modern.

— Gör du det! svarade modern. Jag har inte litet bekymmer för vad det skall bli av dig, när jag dör. Du kan ju inte reda dig i världen stort bättre än ett spätt barn, så nog behöver du få en kruka vett och mer till.

På eftermiddagen begav sig Jöns i väg, och då han kom fram, satt gumman och rörde i en stor kittel, som puttrade över elden.

Jöns tummade sin mössa. Vad skulle han nu hitta på att säga. Så kom han att tänka på skörden, det är ett bra samtalsämne.

Gummans korthuggna svar uppmuntrade inte Jöns till något vidare samtal i allmänna, ämnen, och därför ryckte han fram med sitt ärende.

Gumman lät inte förbluffa sig. Hon märkte nog, att Jöns var enfaldig och därför svarade hon:

— Det beror på! Ska det vara förstånd för kungar, soldater eller skolmästare, så kan jag inte stå till tjänst.

— Nej, för all del! Vad jag behöver, är vanligt sunt bondförstånd. Se, det är så, att jag inte kan få någon tjänst, för folk säger, att jag är så dum.

— Jo, sade gumman och såg fundersamt ned i grytan, som hon rörde i, du skall komma igen med hjärtat av den, som du tycker mest om här i världen. Då skall jag säga dig, var du skall få en kruka vett.

— Det får du fundera ut själv, annars förblir du en dummerjöns i alla dina dar. Och när du kommer tillbaka, skall jag pröva dig med en gåta. Nu har jag annat att göra, adjö!

— Jag tror, vi få lov att slakta grisen, sade han sen. Jag har funderat både hit och dit. Jag vet ingenting, som jag tycker bättre om än fläsk.

— Gör det min gosse! sade modern. Du behöver väl allt vett, du kan få. Jag önskar bara, att jag måtte få uppleva den dag, då du har så mycket förstånd, att du kan reda dig på egen hand.

Jöns slaktade sålunda grisen, och nästa dag gick han åter till den kloka gummans stuga. Hon satt just och läste i en stor bok.

— Go kväller! hälsade han. Här kommer jag med hjärtat av den, som jag tycker allra mest om; jag lägger paketet här på bordet.

— Jaså, sade gumman. Nu ska vi pröva dig. Vad är det, som ilar fram utan fötter?

Jöns stod där förlägen. Han rev sig bakom örat och funderade, så att det värkte i skallen på honom, men kunde inte hitta på, vad det var.

— Gå din väg! sade gumman. Du har inte kommit med det rätta; i dag har jag inget vett åt dig. Därmed slog hon igen boken och vände sig om.

Jöns gick hem för att tala om för sin mor, hur det hade gått. Då han kom i närheten av deras stuga, mötte han några grannkvinnor, som kommo springande med förskräckta miner och berättade, att hans mor hade fått slag och låg döende. Jöns påskyndade sina steg. När han kom in i stugan, var modern ännu vid liv och log milt emot honom. Säkert gladde hon sig åt att han nu fått så mycket förstånd, att hon kunde lämna honom utan bekymmer. Några ögonblick efteråt var hon död.

Där satt nu den stackars Jöns och grubblade, och ju mer han funderade, desto sorgsnare blev han till mods. Han tänkte på hur modern hade skött honom, då han var en liten pys, och hjälpt honom med hans läxor och hållit hans kläder i ordning och givit honom mat och huru tålig hon varit, även när han betedde sig riktigt dumt.

— Kära mor! utropade han. Vem skall nu hjälpa mig till rätta? Du borde inte ha lämnat mig, du var ju det käraste, jag hade i världen.

Knappt hade han sagt dessa ord, förrän han kom att tänka på vad den kloka gumman hade sagt.

— O, ve! suckade han, inte kan jag väl taga mors hjärta och gå till gumman med! Vad skall jag nu ta mig till för att få förstånd, ensam som jag är i världen?

Han funderade hit och dit. Nästa morgon hade han fattat sitt beslut. Han lade försiktigt moderns döda kropp i en säck, och så tog han den på ryggen och gick till den kloka gumman.

— Nu är jag här igen, sade han, och den här gången har jag säkert det rätta. Så lade han sakta sin börda på tröskeln.

— Ja, det är möjligt, svara då på den här lätta frågan: Vad är det, som är gult och glänser och ändå inte är guld?

Men Jöns var inte slugare än förut. Han tummade på sin mössa och rev sig bakom örat och grubblade. Men det var stört omöjligt för honom att hitta på någon lösning.

— Du är verkligen dummare, än jag någonsin kunde tro, sade gumman, och inte har du kommit med det rätta den här gången heller. Så slog hon igen dörren mitt för näsan på honom.

Nu var Jöns riktigt förtvivlad. Han tog sin börda med sig och gick. När han hade vandrat ett stycke, satte han sig ned vid vägkanten, böjde huvudet i händerna och grät och snyftade, så det hördes lång väg. I detsamma kom en ung flicka, dotter till en av grannbönderna, gående på vägen. Då hon såg Jöns sitta där så bedrövad, gick hon fram till honom och sade:

— Ack, ack, snyftade Jöns, jag har slaktat vår gris, och mor min har dött, och ändå har jag inte mera vett än förut!

— Nej, det har jag inte, och inte kan jag få en kruka vett, som jag så innerligt väl behövde.

Han berättade nu alltihop, hur han hade gått till den kloka gumman för att få hjälp och vad hon givit för svar och om gåtorna, som han inte kunnat gissa, och nu var han ensam i världen och hade ingen, som kunde pyssla om honom.

— Ja, det vill jag visst. Folk säger, att dumma karlar ofta äro mycket hyggliga äkta män, och därför vill jag ha dig.

— Då blir du säkert lika bra hustru som någon annan. Men hur skall det gå med den kloka gumman och vettet, som jag skulle få.

— Vänta du bara! Det kan hända mycket än, och det gör ingenting, att du inte är så fasligt slug, när du har mig till hjälp.

Så gingo de till prästen och gifte sig, och Jöns fick en riktigt duktig hustru, som höll fint och snyggt i stugan och hade maten i ordning, när mannen kom hem från arbetet.

— Tror du, att jag måste döda dig och lämna ditt hjärta, åt den kloka gumman för att få mera förstånd?

— Nej, snälla, rara Jöns, gör inte det! sade hustrun, liksom lite ängslig. Tänk dig om bara! Inte tog du hjärtat ur din mor, då du gick till gumman.

— Asch, prat! Tag mig med, som jag är, med hjärta och alltihop, så kanske jag kan hjälpa dig att gissa gåtorna.

— Tror du det? sade han tveksamt. Det är nog for hårda nötter för kvinnfolk.

— Det stämmer, sade han och rev sig bakom örat, men vad är det, som är gult och glänser och ändå inte är guld?

Och så gingo de. När de kommo fram, satt gumman framför dörren till sin stuga och flätade på en bastmatta.

— Go kväll! Hur är det nu ställt? frågade gumman och tittade skarpt på
Jöns och hans hustru, som stod litet i skymundan.

— Gott, kan du då säga mig, vad det är, som först har inga fötter och så två fötter och till sist fyra fötter.

Nu stod Jöns där igen och rev sig bakom örat och funderade, men inte kunde han gissa gåtan.

— Kanhända, sa' Jöns för sig själv, och så svarande han högt: »En grodunge.»

— Rätt gissat, svarade gumman. Och en god kruka vett här du redan fått, fast den är i huvudet på din hustru. Nu kan du nog reda dig. Adjö!

Därmed gick gumman in i stugan och satte grötgrytan på elden. Och jöns och hans hustru gingo hem, och sedan dess har Jöns inte begivit sig ut för att köpa sig vett. Hans hustru har, så att det räcker för dem båda två.

DEN UNDERBARA KÄPPEN.

Det var en gång en konung, som behövde en ny hovjägare, för den gamle hade dött. Han lät kungöra över hela sitt rike, att starka unga män skulle infinna sig i huvudstaden, så att han finge välja bland dem, vilken som passade honom bäst.

I en by några mil från huvudstaden bodde en rik bonde, som hade tre söner, Max, Krister och Hans. När bonden fick höra om kungens kungörelse, sade han:

— Hör du, Max! Det vore någonting för dig. Skulle du inte ha lust att bli hovjägare?

Jo, det hade Max ingenting emot, och så bad han mor att göra i ordning en duktig matsäck, för att han inte skulle behöva kosta på sig så mycket på värdshuset. Och mor gräddade pannkakor och våfflor, och så fick han smör och bröd och ett stort stycke skinka och begav sig i väg.

Vid middagstiden kom han till en stor skog, och eftersom han nu var trött, satte han sig ned, under ett lummigt träd, tog fram matsäcken och lät sig väl smaka.

Plötsligt stod framför honom en liten gubbe. Denne var klädd i en sliten, grå dräkt och såg trött och medtagen ut.

— Nej, tack! sade Max. Det fattades bara, att jag skulle gå och draga mat ut i skogen för strykare. Är du hungrig, så plocka bär här i skogen, och i värsta fall får du väl nöja dig med rötter.

— Som du behagar, sade gubben, men inte blir du någon hovjägare inte.
Därmed gick han sin väg.

När Max hade vilat en stund och ätit sig mätt, fortsatte han sin vandring med raska steg. Emot aftonen kom han också ut ur skogen och fram till en by, där han tänkte taga nattkvarter. Till sin stora förvåning fann han emellertid, att han kommit tillbaka till sin faders gård. Fadern stod just på trappan och skrattade, så mycket han orkade, och bröderna stämde in.

Modern gjorde i ordning hans matsäck, och nästa morgon, när solen gick upp, var han redan på väg. Det gick honom på samma sätt som brodern. När han höll sin middagsrast, kom den lille gråe gubben till honom, men Krister var lika ogin och hårdhjärtad som Max, och därför villade gubben också bort honom, så att när kvällen kom, stod han flat och förargad framför stugan därhemma.

— God afton, herr hovjägare! ropade Max. Det var ju en lätt sak att hitta till staden eller hur?

— Det är allt bäst, att jag försöker på, sade han, annars blir det väl inte någon hovjägare av vår släkt.

— Du, din odåga! ropade bröderna. Tror du, att det skulle lyckas för dig, som inte har gått för oss.

Fadern instämde och tyckte, att Hans skulle stanna hemma, och modern gjorde inte någon matsäck i ordning åt honom, men Hans var lika glad för det. Han gick till mjöllåren och gjorde en deg och gräddade tre glödkakor på härden. Ett par daler hade han sparat i hop, dem stoppade han i fickan. När solen gick upp följande morgon, var han redan på benen, vandrade fram på vägen och trallade en munter visa.

När det blev middagstid, satte han sig ned att vila, tog fram en glödkaka och åt med god aptit. I detsamma visade sig den lille gubben och sade:

— Jo, hjärtans gärna, sade Hans och räckte honom hälften, och så gav han honom en daler till på köpet.

Den lille gubben tackade och gick vidare. På kvällen, då Hans satt och åt sin aftonvard, kom gubben igen.

— Nu har jag inte så mycket kvar, men det jag har, skall jag dela broderligt med dig.

Härpå gav han gubben av sin glödkaka och dessutom en halv daler. Gubben tackade vänligt och gick sin väg. Hans sökte nu upp en skyddad plats under några lummiga träd, redde sig där en bädd av mjuk mossa och somnade snart.

På morgonen gick Hans till en bäck, som han hörde porla i närheten. Där fick han en dryck friskt vatten, tog så fram sin sista brödbit och tog ett bett. I samma ögonblick stod den lille grå gubben åter framför honom och sade:

— Min kära gubbe, sade Hans, mätta dig kan jag inte, för jag har bara den här brödbiten kvar, men vi ska dela det lilla, som finns.

Därmed bröt han itu sin sista brödbit och räckte gubben hälften och gav honom så en fjärdedels daler. Gubben sade då:

— Tack, min käre Hans! Här har du ditt bröd och dina penningar tillbaka. Jag behöver dem inte. Jag ville bara se, om du hade bättre hjärta än dina båda bröder. Därför kom jag tre gånger till dig och bad om en gåva. Eftersom du är så godhjärtad och hjälpsam, skall din önskan bliva uppfylld, och du skall bli kungens hovjägare. Ser du den stora eken därborta, där vägen kröker? Stammen är ihålig, där hänger en jägardräkt. Gå dit och sätt på dig den, och bredvid dräkten står en käpp, som också är din. Vad du än berör med den käppen, det må vara levande eller dött, måste sanningsenligt besvara de frågor, du vill göra.

Nu var det Hans tur att tacka. Några ögonblick därefter var den lille gubben försvunnen. Hans sprang nu genast bort till den ihåliga eken och fann allt, såsom gubben hade sagt. Han tog på sig den granna jägardräkten och kände knappast igen sig själv, när han speglade sig i källan där bredvid. Så fin och ståtlig såg han ut. Nu ville han också pröva käppens underbara egenskaper, slog med den mot en murken stubbe i närheten och sade:

Nu var Hans glad, skall jag säga. Under munter sång vandrade han vidare, kom till huvudstaden före middagstiden och tog in i första värdshus, han kom till. När värden på stället såg den unge, vackre jägaren, sade han:

— Det är hög tid att begiva er till slottet, ty kungen håller nu på att utvälja en jägare, och saken skall vara avgjord före solnedgången.

— Jag kommer tids nog, sade han. Först vill jag ha mig en ordentlig måltid, för jag är hungrig.

När Hans nu hade ätit och druckit, begav han sig till slottet, och kungen blev så förtjust i hans präktiga, ståtliga utseende, att han genast blev antagen. Hans fick sålunda en bra plats och hade sin goda bärgning, och eftersom han var skötsam och duktig, blev han mycket omtyckt, och kungen satte mycket värde på honom. En dag gick Hans till kungen och sade:

— Varför inte? svarade konungen och skrattade. Att gifta sig är inte förbjudet, och nog tror jag, att du är i stånd att försörja en hustru.

När Hans nu visste, att konungen inte hade något emot det, gick han till det värdshus, där han först tagit in, och sade till värden:

— Jag är ute i friarärenden; känner du till någon flicka, som är både snäll och vacker och inte har haft något slags fästman förut.

— Kära Hans, svarade värden, sådana flickor är det nog inte gott om. Men du kan ju försöka med den rike köpmannens enda dotter, hon är sjutton år gammal och har nog inte haft någon fästman förut.

— Jag skall försöka, sade Hans, och gick till köpmannen och frågade, om denne ville giva honom sin enda dotter till hustru. Innan han bestämde sig, ville han dock se flickan en gång, när hon sov.

Men köpmannen tyckte, att den unge hovjägaren, som var allmänt aktad, skulle vara ett bra parti för hans dotter och beslöt därför, att låta Hans få sin vilja fram. Han fick sålunda stanna hos köpmannen till kvällen, och när flickan hade gått och lagt sig och somnat, fick han gå in i hennes rum. Då tog han fram sin underbara käpp, vidrörde med densamma sakta flickans mun och frågade:

— Ja, jag har fått flera av fars unge medhjälpare i affären, svarade flickan.

— Då är du inte den rätta, utropade Hans, gick till köpmannen och sade till honom:

Köpmannen blev vred och protesterade, men det hjälpte inte, hovjägaren brydde sig inte därom utan gick tillbaka till slottet.

— Är det möjligt? En sjuttonårig flicka! utropade värden. Men jag sade ju det genast, att sådana flickor, som du vill ha, är det inte gott om. Om du skulle försöka med länsmannens dotter? Hon är ung och ser bra ut, och familjen är i goda omständigheter. De bo ute på landet, och jag kan aldrig tro, att hon har haft någon fästman förut.

— Jag skall göra ett försök, sade Hans och begav sig på väg till länsmansgården. Han träffade herrn i huset hemma och framförde genast sitt ärende.

— Varför inte, herr hovjägare? sade länsmannen glad, vi ska strax ställa till förölovningskalas.

— Nej, sakta i backarna! inföll Hans. Jag måste först se henne några ögonblick, när hon ligger och sover.

— Asch, sådana dumheter! utropade länsmannen, det kan väl inte vara passeligt?

Länsmannen måste sålunda foga sig och villfara Hans begäran. När han på kvällen kom in i rummet och såg, att hon var insomnad, rörde han med käppen vid hennes mun och sade:

Då hade Hans fått veta, vad han ville, gick genast ut och sade till länsmannen:

— Det tror jag rakt inte, sade länsmannen vredgad. Men Hans hörde inte på vidare utan gick sin väg.

— Vet du inte någon annan, kära vän? Länsmannens dotter var inte längre fri.

— Ja, då vet jag ingen annan råd, än att du får gå till den tjocke baronen, som bor där borta i herrgården. Kanske han vill ha dig till måg; hans flicka kan väl inte ha haft någon fästman förut, det är hon alldeles för stolt till.

— Vi få hoppas det, sade Hans bekymrad. Därefter gick han till kungen och bad att få låna häst och vagn och for till baronens gård. När han hade framfört sitt ärende, ropade baronen på sin hustru, och de rådgjorde tillsammans, om vad svar de skulle giva den unge friaren.

— Han är kungens hovjägare och gunstling, sade baronessan, säkert skall kungen taga nådigt upp, om vi giva honom vår dotter.

— Ett villkor måste jag uppställa, sade Hans, och det är, att jag före förlovningen får se henne några ögonblick, när hon sover.

Det tyckte baronen inte om. Han hade så när tappat andan i häpenheten, då han hörde ett sådant förslag framställas.

Hans sade om sitt villkor och tillade, att finge han ej denna begäran uppfylld, så avstode han från alltihop. Till slut gav baronen med sig. Nu gick det såsom förut. Hans tog fram sin käpp, rörde med den vid flickans mun och frågade:

— Nu ger jag upp försöket! ropade Hans missmodig. Så gick han in till baronen och baronessan och talade om, att han avstod från den äran att gifta sig med deras dotter, eftersom hon redan hade fått sin hjärtevän i fogdeskrivaren.

Baronessan fick dåndimpen, och baronen kippade efter luft. Men innan han kunde få så mycket luft i lungorna, att han kunde säga något, hade Hans redan låtit spänna för vagnen och var på våg tillbaka till slottet.

Några dagar därefter var det den rike köpmannens födelsedag, och han ställde till ett stort kalas. Länsmannen och den tjocke baronen voro inbjudna. När de hade ätit och druckit, tog köpmannen sin vän länsmannen avsides och talade om för honom, att kungens hovjägare hade anhållit om hans dotters hand och fått ja, men sedan hade han avstått och till på köpet förolämpat familjen med närgångna beskyllningar mot hans dotter.

— Då kan vi ta varandra i hand alla tre, flämtade den tjocke baronen, som hade hört, vad det var fråga om.

Det var ju en tröst i olyckan att inte vara ensam om förolämpningen, men länsmannen föreslog, att de inte skulle låta sig nöja med ett sådant beteende utan instämma hovjägaren inför rätta. Där måste han bevisa sina beskyllningar eller riskera att bli hängd. Så skedde också. När konungen hörde talas om denna sak, beslöt han att vara närvarande vid domstolens sammanträde.

— Jag skall bevisa sanningen av vad jag sagt, men för detta ändamål måste alla tre flickorna komma tillstädes. Man skickade efter dem, och köpmannens dotter infördes först. Då hon stod framför hovjägaren, tog denne fram sin käpp, vidrörde därmed hennes mun och sade:

Köpmansdottern är överbevisad, sade domaren. Nu kommer turen till länsmannens flicka.

Nu gick det på samma sätt. Hans vidrörde hennes mun med käppen, framställde samma fråga som förut och fick till svar:

Sålunda är den flickan också överbevisad, sade domaren. För in baronens dotter!

Denna hade stått i rummet bredvid, tittat i nyckelhålet och lyssnat. Hon visste därför, vilken makt den underbara käppen ägde. Därför hade hon stoppat en stor vetebulle i munnen, och när Hans framställde sin fråga, svarades blott mum-mum-mum-mum.

Vad vill det här säga, ropade Hans förvånad, rörde med käppen vid hennes näsa och sade:

Då måste flickan taga ut brödet ur munnen. Hans vidrörde den ännu en gång med käppen och upprepade frågan, och då svarade munnen högt och tydligt:

Nu voro sålunda alla tre flickorna överbevisade. Hovjägaren blev frikänd, och köpmannen, länsmannen och den tjocke baronen måste med skam och förargelse draga därifrån.

När kungen kom hem från domstolen, berättade han för drottningen, vad han hade sett och hört och tillade, att han inte på länge hade skrattat så gott. Drottningen sade då:

— Jag kommer att tänka på en sak. Vi borde låna den underbara käppen av hovjägaren och undersöka, hur det förhåller sig med vår egen dotter.

— Ja, det ska vi göra, svarade kungen, och när han hade fått käppen av Hans, väntade han med otålighet på kvällen. När prinsessan hade somnat, smögo sig kungen och drottningen på strumplästerna in i hennes rum, och kungen rörde med käppen vid hennes lilla rosenröda mun och frågade:

— Nej, svarade den lilla munnen, men jag skulle bra gärna vilja kyssa hovjägaren Hans.

— Jaså, sade kungen, och jaså sade drottningen, och så gingo de sakta ut ur prinsessans rum.

— Jag tänker, att det blir bäst vi giva henne till hovjägaren, sade kungen, det är klart, att de båda unga hålla av varandra.

— Hans är också en snäll och präktig människa, sade drottningen, och därmed gingo de till sängs och sovo gott den natten.

— Vad skulle du säga, mitt barn, om jag gåve dig till hustru åt hovjägaren Hans?

— Kära, söta lilla far! Ger du mig hovjägaren till man, så gör du mig lycklig för alla tider.

— Jag har ingenting däremot, sade kungen, men vi få lov att höra, vad
Hans säger, kanske han inte vill ha dig.

— Nu blev hovjägaren inkallad, och kungen frågade honom, om han ville hava prinsessan till hustru. De hade kvällen förut provat med den underbara käppen och funnit, att hon hade ingen fästman haft förut. Hans trodde först, att kungen skämtade, men när han fann, att det var allvar, sade han naturligtvis med glädje ja, och så firades bröllop, som varade i dagarna sju.

FEM SKILLING.

Det var en gång en dagakarl, som hade mycket svårt att draga sig fram. Han arbetade dag ut och dag in, men lönen var så klen, att han nätt och jämnt kunde förtjäna till sitt dagliga bröd. Så skulle det bli marknad i den närbelägna staden, och han beslöt att begiva sig dit och försöka förtjäna en slant. Mycket hade han inte att sälja. Han hade litet ull, men det förslog inte långt. Då tog han en säck och stoppade den nästan full med mossa och lade ullen ovanpå, och så knogade han i väg med säcken på ryggen.

När han hade gått ett stycke, kom där ut från en stuga vid landsvägen en annan vandringsman, som också bar en säck på ryggen. Han var också på väg till marknaden, och så gjorde de sällskap.

I själva verket hade han bara litet nötter ovanpå i säcken, det övriga var galläpplen.

Det var den andre gärna med om. Ullen var ju betydligt värdefullare än galläpplena. Men den, som hade ullen, ville inte byta jämnt om jämnt utan begärde en mellangift, och slutligen kommo de överens om att han skulle få fem skilling. Men så mycket hade den fattige stackaren inte på sig, och då fick han anstånd att betala dem en annan gång. Så gingo de vidare tillsammans ett långt stycke och blevo riktigt goda vänner.

När de så hade bytt säckar, skildes de och gingo åt var sitt håll, men när de kommo hem och undersökte innehållet närmare, så märkte de, att de hade hittat på samma puts båda två. Ingendera kunde säga, att han hade blivit lurad.

Efter någon tid begav sig dagakarlen ut för att uppsöka sin vän och utkräva sina fem skilling. Han fann honom såsom dräng hos en präst och sade till honom:

— Ja, det kan jag väl göra någon gång, men nu har jag inga pengar. Kom igen en annan gång!

Så skildes de åt den dagen. Den som var i tjänst hos prästen, gifte sig kort därefter. En dag satt han med sin hustru på bänken utanför sin stuga. Då fick han se sin vän Niklas — så hette dagakarlen. Han begrep genast, att Niklas kom för att kräva sina pengar.

— Där kommer Niklas, dagakarlen, för att kräva mig på pengar, sade han. Jag lägger mig i sängen där inne; hölj över mig ett täcke och säg, att jag är död!

— Gud vare hans själ nådig! sade Niklas. Vi voro goda vänner och ha arbetat och haft affärer tillsammans. Därför är det inte mer än rätt, att jag följer honom till graven och fäster en blomma på hans kista.

Hustrun svarade, att det komme nog att dröja något med begravningen, så det vore nog bäst, att han inte väntade.

— Nej, jag lämnar inte min vän Peter, så länge han är ovan jord, sade
Niklas, det har jag inte hjärta till.

Hustrun gick nu in och omtalade viskande för mannen, att hans vän tänkte stanna kvar och vara med om begravningen. Peter tillsade henne då, att hon skulle skicka bud till prästen, att han vore död och borde föras upp i kyrkan, såsom det var sed där på trakten. Kanhända skulle Niklas då gå sin väg. Hon gjorde så, skickade en grannpojke till prästen, och en kort stund därefter kom det karlar med en bår för att bära upp Peter i kyrkan. Niklas följde med, och då de andra gingo ut ur kyrkan, sade han, att han var den avlidnes bäste vän och ville så gärna vaka hos honom. Han fick tillåtelse därtill, och så stannade de både vännerna i kyrkan över natten.

Samma natt drogo några rövare förbi kyrkan. De hade plundrat ett slott i närheten och tagit ett stort byte av guld och silver. De beslöto nu att gå in i kyrkan, där de kunde få vara ostörda, och där dela rovet.

När dagakarlen såg, att beväpnade män kommo in i kyrkan, gömde han sig bakom en pelare, och här såg han nu, hur rövarna slogo sig ned på golvet och började breda ut och räkna smycken och guldmynt och andra dyrbarheter. Det skedde i allsköns sämja, ända tills de kommo till en blank sabel. Om den började de gräla, och en av dem påstod, att den sabeln hade särskilt märkvärdiga egenskaper.

— Jag vet, vad vi ska göra. Här på båren ligger ju ett lik; jag tar och prövar sabeln på det. Kan jag med ett hugg skilja huvudet från kroppen, så är det ett gott vapen.

Det fick den stackars Peter ligga på båren och höra. Man kan förstå, att han skulle känna sig litet kuslig till mods. Nu närmade sig rövaren med sabeln i högsta hugg. Då reste sig Peter upp och ropade med stark stämma:

Utom sig av förskräckelse kastade rövaren sabeln långt ifrån sig och sprang på dörren. Och de andra efter med hisklig fart. Sitt rika byte lämnade de i sticket. De stannade inte, förrän de kommit ett långt stycke från kyrkan. Hövdingen var den, som först hämtade sig från sin förskräckelse.

— Tänk, så mycken möda vi haft för detta byte! Och nu är allt förgäves, sade han. Är det ingen, som har mod att vända om och se efter, vad som försiggår i kyrkan. Men den ene efter den andre sade: »Jag vill inte. Är det levande människor, så bry vi oss inte stort om antalet, men med spöken ha vi ingen lust att ge oss i lag.» Till slut framträdde dock en enda, som sade, att han ville gå och försöka, vad han kunde göra.

Sakta smög han sig fram till ett kyrkfönster, ställde sig där och lyssnade. Under tiden hade den återuppståndne Peter och hans vän broderligt delat det rika bytet, men därefter hade de blivit osams och råkat i luven på varandra för de fem skilling, som Peter var skyldig.

— Tro inte, att du får anstånd nu längre! skrek Niklas med full hals. I detsamma fick Peter syn på en mörk gestalt alldeles utanför fönstret. Genast rusade han dit, stötte upp fönstret och ryckte till sig rövarens mössa, som han lämnade Niklas med orden:

Rövaren ryste av fasa, lade benen på ryggen och sprang tillbaka till sina kamrater det fortaste, han förmådde.

— Vi kunna tacka Gud, att vi kommit helskinnade undan, sade han till dem. Mycket guld och silver hade vi ju tagit, men det var så många spöken i kyrkan, att av hela bytet blev det inte fullt för fem skillings värde på var, så att de måste rycka mössan av mig, för att den siste skulle få något med. Vi få väl skaffa oss ersättning på annat håll. Därmed tågade de i väg och började röva och plundra på andra ställen.

HUR BONDEN FICK BEHÅLLA SIN SKATT.

Det var en gång en fattig arrendator, som gick och knogade och plöjde på sin godsherres ägor. Bäst det var, stötte plogen så häftigt mot något hårt föremål, att hästen stannade. Bonden trodde, att det var en sten, men då han såg efter närmare, fann han, att det var en järnkista. Man kan förstå, hur brått han skulle få att taga upp den. Han arbetade i sitt anletes svett och lyckades till slut få upp locket.

Nu hade han så när ramlat baklänges. Där låg en hel hop guldmynt och smycken. Så mycket rikedom hade han aldrig sett förut i sina dar. Den rättmätige ägaren var säkert död för länge sedan, och ingen kunde vara närmare till hands att få skatten än den, som hittat den, tyckte bonden. Men han fruktade, att godsherren skulle ta alltihop, om han fick nys om saken. Därför behöll han bara en ringa del och grävde ned det andra vid tröskeln till sin stuga.

Bonden hade en hustru, som nog var duktig på sitt sätt och kunde sköta kräken och spinna och laga mat, men vidare klyftig var hon inte. Han kunde nu inte fördölja för henne, att han hade fått pengar i huset och hade råd att köpa både ett och annat, men han lade henne ivrigt på hjärtat att inte tala om det för någon människa, och det lovade hon.

Så kom det en dag ett par av grannkvinnorna och hälsade på, då bonden var ute. Hustrun kunde inte låta bli att traktera dem med vad huset förmådde, och det var inte så litet nu för tiden. Kvinnorna blevo naturligtvis förvånade och frågade, var det fattiga folket hade fått så många goda saker ifrån. Och hustrun kunde rakt inte hålla tyst med vad hon visste. De måste naturligtvis lova att inte tala om saken för en enda människa, och så anförtrodde hon dem, att hennes man funnit en skatt i jorden. Ett par dagar därefter var naturligtvis den stora nyheten bekant i hela byn.

När bonden kom hem och fick veta, att grannarna hade varit på besök, anade han, hur det stod till, men sade ingenting. Om natten steg han upp och flyttade skatten till en undangömd plats i trädgården, där han grävde ner den. Nu dröjde det inte länge, förrän ryktet om skattefyndet kom till godsägarens öron. En vacker dag, då han var ute och red, steg han av vid bondens stuga och gick in. Hustrun var ensam hemma. Han frågade henne, om det var sant, att hennes man hittat en stor skatt i åkern, och hon vågade inte svara annat än ja.

När bonden fick höra detta, tog han sig en lång funderare. Därpå gick han ned till sjön och metade upp några fiskar, och så gick hon till skogen och fångade en hare i ett giller. Sen gick han hem efter ett metspö och några pepparkakor. Nu hade han, vad han behövde, och gick åter upp i skogen. Fiskarna lade han med några alnars mellanrum på skogsstigen, och pepparkakorna lade han på några buskar. Därpå slaktade han haren, satte fast den vid kroken på ett metspö och kastade ut den i sjön nära stranden.

Och så gingo de upp i skogen och plockade upp de fiskar, som lågo på stigen, och gumman blev högeligen förvånad över att det fanns fiskar på land. De gingo några steg till och kommo till busken med pepparkakorna. Nu gjorde gumman stora ögon.

— Jo, det vill säga, att det har regnat pepparkakor, och de här ha blivit liggande på busken, men de, som föllo på marken, ha blivit uppätna av skogsråttor och andra djur.

— Nu gå vi ned till sjön och se efter, om vi ha fått något vilt, tillade bonden.

Då de kommo ned till sjön, drog han upp metspöet, och se — det satt en hare på kroken.

— Aldrig har jag sett på maken! skrek gumman. Inte kunde jag tro, att det fanns några harar i sjön!

— Ja, det här är en märkvärdig dag, sade bonden. Den ska vi nog komma ihåg.

På kvällen, då det var dags att krypa till kojs, kom bonden rusande in i stugan och ropade med låtsad förskräckelse:

— Jo, det är bäst, du går ned i potatiskällaren, så ska jag taga bössan och hålla vakt om hus och hem.

Gumman gick ned i källaren, och bonden tog sin bössa och började marschera av och an utanför stugan. Efter en stund sköt han några skott med löst krut förstås, men det smällde inte sämre för det, och det fortsatte han med litet då och då. Gumman satt där nere i mörka källaren och var hjärtängslig, att fienderna skulle vinna seger.

— Kom upp nu, gumman min, nu ha fienderna givit sig i väg. Och så berättade han, hur han hade skjutit en hel del och slagit de andra på flykten, varvid de dock hunno taga med sig sina döda och sårade.

— Nå, Gud vare lov, att denna fasans natt är förbi! sade gumman, och så gick hon och lade sig för att få sova ut i ro, för hon hade inte fått en blund i sina ögon på hela natten.

Några dagar efteråt kom godsherren ridande fram till stugan och träffade bonden, som just höll på att gräva i trädgården.

— Nå, hur förhåller det sig med den där skatten, som du lär ha funnit i åkern? sade han.

Det är inte värt, du försöker neka! ropade godsherren förargad. Din hustru har redan erkänt.

— Jaså, ja, det kan nog hända, men se gumman min hon är allt liksom litet konstig i huvudknoppen ibland, så det är väl inte mycket att rätta sig efter.

Då ropade godsherren till gumman, att hon skulle komma ut och frågade henne så, om det inte var sant, som hon hade sagt förra gången, att bonden hade hittat en skatt i åkern.

— Nog hör jag, vad hon säger, sade denne lugnt, men fråga henne litet närmare om tiden, när det skedde, så får ers nåd höra, hur det låter.

— Jo, låt mig se, sade gumman, det var jämnt en vecka före den dag, vi var åstad och fiskade i skogen och metade upp haren i sjön.

— Ja, det gjorde vi visst det, idet var för resten samma dag, det hade regnat pepparkakor.

— Kan ni inte säga något närmare om tiden och platsen, där skatten är gömd? sade han till gumman.

— Jo, det var en vecka, innan fienderna kom hit och det var stor drabbning här vid byn, svarade gumman, och vad platsen beträffar, så såg jag, hur gubben min gömde skatten här vid tröskeln.

— Det hörs ju, att gumman är stollig, sade godsägaren, men du kan ju gräva ett par spadtag här vid tröskeln, så får jag se.

Godsägaren hade sålunda inte annat att göra än att draga sina färde. När ett halvår hade gått, grävde bonden upp sitt fynd och flyttade till en trakt långt därifrån. Här köpte han sig ett stort hemman och levde där i välstånd och trevnad i många år.

SLUGA KAJSA.

Det var en gång en greve, som var alldeles förfärligt klok, åtminstone tyckte han det själv, och eftersom han var så klok, så ville han inte gifta sig med någon, som inte i det stycket kunde mäta sig med honom. Han gjorde långa resor och sökte vida omkring i världen men förgäves. Till slut lät han kungöra, att den flicka, som var lika förståndig som han själv, skulle han taga till gemål, av vad stånd hon än vore.

Nu bodde i byn nedanför slottet en ung flicka, som hette Kajsa och var dotter till en bonde. När hon fick höra talas om den kungörelse, som greven utfärdat, så tänkte hon för sig själv: Skall jag dag ut och dag in gå här och knoga och spinna och karda? Det vore allt bättre att bli grevinna på slottet däruppe och få råda över allt land, så långt ögat når.

— Kära far, gå upp till slottet och säg greven, att jag är lika klok som han och därför vill bli hans hustru.

Bonden sökte avråda Kajsa från sådana högtflygande planer, men det hjälpte inte, och till slut gick han, fast inte var han glad åt det.

— Ers nåd, sade han till greven, min dotter tror sig vara lika klok som ni och vill bliva eder hustru.

— Varför inte? sade greven. Jag har sökt vida omkring utan att finna någon, som duger. Om hon verkligen är så slug, som hon säger, skall jag göra henne till grevinna.

Därpå gick han in i köket och lät koka ett halvt tjog ägg. Då de hade kokat, packade han in dem försiktigt i en korg med hackelse och lämnade dem till bonden.

— Lämna din dotter de här äggen! sade han. Hon skall kläcka ut dem och komma upp på slottet med kycklingarna.

— Det kan nog inte Kajsa, suckade bonden, hon är för tung och skulle klämma sönder äggen.

Så tog han korgen på armen och gick tillbaka till sin stuga. När Kajsa hade plockat upp äggen, lade hon dem i vatten och fann genast, att de voro kokta. Men hon blev inte ledsen för det. Ett, tu, tre kilade hon ut i trädgårdslandet och plockade en hop halvmogna ärtskidor. Och så spritade hon dem och lade ärterna i en gryta med vatten. Där fingo de koka en bra stund. Sedan tog hon upp dem och lät dem torka i ugnen. Och när det var gjort, öste hon dem i en påse och sade till sin far:

— Kära far, gå nu upp till slottet med de här ärterna och bed greven så dem och skicka mig skörden, så att jag har något att ge kycklingarna, då de kommit ut ur äggen. Om han säger, att ärterna äro kokta, så svara, att Kajsa lät hälsa, att det förhöll sig på samma sätt med äggen.

— Vad skall det här bli för spektakel? knorrade bonden, men han tog i alla fall påsen och gick upp till slottet.

— Min dotter hälsar ers nåd allra ödmjukast, att på samma sätt var det med äggen, som hon fick.

Greven märkte nu, att Kajsa var en klok flicka. Emellertid ville han sätta henne på ännu ett prov. Han gick efter en härva lin, lämnade den till bonden och sade:

— Lämna det här till din dotter; härav skall hon väva mig en hel räcka lärft.

— Det här är nog för svårt för dig, sade han till dottern. Greven befaller dig att av den här linhärvan väva en hel räcka lärft.

— Det kan nog hända, att jag det kan, svarade Kajsa, men den saken tål att fundera på en stund, och så gick hon in i sin kammare. Följande morgon var hon färdig med sin plan. Hon gick ut på vedbacken och plockade upp tre små nätta pinnar. Dem lämnade hon till sin far och sade:

— Gå upp till greven och giv honom de här pinnarna ifrån mig och säg, att han av dem förfärdigar en vävstol, som jag kan väva hans lärft på. Och om han säger: »Hur skall det gå för sig?», så svara: »Det är väl inte svårare än att väva en hel räcka lärft av en härva lingarn.»

Gubben skakade på huvudet; han var rädd, att greven skulle bli arg och ge honom ovett. Emellertid gick han upp till slottet i alla fall, fastän han just inte kände sig så glad till mods.

— Jag märker nog, att din dotter är betydligt slugare, än folket är mest. Säg henne, att hon skall komma hit, inte på dagen och inte på natten, ridande men inte till häst, inte naken och inte klädd, och till bröllopsgåva skall hon ha med sig tre ting, som inte stanna kvar.

Men Kajsa blev inte bet alls. Hon sprang genast ned till fiskaren, som bodde vid sjön och bad att få låna ett gammalt nät. Det fick hon gärna, för hon hade många gånger visat sig hjälpsam och snäll. Därefter gick hon till skogvaktarn och sade:

Sen gick Kajsa till byfogden, som var hennes gudfar, och bad honom om ett par duvor. Dem fick hon och stoppade ned i en korg med lock. Nu gick hon till en gumma, som brukade fara omkring och köpa upp lump, och bad att till följande dag få låna hennes åsna.

— Det får du gärna, sade gumman, för i morgon skall jag ställa till stortvätt, och då behöver jag den inte.

Kajsa var glad att ha så mycket uträttat, lösgjorde åsnan och ledde den med sig hem. Där gav hon den foder, öste ärter i korgen åt duvorna och gick därefter till sängs och sov som ett sött barn, ändå till dess skogvaktaren tidigt på morgonen kom med den levande haren, som han hade fört med sig i en korg. Sedan skötte Kajsa sitt arbete hela dagen utan att säga ett ord om hur hon tänkt efterkomma grevens befallning.

Fram på eftermiddagen tog hon av sig kläderna och höljde in sig i nätet, som hon fått av fiskaren, tog så åsnan ur stallet och hängde korgen med haren på ena sidan och korgen med duvorna på andra sidan om det tåliga djuret. Därefter satte hon sig upp på åsnan, och just som solen hade gått ned, red hon upp till slottet.

Greven satt vid fönstret och såg, när hon kom, precis så som han hade sagt: inte på dagen och inte på natten utan just i skymningen, ridande men inte på en häst, inte klädd och inte naken utan bara insvept i ett nät. Hans fordringar voro sålunda uppfyllda, men han kände sig riktigt förargad över att behöva erkänna, att den där bondtösen var lika slug som han. Därför skyndade han ned för trappan och tussade sina båda stora hundar på Kajsa.

Kajsa var inte rådlös; när hundarna kommo sättande i full fart för att bitas, släppte hon ned haren på vägen, och nu blev det ett kattrakande, må ni tro. Haren kilade i väg till skogs med långa skutt och hundarna efter i full karriär.

— Haren är min ena bröllopsgåva, herr greve, sade Kajsa, och som ni ser, stannade den inte länge.

Nu steg hon av åsnan och gick med den andra korgen på armen upp i slottet i sällskap med greven. När de kommo in i den stora salen, gick Kajsa bort och öppnade ett fönster, liksom ville hon riktigt njuta av utsikten. Därefter vände hon sig om och öppnade locket på korgen. Vips flögo duvorna ut.

— Här äro de båda andra bröllopsgåvorna, sade hon, och de stanna nog inte heller.

Greven skrattade och såg på flickan, som verkligen var fagrare än mången prinsessa.

— Jag tror, du är lika slug som jag, Kajsa, sade han. Du skall bli min hustru. Nu ställdes det till ett präktigt bröllop, men dessförinnan måste Kajsa svärja en dyr ed att aldrig lägga sig i de mål och rättstvister, som greven stundom hade att avgöra mellan sina underhavande. Bröt hon häremot, skulle hon genast bliva återskickad till sin torftiga koja. Kajsa lovade utan tvekan. Vad hade hon att göra med annat folks tvister och gräl?

Så levde greven och hans hustru länge i lycka och glädje. Kajsa var så förståndig och visste så väl att skicka sig i de finaste sällskap, att greven mången gång inte kunde låta bli att förvåna sig.

En dag kommo två av grevens landbönder Och begärde sin herres medling i en mycket egendomlig tvist. De hade farit i sällskap till marknaden, och på alla värdshus, som passerades, dröjde de kvar en stund för att stärka sig med en mugg gott öl. På ett ställe funno de, när de kommo ut ur krogen, att den enes sto hade fått en fölunge, medan de varit därinne, och fölungen låg på vägen alldeles under den andre bondens vagn.

— Se, jag har fått en fölunge, och han ligger alldeles under din vagn, sade den förre.

— Prat, det är inte din fölunge utan min. Eftersom den ligger, under min vagn, är det väl vagnen, som fått fölungen.

— Nu blevo de osams med besked och höllo just på att ryka i luven på varandra, då den ene hittade på att hänskjuta saken till greven.

— Gott, sade greven och vände sig till den andre, säg nu, vad du grundar dina anspråk på!

— Ers nåd, sade den andre bonden, alla barn ligga väl strax efter födelsen hos modern, och den här fölungen låg alldeles invid min vagn, alltså är han min.

— Dig ger jag rätt, sade greven till den sistnämnde, och bonden, som rådde om stoet, måste sålunda med bedrövelse draga sina färde.

Ett helt år gick han och grämde sig i tysthet. Till slut tyckte han, det blev alldeles odrägligt, då grannen tog sig för att varje dag gå förbi hans hus och söka reta honom. Eftersom greven inte hade givit honom rätt, beslöt han att nu gå till grevinnan.

— Min goda man, sade grevinnan, då bonden framfört sitt ärende, jag kan inte ge er något råd, jag har lovat att inte lägga mig i sådana här tvister.

Men bonden var enträgen och bad så vackert, och till slut lovade grevinnan att hjälpa honom på det villkor, att han inte talade om för någon människa, vem som givit honom rådet. Och det lovade naturligtvis bonden högt och heligt.

— Tag då ett nät, sade hon, och gå upp i grustaget här i närheten av slottet och sätt dig där och fiska, och när greven rider förbi och frågar dig, vad du håller på med, så svara: »Lika väl som en vagn kan få en fölunge, kan väl ett grustag ge fisk!»

— Vad i all världen håller du på med? utropade han, då han fick se bonden stå där och kasta sitt nät i grushögen.

— Är du spritt språngande galen? Tror du, det finns några fiskar i grushögen?

— Lika väl som en vagn kan få en fölunge, kan väl ett grustag ge fisk, svarade bonden, såsom han blivit lärd.

— Det svaret har du inte hittat på av dig själv, ropade greven förbittrad. Är det grevinnan, som har lärt dig det? Bekänn, annars är du dödens lammunge.

Bonden blev så rädd, så han darrade som ett asplöv, och för att rädda sitt fattiga liv berättade han alltihop, huru han hade begärt råd av grevinnan, och vad han hade fått till svar.

Genast tog greven bonden med sig till slottet och gick med honom in till sin hustru.

— Den här bondtölpens egendom har du räddat, sade han förbittrad till henne. Jag skall genast ge befallning, att fölungen återlämnas till honom. Men du har brutit ditt löfte, och därför är det min vilja, att du redan i dag lämnar detta slott.

— Jag har gjort orätt, sade Kajsa, och jag skall lyda men ber dig bevilja mig två ting.

— Det första är, att jag får dricka en avskedsbägare med dig, och det andra är, att jag må få taga med mig det, som jag tycker mest om.

Denna bön ville greven ej avslå och så drucko de en avskedsskål. Men Kajsa hade lagt ett sömnmedel i vinet, och inom kort låg greven försänkt i djup sömn. Kajsa skaffade då en stor, präktig säck och stoppade sin sovande man ned i den. Därefter befallde hon en tjänare att lasta säcken på en vagn, och så körde hon själv ned med den till sin fars koja. Därefter hjälpte fadern henne att lasta av säcken, som lades på golvet i stugan. Kajsa höll ensam vakt. I dagningen vaknade greven. Då han märkte, att han var fången, slog han omkring sig med händer och fötter och skrek:

— Hos mig, min älskling, svarade Kajsa med mild röst. Du var det käraste, jag ägde i slottet, och det fick jag löfte att taga med.

— Det var vackert sagt och tänkt också, sade greven. Lös nu upp banden, så gå vi tillbaka till slottet.

Inom ett ögonblick voro banden lösta, och greven kravlade sig fram, litet yrvaken och snopen också men i grund och botten glad över att hans hustru höll så mycket av honom, och att hon var så innerligt klok och påhittig. Han förlät henne därför, vad hon felat, och så gingo de arm i arm upp till slottet, och sen levde de i fröjd och frid i många år och fingo söner och döttrar, som voro lika kloka som far och mor ihop men det är en annan historia.

GÅVOR OCH GENGÅVOR.

En kung var en gång ute och red och råkade vilse i skogen. Hela dagen strövade han omkring och kom slutligen sent på kvällen till en fattig kolares stuga. Kolaren var borta och vaktade sin mila, och hans hustru var ensam hemma. Hon kände inte den förnäme herrn men tog emot honom vänligt och bad honom hålla till godo med det lilla, hon hade att bjuda på. Nog var hon lite förlägen, då hon skulle sätta fram mat och inte hade annat än potatis och lite mjölk och bröd. Men den förnäme herrn var duktigt hungrig efter dagens ritt och gjorde den enkla anrättningen all heder. Han förklarade, att gummans potatis smakade honom lika bra som den finaste äggmat.

Som det var trångt och kvavt i stugan, föredrog han att ligga på höskullen. Trött av dagens strapatser, somnade han genast och sade på morgonen, att han sovit skönare än på någon ejderdunsbädd. Han tackade kolarhustrun för logis och förplägnad och gav henne vid avfärden ett guldmynt såsom ersättning. Något sådant hade gumman inte sett förut i all sin dar.

Hon trodde, det var en prydnadssak, och tänkte borra hål däri och bära det om halsen.

På kvällen kom kolaren hem, och hustrun berättade för honom om besöket och visade honom den granna slanten. Han förstod genast, vem som varit där, och blev glad över att ha fått en hel dukat och ännu mera däröver, att hans potatis hade smakat den höge gästen lika bra som den finaste äggmat.

— Det är också sant, sade han till hustrun, att så rara potatisar, som vi ha på vår sandjord härutanför, får man leta efter. Men nog var det mycket att ge ett helt guldmynt för några potatis och ett nattläger på höskullen. Jag tror, jag går till slottet och ger honom en korg av den här potatisen, eftersom han tyckte så bra om dem.

Det tyckte hustrun var ett gott förslag, och kolaren begav sig i väg med sin potatiskorg på armen. När han kom till slottet, ville vakten först inte släppa in honom, men när han sade, att han hade en gåva, som han personligen ville överlämna åt kungen, så läto de honom äntligen komma in, fast nog undrade de, vad det kunde vara för en gåva, som en sådan man kunde komma med.

— Nådige herre konung, för några dagar sedan har ni tagit in i min fattiga koja och till betalning för natthärberge på höskullen och några potatisar till aftonvard givit hustru min en hel dukat. Det var alldeles för mycket. Nu har jag tagit med mig en korg potatis; eftersom de smakade eder så bra som den finaste äggmat, beder jag, att ni ville mottaga dem som en gåva. Skulle flera önskas av samma sort, så står jag gärna till tjänst.

Kungen blev rörd över den fattige mannens gåva. Vid gott lynne var han också den dagen, och så skänkte han kolaren ett litet hemman på tjugu tunnland god jord.

Kolaren blev naturligtvis högeligen förtjust. En sådan gengåva hade han inte kunnat drömma om. Nu behövde han inte knoga med sin mila och inte, heller sakna sovel till sin goda potatis.

Den fattige mannen hade en bror, som var både rik och snål. När denne fick höra talas om den fattige kolarens lycka, blev han avundsjuk. Dag och natt grubblade han på hur han skulle bära sig åt för att göra en liknande vinst. Till slut hittade han på en utväg. Han hade en mycket vacker häst, som kungen till och med en gång velat köpa, men då hade han inte velat avstå från den. Nu skall jag skicka den till kungen, tänkte han. Om bror min fått ett hemman på 20 tunnland jord för en korg potatis, vad skall jag då inte få för en så fin häst?

Sagt och gjort. Han tog hästen ur stallet och begav sig till slottet.
Här trängde han sig in i audienssalen och sade till kungen:

Jag är den fattige kolarens bror och kommer nu också med en gåva och beder eder mottaga den häst, som förut funnit behag för edra ögon. Sälja den ville jag inte men skulle gärna vilja lämna den såsom gåva.

Kungen förstod genast, vad klockan var slagen, och att den snåle mannen väntade på en riktigt finfin gengåva. Jag skall nog ge dig en minnesbeta för din snålhet, tänkte han. Så gav han med låg röst en befallning åt en av tjänarna, som lämnade rummet och strax därefter kom tillbaka med ett föremål, väl inhöljt i en duk.

— Tack min vän! sade han därefter till den rike bonden. Jag mottager med nöje din skänk. Men den ena gåvan är den andra värd. Till gengäld skall du få en korg potatis. Det är finfin vara, jag har betalt den med ett hemman på tjugu tunnland.

Hästen fördes genast till det kungliga stallet, och den girige mannen fick gå sin väg med sina dyra potatisar, men om de smakade honom lika bra som den finaste äggmat, det vill jag låta vara osagt.

DE TRE SYSTRARNA.

Det var en gång tre unga flickor, som hade förlorat både far och mor och inte hade annat att leva av, än vad de kunde förtjäna med sina händers arbete. De båda äldsta voro så fula, att de kunde skrämma slag på folk, men den yngsta, som hette Marja, var så vacker, att man måste fara vida omkring i världen för att finna hennes like. De sysselsatte sig med spinning och vävning, och inte så sällan kom det folk för att tinga på arbete hos dem. För varje gång någon besökande närmade sig deras stuga, gjorde sig de båda äldre så fina och granna som möjligt och sökte smutsa ner den yngsta, för att hon inte skulle väcka någon uppmärksamhet genom sin skönhet. Men hur det var, drogos ständigt alla främmandes blickar till Marja, men från hennes systrar vände man sig helst bort för att slippa se dem.

Dessa blevo högeligen förbittrade häröver och beslöto att göra sig kvitt Marja, som var dem en nagel i ögat genom sin skönhet, fastän hon var så foglig och hjälpsam, man gärna kunde önska sig, uträttade ärenden och rättade sig efter deras infall och nycker.

En dag begåvo de sig sålunda alla tre ut på vandring och kommo in i en stor, milsdjup skog. När de hade gått där både länge och väl, sade de åt Marja:

— Ack, vi ha ju glömt vår matsäck på bordet därhemma! Den får du lov att gå och hämta åt oss!

— Kära, snälla systrar, inte vill ni väl, att jag ska gå ensam tillbaka genom skogen! ropade Marja. Det törs jag rakt inte.

— Nå, stanna du här då, så ska vi gå och hämta den, sade systrarna. Vi komma tillbaka så snart som möjligt.

Därmed gingo de sin väg och lämnade den stackars Marja ensam i den djupa skogen. Marja satte sig ned för att vänta. Timme efter timme förgick, men systrarna kommo inte tillbaka. Det började bliva mörkt. Den stackars flickan grät strida tårar, men det hjälpte inte. Hon var ensam och övergiven, och hennes hjärta sammanpressades av sorg vid tanken på att systrarna velat göra henne så illa. Hungrig var hon också med besked, hon hade ju inte fått någon mat på hela dagen. Hon reste sig upp och gick en stig framåt, till dess hon kom till en liten glänta i skogen. Här växte några bärbuskar vid en källa. Hon åt litet av bären och vederkvickte sig ur den klara källans vatten. Därefter klättrade hon upp i ett träd, som stod bredvid källan, för att inga vilddjur skulle överraska henne under natten, och däruppe somnade hon lugnt.

Nu var det så, att i närheten av denna plats låg ett kungligt slott, Följande morgon kom kungens stalldräng dit för att vattna prinsens häst. Marja satt däruppe i trädet och såg det men gjorde inte en rörelse. När hästen böjde huvudet över vattnet för att dricka, fick han se hennes bild och skyggade till. Tjänaren kunde inte förmå honom att dricka. Han måste återvända med oförrättat ärende. När han kom upp till slottet, talade han om för prinsen, vad som hänt. Denne beslöt genast att själv undersöka, hur det hängde ihop. Han satte sig upp på hästen och red ned till källan, men det gick likadant denna gång. Då böjde sig prinsen över källan för att se efter, om han kunde upptäcka något märkvärdigt. Genast varseblev han den sköna flickan, som satt däruppe i trädet, klädd i en dräkt av getskinn. Han tilltalade henne och bad henne stiga ned, men Marja var så rädd och blyg, att hon inte vågade säga någonting utan satt kvar orörlig som en bildstod däruppe i lövverket.

Prinsen red då hem och talade vid sin gamla amma, som var en mycket klok kvinna, att hon skulle söka locka ned den sköna jungfrun ur trädet. Gumman var genast villig. Hon funderade ett slag, hur hon skulle gå till väga, och så tog hon med sig vetemjöl i ett fat och kryddor, som behövdes till bakning. Så gick hon ned till källan och satte sig där för att knåda och göra i ordning degen. Därvid betedde hon sig med flit bakvänt och fumligt. Marja satt däruppe och såg på. Hon kunde inte låta bli att ge gumman goda råd, hur denna skulle bära sig åt med degen. Men det gick lika dåligt ändå. Till sist sade gumman:

— Kära jungfru, jag vet inte, hur det är fatt för mig i dag, vill du inte komma ned och hjälpa mig med degen?

— Jo, det hade Marja ingenting emot. Hon klev ned och gick fram till gumman. Men vips kommo några av prinsens tjänare, som denne hade ställt på lur i skogen, framrusande och togo Marja till fånga och för de henne upp mot slottet. På halva vägen kom prinsen dem till mötes. Han betygade för Marja, att han aldrig sett en fagrare mö än henne och ville genast göra henne till sin gemål. Prinsen såg så adel och god ut, att Marja fattade tycke för honom och svarade ja. Det skulle ju också för henne bli räddning från nöd och umbäranden.

Prinsen begav sig genast till sina föräldrar och talade om för dem, att nu hade han funnit den skönaste jungfru i världen, och med henne ville han gifta sig. Kungen och drottningen blevo inte så särdeles förtjusta över hans val. Visserligen måste de erkänna, att Marja var vacker som en dag, men de hade i alla fall tänkt sig sin sonhustru annorlunda och hade utsett en vacker och dygdig prinsessa i grannlandet. Men prinsen sade bestämt ifrån, att Marja skulle bli hans gemål, annars skulle han gå ogift i alla sina dar och bli den sista av sin berömda ätt.

Så firades bröllopet med stor ståt. Så snart högtidligheterna voro över, tog Marja åter på sig sin dräkt av getskinn. Hon påstod, att hon trivdes så bra i de kläderna, och prinsen tyckte, hon var änglaskön, vilka kläder hon än hade på sig. Men drottningen var mycket förbittrad över att ha en sådan getjänta, som han kallade Marja, i sitt fina slott.

En dag var hela kungliga familjeri bjuden bort på ett gästabud hos en furstefamilj i grannskapet. På drottningens uttryckliga önskan beslöts, att Marja skulle stanna hemma, för att man skulle slippa att skämmas för henne bland de fina herrskaperna. Men när de andra farit, tog Marja på sig en underbart skön dräkt och' for efter. Hon gick fram och satte sig bredvid prinsen. Drottningen kände inte igen henne utan sade i förebrående ton till sin son:

— Denna fagra prinsessa kunde du ha fått till gemål, om du inte gift dig med den där getjäntan.

Drottningen betraktade henne närmare och fann, att hon tagit miste. Men sedan den dagen uppträdde alltjämt Marja i fina kläder, och eftersom hon var godhjärtad, vänlig och hjälpsam, vann hon snart även drottningens hjärta. Så levde de lyckliga och glada en lång tid, och Marja skänkte prinsen tre raska söner.

Emellertid hade Marjas systrar fått veta, vilken underbar lycka som fallit på den yngsta systerns lott. De blevo båda gula och gröna av avund Och sålunda ännu fulare än förut. Att Marja skulle ha det så mycket bättre, kunde de inte tåla och beslöto därför att söka upp henne och göra slut på hennes glädje. Förklädda till tiggargummor begåvo de sig till slottet. Här passade de på, då Marja företog sig en promenad, och gingo då fram och bådo om en allmosa. Och när de märkte, att Marja inte kände igen dem, bådo de så vackert att få stanna såsom tjänarinnor. Marja tyckte, det var synd om de stackars kvinnorna, och lät dem stanna.

Flera dagar förgingo, utan att de fingo något tillfälle att utföra sina onda avsikter. Men en afton lät Marja kalla in dem och befallde dem, att de skulle komma och ordna hennes hår. Nu begagnade de sig av sina svartkonster och stucko två trollnålar i Marjas huvud. Hon blev då förvandlad till en uggla och flög ut genom fönstret. Likadant gjorde de med de tre sönerna, de blevo förvandlade till uggleungar och flögo upp till sin mor i en trädtopp, och där sutto de och sjöngo, men inte såsom vanliga ugglor utan så ljuvligt, att folk, som hörde det, trodde, att fåglar från paradiset hade slagit sig ned i trädens grenar.

I slottet blev det förfärlig uppståndelse, då man märkte, att den sköna prinsessan och alla tre prinsarna voro försvunna. Prinsen blev alldeles förtvivlad. Han befallde, att hela omnejden skulle genomsökas och sände ut tjänare och soldater i alla riktningar, men allt var förgäves. En afton gick drottningen ut i slottsparken. Hon satte sig på en bänk, betraktade den praktfulla solnedgången och tänkte på Marja, som hon lärt sig att hålla av, och hennes gåtlika försvinnande. Bäst som hon satt, kom det fyra fåglar och slogo sig ned i trädet ovanför hennes huvud. De sågo ut som ugglor men sjöngo så underbart vackert, att drottningen aldrig hade hört maken förr.

Hon gick genast in och talade om för prinsen om de märkvärdiga fåglarna, och han kom ut och lyssnade och blev alldeles betagen av deras sköna toner. Han befallde nu sin fågelfängare att fånga fåglarna och sätta dem i en stor, förgyld bur. Detta var emellertid lättare sagt än gjort, ty fåglarna voro mycket skygga. Till slut lyckades man dock. Prinsen kom själv ned. Han tog en av ungarna i handen och smekte dess duniga huvud. Han kände då något hårt, och då han såg närmare efter, befanns det vara två nålhuvuden. Han drog genast ut nålarna, och se — framför honom stod livslevande och välbehållen hans yngste son, som i ett ögonblick återfick sin mänskliga gestalt. Nu var det inte svårt att gissa sig till att det förhöll sig på samma sätt med de andra märkvärdiga sångfåglarna. Darrande av längtansfull förväntan, drog prinsen ut nålarna, och några minuter senare fick han sluta både Marja och de båda äldsta sönerna i sina armar.

Nu ställdes det till en storartad glädjefest på slottet, vilken varade i flera dagar. De båda elaka systrarna hamnade i det djupaste fängelsetornet, och där hade de god tid att under sin återstående levnad ångra sitt ondskefulla beteende.

Kort därefter blev prinsen kung och Marja drottning, och sedan levde de i lycka och glädje i många långa år, men därom har sagan inte något närmare att förtälja.

BONDEN OCH BARONEN.

För många år sedan, då bönderna i Tyskland voro liksom tjänare åt adeln, hände det sig, att en bonde, som hette Alois, kom hem från marknaden, där han hade fått sig något för mycket till bästa. När han kom in i stugan, sade han till sin hustru:

— Jo, han frågade, om det var stor marknad. Jag här inte mätt den, svarade jag, och så sporde han mig, vart den här vägen gick, och jag sa' att vägen gick inte alls, den låg nog stilla.

— Ack. ack! ropade gumman, de svaren få vi nog sota för. Sade han ingenting mera?

— Jo, han frågade, vad jag hade gjort på marknaden, och jag svarade, som sant är, att jag hade druckit öl, ett glas för mycket kanhända.

— Det blir allt en skön historia, klagade hustrun. Var säker på han sätter dig i tornet, och vad skall då jag och barnungarna leva av? Dina näsvisa svar bringa oss till tiggarstaven. Den som lever får se.

Men bonden var inte ängslig, han gick lugnt till sängs och sov ruset av sig. Hustrun kunde knappast få en blund i sina ögon av oro.

Tidigt följande morgon knackade det på dörren till bondens stuga.
Gumman hade så när fallit ur sängen av förskräckelse.

Men bonden vände sig om på andra sidan och ville inte stiga upp. Då måste hustrun i hast klä på sig och öppna. Där ute stod en av baronens tjänare, som kom med bud, att bonden på slaget elva skulle infinna sig på slottet.

Fram emot elva måste gumman köra upp honom, för att han inte skulle komma för sent och därigenom göra saken ännu värre. Under tiden hade hon funderat ut ett sätt att blidka baronen.

— Jag har fött upp den unga haren, som du fångade för någon tid sedan, sade hon. Tag den med och ge baronen till present, så kanske han förbarmar sig över oss och låter nåd gå för rätt.

Bonden stoppade haren under blusen, gnuggade sömnen ur ögonen och gick upp till slottet. Baronen, som tyckte, han dröjde länge, stod på trappan och väntade på honom. Då han fick se Alois, ropade han:

— Kommer du nu äntligen, din slyngel! detsamma tussade han sina båda stora jakthundar på den stackars bonden. Men denne blev inte ängslig för det, han släppte genast ned haren, som satte i väg till skogs, så fort benen förmådde, och hundarna efter, förstås, i vildaste fart. Bonden läto de vackert vara i fred.

Den karlen är nog inte så dum, tänkte baronen. Och så bad han bonden stiga in. I salen stod bordet dukat, och Alois slog sig utan vidare ned vid bordet. Baronen tyckte, det skulle bli lustigt att se, hur den ogenerade bonden nu skulle bära sig åt, och satte sig ned i akt och mening att driva gäck med honom. En tjänare kom in och serverade soppa, men bonden fick ingen sked.

— Sådan här soppa, bjuds inte alla dagar, sade baronen. En skälm är den, som inte äter upp, sin portion.

Bonden sade ingenting, han tog en stor brödskiva och lade i soppan, och när den var fylld, åt han upp skivan och fick sålunda soppan på samma gång.

Baronen skrattade. Därefter serverades rådjursstek. Den ena sidan var skuren, den andra hel. Baronen tog själv av det skurna, och vände den andra sidan till bonden.

— Ja, men så kostar den också bra med pengar, sade baronen. Nu vände Alois det skurna till sin sida och lät sig väl smaka. Därefter serverades två fiskar. En stor lades på baronens tallrik och en liten på bondens. Denne tog fisken på gaffeln och höll den upp till örat.

— Jo, min far drunknade i Rhen, och nu frågade jag, om fisken hade några nyheter från honom.

— Jo, han sade, att han själv var för ung för att ha reda på det, jag borde fråga den stora fisken, som ligger på ers nåds tallrik.

Då tog bonden den stora fisken på gaffeln och höll den till örat, och strax efter tog han sig ett stort bett.

— Ursäkta, ers nåd, sade bonden, men fisken bekände, att han hade ätit av min far, och då var det väl inte för mycket, att jag betalade med samma mynt.

Så åt bonden med god smak upp hela fisken. Baronen såg snopen ut. Han funderade en stund. Vänta du, min gubbe lilla! tänkte han. Du skall allt få för din näsvishet i går och för fisken i dag. Därefter kallade han på en tjänare och gav honom med viskande röst en befallning.

— Nu skall du få smaka mitt vin. Gå ned i källaren, där skall du få ett stort glas av varje fat. De här båda tjänarna skola hjälpa dig.

Så gingo de ned i källaren; där låg en rad med vinfat. De gingo från det ena till det andra, och bonden fick en duktig smaketår av vart fat. När de kommo i närheten av det sista och största, märkte bonden, att bredvid det lågo två duktiga piskor. Han anade nu, att det var meningen, han skulle få smaka dem också, men det hade han ingen lust till. När de kommo dit och han skulle vrida på kranen, ryckte han med ett kraftigt tag ut tappen ur tunnan. Nu blev det ett fasligt spektakel, vinet forsade i en bred stråle ut ur fatet. De båda tjänarna stoppade tummarna i hålet för att söka hämna vinflödet, men det rann ändå en stor flod på golvet.

Nu tyckte bonden, det var bäst att ge sig av. I förbifarten tog han med sig en präktig skinka, som hängde på väggen. Med ryggen i kut skyndade han över gårdsplanen. På trappan stod baronen och ropade hånfullt till honom:

— Nu, min gubbe, har du väl fått, vad du behöver! Han tänkte förstås, att bonden hade fått ett redigt kok stryk.

— Ja, tack! sa' bonden. Hade jag nu bara bröd och potatis, skulle jag kunna leva gott ett par månader.

Men vad baronen sade, när han fick veta, sammanhanget, det förmäler inte historien.

DE TVÅ BRÖDERNA.

Det var en gång två bröder. Den ene var rik, den andre fattig som en kyrkråtta. Det led mot julen, och den fattiges knappa vinterförråd hade redan tagit slut. Han hade inte en matbit i huset. Han gick därför till brodern och bad om hjälp. Denne gjorde sura miner, ty det var inte första gången, som den fattige kom till honom i samma ärende. Till slut sade han:

— Jag skall hjälpa dig den här gången också och ge dig en stor, präktig fläskskinka men på ett villkor, — Vad då?

— Det skall jag gärna göra, svarade den fattige, tog skinkan, tackade och gick.

Hela dagen vandrade han, och fram emot aftonen kom han till en stor, milsdjup skog. Vid skogsbrynet såg han en gubbe med långt, vitt skägg stå och hugga ved.

— Jo, jag ska dra åt skogen, det har jag lovat bror min, då han gav mig den här fläskskinkan.

— Jaså, ska du det. Då är du nog på rätt väg, för den här skogen är stor, så att den räcker till. Nu ska jag ge dig ett gott råd. Då du kommit in ett stycke i skogen, träffar du på en hop trollgubbar. De komma att svärma omkring dig på alla sidor och be att få köpa din skinka, för fläsk det är riktig kalasmat för sådant folk. Men kom; ihåg, att du inte säljer skinkan, om de också bjuder dig aldrig så mycket pengar! Säg, att du inte lämnar den ifrån dig på annat villkor, än att de ge dig den gamla handkvarnen, som ligger bakom dörren i deras grotta!

Jöns lade gubbens råd på minnet och vandrade in i skogen. När han gått ett stycke, blev han i hast omringad av en skara fula trollgubbar. Allihop trängdes omkring honom och ville åt hans skinka.

— Hur mycket vill du ha för den där skinkan? skreko de med full hals om varandra.

— Vad säljer du den då för? frågade den, som skulle vara den förnämligaste av trollgubbarna.

— Jo, om jag får den gamla handkvarnen, som står bakom dörren i er grotta, så får ni ta skinkan och kalasa på, bäst ni vill.

Till att börja med ville inte trollgubbarnas anförare gå in på det förslaget, men till slut gav han med sig. Skinkan utövade en oemotståndlig dragningskraft. Han gick efter kvarnen och lämnade den åt Jöns. Så fingo de skinkan och skyndade in i grottan med långa skutt, glada vid tanken på det kalas, som väntade dem.

Där stod nu Jöns med kvarnen i händerna. Den såg precis ut som andra gamla kvarnar, som folk använde förr i världen att mala säd på hemma. Det var ju gott och väl, att han hade en kvarn, men varifrån skulle han få något att mala. Med raska steg gick han nu tillbaka samma, väg, han hade kommit. Han hoppades träffa gubben, som givit honom rådet, och av honom få höra, vad han skulle ta sig till med kvarnen. Och det dröjde inte länge, förrän han fick syn på den gamle.

— Du är allt en lyckans guldgosse! ropade denne, då han fick syn på Jöns. Jag var inte alls säker på att de skulle vilja lämna ifrån sig sin skatt.

— Vänta litet, så skall du få se. Därmed tog gubben kvarnen. Säg någonting, som du skulle vilja ha just nu!

Genast grep gubben handtaget, — och verkligen kom det inte fram den ena präktiga smörgåsen efter den andra, ända tills gubben sade stopp och vred på en skruv, som var så liten, att den nätt och jämnt syntes. Sedan visade han Jöns, hur kvarnen skulle användas och sade:

— Här har du din skatt! hem igen och var glad, för nu behöver du inte sakna mat och dryck eller annan nödtorft för dig och din familj, så länge du lever.

Glad i hågen, tog nu Jöns kvarnen och styrde kosan hemåt. Han hade emellertid lång väg att gå, och det blev midnatt, innan han kom hem till sin stuga. Hustrun hans och barnen hade krupit till kojs för länge sen.

— Det var då väl, att du äntligen kommer hem, far! ropade hustrun, då han trädde in. Hoppas, du har något med dig, som duger till mat. Men vad är det där för ett gammalt skrälle? Hon pekade på kvarnen.

— Lång väg har jag gått, sade Jöns, men här har jag också någonting, som duger. Han ställde kvarnen på bordet, fattade handtaget och sade: »Fläskpannkakor.» Och på några ögonblick hade de ett stort fat fullt med de raraste fläskpannkakor. Hustrun spärrade upp ögonen av förvåning. Mycket hade hon inte fått till livs på kvällen, och därför gjorde både hon och Jöns anrättningen all heder. De väckte också barnen, och när dessa fingo syn på pannkakorna, blev det jubel, må ni tro. Det var länge sen de hade fått sådan mat.

Hustrun frågade naturligtvis, var han hade fått den underbara kvarnen ifrån, men det ville Jöns inte tala om. Dagen därpå tog han sin kvarn och malde fram ett riktigt kalas med stek och grönsaker och bakverk och alla möjliga goda saker. Och så bjöd han sina fattiga grannar, och dessa läto sig väl smaka. Länge dröjde det inte, förrän den rike brodern fick reda på att Jöns levde i största välmåga. Förut hade han minsann inte bevärdigat Jöns med något besök, men nu fick han brått att komma och se, hur allt detta gick till.

När den rike fick se, hur präktigt Jöns hade det, blev han utom sig av förvåning och avund.

— Varifrån har du fått all denna rikedom? frågade han. Men Jöns var inte hågad att tala om hemligheten. Emellertid hade han bland andra goda saker också malt fram vin till kalaset, och i glädjen över sina tillgångar drack han kanske litet mer, än han egentligen borde ha gjort. Framemot kvällen blev han riktigt pratsam och kunde inte låta bli att berätta för sin rike bror, varifrån han hade fått allt.

— Ser du den där gamla kvarnen, som står där? sade han. Den är källan till min rikedom. Så tog han fram kvarnen och malde fram både vindruvor och fikon. Den rike gjorde stora ögon. Ack, om jag kunde komma i besittning av den kvarnen! tänkte han. Och han bjöd Jöns en stor summa pengar. Men Jöns bara skrattade.

— Åh jo, pengar kan nog vara bra ändå, till exempel om du vill bygga ett hus eller begiva dig av på resor och se litet mera av världen än den här socknen.

Hur han språkade och förklarade, lyckades den rike verkligen förmå Jöns att sälja kvarnen. Jöns gjorde dock det förbehåll, att han skulle få behålla den ännu två månader till efter höslåttern. Under tiden kap jag hinna mala till mig så stora förråd av allting, att jag reder mig i alla fall, tänkte han.

På den överenskomna dagen hämtades kvarnen. Jöns hade talat om för sin snåle bror, hur man skulle gå till väga för att mala. Däremot hade han ingenting nämnt om hur kvarnen skulle stannas.

Det var sent på kvällen, när den rike bonden kom hem med sin nyförvärvade skatt. Han beslöt därför att prova den först dagen därpå. På morgonen sade han till sin hustru:

— I dag får du gå ut med drängarna och pigorna och taga upp säd. Jag stannar hemma och gör i ordning middagen.

Hustrun gjorde några invändningar, att han inte visste, vad som skulle lagas till, men bonden klippte tvärt av resonemanget, och hon måste naturligtvis lyda. När han blivit ensam, gick han en lång stund och funderade på vad han skulle önska sig till middag. Först tänkte han på kalasmat, sådan som Jöns hade bjudit på, men så kom han att tänka på att han hade så mycket extrafolk i maten nu vid skördetiden, och det kunde allt vara onödigt att bjuda en hop främmande arbetskarlar på sådana läckerheter mitt på blanka vardagen. Han beslöt sig därför till sist att nöja sig med sill och välling.

Han ställde kvarnen på bordet, fattade i handtaget och ropade: »Sill och välling!» Och genast fick han, vad han önskade. Snart hade han två stora fat fyllda, det ena med välling, det andra med sill. Nu tyckte han, det kunde vara nog. Stopp! skrek han, men det hjälpte inte, kvarnen malde immerbadd det ena fatet fullt efter det andra. Snart hade han inga fat mer att sätta under, och då rann det välling i en stor flod på golvet. Ännu en stund, och vällingen flödade över tröskeln och rann i en bred ström utför backen, där huset stod.

När det led möt middagstiden, begav sig hustrun och tjänarna på hemvägen, nyfikna att få se, vad bonden hade att bjuda dem till middag. Man kan tänka sig, hur förbluffade de skulle bli, då de fingo se en hel flod med välling och sill som rann ned från kökstrappan över gårdsplanen där nedanför huset. Bonden sprang omkring och rev sig i håret och visste inte, vad han skulle ta sig till. I sin nöd sprang han till broder Jöns och bad honom för Guds skull taga sin kvarn tillbaka. Om det fortgick på detta sätt, skulle annars hela byn snart totalt översvämmas av välling.

Jöns svarade, att han loge tillbaka kvarnen blott på det villkor, att han finge lika mycket pengar till, som han erhållit, då han sålde den.

Den rike jämrade sig förstås över att behöva punga ut med så mycket, men det hjälpte inte. Så kom Jöns och hämtade sin kvarn, han fick vada i välling sista vägstycket. Nu hade han både kvarnen och fullt upp med pengar och byggde sig ett ståtligt hus på en höjd vid stranden av havet.

En dag kom en saltskeppare på besök. Han hade på avstånd sett det präktiga huset med tak, som glänste som guld. Han lade till med sin båt vid närmaste brygga och gick upp och hälsade på Jöns. Denne var en gästfri man och undfägnade honom rikligt. Till slut talade han också om, hur han hade fått det så bra, och visade skepparen sin kvarn.

— Det är lättare sagt än gjort, sade Jöns. Till slut lät han beveka sig och lämnade honom kvarnen mot en stor summa pengar. Det dröjer nog inte länge, förrän jag får igen den, tänkte han, ty han talade inte om, hur kvarnen skulle stannas.

Skepparen tog kvarnen med sig på skutan och hissade segel för att resa hem. När han kom ut på sjön, satte han upp kvarnen på däck och önskade sig salt. Och salt fick han, skutan full. Nu ville han stoppa kvarnen, men se, det kunde han inte, den malde alltjämt mera salt, till dess båten blev överfull och sjönk till botten. Där ligger kvarnen än och mal salt ideligen, och det är därför, som vattnet i havet är så salt.

HUR DEN FATTIGE PETTER FICK SLOTT OCH PRINSESSA.

Det var en gång en gammal gumma, som bodde ensam med sin son i en torftig koja.

— Hör du, Petter! sade hon en dag, här har du en bunt garn. Gå ned i byn och försök, om du kan få lite bröd eller annan mat i utbyte! Petter tog genast garnet och begav sig i väg till byn. På vägen träffade han på några herdepojkar, som just voro i färd med att slå ihjäl en svart katt. Petter tyckte, det var synd om katten.

Herdarna funderade på saken en liten stund. De tyckte, det kunde vara bra att ha garnet att fläta pisksnärtar av, och så lämnade de katten åt Petter. Denne tog kisse på armen och gick sin väg. När han hade kommit ett litet stycke fram, släppte han ned katten på marken och sade:

När Petter kom hem, frågade modern, hur han hade lyckats. Och han måste berätta, såsom sant var, att han hade bytt till sig en katt för garnet, och katten hade hall släppt lös. Modern spann då raskt en ny bunt garn och sade till honom:

— Gå nu till byn, men kom ihåg, att du skall gå in i stugorna och bjuda ut det till några kvinnfolk, då får du säkert mat eller en slant därför.

Petter vandrade i väg. Även denna gång träffade han på herdepojkarna, som nu höllo på att plåga ihjäl en stackars råtta. Petter kunde inte se det stackars djurets lidanden.

— Låt bli råttan, sade han, så ska ni få det här garnet. Det gingo herdarna in på, lämnade Petter råttan och gingo sin väg. När råttan blev fri, ställde hon sig framför Petter och sade:

Då Petter kom tomhänt hem och berättade, vad han hade gjort av garnet, blev modern mycket förargad, men vad hjälpte det? Det, som var gjort, kunde inte göras om. Hon måste sålunda spinna en ny bunt garn.

Petter gick till byn. Det var alldeles som förgjort. Såg han inte herdepojkarna stå där nu igen! Den här gången höllo de på att slå ihjäl en orm.

— Giv mig ormen, så får ni den här garnbunten, sade han. Det hade herdarna ingenting emot. De släppte ormen, och Petter tänkte låta den löpa. Men det gjorde den inte utan reste sig i stället upp och sade:

— Kom med till min mor, hon skall belöna dig för att du har räddat mig från döden.

— Du har ju en skinnväska. Låt mig krypa ner i den, så skall jag säga dig, hur du skall gå för att komma till min mor.

Petter gjorde, som ormen sade, lät den krypa ned i väskan, begav sig sedan i väg och följde ormens anvisningar beträffande den riktning, han skulle välja. När de hade kommit till en skogsbacke, sade ormen:

— Stanna nu, så skall jag säga dig, hur du skall komma fram till min mor lycklig och välbehållen. Gå nu försiktigt här i hagmarken, så att du inte trampar på några ormar, för här har jag många fränder Om en liten stund komma vi till ett hus. Där bor min mor. För henne skall du ta av dig hatten och hälsa artigt. Hon kommer då att fråga dig, vad du vill ha till belöning för att du räddat hennes dotter, Då skall du inte begära eller taga emot något annat än ett skrin, som står på bordet. I det skrinet ligger ett underbart korn. Den, som håller det kornet i handen, kan önska sig, vad han vill, och det blir ögonblickligen uppfyllt.

Så vandrade Petter sakta vidare, och det gick precis, som ormen hade sagt. En stor orm kom ut ur huset. Petter bugade sig, och ormen frågade:

— Nå, min gosse, vad önskar du till lön för att du har räddat min dotters liv?

— Men jag vill inte ha något annat. Om ni inte ger mig asken, så tar jag er dotter med mig igen.

Därmed lämnade hon asken till Petter, och den räddade ormen kilade in i huset till sin mor.

— Olyckliga pojke, vad ska vi nu ta oss till? Jag är så hungrig, så jag kan dö, och inget lin har jag heller att spinna,

— Var inte ledsen, kära mor, bed till Gud, och han skall förvisso giva oss allt, vad vi behöva.

Modern knäppte sina händer. Nu tog Petter fram ur asken det underbara kornet och vände det mellan fingrarna. Som genom ett trollslag stod där en kostlig måltid uppdukad på bordet. Mor och son satte sig ned att äta. Aldrig i sitt liv hade de förut smakat så ljuvliga rätter. Då de voro mätta, tackade de Gud för hans godhet.

Följande dag kom Petter att tänka på att han skulle kunna önska sig något annat än mat. Han tog kornet i handen och sade:

— Jag önskar, att jag hade ett slott lika vackert som kungens. Och när han såg upp, låg där uppå på kullen i närheten av deras gamla koja ett det präktigaste slott med tinnar och torn, som gnistrade i solskenet.

Nu ska jag säga, Petter fick göra med att vandra omkring från det ena rummet till det andra och beundra all prakt och grannlåt. Nu föll det honom in, att hade man ett slott, borde man allt ha en prinsessa också, och så önskade han sig kungens yngsta dotter till hustru. Och genast stod den dejliga prinsessan, som var vida berömd för sin skönhet, framför honom, och i sällskap hade hon en präst. Det ställdes genast till bröllop i slottskapellet. Petter frågade, vilka gäster hon ville bjuda, och strax önskade han dit dem.

Prinsessan kunde inte annat tro, än att hon blivit gift med en mäktig furste, ty de hade fullt upp av allt, vad de någonsin kunde önska sig. Det förvånade henne blott, att de aldrig behövde göra några inköp.

En vacker dag frågade hon sin gemål rent ut, hur det hängde ihop med allt detta. Här fanns förråd av allting ännu rikligare än i hennes faders slott, kläder, mat och dryck och allt, vad hon kunde begära. Andra människor måste köpa och handla och ha åtskilligt med bekymmer, även om de äro rika. Men hit kommer allting av sig självt. Kan du förklara det? sade hon till sin man.

— Ack, min kära vän, bry inte din hjärna med den saken! Huvudsaken är ju, att vi ha, vad vi behöva, och mera därtill.

Hustrun lät emellertid inte avspisa sig så lätt. Hon frågade och kältade så länge, att Petter inte orkade stå emot, och till slut berättade han hela historien.

Jaså, är det på det sättet? tänkte hustrun. Då är ju min man bara en simpel bondpojke. Vänta du, min gosse, jag ska nog försöka få tag i ditt underbara korn, och sen skall det bli annat av. Några dagar efteråt lyckades hon verkligen komma över skatten. Hon tog kornet i handen och sade:

— Jag önskar, att allt vore såsom förut och jag vore hemma hos far och mor!

Och vips var hon förflyttad till sin faders slott, och Petter stod hemma i stugan hos sin gamla mor, och av hela sin rikedom hade han inte mera kvar än hundra daler, som han händelsevis hade i fickan, då förvandlingen skedde. Men Petter var inte den, som gav tappt i första taget. Han begav sig ut i världen för att söka reda på sin hustru.

När han hade vandrat en stund, kom han in i en stor skog. Där fick han se två rövare som sutto och! värmde sig vid en eld. Han gick fram till dem och blev mycket förvånad, då de ropade till honom:

Saken var den, att Petter råkade likna på ett hår när de båda rövarnas bror, som hade dragit ut på äventyr för sig själv.

— Jag har inte förvärvat mer än hundra daler; det är inte mycket att hurra för, sade Petter, men vad har ni förtjänt?

— Se på de där skorna, sade den ene. När jag har dem på, kan jag ta sju mil i vart steg.

— Den här har jag skaffat mig, sade den andre och pekade på en kappa, som låg bredvid honom på marken. När jag tar den på mig, blir jag osynlig.

— Det är inte möjligt, att de där plaggen kunna vara så märkvärdiga, sade han, de se ju ingenting ut.

— Du kan få försöka själv, sade rövarna, som aldrig kunde tänka sig, att brodern skulle spela dem något spratt. Petter lät inte säga sig det två gånger. Han tog på sig skor och kappa, och så tog han en bit bröd, som den ene av rövarna hade i knäet, bara för att prova, om han var osynlig. Och mycket riktigt. De sågo honom inte. Nu var Petter själaglad. Han tog två steg åt sidan, och strax var han fjorton mil därifrån. Sen gick han vidare, och länge dröjde det inte, förrän han befann sig hos konungen, vilkens dotter var hans hustru.

Han frågade genast efter prinsessan och fick veta, att hon var i kyrkan och just höll på att vigas vid en furste, som hade kommit långväga ifrån det stora landet på andra sidan havet. Petter skyndade genast efter till kapellet. Osynlig för alla, gick han förbi bröllopsgästerna och menigheten ända fram till altaret, där brudparet knäböjde framför prästen. Just som vigseln skulle börja, gav han brud och brudgum var sin ordentliga örfil.

— Det är något, som står hindrande emellan oss. Jag fick alldeles nu ett slag på kinden.

— Jag också, sade bruden. Men ingen skall hindra vår förening; prästen må fortsätta!

Många ord hade emellertid prästen ej hunnit läsa, förrän han själv fick ett slag i pannan.

— Nej, er viger jag då rakt inte! ropade han. Här är något trolltyg med i spelet. Jag kände ett tydligt slag i pannan.

Nu gjorde Petter en hastig rörelse, varvid kappan föll från hans axlar. Och strax blev han synlig för alla de närvarande. Bruden hade så när fått dåndimpen, när hon fick se sin man, som hon hade bedragit, stå där livslevande framför henne. Men brudgummen var rask i vändningarna. Han ryckte till sig Petters kappa. Det undergörande kornet hade han förut, och nu önskade han sig med bruden tillbaka i sitt eget land igen.

Där stod nu vår stackars Petter lurad för andra gången. Kappan hade han också gått miste om, men skorna hade han kvar. Han tog nu noga reda på, från vilket land brudgummen härstammade, och så begav, han sig i väg och kom snart till stranden av havet. Vad skulle han nu göra? Här hjälpte honom inga sjumilaskor. Han satte sig ned i sanden, lutade huvudet i händerna och funderade. Som han sitter där, kommer han ihåg katten och råttan, som han en gång hade räddat från att bli ihjälslagna av herdarna. Ack, om de vore häri sade han för sig själv. De skulle nog kunna hjälpa mig. Knappt hade han fått dessa ord över sina läppar, förrän katten och råttan stodo bredvid honom och frågade, vad de kunde hjälpa honom med. Petter berättade om sin olycka och tillade, att om han blott kunde få det underbara kornet tillbaka, så skulle det andra gå som en dans.

På den tiden var inte katten rädd för vatten. Han kastade sig i havet, och råttan gjorde sällskap, och så simmade de i väg och kommo till det land, där brudgummen och den trolösa prinsessan bodde. Snart kommo de till slottet. Där stod ett fönster halvöppet, och med en smula besvär lyckades både katten och råttan klättra upp dit och praktisera sig in. Fönstret hörde till sängkammaren, och där lågo både prins och prinsessa försänkta i djup sömn.

Hur skulle de nu få tag i kornet? Katten smög sig fram till prinsen, som låg med munnen halvöppen, och fick se, att han hade kornet gömt i munnen under tungan. Där var det inte lätt att komma åt, men katten hittade på råd. På bordet stod en skål med välling kvar efter kvällsmåltiden. Katten doppade nu svansen i vällingen, hoppade så upp på sängkanten och strök prinsen om munnen med den blöta svansen. Man kan väl inte undra på att prinsen tyckte, det där var liksom litet obehagligt. Han spottade till ett slag, och med detsamma flög det undergörande kornet ut ur munnen på honom. Vips var råttan framme och högg kornet och så upp på fönsterbrädet och med ett skutt ner i trädgården, där hon föll ned med en kullerbytta mitt i en blomsterrabatt. Blommorna växte där så tätt och präktigt, så att råttan kom ned som i den allra ljuvligaste bädd av nejlikor och ringblommor och gjorde sig inte illa alls. Katten hoppade efter, förargad över att råttan skulle ha fått tag i kornet, då det ju i alla fall inte var hon, som letat reda på det. Nu bar det i väg ned till stranden med full fart. Där började katten och råttan att slåss om kornet, och därunder föll det märkvärdiga kornet i vattnet, och strax kom en liten silverskimrande fisk fram och slukade det. Nu voro goda råd dyra. Råttan hon sa' ingenting utan lomade bara i väg, för att skämmas, ska jag säga, över att hon hade börjat kivas om en så viktig sak.

Katten gick till fiskarnas konung, som han var gammal god vän med, och bad om hjälp. Och fiskarnas konung sammankallade alla sina undersåtar till ett stort möte och frågade, om det var någon, som hade på den och den dagen ätit upp ett korn i vattnet, då katten och råttan höllo på att slåss på stranden nedanför. Ja, då var det en liten mörtpinne, som simmade fram och anmälde, att det hade han gjort. Fiskarnas konung gav då mörten ett välsmakande kräkpulver. Och mörten spottade upp kornet. Men har du sett på maken! Kommer inte råttan kilande med en fart, som om hon också skulle haft sjumilaskor, och så nafsade hon till sig kornet mitt för näsan på katten och fiskarnas kung.

Och innan någon visste ordet av, så hoppade hon i vattnet och simmade över oceanen och träffade Petter och lämnade honom det dyrbara kornet. Katten kom efter och blev så arg på råttan, så att han åt upp henne med hull och hår, då de träffades nästa gång. Sedan den dagen äro kattor och råttor ovänner. Men Petter tog kornet i handen och önskade sig sin prinsessa tillbaka, och på ögonblicket kom hon, och sedan levde de sams och i glädje många, många år.

DE SEX STALLBRÖDERNA.

Det var en gammal soldat, som hade tjänat kung och land ärligt i 18 år, och så fick han sitt avsked och reste hem. På vägen kom han in i en stor skog, och där träffade han på en riktigt stark bjässe, som stod och ryckte upp träd med rötterna. Han hade ryckt upp fem stycken, och så tog han en ungbjörk och virade om de andra och tog sen hela bördan på ryggen.

— Vill du följa med mig? sporde den gamle soldaten. Vi ska nog taga oss fram i världen.

Ja, det ville den starke gärna, och så vandrade de i väg tillsammans. Ett par dagar därefter träffade de på en underlig kurre, som satt på huk, lutade huvudet bakåt, höll ett finger för näsan och flåsade ut luft genom den ena näsborren.

— Jo, det är vindstilla i dag, och därför sitter jag och blåser på de där sex väderkvarnarna därborta, så att de slippa att stå. Skulle jag taga till båda näsborrarna, skulle kvarnarna blåsa sin kos.

Ja, det hade mannen med vädret ingenting emot, och så gingo de vidare. När de hade gått ett stycke, fingo de se en man, som låg och vilade sig under ett träd vid vägen. Då de kommo lite närmare, märkte de, att han hade två träben och hade spänt av sig det ena.

— Hur kommer det sig, att du ligger så där och har spänt av ena benet? sporde soldaten.

— Jo, jag är löpare och löper fort nog med det ena benet; spänner jag på det andra också, så susar jag i väg som en blixt.

— Vill du följa med oss, vi äro ute för att se oss om litet i världen och ska nog reda oss.

Löparen svarade ja, och så gjorde de sällskap. Efter en stund mötte de en man, som kom gående med hatten på sidan nästan ned på örat.

— Varför har du hatten så där på tre kvart? sporde soldaten, det ser ju så tokigt ut.

— Jo, det är jag tvungen till, sade mannen, för jag har sju vintrars köld under den hatten, och sätter jag den riktigt fast på huvudet, så blir det så gränslöst kallt, så att ingen människa kan härda ut.

Soldaten frågade honom också, om han inte ville följa med, och det hade han lust till, och så fortsatte de vandringen. Framemot kvällen träffade de på en skytt, som var så duktig, att han kunde träffa pricken på en hel mils avstånd. Den mästerskytten sluter sig också till sällskapet, och nu äro de sålunda sex stycken duktiga stallbröder.

Nu tyckte soldaten, att de hade så bra förspänt, så de kunde begiva sig tillbaka till kungen, och det gjorde de också. Kungen hade en enda dotter, och den prinsessan var snabbare i löpning än de allra flesta. Hennes fader hade också låtit kungöra, att den, som kunde besegra henne i kapplöpning, skulle få henne till brud och bli tronföljare. Och det var många prinsar och riddare, som hade anmält sig, och de sprungo det allra värsta, de nånsin orkade, men den, som kom först, det var prinsessan i alla fall.

Så kom soldaten upp till slottet med sitt följe. Den, som ville tävla i löpning, skulle också lägga upp en penningsumma, som skulle tillfalla segraren. De sex stallbröderna hade tillsammans just så mycket, som behövdes. Soldaten förklarade för kungen, att han ej skulle löpa själv, utan det skulle en av hans följeslagare göra. Det blev naturligtvis mannen med träbenen.

Nu må ni tro, det blev skratt och skämt bland kungens män, när de fingo se en karl med träben, som skulle springa i kapp med den flinka prinsessan. Emellertid ställdes de upp bredvid varandra. Målet var en källa en mil därifrån och kunde med goda ögon ses ifrån slottsterassen. Ur den källan skulle de fylla en kanna med vatten och taga med sig tillbaka.

På givet tecken bar det i väg. Löparen med träbenet kom långt före prinsessan till källan, fyllde sin kruka med vatten och begav sig på hemvägen. Nu tyckte han, att han hade så god tid, så att när han kommit en fjärdingsväg från källan, lade han sig att vila med huvudet mot en tuva. Men bäst det var, så somnade han in. Ett, tu, tre kom prinsessan sättande, sprang förbi honom och välte i förbifarten omkull hans vattenkanna. Nu såg det mörkt ut. Men mästerskytten, som stod på slottsgården, laddade sin bössa och satte ett skott i tuvan, där löparen låg, så att jorden rök om honom och löparen vaknade.

Genast såg han, hur det var fatt, och att nu måste han raska på. Förut hade han sprungit med bara ett träben och haft det andra under armen. Nu spände han hastigt på sig även det andra benet, och sen bar det av som en virvelvind. På ett ögonblick var han tillbaka vid källan, fyllde på nytt sin kruka och styrde kosan till slottet, och det gick med sådan fart, så att han kom snart ifatt prinsessan, sprang om henne och hann först till slottet.

Mannen med träbenet hade sålunda bestått provet och skulle ha prinsessan, men hon ville inte ha honom, och kungen var inte heller förtjust i att få en sådan måg och tronföljare, och så började han ackordera, om att få komma undan för bättre pris. Till slut lovade soldaten, att de skulle låta sig nöja, om de finge så mycket guld och silver, som en karl kunde bära i en säck.

Det lovade kungen, men han behövde en månad på sig för att samla ihop så mycket dyrbarheter; efter den tiden skulle de få komma tillbaka.

Soldaten begav sig nu med sitt sällskap bort till en köpman och inköpte en väldig massa lärft, riktigt stadig segelduk. Och därav förfärdigades en säck, som var så stor, så att den kunde rymma både hästar och vagn och mera därtill.

På utsatt tid infann sig soldaten med sitt följe på slottet. Kungen tog emot dem och bad dem stiga in i ett vackert tornrum, som han hade låtit ställa i ordning, och där en läcker måltid väntade gästerna. Det såg riktigt rart ut, och de tackade och stego in.

Nu hade kungen tänkt ut en list att göra sig av med sina fordringsägare och behålla dyrbarheterna. Golv och väggar och dörrar i det rum, dit de visades in, voro av järn, och inunder detsamma hade han låtit iordningställa en ugn. Kungen själv visade gästerna in och smällde dörren i lås. Sedan började han brassa på i ugnen, så att det blev snart olidligt hett därinne.

— Jag tror, kungen tänker steka oss här, sade soldaten till sina följeslagare och såg riktigt häpen ut.

— Det skall jag nog sätta på för, sade mannen, som hade hatten på tre kvart, och så satte han på sig hatten riktigt. Nu hjälpte det inte, att de eldade nere inunder. Han hade sju vintrars köld under hatten, och i stället för att stekas fingo de så kallt, så att de kunde nätt och jämnt bärga sig.

När kungen hade eldat upp fyra famnar björkved, tänkte han förstås, att sällskapet därinne var både bränt och förkolnat, och så gick han in för att se efter. Han öppnade dörren och hade så när tappat kronan av förvåning.

— Det var förfärligt så kalla rum, ni har här på slottet, sade soldaten. Mat och dryck fryser ju i faten.

Både kungen och prinsessan gingo in och sågo och kände, att han talade sant, men de kunde naturligtvis inte begripa sammanhanget.

Soldaten begärde nu att få en säck full med dyrbarheter, såsom överenskommet var, och så tog han fram sin väldiga påse. Och kungen hade nu ingen annan utväg än att lägga i både guld och silver. Men när han hade plockat i så mycket han ägde, så var inte säcken halv på långt när. Då tog soldaten ett fint ekipage, både häst och vagn, och lade ned i säcken, och så lät han mannen, som ryckte upp träd med rötterna, taga säcken på ryggen, och därmed lämnade sällskapet kungens slott.

Man kan förstå, hur arg kungen skulle vara att mista så mycket av sina ägodelar och inte bara sina, han hade låtit samla ihop smycken över allt i sitt rike. När soldaten och hans sällskap hade givit sig i väg, ångrade kungen, att han hade släppt dem ifrån sig. Han lät inkalla sin krigshär och befallde anföraren, att han skulle förfölja de sex stallbröderna och döda dem och föra dyrbarheterna tillbaka.

När soldaten fick se krigshären komma efter dem, lät han mästerskytten skjuta, men fastän många stupade, kommo dock stora skaror allt närmare.

— Nu är det min tur, sade han, som blåste på väderkvarnarna, och så blåste han till, så att hela krigshären flög i väg som agnar åt olika håll, och ingen har sett till dem sedan dess.

Därefter tog soldaten fram ur säcken sitt fina ekipage, och så åkte hela sällskapet i väg till den trakt, där soldaten var ifrån, och där köpte han sig en stor egendom och hade goda dagar med sitt följe.

Men den stackars kungen blev utfattig, så mycket hade han fått lämna ifrån sig.

— Det är lagom åt honom, sade den gamle soldaten. Jag hade tjänat honom troget i 18 år. Nog kunde han väl till tack ha givit mig något mer än en utsliten uniform.

BONDEN OCH GULDKLUMPEN.

En guldsmed stod en dag och solade sig på tröskeln till sin butik. Då kom en bonde långsamt gatan fram, hälsade en smula förläget på guldsmeden och sade:

— Jo, jag går liksom och undrar, huru mycket en guldklimp kan vara värd, sade bonden och rev sig bakom örat.

Se så, tänkte guldsmeden, nu har han funnit någon skatt i jorden. Här gäller det att hålla sig framme och göra en god affär.

— Stig in! Stig in! min gode man, sade han vänligt. Sådana saker skall man inte tala om ute på gatan.

Därmed förde han in bonden i ett rum innanför butiken, tog fram en flaska vin och en skål med bakverk. Det går lättare att språka, när man fått litet i västen. Var så god och ta för sig! Jag har mera i skåpet, sade han och trodde sig få ännu större vinst, om bonden blev litet lurig.

Denne var inte buskablyg utan tog för sig ordentligt. Det var länge sedan han smakat så fina kakor. När guldsmeden hade fyllt på hans glas den ena gången efter den andra, frågade han i skenbart likgiltig ton:

— Jag hade just tänkt mig det, sade guldsmeden och sken upp som en sol. För den klumpen skall jag ge dig en bra summa, så mycket, så att det räcker till en riktigt fet och duktig gris.

— Vi få väl se, det kanske blir till tre grisar. Tag bara fram guldklimpen först, så skall jag väga den.

— Ta fram, sade bonden, det är just liksom litet kinkigt — se, jag ville bara fråga, vad en sådan klimp skulle vara värd, i fall jag händelsevis skulle hitta, någon. Tack för god välfägnad och adjö!

I MORGON SKALL DU FÅ MAT.

En bonde hade tre söner, Per, Pål och Jesper. När de blevo vuxna, så skulle de förstås ut och se sig omkring i världen och försöka sin lycka. Per var äldst, och därför var det hans tur först. Han vandrade ut för att söka sig tjänst. Så kom han till en man, som just behövde en dräng. Det passade ju bra, och mannen frågade, om Per ville taga tjänst hos honom. Ja, det hade Per lust till, och så började de ackordera om lön.

— Jag heter Olle i Grymsbo, sade mannen, och hos mig får du tvåhundra daler i lön, när året är slut, om du kan stanna så länge utan att bli arg. Blir du arg, så skär jag näsan av dig och skickar dig i väg med detsamma. Men skulle jag bli arg, så har du rätt att skära näsan av mig och få ut din lön genast. Går du in på de villkoren?

Per tyckte, det var hederligt bjudet, inte var han argsint av sig heller, så han trodde nog, han skulle gå i land med tjänsten och svarade ja. Han fick följa med till husbondens gård genast.

Det var kvällsvardsdags, då de kommo fram. Mannen satte sig genast till bords, och gumman dukade fram pannkakor och annat gott. De började äta i lugn och ro, men ingen gjorde min av att bjuda Per en enda bit. Per var hungrig och kastade giriga blickar på maten. Husbonden märkte det och frågade:

Per tänkte: Får jag mat i morgon, så kan jag väl bärga mig till dess, och så gick han och lade sig på löftet och somnade.

Följande morgon var han uppe i god tid och gick ned i stallet och ryktade hästarna. Han arbetade länge och väl och tänkte, att det väl snart skulle komma frukostbud, men det hördes ingenting av. Äntligen kommer husbonden ned. Per såg inte vidare glad ut, och husbonden frågade honom, hur det var fatt.

Per följde med, och när de kommo upp till stugan, pekade Olle i Grymsbo på det, som stod ovanför dörren. I morgon skall du få mat. Det har du att rätta dig efter, sade han och tillade allvarligt:

— Ånej, sa' Per, som kom ihåg överenskommelsen. Får jag mat i morgon, så skall jag väl ge mig till tåls, fast jag är så hungrig, så att det skriker i magen.

Ni kan förstå, hur långsamt den dagen skulle gå för Per. Han plockade några bär i skogen och drack en klunk vatten, det var alltihop, som han fick att livnära sig med.

Tredje morgonen hade Per föresatt sig, att han skulle ha mat, för nu stod han inte ut att vänta längre. Så snart husbonden kom ner, sade han i hotfull ton:

— Du kan ju Jäsa, skrivet: I morgon skall du få mat. Det gäller här i huset, så mycket du vet det!

Längre hann han inte komma, förrän husbonden hade dragit kniven, och innan Per visste ordet av, hade den elake husbonden skurit näsan av honom.

Per stod där snopen och måste gå hem utan näsa. Därhemma skötte de om honom så gott som möjligt, och så fick han berätta om sina äventyr.

Pål, bror hans, stod och hörde på. Jag ska nog reda mig bättre, tänkte han, och så gav han sig i väg för att försöka sin lycka. Han träffade på Olle i Grymsbo han också och tog tjänst på samma villkor som brodern. Men det gick likadant för honom. På tredje dagen kom han hem igen utan näsa.

Nu ville den yngste, Jesper, ge sig av, men hans föräldrar ville inte släppa honom.

— Ser du inte, hur det har gått för dina bröder, som äro starkare och duktigare än du? sade de. Hur skall du då reda dig?

— Träffar jag på den där gubben, så skall jag nog ge honom sju för tu, sade han, och så begav han sig av.

Mycket riktigt träffade han Olle i Grymsbo och stadde sig i tjänst, såsom bröderna gjort. Då de kommo fram, satte sig husbonden med gumman ned att äta, men Jesper fick vara utan.

Jesper var inte så dum han. Det är lika när i morgon, tänkte han. Det står nog likadant ovanför dörren då med. Så gick han ut för att se sig omkring. När han hade gått ett litet stycke, kom han till ett värdshus. Där gick han in och ackorderade med värden, att denne skulle ge honom mat och få betalning i spannmål. Nu går han tillbaka till husbonden och ställer sig att tröska duktiga tag. Efter en stund kommer gubben ut och säger, att följande morgon skola de hjälpas åt att rensa det, som är tröskat.

Men på natten stiger Jesper upp och rensar säden själv. Så går han till värdshusvärden och säger, att om han skickar en dräng med vagn, så kan han få hämta en säck råg vid norra logluckan. Det var den, som vette ifrån gården utåt vägen. Värden skickar genast efter säden och fick den ordentligt hemkörd.

På förmiddagen kommer husbonden ned för att hjälpa till att kasta eller rensa säden, men då var det redan gjort och säden borta.

— Jo, till betalning för mat. När jag inte får mat här, så äter jag på värdshuset och betalar med er spannmål. Ni är väl inte arg heller?

Nej, det ville husbonden inte erkänna, och så talade de inte mer om den saken.

Ja, Jesper han arbetade och tröskade, så mycket han orkade, och litet emellan kom husbonden och såg efter, hur det gick för honom. Han var nog litet ängslig förstås, att den säden också skulle hämna på värdshuset. När allt var färdigtröskat, gjorde Jesper i ordning ett duktigt lass och for i väg ned åt kvarnen till.

— Ånej, min gubbe, lite vett har jag allt. Du får ta det här präktiga sädeslasset och hästarna till, om du ger mig tvåhundra daler i mellangift.

— Det är inte dåligt bjudet, sa' bonden. Pengar hade han på sig och tog genast fram och gav Jesper, vad han begärde. Jesper tog gödsellasset med de magra krakarna, och så körde han direkt till värdshuset och gav värden 200 daler. Därmed hade han betalt mat och dryck för lång tid och fick sig nu ett riktigt kalasmål.

Under tiden gick husbonden därhemma och väntade, att Jesper skulle komma tillbaka från kvarnen, men ingen Jesper hördes av. Bonden såg, att det stod en vagn borta vid krogen, men aldrig kunde han tro, att det var Jespers. När han tröttnat att vänta, går han ned till värdshuset.

Dynglasset stod där utanför dörren. Det var nu gott och väl, tyckte Grymsbo-Olle, att det inte var hans präktiga kornlass. För säkerhetens skull gick han i alla fall in i krogrummet för att se, om den gynnaren, drängen hans var där.

Och mycket riktigt sitter Jesper där vid ett dukat bord och smörjer kråset med stekt gås och andra läckerheter.

— Vad säger du? Det är ju ett dynglass med ett par usla hästkrakar. Har du bytt kanske?

— Det var dåligt byte. Sådana eländiga hästar, som dessa äro. Hit med de 200 dalerna i alla fall!

— Dem har värdshusvärden fått. Ni vet ju, att när jag inte får maten hemma i er gård, så skaffar jag mig den på annat håll och tar säd i stället. Ni är väl inte arg för det heller?

Nu fick Jesper riktiga goddagar, för husbonden tordes knappt befalla honom uträtta något. Men hustrun var inte så blyg av sig. Nästa dag skulle de gå i kyrkan, och då sade gumman åt Jesper:

— Nu när vi ha gått, så skall du röja undan och göra fint och snyggt här inne, sätta grytan på elden och lägga peppar och litet krams i kålen och ge noga akt på dörren.

Ja, det skulle Jesper gärna göra. Så snart de hade gått, började han med att röja undan. Han släpade ut på gården allt bohag, som fanns, stolar och! bord och allt möjligt. Sedan sopade han i hela huset, så att det var riktigt fint på golvet. När det var klart, satte han kålgrytan på elden. Nu hade husbonden en hund, som hette Peppar, och en katt, som hette Krams, och dem tog Jesper och stoppade ned i grytan i lag med kålen. Så var det dörren, som han skulle passa på. Det gjorde han på det viset, att han lyfte av den av gångjärnen och tog den med sig till värdshuset. Där lade han den under bordet och satt troget och höll fötterna på den, medan han satt och åt och mådde gott.

När Olle i Grymsbo kom hem från kyrkan, blev det ett stort spektakel. Där stodo bord och stolar, ute på gården, och dragkistan var uppriven, så att hustruns kläder lågo kringblåsta här och där. Gumman blev värst arg.

— Nu har du fått din överman! skrek hon. Det har du för dina stygga konster! Nu kunde du allt vara glad, om du hade en hygglig dräng!

— Lugna dig litet! sade mannen. Det skall nog reda sig. Kom, så gå vi in och få litet kål så länge! Jag har blivit hungrig som en varg.

Så gingo de in. Hustrun skyndade genast ut i köket för att se efter kålgrytan.

— Herre, du mildaste! skrek hon, då hon fick se en hundsvans och en kattsvans sticka fram under locket. Kom genast hit, Olle!

— Nu har han nog blivit blankt galen, drängen, vår. Ser du, hur han har ställt till?

Gubben medgav, att det var ett förfärligt elände. Fort som en pil satte han i väg till värdshuset, för där visste han av erfarenhet, att han skulle träffa på Jesper.

— Sitter du här, din luver? skrek han till Jesper, så fort han kom inom dörren. Vad har du nu gjort?

— Och så har jag lagt Peppar och Krams på kålen, och nu sitter jag och passar på dörren och håller fötterna på den för säkerhets skull.

— Jaså, är det på det viset? sa' Jesper. Och vips drog han upp kniven, rusade på husbonden och skar näsan av honom i ett nafs. Det fick du för Per och Pål, sa' Jesper. Punga nu bara ut med de 200 daler, jag ska ha i lön!

Ja, Olle i Grymsbo var så illa tvungen. Men samma dag tog han ned inskriften ovanför dörren och skaffade sig tjänstfolk på vanligt sätt.

Jesper gick hem. Att far och mor hans blevo glada, kan ni väl förstå, och så var det slut med det äventyret.

MYCKEN LÄRDOM HAR GJORT DIG RASANDE.

En oxhandlare i Barmen hade en son, som han ansåg för ett stort ljushuvud och därför lät studera i Leipzig. Under ferierna vistades han hemma hos föräldrarna. En afton, då far och son sutto i förtroligt samspråk, frågade den förre:

— Det är svårt att förklara med få ord, sade sonen, och du skulle nog inte heller förstå det, men jag skall söka klargöra saken genom ett exempel. Du tror ju, far, att du är i Barmen?

— Nå, jag skall med tillhjälp av filosofien bevisa, att du inte är i
Barmen.

— Nå, men är du någon annanstans, så är du inte i Barmen, vilket skulle bevisas.

Bäst det var, reste han sig upp och gav sin förhoppningsfulle son en kraftig örfil.

— Jag har inte slagit dig, och det kan jag bevisa med tillhjälp av din filosofi. Du är ju i Barmen eller hur?

— Men såsom du nyss bevisat mig, är jag inte i Barmen utan någon annanstans, men är jag någon annanstans, så kan jag ju inte ha slagit dig.

JACK MED BÖNSTJÄLKEN.

Det var en gång en fattig änka, vilken hade en enda son, som hette Jack, och en enda ko, som hette Gullros. Det var allt, vad de hade i världen utom stugan, som de bodde i. Varje morgon gick gumman till byn med mjölken och sålde den, och så fingo de några slantar att köpa mat för. En vacker dag sinade Gullros och gav inte någon mjölk mer, och då visste de inte, vad de skulle ta sig till.

— Det är väl inte så farligt heller, sade Jack; jag skall gå ut och skaffa något arbete.

— Det har du ju försökt förut, men ingen ville ha dig i tjänst. Nu måste vi sälja Gullros och för pengarna sätta upp någon liten bod eller dylikt.

— Gott! sade Jack. I morgon är det marknad, och då skall jag gå och sälja Gullros, så få vi se sedan.

Följande morgon ledde han i väg med kon. När han hade gått ett litet stycke, mötte han en gubbe, som såg så lustig ut, och gubben hälsade och sade: God morgon, Jack!

— God morgon! hälsade Jack och tog av sig mössan. Inom sig undrade han, hur gubben kunde ha reda på hans namn.

— Jaså, då kan du få göra affärer med mig, sade gubben. Jag bjuder dig fem bönor för kon.

— Dra så långt vägen räcker med dig och dina fem bönor! sade Jack. Tror du, att jag byter ut en präktig ko mot sådant där skräp?

— Ja, då får du låta bli, men annars kan jag tala om, att det här är inte några vanliga bondbönor; det är trollbönor, min gunstig herre. Om du sätter dem i jorden på kvällen, så växa de upp under natten och bli så höga, att du på morgonen inte kan se toppen på bönstjälken en gång.

— Det kan du lugnt göra, för blir du inte nöjd, så kan du få tillbaka din ko.

Därmed lämnade Jack ifrån sig kon och fick sina bönor och gick sin väg. Nu strövade han omkring ett slag, och hur han gick, så dröjde det ända till skymningen, innan han kom hem till mor sin.

— Nå, Jack, sade gumman, jag ser, att du kommer hem utan Gullros, hur mycket fick du för henne?

— Nej, du kan inte gissa i alla fall, så det är så gott, jag talar om det. Jag har fått de här fem bönorna, det är trollbönor; om man planterar dem på kvällen, så…

— Vad säger du, pojke, skrek gumman, har du varit så illa dum, så att du har gått och bytt bort min rara Gullros mot några usla bönor? Här ska du få för besväret! En duktig örfil brände på Jacks kind. Bönorna tog hon och kastade ut i trädgården genom fönstret. Gå upp och lägg dig på löftet och det genast, och kvällsvard får du allt vara utan i dag!

Jack gick upp och lade sig i sin vindskammare och var sorgsen till mods. Mest grämde det honom, att modern hade kastat bort de dyrbara bönorna. Så småningom somnade han i alla fall.

När han vaknade på morgonen, tyckte han, att det såg så egendomligt ut i rummet. Solen sken in genom fönstret, men därutanför var något föremål, som kastade en bred skugga in i rummet. Jack skyndade upp för att se efter, vad det var. Och vad tror ni, han, fick se? Jo, bönorna, som hans mor hade kastat ut genom fönstret i trädgården, hade växt upp till en väldig lång, rak stjälk, och när han böjde sig ut, kunde han inte se toppen på den. Den räckte ända upp i molnen. Gubben hade således talat sant.

Nu må ni tro, att Jack fick bråttom att få kläderna på sig. När det var gjort, klev han ut genom fönstret och klättrade ut på bönstjälken. Den var bekväm och trevlig att klättra på alldeles som en stege, och så klättrade han på, ända till dess att stugan därnere såg ut bara som en liten prick. Nu hade han kommit upp i molnen, och när han hade klättrat ett stycke till, kom han på fast mark. Det var en bred, präktig landsväg. Den gick han rakt fram, till dess att han kom till ett stort väldigt hus; på förstutrappan till detta satt en gumma, som såg mäkta stor och manhaftig ut.

— God morgon, stora mor! sade Jack artigt och tog av sig mössan. Skulle ni vilja vara så innerligen snäll och giva mig litet att äta? Jack hade inte fått någon mat kvällen förut, och nu var han hungrig som en varg.

— Frukost vill du ha, men frukost ska du bli själv, om du inte genast knallar dig i väg, för min man är en jätte, som tycker om att steka sådana där pysar.

— Giv mig litet mat ändå, snälla, rara, goda storamor, sade Jack, för jag har inte fått något att äta sedan i går morse, och det skriker i magen, så jag tycker, det kan höras lång väg. Det kan för resten vara lika bra att bli stekt som att svälta ihjäl.

Nå, den stora, manhäftiga kvinnan var inte så farlig, som hon såg ut, hon tyckte det var synd om pojken, tog in honom i köket och gav honom en stor, väldig smörgås och en mugg söt mjölk. Jack lät inte bjuda sig två gånger; han mumsade på av alla krafter, men han hade inte hunnit äta upp halva smörgåsen, förrän det hördes ett väldigt dunsande utanför. Aj, aj, skrek gumman, nu kommer jätten! Vad ska vi nu ta oss till? Jo, nu vet jag, fort in med dig i ugnen!

Just som gumman stängt till ugnsluckan, kom jätten in. Det var en mase att vara stor, må ni tro. Vid bältet hade han tre kalvar, som hängde och dinglade. Dem kastade han ner på golvet och sade till gumman:

Därefter vände han sig om och började vädra och flåsa, så att det lät som det värsta bläster. Därefter skrek han:

Faj, fi fo, funi, här är en kristman, en, som är dum. Antingen levande eller ock död honom ska jag hava såsom sovel till bröd.

— Asch, så du skriker! sade gumman. Här finns ingen kristman mer än ett par benknotor av den, som du åt upp i går. Gå och tvätta dig och gör dig i ordning, så ska jag ha maten färdig, när du kommer in igen.

Jätten pallrade sig i väg till ett annat rum. Jack gläntade på ugnsluckan och tänkte kila sin väg, men gumman viskade åt honom:

— Lugna dig, tills han här somnat, han tager sig alltid en tupplur efter frukosten.

Efter en liten stund kom jätten och fick sin mat, och det var inte småsmulor, han satte i sig, må ni tro. Efteråt gick han fram till dragkistan och tog upp några stora, massiva guldringar. Som han sitter och tittar och räknar dem, börjar han nicka med huvudet, och några minuter efteråt sov han och snarkade, så att hela huset skakade.

Nu kröp Jack ut ur ugnen, och när han gick förbi jätten, nappade han till sig en av guldringarna, och sen gnodde han ut och i väg på landsvägen, till dess han kom till bönstjälken. Där kastade han ned ringen, och den föll ned i trädgården vid foten av bönstjälken. Så klättrade han ned, tog upp ringen och gick in till sin mor.

— Ser du, mor, att jag hade rätt med avseende på bönorna! ropade han triumferande. Och se här, vad jag har med mig!

Nu berättade han om sina äventyr, och sen gick han till närmaste stad och fick en stor summa pengar.

Nu hade Jack och mor hans riktiga goddagar, skall jag säga. Men efter någon tid voro pengarna slut. Men bönstjälken var kvar, och Jack beslöt sig för att göra en ny påhälsning uppe hos jätten.

En vacker dag steg han upp tidigt och började klättra uppför bönstjälken. Han klättrade och klättrade, ända till dess han kom upp över molnen till den landsväg, han förut kände till. Så vandrade han i väg och kom till jättens hus. Gumman stod utanför, på farstubron.

— God morgon, stora mor! sade Jack. Ge mig något till mat, så är ni bra snäll, jag är så hungrig så.

— Mat! Gå din väg, gosse lilla, och det genast, annars är det allt du, som blir mat. Jag väntar min man hem när som helst. Men stopp, är inte du densamme, som var här för någon tid sedan? Vet du, den dagen förlorade min man en av sina gullringar.

— Jaså, det var egendomligt, kanske jag kan berätta något om den saken, men jag är så hungrig, så jag kan inte tala, förrän jag fått något till livs.

Gumman ville gärna höra, vad Jack kunde ha att förtälja, och så tog hon honom in i huset och gav honom en duktig smörgås. Just som han satt och mumsade, hördes jättens tunga fotsteg där utanför: dump, dump, dump. Kvickt gömde gumman Jack i bakugnen, och nu gick det alldeles så som förra gången. Jätten vädrade och ropade sitt:

Och så kokte hon en halv oxe till frukost åt jätten. När han ätit upp den och kände sig mätt, sade han:

Han fick hönan, smekte den och sade »värp!», och vips värpte hon ett guldägg i jättens hand. Nu började jätten nicka med huvudet, och kort därefter sov han och snarkade, så att hela huset skakade.

Nu passade Jack på och kröp ut ur ugnen, gick på tå fram till jätten, tog den dyrbara hönan och stoppade den innanför tröjan. Men just som han kom på tröskeln, kacklade hönan. Jätten vaknade och skrek:

Jack stannade minsann inte för att höra efter, vad jätten fick för svar. Han lade benen på ryggen och sprang det värsta, han orkade, till dess han kom till bönstjälken, och på den klättrade han ned.

— Här skall du få se, mor, vad jag fått tag i den här gången, sade han, då han kom in i stugan och knäppte upp tröjan.

Härmed tog Jack hönan i knäet, smekte henne litet och sade »värp!», och strax värpte hon ett riktigt guldägg. Och för var gång han sade »värp!», fick han ett nytt, lika dyrbart ägg.

Nu kan ni tro, att Jack och hans mor hade riktiga goddagar, men det är ett gammalt ordspråk, som säger, att mer vill mer ha, och så gick det här också. Jack gick nu och funderade på vad han skulle kunna få hos jätten nästa gång, och snart beslöt han att försöka sin lycka en gång till.

Åter klättrade han upp på bönstjälken och gick framåt landsvägen, till dess han fick se jättens hus. Men nu aktade han sig visligen för att gå på. Han gömde sig bakom en buske i närheten av huset, till dess han fick se gumman gå till källan efter vatten. Då smög han sig in och gömde sig i en tom mjöllår. Länge hade han inte setat där, förrän han hörde de välbekanta jättestegen, dump, dump, dump. Jätten kom in, snokade omkring och vädrade:

— Tänk, om det skulle vara den där slyngeln, som stal vår gullhöna! sade gumman. I så fall har han nog gömt sig i ugnen.

Båda skyndade till ugnen, öppnade luckan och tittade efter, men lyckligtvis för Jack var han inte där.

— Det är väl karlen, du fick fatt i går, sade gumman, och som du redan ätit upp, fast han nu går igen i din inbillning.

Jätten lugnade sig och satte sig ned att äta. När det var gjort, sade han till sin hustru, att hon skulle taga fram hans guldharpa. Hon kom och ställde framför honom på bordet en praktfull harpa.

— Sjung! sade jätten. Och genast började de glittrande strängarna dallra avi sig själva, och från harpan förnams en underbar sång och musik. Snart föll jätten i sömn, och harpan tystnade.

När Jack hörde jättens väldiga snarkningar, smög han sig tyst som en råtta upp ur mjöllåren, kröp på händer och fötter till bordet, ryckte till sig harpan och skyndade ut. På tröskeln ljöd en röst från harpans inre: »Herre, Herre!» Jätten vaknade och såg Jack kila i väg med harpan.

Nu blev det kapplöpning, skall jag säga, men Jack hade försprång och kom lyckligt fram till bönstjälken och klättrade ned, så fort han någonsin förmådde, med! harpan i ena handen. När jätten fick se bönstjälken, stod han en stund tveksam. Han var inte hågad att anförtro sig åt en så bräcklig stege, men harpan ville han inte heller mista, och så gav han sig iväg. Bönstjälken sviktade för jättens väldiga tyngd men höll ändå. Nu fick Jack ännu brådare, han lät harpan falla och ropade på sin mor, att hon skulle komma ut med en yxa. Och gumman kom med köksyxan i högsta hugg. Nu var Jack nere på marken. Han fattar yxan och hugger på bönstjälken av alla krafter. På några minuter hade han huggit igenom, stjälken vacklade och — föll. Jätten var då ett par hundra alnar från marken och kom nu neddimpande med dunder och duns — och slog ihjäl sig mot några stenar.

Jack tog upp den gyllene harpan. Med den vandrade han ut i världen och lät många människor lyssna till dess underbara toner, och guldhönans ägg gjorde honom till en rik man. Hur det gick med jättens! gumma, förmäler inte historien.

DUMBOM PÅ VISIT.

En rik kinesisk änka hade en riktig dumbom till son. När han blev giftasvuxen, valde hon åt honom till fästmö den enda dottern i ett rikt och förnämt hus.

När han första gången skulle göra visit hos sin fästmös föräldrar, gav modern honom allehanda råd och anvisningar, hur han skulle bära sig åt, och vad han skulle säga. Hon önskade nämligen helt naturligt, att man inte genast skulle märka, hur illa dum han var. Hon tänkte därför noga över, vilka frågor man sannolikt skulle ställa till honom och inpräntade i honom lämpliga svar, som voro av den art, att de kunde tillfredsställa den spörjande och på samma gång göra ytterligare frågor onödiga.

Då nu ynglingen hade med sig såsom present en dyrbar solfjäder, på vilken ett landskap var målat, så ansåg modern troligt, att man skulle fråga, vilken trakt målningen föreställde, och härpå skulle han svara: »Det är fria fantasier.»

Eftersom han vidare red på en mycket vacker mulåsna, var det ju sannolikt, att man skulle säga några smickrande ord härom. Därpå borde han svara helt blygsamt: »Det kreaturet är ett helt vanligt lastdjur, som är uppfött på vårt gods, och är inte värt någon uppmärksamhet.»

Ynglingen tog solfjädern, satte sig upp på sin mulåsna och red stolt i väg. När han kom fram, träffade han först sin blivande svärmor, som vänligt kom emot honom och frågade, hur det stod till med hans mor.

Nu hade den dumme fästmannen i en hastig vändning glömt ordningen på de svar, han hade pluggat i sig, och därför svarade han:

— Det kreaturet är ett helt vanligt lastdjur, som är uppfött på vårt gods och inte är värt någon vidare uppmärksamhet.

Den förnäma frun hade så när fått dåndimpen. Hon tog ett par steg tillbaka och utropade förvånad:

Fästmannen funderade ett ögonblick, så kom han ihåg det återstående svaret, som han lärt sig och svarade med ett leende:

Ni kan förstå, att detta blev Dumboms både första och sista visit hos den familjen.

LITEN BLIR VÄL STOR.

Det var ett torparfolk, som hade många barn. Perkil hette den yngste, och han var så liten, så att han åtta års ålder såg ut, som han hade varit fem. En dag fick Perkil följa med sin far, när denne skulle ut för att plöja en åkerlapp, som låg tämligen långt från stugan. Det var en solig och vacker vårdag, och Perkil satt på en sten vid kanten av åkern och såg på hur fadern plöjde, och lyssnade till lärkorna, som drillade däruppe i skyn.

Bäst han satt där, kom det två jättar. När de fingo se den lille pysen, sade den ene till sin kamrat:

— Det var ett litet ynkligt människokryp, den där lönar sig väl inte att slå ihjäl.

— Nej, det ska vi inte göra, sade den andre. Jag kommer just att tänka på en sak: Det skulle vara roligt att se, om vi inte kunde amma upp den där lille stackaren, så att han blir en riktig karl.

Det var den andre gärna med om, och så togo de Perkil med sig hem och läto honom dricka jättemjölk ett års tid. På den tiden hade han växt upp, så att han blev stor och stark som en ordinär sjuttonåring. En dag tog den ene jätten honom med sig i skogen och sade till honom:

— Ryck upp den där enen med rot, så får jag se, om du har fått några krafter än.

— Det går allt litet trögt ännu, sade jätten, du får allt följa med hem och dricka mjölk ett år till.

Så gick det också, och när andra året var till ända, sade jätten till
Perkil:

— Riktigt ledigt går det inte ännu, sade jätten, men har du fått dricka mjölk ett år till, så blir det nog annat av.

— Så gingo de hem, och pojken fick stanna kvar och dricka mjölk än ett år. Han växte och frodades, så att det var en fröjd att se på honom, och fick muskler som stål. När det tredje året var till ända, skulle han åter prova sina krafter och följde med jätten ut i skogen. De stannade framför en medelstor ek, och jätten sade:

— Nu har du blivit en riktig karl, sade jätten, nu kan du få gå hem och hjälpa far din. Han håller på att harva samma åker, som han plöjde för tre år sedan.

Jätten visade honom vägen, och det dröjde inte länge, förrän han kom fram till åkern och såg sin far gå där och harva.

— Vad är du för en? frågade fadern, som inte kände igen den reslige, axelbrede ynglingen.

— Känner inte far igen mig? För tre år sedan kom en jätte och tog mig med hem till sig, och nu har jag blivit stor och stark och skall hjälpa far med jordbruket.

Nu kände fadern igen hans röst och gladde sig över att ha pojken sin tillbaka som en hel karl. Perkil var otålig att få hjälpa till.

— Du kan gärna vila dig litet, sade han till fadern, så skall jag harva. Det hade fadern ingenting emot, och så satte han sig på en sten och vilade och lät Perkil taga sin plats vid harven.

Perkil började men tryckte harven så hårt ner i jorden, att hästen inte rådde dra.

— Hästkraken kan få vila sig han också, sade Perkil, och så spände han ifrån hästen och drog harven. Fadern körde, och i ett huj hade han hela åkern harvad. Så gingo de hem.

Modern blev naturligtvis över sig förtjust över att få återse sin pojke, som blivit en så stor och duktig karl. Hon hade gråtit mången god dag, och undrat, om jättarna hade slagit ihjäl honom, eller vart han hade tagit vägen.

De satte sig ned till att äta, och Perkil tog för sig så väldigt, att det inte blev mycket kvar åt de andra.

— Sannerligen tror jag inte, pojken har slevat i sig all gröten, som far skulle haft till flera mål, brummade modern. Det var en förskräcklig människa att äta.

När de kommo ut i skogen, frågade Perkil, hur mycket som skulle huggas, och fadern visade honom, vilka träd som skulle huggas ned.

Inte bryr jag mig om någon yxa, sade Perkil. Jag rycker upp träden med rötterna. Ni far kan sitta och vila er så länge.

Så ryckte han upp träden helt behändigt, alldeles som han hade plockat blommor. Före middagen hade han ryckt upp så mycket, som fadern behöft sju veckor för att hugga ned.

— Nu ta vi oss en matbit, sade Perkil och löste upp matsäcken. Det, som mor hade lagt i, räckte bara till några få munsbitar.

— Vi få lov att gå hem och få litet mer mat, sade Perkil; det här var ju inte mycket att komma med för två karlar.

— Har ni redan ätit upp allt, som fanns i väskan? knorrade modern, då de kommo hem och begärde mat. Var i all världen skall jag skaffa mat åt en sådan storätare?

— Du får allt lov att laga, att pojken kommer bort, annars äter han oss rakt från hus och hem.

— Nu har jag intet arbete åt dig längre, och inte orkar jag föda dig heller. Du får se dig om efter tjänst på annat håll, och det blir nog inte svårt för en, som är så stor och stark som du.

— Ja, det skall jag gärna göra, sade Perkil, men jag vill bara, att far ger mig en järnstav, som är så stark, att jag inte mäktar bryta av den.

Fadern spände för båda sina hästar, for till smeden och köpte en järnstång, den grövsta han hade, men när han kom hem med den, bröt Perkil av den i ett nafs.

— Det var den största, jag kunnat få tag i, sade fadern, och vill du inte ha den, så får du vara utan.

— Kom nu ihåg, att du, som är stark, skall hjälpa de svaga, förmanade fadern sin son, och så gav denne sig i väg med den avbrutna järnstången till vandringsstav.

I en by en mil därifrån fanns en smed, som hade varit elak mot sin lärpojke och kört bort honom. Dit kom Perkil och frågade, om han kunde få tjänst.

— Inte tycker jag om stryk, sade smeden, men nog är jag karl till att stå för ett par örfilar. Gå in och få dig ett mål mat nu, så ska vi börja arbeta sedan.

Smeden var snål och gladde sig i själfva verket att få den där starka karlen utan lön.

— När Perkil kom in i stugan, satte smedens hustru fram en stor bunke potatis, ett fat med fisk och en rågad brödkorg.

— Det var inte mycket, som bjöds, och då var det snart gjort, svarade
Perkil.

Perkil slog till, så att ekstubben, som städet stod på, sjönk en halv aln ner i jorden.

I detsamma fick han en sittopp, så att han flög ut genom dörren och tappade träskorna efter sig.

— Den andra örfilen skall du få slippa, sade Perkil, tog sin järnstav och gick.

Härnäst kom han till en herrgård, där husbonden var känd för att klå sina drängar.

Perkil begärde samma lön som hos smeden, att få ge husbonden två örfilar. Det tyckte denne var billigt och gick in på förslaget.

Tidigt på morgonen väcktes drängarna för att köra till skogen efter bränsle.

— Han såg så bestämd ut, att husmodern inte vågade säga emot honom, utan gjorde i hast i ordning en gryta mjölgröt. När Perkil ätit, spände han för hästen och for till skogen.

När han kom dit, ryckte han upp ett stort träd, kastade det över vägen och for sedan vidare.

— Jag tror, du kommer sist, fast du ser stor och stark ut, ropade de försmädligt till honom.

— Det får vi se, sa' Perkil och körde vidare. Han hade snart lassat på sin vagn och vände om hem. Då han kom till trädet, som låg över landsvägen, höllo de andra drängarna på att hugga och knoga av alla krafter för att få bort hindret.

— Nej, det ligger ett stort träd tvärs över vägen, kom du och hjälp oss att få bort det!

— Jag ska visa er, hur man ska göra, sa' Perkil, och så lyfte han sin häst och lasset över trädet och åkte hem.

När han kom till gården, frågade husbonden, var de andra drängarna höllo till.

När drängarna kommo hem, gick den äldste av dem fram till husbonden och sade:

— Jag tror inte, att den här nya drängen, som herrn städslade i går, är någon vanlig människa.

— Jo, han är så omänskligt stark. Det hade fallit ett träd över vägen, och han tog och lyfte både häst och lass över, och vi andra fick stå, där vi stod.

Nu blev husbonden ängslig, han tänkte på de två örfilarna förstås, som han hade gått in på att taga emot.

Och så funderade han ut ett sätt att bringa Perkil om livet. Han lät honom gräva en brunn på gården, och när han hade kommit bra nog djupt ned, lät husbonden kasta ned en stor kvarnsten över honom. Men Perkil passade på att träda huvudet genom hålet i kvarnstenen och fortsatte helt lugnt sin grävning.

När herrn såg, att Perkil var oskadd och arbetade på, som om ingenting hänt, så lät han välva en kyrkklocka över honom. Den tog Perkil emot på huvudet som en annan hatt, och så steg han upp ur brunnen med kvarnstenen om halsen och kyrkklockan på huvudet.

— Jag tror, ni har kastat ned mors spinnrockshjul och fars kyrkhatt, sa' han och skrattade. Nu är brunnen färdig, vad skall jag nu göra?

Husbonden funderade ett slag. Han ville helst ha honom så långt borta som möjligt för att gå säker för hans örfilar.

— Inte är det lönt att spänna för hästen för så litet, sa' Perkil, och så gick han till magasinet, tog en tunnsäck under vardera armen och stegade av till kvarnen.

— I kväll kan du inte få mala, sade mjölnaren, då han kom. Det är helgdagsafton, och här i kvarnen finns det spöken; mal du i natt, så kommer de och tar livet av dig.

Vid tolvtiden på natten blev det alldeles ljust i kvarnen. Där dukades upp ett stort matbord med tallrikar, skedar, knivar och gafflar; händer rörde sig fram och åter och åto med knivarna och gafflarna, men inget folk syntes till.

— Huvudsaken är, att här finns mat, sa' Perkil för sig själv och tog för sig rundligt av den framdukade kalasmaten. De andra gästerna bryr jag mig inte om.

När han slutat måltiden, satte han sig helt belåten på en bänk. Bäst det var, fick han en ordentlig örfil och en stund efter en sittopp på andra sidan.

Nu blev Perkil arg och slog igen. Han såg ingen men dunkade på ändå. Så höll han på att slåss, tills det blev ljusan dag.

Mjölnaren hade sett på natten, att det lyste alldeles vådligt nere i kvarnen. Han förstod, att spökena varit framme, och trodde, att det nu var slut med drängen. När han kom ner i kvarnen, blev han förvånad att finna Perkil välbehållen.

— Tack, bra! Jag har fått ett riktigt kalas. Vid tolvtiden dukades här fram ett bord med mycket mat och god mat, och så fick jag äta mig riktigt mätt. Sen fick jag mig en örfil, men jag är karl att ge igen slikt, och så har jag hållit på och nappats hela natten.

När Perkil kom hem med mjölet, sade husbonden, att han inte längre hade något arbete för honom.

— Jaså, sa' Perkil och gav honom en örfil, så att han flög ut genom dörren. Så sprang han efter och gav herrn en smäll till, så att han flög in igen.

— Den första räkna vi för min lön, sade han, den andra får ni till betalning för alla smällar, ni givit edra drängar. Därmed gick han sin kos.

Som Perkil vandrade fram på vägen, gick han och tänkte på vart han nu skulle bege sig för att få användning för sina jättekrafter. Det är bäst, jag går till kungen, tänkte han. Han lär ha krig vid det här laget, och då kan han nog behöva en starker karl.

— Men jag vill ha en väska, som är gjord av tre oxhudar, sa' Perkil, annars är det inte lönt att ta' den med. Och så vill jag ha en duktig tina till smörask.

Kungen var nådig och gav Perkil både tina och väska efter hans önskan. Sedan befallde han honom att gå ut i kulregnet. Det gjorde han också. Men när han kom fram till slagfältet, var han hungrig och satte sig först ned att äta. Bäst han satt och åt, slog en kula ner i hans smörask.

— Hör ni, gubbar, vill ni låta bli att kasta blåbär i smöret I ropade han varnande till fienderna.

Men de brydde sig inte om hans varning utan fortsatte att skjuta. Då blev Perkil arg över att han inte fick vara i fred, han samlade upp kulorna och kastade dem tillbaka. Sen tog han sin järnstav och gick emot fienderna och dräpte dem varenda en.

Kungen stod på en backe och såg på och blev så hjärtans glad, när han såg, hur Perkil mosade till fienderna hans.

— Du är en duktig karl, sade kungen, när Perkil kom tillbaka och hade nedgjort alla fienderna. Du ska få min dotter till brud.

Och Perkil sa' ja, tack! Och så blev han bra gift. Andra fiender, som kungen hade, hörde talas om hur det hade gått med krigshären, och de aktade sig visligen att försöka komma och slåss sedan. Och så fick riket och folket leva i fred och ro i många år, så länge Perkil levde, men hur det gick sedan, är inte gott att veta.

DEN, SOM KUNDE TIGA LÄNGST.

Det var en bonde här i byn, som var nygift och hade fått en riktig rar och trevlig hustru. För det mesta voro de också så innerligen sams och hade det riktigt bra, men en dag kom det en liten fnurra på tråden, och nu ska ni få höra, hur det gick.

Tidigt på morgonen gick bonden ned till sjön med sina fiskedon, och lycka hade han den gången, för när han kom hem till frukost, hade han ett halvt tjog präktiga ålar med sig. Nu hade de emellertid ingen panna att steka dem i. Då säger bonden:

Ja, det hade hon ingenting emot, och så kommer hon hem och anrättar ålarna, och de fingo sig en riktigt smaklig måltid. Sedan blev det frågan om att bära tillbaka stekpannan. Då säger hustrun:

— Nej, säger mannen, det är inte rätt; jag har fångat ålarna, och du har fått med så mycket, du vill ha. Den, som lånat pannan, får lov att lämna tillbaka den också.

Men det hjälpte inte, vad han sade. Hustrun hade väl vaknat på orätt öra den dagen, hon satte sig på tvären och ville inte gå.

— Den av oss två, som talar ett ord först före sängdags, den skall också gå tillbaka med pannan.

Det gick hustrun in på. Hon satte sig att spinna, och mannen gick ut och högg ved. När han kom in till middagen, var maten färdig, och de satte sig till bords. Det var tyst som i ett gravvalv i stugan; ingen sade ett ord.

När middagen var undanstökad, fortsatte hustrun med spinningen, och mannen tog fram sina grejor ur verktygsskåpet och satte sig vid spisen att tälja nya pinnar till räfsoma.

Efter en stund knackade det på dörren. Ingen sade ett ord. Ännu ett par slag på dörren, och så trädde en främmande man in.

Jag ville bara fråga om vägen till stan, vi måtte ha kört vilse, vi ha inte färdats fram här förut.

Bonden såg på sin hustru, men hon spann oförtrutet vidare och nynnade sakta för sig själv. Då teg han också.

Bonden tittade ut genom fönstret och såg, att det satt en herre i vagnen, som höll utanför. Kusken gick fram till honom och sade:

Några ögonblick därefter knackade det åter på dörren, och strax därefter trädde herrn in.

Bonden och hustrun sågo på varandra. Båda tänkte, att den andra skulle svara, och i avvaktan därpå tego de båda två.

— Kan jag inte få svar på tal, så hittar jag väl på någon råd att öppna munnen på er, sade han.

Därmed gick han fram till hustrun, böjde sig ned över henne och gav henne en smällande kyss.

— Nu har du talat först! ropade hustrun riktigt jublande glad, nu får du allt gå tillbaka med stekpannan.

Sen talade hon om för herrn, att de hade ingått liksom ett litet vad om vem som skulle kunna tiga längst, men nu, när saken var avgjord, skulle de gärna stå till tjänst med upplysningar.

Men bonden hade förlorat vadet, och det var han, som fick knalla sig till grannas med stekpannan.

GÅRDFARIHANDLARENS DRÖM.

I gamla tider, när det ännu var bodar rad i rad utmed den östra Londonbron, bodde i den lilla staden Swaffham i norra England en gårdfarihandlare, som hette Jones. Han hade rätt svårt att förtjäna sitt uppehälle, och när han hade vandrat omkring hela dagen med sin kramlåda och sin hund, så var han hjärtans glad, om han hade fått ihop så mycket, att det räckte till litet mat.

En natt drömde han, att han stod på Londonbron och hörde en röst, som förkunnade, att han skulle få glada nyheter, om han begav sig dit. Men det var ju bara en dröm, och han tänkte inte vidare därpå. De båda följande nätterna drömde han precis detsamma.

Då sade han för sig själv: Jag får lov att se, hur det här går, och så gav han sig av till London. Det var lång väg dit, och glad var han, när han äntligen kom fram och såg framför sig bron, som han så tydligt hade sett i drömmen. Hela dagen gick han och spatserade av och an på bron, men inte fick han höra någonting glädjande för det. På samma sätt gick det andra dagen. Tredje dagen kände han sig ganska missmodig, där han stod vid ena hörnet av bron och såg, hur folk strömmade förbi.

En man, som hade sin bod alldeles bredvid, hade givit akt på Jones, som gått av och an på bron utan sysselsättning i två hela dagar. Han gick fram till gårdfarihandlaren och slog sig i språk med honom och frågade, varför han gick så där sysslolös, om han kanske stod och väntade att få en allmosa.

— Nej, allmosor tager jag inte emot, så länge jag kan förtjäna mitt bröd, sade Jones, och så berättade han om den märkvärdiga dröm, han hade haft, och som förmått honom att företaga den långa resan till London.

— Min gode man, sade då den andre handelsmannen, inte ska ni bry er om drömmar; de äro ju som strömmar. Det kan jag ge exempel på. Jag drömde just i natt, att jag befann mig i en stad i norra England, som heter Swaffham, hos en gårdfarihandlare. Och så tyckte jag, att i hans trädgård höllo några män på att gräva invid en stor bok, som står i norra hörnet, och där hittade de en stor skatt. Men det var ju bara en dröm, och inte må ni tro, att det skulle falla mig in att fara i väg ända dit för den skattens skull.

När gårdfarihandlanden hörde dessa ord, sade han ingenting, men i sitt hjärta jublade han, ty på den andres beskrivning förstod han, att det var fråga om hans eget hus där hemma i Swaffham. Det var sålunda av denne främling, han skulle få höra den glada nyhet, som drömmen talat om.

Med glatt mod lämnade han därför London och skyndade tillbaka hem. Genast tog han en spade och började att gräva invid boken i norra hörnet av träd gården, och där fann han också en stor skatt, som med ens gjorde honom till en rik man. Kyrkan i Swaffham var gammal och bristfällig, och den förre gårdfarihandlaren lät uppföra en ny och var dessutom välvillig och hjälpsam mot fattiga och nödställda. Hans minne lever därför i bygden än i dag.

HUR DET GICK MED SNÅLVARGEN.

Det var en bonde, som var känd i hela trakten för att vara den värsta snålvarg, man kunde tänka sig. Länge gick han och var tveksam, om han skulle ha råd att gifta sig. Så till slut hittade han på, att han skulle försöka få en riktigt anspråkslös hustru, som inte begärde mat en gång.

Han lyckades verkligen få en sådan, för han var rik, och hustrun tänkte förstås inte vara utan mat, fast hon inte fick äta på samma gång som mannen.

Bonden gick alltjämt och jämrade sig, att maten inte förslog. En dag sade han till drängen:

— Jag vet inte, hur det kommer sig, att maten har i huset rakt försvinner. Kanske är det min hustru, som äter upp den i smyg. Hur skall jag få reda på det?

Drängen höll med hustrun, han kunde inte annat än tycka, det var synd om henne, och så sade han:

— Jo, jag kan föra er upp i skorstenspipan, och därifrån kan ni sedan se ner i spisen.

Det tyckte bonden var ett bra förslag, och drängen hjälpte honom upp och sade sedan till husmodern:

— I dag ska ni akta er för att äta, medan ni håller på att koka, för bonden sitter uppe i skorstenen och tittar ner i spisen.

Så skickade hon tjänsteflickan till skogen efter enris. Det behövdes för att röka böckling med, sade hon. Därpå tände hon på enriset, och då ska jag säga, bonden höll på att storkna däruppe i skorstenen.

— Inte ett skapande dugg, hon började röka böckling, och jag hade så när gått åt däruppe.

— Kanske äter hon, då hon går i källaren och hämtar svagdricka, framkastade drängen.

Jo, det är inte svårt. Ni kan krypa ner i en stor tunna, som har gistnat och står där tom i källaren. Där kan ni kika ut genom sprundet.

— För all del ät inte någon matbit i källaren, när ni hämtar svagdricka! Far ligger på lur i den stora tunnan och kikar på er.

— Det skall jag allt vänja honom av med, sade hustrun. Så befallde hon pigan att koka enrisvatten, för den stora tunnan i källaren skulle tätas. När vattnet kokade, buro de ner det i källaren och slogo i tunnan. Bonden tordes för skams skull inte giva ett ljud ifrån sig.

— Oj, oj, oj! jämrade sig bonden. Gumman min kom hit och öste i hett vatten för att täta tunnan, och jag höll på att bli alldeles skållad.

Drängen föreslog att sprätta upp ett av bolstren, som hängde i bodtaket, och därifrån hålla utkik på vad hustrun företog sig.

— I dag går det inte an att äta så mycket som en äppelbit, när ni går i visthusboden, för där har far gömt sig i ett bolster och lurar på er.

— Så, det skall jag nog vänja honom av med, sa' hustrun, och så befallde hon pigan följa med ut i boden, för de skulle ta ner bolstrarna, som hängde i taket, och piska dem.

Och så togo de ned bolstret med gubben i och hängde honom över en gärdsgård och bankade på riktigt grundligt. Ett under var det, att gubben kunde hålla sig tyst.

— Oj, oj, oj! skrek gubben. De slog mig rakt fördärvad, nu står jag inte ut längre — — — Jag bryr mig inte om, vad hon äter.

Efter den betan blev bonden riktigt sjuk och måste lägga sig till sängs. Hustrun pysslade om honom, så gott hon kunde. Och stekte till och med två kycklingar, som hon försökte truga i honom, men antingen det nu berodde på att han inte orkade, eller att han var för snål, nog av, han rörde dem inte. Då satte sig hustrun ned och åt upp de båda rara kycklingarna, och mannen måste ligga i sängen och se på. Därav blev han naturligtvis ännu sjukare. Gräla orkade han emellertid inte, han låg bara och stönade och sade:

Hustrun skickade efter prästen, men bonden var så upptagen av sina tankar, att han inte kunde svara eller yttra något redigt mer än orden:

— Bägge två och alltihop. Han menade förstås, att hustrun hade ätit upp båda kycklingarna.

— Han äger två hemman, sade hustrun till prästen. Kanske menar han, att jag ska få båda gårdarna, och det övriga med.

— Skall hon få ärva båda gårdarna och det övriga med? sporde prästen den sjuke..

— Bägge två och alltihop, mumlade bonden med svag stämma, och hustrun fick alltsammans, ty mannen var död ett dygn därefter. Det fick han, för att han var en snålvarg och inte unnade sin hustru någonting.

JAN GLUX.

Jan Glux var en skräddare, som hade tröttnat på sitt yrke. Det var så enformigt att sitta där på verkstadsbordet och sy och pressa. Han gick därför och funderade på att ge sig ut i världen och söka sin lycka. Varför skulle inte han kunna vinna guld och ära så väl som andra?

Men Jan Glux hade ett fel, han var lat. Nog kunde han fundera på allehanda storverk, men mest tyckte han om att få sitta och gassa sig i solen. En dag, när han satt så där utanför stugväggen och mojade sig, kom det en hel svärm flugor och slog ned på hans bara ben. Raskt slog han till med sin stora näve och dödade en hel hög. Det tyckte han var väldigt duktigt gjort, och så började han sätta ihop en hjältedikt så här:

Nu hade han kommit i en krigisk stämning och tog ned från vinden ett gammalt rostigt svärd, som han ärvt av sin farfar, och beväpnad därmed begav han sig ut för att söka ära och äventyr. När han hade vandrat några dagar, kom han till en trakt, som hemsöktes gruvligen av två jättar, och ingen hade lyckats rå på dem.

Jan Glux fick nu veta, att kungen lovat giva sin dotter och en stor belöning åt den, som kunde befria hans land från jättarna. Det där lockade skräddaren — tänk att få en kungadotter till brud och aldrig behöva knoga och sy mer! Han tog reda på var jättarna höllo till, omgjordade sig med sitt svärd och gick åstad.

När han kom fram till den angivna skogen, satte han sig ned under ett lummigt träd och funderade, hur han skulle gå till väga. För att han inte skulle kunna rå på jättarna med våld, det kunde han ju begripa. Bäst det var, fick han se de båda jättarna komma med en stor vagn för att hämta bränsle. Det var ena väldiga masar, grymma sågo de ut och hade stora huggtänder, som sköto fram över underläppen.

Nu ville det sig så väl, att det träd, där Jan Glux satt, var gammalt och ihåligt. Han hade sålunda lätt att gömma sig. När han hade setat där en stund, tittade han ut på jättarna ett slag, och snart hade han sin anfallsplan färdig. Han tog upp en sten och kastade den i skallen på den ene av jättarna. Denne vände sig till sin kamrat och skrek förargad:

Så började de att gräla. Om en stund passade Jan på och gav den andre jätten en välriktad sten, som träffade honom rakt på näsan.

Nu blev han riktigt ilsken, skall jag säga, och gav sin kamrat en väldig örfil. Sådant var denne inte sinnad att taga emot, och snart var striden i full gång. De ryckte upp träd med rötterna och begynte banka på varandra duktiga tag.

Skräddaren satt och såg på, till dess de voro alldeles utmattade och sjönko till marken. Då gick han fram, tog sitt rostiga svärd och högg huvudet av dem båda två. Därpå återvände han i triumf. Kungen blev hjärtans glad, tog emot honom med stora hedersbetygelser och ställde genast till bröllop, och det varade i dagarna sju.

Någon tid därefter utbröt ett uppror i landet. Jan Glux, som hade utfört stordådet att döda jättarna, blev naturligtvis utsedd att undertrycka upproret. Det var han minsann inte glad åt, men draga sig undan kunde han inte heller, och så fick han lita på sin goda tur, och den svek honom inte.

Han satte sig upp på en eldig springare, men som han aldrig hade selat på någon häst förut, så gick det inte precis efter beräkning. Hästen galopperade i vild fart emot rebellernas här. På vägen passerade den en galge och stötte till den; galgen var gammal och murken och föll ned över halsen på hästen, men den lät sig inte hejda.

Så kom skräddaren framsprängande mot upprorshären med galgen framför sig på hästen. Rebellerna kände igen honom och blevo mycket förskräckta.

— Här kommer jättedödaren med galgen! ropade de. Han har säkert en hel här av spöken i följe!

Och alla upprorsmännen lade benen på ryggen, och hären skingrades åt alla håll. Och Jan Glux återvände och mottogs av kungen med öppen famn.

Någon tid därefter dog den gamle kungen, och då blev Jan Glux hans efterträdare. Många förundrade sig, att denne kung, som dödat två jättar och slagit en hel upprorshär på flykten, regerade så fredligt. Men folket välsignade honom, och grannkonungarna vågade inte angripa honom, och så fick han leva i lugn och lycka i många långa år.

PALLE RANMOM.

Det var en fattig pojke, som var lång och gänglig, och därför kallades han för Palle Rankom. När han blev så stor, så att han skulle förtjäna sitt bröd själv, fick han tjänst som vallpojke.

När han gick och vandrade ute på vägen en dag, kom en gammal gumma och frågade, om han inte ville bli vallgosse åt henne, och det hade Palle ingenting emot. På morgonen, när han skulle gå i vall, fick han se, att det inte var vanlig boskap; han skulle ta hand om, utan bara kattor och hundar, och kattorna klöste honom, och hundarna nafsade efter benen på honom, så Palle önskade, att han vore långt därifrån.

Bäst det var, kom en liten hund fram till honom och ryckte honom helt sakta i byxbenet, sedan kilade den bort till ett skåp, som stod på glänt, och började nosa och vädra. Pojken förstod, att det var meningen, han skulle följa efter. Hunden sprang före och nosade reda på ett par gamla skor och en käpp. Gumman hade gått ut för tillfället, så att de voro ensamma i stugan.

— Vad skall jag med de där gamla skorna? tänkte pojken. I detsamma hörde han en späd röst, och då han vände sig om, var det hunden, som sade:

— Det är inte vanliga skor. Om du tar dem på dig och snurrar runt tre varv, så kommer du genast till den plats, dit du önskar dig. Och den här käppen har den egenskapen, att om man bär den över ett ställe, där silver ligger gömt, så hoppar den två gånger upp i luften.

— Det passar bra för mig, sade pojken, jag önskade mig just långt härifrån, den här sortens valltjänst trives jag inte med. Så satte han skorna på sig och snurrade runt tre varv och önskade sig sju mil därifrån, och vips blev han förflyttad långt bort i en skog. Här vandrade han omkring både länge och väl men träffade inte en människa, och inte kunde han se något slut på skogen heller. Nå, Palle Rankom var inte ängslig för det. Han visste ju, hur han skulle komma därifrån. Frågan var bara den, varthän han skulle önska sig.

Bäst som han gick, fick han syn på en liten gubbe med långt vitt skägg, som gick och strövade där i skogen. Palle Rankom gick fram till honom, tog av sig mössan och hälsade artigt.

— Jag är ute och ser mig omkring efter tjänst, svarade pojken. Jag har varit vallpojke på ett ställe, men där ville jag inte stanna, för jag hade bara arga hundar och kattor att valla.

— Nå, då kan jag visa dig en tjänst, som är bra. I huvudstaden, som ligger några mil härifrån, har folket inte något vatten utan måste skaffa sådant på mycket långväga håll. Kan du skaffa dem vatten, så är din lycka gjord.

— Jo, det skall jag säga dig. Strax utanför staden, norr om stadsmuren ligger en stor, jordfast sten. Under den är ett mycket starkt källsprång, och om man bara lyfter bort stenen, sprutar vattnet högt upp, och sen behöver folket inte lida någon brist. Giv dem anvisning på den stenen och låt bända upp den, så är saken klar. Därmed försvann gubben.

Palle Rankom hade genast fattat sitt beslut. Önskeskorna hade han på sig; han snurrade runt ett par tag, önskade sig till huvudstaden, och i ett huj stod han alldeles utanför stadsporten. Han gick genast in och sökte sig väg till närmaste värdshus, där han begärde mat och logi. När han skulle betala maten, fann han till sin förvåning, att ett glas vatten, som han druckit, var uppsatt särskilt och betingade ett pris av tolv skilling.

— Ja, det kan ni vara säker på, svarade denne. Allt vatten i stan är slut, och vi måste fara långa vägar för att skaffa sådant.

Värden såg förvånad på honom. Palle Rankom såg inte något märkvärdig ut i sina gråa, torftiga kläder. Det var många lärda män, som hade försökt sig på att skaffa vatten, men ingen hade lyckats. Men Palle Rankom var säker på sin sak.

— Det var sent på kvällen, och därför uppsköt värden saken till följande dag, men tidigt på morgonen sände han bud till slottet, att det kommit en främling till staden, som påstod sig kunna skaffa vatten. Kungen skickade genast efter Palle, och så fick denne komma upp till slottet. Han häpnade över de många praktfulla rummen och de fint utstyrda hovmännen. Kungen satt på sin tron, då Palle fördes in, och denne bugade sig ödmjukt.

— Är det du, som har åtagit dig att skaffa vatten till staden? frågade kungen och såg förundrad på den vadmalsklädda ynglingen.

— Jo, jag skall be att få häst och vagn och fyrtio arbetskarlar med spadar och spett, så skall det snart vara gjort.

Kungen gav genast befallning, att Palle skulle få, vad han begärde, och så steg han upp i sin kungliga vagn och tog drottningen och prinsessan med sig, för han var mycket nyfiken att se, hur det skulle gå för ynglingen. I staden hade ett rykte spritts, att det kommit en främling, som kunde skaffa vatten, och därför följde en hel hop folk med, då kungen och Palle Rankom begåvo sig ut genom norra stadsporten. Länge dröjde det inte, förrän de fingo syn på den stora stenen, och nu tillsade Palle arbetarna, att de skulle sätta spadarna i marken och gräva upp den där stenen. Karlarna grävde duktiga tag och togo i med sina spett och bräckjärn.

— Akta er gott folk, sade Palle, för här kommer snart vatten och sprutar på er allihop, om ni står för nära.

Nu anskaffades kättingar och block, och efter en liten stund lyckades man resa stenen upp. I detsamma sköt en mäktig vattenstråle upp ur marken och sprutade över både kungen och drottningen och en hel del av åskådarna, så att de blevo riktigt duktigt genomvåta, men det var ingen, som var ledsen över det. Åskådarna skreko och hurrade av glädje, ty det var länge sen de hade sett så mycket vatten på en gång.

Nu fick Palle följa med kungen och drottningen upp till slottet, och där fick han fina kläder och en stor penningsumma till belöning.

Palle Rankom hade stått och sett på den fagra prinsessan och blev så förtjust i henne, att han nödvändigt ville stanna kvar i slottet för att vara i hennes närhet, och därför bad han kungen att få stanna i hans tjänst.

— En duktig tjänst har du gjort oss redan, sade kungen, men kanske du kan några flera konster.

— Jo, jag kan springa i kapp med den bäste löparen, som finns vid hovet, sade Palle.

— Ja, det få vi se, sade kungen, och befallde fram den bäste löpare, han hade. Så bestämdes ett mål en mil utanför staden. På givet tecken skulle de ge sig av. Löparen sprang, så fort han någonsin orkade, men Palle stod lugnt kvar.

— Å, jag har inte så bråttom, jag hinner nog ändå, sade Palle, som kände sig lugn och säker, när han hade sina önskeskor på sig. Därefter snurrade han runt tre varv, och vips var han framme vid målet. Där satte han sig ner i lugn och ro och satt och rökte sin pipa, när löparen kom springande andfådd och flämtande. Lika hastigt kom han tillbaka igen, och nu såg kungen, att han var styvare än alla de andra, och gjorde honom till sin förnämste budbärare.

Palle Rankom och prinsessan spatserade ofta i trädgården, och prinsessan tyckte riktigt bra om den käcke vallpojken. En vacker dag tog han sig för att tala med henne om kärlek, men det ville sig inte bättre, än att kungen satt i en berså och hörde, vad Palle sade, och då blev han mycket förbittrad, för han hade lovat sin dotter åt en prins i grannlandet.

Samma dag fick emellertid Palle Rankom tillfälle att göra kungen en ny tjänst. Han gick i trädgården med sin käpp i handen, och då flög plötsligt käppen ifrån honom och rätt upp i luften. Nu visste han, att det låg silver gömt på detta ställe. Genast skickade han bud till kungen, att han hade funnit en skatt, och då man grävde på platsen, hittade man också en hel hop av de vackraste silversaker.

I glädjen häröver förlät kungen Palle, att denne hade talat med prinsessan om kärlek, men han måste lova att aldrig göra så mer. Detta var emellertid mer, än Palle Rankom kunde hålla. Några dagar därefter fick kungen höra, huru hans dotter och herdepojken talade kärvänliga ord sinsemellan. Nu blev han så vred, att han skickade efter bödeln för att låta avrätta Palle på fläcken. Men prinsessan grät och bad för hans liv. Så blev han då benådad men måste lämna slottet, och kungen behöll hans önskeskor och hans märkvärdiga käpp.

Nu hade Palle Rankom kommit riktigt i trångmål. Han begav sig ut på måfå och kom till en stor skog. Här vandrade han omkring hela dagen och lade sig på kvällen, trött och hungrig, att vila under ett stort träd. När han vaknade på morgonen, sken solen, och fåglarna kvittrade, och han kände sig ganska väl till mods. Då han såg närmare efter, fann han, att det träd, under vilket han sovit, var ett fruktträd. Han klättrade upp i trädet och plockade några av dess stora, mörka frukter. Hungrig var han förstås och började genast äta, och frukterna smakade förträffligt, men om en stund märkte han till sin förvåning, att hans näsa hade börjat växa, och när han hade slutat sin måltid, var den en halv aln lång.

Nu blev han riktigt förtvivlad, för han kunde ju omöjligt visa sig för människor sådan, som han nu var. Han strövade emellertid vidare i skogen och kom efter en stund till ett annat träd, som bar ljusa, röda frukter.

De där frukterna, äro säkert inte sämre än de förra, tänkte han och beslöt att smaka på dem också. Han plockade ett par tre av de röda frukterna och började äta. Länge hade han inte ätit, förrän han kände, hur hans näsa började krympa ihop, och när han slutat äta, var näsan alldeles som vanligt.

Nu blev Palle Rankom riktigt glad, för han begrep, att han av de där frukterna kanske skulle ha lika stor nytta som av önskeskorna. Han tog noga reda på stället, där de båda träden växte, och vandrade sedan vidare. När han hade kommit utanför skogen, gick han in i en bondgård och hörde sig för, om han inte kunde få något arbete. Det var slåttertid och mycket att göra, varför bonden var glad att få en extra hjälp. Här stannade nu Palle en månads tid och hjälpte till med höbärgningen och skörden, och därmed hade han förtjänat så mycket pengar, att han kunde bege sig av till huvudstaden igen.

Dessförinnan hämtade han ett duktigt förråd av de där underbara frukterna; både de mörka och de ljusa. Så skaffade han sig ett lösskägg och förklädde sig till en gammal gubbe. I denna förklädnad begav han sig till det kungliga slottet. På vaktens fråga, vad han ville, sade han, att han hade präktiga frukter till salu. Då gick vakten upp till kungen och sade, att därute stod en, som sålde frukter, och kungen kom ned, såg på frukterna och frågade, om han kunde få taga ett par stycken upp med sig för att visa prinsessan.

Ja, det kunde han få, sa' Palle och bestämde tillika ett mycket högt pris för sina frukter.

När kungen kom tillbaka, visade han sig mycket angelägen att få köpa de rara frukterna. Det gjorde detsamma, vad de kostade, han ville ha dem allihop. Palle lät inte säga sig detta två gånger, och så snart han fått sin betalning, gav han sig i väg därifrån, det fortaste han kunde.

Nu ställde kungen till en stor middag och lät anrätta de sällsynta frukterna. När maten var färdig, satte sig hela hovet till bords. Överst satt naturligtvis kungen, de andra efter rang och värdighet, men prinsessan, som var yngst, fick sitta längst nere vid bordet.

Sedan de ätit en stund, såg kungen händelsevis på prinsessan och utropade bestört:

De övriga bordsgästerna började också betrakta varandra, och man fann snart, att de hade lika långa näsor allihop.

Han lät kungöra över hela sitt land, att den, som kunde finna ett botemedel för de långa näsorna, skulle få halva kungariket till belöning. Och dit strömmade doktorer från alla världens kanter, och alla trodde de sig om att kunna bota de långa näsorna, men ingen lyckades.

När Palle Rankom hörde talas om belöningen, förstod han, att tiden var kommen. Han tog med sig av de röda frukterna och samlade dessutom ihop en hel del andra gräs och örter, köpte sig en läkarbok och begav sig på väg till slottet, förklädd naturligtvis.

— Jag har hört talas om att en svår sjukdom härjar här i slottet och har därför kommit för att bota de sjuka. Vad får jag då för mitt besvär?

— Det är för litet, sa' Palle. Jag vill ha halva kungariket och pengar och prinsessan därtill.

— Så mycket kan jag inte lova, svarade kungen, men börja nu med kuren, så få vi se sen.

Nu började Palle att koka örter och höll på med det en hel dag, tills prinsessan blev otålig och kom in för att höra, om inte läkemedlet snart bleve färdigt.

— Det dröjer nog en stund ännu, mente Palle, Sedan vände han sig till prinsessan och frågade:

— Jo, det vill jag visst, om jag får den jag vill ha, men vem vill gifta sig med någon av oss, så som vi ser ut?

— Är inte du den gosse, som förr lekte och spatserade med mig här i trädgården.

Prinsessan blev så glad, att hon tog ett högt skutt, och lovade genast att gifta sig med honom, så snart han tagit bort hennes långa näsa. Sedan skulle han också bota alla de andra, bad hon, men kungen sist av alla.

Palle Rankom kastade nu bort den smörjan; som han först kokat, Och började i stället tillreda sina röda frukter.

När de voro färdiga, bjöd han hela hovet att sätta sig till bords. Överst skulle kungen sitta, de andra efter rang och värdighet, men prinsessan måste sitta längst ned, bestämde Palle. Han hade slagit sitt läkemedel i en skål och räknat ut, att därav blev jämnt två skedblad åt var och en vid bordet, men när han slutligen kom fram till kungen, skulle det inte finnas mera kvar i skålen.

Först gav han prinsessan två skedblad, i det han samtidigt läste ur sin läkarbok:

Likadant gjorde han sedan med de övriga. Så snart kungen fick se prinsessans näsa krympa ihop, blev han så glad, att han kunde nätt och jämnt sitta stilla. Men när doktor Palle kom fram till kungen, var läkemedlet precis slut. Då sade han till kungen:

— Nå, herre kung, är inte mitt arbete värt den lön, som jag begärt? Får jag inte prinsessan med, så tar jag inte bort den långa näsan av kungen.

— Nej, sa' kungen, jag står vid vad jag sagt, men följ med mig in i min skattkammare, så skall du få välja bland dyrbarheterna därinne.

Kungen gick först, och Palle Rankom följde efter. Gossen visste, att hans skor Och käpp förvarades därinne, och när de kommo in i skattkammaren, sade kungen:

Pojken gick rakt fram till vrån, där skorna och käppen stodo, och tog dem. Hastigt satte han på sig skorna, höll käppen i handen, rev lösskägget av sig och sade:

I detsamma snurrade han runt tre varv och var försvunnen. Förut hade han avtalat med prinsessan, så att hon ensam visste, var han dolde sig.

När kungen kom tillbaka in och såg, att prinsessan och hovfolket voro botade och hade näsor som annat folk, sade han till henne:

— Om pojken bara ville komma tillbaka och taga den långa näsan av mig, skulle han gärna få halva riket och dig med på köpet.

Och Palle Rankom kom naturligtvis, och nu var kungen mjuk som vax. Han hade fått nog av sin långa näsa, som gjorde, att han inte kunde visa sig någonstans. Han lovade nu att genast ställa till bröllop, och många var det, som hörde hans kungsord.

Pojken gav honom nu att äta av de röda frukterna, och om en liten stund hade kungens oformliga näsa försvunnit, och han såg ut som förut.

Så fick då Palle Rankom prinsessan och halva riket, och när kungen en tid därefter dog, så blev han kung och regerade med sin kära drottning lycklig och säll i många år, och är han inte död, så lever han väl än i dag.

TICK, TACK!

Två skälmar kommo en dag överens om att spela värdshusvärden i byn ett duktigt spratt. De gingo in i krogrummet, och därvid slog den ene till ett högt skratt och sade:

— Ånej, det var inte så märkvärdigt, vem tror du skulle vilja göra det? svarade den andre.

Välden var mycket nyfiken, och när han hörde, vad som yttrats, kunde han inte låta bli att fråga, vad saken gällde.

— Jo, det ät så, att vi träffade nyss en, som ville slå vad med en annan, att han kunde sitta en hel timme framför klockan och slå takt med fingret och säga: Tick, tack! Tick, tack!

Värden var ivrig och lät genast servera en smaklig måltid med två flaskor vin.

— Om ni vinner, sade han, så får ni det här till skänks. Vinner jag, så ger ni mig dubbelt betalt.

Det voro främlingarna gärna med om, och så började de äta i godan ro. Värden satte sig framför klockan och började slå takt med fingret och säga: Tick, tack! Tick, tack!

När de hade ätit sig mätta, togo de lugnt knivar, gafflar och skedar, stoppade alltihop i fickorna och sade adjö.

Det göra de naturligtvis bara för att narra mig och vinna vadet, tänkte värden, och därmed satt han kvar framför klockan och pekade med fingret och sade: Tick, tack! Tick, tack!

— Jo, husbonde har visst blivit sjuk eller konstig i knoppen. Han ger inte svar på tal utan sitter bara och nickar med huvudet och pekar med fingret Och säger: Tick, tack!

— Det var ett märkvärdigt fall, sade doktorn, tog rocken på sig och gick med.

När han kom ned i värdshuset, satt värden trogen på sin post och sade:
Tick, tack!

Pulsen är normal, sa' doktorn, men något galet är det i alla fall. Vi få lov att ha honom i säng.

Det var emellertid lättare sagt än gjort. Doktorn fick lov att ta honom under ena armen och hustrun under den andra, och Lotta sköt på bakifrån.

De båda skälmarna voro emellertid försvunna och silversakerna med dem. Och så måste värden gå och lägga sig, för doktorn sade, att hade han kunnat gå in på ett sådant vad, så var det nog något fel med honom.

Han låg också i två dar; jag tror mest, det var en släng av gallfeber han hade, men sen var han kurerad och slog aldrig vad mer.

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK FOLKHUMOR ***

Updated editions will replace the previous one—the old editions will be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright law means that no one owns a United States copyright in these works, so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United States without permission and without paying copyright royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to copying and distributing Project Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you charge for an eBook, except by following the terms of the trademark license, including paying royalties for use of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for copies of this eBook, complying with the trademark license is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, performances and research. Project Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free distribution of electronic works, by using or distributing this work (or any other work associated in any way with the phrase “Project Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full Project Gutenberg™ License available with this file or online at www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to and accept all the terms of this license and intellectual property (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be used on or associated in any way with an electronic work by people who agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works even without complying with the full terms of this agreement. See paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual works in the collection are in the public domain in the United States. If an individual work is unprotected by copyright law in the United States and you are located in the United States, we do not claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, displaying or creating derivative works based on the work as long as all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ works in compliance with the terms of this agreement for keeping the Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily comply with the terms of this agreement by keeping this work in the same format with its attached full Project Gutenberg™ License when you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in a constant state of change. If you are outside the United States, check the laws of your country in addition to the terms of this agreement before downloading, copying, displaying, performing, distributing or creating derivative works based on this work or any other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no representations concerning the copyright status of any work in any country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not contain a notice indicating that it is posted with permission of the copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in the United States without paying any fees or charges. If you are redistributing or providing access to a work with the phrase “Project Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted with the permission of the copyright holder, your use and distribution must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works posted with the permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ License terms from this work, or any files containing a part of this work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this electronic work, or any part of this electronic work, without prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with active links or immediate access to the full terms of the Project Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any word processing or hypertext form. However, if you provide access to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official version posted on the official Project Gutenberg™ website (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works provided that:

• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has agreed to donate royalties under this paragraph to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid within 60 days following each date on which you prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty payments should be clearly marked as such and sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation.”
• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ License. You must require such a user to return or destroy all copies of the works possessed in a physical medium and discontinue all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ works.
• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the electronic work is discovered and reported to you within 90 days of receipt of the work.
• You comply with all other terms of this agreement for free distribution of Project Gutenberg™ works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread works not protected by U.S. copyright law in creating the Project Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ electronic works, and the medium on which they may be stored, may contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all liability to you for damages, costs and expenses, including legal fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a written explanation to the person you received the work from. If you received the work on a physical medium, you must return the medium with your written explanation. The person or entity that provided you with the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a refund. If you received the work electronically, the person or entity providing it to you may choose to give you a second opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy is also defective, you may demand a refund in writing without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in accordance with this agreement, and any volunteers associated with the production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, that arise directly or indirectly from any of the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of electronic works in formats readable by the widest variety of computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will remain freely available for generations to come. In 2001, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure and permanent future for Project Gutenberg™ and future generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit 501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to date contact information can be found at the Foundation’s website and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread public support and donations to carry out its mission of increasing the number of public domain and licensed works that can be freely distributed in machine-readable form accessible by the widest array of equipment including outdated equipment. Many small donations ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating charities and charitable donations in all 50 states of the United States. Compliance requirements are not uniform and it takes a considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up with these requirements. We do not solicit donations in locations where we have not received written confirmation of compliance. To SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition against accepting unsolicited donations from donors in such states who approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make any statements concerning tax treatment of donations received from outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation methods and addresses. Donations are accepted in a number of other ways including checks, online payments and credit card donations. To donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be freely shared with anyone. For forty years, he produced and distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Most people start at our website which has the main PG search facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™, including how to make donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.